Desirée Pethrus replikerade min replik på hennes debattinlägg och därmed blev det en slutreplik. Eftersom det heter slutreplik kommer jag inte älta ämnet något längre, men jag ska lämna tre punkter.
1) Hatten av för Desirée som tar sig tid och svarar. Det behövs mer, snarare än mindre, diskussion vad som bygger svensk säkerhet i en tid med snabbt förändrande förutsättningar. Det verkar inte vara alla som delar den synpunkten emellertid.
2) Dock nämnde jag aldrig något om en invasion utan fick det lagt i min mun. Utöver våran utlovade solidaritet till de baltiska länderna, har jag tidigare skrivit om varför rysk militärmakt spelar roll och ifall Kalla Kriget 2.0 pågår.
3) Om Sverige ”rustar upp” (dvs höjer ett ändlöst sjunkande försvarsanslag i reella termer) skapar Sverige en konflikt med Ryssland vars 60% ökning i försvarsanslaget från 2010 skapar …säkerhet?
I början vad den här månaden skrev tre kadetter från Karlberg en debattartikel med rubriken "Vi är inget särintresse, Enström" riktad till dig som försvarsminister. En artikel som i sin helhet sätter fingret på den märkliga retorik som du och ditt parti använder er av när ni pratar om Försvarsmakten.
Den oro som kadetterna förmedlar till dig är tyvärr helt befogad, på alla plan. De är bekymrade över att du ena sekunden säger att "personalen är Försvarsmaktens viktigaste resurs", för att kort därefter meddela att du tänker skära ner Försvarsmaktens redan mycket anorektiska organisation till under skamgränsen.
Du och dina partikollegor påstår att Försvarsmakten genom er så kallade försvarsreform nu är användbar, tillgänglig och flexibel och att den kan möta morgondagens hot som är komplexa oförutsägbara och gränslösa. Nu gör du i stället något helt annat och vill byta ut en stor del av den kontinuerligt tjänstgörande personalen till tidvis tjänstgörande personal som endast tjänstgör 38 dagar var fjärde år. Detta trots att ni tidigare sagt att det är viktigt att Försvarsmaktens förband primärt ska utgöras av stående förband. Hur kommer detta att påverka användbarheten, tillgängligheten och flexibiliten ur ditt perspektiv?
När det kommer till vår försvarsförmåga, som enligt ditt parti och dina partikollegor bara för en tid sedan var helt enastående. Ni var då noga med att alltid hänvisa till den nu berömda NATO-värderingen och påstod att försvaret är i toppklass och att Sveriges nyutvecklade operativa stridskrafter torde besitta en operativ förmåga och stridsduglighet som i första hand avskräcker från anfall och om det misslyckas kan försvara landet mot allt utom ytterst ihärdiga och utdragna angrepp. Vid årsskiftet tröttnade ÖB som bekant på att du och dina medarbetare på försvarsdepartementet inte lyssnade och förklarade därför hur illa ställt det egentligen är, att Sverige endast kan försvaras på en plats i en vecka under förutsättning att du, eller rättare sagt Anders Borg skjuter till 4,5 miljarder varje år. Skillnaden mellan den nymoderata dikten, och ÖB:s sanningar kunde inte bli större än så.
Du säger trots dessa mycket konkreta fakta i intervjuer att hela Sverige skall försvaras, för att bara några månader senare deklarera att ett utökat försvarsanslag är inte att tänka på trots att det är du och ditt parti som beställt den organisation som Försvarsmakten just nu håller på att sätta upp. I stället kritiserar du Försvarsmakten, din gamla arbetsgivare och dina gamla kollegor, för att ha lämnat i från sig ett undermåligt underlag.
Du säger att ni genomför satsningar på Försvarsmakten, när ni i praktiken genomför reduceringar. Den största satsningen ni gjort inom försvarspolitiken under er tid i regeringsställning är att köpa "super-JAS". Men i själva verket halverar du Flygvapnet när du reducerar från 100 till 60 flygplan, vilket i sin tur innebär att vi knappast kommer att kunna sätta upp fyra stridsflygdivisioner och två utbildningsdivisioner på F7 i framtiden med en sådan reducerad flygplanspark. Detta kallar du för en "stor satsning". Att ni dessutom förhandlat fram en klausul i kontraktet som innebär att det går att avbryta köpet om inte Schweiz köper flygplanen gör ju inte saken mindre märklig! Behövs "super-JAS" bara om Schweiz behöver samma flygplan?
Karin Enström! När du kommenterar säkerhetspolitiken och läget i vårt omedelbara närområden så som den enorma upprustning som Ryssland nu genomför där man satsar ofantliga 500.000.000.000 EURO (femhundra miljarder) på de väpnade styrkorna så väljer du att kalla det för en modernisering och undviker aktivt att använda ordet upprustning, det vill säga att du inte benämner saker för vad de är. Varför? Om du får följdfrågor så hävdar du att moderniseringen sker från en mycket låg nivå...
I den allmänna försvarsdebatten så hävdar du konstant att försvarsförmågan är bättre än när alliansen tillträdde 2006, och din kollega Cecilia Widegren hävdar att försvarsförmågan är bättre nu än på 20 år. Så frågan är då varför ni försöker modifiera sanningarna?
När du för någon dag sedan svarade kadetterna, vilket i sak var bra att du gjorde, så fortsätter du med en retorik som är mycket svår att begripa? Du har förvisso justerat tiden tre år framåt rörande hur bra försvarsförmågan är och har ändrat till att den är bättre nu än år 2009. Alltid något. Du nu är du närmare sanningen. Men du talar fortfarande om att ni stärker försvarsförmågan genom "satsningar" och att utan personalen så finns inga kvalificerade förband. Det rimmar illa med dina senaste direktiv till Försvarsmakten där du beordrar en reducering av Försvarsmaktens personal.
Man undrar onekligen hur det egentligen fungerar inom Nya Moderaterna? Varför måste du och dina partikollegor ständigt skönmåla den egna förmågan och nedvärdera upprustningen i Ryssland, och varför hävdar du fortfarande att hela Sverige skall försvaras när du vet att det är omöjligt just nu? Det är bara några av de frågor som vi skulle vilja få besvarade!
Bland dina egna partikamrater finns det de som hävdar att den svårbegripliga retoriken grundar sig i toppstyrning och grupptryck inom partiet. Vi är många som tyvärr tror att det är en helt korrekt bedömning av läget.
Karin Enström, det vore mycket glädjande om du och dina partikamrater i er fortsatta retorik började att benämna saker för vad de är och slutade med skönmålningen av den svenska försvarsförmågan. Vem vinner på sådant? Åtminstone inte Sverige!
Det var en mörk dag för försvars- och säkerhetspolitiken när finansminister Anders Borg igår presenterade regeringens vårproposition. Med en dyster prognos för tillväxten skapas inte mycket utrymme för mer pengar till försvaret. Tillväxten är viktig för resurstilldelningen, eftersom fler blir mätta på en större kaka. En del av pengarna som omfördelats från försvarssektorn efter Warszawapaktens fall har indirekt kommit tillbaka, eftersom dessa reurser istället till del investerats i verksamheter som driver tillväxten och därmed skapat mer resurser i form av pengar att fördela.
Prognosen blev än mörkare när oppositionen några timmar senare presenterade sin kritik av regeringens budgetjusteringar. Socialdemokraterna håller hårdare än regeringen fast i överskottsmålet, vilket därför får sägas vara ett uttryck för en stramare ekonomisk politik sett till helheten. Den som följer den allmänpolitiska debatten inser att det står många områden på kö för att ta del av eventuella nya satsningar i höstbudgeten – jobb, skola och omsorg för att nämna några mer troliga föremål för investeringar.
Nu är ju budgeten ett kortsiktigt styrinstrument, så det utesluter ju inte att statsmakterna kommer till en annan slutsats när det gäller den mer avlägsna framtiden. Å andra sidan hörde jag ingen politisk företrädare beklaga sig för att det inte finns mer pengar till just försvaret i en tid när det skälver lite i marken långt bort. I månadsskiftet maj/juni kommer Försvarsberedningens omvärldsanalys. Då får vi veta vilken räls våra parlamentariker och deras experter lagt örat emot.
I avvaktan på det vill jag berätta att jag har tagit ett nytt grepp inför valet 2014 sedan jag konstaterat att alla åtta riksdagspartierna håller kongress/stämma/landsmöte osv det närmaste året. Jag kommer därför intervjua partiernas försvarspolitiska talespersoner i anslutning till respektive möte. Alla utom vänsterpartiet har dessa i år. Först ut är socialdemokraterna som hade kongress förrförra helgen. På torsdag slutför jag en intervju med Försvarsutskottets ordförande, Peter Hultqvist. Denna kommer att publiceras så fort jag skrivit ut bandet, antagligen till helgen. Jag hoppas att de andra parierna följer efter. Nästa kongress är miljöpartiets om en dryg månad.
Efter en del debatt om drönare (till och med ”attackdrönare” och ”dödsplan” som dödar i kontrast med alla andra vapen?) är det min tur att försöka bena lite i vad användandet av obemannade flygplan (hädanefter drönare) betyder för krigföringen samt om och hur det kan vara ett hot mot internationell säkerhet
Det målas det ofta en otäck bild över vad krigföring medelst drönare innebär. Vi ser framför oss tonåringar i USA med joystickar som dödar oskyldiga barn i Pakistan vars familjer saknar möjlighet till rättvisa (ungefär som början av Nyhetsmorgons klipp). Denna bild belyser de problem som det finns med drönarkrigföring: hur människan blir isolerad från kriget och frågeställningarna om vem som är kombatant eller inte och i vilket krig, samt hur skulle det vara legitimt att svara på en attack med drönare? I en krigzon skulle det vara lagligt att döda kombatanter, men ifall ett krig inte föreligger blir rättfärdigandet desto svårare. Frågan detta inlägg ställer är dock ifall om skiftet mot drönarkrigföring är ett hot mot internationell säkerhet? (dvs. vad ej vad det betyder för folkrätten och rättvisa)
Foto: Drone wars UK
Drönares påverkan på krigföringen ligger främst i att teknologin gör de starka starkare då de kan föra krig med lägre politiska och materiella kostnader. Detta betyder att, som vi ser i uppsvinget i användandet av riktade drönarattacker, att användandet av drönare riskerar att istället för en sista utväg bli minsta motståndets väg. Detta innebär att tröskeln för krigföring för starka stater sänks. Jämför med hur mycket med konventionell krigföring som hade krävts för att nå samma effekt som dessa riktade attacker i Pakistan och Jemen.
Men innebär denna sänkning i kostnaderna att föra krig ett hot mot internationell säkerhet? I det stora väsentliga, nej. Det är givetvis hemskt att civila dödas, normerna om staters suveränitet och användandet av våld urholkas, men det finns väldigt tydliga begränsningar med vad man kan uträtta med drönare. De förutsätter luftherravälde vilket gör dem mindre relevanta i situationer där motståndaren har ett kvalificerat luftvärn (vilket många länder anser är rimligt att förfoga över). Så länge de inte görs autonoma via artificiell intelligens (vilket är orimligt inom den överblickbara framtiden) förutsätter de konstant kommunikation hemåt och kan därför störas ut av en motståndare med förmågor inom elektronisk krigföring (för diskussion se Wiseman). Dessutom, som Tracz betonar, skadar i många fall drönare färre civila än andra former av krigföring.
I dagsläget är det USA som besitter förmågan att föra krig med drönare, och i kontrast med många, anser jag INTE att USA är den största oron för internationell säkerhet i termer av drönarkrigföring. Detta kan exemplifieras av att drönare hittils använts i svaga och fallerande stater mot insurgenter och därav kan drönare, i kontrast med mycket mediarapportering, ha en positiv effekt. Dock finns risken att det blir så billigt att föra detta krig, att man för det för lättvindigt och motverkar sina strategiska mål (exempel kan vara radikalisering i Pakistan). Vad som emellertid skulle kunna vara mer problematiskt är när Kina och Ryssland skulle få tillgång till dessa teknologier, men på grund av ovannämnda begränsningar skulle dessa snarare vara ett hot för insurgenter i Norra Kaukasus och Xinjiang än för internationell säkerhet.
