Sökresultat för: 71

Frivilliga en styrka där staten abdikerat från ansvaret (uppdaterat 11/8 00.30)

Under eftermiddagen uppmärksammades jag på att det i Västerås skulle genomföras en akut insamling så att personer som deltar i arbetet med att bekämpa den stora skogsbranden i Västmanland ska kunna klara av helgen. Något som fick mig att baxna. Inte att goda människor ställer upp och samlar inte förnödenheter och materiel, utan att sådant överhuvudtaget ska behövas när det rör sig om de mest grundläggande artiklar för en insats vid samhällspåfrestning. Skogsbranden har nu rasat i 10 dagar och att den skulle fortsätta rasa över helgen lär ingen ha tvivlat på. Frågan man kan ställa sig är var tog det statliga ansvaret vägen? Var är krisberedskapen? Varför ska privatpersoner behöva samla in strumpor, kläder, mat, vatten, madrasser, strålkastare, whiteboard-tavlor med mera till de insatta som arbetar med skogsbranden så att de kan lösa sin uppgift? Hur kan detta överhuvudtaget tillåtas vara ett logistiskt problem?

(Har klippt bort listan om 34 specificerade artiklar punkter då bilden blev för lång)

I Sverige finns inte längre någon försörjningsberedskap. Reduktionen av denna började med regeringen Carlsson 1994 med ett krav på att Jordbruksverket skulle göra en permanent besparing på 200 mkr på beredskapslagren som ej ansågs lika nödvändiga längre efter Sveriges inträde i EU. Året efter följde man upp med ett sparkrav på ytterligare 100 mkr. Så fortsatte det tills beredskapslagren helt avvecklades i och med försvarsbeslutet 2000. Liksom det militära försvaret skulle det civila försvaret istället för att skydda Sverige inrikta sig på internationella insatser. Dock skulle det civila försvaret även kunna bistå samhället vid svåra påfrestningar.

Det skrämmande är att sedan 2002 då 1993 års beredskapsförordning upphävdes har ingen svensk myndighet ansvar för livsmedelsförsörjningen även om Livsmedelsverket sedan 2010 är samordningsansvarig myndighet. Läs gärna denna debattartikel av ordföranden i Civilförsvarsförbundet för att få en bild av hur det annars ser ut i samhället.

Nu är det dock inte tal om någon allvarligare kris som drabbat hela landet utan en omfattande skogsbrand där upp till 1000 människor hittills varit evakuerade och några hundra brandmän, personal från försvaret och frivilliga är sysselsatta med släckningsarbetet. Det är alltså som logistisk utmaning en oerhört mycket mindre påfrestning än en nationell kris eftersom livsmedelsförsörjningen i Sverige nu fortsatt fungerar som normalt. Likväl är tydligen insatsen helt beroende inte bara av frivilligt arbete, utan även av frivilliga donationer.

Ser man till förutsättningar i närområdet för att sköta försörjningen till den insatta personalen, så skulle den inte kunna vara bättre.

Livsmedel: ICA har sitt största lager i Sverige i Västerås, 30 km från Ramnäs. Med god ledning och ansvarstagande kan det alltså råda några som helst bekymmer att under den ringa påfrestning som branden trots allt utgör få fram förnödenheter så att de insatta ska kunna äta och dricka.

Övriga förnödenheter: Knappt 60 km från Ramnäs i Arboga ligger Försvarsmaktens centrallager. Filtar, sängkläder, strumpor, sovsäckar, batterier, vad helst man nu behöver finns att hämta ur detta lager – om man på statlig nivå vill agera.

Utöver de två ovan nämnda finns också Myndigheten för samhällsskydd och beredskap som är efterträdaren till Räddningsverket. Med tanke på myndighetens uppdrag att bistå vid kriser och naturkatastrofer genom internationella insatser, vore det ju mycket märkligt om inte heller denna myndighet skulle kunna täcka de behov som finns i insatsen.

Försvarsmakten har vidare en logistikbataljon som sätts upp av Trängregementet i Skövde. Hittills har dock resurserna bara tagits i anspråk vad gäller att bistå med drivmedelstransporter i insatsen.



Nu lär inget hända denna helg, men insatsen pågår sannolikt även nästa vecka och helg, om än förhoppningsvis i betydligt mindre skala.

Att frivilliga ställer upp och lägger ner både tid, kraft och sina egna pengar för att hjälpa sina medmänniskor och samhället är en oerhörd styrka och något som vi i Sverige måste förvalta väl. Det visar också vilken styrka det är att ha frivilligorganisationer som Civilförsvarsförbundet och de frivilliga resursgrupper man sätter upp. Att den statliga logistiken och försörjningsberedskapen i händelse av kris ska bygga på donationer av privatpersoner kan dock inte kategoriseras som annat än ett fiasko.

De frivilliga som ställer upp och bistår i arbetet med och kring bekämpningen av skogsbranden är inte annat än hjältar och jag kan bara hoppas att de kommer att belönas därefter. Det finns däremot betydligt mindre trevliga ord att yttra om hur svenska myndigheter har hanterat det hela och framförallt förberett sig för situationer liknande den nuvarande.

Vart tog det statliga ansvaret vägen? Varför ska personal från statliga myndigheter och kommunal förvaltning, men även frivilliga insatta med att släcka Sveriges största skogsbrand i modern tid behöva vara beroende av privata donationer för sin grundläggande funktion?

Ett tack även till Filip Båverud som skrivit uppsats på kandidatnivå på Försvarshögskolan om svensk försörjningsberedskap. Ett ämne som är högst aktuellt.

Vill man bredda sina kunskaper om försörjningsberedskapen vid kris har det skrivits en hel del på Cornucopia (1, 2, 3)

Uppdatering 11/8 00.30: Under sena kvällen lade Länsstyrelsen i Västmanland ut en uppdatering på sin facebook-sida som återigen fick mig att gå i taket. Länsstyrelsen efterlyser där donationer av de mest grundläggande förnödenheter och utrustning.


Som påpekat ovan finns all den här utrustningen att tillgå i Försvarsmaktens centrallager mindre än 60 km från Ramnäs och lite över 60 km från Riddarhyttan ett nytt lager upprättats.

Det kan inte betecknas som annat än ett totalhaveri när en länsstyrelse ej själv mäktar med att få fram så basala förnödenheter som de som här listas. Har man ställt en förfrågan till MSB om att få del av MSB:s förråd för katastrofhjälp? Uppenbarligen inte. Har man ställt en förfrågan till Försvarets Materielverk som numera ansvarar för Försvarsmaktens förråd? Nej, det har man inte meddelar chefen för FMV enhet för förråd, service, verkstäder, Tomas Salzmann. FMV FSV har ändå haft jour hela helgen och Salzmann bekräftar att just den efterfrågade materielen finns att tillgå i Försvarsmaktens centrallager i Arboga.

Uppenbarligen har inte Länsstyrelsen kompetens nog att begära in stöd av andra myndigheter utan vänder sig istället till privatpersoner och företag för donationer. Därmed kan konstateras såväl brist på utbildning som samövning mellan myndigheter och övriga aktörer inom krisberedskapen. Lyssna gärna på Studio Ett från i torsdags och ta del av försvarsminister Karin Enströms synpunkter på krisberedskapen jämfört med programmet andre gäst med erfarenhet av svensk krisberedskap. Kan avslöja så mycket som att försvarsministern betecknar detta som en exceptionell händelse och söker av den anledningen förståelse för arbetet. Vän av ordning frågar sig naturligtvis om inte all krisberedskap syftar till att hantera just exceptionella händelser?

Fungerar det så här illa vid en så pass logistiskt enkel händelse som en stor skogsbrand – hur illa ska det då inte fungera vid en händelse med större samhällspåverkan eller om någon aktivt skapar påfrestningar på samhället? Det finns uppenbarligen väldigt mycket att lära på nytt vad gäller krisberedskap sedan det civila försvaret lades ner parallellt med det militära.

Se även Cornucopia i samma ämne

Försummade brister kommer surt igen (uppdatering 18.25)

Branden i norra Västmanland från luften igår kväll samtidigt som brandbekämpningsflygplan fyller på vatten. Foto och upphovsrätt Stefan Forsgren.


Här är det viktigt att skilja på sak. Att rikta kritik mot dem som just nu är insatta i att bekämpa branden och att rädda liv är helt fel. De gör allt de kan utifrån tillgängliga resurser. Däremot finns det all anledning att riktig skarp kritik mot de bristande resurser som finns att tillgå och besluten som lett till denna situation. Faktum kvarstår att de resurser som finns att tillgå idag för att hantera allvarliga påfrestningar på samhället är färre, och i vissa fall betydligt färre, än de var bara för några år sedan.

Sedan 90-talet har det civila försvaret successivt reducerats för att i försvarsbesluten 2000 och 2004 närmast helt avvecklas som statligt intresse, där vissa delar i bästa fall lever vidare som ansvar hos privata aktörer på statligt uppdrag. Jag skrev i tisdags på SVT Opinion om hur Försvarsmaktens förmåga att bistå med stöd till samhället i form av helikoptrar aktivt har minskats under det senaste decenniet, liksom hur avvecklingen av beredskapspolisen gör det svårare för polisen att mäkta med större händelser med längre förlopp. Det är frågor där även Allan Widman (fp) nu hakar på.

Samhällets krisberedskap är dock så mycket mer än bara helikoptrar och poliser. Grundläggande för att kunna hantera en katastrof eller påfrestning är att ha fungerande ledning och samband. Här har den svenska modellen ställts på allvarliga prov under skogsbranden, där ansvaret från början låg på kommunerna som berördes av branden, vilket gjorde det svårare att disponera och leda resurserna rätt. Slutligen övertog istället Länsstyrelsen ansvaret. Där finns det skäl att se tillbaka efter branden och se om detta skulle ha gjorts tidigare. Vittnesmål från boende i brandområdet är beklämmande vad avser den ofta motsägelsefulla information som spridits från ansvariga avseende den aktuella situationen och om man t.ex. ska evakuera eller inte. Det pekar på att mer övning hade varit av goda, men hur hinner man med något sådant när man redan under normalförhållandena är maxbelastad som t.ex fallet för polisen? Vi ska här också komma ihåg att branden i all sin tragedi ändå är en i jämförelse ganska begränsad händelse. För tillfället är det ca 1000 evakuerade och ett antal tusen till i evakueringsberedskap. Som tur är finns inget masskadeutfall eller andra komplicerande faktorer.

Högst beklämmande var dock att se nedanstående tweet på Twitter under morgonen.

Det är utmärkt att myndigheter använder sociala media som komplement för att nå så stor del av befolkningen som möjligt (även om det är mindre klokt att välja ett kontonamn som inte dyker upp om någon skriver ”länsstyrelsen Västmanland i Twitters sökfunktion för konton). Det är däremot högst beklämmande att återigen få se hur sköra myndigheternas samband är vid även förhållandevis små påfrestningar – därtill ”endast” orsakade av naturen och inte av någon med ont uppsåt. På förmiddagen orsakde ett blixtnedslag i Stockholm att många myndigheter står utan mobiltelefoni och att det är svårt att nå polis och räddningstjänst. Nu påeftermiddagen meddelade man också att man flyttar krisinformationen till en annan webbplats p.g.a. den höga belastningen på länsstyrelsens webbplats. I tisdags var webbplatsen överbelastad och man hänvisade istället till information på Facebook(!). Talande är också hur nu myndigheterna måste samverka med en uppsjö aktörer (Telia, Tele2, Skanova m.fl.) för att säkerställa en enda funktion såsom telefonin istället för att det tidigare fanns ett övergripande ansvar för såväl drift som nät.


Bild från Skymningsläge (@skymningslage)


Problemet blir också hur människor ska få del av samhällsviktig information och framförallt kunna ta del av den när det är skarpt läge och telefoni och bredband slutar fungera. Förr fanns sådan information som bilden nedan att tillgå i telefonkatalogen. Nu finns den inte längre där och det finns knappt en telefonkatalog. Finns då informationen att hitta på det allvetande internet? Prova själv att gå in på MSB hemsida och söka efter ”evakuering”.
Samma fenomen som råder inom telefonin återfinns även inom andra samhällskritiska funktioner i vårt alltmer datoriserade samhälle. Exemplen har genom åren varit alldeles för många när strömavbrott, bränder och liknande hos en underleverantör lett till att journalsystem, receptfunktion, bidrag etc. slutat fungera. Man kan ställa hur stora krav som helst på att en myndighet ska tillhandahålla en funktion, men när funktionen då är utlagd med servrar och underservrar hos en rad olika privata företag och dessutom i andra länder, blir systemet mycket sårbart. Inte bara för av naturen orsakade friktioner utan även sabotage och framförallt intrång. Det ska betonas att det inte är den tekniska utvecklingen det är fel på utan på hur nonchalant man från myndighetshåll hanterar redundansen. Ju fler kockar, desto sämre soppa, brukar det heta. Soppan kan naturligtvis bli ännu bättre, men det förutsätter övning och ju fler kockar desto mer övning krävs det när alla ska röra i grytan i rätt sekvens för att höja smaken.
Det finns dock positiva exempel. Ett är det nationella sambandssystemet RAKEL som används av en rad olika myndigheter. Vid stormen Gudrun var allt samband nere i dagar och ordonnanser hade svårt att ta sig fram längs vägarna i området. När Stormen Per senare drabbade Sverige hade RAKEL-systemet införts och sambandet fungerade nästan smärtfritt, medan ordinarie telesystem låg nere.

Statsminister Fredrik Reinfeldt ska nu vara på väg mot branden. Samtidigt meddelas att regeringen ska tillsätta en utredning om Sverige behöver brandflyg. Nu gäller det att genomföra damage control eftersom en valrörelse klassiskt påverkas mest av det som händer i inledningen och det som händer i sluttampen. I förrgår blev jag intervjuad av Aktuellt med anledning av min debattartikel hos SVT Opinion om att den svenska beredskapen för allvarliga katastrofer och samhällsstörningar så som skogsbränder och fartygskatastrofer är betydligt sämre idag än 2008 och än sämre jämfört med början av 90-talet. I studion fanns försvarsminister Karin Enström för att svara på motsvarande frågor (ca 13.45 in i klippet). Vad ministern naturligtvis inte nämnde var att ingen av de 30 moderna helikoptrar som hon omtalar för närvarande är planerad att ha släckförmåga eller förmåga att rädda nödställda vid en fartygskatastrof. Det lär ju inte för inte vara som statsministern i en intervju under förmiddagen när bristen på helikoptrar fördes på tal, hänvisade till att var och en kunde se vilken kapacitet flygplan har i jämförelse med helikoptrar. Det vill säga de flygplan som Sverige inte har, som inte kunnat användas förrän igår och som en inte har några andra användningsområden än just brandbekämpning. Normalt sett är ju annars regeringen starkt för att merutnyttja befintliga resurser, men när man själv medverkat till att reducera just den förmågan blir det naturligtvis svårt. Jag kan bara återigen konstatera att 2008 innan helikopter 4 avvecklades hade Försvarsmakten tillgång till över 20 helikoptrar med förmåga att ta 2000 liter vatten eller mer. Idag lyckas man sätta in tre och då efter att ha skramlat ihop besättningar. Ser man än längre tillbaka var beredskapen ännu bättre, vilket Skipper förtjänstfullt avhandlat i ett blogginlägg.

Försvarsmaktens helikopterburna brandsläckningsresurser 1999. Idag endast 3 helikoptrar tills dessa avvecklats. Bild från Skipper

Det finns all anledning att åter utreda samhällets krisberedskap, precis som nu föreslås, men det vore klädsamt om man denna gång, till skillnad från tidigare gånger, tog fasta på rekommendationerna trots att de kommer att innebära stora utgifter. DN diskuterar nu vad den stora skogsbranden kommer att kosta regeringen i valrörelsen. Det vore onekligen en ödets ironi om försvarspolitiken, som så många inklusive regeringen tidigare dömt ut som politiskt intressant fråga, skulle kosta Alliansens regeringsmakten.

Avslutningsvis vill jag återigen rikta ett stort tack och framförallt ett stort lycka till till alla som är insatta med bekämpa skogsbranden, varav många har fått avbryta sin semester. Vi ska även skänka en tanke till de evakuerade och de som faktiskt tyvärr blivit hemlösa. Av den anledningen är mycket värmande att läsa om alla frivilliga som erbjuder sina hem och resurser till det allmännas bästa.
Någon kanske funderar på hur ser det militära försvaret ser ut just nu om det civila försvaret och Försvarsmaktens möjligheter att stödja det civila samhället reducerats? Tyvärr inte bättre där. Läs gärna dagsfärskt inlägg och Försvar & Säkerhet


SMP, Barometern

Uppdatering 18.25: Försvarsmaktens informationsdirektör Erik Lagersten bringar nu klarhet i läget avseende Försvarsmaktens nuvarande och framtida resurser för att stödja samhället med skogsbrandbekämpning. För närvarande finns 4 st helikopter 10 att tillgå i landet. Hkp 14 kommer att kunna använda samma brandtunna som hkp 10 när bärsystem för dessa är levererade och utprovade. För hkp 16 är nya bärsystem och vattensäckar enligt amerikansk modell beställda men ej levererade.

Avslutningsvis kan man inte låta bli att fundera över vad det är för stolpskott som ondgjort sig över att en hamburgerkedja erbjudit gratis mat till personal insatt i brandbekämpningen.

Felaktiga uppgifter och behovet av öppenhet


Igår uppdaterade jag mitt inläggom den ökade spänningen i Östersjön med ett resonemang kring kränkningarna av svenskt luftrum den 20 juni. Ett resonemang jag förde utifrån de uppgifter som fanns tillgängliga i media, myndigheter och från andra stater. Där framförde jag hypotesen att det skulle kunna röra sig om ett övningsanfall mot östra Gotland eftersom den redovisade flygprofilen var av sådan karaktär. DN följde idag upp med en artikel där mitt resonemang återges.
Utrikesminister Carl Bildt verkar nu ha tröttnat på spekulationerna kring kränkningarna den 20 juni och meddelar att flygplanen var polska och att det sannolikt rör sig om ett rent misstag. Utifrån att flygplanen var polska är det en bedömning jag delar.

Därmed kan man konstatera att mitt tidigare resonemang var felaktigt, och det är felaktigheter jag står för. Som ovan skrivet var det här gärna en fråga jag ville ha fel i eftersom det skulle betyda att även om spänningen i Östersjön är hög så är den inte så hög att man avsiktligt väljer att kränka vårt lands luftrum.

Det jag framförallt vill beklaga är att man inte redan från början kunde vara öppen med att kränkningarna ägt rum och vilken nation som låg bakom istället för att få en debatt kring bristande svensk försvarsförmåga. Carl Bildt skriver vidare att hans bekräftande av flygplanens nationalitet ”begränsar förhoppningsvis okunniga spekulationer”. Ja, det kan man bara instämma i och samtidigt konstatera att hade man varit öppen med nationaliteten redan från början hade det inte blivit några spekulationer alls. Med tanke på alla de olika turer som framkom i olika riktningar kring ryska påsken är det nu som bäddat för att människor kommer att fortsätta tvivla på att flygplanen verkligen var polska. Något man redan kan se resultatet av på Twitter.

Öppenhet är förtroendeskapande – särskilt i oroliga tider av det slag som föreligger i Europa just nu.

En oönskad och farlig utveckling

I förra veckan kunde SvD rapportera att ett utländskt statsluftfartyg genomfört en grövre kränkning av svenskt luftrum över Gotland och i närheten av Öland. Genom ett slarvigt uttalande från Utrikesdepartementet kunde SvD senare rapportera att det rörde sig om ett amerikanskt signalspaningsflygplan. Historien har sedan dess fått ytterligare kött på benen sedan CNN kunnat berätta att flygplanet försökt undkomma en rysk markbaserad radar och rysk incidentberedskapsjakt.

Svenska media återrapporterar dock inte helt och hållet vad CNN fått fram, utan skriver i stil med ”observerades av rysk radar” eller till och med ”mötte en rysk radar”, vilka i sammanhanget betyder något helt annat. Utifrån CNN:s uppgifter kan man förmoda att det handlade om radarn till ett av de långräckviddiga luftvärnssystem som Ryssland har i Kaliningrad och som har räckvidd långt ut över Östersjön. Att ett luftvärnssystems spaningsradar är aktiv är inga konstigheter, men är det så att en eldledningsradar tänds och därtill kvarligger med en låsning är det betydligt mer ovanligt. Detta händer då och då över hav och från fartyg, men att ett markbaserat luftvärnssystem skulle göra motsvarande mot ett flygplan som flyger i internationellt luftrum och i en annan stats luftrum skulle vara en mycket kraftig provokation.

