Sökresultat för ”Org 18” – Sida 35

Talet som förändrade svensk försvarspolitik

Tiden för Folk och Försvars Rikskonferens i Sälen närmar sig snabbt. En konferens som kan bli den viktigaste på länge. Det leder till tankar om vad olika talare kommer att säga. Efter att ha funderat på det en stund, och misslyckats med att komma till några slutsatser, vände jag istället på frågan – vad skulle jag vilja höra att de sa?

Försvarsministerns anförande borde rimligtvis vara det mest betydelsefulla (lite beroende på vad statsministerns säger i sitt inledningsanförande). Nedan finns därför mitt förslag till manus till det tal som försvarsministern ska hålla i Sälen måndagen den 12 januari klockan 1230 – det tal jag skulle vilja höra.

OBS! På slutet finns ett P.S. som förklarar några av tankarna bakom talet.

Vänner,

Det känns bra att få stå här inför en församling som på många sätt visar på det bästa med det svenska försvaret i vid bemärkelse. Här finns inte bara Försvarsmakten och andra myndigheter med ansvar för landets och samhällets säkerhet, här finns frivilligorganisationer, näringslivet, fackföreningar, politiska ungdomsförbund och många andra. Det visar på den breda, och helt nödvändiga, förankring som krävs i alla delar av samhället för att vi skall kunna skapa den säkerhet för Sverige som krävs för att vi själva ska kunna bestämma hur vi vill utveckla vårt samhälle, och inte behöva böja oss för hot och påtryckningar från andra.

Det var länge sedan någon försvarsminister höll ett anförande vid Folk och Försvars Rikskonferens mot bakgrund av ett så allvarligt omvärldsläge som vi upplever idag.

Statsministern pekade redan i går på de säkerhetspolitiska utmaningar vi stod inför. Jag tänker därför bara nämna några av dem, de som direkt påverkar vår säkerhet och som kräver åtgärder inom mitt ansvarsområde.

Ryssland har kränkt internationell rätt genom att annektera Krim och militärt understödja separatiströrelser i östra Ukraina. Ett helt oacceptabelt och farligt uppträdande. Ryssland bedriver också sedan lång tid informationskampanjer och militära maktdemonstrationer mot våra baltiska grannar, de har intensifierats den senaste tiden. Vi vet inte det yttersta syftet, men det är illavarslande.

Den militära övningsverksamheten i Östersjön är tillbaka på samma nivåer som under det Kalla kriget. Den svenska incidentberedskapen genomförde under 2014 femtio procent fler uppdrag än året innan. Alla minns vi också ubåtskränkningen i oktober. Östersjöområdet har blivit den kanske farligaste friktionsytan mellan ett revanschhungrigt, aggressivt, Ryssland och Europas demokratier. Den gemenskap vi tillhör.

Under arbetet i Försvarsberedningen gjorde jag stora ansträngningar för att få till skarpare skrivningar när det gällde omvärldsutvecklingen och behovet av åtgärder för att anpassa Försvarsmakten till dagens säkerhetspolitiska situation. Jag nådde bara en bit på vägen, alla delade inte min uppfattning. Jag kan i dag konstatera att situationen blivit än allvarligare än det jag föreställde mig för bara ett år sedan.

Jag har nu ha varit försvarsminister under några månader och haft tillfälle att mer i detalj sätta mig in i läget i Försvarsmakten. Mycket är bra, men det finns också allvarliga brister. Den bild jag idag har av vår militära förmåga, kopplat till utvecklingen i vårt närområde, leder mig till slutsatsen att det finns tunga skäl till att ompröva delar av den inriktning som Försvarsberedningen föreslog. Framförallt gäller det behovet av åtgärder på kort sikt, något eller några år.

Rubriken för det här anförandet är ”Regeringens prioriteringar inför ett nytt försvarsbeslut”.

Det finns mycket som bör göras, här kommer jag redovisa några av de åtgärder som jag ser som mest väsentliga.

Regeringen har som ni vet redan tagit ett första steg för att i närtid öka Försvarsmaktens operativa förmåga genom att fatta beslut om att återaktivera pliktlagarna när det gäller repetitionsövningar. Vi kommer att avdela nödvändiga medel för att sådana ska kunna genomföras. Här återstår en dialog med Försvarsmakten om detaljerna. Jag skulle dock gärna se att några mindre övningar kunde genomföras redan i vår, för att ”olja upp” systemet, följt av större övningar till hösten. Ett par bataljoner som övar några veckor var.

Även när det gäller incidentberedskapen i luften och till sjöss har det redan vidtagits åtgärder som lett till att tillgängligheten har ökat. Flygplanen flyger mer, bemanningen av flottans fartyg håller på att ses över. De kommer nu fullföljas för att bland annat skapa en ökad uthållighet.

Ingen av oss vet hur och när ett eventuellt hot som berör Sverige kan uppstå. Däremot kan vi vara ganska säkra på att det kan ske med mycket kort varsel. Jag ser det därför som viktigt att alla delar av Försvarsmakten snabbt kan höja beredskapen, om så skulle behövas. Det stora förändringsarbete som skett i Försvarsmakten de senaste åren har inneburit att nya rutiner införts, förbanden ser annorlunda ut än tidigare, logistikkedjan ändrats mm. Vi vet inte hur väl den nya organisationen fungerar. Redan under det här året ska vi därför genomföra ett antal beredskapskontroller för att identifiera var det finns eventuella brister, och vidta åtgärder för att rätta till det som fungerar mindre väl.

Jag är inte nöjd med beredskapen på Gotland. Som jag sa redan vid mitt anförande hos Kungl Krigsvetenskapsakademien i början på december så är det inte bara jag som är bekymrad. Vid mina möten med mina baltiska kollegor så är försvaret av Gotland en av de frågor som de alltid återkommer till. Regeringen kommer därför beordra Försvarsmakten att avsevärt öka övningsverksamheten på ön, det i väntan på att vi kan skapa en permanent, kvalificerad, militär närvaro där.

Som Överbefälhavaren framförde i sin rapport den sextonde december så finns det också flera andra viktiga områden där det krävs åtgärder i närtid, t ex anskaffning av reservdelar och vissa ammunitionsslag. Steg kommer att tas för att så fort som möjligt avhjälpa de bristerna.

Det här kommer inte att vara gratis och inte heller enkelt. Regeringen kommer därför redan att i vårbudgeten förslå substantiella förstärkningar av försvarsanslaget. Exakt hur mycket måste jag få återkomma till efter en mer ingående dialog med Försvarsmakten. Förutom att det gäller pengar så är det också en fråga om hur mycket Försvarsmakten mäktar med att göra. Efter mina förbandsbesök och många samtal med personalen är jag dock övertygad om att det senare knappast är den gränssättande faktorn. Entusiasmen och viljan finns.

Nu är det inte bara en fråga om att höja Försvarsmaktens förmåga på kort sikt, vi måste också skapa en plattform som garanterar en trovärdig förmåga till nationellt försvar även i framtiden.

Den i mina ögon viktigaste frågan är att skapa ett stabilt personalförsörjningssystem. Jag har vid tidigare tillfällen föreslagit att vi borde återinföra allmän mönstring, för såväl kvinnor som män. Det anser jag fortfarande. Men jag tror också att vi borde överväga ytterligare ett steg. Någon typ av plikttjänstgöring. Förutom att det skulle garantera tillgången på personal så tror jag också att det skulle stärka den i mina ögon helt nödvändiga folkförankring som krävs för att Försvarsmakten och landets försvar skall bli en angelägenhet för alla.

Det är en nödvändig grund för att medborgarna skall vara beredda att betala vad det kostar, men också en förutsättning för att Försvarsmakten skall få det stöd från samhället i övrigt som är nödvändigt för att den skall kunna lösa sina uppgifter. Norge och Danmark har fungerande hybridmodeller med såväl anställda soldater som med pliktpersonal vilka vi borde analysera. Här ser jag möjligheten att ersätta de idag tidvis anställda soldaterna, den kategori som det visat sig svårast att rekrytera, med värnpliktiga. Det skulle också skapa förutsättningar för en utvidgning av Försvarsmaktens organisation. Något som också är angeläget, bland annat för att kunna göra den så kallade förbandsreserven till fungerande krigsförband och för att öka Marinens och Flygvapnets basorganisationer.

Det ligger i sakens natur att anskaffning av kvalificerade materielsystem tar tid. Det är inte bara en fråga om att köpa ett system, oftast ska det dessutom tillverkas. Det tar också tid att utbilda personal och organisera förband. Här anser jag att den inriktning som Försvarsberedningen föreslog när det gäller flygplan och ubåtar just nu kan ligga till grund för den långsiktiga planeringen. Däremot så ser jag det som nödvändigt att tidigarelägga anskaffningen av ett kvalificerat långräckviddigt luftvärnssystem. Ett sådant bör anskaffas och införas så fort det överhuvudtaget är praktiskt möjligt. En annan närtida åtgärd, då för att öka antalet enheter i marinen, är att vi bör vi se över möjligheterna att renovera och behålla några av de fartyg som är planerade att utgå.

Det finns även andra materielsystem som är högt prioriterade som t ex robotluftvärn till våra korvetter, indirekt understöd till de mekaniserade bataljonerna, kvalificerade markmålsvapen till JAS-systemet, listan är lång. Hur och när de kan införas kommer att bli en dialog mellan regeringen och Försvarsmakten. Att de behövs är det ingen tvekan om.

I det här sammanhanget skall vi också se över principen att alltid ”köpa från hyllan”. Det finns områden där det kan var nödvändigt att vi själva bedriver forskning, utveckling och tillverkning för att tillgodose grundläggande säkerhetsbehov. Sedan tidigare har vi angett att flyg- och undervattensteknologi är två sådana områden. Det kan finnas flera.

Som det framgår av det jag sagt är det nu inte längre en fråga om att först genomföra den i Försvarsberedningen givna inriktningen för att sedan ta nästa steg. Vi måste nu genomföra flera saker samtidigt: stärka förmågan i närtid inom flera områden, det samtidigt som vi skapar förutsättningar för att utveckla organisationen långsiktigt.

Även om vi själva vidtar åtgärder för att stärka vårt eget försvar så finns det stora fördelar med en utökad internationell samverkan. Det redan pågående samarbetet med Finland, framförallt då inom utbildningsområdet, bör fördjupas. De ger oss inte bara möjlighet att bedriva bättre övningar men bidrar också till en ökad interoperabilitet, vilket har ett klart operativt värde. Det blir en faktor som en presumtiv angripare måste ta med i sina kalkyler.

När det gäller Natofrågan så vill jag bara säga att den nuvarande inriktningen med ett utökat samarbete inom ramen för svensk alliansfrihet är den som gäller. Som jag ser det finns det inga skäl att för närvarande diskutera ett medlemskap.

Det finns självfallet även andra områden, förutom det militära försvaret, som är viktiga för att vi skall ha ett samhälle som kan hantera olika typer av kriser och påfrestningar, t ex cybersäkerhet, en säker elförsörjning med flera. Inom regeringen har vi fört djupa diskussioner om detta. De ligger dock inte inom mitt ansvarsområde, men inrikesministern kommer inom en snar framtid lägga fram förslag om hur regeringen tänker stärka säkerheten även inom dessa för samhället vitala funktioner.

Det finns många skäl till att vi idag står inför en besvärlig situation som kommer att kräva stora summor och mycket arbete för att rätta till. Vi socialdemokrater var för optimistiska när vi intecknade den positiva utvecklingen i Europa i slutet av 1990-talet och början på 2000-talet. Försvarsbesluten 2000 och 2004 gick för långt när det gällde att minska Försvarsmaktens organisation. Att den borgerliga regeringen avskaffade värnplikten år 2010 framstår idag inte heller som så värst välbetänkt. Att Försvarsberedningen inte kunde enas om mer långtgående åtgärder är också att beklaga.

Dock, det lönar sig inte att gråta över spilld mjölk.

Jag har inbjudit representanter för samtliga politiska partier till samtal om hur vi skall förstärka Försvarsmakten på såväl kort som lång sikt. Jag hoppas att alla är beredda att ställa sig bakom de åtgärder som jag föreslagit i det här anförandet, och att man också är beredd att bidra med egna konstruktiva förslag. Mitt mål är att ha en proposition för Försvarsmaktens inriktning färdig redan tidigt i vår och att den skall kunna antas av Riksdagen före sommaren. Helst i bred enighet. Försvarsfrågan är för viktig för att styras av kortsiktiga överväganden eller opportunistiska utspel.

Vi socialdemokrater tänker inte undandra oss det ansvar som det innebär att värna om landets säkerhet. Vi är beredda att fatta de nödvändiga besluten, jag hoppas att även andra är det.

P.S. (Mina, KN, kommentarer)

Vän av ordning kan fråga sig varför jag inte gått längre i det jag önskar höra. Det finns ju så mycket mer som är angeläget. Personligen skulle jag t ex välkomna ett tydligt ställningstagande för ett Natomedlemskap, beslut att tämligen kraftig utöka krigsorganisation i form av fler arméförband, flygplan och fartyg mm. Skälet till att jag inte för fram det i talet är enkelt. Jag bedömer det inte som realistiskt i dagsläget. I stället har jag valt att ”gilla läget” och göra det bästa grundat på min bedömning av den politiska situationen – d v s vad jag kan tänka mig att försvarsministern faktiskt skulle kunna säga, och få gehör för.

Talet bygger därför på några grundläggande faktorer som sannolikt de flesta kan (borde kunna) enas om, bland annat:

– Att det säkerhetspolitiska läget har försämrats mycket påtagligt och att det borde föranleda åtgärder som ökar Försvarsmaktens förmåga att hantera de hot och risker som kan uppstå.

– Att vi inte bara kan planera för något som kan uppstå om tio år, utan även måste gardera oss för händelser i närtid.

– Att det borde vara ett minimikrav att den existerande organisationen faktiskt fungerar.

– Att helt avgörande luckor i den existerande (och planerade) organisationen täpps till, d v s den måste vara krigsduglig.

– Att den organisation som planeras är rimligt stabil, och eventuellt kan utökas.

Jag har svårt att se att oppositionen skulle kunna säga nej till de framförda förslagen. För allianspartierna, om de försökte krångla, skulle det i så fall vara den sista spiken i kistan när det gäller deras trovärdighet i försvarsfrågor. Knappast en attraktiv option i dagens debattklimat. För Vänsterpartiet skulle det också vara svårt att inte ställa upp då de tydligt sagt att ett trovärdigt eget försvar är sättet att hålla Sverige utanför Nato. Sverigedemokraterna har egna förslag som går långt utöver de i anförandet varför de knappast skulle bromsa – möjligtvis skulle de kräva ännu större satsningar. Miljöpartiets alternativ är att antingen ställa kabinettsfråga och avgå ur regeringen, eller att bita i det sura äpplet och acceptera förslagen. Jag tror inte det valet är så svårt.

Den avgörande frågan blir därför hur djupt är krismedvetandet hos socialdemokraterna? Är man beredd att acceptera att nya satsningar på andra samhällsområden till delar måste stå tillbaka för att vi skall kunna hantera de hot och risker som Sverige eventuellt kan utsättas för? Svaret är inte självklart, men det kan finnas vissa fördelar att vinna (förutom ökad säkerhet för Sverige och ökad stabilitet i vårt närområde). Lite machiavelliskt skulle jag kunna peka på den möjlighet som en rejäl satsning på försvaret erbjuder när det gäller att bidra till att återskapa bilden av det statsbärande partiet. Det parti som inte bara bygger landet men också värnar om landets säkerhet i ett oroande omvärldsläge. Dessutom skulle talet vara en mycket tydlig invit till ett blocköverskridande samarbete inom ett centralt politikområde – visa på regeringsduglighet och ansvarstagande. En invit som övriga partier skulle ha svårt att säga nej till.

Slutligen. För dem som anser att hotbilden, och därmed behovet av försvarsförmåga, är en funktion av hur mycket pengar det eventuellt blir över när jobbskatteavdrag, restaurangmoms och Operan fått sitt. En grov ekonomisk uppskattning. För 2015 rör det sig kanske om en dryg miljard, i bästa fall två, extra (det är tveksamt om Försvarsmakten klarar att upparbeta mer). För 2016 och därefter ökar dock summorna ganska fort då organisationen borde ha återfått förmågan att genomföra större övningar, materielbeställningar skall börja betalas etc. Sannolikt talar vi om en tämligen snabbt stigande kurva som kring 2020 hamnar på kanske 10 -12 miljarder extra per år. D v s ungefär samma nivå, 1,4 – 1,5 % av BNP, som våra nordiska grannländer anser det vara rimligt att satsa på sin säkerhet. Att jag personligen anser att det krävs i storleksordningen ca 2 % av BNP för att skapa ett rimligt trovärdigt försvar är en annan, kanske senare, fråga.

Hotbilden

Denna artikel publicerades på Medium den 1 december 2014

Det är mycket glädjande att debatten om Sveriges totalförsvar och civila försvar äntligen fått fyr. Nu gäller det att hålla brasan vid liv, som en äkta ”prepper” hade sagt.

