”Jag bjuder!”

Klipp från den första snabbinsatsövningen av ny typ, härom veckan.

Under 2013 behöver de ryska väpnade styrkorna enorma rekryteringsframgångar om man ska nå de rekordhöjda målen. Hur ser då Rysslands rekryteringsknep ut?

Den ofta citerade ryske militäranalytikern Pavel Felgenhauer sammanfattade nyligen på engelska de senaste militära beskeden från president Putin och hans nye försvarsminister general Shoigu. Att Nato-utvidgning och Arktis står högt på agendan har redan framkommit genom svenska medier (inte minst genom en viss musikvideo). Mindre känd är dock den ökade satsningen på att få till stånd en snabbinsatsstyrka vars kärna skall vara 22 (tjugotvå) helprofessionella elitbataljoner (VDV) samt de nya målsättningarna vad gäller antalet kadetter. Felgenhauer skriver att femton tusen kadetter är målet för 2013, vilket enligt honom innebär en femfaldig ökning. Att målet verkligen är 15 000 kadetter framgår av ryska försvarsministeriets officiella hemsida. Att det skulle innebära en femfaldig ökning finner jag inte nätbelägg för, men helt klart rör det sig om mer än en fördubbling jämfört med förre försvarsministerns period.

Uppenbart är också att Peter den stores militärakademi är prioriterad, som är rakettruppernas. Där går man nu från 70 till 1200 kadetter.

För övrigt har försvarsministern beordrat en fördubbling av ledningsapparaten för flygvapnet och att den tekniska underofficerstyp som förre försvarsministern avskaffade ska återinföras vilket konkret innebär att man behöver 55 000 tekniska underofficerare. Rätt tvära kast kan man tycka. Undrar förresten hur man från ryskt håll ser på svensk rekrytering?

Följande två ryska rekryteringsfilmer kan nog sägas sammanfatta rekryteringsargumenten i vårt stora grannland.


Bli rysk yrkessoldat - så får du råd att bjuda laget runt på discot.


På senare tid betonar rekryteringsfilmerna i högre grad häftig teknik och särdragen (truppslagen) i de olika försvarsgrenarna.

Gästinlägg: Signalen vi alla längtar efter



Försvarsmakten är dess människor. Går det framåt så beror det på människorna. Står det still beror det också på dem. Ser vi egentligen varandra?


Jag kom runt ett hörn inne på Kavallerikasernen f.d. K 1, där Livbataljonen ur Livgardet är förlagd, och träffade på några soldater ur Livkompaniet: perfekt klädda i fältuniform med stridspackning, mössorna käckt på svaj, glada och energiska. Det syntes tydligt att var och en av dessa verkligen vill vara soldat. Runt omkring dem rådde den beredvillighet och den goda ordning, som bara finns i ett kompani där stämningen är god, befälet erfaret och kamratandan hög. Dessa muntra soldater, som så många debattörer skyggar inför, har faktiskt en bättre utstrålning än mången yrkesofficer, förmodligen för att de vill emedan officerarna inte längre vill.

Många av oss yrkesofficerare drömmer oss tillbaka till den alltmera avlägsna, och därför skimrande värnpliktstiden. Några av soldaterna jag såg, skulle måhända sorterats bort vid värnpliktsmönstringen till detta Försvarsmaktens äldsta kompani, men är nu dess stam, i likhet med generationer av yrkessoldater före dem, ty Livgardet har nästan alltid varit bemannat av sådana. Alla stora fältherrar, moderna och äldre anser att viljan hos soldaterna betyder tio gånger så mycket som härens egentliga storlek. Och fältherrar vet, att motsatsen också gäller. Vi äldre yrkesofficerare vet dessutom, att mängder av trupptricks, genvägar till kunskap och effektivitet vid stridsskjutningar, invecklade logistikkedjor och stridsfordonshantering tog ett yrkesliv i anspråk att bygga upp, och att våra lärare, andra yrkesofficerare också de ägnat hela sin mannakraft att utveckla dem, och vi vill inget hellre än föra dem vidare.

Men läget och stämningarna i Försvarsmakten gör, att dessa erfarenheter till stor del nu går förlorade för den nya generationen, då många av yrkesofficerarna ur värnpliktsarméns stam har tappat modet; männen som skapade och vidmakthöll den svenska arméns dyrbaraste juvel: hemligheterna bakom stridsskjutningsmetodiken, vilken upprätthölls genom ett socialt mönster där man litade på dem som skulle göra jobbet, och utan alltför stor inblandning av administratörer. Den nya generationens soldater i samförstånd med den generationens truppofficerare och se – världens främsta armé. Där en rejäl övningsserie med en stor teambuilding och behövs, sätter systemet idag endast in hugg och slag: ”galonera om dig din dj...l– annars!” Ingen ära, ingen offentlighet ingenting, så varför skulle vi truppofficerare låta oss degraderas – och föra vidare våra erfarenheter? Riksdag och Regering kräver bättre statistik och vissa grader, men vad angår det oss? (Det skulle man ha tänkt på tidigare. Man skapade gradinflationen, och alla som slapp undan från den tröttsamma värnpliktiga truppen kunde bli befordrade bortom all sans, som det kom att visa sig såhär efteråt. Men vad bidrog dessa befordringar till egentligen till annat än inflation?)

Vi gav vårt liv åt det militära och nu trampar man på oss. Vem är nu denne man som ställt till allt det här? Rör det sig om någon enskild person eller en grupp? - Det är den militära summan av det långa röda sjuttiotalet. Fenomenet finns inom de flesta myndigheter: poliser som inte kan, vill eller får rycka ut men som alltid måste gå på möten; en sjukvård med världens största läkartäthet men utan tillräckliga vårdplatser; elever som bränner ner dussintals skolor varje år; gator och vägar fulla av sådana hål vi såg i det nedlagda DDR eller en biståndsmyndighet med större budget än Försvarsmakten själv, där ingen vet vart pengarna går och ännu mindre dess effekt, men som är noga med internrepresentationen på femtusen kronor per anställd och år. Konsulter skär överallt guld med täljknivar. Fenomenet gradinflation tycks drabba administrationen ännu värre med stora konsekvenser för oss alla i det att administrationen är central: tankesätt och system framväxta i en förrådsställd massarmé har skapat osammanhängande processer, beslut som inte kan följas, befattningshavare med motstridiga rent av konkurrerande mandat och möten, möten, möten. ”Mycket skrik men lite ull!”, sa gumman när hon klippte grisen. Mången erfaren stabsofficer förtvivlar, men kan ensam ingenting göra.

Men ännu en tid kan stämningen i den militära personalen vändas, tror jag, men varken genom mutor, hugg eller slag. Allt prat om att återinföra värnplikten handlar antagligen om ett rop på hjälp. Tusentals yrkesofficerare på trupp och i staber längtar efter en signal. Ge signalen och det nya och det gamla smälter ihop till ett! Vänd stämningen och vi får världens bästa Försvarsmakt – på ett år! Men efter det långa sjuttiotalet synes det omöjligt. Ingen militär vågar samla oss till musik under fanorna och befordra kaptener och majorer till fanjunkare, överstelöjtnanter till förvaltare. Man förmår inte längre, att tala till oss som militärer. (Vem skulle klara något sådant?) Nej, på det långa röda sjuttiotalets manér sker allt hånfullt snäsigt och med hugg och slag genom skrivelser – utan ära eller offentlighet – och med mycken lismande snusförnuftighet för att döva känslan av ohederlighet.

Måste det vara så här? Ja tyvärr. Det tycks så. Vi yrkesofficerare, statens mest lojala och hängivna tjänare som syntes överallt i offentligheten, då vi ständigt var klädda i uniformer avsedda att dra uppmärksamheten till oss, trängdes bort från denna offentlighet så grundligt, att vi nästan inte klarar att samlas på en vanlig kaserngård utan att ängsligt se oss över axeln. Men ledarna för den skränande hopen som skrämde och hånade oss, har för länge sedan dragit sig tillbaka till välbetalda jobb i organisationer och verk, medan vi står kvar med en gnagande känsla, att de civila är oss överlägsna, i det de civila ju sysslar med riktiga jobb, medan vi bara har lekt. Men nu, med yrkessoldaternas ankomst, vore det möjligt att återuppbygga vår självkänsla - tillsammans med dem. Vi har ingenting att skämmas för längre: våra utlandsinsatser bevisar att vårt hantverk är det rätta. Intresset hos varje enskild soldat visar, att tillvaron på trupp i värnpliktsarmén inte var så dålig trots allt.

Ge signalen, och vi är beredda, liksom vi var då ubåtarna kom, då det bosniska kriget startade, Makedonien, Kosovo, Liberia, Tchad, Adenviken, Afghanistan och nu Mali. Kan signalen ges?

Göran Mellblom

Gästinlägg: Löftena kunna ej svikas

Och det hände sig vid den tiden att från IPCC utgick ett påbud att hela världens miljöstollar skulle samlas. Detta var den inte första mötet, och det hölls när Fredrik Reinfeldt var hövding över den Europeiska unionen. Då färdades alla var och en till Köpenhamn, för att låta skriva om sig. Så gjorde ock Fredrik och miljöminister Andreas Carlgren, eftersom de var satta att leda mötet.

Till mötet kom miljökämpar resande från när och fjärran, bl.a. i 140 privata jetplan. För deras bekvämlighet hade 1200 limousiner hyrts in. Flög gjorde även Fredrik och Andreas, fast det finns utmärkta tågförbindelser mellan den svenska och den danska huvudstaden.

Nu skulle Sveriges statsminister Fredrik Reinfeldt vara EU:s tillfällige ordförande och man väntade sig stora ting. Bland annat hade EU:s ministermöte under hans ledning i oktober 2009 satt upp ett eget långsiktigt mål för utsläppsminskning 90–95 procent till 2050.

Som en förberedelse inför mötet i Köpenhamn hade EU:s ministermöte under ledning av Fredrik drömt ihop en klimatfond om 100 miljarder euro årligen från 2020, att utdelas gratis till behövande fattiga länder såsom Saudiarabien, Israel, Sydafrika, Nigeria m.fl.

”Vi har levt upp till det svenska ordförandeskapets slogan: vi antar utmaningen. Nu har vi ett färdigt klimatpaket och en färdig förhandlingsposition inför Köpenhamn Vi hoppas att det här kan uppmuntra fler länder att följa efter”, sa Fredrik Reinfeldt. Vad vår finansminister tycker om upplägget framgår ingenstans och inte heller vad de svenska skattebetalarna tycker. Sveriges del av de 100 miljarderna euro har av Diakonia framräknats till 4,2 miljarder kronor.

Årligen.

