Karlis Neretnieks Att försvara Sverige tillsammans med andra behöver nödvändigtvis inte innebära att andra länders stridskrafter uppträder i Sverige. I ett krig mot en gemensam fiende är det i många avseenden för oss lika viktigt att bidra till våra grannländers försvarsförmåga som att vi själva kan utveckla hög effekt. Deras (grannländernas) möjligheter att möta ett […]
Sökresultat för: Org 18
Prolog: Rikskonferensen 2018
Det är snart dags för den 72:e Rikskonferensen – en institution i det försvarspolitiska Sverige. Klockan 1230, söndagen den 14 januari, sparkar Folk och Försvars ordförande Göran Arrius och generalsekreterare Maud Holma von Heijne, igång årets konferens. De ca 350 deltagarna kommer, under ledning av den utomordentliga moderatorn Pernilla Ström, fokusera på ”världens säkerhet, Sveriges […]
Valborgsbetraktelse
Omvärldsläget och den fas i vilken svensk försvarspolitik befinner sig just nu kräver en nykter blick, även på Valborg. I Försvarsberedningen pågår viktigt arbete med totalförsvaret. Den försvarspolitiska debatten på nationell nivå är om inte på pausläge så ganska stilla – i kontrast till ett mycket aktivt arbete som pågår runt om i landet kring […]
Organiserat motstånd, igen?
”Vad döljer sig under ytan” – undervattenskränkningar i går och i morgon
Anförande hos Försvarspolitisk Arena i Almedalen 2015-07-02
Live:
https://www.youtube.com/watch?v=fDn1do2w3bc
Därför hedras nu sovjetsoldater i Norge
Tysk FLAK-ställning intill nordnorska Kirkenes filmad från ovan. Besökte den för några år sen – förmedlar en bild av stridsterrängen.
På flera olika sätt hedras i dagarna sovjetiska soldater i Nordnorge. Norges statsminister Erna Solberg tackade dem idag (25/10) för deras insatser, exakt 70 år efter att norska Kirkenes intogs av Röda armén. Vilken är bakgrunden?.
Kort sagt utförde Röda armén i oktober 1944 den största militära operation som Nordkalotten skådat, in i finska Petsamo (sedermera ryska Petjenga) och vidare in i Norges nordostligaste län, Finnmark. Hela historien finns i Slaget om Nordkalotten, och i Tyskar och allierade i Sverige berättar jag mer om svensk inblandning, inte minst genom den amerikanska luftbron Luleå-Kirkenes.
Norge, och särskilt de som bor i Finnmark, tackar år efter år Ryssland för att genom Petsamo-Kirkenesoffensiven ha inlett Norges befrielse. Efter att Arktis åter börjat bli militärt intressant, men ännu mer efter att Ryssland marscherade in i Ukraina, har det blivit svalare (frostigare?) känslor mellan Norge och Ryssland. Men Norge anser uppenbarligen att man inte vill låta nutida händelser påverka den tacksamhet man känner gentemot de sovjetiska soldaterna som gav sina liv på norsk jord. Flera rörande människoöden i Finnmark, både norska och ryska, skildras i denna samling av lokala norska artiklar. Den norska statens tacksamhet, trots allt, skildras i dagens Aftenposten-artikel ”Norsk-rysk splittring dämpade firandet av befrielsen”.
Tack till Säkerhetspolitiskt sommartorg!
Försvars- och säkerhetspolitisk debatt är numera sedan ett par år en del av det offentliga samtalet. Det beror självklart på många faktorer, omvärldsutvecklingen, diskussionen kring försvarsekonomi eller försvarsbeslut. Men en inte ringa del är är de många aktörer som från … Continue reading →
Försummade brister kommer surt igen (uppdatering 18.25)
Branden i norra Västmanland från luften igår kväll samtidigt som brandbekämpningsflygplan fyller på vatten. Foto och upphovsrätt Stefan Forsgren. |
Här är det viktigt att skilja på sak. Att rikta kritik mot dem som just nu är insatta i att bekämpa branden och att rädda liv är helt fel. De gör allt de kan utifrån tillgängliga resurser. Däremot finns det all anledning att riktig skarp kritik mot de bristande resurser som finns att tillgå och besluten som lett till denna situation. Faktum kvarstår att de resurser som finns att tillgå idag för att hantera allvarliga påfrestningar på samhället är färre, och i vissa fall betydligt färre, än de var bara för några år sedan.
Bild från Skymningsläge (@skymningslage) |
Försvarsmaktens helikopterburna brandsläckningsresurser 1999. Idag endast 3 helikoptrar tills dessa avvecklats. Bild från Skipper |
Uppdatering 18.25: Försvarsmaktens informationsdirektör Erik Lagersten bringar nu klarhet i läget avseende Försvarsmaktens nuvarande och framtida resurser för att stödja samhället med skogsbrandbekämpning. För närvarande finns 4 st helikopter 10 att tillgå i landet. Hkp 14 kommer att kunna använda samma brandtunna som hkp 10 när bärsystem för dessa är levererade och utprovade. För hkp 16 är nya bärsystem och vattensäckar enligt amerikansk modell beställda men ej levererade.
Avslutningsvis kan man inte låta bli att fundera över vad det är för stolpskott som ondgjort sig över att en hamburgerkedja erbjudit gratis mat till personal insatt i brandbekämpningen.
Vård, skola, omsorg – igen
Försvarspolitiskt morgonpass med Folkpartiet
Näst ut i morgonpasset hos Försvarspolitisk Arena var Folkpartiet som representerades av Allan Widman och Linda Nordlund.
Allan Widman inledde, helt enligt den folkpartistiska säkerhetspolitiska manualen, att argumentera för ett medlemskap i NATO. Här gjorde Widman en mycket intressant reflektion att ett medlemskap även skulle utgöra en ”vaccinering” för att vi i framtiden inte ska hamna i en ny ”strategisk time out” där hela det svenska försvaret mer eller mindre tillåts haverera.
Widman konstaterade dessutom helt riktigt att det är den så viktiga tröskeleffekten som kommer att vara avgörande i framiden. Det är när motståndare befinner sig i luften eller på havet (Sverige är att betrakta som en ö) som motståndaren är exponerad och därmed skall påverkas. Därmed ansåg Widman att Flygvapnet och Marinen är nyckeln till det svenska försvaret i framtiden, en bedömning jag helt och fullt instämmer i.
Linda Nordlund förstärkte budskapet rörande NATO, men varnade för att, om det säkerhetspolitiska läget förvärras ytterligare, så kan dörren stängas. Underförstått, gå med i NATO nu!
Nordlund varnade även för att debatten om det vidgade säkerhetsbegrepp som förs av många debattörer och partier kan användas som en ursäkt för att bakvägen urholka försvarsbudgeten. ”Bygg gärna tåg, men inte för försvarsbudgeten – den vill vi dessutom öka till 2% (av BNP)” var Nordlunds budskap.
Avseende Alliansens omtalade förstärkning omfattande 5,5 miljarder, men först 2024 så menade Widman att vi inte har tid att vänta till 2024 och anslagsförstärkningen räcker inte. Widman menade även att det spända läget i Östersjön förmodligen kommer att accentueras och leda till fler allvarliga incidenter och kränkningar. Min analys av detta är att det hela visar på hur extremt lite påverkan respektive partis försvarspolitiska talesperson har på försvarsekonomin. Mikael Oscarsson (kd) ville öka med 10 miljarder, men har inte fått gehör för detta. I frågan om försvarsekonomi är det helt uppenbart finansen som styr försvarspolitiken och inte de faktiska behoven.
Linda Nordlund tog upp besparingar som RB5 som innebär att vi förlorar ännu mer förmåga. Widman menade att det inte är en besparing utan en flytt av pengar i syfte att skapa en bättre struktur. Personligen anser jag att det är en sanning med modifikation då RB5 faktiskt innebär att det skall tas bort 500 miljoner från personalkostnader oavsett kategori, därmed en besparing på personalen. Widman var kritisk mot hur Försvarsmakten har hanterat beslutet, och menade att myndigheten har kunnat hanterat det på ett annat sätt, och därmed i större grad skyddat operativa förmågor. Widman hävdade också att försvarsberedningens rapport och det framtida försvarsbeslutet per automatik kommer att ”absorbera” innehållet i RB5. Personligen anser jag att det inte stämmer. RB5 måste hävas innan Försvarsmakten börjar slå sönder befintliga strukturer.
Frågan om personalförsörjningen diskuterades. Widman ansåg helt riktigt att det inte duger att FM är fullt bemannad först 2023. Han tog även upp det faktum att man dessutom planerar att reducera Armén på alla nivåer i Försvarsmaktens förslag något som Johan Wiktorin beskrev i färskt inlägg. Min analys av detta är att RB5 inte alls absorberas, detta är en direkt konsekvens i Försvarsmaktens arbete med FM Org 18 som baseras på RB5.