Efter vår artikel har flera bloggare och twittrare ägna ämnet en del uppmärksamhet. Mikael Grev gästade Wiseman och skrev om människans privata situation i en större och mer omfattande kris. Innan dess deltog Wiseman och Filip Båverud i en podcast och nyligen skrev Wiseman, eller kanske rättare sagt Carl Bergqvist sin första krönika för Expressen om vad det är vi egentligen vill försvara.

I det här inlägget ägnar vi oss åt hotbilden mot Sverige men inte alls i form av hur många Slava-kryssare och Iskander-robotar Ryssland har utan den komplexa och diversifierade hotbild som på olika sätt kan påverka hela eller delar av vårt samhälle.

För 100 eller 200 år sedan var staten och kungen samma sak. Detta benämndes ofta ”Kronan”. Detta ord var också synonymt med krigsmakten (som Försvarsmakten hette på den tiden) — därav ord som ”kroncykel” eller ”krondike”. En mycket stor del av statsbudgeten var militärutgifter och kungen var statschef men också överbefälhavare. En företeelse som lever kvar i t.ex. USA där presidenten också är högste befälhavare — ”Commander-in-chief” — medan den högste generalen är ”Chairman of the Joints Chief of Staff”. Än idag är faktiskt kungen rent formellt både fyrstjärnig general och amiral.

På den tiden skulle landet skyddas i så motto att den producerande befolkningen, naturtillgångarna och marken (jorden) som sådan skulle kvarstå under den svenske kungens ledning. Detta var ju hans skattebas och utan folket som arbetade i jordbruket och senare i industrin skulle inte kungahuset leva särskilt länge. Genom att förse adeln med jord och skattefrihet i utbyte mot män, hästar och vapen kunde kungen hålla en armé men kanske främst se till att den hade kompetent befäl. Detta var adelns viktigaste uppgift och roll, att utgöra en befälsklass av krigare i armén och flottan.

Angriparen var i regel ett annat land som av olika skäl ville åt svenska rikedomar, naturtillgångar, människor och bördig jord. Skälet kunde vara att det anfallande landet hade ont om resurser eller att kungen i angriparlandet vill säkra sin och sina ättlingars makt för lång tid och därför behövde utöka sin rikedom. Det var i mångt och mycket en ekonomisk krigföring även om det förkom religion och etnicitet i motiven ibland. För svensk del försvann religiösa motiv i och med 30-åriga kriget och etniska motiv försvann med Dansk-Svenska kriget 1808–1809 och därefter har det i stort varit fred. En ”ekonomisk fred”.

Under hela 1900-talet har krig utkämpats som en förlängning av politisk-ideologiska motsättningar. Kommunism mot nazism med i slutändan liberala och demokratiska republiker och monarkier som segrare. Sovjetunionen och Warszawa-paktens fall orsakades i första hand av ekonomisk kollaps men Kalla kriget var trots allt ett ideologiskt krig.

Balkankriget var ett uppflammande och nästan tusen år gammalt etniskt (religiöst) krig men från första Kuwait-kriget 1990 har vi sakta sett en återgång till ekonomisk krigföring igen, liknande motiven från t.ex. Stora Nordiska kriget på 1700-talet där kungar och stater slogs om makt och rikedom. USA’s krigföring världen över, främst i Irak och Afghanistan, beskrivs som ”War on terror” men många skulle nog föreslå att det även finns ekonomiska motiv, främst avseende stabilitet och kontroll av Persiska viken med omnejd.

Med detta i åtanke så tittar vi åter på dagens Sverige och den hotbild som avtecknar sig i vårt närområde. Alla är numera överens om att Ryssland utgör en möjlig angripare men på vilket sätt är mera oklart. Övriga hot kan i stort sett avfärdas. Terrorister, klimatförändringar eller kärnkraftsolyckor är hot som i värsta fall kan drabba oss regionalt eller t.o.m. endast lokalt. Men de utgör inget hot mot nationen Sveriges existens.

Vad det är som nationen Sverige, staten, regeringen (inte längre kungen) vill skydda? Har man svar på det så kanske man kan svara på vad som utgör hotet.

Till skillnad från förr när folk, mark och naturtillgångar var värda att skydda så är idag en enda företeelse viktigare än andra, nämligen: Transaktioner. Enligt Wikipedia är en transaktion en affär, affärstransaktion, affärshändelse, handling där parter utbyter varor, tjänster, betalningsmedel eller fordringar av ekonomiskt värde. Några exempel är lån, köp eller inteckning. Men transaktioner är idag mycket mer än bara en överföring av pengar. Mellan alla organisationer oavsett om det är statliga eller privata så måste ett flöde av information, som ligger till grund för respektive organisations verksamhet, fungera. Detta informationsflöde kan innehålla tidredovisningar, löner, avtal, aktiekurser, aktuell ränta, registreringsnummer på fordon för trängselskatt, organisationsnummer, geodata, avier från försäkringskassan, e-fakturor, sjukanmälan, recept på läkemedel, förbrukningsdata från bensinmackens pumpar, beställningar, följesedlar, leveransgodkännanden, fraktsedlar etc. etc. etc.

Det finnas hundratals typer av transaktioner och händelser som transaktionerna baseras på. Om detta informationsflöde stannar, så stannar allt. Precis allt. Detta flöde måste skyddas. Eller borde skyddas skall sägas, det verkar till och från som att skyddet inte är det allra bästa.

Det som bör skyddas är inte i första hand enskilda individers, företags eller myndigheters data som i fallet med integritetsskydd. Nej, här handlar det om ett flöde av samma sort som vattenfallet som driver skovelhjulet. Utan det ständiga flödet genereras inga värden, ingen kan fakturera, ingen kan ta betalt, ingen skatt kommer in osv. och till slut rämnar välfärden helt enkelt.

Nästa viktiga område är ekonomin i sig. Den är idag är så abstrakt att den inte går att återfinna i form av en guldreserv i Riksbankens källare. Den svenska ekonomin finns idag överallt och ingenstans. Staten har lån och skulder till andra länder, till myndigheter, företag och privatpersoner men främst banker. Pengarna finns bara som siffror på en skärm vid just den tidpunkten då du begär ett saldo eller kontoutdrag. Detta gäller allt och alla. Nationers ekonomi är visserligen i grunden baserad på s.k. underliggande reella tillgångar men kopplingen är numera långsökt och en väsentligt mycket viktigare faktor är förtroendefaktorn. Den kan i sin tur vara baserad på förväntningar och en mycket god förmåga att kommunicera uthållighet, förmåga och kapacitet. Inte så mycket hur det faktiskt ser ut. Ekonomins stora pelare är förutom Riksbanken också Riksgälden, SIX-systemet, Skatteverket, Försäkringskassan, bankerna, NASDAQ/OMX (eller Stockholmsbörsen om du vill) och en rad andra företag, myndigheter och nämnder t.ex. EKN, Finansinspektionen, Kammarkollegiet, ESV, Statskontoret för att nämna några.

Slutligen är det informationen som storhet som är värd att skydda. Informationen som storhet är mycket svår att förstå. Vi är så indränkta i information så vi tänker inte på det som en storhet. Vatten kan vara en storhet. Vi förstår att vi behöver vatten för att överleva; tvätta oss, dricka, laga mat osv. Vi förstår att allt vatten inte är rent och att vi ibland behöver koka eller rena vattnet. Men information som en storhet är som vatten för en fisk. Fisken (om den kunde) brukar inte reflektera över att den befinner sig i just vatten. Den är beroende av vattnet — men den har inget särskilt förhållningssätt till det.

Så har det blivit med information i informationssamhället. Informationen är allt. Ekonomi utgörs nästan enbart av ekonomisk information — inte av sedlar, mynt och guld. Information är grunden för våra lagar och deras efterlevnad. Information är grunden för demokrati. Information utgör grunden för massmedia. Information är helt enkelt grunden för välfärd.

Och kanske är det precis där vi skall börja leta när vi försöker definiera och förstå hotbilden. Det talas just nu mycket om informationskrigföring och många av oss minns väl ”Nätverksbaserat försvar” och talet om att Information är den fjärde arenan (bredvid luft, sjö och mark). Numera är den bilden nyanserad men visst är det så att i takt med att vi lämnat industrisamhället och informationssamhället trätt in så måste också vi som sysslar med krig och fred fundera på hur informationen påverkar säkerheten.

Informationskrigföring är ett nytt sätt att beskriva en gammal företeelse. Alla har säkert läst Sun Zu och reagerat på att hans krigslist ofta bygger på skapa en bild av sig själv hos fienden som inte alltid är sann. Han sade bl. a. att det bästa är om man kan besegra fienden utan strid. Man behöver inte slå fienden, man behöver bara slå ut hans vilja att strida. Sanningen är krigets första offer, sade Kipling. ”The sword is always beaten by the mind” sade Napoleon. Nazisterna använde sig av propaganda för att skapa attraktion runt sin våldskult. Något vi känner igen hos dagens ISIS.

Ovanstående handlar trots allt ändå om synlig och relativt lätt avslöjad informationskrigföring.
Det är traditionella exempel som det ofta refereras till i modern militär akademisk litteratur. Men är det verkligen så enkelt? Ovan beskrivs hur vi befinner oss i ett hav av information där den allra största delen information aldrig observeras eller uppfattas. Kanske är det informationen vi inte känner till som också innehåller de allvarligaste hoten mot vår existens som välfärdsnation?
Sverige är en av världens stabilaste demokratier och vi har en väl fungerande ”tredje statsmakt”. Vi har ingen anledning att tvivla på att våra politiker, myndigheter, tjänstemän och journalister vill oss väl. Alla som arbetar i statens tjänst går varje morgon (och ibland kväll) till jobbet och arbetar i demokratins tjänst, det är de flesta helt överens om. Men vad arbetar de med? Varifrån kommer underlaget till deras analys eller beslut? Vem har påverkat dem i sin informationsinhämtning? Vilka källor anser de vara trovärdiga? På vilket sätt kontrollerar de sina källor? Hur god är deras förmåga till källkritik?

En vid det här laget klassiskt tweet av Cecila Widengren från oktober 2012 beskriver hur hon har uppfattningen att Ryssland drar sig österut och att Europa är säkrare än på länge. Exakt ett år senare bryter Euromaidan ut och några månader senare är Ukraina invaderat av Ryssland.

Minns också Fredrik Reinfeldts katastrofala uttalande i mars i år efter invasionen av Krim — ”Det är i någon mån förståeligt att Ryssland agerar på en rysk minoritets oro på Krim och i östra Ukraina…”

Det är inte lätt att vara rikspolitiker alla gånger, man får ha viss förståelse för att tungan och fingrarna slinter ibland. Men det är inte så intressant — däremot är det intressant att fundera på hur de hamnade där. Vem har satt agendan för dem? Vad är det som gör att de inte lägger energi på säkerhetspolitik?

Ryssland är inte längre ett land eller en nation ordets rätta bemärkelse. Det finns ryssar, etniska ryssar om du vill, spridda över ett område som avgränsas av Finland och Polen i väst, Berings sund i Öster, Svarta havet och stan-länderna i söder och Arktis i norr. Men är detta nationen Ryssland? Titta på en karta över befolkningstätheten i Ryssland så ser du att i stort sett hela befolkningen bor i ett område stort som Götaland runt Moskva samt omedelbart söder och väster om Moskva.

Är Ryssland homogent? Nej, det bor många kaukasiska och asiatiska folk även i de befolkningstäta områdena. Det bor etniska ryssar utanför den ryska inre landgränsen t.ex. i Kalininggrad, Transnistrien men också i de baltiska länderna. Är välståndet i Ryssland jämnt fördelat? Nej inte på långa vägar. De rika bor i Moskva och St Petersburg men utanför de stora städerna kan vara riktigt fattigt. Finns det klasskillnader i Ryssland? Ja och det är mycket påtagligt. Det finns en storstadselit som öppet ser ned på landsbygdens invånare. Det finns en kulturell elit i storstäderna och svår kulturtorka på sina håll öster om Ural.

Men viktigast för Sverige är den ekonomiska och politiska eliten. The Economist publicerade den 22 november i år en artikel som har rubriken ”Band of brothers”. Där beskrivs bl. a. hur Putins styre resulterat i att 110 personer idag kontrollerar 35 % av Rysslands tillgångar. Detta är en oerhörd siffra och den behöver inte ens vara halvsann för att chocka vilken västerländsk demokrat som helst.

Det är en sak att vara stenrik som Ingvar Kamprad men det är en helt annan sak att kontrollera ett land som har en av världens största krigsmakter och världens största kärnvapenarsenal. Putins ”band of brothers” har mer gemensamt med New Yorks ”five families” än med en regering i ett västland. Man får gå till kollapsade stater i Afrika för att hitta något som är jämförbart med Ryssland vad avser nepotism, kleptokrati och korruption.

För att ytterligare förstå ryskt agerande bör man fundera på vad Putin och hans vänner själva upplever som hotfullt. Detta är givetvis höljt i dunkel. Till och med Angela Merkel som träffar Putin och pratar med honom timvis varje månad har uttryckt att hon har mycket svårt att förstå hans rationalitet. Vi kan nog ändå gissa oss till att det finns en rysk självbild som är mycket äldre än Putin, äldre än nuvarande Ryssland, äldre än Sovjetunionen och till och med äldre än Tsarväldet…

Россия-Матушка, Rossiya-Matushka, Moder Ryssland är ett begrepp som förstås använts flitigt av de styrande genom århundradena i syfte att piska upp nationalistisk och patriotisk stämning. Men bakom det finns en reell uppfattning vad som är ur-ryskt och vad som är värt att försvara. Man får utgå ifrån att detta är något av ett socialantropologiskt paradigm, en institution. Med en sådan tanke i botten och en bild av att främmande länder gång på gång försökt invadera Ryssland och även tagit sig hela vägen till Moskva trots hårda vintrar så är det kanske inte så svårt att förstå varför det stressar en rysk politiker att gränsen mellan Ryssland och det som inte är Ryssland numera går 40 mil från Moskva (gränsen till Ukraina). Avståndet mellan Lettland och Moskva är knappt 60 mil.

Men det är inte detta som driver Putin, det är bara ett verktyg. Det som är själva motorn är svårigheten att hålla ihop nationen så att Putins maffia-företag går att driva vidare och generera tillräckligt med vinster för att behålla makten hos honom och hans ”band of brothers”. Mycket av det som görs utanför Ryssland och mot andra länder görs i själva verket av inrikespolitiska skäl. Putins popularitet i Ryssland slog i taket efter invasionen av Krim. Där finns själva grunden för hur Ryssland eller ”Ryssland” kommer att agera de närmsta åren. Genom att stressa och pressa västländer så befäster Putin och hans närmsta sin popularitet och sin makt. De kan fortsätta driva igenom impopulära reformer, sno åt sig företag och mjölka ur energi- och vapenindustrin och koncentrera pengar och makt ytterligare.

Hur kommer detta att påverka Sverige? Tyvärr har vi i Sverige fastnat i en diskussion om Nato eller inte Nato, ökad försvarsbudget eller ej och i så fall hur mycket. Detta är inte intressant för Putins regim. För dem är det intressant att få fortsätta verka ostörda. Att Finland och Sverige skulle gå med i NATO stör dem. Inte rent militärt utan för att de får dem att verka svaga i den ryska befolkningens ögon. Att Polen flyttar fram avancerade vapensystem, egna eller USA:s, stör dem av samma skäl. Att EU påverkar deras gasledningar stör dem. De ekonomiska sanktionerna stör dem. Internationella organisationer och NGO:s stör dem på hemmaplan. Att Putin blir utfryst och åker hem tidigare från G20 stör dem dock inte. Tvärtom gör Putin stort inrikesnummer av detta och sannolikt uppfattas han som stark och självständig hemmavid.

Så vad kan vi vänta oss i Sverige? Hur kommer Ryssland att agera i Sverige för att vi inte skall lägga oss i och störa dem?

Först och främst skall vi sluta prata i futurum. Den hotbild som beskrivs nedan är redan här och har varit det en längre tid. Vi kan förvänta oss att de militära styrkedemonstrationerna fortsätter. Vi (Sverige) skall framställas som svaga och oförmögna hemma i Ryssland. Vi kan förvänta oss olika former av politiska provokationer och barnsligt trotsande av den typ vi sett på Lidingö. Vi kan också förvänta oss att bli förlöjligade av Kiselev eller utsatta för skämtsam propaganda.

Men det finns betydligt allvarligare hot. Jägarchefen har beskrivit grunderna i artiklarna ”Det dolda hotet” här och här. Genom att utgå från sina illegala residenturer kan Ryssland helt dolt verka genom metoderna subversion och sabotage. Men se upp med dessa begrepp eftersom de verkar så dramatiska. Om vi åter hämtar upp ovanstående resonemang om ett hav av information där det vi inte ser och inte uppfattar är det som är farligt så öppnas ett helt nytt slagfält.

Vi börjar med subversion. Detta blir nu lite känsligt eftersom det inte är lämpligt att direkt peka ut organisationer och individer. Men vi kan nöja oss med att konstatera något som de flesta är väl medvetna om — nämligen den ryska regimens stöd till extremhögern runt om i Europa. Kom därvid ihåg den sovjetiska regimens stöd till den västtyska fredsrörelsen t.ex. i samband med utplaceringen av Pershing-robotarna.

