När statsminister Reinfeldt på sitt tillbakalutade sätt öppnar för budgetförstärkningar till försvaret är det många törstande i öknen som tackar för denna efterlängtade eftergift från alliansregeringen. Efter en intensiv försvarsdebatt med enveckasförsvar och ryskapåsken betraktas det som en kursändring, vilket det på sitt sätt är, i alla fall principiellt.
Själv har jag gång på gång tvärsäkert påstått att det inte kommer bli några nya pengar till Försvarsmakten och det framförallt beroende på att kursen i försvarsreformen i allt väsentligt ligger fast, att den säkerhetspolitiska analysen av framförallt Ryssland skiljer sig på ett fundamentalt sätt mellan diskussionen i offentligheten och inom regeringen/regeringskansliet samt att det – i bjärt kontrast till vad det verkat – inte har funnits något starkt internt tryck för ökade anslag inom Alliansen. Statsministern har vid upprepade tillfällen giftigt påpekat att Folkpartiet, trots högt tonläge i offentligheten, inte har rest detta krav i den innersta kretsen. Ovanpå detta finns en stark uppfattning, särskilt från finansen, om att Försvarsmakten behöver ett fortsatt starkt reformtryck.
Well, jag hade fel. Må tusen loppor hemsöka mina armhålor. Först kom öppningen på Moderaternas Sverigemöte i Karlstad i mars och sedan det upplevda löftet i partiledardebatten i Agenda. Kommentarer från försvarsministern fördjupade informationen något om vad det kan röra sig om. Fritt översatt verkar det bli ett påslag på anslaget nu i höst, men inget generellt anslagslyft, den långsiktiga ekonomin kommer man återkomma till. Socialdemokraterna kommer av allt att döma ansluta sig till regeringens förlag. De vill knappast överge den bekväma positionen att jaga regeringen ”från höger” i försvarsfrågan – i synnerhet inte i rådande opinionsläge – och vända på rollerna inför valrörelsen, men inte heller anslå mer pengar än Moderaterna. Genom en blocköverskridande överenskommelse om ett visst pengatillskott gynnas bägge parter. Argumentationen för detta samarbete kommer S och M säkerligen att finna i Försvarsberedningens junirapport, som man på något sätt måste förklara som en del av beslutsunderlaget inför budgetförstärkningen.
Anmärkningsvärt är för övrigt att många som kritiserar regeringen för att överge analys först – utgift sedan, t.ex. i samband med JAS Gripen-anskaffningen, inte är lika upprörda om besluten föregriper processen så länge som det (ur deras perspektiv) går åt rätt håll. Nåväl. Sammanfattningsvis får Moderaterna med denna manöver Folkpartiet att sitta still i båten, man möter växande intern moderat frustration och man kan hjälpligt neutralisera ”försvarsfrågan” inför valet. Det kommer bli oerhört intressant att se hur pengatillskottet motiveras.
Så långt det politiska spelet, men vad är det som står på spel? Det som oroar mig är en ny omgång av två parallella verkligheter: En som kommuniceras ut i offentligheten och en intern bland de närmast sörjande. Vi har varit med om det förr i försvars- och säkerhetspolitiken, det verkar vara en kronisk sjukdom i riket.
Jag tänker såhär: Det finns risk för att regeringen indirekt motiverar, eller i varje fall inte tillbakavisar, att man tillskjuter pengar för att stärka försvaret som ett resultat av ryskapåsken och ett mer osäkert närområde, utan att man egentligen omfattar denna tanke på djupet. Om man gör det – vilket jag återigen inte tror, är det på sitt sätt ok. Då hänger det ihop, det blir tydligt för alla och envar vad Sverige vill och man kan förhålla sig till det och rösta för en annan inriktning nästa val. Men om det inte är så, och analys och övertygelse är något annat än budskapet utåt, då går vi fortsatt kräftgång i den svensk försvarspolitik. Det som till en början kan framstå som en delseger för ”försvarsvänner” kan rentav i förlängningen visa sig kontraproduktivt.
Ponera att det rör sig om några hundra miljoner kronor som kommer presenteras som en förstärkning av försvaret men som i budgetpropositionens sällan studerade textavsnitt kryptiskt förklaras som en fullföljning av reformen. Det är inte fel i sig – Försvarsmakten behöver bl.a. hjälp med tillskott till rekrytering och generationsväxling inom ramen för personalförsörjningen – men om pengarna inte följer en strategisk övertygelse i det större perspektivet, då ryker ”satsningen” när materielinköp skjuts upp och anslagssparandet sedan går tillbaka till statskassan. Det har vi som bekant sett förut.
Med andra ord: Det blir mer lappande och lagande på en läckande reform som ingen riktigt brinner för, än en genomgående kursändring som ett resultat av incidentberedskaps- och rysslandsdiskussionen – om nu det anses motiverat.