EU-kommissionens ordförande José Manuel Barroso stämde in i hyllningskören till sig själva i EU-ledningen: ”Nu kan vi se resten av världen i ögonen och säga att vi européer har gjort vårt jobb. Vi har ett tydligt mandat inför Köpenhamn och ett ambitiöst klimatpaket. På tisdag nästa vecka träffar Fredrik Reinfeldt och jag USA:s president. Då kan vi ta med det här och säga ’vi är redo. Låt oss göra Köpenhamn till en succé”.

Alla européer var inte lika nöjda med utfallet. Polens finansminister Jan Rostowski sa vid finansministermötet i oktober 2009: "Quite frankly, from our point of view it's totally unacceptable that the poor countries of Europe should help the rich countries of Europe to help the poor countries in the rest of the world."

EU och i synnerhet Sverige kan till år 2050 minska koldioxidutsläppen med 90-95 procent. Detta är alldeles sant och beslutat i EU:s ministerråd i september 2009 under Fredriks ledning.

Får Fredrik och de nya moderaterna som de vill, så kan vi snart konkurrera med Nordkorea om att vara världens mest klimatvänliga nation. Varför framgår av nattbilden över Nord- och Sydkorea.


I Sverige – spjutspetsen bland världens klimaträddare – beskrevs Reinfeldts återkomst från EU-mötena som segrarens, mannen som lyckades ena EU om ett avtal på 100 miljarder euro till den fattiga världen för klimatåtgärder. Hundra miljarder euro, hur mycket är det? Jo, drygt tusen miljarder eller en biljon, 1012, svenska kronor. Aningen mer än Sveriges statsbudget.

Per år. Vilken kille.

Efter Fredriks praktfiasko under COP15 i Köpenhamn 2009, följde sedan Cancun 2010, Durban 2011 och i Qatar 2012. Men var är resultaten? Det är snart dags för världens fattiga att börja kvittera ut sina utlovade 100 miljarder euro, en procedur som sedan skall upprepas varje år.

Kanske kan de 4,2 miljarderna årligen till mer eller mindre korrupta u-landsadministrationer tas ur försvarsbudgeten. Om det kommer att saknas 4,5 miljarder eller 9 miljarder i försvarsbudgeten påverkar nog försvarsförmågan hos enveckasförsvaret marginellt. Vi skall komma ihåg att vi tar resurser från en väldigt låg nivå på försvarsförmågan, för att travestera försvarsministern.

Fredriks utfästelser under sin ordförandetid i EU är som att tala om mat när man knappt har brännvin.

Nu är snart snösmältningen här och det blir åter barmark. Snömoset från de nya moderaterna lär dock ligga kvar länge än.

/Sumatra

Inspirationen fick jag bl.a. från den saligen insomnade bloggen Andas lugnt.

Stockholms mer okända armémuseum


Två av tusentals märken man finner på Hemvärnsmuséet.

Att det skulle ta så många år innan jag till slut besökte Hemvärnsmuséet! Gör inte om mitt misstag, besök muséet i en nära framtid.

I muséet får man inte bara se i princip vartenda plagg, vapen och märke med koppling till hemvärnet, flera unika prylar finns utställda som delar av tyska flygplan vars besättningar infångades av hemvärnet under andra världskriget. Flera av muséets föremål och foton har jag faktiskt aldrig sett någonstans tidigare.

Muséet ligger i anslutning till Hemvärnets stridsskola i Vällinge, en bra bit från tunnelbanan men väl värt ett besök och kan med fördel kombineras med en långpromenad i de mycket vackra omgivningarna. På denna sida finner du info om öppettider och hur du tar dig till muséet.

Jag tog fler bilder vid mitt besök men denna bloggs inlägg ska inte vara långa. Vill du se bilderna får jag hänvisa till min yrkesmässiga Facebooksida, där jag lägger ut bonusmaterial.

JAS, Hans Wallmark och FM rekrytering


Tre händelser från dagen värda att kommentera!


I dag röstade Schweiz i ständerrådet om en anskaffning av JAS 39 Gripen, den första av två politiska omröstningar som kommer att efterföljas av en folkomröstning. 22 för och 20 mot. Konstigt nog blev ett JA i praktiken ett NEJ.  Antalet JA-röster räcker alltså inte till för att det skall kunna tolkas som ett JA när det kommer till ekonomin. Finansieringen kräver således en större majoritet än två rösters övervikt.

Vår egen finansminister Karin Enström (m) gör sin egen tolkning av dagens besked, och går helt emot Schweiz egen försvarsminister i tolkningen utfallet...

– Det är ett positivt besked från Schweiz när det gäller Gripen. Det är vi glada för, säger försvarsminister Karin Enström (M), trots att finansieringen fick nej. 
Jag ser det som ett ja till Gripen och att planeringen och processen fortsätter.  
Maurer säger att det är ett nej till Gripen, vad tänker du om det?  
– Han är försvarsminister i Schweiz, och jag tolkar ändå det här som ett ja till gripen.

Det här blir extra intressant när det kommer till finansieringen av de egna 60 JAS 39E som regeringen nu beställt, och den klausul som innebär att Sverige kan dra sig ur hela affären om inte Schweiz köper flygplanet.

Sverige vill ha en partner i köpet av Gripen för att kunna dela på kostnaderna. Men om Schweiz drar sig ur kan även Sverige göra det, enligt Enström. 
– Vi har skapat oss handlingsutrymme. Skulle Schweiz inte fullfölja sin del kan vi besluta om vi vill gå vidare eller inte. Vi har möjlighet att avbeställa, säger Enström.

Det ska onekligen bli intressant hur man väljer att motivera en sådan urdragning ur ett rent säkerhetspolitiskt perspektiv om man kulle hamna i ett sådant läge. Vi an redan nu räkna ut att hela anskaffningen av JAS då kommer att ses som ett moderat industristödprojekt från den samlade pressen, och inte ett säkerhetspolitiskt sådant. Trovärdigheten för regeringens försvars- och säkerhetspolitik skulle då urholkas ytterligare.

Detta sa karin Enström (m) inför omröstingen i SVT morgon.

Media:DN, SvD
Bloggar: Sjätte mannen
------------------------------------------------------------------------------

Dagens andra händelse värd att kommentera berör en debattartikel skriven av Hans Wallmark (m) hos Frivärld. Artikeln är att betrakta som rent snömos, och i vissa fall på gränsen till hyckleri. Wallmark inleder med att prata om solidaritetsförklaringen. (Den ensidiga.)

Sveriges säkerhetspolitiska linje ligger fast. Samtidigt kommer inte vårt land att förhålla sig passivt om en katastrof eller ett angrepp skulle drabba ett annat medlemsland i Europeiska unionen eller ett annat nordiskt land. I detta ligger också en förväntan om att dessa länder agerar på samma sätt om Sverige drabbas. 

Det mest intressanta är att han tar upp NATO-frågan i mycket gåtfulla ordalag där han tar upp vilka förutsättningar som skulle krävas för ett medlemsskap, men lägger därefter över skulden på Socialdemokraterna(?) för att inte vilja ta sig an debatten om ett NATO-medlemskap!

Det finns anledning att beklaga denna brist på nyanser och avsaknad av ledande S-företrädare som ens vågar pröva argumenten. 

Wallmark kastar onekligen sten i glashus när han lägger fram ämnet på det sätt han gör. Wallmark kanske bör ställa sig frågan hur många gånger moderaterna i öppen debatt aktivt förespråkat ett NATO-medlemskap? Hur många motioner har de moderata riksdagsledamöterna skrivit i ämnet?

Wallmark kanske har missat det faktum att försvarsberedningen i uppdraget från försvarsdepartementet inte ens tillåtits att behandla frågan om ett NATO-medlemsskap? Det har Staffan Danielsson (c) tidigare avslöjat i brist på att uppdraget till beredningen inte har offentliggjorts i sin helhet. Vilka ytterligare direktiv finns det i styrningen till beredningen som vi inte känner till?

Johan Forssell (m) hyllar självklart Wallmarks artikel.

Men den här bloggen anser tvärt om att Wallmark inte alls övertygat den senaste tiden. Detta av två huvudsakliga anledningar.

För det första har han på sin blogg skrivit ett inlägg som innehåller rena lögner om det tidigare så "dåliga försvaret" innan alliansregeringen tillträdde, och hur bra det nu blivit när Alliansen har styrt upp de gamla "pappersförbanden". Wallmark vägrar dessutom konsekvent att ta debatten på sin egen blogg, och svarar inte på en enda kommentar. Bättre vore det väl då att göra som Tolgfors, att helt stänga ned kommentarfunktionen.

Vidare så förundras man över Wallmark, när han i en riksdagsdebatt för någon vecka sedan säger följade från talarstolen (anförande 69).

Fru talman! Onekligen har den så kallade enveckasdiskussionen förekommit nu en tid i Sverige. Det intressanta är bara i förhållande till vad – en vecka i förhållande till vad? Det finns en mängd olika bakomliggande förutsättningar som varken Julia Kronlid eller jag känner till. Jag kan mycket väl erkänna att det är en klatschig formulering. Men frågan är hur mycket relevans den har och vad det egentligen är den beskriver. Och hur såg det ut tidigare? Var det sju dagar, fem dagar eller tre dagar? 
Mycket av den debatt som förs bygger på något slags antagande att Sverige är precis ensamt, det vill säga att alla skulle vända sig mot Sverige. När jag tittar på en kartbild ser åtminstone jag att om man ska nå Sveriges kust eller land så måste man komma från söder, från öster eller från väster. I alla dessa lägen kommer man att passera ett eller flera andra länder varav flera dessutom är Natoanslutna och därmed artikel 5-länder. Hela debatten bygger på något sätt på ett antagande där man tänker bort resten av världen.

Om Hans Wallmark nu syftar på att det är Ryssland som avses i uttalandet om kartbilden, vilket debatten tidigare uteslutande handlat om, så kanske det kan vara värt att upplysa Wallmark om att Ryssland i vår omedelbara närhet även består av enklaven Kaliningrad, inlämt mellan Litauen och Polen, som huserar merparten av ryska Östersjömarinen i örlogshamnen Baltijsk.


Man får hoppas att Hans Wallmark har geografin klar för sig. Men uttalandet om att man måste passera flera länder innan man når Sverige känns onekligen märkligt! Man kan därför ställa sig frågan vem det är som tänker bort vad?

Hela debatt har tidigare kommenterats här på bloggen i ett tidigare inlägg.

Bloggar i samma ämne: Oscar Jonsson

------------------------------------------------------------------------------

Det sista saken från dagen värd att kommentera är ett gästinlägg hos Wiseman om rekrytering. Ett mycket bra och tänkvärt inlägg!