Kan det vara så att det finns information som är så subtil att den ligger till grund för beslut och ageranden — utan att den som tar beslutet och agerar inte ens förstår eller känner till vad det egentliga skälet är? Det är inte utan man blir fundersam. Varför vill SDU:s ordförande fälla regeringens budget? Varför beslutade Sveriges och Finlands regering den 5 november 2009 om att godkänna byggandet av Nordstream? Varför säger Stefan Löfvén i oktober att det inte är aktuellt för Sverige att söka NATO-medlemskap samtidigt som SIFO uppmäter den högsta siffran för NATO-medlemskap någonsin hos svenska folket?

Sabotage då? Sprängda kraftverksstationer eller radiolänkar som i filmen ”Förebudet”? Nej, numera är sabotagen sannolikt av typen ”mindre men oftare”. Ni vet — liknelsen om att koka en groda.

När vi bläddrar i tidningar, tittar på nyheter på TV och följer händelser på internet så är det ofta så att vi rationaliserar bort små nyhetsnotiser. De kan handla om en bilbrand, ett inbrott, ett mord, en sprängladdning, odrickbart vatten, inställda tåg och flyg, en trafikolycka eller en person som avskedats från sitt jobb med buller och bång. Eller att försäkringskassans eller Apotekets servrar ligger nere. Eller att kriminella gäng drabbat samman eller hotat någon näringsidkare. Mer sällan skildras bakgrund och omständigheter runt dessa till synes bagatellartade nyheter. Mord, våldtäkt eller misshandel är inte bagateller — men sett ur ett nationellt säkerhetsperspektiv är det inga avgörande händelser. Vad vi inte vet när vi läser om dessa händelser är de fall då dessa har föregåtts av minutiös planering och ett perfekt genomförande.En agent kan gömma sig i en miljö som även för den mest erfarne polis endast består av dem man förväntar sig, oavsett om det handlar om huliganer, invandrargrupperingar, yrkeskriminella, MC-gäng eller någon annan lämplig miljö.

Den ryska federala underrättelsetjänsten är en av världens skickligaste, mest erfarna och bäst finansierade organisationer i sitt slag. Rysslands motsvarighet till CIA heter SVR och springer ur KGB:s första direktorat. De kommer ur en tradition som haft CIA, MI6 (och Mossad) emot sig under mer än 40 år! Och man kan väl säga att förhållandet åter är på samma nivå som under Kalla kriget även om CIA och MI6 har mycket annat att göra numera. Man får utgå ifrån att allt vi någonsin sett i västerländska agentfilmer om vad CIA och MI6 är kapabla till — det är också SVR kapabla till. Med undantag för något enstaka galet James Bond-spektakel…

Sabotage utförs med fördel i cybermiljön. Det är också sannolikt det i särklass vanligaste. Även den
biologiska miljön måste anses vara fördelaktigare för angriparen än landets fysiska infrastruktur (inklusive kraftproduktion och distribution).

Sammantaget kan metoderna subversion och sabotage samordnas över tiden och bilda ett mönster som antingen binder beslutsfattare, påverkar dem indirekt eller t.o.m. direkt så att utfallet blir så som angriparen önskar sig. Detta samordnas och kombineras med de synliga och öppna handlingarna av typen kränkningar och insatser mot grannländer samt militär och politisk maktprojektion mot övriga länder i regionen. Intensiteten kan skruvas upp tills man når sina mål som i fallet med Georgien och Ukraina och nu sannolikt även Moldavien, Estland och Lettland. Vem vet vad de har i kikaren för Sverige och Finland?

Det stora strategiska (militära) överfallet då? Nej, det är inte hotbilden just nu och förmodligen inte i morgon heller. Men betänk hur bräckligt det ryska statsbygget är. Om Putin inte lyckas hålla ihop sitt ”band of brothers” och vi står inför ett kollapsat Ryssland med en statskuppsliknande utveckling eller rentav inbördeskrig — då får vi skriva en ny artikel.

För övrigt anser vi att Sverige bör gå med i NATO.

Tio år senare – under askan glimmar glöden

Minnesstenen på Berga

Sista december 2004, på dagen tio år sedan, lades Andra ytstridsflottiljen (2.ysflj) ner. Detta var en följd av det, i mitt tycke, usla försvarsbeslutet, FB04. Flottiljen lades ner, och delar av den fördes över till Berga-delarna av det sidoordnade förbandet Fjärde minkrigsavdelningen (4.minkrigsavd) som var utpekat som utvecklingsförband. Samtidigt flyttades Amfibieregementet (Amf 1) till Berga. I syfte att ”Lagen om anställningsskydd” inte skulle innebära att amfibiebefattningarna skulle bemannas av flottister flyttades den nybildade 4.sjöstridsflottiljen till Muskö. Detta var mycket olyckligt för ytstridspersonalen, men även för minkrigspersonalen, då det innebar att de skulle inplaceras enligt turordningslista mot samma befattningar, vilka till antalet var avsevärt färre än 2.ysflj och 4.minkrigsflj hade sammanlagt. Bland annat hade två korvetter av Göteborgsklass, Göteborg och Kalmar, omgrupperats till systerförbandet i Karlskrona.

Många kollegor tog de generösa anbud om karriärväxling som erbjöds via Trygghetsstiftelsen. Andra accepterade bud om tjänster på andra platser i organisationen som Militärhögskolan, Amfibieregementet eller Högkvarteret. Många motiverades till beslutet på grund av den långa pendlingssträckan till örlogshamnen på Muskö.

Sammanfattningsvis tog flottan en rejäl smäll i FB04 och vi var många som var bittra över detta, på grund av en försämrad arbetssituation, upplevelsen att politiker såg försvarsmakten som ett arbetsmarknadsinstrument och att fungerande materiel och besättningar skingrades för vinden.

Vad var då Andra ytstridsflottiljen?

Som det står på den fina minnesstenen på Berga var flottiljen sprungen ur Första jagarflottiljen och senare, när den lätta flottan ersatte kryssarna och jagarna, Första ytattackflottiljen.

1.yaflj hade fram till början av 1980-talet tung torped som huvudbeväpning och allmålskanoner som vapen för luftförsvar och närstrid. Torpedbåtseran är väl beskriven i Curt Borgenstams och Bo Nymans fina bok ”Attack till sjöss”. När först patrullbåtarna kom med sin norska IR-målsökande robot 12 och senare Norrköpings-klassens torpedbåtar bestyckades med den svenskutvecklade robot 15 kom roboten att utgöra huvudbeväpning på flottiljen, i flottan och egentligen i hela invasionsförsvaret i och med att även flygvapnet fick robot 15. Tung torped blev dock kvar som ett mycket kraftfullt vapen för kortare stridsavstånd. Robotbåt av Norrköpingsklass kunde bära tio tunga vapen, sex torpeder och fyra robotar, eller två torpeder och åtta robotar, en eldkraft som egentligen bara matchas av Stockholms-klassens två korvetter (tidigare 2 tp+8 rb).

När jag 1993 gjorde värnpliktig grundutbildning som torpedmekaniker var min drabbningsplats på HMS Piteås däck, vid de två tunga torpedtuberna. Flottiljen på Berga bestod då av sex robotbåtar, fyra korvetter och sex patrullbåtar. Av robotbåtarna hade tre komplett besättning och en reducerad besättning som räckte till att utgöra flottiljchefens ledningsfartyg i ubåtsjaktstyrkan.

Vid anfallsföretag (vårt anfall mot fientliga styrkor) sökte ytattacken insätta samordnade salvor mot fartygssamlingar eller enheter med kraftfullt luftförsvar, som fientliga jagare. Slutligen skulle initiativet och effekten av robotinsatsen utnyttjas till att göra processen kort med så kallade ”torpedvärdiga” mål. Till dessa torde landstigningsfartyg, transportfartyg och större ytattackenheter räknas. Vid torpedinsats behövde avståndet minskas till runt 20 km vilket innebar att skjutande enhet kommer inom porté för exempelvis 130 mm artilleri på jagare. Detta underlättades av robotbåtarnas höga fart, som kunde nå upp emot fyrtio knop med hjälp av tre gasturbiner kopplade till propellrar. Det säger sig självt att offensivt handlande, god anda och stor risktagning var helt nödvändiga förutsättningar på dessa enheter och förband och det var heller aldrig någon chef som svävade på målet om vad uppgiften gick ut på eller krävde. Jag minns ännu tjugoett år senare den första uppställning flottiljen hade i januari 1993, för flottiljchefen kmd Göran Frisk. Förbandet hade just fått den lätta ubåtsjakttorpeden 45 tillförd. Ingen behövde sväva i okunskap vad målsättningen var.

Min värnpliktsomgång ryckte in direkt till robotbåtarna och bodde ombord från första dagen. Vi var tolv sjömän som bodde i hytt 1, med ytterligare tre i en angränsande hytt. Även om det var stundtals monoton tjänstgöring med exempelvis vakttjänst var det fantastiskt att tillhöra ett förband som hade så hög förbandsanda och så spektakulära egenskaper. Jag kom sedan att tjänstgöra tre år som officer och torpedtjänstbefälhavare (eg. underofficer med navigations- och vapenunderhållsuppgifter samt däckstjänst).

Senare överfördes robotbåtarna till 3.ytstridsflottiljen, som var den nya benämningen på typförbandet. Det innebar att jag själv bytte fartygssystem till Göteborgsklassen, på 2.ytstridsflottiljen. Jag tjänstgjorde som Ytstridsofficer på HMS Gävle i två mycket bra år.

I samband med min flottiljs nedläggning och personella sammanslagning med minkrigsdelarna från Berga bildades Fjärde sjöstridsflottiljen. Jag fick på egen begäran möjlighet att byta system och var Artilleriofficer på ett minröjningsfartyg av Landsorts-klass under ett år vilket gav mersmak. Jag trivdes mycket bra med de för mig nya arbetsuppgifterna och saknar inte 2.ysflj i min dagliga gärning. Det finns många fördelar med sammanslagningen och det finns samma höga kvalitet och engagemang på vår nu tioåriga flottilj. Men ett fantastiskt starkt förband var det onekligen. Jag är glad och stolt över att ha tillhört det under en del av dess verkansår.

Decemberöverenskommelsen

När statsminister Stefan Löfven i dag på morgonen kallade till presskonferens så var det primärt för att annonsera att det inte kommer att blir något extraval den 22 mars som tidigare annonserat. Efter att regeringen och allianspartierna i all hemlighet har genomfört överläggningar och funnit vissa överenskommelser om formerna för hur att kunna regera med en minoritetsregering, så har de sex partierna tillsammans även pekat ut tre områden där man vill se breda politiska överenskommelser.

Sida vid sida med statsministern stod samtliga alliansledare och Miljöpartiets båda språkrör, och det var något överraskande miljöpartiets Åsa Romson som hade fått uppgiften att nämna vilka områden som överenskommelserna omfattade, kollegan Gustav Fridolin hade fått uppgiften – att vara tyst.

Det första området av de tre som omnämndes var försvars- och säkerhetspolitiken, men några detaljer runt denna överenskommelse fick vi inte ta del av, så frågan är då vad partierna ser framför sig?

Inom området försvar och säkerhet så är det egentligen två huvudsakliga punkter där man inte alls har varit eniga. Inom säkerhetspolitiken så är det givetvis frågan om NATO och inom försvarspolitiken så är det finansieringen och därmed ambitionsnivåerna för vårt försvar. När det kommer till Natofrågan så är det högst osannolikt att man ens har diskuterat ämnet eftersom de båda regeringspartierna klart och tydligt har deklarerat att ett medlemskap i Nato är helt uteslutet. I den frågan får man troligtvis ett tyst stöd av Centerpartiets som inte kommit längre än att man eventuellt kan tänka sig att utreda ett medlemskap. Enbart Folkpartiet och Moderaterna har öppet förespråkat detta.

Då återstår således frågan om försvarets framtida finansiering, och här finns som bekant en hel del problemområden att hantera. Inom regeringen så har Miljöpartiet tidigare aviserat att man vill sänka försvarsanslaget med mångmiljardbelopp, men de tvingades överge den linjen vid regeringsbildningen i september. Allianspartierna lade i våras fram ett långsiktigt finansieringsförslag där en succesiv ökning av försvarsanslaget skulle ske, men den märkbara ökningen kommer inte förrän runt 2023 då anslaget skulle ha ökat med 5,5 miljarder.

När försvarsberedningen den 9 maj inför sin slutrapport skulle komma överens om finansieringen så ville Socialdemokraterna som enda parti öka på Alliansens bud med ytterligare 900 miljoner från 2018, något som Moderaterna genom Cecilia Widegren bemötte med motbudet 75 miljoner och därmed var förhandlingarna över eftersom ambitionsnivåerna var allt för olika.

Inom Alliansen har dock Folkpartiet och Kristdemokraterna stuckit ut, åtminstone i debatten. Både Jan Björklund och Göran Hägglund har vid flertalet tillfällen deklarerat att det krävs kraftåtgärder i syfte att öka försvarsförmågan med anledning av det försämrade omvärldsläget. Men med sex riksdagspartier, alla med olika ambitionsnivåer rörande försvarsfrågan så är förmodligen ingenting klart på långa vägar. Min bedömning är att man inte har berört ämnet över huvudtaget ännu, utan inväntar arbetet med propositionen inför det kommande försvarsbeslutet.

I det underlag som Försvarsmakten överlämnade till regeringen den 16 december så konstaterar ÖB att försvarets förmåga är för låg. Försvarsmakten konstaterar också att ambitionsförändringarna från försvarsberedningen kräver ett betydligt större ekonomiskt utrymme för att kunna genomföras. Flera partier, däribland Folkpartiet anser redan nu att dessa ambitionsökningar är för lågt satta.

Men när de sex partierna genom Åsa Romson deklarerar att ”ett försämrat och försvårat säkerhetspolitiskt läge understryker vikten av samverkan kring försvar- och säkerhetspolitik” så betyder det förhoppningsvis någonting även i praktiken. Eftersom Natofrågan med stor sannolikhet kan uteslutas så återstår då enbart frågan om att öka försvarsanslaget och därmed öka försvarsförmågan.

För att möta de faktiska behoven som omvärldsläget ovillkorligen dikterar så måste denna sexpartiöverenskommelse innebära miljard- och inte miljonbelopp i anslagsökning, och det redan nu, men absolut senast från 2016. Vågar vi hoppas på att trenden som inneburit åratal av nedskärningar inom försvaret nu på väg att brytas genom dagens besked?

Uppdaterat: Med anledningen av att det under kvällen har kommit uppgifter att Ryssland har mobiliserat militära enheter i Kaliningradområdet så finns det all anledning att se över finansieringen redan nu, så tillvida att det inte redan är för sent.

Expertutfrågningen 2/3: Peter Nordbeck

I dag på annandag jul är det dags för andra delen i expertutfrågningen med syftet att ge perspektiv på frågorna och som alternativ till politikersvaren. Det är dags för en representant från Marinen, och det är inte vem som helst. Viceamiral Peter Nordbeck, tidigare Marinchef levererar dagens svar.

Peter Nordbeck är född 1938 i Grängesberg. och läste till officer vid Kungliga Sjökrigsskolan 1957-1960 och har därefter haft en rad befattningar i Kustflottan. Mellan 1974-1975 studerade han vid Naval War College och tjänstgjorde därefter på marinstaben och försvarsstaben. 1988-1991 var han stabschef för Södra militärområdet och 1992 blev han chef över ÖB:s planeringsledning i Försvarsstaben. Efter utnämningen till viceamiral tjänstgjorde han som Försvarsstabschef 1993-1994 och därefter som Marinchef mellan 1994-1998 och han var därmed också den sista marinchefen med fulla befogenheter inom sitt ämbete.

Nordbecks sjökommenderingar omfattade bland annat fartygschef på patrullbåt 1973, divisionschef 1981 och flottiljchef 1986-1988. Som kuriosa kan nämnas att Nordbeck var förste fartygschef på HMS Jägaren under hennes provturer 1973 då hon var prototyp inför anskaffningen av patrullbåtar typ Hugin. HMS Jägaren finns fortfarande kvar i tjänst i Marinen trots att hennes efterföljande systrar ur patrullbåtsserien avvecklades för 10 år sedan, d.v.s. alldeles för tidigt.

Nordbeck är hedersledamot av Kungliga Krigsvetenskapsakademien och Kungliga Örlogsmannasällskapet. 2013 tilldelades Nordbeck H.M. Konungens medalj i 12:e storleken i Serafimerordens band med orden ”För framstående insatser inom svenskt militärväsende”.

—————

Med hänsyn till den negativa utvecklingen i Ryssland och vårt närområde, anser du att gällande insatsorganisation IO14 är operativt relevant?

Svaret är NEJ. Motivet till mitt ställningstagande finns att läsa i ettt arbete, som jag tillsammans med Gmj Jörn Beckman (A) och Öv 1 Göran Tode (Fv) genomförde i Kungl Krigsvetenskapsakademien (KKrVA) vintern 2013. ”Det operativa dilemmat”.

De primära marina verkansdelarna utgörs i dag av 7 korvetter, 4 ubåtar och en amfibiebataljon. Är det en rimlig numerär?