Moderatorn konstaterade i den senare delen att ”ni blir överkörda av Moderaterna hela tiden” vilket diskuterades friskt. Angående försvarsberedningens arbete så hävdade Widman mycket glädjande att man inom ramen för arbetet så har S och FP haft väldigt lätt att komma överens, men frågan om NATO splittrar. Folkpartiet vill inte bidra till att göra det enkelt att fortsätta med den ”säkerhetspolitiska verklighetsflykten”. Därmed tolkar jag det som en indikation på att man inte vill samarbeta över blockgränserna efter valet.
Widman konstaterade även att en försvarsberedning som i tid ligger alldeles före en valrörelse inte har gynnat sakfrågan och har därmed varit problematisk när man ska komma överens. Tragiskt!
Se seminariet här nedan.
Försvarskonferens i Skaraborg
Har ägnat kvällen åt att titta på Försvarskonferensen som gick av stapeln i Skövde under de gångna två dagarna under professionell och handfast ledning av moderatorn Annika Nordgren Christensen. Se den i efterhand här.
Försvarsminister Karin Enström deltog, och gjorde i den första delen av anförandet ett mycket gott intryck, i synnerhet då hon gav sin syn på omvärldsutvecklingen och på läget i Ukraina. Bra! Men i den andra delen när hon skulle prata om reformen så trillade hon mycket olyckligt åter igen in i den nymoderata retoriken där alla så kallade ”satsningar” redovisades in i minsta detalj från reduceringen av stridsvagnar till underhåll av stridsbåtar.
Det i särklass mest uppseendeväckande uttalandet från ministern måste ändå vara att hon på en konkret fråga uttryckte att RB5 (FM Org 18) som handlar om att Försvarsmakten anvisats att reducera personalkostnaderna med 500 miljoner kronor årligen nu skulle vara förhandlingsbart(!?)
Detta kan jag med rätt så gott samvete säga, är INTE den värld Försvarsmakten lever i. Försvarsmakten är en myndighet om lyder order. Har regeringen anvisat en sak så fullföljer man det utan att obstruera oavsett konsekvenser. Om detta kan man tycka, men så fungerar en militär myndighet.
Jag tror Karin Enström inte riktigt tänkte på hur hon uttryckte sig. Eller har man bytt fot även här? Om så är fallet har man från regeringens sida möjligen insett att FM Org 18 är kraftfullt hindrande för att i närtid kunna ÖKA försvarsförmågan.
Titta även på frågestunden med försvarsberedningens ledamöter, även den mycket sevärd. Jag måste säga att Peter Hultqvist växer för varje gång jag ser och hör honom numera – sånär som när det kommer till frågan om NATO.
Förutom att se på försvarskonferensen så kan jag även rekommendera att se på programmet Rakt På i SVT där försvarsministern intervjuas av Mats Knutsson.
Övriga försvarsnyheter: FM, Aftonbladet, Ny Teknik
Är Insatsorganisation 2014 fortsatt relevant?
Det var nog både en och annan som blev förvånad när ÖB i torsdags uttryckte att han var nöjd med insatsorganisation 2014 (IO 14) och att den väl motsvarar de operativa behoven. För allmänheten blev detta känt genom nyhetsrapporteringen på torsdagen, men Försvarsmaktens anställda kunde redan dagen innan läsa om detta på intranätet Emilia:
”Omvärlden är föränderlig och vi måste följa med i förändringarna. Försvarsmakten kommer inte att utökas, vi måste slå vakt om den Försvarsmakt vi har. Jag är övertygad om att den operativa förmågan vi nu bygger är helt rätt och det ska vi fortsätta med. Jag kommer också i mina dialoger med våra uppdragsgivare fortsätta att vara tydlig med vikten av att ha balans mellan uppgifter och resurser, det är mitt ansvar. Men alla vi har ett ansvar, vi måste själva göra vägval som innebär förändringar, sa ÖB.”
Jag är en av dem som blev mycket förvånade både över ÖBs uttalande ovan, men även över uttalandet att inga militära förband behöver vara fast placerade på Gotland.
Skälen till ÖBs ståndpunkt kan vara flera och kan heller inte fastställas. Några förklaringsmodeller som diskuterats de senaste dagarna har varit:
1. Vilka är de operativa behoven? Vem har fastställt dessa? Det är fullt möjligt att utifrån de uttryckta politiskt-strategiska målsättningarna tillgodoses de operativa behoven av IO 14. (Därmed skulle den vidare frågan i så fall bli, vilka är de politiskt-strategiska målsättningarna?)
2. ÖB ser sig inte ha manöverutrymmet att utrycka någon annan åsikt än den nu anförda då det ännu inte utryckts någon annan politisk vilja.
3. ÖB vill ha lugn och ro att nu äntligen fullfölja IO 14 som vid förra prognosen skulle kunna vara intagen 2023 och som Försvarsmakten i den senaste prognosen (budgetunderlag 2015) fastställde inte skulle kunna intas utan kraftigt höjda försvarsanslag.
4. ÖB ser inte att det är lönt att argumentera för mer än det han nu tror sig kunna få, nämligen de medel motsvarande ca 5 mdr kr/år som krävs för att kunna inta IO 14.
5. ÖB ser IO 14 som den bästa grunden att bygga vidare på.
6. Försvarsmaktens personal orkar inte med ytterligare en runda av organisationsförändringar, vilket bland annat kunnat skönjas i FM Vind (medarbetarundersökning).
Jag håller varken de ovanstående eller någon annan förklaring för helt otrolig. Till ÖBs uttalande bör också läggas inlägget av chefen för ledningsstaben på Försvarsmakten kommenterar.
Jag instämmer dock inte med ÖB i att den operativa förmåga som byggs med IO 14 är tillräcklig. Inte alls.
IO 14 process
För att bedöma IO 14 måste man dock backa bandet till försvarsbeslutet 2004. Där ändrades Försvarsmaktens huvuduppgifter fullständigt till att koncentreras på internationella insatser långt bortom svenskt territorium i syfte att där dämpa och förhindra uppblossande kriser och konflikter. Av den anledningen skapades en helt ny insatsorganisation (observera att här utgick begreppet krigsorganisation!) för Försvarsmakten. För att understödja den nya insatsorganisationen skapades också en ny grundorganisation och det är formeringen av denna som gjort att svensk militärgeografi ser ut som den gör idag. Vid formeringen var operativa hänsyn i nationellt försvar helt avgränsade. Ingen sådan uppgift fanns ju längre. Istället skulle det avgörande vara förbandens och orternas möjlighet att producera de internationella insatsförbanden där garnisonstänkande och stordrift premierades. (Läs gärna FOI rapport om tröskelförmåga som bl a tar upp FB 04)
Från invigningen av Förvarsmaktens centrallager i Arboga september 2009. Foto: Försvarsmakten |
Ett resultat av ovanstående ser vi nu i Försvarsmaktens centrallager i Arboga, placerat där för att bl a underlätta flygtransporter från Örebro och ut i världen. Ett annat i det faktum att allt svenskt artilleri idag är placerat i Boden, i fel landsände jämfört med var man ska lösa sina huvudsakliga uppgifter. En tredje konsekvens var att Gotland framgent skulle sakna fast militär närvaro. En fjärde konsekvens var att Flygvapnets krigsbassystem avvecklades och endast två basbataljoner behölls, men ominriktades på att kunna verka från hemmabas eller utländsk bas med stöd av där befintliga resurser. Just det sistnämnda exemplet kommer jag att använda för vidare resonemang kring IO 14 fortsatta operativa relevans.
Ytterligare neddragningar på försvaret var sedan planerade av regeringen av ekonomiska skäl. Debatten kring dessa nådde sin höjdpunkt under våren 2008 när ytterligare ca hälften av Försvarsmaktens förband stod inför nedläggningshot. Georgienkriget innebar dock ett bryskt uppvaknande ur denna drömvärld, men istället för ekonomiska tillskott blev resultatet att dåvarande organisation permanentades, men ominriktades i och med den försvarspolitiska inriktningspropositionen 2009. De tilldelade ekonomiska medlen tillät inte ett nytt försvarsbeslut och det blev till att försöka koka soppa på en spik.
Nu skulle Försvarsmaktens även kunna lösa vissa nationella försvarsuppgifter med sin organisation som kom att döpas om till insatsorganisation 2014. Därtill skulle även ett nytt personalförsörjningssystem intas där värnplikten skulle läggas vilande. Det nya systemet skulle istället bygga på anställda soldater i två olika anställningsformer med ett antal och kontraktsformer baserade på internationella insatser. Det stöd för produktionen av insatsorganisationen som tidigare funnits skulle nu också i hög grad ”rationaliseras bort”. Insatsförbanden skulle prioriteras hette det, men i själva verket var det ett sätt att spara in tjänster och prioriteringen av insatsförbanden blev egentligen att dessa utöver att vara insatsförband också skulle lösa sitt eget stöd och utbildning av sig själva och andra.