Det märkliga är att man hör samma sak överallt, på förbanden, men även av civila ute i vardagen. D.v.s. att budskapet från FM när det kommer till rekrytering allt för ofta är oklart och missvisande.

Försvarsmaktens rekryteringskampanjer må skapa uppmärksamhet och en livlig debatt som kampanjen "vad håller du på med" uppenbart gjort. Men hur många är det som lockas till att verkligen ta en anställning som GSS i Försvarsmakten p.g.a. just den kampanjen? Hade de som rekryterades under/efter perioden för kampanjen kommit ändå? Och hade en annan mer rättvisande kampanj där man rekryterar personal till Marinen, Flygvapnet och Armén istället för till Försvarsmakten genererat fler ansökningar?

Jag och många med mig är helt övertygade om det!

Dessvärre vill FML inte ens prova det greppet, om ens vid ett enda tillfälle och därefter utvärdera, trots att förslaget tagits upp flera gånger från olika håll.

Mitt förslag är att varje försvarsgrenschef (medveten benämning) med hjälp av en reklam/film-byrå ta fram sin egen rekryteringskampanj med Tv-reklam, trycksaker m.m. Gör detta på prov och försök en gång och utvärdera resultatet. I tider då rekryteringen haltar så mycket som den för nu så måste det vara svårmotiverat att inte ens försöka med ett sådant alternativ!

För övrigt så anser jag att FM borde byta till en annan PR-byrå. Det kanske vore en idé att anlita någon som gjort framgångsrika långkörare som ex. ICA-reklamen, eller LOTTO-reklamen. De har förstått vad som fungerar. Eller kanske räcker det med att "försvarsgrenscheferna" använder combat camera? Då kan det bli så här bra med enkla medel.

Bloggar om rekryteringen: Försvarsmakten, Allan Widman

Som man frågar får man svar


När FM i bilagorna till underlaget gällande Regeringsbeslut 7 redovisade att antalet GSS/T kommer att vara uppfyllt först 2023 uttalade jag mina tvivel om myndighetens vilja att rekrytera sådana.

Min grund för detta antagande är givetvis inte bara den uppskjutna tidsplanen, vilket konteramiralen Odd Werin hävdar på FM:s blogg, utan även det faktum att myndigheten inte heller i övrigt framstått som så angelägen.

När kollektivavtalet med Officersförbundet tecknades gällande långa visstidsanställningar för GSS/K lyftes överhuvudtaget inte frågan om GSS/T i förhandlingarna. Detta trots att det rimligtvis skulle varit långt enklare för den fackliga motparten att acceptera ett sådant avsteg än för heltidstjänstgörande.

De möjligheter som arbetsrätten allmänt ger ifråga om visstidsanställningar har heller inte varit aktuellt att nyttja. Möjligen kan man även dra slutsatser om myndighetens syn från hur man valt att vårda och nyttja andra tidvis tjänstgörande personalkategorier; t.ex. reservofficerarna.

Odd Werin bekräftar egentligen mina antaganden när han i sitt inlägg sedan tillfogar följande: "Frågan tycker jag är mer befogad att ställa om killar och tjejer, i tillräcklig omfattning, vill anta utmaningen att bli tidvis tjänstgörande soldater?" Formulerad på det sättet ska frågan underförstått besvaras med ett nej!

Beroende på händelseutvecklingen kan jag om några veckor tillföra ytterligare stöd för min tro att intresset för tidvis tjänstgörande personal är mycket litet.

GSS/T skulle kombinera det bästa från plikten med frivillighetens fördelar. Kostnadseffektivitet och därmed en anständig numerär. Civil kompetens in i vårt militära försvar och inbyggd karriärväxling när tjänsten var slut. Många ambassadörer verksamma med folkförankring.

Tror man verkligen att den enskildes och samhällets förståelse kommer att vara större 2023 än den är idag?


Allan Widman    

Rekrytering del 3: En rekryteringsinformatörs personliga perspektiv (gästinlägg)

Nedan följer ett gästinlägg med en rekryteringsinformatörs personliga tankar kring Försvarsmaktens gångna och pågående rekryteringskampanjer. I mina ögon mycket tänkvärda och kloka tankar som myndigheten bör ta till sig.

Wiseman

___________________________________________________



När Wiseman lyfter frågan om rekrytering så vill jag passa på att lyfta mina egna, högst personliga tankar och reflektioner.

Den personalomsättning som följt med det nya personalförsörjningssystemet kräver större, aktivt arbete av Försvarsmakten i allmänhet och de enskilda förbanden i synnerhet. Intresset och kunskapen om FM är på många håll svagt. FM som arbetsgivare är ett relativt okänt begrepp.
Liksom de flesta stora arbetsmarknadsförändringar så kommer det att ta tid att implementera konceptet "Arbeta som soldat/sjöman". Information är källan till kunskap och det största arbetet går ut på att finna så många kanaler som möjligt - ut till den breda massan - för att bygga kunskap och efterfrågan.

För att förstå ett sammanhang är det alltid enklare att ha en bakgrund därför väljer jag att dela med mig de delar av min bakgrund och erfarenhet som kan vara till gagn för läsaren.

Jag genomförde min vpl som PB 05-06, då tillhörde jag ett marint förband. Efter vpl har jag studerat, arbetat och drivit eget. Jag har erfarenhet av olika företag och en utbildning inom marknadsföring. Jag har bott utomlands, senast i Förenade Arabemiraten. Innan dess i England.

Jag har aktivt sökt mig tillbaka till FM och har sedan mitten av 2011 varit civilt anställd i en OR-6 befattning med uppgift som rekryteringsinformatör på ett markstridsförband.

Delar av mina uppgifter är att möta gymnasieungdomar – både som föreläsare på skolor och som deltagare i gymnasiemässor. Det som slår mig är bristen av både kunskap och intresse för hur det egna rikets försvar ser ut. Även om man anser att vi klarar oss utan försvar så måste väl ändå frågan “Varför har vi en Försvarsmakt?” väckas? Under våren 2012 genomförde jag och min kollega en serie föreläsningar, främst riktade mot SYV och samhällskunskapslärare inom regionen – totalt fem stycken tillfällen. Målet var att öppna en ny informationsportal till oss och bygga en kontaktväg för frågor och information. Utfallet var delvis lyckat men har inte fått den effekt vi hade hoppats på vad gäller den kontinuerliga kontakten. Förhoppningsvis har vi låtminstone lyckats att öka på kunskapen till dem som lär nästkommande generationer varför Försvarsmakten finns.

Vi jobbar även till stor del med Arbetsförmedlingen och deltar i de flesta av deras mässor. Detta är i sig bra – men i princip fel. Med det menar jag att det är att angripa problemet från fel håll. Jag hade hellre sett att Manpower eller annan rekryteringskonsult var vår närmsta samarbetspartner. Att arbeta inom FM bör vara en karriärplan och ett önskejobb från start till mål, inget andrahandsval. Kunskapen om möjligheten bör generera ett aktivt val tidigt. Vi skulle dessutom tjäna på att förankra kvaliteten hos våra medarbetare även inom det civila.

Frågan är – varför är kunskapen om FM:s arbete och yrken så pass liten? Vi verkar i ett land som varit förskonat från krig under en väldigt lång tid. Sanning att säga så tror många att vi fortfarande är neutrala och att värnplikten lagts i vila är..-inte så förankrat som man skulle vilja tro. (Under genomförandet av onställningen år 2010 följde jag svensk media via web från FAE. Jag uppfattade inte någon stor debatt eller skriverier om FM:s övergång från ett personalförsörjningssystem till ett annat. Att värnplikten “togs bort” var snarare en notis än rubrik.)

Med jämna mellanrum kommer man uppifrån med nya PR-kampanjer – som enligt min ringa mening – är långt ifrån förankrade i vår dagliga verksamhet. Men det är det resultat man ställs inför när man ålägger en uppgift på dem som saknar insikt.

Missförstå mig rätt: jag tror inte att det handlar om nonchalans eller ignorans, utan bara det problem som är oerhört intressant att finna i FM av alla ställen – nämligen bristen på samsyn.

Det tycks mig som om vi lever och verkar i olika verkligheter – där det är vår lott att göra det bästa utav de riktlinjer som sänds till oss uppifrån. Men det blir som att bygga både räls och tåg på samma gång som man eldar på utav bara den för att fortsätta framåt. Förr eller senare så når man en punkt som kräver handling för att inte tåget skall spåra ur.

Om ett vinstdrivande företag skulle genomföra omorganisationer i den storlek som FM gjort, gör och kommer göra, så skulle det INTE ha fungerat om man inte först förankrat dem inom de egna leden. Det handlar dels om att bibehålla tilltro till den egna arbetsgivaren, dels till “the cause” och framförallt tilltro till framtiden.

Återigen tillbaka till personalförsörjningen. Som idag – och framförallt framöver – handlar om att få in rätt individer på en GMU och sedan behålla dem som soldater/sjömän och/eller SOU/YOP. Men då måste man börja tänka till. Jag vet ingen annan arbetsgivare som medvetet velat sälja in sig som ett “testa-på”-projekt. “GMU är bara tre månader.” Var förmedlas det att det är ett aktivt val om en karriär? En väl genomförd och godkänd GMU är första steget till fortsatt tjänst inom Försvarsmakten – vars unika kompetens är väpnad strid. Är det verkligen något man “provar-på”?

Jag har, senast på rekryteringsseminariet i höstas, ställt frågan till InfoS “Är ni medvetna om att ni inte kommunicerar ut att soldat/sjöman är ett yrke?” och fick då det enkla svaret “Ja”. För mig är detta helt verklighetsfrånvänt eftersom personalförsörjningen är vad verksamheten är baserad på. Nu ska man ju tillägga att detta skedde i ett privat samtal med en enda individ – men jag förfasas ändå. När jag och mina kollegor är ute så jobbar vi aktivt med att beskriva FM som arbetsgivare och GMU som vägen in för den som ser en framtid inom verksamheten. Vi trycker på viktiga faktorer som att sökande bör tillskansa sig all information de kan – eftersom antagningsprövningen de facto är en anställningsintervju. Vi gör oss så tillgängliga som vi bara kan – genom både genom sociala medier, mail och telefon. Jag stänger sällan av min jobbmobil och fel eller ej så är min ambition att ta alla samtal och att svara på alla frågor. För det är viktigt. Det handlar om min, mina kollegors och verksamhetens framtid.