Svaret är NEJ. Motivet för detta svar återfinns i samma dokument, som jag refererade till i svaret på fråga 1.

Sverige har idag 100 JAS 39 Gripen som ska minskas till 60 mot decennieskiftet. Hur många stridsflygplan förväntar du dig att Försvarsmakten ska ha i luften i händelse av kris/krig?

Denna fråga kan inte besvaras med annat än ”tillräckligt”. Men vad som är tillräckligt beror på situationen i stort.

Hur bör försvaret av Gotland vara utformat?

Enligt min mening måste det skapas en tröskel som förhoppningsvis är så hög att ingen vill angripa Gotland. Jag bedömer att en godtagbar tröskel kunde skapas genom att vi i Grundorganisationen utbildar en Mek B, en Lv Bat och ett Krb batt på Gotland. En sådan organisation måste tillföras personal från fastlandet. All tung materiel måste dock vara förrådsställd på Gotland. När krisen kommer kan vi få mycket svårt att stärka försvaret av Gotland.

Utredaren Tomas Bertelman påpekade i sin rapport att Sverige är beroende av stöd från andra länder vid kris/krig. Vem förväntar du dig ska komma till vår hjälp?

Hela solidaritetstanken är enligt min mening felaktig. Se ”Det operativa dilemmat”.

Opinionen för ett NATO-medlemskap ökar och antalet osäkra ligger runt 30%. Vad krävs för att utreda frågan?

Någon procentsats kan inte anges. Jag tycker det finns all anledning att utreda vilka villkor som bör uppfyllas innan vi söker medlemskap..

Vilken fråga anser du är den absolut viktigaste att komma till rätta med i samband med det kommande försvarsbeslutet till våren?

Jag anser att vi bör vara medlemmar i NATO. Men innan vi söker medlemskap bör vi tänkt igenom vilka konsekvevenser en sådan ansökan kan leda till. För mig är det inte otroligt att Ryssland reagerar snabbt och besätter Gotland för att därmed blockera/försvåra NATO möjligheter att stödja de baltiska staterna. Med dessa tankar i botten anser jag att en substansiell förstärkning av Gotlands försvar är det mest angelägna. På den marina sidan anser jag att vi måste skapa en marin som kan verka på ett trovärdigt sätt och samtidigt i Östersjön och i Västerhavet. Nuvarande marin är för liten för att delas – vi kan bara agera sammanhållet inom ett havsområde. Jag undrar om regeringen tänkt igenom hur de skall säkra importsjöfarten på västkusten och samtidigt skydda kustsjöfart i Östersjön. Ett verkligt dilemma.

Vad anser du är en rimlig nivå för försvarsanslaget? (Kan anges i mkr alternativt som % av BNP)

”How much is enough” är en fråga som ej kan besvaras. Om försvaret genom sin styrka verkar krigsavhållande vet vi aldrig om det hade räckt med ett lite mindre försvar. Däremot kan det visa sig att vi satsade för lite om vi i en militär konflikt underkastas angripares villkor. Är friheten och vår territoriella integritet hotad finns det ingen gräns för hur mycket vi bör satsa.

Nu finns det inget omedelbart hot och det är omöjligt att gradera risken för att ett sådant uppstår inom förutserbar framtid. Vad som är förutserbar framtid kan man ha många olika uppfattningar om. Personligen skulle jag inte våga sträcka denna tidslinjal längre än 1 år. I alla händelser kan kriser och angreppshot upppstå långt snabbare än det tar att vidta några substansiella förstärkningar av försvarets styrka. Man kan därför inte variera försvarets organisatoriska styrka i takt med tillfälliga svängningar i den internationella säkerhetspolitiska miljön. Den miljön har en tendens att kunna förändras mycket snabbt. Det finns många historiska exempel på mycket snabba förändringar.

Statsmakterna måste dock finna en för väljarna acceptabel nivå för nationens ”försäkringspremie”. När jag jobbade med dessa frågor avsatte vi ca 2,8 % av BNP. Jag tyckte och tycker det var en rimlig miniminivå. Är dock inte säker på att folket skulle acceptera en sådan nivå nu. Befolkningen har genom regeringarna sedan Berlinmurens fall invaggats i en tro att inget farligt kan hända. Med min grundsyn om att vi bör ansluta oss till NATO borde ett första förstärkningsstöd inriktas mot att försäkringspreimien bör uppgå till NATO rekommendation om 2 % av BNP. Den nivån bör uppnås inom en kort tidsrymd – högst fem år.

Var står du när det gäller RB 5? (Regeringsbeslut 5 till Försvarsmakten 2013 innebär att Försvarsmakten är anvisade att skära ned på personalkostnderna med 500 miljoner kronor årligen)

Är frågan inte överspelad. Alla inser att kravet var helt vettlöst. Jag såg och ser det som ett riktigt bottennapp av alliansregeringen.

Hur lång uthållighet anser du att Sverige behöver för att klara avbrott i försörjningen av drivmedel, livsmedel etc. och hos vem ligger ansvaret?

Det går inte att ange en sådan gräns. Petroliumindustrin har i lag ålagts att idag hålla sextio dygns uthållighet avseende petroliumprodukter inom landet samt ytterligare 30 dygn lagerhållning utanför landet. Avseende dagligvaror finns inga regler. Uppskattningsvis har vi inom det segmentet ca 3 dygns uthållighet. Läget avseende lagerhållning av strategiska insatsvaror för vår basindustri är för mig obekant men torde inte uppgå till mer än en vecka.

Hela denna viktiga fråga är helt avförd från den försvarspolitiska debatten. ÖCB är nedlagt och MSB sysslar inte med frågan. Alla studier kring frågan om samhällets försörjningsberedskap är döda. Se bifogad artikel.

——————-

Jag vill härmed tacka Peter för att han ställde upp och levererade tänkvärda svar som jag tror och hoppas bidrar till ökad kunskap inom ämnet. I morgon kommer det avslutande inlägget, men då med svaren från en generalmajor i Flygvapnet.

Expertutfrågningen
Karlis Neretnieks

Politikerutfrågningen

Expertutfrågningen 1/3: Karlis Neretnieks

Under december har jag som ni läsare känner till genomfört en utfrågning av våra nio nya politiker i försvarsutskottet. Svaren har varit minst sagt varierande och som komplement till svaren från politikerna, som på de flesta håll inte hunnit erhålla någon större kunskap inom området så kommer jag i tre uppföljande inlägg ställa samma fråga till tre mycket insatta och kompetenta officerare. Först ut blir generalmajor Karlis Neretnieks med bakgrund i Armén.

Försvarsfrågan är komplex, och det är givetvis inte lätt för en politiker som är helt ny inom sitt område att förstå allting. Det här är också svagheten i vårt politiska system enligt min mening. Som ett exempel, från att ha jobbat som undersköterska hela sitt yrkesliv ska man helt plötsligt hantera frågor som rör rikets säkerhet och förväntas göra det från dag ett.

Med anledning av att det politiska systemet fungerar på det viset så riskerar försvarsutskottet att bli en utbildningsplats för politiker rörande försvarsfrågor. Det är måhända bra i vissa avseenden, men när säkerhetsläget förändras som det gör och vi har det allvarligaste läget i vårt närområde sedan kalla kriget är det ytterst olyckligt att mer än halva utskottet har fått nya ledamöter som först ska utbildas och därefter sätta sig in i den stora mängd frågor och områden som utskottet har att hantera.

För att ge lite perspektiv, och för att hjälpa dessa nya politiker på traven så avser jag i kommande inlägg genomföra en riktad utbildningsinsats genom att ställa samma frågor till tre pensionerade officerare med bakgrund i Armén, Marinen och Flygvapnet.

Först ut blir Karlis Neretnieks med lång erfarenhet inom området.

Karlis Neretnieks är född 1949 i Mölndal men har Lettisk bakgrund. Neretnieks startade sin karriär inom pansartrupperna där han blev fänrik vid Södermanlands regemente 1971. Han har genomfört stabsofficerskurs vid Hærens Stabsskole Oslo 1978-79. Mellan åren 1985-1987 var han chef för Arméstabens taktikavdelning 1985-87 för att sedan bli bataljonschef vid Södermanlands regemente. 1992-93 blev han Överste och regementschef på P18 och även chef för Gotlandsbrigaden. 1997 blev Neretnieks operationsledare vid Mellersta militärområdesstaben och året senare utsågs han till rektor för Försvarshögskolan och befordrades då till generalmajor. Han stannade vid Försvarshögskolan fram till 2002 och därefter blev Neretnieks totalförsvarsrådgivare för Central- och Östeuropa vid Försvarsdepartementet där han tjänstgjorde fram till 2004.

Neretnieks är ledamot av Kungliga Krigsvetenskapsakademien sedan 1989 där han är mycket aktiv och han har nyligen även startat sin egen försvarsblogg som är ytterst läsvärd. Men nu över till frågor och svar.

—————

Med hänsyn till den negativa utvecklingen i Ryssland och vårt närområde, anser du att gällande insatsorganisation IO14 är operativt relevant?

Jag tycker inte om uttrycket ”operativt relevant”. Det säger väldigt lite. Relevant betyder enligt ordlista: ”av betydelse, betydelsefullt”. FM kommer alltid vara av betydelse i stort sett oberoende hur liten eller stor den är, eller hur angriparen ser ut. Precis som en (1) brandbil alltid kommer att vara ”operativt relevant”, på ett eller annat sätt, oberoende om branden är stor eller liten. Något kommer den att kunna uträtta. Den kommer i alla fall sällan att vara irrelevant. Problemet är att om uttrycket inte ges en tydligare definition så är det i det närmaste omöjligt att bedöma om det motsvarar mina förväntningar på vad brandkåren skall klara. Måste jag eventuellt köpa en brandbil till? Tyvärr använder en del debattörer utsagan att FM är ”operativt relevant” till att hävda att allt är frid och fröjd och att det därför inte krävs några åtgärder.

Mitt svar på frågan blir därför något mer exakt. Jag anser att IO 14 inom överskådlig tid varken kommer att ha rätt utformning eller tillräcklig volym för att t ex göra det trovärdigt att vi kan hindra Ryssland att ”låna” en mindre del av Sverige, kopplat till en kris eller konflikt i Baltikum. Därmed inte sagt att FM kommer vara irrelevant i en sådan situation, men operationsavsikten i ett sådant läge måste bli en annan än att avvärja angreppet, t ex bädda för hjälp, också en ”operativt relevant” uppgift.

De primära marina verkansdelarna utgörs i dag av 7 korvetter, 4 ubåtar och en amfibiebataljon. Är det en rimlig numerär?

Nej. Minimikravet bör vara att marinen ska kunna agera i minst två områden samtidigt. T ex ubåtsjakt på Västkusten samtidigt som den genomför insatser i Östersjön. Förutom att antalet stridsfartyg är för litet så kommer minröjnings- och basresurser att vara klart gränssättande.

Sverige har idag 100 JAS 39 Gripen som ska minskas till 60 mot decennieskiftet. Hur många stridsflygplan förväntar du dig att Försvarsmakten ska ha i luften i händelse av kris/krig?

Antalet flygplan är för litet. Tillgängligheten är aldrig 100 %, det blir också förluster, de kan behövas i fler landsändar samtidigt mm. Men även om antalet flygplan ökade drastiskt skulle det inte lösa problemen. Befintliga plan måste bl a kunna skyddas på marken med kvalificerat luftvärn och genom utspridning. Därför bör det eftersträvas en mix av fler flygplan, kanske sammanlagt ca 100, kvalificerat luftvärn och ett utbyggt krigsbassystem.

Hur bör försvaret av Gotland vara utformat?

Försvaret av Gotland är en försvarsmaktsgemensam angelägenhet. För att hindra ett ”kuppanfall” krävs en ständig närvaro av kvalificerade markstridsförband. Det skulle framtvinga en större resursinsats hos angriparen, vilket i sin tur skulle ge sjö- och luftstridskrafter bättre möjligheter att verka, samt också binda delar av en angripares kvalificerade resurser. Kvalificerat luftvärn och kustrobotar på ön skulle dessutom bidra kraftigt till försvaret av fastlandet, bl a öka marinens och flygvapnets operationsfrihet, och inte minst öka Natos möjligheter att genomföra insatser till skydd av Baltikum.

Utredaren Tomas Bertelman påpekade i sin rapport att Sverige är beroende av stöd från andra länder vid kris/krig. Vem förväntar du dig ska komma till vår hjälp?

Det enda land som har några substantiella resurser som skulle kunna agera i Östersjöregionen är USA, främst då med flygstridskrafter. Även denna resurs är dock begränsad, speciellt i tidiga skeden av en konflikt. Möjligtvis kan man också tänka sig att de polska och tyska marinerna kan bidra till skyddet av Sverige i vissa situationer. Här kommer dock Nato stå inför ett svårt avvägningsproblem. I första hand hjälpa sina allierade, d v s Baltikum, eller att understödja Sverige. Resurserna är inte oändliga. Det kan dock hända att hjälp till Sverige är en förutsättning för att kunna stödja Baltikum, t ex om något vitalt område i Sverige tagits av Ryssland. Att räkna med tidig hjälp är en farlig planeringsförutsättning. Min slutsats blir därför, bädda för hjälp men vi måste se till att vi har tillräcklig egen förmåga för att inte snabbt bli utslagna eller mycket tidigt förlora sådana delar av vårt territorium som skulle försvåra mottagandet av hjälp.

Opinionen för ett NATO-medlemskap ökar och antalet osäkra ligger runt 30%. Vad krävs för att utreda frågan?

Frågan bör utredas nu. Opinionssiffrorna har här mindre betydelse. De kan ju ändras av utredningsresultatet, när väljarna ges möjlighet att granska argumenten för och emot.

Vilken fråga anser du är den absolut viktigaste att komma till rätta med i samband med det kommande försvarsbeslutet till våren?

Höjd operativ förmåga i närtid. Det borde t ex innefatta repetitionsövningar med krigsplacerad personal, anskaffning av reservdelar och vissa ammunitionsslag samt beredskapskontroller för att kontrollera hur väl systemet fungerar och för att få organisationen ”upp på tå”.

Vad anser du är en rimlig nivå för försvarsanslaget? (Kan anges i mkr alternativt som % av BNP)

För ett år sedan hade jag sagt ca 1,5 % (ungefär som våra nordiska grannländer), nu lutar jag nog åt närmare 2 %. ”Rimligt” är dock ett svårt mått. Ska det ses som en bedömning av vad jag tror riksdag och regering kan anse vara rimligt, eller det som krävs för att skapa rimlig försvarseffekt för att förhoppningsvis avskräcka från angrepp? Jag har valt det senare.

Var står du när det gäller RB 5? (Regeringsbeslut 5 till Försvarsmakten 2013 innebär att Försvarsmakten är anvisade att skära ned på personalkostnderna med 500 miljoner kronor årligen)

Ett av de största problemen som FM brottas med idag är bristen på bemannade förband för att kunna bedriva mer komplexa övningar. Alla åtgärder som leder till en minskad personalvolym är därför av ondo.

Hur lång uthållighet anser du att Sverige behöver för att klara avbrott i försörjningen av drivmedel, livsmedel etc. och hos vem ligger ansvaret?

Här bör man skilja på det enskilda hushållet och landet som helhet. Det kommer med största sannolikhet ta ganska lång tid innan det går att skapa en fungerande ”nödförsörjning” i samhällets regi. D v s ransonering, styra företagen till att leverera där behovet är störst etc. Enskilda hushåll borde därför ha målsättningen att klara sig minst en vecka med vad som finns hemma hos var och en. Vid en allvarlig kris är det sannolikt i kortaste laget då väldigt lite är förberett när det gäller ”nödförsörjning”, det kommer att ta tid att organisera en sådan. För samhället som helhet borde uthålligheten vara minst en månad, helst längre, t ex genom att berörda företag åläggs lagringsskyldighet (i Sverige) av en del varor, t ex vissa hållbara livsmedel, vissa drivmedel, etc. Det borde finnas en ”Samhällssäkerhetsmyndighet”, med tydliga mandat, som har det övergripande ansvaret för att lämpliga åtgärder vidtas, idag saknas detta.

——————-

Jag vill härmed tacka Karlis för att han ställde upp och levererade kloka svar som jag tror och hoppas bidrar till ökad kunskap inom ämnet. I morgon kommer samma frågor, men då med svaren från en viceamiral från Marinen.

Politikerutfrågningen

Julkalender 2014: Lucka 23 – Det psykologiska försvaret

Inom ramen för det gamla Totalförsvaret fanns utöver det militära försvaret och det ekonomiska försvaret, även det psykologiska försvaret. I den krigsorganisation som fanns under slutet av det kalla kriget och början av 90-talet, var detta en väl utbyggd organisation som syftade till motverka fiendens propaganda och samtidigt trygga svenska medborgares möjligheter till nyheter även under krigsförhållanden. Det i sig en nog så viktig uppgift.