Det är alltjämt denna verklighet som existerar idag 9 mars 2014, drygt en vecka efter Rysslands ockupation av den ukrainska delrepubliken Krim.
Till ovanstående ska dock också läggas regeringens krav på att Försvarsmakten ska reducera sina lönekostnader inom IO 14 med 500 miljoner kr år 2019 jämfört med 2013. Detta har fått till följd att Försvarsmakten nu planerar för en ”organisation 2018” där antalet befattningar inom insatsorganisationen reduceras kraftigt gentemot det tidigare målet och heltidstjänstgörande byts mot tidvis tjänstgörande. Totalt minskar organisationen med 1550 tjänster. Att detta får operativa konsekvenser påpekar också Försvarsmakten i sina underlag till regeringen (bland annat i Försvarsmaktens budgetunderlag för 2015) framförallt till följd av att den minskade andelen kontinuerligt tjänstgörande personal påverkar beredskapen.
Därav följer också att man måste reflektera över ”vilken” version av insatsorganisation 2014 som ÖB finner vara operativt rätt? Är det den första eller den som byggs utifrån de begränsningar regeringsbeslut 5 medför?
Min ståndpunkt
Jag ställer mig mycket tveksam till den framtida operativa relevansen hos IO 14.
Militärgeografi: Geografiskt har IO 14 till följd av FB 04 flera av sina tyngdpunkter på helt fel ställen. Exempelvis finns inte längre några förband på Gotland. Ett område jag och många bedömare är överens om är ett nyckelområde för samtliga aktörer i vårt närområde. Här hävdar exempelvis regeringen att man ”lätt” kan tillföra militära förband till ön i den händelse det skulle behövas. Det är enligt mig att underskatta de logistiska svårigheterna för en sådan operation och att helt bortse ifrån att just ett sådant drag skulle kunna eskalera en säkerhetspolitisk krissituation jämfört med att förbanden finns utgångsgrupperade. (För en populärversion, läs gärna Johan Wiktorins ”Korridoren till Kaliningrad) Som jämförelse kan också sägas att om det nu är så lätt att förflytta förband till Gotland så borde detsamma gälla även för andra aktörer som därtill förfogar över större logistiska resurser än Sverige. Hösten 2009, samtidigt med den stora ryska övningen Zapad, genomförde Försvarsmakten en beredskapsövning där man koncentrerade tillgängliga förband till Gotland. Det visade sig inte alls vara lätt som man trott.
Ett annat exempel är lokaliseringen av samtliga artilleriförband till Boden, så långt man kan komma från de operationsområden som offentligt utpekats som Försvarsmaktens viktigaste, bl a Stockholm och Gotland. Samma förhållanden gäller även för luftvärnet och ingenjörstrupperna vilket gör övningar av sammansatta förband kostsamma. Ett tredje exempel är att hälften av flygvapnets stridsflyg utgångsgrupperat inom sensortäckning och bekämpningsräckvidd från den enda presumtiva motståndaren i närområdet. Det är troligtvis inte längre möjligt att flytta förbands fredstida lokalisering, men i så fall måste man vidta andra åtgärder för att möta de begränsningar detta medför.
Syfte: IO 14 är fortsatt en organisation dimensionerad och framtagen för internationella insatser oavsett om det gäller personalförsörjning, organisationens sammansättning eller numerär.
Organisatoriska begränsningar: Som illustration avseende IO 14 operativa relevans kan användas flygstridskrafterna. Att flygstridskrafterna är en av grundbultarna i svenskt försvar torde vara oomstritt, men IO 14 ramar blir kraftigt gränssättande för operativ verkan. Till att börja medger IO 14 endast två st basbataljoner som då ska hantera 4 st JAS 39-divisioner. Till skillnad från tidigare basbataljoner är de i IO 14 mycket klent bemannade i jämförelse med sina föregångare. Samtidigt ska de nu var för sig kunna hantera två divisioner istället för en eller en halv. Flygvapnet har traditionellt förlitat sig på att kunna skydda sig från bekämpning genom att sprida sig till flera baser och på varje bas inom större markområden. Kravet på detta utgick i och med FB 04 och målsättningen blir mycket svår att uppnå med IO 14, och än mer så med de än lägre personalramar som sätts upp med org 18. Alternativet till geografisk spridning är att höja skyddsnivån avsevärt på några lämpliga existerande baser utifrån trolig operationsriktning.
Robot 97 med spaningsradar. Ersättare behövs innan 2020, men är ej finansierad. Foto: Försvarsmakten |
För att skydda flygbaserna, men även andra förband och infrastruktur från ett hot från luften är man beroende av luftvärn. Även detta är i IO 14 mycket begränsat i och med att det i första hand dimensionerades för internationella operationer. Det har till och med reducerats från 2004 till två bataljoner från tre. Att få dessa att räcka till att skydda både flygbaser, Stockholm och övriga områden som Försvarsmakten har att skydda. Sedan många har successiva försvarsberedningar utpekat att ett av de största militära hoten mot Sverige är insättande av fjärrstridsmedel som kryssningsrobotar (nu även ballistiska robotar i och med införandet av Iskander i närområdet) med därpå följande krav på försvarsförmåga. En förmåga som Luftvärnet idag saknar med sina robot 97 Hawk och robot 70. Luftvärnet är nu dock planerat att genomföra en materielomsättning av både korträckviddigt luftvärn och införande av ett nytt långräckviddigt system. Frågan är om bägge dessa system ryms inom IO 14 ramar och vilka förmågor de erbjuder mot fjärrstridsmedel?
I media har Försvarsmakten angett Stockholm som huvudsaklig operationsriktning eftersom det är landets huvud. Att avdela markoperativa styrkor till Gotland skulle i så fall innebära en kraftsplittring som IO 14 inte mäktar med. Likväl återstår då ytterligare några operationsområden av mycket stor betydelse för Sverige. Ett exempel är Göteborgsområdet utan vars hamnar och varuflöden Sverige snabbt stannar. IO 14 får ytterst svårt att hantera en situation med ”strategisk pant”, det vill säga att nå avsedd verkan genom att ta ett område i besittning och byta det mot ett annat eller ett önskat handlande. Avdelas styrkor ur IO 14 till Gotland är de sedan fast där och kan ej användas för försvar av huvudstaden. En angripare har mycket goda möjligheter till att genom vilseledning mot ett område nå framgång på annan plats då resurserna ej räcker till samtliga platser och ej heller i ett efterhandsläge.
Väljer man nu att höja den svenska beredskapen är IO 14 visserligen ett fall framåt jämfört med FB 04, men målsättningen är fortsatt låg: ”inget förband ska ha lägre beredskap än sex månader. Händelseförloppet i Ukraina förstärker reformens mål om att förbanden ska vara användbara redan från början då ingen kan förutse händelser flera år i förväg”.
Den berättigade frågan är om man ens kan förutse vad som ligger 6 månader bort? Misstänker man till exempel att Ryssland kommer att agera i Baltikum likt man gjort på Krim i september gäller det alltså att beordra beredskapshöjning för dessa förband redan idag. Att någon skulle fatta ett sådant beslut faller på sin egen orimlighet.
Frågan blir därmed hur IO 14 kan vara operativt tillräcklig om det finns en kvalificerad motståndare, vilket är det Försvarsmakten ska vara dimensionerad att möta. Även om man skulle väga in ett stöd av NATO, är frågan motiverad.
IO 14 och framtiden
Förvisso finns det de som menar på att IO 14 är en god språngbräda för framtiden. Här krävs det dock att man vägen in två faktorer. Den första är att IO 14 inte är en utbildningsorganisation, vilket redan idag skapar stora problem när antalet nya soldater som ska utbildas överstiger det antal organisationen klarar av (FM BU 15). Något som kommer att bli än värre i org 18. Väljer man att bortse från detta faktum återstår ändå frågan huruvida IO 14 utgör en tillräckligt bra språngbräda att utgå ifrån för en ny organisation. Hur långt ska man gå innan man tar beslutet att den väg man anträtt inte leder mot målet? Här ligger erfarenheterna från tidigare 20 års försvarsbeslut i ryggsäcken då inget av dessa till fullo hann implementeras. Önskan att därmed hålla fast vid anträdd vägen därmed omedvetet bli större. Skillnaden är att organisationsförändringarna då gjordes mot tron på en säkrare omvärldssituation. Idag föreställer vi oss det motsatta.
Jag befarar att ÖB med sitt uttalande riskerar att låsa positionerna för framtiden. Hur ska man kunna motivera ett framtida ökat anslag eller ökad organisation om man redan idag meddelar att organisationen är relevant trots en radikalt förändrad säkerhetspolitisk situation? Vilken omvärldsutveckling skulle i så fall motivera en förändring? Det är svårt att teckna ett värre scenario än det nuvarande utan att det redan skulle vara för sent för åtgärder att få verkan.