Det går inte att blunda för verkligheten och tro att vi kommer fortsätta serveras ur den stora skålen med värnpliktiga. Den tiden är förbi och en av de viktigaste aspekterna i mitt arbete har varit att förankra rekryteringens och informationsspridningens betydelse internt – på det egna förbandet. Som civilanställd har jag haft fördelen att komma och gå “utom ramen” bland alla. Jag berättar om vad jag faktiskt gör och hur jag gör det. Det finns fortfarande en upplevd tveksamhet mot funktionen och ja – vi jobbar stundtals i oerhörd motvind – men det är en kamp jag gärna tar om det leder till förändring. Nu, efter 18 månaders anställning syns resultaten komma smygande. Vi har stöd ifrån vårt eget förband och får tilldelat soldater vid stöd på event och annat. Detta är guld värt eftersom det är DE som kan berätta om sin tjänst och vardag långt mycket bättre än någon annan.

Jag önskar att alla FM anställda fick en dag att gå ut på närmsta skola, arbetsförmedling eller ungdomsgård och berätta om sitt yrke, sin vardag och sina erfarenheter.

Jag hade förmånen att prata med vår informationsdirektör då han besökte vårt förband. Ja – jag förstår att där finns ett syfte och ett koncept som följs gällande aktuella kampanjer. Jag verkar efter det – för det är de verktyg jag har. Det ändrar inte min egen önskan om att FM skulle kunna marknadsföra sig på annat sätt. Men – vi får väl sitta lugnt i båten och se tiden an. Förr eller senare kommer resultaten av de investeringar som görs nu. Så småningom kommer vi kunna gå ner i kampanjernas omfång och kostnad och då rikta direkt mot yrken och tjänster. Vägen dit är krokig men målet tycks vi alla var ense om. Däremot gläder det mig oerhört att vi är rörande överens om att kampanjernas utformning och budskap måste förankras internt inom organisationen. Trots allt är det vi medarbetare som får stå till svars för vad familj, vänner och bekanta ser på reklam.

Istället för de reklamer som går så skulle jag vilja se en som heter “Vad tror du att jag jobbar med?”. Vi måste nå ut i verkligheten med verklighet. Våra kollegor har alla tagit ett aktivt beslut att kämpa för demokratiska och mänskliga rättigheter med sitt eget liv som insats. Våra anhöriga lever med det beslutet. Jantelagen kan inte förtrycka FM och vi måste börja ses som en attraktiv arbetsplats och framförallt – att när en FM anställd lämnar för civilt arbete så ska deras utbildning och tjänstetid vara meriterande inom näringslivet. Utbytet måste förankras.


Jag tror på Sverige, Försvarsmakten och vårt behov av att finnas till. Vi är ett av få företag som arbetar för att inte behövas och vår kamp mot detta mål bör stöttas av alla och envar. Men för att bibehålla kvalitet och kontinuitet bland våra medarbetare så måste vi marknadsföra oss på rätt sätt. I dagsläget får vi fortsätta efter de förutsättningar vi har tillhanda – men förr eller senare vore det utopiskt att bli fristående från det politiska spelet.

 Hanna

Wallmark, Moderaterna och NATO-frågan

Idag skriver Hans Wallmark, (M) ordförande i Utrikesutskottet, på Frivärlds debattsida om kraven för att Sverige skulle gå med i NATO. Det är välkommande att en ledande M-politiker tar bladet från munnen och börjar diskutera alliansfrågan, men samtidigt lämnar hans artikel minst lika många frågor.

Wallmark anklagar ledande S-företrädare för att inte ”våga prova NATO-argumenten”, när ska M-företrädare våga prova NATO-argumenten? Karin Enström var nära att stå svarslös när hon blev intervjuad under Folk och Försvars rikskonferens och fick frågan vad fördelarna var med NATO. Det hon fick fram till svar handlade om att hon skulle tro att den stora fördelen var att det är bra att vara med att bestämma (rekommenderar varmt denna intervju, ca 6.20 in), men noterbart var att hon undvek att säga att det skulle ge vårt land försvarsgarantier. Skulle det vara en positiv aspekt med ett svensk medlemskap när det är mer uppenbart än tidigare att vi ej har en förmåga för att försvara Sverige vid en eventuell konflikt? EU:s förmåga och nordisk försvarsallians som Wallmark diskuterar har redan behandlats på bloggen. Kommer någon moderat företrädare säga otvetydigt att de är för NATO?

Ytterligare listar Wallmark att en folklig uppslutning som ett krav för att Sverige ska med i NATO. Detta är en rimlig och god ambition, men hur ska en folklig uppslutning kunna nås när man ej bygger opinion för den och diskuterar för och nackdelarna med ett medlemskap? Eller i Claes Arvidssons ord:

”Det är stadgfäst i [Moderaternas] utrikespolitiska program att man ska verka för ett medlemskap, inte att man ska hålla käften fram tills den dag alla dessa villkoren är uppfyllda”


Postat i:NATO Tagged: Moderaterna, Utrikespolitik

GSS/T – En het potatis

Att rekryteringen av tidvis tjänstgörande soldater och sjömän inte går som planerat diskuterades i förra inlägget och är också en fråga som diskuterats under året. Som så många andra frågor rörande personalförsörjningen kan man konstatera att ansvarsfrågan är det ingen som vill ta på sig.

Försvarsmakten hänvisar till ett uteblivet och försenat lagstöd och hemställer därtill i det senaste budgetunderlaget om lagändringar för att förbättra villkoren för tidvis tjänstgörande personal. Från politiskt håll skjuter man helst över ansvaret på Försvarsmakten.

Det blir lätt så när beslut ska hastas fram innan utredningar.

Tolkarna borde få en egen solidaritetsförklaring!

I helgen hade SVT ett par nya nyhetsinslag om tolkarna i Afghanistan. Det ena handlade om de som tolkar åt vår styrka i Afghanistan och det andra om Danmarks förändrade inställning till sina tolkar.

Det är verkligen en föränderlig omvärld, inte bara i säkerhetspolitiken utan också i tolkfrågan. Danmark som tidigare framhållits som ett gott exempel efter att deras tolkar i Irak och deras familjer fick följa med de danska styrkorna hem, har nu bytt linje. Tolkarna anställs av ett privat företag, och därmed anser danska politiker att ansvaret är begränsat.

Norge däremot, som tidigare haft denna hållning, har nu svängt något åt andra hållet. För några dagar sedan avslöjade Verdens Gang att 21 tolkar kommer att definieras som flyktingar. De kommer att få resa till Norge på norska statens bekostnad när säkerhetskontroller är genomförda.

Sverige har naturligtvis två anställningsformer samtidigt. En del tolkar är anställda via ett schweiziskt serviceföretag, medan andra är anställda av Försvarsmakten. Statens inställning i frågan känner vi till sedan i somras, då migrationsministern Tobias Billström, i en Svd-intervju uttalade:

”Jag tycker att det skulle vara helt orimligt om en person som varit anställd av svenska staten fick en förmånligare behandling än en person som inte varit det.”

Nu är det väl ändå så att de som utövar myndighet åtnjuter ett förstärkt indirekt skydd genom tjänstemannaskyddet. Det innebär att den som exempelvis hotar en polis kan dömas för våld mot tjänsteman. Skalan motsvarar den som råder för grovt olaga hot i alla andra fall.

Migrationsministern åtnjuter också, helt riktigt och nödvändigt, ett livvaktsskydd emellanåt. Det gör han på grund av att han åtagit sig en viktig funktion i staten och att det bedöms finnas en hotbild. En artist eller en direktör tvingas däremot betala för sitt livvaktsskydd, medan en förskolelärare som blir hotad av en ex-partner får i de allra flesta fall ingen livvakt alls, eftersom hen varken har pengar eller en statlig funktion.

Rimligen borde då en människa som tjänstgjort som anställd tolk för svenska staten, och som med stor säkerhet kommer att utsättas för hot om våld eller direkta våldshandlingar, vara förtjänt av en seriös prövning. Det är mycket som måste vägas av och kontrolleras mot andra lagar och regelverk. Skulle nya bestämmelser gälla för en timanställd i Angola, om inbördeskrig plötsligt skulle bryta ut där? Skulle en distansansökan även omfatta tolkens familj? Måste anställningstiden varit en viss tid exempelvis motsvarande provanställning?

Frågan måste utredas. Det är inte fel att statsmakterna inte kunde förutse denna situation, men hållningen att inte erkänna problemet är förvånande. Förklaringen kanske kan sökas i att ett erkännande av problemet skulle äventyra bilden av en succé i Afghanistan. Istället är det tystnaden som talar. I åtta månader har frågan bollats mellan arbetsgivaren Försvarsmakten och andra myndigheter. Nu heter det att Ledningsstaben tittar på frågan…

Vad som skulle behövas är att en militär chef tar bladet från munnen och uttrycker sin mening om denna grupp. Denne skulle kunna intyga vilka värdefulla insatser de gjort för svenska förband, trots personliga risker. Ett par av dem har redan dödats i tjänsten. Tolkarna borde omfattas av en solidaritetsförklaring!

Johan Tunberger sågar försvarsförmågan i TV4

I TV4:s nyhetsmorgon förklarade Johan Tunberger för förvånade programledare, och troligtvis för en lika förvånad svensk befolkning hur illa ställt det faktiskt är med den svenska försvarsförmågan. Det är uppenbart många som har svårt att ta in att ÖB:s beskrivning av "en-veckasförsvaret" som det ser ut nu, aldrig kommer att kunna uppnås då det årligen saknas 4,5 miljarder. Det innebär således att "en-veckasförsvaret" är att betrakta som en utopi med nuvarande regering.

Hur försvarsförmågan ser ut "här och nu" kan vi då enbart förfasas över. Sveriges försvarsmakt skulle enligt Moderaternas ständigt återkommande mantra vara "tillgänglig, användbar och flexibel" för att kunna möta morgondagens hot som är "komplexa, oförutsägbara och gränslösa".

Just nu känns försvaret möjligen flexibelt, men kan dessvärre inte ens möta de mest förutsägbara och enkla hoten, mycket på grund av en kraftfullt reducerad numerär inom samtliga försvarsgrenar. Se intervjun med Johan Tunberger i TV4 här nedan.

%22Svenska%20f%C3%B6rsvaret%20p%C3%A5%20v%C3%A4g%20mot%20kollaps%22

Försvarsmakten vill

Odd Werin

Allan Widman hävdade i en artikel i Svenska Dagbladet den 2 mars 2013 (inte på nätet) att Försvarsmakten inte vill införa tidvis tjänstgörande gruppbefäl soldater och sjömän, GSS/T. Grunden skulle enligt Widman bero på att Försvarsmakten redovisat fakta om att målbilden för GSS/T inte uppnås förrän 2023, skriver förre planeringschefen vid Högkvarteret, konteramiral Odd Werin.Några kommentarer och några frågor. Först är det väsentligt att klarlägga att Försvarsmakten ska personalförsörjas frivilligt enligt helt nytt system som beslutades 2009 i riksdagen men inte blev lagstadgat i sin helhet förrän 1 juli 2012. Att Försvarsmakten under denna korta tid lyckades rekrytera och anställa över 1500 GSS/T är enligt min mening bra gjort.