Det brukar heta när man talar om det ”gamla” försvaret och tiden för det Kalla Kriget att ”då var det enkelt”. Fienden kom från öster och Europa var tydligt uppdelat mellan väst och öst med en järnridå i mitten. Frågar man dem som var med när det begav sig så var inte framtiden mycket mer säker då än vad vi upplever den idag. Osäkerheterna var desamma då. När det gäller det psykologiska försvaret så var det faktiskt enklare i den bemärkelse att de medel som nyttjades i informationsoperationer var mer lätthanterliga. Tidningar, radio och tv stod för informationsflödet. Det gjorde att folk visste vad som var en autentisk tidning. Programledare och journalister i radio hade kända röster och i tv var deras ansikten också kända. Detta ledde naturligtvis till att många av landets journalister också var krigsplacerade inom det psykologiska försvaret och att Sveriges Radio och Sveriges Television utgjorde mycket viktiga delar av Totalförsvaret. Så viktiga att man till och med hade egna bergrum för sin verksamhet i krig, bland annat ett bergrum i den ytterst hemliga högkvarterszonenen i Bergslagen. Ett bergrum som för övrigt förra året såldes för andra gången sedan dess avveckling ur krigsorganisationen.

För avvecklades gjordes även det psykologiska försvaret till största delen. Sista övningen med det psykologiska försvaret skedde 1997, därefter kom påbud att avbryta övningsverksamheten eftersom det var 5-10 års förvarning innan en situation åter kunde uppstå där man behövde en dylik organisation. 2008 lades resterna av Styrelsen för Psykologiskt Försvar ned och ansvaret övertogs av den nya Myndigheten för Samhällsskydd och Beredskap, MSB. Vad MSB gör inom den verksamheten går att läsa på dess webbplats. Ett av områdena som MSB helt enligt instruktion har lagt ingen till lite arbete på är just det psykologiska försvaret i händelse av höjd beredskap eller krig. Istället har fokus varit på samhällsstörningar orsakade av naturen eller interna samhällsstörningar. På den militära sidan finns en mycket liten del kvar av den tidigare organisationen och då i form av Informationsstaben. Den är dock en dvärg i jämförelse med den krigsorganisation som det psykologiska försvaret tidigare hade om ca 1000 personer, spridda i allt från en central nivå ner till lokala avdelningar i försvarsområdena.

En av orsakerna till det psykologiska försvaret uppsättande var erfarenheter från andra världskriget. Efter kriget tillsattes en utredning för att se hur staten bäst skulle kunna motverka fiendens propaganda och samtidigt få egen information och man kan konstatera att vi åter befinner oss i samma läge. Just nu rasar runt omkring oss ett kraftigt informationskrig, där vi i Sverige både berörs av det och ibland utgör såväl slagträ som mål för det. Samtidigt är landet så gott som oförberett på detta informationskrig och även de som känner till den gamla typen av informationskrigföring är oförberedda på hur krigföringen nu kan genomföras med hjälp av internet och sociala medier. Det innebär möjligheter och hastigheter som tidigare var otänkbara när det gäller att få ut ett budskap. Det är naturligtvis ockupationen och annekteringen av Krim samt kriget i Ukraina som jag tänker på, men dessa har i sin tur även gett ringar på vattnet i vårt eget närområde och Sverige genom höstens ubåtsjakt och nu senast incidenten mellan Cimber och en rysk IL-20.

Här blir vi själva utsatta för infomrationskrigföringen och den biter bra när man inte är medveten. Det första exemplet utgörs av statsminister Fredrik Reinfeldts första uttalande om Krim att det i viss mån kunde vara förståeligt att Ryssland kände oro för en rysk minoritet. Ett uttalande som var som hämtat direkt ur det ryska narrativet som centrerades just runt förföljelser av ryssar på Krim. Ett liknande men mer närliggande exempel är utrikesminister Margot Wallström som i en intervju sade att det var vanligt att Sverige och NATO också flög utan tillslagna transpondrar i civilt luftrum. En uppgift som dessförinnan inte förekommit någonstans utom i ryska uttalanden och som därtill motsagts av Försvarsmakten. Wallströms uttalande har sedan dess använts flera gånger i ryska media. Ett tredje exempel är något som många gör sig skyldiga till, omedvetet precis som de första två exemplen. Man talar ofta om NATO-utvidgning när det gäller att Estland, Lettland, Litauen, Polen med flera gått med i NATO. Också detta är ett narrativ som har sitt ursprung i den ryska bilden. I själva verket handlar det om att respektive land har valt att ansluta sig. Det är skillnad på om en process är driven av en central makt eller lokalt. Här är det enskilda stater som sökt sin trygghet i en försvarsallians.

Som av en ödets ironi hade Jakob Ljungman den 17 juli en debattartikel i SvD om bristen på ett modernt psykologiskt försvar, det vill säga samma dag som en av tidernas största desinformationsoperationer någonsin drogs igång för att fria Ryssland från att ha skjutit ner MH17. En operation som fortfarande pågår och blossar upp då och då när nya fakta framkommer i utredningen om MH17, nu senast denna vecka i och med att det framkommit att holländsk åklagare har foton som ska utvisa rökspåret efter en luftvärnrobot som avfyrats mot MH17. En rysk tidning (under statlig kontroll som tyvärr nästan alla idag) publicerar då en intervju med en person som säger sig ha sett en ukrainsk Su-25 starta med jaktrobot R-60 hängd och komma hem utan. Nu är ju en sådan utsaga ingenting som skulle kunna hålla i rätten, men det är heller inte syftet utan att såsom all desinformation så tvivel om annan information. För den som har goda kunskaper i luftstrid framstår hela utsagan som patetisk. Får jag tid över ska skriva ett separat inlägg om det senaste ryska narrativet för det belyser väldigt bra hur desinformationen fungerar – och hur enkel den kan vara att syna. Se tills vidare detta inlägg från i somras när jag synade det narrativ som då sändes ut av den ryska generalstaben.

En styrka med det tidigare psykologiska försvaret var dess fredstida övningsverksamhet där man följde aktuella sändningar i omvärlden och analyserade propaganda. I och med att större delen av de krigsplacerade var journalister själva gav det också en god kunskap på redaktioner runtom i landet. Något liknande saknas närmast helt idag, även om ett fåtal journalister är aktiva inom Försvarsutbildarna.

Det finns oerhört mycket att lära från den pågående konflikten i Ukraina och där är informationskrigföringen en stor del av det hela. För just det psykologiska försvaret är det mycket viktigt att studera hur bägge sidor sett till att nå ut till världsopinionen och hur man nyttjat sociala media, både för att få fram egen information och desinformation, men också för att med ”judo” vända motståndarens desinformation mot honom genom dekonstruera den. En särskild tanke bör ägnas just målgruppen för vår information. Den är inte längre bara den egna befolkningen, utan måste i lika hög grad i detta tidevarv var den globala opinionen. Här är det viktigt vilket språk man för fram sitt budskap på och att budskapet är anpassat till målgruppen. Som de flesta svenska vet när de tänker efter så är svenska inte ett världsspråk utan talas av ca 10 miljoner människor och förstås av kanske 20 miljoner. Vill man nå ut globalt är det engelska som gäller. Att fundera på är därför hur mycket av våra nyhetssändningar och hur många av våra tidningar som finns på engelska. De som finns – är de svenska eller drivs de av någon annan? Finns det inte kvalitativa nyhetssajter etablerade redan idag på engelska kan man heller aldrig begära att människor i andra länder ska kunna bedöma om en påstådd svensk nyhetssajt verkligen är svensk eller i själva verket uppsatt av vår motståndare.

Lucka 23 är en av de absolut viktigaste att täcka, inte minst om Sverige fortsatt ska ha den utgångspunkten att stöd utifrån ska sökas först när det behövs. Ämnet informationskrigföring och psykologiskt försvar är så omfattande, mångfacetterat och viktigt att det skulle kunna ägnas en hel inläggsserie.

Lästips
Min artikel i Expressen om informationskrigföring. Ger grunderna i hur detta nyttjas i samtida krigföring
Minnesskriften för Styrelsen för Psykologiskt Försvar
SPF rapport om vilseledning på internet. Läs t.ex. om hur Bahnhof i slutet av 90-talet med en falsk nyhetsbyrå lurade världen att Pol Pot flytt till Sverige

Läget i stort

Svensk politik har gått i baklås och det innebär naturligtvis en lång rad konsekvenser inom alla möjliga politikområden – samt för medborgarnas långsiktiga förtroende för både partier och politiker. Detta sker samtidigt som den säkerhetspolitiska utvecklingen i närområdet fortsätter att förvärras vad gäller allt från högt tonläge mellan US och Ryssland över INF-avtalet till ännu ett […]

Trender och utvecklingar – En analys av 2015

Sammanfattning

I skrivande stund, 141207, så pågår och har sedan i fredags, 141205, den sk ”Ryska Adventen” pågått i Östersjöregionen, detta inlägg kommer försöka bedöma händelseutvecklingen under främst kvartal (KV) I och II under 2015. Vilken form av händelseutveckling kan vi se framför oss? Bedömt kommer vi se en försämrad säkerhetssituation mellan Ryssland och Väst (EU och NATO) varav konfliktytan kommer vara mellan Ryssland och NATO. En hög sannolikhet råder under KV II för incidenter och/eller mindre skärmytslingar mellan NATO och Ryssland om nuvarande händelseutveckling fortgår. En låst förkonfliktsituation mellan Ryssland och NATO i Östersjöregionen är mycket trolig vid slutet av KV II 2015. Bedömt kan liknande negativ säkerhetspolitiska utveckling som skede under 2013 i Östersjöregionen ske under KV II även i Barentsregionen.

Ur ett Svenskt perspektiv som militärt alliansfri stat inklämd mellan två antagonister, Ryssland och NATO, så kommer det krävas ett tydligt framdrivningsprogram av de egna säkerhetspolitiska medlen om en låst förkonfliktsituation uppstår mellan Ryssland och NATO under 2015. Detta för att ej bli ett offer för påtryckningar. Tillförsel av ytterligare ekonomiska medel till Försvarsmakten som möjliggör ett framdrivningsprogram för att nå god till hög operativ effekt med de innestående förband som finns här och nu är ett måste.

Analys

Allmänt.I en djuplodande artikel av Reuters, 141125, så framkommer det att de tyska diplomaterna känner att man tömt ut alla möjligheter att resonera dels med Putin dels med Ryssland, varpå man erkänner att man ser framför sig en lång låst konfliktmellan Väst och Ryssland i ett säkerhetspolitiskt tillstånd liknande det kalla krigetⁱ. Tyskland är det land som har främst utvecklade handelsrelationer med Ryssland av medlemsländerna i den Europeiska Unionen (EU)ⁱⁱ, likväl får Tyskland ses som den diplomatiska och ekonomiska motorn/stormakten i EUⁱⁱⁱ. Tyskland kommer trots denna resignation hålla dörren öppen för diplomatiska samtal med Ryssland.

Tysklands Utrikesminister, Frank-Walter Steinmeier, anser även att NATO och Ryssland måste ha sambandsmedel mellan sig så att man kan dels kontrollera uppgifter dels minska riskerna för eskalering i händelse av incidenter. Risken för incidenter har markant ökat i och med den markanta ökningen av Rysk flyg- samt fartygsverksamhet runt om i Europa^iv, vilket visades tydligt utanför Norges kust då ett ryskt jaktplan, MIG-31, plötsligt lägger sig framför ett norskt F-16 plan, varpå piloten är tvungen att vidta undanmanöver^v.

Storbritanniens Utrikesminister, Philip Hammond, är mycket oroad över vad han anser är ett mycket aggressivt ryskt agerande mot brittiskt luftrum av Ryssland. I Slutet av november har NATO incidentberedskap varit tvungen att lyfta cirka 400 gånger under 2014, vilket är 50% mer än under 2013, pga av Rysk flygaktivitet i anslutning till dess luftrum, detta beror oftast pga att Ryska flygplan, flyger utan färdplan ej transponder påslagen samt svarar ej på civila flygledares anrop. Utöver detta säger sig NATO även uppleva en ökad marin aktivitet, vilket även visat sig i Östersjön^vi.

Rysslands syn på väst å andra sidan är att man försöker försvaga och isolera, med en ny järnridå, Ryssland. Där retoriken förefaller vara att varje gång Ryssland har börjat bli starkt så försöker Väst att kväva det. Detta sker bl a genom påverkan av den ryska inrikespolitiken dvs man påverkar Ryssland inifrån. Den rådande bilden förefaller vara att man genom denna påverkan skall försöka uppnå en splittring likt i forna Jugoslavien, således ett sönderfall av Ryssland inifrån. För att visa sin styrka, möta detta hot, förefaller den ryska metoden vara att tala om sina väpnade styrkor som en stridsbered och mycket kvalitativ organisation som är beredd på att möta de hot som de kan ställas inför.^vii

NATO oro över den markant ökade ryska verksamheten dels på internationellt vatten dels i internationellt luftrum är något som Ryssland ej förnekar att man genomför^viii. Däremot så säger varken NATO eller Ryssland vad det är de ryska marin- och luftstridskrafterna övar. Detta kan jämföras med den mest kända ryska övningen på internationellt luftrum, som visade sig vara en angreppsövning mot Sverige^ix, den sk ”Ryska Påsken”, enligt obekräftade uppgifter var det en insats med kärnvapen^xman simulerade mot svenska mål.

Det intressanta med det Ryska agerandet är att man kan få uppfattningen att detta övningsmönster är, som kommer bli tydligare längre fram i inlägget, en omvänd psykologisk operation, likt den USA genomförde mot Sovjetunionen under 1981-83 som ledde fram till den Sovjetiska underrättelseoperationen RYaN, Raketno-yadernoye napadeniye, mellan 1981-84^xi. Väst med NATO förefaller vara lika oroad nu, som Sovjetunionen var då.

Dessa utspel rörande den säkerhetspolitiska situationen, bör ses som den definitivaspiken i kistan för den säkerhetspolitiska ordningen efter 1991 i Europa, oaktat vad som än händer i konflikten mellan EU, NATO, Ryssland och Ukraina. Kommer vi inte se en återgång till den tidigare Europeiska säkerhetspolitiska ordningen som varit, förtroendekapitalet länderna och organisationerna emellan är förbrukat. Men vad kan vi förvänta oss och vad kan vi se på kort sikt och hur påverkar det de två (2) militärt alliansfria staterna Sverige och Finland situation?

Rysk militärutvecklingen. Rysslands Försvarsminister, SergejShoigu, delgav den 1 December 2014, årsredovisning för den genomförda verksamheten hos de Ryska Väpnade Styrkorna i stora drag. I huvudsak skall de väpnade styrkorna uppnått de satta målen för 2014 vad avser utbildningsståndpunkt, eg. krigsduglighet(KDU), tillförseln av ny materiel skall även i huvudsak ha genomförts enligt plan^xii.

Under 2015 har man för avsikt att öva på en hög nivåmed de Väpnade Styrkorna, bedömt något som 2014 års övningsverksamhet har möjliggjort^xiii. Den föreslagna budget för de Ryska Väpnade Styrkorna mellan 2015-17 är av bruttonationalprodukten (BNP) för 2015 – 4.2%, för 2016 – 3,7% och för 2017 – 3.6%, under 2014 avdelades 3.4% av BNP. Ser man till den federala budgeten så innebär detta att man kommer avsätta för de väpnade styrkorna under 2015 – 21.2%, under 2016 – 19.6% och under 2017 – 19.9% av budgeten^xiv. Denna budget möjliggöra övningsverksamhet i en änstörre omfattning än 2014 års budget medgav.

Vad avser övningsverksamhet under 2015, har viss information redan framkommit. De under 2013-14 genomförda beredskapskontrollerna kommerfortsätta under 2015. Totalt sett kommer man genomföra över 4 000 övningar under 2015, vilket skall jämföras med de cirka 3 000 övningar som genomfördes under 2014. Det kommande årets, 2015, strategiska övning, Center, genomförs i det centrala militärdistriktet (MD C). Denna skall enligt utsago genomföras på flertalet platser samtidigt i Ryssland och i utlandet^xv. Utöver dessa övningar kommer man hålla ett flertal övningar inom ramen för CSTO, Collective Security Treaty Organization, samt en (1) större övning inom ramen för det försvarsförbund som finns mellan Ryssland och Vitryssland^xvi.

Bedömt kommer man nå de uppsatta målen även under 2015 trots en stundande recession i den ryska ekonomin^xviidels har man tydligt demonstrerat viljan att driva igenom det påbörjade rustningsprogrammet^xviiidels har Ryssland fortfarande en stor valutareserv som förefaller säkras upp med stora guldinköp under 2014 och en mycket låg statsskuld, varvid man bedömt kan tänkas utnyttja valutareserven för att nå rustningsmålen intill 2020^xix.

Utöver de renodlade militära övningarna som börjar visa på en god till hög rysk förmåga att föra väpnad strid mot en reguljär motståndare samt ett rustningsprogramm förefaller nå uppsatta målsättningar vid 2020, finns ytterligare två (2) faktorer som bör belysas avseende den ryska militära utvecklingen. Den första (1) faktorn är det nya mönstret sedan 2014 att samhällets beslutande organ för att möjliggöra den väpnade striden i en allt högre omfattning inkluderas i de större övningarna, lägg därtill den mycket stora civilförsvarsövningen som genomfördes under KV III 2014, så ser man en vilja att förbereda samhället för svåra påfrestningar.