Och därmed är vi inne på nästa fråga: Ryssland. Jag påstår som sagt att regeringskansliets bedömning av Ryssland skiljer sig väsentligt från den bild som kommuniceras i offentligheten av och inom Försvarssverige. Vi hör det via Bildt och nu i dagarna statsministern och en brutalt förenklad sammanfattning av bakgrunden till deras budskap skulle kunna lyda ungefär såhär: Vad i hela friden skulle Ryssland tjäna på att hota Sverige, EU och NATO militärt? Rysslands lugnaste fönster mot omvärlden vetter västerut, mot de man är beroende av för sin export och där lejonparten av de flöden går som måste fungera för denna export.
Food for thought vad gäller denna teoribildning återfinns bl.a. i denna färska och mycket intressanta FOI-rapport: Ett skepp kommer lastat: Ryska handelsflöden via Östersjön i ett tjugoårsperspektiv. Där står:
”Den övergripande slutsatsen (…) är att Östersjön idag är Rysslands absolut viktigaste hamnområde för det maritima handelsutbytet med utlandet, och att inga större förändringar i detta hänseende är att vänta fram till 2030. (…) Enligt rapportens uppskattningar går inte mindre än 65 procent av Rysslands export till EU-området och 31 procent av dess import därifrån via Östersjön. Med hänsyn taget enbart till sjöfartsburna transporter, är motsvarande siffror hela 75 procent respektive 85 procent.”
Men bilden av den ryska utvecklingen, framför allt vad gäller konsekvenser för Sverige, är som baken delad. Det är två läger med helt olika filter framför ögonen och olika resonanslådor i det svenska samhället. Samma skrift kan tolkas helt olika och för att ta nyss nämnda FOI-rapport som exempel skulle den lika gärna användas som argument för den ökade osäkerheten i närområdet och nya brösttoner från Öst:
”Denna rapport har försökt peka på att det inte är uteslutet att frågan om egen hamnkapacitet ur ett ryskt perspektiv är såväl politiserad som säkerhetiserad. (…) Hemtagningen av nuvarande transittrafik, om den lyckas, återskapar också just den form av handlingsfrihet för handelspolitiken som i andra sammanhang möjliggjort för Ryssland att utnyttja sina handelsrelationer som utrikespolitiskt maktinstrument. Med andra ord finns det en rad frågor som skulle kunna skapa framtida spänningar mellan Ryssland och EU och nya mönster för ekonomiskt utbyte, vilket i sin förlängning även kan påverka det politiska klimatet i Östersjöregionen.”
Sådär kan man hålla på, i fråga efter fråga, rapport efter rapport. Och dessa olika tolkningar kokas sedan ner till en politisk majoritetsuppfattning och utgör så småningom inriktningsgrund för Försvarsmakten – varefter ingen blir helt nöjd, de flesta lite lagom missnöjda och nästan samtliga övertygade om att man ändå inte kommer besluta om tillväxt eller avveckling i takt med att behoven ändras. Tolka mig rätt: Det är helt nödvändigt att riksdagens partier samverkar i fora som Försvarsberedningen och det kan jag gladeligen utveckla vid annat tillfälle.
Det jag vill säga med detta är att jag i tilltagande grad förtvivlar över möjligheten att göra praktik av den logiska och förvisso eftersträvansvärda tanken att kontinuerligt anpassa Försvarsmakten och dess stödmyndigheter efter en så nykter hotbild som möjligt. Jag lutar alltmer åt att vi ska lägga hotbildsdiskussionen åt sidan vad gäller Försvarsmaktens utformning och istället knåda fram den grundläggande militära och civila försvarsförmåga landet bör besitta alldeles oavsett hur omvärlden ser ut och hur hotbilder skiftar. Fd kommendör Christer Hägg har utvecklat resonemanget (med avstamp i marinen) i Tidskrift i Sjöväsendet (2013:1).
Jag tycker det vore mycket intressant att undersöka vad som är rimligt att kräva att vi ska kunna möta och genomföra, både civilt och militärt, ensamma och tillsammans med andra, istället för att framför allt spekulera i om och när.
I rapporten ”Säkerhet i samverkan” (Ds 2007:46) från december 2007 skrev Försvarsberedningen:
”Försvarsberedningens omvärldsanalys understryker behovet av att fortsätta utvecklingen mot ett modernt, flexibelt och interoperabelt insatsförsvar. Insatsförsvaret ska ha förmåga att kunna användas globalt, i Europa och vårt närområde samt, när så behövs, på vårt eget territorium. Tillgänglighet, flexibilitet och strategisk rörlighet ger ökad handlingsfrihet och ska vara styrande för försvarets utveckling. Ett militärt försvar som verkar i samarbete med andra utanför Sverige är ett försvar av våra centrala värden och intressen och ökar vår säkerhet. Militära förmågor som endast är utformade för insatser på det egna territoriet får svårt att användas för insatser utanför detta. Sverige fortsätter därmed transformeringen från ett hotbildsstyrt försvar till ett viljestyrt insatsförsvar med möjlighet till prioriterade och efterfrågade insatser.”
Jag står för varje ord fortfarande. Det vi borde utvecklat var hur det internationella och nationella hänger ihop och tryckt på hur förmåga till nationellt försvar upprätthålls genom att vidmakthålla den kompetens och organisation som krävs för att sköta uppgiften, dvs. inget upphörande med försvarsplanering och mobiliseringssystem etc.