Det avslöjas som sagt inte av CNN huruvida så var fallet, men att ett RC-135 signalspaningsflygplan skulle fly undan en vanlig luftbevakningsradar är mycket osannolikt. Likaså är normalt sett luftvärnsradarsystem av mycket högt underrättelsevärde, för att inte säga det högsta, vid signalspaning (i alla fall teknisk sådan). Operatören av ett luftvärnssystem brukar därför försöka undvika att använda radarsystemen när utländska signalspaningsresurser finns i närheten för att inte röja skyddsvärd information. Ett sådant agerande skulle bidra till att händelsen uppfattades som så allvarlig att man försökte undkomma utom räckvidd, där räckvidden för de mest långräckviddiga ryska luftvärnssystemen går just över Gotland och södra Sverige, överensstämmande med det färdtillstånd RC-135 begärde hos den svenska flygtrafikledningen: passera Gotland västerut mot Jönköping och därefter sydväst ut. Är så fallet tyder det på att Ryssland nu har aktiverat luftvärnssystemet S-400 i Kaliningrad, vilket det varit tal om länge. Ett system som i princip låser luftrummet över södra Östersjön, Baltikum och Polen.

Om en rysk eldledningsradar för luftvärn påbörjat följning, torde det även har bidragit att förloppet inträffade dagen efter nedskjutningen av Malaysian Airlines MH17 över sydöstra Ukraina, där det inledningsvis inte stod klart om roboten avfyrats av reguljära ryska styrkor eller inte och från ukrainskt eller ryskt territorium.

Slutsatser

Oavsett om följning skett med eldledningsradar påvisar händelsen den 18 juli än en gång den mycket ökade spänningen i Östersjön, där andra halvan av juni medförde en rad incidenter mellan ryska flygplan och fartyg och andra aktörer i området. Bland annat rapporterades starkt provocerande flygning och det är inte omöjligt att så har ägt rum även denna gång, precis som CNN rapporterade om att det ägt rum i Japanska sjön. Jag vidhåller att läget i och över Östersjön just nu är det allvarligaste sedan 80-talet. Fördelen då var att respektive sidor visste var man hade varandra och att linjerna var fasta. Idag ser vi inledningen på en ny tid där man just genomför en kraftmätning om intresseområden.

För svensk del innebär detta ett mycket allvarligare läge än vad någon tidigare föreställt sig. Krimkrisen och kriget i Ukraina med nedskjutningen av MH17 som ytterligare oönskat bränsle på elden, har raserat relationerna mellan USA, NATO och Ryssland. Medan det kalla krigets verklighet innebar att det fanns en lång gemensam gräns genom Europa mellan Sovjetunionen och NATO, innebär dagens situation att det enda område där NATO och Ryssland står direkt emot varandra och med gemensamma landgränser är i Sverige omedelbara närhet – i Baltikum och i Polen. Östersjön utgör därmed de bägge aktörernas tyngdpunkt i den säkerhetspolitiska manövreringen. Lägg därtill att en stor del av rysk BNP ska passera genom Östersjön, vilket ökar dess betydelse för Ryssland. Mycket talar därmed för att den militära aktiviteten kommer att vara fortsatt mycket hög i Östersjön, för att inte säga öka ytterligare. Det här är en situation som utvecklas just nu och som svensk försvars- och säkerhetspolitik de senaste 20 åren inte tagit höjd för och där Försvarsberedningens rapport från i våras visar ett visst uppvaknande, men dock utan omedelbara åtgärder för den situation som just nu utspelas.

När den militära verksamheten ökar och spänningen stiger ökar risken för strategiska misstag kraftigt. Det har redan omtalats ett antal händelser i närområdet där provokationer skulle kunnat få oönskade och katastrofala följder. Incidenten med SAS-flygplanet är i mars är ett. Nedskjutningen av MH17 är ett exempel på hur illa det kan gå.

Slutligen kan man återigen konstatera att den enda anledningen att allmänheten och många makthavare får kännedom om händelser liknande dessa är läckor till media och publicerande av uppgifter i andra länder, t ex den danska haverikommissionens beslut att inte utreda incidenten mellan SAS och rysk signalspanare. En kort slutsats är att det med all sannolikhet är som med isberg. Det är bara toppen som är synlig, om ens det.

För övrigt har Ryssland nyss påbörjat en övning med över 100 flygplan och helikoptrar nära den ukrainska gränsen och övningen ska även omfatta det centrala militärområdet och övriga delar av det västramilitärområdet. Jag håller det därför för troligt att detta kommer att få vissa efterverkningar även i det svenska närområdet.

En oönskad och farlig utveckling (uppdaterat 6/8 09.45)

Se senaste uppdateringen i botten av inlägget!

I förra veckan kunde SvD rapportera att ett utländskt statsluftfartyg genomfört en grövre kränkning av svenskt luftrum över Gotland och i närheten av Öland. Genom ett slarvigt uttalande från Utrikesdepartementet kunde SvD senare rapportera att det rörde sig om ett amerikanskt signalspaningsflygplan. Historien har sedan dess fått ytterligare kött på benen sedan CNN kunnat berätta att flygplanet försökt undkomma en rysk markbaserad radar och rysk incidentberedskapsjakt.

Svenska media återrapporterar dock inte helt och hållet vad CNN fått fram, utan skriver i stil med ”observerades av rysk radar” eller till och med ”mötte en rysk radar”, vilka i sammanhanget betyder något helt annat. Utifrån CNN:s uppgifter kan man förmoda att det handlade om radarn till ett av de långräckviddiga luftvärnssystem som Ryssland har i Kaliningrad och som har räckvidd långt ut över Östersjön. Att ett luftvärnssystems spaningsradar är aktiv är inga konstigheter, men är det så att en eldledningsradar tänds och därtill kvarligger med en låsning är det betydligt mer ovanligt. Detta händer då och då över hav och från fartyg, men att ett markbaserat luftvärnssystem skulle göra motsvarande mot ett flygplan som flyger i internationellt luftrum och i en annan stats luftrum skulle vara en mycket kraftig provokation.

Det avslöjas som sagt inte av CNN huruvida så var fallet, men att ett RC-135 signalspaningsflygplan skulle fly undan en vanlig luftbevakningsradar är mycket osannolikt. Likaså är normalt sett luftvärnsradarsystem av mycket högt underrättelsevärde, för att inte säga det högsta, vid signalspaning (i alla fall teknisk sådan). Operatören av ett luftvärnssystem brukar därför försöka undvika att använda radarsystemen när utländska signalspaningsresurser finns i närheten för att inte röja skyddsvärd information. Ett sådant agerande skulle bidra till att händelsen uppfattades som så allvarlig att man försökte undkomma utom räckvidd, där räckvidden för de mest långräckviddiga ryska luftvärnssystemen går just över Gotland och södra Sverige, överensstämmande med det färdtillstånd RC-135 begärde hos den svenska flygtrafikledningen: passera Gotland västerut mot Jönköping och därefter sydväst ut. Är så fallet tyder det på att Ryssland nu har aktiverat luftvärnssystemet S-400 i Kaliningrad, vilket det varit tal om länge. Ett system som i princip låser luftrummet över södra Östersjön, Baltikum och Polen.

Om en rysk eldledningsradar för luftvärn påbörjat följning, torde det även har bidragit att förloppet inträffade dagen efter nedskjutningen av Malaysian Airlines MH17 över sydöstra Ukraina, där det inledningsvis inte stod klart om roboten avfyrats av reguljära ryska styrkor eller inte och från ukrainskt eller ryskt territorium.

Slutsatser

Oavsett om följning skett med eldledningsradar påvisar händelsen den 18 juli än en gång den mycket ökade spänningen i Östersjön, där andra halvan av juni medförde en rad incidenter mellan ryska flygplan och fartyg och andra aktörer i området. Bland annat rapporterades starkt provocerande flygning och det är inte omöjligt att så har ägt rum även denna gång, precis som CNN rapporterade om att det ägt rum i Japanska sjön. Jag vidhåller att läget i och över Östersjön just nu är det allvarligaste sedan 80-talet. Fördelen då var att respektive sidor visste var man hade varandra och att linjerna var fasta. Idag ser vi inledningen på en ny tid där man just genomför en kraftmätning om intresseområden.

För svensk del innebär detta ett mycket allvarligare läge än vad någon tidigare föreställt sig. Krimkrisen och kriget i Ukraina med nedskjutningen av MH17 som ytterligare oönskat bränsle på elden, har raserat relationerna mellan USA, NATO och Ryssland. Medan det kalla krigets verklighet innebar att det fanns en lång gemensam gräns genom Europa mellan Sovjetunionen och NATO, innebär dagens situation att det enda område där NATO och Ryssland står direkt emot varandra och med gemensamma landgränser är i Sverige omedelbara närhet – i Baltikum och i Polen. Östersjön utgör därmed de bägge aktörernas tyngdpunkt i den säkerhetspolitiska manövreringen. Lägg därtill att en stor del av rysk BNP ska passera genom Östersjön, vilket ökar dess betydelse för Ryssland. Mycket talar därmed för att den militära aktiviteten kommer att vara fortsatt mycket hög i Östersjön, för att inte säga öka ytterligare. Det här är en situation som utvecklas just nu och som svensk försvars- och säkerhetspolitik de senaste 20 åren inte tagit höjd för och där Försvarsberedningens rapport från i våras visar ett visst uppvaknande, men dock utan omedelbara åtgärder för den situation som just nu utspelas.

När den militära verksamheten ökar och spänningen stiger ökar risken för strategiska misstag kraftigt. Det har redan omtalats ett antal händelser i närområdet där provokationer skulle kunnat få oönskade och katastrofala följder. Incidenten med SAS-flygplanet är i mars är ett. Nedskjutningen av MH17 är ett exempel på hur illa det kan gå.

Slutligen kan man återigen konstatera att den enda anledningen att allmänheten och många makthavare får kännedom om händelser liknande dessa är läckor till media och publicerande av uppgifter i andra länder, t ex den danska haverikommissionens beslut att inte utreda incidenten mellan SAS och rysk signalspanare. En kort slutsats är att det med all sannolikhet är som med isberg. Det är bara toppen som är synlig, om ens det.

För övrigt har Ryssland nyss påbörjat en övning med över 100 flygplan och helikoptrar nära den ukrainska gränsen och övningen ska även omfatta det centrala militärområdet och övriga delar av det västramilitärområdet. Jag håller det därför för troligt att detta kommer att få vissa efterverkningar även i det svenska närområdet.


 Uppdatering 5/8 08.10: DN berättar nu om ytterligare en kränkning av svenskt luftrum under sommaren. I det här fallet rörde det sig om två flygplan som kränkte svenskt luftrum under övningen BALTOPS. Återigen tillåts inte Försvarsmakten meddela vilket land det är som har kränkt.  Det förefaller mig mycket märkligt om svenskt luftrum inte ingick i övningen, med tanke på att övningen till del ägde rum både på svenskt vatten och i svensk luft.

 Samtidigt med BALTOPS, som Sverige deltog i och som Ryssland var inbjudet att delta i, genomförde Ryssland en egen oannonserad motövning vilket medförde den mycket höga militära aktiviteten på och över Östersjön. Som exempel kan nämnas att finskt luftrum kränktes tre gånger på samma dag och att den baltiska incidentberedskap som för några år sedan hade 4 skarpa starter på ett helt år, under BALTOPS hade genomfört 4 starter bara fram till den tidiga eftermiddagen.

 Det är bra att Försvarsmakten nu ytterligare lättar på förlåten, men det återstår att konstatera att den senaste 5 åren har över 50 kränkningar av svenskt luftrum skett och för allmänheten är det fortsatt höljt i dunkel i vilket sammanhang de andra kränkningarna genomförts och av vem. Det vore som sagt högst önskvärt om Sverige anammade samma modell som Finland, där man mycket snabbt går ut med pressmeddelande om kränkningen och vilket land som ligger bakom. Detta är i första hand en politisk fråga.

 Uppdatering 09.15: Det är mindre troligt att ett land som deltog i övningen skulle kränka svenskt luftrum på den aktuella platsen med tanke på att det aktuella området (öster Östergarn på Gotland) ingick i övningsområdet. 

 Återstår då länder som inte deltog i övningen, främst Ryssland och eventuella länder i den baltiska incidentberedskapen som inte deltog i övningen. Det lettiska försvarsdepartementet lägger ofta ut vilken verksamhet den baltiska incidentberedskapen genomfört. Man kan för 20/6 konstatera att under dagen genomfördes identifiering av 1 An-26 (transport), 2 Su-24 (attack/spaning/sjömål), 4 Su-27 (jakt) och 8 Su-34 (attack). Den baltiska incidentberedskap har dock föga att göra borta vid den svenska kusten, särskilt vid så hög aktivitet eftersom man då lämnar sina skyddsobjekt och eftersom uppgiften är ryskt flyg skulle i så fall ytterligare kränkning ha ägt rum. @GripenNews har räknat på hastigheten i enlighet med mediauppgifterna och kommit fram till att det rör sig om drygt 450 knop (ca 850 km/h), vilket är väl över hastigheten för en helikopter eller ett transport/signalspaningsflygplan på låg höjd. Däremot skulle antalet och profilen stämma väl överens med t.ex. Su-24.
Övningsområde  BALTOPS (Luftfartsverket)


Uppdatering 10.45: Det är säkerligen inte okänt att Försvarets Radioanstalt har anläggningar runtom i Sverige och på Gotland som är den punkt i Sverige som låg närmast Sovjetunionen och därför var bäst lämpad för att lyssna på sovjetisk radiokommunikation. En av dessa anläggningar ligger enligt Aftonbladet nära Folhammar på Gotland, vilket i sammanhanget med kränkningen på midsommarafton är av stort intresse.

 Enligt DN kom de kränkande flygplanen från öster och flög sedan en mil in i svenskt luftrum innan man svängde åt sydöst och lämnade svenskt luftrum. Hela kränkningen varade 1 minut och 43 sekunder och var på 28 km i svenskt luftrum. Det ger en hastighet på 965 km/h, vilket är än högre än vad jag skrev i förra uppdateringen och att jämföra med anfallsfart för ett attackflygplan. Ser man på den karta som Försvarsmakten bifogat i det avhemligade dokumentet som DN fått ta del av ser man att inflygningsbenet pekar rakt mot Folhammar. Givet flygprofilen med skarp sväng genomförs sedan antingen ett simulerat attackanfall eller ett oblique-foto (flygspaningen där man vill avbilda målet från sidan). Därmed ökar sannolikheten för att de kränkande flygplanen var av typ Su-24 eller Su-34. Ja, sen kan det ju vara så att någon bara navigerat fel också, om än väldigt exakt fel. Det har ju hänt tidigare, till exempel 1981. (Tiden får utvisa om jag har rätt eller fel och att ha fel här vore faktiskt välkommet)

Om ovanstående uppgifter är korrekta, skulle en flygning på motsvarande sätt tyda starkt på att man återigen vill genomföra en maktdemonstration mot Sverige, särskilt när man väljer att genomföra en kränkning av svenskt luftrum. Vill man kan man även dra paralleller mellan denna händelse och ”uppvaktningen” av den amerikanska RC-135 som flydde in i svenskt luftrum.

 Det kan i så fall inte råda några tvivel om att läget i Östersjön är i grunden förändrat.

Uppdatering 15.55: Utrikesminister Carl Bildt skriver på sin blogg om läget i skogsbrandområdet, utvecklingen i Ukraina, men också om kränkningar av svenskt luftrum. Han säger sig inte kunna se någon tendens till kränkningar som är riktade mot Sverige. Ett resonemang som skulle tala emot det jag skriver i den föregående uppdateringen. Jag kan bara hoppas att han har rätt och jag fel och att det i själva verket rört sig om t.ex. ett vänligt sinnat lands misstag. 

För övrigt ett inlägg värt att läsa.

 Uppdatering 18.15: Flygområdet för BALTOPS slutade gälla den 19 juni varvid man av misstag kan ha flugit in över Gotland. Det som talar emot detta är att övningen avslutades nere i Tyskland, medan den ryska motövningen fortsatte några dagar till.
Uppdatering 6/8 09.30: DN lyfter nu åter kränkningarna den 20 juni och tar upp delar av de resonemang som förs här ovanför. Därtill har Ewa Stenberg en analyskolumn kring sekretessen kring kränkningarna. Det förtjänar återigen att påtalas att öppenhet kring incidentberedskap och kränkning av det slag som man har i Finland är förtroendeskapande både gentemot allmänheten och gentemot andra länder. I Finland skickas omedelbart pressmeddelande ut vid en kränkning, där det framgår var kränkningen ägt rum och vilket land som ligger bakom. I Sverige blir resultatet att några få myndigheter och personer får kännedom om vad som ägt rum liksom det kränkande landet som redan vet, medan allmänheten och i princip hela Riksdagen får leva i ovisshet.


Uppdatering 6/8 09.45: Utrikesminister Carl Bildt verkar nu ha tröttnat på spekulationerna kring kränkningarna den 20 juni och meddelar att flygplanen var polska och att det sannolikt rör sig om ett rent misstag. Utifrån att flygplanen var polska är det en bedömning jag delar.

Därmed kan man konstatera att resonemanget i ovanstående uppdateringar var felaktigt, och det är felaktigheter jag står för. Som ovan skrivet var det här gärna en fråga jag ville ha fel i.

Det jag framförallt vill beklaga är att man inte redan från början kunde vara öppen med att kränkningarna ägt rum och vilken nation som låg bakom istället för att få en debatt kring bristande svensk försvarsförmåga. Med tanke på alla de olika turer som framkom i olika riktningar kring ryska påsken är det nu som bäddat för att människor kommer att fortsätta tvivla på att flygplanen verkligen var polska.

Öppenhet är förtroendeskapande – särskilt i oroliga tider av det slag som föreligger i Europa just nu.

En nationell helikopterstrategi är helt nödvändig!


Sverige är fantastiskt! Men landet befolkas också av ett mycket besynnerligt folk i många avseenden. Vi svenskar har nämligen en förmåga att, förvisso med all rätt, att bli väldigt upprörda när det sker olyckor, katastrofer och händelser som drabbar många människor. I synnerhet då det i efterhand visar sig att statens resurser för att åstadkomma denna förväntade säkerhet ej har hållit måttet eller varit underdimensionerade. Men det märkliga är att vi lika snabbt glömmer saken och sällan eller aldrig drar slutsatser och vidtar konkreta åtgärder. Det här inlägget kommer att avhandla statens helikopterresurser vid bekämpning av skogsbränder som enbart diskuteras då bränderna härjar, men som däremellan nästan omedelbart glöms bort.

Tyrestabranden 1999

För ganska exakt 15 år sedan, den 1 augusti 1999 bröt en av de värsta skogsbränderna i Sverige ut i Tyresta nationalpark. Troligtvis p.g.a. att några diplomater skulle grilla. Branden pågick en hel vecka och 450 hektar skog brann ned. Att det var så svårsläckt berodde på att det inte fanns så mycket vägar för fordon i området. Insatsen krävde stora personella resurser. Förutom brandmän från hela Stockholmsområdet deltog ca 200 värnpliktiga från Waxholm som kallades in tillsammans med befäl. Jag minns även att personal från Berga stod i beredskap för att snabbt kunna transporteras till Tyresta vid behov.

Men det som var helt avgörande för möjligheten att få kontroll på den omfattande branden var Försvarsmaktens helikoptrar. Vid den här tiden stod det besättningar i beredskap för såväl sjö- som flygräddning. Men man hade även den naturliga uppgiften att stödja samhället med bl.a. brandbekämpning. Av den anledningen övade man regelbundet samtliga tunga helikopterbesättningar att flyga med brandtunna mellan de skarpa uppdragen. Under Tyrestabranden deltog hela 17(!) helikoptrar från Försvarsmakten och vattenbombade branden, men man hade även kapacitet att flytta brandmän, slangar och annan utrustning eftersom hkp 4 kunde lasta hela 20 personer.