Den andra (2) faktorn man bör ta hänsyn till är den Ryska försvarsministerns uttalande att han vill utbilda samtligaryska guvernörer i mobiliseringsförberedelser samt hur deras region skall ledas i händelse/tider av mobilisering. Detta skall även gälla för chefer inom federala myndigheter. Utbildningen skall genomföras vid den ryska Generalstabsakademin. För att genomföra denna verksamhet krävs dock ett presidentdekret vilket Shoigu har anhållit om^xx.

Bedömt kommer de uppsatta målen för de väpnande styrkorna under 2015 att uppnås. En ökad grad av förberedelser av det civila samhället för dels mobilisering dels krig kommer bedömt genomföras under 2015 i Ryssland. Vad som blir oroväckande med denna trend är att man förefaller förbereda det civila samhället för en väpnad konflikt, således kommer en omfattande konfliktförberedelse över hela ytan genomföras under 2015 i Ryssland.

NATO militärutveckling. NATO, North Atlantic Treaty Organization, har under de senaste två decennierna främst varit inriktad på lågintensiv krigföring inom ramen för fredsframtvingande och fredsbevarande internationella insatser. Dessa har främst genomförts mot sönderfallande stater. Detta har fått organisationen att gå ifrån att vara inriktad på högintensiv väpnad strid mot en reguljär motståndare, till väpnad strid mot oftast en irreguljär motståndare^xxi.

Denna inriktning har även gjort att medlemsländerna gradvis sedan 1992 har minskat sina försvarsutgifter samt skurit ned på de förband som man tidigare bedömde vara nödvändiga för att möta ett angrepp från Warszawapakten. Under perioden har t ex NATO ledningsstruktur minskat från 22,000 till 9,000 individer antalet stridsvagnar har minskat från 33,000 till 7,000. Investeringar har skjutits fram på tiden och övningsverksamheten har nedgått markant^xxii.

Ser man då till övningar så blir detta tydligt då man t ex under Steadfast Jazz 2013, vilket NATO ser som den största övningen sedan 2006, då övningen omfattade enbart ca 6,000 man varav 3,000 var stridande personal resterande 3,000 var stabspersonal som genomförde stabstjänstövning inom ramen för Steadfast Jazz samt 40 luftfarkoster samt 15 örlogsfartyg^xxiii. Vilket då kan jämföras med Zapad’13 som med alla sidoövningar som pågick parallellt uppgick till som minst 70,000 man, den föranmälda siffran till OSCE var 22,300 man, och visade prov på god till hög förmåga i att genomföra mekaniserad strid med understöd av luftstridskrafter samt landstigningsföretag med understöd av luftstridskrafter^xxiv.

Här är då det vanliga argumentet att NATO har en högre förmåga m m vilket gör att man kan göra ”mer med mindre”, kvalitet före kvantitet o dyl, detta förefaller ej vara ett gångbart argument längre för NATO, utifrån NATO Generalsekreterares, Jens Stoltenberg, uttalande, 141124, ”We cannot do morewith less indefinitely”. Detta uttalande stärks utav att han påtalar att det ej längre går att skära i försvarssektorn utan en seriös upprustning krävs av NATO medlemsländerna för att kunna möta de hot man ställs inför^xxv. Något som även medlemsländerna enades om vid Toppmötet i Wales, September 2014, då samtliga medlemsländerna enades om att avbryta alla neddragningar i dess försvarsbudgetar och inom en tio (10) års period möta upp 2% kravet av BNP till försvarsutgifter^xxvi.

Vid samma toppmöte enades man om att sätta upp en ny snabbinsatsstyrka med hög beredskap, denna styrka skall kunna vara på plats inom dagar från det att en möjlig konflikt uppstått^xxvii. Denna styrka skall vara upprättad i slutet av 2016 och vara en brigadstridsgrupp i storleksordningen upptill 5,000 man. Intill dess kommer man upprätta en ”övergångsstyrka” som kommer bestå av cirka 3-4,000 man. Den slutliga snabbinsatsstyrkan bedömer man kommer upprätthållas med rotationsbasis på ett år mellan medlemsländerna. Bedömt kommer dess stridande delar bemannas främst av de Europeiska länderna medan de stödjande delarna kommer bemannas av USA^xxviii.

Övergången till den ”Post Krimska” verkligheten förefaller bli en mycket svår och lång process för NATO, då dess fokusering på lågintensiv krigföring mot främst en irreguljär motståndare har gjort dem mycket svaga i att klara av högintensiv krigföring mot en reguljär motståndare. Några exempel är t ex avsaknad av förmåga att transportera större mängder pansarskyttefordon på järnväg, decennier sedan större kombinerade övningar genomföras, decennier sedan politiska beslutfattare övades^xxix. Kort och gott det är cirka två decennier sedan NATO övades och genomförde verksamhet på en rimlig nivå mot en reguljär motståndare i högintensiv krigföring.

Bedömt kommer det ta två (2) till fyra (4) år innan NATO som organisation har återfått en minsta godtagbar förmåga att genomföra högintensiv strid mot en reguljär motståndare. Förmågan att uppnå en god till hög förmåga är bedömt sex (6) till åtta (8) år bortom i tid. NATO processen kan liknas med den Svenska omställningsprocessen som genomförts, man har helt enkelt tappat och prioriterat bort förmågan till väpnad strid mot en högteknologisk reguljär motståndare.

Sverige och Finland. Den Svensk – Finska situationen är någorlunda likvärdig, dock skiljer den sig åt på punkten förmåga till väpnad strid mot en reguljär motståndare, där Finland har valt att bibehålla ett tröskelförsvar mot en reguljär motståndare, medan Sverige helt övergått till ett expeditionärt koncept för att främst kunna verka mot en motståndare i lågintensiv strid av irreguljär karaktär^xxx.

Dock kommer inom en snar framtid Finlands situation vara snarlik den Sverige ställdes inför under början av 2000-talet, antingen höj försvarsbudgeten för att kunna bibehålla ett tröskelförsvar med modern utrustning eller minska storleken på den Försvarsmakt man har och tillför modern utrustning. Således har man även i Finland hamnat i en vägvalsituation. Finlands parlamentariska försvarsutredningsgrupp förespråkar dock en höjning av den finska försvarsbudgeten^xxxi.

Sverige och Finland är som militärt alliansfria strategiskt viktiga för både Ryssland och NATO, givetvis av olika skäl. Ser vi till Ryssland handlar det främst om en övergripande faktor som bryts ned i två underfaktorer. Ryssland har ett strategiskt övertag så länge Sverige och Finland är militärt alliansfria i Östersjö- och Barentsregionen, vilket är de två underfaktorerna. Barentsregionenmed Arktis kommer på sikt bli Rysslands ekonomiska motor, Östersjöregionen är det område där dess export främst passerar ut via^xxxii.

NATO som organisation ser bedömt om Sverige och Finland förblir militärt alliansfria att de har sådan förmåga att de kan hävda och försvara sitt eget territorium. Därmed kan Ryssland inte utnyttja varken Sverige eller Finlands territorium som en språngbräda för att genomföra offensiva operationer mot något av de NATO anslutna länderna i Östersjö- eller Barentsregionen. Har inte Sverige eller Finland denna förmåga är det en faktor som NATO måste ta hänsyn till varvid en kraftsplittring uppstår och dess förmåga att försvara sina medlemmar i Sverige eller Finlands närområde nedgår^xxxiii.

Således ligger det i Rysslands intresse att Sverige och Finland förblir militärt alliansfria, då detta utgör en kraftsplittring för NATO, vilket skulle underlätta Ryska militära operationer i händelse av en konflikt med NATO. Givetvis ligger det även i dess intresse att varken Sveriges eller Finlands militära förmåga ökar, då ett säkerhetsvakuum är att föredra för dem. Ur NATO perspektiv blir det givetvis tvärtom en ökad militär förmåga är att föredra för de två militärt alliansfria staterna, Sverige och Finland.

Det som skett i Östersjö- och Barentsregionen är att under 2014 har både Sverige och Finland blivit ”särskilda samarbetspartner” med NATO samt ingått ett värdlandsavtal med samma organisation^xxxiv. Ur ett Svenskt hänseende skulle jag vilja påstå att vi nu har nått lika långt i vårt NATO samarbete som vi gjorde dolt under det kalla kriget, det enda Sverige inte har är en säkerhetsgaranti, vid händelse av ett angrepp mot Sverige skulle USA komma till vårt försvat^xxxv.

Det som uppstått i Östersjöregionen är en ytterst instabil situation, denna situation beror på ett flertal faktorer. Dels möter Ryssland och NATO varandras gränser direkt i Östersjöregionen, frontlinjen i de retoriska konflikterna befinner sig där, varvid även de konkreta medlen möter varandra där. Dels har Finland och Sverige ett fördjupat NATO samarbete och avslutningsvis är Sverige och Finland militärt alliansfria. Denna kombination tillsammans gör att egentligen ingen av de involverade parterna vet vart man exakt har varandra i Östersjöregionen och Sverige samt Finland är de två stater som kommer bli mest utsatt för påtryckningar, .

Östersjöregionen.Rysslands President, Vladimir Putin, höll ett anförande inför Rysslands nationella säkerhetsråd, 140722, där han tydligt påtalar att varje form av styrkeuppbyggnad av NATO stridskrafter mot Ryssland kommer mötas upp, varav Östersjöregionen tas upp som en plats^xxxvi. Östersjöregion förefaller således vara ett särskilt fokusområde för Ryssland, vilket i sig inte är märkligt för där möter NATO, EU och Rysslands landgränser varandra.

European Leadership Network (ENL), publicerade i November, 141110, en sammanställning på incidenter mellan Väst och Ryssland under 2014, utifrån en tregradig, gradering, högrisk incidenter, allvarligaincidenter, rutin incidenter. Högriskincidenter anser man är möjliga incidenter där sannolikheten för förluster och direkt militär konfrontation mellan Väst och Ryssland har förelegat. Allvarligaincidenter är sådana som har frångått tidigare mönster och har en mer aggressiv och provokativ prägel. Rutinincidenter är sådana som mer eller mindre faller innanför tidigare etablerat mönster^xxxvii.

Efter President Putins tal, 140722, kan man utifrån ENL sammanställning se i Östersjöregionen, en (1) högrisk incident (här vill man även tillskriva undervattenskränkningen i Stockholmsskärgård, denna inräknar jag ej mht att ingen nationalitetsbestämning genomförts av vem den kränkande staten var), tre (3) allvarligaincidenter och tre (8) rutin incidenter, vad avser rutin incidenterna är det över en längre period ett flertal incidenter, varav siffran åtta (8) blir något missvisande^xxxviii. Således har vi i Östersjöregionen totalt tolv (12) incidenter som faller utanför normalbilden sedan slutet av Juli månad. Sett över hela 2014 enligt ENL har vi tjugofem (25), här är undervattenskräkningen i Stockholmsskärgård ej inräknad, incidenter i Östersjöregionen^xxxix.

Ytterligare en indikator är mängden tillfällen som NATO luftstridskrafter, ur Baltic Air Policing Mission populärt benämnt BAP, tvingats gå upp för att genomföra identifiering av flyg, denna siffra kan dock vara missvisande då man identifierar flygplan utan transpondrar påslagna eller som avviker från sin föranmälda rutt i huvudsak rör det sig dock om oannonserade ryska flygningar utan transponder påslagen^xl. Under 2010 genomförde man fyra (4) identifieringar, under 2011 trettiosju (37), under 2012 fyrtiofyra (44), under 2013 fyrtiosju (47). Enligt det lettiska Försvarsministeriet så har BAP under 2014 framtill och med vecka fyrtiosju (47) genomfört hundratolv (112) identifieringar^xli. Mellan Januari och September 2014, genomförde BAP sextioåtta (68) identifieringar^xlii.

Vad avser incidenter i Östersjöregionen har nära hälften inträffat efter President Putins uttalande om Östersjöregionen i slutet av Juli månad, avseende antalet tillfällen som NATO incidentberedskap har varit tvungen att lyfta under 2014 i Östersjöregionen så har vi nästan en tredubbling av antalet starter jämfört med 2013, samt nästan hälften av starterna är efter September månad, varvid vi kan nästan säkert förutsätta att över hälften av de 112 starter är genomförda efter President Putins tal i slutet av Juli. Likväl tyder detta även på en tredubbling av den ryska verksamheten med luftfarkoster över Östersjön sedan 2013. Vilket stärker bilden av att Östersjöregionen är ett tyngdpunktsområde för Ryssland.

Litauens President, DaliaGrybauskaitė, gjorde den 20 November 2014 ett uttalande om Ryssland i en lokal radiostation som fått relationerna mellan de två staterna att bli än mer nedkylda än vad de varit tidigare, hon ansåg att Ryssland var en ”terrorist stat” utifrån sitt agerande i Ukraina^xliii. Hennes uttalande kom att bemötas av det Ryska utrikesdepartements talesperson, Alexander Lukashevih, med att, ”hennes uttalande vida översteg de mest extrema från nationalistiska radikaler i Kiev”^xliv. Det kom även föranleda att delar ur det kommunistiska partiet i Duman ville införa sanktioner och bryta de diplomatiska förbindelserna med Litauen som en konsekvens^xlv.

Dagen efter, 141121, Grybauskaitė uttalande, införde Ryssland kraftiga restriktioner vid inpasseringarna till Ryssland, Kaliningrad Oblast, enligt Litauens inrikesminister, Saulius Skvernelis, tilläts mer eller mindre inga fordon med Litauiska registreringsskyltar in i Ryssland^xlvi. Enligt den litauiska transportorganisationen, Linava, skall den ryska tullen erhållit instruktioner om noggrannare kontroll av litauiska fordon, på obestämd tid, med hänvisningen till att dessa fordon för in, ”olovliga embargo varor” från EU, till Ryssland^xlvii. Detta kom att föranleda ett nytt uttalande från Grybauskaitė, 141125, då hon dels såg dessa restriktioner och det ryska uttalandet som en anklagelse mot hela EU dels såg Ryssland som en opålitlig handelspartner och ett opålitligt land. Varpå hon påkallade att EU skulle ta tag i den uppkomna problematiken med handeln mellan Ryssland och Litauen^xlviii.

Kidnappningen av den Estniske säkerhetsofficeren, Eston Kohver, vid gränsen mellan Estland och Ryssland, får ses som ett av de mest anmärkningsvärda händelserna under 2014, som mycket väl hade kunnat eskalera till något markant större, vilket det troligtvis hade gjort om det just nu inte var så att det rörde sig om en säkerhets-/underrättelseofficer. Kring detta har jag skrivit tidigareoch det är något som jag bedömt som ett paradigmskifte i de öst/västliga relationerna och något som ENL bedömt som en händelse som mycket väl hade kunnat övergå till en militär konflikt. Händelsen visar tydligt på hur skör och infekterad relationerna mellan väst och öst just nu är i Östersjöregionen.

Den mest allvarliga kränkningen av NATO luftrum sedan kalla krigets avslut, har även skett i Östersjöregionen. Denna incident inträffade den 22 Oktober 2014, då ett Ryskt signalspaningsflygplan, IL-20, flög in över öarna Hiiumaa och Saaremaa vid den Estniska kusten. Intrånget varade cirka en (1) minut och rörde sig om ca 500 meter^xlix. Detta kan då jämföras med den allvarligaste kränkningen av svenskt luftrum under de senaste åren som skedde i September 2014, då två (2) SU-24 kränkte svenskt luftrum ett antal kilometer innan de vek av^l.

NATO har som en konsekvens av initialt händelserna på Krimhalvön därefter i Östra Ukraina tillfört dels ökade luftstridsresurser dels markförband till de Baltiska staterna och Polen. Ser man till mängden stridsflygplan^lioch markstridsförband^liisom tillförts av NATO till området så är de i klart underläge mot de redan i fredstid grupperade Ryska förbanden som finns mot de Baltiska staternas gräns^liii.

Detta axplock av incidenter återspeglar väl hur skör den säkerhetspolitiska situationen är just nu i Östersjöregionen, varje ord måste vägas tungt, ett felsteg och dammluckorna rent bildligt kommer öppnas och ingen vet vad vattenmassorna kan ställa till med. Detta blir än tydligare för de två (2) militärt alliansfria staterna Sverige och Finland. Där Sveriges position vill jag påstå är merutsatt än Finlands. Med hänsyn till de svaga säkerhetspolitiska medlen Sverige besitter blir man ett mycket enkelt offer för påtryckningar, dolda såväl som öppna.

Med hänsyn till den markant ökade militära aktiviteten i Östersjöregionen, som uppstått som en konsekvens av först den initiala utvecklingen på Krimhalvön därefter i östra Ukraina. Förefaller den militära aktiviteten och den stundtals hätska retoriken mellan Ryssland och de Baltiska staterna öka. Då även en uttalad tyngdpunktscentrering i Östersjöregionen finns av Ryssland. Kommer detta innebära att den säkerhetspolitiska situationen i Östersjöregionen kommer försämras under första kvartalet 2015. Vilket kan sluta med en låst förkonfliktsliknande situation under andra kvartalet 2015 mellan Ryssland och NATO.