Drönarna är dock symptomatiska på hur krigföringen förändras mot war without the people. I kontrast med den utveckling som Clausewitz oroade sig för – att med ökat folkligt deltagande ökar krigens destruktivitet, något som kulminerade i världskrigen – ser vi en trend med minskat folkligt deltagande. Vi går från värnpliktsarméer till professionella, från strid där man kunde se sin motståndare till surgical strikes, cyberattacker och drönare. Detta har främst två effekter:
1) Som i drönarkriget och cyberkriget fjärmas folket från krigföringen, riskerna uppfattas mindre och det blir ifall krigföringen genomförs dolt behövs inte folkets stöd då de kan inte protestera (något som kan vara extra önskvärt i demokratier). Det medför mindre kostnader att genomföra denna krigföring och gör de således till attraktiva alternativ.
2) Att folket fjärmas från kriget och dess verklighet gör att det viktigaste vi har, som både Clausewitz och Johan Wiktorin påpekar, vår försvarsvilja blir svagare. Desto mindre folk förstår av vad kriget innebär, desto mindre kan de förstå de uppoffringar som behövs och stödja dem. Detta är övertydligt i fallet Sveriges insats i Afghanistan där det folkliga förståelsen och stödet blev lidande. Jag minns skandalrubrikerna 2009 i stil med ”Svensk officerare i eldstrid!!”. Även efter Johanne Hildebrandts skildring ”Krigare” levde föreställningarna kvar om soldaten med den blå hjälmen som lutade sig mot en palm spelade kort missionen igenom.
I konklusion är drönarteknologin ett vapen som andra med sina möjligheter och begränsningar. Min största oro kommer från den djupa folkförankringsklyfta som finns, och kan förstärkas av nya organisationsformer och sätt att föra krig på, mellan folket och de som har till uppgift att försvara dem. Hur ska pengar kunna fördelas i en demokrati till något som få förstår nyttan med och färre har erfarenhet av?
Lästips: The Changing Character of War - Boken i allmänhet, men kapitlen av Pascal Vennesson om War Without the People och av Azar Gat om the Changing Character of War i synnerhet. #svfm
Sverigedemokraternas representant i försvarsutskottet Mikael Jansson skrev den 10 april en motion till riksdagen som berör riksrevisionens rapport som granskat bemanningen av Marinens och Flygvapnets stående förband.
Det är mycket bra att SD engagerar sig i försvarsfrågan, något som övriga partier borde göra i betydligt större utsträckning än vad man i dag gör. Men i just detta fallet så blev det tyvärr lite fel då Jansson i vissa avseenden jämför äpplen och päron. Vi kommer här nedan att försöka förklara hur saker hänger ihop och varför man inte bör göra de jämförelser som Jansson gör med ex. Kustbevakningen.
Janssons huvudsakliga tes är att utreda bemanningen av Flygvapnet, och i synnerhet Marinen som i dag är grovt anorektisk när det kommer till bemanninsgläget, trots att det handlar om stående förband, och där omedelbara åtgärder behöver vidtas för att utöka uthålligheten och skapa redundans i systemet. Jansson efterlyser också en bättre och mer tydlig redovisning till riksdagen avseende bemanningsläget vid de stående förbanden. Så långt allt väl.
När Jansson ska motivera varför man efterlyser en sådan utredning blir det dock fel. Man pratar i termer avtillgängligheti form av att utöka antalet timmar till sjöss för varje enskilt fartyg när man i stället borde prata om den operativa effekten i form av en hög utbildningsnivå med kompletta och välövade besättningar. Jansson gör jämförelsen mellan Marinen och Kustbevakningen (förvisso hämtad ur RR rapport) där man mycket riktigt konstaterar att Kustbevakningen har fler timmar till sjöss under varje år på sina fartyg än vad Marinen har. Rapporten anger att Marinen endast nyttjar 20-30% av den möjliga tiden till sjöss medan KBV har en nyttjandegrad på 70%. Tyvärr gick Jansson i samma fälla som riksrevisionen gjorde då man helt enkelt jämför äpplen och päron och inte ser till vilka huvuduppgifter respektive myndighet har.
Kustbevakningens viktigaste uppgift är just att ständigt ha fartyg till sjöss över tiden för olika ändamål. De primära är sjöövervakning, fiskerikontroll, miljöövervakning och att utgöra ständigt gripbara sjöräddningsresurser. För Kustbevakningen är det således ständig närvaro på havet som är nyckeln till framgång. Ju fler timmar till sjöss, destå bättre kommer man sannolikt att lösa sina uppgifter. Det är också viktigt att komma i håg att ett kustbevakningsfartyg är avsevärt mycket mindre resurskrävande än ett stridsfartyg som utöver att bara kunna förflytta sig på havet även ska innnehålla unika specialkompetenser för att kunna strida i tre dimensioner. Mot ytmål, mot luftmål och även mot mål under vattnet. Det är en avsevärd skillnad i komplexitet med andra ord.
Om man läser riksrevisionens rapport och Janssons motion så har man således helt felaktigt skjutit in sig på att flera besättningar till varje stridsfartyg är nyckeln till framgång även för Marinen.
Om man enbart skulle avgränsa sig till att prata om marinens bevakningsbåtar som har till uppgift att sjöövervaka, en uppgift som i sin karaktär för övrigt ligger väldigt nära den havsövervakningsuppgift som Kustbevakningen i dag har, så har man förvisso rätt. Marinens bevakningsbåtar och vedettbåtar skulle behöva fler besättningar, kanske även ubåtarna om man ser det hela ur ett rent övervaknings- och spaningsperspektiv (und) där tid till sjöss i fredstid är en viktig faktor.
Dessvärre var det nog inte detta som varken riksrevisionen eller Mikael Jansson avsåg. Det kan man åtminstone hoppas att de inte gjorde. Det primära för Marinens stridsfartyg (korvetter) är i stället att dessa fartyg fylls upp rent personellt så att besättningarna kan övas mot sina stridsuppgifter, att bli så bra som möjligt på ubåtsjakt, ytstrid och luftförsvar utan att det ständiga vakansläget konstant sätter käppar i hjulet för att nå en hög nivå. Kopplat till detta är ekonomin givetvis en helt avgörande faktor. Det måste finnas ekonomi att öva besättningarna till den nivå där strid kan genomföras i tre dimensioner och det måste även finnas ekonomi att färdigställa/modifiera befintliga fartyg till den operativa status som är beslutat av den politiska nivån.
För att uppnå ovanstående operativa effekt ur ett fartyg så är nyckeln till framgång således inte dubbla besättningar. Det viktiga är i stället att eftersträva att uppnå ett läge där det finns en komplett besättning per fartyg som är färdigutbildad, välövad och att det finns ekonomi för att uppnå detta. Utbildning och övning av en fartygsbesättning behöver inte alltid ske till sjöss, i bland kan det vara mer effektivt att genomföra vissa moment i simulatormiljö där den enskilde individens kompetens på så sätt ökas mer effektivt.
Något som däremot är viktigt i detta sammanhang är att det finns redundans i systemet, något som Jansson också tar upp i sin motion. Om en enskild individ ur besättningen av någon anledning inte är tillgänglig måste det finnas andra individer med motsvarande kompetens att snabbt plocka in som ersättare. Detta löstes tidigare mycket enkelt genom att det fanns individer på staber, skolor och utbildningar med rätt kompetens. I dag har man till stora delar slagit sönder den möjligheten genom omtruktureringsarbetet som genomfördes vid årsskiftet där basorganisationen och antalet personalrader utöver de som finns på fartygen reducerades till under en nivå som är acceptabel. Det har inte gynnat nuvarande katastrofala vakansläge.
Men rent hypotetisk borde det ändå inte vara något problem att lösa uppkomna vakanssituationen på ett enkelt sätt då marinens sjögående förband (ubåtsflottiljen och de båda sjöstridsflottiljerna) består att tre flottiljledningar, sju divisionsstaber och en PTK-stab. Dessa elva staber (förvisso med väldigt olika numerär i respektive stab) har att hantera fem ubåtar, sju korvetter, nio minröjningsfartyg och fyra trängfartyg. Det är ungefär två fartyg per stab om man slår ut ett snitt. Sedan tillkommer givetvis också insatsstaben vid HKV med MTS i spetsen. Frågan om hur stridsekonomisk denna uppdelning är bör nog alla fråga sig.
Nu är ju allt inte så enkelt som det kan synas när man ställer upp saker på detta sätt, men onekligen kan nog vissa saker göras mer effektivt enbart genom att fundera över hur dagens förband är uppbyggda.
Slutsatsen som detta inlägg försöker komma fram till, och en uppmaning till riksrevisionen och politiker är att inte blanda äpplen och morötter genom att jämföra Kustbevakningen och Marinen och enbart stirra sig blind på tid till sjöss. Det viktiga för Marinens förband är den operativa effekten vilket inte enbart uppnås genom mer tid till sjöss. Fullbemannade fartyg som är välutbildade och välövade är nyckeln till framgång!
I kris och krig är begränsande arbetstidsavtal och fackliga representanter förhoppningsvis inte heller något man tvingas att ta hänsyn till.
Ersättandet av luftvärnsrobot 70 med en markbaserad version av korthållsjaktroboten IRIS-T har varit uppe till debatt flera gånger. Ersättande kritiseras dels av dem som tycker att IRIS-T är en för klen ersättare och dels av dem som vill se robot 70 leva vidare i Hemvärnet och bland lätta förband. Nedan följer ännu ett gästinlägg och fler lär det bli. Wiseman
––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––
EldE 98, det kan ju faktiskt bli bra också
Luftvärnet som funktion och truppslag har i perioder klämts mellan stridsvagnar och JAS-plan. Under senare år var luftvärnet nära att helt utraderas av den sk Afghanistan-doktrinen. Den debatt som nu förs på WW visar prov på en större förståelse för nödvändigheten av ett fungerande markbaserat luftförsvar.
Frågan här är ju bara vilken väg vi skall gå i framtiden.
Denna bild, tagen på Lv6 kaserngård, speglar förhoppningsvis inte den framtida materielanskaffningsprocessen till Försvarsmakten
Organisation
Vissa röster höjs för att införa EldE-70 i såväl mekbat som i Hemvärnet, något som jag själv ser som svårt, då själva eldenheten bara är en liten komponent av det system av system som ett fungerande luftvärnsförband måste innehålla. – Hur skall en EldE-70 i en Hv-bat få måldata? – Hur skall en EldE-70 i en mekbat kommunicera med StriC? – Vem byter ut det böjda stiftet i kontakten på 70-siktet? Detta är några av de frågor som står obesvarade.
Materiel
Vi vet att vi nu lagt 270 miljoner av våra gemensamma skattepengar på att inköpa EldE 98. Det torde bara vara en tidsfråga innan det bli offentligt hur många enheter som vi får för denna summa (och förhoppningsvis kan vi hålla det ”inom grindarna” hur många robotar som ingick i köpet).
Detta blir ett system som inte på något sett är 100%, men det kommer att öka förmågan att bekämpa små mål och åter tillföra mörkerkapacitet till det korträckviddiga luftvärnet (den som nu säger att vi redan har förmåga att verka i mörker här och nu, tack vare BORC-sikte till EldE 70, vet antagligen inte hur många BORC vi har tillgängliga).
Att vi sedan inte får allväderskapacitet för våra avsatta pengar är lite som att blir putt över att de 60 kr vi hade på fickan bara räckte till vitlöksbrödet och inte till oxfilén också.
Leverantörens modell av EldE 98. De tre lådorna på släpet är elverk, kompressor för kylluft och styrelektronik
Vi kommer också i och med den vertikalstartande roboten att bygga bort begränsningen, som både EldE 70 och EldE 97 har, med att finna lämpliga och ”tillräckligt bra” grupperingsplatser. När vi nu får en robot som kan ”skjutas runt hörn” måste vi istället öka vårt fokus på att få en 100%-ig 3D-sensortäckning och föda eldenheterna med korrekt måldata, något som för mig talar för att åter nyttja PS-91 som sensor inom bataljonerna. Dessa bör då nyttjas i nära anslutning till EldE 98 utan flera hopp igenom olika former av sambandslösningar (ibland känns det som att halva luftvärnsbataljonen idag är sysselsatt med att upprätta ett samband, som då och då skulle få vilken svajmastartist att bli grön av avund). Vi kan nu bara hoppas att de övriga länder (pluralis) som tittat på motsvarade lösning kring IRIS-T kan ro detta i hamn.