Efter branden var upprördheten stor över hur så stor del kunde brinna ner och varför staten inte hade bättre beredskap för händelser som denna. Riksdagsledamoten Lennart Daléus (c) skrev följande i en motion till riksdagen strax branden efter då han efterlyste bättre beredskap och samordning i händelse av liknande olyckor. Han belyser i sin motion vikten av tillgång till större helikoptrar som visade sig vara helt avgörande för att få bukt med branden. Han pekade även på vikten av att helikoptrarna har mörkerkapacitet.

Den massiva helikopterinsatsen med mörkerutrustade helikoptrar som på ett avgörande sätt bidrog till att få kontroll över branden, sattes in först efter att den härjat i flera dygn.

Skogsbränderna 2008

Nio år senare brann det i stor omfattning igen. Under hela två veckor under sommaren 2008 var 12st helikoptrar från Försvarsmakten anspråkstagna med att släcka 12 olika skogsbränder(!) En mycket läsvärd artikel med besättningen på Y68 finns här. Enbart hkp 4 släppte 2600 ton vatten under dessa veckor. I artikeln från 2008 (för 6 år sedan) kunde man i slutklämmen läsa.

Då Försvarsmakten kommer att avveckla HKP 4 systemet kommer det bli ont om helikoptrar som kan bidra till brandbekämpning under en viss period tills nya helikoptrar levereras till Försvarsmakten.

Martin Malmborg, f.d. flygförare på hkp 4 sa mitt under släckningsarbetet:

– Jag hoppas av hela mitt hjärta att det blir ett nytt beslut som gör att vi kommer att behålla Vertolhelikoptern.


Hkp 4 med brandtunna som lastar 2-3 ton vatten

Hkp 4 släcker skogsbrand


Skogsbrand i Påryd 2009

Ett år senare brann det igen. Vid skogsbranden i Påryd i Kalmar kommun, d.v.s. 10 år efter branden i Tyresta så fanns inte längre några militära helikoptrar som kunde släcka skogsbränder p.g.a. ett politiskt beslut där man gett Försvarsmakten direktiv att man inte längre skulle syssla med sådan typ av verksamhet och inga Hkp 4 med brandtunna fanns längre tillgängliga. Då vinklade media det hela till att Försvarsmakten vägrade att hjälpa till…… 

Håkan Juholt (s) som då fortfarande var försvarspolitiker gjorde en bra analys av läget och uttryckte det hela så här.

– Det finns ingen gemensam strategi när det gäller helikoptrar och det innebär att stora markvärden och människoliv offras eftersom ingen vill sitta med Svarte Petter och betala för insatsen.

Så sent som i december 2008 lämnade Leni Björklund den senaste i raden av helikopterutredningar till försvarsdepartmentet.

– Det är en bra utredning men den som de senaste 50 utredningarna på samma ämne, hamnar bara i en byrålåda för att samla damm, menar Håkan Juholt. – En sådan här fråga borde inte ligga under försvaret utan det handlar om krisberedskap och borde ligga på ett inrikesministerium eller kanske till och med på statsrådsberedningen.

Pågående skogsbränder 2014

Just nu pågår flera stora skogsbränder i Sverige. Den värsta härjar i Sala där kommunen nu förbereder för evakuering av vissa områden.

Detta innebär att vi nu får ett sorts facit presenterat för oss. Har våra politiker tagit intryck av de tidigare skogsbränderna, erfarenheterna från Tyresta och vidtagit åtgärder för samordning och förbättring av statens resurser avseende helikopterfrågan som av så många enskilda politiker och utredare vid enskilda tillfällen ansetts vara av strategisk vikt för vårt samhälle?

Svaret är tyvärr som väntat – Nej.

Läget är värre än någonsin rörande statens obefintliga samordning av helikopterresurser. Framför allt fins det inget strategiskt tänk. Dessutom så fråntogs Försvarsmakten uppgiften att stödja samhället med flyg- och sjöräddning, brandbekämpning samt sjukvärdstransporter genom ett riksdagsbeslut för snart 10 år sedan. Samtliga tunga helikoptrar av typen 4 (vertol) är dessutom avvecklade utan att ersättarna har blivit operativa.

Erättaren Hkp 14 är inte levererad fullt ut och framför allt så är systemet inte klart för att flyga med brandtunna, och framför allt så är besättningarna inte övade vilket inte prioriteras då man inte längre har den uppgiften från regering och riksdag. Samma sak gäller för den nya Hkp 16.

Den enda helikoptern som Försvarsmakten i dag kan operera med brandtunna är Hkp 10 som även den är under avveckling, och enbart ett fåtal skrov flyger fortfarande. De sista få skroven är placerade i Ronneby i söder och på Kallax i norr vilket innebär att 2. helikopterskvadronen i Linköping står helt utan möjlighet att bidraga till brandsläckningsarbetet just nu.

Detta ger givetvis ånyo allmänhet, media och räddningstjänstchefer huvudbry över varför Försvarsmakten inte längre kan hjälpa till att släcka bränder med helikoptrar, så som man alltid har kunnat göra. I Kinda kommun utanför Linköping brinner det också just nu.

Räddningschef Thomas Blixt i Kinda kommun är kritisk till att Försvarsmaktens helikopterflottilj på Malmen i Linköping inte kunnat bistå räddningstjänsten i den svårsläckta skogsbrand som härjat i Slätmon sedan i tisdags. Svårt att förstå, säger han.

Kan vi inte ha möjligheter att få hjälp med helikopterresurser från Malmen där vi har en helikopterflottilj? Det borde väl vara möjligt, tycker jag som inte har kunskap om hur de tänker på helikopterflottiljen, säger Thomas Blixt.

Så här ser det tyvärr ut, och Försvarsmakten blir de som får bära hundhuvudet eftersom allmänheten inte har kunskap om de politiska beslut som ligger till grund för detta. Försvarsmakten har förvisso lyckats få ner en helikopter (Hkp 10) från Kallax till Sala, men den har olyckligtvis fått motorhaveri.

I en artikel i Aftonbladet säger en av de civila helikopterpiloterna som deltager i släckningsarbetet.

– Vi hade sex stycken helikoptrar som åkte på led och dumpade vatten på samma ställe. Jag har aldrig varit med om något liknande. Vi hade kunnat haft 100 helikoptrar. Det hade ändå inte varit släckt.

Om man tittar på bilderna så kan man se att brandbekämpningen sker med hjälp av små civila helikoptrar, som i normalfallet används för gödning av skogar m.m. Det går inte att jämföra lastkapaciteten på en sådan liten helikopter med den som Hkp 4 hade och Hkp 10 har. Man kunde med dessa helikoptrar lyfta 4-5 ton. Gissningsvis så kan dessa små civila helikoptrar ta ca 500 liter vatten i ett lyft som jämförelse.

Sammanfattningsvis…

…så kan vi konstatera att statens samlade resurser för stöd till samhället när det kommer till brandbekämpning med helikopter bara har blivit sämre och sämre och är i dag näst intill obefintlig. Det blir kommunerna som får hyra in civila helikoptrar från vinstdrivande företag för pengar man inte har.

Lennart Daléus efterfrågade strategi efter Tyrestabranden lyser med sin frånvaro, och flygföraren Martin Malmborgs farhåga rörande avvecklingen av Hkp 4 slog in med all kraft. Någon ersättare till denna arbetshäst lyser fortfarande med sin frånvaro ur en strikt operativ aspekt.

I Sala kommun börjar man nu evakuera människor från sina hem och djur från gårdar som ligger i farozonen. Det är nog inte omöjligt att det kommer att starta fler skogsbränder om vi inte får något regn snart. När bränderna är uppklarade för denna gången kommer sannolikt några enskilda politiker att tycka att detta är för dåligt och skriva någon motion eller skriftlig fråga till någon minister. I bästa fall tillsätter försvarsministern plikttroget någon ny utredning som sedan förpassas till någon bokhylla. Jag törs nästan lova att när skogsbränder åter igen blir aktuella om några år, så har ingenting radikalt skett för att förbättra läget.

Svenskarna måste vara världsmästare på att bli upprörda, kräva åtgärder, men sedan glömma bort allt lika fort igen. Lägg sedan till att våra politiker inte vill betala för rikets säkerhet, varken civil eller militär sådan. Det är därför det aldrig sker någon förbättring!

I morgon tänkte jag beröra ämnet sjöräddning….



Jakten över Östersjön

Om SvD:s uppgifter stämmer var händelsen i Östersjön kanske snarlik denna incident (se klippet ovan) tidigare i år, i april.

Dagens och sannolikt veckans stora säkerhetspolitiska nyhet i Sverige måste vara ”Uppgifter till SvD: Amerikanskt spaningsflyg bakom kränkning”. I CNN-klippet ovan beskrivs en incident i april med samma typ av amerikanskt signalspaningsplan som SvD anger som sannolik: Boeing RC-135. Ännu finns ingen öppen uppgift om vilken rysk flygplanstyp som skall ha jagat det amerikanska flygplanet över Östersjön.

Just denna typ av incident verkar åsyftas i en varnande deklaration publicerad idag och undertecknad av flera tunga namn: ”…unintended military engagements between NATO and Russia. There have already been several near misses”.

För övrigt publicerade ryska statliga ITAR-TASS igår kväll ett telegram i vilket man påstod att Ukraina förlorat 125 pansarfordon i strid under en enda dag: ”Ukrainian troops lost 125 armored vehicles in eastern Ukraine in one day — source”. Undertecknad har väldigt svårt att ta den siffran på allvar, inte minst eftersom beläggen är så få. Klart står dock att striderna i östra Ukraina snarare har intensifierats än mattats av efter att flight MH17 sköts ner.

TILLÄGG 5/8: Det har nu kommit fram några till relevanta uppgifter som tas upp av Wiseman i hans mycket läsvärda inlägg ”En oönskad och farlig utveckling” som också har uppdaterats.

Rysk satellitkommunikation ur en privat signalspanares synvinkel

Revolutionen med sociala medier innebär att man kan ta del av en mängd information som tidigare var svår att få tag på om man ens visste att den fanns. Under våren har några av de mest intressanta kontona att följa på Twitter varit de privat signalspanarnas konton. Där har dessa presenterat bl a militär kommunikaton världen över med anknytning till Ukrainakrisen. Ur en svensk synvinkel har det varit oerhört intressant att kunna följa rapportering om den kraftigt ökade ryska övningsverksamheten i Östersjön. En av de svenska privata signalspanarna är ”Uascan” som här berättar om den ryska återtagningen av satellitkommunikation.

Wiseman
–––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––

Rysk satellitkommunikation ur en privat signalspanares synvinkel

Ett av de områden där Ryssland satsar på att återta förlorad förmåga är i rymden. Sovjetunionen hade tillgång till ett stort antal satellitbaserade system för navigation, kommunikation och underrättelseinhämtning. För den signalspaningsintresserade är sannolikt navigationssatelliterna COSNAV på 149 och 399 Mhz välkända med sitt karaktäristiska ljud.

Ryssland har under de senaste åren successivt sänt upp nya satelliter för att återfå full förmåga på prioriterade områden som kommunikation. Det här blogginlägget handlar om Strela 3M (alternativt namn är ”Rodnik-S”), ett satellitkommunikationssystem för global kommunikation.  Strela finns också i en kommersiell variant under namnet ”Gonets”. På websidorna http://english.gonets.ru finns viss information om Gonets. Dock verkar mycket vara ”under construction” och man kanske kan ana att systemet inte blivit någon strålande kommersiell succé.

Sovjetunionen var under kalla kriget en stor användare av radioförbindelser på kortvågsfrekvenser (2-30 Mhz). Kortvågsradio erbjuder under rätt förhållanden globala förbindelser till låg kostnad. Men det finns också stora nackdelar i form av oförutsägbara vågutbredningsförhållanden, krav på stora och klumpiga antennsystem, låg överföringskapacitet, risk för signalspaning, sårbarhet mot störning mm. Som ett exempel kan nämnas att Sverige störde Sovjetunionens ambassads kortvågsradiostation under andra världskriget för att tvinga dem att använda Televerkets fasta förbindelser, vilka givetvis avlyssnades. (Agrell 2003). Andra alternativ som internet eller andra dataförbindelser har också inbyggda osäkerheter – de kan stängas av eller manipuleras så att meddelanden förvanskas eller förloras. Det gör att satellitförbindelser framstår som ett attraktivt alternativ.

Strela 3M-systemet består bland annat av ett antal satelliter som kretsar på relativt låg höjd, markstationer samt användarnas modem. Strela 3M skiljer sig från de geostationära satelliterna, som exempelvis förser oss med satellit-TV-signaler, som befinner sig på samma plats över jorden kontinuerligt. Kretsande satelliter kan kretsa kring jorden på betydligt lägre höjd än de geostationära vilket ger vissa fördelar i form av enklare antennkonstruktioner och lägre effektbehov. Nackdelen blir att satelliterna inte är omedelbart tillgängliga utan användaren måste vänta tills nästa satellit behagar passera.

Satelliterna i Strela-familjen är ”store and forward”-satelliter. Det innebär att de plockar upp ett meddelande vid en passage av en markstation och sedan vid ett senare tillfälle kan skicka ner detta meddelande till en annan markstation. Satelliten erbjuder alltså inte en direktförbindelse mellan två stationer. Man kan anta att fördröjningen kan bli upp till 115 minuter vilket givetvis begränsar användningsområdena, men för icke tidskritisk kommunikation fungerar de. Satelliten blir heller inte speciellt lämplig för röstkommunikation. Det går att spekulera kring varför man valt den här typen av satellit istället för den kanske mer självklara geostationära typen som är betydligt vanligare i västliga system. En faktor är säkert att ett kretsande satellitsystem av Strelas-typ kan utnyttja tillgängliga frekvenser effektivare om man väljer lägre frekvensband. Detta innebär att dyra och komplicerade högfrekvensdelar kan sparas in vilket säkert var en faktor som värdesattes då systemet konstruerades i Sovjetunionen.

Vilka använder systemet Strela 3M? Det vet vi inte säkert då det inte finns några publicerade uppgifter om detta. Men det går att ge sig på några kvalificerade gissningar. Vilka användare har behov av globala förbindelser för text, telex, fax mm? För taktisk kommunikation duger systemet inte då inte många order på slagfältet är värda något efter 115 minuter. Istället är det sannolikt användare som sänder meddelanden av administrativ karaktär och med ett globalt behov, nämligen underrättelseorganen, som använder systemet. Det är även tänkbart att ambassaderna har tillgång till systemet för sin diplomatiska trafik. För icke tidskritisk kommunikation kan man även tänka sig att ubåtsflottan har tillgång till systemet.

För signalspanaren kan Strela 3M-satelliterna enkelt identifieras genom sina karaktäristiska triggersignaler. Triggersignalerna sänds kontinuerligt ut av satelliterna med några sekunders mellanrum och har till uppgift att väcka användarnas modem och är satellitens sätt att tala om att den är tillgänglig. Om användaren lagrat ett meddelande i form av text, fax eller liknande i sitt modem och triggersignalen tas emot kommer modemet att sända signalen till satelliten. Meddelandet lagras då i satelliten för att sedan sändas ner till en markstation vid nästa passage. Satelliterna i Strela 3M-familjen från 2013 sänder sina triggersignaler samtidigt på frekvenserna 290.150 och 291.050 Mhz vilket är i det militära UHF-bandet 225-400 Mhz. I maj sände Ryssland upp tre nya satelliter i Strela 3M-familjen. Satelliternas låga banor samt de relativt låga frekvenserna kring 290 Mhz ger starka signaler även med enkla antennsystem.



Bilden visar  signaler från en av Strela 3M-satelliterna. Dels syns triggersignalerna som korta horisontella streck på var sin frekvens. Dessutom ser vi att satelliten laddar ner något meddelande till en markstation.

För närvarande finns följande operativa satelliter i Strela-familjen:

Satellitbeteckning               Uppskjutningstidspunkt

Cosmos 2488                                           2013-12-25

Cosmos 2489                                           2013-12-25

Cosmos 2490                                           2013-12-25

Cosmos 2496                                           2014-05-23

Cosmos 2497                                           2014-05-23

Cosmos 2498                                           2014-05-23

Genom en internetbaserad satellit-tracker som exempelvis http://www.n2yo.com kan den intresserade följa var satelliterna är just nu.

Sverige ligger tillräckligt nära Ryssland för att vi relativt enkelt ska kunna uppfatta då satelliterna laddar ner sitt innehåll till någon markstation i västra delen av landet. Därifrån skickas meddelandet till den slutgiltiga adressaten på annat sätt. En analys av den förekommande trafiken på Strela 3M ger vid handen att det förekommer mer än en typ av signal. En gissning skulle kunna vara att varje enskild signalform representerar olika typer av trafik och användare. Om man antar att systemet exempelvis är tillgängligt för den strategiska ubåtsflottan så ser sannolikt de signaler som ubåtarna sänder helt annorlunda ut jämfört med GRU-residentens veckorapport som sänds från någon ambassad runtom i världen.

De olika vågformerna erbjuder den ihärdige lyssnaren en möjlighet att analysera omfattningen av trafiken i olika vågformskategorier. Därigenom skulle det vara möjligt att dra vissa slutsatser om hur man använder systemet. I andra hand skulle det vara möjligt att dra slutsatser om intensiteten i olika verksamheter. Vad som är helt klart är att det idag förekommer mycket trafik på satellitnätverket och att trafikmängden har ökat under det senaste året.