Jag instämmer med dem som utmålat Krimkrisen som ett paradigmskifte gällande vår säkerhetspolitiska situation, vilket i så fall måste få följder även inom vår försvarspolitik. Det kan omöjligen vara så att när den dimensionerande aktören i vårt närområde inte visat sig vara den följsamma och rationella aktör som svensk säkerhetspolitik intecknat så ska försvarspolitiska inriktningar från en betydligt gynnsammare världsutveckling ligga fast – det vill säga det som resulterade i insatsorganisation 2014. För mig står det klart att Försvarsmakten i framtiden behöver en väsentligt högre tröskelförmåga än den som innehas idag och vad som ursprungligen planerats. Den första åtgärden som bör vidtas omedelbart är att regeringen tillskjuter medel så att Försvarsmakten kan genomföra de övningar av nationellt försvar som planerats för 2014, men reducerats till följd av den ekonomiska situationen.
Härnäst har vi att invänta att Försvarsberedningen kommer med sin rapport den 15 maj och se om även denna bedömer IO 14 som innehållande tillräcklig operativ verkan.
Jag vill ge en eloge till chefen för ledningsstaben generallöjtnant Jan Salestrand som var snabb med att kommentera IO 14-frågan på Försvarsmaktens blogg och att han påpekar det faktum att IO 14 med de ekonomiska ramar som fortsatt gäller ej kan intas, men att en större insatsorganisation är välkommen om den finansieras.
Bloggar: Försvarsmakten kommenterar, Skipper, Allan Widman, Staffan Danielsson, Peter Hammarberg
Förgiftade försvarsbeslut
Are you in favour of reuniting Crimea with Russia as a subject of the Russian Federation? Are you in favour of retaining the status of Crimea as part of Ukraine? Så lyder frågan i den folkomröstning som ska äga rum på Krim om tio dagar. Det är en mästerligt orkestrerad operation vi bevittnar. Känslan av […]
Världens största fartyg anlöpte Göteborgs hamn
Den 27 augusti gjorde världens största fartyg Mærsk Mc-Kinney Möller ett anlöp till Göteborgs continerhamn för första gången. Det är ett enormt stort fartyg som med sin längd av 400 meter är betydligt mycket större än amerikanska hangarfartyg.
Fartyget tillhör den så kallade ”Triple-E class” som har beställts av danska rederiet Maersk i hela 20 exemplar. Fartyget kan lasta så många som 18.000 20-fots containers Maersk har för övrigt också ”sponsrat” nya fartyg till den danska flottan. Det är Daewoo shipbuilding i Sydkorea som fått förmånen att bygga dessa tre fartyg till kontraktspriset 3,8 miljarder dollar.
Med sitt djupgående på närmare femton meter är hon för stor för att gå i Panamakanalen, och uppgifter gör även gällande att hon inte kan anlöpa hamnar i USA på grund av djupgåendet.
In till Göteborgs djuphamn kan hon däremot gå, vilket visar på vikten av handelsflöden på köl till Sverige. Som bekant så går 85% av all vår import och export via fartyg. Betänk att dessa flöden på ett eller annat sätt skulle hindras tillfälligt eller helt stoppas. Det skulle bli enorma konsekvenser för hela samhället.
Den myndighet som ska skydda och säkra dessa handelsflöden i händelse av oro, kris eller krig är Försvarsmakten och i synnerhet Marinen. När det i dessa tider av politiskt vanstyre runt både försvars- och säkerhetspolitik står klart att Marinen prioriteras ned då pengarna inte räcker till, och flottan är nere på en anorektiskt låg nivå rörande numerär så bör man reflektera.
Här blir ÖB:s ”enveckasförsvar” på en begränsad plats en tydlig påminnelse om verkligheten. Om Marinen ska genomföra en sjöfartysskyddsoperation i anslutning till Göteborgs hamn så kommer det precis som ÖB beskrivit att binda alla tänkbara marina resurser till västkusten. Då lämnas övriga 270 mil kuststräcka med tillhörande havsområden helt utan marin närvaro? Är det någon utanför Försvarsmaktens hägn som ens reflekterat över detta?
Värsta tänkbara scenario skulle vara att ett fartyg av Mærsk Mc-Kinney Möller storlek skulle sänkas på den punkt där de båda stora farlederna Torshamnsleden och Böttöleden går samman precis utanför Göteborgs hamn. Då är hamnen stäng för gott.
Sverige behöver en flotta som klarar av att genomföra operationer med kvalité på minst två platser. Det bör rimligtvis vara en lägstanivå som står ovanför nuvarande skamgräns. Av den enkla anledningen påstår jag att det i framtiden är viktigare att sikta på numerär framför storlek, något jag avser återkomma till och utveckla i framtida inlägg.
För den som missade detta sevärda fartyg så ges en ny möjlighet den 1 oktober då systerfartyget anlöper Göteborgs hamn.
Nästan lika illa i Norge
På Twitter kom nyss tipset om att norska Aftenposten nu tittar på den norska försvarsförmågan och berättar att den inte alls är lika bra som den beskrivs på pappret.
Mängder av paralleller finns till situationen i Sverige, bl a ett försvarsutskott som inte anser sig bli informerat av departement och myndighet. Försvaret anses inte ha förmåga till högintensiv strid. Den norska försvarsbudgeten på 42 miljarder norska kronor beskrivs egentligen bara vara på 38 miljarder, då 4 miljarder går till lokalhyror vilket man inte behövde betala förut. Av flottans 5 fregatter finns det bara besättningar till 3. Stora övningar saknas utöver Cold Response, men den anses vara förlagd i fel område. Av flygvapnets 50 F-16 finns bara 15-16 tillgängliga.
Det verkar inte som om det är lätt i Norge heller. Värre lär det bli när man ska betala för F-35. Men man har i alla fall jaktincidentberedskap H24…
Vårt krig mot Norge
Sammanfattning av vårt nästa år 200 år gamla krig mot Norge.
Av flera skäl (Gripen, ÖB, Sälen mm) är försvarsdebatten just nu intensiv och det är intressant vilka tidsperspektiv olika debattörer har.
Sven Hirdman och Jerker Schmidt har kommit till olika slutsatser om vilken säkerhets- och försvarspolitik Sverige borde bedriva. Oavsett åt vilket håll man själv lutar är deras inlägg nog värda att läsas både en och två gånger. Till Jerker Schmidts ord måste jag dock tillfoga att han har missat flera svenska krig. Han skriver att ”vi inte har varit i krig sedan 1809”. Jag antar att Schmidt, liksom många andra, tror att det var finska kriget 1808-1809 som var Sveriges sista. I själva verket följdes det dock av fyra till: kriget mot Danmark som också avslutades 1809 men lite senare på året; kriget mot England 1810-1812; kriget mot Napoleon 1813-1814 och slutligen kampanjen mot Norge 1814.
Ja, nästa år blir det alltså, om vi har tur, möjligt att fira 200 år av fred. Hur många länder är det egentligen som har upplevt så långa fredsperioder? Det vet jag inte på rak arm men det kanske några av läsarna gör?
I övrigt finns det skäl att anmärka på den grafik om Rysslands väpnade styrkor som igår trycktes i DN tillsammans med artikeln ”Den ryska björnen visar musklerna igen”. Där åskådliggörs, som så ofta, de största ländernas försvarsutgifter (2011). På grund av de väldigt olika löne- och produktionskostnaderna i USA, Kina och Ryssland är det mer givande att jämföra antalet kärnvapen, ubåtar, stridsvagnar, stridsflygplan, helikoptrar och inte minst brigader. Bilden blir då en annan. Lika märkligt är att DN:s grafiker enbart tar upp de beställda 3000 pansarbilarna (”lätta pansarfordon”) men inte nämner beställningen av 2300 stridsvagnar av modell Armata, som utgör en ny generation.
Ewa Stenbergs intressanta kommentar ”Vill Ryssland verkligen bråka med oss?”, publicerad intill ovan nämnda nyhetsartikel, är inte online men dess första två meningar lyder: ”Jag siktade det svenska fastlandet första gången genom ett ubåtsperiskop 1981. Redan då visste jag var ni hörde hemma, även om ni sade att ni var neutrala”. Orden uttalades 2011 av Michail Nenasjev, medlem av ryska parlamentets försvarsutskott.