Barentsregionen.Den 20 December 2001, inlämnade Ryssland en skrivelse till FN där man ville utöka sin ekonomiska zon i Arktis^liv. Svaret Ryssland fick av FN Havsrättskommision, i mitten av 2002, var att åter inkomma med ytterligare forskningsunderlag som skulle kunna styrka en utökning av dess ekonomiska zon^lv. Sedan 2007 har Ryssland genomfört ytterligare kartläggning av de havsryggar i Arktis som skulle kunna medge en ökning av dess ekonomiska zon i Arktis^lvi.

De olje- och naturgasreserver som finns i Barentsregionen samt den Ryska delen av Arktisk och vid en bedömd utökning av dess område, kommer utgöra Rysslands ekonomiska reserv i framtiden^lvii. Eftersom istäcket i Arktis smälter så kommer dessa reserver öppna upp sig för exploatering, likväl kommer fartygstrafiken i regionen öka^lviii. Utvinningen av dessa reserver är dock inte problemfri och av många bedömare ser man själva utvinningen som en kostsam och möjligt avskräckande verksamhet^lix. Detta förefaller dock inte hindra Ryssland för att påbörja en exploatering av området, för att säkerställa sin ekonomiska säkerhet på sikt.

Det är vad ytterst den fördjupade kartläggningen handlar om av Arktis regionen av Ryssland. Oaktat om utfallet blir positivt eller negativt för Ryssland då de i början av 2015 kommer inlämna en ny skrivelse om utökning av sin ekonomiska zon, så kommer en kamp påbörjas inom Arktis om tillgången till de fossila bränslen som finns där^lx. Lägger man då in det påbörjade återtagandet av militärförmåga i Barentsregionen samt Arktis av Ryssland, så är sannolikheten hög att det kommer bli en maktkamp med militära maktmedel i bakgrunden.

Från och med den 1 December 2014 upprättas ett nytt militärdistrikt (MD), dock kommer det ej benämnas som det men det har statusen som det, i Ryssland, det är Norra Strategiska Kommandot, kommer av mig benämnas MD N, detta distrikt kommer omfatta hela Arktis och bedömt den ryska delen av Barentsregionen. Stommen till detta distrikt kommer utgöras av Norra Flottan^lxioch som minst de övriga förbandstyper som finns inom Murmanskområdet bedömt tillförs även förband från MD Väst, Central och Öst^lxii.

I och med införandet av ett nytt militärdistrikt har man aktivt påbörjat ett återtagande av sin militära närvara i det arktiska området under 2014. Som ett led i detta kommer man påbörja upprättandet av bl a tretton (13) flygfält (varav några rustas upp), tio (10) radarstationer, navigeringsfyrar^lxiii. Utöver detta kommer sex (6) stycken mindre garnisonerar anläggas, varav platserna för tre har offentliggjorts, WRANGELS Ö, KAP SCHMIDT och AMDERMA^lxiv, garnisonen vid WRANGELS Ö är operativ^lxv. Vad avser flygplatser som skall kunna utnyttjas för basering av stridsflyg är följande kända, ALYKEL, ANADYR, KOTELNY, ROGACHYOVA, TIKSI och VORKUTA^lxvi.

Två (2) motoriserade brigader för Arktisk strid avser man sätta upp, detta har man talat om under ett antal år. Den ena brigaden skall vara stationerad i MURMANSK området och skall vara operativ under 2015, den andra brigaden skall vara operativ under 2016 och upprättas i YAMAL-NENETS området. Brigaderna skall ha översnöförmåga dels med bandvagnar dels med terrängskotrar. Utöver detta skall även brigaderna ha amfibisk förmåga^lxvii. För att möjliggöra detta förefaller man ha upprättat en utbildningsenhet, liknande Försvarsmaktens Vinterenhet (FMVE), vid Fjärran Österns Högre Militära Akademi i BLAGOVESHCHENSK. Under hösten 2014 utbildades de första trettio (30) instruktörerna i Arktisk krigföring^lxviii.

En annan viktig indikator att man tillmäter Arktisk och Barentsregionen en väldigt strategisk betydelse är tillförseln av Rysslands mest moderna luftvärnssystem, ett (1) regemente S-400^lxix. I dagsläget, 141126, finns totalt åtta (8) S-400 regementen i Ryssland. Varav fyra (4) runt Moskva^lxx. Utöver tillförseln av kvalificerat luftvärn, uppger Rysslands Försvarsministerium att man innan 2014 utgång kommer ha full radar täckning över hela Arktis för att under 2015 kunna möta en motståndare både från norr och öster inom Arktisk regionen^lxxi. Utöver radartäckningen, så har Ryssland utvecklat ett övervakningssystem för Arktis som skall täcka samtliga nivåer, ovan, på och under vattenytan. Punkter som nämnts i övervakningssystemet är NOVAJA ZEMLJA – FRANS JOSEFS LAND – NYSIBIRISKA ÖARNA – WRANGELS Ö. Bedömt är detta stödpunkter för systemet, vilket skall ha en räckvidd på cirka 300 km från respektive sensorpunkt^lxxii.

I Barentsregionen finns sedan tidigare följande luft- och markstridsförband^lxxiii:

FÖRBAND	GRUPPERING
61. Avdelta Marininfanteribrigaden	Sputnik/Pechenga
200. Avdelta Motoriseradebrigaden (blir Arktisk brigad)	Pechenga
536. Kustartilleribrigaden	Olenya Guba
420. Avdelta Marina Spetsnazbrigaden	–
7050. Flyggruppen: 73. Ubåtsjakts skvadronen (TU-142M/MR) 279. Jaktflygsregementet (SU-33, SU-25) 420. Blandade flygregementet 830. Helikopterregmentet. (KA-27, KA-29, MI-8)	Severomorsk
6964. Flyggruppen: SU-24M, SU-24MP	Monchegorsk

Vad avser Rysk flygaktivitet så har den gradvis ökat sedan 2009 i Barentshav samt Norska Havet, incidentrapportering från den Norska Försvarsmakten visar tydligt på detta, då man genomfört under, 2009 – 38 st, 2010 – 36 st, 2011 – 34 st, 2012 – 41 st, 2013 – 41 st, 141130 – 42 st identifieringar av Ryskt flyg^lxxiv. Mängden identifieringar är ej lika hög som i Östersjöregionen, dock rör det sig enbart om ett NATO land, Norge, samt Ryssland som främst genomför flygaktivitet i området, så utifrån detta bör man kunna bedöma den som relativt hög trots allt.

Således kan man inte säga att det pågår en militarisering av Arktis och Barentsregionen utan snarare ett återtagande av den tidigare förmågan som Sovjetunionen hade i regionen. Dock ser man till den avrustningen som genomfördes efter Sovjetunionens upplösning så kan man rent semantiskt säga att det är en militarisering av regionen i och med att den i stort saknat militärinfrastruktur en längre tid. Men det rör sig inte om stora mängder förband som flyttas/upprättas, som man kan förknippa ordet militarisering med.

Det påbörjade ryska återtagandet av militär förmåga i Arktisk kommer bedömt föranleda en ökad militär aktivitet under andra (II) kvartalet (KV) 2015, kopplat till väderförhållanden. Dels kommer en fortsatt rysk uppbyggnad av militära förmåga ske dels kommer bedömt västliga länder främst NATO anslutna att påbörja informationsinhämtning rörande Ryska sensor kedjor i Arktisk. Detta kommer bedömt från västlig sida innebär utnyttjande av örlogsfartyg samt signalspaningsflygplan i det arktiska området. Detta kommer bedömt svaras upp av Ryssland med egna örlogsfartyg i området samt uppföljning av signalspaningsflygplan med eget jaktflyg.

Varpå man bedömt under utgången av KV II och intagandet av KV III 2015, kommer märka att det skett en markant ökning av den militära aktiviteten i Barentsregionen samt Arktis. Denna aktivitet kommer troligtvis föranleda en ökad aktivitet även i andra områden, samt en liknande nedåtgående trend i säkerhetssituationen som uppstod under 2013 i Östersjöregionen.

Bedömt händelseförlopp. Den retoriska konflikten mellan de Baltiska staterna samt Ryssland kommer under KV I 2015 att eskalera. Den militära övningsverksamheten hos dels NATO dels Ryssland kommer bedömt även öka något under KV I i Östersjöregionen, främst utifrån att en ny årsbudget finns att tillgå vilket är högre hos båda parterna. Den retoriska konflikten samt den ökade övningsverksamheten hos båda parter kommer innebära en ytterligare försämring av det säkerhetspolitiska läget.

Under KV I eller II kan vi påräkna minst en beredskapskontroll inom MD V som är av större karaktär. Bedömt kommer denna beredskapskontroll sammanfalla med den beskrivna valideringsövningen av den första Arktiska brigaden. Detta kommer innebära dels tillförsel av förband till det arktiska kommandot dels övning inom andra delar av MD V troligtvis från St Petersburgs området i söder vidare norrut mot det Arktiska kommandot, således kommer Finland främst beröras av denna övning.

I Barentsregionen kommer bedömt en större övning genomförs, främst för att verifiera den nya arktiska brigadens förmåga, under slutet av KV I början KV II 2015, nästa sådant övningstillfälle kommer bedömt ej vara före slutet av KV IV 2015 vad avser snöförhållanden och andra klimatologiska förhållanden, vilket får ses som försent för en validering av brigadförmåga som skall vara intagen under 2015. Likväl kommer detta bedömt vara en konkret första övningstillfälle för det arktiska kommandot varvid både sjö och luftstridskrafter kommer deltaga, varvid slutet av I KV alternativt början II KV 2015 är det troligaste tillfället utifrån väderförhållanden.

Vid KV II ingående kommer bedömt en ökad underrättelseaktivitet, främst avseende informationsinhämtning, påbörjas i Barents- samt Arktisregionen. Oaktat utslag hos FN rörande den kommande Ryska propån om utökad ekonomisk zon så kommer den militära aktivitet öka efter detta hos båda parter, då detta är ett moment 22, den part som bedömer man kommer förlora områden kommer utöka sin forskning och försöka visa makt i området vilket kommer mötas upp hos den andra parten. Detta kommer föranleda ökad övningsverksamhet, utöver den bedömt redan planlagda i Barentsregionen.

Detta kommer resultera i ”spilleffekter” över till Östersjöregionen, där en redan hög övningsaktivitet råder, då verksamheten ökar i ett område brukar generellt aktiviteten öka i de övriga också, för att möta upp, detta kommer föranleda att i slutskedet av KV II 2015 kommer övningsverksamheten vara mycket hög i Östersjöregionen samt det finns en tydlig risk för att det säkerhetspolitiska läget har gått in i ett låst förkonfliktsskede likt under kalla kriget. Sannolikhet för skärmytslingar, likt kidnappningen av EstonKohver, får ses som hög längs den Baltisk-Ryska gränsen i slutet av KV II 2015. Sannolikheten för att en flygincident i den ”katt och råttalek” som just nu försiggår i Östersjön får även ses som hög redan under KV I 2015, men som trolig under KV II 2015.

Bedömt kommer vi under slutet av KV II eller inledningen av KV III 2015, få se en större landstigningsövning i Östersjöregionen utifrån det faktum att landstigningstonnage tillförts under KV IV 2014 och ytterligare tillförsel under 2015 till Östersjömarinen. Landstigningsövningen kommer troligtvis vara liknande den som genomfördes under Zapad’13 dvs samverkan mellan luftlandsättningsförband samt marininfanteri men i en större omfattning.

Denna landstigningsövning kommer troligtvis sammanfalla med 2015 års strategiska övning, Center, troligtvis kommer man öva förfarandet med styrketillförsel till de olika depåer som finns i övriga MD i Ryssland. Tyngdpunkt kommer troligtvis ligga inom MD V på denna styrketillförsel, utifrån det försämrade säkerhetspolitiska läget inom dess ”krigsteater”. Med hög sannolikhet kommer vi även få se en större mobiliseringsövning under denna övning. Då man bedömt vill validera de erfarenheter man drog under 2014 mobiliseringsövningar.

Dessa övningsmoment är troligtvis de större vi kommer få se från Rysk sida i vårt närområde, bortsett från normal övningsaktivitet som vi sett sedan ca 2012 i Östersjöregionen som de facto kan omfatta rätt stora övningar. Dessa övningar kommer troligtvis mötas upp från NATO med motövningar, bedömt kommer dessa ej sammanfalla i tid för att ej eskalera en situation.

Sammantaget kommer alla dessa övningar totalt sett öka den säkerhetspolitiska spänningen i Östersjöregionen och troligtvis ge en låst förkonfliktsituation mellan Ryssland och NATO i slutet av KV II 2015.

Vad avser fortsättningen (KV III-IV) av 2015 så blir händelseförloppet mer oklart men en trolig händelseutveckling om situationen i Ukraina ej har stabiliserats och en lösningar har nåtts, är att ökade sanktioner mot Ryssland kommer införas av dels USA dels EU. Vilket kommer kunna ge socioekonomiska spänningar inom Ryssland, vilket kan göra att händelseutvecklingen efter KV II 2015 blir mycket svår att bedöma och väldigt instabil både internt inom Ryssland och externt mot grannländerna till Ryssland.

Fortsätter dock oljepriset att sjunka samt sanktionerna kvarstår, så föreligger viss sannolikhet för inrikespolitiska oroligheter i Ryssland under KV III eller IV 2015, då bedömt dessa faktorer påverkat den relativt stora medelklassen påtagligt i Ryssland. Här uppstår ett vägval för Ryssland antingen tillåta stora massprotester med den omöjliga händelseutveckling som kan uppstå till följd av det, eller slå ned protesterna. Den kommande militära doktrinen för Ryssland ger dock en fingervisning om hur man ser på den inrikespolitiska problematiken och att man bedömt med militära styrkedemonstrationer avser att slå ned en sådan^lxxv. Kvarstår både sanktioner samt ett lågt oljepris vid utgången av KV IV 2015, så är sannolikheten medel till hög för inrikespolitiska oroligheter i Ryssland som följd under KV I-II 2016.

Slutsatser

Generella slutsatser:

Den militära aktiviteten kommer gradvis öka i Östersjöregionen under KV I 2015, för att tydligt öka under KV II för att under slutet av KV II början av KV III nå en maxpunkt under 2015 med hög till mycket hög militär aktivitet. Sannolikheten för incidenter får bedömas som hög till mycket hög under slutet av KV II i Östersjöregionen.
Barentsregionen kommer bedömt under andra kvartalet 2015 bli nästa geostrategiska högriskområde där Väst och Ryssland kommer mötas, en liknande säkerhetspolitisk situation som Sverige stod inför under 1980-talet kommer uppstå, utifrån det faktum att vi är inkilad mellan två (2) för Väst och Ryssland strategiskt viktiga områden dels Östersjöområdet dels Barentsområdet.

Särskilda slutsatser för Sverige:

Den nu av riksdagen genomröstade budgeten medger för litet handlingsutrymme för Försvarsmakten att snabbt återta operativ förmåga vilket krävs utifrån ovanstående dels faktisk händelseutveckling dels bedömt kommande händelseutveckling under 2015. Ytterligare medel bör således tillföras under 2015 för att kunna öka övningsverksamheten för hela Försvarsmakten.
Minst bör de i Armén krigsplacerade värnpliktiga ur personalreserven inkallas för repetitionsutbildning samt krigsförbandsövning under Arméövning 15 för att kunna öva större förband samt höja den operativa förmågan på arméförbanden och framför allt medge praktisk övning och ej datoriserad för arméns chefer på samtliga nivåer.
Minst en beredskapsövning för armén inom ramen för den tillfälliga bataljonsstridsgruppen bör genomföras och omfatta tillförsel av förband till Gotland, denna bör genomföras under 2015 KV I-II, för att dels identifiera brister inom den egna organisation dels begränsat öva beredskapssteget ”Givakt!” för den högre ledningen, delar av riksledningen bör även ingå i denna beredskapskontroll.

Avslutningsvis detta är en bedömning, delar kanske inträffar, inget kanske inträffar eller allt kanske inträffar, att förutspå framtiden är oerhört svårt, framför allt i den snabba värld vi lever i idag, operationslinjerna är många och vilken som blir den som faller in är svårt att sia i.