Rb 70-tropp utrustad med prototypmateriel. Bilden tagen någon gång i försöksperioden 1973-1976
Avslutningsvis: Jo, jag har tycker att 70NG är ett bra system det också. Jag har till och med blivit ”uppsträckt” när jag uttryckte detta på regementet efter att ha bevittnat en demonstrationsskjutning. Men jag tycker inte att det är rätt att alltför länge behålla de EldE 70 som vi idag nyttjar. Jag vill inte uppleva den dagen någon soldat säger: "Jag är rb 70-skytt och det var min farfar också".
Hoppas nu att debatten kan fortsätta i oförminskad styrka!
Försvarsminister Karin Enström förvånar nog inte någon längre. Vi vet vid det här laget exakt vad som komma skall vid varje enskilt uttalande och vid varje framträdande.
Sveriges försvarsförmåga är som vanligt mycket god. Den är självklart avsevärt mycket bättre än när Alliansregeringen tillträdde 2006 och i bland hör man till och med att vår försvarsförmåga i dag är bättre än för 20 år sedan.
Den nymoderata försvarsreformen är även den mycket lyckad, i synnerhet är rekryteringen till det nya systemet med anställda soldater och sjömän en så oerhört lyckad satsning att det är cirka 10 till 14 sökande till varje plats. Värnplikten var ju faktiskt helt värdelös med alla dessa oanvändbara soldater som fanns på den tiden.
Som om det inte vore nog med detta så har vi nu en betydligt högre tillgänglighet på våra nya världsbästa "stående förband" än vad vi tidigare hade med de inneliggande värnpliktskullarna på landets regementen, flygflottiljer och fartygsförband, De var ju som bekant helt oanvändbara och värdelösa.
De nya Moderaterna genomför till skillnad från tidigare regeringar nu "satsningar" på Försvarsmakten. En av satsningarna är att gå från 100 stridsflygplan till 60. Man genomför även andra satsningar där man halverar antalet tillgängliga artilleripjäser i Försvarsmakten från 48 till 24. Man har satsat så mycket på detta system att numerären enligt uppgift för tillfället är noll, eller möjligen en?
Man har nyligen aviserat att man "satsar" på att modifera våra stridsbåtar. Är det någon oppositionspolitiker som funderat på att ställa frågan om det är det totala beståndet som modifieras? För det kan väl inte vara så att det bara är en bråkdel som ska modifieras, vilket skulle innebära att resten av båtparken så småningom kommer att falla för åldersstrecket och vi då har en faktisk smygreducering.. förlåt satsning...på/av försvarsförmågan??? Men sådana detaljer behöver ju varken riksdag eller någon annan informeras om...
Man anskaffar även ett "ytterst kvalificerat" och "långräckviddigt" luftvärnssystem i form av IRIS-T som kompensation för "satsningen" där 40 flygplan bara försvann, så vad är problemet? Varför bråkar alla?
Ja listan över nymoderaternas "satsningar" på försvaret kan göras mycket lång! För säkerhets skull bör nog tilläggas att det förekommer en stor portion ironi i ovanstående text!
*** *** *** *** *** *** *** ***
I dag skriver SvD som vanligt initierat och bra om försvars- och säkerhetspolitiken. Rysslands mångmiljardsatsning på militär förmågeuppbygnad i vårt omedelbara närområde är dagens ämne. För den som på regelbunden basis följer försvarsdebatten är inte detta några överraskande nyheter. Allt detta har vi känt till under lång tid, och försvarsbloggarna har skrivit spaltmeter i ämnet under flera års tid. Att nu få draghjälp i ämnet försvarsupplysning från riksmedia är ett gott tecken. ÖB:s uttalande om "en-veckasförsvaret" var som bekant gnistan som behövdes för att debatten skulle komma i gång på allvar. I SvD:s artikel hämtar Holmström information ur den mycket läsvärda finska rapporten om rysk försvarspolitik som alla borde läsa, i synnerhet våra försvarspolitiker!
”Målet är att skapa enheter med hög insatsberedskap som kan åstadkomma resultat västerut genom att direkt från sina fredstida baser sätta in överraskande attacker”, slår rapporten fast. Strategin är att snabbt och överraskande slå ut en motståndare som paralyseras, varpå större ryska förband sätts in. En sådan strategi skulle inte bara lamslå det angripna landet utan även ställa Nato inför fullbordat faktum.
Vi var nog många, som när vi läste artikeln i morse tänkte att den kommer att bemötas med standardrepliken från vår försvarsminister Karin Enström "Ryssland utgör inget hot och de rustar från en mycket låg nivå". Vi behövde inte vänta så värst många timmar innan standardsvaret kom som ett brev på posten i samma tidning. SvD presenterade nämligen en intervju med ministern under eftermiddagen.
Något direkt militärt hot från Ryssland till följd av den militära upprustningen vill Karin Enström inte prata om. Hon väljer också att hellre kalla upprustningen för en modernisering. " – Upprustningen, som du beskriver det, sker från en låg nivå. Det är en modernisering eftersom man inte har kunnat satsa under en lång tid."
Att det råder stor oenighet inom regeringen i försvarsfrågan får vi ytterligare ett bevis för när vice statsministern och folkpartiledaren Jan Björklund till skillnad från Karin Enström ånyo uttrycker stor oro för utvecklingen och rustningen som sker i närområdet.
Något annat vi försvarsdebattörer länge oroat oss för är att försvarsberedningen under ledning av moderaten Cecilia Widegren är mer av ett beställningsjobb av finansen, än en oberoende utredning. Sanningen ligger sannolikt någonstans däremellan. Vi vet sedan tidigare att ett NATO-medlemskap inte får utredas, och att man ska utgå från en prolongerad försvarsbudget. Vilka andra styrningar har beredningen fått? Vi har inte ens fått se det fullständiga direktivet till försvarsberedningen ännu. Har man fått muntliga direktiv att den militära uppbygnaden i närområdet ska tonas ned i slutrapporten? Man kan åtminstone börja fundera på om det finns sådana muntliga "tips" till Cecilia Widegren?
Ett ytterligare mycket oroväckande bevis för att det skulle kunna förhålla sig på det viset är Jan Björklunds uttalande om försvarsberedningen och att folkpartiet där inte får gehör för sin oro?
Får Folkpartiet gehör i Försvarsberedningen? – Det har vi inte fått än. Men den här typen av rapporter måste alla lyssna in och ta del av.Jan Björklund säger att den nu arbetande Försvarsberedningen, som leds av Cecilia Widegren, M, måste fundera på hur försvaret ska stärkas och anger själv tre klara prioriteringar: – För det första behöver vi ett försvar av Gotland. För det andra behöver vi luftvärn med längre räckvidd. För det tredje så blir det nya yrkesförsvaret för litet och för dyrt. Vi behöver en mix av yrkes- och mobiliseringsförsvar för att till en rimlig kostnad ha en mycket större krigsorganisation, säger Jan Björklund
Övriga medlemmar i försvarsberedningen uttalar sig också i ärendet. Det som man slås mest av är Peter Hultqvist (s) mer återhållsamma uttalanden. Han har tidigare varit mycket kritiskt till Moderaternas nonchalans av försvarspolitiken och läget i närområdet. Hultqvist pratar numera dessutom i termer av rysk "försvarsförmåga" när det i praktiken handlar om att Ryssland även bygger upp en omfattande offensiv förmåga samtidigt som man över offensiva operationer så som landstigning och luftlandsättning. Man får hoppas att Hultqvist enbart är felciterad.
Ytterligare ett bevis för att försvarsberedningens kommande rapport inte verkar vara av så särskilt stor betydelse för moderaterna kan man konstatera när Karin Enström redan innan rapporten släppts beslutat att minska Försvarsmaktens personalkostnader med 500 miljoner genom att ta bort 500 officerare och 300 civilanställda. Nu kommer nya direktiv, innan försvarsberedningen ens har lämnat i från sig någon rapport, om att HKV ska minskas med ytterligare 200 tjänster!
Det har skrivits förut, och måste skrivas igen. Regeringens försvarspolitik är naiv och ytterst oseriös! Var ska detta sluta?
Svenska Dagbladet skriver idag om finska försvarshögskolans rapport om den ryska militära utvecklingen och upprustningen och beskriver det som en massiv upprustning syftande till "förmåga till blixtattacker". Förvånande nog fick SvD:s artikel till och med eko i Aftonbladet, vilket inte hör till vanligheterna. SvD:s artikel fick även kommentarer från försvarsminister Karin Enström och oppositionen och det genomfördes också en chat med tidningens försvars- och säkerhetspolitiske reporter Mikael Holmström där han balanserat svarade på läsarnas frågor.
I söndags togs den finska rapporten upp här på WW, liksom en mycket intressant artikel av en journalist från The Economist rörande Rysslands upprustning och kraftsamling av den mest kvalificerade materielen till gränsen mot Europa. Framförallt berördes också höstens stora övningar i närområdet där Ryssland, Vitryssland och övriga stater ska öva "försvar mot NATO:s robotsköld", vilket man tidigare utfäst kommer att motivera insättning av kärnvapen och förmodligen i ett anfall mot Polen. NATO å sin sida kommer att öva förstärkning av och försvar av de baltiska staterna.
Försvarsminister Karin Enström ser dock inga problem med utvecklingen i Ryssland. Som bekant delar inte Regeringen in stater i demokratier och diktaturer och tydligen är det lite si och så med indelningen på upprustning och modernisering. Som vanligt beskriver också Enström skeendet som att det "sker från en låg nivå", ett uttryck som är ständigt återkommande i retoriken. Vän av ordning har dock problem att förstå hur den ryska upprustningen som skett sedan Putins tillträde som president och tagit verklig fart sedan Georgienkriget fortfarane kan handla om låga nivåer, medan det svenska försvaret från samma håll beskrivs som smått sensationellt när det, också från samma håll var närmast sönderslaget år 2006.
Klart är i varje fall att i takt med den ryska upprustningen så har den ryska statliga retoriken också hårdnat mot såväl grannländer som NATO. Visst kan man instämma med såväl försvarsministern som övriga att Ryssland idag inte utgör ett hot mot Sverige. Hade så varit fallet skulle försvaret vara mobiliserat. Det förstår nog vem som helst. Dock måste man göra skillnad på förmåga och avsikt. Precis som Oscar Jonsson beskriver på sin blogg går det mycket snabbt att byta avsikt, men att skaffa sig en förmåga tar mycket lång tid. Det svenska försvaret är fortfarande i sin linda vad avser att återta de förmågor till nationellt försvar som förlorades under 00-talets strategiska time-out, även om avsikten med ett återtagande (en regelrätt helomvändning) fastställdes politiskt år 2009.
Igår kom också det första beskedet från regeringen avseende regeringsbeslut 5 2012, där regeringen vill se en neddragning på Högkvarteret med 200 personer, varav 150 officerare. 30 av dessa 200 är därtill anställda på MUST, vilket får en att höja på ögonbrynen. Det svenska försvaret blir av ekonomiska skäl allt mindre kontinuerligt verkande och alltmer byggt på beredskap liknande tiden med värnplikt. Ett sådant försvar blir i än högre grad beroende av förvarning för att kunna återta förmåga. Likväl genomför nu regeringen en kraftig bantning på den militära underrättelsetjänsten.
Kravet på bantning av Högkvarteret har funnits i många år nu och ända sedan kravet kom så har omorganisation på omorganisation genomförts utan att större förändring skett i antal. Var man än tittar ser man personalbrister. Det gäller även på den operativa sidan, det vill säga de delar av Högkvarteret som ska leda Försvarsmaktens insatser, vilket nyligen uppmärksammades av Riksrevisionen i en rapport. Regeringen ansåg dock att rapporten inte var med sanningen överensstämmande för nuläget. De uppgifter som löses av de 200 tjänster som nu försvinner från Högkvarteret kommer dock inte att försvinna. Istället lär det som vanligt bli så att dessa får lösas av konsulter som kan försvinna i statistiken. Som kristdemokraternas Mikael Oscarsson uppmärksammade 2011 så har Försvarsmakten en kostnad för konsulter för över 700 milj kr, vilket till exempel är mer än årsbudgeten för en flygflottilj.