Uascan
Tiwtter: @uascan

Den Ukrainska frågan

Sammanfattning
Av ekonomiska skäl kommer inte Europa genomföra några avgörande åtgärder mot Ryssland som kan avsluta den konflikt som just nu pågår i östra Ukraina. Detta utifrån det faktum att Ryssland är den tredje största handelspartnern med EU och t ex en fullständig ekonomisk sanktion skulle innebära en stor mängd arbetslösa med de inrikespolitiska följdverkningar av detta pga minskad export från EU till Ryssland. Detta i sin tur innebär att Ukraina ytterst står själv mot Ryssland. Bedömt kommer Ryssland bibehålla ett högt tryck i östra Ukraina trots den tragiska nedskjutningen av MH17, för att inom en (1) till två (2) månader återigen accelerera konflikt.
Analys
Allmänt.För att förstå konflikten i Ukraina måste vi först sätta in det i sitt perspektiv. Å ena sidan har vi en ekonomisk drivkraft å andra sidan har vi en geostrategisk drivkraft. Den ekonomiska drivkraften står EU för och den geostrategiska drivkraften står Ryssland för. Dessa två intressen kolliderade tydligt i mitten av 2013 då de första tecknen på att subversiv verksamhet hade påbörjats i Ukraina uppdagades, därefter har konflikten eskalerat. Således har vi två drivkrafter eller viljor kan vi även kalla det för att sätta det i militärteoretiska termer.
Den ekonomiska drivkraften i detta är att EU vill ha goda handelsrelationer med sina randstater. Som ett led i detta har man bl a det östliga samarbetsprogrammet. Utöver de rent ekonomiska drivkrafterna i det samarbetet så omfattar det främst att man försöker skapa stabilitet i dess närområde, således kan man se randstaterna till EU som en buffertzon mellan EU och de ej EU anslutna länderna, vilket gynnar de EU anslutna ländernas utveckling och unionen som helhet.
Innan vi belyser den Ryska drivkraften dvs den geostrategiska bör några faktorer klargöras. I Rysk media framhävs ofta att det östliga samarbetet mellan EU och Ukraina med främst frihandelsavtalet är skäl för en intressekonflikt. Då främst att Ryssland kommer översvämmas av billigare varor från EU via Ukraina till Ryssland. Detta är ur mitt förmenade helt fel, Rysslands främsta handelsstyrka är ej produkter utan det är råvaror vilket även står för huvuddelen av dess BNP. Således är enbart handeln ett svepskäl i konflikten för det egentliga problemet, det geostrategiska. Visst kan säkert lokalt producerade varor till del utkonkurreras av billiga EU varor men den Ryska ekonomin kommer inte gå under av de som man ibland kan få uppfattningen om.
Vad omfattar då den geostrategiska drivkraften för Ryssland i Ukraina. Jag vill påstå att det är tre (3) faktorer som gör att Ryssland är villig att spela ett högt spel i Ukraina. Den första (1) faktorn är den allena rådande bilden i Ryskt säkerhetspolitiskt tänkande sedan andra världskriget, ingen ny konflikt skall ske på Ryskt territorium, för detta krävs det antingen allierade eller neutrala randstater mellan sig och en presumtiv motståndare, i detta fallet EU och NATO. Den andra (2) faktorn är Rysk förstaslagsförmåga med kärnvapen, i detta fall handlar det antingen om NATO utplacerade eller av USA utplacerade ABM system, i sig är Ukraina ingen optimal plats för detta om man jämför t ex med Norge, Sverige och Finland då det kommer till att hindra Ryska kärnvapenbärande missiler som slår mot USA, dock mot vissa Europeiska länder har Ukraina en god placering för att kunna påverka vissa ballistiska banor. Den tredje (3) faktorn omfattar det militärindustriella komplexet som främst är placerat i östra Ukraina. I och med en omorientering av Ukraina mot EU och NATO skulle detta allvarligt störa dels rysk upprustning dels Rysslands militära underhållssäkerhet om det komplexet skulle falla under västlig påverkan. Dessa tre (3) faktorer ser jag som den största ryska drivkraften, det finns fler men dessa är de mest för Ryssland kännbara.
Således har vi en konflikt som består av två (2) drivkrafter en ekonomisk och en geostrategisk. Konflikten handlar således inte om ideologier om än det till del kan te sig så stundtals och den kan mycket väl på ett psykologiskt plan hos den Ryska befolkningen kan övergå till detta. Då främst ur tankegångarna att Ryssland står som en förkämpe mot den dekadenta västliga liberalismen, något som ofta framhävs i Ryssland. Personligen tror jag att det kommer vara mycket svårt i den globaliserade och multipolära värld vi nått att det kommer uppstå några renodlade ideologiska konflikter likt den mellan Väst (Europa och USA) i huvudsak och Sovjetunionen som vi såg under det kalla kriget, konflikterna kommer snarare handla om ekonomi (råvaruresurser) och geografi (dels säkra landområden dels utifrån demografiska faktorer), således en återgång till de klassiska konfliktfaktorerna innan 1900-talets ideologiska motsättningar.
Styrkeuppbyggnad/stödet.Den första styrkeuppbyggnaden som Ryssland påbörjade startade slutet av Februari 2014 kom att omfatta någonstans mellan 40,000 – 60,000 man med utrustning ur både mark-, luft- och sjöstridskrafterna. Huvuddelen av dessa kom att vara placerade längs med Ukrainas östliga och nordliga gräns. Styrkeuppbyggnaden var bedömt klar i slutet av Mars 2014. Därefter utgjorde de ett tydligt påtryckningsmedel mot Ukraina dels i Krimkrisen intill dess att folkomröstningen var avklarad dels i den fortsatta krisen i östra Ukraina.
Denna styrkeuppbyggnad avslutades i slutet av maj 2014 med en gradvis tillbakadragning av de Ryska styrkorna öster och väster om Ukraina till mitten av Juni. Vad som först såg ut att vara en total tillbakadragning av de Ryska styrkorna, har nu övergått till att bli en gradvis styrkeuppbyggnad igen med koncentrationsområden norr och öster om Ukrainas gräns. I dagsläget har Ryssland någonstans mellan 10,000 – 20,000 man återigen längs Ukrainas gräns. Således det som initialt såg ut som ett ryskt tillbakadragande har nu återigen blivit en militär faktor som kan utgöra dels ett påtryckningsmedel dels ett understöd för de irreguljära ryska styrkorna i östra Ukraina.
Det intressanta med denna styrkeuppbyggnad som genomförs just nu längs Ukrainas gräns är att den i högra grad än den tidigare består av rysk trupp för internationella insatser (fredsbevarande och fredsframtvingande insatser) åtminstone med dess markeringar. Den brigad för internationella insatser som är stationerad i MD C övades även i den senaste beredskapskontrollen. Likväl har CSTO genomfört ett antal övningar efter Beredskapskontrollen i MD C. Genomförandet av dessa övningar har dock varit kända ett tag. Likväl genomfördes under Beredskapskontrollen i MD C ett antal övningsmoment främst med de luftburna trupperna som var inriktad mot upprorsbekämpning, dessa var enligt offentliga uppgifter inriktade mot att kunna möta Afghanska upprorsmakare som man ser kan påverka ryska intressen efter NATO utmarsch. Vad man bör ta i beaktande är att de luftburna trupperna ses som Rysslands snabbinsatsstyrkor dels för operationer med nationellt dels internationellt intresse.
Vad avser troligt ryskt stöd till de irreguljära styrkorna i östra Ukraina har det initialt gått från att omfatta personellt stöd och till del med materiel till att nu mer omfatta materiellt stöd och enligt vissa än från oberoende part obekräftade uppgifter stöd med indirekt bekämpning. Vad som är intressant i detta är att stödet initialt omfattade det främst rekrytering och personellt stöd med relativt icke avancerad utrustning. Detta har nu övergått till mer avancerad utrustning om än utrustning som finns hos de strategiska reservtrupperna (RVGK). Denna omkastning har skett då det förefaller vara svårare och svårare att dels få frivilliga i Ryssland dels lokalrekrytera personal.
Således har vi nu en styrkeuppbyggnad längs Ukrainas gräns som består av vad som förefaller vara rysk trupp för internationella insatser. Likväl har den predestinerade mekaniseradebrigaden (MekB) inom MD C för internationella insatser övats inom brigads ram i närtid likväl har de luftburna trupperna övat ”upprorsbekämpning” under beredskapskontrollen inom MD C. Således förefaller det att förband har samövat för en begränsad operation. Likväl ser man till den nuvarande mängden av Ryska styrkor vid Ukrainas gräns är det enbart en begränsad operation de kan klara av om inte större förband står i beredskap djupare in i Ryssland (andra echelongens förband).
Vad som är mycket intressant avseende stödet till de irreguljära styrkorna i östra Ukraina är att när väl krigslyckan vänt, har stödet övergått till att de erhåller mer och mer teknisk avancerad materiel. Vad som blir tydligt i och med detta är att operationen går ejenligt planeringen, man försöker vända motgångarna med hjälp av mer teknisk avancerad materiel och därmed blir det än tydligare att man erhåller materiellt stöd från den Ryssland. Likväl blir det tydligt att det är en tidslinjal som måste följas, då normalt ett uppror ej följer en tidslinjal utan tiden är vad som brukar vara det upprorsmakarna har gott om för de vet att de har det folkliga stödet med sig.
Sanktionerna.Väst (EU och USA) sanktioner kräver en separat genomlysning för att förstå händelseutvecklingen i Ukraina. Väst har i praktiken konstant varit i en efterhandssituation för att kunna förhindra Rysslands agerande i Ukraina dels genom splittring inom de egna leden dels genom att fokus har ej varit på Ukraina intill dess att konflikten tydligt synliggjordes. Detta har gjort att varje steg i sanktionerna i grunden har varit resultatlösa mot Ryssland.
Under tiden som Ryssland genomförde annekteringen och politikerna fortfarande diskuterade om det var rysk trupp på Krimhalvön hade Väst redan förlorat initiativet. När väl annekteringen var ett faktum dvs efter folkomröstningen som genomfördes kom först sanktioner upp som ett handlingsalternativ mot Ryssland. Ur ett folkrättsligt perspektiv må detta varit korrekt agerat men då är frågan om inte folkrätten måste ändras utifrån hur modern krigföring utförs. För det rådde inte några tvivel inom underrättelsesfären att Ryssland genomförde en annektering av Krimhalvön, däremot kunde man inte ur ett politiskt perspektiv utpeka Ryssland, men fakta fanns att tillgå.
Både USA och EU har genomfört en gradering av sina sanktioner mot Ryssland. Dessa har tydligt varit inriktade på att initialt straffa de individer man anser har varit delaktiga i dels annekteringen av Krimhalvön dels är delaktiga i händelseutvecklingen i östra Ukraina. För att därefter kunna agera mer kraftfullt genom att utföra sanktioner mot företag o dyl som ger mer kraftfulla ekonomiska sanktioner mot Ryssland.
Vi har nu nått punkten i sanktioner då USA har infört ekonomiska sanktioner mot Ryska företag medan EU har intagit ett mellansteg mellan ekonomiska sanktioner mot individer och företag, man beviljar inte längre lån för att genomföra verksamhet i Ryssland. Således är tärningen kastad för USA i detta läge det man kan göra nu är att öka de ekonomiska sanktionerna med Ryssland men då skall man ha klart för sig att handeln mellan Ryssland och USA är mycket liten. Medan handeln mellan EU och Ryssland är betydligt större, Ryssland är EU tredje största handelspartner.
Härvid uppträder även diskrepansen tydligt mellan EU och USA mot Ryssland. USA har råd att agera kraftfullt mot Ryssland de har trots avspänningen som kom att råda intill 2008 ej etablerat några större handelsförbindelser med Ryssland, medan EU kom att agera mer tydligt för att stärka de ekonomiska förbindelserna. I sig ett fullt naturligt agerande utifrån EU uttalade policy att man vill ha goda handelsförbindelser med sina randstater, men dessa handelsförbindelser kan även bli ett problem, såsom nu i den Ukrainska frågan.
Vad som har varit symptomatiskt under hela våren och sommaren 2014 är att de ekonomiska sanktionerna som väst, har tänkt påtvinga Ryssland, har genomfört har varit för sena samt vad som har varit på gång har läckt till media mer eller mindre omedelbart som det har dryftats. Härvid har Ryssland mycket väl kunnat förbereda sig på vad som komma skall, varvid man oftast när man läser i Rysk media om sanktionerna så får de en relativt undanskymd bild. Däremot så har Ryssland ekonomiskt genom börshandeln skadats, men fortfarande så för att utgöra en ekonomisk krigföring så har även dessa skadeverkningar varit relativt svaga, likväl har börshandeln tagit ett glädjeskutt vid varje möjlig utveckling som visat sig vara i någon form av positiv riktning, då man genom en sund analys insett att detta enbart är ett spel för galleriet.
Vad som blir tydligt med sanktionerna eller om man så vill den ekonomiska krigföringen är att den ej fungerar. EU handel är för sammanbunden med Ryssland sedan drygt 20 år, så alla former av åtgärder mot Ryssland kommer skada EU. Härvid har vi svagheten också, EU har som grund en handelsinriktning, således kommer man aldrig kunna vara en säkerhetspolitisk aktör. Likväl så är det en tydlig spricka som nu visas i den transatlantiska länken. USA vill att EU skall agera hårdare mot det Ryska agerandet i Ukraina men de kan ej göra det för att dess ekonomi är för tätt sammanbunden med motparten. Varvid även en opinion mot Europa kan skapas i USA.
Slutsatser
Vad avser den Ukrainska frågan är det Europeisk realpolitik som i slutändan kommer avgöra dess öde. I dagsläget får de ekonomiska faktorerna vara styrande trots att konflikten blir hårdare och hårdare. Ett resolut agerande från EU mot Ryssland håller jag för mycket tvivelaktigt, om än så kan det bli några riktade sanktioner mot företag, man kommer ej att agera på samma nivå som USA i denna fråga.
Ytterst handlar det om den Europeiska Unionens ekonomi och att ett kraftfullt agerande mot Ryssland kommer skapa dels ekonomiska problem dels inrikesproblem som en följdverkan av de ekonomiska problemen. Detta vet man i unionen och realpolitiskt agerar man utefter det också, om än så är det vissa nationer som kräver ett mer resolut agerande mot Ryssland, men helheten agerar realpolitiskt inför problemet.
Energiproblematiken med EU beroende av Rysk energi må vara en stötesten, dock så belyses den ofta, men det riktiga problemet är således det oerhörda ekonomiska beroendet som EU har av Ryssland för att överhuvudtaget kunna fungera. Om det varit en långsiktig avsiktlig strategi från Rysslands sida att binda upp EU energi och ekonomi mot den för att därefter kunna få ett påtryckningsmedel låter jag vara osagt, dock så utgör dessa två områden en tydlig tyngdpunkt i de Europeiska och Ryska relationerna och de bakbinder Europas förmåga att agera istället parerar man runt problemet.
Utöver de ekonomiska faktorerna har EU och USA å ena sidan sedan den subversiva verksamheten startade i Ukraina varit i en konstant efterhandssituation. Medan å andra sidan har Ryssland varit i en konstant förhandssituation. Ryssland har således under hela konflikten varit innanför EU och USA beslutscykel. Detta har man främst uppnått genom god operationskonst, vad visa hävdar är ny krigföring men i praktiken är en förfining av den operationskonst som lades fram under 1980-talet då man övergav tänkandet med massiva insatser av taktiska kärnvapen vid en konflikt på den Europeiska kontinenten. På detta sätt har man lyckats uppnå en lågteknologisk ’Shock and Awe’ på globalskala för att uppnå sina målsättningar, något som jag personligen inte tror att de själva initialt trodde att man skulle lyckas med. Vilket gjort att man istället nu har hamnat i en efterhandssituation då man ej utnyttjade de initiala framgångarna efter annekteringen av Krimhalvön i östra Ukraina.
Vad som dock kan förefalla troligt avseende utnyttjande av Rysslands väpnade styrkor vid en intervention kommer det ej vara det troliga handlingsalternativet som var under våren 2014 med ett större väpnat angrepp, i dagsläget kommer det troligtvis i sådant fall röra sig om en intervention under förevändning för skydd av den ryska minoriteten i östra Ukraina. Därav förbandsuppbyggnaden med fredsbevarande/fredsframtvingande förband. Bedömt kommer en sådan operation även begränsa sig till enbart Donetsk och Luhansk Oblast om den skulle genomföras utifrån nuvarande styrkesammansättning.
Vilket är Rysslands troligaste handlingsalternativ i dagsläget? Före MH17 var det troligtvis att accelerera konflikten inom Donetsk och Luhansk Oblast intill den grad att en intervention var nödvändig. I dagsläget kommer man troligtvis bibehålla ett relativt högt tryck och ej medge att den Ukrainska operationen lyckas. Detta kan dock innebära att konflikten övergår till en partisan liknande konflikt, vilket tecken redan nu finns på, avseende mer kvalificerade eldöverfall samt förbindelseförstörningar på djupet, för att därefter accelerera igen, detta ligger inom tidsperspektivet 1-2 månader. Vad avser interventionen är troligtvis en lösning liknade den i Transnistrien den bedömt troligaste om man väljer att accelerera konflikten återigen inom 1-2 månader.
Då uppstår en tydlig och moralisk följdfråga som framför allt Polen och de Baltiska staterna ofta har belyst, när är det då dags att agera? Är man bered att ta den ekonomiska problematiken vid nästa annektering eller är man beredd att snabbt börja avveckla handelsförbindelserna med Ryssland för att de ekonomiska banden ej skall utgöra ett hinder i framtiden, likt det man sedan några år tillbaka försökt göra avseende energiberoendet? För i dagsläget kommer Ukrainas öde ej avgöras av några högre moraliska faktorer utan av realpolitiska ekonomiska sådana oaktat frihandelsavtal mellan Ukraina och EU så är just nu utgången väldigt tydlig, den Ukrainska frågan kommer lösas utifrån realpolitiska ekonomiska faktorer som ej kommer ta hänsyn till den Ukrainska befolkningen. Vilket i praktiken innebär oaktat östligt samarbetsprogram och frihandelsavtal så kommer Ukraina ligga inom den ryska geostrategiska intressesfären och EU kommer ej ta konflikten längre än vad som redan skett, man accepterar i det tysta det ryska agerandet.
Have a good one! // Jägarchefen
Stort tack Oscar Jonsson!
Källor
U.S. Department of Commerce 1(Engelska)
Europeiska Unionen 1, 2 (Engelska)
Reuters 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8(Engelska)
NATO 1(Engelska)
RIA Novosti 1, 2(Engelska)
Jägarchefen 1, 2(Svenska)
The Observatory of Economic Complexity 1(Engelska)

Vård, skola, omsorg – igen

Ursprungligen var avsikten att skriva det här inlägget tidigare i veckan men den tragiska nedskjutningen av Malaysian Airlines MH17 kom emellan och gjorde även att denna nyhet helt drunknade i mediaflödet.
I torsdags meddelades från Moskva att den ryska statsbudgeten för åren 2015-2017 nu lagts fast och man kan av detta konstatera att den massiva ryska upprustningen både fortsätter och accelererar, trots alla förhoppningar om motsatsen och trots att ekonomin börjat stagnera.

För ganska jämnt två år sedan skrev jag ett inläggmotsvarande det du nu läser, men utifrån den budget som då offentliggjorts. Då handlade det om att försvarsbudgeten för 2013-2015 fastställts. I denna budget ökades de ryska försvarsutgifterna med 25,8 % jämfört med 2012, vilket kompenserades med att man sänkte utgifterna för hälsovård, utbildning, kultur, socialpolitik och nationalekonomi. Detta var långt innan Ukrainakrisen och innan de händelser i Östersjön som innebar en ögonöppnare för många vad avser den ryska militära upprustningen. Fortfarande vid den här tiden kommenterade många bedömare i Sverige de ryska upprustningsplanerna som orealistiska och något Ryssland aldrig skulle kunna ha råd med.

Problemet man ofta omedvetet försätter sig i är att man utgår ifrån sin egen kulturella förförståelse och drar slutsatsen att andra agerar utifrån samma logik som man själv. För oss svenskar ter det sig helt ologiskt att agera på det sätt som den ryska regeringen gör och genomföra detta enorma upprustningsprogram. Man vill då hitta förklaringar som passar bättre in i den egna bilden, till exempel att det är något som främst är riktat åt ett annat håll, t.ex. Kina. ”Ryssland rustar från en låg nivå”, hette det när företrädare för regeringspartierna pratade försvarspolitik i Almedalen samma sommar som det förra inlägget skrev, och de ryska fartygen i Östersjöflottan omtalades av försvarsberedningens ordförande som rostiga skrothögar. Det var en sanning 15 år tidigare, men knappast 2012.

I torsdags kom dock ytterligare bekräftelser på att den ryska upprustningen fortsätter, helt enligt plan trots att den ryska ekonomin går knackigt. Det handlar helt enkelt om prioriteringar och trots att det för oss svenskar förefaller helt ologiskt, precis lika ologiskt som att idag få för sig att flytta gränser i Europa med militärmakt, så väljer Putin att fortsätta prioritera den militära upprustningen. Inte i den takt som ekonomin medger som i fallet med den svenska försvarspolitiska inriktningsbeslutet 2009, utan i den takt man tidigare bestämt.

Budgeten för perioden 2015-2017 som nu offentliggjorts innebär att de ryska försvarsutgifterna ökar ytterligare och det ordentligt. 2017 ska de ryska försvarsutgifterna utgöra 25 % av den ryska statsbudgeten, att jämföra dagens andel på 17,9 % (som jämförelse kan nämnas att den svenska försvarsbudgeten utgör 5,0 % av statsbudgeten för 2014). Hur ska då president Putin och premiärminister Medvedev finansiera denna ökning? Helt riktigt. Genom ytterligare reduktioner av de sociala utgifterna. Det bådar helt enkelt inte gott för det ryska samhällets utveckling på längre sikt, men likväl väljer man denna väg.

En lärdom det är hög tid att dra är att det Ryssland i doktriner och reformer sagt sig vilja åstadkomma har man också sett till att förverkliga – trots all skepsis i västvärlden och i Sverige. Det är därför hög tid att fundera över vad man föresatt sig inom andra områden.

Den övergripande frågan är fortsatt: till vad syftar den ryska upprustningen? Vad har man så bråttom till?

Se gärna inläggsserien ”Strategiska Realiteter” från 2012 om bl.a. 2010 års ryska militärdoktrin och 2008 års strategi för Arktis. Vissa delar i inläggen har tyvärr besannats sedan de skrevs.

Det ska även understrykas att det alltid råder oklarheter vad som ingår i ryska försvarsekonomiska siffror. Exempelvis brukar den ryska försvarsbudgeten som andel av BNP redovisas exklusive inrikesministeriet trupper, gränstrupperna och andra paramilitära delar, vilket då adderar ytterligare ca 1 % av BNP.