En sorglig historia ur verkligheten angående rekrytering
Nedan följer en avanonymiserad, dock av individen godkänd för publicering, berättelse hur irrationellt och krångligt det fungerar inom FM för de unga människor som söker en tjänst. Godtycklighet och inkompetens är de uttryck som kommer närmast. Resan till stridspilotSommaren 2011 ansökte jag om att få gå GMU nr 1 2012 och skrev då i ansökan på internet att jag önskade gå med inriktning stridspilot. Jag kallades till antagningsprövning i Stockholm i mitten på november. Under testdag 1 fick jag följande resultat: Inskrivningsprov 9/9 Fysisk arbetsförmåga 8/9 (med tre sekunder ifrån 9) Syn 1,0 båda ögon Godkänd hörsel Muskelstyrka 6/9 (strax under 7) Psykisk funktionsförmåga 9/9 Befälslämplighet 8/9 Tjänstbarhet A Under dagen sökte vi även tjänst varpå jag valde stridspilot som förstaval och bad dem skriva in mig på en lämplig GMU i andra hand. Vid dagens slut informerades de som tagit sig vidare till dag nummer två, däribland jag. Morgonen därpå initierades med det militära högskoleprovet framför varsin datorskärm. Därefter utförde jag en rad tester på simultankapacitet, spatial förmåga koncentrationsförmåga och logiskt tänkande. Med en övergripande nia på det militära högskoleprovet, nior i alla spatiala delmoment, åttor i simultankapacitet och koncentrationsförmåga ansågs jag lämpad för även en tredje testdag och kallades åter under den kommande veckan. Min enda klara svaghet var den svenska ordförståelsen. Mitt andra besök på HR-center involverade huvudsakligen diskussioner med en psykolog och redan arbetande piloter. Efter en lång väntan kallades jag in till psykologen som berättade att jag ej blivit antagen för vidare tester. Som förklaring till detta fick jag den huvudsakliga anledningen att jag var för ung och oerfaren inom arbetslivet. Dem tyckte att jag borde gå GMU och därefter jobba eller resa utomlands en längre tid. Psykologen tillade även att jag kanske var lite för ödmjuk men att mina testresultat var ovanligt bra och att jag definitivt skulle söka igen vid ett senare tillfälle om intresset kvarstod. Halvt förkrossad efter beskedet frågade jag hur dem förväntade sig att tjugoåringar som precis slutat gymnasiet skulle ha år utav sådana erfarenheter(då utbildningen ej får påbörjas efter 23 års ålder) vilket jag aldrig fick något rakt svar på. Utav oss fem som deltog i testerna under den tredje dagen fick två andra individer liknande motiveringar. Psykologen försäkrade mig över att alla testresultat ifrån HR-center skulle bevaras och nästa gång jag sökte skulle dag nummer två ej behöva repeteras. Efter att ha kommit hem och släppt nederlaget bestämde jag mig för att snarare se detta som en chans att utvecklas och lade fokus på den kommande GMU:n. Den 30:onde januari 2012 påbörjade jag min GMU på Sjöstridsskolan i Karlskrona med inriktning hemvärnet. Då jag gillar att representera andra anmälde jag mig för att bli förtroendevald i min pluton, vilket jag sedan röstades fram till. Denna post innebar att mycket fritid lades på frågor vad gäller rekryternas trivsel och jag fungerade som en medlare mellan plutonen och dess befäl. Jag satt även med i kompaninämnden och förde vidare åsikter angående GMU i helhet till ett förbandsnämndmöte. Efter avslutad GMU blev jag tilldelad mitt vitsord, Väl lämplig för fortsatt engagemang inom försvarsmakten(vilket är det högsta som delas ut). Chefsbedömning Ansvar, omdöme och föredöme: VG Flexibilitet, initiativ och kreativitet: G Inspiration, motivation och ledarskap: G Samarbete, hänsyn och social kompetens: VG Uthållighet och självkontroll: G Under GMU utförde vi ett sk. multitest var jag presterade 468/500 poäng och sprang som bäst 12 på beep-test. Jag utförde även ett fälttest(2km i full stridsutrustning) på 10m och 18s. Halvägs in i utbildningen blev vi rådda att söka antingen vidare utbildning inom försvarsmakten eller in till hemvärnet. När jag då strävade efter den bästa vägen till stridspilots-utbildning blev jag rekommenderad utav utbildningsvägledare att avvakta och gå med i hemvärnet för att behålla en fot i verksamheten. Förmodligen skulle jag kunna söka till officer i december. Just detta gjorde jag och är nu inskriven i en insatspluton från Karlskrona och ska vecka 24 på introduktionskurs. Utan någon konkret vetskap om hur jag skall göra och när jag kan söka ringde jag upp HR-center som först också då sade att jag kunde söka i december, men efter en stund uppdagades det att KMU krävs för att en kunna söka sig till officershögskolan. Något som varken studievägledare på rekryteringsnämnden eller SSS ens yttrat något om. Dem berättade även att KMU ej kan sökas specifikt utan måste gås i samband med GMU vilket jag borde gjort nu om informationen funnits. Ändå har jag varit aktiv på försvarsmaktens hemsida och försökt läsa mig till den bästa vägen. Kvinnan i telefonen sa nu att jag i augusti skulle söka till GMU ännu en gång och då förhoppningsvis slippa göra om utbildningen och gå direkt till KMU. Det hela blir inte bättre då det går på nyheterna att utbildningsplatserna ej kunde fyllas ut och nu senast att flera intagna hoppat av mitt i utbildningen. En del i motivationen till att jag behövde vara äldre var för att inse huruvida jag var säker på min sak och planerar att fullfölja utbildningen. En fråga jag tveklöst kommer svara ja på då stridspilot är mitt mål!
Årskrönika 2014
Ännu en gång så var det nyårsafton och det har blivit lite av en tradition att jag sammanfattar året som gått här på bloggen, och detta året blir inget undantag. I förra årets årskrönika skrev jag att ”2013 har minst sagt varit ett intensivt år. Helt galet närmare bestämt”. Då visste vi inte hur detta året skulle komma att se ut ur ett försvar- och säkerhetsperspektiv. Det blev tyvärr betydligt sämre och spiralen är fortsatt nedåtgående ur flera aspekter. Här nedan kommer jag att sammanfatta vad som hänt under det gångna året där fokus kommer att ligga på det som har avhandlats här på bloggen.
Januari
Året började inte helt oväntat med en ”nymoderat satsning”. Den som följt försvarsdebatten under året vet att sådana satsningar allt som oftast innebär reduceringar av numerären. Här handlade det om satsningen på att renovera stridsfordon som innebär att antalet stridsfordon kommer att reduceras till 66% av dagens numerär till en kostnad av ca 2 miljarder kronor.
Därefter var det dags för den årliga Sälenkonferensen i Folk & Försvars regi. Dagen innan det hela drog i gång kom ett oväntat utspel från Moderaterna där man åtminstone i teorin och retoriken gjorde ”helt om” genom ett uttalande av Cecilia Widegren som kändes väldigt efterlängtat efter åratal av fokus på internationalisering.
”Försvaret av Sverige börjar i Sverige. Vi ska göra vår egen hemläxa först och främst. Det känns som en naturlig utveckling att vi ska bygga tyngden i försvaret utifrån den nationella försvarsplaneringen och dess scenarier”
När konferensen väl var igång så skrev jag och kommenterade de frågorna som diskuterades under Dag 1, 2 och 3. Det mest anmärkningsvärda var förmodligen att statsminister Fredrik Reinfeldt i sitt tal hävdade att ”de mest sannolika hoten mot Sverige i dag inte är militära och att till exempel terrorhot och cyberhot är mer sannolika”. Han hävdade också att försvarets förmåga hade förstärkts sedan 2006, en uppfattning som det är få individer med god insyn och förståelse som delar. Experterna hävdar i stället att försvaret har blivit svagare.
Det som stack ut mest under konferensen, förutom Reinfeldts uttalande, var nog ändå att ÖB Sverker Göranson hade intagit en betydligt mer lågmäld linje jämfört med tidigare utan några större krav eller utspel för att beskriva det problematiska läget i Försvarsmakten.
I ett av månadens sista inlägg skrev jag om havererade försvarssamarbeten där jag belyste det ena efter det andra nordiska samarbetsprojektet som har havererat. Den senaste i raden var Archerprojektet. Anledningen till detta inlägg grundar sig i det faktum att svenska politiker ständigt använder det nordiska samarbetet som ett subsititut för NATO. Ett tema som än i dag håller i sig.
Med tanke på omvärldsutvecklingen så har Norge och Danmark dragit sig allt närmare den trygghet man har genom NATO, och tillsammans med Finland (som uppvisar ett relativt svalt intresse för samarbete) så står Sverige som vanligt ensam när stormen runt oss ständigt ökar i styrka. Att inte närma sig NATO verkar vara det enda som majoriteten av svenska politiker är överens om när det kommer till säkerhetsfrågan.
Februari
På bloggen började månaden med ett replikskifte mellan mig och nymoderaten Fredrik Schulte som hade skrivit sitt årliga försvarspolitiska inlägg. I min slutreplik till Schulte om ett underfinansierad försvar så försökte jag än en gång förklara för honom hur läget ligger till dock utan större framgång – även den här gången.