Frågan bör ställas om regeringen sysselsätter sig med rätt saker i försvars- och säkerhetspolitiken. Istället för att hantera de stora skeendena ger man sig in i och grottar i detaljer som man förefaller ha ringa förståelse för konsekvenserna av. Detta torde vara ett tecken på bristande kommunikation mellan regeringen och Försvarsmakten. Ett förslag som tidigare framförts för att avhjälpa detta har varit att flytta Högkvarterets ledningsstab, vilken utgör den militärstrategiska nivån, till Försvarsdepartementet (lägsta politisk-strategiska nivå) likt situationen i många andra länder. Detta skulle förmodligen bidra till en bättre kommunikation mellan departement och myndighet och förhoppningsvis också ett bättre handhavande med ekonomiska medel kontra uteffekt i form av försvarsförmåga. Det skulle också bli precis vad som av många eftersträvar – en reducering av Högkvarteret i antalet tjänst, fast precis som nu bara på pappret.
Till sommaren publicerar försvarsberedningen sin första rapport. En av rekommendationerna från försvarsberedningen återfann vi förmodligen idag på Newsmill. Det lär bli skäl att återkomma till denna senare. Intressant blir som sagt att se vad beredningen anför om situationen i närområdet och Ryssland. Blir det regeringens linje eller blir det den som många säkerhetspolitiska bedömare verkar ense om?
En spaning är att regeringen inte osannolikt blir tvungen att ändra sin försvarspolitiska linje till valet 2014. Debatten i sin kritiskhet börjar bli lite för allmän för att det ska vara hälsosamt för röstsiffrorna och Jan Björklunds ord är nog inte tillräckliga i detta fallet. Försvars- och säkerhetspolitik är måhända inte det första svenskarna tänker på när de går och röstar, men kan mycket väl utgöra tungan på vågen när om en röst ska lägga si eller så. Hittills har inte regeringen klarat av att visa handlingskraft i dessa frågor. Den livliga försvarsdebatten är nu väl inne på sin fjärde månad, vilket är något av ett rekord. Förmodligen helt omotiverat, anser regeringen.
Under dagen har två argument ständigt återkommit; Ryssland rustar från en låg nivå och det gäller att skilja på förmågor och intentioner. Den andra punkten ger ett ramverk för att analysera säkerhetspolitik, men hittils används argumentet nästan som en anledning att Ryssland inte skulle kunna i framtiden utgöra ett hot mot Sverige då de inte har intentionen.
Vad som är viktigt att förstå i förhållandet mellan intentioner och förmågor är att det är två samverkande, och inte oberoende, faktorer. Detta kanske enklast kan exemplifieras av George W. Bush som gick till val på en isolationistisk policy där USA skulle spela en mindre roll på världsscenen och fokusera på inhemska problem. Därefter skedde både Afghanistan och Irak. I dessa två fallen hade förmågan stark påverkan på intentionen, och det belyser också en ytterligare sanning om intentioner är att de kan förändras mycket snabbt. I det omvända så spelar intentionen ingen roll utan någon förmåga att genomföra den.
Det är just av dessa anledningar vi måste planera efter förmågor som tar upp till decennier att bygga medan intentioner förändras på ett ögonblick, speciellt i politiskt känsliga stater som Ryssland.
Mobbning tillhör vardagen i FM, liksom på de flesta andra arbetsplatser. FM försöker på flera olika sätt att hantera detta men misslyckas med det viktigaste, att implementera begreppet högt upp i hierarkin. De flesta förknippar mobbning med att soldater mobbar någon kamrat och då oftast en kvinna. Det förekommer men problemet är än vanligare bland högre officerare, både i lokala staber och i HKV. (Inte FMV att förglömma). Tänk till lite, ni som jobbar i FM, hur hanterar ni kolleger och, kanske viktigast, hur blir ni själva bemötta och behandlade. Värst är subtila bestraffningar i form av uteblivna kurser, plötsliga kommenderingar och förbiseende i utnämningar. Konkurrens mellan överstelöjtnanter under 50 år som vill bli överste är naturligtvis i grunden nödvändig och sund men den tar sig tyvärr ofta formen av illasinnat prat bakom ryggen och ibland formen av rena kampanjer. Överstar som försöker bli Brigadgeneraler är till antalet färre men här finns exempel på fula tricks där vissa skaffar sig en liten klan av lojala som sköter lobbyingen. Allt detta är en form av vuxenmobbing, eller härskartekniker om man så vill. Arbetsmiljöverket har definierat det så här: Mobbning är handlingar som upplevs som kränkande eller på annat sätt oönskade av den/de som utsätts för dem. Handlingarna kan medföra att de som drabbas hamnar utanför den sociala gemenskapen. Mobbning kan vara ett tecken på att umgänget, det sociala samspelet samt arbetsplatsens organisatoriska förhållanden har stora brister. Det kan exempelvis handla om ojämn arbetsfördelning, oklara förväntningar på prestationer och otydliga roller. Stämningen på arbetsplatsen speglar ofta vad som anses som skick och oskick och den ton som förekommer i mötet mellan anställda. En så kallad ”rå men hjärtlig jargong” kanske inte uppskattas av alla. Hur ledarskapet utövas får stor betydelse för uppkomsten av mobbning. Framförallt bidrar avsaknaden av formell ledning till en osäkerhet om vad som gäller. Enligt Arbetsmiljölagen har arbetsgivaren ansvaret för att arbetsmiljön är sund och säker och att mobbning förebyggs. Men arbetsgivaren kan inte ensam rå på problematiken utan även skyddsombud och arbetstagare behöver vara delaktiga. Det är viktigt att gemensamt skapa en atmosfär som tillåter oenighet och diskussioner i sakfrågor. Personangrepp eller förlöjligande ska inte accepteras. Det är viktigt att arbetsgivaren tydligt klargjort att mobbning inte ska förekomma på arbetsplatsen. Arbetsgivaren behöver dock ha en beredskap för om det ändå skulle inträffa. Utbildningsinsatser rörande mobbning och hur den kan förebyggas bör omfatta såväl ledning som anställda. Det kan även handla om att på ett tidigt stadium fånga upp signaler på osakligt bemötande. Mobbning förebyggs framförallt via ett närvarande och aktivt ledarskap. Det innebär att chefen har tät kontakt med sina anställda och på så sätt tidigt kan upptäcka och uppmärksamma oönskade förändringar i stämningar och socialt samspel. Därmed får chefen möjlighet att ingripa för att förhindra en negativ utveckling och markera om något behöver korrigeras. När mobbning kan konstateras har arbetsgivaren en skyldighet att ingripa, få stopp på mobbningen och erbjuda stöd och hjälp till dem som blivit utsatta.
Efter en tids lugn på bloggen kommer det komma lite mer aktivitet. För de intresserade skriver jag idag på Frivärld Magasin en replik till Desirée Pethrus. Känn Er välkommna att kommentera här då Frivärld saknar kommentatorsfält.
Debatten om luftvärnets framtid går vidare. Här ytterligare ett gästinlägg angående framtiden för luftvärnrobotsystem 70 som avses avvecklas till förmån för en markbaserad version av IRIS-T
Wiseman
–––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––
The Charge of the Light Brigade
Robot 70 i eldställning
Half a league, half a league, Half a league onward, All in the valley of Death Rode the six hundred. ”Forward, the Light Brigade! Charge for the Guns” - he said Into the valley of Death Rode the six hundred.
– Dikt av Lord Tennyson skriven till minnet av lätta brigadens anfall vid Balaklava 1854. Kanoner är fortfarande en viktig faktor på slagfältet, men tyngdpunkten har sedan 1800-talet förskjutits mot himlen.
2018 planerar Luftvärnsregementet att helt ha ersatt Robot 70 med IRIS-T i försvarets två korträckviddiga luftvärnsbataljoner i enlighet med vad regeringen nyligen beslutat. Risken är överhängande att försvarsmakten då skrotar Robot 70 helt och hållet, i den vanliga strävan att avveckla vapensystem som inte längre ses som centrala i syfte att spara pengar i förrådskostnader och underhåll.
Att slänga Robot 70-enheterna vore förödande. De bör istället omfördelas till försvarets lätta anfallsbataljoner. Idag är det bara de mekaniserade bataljonerna som har eget luftvärn i form av Luftvärnskanonvagn 90. De lättare bataljonerna, som utgör 50% av anfallsförbanden har inget luftvärn. Även om dessa bataljoner uppträder i brigads ram tillsammans med de mekaniserade luftvärnsskyddade förbanden är frånvaron av eget luftvärn bekymrande, och för de två lättaste bataljonerna som på grund av sina uppgifter ofta måste uppträda självständigt, den luftburna bataljonen och amfibiebataljonen, så är frånvaron av luftvärn självmord i strid.
Men är då inte Robot 70 ett omodernt system som inte är värt att sparas? Kommer inte fienden att använda alldeles för högteknologiska robotar och smarta bomber från hög höjd för att kringgå systemet? NEJ. Även om teknikutvecklingen är snabb och avancerade luftangrepp dominerar krigföringen på strategisk nivå så är ändå lågt flygande plattformar såsom drönare, attackhelikoptrar och markattackflyg de verkliga arbetshästarna för att bekämpa markförband och amfibieförband nu och i framtiden. Avancerade luftangrepp med kryssningsrobotar och smarta bomber riktas i större utsträckning mot fasta anläggningar eller tydliga mål där man vet att man når effekt typ flygbaser, ledningsplatser och radaranläggningar samt mot radarsändande luftvärnsförband. Mot rörliga markförband och amfibieförband är den mer ”stridsspaningslika” metoden att flyga på låg höjd med drönare, helikopter och stridsflyg fortfarande viktigast och så kommer det att fortsätta vara även när sensorutvecklingen går ännu mera framåt. Robot 70 hittar fortfarande nya kunder utomlands. Det är ett efterfrågat system och det är väldigt billigt att vidmakthålla med ett obefintligt underhållsbehov.
Robot 70 buren
Att upprätta en luftvärnspluton med befintliga Robot 70 i den luftburna bataljonen, amfibiebataljonen samt de två lätt mekaniserade bataljonerna är inte en stor kostnad. Det skyddar inte förbanden mot alla typer av lufthot, men det försvårar för motståndaren att använda sina effektivaste plattformar drönare, helikoptrar och markattackflyg för att från låg höjd spana mot och bekämpa förbanden. Amfibiebataljonen i synnerhet, men även de andra lätta bataljonerna, är mycket exponerade för flyghot under framryckning och rörlig strid. Vid framryckning är Robot 70 ett begränsat system, men genom att metodiskt ”hoppa bock” med eldenheterna uppnås ändå ett relevant skydd. Om de lätta förbanden ständigt måste vaktas av JAS när de rör på sig uppnås inte någon synergieffekt av de olika resurserna. Tvärtom vore det ett mycket ineffektivt utnyttjande av de begränsade svenska stridsflygsresurserna.
När lätta förband grupperat för försvarsstrid och maskerat sig ändrar flygangreppen karaktär och övergår från att vara överraskande och momentant förödande till att bli mer trevande och långsamma. Mot välmaskerade förband utan luftvärn, exempelvis i bebyggelse eller tät skog, uppträder attackhelikoptrar gärna lugnt och metodiskt väldigt nära målet. Deras sensorer är inte bättre än så, men med lite tid så hittar de oftast vad de söker. Detta har alla svenska soldater som samarbetat med amerikanska Apachehelikoptrar i Afghanistan bevittnat på nära håll. Bärbara luftvärnsrobotar gör världens skillnad i sådana situationer och tvingar motståndaren till ett helt annat uppträdande.