Om den ryska försvarsbudgeten 2015-2017:

Marginaliseringseffekten

Reflektion
Detta inlägg handlar om hur man kan bortse från ett grundläggande problem i en säkerhetspolitisk debatt och välja att omvandla det till ett flygsäkerhetsproblem eller bemanningsproblem och därmed negligerar det egentliga problemet och väljer att lösa ett enklare problem. Givetvis tänker jag på hur en kraftigt försämrad säkerhetspolitisk situation som ger spill effekter i form av en ökad militär övningsverksamhet som i grunden enbart syftar till att visa förmåga och därmed mäta sig med en motståndare kan bli ett flygsäkerhetsproblem.
Anser jag nu att det är fel att Flygvapnet funderar på lösningar på detta flygsäkerhetsproblem, nej det tycker jag inte, till del ingår det i myndighetsansvaret men det är ej en uppgift som åligger flygvapnet, utan det är luftfartsverket som äger det egentliga problemet. Men ser man generellt nu i den Svenska nyhetsrapporteringen så är det inte nyheter som att Ryssland genomfört den största luftförsvarsövningen på 25 år i vårt närområde, genomför t ex offensiva attackflygs- och sjöstridsföretag i vårt närområde, utan det är att den civila luftfarten riskerar att kollidera med flygplan. Nu anser jag att det är rätt att media lyfter detta i och med att förlusten i människoliv skulle vara ofantliga om ett civil trafikflygplan och en militär luftfarkost kolliderade. Men återigen VARFÖR lyfts inte grundproblematiken, vi har en direkt ohälsosam nedåtgående trend i säkerhetsspiralen för Sverige som nationalstat, det blundar man för är min uppfattning både inom media och även politiskt, men man väljer att konkretisera problematiken till som dagens exempel flygsäkerhet.
Men i mitt sinne blir det rätt skrämmande att man lyckas marginalisera det säkerhetspolitiska problemet till flygsäkerhet. För man har nu både från Marinen och Flygvapnets sida påtalat den markant ökade övningsverksamheten, den markant mer offensiva karaktären i övningsverksamheten och till den grad att man till och med har ”höjt på ögonbrynen” nästintill varje dag den senaste månaden. Om man då inte från både politiskt och massmedialt håll inser att det är på riktigt nu, är det beklämmande, för då är man antingen i chock och väljer att negligera det hela eller så väljer man avsiktligt att inte diskutera ämnets området antingen av okunskap eller så av anledningen att man anser att det hela saknar värde i den allmänna debatten, varav vi får hoppas att det inte är det sistnämnda för det vore som att man hade blundat för att U-137 (S-363) gick på grund i Karlskrona (Torhamnaskär).
Likväl blir debatten än mer ofokuserad och problem undvikande då t ex Försvarsberednings ordförande Cecilia Widegren påtalar att det är aktuellahändelser som måste styra Försvarsmaktens utveckling, vad hände med tio (10) års återtagande helt plötsligt? Skulle vi inte ha den tiden på oss för att upptäcka förändringar i vårt närområde som skulle påvisa en negativ säkerhetspolitisk utveckling? Likväl så blir både Försvarsberedningens utlåtande avseende ökad personalmängd till Flottan pga svårighet med sjögångstid likväl som Karin Enströms utspel idag (140714) avseende att svaret på Flottans problem heter mer personal, hur undrar jag mig stilla i sinnet hänger det ihop med RB5? För fortfarande är min uppfattning att det är valda delar av den politiska nivån som säger att RB5 gäller inte längre, men har Försvarsmakten fått den ordern från Försvarsdepartementet? Man brukar ju säga att det går fort i hockey, men när började det svänga så här rejält i säkerhetspolitik? Säkerhets- och försvarspolitik bygger på strategi som är långsiktig, flera år framåt, och det är inget man ändrar på veckobasis som nu verkar vara fallet. 
Exemplen kan göras många, men grundproblemet kvarstår man väljer att marginalisera det säkerhetspolitiska problemet eller om man så vill säga det hotet i vårt närområde mot Sverige. Så länge man väljer att göra det kommer debatten bli därefter och likväl så kommer inte den breda allmänheten få reda på än mindre förstå helheten av vad som händer och försiggår just nu i anslutning till vår gräns och vårt land. Detta är det mest allvarliga med marginaliseringen av den säkerhetspolitiska situationen, den breda allmänheten förnekas en korrekt lägesuppfattning, Erik Gustaf Geijer lär ha yttrat innan Karl Marx att religion är som opium för folket, jag tror att man nu kan säga att marginaliseringseffekten i den svenska försvars- och säkerhetspolitiska debatten har blivit samma sak, för så länge allmänheten inte vet om att det blåser storm i havet bredvid dem behöver de heller inte oroa sig för det, men för eller senare når även vågorna land.
Have a good one! // Jägarchefen
Källor
Svt 1, 2(Svenska)
SR 1, 2(Svenska)
SvD 1, 2, 3, 4(Svenska)
Försvarspolitisk Arena 1(Svenska)
Försvarsberedningen 1(Svenska)

För lite, för sent och för ihåligt (uppdaterat 15/7 07.10)

”When you give one of your myndigheter a omöjligt regeringsuppdrag” Kanske var det just regeringsbeslut 5/2013 som Tumblr-kontot ”When you work at regeringskansliet avsåg?”

I Helsingborgs Dagblad skriver Försvarsberedningens ordförande Cecilia Widegren och partikollegan Hans Wallmark om hur försvaret ska förberedas för att kunna hantera en för Sverige osäker tid. Det vore ju tacknämligt, men det kan tyckas väl sent för syndarna att vakna först nu. Överhuvudtaget är det ju ett problem att försöka utmåla en pågående försvarsreform som lyckad och samtidigt motivera att det krävs ekonomiska tillskott.
Widegren och Wallmarks debattartikel inleds med att beskriva Försvarsberedningens samstämmighet om de 27 miljarder kr som man enats om att satsa under nästa försvarsinriktningsperiod.  Inte med ett ord nämns att dessa satsningar påbörjas först om fyra år, eller att det trots denna, som det nu utmålas från moderat håll, historiska satsning på intet sätt hanterar att försvarsbudgeten saknar drygt 50 miljarder kr för att verkställa den försvarsreform som Riksdagen beslutade 2009. Därutöver tillkommer de starkt negativa effekterna av det försvarsprisindex som sätts av Finansdepartementet. Som lök på laxen kan vi av debattartikeln konstatera att det inte heller denna gång blir något försvarsbeslut utan återigen endast en ny inriktning av försvaret.

Vad gör då regeringen för att avhjälpa det sedan drygt 4 månader i grunden förändrade säkerhetspolitiska läget i Europa där Östersjön nu utgör tyngdpunkten i det säkerhetspolitiska manövrerandet mellan Ryssland och NATO? En mycket bra fråga där svaret fortfarande låter vänta på sig eftersom den försvarsberedningsrapport man refererar till och de åtgärder som där beskrivs avser perioden efter 2015.

Widegren och Wallmark listar sedan några förslag för att förbättra försvaret och öka den operativa förmågan, främst genom att ”personal och resurser ska tillföras för att öka övningsverksamhet”. Vidare framhåller man att ”Försvaret bör tillföras ytterligare mer kontinuerligt anställd personal”. Bra förslag men samtidigt ytterst märkliga. Det senaste året har nämligen Försvarsmakten lagt all sin planeringsenergi i såväl Högkvarteret som ute på förbanden för att i enlighet med regeringsbeslut 5/2013 planera för mindre personal och framförallt färre kontinuerligt anställda, vilket har varit något regeringen mycket noggrant betonat.

Frågan är då vilken status regeringsbeslut 5 har just nu? Försvarsminister Karin Enström gick ut omedelbart innan Försvarsmakten lämnade in sitt svar till regeringen och meddelade att regeringen inte tänkte genomföra några förslag som sänker den operativa förmågan. Frågan är dock vilken definition regeringen gör av sänkning av operativ förmåga – för sänker den operativa förmågan gör konsekvenserna av regeringsbeslut 5 definitivt. Till och med den av Försvarsmakten föreslagna reducerade neddragningen definierar myndigheten som medförande ”en organisation nära underkritisk nivå” och med ”kännbara produktionsmässiga och operativa konsekvenser”. Som exempel innebär konsekvenserna av att genomföra RB 5 fullt ut att Armén personellt och materiellt kommer att minskas från 5 mekaniserade bataljoner till 3. Det är en reduktion av antalet manöverbataljoner med 25 %, samtidigt som regeringen omtalar att man satsar på försvaret i en orolig tid.

Läget blev inte klarare i Almedalen då Cecilia Widegren vid ett framträdande på Försvarspolitisk Arena (se 22.45) uttalade att RB 5 nu tillhör byrålådan och att nya planeringsanvisningar gått ut till Försvarsmakten – ”försvaret ska planera utifrån de förusättningar som gäller här och nu och inte som gällde för ett år sedan”. Man får verkligen hoppas att de sparkrav Försvarsmakten ålades i och med RB 5 därmed är utraderade. Är de inte det så påbörjas åtgärderna redan till hösten för att den nya organisationen ska vara intagen 2016. Enligt Försvarsmaktens informationsdirektör Erik Lagersten har heller inte myndigheten fått några anvisningar eller liknande om att RB 5 inte längre gäller. (uppdaterat 15/7 07.10)

Den stora frågan man bör ställa med tanke på Widegren och Wallmarks debattartikel ”Förberedelser i en osäker tid” är varför har ingen gjort några förberedelser för den osäkra tid vi upplever redan nu?

Konsekvenserna visas med all tydlighet i läget i Östersjön just nu, vilket beskrivs bra i Svenska Dagbladet ikväll. Här ska det poängteras att vi mycket väl vet hur situationen utvecklats i luften över Östersjön och på havsytan de senaste åren. Dock vet ingen hur läget ser ut under vattnet. Med tanke på hur Ryssland agerat och uppträtt vad avser andra Östersjöstaters luftrum, kan man bara gissa vad som händer under havsytan. Att ubåtsjakten utanför Göteborg 2011 skulle vara en singulär händelse, tvivlar jag på.
Den moderata försvarspolitiken summerad efter 8 år är precis som föregående socialdemokratiska för lite, för sent och alldeles för ihåligt. Här skrivs ut försvarspolitiska checkar i mängder och det är checkar som finansministern inte har för avsikt att lösa in. Tyvärr får detta också säkerhetspolitiska konsekvenser, inte bara för Sverige utan även för våra grannländer.

Det bidde inte ens en tumme

Idag är moderaternas dag i Almedalen och det är nog inte för inte som Svenska Dagbladet då väljer att lyfta den mycket intressanta rapporten från Totalförsvarets Forskningsinstitut om obalansen mellan försvarets uppgifter och dess finansiering. Det som rapporten konstaterar och som SvD lyfter är hur det ”försvarsprisindex” som ska kompensera Försvarsmakten för ökade kostnader och som sätts av Finansdepartementet, i själva verket dränerar försvarsbudgeten.

Förslagsvis läser man Johan Wiktorins inlägg i frågan där han adderar detta till sina tidigare beräkningar på regeringens ”satsningar” på försvaret. Det kan vara bra under dagen då moderat försvarspolitik står i fokus, att komma ihåg de 5,5 miljarder kr som kommer att omtalas som summan moderaterna skjuter till försvarsbudgeten först inträffar om 3 mandatperioder! De första pengarna i denna satsning, motiverad av Ukrainakrisen och omvärldsutvecklingen, faller ut 2018, dvs om 4 år. 4 år efter att vår säkerhetspolitiska situation i närområdet stjälpts över ända avser Alliansen och Socialdemokraterna att öka försvarsbudgeten – borträknat de negativa effekterna av försvarsprisindex.

Man kan konstatatera att av satsningen bidde det inte ens en tumme. Istället försvann tummen led för led tills det var pekfingrets tur att möta samma öde.

Uppdatering 09.40:

Med ovanstående i bakhuvudet kan det vara intressant att se utfrågningen av försvarsberednignens ordförande Cecilia Widegren och ordföranden för MUF, Erik Bengtzboe, på Försvarspolitisk Arena. Man tror man har sett och hört det mesta, men likväl häpnar man.

Försvaret – det nya 1984

I dag publicerar Svd en artikel som är en uppföljning på den rapport om försvarsekonomin som FOI nyligen gav ut. SvD reder på ett utomordentligt sätt ut det komplexa fenomenet Försvarsprisindex (FPI) och intervjuar rapporterna huvudförfattare, Peter Nordlund. Artikeln är ingen uppbygglig läsning för partistrategerna, allra minst i regeringspartierna. De utlovade satsningarna visar sig bli […]

Almedalen: SvD om försvarsanslaget samt torsdagens evenemang

I morgon torsdag är det sista dagen för de försvars- och säkerhetspolitiska seminarierna i Almedalen och det är många som är mycket sevärda med många deltagare. 

Moderaterna har ett eget som kan bli intressant att se och höra på, i synnerhet då vad som helst kan hända. Förra året genomförde Ofog en drönarattack…. (Se klippet 21:30-24:00). Problemet var väl att ingen brydde sig, ja förutom Carl Bildt som konstaterade att det nu fanns lediga stolar längst fram då Ofogarna låg på marken. I år kanske det blir en attack med kryssningsrobotar, vem vet…
För övrigt kommer morgondagen att bli jobbig för regeringen när det kommer till försvarspolitiken då SvD presenterade siffror på det som vi andra har vetat om länge. Nämligen att anslagsökningarna som man gärna talar om som stora satsningar, inte på långa vägar täcker de årliga kostnadsökningarna, utan snarare leder till ännu större utarmning av försvarets ekonomi.
I februari presenterade jag själv uträkningar baserat på den faktiska tilldelningen av pengar till respektive förband. Dessa beräkningar visade på att Försvarsmakten har 144 miljoner kronor mindre i förbandsmedel (övningsverksamhet m.m) att röra sig med under 2014 jämfört med 2013. Satsningen blev med andra ord i praktiken en mångmiljonreducering. Först nu verkar detta komma fram till den större allmänheten, något som är helt nödvändigt.
Det ska bli intressant att se hur framför allt Peter Hultqvist kommer att använda detta i debatten mot Karin Enström och Cecilia Widegren.
Nedan följer torsdagens mest intressanta evenemang.
—————————


09:00-09:35

Försvarspolitiskt morgonpass med Moderaterna: Vilka är de viktigaste valfrågorna? 
Under Försvarspolitiskt morgonpass kommer försvarspolitikerna tillsammans med ungdomspolitikerna att få svara på aktuella försvars- och säkerhetspolitiska frågor, men också blicka framåt och se hur de tror att försvarspolitiken kommer att utveckla sig.
Medverkande: Cecilia Widegren (M), Erik Bengtzboe (MUF)
Moderator: Marinette Radebo
Plats: FPA

09:45-10:15

Försvarspolitiskt morgonpass med Socialdemokraterna: Vilka är de viktigaste valfrågorna? Under Försvarspolitiskt morgonpass kommer försvarspolitikerna tillsammans med ungdomspolitikerna att få svara på aktuella försvars- och säkerhetspolitiska frågor, men också blicka framåt och se hur de tror att försvarspolitiken kommer att utveckla sig.
Medverkande: Peter Hultqvist (S), Gabriel Wikström (SSU)
Moderator: Marinette Radebo
Plats: FPA

10:30-11:15
Försvarsberedningens rapport – en analys och vägen framåt

Den 15 maj överlämnade Försvarsberedningen sin försvarspolitiska rapport. I uppdraget ingår att lämna förslag för perioden efter 2015, analysera det civila försvaret samt bedöma hur utvecklingen i Ukraina påverkar oss. Vad står i rapporten? I vilket sammanhang ska den betraktas? Vart är vi på väg?
Medverkande: Cecilia Widegren (M), ordförande Försvarsberedningen;
Peter Rådberg (MP), ledamot Försvarsberedningen; Torbjörn Björlund (V), ledamot Försvarsberedningen
Moderator: Lena Bartholdson

Plats: FPA

11:45-12:30
Duger det nationella försvaret? – En analys av försvarsberedningens rapport. 
Riksdagen beslutade 2009 om en insatsorganisation som i huvudsak är formad för expeditionära uppgifter. För att iståndsätta denna organisation krävs en årlig anslagsförstärkning på flera miljarder. Till detta kan föras om organisationen duger i ett nationellt perspektiv, bland annat mot bakgrund av krisen i Ukraina. I maj överlämnade försvarsberedningen en rapport med förslag på försvarets långsiktiga utveckling. Detta seminarium syftar till att debattera beredningens förslag.
Riksdagen beslutade 2009 om en insatsorganisation som skulle vara klar 2014. Försvarsmakten har anmält att detta mål kan nås först efter 2020 samt att försvarsanslaget årligen behöver förstärkas med 4 miljarder kronor för att så ska ske. Cirka en miljard av dessa medel krävs för att iståndsätta det nya personalförsörjningssystemet med anställda soldater och sjömän. Ett system som för närvarande brottas med ett antal ”barnsjukdomar”. Resterande tre miljarder krävs för att täcka vissa materielbrister i organisationen och för att omsätta föråldrad materiel.
2009 års beslut var i huvudsak inriktat på att skapa en insatsorganisation med expeditionär förmåga. Sedan dess har fokus riktats mot det nationella försvaret, vilket denna expeditionära organisation har begränsad förmåga att svara upp mot. Bland annat gäller det försvaret av Gotland.
2015 kommer riksdagen att fatta nästa långsiktiga försvarsbeslut. Som underlag för detta beslut har en försvarsberedning med ledamöter från riksdagens alla partier utarbetat en rapport vilken överlämnades till regeringen den 15 maj i år.
Vilken inriktning föreslås i rapporten för det framtida försvaret? Hur kommer kraven på ett försvar med nationell förmåga att uppfyllas? Har vi framför oss en insatsorganisation som fortsatt bygger på materiel kvalitet i enlighet med vad Försvarsmakten föreslagit? Hur ska personalförsörjningen säkras? Är värnplikten på väg att återinföras?
Dessa frågor och säkert några fler ska förhoppningsvis få ett svar, vilket tre riksdagsledamöter ur beredningen är beredda att ge. Till hands finns tre ledamöter ur Kungl Krigsvetenskapsakademien, vilka har kritiskt granskat rapporten ur olika synvinklar.
Medverkande: Allan Widman (Fp), Peter Hultqvist (S), Karlis Neretnieks, KKrVA; Annika Nordgren Christensen, KKrVA; Mike Winnerstig, KKrVA
Moderator: Stefan Ring

Plats: FPA


14:00-15:00
Nytt fokus för Sveriges internationella insatser?
Hur kommer vårt framtida internationella militära engagemang se ut? Prioriterar vi rätt? Hur ställer vi oss till FN-ledda insatser kontra Nato- och EU-ledda? Med Mali och Centralafrikanska republiken (CAR) som aktuella exempel.
Medverkande: Försvarsminister Karin Enström. Peter Hultqvist (S), ordförande i försvarsutskottet, Sveriges riksdag. Aleksander Gabelic, ordförande, Svenska FN-förbundet.
Moderator: Cindy Sturesson, programansvarig Folk och Försvar.
Plats: Sommartorg
14:15-15:00
Behövs mer radikala idéer importeras från andra länder för att lösa Försvarsmaktens personalreform? 

Försvarsmaktens omställning från ett värnpliktsförsvar till anställda soldater och sjömän har flera utmaningar. Personalreformen är en viktig del av försvarsreformen. Vad behöver Försvarsmakten göra och vilka vägar har andra länder valt för att anta dessa utmaningar?
Medverkande: Harri Larsson, HP; Torbjörn Björlund (V); Annicka Engblom (M); ordf. Officersförbundet Lars Fresker; Karl Hertting, Reservofficerare
Moderator: Stefan Ring

Plats: FPA

16:00 – 17:00
En utrikes- och försvarspolitik för framtiden
Nya Moderaternas eget seminarium på Moderaternas dag i Almedalen
Medverkande: Sofia Arkelsten, ordförande i riksdagens utrikesutskott. Carl Bildt, utrikesminister. Karin Enström, försvarsminister. Cecilia Widegren, ordförande i försvarsberedningen.

Moderator: Sofia Arkelsten

Plats: Moderattältet

16:45-17:30
Sverige – Ett säkerhetshål i Östersjöregionen?
På vilket sätt påverkar Sveriges försvarspolitik säkerhetssituationen i Östersjöregionen? Och hur kan det säkerhetsvakuum som många menar har uppstått täppas till? De senaste årens negativa utveckling i Ryssland som kulminerat med krisen i Ukraina har dragit frågorna till sin spets.
Medverkande: Stefan Olsson, Chef, Frivärld; Karl Neretnieks, KKrVA; Linda Nordlund, Förbundsordförande, Liberala Ungdomsförbundet.
Moderator: Katarina Tracz

Plats: FPA

17:45-18:10
Säkerhetspolitiskt Försnack med Moderaterna
Vilken är partiets säkerhetspolitiska inriktning? En företrädare från partiet får ge sin syn genom en interaktiv och rapp dialog.
Medverkande: Försvarsminister Karin Enström
Moderator: Lena Bartholdson, Folk och Försvar
Plats: Sommartorg

Inför Almedalen – 4 – Den krokiga vägen mot FM Org 18


Det förra inlägget inför Almedalen berörde försvarspolitiken i allmänhet. Detta inlägg kommer att avhandla försvarspolitik i synnerhet när den är som allra sämst och extremt ogenomtänkt. Det kommer att handla om något som jag tagit upp flera gånger tidigare här på bloggen, men som tål att belysas om och om igen ända till dessa att regeringen tar sitt förnuft till fånga och häver beslutet. Det handlar alltså om det som kryptiskt benämns regeringsbeslut 5 (RB5) till Försvarsmakten 2013 och som i Försvarsmakten har omsatts till en ny försvarsmaktsorganisation (FM Org 18), d.v.s nya organisationsförändringar och reducering av personal.