I mitten av månaden så aviserade finansminister Anders Borg att regeringen minskar försvarsanslaget. Helt obegripligt för de flesta när han deklarerade att det skulle ske en ”effektivisering av myndigheternas verksamhet uppnås genom minskad ökning av anslagen”. 100 miljoner årligen skulle sparas på försvaret trots det ständiga mantrat att regeringen satsar på försvaret och stärker försvarsförmågan. Ännu ett tecken på att satsningarna på försvaret mest var tomma ord.
Mars
Hela mars präglades givetvis av Rysslands förhavanden i annat land, d.v.s. annekteringen av Ukraina något jag skrev om här. Då öppnades det även upp ett fönster för omtag av svensk försvarspolitik, men så blev inte fallet, det blev mest bara prat från politikerna.
Försvarsmakten kommer inte att utökas, vi måste slå vakt om den Försvarsmakt vi har. Jag är övertygad om att den operativa förmågan vi nu bygger är helt rätt och det ska vi fortsätta med.
Jag skrev i mars ett inlägg om läget runt svensk försvar- och säkerhetspolitik under rubriken
”Kan svensk försvarspolitik liknas med en gammal Åsa-Nisse film?” där jag konstaterade att läget i en kort sammanfattning såg ut så här…
- Ryssland tar en del av Ukraina genom ett strategiskt överfall. Nu finns det en även indikationer på att man går in i Östra Ukraina och Moskva har talat om ryska minoriteter i Estland
- ÖB anser trots ett kraftfullt försämrat omvärldsläge att IO 14 är operativt relevant trots att organisationen i första hand är dimensionerad för att skickas för att strida mot en okvalificerad fiende i tredje världen, så som terrorister och pirater.
- Försvarsministern deklarerar fortfarande att regeringen stärker försvaret och att man genomför mer kvalificerade övningar trots att sanningen är den omvända. Pengarna räcker inte och personalen ska reduceras.
- Försvarsberedningen är oense om sakernas tillstånd och ordförande Widegren vill varken ta med läget i Ukraina i rapporten, och ännu mindre öka försvarsanslaget.
- Finansministern och statsministern vill helt plötsligt tillföra större summor till försvaret. Dessa båda herrar som så envetet reducerat och negligerat försvarsfrågan ända sedan man tillträdde 2006. Enligt SvD handlar det bara om att man ser en risk för att bli syndabockar.
Runt om i Försvarsmakten pågår ett omfattande arbete med att genomföra försvarsreformen som regeringen beslutade 2009 för att öka vår försvarsförmåga. Reformen innebär till exempel att Försvarsmakten övar mer och i större och mer kvalificerade övningar.
Men besparingar på över elva miljoner kronor i år har tredje sjöstridsflottiljen i Karlskrona fått tänka om vad gäller övningar. Elva och en halv miljon kronor mindre till övningar motsvarar mellan femton och tjugo procent av flottiljens övningsbudget, så minskningen är klart kännbar. Förutom övning i simulator har man också riktat in sig på att öva dagtid och nära hemmahamnen, allt för att hålla nere kostnaderna.
Det här är ett ypperligt typexempel på retoriken runt försvarsfrågan under flera år. Regeringen hävdar en sak och utfallet har varit ett helt annat.
April
Självklart så var det ju tvunget att jag skulle försöka bidra med ett aprilskämt. Jag skrev om att det skulle bli en ny ordförande i försvarsberedningen med anledning av att den sittande ordföranden Cecilia Widegren hade fått ett nytt uppdrag som operativ chef för det nyupprättade specialkommandot som kommer att sättas upp inom ramen för OSSE med anledning av krisen i Ukraina. Det blev tydligen så bra att Skövde nyheter trodde på påhittet och tog upp tråden som en nyhet och intervjuande Widegren. Wiseman blev dagen till ära dessutom moderat igen eftersom jag antytt att det var han som skulle ta över posten som ordförande i försvarsberedningen.
Kampen för Marinen fortsatte, och flera frågor om när regeringen skulle fatta beslut om modifiering av gamla fartyg ställdes av riksdagsledamoten Jeppsson. Tyvärr helt resultatlöst trots alla så kallade satsningar på försvaret. Svaret denna gång blev tyvärr ett riktigt ”goddag yxskaft” svar som nog går till historien…
I april publicerades en artikel jag skrivit för KÖMS i TiS som avhandlade försvarsberedningens kommande rapport. Titeln var ”Försvarsberedningens rapport – En urvattnad kompromiss eller startskottet för en återtagning av försvarsförmåga?”. När vi i maj fick svaret så kunde vi tyvärr konstatera att det lutade mer åt det förstnämnda påståendet.
Moderaternas retorik runt försvarsfrågan har som ni märker tagit mycket plats under året. Tyvärr så speglade inte retoriken det verkliga utfallet och Lars Beckman var en av alla moderater som klappade takten.
Vi försvarsbloggare har tagit på oss den i sammanhanget relativt enkla uppgiften att granska dessa innehållslösa utspel. Ett mycket uppmärksammat sådant var när jag granskade utfallet av Arméns övningsverksamhet, mätt i antalet körmil 10 år tillbaka, i inlägget fritt fall för arméns övningsverksamhet. Trenden var talande!
Ubåtsaffären och Kockums problem med Thyssen Krupp fortsatte i april. Jag skrev om hur Göran Larsbrink talade klarspråk till tyskarna om A26, och jag skrev dessutom ett mycket uppmärksammat inlägg huruvida A26 egentligen är ett operativt relevant koncept givet omvärldsläget med fokus på beväpningen.
NATO:s generalsekreterare Anders Fogh Rasmussen meddelade i mitten av april att man avser att förstärka den militära närvaron i ett antal områden inkluderat Östersjön med anledning av de ryska aggressionerna i Ukraina. Särskilt de baltiska staterna uttryckte stor oro över den pågående händelseutvecklingen. Själv ansåg jag att det svenska minröjningsfartyget som stod till förfogande för NATOs pool skulle aktiveras, men så skedde icke.
Den 22 april föregick Alliansen hela försvarsberedningen genom att lägga fram sitt förslag till finansiering av försvaret under de kommande 10 åren. Trots att det nu är krig i Europa var det miljon och inte miljardbelopp som föreslogs skjutas till i närtid, och det skulle ta hela tio år innan man kom upp i den relevanta summan 5,5 miljarder, d.v.s. två mandatperioder bort. Detta utspel omöjliggjorde dessutom en saklig uppgörelse i försvarsberedningen. Alliansen hade ånyo visat att man inte tog försvarsfrågan och omvärldsutvecklingen på allvar.
April avslutades med att riksdagsledamoten Fredrik Schulte kallade mig för kommunist och byråkrat, något som till och med uppmärksammades av Aftonbladets ledarskribent Anders Lindberg och SvD:s ledarskribent Sanna Rayman.
Maj
Den första maj brukar enligt genuint socialdemokratiskt manér vara demonstrationsdagen. Själv har jag väldigt svårt för detta fenomen, men jag passade ändå på att demonstrera mot regeringsbeslut fem från 2013 (RB5) något som legat som en våt filt över Försvarsmakten sedan försvarsminister Karin Enström deklarerade innehållet som innebar att Försvarsmaktens viktigaste resurs, d.v.s. personalen skulle reduceras med 500 miljoner kronor årligen.
Jag skrev i maj ett inlägg som granskade alla ”försvarssatsningar” under rubriken ”regeringen gjorde det igen…” som även tar upp de olika försvarssamarbeten som regeringen aviserat. Jag har till detta inlägg lånat en mycket talande bild från Johan Wiktorin som visar på det verkliga utfallet rörande ekonomiska satsningarna.
Bild: Johan Wiktorin |
Den 11 maj skrev jag ett inlägg som också blev mycket uppmärksammat med rubriken ”Marinens vikande övningstrend 2001-2013” som likt fallet med Armén påvisade hur antalet gångtimmar med Marinens fartyg konstant har sjunkit över tiden.
Maj månad avslutades med inlägget om försvarsberedningens rapport med titeln ”608 dagar av försvarsberedande med ett mycket ringa utfall!”.
Försvarsberedningens arbete hade pågått i exakt 608 dagar sedan man presenterade ledamöterna i beredningen den 14 september 2012. Det är till synes 608 dagar som tyvärr föreslår väldigt lite verklig försvarseffekt! Allt bottnar egentligen i att man inte vill betala för vad ett relevant försvar kostar, och därefter har rapporten utformats.
Knappt ett halvår senare anser nu flera riksdagsledamöter och partier att beredningens rapport är överspelad med hänsyn till säkerhetsläget och Allan Widman, nuvarande ordförande i försvarsutskottet, anser att rapporten snarare ska ses som ett golv att bygga vidare från. Det får i sammanhanget ses som ett rejält underbetyg till beredningen eftersom rapporten presenterades flera månader efter att Ryssland annekterade Krim.