I många länder som exempelvis USA, Frankrike och Ryssland används handburna enkla luftvärnssystem typ Stinger, Mistral och Igla i stor utsträckning för att skydda lätta förband, och Robot 70 är bättre än alla dessa system. Sverige sticker ut internationellt sett i sin naivitet genom att påstå att förband kan luftlandsättas eller bedriva amfibieoperationer utan att ha med sig korträckviddigt luftvärn i framryckningen. Detta politiskt tillskyndade taktiska tänkande liknar lätta brigadens anfall vid Balaklava och är ett symtom av den så kallade strategiska timeouten. Amfibiebataljonen hade exempelvis Robot 70 fram till 2007, sen ändrades förbandsspecifikationen till att vara anpassad för fredsbevarande verksamhet och inte strid mot en jämbördig motståndare.
ASRAD-R
Självklart vore det bättre att anskaffa mer avancerade lätta luftvärnssystem såsom exempelvis svensktillverkade ASRAD-R, 40mm automatkanonmoduler eller möjligtvis IRIS-T till de lätta förbanden, åtminstone till de lätt mekaniserade bataljonerna som har fordon för att bära dylika system, men om utrymme inte medges till det i materielplanen så är Robot 70 även utan avancerade sensorer ett viktigt och kostnadseffektivt system för att ge luftvärn till våra lätta förband. Att slänga grejorna 2018 är illojalt både mot skattebetalarna och mot våra soldater, det är inte okej att låta förbanden vara oskyddade under tiden som anskaffning av eventuella framtida system diskuteras. Det man har, det har man, och det ska användas tills nästa generations prylar är helt införda i organisationen. Annars har man inte förmåga här och nu, man övar fel och risken är att förståelsen för de egna förbandens förmåga och den verkliga stridens karaktär minskar bland officerare och beslutsfattare.
En förenklad Robot 70-pluton för lätta bataljoner behöver inte vara stor. Den kan vara så liten som 18 man med fyra eldenheter om varje grupp består av fyra personer och plutonsledningen av två officerare. Robot 70 med den senaste robottypen Bolide kan dessutom även bekämpa stridsfordon och sjömål både i ljus och mörker med 8km räckvidd. Utbildningstiden på systemet är kort och därför kan soldaterna även utbildas på exempelvis Pansarvärnsrobot 57 och därigenom bli en flexibel allmålsresurs för bataljonschefen.
Släng inte Robot 70. Fyll den nuvarande bristen på taktiskt luftvärn i våra lätta anfallsbataljoner istället. Med en så liten volym anfallsförband som Sverige har idag kan vi inte låta bli att luftvärnsskydda hälften av dem. Behåller vi inte relevant materiel riskerar vi att förlora taktiskt kunnande och i värsta fall begå samma misstag som britterna gjorde vid Balaklava.
Av Johan Larnefeldt, statsvetare
(Red anm – Johan Larnefeldt skickade denna lägesrapport från Bangladesh igår innan han reste hem från ett besök på plats i landet)
De politiska konfrontationerna i Bangladesh fortsätter, i allt större skala. Under fredagen inledde den islamistiska rörelsen Hefazat-e Islam en ‘long march’ till Dhaka. Deras manifestation under lördagen drog hundratusentals demonstranter, i en reaktion mot de ännu större massor av framför allt unga människor som tidigare i år samlades i stora och långvariga protester på Shahbag Square i huvudstaden. Den progressiva rörelsen försökte blockera den islamistiska manifestationen under lördagen, vilket gjorde att den bil- och busstrafik som vanligen gör Dhakas gator till ett avgasrykande inferno var i det närmaste helt frånvarande. Istället befolkades gatorna av rickshaws, samt av de fåtaliga fotgängare som inte höll sig hemma av rädsla för våldsamma konfrontationer. Våldet i helgen blev dock mer begränsat än väntat, med ett 60-tal skadade och en dödad i landet som helhet. Detta är färre än under de intensiva dagarna i februari, då ett flertal attacker mot bland annat bangladeshiska hinduer och buddhister ägde rum.
Konfliktens tyngdpunkt har svängt snabbt. De unga och mestadels liberala demonstranternas krav på hård rättsskipning – dödsstraff – för 1971 års krigsförbrytelser ledde till en skarp motreaktion från de islamistiska organisationer där flertalet åtalade (och dömda) hörde hemma. Initiativet övergick under den senaste veckan från de sekulära progressiva grupperna, till de mer uttalat religiösa och reaktionära. På lördagen var det svårt att korsa en större gata i centrala Dhaka utan att möta en grupp skanderande unga män på väg mot Hefazat-e Islams demonstration.
En bidragande orsak till konfliktens utveckling är den destruktiva partipolitiken i landet. Å ena sidan har självständighetens konfliktfrågor hela tiden stått i centrum – å andra sidan har de inte alltid diskuterats öppet, och aldrig hanterats slutgiltigt. Detta har lett till ett klimat där de två dominerande partierna regelmässigt anklagar varandra för diktaturmetoder, landsförräderi och till och med folkmord. När parlamentet i princip konstant bojkottas av oppositionen (som inte kan acceptera sin valförlust) utgör massmobilisering på gator och torg den till synes enda vägen för opinionsbildning och politisk förändring. Det är möjligt att koppla vart och ett av de två stora partierna till en av de konkurrerande sidorna i gatuprotesterna, men samtidigt har landets ledande politiker – oavsett parti – genom diverse populistiska utspel gjort sitt bästa för att tillfredsställa och kooptera den sida som för ögonblicket verkar ha ett övertag.
Dessa svajiga politiska kompasser uppmuntrar den dominerande påtryckningsmetoden i bangladeshiskt samhällsliv: total nedstängning av landet genom strejk och blockad. Det som nu pågår i landet är att båda sidor använder detta medel – hartal – för att få regeringen att gå med på deras krav. Den ena sidan kräver dödsstraff för de dömda krigsförbrytarna. Den andra sidan har svarat med att kräva samma straff för vad de hävdar är ateistiska och hädiska bloggare bland de unga demonstranterna. Kraven på ny och hårdare lagstiftning mot hädelse avfärdades av premiärminister Sheikh Hasina i en intervju på måndagen. Regeringen står dock under hård press, och oppositionen ämnar genomföra omfattande protester och blockader under flera dagar denna vecka, för att få igenom sitt krav på en opartisk interimsregering inför parlamentsvalet senare i år. Detta krav är dock svårt att skilja från alla de andra krav på regeringens omedelbara avgång som oppositionen framfört ända sedan de förlorade valet 2008. Utöver de nu aktuella stridsfrågorna finns givetvis en bredare konflikt om religionens politiska roll, och om landets ställning i regionen och i världen.
De religiöst inriktade demonstranterna har presenterat en lista med tretton politiska krav, en del direkt relaterade till den pågående konflikten, men de flesta betydligt bredare. Om en praktisk förebild för kravlistan ska urskiljas kan det sägas vara 1990-talets afghanska talibanregering, eller möjligen det saudiska politiska systemet. Utländska bedömare kallar ibland denna typ av politisk-religiös agenda ’konservativ’. I Sydasien i allmänhet och Bangladesh i synnerhet blir detta delvis en missvisande benämning. Wahhabism – och liknande religiösa eller politiska doktriner – har inte varit dominerande i denna del av världen, och är på många sätt en främmande fågel i mer traditionell bengalisk eller sydasiatisk kultur. På samma sätt som i Afghanistan blir det i Bangladesh förenklat och till och med felaktigt att påstå att lokala traditioner står mot västerländskt inspirerad modernisering; det som kallas modernt har ofta djupare lokala rötter än de konservativa idéer som förfäktas av de mer extrema politisk-religiösa grupperna. För omvärlden är dessa paradoxer svåra att förstå, och på plats är de svåra att hantera. I Afghanistan är de en komponent i ett krig med kraftfull utländsk inblandning, från Pakistan, USA och till och med Sverige. I Bangladesh blir de en del av ett dysfunktionellt och konspiratoriskt – men ändå inte helt kollapsat – parlamentariskt system. Pakistan kan sägas lida av liknande problem som både Afghanistan och Bangladesh, samtidigt som det är mer eller mindre inblandat i båda ländernas konflikter.
Jätten i sammanhanget – Indien – har problem som på många sätt skiljer sig från grannländernas. Starkare och tätare band till den regionala stormakten – och en stärkt sydasiatisk integrationsprocess i allmänhet – torde samtidigt kunna vara en stabiliserande faktor, för Pakistan och Afghanistan såväl som för Bangladesh. Det sistnämnda landets pågående konflikter är betydelsefulla även för denna haltande regionala integration. Framgång för den ena sidan skulle kunna innebära ett närmande till Pakistan och till länder som Saudiarabien. Den andra sidan står på många sätt närmare Indien och torde ha lättare att knyta band till länder som Malaysia och Indonesien – och eventuellt grannlandet Burma, som är i snabb förändring. På detta sätt blir de sydasiatiska vägvalen viktiga inte bara för de egna länderna, utan också för bredare regional och internationell säkerhetspolitik.
Då fortfarande förhållandevis väldigt lite skrivet om den marina insatsen ME03 som för någon dag sedan startades upp utan för Somalias kust. Det kan därför vara på sin plats med lite försvarsupplysning på denna blogg. De officiella kanalerna Marinbloggen och den nystartade bloggen Operation Atalanta skriver självklart, men där är innehållet av naturliga skäl övergripande och populärvetenskapligt skrivet om vardagen ombord då målgruppen till stor del verkar vara anhöriga och kollegor till de som är på plats.
Hur kommer det sig då att ett svenskt örlogsfartyg för tredje gången befinner sig utanför Somalias kust, väldigt många nautiska mil från det bräckta hemmavattnet i Östersjön?
Det hela började med att FN:s säkerhetsråd behandlade frågan om de omfattande problemen som de härjande piraterna utanför Somalias kust utgjorde. Det hela mynnade ut i resolutionen 1816 som fastställdes i säkerhetsrådet den 2 juni 2008, senare följd av resolutionerna 1846 och 1851 samma år. Senaste resolutionen som förlängde mandatet för att bedriva operationen är 2077 är fastställd under 2012. Nuvarande operation bygger således på ett FN mandat, men är för den skull ingen renodlad FN-insats, något som många tyvärr har svårt att skilja på.
Relativt snart efter att FN fastställde den första resolutionen satte EU upp en militär styrka med namnet EU NAVFOR (EU Naval Force) för att föröka få bukt med piratverksamheten i området utanför Somalia, i Adenviken och under senare år osannolikt långt ut i Indiska Oceanen. Mängder av handelsfartyg blev kapade och besättningarna tillfångatagna. Situationen blev till slut ohållbar även för sjöfartsnationerna inom EU där en omfattande "sjöfartstrade" går utanför den afrikanska ostkusten, bland annat till och från Suezkanalen. Piraterna blev ett för stort problem helt enkelt och stora lösensummor krävdes för att fartygen skulle släppas. Många rederier valde att betala lösensummorna, varför piratverksamheten blev en lukrativ och förhållandevis riskfri verksamhet där fler och fler såg möjligheter att göra stora pengar.
Sjöstyrkan EU NAVFOR bedriver av ovanstående anledning den operation som benämns Operation Atalanta från slutet av 2008 där de övergripande uppgifterna är följande:
Skydda fartyg som ingår i FN:s World Food Programme (WFP) som transporterar livsmedel och förnödenheter till Somalia.
Skydda fartygstransporter som genomförs av Afrikanska Unionen under namnet AMISOM
Hjälpa Somalias övergångsregering att bekämpa pirater och väpnade överfall till sjöss.
Mandat har även utökats till att även omfatta möjlighet att placera säkerhetsstyrkor ombord på skyddsvärda fartyg, att oskadliggöra piraternas båtar, att genomföra fritagningsoperationer samt att förstöra piraternas logistikbaser på land.
Sedan operationen startade 2009 och man fick ett helhetsgrepp om piratverksamheten i området har totalt ca 140 fartyg kapats. Toppen var under 2010 då piratattackerna kunde räknas till 147 och antalet kapade fartyg uppgick till 47. Sedan dess har piratverksamheten nedgått avsevärt, och under 2013 har det hittills endast skett fyra attacker och endast ett fartyg (en fiskebåt) har blivit kapad.
Att verksamheten nedgått till så låga siffror beror självklart till stor del på närvaron från EU NAVFOR och Operation Atalanta, samt det faktum att man kunnat agera mer proaktivt grundat på de senare mandaten då även piraterna baser har kunnat angripas. Det faktum att piraterna insett att risken för att bli lagförd har sannolikt också bidragit till att antalet piratattacker minskat senaste åren.