Ett (förenklat) sätt att uttrycka det är att pendeln svängde för långt, och nu är jag rädd att den kan svänga tillbaka alltför långt åt andra hållet istället. Jag tror det vore förödande om hela debatten resulterade i ett slags åternationalisering av försvaret, t.ex. genom att internationella insatser och internationella samarbeten skärs ner till förmån för mer eller mindre symboliska åtgärder. Jag går så långt som att påstå att det vore spiken i kistan om man blickar framåt och om det är en linje som skulle vinna skulle det vara Försvarsmaktens största misstag sedan den strategiska timeouten.
Försvarsmakten ska vara efterfrågad och relevant för säkerhets- och försvarspolitiken och annars undermineras samhällets stöd i vid mening (rekrytering, skattepengar till verksamheten etc.). Det finns de som tror att en mer territoriellt inriktad Försvarsmakt skulle uppnå just det, men jag tror alltså tvärt om. Eller rättare sagt såhär: Den generation beslutsfattare som har frågan i sin hand just nu, de skulle förmodligen skriva under på det. Men nästa? Hur ser nästa generations makthavare på efterfrågan och relevans? Och hur ser blivande medarbetare i Försvarsmakten på saken?
Om inte Sverige förmår tolka det som händer nu, utan kopplingar till vad det var förut eller för den delen förhoppningar om hur det borde vara, hamnar vi ofelbart fel och får småstatens alla problem. I Finland är man t.ex. naturligtvis fortsatt uppmärksam på Ryssland, men nyligen konstaterade det finländska utrikesutskottet att en militär alliansfrihet inte längre kan förverkligas i en värld av ömsesidigt beroende och slutsatsen var att Finland mer aktivt än tidigare ska orientera sig mot internationellt samarbete.
Jag oroar mig helt enkelt för ett svenskt kontraproduktivt ”småstatsbeteende” när Ryssland bjuder upp till dans:
1. Vi borde vara smartare än att bekriga varandra med tvärsäkra rysslandsbilder – i synnerhet om man betänker Johan Wiktorins insiktsfulla ord:
”Min sammanfattande reflektion kring förändringarna i omvärlden är att vi som vill se ett starkare försvar tenderar att överskatta betydelsen av kortsiktiga skeenden, medan de som spelar ned det ryska förmågelyftet tenderar till att underskatta betydelsen av långsiktiga förändringar. Vi ser helt enkelt det vi vill se, ett känt fenomen från psykologin. Vi vet också att ständiga varningar undergräver den egna trovärdigheten och att bortviftande av indikationer ökar betydelsen och genomslaget av överraskning. Ett samhälle som bara vill reagera på Björnen sover eller Vargen kommer är ett utmärkt mål för mer eller mindre sofistikerade informationsoperationer.”
2. Ett ekonomiskt tillskott till Försvarsmakten kan som sagt vara nödvändigt i nuvarande läge, men om pengarna pressas ur systemet främst eftersom opinionsläget inte annat medger, och regeringen egentligen inte instämmer i analysen bakom behoven, riskerar man att förlora politiskt stöd i varv två och därmed skadas försvaret över tid.
Om vi nu kopplar tillbaka till Reinfeldts försvarspengar i höstbudgeten, så skulle ett tredje alternativ – vid sidan av att man antingen säger en sak utåt och en annan inåt eller på riktigt har ändrat uppfattning och ansluter sig till Folkpartiet i analysen – kunna vara att Moderaterna tar tillfället i akt och sjunger ut om det som driver dem och därmed regeringen i försvars- och säkerhetspolitiken.
Om den nuvarande reformen i huvudsak är rätt, Ryssland inte är ett större problem nu än tidigare (i alla fall inte kopplat till det militära försvaret) och man siktar på att förbereda NATO-medlemskap om man vinner valet 2014 bör man beskriva det rakt ut och ta debatten. Berätta med entusiasm och kraft om den moderata analysen och visionen! Här måste jag till min egen överraskning åberopa Johan Hakelius som jag tycker träffar mitt i prick och fångar det som hela tiden skaver och skapar frustration:
”Det räcker inte med att muttra lite irriterat om att det nog inte finns något hot just nu och att det antag¬ligen kommer att lösa sig. Det krävs sprudlande engagemang och inspirerande tillförsikt. Något positivt, inte något negativt. Ett mål, inte en avsaknad av hot.”
För de tålmodiga läsare som härdat ut hela vägen hit och nu undrar vad de läste egentligen vill jag säga följande: En upplevd ”åternationalisering ” av det militära försvaret kommer undergräva dess existens på sikt. Låt oss formulera vad vi ska klara att hantera, både civilt och militärt, oavsett hur det säkerhetspolitiska läget förändras. Vi saknar en positiv bild, en vision med tillhörande åtgärdslista över vad Sverige ska spela för roll i vår region och i världen framöver. Vi behöver agera och inte enbart reagera på Ryssland – springer vi indirekt Kremls ärenden genom våra reaktioner?
Helt säker kan man bara vara på två saker: Historien är inte slut och allt hänger ihop, men på olika sätt inberoende på vad man ser och var man står och tittar.