I slutet av maj inkom Försvarsmakten med svaret på RB5, det som i Försvarsmakten ska bli FM Org 18. Här var myndigheten ovanligt tydliga. 2300 tjänster måste bort för att klara regeringens besparingskrav. Försvarsmakten svarade att det kommer att innebära betydande konsekvenser om detta beslut genomförs till del. Att genomföra det fullt ut anser myndigheten inte vara genomförbart.
Ännu ett bevis på regeringens oförmåga att tillse att det råder balans mellan tilldelade uppgifter och ekonomiska resurser.
Juni
Första inlägget i juni blev vad jag har förstått inte särskilt uppskattat inom Försvarsmakten. Jag var tydligen alldeles för ärlig och gick rakt på sak. Tre svenska minröjningsfartyg från tredje sjöstridsflottiljen hade tillsammans med stödfartyget HMS Trossö precis avslutat en mycket lyckad minröjningsoperation utanför Lettlands kust då Försvarsmakten fick uppgiften från regeringen att stanna kvar i Riga under en helg för att ”visa solidaritet”.
Detta medförde givetvis en stor oplanerad övertidskostnad omfattande drygt sex miljoner kronor som skulle ”tas inom ram”. Detta innebar att Marinens planerade övning SWENEX på 11 dygn fick ställas in och ersättas med en kortare övning på fem dygn där delar av marinen deltog.
Mitt inlägg runt detta innebar att Försvarsmakten replikerade. Jag höll ändå inte med eftersom jag anser att det är viktigare att öva Försvarsmakten än att ligga en extra helg med fartyg i Riga. Att inte regeringen omfördelade medel från anslaget för internationella insatser för att täcka merkostnaden är beklämmande!
Sista delen av juni präglades av mycket försvarspolitisk debatt. Jag skrev en längre serie av inlägg inför årets upplaga av Almedalen där jag fokuserade på en rad olika områden. En inläggsserie som blev mycket uppskattad och därmed läst av väldigt många. Inläggen återfinns här nedan.
Inför Almedalen – 1 – En säkerhetspolitisk härdsmä…
Inför Almedalen – 2 – Politisk pajkastning
Juli
När juli inleddes så var Almedalen fortfarande i full gång. SvD tog upp tråden med försvarsprisindex (FPI) som FOI tidigare hade skrivit om. Många var de Allianspolitiker som stod förvånade när det blev känt att finansdepartementet under tre år tagit tillbaka 600 miljoner just som effekt av FPI.
Störst behållning under Almedalen var ändå debatterna mellan Peter Hultqvist och Cecilia Widegren.
I mitten av sommaren skrev KÖMS sekreterare Bo Rask ett läsvärt gästinlägg om ubåtsfrågan som han lovat att följa upp under 2015.
I slutet av juli skrev jag ett inlägg om den ständigt minskande Marinen, något som jag följde upp med ett inlägg om numerären av fartyg i Marinen när det stod klart att ett antal bevakningsbåtar skulle avvecklas!
Augusti
Sensommaren inleddes olyckligtvis med den stora skogsbranden i Västmanland. Om detta skrev jag en hel del inlägg som har blivit några av de mest lästa på bloggen sedan start. Jag skrev framför allt om bristen på helikoptrar. Inlägget en nationell helikopterstrategi är helt nödvändig!… drog väldigt många läsare. Jag skrev även om de Italienska vattenbombarna. Inlägget med rubriken när snålheten bedrog visheten beskrev hur det såg ut tidigare när Försvarsmakten hade beredskap för att bistå samhället, uppgifter som försvann i samband med försvarsbeslutet 2004.
Att inläggen väckte viss uppmärksamhet och förmodligen innehöll en och annan tänkvärdhet kan jag konstatera efter att den person som är utsedd att utreda omständigheterna runt skogsbranden hörde av sig och ville använda några av mina inlägg som referens i utredningen
Relativt snart stod det klart att Försvarsmaktens kostnader ska tas inom ram. Hur stora kostnaderna blev vet vi fortfarande inte, men det lär visa sig i Försvarsmaktens årsredovisning som kommer inom kort.
I slutet av månaden gjorde jag en intervju med chefen för 4. Sjöstridsflottiljen Ewa Skoog Haslum som lästes av många.
Söndagen den 24 augusti tog jag ett beslut att inte längre skriva anonymt på bloggen. Detta gjorde jag i samband med att undertecknad tillsammans med Carl Bergqvist och Johan Wiktorin skrev en debattartikel på DN debatt. Detta beslut förändrade en hel del parametrar, de flesta till det positiva.
September
Första inlägget i september blev läst av många. Det hade rubriken ”krig i Europa och reduceringen av Sveriges försvar fortsätter”.
Jag skrev givetvis en hel del inför det stundande riksdagsvalet och efter valet att vi hade ett nytt läge i flera avseenden, inte minst med hänsyn taget till Rysslands agerande i vårt närområde.
Den 21 september var det ånyo dags för ryssarna att flyga med strategiskt bombflyg över Östersjön. Jag skrev om detta i inlägget ”hög aktivitet över Östersjön under dagen” vilket uppmärksammades av flera stora tidningar. Det allt mer aggressiva ryska uppträdandet på och över Östersjön har från sommarens övning BALTOPS bara eskalerat.
Den 28 september var det 20 år sedan Estonia förliste i Östersjön. Jag hade förmånen att till sjöss genomföra en kransnedläggning till minne av Estoniakatastrofen, något som kändes mycket bra. Ceremonin blev värdig och jag tror den kommer att bli ett minne för livet för oss som deltog.
Oktober
Efter riksdagsvalet i september stod det även klart att flera individer fick lämna försvarspolitiken. Bland annat Karin Enström och Cecilia Widegren. I samband med det skrev jag att de kommande förutsättningarna för att skönmålningen skulle upphöra var goda.
Den 12 oktober skev jag det inlägg som är det i särklass mest lästa inlägget sedan bloggstarten 2010. Inläggets rubrik är ”Ny normalbild eller ett nytt kallt krig?” och har i skrivande stund haft närmare 40.000 läsare. Det är en tidslinjal med händelser kopplat till Ryssland från 2005 fram till i dag. Har ni inte läst det, så rekommenderar jag att göra det snarast. Jag avser skriva ett uppföljande inlägg i början av januari. Som kuriosa kan nämnas att inlägget är översatt till både engelska och finska(!)
I oktober blev det inte så mycket skrivet här på bloggen. En anledning var givetvis den intensiva ubåtsjakt i Stockholms skärgård där stora delar av Marinen deltog. En operation som senare skulle visa sig kunna bekräfta att det förekommit främmande undervattensverksamhet på svenskt inre vatten.
Den 30 oktober firade bloggen 4-årsjubileum.
November
I november var det dags för en favorit i repris, nämligen debatten om helikopter 4. Efter ubåtsjakten i Stockholms skärgård så var det dags att ge lite perspektiv på ubåtsjaktförmågan och då avsaknaden av hydrofonbojfartygen.
Jag publicerade ett läsvärt gästinlägg om framtida ubåtsförmåga där det ånyo debatterades huruvida den nya ubåten A26 är operativt relevant. I december skrevs även en slutreplik i ämnet.
Den 28 november skrev jag en artikel på SvD Brännpunkt om Moderaternas valanalys. Här anser jag att partiet kraftfullt underskattade hanteringen av försvarsfrågan som en faktor för utgånget av valet och det massiva nederlaget partiet drabbades av. Man hade inte gjort hemläxan på rätt sätt enligt min mening.
December
I början av december stod det klart att helikopter 10 hade flugit klart i 3. helikopterskvadronens regi. Huruvida Försvarsmakten kommer att kunna bidraga vid skogsbränder kommande sommar är därmed oklart.
Här på bloggen har december präglats av min utfrågning av de nio nya försvarspolitikerna i försvarsutskottet som ni kan läsa här nedan. Det inledande inlägget finns här och svaren från politikerna finns här nedan.
Stig Henriksson (v)
Lena Asplund (m)
Roger Richtoff (sd)
Paula Holmqvist (s)
Daniel Bäckström (c)
Alexandra Völker (s)
Jan R Andersson (m)
Jakop Dalunde (mp)
Mattias Ottosson (s)
För att ge lite perspektiv på detta så ställde jag samma frågor till tre experter ur Armén, Marinen och Flygvapnet. Dessa svar återfinns här.
Min återkommande gästskribent Sea Bear skrev i slutet av månaden ett bra och viktigt gästinlägg om språkbruket i Marinen.
Ett av de sista inläggen under 2014 avhandlade Decemberöverenskommelsen ur ett försvarspolitiskt perspektiv. En presskonferens som av många nu omnämns som decemberkapitulationen.