En annan viktig faktor till framgångarna är det så kallade "best management practices" som tillämpas av rederierna där man ombord på de egna fartygen vidtagit åtgärder som visat sig vara effektiva för att förhindra att ett piratangrepp leder till en kapning. Åtgärder som att gå i arrangerade kovojer, högre fart genom området, taggtråd för att försvåra att klättra ombord, vakthållning, vattenkanoner är några exempel. Men framför allt det faktum att många rederier anlitat säkerhetsföretag som placerat beväpnade vakter på fartygen har bidragit stort.
Det svenska bidragen till EU NAVFOR och Operation Atalanta har benämts ME01, ME02 och den som just nu startats benämns således ME03. Den första styrkan utgjordes av korvetterna Stockholm och Malmö samt stödfartyget HMS Trossö. För den tillförda personalen så som bordningsstyrka var detta självklart ingen optimal lösning med anledning av de begränsade utrymmena ombord. Boendemiljön var minst sagt dålig jämfört med vad som i dag kan erbjudas ombord HMS Carlskrona. HMS Malmö som deltog i ME01 är dock det enda svenska fartyg som hittills lyckats förhindra en piratattack och dessutom gripa piraterna.
Såväl ME02 under 2010 samt nu även styrkebidraget ME03 som utgörs av HMS Carlskrona med ombordbaserad helikopter (Hkp 15), sjukvårdsenhet med möjlighet till operation och intensivvård, en bordningsstyrka från Amf 1 samt en landbaserad stödenhet i Djibouti. Det totala antalet personer som ingår i insatsen är ca 150 personer. Under insatsen 2010 utgjorde HMS Carlskrona ledningsfartyg för hela EU NAVFOR där nuvarande marininspektören Jan Thörnqvist var Force Commander.
Den nuvarande svenska bidraget bygger på regeringens proposition 2012/13:66 där riksdagen beslutat om att bidraget skall omfatta deltagande på plats under fyra månader i perioden april till juli 2013.
Värt att notera är att en insats som denna under fyra månader i stort sett innebär att personalen ombord blir i anspråkstagna för verksamheten under ett helt år. Då besättningen på HMS Carlskrona i rollen som patrullfartyg är större än i rollen som stödfartyg på hemmaplan, så kräver det dessutom att ytterligare personal tillförs från andra delar av Marinen där personalläget i de flesta fall redan är ytterst ansträngt.
Redan i januari samlades fartygets besättning och de första förberedelserna påbörjades. Därefter fortsatte övningar inför insatsen och den 13 mars kastade fartyget sedan loss för att påbörja den långa ombaseringen ned mot operationsområdet. Här om dagen beökte ÖB och C INS förbandet på plats i Djibouti inför den första losskastningen. När insatsen avslutas i juli återstår ombasering hemåt för avrustning och ledighet under större delen av återstoden av 2013. En insats omfattande fyra månader på plats i operationsområdet innebär således att fartyg och besättning är borta från nationell verksamhet under nästan ett år.
Den aktuella sjöstyrkan inom raen för EU NAVFOR omfattar i skrivande stund sju större fartyg. En tysk fregatt, två franska fregatter, två spanska fartyg (en fregatt och en OPV) samt HMS Carlskrona (f.d. minfartyg). Styrkan leds av portugisen Jorge Novo Palma ombord på flaggskeppet och fregatten PNS ÁLVARES CABRAL.
Operationsområdet är näst intill obegripligt stort och kan jämföras med nordeuropas yta. Marininspektören Jan Thörnqvist liknelse är fantastiskt bra och väldigt målande.
"Totalt patrullerar åtta fartyg området som är lika stort som hela Nordeuropa. Det är ungefär som att bevaka Nordeuropa med åtta polisbilar."
Det talas redan nu om en förnyad insats ME04 inom kort. Men om piratverksamheten i Adenviken fortsätter åt det håll det nu pekar mot så är frågan är om inte Marinen skulle må bra av att lägga motsvarande krut (pengar) på att istället bygga upp den nationella förmågan inom kvalificerad väpnad strid till en högre nivå. Men sådant samlar förstås inga politiska poäng, och inte heller någon medial uppmärksamhet. Därför är nog stalltipset att det trots allt blir en förnyad insats i Adenviken under parollen "syns man så finns man".
Som avslutning på detta inlägg vill Skipper önska personalen ombord på HMS Carlskrona och ME03 ett stort lycka till och en förhoppningsvis lyckad piratjakt!
För två år sedan sattes svenskt stridsflyg in över Libyen för att etablera en flygförbudzon (NFZ) över de norra delarna av landet. Till skillnad mot vad många tror fanns det inget fegt i ett sådant uppträdande. Tvärtom, att flyga spaningsuppdrag över områden med luftvärn är bland de mest krävande uppdrag en flygförare kan uppleva. Insatsen fyllde också en brist på kapacitet i den tillfälliga koalition som sattes in för att uppfylla säkerhetsrådets resulotion 1973 – att skydda civilbefolkningen med alla nödvändiga medel.
Så småningom blev det ett så kallat ”mission creep”, skyddet blev selektivt och mer inriktat på störta den diktatoriska regimen. Det lyckades, och är en av de få ljuspunkter som vi kan kassera in av insatsen. Oljeproduktionen har också återhämtat sig, vilket också är på plussidan. Andra delar av de lokala konsekvenserna är negativa. Landets nya styre har inte kontroll över vare sig säkerhet eller territoriet. Inte ens utländska representationer får vara i fred kunde vi erfara under attacken mot det amerikanska konsulatet i Benghazi.
Regionalt är konsekvenserna dystrare. Destabiliseringen av grannländerna, som F&S varnade för, har varit tydligast i Mali. Plundrade libyska vapenförråd och tränade tuaregenheter har satt igång ett skeende som gör att vi snart har minst fem olika grupperingar inblandade i väpnade strider i landet. FN, väst (Frankrike), tuareger, Al Qaida et al och en korrupt armé som nu ska tränas av EU med inslag av svenska instruktörer.
Från Tunisien, som förvisso startade sin revolution innan den ägde rum i Libyen, kommer nu mycket bekymmersamma uppgifter om omfattande export av jihadister från landet, som sedan tränas i Libyen och utrustas med vapen för att sättas in i strider i Syrien. Allt med välsignelse av ledarskapet av det nationella övergångsråd som den internationella koalitionen tog till vapen för.
Därmed är vi inne på de globala implikationerna av operationen Unified Protector, där beväpnad jihadistexport via Libyen är det minst problematiska.
Insatsen i Libyen undergrävde förtroendet för Responsibilty to Protect-konceptet i delar av världen. I synnerhet är tveksamheten mot liknande insatser monumental i huvudstäder som Peking och Moskva. Utifrån kinesiska och ryska perspektiv bevisade detta att väst inte är att lita på. Allergin mot ingripande i interna angelägenheter har därför blivit förvärrad, vilket vi kan se varje månad när det gäller Syrien. Kina och Ryssland har naturligtvis inga altruistiska motiv för detta, de vill försvara sina intressen i landet/regionen och vill inte ha en ordning som skulle kunna innebära omvärlden skulle kunna ingripa i deras interna konflikter. Denna hållning fanns innan Libyen inträffade, men den cementerades som konsekvens.
Men även andra har tagit intryck. Den farligaste hemläxan är gjord av länder som överväger eller försöker bygga upp en kärnvapenkapacitet. Eftersom den döde diktatorn Khaddafi gav upp sitt massförstörelseprogram i utbyte med omfattande handel, för att sedan störtas med direkt ingripande av sina handelspartners är slutsatsen enkel. Det hade aldrig hänt om han hade haft tillgång till massförstörelsevapen. För dessa är bevisen enkla. Ingen har ju satt upp samma R2P som argument för att befria det nordkoreanska folket. Khaddafi var en brutal härskare med död och tortyr på sitt samvete, men det är ju ingenting mot den nordkoreanska regimens systematiska terror av den egna befolkningen. Diktaturen i Nordkorea räddas av närheten till Kina (som ju har kärnvapen), men också av det egna programmet som håller ihop landet.
I det perspektivet är det olyckligt att förhandlingarna i Almaty, Kazakhstan, mellan Iran och 5+1-gruppen bröt samman häromdagen. Här är det viktigt att förstå att det iranska atomprogrammet har ett brett stöd i den politiska eliten, även inom oppositionen i den Gröna rörelsen.
Å andra sidan kan man argumentera för att det går att lära sig att leva med ett Nordkorea med kärnvapen och kanske ett Iran också. Än så länge har ju inte något hänt fast Nordkorea har behärskat tekniken i snart ett decennium och nu försöker att bygga vapen som kan bära laddningarna.
Jag kan hålla med om den argumentationen, om det bara vore så att endast dessa länder fick tillgång till dessa vapen. Men, slutsatserna av Libyen och ett genombrott för Iran på kärnvapenområdet innerbär en betydande risk för en kärnvapenupprustning i Mellanöstern och så småningom i Asien.
I en kuslig artikel i Wired kan vi ta del av det sovjetiska automatiserade kärnvapenavfyringssystemet, Mertvaya Ruka (Död hand), som skapades 1985. Byggd på parametrar som seismiska registreringar, uteblivet samband med den egna generalstaben under viss tid, så kunde den normala befälskedjan kringgås och ett vakthavande befäl någonstans i ett bergrum kunde aktivera egna robotar som under avfyringsförloppet skickade ut en radioorder till alla andra system att också avfyras. På så sätt skulle Sovjet kunna svara på en amerikansk överraskande kärnvapenattack. Vad som hänt om en meteroit träffat Moskvaområdet får vi aldrig veta. USA visste, enligt artikeln, ingenting om det sovjetiska systemet medan det fanns.
Vilka parametrar ett tiotal nya kärnavpenstater skulle bygga in i sin beslutsfattning är svåra att förutse, annat än att de totalt kommer vara exponerade för fler felkällor än vad som finns idag. Det innebär en icke-linjär ökad risk att dessa vapen så småningom kommer till användning av misstag, misstro eller rent hat. Det är den libyska förbannelsen.
Det drar ihop sig för Försvarsberedningen. Till sommaren ska den första rapporten inför försvarsbeslutet 2015 presenteras i form av en omvärdsanalys. Inte är det någon lätt omvärldssituation att tolka och använda som avstamp. Utifrån en lågpunkt under 00-talets första halva har situationen i det svenska närområdet blivit alltmer dynamisk och trenden pekar fortsatt uppåt under 2013 och kommande år.
För The Center for European Policy Analysis skriver The Economist journalisten Edward Lucas en intressant artikel om nu kommande och kända händelser i delar av vårt svenska närområde som i allra högsta grad bör påverka hur vi i Sverige ser på vår säkerhetspolitiska situation. Några av dem är sådant som redan avhandlats på WW. Läser man därtill finska försvarshögskolans rapport The Development of Russian Military Policy and Finland breddas bilden ytterligare.
En aspekt av det som berör och som tidigare tagits upp på WW är hur Eurasianismen och den politiska ortodoxin växer sig allt starkare i Ryssland och där vice premiärministern tillhör rörelsens frontfigurer. Eurasianismen framstår förmodligen för svenskar som närmaste absurd, men är trots allt något många ser som en verklig världsbild i Ryssland.
I den politiska debatten i Sverige får vi ofta från regeringskretsar höra hur Ryssland vänder sig österut och söderut och att det är där landet har sin hotbild. Som påvisades i serien Strategiska realiteter här på WW är det inte den bild som tecknas i vare sig den ryska doktrinen eller säkerhetsstrategin. Enligt en polsk källa som Försvar och Säkerhet refererar är det något man noterat även i Moskva, men då från NATO-håll: ” Ryssland måste reagera på NATO:s utbyggnad i öster, särskilt som NATO (sic!) försöker övertyga Ryssland om att hoten mot landet finns i söder, Afrika och Fjärran Östern” (även polsk källa). En indikator på var man lägger tyngdpunkten är var nyckelförband och nyckelmateriel återfinns – och det är vare sig längs den södra eller östra gränsen.