Det leder mig över till viljan i personalförsörjningsreformen. Till att börja med arbetar Försvarsmakten systematiskt med uppbyggnaden av insatsorganisation 2014 givet tilldelade resurser. År 2019 kommer enligt nuvarande plan huvuddelen,  mer än 90%, av GSS/T finnas utbildade vid sina förband. Det är därmed tydligt att försvarsmakten vill införa systemet. Allan Widmans påstående att Försvarsmakten enbart vill ha heltidsanställda soldater kan därmed avfärdas.

Frågan tycker jag är mer befogad att ställa om killar och tjejer, i tillräcklig omfattning, vill anta utmaningen att bli tidvis tjänstgörande soldater? Kommer de som vill börja i försvarsmakten – känna att de får tillräckligt stöd? Stöd från politiskt håll och stöd från sina arbetsgivare? Kommer deras arbetsgivare vilja vara välvilligt inställda till deras återkommande frånvaro från arbetsplatsen för tjänst i Försvarsmakten?

Sveriges nya och frivilliga personalförsörjningssystem, för Försvarsmakten, är enligt min mening den största utmaningen som försvaret står inför. Om det ska bli framgång krävs ett nationellt engagemang. Politikerna måste kliva fram och leda en fråga som är bredare än försvarssektorn. Näringslivet måste i tillräcklig omfattning ställa sig bakom och sist men inte minst måste viljan att bidra till att göra skillnad för Sverige – frivilligt komma från individen. Saken måste kännas motiverad och attrahera – Försvarsmakten kan bara göra sin del.

Odd Werin
Konteramiral
Tidigare Försvarsmaktens planeringschef.
Blivande svensk militärrepresentant till EU och NATO.

 

Gotland – Logistikerns mardröm del 2

Ordet "Logistik" kommer från två olika ordrötter:
Logistikos = Skicklighet i att beräkna
Logisticus = Något som är baserat på sunt förnuft.
I dagens civila samt militära verksamheter handlar logistik om att styra och samordna materialflöden och informationsflöden på bästa möjliga sätt, för att verksamheten ur ett övergripande perspektiv skall kunna skapa sig fördelar gentemot sina konkurrenter. Läs mer om innebörden av den moderna logistiken här.

Försvarsmakten och i huvudsak regeringen missuppfattade totalt innebörden av logistik i samband med försvarsbeslutet 2004, då man aktivt beslutade att avveckla P18, även kallat MekB 18, ett mekaniserat armeförband på ön (mekaniserat innebär att alla enheter transporteras i fordon). Öns strategiska läge, och svårigheterna att undsätta ur ett ön i ett rent logistiskt perspektiv i en svår situation tyder på total oförmåga till sunt förnuft.

Men detta skedde igen 2008 i samband med det nya inrikningsbeslutet, när man triumferade att Gotland åter fick militär närvaro. Man skulle ställa ett antal stridsvagnar i ett förråd. Bara stridsvagnarna, men ingen annan utrustning, utrustning som krävs för att faktiskt använda stridsvagnarna. Avsaknaden av sunt förnuft kvarstår, men oförmågan till att genomföra mycket enkla beräkningar tillkom. Exempelvis kräver enbart fyra stridsvagn 122B nio kontainers med reservdelar för att kunna säkerhetsställa användandet i internationell tjänst. Läs mer om det här och här. På Gotland skall 12-15 stridsvagnar förrådställas.

Som jag tidigare beskrivit på bloggen så är ett s.k. "vapensystem" en kombination av olika typer av utrustning och fordon, alla delar är viktiga för att själva "vapnet" skall kunna användas. Vapensystemet "Stridsvagn 122" behöver bland annat tankbilar, ammunitionstransporter samt underhållsfordon som transporterar reservdelar och personal som kan reparera stridsvagnen om den går sönder. Till detta tillkommer även en s.k. bärgningsvagn, som kan dra loss stridsvagnen om den kör fast eller om underlaget ger vika, vilket är relativt vanligt om stridsvagnen framförs på mindre vägar, se exempelvis här.

I ett större perspektiv, i en stridssituation, behövs natuligtvis flera andra olika enheter för att kunna genomföra strid mot den fientliga aktören. Exempel på en kombination av enheter som behövs endast på marken:  
  • Spaning och underrättelseenheter, dessa enheter har i huvudsaklig uppgift spana på fienden och analysera och bedömma dennes framtida avsikter.
  • Trossenheter, dessa enheter har uppgifter som kan ses som underhållskarraktär, som att förse övriga enheter med mat, ammunition, underhåll av olika vapenssystem m.m.
  • Stab och stabsenheter, dessa enheter leder och planerar verksamheten. 
  • Skytteenheter, själva infanteriet, dessa förband ansvarar i huvudsak för själva stridshandlingarna. De flesta nutida förbanden är mekaniserade, vilket innebär att dessa förflyttas med fordon, ofta bepansrade sådana. Skytteförband är mycket viktiga när stridsvagnar används, då skyttesoldaterna skyddar stridsvagnen exempelvis i närstrider.
  • Understödsenheter, dessa enheter ansvarar för eldunderstöd och förstärker skytteförbandets stridshandlingar. Exempel på understödsförband är artilleri och stridsvagnar, och även luftvärn kan tillräknas till detta.
I dagens moderna strid måste även hänsyn tas till stridens alla arenor, läs mer om dessa i slutet av detta inlägg. Detta ställer oerhörda krav på samordning mellan exempelvis stridkrafterna som tillhör mark, sjö och luft. Detta förutsätter i sin tur att resurser från vardera arena kan avdelas och samordnas när stridshandlingar skall genomföras. Problematiken som uppstår när dessa aspekter berörs faller utanför den "logistiska" avgränsningen, men för den intresserade rekomenderar jag KKRVA´s studie "Det operativa dilemmat".

Vid mina efterforskningar inför dessa blogginlägg har jag funnit en mängd information i olika öppna källor, som vid en summering kan anses tangera på den militära sekretessen. Jag har därmed valt att bygga upp mina resonemang kring de logisiska svårigheterna på en serie ganska simpla antaganden, istället för att kvantifiera och diskutera kring de exakta resurserna som Försvarmakten har. 

Om scenariot som beskrivs i första delen av denna inläggsserie skulle bli verklighet så kommer den svenska regeringen och försvarsmakten ställas inför stora svårigheter.

Regeringen måste fatta beslut som kan ge förödande konsekvenser, något som i realiteten kan innebära att konflikten kan eskaleras. Sannolikheten att svenska soldater och medborgare kommer skadas eller dödas är stor. Hur mycket konflikten eskalerar beror på den fientliga aktörens vilja att upprätthålla sina positioner på Gotland, ju starkare vilja, ju starkare resurser kan aktören tillgripa.

Om regeringen beslutar att flytta kvalificerade militära styrkor till Gotland för att driva tillbaka den fientliga aktören, kommer detta innebära:

- Sannolikt ett motdrag från den fientliga aktören, i form av truppförstärkningar, eller ökad fientlig verksamhet mot de svenska aktiviteterna från havet eller luften. Eftersom den fientliga aktören har tagit sig över en hög politisk tröskel, genom att landsätta trupp på svenskt territorium och basera fartyg i svenska vatten, är mitt antagande att aktörens politiska vilja är stark att bibehålla sina positioner.

- Från svensk sida måste denna förflyttning av kvalificerade militära styrkor till Gotland genomföras snabbt, innan den fientliga aktören vidtar motåtgärder. Dessa motåtgärder försvårar i hög grad möjligheten till förflyttningen.

Dessa två aspekter skapar ytterligare två antaganden i scenariot:

Antagande 8) Den fientliga aktören kommer vidta lämpliga åtgärder för att hindra en svensk förflyttning av kvalificerade militära styrkor till Gotland. Åtgärderna begränsas till insatser på Gotland samt på Östersjön. Inga insatser från flyg och fartyg sker mot transporter och andra aktiviteter på det svenska fastlandet. Dock kan begränsade sabotageaktiviteter komma att genomföras på fastlandet. Detta i enighet med resonemanget som kopplar till viljan att i största möjliga mån begränsa konflikten.

Antagande 9) Den svenska regeringen beslutar att ett komplett förband skall förflyttas till Gotland. Med komplett förband menas, infanteri, tross, stab, spaning samt understöd (detta redogörs i detalj ovan). Förbandet skall kunna verka i en hög konfliktnivå mot en symmetrisk motståndare. Med hög konfliktnivå menas något som kan liknas med ett fullskaligt krig, samtidigt som en symmetrisk motståndare innebär att den fientliga aktören har tillgång till liknande vapen, som stridsvagnar, artilleri osv.

Nu börjar det hetta till på riktigt, och logistikerns mardröm är nu en dröm där sunt förnuft avsaknas helt, samtidigt som räkenskapsförmågan försvann i samband med försvarsbeslutet 2000.

I nästa inlägg kommer jag visa på hur en förflyttning av kvalificerade militära styrkor kan komma att se ut, om detta hypotetiska scenario skulle bli verklighet.

Stay tuned!

/HW








DN-artikel idag "Sverige tjänar på att delta i militärövningar" s.10

Jan Joel Andersson från UI kommenterar Sveriges vilja att ha goda relationer med USA. Varför Sverige ska ha goda relationer kommenteras enligt följande.
"Han (Jan Joel - KS anm.) jämför med Finland, som är ganska tydliga med att man vill ha goda kontakter med Washington om någonting händer som hotar Finlands säkerhet.
-För Sverige verkar det vara nog att vara en uppskattad partner och att få vara med. Men att vi är goda vänner innebär inte alltid att vi har gemensamma intressen, säger Jan Joel Andersson

Vad kan jag säga? Jag har alltid tyckt att Jan Joel uttrycker sig klart, koncist och klokt - så också denna gång.




KlartSkepp! - - . .

Sjättekolonnarna dansar gärna Moskvas dans

20130303-211613.jpg
Utan någon som helst eftertanke låter Alliansfritt den ryska videon förstärka sitt budskap i den ironiska kampanjen ”Bestycka Gotland”.

Spridningen av den ryska parodin om det svenska försvaret har gått som en löpeld över Mediasverige och vidare över världen sedan Observationsplatsen twittrade om den sent på onsdagskvällen efter att ha upptäckt den på siten militaryphotos.net

När man läser kommentatorsfältet på Youtubekontot där filmen är upplagd ser man en hel del svenska(?)kommentarer som hellre välkommnar Ryssland än en svensk NATO-anslutning. Det är förundrande att se individer som hellre tar ställning för en stat där rättsäkerhet och mänskliga rättigheter är på upphällning än att närma sig en allians av stater där västerländsk parlamentarism är normen.