Sammanfattning
Ovanstående är givetvis enbart ett axplock av allt som skrivits här på bloggen under året.
När man summerar 2014 så konstatera jag att försvarsdebatten tagit en allt större plats i riksmedia jämfört med föregående år, och trots att politikerna ännu inte tagit frågan på det allvar som krävs, så har åtminstone media börjat förstå det prekära läget.
Nästa år står vi inför det i särklass viktigaste beslutet på mycket länge, nämligen ett nytt försvarsbeslut som ska lägga grunden för försvaret under de kommande fem åren. Blir det fel här så är vi riktigt illa ute. Det finns tyvärr inga tecken på att den negativa trenden ska brytas, och 2015 kan bli ett mycket farligt år för flera länder i Östersjöområdet inklusive Sverige. Några konkreta åtgärder för att möta denna förändring tycks inte finnas i sikte. Allt hopp sätts nu till försvarsbeslutet.
När jag sammanfattar året för bloggens räkning kan jag konstatera att det skrivits 144 inlägg under året och antalet bloggbesökare har passerat 2,1 miljoner. Twitter fortsätter att vara ett bra forum för snabb dialog och informationsutbyte om aktuella händelser och under året har ca 4000 nya följare tillkommit. Ni som ännu ej skaffat ett twitterkonto, se till att gör det!
Se tidigare årskrönikor här.
Gästinlägg: Befordran med bitter eftersmak
Wiseman
Befordran med bitter eftersmak
Nyligen tillbaka i tjänst efter sommarledigheten slås jag av nyheten att en handfull individer ur samma kurs (YOP 06/09) på garnisonen blivit befordrade från löjtnanter till kaptener för någon vecka sen. Jag minns själv hur stolt man var efter genomförd AK/HK och utnämning till kapten så därför ber jag att få framföra mina gratulationer!
- Varför blev just dessa befordrade och inte jag?
- Enbart ”operatörer” blev befordrade, varför inga tekniker?
- De som tjänstgör på andra förband med liknande bakgrund, varför blir inte de befordrade?
- De som är specialistofficerare, kan de också befordras trots att de inte uppfyller kriterierna?
Almedalen: Widegren (M) och Hultqvist (S)
Torsdag var kulminationspunkten för den försvars- och säkerhetspolitiska debatten i Almedalen som i och med detta nu är slutförd. Jag avser inte skriva några separata inlägg om Moderaternas och Socialdemokraternas morgonpass, utan bakar i stället ihop detta till ett inlägg då mycket hänger samman.
Men till att börja med några rader om Moderaternas morgonpass som gästades av försvarsberedare Cecilia Widegren och reflektion över framträdandet. Jag tror nämligen att Cecilia Widegren under detta seminarium både missgynnade sin egen möjlighet att kunna betraktas som en trovärdig politiker, och jag tror även att hon missgynnade sitt eget partis redan mycket låga förtroende när det kommer till försvarsfrågan. Min bedömning är att Widegren tyvärr skadar partiet mer än gör nytta inom detta politikområde, och jag är förvånad över att det hela tillåts fortsätta.
Det var minst sagt alla taggarna utåt och allmän förnekelse över det prekära läget rörande ekonomin som Försvarsmakten måste hantera. Den eminenta moderatorn Marinette Radebo konfronterade förvisso Widegren med flera frågor som får betraktas som mins sagt jobbiga. Men en riksdagspolitiker tillika vice ordförande i försvarsutskottet samt ordförande i en försvarsberedning bör kunna besvara även svårare frågor på ett sakligt och korrekt sätt. I stället ansåg Widegren att moderatorn raljerade och la ord i munnen på henne. Spänningen i lokalen gick nästan att ta på.
Widegren menade dessutom att RB5 inte längre gäller(!) Då ställer vän av ordning sig följande fråga. Om ett regeringsbeslut inte längre anses gälla, borde då inte detta kommuniceras genom ett nytt regeringsbeslut till Försvarsmakten? För det kan knappast vara meningen att en myndighet ska förhålla sig till försvarspolitiska utspel i media och där försöka läsa mellan raderna vad det är som gäller? Om det nu är så (vilket jag inte tror ett ögonblick på) att RB5 ska betraktas som upphävt, så innebär det också att Försvarsmakten ska förpassa allt arbete man gjort med FMORG 18 till cylinderarkivet. Då finns det med andra ord inte längre något direktiv som gör gällande att 500 miljoner kronor ska sparas på personalkostnaderna. Här måste regeringen ta sitt ansvar och vara tydlig mot Försvarsmakten och allmänheten. Vad gäller?
Cecilia Widegren ställdes under seminariet även mot väggen rörande sina tidigare uttalanden och twittrande om #lågnivå, om att Europa är säkrare än på länge och att Ryssland vänder sig Österut, samt uttalandet om att svensk försvarsförmåga är bättre nu än på 20 år (med hänvisning till ÖB?). Mycket intressant blir det också när Widegren får frågan om hon anser att Försvarsmakten borde genomföra försvarsmaktsgemensamma övningar typ Orkan-93 då 20.000 man deltog. Svaret får en att häpna! Man bör se seminariet i sin helhet för att få den korrekta bilden då det är svårt att förmedla allt korrekt.
Men det allra mest intressanta sker 28 minuter in i klippet här nedan, och det rör den infekterade debatten som förevarit om finansieringen och en uppgörelse över blockgränserna som Socialdemokraterna har eftersökt genom Peter Huötqvist. Moderatorn Marinette Radebo ställer här en direkt fråga till Widegren som får följande minst sagt häpnadsväckande svar m.h.t. vad som sagts tidigare.
– MR: Så om Peter ringer till dig nu och har en finansiering, då säger du ja till förhandling?
– CW: Jajjemen, den finansieringen har jag gått och väntat på – i många veckor!
– MR: Ja men då så!
– CW: Jajjemen!
– MR: Då kan jag framföra det till Peter efteråt!
När detta någon timme senare förmedlades till Peter Hultqvist sa han ”Bra! Det där ska jag följa upp”. Men ytterligare några timmar senare på Moderaternas eget interna seminarium om försvar- och utrikespolitik där bara Moderater diskuterade detta så förmedlade Widegren ett helt annat budskap nämligen att det enligt henne är helt omöjligt att göra upp om försvaret över blockgränserna. Se detta 3.37.30 — 3.39.30 i detta klipp.
Se gärna hela morgonpasset med Moderaterna här nedan, som för övrigt är det i särklass mest sedda under årets upplaga av Försvarspolitisk Arena, med mer än dubbelt så många visningar som det näst mest sedda. och åtta gånger mer visat än Socialdemokraternas motsvarighet i skrivande stund. Jag tror detta program i framtiden kommer nyttjas rätt frekvent för att hämta försvarspolitiska citat från.
Hultqvist pekade på två viktiga områden som han menade att vi måste komma tillrätta med:
-Att öka försvarsförmågan och öka övningsverksamheten där han menar att varje övning är en signal till omvärlden att vi nu ökar försvarsförmågan.
– Att få ordning på materielfrågan där underfinansieringen är omfattande.
Moderatorn menade att Hultqvist har bjudit upp till dans över blockgänderna för att komma överens avseende ekonomin. Är försvarsberedningen överspelad? Svaret blev nej, då frågorna är så pass komplexa. Han menade även att beredningen nära ett val har påverkat utgången negativt och att ”krona för krona” resonemanget i beredningen har varit av ondo i det skede man befann sig i där och då.
SSU ordföranden Gabriel Wikström som också deltog ville återinföra värnplikt i syfte att få ordning på personalförsörjningen och att stärka folkförankringen samt även införa en civilplikt. Han sa också att ”Alliansfrihet har ett pris, och pendeln har slagit för långt i Sverige”.
Min analys av Peter Hultqvist utsträckta hand till Moderaterna grundar sig i att han vill ha detta avklarat innan den kommande regeringsbildningen. Moderaterna sätter sig på tvären och menar att en regering måtte vara överens om allt. Därmed så finns det stor risk att läget för Försvarsmakten kommer att förvärras ytterligare efter riksdagsvalet. Jag hävdar att det visst finns möjligheter att Moderaterna gör upp om försvaret med Socialdemokraterna, det handlar bara om viljan att ta ansvar för Sveriges säkerhet. Detta kommer jag att ta upp särskilt i ett kommande inlägg.
Se Socialdemokraternas morgonpass här nedan.
Avslutningsvis vill jag rikta ett stort tack till Försvarspolitisk Arena, Säkerhetspolitiskt sommartorg, Folk & Försvar, Allmänna försvarsföreningen samt Förvarsutbildarna för alla intressanta seminarier och arrangemang i år. Jag vet att det är fler aktörer inblandade, men det är ovanstående aktörer som har stått bakom merparten av allt intressant. Tack för i år!