Georgienkriget Eskapaden med Georgien för snart fem år sedan vände upp och ner på tidigare sanningar i den svenska försvarspolitiken, men resultatet av det av den dåvarande försvarsberedningen formulerade lackmustestet låter fortsatt vänta på sig. Georgienkriget var ur liberal ögon en omöjlighet. Enligt den liberala teorin skulle Ryssland aldrig riskera sin livsviktiga handel med Europa för ett krig. Tyvärr blev fallet ett annat. Förvisso var Georgien varken medlem av EU eller NATO, men väl aspirerande medlem. Men Georgienkriget var inte bara ett lackmustest avseende Rysslands förhållande till sina grannländer.
Det var i synnerhet ett lackmustest för den liberala tolkningsmodellen och för EU:s enade front vad avser försvars- och säkerhetspolitik. Nu kunde inte EU uppvisa en fast och enad front gentemot den ryska aggressionen mot Georgien, vilket riskerar att ha sänt en mindre lyckad signal (vissa EU-länder uttryckte till och med stöd för Ryssland). Istället tog sig Frankrike och president Sarkozy på sig att mäkla fram ett fredsavtal med Ryssland. Intressant är sedan att inom ett år skrev Frankrike avtal med Ryssland om tillverkning och leverans av två Mistral-fartyg, vilket räddade livet på delar av den franska försvarsindustrin ett tag till. Signalen som därmed sänds är inte speciellt lyckad. ”Låt oss glömma att ni nyss löste en gränstvist med militärt våld, business as usual”.
Det är inte utan att man förstår den starka oron som än mer förstärktes hos de baltiska staterna. Vad är EU och NATO villigt att betala för att stå upp för ett fåtal miljoner balters frihet, när det är en geografisk position som ytterst svårförsvarad och med mycket stora insatser på spel? De historiska tankegångarna lär gå till Rhenlandet 1936 och Sudetområdet 1938 och Chamberlains eftergifter.
Frågan man här får ställa sig om Europa är moget att hantera sin egen säkerhet? Varken inom ekonomiska eller säkerhetspolitiska frågor är EU enad aktör, utan har att hantera många nationella viljor. Det senaste säkerhetspolitiska provet för EU var Libyen, där unionen inte denna gång heller kunde uppvisa en enad front. Europa är i högsta grad beroende av amerikanskt stöd och när USA allt mer drar sig ur Europa blir framtiden säkerhetspolitiskt oviss.
Den baltiska huvudvärken
Georgienkriget blev naturligt också starten för allt starkare krav från de baltiska staterna på att NATO skulle återuppta sin försvarsplanering för att hantera försvaret av Baltikum. Så skedde också härom året och mindre övningar har genomförts i området.
Det är dock först i år som en verkligt stor övning kommer att genomföras i form av Steadfast Jazz 13 och Baltic Host, vilka utöver undsättning av Baltikum även syftar till att öva de baltiska ländernas förmåga att ta emot stöd (en förmåga som är synnerligen väsentlig även för svensk del, men som hittills aldrig övats och det heller inte verkar finnas några planer på att öva). Enligt Lucas kommer scenariot att utgå ifrån krisplaneringen där det till en början blir en polsk uppgift att förstärka Baltikum. Denna uppgift lär inte vara helt uppskattad i Polen då man själv har en omfattande gräns mot Vitryssland. Intressant att notera är tidpunkten för Steadfast Jazz, nämligen senhösten 2013, det vill säga några veckor efter årets största ryska övning, Zapad 13 vilken genomförs i september enligt officiella uppgifter.
Zapad 13 är en årets stora samövning i den ryska övningsserien som roterar mellan landets regioner (Zapad betyder väst på ryska). I år är Zapad även en övning för CSTO, Collective Security Treaty Organization, (vars medlemmar är Ryssland, Vitryssland, Armenien, Kazakstan och Tadjikistan) och insättande av organisationens snabbinsatsstyrkor. 2009 var scenariot för Zapad försvar mot ett anfall av litauiska separatister med polsk uppbackning. Övningen avslutade med användande av taktiska kärnladdningar (ej skarpt av naturliga skäl) för att slå motståndaren. Scenariot för årets Zapad är något mer bekymrande då det grundar sig i försvar mot NATO:s robotsköld, vilken man tidigare från ryskt håll meddelat kan motivera insättande av kärnvapen. Det finns alltså rimliga skäl att misstänka att årets Zapad slutar liknande den föregående.
Övningens genomförande inte alltför långt ifrån gränsen till Litauen och Polen lär vålla viss oro inte minst i dessa länder och de ryska styrkorna i Kalingrad lär också ingå i övningen.
De gångna åren har vi kunnat se en mycket stark återtagning av tidigare förmåga inom de ryska stridskrafterna, där inte minst beredskapsövningen häromveckan visade prov på förmågan att inom timmar förflytta centrala luftlandsättningsförband till operationsområdet. I luftarenan har man återtagit förmågan till samordnat uppträdande med ledningsflygplan, tungt bombflyg och eskorterande jaktflyg och som visades nu senaste veckan på den stora luftförsvarsövningen Ladoga 13 i Karelen, förmågan till lufttankning i mörker. På den marina arenan har man återtagit förmågan till anfall med sjömålsrobotar samordnade i tid och rum från olika håll i syfte att överkomma motståndarens luftförsvar. Utöver dessa finns också en mängd andra exempel på förmågor som återtagits och vilka inte var tänkbara för bara några år sedan. Likväl heter det i den politiska retoriken i Sverige att återtagningen sker från en "mycket låg nivå". Uttalandet är i och för sig sant, men säger däremot inget om vilken nivå man idag bedömer att återtagningen nått.
Den ryska militärreformen som nylanserades efter Georgienkriget innebär enorma satsningar inom den militära sektorn, vilket väl inte riktigt är vad det ryska samhället mest skulle behöva. Likväl görs det ändå. Många betvivlar att man i Ryssland kommer att ro i land med reformen ekonomiskt. Hittills verkar dock satsningarna ha fallit väl ut och man har genomfört och lyckats med det man föresatt sig. Nu återstår sju år till dess en ny rysk militär grundplatta har skapats.
Den ryska ekonomin är i hög grad beroende av landets råvaruinkomster. Det råder vissa farhågor om hur länge dessa räcker. Vad som står klart är däremot att det finns en marknad att avsätta dessa på. Europa har länge utgjort en av de viktigaste kunderna för olja och gas och Ryssland seglade härom året upp som världens största producent av olja, före Saudi-Arabien. Gaskranarna har tidigare använts för att påverka bångstyriga grannstater i rätt riktning. När nu ett stort gasavtal blivit klart med Kina finns det anledning att oroa sig i Europa då det finns ytterligare en marknad att avsätta produkterna på.
För svensk del
Ur svensk, liksom finsk synvinkel bör man vara bekymrad över utvecklingen i närområdet. För svensk del utgör denna utveckling, liksom USA:s urdragning ur Europa, något som måste tas på allvar i försvarsberedningens kommande omvärldsanalys. Likaså måste vägas in Rysslands allt mer avoga inställning till internationella avtal för säkerhet och stabilitet såsom CFE-avtalet som man frånträdde i december 2007 och Wiendokumentet vars framtida giltighet man kan fundera över efter den nyligen genomförda ryska beredskapsövningen. Vidare utgörs en av de mest intressant frågorna för svenskt vidkommande av hur Sverige och svenskt territorium hanteras i respektive övningsscenario för Steadfast Jazz liksom Zapad. Dessa övningar äger dock rum efter att rapporten lämnats och det är tveksamt om svenska observatörer vid övningarna har tillräcklig insyn för att få veta detta.
Om man ska sänka blicken till samtiden kan det bli en intressant höst för svenskt försvar. Då Zapad 09 genomfördes tidssamordnat med Ladoga 09 med dess luftlandsättningar, föranledde detta den svenska beredskapsövningen Dagny II. Frågan är vad som skulle kunna finnas gripbart i höst då IO 14 är långt från uppfylld och Försvarsmaktens som bekant inte längre har några inneliggande värnpliktskullar. Vidare kommer stora delar av Flygvapnet under september att delta i den stora nordiska flygövningen Arctic Challenge Exercise i norra Sverige, Norge och Finland.
President Putin lär 2008 som premiärminister i en intervju om NATO:s expansion ha citerat Bismarck att förmåga inte avsikt, är vad som räknas. Det sades för övrigt om Bismarck att han bara skrattat en gång och det var när han såg Vaxholms fästning. Jag hyser dock starka misstankar att han skulle kunna ha ägnat en rungande skrattsalva åt tidigare svenska försök till försvarspolitik där seden varit att anpassa omvärlden till pengapåsen.
Att den aktuella försvarsberedningen började med vita blad låter lovande. Men var de verkligen så vita? Vad döljer sig i de ej offentliga anvisningarna till försvarsberedningen bakom anteckningsblocket? Från kommittédirektivet till Luftförsvarsutredning 2040 vet vi att en rad avgränsningar gjorts, inte minst i fråga om ekonomi.
I vilket fall som helst hade Bismarck rätt i det förstnämnda citatet. Förmåga tar lång tid att bygga. En avsikt kan ändras över en natt, såsom det kaukasiska lackmustestet påvisade. En omvärldsbeskrivande rapport (helst utan förbehåll) är det första steget, men sedan gäller det att omsätta slutsatserna till handling. Där har det många gånger brustit tidigare.
Det ska betonas att materialet i detta inlägg endast bygger på öppna källor företrädesvis tillgängliga på nätet. För den som önskar fördjupa sig rekommenderas i första hand artikeln av Edward Lucas samt rapporten The Development of Russian Military Policy and Finland från finska försvarshögskolan. Den sistnämnda innehåller material som man sällan finner som öppen handling. Läs gärna också Arménytt 1/2013 om ny rysk operationskonst och militär förmåga, liksom Försvar och Säkerhet på samma ämne som detta inlägg. SvD
Detta var väntat för de flesta av de som är insatta i den säkerhetspolitiska situationen i Östersjön. Medvedev nämner nu att man vill börja "miljö"övervaka längs med Nord Stream. RIA.
Ett smart utspel eftersom ordet miljö i allmänhet är oantastligt i Sverige.
Min farhåga är att detta nu kommer att resultera i en positionering runt gasledningen som man sedan växer utifrån. Sverige har idag tappat en stor del av sin ubåtsjaktförmågan (Sjöoperativ Hkp 2018?) - detta är synnerligen allvarligt och farligt i detta läge. Minsta åverkan på gasledningen från okänd förövare kommer att ge en anledning för Ry att själva garantera gasledningens integritet dvs man har fått ett naturligt fotfäste på svenskt territorium. Nota bene utan att ett enda skott har avlossats eller att någon regelrätt invasion har skett så som mindre insatta tror (läs större delen av journalistkåren - Wollstad och Holmström undantagna).
De senaste dagarna har temperaturen ökat ytterligare kring koreanska halvön. Den nordkoreanska ledningen har fått ”ett slutligt godkännande” för att kunna genomföra ett kärnvapenkrig som svar på amerikanska provokationer, enligt den egna propagandan. Den brittiske premiärministern David Cameron kommenterade för en stund sedan att situationen kring Nordkorea visar att Storbritannien behöver behålla sina TRIDENT-system som strategisk avskräckning. Dessa är mycket dyra att vidmakthålla och kommer att innebära ökade krav på rationaliseringar på övriga delar av den redan hårt prövade brittska krigsmakten.
Exemplet illustrerar svårigheterna, och möjliga konsekvenser, av ett genombrott i det eventuella iranska kärnvapenprogrammet. Omvärlden skulle få hantera en två nivåer mer sofistikerad aktör än Nordkorea, och antalet kärnvapenstater i regionen skulle med stor säkerhet flerfaldigas inom 10-15 år vid en sådan utveckling. En veritabel mardröm för de som arbetar för nedrustning i allmänhet, och kärnvapennedrustning i synnerhet.
Omvärlden följer därför av flera skäl minsta förändring av Nordkoreas beteende med högsta uppmärksamhet. Stor uppmärksamhet får också olika amerikanska åtgärder när det gäller robotförsvar i området. Faktum är att USA nu har ett närmast komplett sådant kring den koreanska halvön med upp till nio olika örlogsfartyg med AEGIS-kapacitet.