Än värre blir det när politiska opinionsbildare i Sverige tar budskapet i munnen och låter Moskvas parodi bli en inlaga i sitt eget ideologiska arbete. Exempel på detta är Alliansfritt Sverige som via sitt Twitterkonto spred filmen under glada tillrop. Att sedan socialdemokratiska lokalpolitiker tar sedan gärna upp detta via bloggar är än värre. Fri opinionsbildning är viktigt men frågan är lämpligt att använda, i värsta fall förtäckt propaganda? Nu är det inte bevisat att så är fallet, men den allvarliga undertonen i det aktuella showen klingar väl med vad Moskva anser om Sverige och NATO.

Under andra världskriget sändes i rundradion en programserie av den då välkände majoren Arvid Eriksson, kallad ”Radiomajoren”, där han manade till stark försvarsberedskap hos allmänheten. Ett av hans uttryck som kom att gå till historien är ”Sjättekolonnarna”. Dessa var enligt honom ”den missmodiga, håglösa, ryktessmidande, ryktesspridande och försvarsolustiga delen av folket”.

Sjättekolonnare likt Alliansfritt har visat att man kan sprida vems budskap som helst, bara det gynnar den egna saken. Moskva bjöd upp till dans, utan tvekan dansar de med…


Rekrytering – del 2: Inte bara soldater och sjömän

2014 som blev 2019 är nu 2023

Svenska Dagbladet och Sveriges Radio rapporterade igår om Försvarsmaktens budgetunderlag 2014 att beräkningarna nu tyder på att Insatsorganisation 2014 inte kommer att kunna intas till 2019 som planerat. Det datum som nu prognosticeras är 2023, det vill säga 10 år efter organisationens datum, med hänsyn till den tröga rekryteringen av tidvis tjänstgörande soldater och sjömän. Därmed fallerar datumet 2019 på benet personalförsörjning. För att inte benen materiel och övning också ska haverera krävs omfattande anslagstillskott, vilket dryftats i tidigare inlägg och på senare även i media.

Beskedet om svårigheterna inom personalförsörjningen kommer inte som en överraskning för somliga av oss. Vissa av oss ”negativa försvarsbloggare” har sedan starten varnat för att den mycket hastiga och digitala övergången till ett yrkesförsvar inte tagit höjd för rekryteringssvårigheter och Försvarsmaktens bristande attraktionskraft hos i dagens samhälle. Framförallt har vi varnat för risken att anställda soldater och sjömän inte stannar de 6 år som krävs för att personalförsörjningssystemet ska gå ihop, utan lämnar i förtid då lön, arbetsuppgifter och målsättningar inte överensstämt med förväntningarna. Ända sedan yrkesförsvarets start har vi matats med information från försvarsministrarna om hur bra det nya personalförsörjningssystemet fungerar, medan erfarenheterna på fältet inte alltid varit lika positiva.

Situationen inom personalförsörjningen är fortsatt mycket bekymmersam. I sitt underlag till den försvarspolitiska inriktningspropositionen 2009 angav Försvarsmakten att under 2013 skulle motsvarande två bataljonsstridsgrupper finnas tillgängliga. I regleringsbrevet för 2012 hade dock målet skjutits bortåt. Nu handlade det om en stridsgrupp sammansatt av lägre förbandsenheter från hela landet från 2013 och först 2014 om en stridsgrupp med kärna ur en och samma bataljon.


En oövad organisation

Till dess att hela organisationen är fullt uppfylld med kontinuerligt och tidvis tjänstgörande soldater 2023 (om nu ens det datumet håller?) utgörs utfyllnaden med tidigare utbildade värnpliktiga. Detta är ett reellt problem på många sätt.

För det första är det 2023 minst 13 år sedan dessa värnpliktiga ryckte ut. I bästa fall är det ännu längre sedan, då de sista årens värnpliktiga i regel gavs en sämre utbildning än sina tidigare kollegor.

Under hela tiden fram till att de sista värnpliktiga fasas ut kommer de aldrig att repetitionsutbildas. Det skulle helt enkelt inte se bra ut och inte takta med den bild av det nya personalförsörjningssystemet som såväl politisk nivå som Försvarsmakten vill framhålla. Det ena problemet blir då att förbanden aldrig kan samövas. Det andra problemet blir utbildningsståndpunkt avseende den stora mängd ny materiel som införs i Försvarsmakten.

Att en svensk regering skulle ge sitt godkännande till att inkalla krigsplacerade värnpliktiga för repetitionsutbildning liknande den som föreskrivs i dokumenten i form av GMU och KMU, sex månader innan ett eventuellt krigsutbrott är oerhört svårt att se.


Repetitionsutbildning av värnpliktiga skulle dock förmodligen medföra den positiva effekten att flera av de värnpliktiga får en nytändning och skulle kunna tänka sig en anställning som tidvis tjänstgörande soldater – utöver de positiva effekterna såsom att Försvarsmakten för en gångs skull skulle få samtränade förband. Den nu liggande ekonomin tillåter dock varken en dylik repetitionsutbildning och samträning av mixförband idag, lika lite som en övning av IO 2014 då organisationen intagits år 2023.


Haltande officersrekrytering

En mycket allvarlig aspekt av problemen i personalförsörjningen är problemen i officersrekryteringen. Till årets antagning inkom drygt 270 ansökningar. Visserligen var årets antal platser på officersutbildningen reducerat till 100 (varav 20 platser uppdragsutbildning av piloter) av ekonomiska skäl och det faktum att antalet officerare ska minskas. Det är ändå en dramatisk skillnad mot värnpliktens sista år 2010, då 1600 sökte officersutbildning. Inom något år ska åter över 200 officerare utbildas årligen och då är det inte hållbart med så få och så ”dåliga” sökande som nu är fallet. För att hålla en någorlunda nivå på utbildningen bör antalet sökande i förhållande till platser överstiga 3 till 1. Jämför man med Polisen så hade man där förra året ca 13 000 sökande till ca 800 platser. Det är uppenbart att här föreligger avsevärda brister.

Officersyrkenas identiteter är idag allvarligt hotade. Sedan värnpliktens avveckling och även dessförinnan då vissa värnpliktsinriktningar försvann till följd av anklagelser om ”grå arbetskraft” försvann vissa tjänsteinriktningar från ungdomars medvetande. Dessa yrken är nu svårrekryterade då ingen marknadsföring mot enskilda officersyrken genomförs i Försvarsmakten idag. All rekrytering hanteras numera av Försvarsmaktens HR-centrum i Stockholm, där man har svårt att se behovet som upplevs ute på förbanden. Enskilda initiativ, som t ex senast från kadetter på Karlberg möter kalla handen. Därtill söker man inte längre till en specifik inriktning, utan det är ett centralt officersintag (med undantag av pilotutbildningarna) och inriktning mot en speciell tjänstegren görs senare under utbildningen. Man utbildas alltså från början mot att bli inte officer, inte att bli t ex infanteriofficer. Målbilden blir därmed än svårare att se för den eventuellt sökande.

Ett annat problem med dagens rekryteringsform som ej föregåtts av en värnplikt är hur Försvarsmakten ska kunna säkerställa kvaliteten på de sökande och att de sökande hamnar rätt. När officersutbildningen tidigare föregicks av 10,5 mån värnplikt kunde den sökandes befäl under denna tid bilda sig en mycket god uppfattning om den sökandes lämplighet som officer. Idag sker detta via några få dagars enklare tester och intervjuer. Sannolikt kommer vi inom några år se ett kraftigt ökande behov av en ny uttagningsprocess. Skipper har tidigare berört problemet med marinkadetter som inte har en aning om vilka anlag de har för sjösjuka eller hur de gillar att vara på sjön. Resultatet blir att Försvarsmakten lägger stora belopp på en individ som i slutänden är oanvändbar i organisationen och troligtvis slutar sin utbildning, samtidigt som individen kunnat ägna dessa år av sitt liv åt något annat.

En svag officersrekrytering är ett minst lika stort problem som bristen på soldater och sjömän. Utan officerare finns inte personal som ska leda förbanden. Utan ett inflöde på nya officerare kommer dräneringen av äldre officerare att bli ett svårt problem, då prioriteringen inom myndigheten i högre grad kommer att göras mot administrativa uppgifter, då det är dessa som är mätbara och kännbara i vardagen. Kunskapsöverföringen blir också lidande varpå hjulet måste återuppfinnas på nytt som i så många fall redan till följd av 00-talets ”strategiska time-out”.

Däritll innebär organisation 2014 att Försvarsmakten inte har en tillväxtpotential. Det blir oerhört svårt att vid behov skapa en tillväxt ur denna organisation då den inte har beräknats med några reserver för att kunna möjliggöra tillväxt till en större organisation eller förbandsersättning. Varken antalet officerare eller soldater och sjömän har dimensionerats för något annat än att hålla en krigsorganisation. Vanligt förekommande företeelser såsom sjukdom, utbildningar, föräldraledigheter, tjänstledigheter för att inte nämna rekryteringsproblem gör att organisationen aldrig kommer att kunna vara uppfylld.


Lika lite som vi har råd med att inte få förbanden uppfyllda med soldater och sjömän har vi råd med en officersbrist och inte heller ett sämre chefskap till följd av för få sökande. Ett första steg bör vara att återinföra identiteterna i officersyrkena och att tillåta riktad rekrytering. På längre sikt måste Försvarsmaktens folkförankring kraftigt stärkas för att det nuvarande personalförsörjningssystemet ska fås att fungera. I flera års tid har man nu pratat om Försvarsmakten som ”varumärke”, men varumärket verkar dock ha blivit allt mer skamfilat. Tyvärr verkar det svårt att återta en bred folkförankring utan att återinföra någon form av värnpliktssystem. Utan folkförankring, ingen fungerande rekrytering.


Eftertankens kranka blekhet

Förmodligen börjar nog allt fler politiker och chefer i Försvarsmakten känna för yrkesförsvaret och IO 2014 såsom Kjell-Olof Feldt inför löntagarfonderna. Yrkesförsvaret är idag lika ideologiserat som värnpliktsförsvaret var för 30 år sedan. Att nu återgå till ett renodlat värnpliktsförsvar tror jag inte på. Däremot verkar det sannolikt att Sverige inom fem år följt i Norges fotspår och återtagit delar av värnpliktssystemet. I sådana fall har vi åter varit del av en mycket kostsam parentes i den svenska försvarspolitiken.