Spontant så bedömer jag att detta beslut som det mest korkade och ogenomtänkta som fattats av sittande regering sedan tillträdet 2006. Konsekvenserna av ”genomförandegruppen 2008” då man strök en stor mängd planerade materielprojekt spelar förvisso i samma liga, men då handlade det om materiel. Nu handlar det i stället om personal och därmed ett beslut som är svårare att reparera av framtida regeringar om det genomförs.

RB5 innebär i korthet att Försvarsmakten ska skära ner på personal – igen. Innebörden i beslutet har avhandlats många gånger här på bloggen men det tål att upprepas. Kortfattat ska 15% av den totala personalnumerären bort i syfte att spara 500 miljoner kronor årligen. Läs gärna detta inlägg från förra sommaren då bomben briserade. Jag återkommer senare i detta inlägg till vad som har hänt sedan dess och hur Försvarsmaktens förslag på reduceringar ser ut.

Men var härstammar då detta spektakel i från, och hur hamnade vi i situationen att regeringen fattade ett så ogenomtänkt och förödande beslut? Det finns säkert olika versioner av detta, i synnerhet om man sitter på försvarsdepartementet, men för att försöka finna svaret så vi får backa bandet ända till 2009.

Det hela började med att Försvarsmakten då likt i dag stod inför en omfattande obalans mellan ålagda uppgifter och tilldelade resurser. Det är med andra ord något helt annat än myten om ”svarta hål”. Försvarets pengar räcker således inte till för att sätta upp, utrusta och öva den beslutade organisationen.

30 januariunderlaget


Tidigt 2009 lämnade Försvarsmakten in det omtalade ”30 januari underlaget” till regeringen. Det var ett underlag som skulle utgöra Försvarsmaktens förslag till den nu liggande propositionen ”Ett användbart försvar”. I detta arbete hade Försvarsmakten inte räknat med några ekonomiska tillskott annat än för inflationen. Sveriges försvar kostar ju som bekant alltid ca 40 miljarder per år oavsett om året är 1980 eller 2009…..

I Försvarsvarmaktens underlag hade man från myndighetens sida därför tvingats föreslå ytterligare neddragningar, d.v.s nedläggning av förband i syfte att på egen hand skapa balans mellan verksamhetskostnader och tilldelat anslag då inte regeringen avsåg göra det genom anslagsökningar. Dåvarande försvarsminister Sten Tolgfors tyckte att det var ett bra förslag som dåvarande ÖB Håkan Syrén lämnade in. Han hade till och med mage att i ett pressmedelande kalla Försvarsmaktens förslag för ”En kraftig ökning av försvarsförmågan”(!) Känns retoriken igen?

Men det tog inte lång stund förrän man från politiskt håll deklarerade att det inte blir några förbandsnedläggningar. I början av mars månad 2009 kom regeringens besked att det inte blir några förbandsnedläggningar, vilket man förvisso sagt redan tidigare. Detta var ju i grunden ett mycket bra beslut, för hade Försvarsmaktens förslag gått igenom hade vi i dag haft ett ännu mindre försvar, med minst en flygflottilj mindre än i dag. Man kan fråga sig huruvida  Flygvapnet skulle kunna mäkta med annat än enbart incidentberedskap och utbildning av piloter till övriga Gripenländer om förslaget effektuerats…. Men det gemene man inte förstod var att regeringens till synes enbart positiva beslut ytterligare accelererade obalansen mellan uppgifter och resurser för Försvarsmakten som nu satt med Svarte Petter på hand.  I media skrev man att ”regeringen tog försvarsnotan på politisk kredit”.


En försvarsgren måste avvecklas – det är den magnituden det handlar om!

På den vägen fortsatte det och nytillträdde ÖB Sverker Göranson fortsatte att skicka varningssignaler om just detta glapp till regeringen, men inga åtgärder som löste problemen vidtogs.

ÖB har under våren 2012 i två underlag till regeringen beskrivit försvarets behov av mer pengar på lång sikt. Kostnaderna för personalförsörjningen väntas öka med 1,5 miljarder kronor per år, samtidigt som materielkostnaderna väntas växa med två miljarder kronor per år. Därutöver tillkommer ytterligare miljarder för att ta fram ett nytt Gripenplan.

Under Almedalenveckan 2012 tog ÖB bladet från munnen och förklarade en gång för alla, mycket pedagogiskt dessutom, att om inga ekonomiska medel tillförs så måste en hel försvarsgren avvecklas.

Jag hävdar att vägvalet är att antingen vara beredd att tillföra ekonomi för att lösa de uppgifter vi har eller att välja hela eller delar av organisationen för det är den magnituden vi pratar om

Det blev då dessutom frostigt värre ombord på Marinens fartyg HMS Carlskrona som där och då i Visby hamn huserade både Försvarsminister med stab och Överbefälhavare med stab. (Efter det tillfället så har Försvarsministern valt att bo på annat ställe under Almedalenveckan).

Regeringsbeslut 7 (RB7) – 2012


Efter Almedalen var det som sagt kyligare än någonsin mellan departement och myndighet. Vi var många som gick och väntade på vad motdraget från en relativt nytillträdd Karin Enström skulle bli? För inte skulle väl ÖB få uttrycka sig så rakt utan att det skulle ske någon respons från departementet? På hösten samma år, närmare bestämt den 4 oktober kom så det som blev regeringsbeslut 7 till Försvarsmakten. Själva uppdraget hade namnet ”Uppdrag att redovisa kompletterande underlag om långsiktig ekonomisk balans”.

Omfattningen på detta uppdrag var minst lika stor dignitet som 30 januariunderlaget. I uppdraget ingick att Försvarsmakten skulle redovisa vilka konkreta åtgärder som bedömdes som nödvändiga för att utföra ålagda uppgifter och därmed upprätthålla den operativa förmågan – inom ramen för prolongerade anslagsramar(!) Man skulle även redovisa en detaljerad bedömning av kostnadsutvecklingen för perioden fram till 2019.

Man kan i dokumentet utläsa mellan raderna att det inte är någon trevlig ton uppdraget är skrivit med, snarare tvärt om. Tidsaspekten är dessutom näst intill omänsklig för ett sådant omfattande uppdrag.
Man åläggs att redovisa arbetsläget den 22 oktober 2012, 10 december 2012 och 11 februari 2013. Uppdraget skulle sedan slutredovisas i budgetunderlaget för 2014.

Andemeningen är (min bedömning) att Försvarsmakten ska redovisa åtgärder för att säkerställa verksamheten utan att regeringen ska behöva skjuta till ökade anslag(!)

Jag skrev i samband med detta ett blogginlägg, där jag redan då gjorde bedömningen att försvarsberedningens arbete riskerade att bli ett spel för gallerierna eftersom man i stort sett var anvisad att rationalisera verksamheten innan beredningen fått säga sitt.

ÖB och ”enveckasförsvaret”


Min högst personliga bedömning är att det nog inte var meningen att det som ÖB sa till Mikael Holmström i regeringsplanet om att ”Vi kan försvara oss mot ett angrepp med ett begränsat mål. Vi talar om ungefär en vecka på egen hand.” senare skulle utgöra sprängstoff i SvD. Men Holmström är journalist…

Oavsett om det var oavsiktligt, eller om det kanske var högst avsiktligt att berätta detta för Holmström så tror jag ändå inte någon hade räknat med att hans intervju skulle få ett sådant oerhört medialt genomslag som den fick när artikeln ”Försvar med tidsgräns” gick i tryck på nyårsafton 2012. Nu är det förvisso så att samma uppgifter går att härleda till många andra öppna dokument och uttalanden, men nu var det ÖB själv som sa det direkt till en journalist. Helt rätt om jag får säga min mening. Detta har bidragit till att försvarsdebatten blivit betydligt mer sanningsenlig och rak!

Jag tar inte upp mer om denna händelse här och nu, för efterspelet kan ni läsare i detalj vid det här laget. Men värt att notera är att försvarsministerns respons var ytterst märklig. Efter några dagars tystnad gjorde försvarsminister Karin Enström ett uttalande i två delar. Först: ”Hela landet ska försvaras.” För att direkt därefter säga att hon ställer sig bakom ÖB:s bedömning och att detta är en ”rimlig” nivå på försvaret(!)
Kort därefter under Folk & Försvar i Sälen åkte ÖB hem akut sjuk vilket visade sig bero på utbrändhet. Som lök på laxen blev ÖB även polisanmäld för sitt uttalande det kanske mest märkliga av allt i denna soppa. Det blev därmed en tids sjukskrivning för utmattning och han var inte tillbaka förrän den 20 mars.

Under sin sjukskrivningstid erhöll ÖB ett omfattande moraliskt stöd från personalen i Försvarsmakten för att han så rakryggat under en längre tid sagt sin åsikt om sakernas tillstånd i myndigheten.

Försvarsmaktens svar på RB7


När ÖB var sjukskriven så skulle svaret på RB7 lämnas in, närmare bestämt den 28 februari 2013 i samband med redovisningen av budgetunderlaget för 2014. Detta fick Jan Salestrand ta hand om i Sverker Göransons frånvaro. Inför redovisningen hade det läckt ut uppgifter om att Försvarsmakten skulle komma att redovisa att det fanns en obalans mellan uppgift och anslag som låg på närmare 4 miljarder. När underlaget slutligen redovisades var det värre än så. Försvarsmaktens bedömda framtida underskott var hela 4,45 miljarder kronor årligen varav 3,15 miljarder härleds till det så kallade ofinansierade materielberget. Man hade även underskatta kostnaderna för övergång till GSS kraftfullt.
I slutsatserna kopplat till redovisningen skriver Försvarsmakten följande (valda delar och min fetstil):
  • Det sammanlagda merbehovet på de anslag myndigheten disponerar bedöms i tioårsperioden 2014 till 2023 omfatta ca 4 450 mnkr årligen. Detta utgör ca 10 procent av det totala anslaget. 
  • Prolongerade anslagsramar innebär att förmågan att genomföra en gemensam operation för att möta ett begränsat väpnat angrepp får avgörande begränsningar. 
  • Försvarsmakten ser det som nödvändigt att antingen erhålla permanenta resurstillskott eller förändrade uppgifter (till exempel operativ förmåga, beredskap och ambitionsnivå inom insatsverksamhet), alternativt en kombination av dessa åtgärder. Försvarsmakten bedömer att en möjlig kortsiktig lösning är en tillfällig anslagsförstärkning riktad mot införandet av för reformen kritiska verksamheter och system. Ett annat alternativt kan, jämfört med budgetunderlaget för 2014, vara en utökad överföring från anslaget 1:2 Fredsfrämjande förbandsinsatser.
Jag skrev givetvis ett eget blogginlägg om det som redovisades där och då.

Försvarsministerns omedelbara respons på Försvarsmaktens svar

Försvarsminister Enström var nog riktigt arg när hon gick ner till entrén på Jakobsgatan för att möta media samma dag som hon fått underlaget. Jag har inte sedan dess sett eller hört henne använda det tonläget som hon gjorde den dagen i februari 2013. Anledningen: Försvarsmakten hade lämnat fel svar(!)

I ett pressmeddelande skrev försvarsminister Enström så här:

  • Försvarsmakten har under flera år påtalat att de ser problem med myndighetens långsiktiga ekonomi. Försvarsmakten har dock inte kunnat underbygga sin uppfattning på det sätt som krävs för att regeringen ska kunna förhålla sig till den. Idag har Försvarsmakten därför, på min begäran, redovisat en komplettering av sin syn på den långsiktiga ekonomin. 
  • Försvarsmakten gör i flera avseenden andra beräkningar idag än i sitt underlag från april 2012. De rationaliseringar om cirka 400 mnkr som Försvarsmakten identifierat synes vara noggrant beräknade. När det gäller det redovisade merbehovet på nästan 4,5 mdkr pekar myndigheten på stora osäkerheter. Trots detta finns det medräknat. Som jag ser det är det två helt olika metoder man använder sig av, och det tycker jag är inkonsekvent. 
  • Vi kommer nu att analysera underlaget, del för del, men jag kan redan nu konstatera att det behövs förbättrad styrning av Försvarsmakten, t.ex. v.g. materielplaneringen. Detta för att säkerställa ett utfall i enlighet med regeringens och riksdagens beslut.

Se även intervjun med försvarsministern i nedanstående klipp. 

SvD skrev samma dag om den öppna striden mellan Försvarsmakten och försvarsministern. Men mer skulle komma. Stridsyxan var nu inte bara uppgrävd, den skulle komma att användas också. Det var försvarsminister Enström som skulle komma med nästa hugg.

Regeringsbeslut 5 (RB5) – 2013

Nu börjar vi närma oss kärnan i det hela. Försvarsmakten hade som beskrivit här ovan gett FEL svar, och nu skulle styrningen från försvarsdepartementet öka enligt löfte. Hur kunde Försvarsmakten vara så dumma att de trodde att de skulle få ett utökat anslag? Sveriges försvar har alltid kostat ca 40 miljarder, vad trodde man egentligen?
I mars 2013 fick Försvarsmakten därför ett nytt uppföljande regeringsbeslut att utreda på halsen.

ÖB fick då ett mer eller mindre omöjligt uppdrag som handlar om att uppnå regeringens målsättning som i korthet innebär att myndigheten ska reducera kostnader för verksamheten samtidigt som det ställs krav på att ställa om hela Försvarsmakten till den beställda insatsorganisationen IO14. Inom ramen för RB5 beordrade regeringen Försvarsmakten att skära ner 500 miljoner årligen på personalkostnader i ett läge där personalsituationen redan är mycket ansträngd.

Officersförbundet har hela tiden varit föredömligt tydliga när det kommer till bedömda konsekvenser av regeringsbeslut 5. I maj 2013 riktade förbundet ett skarp budskap till politikerna genom artikeln ”RB5 – Ett omöjligt uppdrag” där man konstaterade följande.

Det är ett orimligt uppdrag med orimliga tidsförhållanden. Officersförbundets uppfattning är att det inte går att göra något bra av detta. Redan nuvarande organisation, FM Org 13, har färre befattningar än vad som förbundet anser behöver finnas.

När beslutet kom så skrev jag två inlägg. Det ena med titeln ”Ridå” och det andra med titeln ”En uppgiven försvarsmakt” dessa båda inlägg beskriver stämningen i Försvarsmakten där och då och de funderingar som de anställda hade runt fikaborden. När försvarsberedningens ordförande Cecilia Widegren bara tre dagar efter att detta katastrofbesked delgivits Försvarsmakten skrev följande numera legendariska rader på twitter: ”Försvarsreform som stärker försvarsförmågan. Enligt ÖB bättre nu än på 10-20 år. Analys pågår för nästa steg” så konstaterade jag att vi nu befinner oss mitt i systemkollapsen. Uppgivenheten var stor. 



Försvarsmaktens svar på RB5

Därefter hade vi en ny sommar och ett nytt Almedalen, men nu med ett helt annat tonläge i debatten än tidigare. Mer om detta i ett kommande inlägg. Senrare efter semestern 2013 så kom då svaret från Försvarsmakten den 27 augusti 2013. 

Regeringsbeslut 5 skulle som väntat komma att bli ett nytt gigantiskt dråpslag mot Sveriges försvarsförmåga. Konsekvensen av sparkravet skulle tvinga Försvarsmakten till ytterligare åderlåtning där personalkostnaderna ska minskas med 500 miljoner kronor årligen vilket innebär att nästan 15% av alla officerare och civilanställda måste bort! Utöver detta ska upp till 700 heltidsanställda soldater också bort.

Enligt Försvarsaktens första analys så innebar detta att:

  • Officerare och specialistofficerare reduceras med 1 000-1 200 befattningar. 
  • Civilanställda reduceras med 550-750 befattningar. 
  • GSS (Gruppbefäl, Soldater och Sjömän) reduceras med 500-700 befattningar.

Totalt ska alltså 2050-2650 tjänster strykas bort ur organisationen utan att Försvarsmaktens uppgifter reduceras med motsvarande mängd. Ett uppdrag som ska vara slutfört 2019 och som får betraktas som omöjligt att genomföra i praktiken!

Så här skrev jag då i ett blogginlägg.

Tiden gick…

Sen rullade tiden på och eftersom det var ett regeringsbeslut det hela handlade om, och inget hördes från försvarsdepartementet så var det beslutet som gällde. Minns nu också att vi i april, tidigare under året hade händelser som ryska påsken osv i färskt minne. Ryssland övade flyganfall mot Sverige, men regeringen tog inte tillbaka sitt beslut om att skära ned på Försvarsmaktens personal.
Därefter inträffade Ukraina där Ryssland annekterade Krim, men regeringen tog inte tillbaka sitt beslut.
NATO sände väpnade styrkor till Östersjöområdet, ökade sin närvaro och incidentberedskap i Baltikum avsevärt då de baltiska staterna nu var mycket oroliga över utvecklingen och Rysslands agerande, men regeringen tog inte tillbaka sitt beslut. Det skulle sparas 500 miljoner på personalkostnaderna.
Det sista hoppet sattes till försvarsberedningen. Skulle man där föreslå att RB5 skulle hävas? Nej, inget om detta i rapporten kunde utläsas, därmed låg beslutet fortfarande fast. Försvarsministern hade fortfarande inte heller sagt ett ord om att beslutet skulle hävas.
På försvarskonferensen i Skövde tidigare under året sa förvisso ministern i förbifarten till allas förvåning att RB5 var ett underlag för diskussion(?) men därefter hördes inget mer…
Först samma dag som Försvarsmakten skulle redovisa sitt slutliga förslag så kom den första officiella responsen från försvarsministern – via media(!)

– Kommer det nu in eventuella förslag som riskerar att gå stick i stäv med vår ambition att förstärka försvarets förmåga så avser vi inte att gå vidare med dem, säger Karin Enström till Ekot i Sveriges Radio.

Huruvida detta var kommunicerat till Försvarsmakten i särskild ordning via ordinarie kanaler som sig bör är högst oklart.

Försvarsmaktens förslag till FM Org 18 som en konsekvens av RB5


För ungefär en månad sedan den 28 mars så redovisade Försvarsmakten så sitt förslag på hur man kan skära ned på personal enligt erhållna direktiv.

I Försvarsmaktens sammanfattning framgår följande.

De negativa konsekvenserna är i redovisningen så omfattande att Försvarsmakten menar att dessa i praktiken motverkar den påbörjade försvarsreformen. Mot denna bakgrund föreslår Försvarsmakten att lönekostnadsreduktionen begränsas. Försvarsmaktens förslag begränsar reduktionen till att omfatta cirka 225 miljoner kronor 2019. Detta förslag benämns FM Org 18.

Konsekvenserna kommer som väntat att bli omfattande! Det man kan fundera över är myndighetens sätt att lösa uppgiften. man är ålagda att reducera med 500 miljoner kronor, men redovisar i detalj endast hur man kan spara 225 miljoner kronor och detta förslag är alltså föreslagen organisation under benämningen FM Org 18.

Jag avser skriva mer om detta framöver, men vi kan alltså konstatera att det blir stora konsekvenser om detta genomförs om ens bara med knappt den halva anvisade reduceringen. Konsekvenserna är så omfattande att Försvarsmakten avråder regeringen starkt från att fullfölja beslutet. Även om den mindre reduceringen på 225 miljoner genomförs så får det enligt myndigheten mycket kännbara operativa konsekvenser. Officersförbundet var som vanligt klarsynta i frågan!

Detta har förslag har alltså försvarsministern att ta ställning till nu.