Den amerikanska förmågan ger president Obama en hög grad av handlingsfrihet om Nordkorea skulle skjuta en eller flera robotar den närmaste tiden. Dessa robotar skulle med hög grad av sannolikhet skjutas ned, eftersom AEGIS är ett beprövat system i mängder av övningar. Det innebär att USA skulle kunna svara med annat än att skjuta kärnvapen på Nordkorea, vilket rimligen minskar den nordkoreanska aptiten på äventyrligheter.
USA:s miliära förmåga och överlägsenhet när det gäller konventionella stridsmedel är så stor att landet i princip kan lamslå vilken nation som helst på enstaka minuter med hjälp av svärmar med kryssnings- och ballistiska robotar med precision på metern när. Därför är det ingen överraskning att bland annat den ryska aptiten på taktiska kärnvapen ökar. Dessa system, som exempelvis Iskander (NATO:SS-26), kan både bära kärnvapen som stora konventionella laddningar. Satsningen på dessa vapen är den logiska följden av den amerikanska överlägsenheten och fyller tomrummet mellan denna och den icke-önskvärda användningen av strategiska kärnvapen. Det är därför värt att hålla i minnet varför de taktiska kärnvapnen är obehagliga – de är nämligen till för att användas.
Just nu pågår det en del surr i medier om den ryska/vitryska övningen ZAPAD-13 som ska gå av stapeln i höst. Enligt främst polska medier så är scenariot i den gemensamma övningen ett förebyggande anfall med just taktiska kärnvapen mot Warszawa. Det är i så fall ett liknande tema som det påstods att övningen ZAPAD-09 innehöll. Det året genomförde NATO/PfP övningen Loyal Arrow i bland annat norra Sverige.
Denna gång övar NATO ungefär samtidigt som ZAPAD-övningen och i närheten – eller vice versa. Övningen, Steadfast Jazz 2013, är en avvikelse från normalbilden (passning till Försvarsberedningen). För första gången sedan 1993 övar nämligen NATO artikel V med medlemsstaterna och enheter på plats i Lettland, Litauen och Polen. På ytan är övningen en certifiering av ledningselementen för NATO Response Force (NRF), men det operativa scenariot är byggt på artikel V. Deesutom går en annan övning parallellt, Baltic Host 2013 som syftar till att utveckla förmågan till Host Nation Support i Östersjöområdet. Det vill säga att ge och ta emot militär hjälp i händelse av väpnad konflikt.
Många i det översta ryska försvars- och säkerhetsetablissemanget lever, till skillnad från det ryska folket, i en paranoid förställning att NATO är en aggressiv allians som vill omringa Ryssland. Resonemangen är ibland formidabla. Enligt polska Defense24 sa den biträdande ryske försvarsministern, Alexander Grushko, nyligen att Ryssland måste reagera på NATO:s utbyggnad i öster, särskilt som NATO (sic!) försöker övertyga Ryssland om att hoten mot landet finns i söder, Afrika och Fjärran Östern.
Inte undra på att den ryska ledningen gett tillkänna sina våldsamma upprustningsplaner och allt mer tilltagande övningsverksamhet. Den har nu rimligen passerat det slitna uttrycket ”från låg nivå” till godtagbar nivå. Bara flygdelarna i övningen LADOGA 13 omfattade fler flygplan än den amerikanska Red Flag-övning som Sverige deltog i nyligen. President Putin kunde överraskande beordra en strategisk alarmövning häromveckan i Svarta havet omfattande uppåt 10 000 soldater och sjömän. Sverige har idag, enligt regleringsbrevet, en bataljonsstridsgrupp gripbar. På Folk och Försvars seminarium förra månaden om den ryska militärreformen, berättade den ryske generalmajoren Evgeny Ilyin från försvarsministeriet att en brigad ur 76. luftlandsättningsdivisionen var insatt inom tre timmar vid det stora meteoritnedslaget. Detta som en illustration vad man kan göra med välövade förband – att snabbt hantera det oväntade, oavsett vad man förberedde igår.
Övningarna Steadfast Jazz och Baltic Host är en signal till den egna alliansen och till Ryssland att den tar sitt kollektiva uppdrag på allvar. För Sveriges del innebär det en påminnelse om att omvärlden tar rysk kapacitet på allvar, och att det egna territorialförsvaret börjar vid gränsen till Ryssland. Nästa mätpunkt är 2017, då är det dags för ZAPAD-17, enligt det roterande schema för de stora övningarna som Ryssland satt upp.
Det brukar bli en del upprörda kommentarer när WW avhandlar annat än försvars- och säkerhetspolitik. Faktum är dock att det finns vissa paralleller mellan det här inläggets ämne och Försvarsmakten.
Från Kärnsjukhuset i Skövde rapporteras nu i veckan att man gått in i beredskapstillstånd eftersom så många sökt vård efter påsken, ofta för helt vanliga infektionssjukdomar. Det är alltså inte någon katastrof, kris eller liknande. Idag rapporterar Sveriges Radio att läget är liknande i andra delar av landet.
Det går inte helt bra för den svenska sjukvården. Befolkningen ökar och antalet vårdplatser blir allt färre. Ökar gör däremot antalet läkare och vårdpersonal i allmänhet, men var och en som besökt ett sjukhus de senaste åren vet att personalen har mer än fullt upp. Som anhörig blir man såväl förskräckt som förbannad över att se patienter som trycker på larmknappar men inte får hjälp på uppåt 15 minuter. Det är sällan man känner sig så maktlös.
2001 kom boken ”Den sjuka vården” och listade skrämmande siffror för utvecklingen avseende vårdplatser och vårdpersonal. 1975 hade Sverige 8 500 läkare som hanterade 17,2 miljoner patientbesök (9 per dag och läkare). År 2000 hade antalet läkare ökat till drygt 23 000, men antalet patientbesök hade endast ökat till 21,3 miljoner. Antalet patienter som varje läkare hanterade per dag hade sjunkit till 4. Vårdplatserna å sin sida sjönk från 136 000 år 1975 till 29 000 år 2001 (för den som inte vill köpa boken finns viss information ur den upplagd här). Visserligen var det så att många av dessa platser försvann i och med att dagkirurgi kunde börja användas och framförallt genom regeringen Bildts Ädelreform där långvård, äldrevård etc överfördes till kommunerna. Antalet vårdplatser har dock fortsatt sjunka under 00-talet för att 2009 vara nere på drygt 25 000. Antalet har därefter fortsatt att sjunka. Under 00-talet har Sverige enligt Socialstyrelsen och OECD haft det lägsta antalet vårdplatser per tusen invånare – varje år.
Frågan är då om vi är så otroligt mycket sjukare i Sverige idag? Antagligen inte, även om det idag finns betydligt fler behandlingsbara sjukdomar och därtill har befolkningen ökat ordentligt sedan 1975. Remarkabelt är dock den kontinuerliga minskningen av antalet vårdplatser och framförallt hur i Sverige en läkare endast klarar av att behandla hälften så många patienter per dag som sina kollegor i andra I-länder?
Felet lär knappast ligga i finansiering eller de facto personalbrist. Sverige ligger i topp tio i världen vad avser utgifter för hälso- och sjukvård och likaså i antalet läkare per tusen invånare. Ändå har antalet hanterade besök per läkare sjunkit i Sverige med nästan 20 % från 1999 till 2008 enligt uppgifter från OECD. Frågan man då kan ställa sig är om vi har rätt typ av läkare och framförallt om våra läkare och sjuksköterskor gör rätt saker på sin arbetstid? (därmed inte menat som kritik att personalen skulle sitta och surfa, ta långa raster eller dylikt)
Det sistnämnda är en fråga som i hög grad går igenom inom offentlig förvaltning, inte minst inom Försvarsmakten. Sjukvården var dock ett av de områden där man var tidigt ute med att ”rationalisera” bort administration. Både av ekonomiska skäl då man trodde sig kunna spara pengar där liksom inte minst av rättviseskäl att alla ska minsann kunna göra sin egen administration. Frågan är naturligtvis om vi spenderar pengarna rätt när en läkare med många långa års dyr utbildning ska spendera stora delar av sin arbetstid med administration, journalföring och liknande istället för hos patienterna, när en administratör, sekreterare eller liknande hade kunnat göra detta jobb och åt andra och därmed friställa tid för det som är kärnverksamhet?
I Försvarsmakten har det nya datasystemet PRIO inte bara inneburit ett större helhetsgrepp på behovet av olika stödsystem för logistik, personal, ekonomi med mera. Med PRIO valde man också att införa nya arbetssätt ”i syfte att spara pengar” varvid stora delar av den lokala administrationen avvecklades. Vissa delar centraliserades, medan mycket sköts över på chefer ute i organisationen som utöver kärnverksamheten nu fann sig med nya också prioriterade uppgifter. Läs gärna den mycket bra debattartikeln i Kunglig Krigsvetenskapsakademins Handlingar och Tidskrift där en "första linjens chef" analyserar införandet av PRIO i Försvarsmakten där man valde att anpassa Försvarsmaktens arbetssätt till PRIO istället för den mer naturliga motsatsen. (Tyvärr ej publicerad på nätet än)
De onaturliga och påtvingade arbetssätten inom offentlig förvaltning leder till märkliga förslag på lösning till likaledes märkliga problem. Är det till exempel rätt väg att gå att nu överlåta på civila att sköta polisförhör då poliserna är för upptagna med annat, exempelvis administrationen av de otal datasystem som ej får tala med varandra? Det är föga förvånande att man i civila företag med sådan framgång kan slå sig in på den offentliga marknaden och vara effektivare.
Såväl sjukvården som Försvarsmakten och många andra delar av den offentliga förvaltning lär tjäna mycket i uteffekt på att åter se över sina arbetssätt och att differentiera arbetsuppgifterna. Se till att dyrt specialutbildad personal används till just det skattebetalarna investerat i dem för. Vi har i dagsläget en inte alltför låg arbetslöshet i landet, som därtill Stefan Löfvén lovat göra till den lägsta i Europa. Ett sätt att minska arbetslösheten och därtill få mer tid för kärnverksamhet inte minst i vården är just de enklare men ack så viktiga jobben som försvunnit och som utgjort stöd till kärnverksamheten.
Naturligtvis är detta inte den fullständiga lösningen på den svenska sjukvårdens problem. Vi kan dock konstatera att det blir allt mindre vård för de svenska skattebetalarna till allt högre kostnader, och tyvärr är trenden på många områden liknande inom Försvarsmakten. En hund får idag tid för magnetröntgen dagen efter, medan det för en människa som står utan privat sjukförsäkring ofta är väntetid på månader. Det är inte för inte som jag efter att ha spenderat alldeles för mycket tid på sjukhus med anhöriga de senaste åren nu ser till att ha en privat sjukvårdsförsäkring – för att få något som jag egentligen redan betalat skatt för.
För att avsluta med situationen i Skaraborg och ett försvars- och säkerhetspolitiskt perspektiv. Betänk också att nästan all krigssjukvård avvecklats i Sverige (vilket i sedvanlig ordning kom som en överraskning för den politiska nivån året senare när Göran Persson 2003 ville skicka fältsjukhus till Irak). I händelse av krig och katastrof är det nu framförallt den civila vården som ska nyttjas. Den lilla kvarvarande delen är välutbildad och välutrustad, men ack så liten och framförallt avsedd för begränsade internationella insatser, därtill fullt operativ om fem år. När den civila sjukvården går på knäna till följd av vanliga förkylningar finns det goda anledningar att bli bekymrad för huruvida ”vår beredskap är god”.
Gräver man lite i dokumenten ser man att vår tidigare försvarsminister Sten Tolgfors 2005 motionerade i Riksdagen om just diskrepansen mellan antalet anställda i svensk sjukvård och output:en. Det verkar dock inte ha varit en fråga som Alliansregeringen har lyckats med. SvD, DN, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, Aft, 2, 3, 4, SR, 2, 3, SVT, GP, 2, 3, SydS, 2, Baro
Koreakrigets märkliga förlopp i kartform på en minut.
I min artikelserie MILITÄRT! tar jag flera gånger upp Koreakriget 1950-53 och dess efterspel. Särskilt beskriver jag de insatser med nordkoreanska specialförband som skett de senaste decennierna. De utgör en del av den mindre kända bakgrunden till de nutida händelserna.