Det är nu alltså först 2023 som Sverige kan anses ha ett ”en-veckasförsvar”, med tanke på prognosen för personalförsörjningen i budgetunderlaget för 2014. Frågan kvarstår – vilket försvar har vi idag och fram till 2023?


Media: FT

Gotland – Logistikerns mardröm del 1

Inledningsvis vill jag ursäkta mig att det har tagit sådan lång tid mellan inläggen här på bloggen. Betongblandaren ursäktar sig genom att skylla på vardagspussel i allmänhet och semmelätande i synnerhet :)

Detta är ett av flera inlägg som kopplar till något jag har valt att kalla i tidigare inlägg för "den politiska parkeringen på Gotland". något som jag tidigare har försökt att koppla ihop med stridens grunder här på bloggen. På inrådan av kunniga personer som kommenterat på bloggen lämnar jag den idén för stunden. (Du finner inläggen här 123 samt 4.)  Syftet med detta och de kommande inläggen är dock fortfarande att visa på att parkeringen av stridsvagnar på Gotland är i huvudsak en politisk markering. Denna markering ger enligt mig inga direkta utökade möjligheter för att öka försvarsförmågan på Gotland.

Inläggen syftar till att belysa i huvudsak de praktiska logistiska bristerna, och kommer därmed lämna ute vissa aspekter som är viktiga ur ett holistiskt perspektiv. 

Gotland står ofta i fokus när den svenska försvarsförmågan diskuteras. Gotland, som jag tidigare här på bloggen har benämnt som "Östersjöns hangarfartyg", genom dess strategiska läge i Östersjön. Gotland är centralt vid en "upphetsat läge" i Östersjön (Jan Björklund använder termen här) Genom att Sverige är alliansfritt måste vi kunna uppvisa en proportionell styrka i jämförelse med en motståndare på exempelvis Gotland vid ett "upphetsat läge". Kungliga krigsvetenskapsakademin (KKRVA) med studien "Det operativa dilemat" resonerar att Gotland är ett primärt mål om Sverige skulle angripas. KKRVA´s studie ligger till grund för mina resonemang i detta inlägg.

Min personliga reflektion kring KKRVA´s studie är att man har gjort analysen på ett genomtänkt sätt, men samtidigt cirkulerar den kring en konfliktbild som närmast kan liknas med en fullskalig invasion. Något jag anser vara ett något missriktat utgångsperspektiv, då trenden inom krigföring utvecklas allt mer mot att begränsa konflikten. Man vill med andra ord enbart genomföra de mest nödvänliga åtgärderna med militära styrkor.

Rent spekulativt kan då Gotland komma att utsättas för i någon mån begränsade militära insatser från en fientlig aktör. Ön är samtidigt ett tacksamt mål då ingen kvalificerad militär närvaro finns att tillgå utan att en beredskapshöjning är genomförd och driftsatt på ön. En pessimistisk tolkning av Insatsorganisationen 2014 kan läsas här.

I denna serie blogginlägg avser jag beröra de rent praktiska aspekterna om Gotland skulle behöva förstärkas med militära styrkor i ett upphetsat läge i Östersjön.

Då bloggens huvudsakliga syfte är att skapa en ökad förståelse kring försvarsfrågor för en bred publik så väljer jag att inte fördjupa mig i vilka aktörerna kan vara i ett potentiellt scenario. Jag vill visa på ett begripligt sätt vilka potentiella brister som kan uppstå i en krissituation i vårt närområde 

Jag väljer att bygga mina resonemang på en serie antaganden om hur en fientlig aktör skulle kunna agera. Dessa antaganden är endast sannolika efter en ganska kraftfull säkerhetspolitisk eskalering. Jag har valt att spekulera kring ett scenario, som är extremt.  Scenariet skulle i dagsläget sakna motsvarighet i svensk efterkrigshistoria, detta är minst sagt ett "worst case scenario".

Anledningen att jag väljer ett "worst case scenario" har sin bakgrund i att jag inte tror att den svenska regeringen skulle våga beordra en omfattande förflyttning av kvalificerade militära styrkor (exempelvis manöverbataljoner) till Gotland innan läget är väldigt allvarligt i ett "upphetsat läge". Detta för att inte agera provokativt ur ett politiskt perspektiv.

Den enda historiska händelsen som kan ge uppslag hur en sådan kris skulle kunna hanteras utan en samlingsregering är U137 incidenten 1981. Relationerna mellan öst och väst var i början på 1980-talet mycket "frostiga", och relationerna mellan alla länder i vår närområde idag, 2013 är knappt jämförbara. Men samtidigt så kan fastställas att relationer mellan länder kan komma att förändras snabbt, och detta är ganska oförutsägbart på längre sikt.

Nedan följer mina antaganden i ett presumtivt scenario. 

Antagande 1) Min definition av ett "upphetsat läge"  inte är en fullskalig konflikt, utan mer en militär maktuppvisning från de involverade aktörerna, detta kan benämnas "Power projection". Denna riktas mot östra Gotland. Operationerna som en eller flera fientliga aktörer genomför mot svenskt territorium kan då benämnas diplomatiskt som "säkerhets- och stabiliseringsoperationer".  Just benämningen tydliggör syftet med operationen, och kan däregenom få en starkare förankring till folkrättsliga aspekter. Ingen krigsförklaring deklarerad av någon av aktörerna.

Den fientliga aktören genomför dessa operationer i huvudsak för att försvara egna intressen samt att i största möjliga mån dämpa konflikteskaleringen, genom att skapa underlag för ett "dödläge".

Antagande 2) Den fientliga aktören proklamerar en s.k. Maritime Exclusion Zone (MEZ) med gränsdragning från Gotland till fastlandet i öst. MEZ innebär i praktiken att en tillfällig försvarszon upprättas ett havsområde. Försvarszonen fyller både en diplomatisk och militär funktion, då man vill i huvudsak begränsa rörligheten för andra länders stridskrafter. En ännu strängare variant benämns TEZ, Total Exclusion Zone, som i praktiken innebär att aktören som proklamerar denna även avser sänka och avge eld på alla farkoster inom zonen. 

Antagande 3) Den fientliga aktören har upprättat en temporär bas i Slite på östra Gotland. Basen har i huvudsakligt syfte möjliggöra upprätthållande av MEZ. Basområdet är ytterst avgränsat och försvaras av högst en bataljon med lättare vapen. På basområdet finns fientligt luftvärn. De försvarande enheterna har strikta "rules of engagement" (ROE), och genomför inga som helst offensiva operationer utanför hamnområdet. Luftvärnet i basområdet används endast mot direkta angrepp från svenskt flyg, och därmed endast i självförsvarssyfte. Slite skyddas från havet genom den fientliga aktörens flotta, som formerar en blockad till hamninloppet. Dessa enheter har deklarerat att ha en ROE endast i självförsvarssyfte.

Antagande 4) Visby flygfält kontrolleras av den fientliga aktören. Flygfältet kontrolleras under samma förutsättningar som Slite hamn. Den fientliga aktören har luftvärn på platsen. 

Antagande 5) Den svenska regeringen har av politiska skäl valt att inte besluta kring användandet av mark- och amfibieförband som motåtgärd innan MEZ och den temporära basen är upprättad av den fientliga aktören. Mindre skärmytslingar har dock skett till sjöss och i luften, för att hävda det svenska territoriet. Man har från den svenska regeringens sida dragit sig in i det sista för att undvika en konflikteskalering, och därmed inte förstärkt den militära förmågan på Gotland med detta som skäl.  
Hemvärnet på Gotland är mobiliserat, men har inte beordrats att bedriva någon som helst strid mot den fientliga aktören för att inte eskalera konflikten. Hemvärnet spanar och rapporterar kring eventuella truppförstärkningar eller förflyttningar. 

Antagande 6) Insatsorganisation 2014 (IO2014) är operativ och driftsatt enligt plan. Detta innebär att stridsvagnar för ett stridsvagnskompani finns på Gotland, men inte övriga delar i vapensystemet. Stridsvagnarna är uppställda på Tofta skjutfält. Det saknas bärgningsfordon samt underhållsfordon, för exempelvis tankning och laddning av stridsvagnarna. I övrigt finns enbart hemvärn på ön, som har begränsad förmåga och resurser att lösa faktiska offensiva stridsuppgifter. Hemvärnet är inte samövat med stridsvagnskompaniet, vilket stärks av artiklarna här och här.

Antagande 7) NATO deklarerar att de inte kan avdela några resurser, varken ur ett militärt eller ett logistikperspektiv till Sverige. Baltstaterna samt Norge och Danmark fogar sig efter NATO´s beslut. Nato är redan uppbundet i det "upphetsade läget". Sverige har ej ett NATO medlemskap, och kan därmed inte åberopa något militärt stöd.


Sammanfattningsvis, Sverige har ingen tillgång till Natos transportresurser, och måste därmed förlita sig på civil sjöfart och civila aktörer för att transportera materiel. Fyra svenska militära transportplan finns tillgängliga, samt den svenska marinen har inget fartyg som kan transportera den materiel som behövs på Gotland i detta läge.

För att genomföra dessa transporter måste militära fartygs- och flygstridskrafter avdelas för att försvara transporterna mot fienden. Det är även rimligt att anta att det pågår en omfattande militär verksamhet ute på Östersjön. Vilket binder svenska militära resurser parallellt med att transporterna skall genomföras.

I nästa inlägg kommer jag att göra ett försök att visa på hur svårt det är med dagens försvarsmakt att flytta större mängder materiel under en kort tidsperiod, med mitt antagna scenario som bakgrund. Allt blir svårare när man måste undsätta en ö. 

Stay tuned!

/HW

Kalasjnikovs med svenskt krut

"Partiet har alltid rätt" (Die Partei hat immer recht) var inget skämt. Det bara görs inga såna här låtar längre (iaf i Europa).

Operation Norrsken är den hittills starkaste boken om den östtyska säkerhetstjänstens infiltration av Sverige. Författaren Christoph Andersson kommer med en mängd nya och omskakande uppgifter om kalla kriget i Sverige.

Operation Norrsken beskriver hur svenskt krut hamnade i östtyska Kalasjnikovs och varför den mystiskt försvunna Rapportjournalisten Cats Falck kunde ha blivit en av Sveriges mest kända journalister om hon fått fortsätta med sin story om svensk kärnvapenteknologi till DDR. Cats Falcks död berör mig fortfarande, kanske för att jag känner igen mig i hennes ungdomliga entusiasm och för att en av de första sakerna jag gjorde som frilans handlade om östtysk krigsmaterielsmuggling. Hennes död var kanske trots allt en olyckshändelse. Men det spelar nu, efter att Operation Norrsken släppts, mindre roll. För genom boken får vi veta mer om hennes fantastiska och skrämmande story. Och vilken story!