Regeringens planeringsanvisningar inför försvarsbeslutet 2015

Då är vi framme i nära nutid. Den 19 juni för bara någon dryg vecka sedan så beslutade regeringen om de nya planeringsanvisningar där svaret från Försvarsmakten ska utgöra grunden för ett nytt försvarsbeslut. Underlaget skall överlämnas till regeringen den 28 november (efter riksdagsvalet).

Den stora nyheten i anvisningen är kraftfullt ökade beredskapskrav på Försvarsmakten – 7 dagar(!)

När det kommer till kärnan som rör personalnedskärningarna enligt RB5 så ligger dessa uppenbart fast då inget sägs i underlaget, åtminstone inte i klartext. Ökade krav på Försvarsmakten – men med samma ekonomiska ramar utrycks så här.


Försvarsmakten ska redovisa förslag, inom myndighetens ansvarsområde, om en fortsatt utveckling och effektivisering av verksamhet och infrastruktur. Bedömda möjligheter till rationaliseringar inom ramen för myndighetens ansvarsområde får ligga till grund för underlaget.

Man ska med andra ord fortsätta att ”effektivisera”. Besparingen om 500 mkr på personalkostnader (RB5) ligger då därmed fast och bakas in i det svar som Försvarsmakten nu ska redovisa ännu en gång – eftersom inget annat sägs…

Annicka Nordgren Christensen har för övrigt skrivit ett läsvärt inlägg om planeringsanvisningarna!

Inför Almedalen 2014

Här står vi alltså nu och frågetecknen är fortfarande fler än utropstecknen. Karin Enström ger väldigt få entydiga svar i ärendet.

Men det finns ett seminarium i Almedalen den 2 juli kl 13.00 som modereras av Lena Bartholdsson. Jag hoppas verkligen att Lena där på plats ställer Karin Enström mot väggen och kräver svar åt oss i denna fråga, för det är nämligen personalfrågor som så passande ska diskuteras.

Frågan som bör ställas är huruvida RB5 ligger fast eller inte? Gäller reduceringen på 500 miljoner kronor fortfarande, den reducering som Försvarsmakten inte har redovisat i detalj? Eller gäller den av Försvarsmakten egenhändigt föreslagna reduceringen på 225 miljoner?

Eller är det så att Försvarsministerns ord från den 28 maj gäller?

Kommer det nu in eventuella förslag som riskerar att gå stick i stäv med vår ambition att förstärka försvarets förmåga så avser vi inte att gå vidare med dem.

Man kan åtminstone konstatera att det finns en hel del frågetecken runt detta som måste redas ut och förklaras för anställda och för allmänheten. Man kan även konstatera att Rysslands agerande i Ukraina och i vårt omedelbara närområde inte verkar ha haft någon större inverkan på sakernas tillstånd när man läser planeringsanvisningarna.

Det hela är ytterst beklagligt!

Tidigare inlägg:
Del 1 – Säkerhetspolitisk härdsmälta

Gästinlägg: Även feminister behöver ett försvar

Försvarsminister Karin Enström gick i måndags i Aftonbladet till angrepp mot Feministiskt Initiativs försvars- och säkerhetspolitik. Idag hade Nyheter24 en replik från FI:s riksdagskandidat Katerin Mendez. Nedanstående är ett gästinlägg från moderate riksdagskandidaten Ingebrikt Sjövik om FI:s försvarspolitik.

Wiseman

Även feminister behöver ett försvar

Feminism, solidaritet och jämställdhet är viktiga frågor för FI. Världens mest jämställda land, Sverige, borde bli än mer jämställt, kosta vad det kosta vill. Hur det ska gå till är dock inte lika enkelt. Frånvaron av sunt förnuft och väl avvägda beslut lyser dock med sin frånvaro. Nyligen uttalade sig en av FI:s riksdagskandidater om att militärbudgeten dramatiskt borde minska till förmån för våldsförebyggande arbete.

Efter att ha tagit del av Linnea Brunos uttalande om detta så antar jag att hon med militärbudget avser Sveriges försvarsbudget. Jag ställer mig frågande kring detta utspel och får inte matematiken att gå ihop. Framförallt kan jag inte se samspelet mellan dramatiska nedskärningar i försvarsbudgeten men ändå kämpa för solidaritet och jämställdhet i vår omvärld.

Främst ska försvaret ta hem sina fredsbevarande utlandsinsatser och därefter borde vårt nationella försvar minimeras, om inte läggas ned helt. I sak betyder detta att FI inte uppskattar det arbete som Försvarsmaktens personal genomför. Utlandsinsatserna påverkar inte freden i rätt riktning och det arbete som svenska kvinnor och män gör i exempelvis Afghanistan påverkar inte kvinnor och barn positivt.

Efter att ha tjänstgjort i Afghanistan som officer måste jag här vara väldigt tydlig. Det arbete som svenska försvaret gör och har gjort i Afghanistan, har lett till mer jämställhet, feminism och solidaritet än vad FI:s samtliga medlemmar någonsin lyckats uträtta tillsammans. Att eventuellt blivande riksdagsledamöter som Linnea Bruno (FI) överhuvudtaget har mage att uttala sitt förakt för det yttersta arbete som våra svenska soldater och sjömän gör runt om i världen är inte bara skamligt, det är oförskämt och nedlåtande.

Solidaritet verkar vara något som bara kan diskuteras av arga och missnöjda enfrågepolitiker på vänsterkanten. Vanligtvis sker detta dessutom på finare adresser innanför Stockholms tullar. När det väl kommer till att stå upp för något man verkligen tror på och faktiskt sätta sitt liv i fara för någon annan så är det helt plötsligt inte lika enkelt. Ska jobbet dessutom utföras av någon i uniform så är det dessutom helt befängt. Militärer är ju något onaturligt som oftast kommer i kvinnohatande manskroppar och vars enda mål är att få döda.

Att svenska militärer har bidragit till att afghanska kvinnor numera får studera och jobba och dessutom fri tillgång till sjukvård pratas det sällan om inom FI. Utan insatserna av svenska soldater runt omkring i världen hade kvinnor haft en betydligt sämre situation än vad de har idag. Men det är ju klart att det som sker ”långbortistan” är något som inte kan diskuteras lika flitigt på de fina adresserna i Stockholm. Det är svårt att ta i andras problem och solidaritet har en tendens att enbart sträcka sig till Sveriges territorialgräns.

Lustigt nog så vill man också använda försvarsbudgeten till våldsförebyggande verksamhet. Jag ställer mig lätt frågande till uttalandet. Innebär det att försvarsbudgeten inte leder till något våldsförebyggande? Skulle Försvarsmaktens uppgifter leda till det motsatta eller
genomför man bara inte sina uppgifter rätt? Det är svårtolkat och ogenomtänkt att vältra sig med uttryck som låter fint men som inte har någon verklighetsförankring.

Med tanke på att vi i Sverige är ledande inom jämställdhet och feminism så måste det ändå innebära att vi har något att vara stolta över. Det kanske är värt att sprida denna kunskap och kultur vidare till andra länder, det kanske till och med är så att våra sunda ideal och värderingar är värda att försvara? Med tanke på att vi ligger så långt fram i detta område kanske vi borde vara beredda på att stå upp för vår sak och skydda våra medborgares demokratiska rättigheter och rätt till sina åsikter.

Eftersom FI också vill att vi ska lämna EU och sluta samarbeta med Nato så kan jag inte se någon annan lösning än att vi, tvärtemot FI:s frispråkiga riksdagskandidater, måste höja försvarsanslagen och försvara våra värderingar. Att sluta samarbeta med vänligt sinnade demokratier och göra oss mer sårbara för icke demokratiska stormakter som motarbetar feminism och förbjuder homosexualitet, känns inte som rätt väg att gå. Ska vi dessutom göra det med byxorna nere och utan någon som helst beredskap att försvara oss själva, känns det helt plötsligt overkligt att någon överhuvudtaget kunnat lägga sin röst på FI.

Sverige behöver ett starkt försvar. Försvarsbudgeten borde dramatiskt höjas för att Sverige ska kunna stå upp för sin sak och hävda våra medborgares demokratiska rättigheter. Våra utlandsinsatser har hjälpt miljoner av människor i nöd. Detta är en viktig fråga, låt inte populister spela bort vår säkerhet och vår möjlighet att hjälpa andra. Feminism, jämställdhet och solidaritet kommer inte gratis.

Ingebrikt Sjövik
Riksdagskandidat
Moderaterna i Stockholms stad

Midsommardans

Sammanfattning
Ryssland har under perioden 140609 – 140620 genomfört övning i försvar av Kaliningrad Oblast samt genomförande av taktisk landstigning. Övningen visar på att de ingående förbanden ur sjöstrids- och luftstridskrafterna har en mycket god förmåga på väg mot en hög förmåga. Likväl har troligtvis luftstridskrafterna en mycket god förmåga att genomföra fjärrstrid. Likväl har bedömt 336. Marininfanteribrigaden med understöd av Östersjömarinen mycket god till hög förmåga att genomföra taktiska landstigningar samt bör i dagsläget kunna genomföra operativa landstigningar i Östersjöregionen vid tillförsel av landstigningstonnage.
Analys
Allmänt.Den av Ryssland initierade motövningen till NATO övning BALTOPS’14 samt SABRE STRIKE’14 i södra Östersjön pågick mellan 140609 och 140620. Övningen har kommit att omfatta Östersjömarinen, flygstridskrafter ur 1. flyg- och luftförsvarskommandot och enheter ur det strategiska bombflyget samt markstridskrafter stationerad i Kaliningrad Oblast och delar ur 76. Luftlandsättningsdivisionen i Pskov.
Östersjömarinen har totalt genomfört cirka trettio (30) övningsmoment där man övat robot- och torpedskott samt artillerieldgivning mot olika former av mål, total sjötid har varit cirka hundra (100) sjödygn, över 20 missiler/robotar har avfyrats. Östersjömarinen flygstridskrafter samt flygstridskrafter ur 1. Flyg- och luftförsvarskommandot har genomfört över tvåhundra (200) flygföretag, total flygtid har varit över trehundra (300) flygtimmar över 140 flygbomber har släppts mot olika mål. Markstridsförbanden har genomfört tre (3) större övningsmoment inom ramen för dessa har över sextio (60) stycken stridsskjutningsmoment genomförts med eldhandvapen, pansarskyttefordon, raketartilleri samt artilleri.
Vad avser styrkeförhållanden så skall man enligt uppgifter från det Ryska Försvarsministeriet genomfört motövningen med likartade styrkeförhållanden som de av NATO tillförda förbanden till södra Östersjön för dess båda övningar. Vad avser övning SABRE STRIKE har den omfattat drygt 4,700 personer och genomförts i Estland, Lettland och Litauen. Vad avser övning BALTOPS så har den omfattat cirka 30 stycken fartyget och 2,500 sjömän. Cirka 50 flygplan (varav det mest exceptionella har varit B-52 flygplan som varit baserade i Storbritannien) har deltagit i övningarna varav en E-3 AWACS har genomfört stridsledning från svenskt luftrum troligtvis för båda övningarna.
Enligt uppgifter skall 24-30 stycken Ryska örlogsfartyg deltagit i motövningen. Vilket är drygt hälften av hela Östersjömarinen som består av 58 fartyg (varav 2 är ubåtar) i dagsläget. Av dessa 58 fartyg kan cirka 20 fartyg borträknas som ej troliga fartyg i denna motövning då dessa är hamnminsvepar, kustminsvepare o dyl, varvid det således är en huvuddel av de stridande örlogsfartygen samt troligtvis stora delar av landstigningsfartygen som deltagit i denna motövning.
Enligt tidigare uppgifter har det bl a funnits 29 stycken SU-24, 24 stycken SU-27 och 11 st M-24 i Kaliningrad Oblast tillhörande Östersjömarinen flygstridskrafter. Tillförda resurser ur MD V (1. Flyg- och luftförsvarskommandot) till Kaliningrad Oblast har varit SU-24MR, SU-27, SU-34 och A-50 som frambaserades till Kaliningrad Oblast TU-22M3 har utnyttjas från baser i Ryssland för att genomföra övningsmoment i södra Östersjön.
Vad avser markstridsförband i Kaliningrad Oblast finns följande förband att tillgå, 25. Kustrobotregmentet, 79. Mekaniseradebrigaden, 7. Mekaniseradebrigaden, 336. Marininfanteribrigaden, 244. Artilleribrigaden, 152. Markrobot brigaden, 183. Luftförsvarsbrigaden och 43. Luftförsvarsbrigaden. Totalt skall antalet soldater vara cirka 15,000 man i Kaliningrad Oblast tillhörande olika förband. Vid denna motövning tillfördes även ett luftlandsättningskompani ur 76. Luftlandsättningsdivisionen i Pskov.
Således om den genomförda ryska motövningen har varit i paritet med BALTOPS’14 och SABRE STRIKE’14 har något över 1/3 av markstridsförbanden varit involverad, över hälften av Östersjömarinen och troligtvis 2/3 av luftstridskrafterna varit involverad i och med att man även tillförde flygförband under övningen, troligtvis för att kunna bibehålla egen incidentberedskap men även kunna mäta sig med den utökade incidentberedskapen från NATO över de Baltiska staterna. Totalt sett så har bedömt under den aktuella perioden cirka 50-60örlogsfartyg, över 100 flygplan och uppemot 10,000 – 15,000 man övat i södra Östersjöregionen tillhörande både NATO och de Ryska väpnande styrkorna.
Markstridskrafter.Markstridskrafterna har under övningen i huvudsak varit inriktade på att slå en motståndare som genomför landstigning, genomföra upprensningsaktioner mot jägar- och specialförband samt genomföra taktiska landstigning. Likväl har markstridskrafterna genomfört övningar i åtgärder vid luftangrepp och mot eldöverfall, fältarbeten för egen överlevnad (vilket bl a omfattat skydd mot precisionsbekämpning) och förflyttning genom terräng som är belagd med kemiska stridsmedel. Övningsmomenten har i huvudsak genomförts vid tre platser Pravdinskiy, Dobrovolskoch Khmelevka.
Ett luftlandsättningskompani (ca 200 man) förflyttas från Pskov till Kaliningrad Oblast. Kompaniet medförde cirka trettio (30) fordon av typen BMD-2, BTR-D, Kamaz och Ural. Luftlandsättningskompaniet påbörjade lösande av uppgifter omedelbart när de nådde Kaliningrad Oblast. Bland annat upprättades omedelbart kompaniledningsplats samt kompaniet utgångsgrupperade.
Vad avser upprensningsaktioner efter jägar- och specialförband har man inom Kaliningrad Oblast arbetat efter följande mönster. Flygande förband har utnyttjas för att loklisera förbandens radiosändningar parallellt med detta har antijägarförband sökt troliga platser där förbanden kan befinna sig, därefter har förbanden lokaliseras, därefter har dessa inringas och slutligen nedkämpats med understöd av attackhelikopter. De övade jägar- och specialförbanden har genomfört övning i eldöverfall samt förbindelseförstörning.
Kustrobotförbandet har även övats, korvetterna Steregushchiy och Soobrazitelnyy kom att utgöra målstyrka, förbandet har erhöll måldata från stridsledningsflygplan (A-50 MAINSTAY) vilket även genomförde stridsledning av förbandet. Utifrån denna måldata har motståndaren nedkämpats. Grupperingsövningar o dyl har även genomförts under övningen med kustrobotförbandet.
Marininfanteribrigadens luftlandsättningskompani har även tillsammans med luftlandsättningskompaniet ur 76. Luftlandsättningsdivisionen genomfört övning i fallskärmshoppning. Hoppning har genomförts under varierade väderförhållanden för att erhålla mer erfarenheter, hoppning har även genomförts i dagsljus samt mörker. Totalt har cirka nittio (90) fallskärmsfällningar genomförts under övningen.
Strid mot en landstigande motståndare förefaller ha genomförts enligt tidigare övningsmönster. Det vill säga i kompanistridsgrupper har man genomfört manöverstrid mot den tänkta motståndaren. Huvudfokus på detta låg under den första delen av övningen, för att senare övergå till renodlad manöverkrigföring under de senare delarna av övningen.
Vad avser markstrid genomfördes vid ett övningsmoment anfallsstrid med en förstärkt mekaniserad bataljon (över 1000 man) som understöddes av SU-27, SU-34 (över 20 flygplan) samt MI-24 attackhelikoptrar i anfallsrörelsen, likväl understöddes det av artilleri samt raketartilleri. Anfallet föregicks av en 60 km lång fordonsmarsch för att ur marschgruppering påbörja anfallet.
Markstridsförbanden förefaller ha övat de initiala åtgärder i händelse av ett angrepp mot Kaliningrad Oblast. Inledningsvis har man genomfört strid mot landstigande motståndare samt upprensningsaktioner mot jägar- och specialförband. För att därefter övergå till manöverkrigföring inom ramen för övningen. Slutligen har en taktisk landstigning genomförts, detta moment faller dock ej inom ramen för försvarsåtgärder i händelse av ett angrepp, så det bör ses som ett separat övningsmoment inom ramen för övningen.
Luftstridskrafter.Luftstridskrafterna har i huvudsak varit inriktade på att genomföra dels luftförsvar dels understöd av marktrupp vid genomförande av dels landstigning dels markstrid. Sjömåls bekämpning har även övats om än i mindre omfattning. Likväl har stridsledning genomförts från stridsledningsplan i stor omfattning, samt luftlandsättning med fallskärmstrupp ur både armén samt marininfanteriet.
En A-50 MAINSTAY ombaserades från Ivanovskoy Oblast till Kaliningrad Oblast. Uppgiften stridsledningsflygplanet hade under övningen var att genomföra luftrumssamordning, stridsledning av luftstridskrafterna mot mark-, sjö- och luftmål. Ytterligare uppgift de hade var att genomföra underrättelseinhämtning inom det aktuella övningsområdet.
Ett mycket intressant övningsmoment genomfördes med SU-34 samt SU-24 (ur Östersjömarinen) som omfattade passage av luftvärnssystem, genom att anflyga på mycket låg höjd samt genomföra avancerad flygning, för att därefter nedkämpa markmål genom flygbombning från en ungefärlig höjd av 600 m. Genom egen verkansverifiering bedömdes målen som nedkämpade. Luftstrid övades även mot jaktförband som försökte påverka attackförbanden.
SU-27 ur Östersjömarinen har även genomfört skarp robotskjutning mot simulerade flygplansmål i form av lysbomber släppta från SU-24. Målbekämpningen har skett på flera mils avstånd genom utnyttjande av radar.
SU-27 ur Östersjömarinen har även genomfört skarp robotskjutning mot simulerade flygplansmål i form av lysbomber släppta från SU-24. Målbekämpningen har skett på flera mils avstånd genom utnyttjande av radar. Likväl har SU-27 genomfört övning i incidentberedskapstjänst, flygande luftstridsledning (A-50) har identifierat och lett in incidentrotrar som stått i tio (10) minuters beredskap.
Enheter (S-300 förband) ur luftförsvarskommandot har även övats under övningen, omfattande bekämpning av flygfarkoster samt kryssningsrobotar, övningarna har genomförts i elektroniskt störd miljö. Vid ett övningstillfälle genomfördes en massiv anflygning mot Kaliningrad Oblast där luftförsvarsförbanden skulle nedkämpa motståndare, i denna anflygning fanns bl a SU-34, SU-24, AN-26 flygplan samt MI-24 och KA-27 helikoptrar. Enligt uppgift skall luftförsvarsförbanden nedkämpat samtliga flygfarkoster och simulerade kryssningsrobotar.
Luftstrid har även även övats, ett övningsmoment omfattade ett simulerat angrepp mot Kaliningrad Oblast där både SU-27 och SU-34 samtidigt anflög, varvid stridsledning genomfördes från A-50 och man ledde in SU-27 jaktplan mot den anflygande motståndaren. Angreppet skall ha avvärjts och förfarandet från upptäckt, till start och slutligen nedkämpning skall ha förflutit mycket fort.
Under genomförandet av landstigningsföretag utnyttjades flygunderstödsledare (FAC) i stor omfattning, dels för att leda in attackflyget mot målen inom landstigningsområdet dels vid det fortsatta anfallet ut från brohuvudet. Förfarande som utnyttjas av flygunderstödsledarna är dels via radio dels med hjälp av olika former av marksignaler. Vid det aktuella landstigningsmomentet ledde flygunderstödsledarna SU-34 samt SU-24 vid över femton (15) attackföretag. Likväl har målbelysning genomförts med hjälp av laser mot markmål av flygunderstödsledare. Utöver det aktuella landstigningsföretag har även attackhelikopter (MI-24) letts in av flygunderstödsledare mot markmål.
Vad avser luftstridskrafterna är främst stridsledningen med hjälp av A-50 av störst intresse och visar på en tydlig förmåga att kunna samordna verksamheten ifrån denna. Huvudsakliga övningsmoment har under övningen varit markmålsbekämpning och då även i samverkan med flygunderstödsledare, bekämpningen förefaller ha genomförts utan friktioner även i nära samverkan med egna stridande förband, vilket tyder på att ett markant återtagande har genomförts inom detta område.
Sjöstridskrafter.Sjöstridskrafternas uppgift under motövningen förefaller har varit att öva sjöstrid, luftförsvar, ubåtsjakt, minröjning och taktisklandstigning. Samtliga tre korvetter ur Steregushchiy klassen (Steregushchiy, Soobrazitelnyy och Boykiy) i Östersjömarinen har deltagit i övningen. Likväl har jagaren Nastoychivyy deltagit i övningen samt robotbåtar, landstigningsfartyg, minröjningsfartyg o dyl.
Bland annat har ubåtsjaktfartyget Zelenodolsk under övningen övats i sin huvudtjänst, fartyget har även lokaliserat ubåt samt nedkämpat med hjälp av sjunkbomber samt torped. Utöver detta har fartyget genomfört övning i sjö- och luftmålsbekämpning med eget fartygsartilleri. Minst en av Östersjömarinens KILO ubåtar har agerat målubåt under den genomförda övningen.
Ubåtsjakt har även övats med KA-27 helikoptrar under övningen. Del av övningstiden har även genomförts som mörkerflygning. Likväl har ett stort antal start och landningar genomförts under övningen från Steregushchiy klassen, över femtio (50) stycken har genomförts.
Korvetterna Soobrazitelnyy och Steregushchiy genomförde vid ett övningsmoment ubåtsjakt som en styrka med understöd av KA-27PL ubåtsjakthelikopter. Enligt klassiskt mönster utnyttjades helikoptrarna för att lokalisera ubåten och därefter leda in ubåtsjaktstyrkan. Ubåtsjaktstyrkan genomförde därefter målföljning av ubåten och nedkämpande den med torped.
Korvetten Soobrazitelny genomförde under övningen bekämpning av maritimt mål med hjälp av Redut robot. Robotskottet genomfördes i elektroniskt störd miljö och roboten skall enligt uppgift träffat sitt mål.
Korvetterna Soobrazitelnyy, Boykiy och Steregushchiy genomförde även samordnat robotskott, med robottypen Uranus, mot sjömål under övningen. Robotskotten genomfördes i elektroniskt störd miljö, efter genomfört robotskott vidtog korvetterna ett antal manövrar samt utnyttjande egen elektronisk krigföring för att undgå bekämpning av den simulerade motståndaren.
Taktisklandstigning har genomförts från landstigningsfartyget Minsk (Ropucha klass), svävaren Mordoviya (Zubr klass) samt mindre landstigningsfartyg ur Serna klassen. Bland annnat har jagaren Nastoychivyy samt korvetterna Soobrazitelnyy och Steregushchiy tillsammans med attack- och jaktflyg utgjorde understöd samt skydd för genomförandet av landstigningen. Totalt deltog trettio (30) fartyg i landstigningsflottan, som understöddes av tjugo (20) luftfarkoster (attack- och jaktflyg samt helikoptrar). Man landsteg med cirka åttahundra (800) man och över sjuttio (70) fordon av olika modeller.
Genomförandet av den taktiska landstigningen följde följande mönster. Inledningsvis genomfördes förbekämpning med attackflyg av motståndarens grupperingar i anslutning till landstigningsplatsen, parallellt med förbekämpning genomfördes taktisk luftlandsättning i anslutning till landstigningsplatsen med fallskärmstrupp ur både 76. Luftlandsättnignsdivisionen samt 336. Marininfanteribrigaden (bedömd storlek ett förstärkt kompani). Därefter genomfördes förbekämpning ur landstigningsflottan, därefter utnyttjades helikopter för att dels luftlandsätta ingengjörsförband dels säkringsstyrka. Slutligen genomfördes landstigning med marktrupp från de olika landstigningsfarkosterna.
Vad som är tydligast avseende sjöstridskrafterna i denna övning är att man likt tidigare övningar framför allt samövar korvetterna ur Steregushchiy klassen som en sjöstridsgrupp. Oaktat vilket övningsmoment det än må vara så uppträder de oftast som en enhet. Vad som även är intressant med denna övning är att man fortsätter med en tydlig fokusering på ubåtsjaktförmågan som påbörjades under vinterövningsperioden.
Ledning.Flygstridsledning har utnyttjats i stor omfattning under övningen, likväl har obemannade flygande farkoster (UAV) utnyttjas i stor omfattning för att erhålla en korrekt lägesuppfattning samt vid informationsinhämtning. Likväl har UAV utnyttjas vid invisning av indirekt bekämpning mot mål samt för verkansverifiering.
Under övningen har även för första gången fullt tillämpat utnyttjat ett digitalt ledningssystem på taktisk och operativ nivå, där samtliga ingående enheter i övningen har framgått, vilket har möjliggjort ett markant snabbare förande av striden, ledningssystemet har även inneboende funktioner vilket underlättar beslutsfattande samt underrättelsebedömanden.
Utifrån rapporteringen så kan man dra slutsatsen att Ryssland är på mycket god väg att realisera tankarna kring ett nätverksbaserat försvar. Indikationer på att detta hade realiserats erhölls redan under Zapad’13 och under den genomförda beredskapskontrollen i Februari månad 2014. Detta skrivs dock ut tydligt nu. Dock är det för tidigt att säga att man befinner sig där utifrån en övningsrapportering.
Slutsatser
Vad övades då i Kaliningrad Oblast under den aktuella perioden? Bedömt har man övat förstärkningsåtgärder samt de initiala åtgärderna i händelse av ett angrepp mot Oblasten. Ser man till övningsförfarandet så har man inledningsvis fokuserat på ombasering av luftstridsförmågor till Oblasten för att därefter genomföra operativ förflyttning av marktrupp till Oblasten. Därefter har man genomfört avvärjningsstrid dels mot luftstridskrafter dels mot landstigningar samt jägar- och specialförband. Slutligen har man genomfört klassisk manöverkrigföring med mekaniserade förband i samverkan med luftstridskrafter. Detta övningsmönster styrker hypotesen att man övat kedjan för förstärkning och försvar om än i liten omfattning.
Vad avser markstridsförmågan är främst det mest intressanta att man har uppnått sådant färdighet att man utan förövningar kan genomföra med marininfanteribrigaden taktiska landstigningar samt ta ett brohuvud och utifrån brohuvudet utveckla anfallskraften. Likväl är den nära samverkan med attackhelikopterförband samt attackflygförband som understödjer markstriden mycket intressant, kring detta erhölls indikationer redan ifjol att man uppnått en god förmåga att genomföra detta, vilket tydligt har befästs till detta år.
Vad avser sjöstridsförmågan så verkar man nu behärska genomförandet av taktisk landstigning som understöds av sjö- och luftstridskrafter samt har förmågan att genomföra taktiska luftlandsättningar inom ramen för detta. Förmågan att genomföra operativa landstigningar begränsas troligtvis enbart av att man ej har fullt ut utnyttjat landstigningstonnaget, således kan vi dra slutsatsen att operativa landstigningar kan troligtvis genomföras av Östersjömarinen efter viss samövning. Likväl verkar utnyttjandet av Steregushchiy klassen som en sjöstridsgrupp (vad avser ubåtsjakt samt sjöstrid) fungera klanderfritt.
Vad avser luftstridsförmågan så är det främst attackuppgiften som övats samt luftburen stridsledning. Attackuppgifterna verkar frontflygsförbanden utan tvekan behärska, framför allt den nära samverkan med både sjö- och markstridsförband som koordineras av flygunderstödsledare. Den stridsledning som genomförts av luftstridskrafterna förefaller även fungera klanderfritt, vilket visar på en markant ökad förmåga att genomföra stridsledning och utnyttja luftstridskrafterna som fjärrstridsförband mht den markant ökade förmågan vad avser lufttankning som utbildningsfokus var på under 2013 inom MD V. Således så har MD V luftstridskrafter tydligt ökat sin förmåga att genomföra fjärrstrid.
Totalt sett kan man anse att både sjöstridsförbanden och luftstridsförbanden utifrån denna övning har en god förmåga och den är på väg att bli hög, dvs man befinner sig i gränslandet mellan god och hög, troligtvis vad som är begränsningen just nu för att uppnå en hög är ett fortsatt teknikförsprång inom EU och NATO länderna. Bedömt är Ryssland ikapp detta teknikförsprång inom en två (2) års period, varvid förbanden inom MD V bör vara likvärdiga med EU och NATO förbanden. Sett ur ett säkerhetspolitiskt perspektiv är detta mycket illavarslande främst utifrån det retoriska och praktiska agerandet som Ryssland utsätter vissa av sina grannländer för. Slutsatsen blir att Ryssland bjöd upp till en midsommardans i södra Östersjön och visade sina förmågor för att visa att man numera är en nation att ej räkna bort.
Have a good one! // Jägarchefen
Källor
Internet:
DN 1(Svenska)
Ryska Försvarsministeriet 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11, 12, 13, 14, 15, 16, 17, 18, 19, 20, 21, 22, 23, 24, 25, 26, 27, 28, 29, 30, 31, 32, 33, 34, 35, 36(Ryska)
RT 1, 2(Engelska)
Reuters 1(Engelska)
NATO 1, 2, 3, 4(Engelska)
SvD 1, (Svenska)
OSW 1(Engelska)
RIA Novosti 1, 2(Engelska)
Tryckta:
The Military Balance 2010, 2012