Minst lika gripande, men av helt andra skäl, är det att följa Christoph Andersson hem till den svenska f.d. nazisten och sedermera Stasi-medarbetaren "IM Kungen". Klockren research.

Operation Norrsken är tyvärr inte bara historia, den säger oss mycket om hur underrättelsetjänster agerar även i nutiden. Visst har mycket tekniskt förändrats sen murens fall, men de svagheter som boken suveränt dokumenterar ligger främst på det mänskliga planet.

Apropå kalla kriget och något väldigt mänskligt måste jag bara nämna lappen på toadörren som finns med i senaste Soldat & Teknik (2/2013). Vad som står på lappen? Läs artikeln "Kanonerna på Landsort"...

Boken presenteras ytterligare i senaste Pennan & Svärdet (3/2013).

Under ytan – Prolog

"Har ubåtsfrågan evigt liv? Hur kan det komma sig att frågan om vem eller vilka som sände in ubåtar i svenska vatten för tjugofem år sedan fortsätter att engagera folk? Är det inte dags att glömma hela rasket och gå vidare? Det har ju gått ett kvartsekel och alltihop hände ju i alla fall under vattenytan. Och inga döda eller skadade registerades, i vart fall inte på svensk sida." 
"Marininspektören...konteramiral Anders Grenstad förklarade i TV att det som hände för 25 år sedan inte längre är av intresse. Att vi inte har något behov av att veta. Jag tror han har fel! Vi vill gärna veta. Vem och varför. Även om det var länge sedan. Länder och folk har ett behov av att göra upp med sitt förflutna" 
Mathias Mossberg 

Det här är blir det första inlägget i en serie med projektnamnet "Under ytan" som kommer att avhandla vad som har hänt just under ytan i svenska vatten under flera decennier, åtminstone det som för oss är känt på ett eller annat sätt. 

Under ett antal år var svenska Marinen högst delaktiga i ett krig på eget territorium, även om det formellt sett inte var deklarerat som sådant av regeringen. Man insatte skarpa vapen mot främmande makts ubåtar. Något som då var, och fortfarande är helt unikt! 

Varför skriva om ubåtskränkningar i svenska vatten kan man kanske fråga sig? Det hela började att en större mängd litteratur, utredningar och artiklar i ämnet lästes av rent allmänintresse. Ju mer materiel som lästes, ju större blev perspektivet på ubåtsfrågan och de oerhört divergerande synsättet. Nationalitetsfrågan är en stor del i debatten. Var det några ubåtar här över huvud taget, är ett annat förhållningssätt. Så varför då inte passa på att sammanställa de intressanta delarna så att fler kan ta del av de olika händelserna del för del i små portioner i bloggformatet.

Jag har också konstaterat att det har skett ett generationsskifte inom Marinen. Många av de som var delaktiga under ubåtsjakten på 80-talet har slutat sin tjänst i Marinen och en ny generation har tagit över. Den samlade kunskapsbanken av vad som hände under de mest intensiva ubåtsjaktåren börjar sakta men säkert att reduceras vilket gör att den stora kunskapsbank som byggdes upp under ubåtsjaktens "guldår" även den börjar att dränderas. Men trots det så finns det fortfarande många som har ett eget intresse kopplat till ubåtsfrågan varför en inläggsserie som denna kanske kan komma att intressera såväl sjöofficer som landkrabba.

Det finns ingen ambition att göra några nya avslöjanden eller presentera några okända fakta, absolut inte! Det finns gott om forskare och utredare som redan har gjort jobbet även om det sannolikt finns åtskilligt mycket mera att gräva fram i ämnet. Målsättningen är i stället att presentera såväl kända som mindre kända fakta runt  undervattenskränkningar i svenska vatten i en någorlunda kronologisk ordning för att försöka åskådliggöra helheten och inte bara isolerade händelser på ett sätt som är lätt att ta till sig.

Det intressanta med undervattenskränkningar till skillnad från andra kränkningar av vårt territorium är att vi har haft oerhört svårt att detektera dessa, och har så fortfarande. En kränkning på på ytan och i luften har vi förhållandevis lätt att detektera då det är möjligt att såväl visuellt som med radar och andra elektro-optiska sensorer detektera, lokalisera och identifiera med hjälp av egna fartyg, flygplan och landbaserade sensorer. Men när det kommer till undervattenskränkningar så är det en helt annan sak.

Syns man inte, så finns man inte, är ett uttryck som kommer väl till pass när det handlar om undervattensverksamhet. I nästan samtliga fall av de kända kränkningar som förekommit i svenska vatten så har jakten initierats av en optisk iakttagelse av ett periskop eller ett helt ubåtstorn. Detta faktum ska vi hålla i bakhuvudet genom serien av inlägg då grunden för ubåtsoperationer är att en ubåt som inte vill synas med stor sannolikhet inte heller kommer att visa sig.

Vi kan då fundera på vid hur många andra tillfällen än vid de kända, som svenska vatten har kränkts av främmande ubåtar, men som aldrig kommit till Marinens eller allmänhetens kännedom! Att hitta en ubåt förutsätter att man har rätt resurser, med rätt utrustning på plats vid rätt tillfälle.I annat fall är det mer eller mindre en omöjlighet att ens detektera undervattensverksamhet.

Arbetet med serien av inlägg har pågått sedan årsskiftet, och där en stor del av researcharbetet även har lagts på att ta fram en kronologi för inläggen där händelser, huvudpersoner, utredningar och forskningsarbete har placerats in för att kunna paketera serien av inlägg på bästa sätt. I dagsläget så ser det ut att hela projektet kommer att omfatta drygt ett tjugotal inlägg.

Inläggen kommer att publiceras löpande under året då tid finns för att skriva. Men bloggens huvudsakliga fokus kommer även fortsättningsvis att ligga på att bevaka de aktuella säkerhets- och försvarspolitiska händelser. Om året fortsätter som det har startat så kommer det sannolikt att ta tid innan hela detta projektet är slutfört...

Det första inlägget i serien som förhoppningsvis kommer att författas inom kort kommer att avhandla, och påvisa det faktum att ubåtskränkningarna av svenska vatten inte alls var en isolerad händelse i början på 80-talet som många tyvärr tycks tro, utan startade redan under andra världskriget och har därefter varit ett återkommande problem för Sverige, Försvarsmakten och Marinen fram till i dag om än i varierande intensitet.

Det är åtminstone något vi tror oss veta!

/ Skipper



Köpa vingar för pengarna

Jag har, till min skam, blivit en Traderanörd. Det vimlar av kula grejor som bara väntar på att bli uppköpta av mig. Budgivningen är som en slags spelberoende. Ska jag vinna eller inte? Kommer någon annan att i sista sekund bjuda över mitt skambud?

Bland mina senaste fynd så finns en Flygvinge m/36 för reservflygförare, en s.k. "Silvervinge". Se det mittersta märket på bilden ovan.

Silvervingar delades ut mellan 1939-1946 till värnpliktiga piloter, som snabbutbildats då det rådde brist på piloter i det expanderande Flygvapnet. Många av dessa var civila piloter som hade tidigare erfarenhet av flygning. En av dessa var Erik Bratt, senare "fader" till J35 Draken på Saab, som deltog i den första utbildningen. Anledningen till silvermärket i stället för det vanliga förgyllda m/36 var att de inte hade markutbildning. Underbefäl och senare generationers fältflygare, fick dock ut guldvingar. Detta ledde till en viss bitterhet, vilket man bl.a. kan läsa om i Erik Bratts bok "Silvervingar".

"Dåligt väder då vi hade uppflygning för Flygvapenchefen. Flög i förband. Landade. Gick hyggligt. Avancerad flygning gick inte att göra på grund av den låga molnhöjden. Efteråt samling för kritik i en biograflokal i staden. Flottiljchefen lämnade av till flygvapenchefen general Friis som åtföljdes av adjutanten överstelöjtnant Nordenskiöld, som bestämde det mesta i Vapnet. Friis läste sedan innantill en kritik av vår verksamhet. Det var i stort sett en enda utskällning av både skola, lärare och elever. "Vi saknade den militära grundutbildningen". Beträffande flygningen under dagen hade visserligen förbandsflygningen förefallit gått bra, men denna, sa han, gynnades trots det dåliga vädret av att det var lugnt i luften. Sedan skulle beviset på utbildningen utdelas. Då sade han:

- Eftersom jag anser att ni ej är fullvärdiga flygare i Flygvapnet kommer ni ej att få de vanliga guldvingarna. I stället kommer ni att få försilvrade vingar. Några sådana har ej hunnit framställas utan ni kommer senare att tillställas er.

Detta  var första och enda gången som vi på kursen fick känna på den brackiga militära bockfoten i Flygvapnet. Vi kände oss alla ytterligt sårade."

Mitt exemplar är numrerat "R.910" på baksidan, vilket innebär att det är ett av de märken som aldrig utdelades till någon pilot. Historien bakom detta märke är oklart och hur det har kommit ut på marknaden vet bara gudarna.

Jag köpte även ett Flygspanarmärke m/40 för reservnavigatörer, se nederst på bilden ovan. Mitt märke har nr 495 och har heller aldrig varit utdelat. Jag frågade säljaren var han hade fått tag på märket. Jag var särskilt nyfiken eftersom han hade två stycken ute till salu. Han sade att han fått ärva dem efter sin far som köpt dem för 20-25 år sedan.

Frågan är om det är originalmärken eller kopior? På Tradera vimlar det av plagiat.

Det översta märket är en av mina egna Flygvinge m/36 med nummer 10445. Varje pilot får två stycken vingar vid sin examen från Flygskolan. Det märket är i varje fall ett original!

Det har i samband med specialistofficerskårens uppstart varit diskussioner om det åter ska utbildas piloter som inte är officerare. För stridsflyg har Flygvapnet valt att inte gå den vägen, men för helikoptrar ska, som jag förstått, det i framtiden finnas underofficerare med vinge på bröstet. En bit på vägen tillbaka till Fältflygarkategorin och kanske även till Silvervingar? Man utbildade trots allt under många år värnpliktiga flygförare inom Arméflyget på både flygplan och helikoptrar.

Nu ska snart Flygvapnet skicka sina nyanskaffade HKP16 Blackhawk till Afghanistan. Insatserna i Afghanistan har inneburit att helikoptersystemet försetts med defensiv beväpning. Enligt ryktet så har Flygvapnet tagit det gamla Flygskyttmärke m/40 till heders igen, som jag önskade i ett tidigare inlägg. Mycket bra om det är sant.

P.S: Erik Bratts bok finns inte längre att köpa, men dyker upp då och då, bl.a. på Tradera. Väl värd att läsa även om språket i boken idag känns något föråldrat.