Sommaren är här (uppdaterat 14/6 09.45)

Svensk JAS 39 genomför close air support i Lettland med eld från automatkanon. Foto: Lettiska försvarsmakten


Förra sommaren publicerades inlägget Hög aktivitet över Östersjön om den då mycket omfattande övningsverksamheten över Östersjön som fick till följd att Flygvapnets incidentberedskap hade bråda dagar. En verksamhet som senare under hösten redovisades av Försvarsmakten.

NATO
Mycket har hänt sedan förra sommarens händelser, framförallt i form av de försämrade relationerna mellan Ryssland och Europa/USA i spåren av annekteringen av Krim och konflikten i östra Ukraina. Detta har fått till följd att artikel 5 nu åter är tyngdpunkten för NATO:s verksamhet och då framförallt stödet till de forna Warzawapaktsländerna. Våren har varit full av förstärkningsoperationer i Rumänien, Polen men framförallt i Baltikum. Där har övning på övning avlöst varandra, varav de flesta med markoperativ tyngdpunkt. På den marina arenan har NATO förstärkt i Östersjön med en minröjningsstyrka. Ett väl avvägt alternativ då man visar närvaro, men samtidigt inte kan utmålas som ett hot mot Rysslands mycket stora sjöfartsintressen i Östersjön (en mycket omfattande del av rysk BNP passerar på eller under Östersjön vilket bidrar till att Öresundspassagen har samma internationella status som Suezkanalen vad gäller flöden. Trafiken och betydelsen är ständigt ökande då Ryssland i högre grad förlitar sig på den nyanlagda hamnen i Primorsk som primär oljeexporthamn. En aspekt vi svenskar inte tänker på). I luftarenan har NATO mer än tredubblat sina flygstridskrafter i Baltikum och man använder sig nu även av flygbasen Ämari i Estland som bas för incidentberedskapen utöver den ordinarie basen Siauliai i Litauen. På så sätt kan man agera snabbt både mot Finska viken och i Kaliningradområdet.

För närvarande genomför NATO två stycken större övningar i Östersjön och Baltikum. Den ena är den årligen återkommande marina övningen BALTOPS med 24 fartyg (ett svenskt) vilket därmed är världens största marinövning i år. Denna övning är visserligen en PFP-övning (Partnerskap För Fred). Parallellt med BALTOPS genomförs övningen SABRE STRIKE med både markförband i Baltikum och understödjande flyg. Här har USA frambaserat tunga bombflygplan av typ B-52 till England och dessa kommer bland annat att öva flygburen sjöminering i Östersjön. Utöver dessa har även tunga bombflygplan av typ B-2 med stealthförmåga frambaserats till England, vilket är en av de första gångerna någonsin. Huruvida dessa ska delta i Östersjöområdet är oklart, men mindre sannolikt.

Ryssland
Även Ryssland har ökat sin ambitionsnivå i Östersjön kraftigt. Man har i omgångar förstärkt i Kaliningrad och kraftigt utökat sin övningsverksamhet. Att döma av såväl ryska rapporter som rapportering i Baltikum sker detta även med höjd svansföring. Flera gånger under våren har ryska fartyg gått i Litauens ekonomiska zon och där dirigerat om handelsfartyg som man tyckt stört den egna verksamheten. De gångna veckorna har en luftbro genomförts till Kaliningrad där någon form av materiel verkar ha transporterats som man inte velat ta via sjötransport (sjötransport är känsligare för underrättelseinhämtning då lastning och lossning enklare kan observeras i hamnarna). Under dessa transporter har finska luftrum kränkts upprepade gånger varvid det finska flygvapnet två gånger av tre misslyckats med att möta kränkningen med sin incidentberedskap i vad som skulle kunna betecknas som Finlands motsvarighet till ryska påsken.

Ryssland har också skruvat upp sin retorik gentemot Finland och Sverige vad avser relationerna till NATO. Förra helgen lät uttalade ett av Putins särskilda sändebud att Finland får bereda sig på krig om man tänker gå med i NATO. Ett uttalande som på intet sätt tagits tillbaka, varvid det får anses sanktionerat från högsta ort. I början av veckan, parallellt med att BALTOPS och SABRE STRIKE inleddes, meddelade Ryssland att man nu betraktar all postering av NATO-trupp och övning med dessa nära landets gränser, även om så bara sker tillfälligt, som en fientlig handling. Man har därför beslutat om ännu en ny omfattande förstärkning av Kaliningrad och den marina verksamheten i Östersjön. Under veckan har därför bland annat en reducerad luftlandsättningsbataljon inklusive stridsfordon tillförts Kaliningrad. I samband med detta kränkte också två ryska transportflygplan Estland.

I förstärkningen ingår också tillförsel av (delar av?) Rysslands enda Su-34 attackflygförband till Kaliningrad. Detta flygplan är Rysslands motsvarighet till USA:s långräckviddiga attackflygplan F-15E och ett fenomenalt flygsystem med stor vapenlast, uthållighet och bra sensorer och för första gången också i Ryssland kvalificerad jaktförmåga. Därutöver har Ryssland meddelat att man kommer att patrullera Östersjön med bombflyg av typ Tu-22M3, sannolikt som svar på BALTOPS då Tu-22 bland annat har en uppgift mot sjömål. Huruvida detta sker med skarpa kryssningsrobotar hängda som under sommaren 2012 förtäljs inte. Under veckan har för första gången (mig veterligen) Ryssland flugit med Su-33 i Östersjön enligt privata signalspanare i Östersjöområdet. Su-33 är den ryska flottans motsvarighet till jaktflygplanet Su-27 och normalt baserade på hangarfartyg alternativt på Kolahalvön. Samma källor har också rapporterat om omfattande rysk militär flygtrafik över Östersjön under veckan och för första gången någonsin har NATO:s baltiska incidentberedskap genomfört fyra skarpa starter på en dag. Det är en enorm skillnad mot för några år sedan när man hade tre skarpa starter på ett år.


Ryskt havsövervakningsflygplan överflyger fartyg i BALTOPS. Okänd källa


Utöver detta har Ryssland under den senaste veckan genomfört robotprovskjutningar. Den ena var en skjutning med Iskandersystemet där man flygtransporterade Iskander från en del av Ryssland till det västra militärområdet och där genomförde provskjutningen. Välvalt då president Obama samtidigt besökte Polen. Den andra provskjutningen var av det marina luftvärnssystemet Redut, vilket är den marina motsvarigheten till S-400. Denna provskjutning ägde rum i Östersjön och införandet av Redut på ett antal fartyg i Östersjöflottan är något av en ”game changer” då robotarna har en räckvidd på 150 km och därmed avsevärt skulle försvåra svensk flygburen sjömålsbekämpning eftersom man då måste uppträda inom porté.


Skärmdump från ryska tv-kanalen Zvezda


Ryssland har tidigare meddelat att man avser genomföra 20(!) övningar med Östersjöflottan under sommaren, så det lär fortsätta vara intensivt i området.

Sverige
Flottan har under våren åter deltagit den nu närmaste traditionella minröjningen i Baltikum. Istället för att återgå till Sverige när denna verksamhet var klar, beordrades de svenska fartygen av regeringen att kvarstanna i Baltikum under några dagar och ansluta till NATO:s minröjningsstyrka som då låg i hamn i vad som skulle kunna betecknas som en handling i enlighet med den svenska solidaritetsdeklarationen. Få bedömare kan se detta som något annat än en internationell insats då regeringen var den som direkt beordrade verksamheten. Trots detta tillåter inte regeringen
att Försvarsmakten får ta de uppkomna kostnaderna om ca 6 miljoner kr (för bland annat övertid) från anslaget för internationella insatser (Skipper). Istället ska det belasta den ordinarie övningsbudgeten varvid verksamhet i höst sannolikt kommer att få strykas. Ett förfarande som föranlett en fråga i Riksdagen till försvarsministern. Utöver förtöjningen tillsammans med NATO:s minröjningsstyrka deltar Sverige som ovan nämnt även med korvetten HMS Sundsvall i BALTOPS samt JAS 39 från F 17.

Mer intressant vad avser svenskt agerande och den svenska solidaritetsdeklarationen är det svenska deltagandet i en NATO-övning i Baltikum 27-28 maj med 6 st JAS 39 där man bland annat genomförde close air support med skarp vapenleverans (automatkanon). Detta skedde veckan efter flygvapenövningen så ambitionen med 6 st JAS 39 är intressant. Intressantast är att det varit helt tyst i Sverige om detta engagemang. Inte ett ord har hörts från vare sig Försvarsdepartementet eller Försvarsmakten och det är nästan så att man funderar på om det överhuvudtaget inträffat. Flera NATO-länder tar dock upp övningen på sina hemsidor och även med bilder på en svensk JAS 39 under eldgivning med automatkanonen. Att denna händelse gått obemärkt förbi i Sverige är överraskande då detta är det absolut tydligaste säkerhetspolitiska markeringen Sverige gjort på många år.

Det ser ut att bli ännu en ansträngande sommar för framförallt det svenska flygvapnet, men inte otroligt även marinen. Man kan också reflektera över att om det är så här det ser ut i luften och på havsytan – hur ser det då ut under ytan?


Som svensk bör man ställa sig frågan hur vi i Sverige ska se på den upprepade ryska övningsverksamheten med simulerade anfall mot mål i Sverige, med tanke på den samtida ryska retoriken om att ”övningar nära ryskt territorium ses som en fientlig handling”. Hur ska vi i Sverige tolka Rysslands övningsverksamhet? (Pär Nuders debattartikel i DI från härom veckan rekommenderas starkt på detta tema. Tyvärr ej på nätet) Parallellerna till 1936 års försvarsbeslut och omvärldsläget då skrämmer. Vi ser nu att den säkerhetspolitiska utvecklingen i rask takt börjar springa ifrån Sverige på samma sätt som den gjorde 1936. Beslutet blev då att inleda en upprustning, men det visade sig vara för lite och framförallt för sent. Först flera år efter andra världskrigets slut hade Sverige det försvar man hade tänkt sig att ha när kriget började. Riksdagen har nu 2014 inriktat sig på att förstärka det svenska försvaret med begränsade ekonomiska medel för att mot slutet av decenniet möta den utveckling som sker just nu i vårt närområde. Skälen är många till omtag i detta beslut och att detta görs raskt.

Den som vill följa utvecklingen och verksamheten i Östersjöområdet via ”signalspaning” rekommenderas att följa @BalticSigint och @uascan på Twitter.

Se även Skipper om NATO:s övningsverksamhet

Uppdatering 14/6 09.45: SvD skriver idag om BALTOPS. Tilläggas till det som skrevs i inlägget ovan är att just nu genomförs även övningen EAGLE TALON i Polen med amerikanskt och polskt stridsflyg.