Have a good one! // Jägarchefen

Källförteckning

Barentsobserver 1, 2, 3(Engelska)

Blomberg 1(Engelska)

Centre For Analysis of Strategies and Technologies 1(Engelska)

Chatam House 1(Engelska)

CIA 1(Engelska)

DELFI 1, 2, 3, 4, 5(Engelska)

DN 1, 2(Svenska)

Expressen 1, 2(Svenska)

Finlands Riksdag 1(Svenska)

Financial Times 1(Engelska)

FOI 1, 2(Svenska)

Forsvaret 1(Norska)

Förenta Nationerna 1, 2(Engelska)

Försvarsmakten 1, 2(Svenska)

Hufvudstadsbladet 1(Svenska)

Jamestown Foundation 1(Engelska)

Janes 1, 2(Engelska)

Reuters 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10(Engelska)

RIA Novosti 1(Ryska)

Rysslands Röst 1(Svenska)

Russia Today 1(Engelska)

Ryska utrikesdepartementet 1(Engelska)

Rysslands President 1, 2, 3

Stars And Stripes 1(Engelska)

The American Interest 1(Engelska)

The Guardian 1(Engelska)

The Wall Street Journal 1(Engelska)

European Leadership Network 1(Engelska)

NATO 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7(Engelska)

TASS 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11, 12, 13(Engelska)

Sputniknews 1, (Engelska)

SvD 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10(Svenska)

Svt 1(Svenska)

Russia Beyond The Headlines 1(Engelska)

UK Defence Committee 1(Engelska)

Verdens Gang 1(Norska)

Världsbanken 1(Engelska)

Holmström. Mikael. Den Dolda Alliansen. 2011

Noter

i http://www.reuters.com/article/2014/11/25/us-ukraine-crisis-germany-insight-idUSKCN0J91EN20141125 Läst 141125
http://www.janes.com/article/46600/nato-approves-interim-rapid-response-force-for-2015 läst 141203

ii http://www.chathamhouse.org/expert/comment/16320 Läst 141125

iii Eellend, Johan. ASEK – Tysk utrikespolitik: Gamla sp&

Interoperabilitet – ett svenskt dilemma

Gästinlägg:

Allan Widman ställde i november en fråga till Peter Hultqvist rörande kommande JAS 39 E förmåga att bära svenskkrypterad kommunikationsutrustning:

– Vad avser statsrådet vidta för åtgärder, så att till Försvarsmakten levererade exemplar av stridsflygplanet JAS 39E innehåller telekommunikation, som sekretesskyddas med nationell rådighet över medlen härför?

Peter Hultqvist svar är:
– Försvarsmaktens kravställning på JAS 39 E innehåller bland annat förmåga till interoperabel krypterad flygstridsledning. Specifika detaljer som rör sådana förmågor omfattas av försvarssekretess.

Jag förstår både Försvarsutskottets ordförandes fråga och Försvarsministerns svar. Frågans svar sitter i detaljerna och är därför inte heller lätt att svara på.

Som tidigare försvarsministrar, borgerliga som socialdemokratiska, är det lättast att undvika ett problem, som tex att ge ett fullödigt svar på en fråga, genom att hävda försvarssekretess.

Jag skall försöka ge svar på vissa delar av frågan utifrån de debattinlägg jag och andra tidigare har skrivit under årens lopp.

Bakgrund

Frågan om luftstridskrafternas utveckling har diskuterats livligt sedan beslutet om att införa interoperabla förmågor togs 2004, dvs Försvarsmakten skulle överge väl fungerande nationella lösningar till förmån för tekniska system som fungerar i en internationell insatsmiljö.

Tidigt valde Försvarsmakten dessutom en väg, som visade sig bli en återvändsgränd, att de nya interoperabla förmågorna inte skulle utvecklas i befintliga stridsledningscentraler utan i ett ny gemensam ledningscentral, GLC/NOC, sprungen ur ”landvinningarna” av det nätverksbaserade försvaret NBF. De gamla centralerna skulle avvecklas innan den nya var färdig …

Ganska snart uppmärksammades det att utvecklingen och införande av de nya interoperabla förmågorna inte gick som planerat. I december 2008 skrev Allan Widman en debattartikel i SvD Brännpunkt, ”JAS 39 Gripen har många brister däribland förmågan till hemlig datastridsledning”, dvs ett förmågeglapp hade uppstått inom luftstridskrafterna.

Därefter rullade debatten på i medier och bloggar och inte minst inom Försvarsutskottet och på Försvarsdepartementet.

Bristerna i luftförsvarets interoperabla förmåga, dvs att över hela riket ha en godtagbart antal data-, radio- och igenkänningsutrustningar skall vara lösta till 3:e kvartalet 2011 enligt Försvarsmaktens deklarationer till Försvarsdepartement och Försvarsutskott våren 2009. Detta ”förmågeglapp” har inte kunnat täppas till såsom försvarsmaktsledningen utlovat regering och riksdag utan klartidpunkten har flyttats fram åtskilliga gånger. Än idag 2014 är inte förmågeglappet tilltäppt.

För den som vill rekapitulera debatten kan jag rekommendera http://wisemanswisdoms.blogspot.com/search/label/Ledningssystem

Interoperabilitet

Försvarsministern hänvisar till interoperabel flygstridsledning och vad är då det? Det finns ett antal hörnpelare och dessa är (Nato benämning):

– krypterat datastridsledningssystem (Link 16) mellan fartyg, luftvärn, markbundna och flygburna stridsledningscentraler samt stridsflygplan.

– krypterat radaridentifieringssystem (Identification friend or foe, IFF) som kan skilja på egna och andra flygplan

– störskyddat och/eller krypterat radiokommunikationsnät (HQII and Secure Voice) mellan stridsledningscentraler och flygplan.

– system för högre taktisk ledning av luftstridskrafterna omfattande resursplanering, insatsorder och rapportering (ICC).

Alla dessa förmågor var nödvändiga för den NATO-koalition som genomförde insatsen över Libyen 2011 där även Sverige deltog med ett förband (JAS 39 C/D). Problemet för svensk del var att en mängd av dessa förmågor ännu inte var implementerade i de tekniska system som ingick i det svenska förbandet. En mängd problem löstes dock efterhand på plats med stöd av koalitionspartners bla Link 16. De största problemen för svensk del var avsaknaden till ett ledningssystem (ICC) och möjligheten till störskyddat och krypterat tal (HQII/Secure Voice).

Vilket är då läget i Försvarsmakten idag vad gäller interoperabel förmåga:

– Link 16 är infört och datastridsledning utförs med begränsning pga underhåll- och driftsorganisationen inte varit dimensionerad för uppgiften. Operativ förmåga bedöms kunna uppnås under 2015 med godtagbar täckning över Sverige och dess närområde.

– det krypterade markbundna radaridentifieringssystem (Identification friend or foe, IFF) som kan skilja på egna och andra flygplan saknas pga att upphandlingsprocessen avstannat. I bästa fall kan ett sådant system vara infört under 2015.

– ett krypterat och/eller störskyddat markbundet radiokommunikationsnät (HQII and Secure Voice) mellan stridsledningscentraler och flygplan är försenat och under utbyggnad. Beslut om drift bedöms ligga i närtid och förhoppningsvis uppnås operativ förmåga under 2015.

– ett system för högre taktisk ledning av luftstridskrafterna omfattande resursplanering, insatsorder och rapportering (ICC) saknas. Ett sådant system har utlovats länge och skulle vara inrymt inom det försvarsmaktsgemensamma ledningssystemet SWECCIS. När detta bedöms realiserat är ytterst oklart.

Parallell svensk kommunikationslösning

Innan de äldre svenska JAS 39 A/B landade ner för sista gången 2012 hade Försvarsmakten under en kortare period parallella system dvs både en nationell länk under avveckling och en internationell länk under införande. Problemet med detta var i första hand inte tekniska utan mer metodmässiga och procedurella samt inte minst IT-säkerhetsrelaterade. I de svenska kommunikationslösningarna för det som benämndes FV2000 används svenska kryptoutrustning och krypton och här gällde svenskt regelverk. I de interoperabla lösningarna används annan nation eller organisations kryptolösningar, krypton och dess regelverk.

Att samtidigt ha parallella system i drift och från stund till annan växla mellan dessa är ingen enkel ekvation att lösa. Regelverk och avtal tillåter inte detta. Att ha två olika systemkonfigurationer, oavsett om det gäller JAS 39C/D, luftvärnsförband, fartyg och stridsledningscentraler som skall samverka, är fullt möjligt men är besvärligt att hantera och förmodligen mycket kostnadsdrivande att realisera.

Den inriktning som försvarsmakten haft sedan interoperabilitetsbeslutet togs 2004 är gamla svenska system som inte uppfyller interoperabla krav skall avvecklas. Så görs och tyvärr oftast innan nya interoperabla system är på plats och driftsatta.

Idag tilldelas Försvarsmakten krypton från annat land eller organisation till de system vi använder. Detta gäller även vid nationell verksamhet med enbart svenska stridskrafter, t.ex. vid övning och utbildning, men även vid hävdande av rikets gränser – det vi ofta kallar incidentberedskap. Gällande avtal innebär att vi inte äger rätt att tillverka eller använda egna kryptonycklar. För en helt nationell operation med svenska stridskrafter i t.ex. Östersjön innebär det att risken för sekretessförluster ökar markant, då länder eller organisationer som har tilldelats samma kryptonyckel som vi kan ”avlyssna” de använda systemen.

Jag har full förståelse att man från Försvarsmaktens uppdragsgivare dvs svenska folket och dess valda ombud i Sveriges Riksdag och Regering kan anse det nödvändigt, med hänsyn till den omvärldsbild som vi står inför, att åter införa nationella svenska lösningar i Försvarsmaktens system.

Problemen och kostnaderna för detta skall dock inte underskattas.

Vänligen

Peter Neppelberg

Rysk advent!

Vi har ett nytt läge – igen! När vi svenskar denna söndag satt hemma och tände andra adventsljuset och värmde glöggen så passade Ryssland på att sända politiska budskap till alla västländer runt Östersjön. Alldeles nyss flög man in över Östersjön med sex strategiska bombflygplan varav två stycken Tu-22 M3 samt fyra stycken Tu-95 Bear.

Att Ryssland numera flyger med Tu-22 regelbundet över Östersjön börjar tyvärr bli en ny normalbild. Det var dessa flygplan som flög in över Östersjön under händelsen som numera är mer känd som ”ryska påsken”och där man bedömt övade kärnvapenanfall mot svenska mål.

Men i dag har vi ett helt nytt läge då man även tar in fyra flygplan av typen Tu-95. Frågan är om Ryssland någonsin tidigare flugit med den flygplanstypen över Östersjön? Förmodligen inte.

Förmodligen flög man med Tu-22 och Tu-95 redan under gårdagen i närheten av Finland. Det gick rykten om detta men kunde aldrig bekräftas. Intressant är att Finland igår firade sin självständighets dag sedan man 1917förklarade sig självständigt från Ryssland.

Det unika med att Ryssland flyger med Tu-95 över Östersjön är dels att flygplanet har en mycket lång räckvidd och dels att den är avsedd för att bära kärnvapenladdade kryssningsrobotar. Men det mest anmärkningsvärda är att det bara finns en enda anledning för dessa flygplan att flyga här. Räckvidden på robotarna är så stor att det inte finns någon anledning att flyg ut över Östersjön för att bekämpa mål i området. Av detta kan man bara dra en slutsats, nämligen att det enbart handlade om att sända politiska signaler!

Flygföretaget som omfattade totalt sex strategiska bombflygplan uppvaktades av flera olika länders incidentberedskap. Bland annat från den Baltikum, Danmark, Finland samt från minst ytterligare ett land.

Först ut att rapportera detta var en av Sveriges civila signalspanare @uascan som ofta är först ut med den här typen av nyheter. Jag är djupt imponerad av precisionen i den realtidsrapportering som levereras. Utan denna rapportering så hade denna händelse förmodligen passerat relativt obemärkt förbi även om den något senare även bekräftades detta även via Lettiska försvaret.

NATO Baltic Air Policing QRA F-16 jets on 7 DEC scrambled to intercept RU Armed Forces 4x Tu-95; 2x Tu-22 over the Baltic Sea.
— NBS (@Latvijas_armija) 7 december 2014

Vi ser nu en markant förändring i beteendet från rysk sida och det där med att Östersjön har omnämnts som ”Fredens Hav”är intressant…. Om inte våra politiker redan har gjort det, så är det nu hög tid att revidera den uppfattningen.

Uppdaterat:
Nu rapporterar även Expressen om händelsen, dock utan att nämna detaljerna om Tu-95.

Uppdaterat: Rysk advent!

Vi har ett nytt läge – igen! När vi svenskar satt hemma i stugvärmen och tände andra adventsljuset och värmde på glöggen så passade Ryssland istället på att sända politiska budskap till alla västländer runt Östersjön. Klockan 15.00 flög det ryska strategiska bombflyget in över Östersjön med totalt sex bombflygplan varav två stycken Tu-22 M3 samt fyra stycken Tu-95 Bear.

Att Ryssland numera regelbundet flyger med bombflygplan av typen Tu-22 M3 över Östersjön börjar tyvärr bli något av en ny normalbild. Det var dessa flygplan som flög in över Östersjön under händelsen som numera är mer känd som ”ryska påsken” där man bedömt övade kärnvapenanfall mot svenska mål.

Ryska påsken innebar ett nytt läge, och nu ser vi ett nytt läge igen där nivån har höjts ytterligare ett steg då man nu även tar in fyra flygplan av typen Tu-95. Frågan är om Ryssland någonsin tidigare flugit med den flygplanstypen över Östersjön? Förmodligen inte.

Troligtvis flög man med Tu-22 och Tu-95 redan under gårdagen, då i närheten av Finland. Det gick rykten om detta men kunde aldrig bekräftas fullt ut. Det intressanta och samtidigt mycket oroväckande är att Finland igår firade sin självständighets dag efter att landet år 1917 förklarade sig självständigt från Ryssland. I går kom även rapporter från Norge att det Norska flygvapnet flugit överljud och orsakat en ljudbang. Detta gör man i normalfallet enbart när man har mycket, mycket bråttom till att hinna ifatt något som är av stort intresse.

Det unika med att Ryssland i dag flyger med Tu-95 över Östersjön är dels att flygplanet har en mycket lång räckvidd och dels att den är avsedd för att bära kärnvapenladdade kryssningsrobotar av typen Kh-55 (NATO AS-15 Kent) med en räckvidd på upp till 3000 kilometer och med en nukleär laddningsvikt på 200 kiloton.

Men det mest anmärkningsvärda är att det egentligen bara finns en enda anledning för dessa flygplan att flyga här överhuvudtaget. Räckvidden på robotarna är så pass stor att det inte finns någon anledning att flyg ut över Östersjön för att bekämpa mål i området. Av detta kan man bara dra en slutsats, nämligen att det enbart handlade om att sända politiska signaler!

NATO Baltic Air Policing QRA F-16 jets on 7 DEC scrambled to intercept RU Armed Forces 4x Tu-95; 2x Tu-22 over the Baltic Sea.
— NBS (@Latvijas_armija) 7 december 2014

Vi ser nu en markant förändring i beteendet från rysk sida och det där med att Östersjön av Sovjetunionen har omnämnts som ”Fredens Hav”är intressant…. Om våra politiker mot alla odds är av den uppfattningen så är det nu hög tid att revidera den.

Någon normalbild kan vi snart inte relegera till eftersom den numera ständigt förändras.

Uppdaterat 17:00:
Nu rapporterar även Expressen om händelsen, dock utan att nämna detaljerna om Tu-95. Från Försvarsmaktens sida kommenterar man det så här när Expressen ringer upp.

Det handlar om en marin övning på internationellt vatten som Ryssland genomför, säger Therese Fagerstedt, vakthavande informatör på Försvarsmakten.

– Jag vet faktiskt inte om vi har information om den här övningen sedan innan. Den har varit pågående i några dagar. Vi har följt den och det har inte varit några konstigheter. Vi har inte blivit kränkta, säger Therese Fagerstedt.

Uppdaterat 17:43
Nu har även Aftonbladet nåtts av nyheten.

Julkalender 2014: Lucka 7 – Det gotländska vakuumet

I Försvarsbeslutet år 2000 avvecklades mycket stora delar av det svenska försvaret. Till del handlade det om att kompensera den underfinansiering på ca 12 miljarder kr som rådde efter det föregående försvarsbeslutet 1996, men även att regeringen med stöd av Centerpartiet såg möjligheter att omfördela 4 miljarder kr per år till vården. Möjligheter fanns att med det nya omvärldsläget hämta ut denna ”fredsutdelning” ur försvarsbudgeten och samtidigt fortsätta omställningen av försvaret mot internationella uppgifter. Bland de många nedläggningar som genomfördes runtom i landet, blev Gotland av med alla sina militära förband utom det mekaniserade regementet P 18. Försvann gjorde kustartilleriregementet KA 3 i Fårösund, luftvärnsregementet Lv 2 och artilleriregementet A 7 i Visby.

Respiten för P 18 skulle dock inte bli långvarig. I försvarsbeslutet 2000 hade man inte vågat avveckla alla förband på Gotland utan istället betonade man vikten av att markstridsförband fanns kvar där. I försvarsbeslutet 2004 lades dock regementet ner tillsammans med ungefär hälften av de förband som hade överlevt försvarsbeslutet 2000. Det hade visat sig att den omställning i försvarsbeslutet 2000 som skulle göra försvaret billigare, i själva verket inte blivit så billig. Därtill skulle nu ytterligare 3 miljarder kr sparas per år i försvarsbudgeten enligt överenskommelsen mellan Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Vänsterpartiet. Fokus skulle nu närmaste helt och hållet vara internationella insatser och dimensionerande var då främst övningsfält. Ett förbands betydelse för ett eventuellt framtida behov av nationellt försvar tillhörde därför inte urvalskriterierna. Därmed blev Gotland helt utan fast militär närvaro med undantag för bastroppen på Visby flygplats och de ca 600 hemvärnssoldaterna. Det är förmodligen ingen idag som rakryggat skulle uttrycka åsikten att om man skulle bygga ett helt nytt svenskt försvar från grunden så skulle Gotland vara utan militära förband, men så ser situationen ut just nu. Resonemanget gäller för övrigt stora delar av den övriga lokaliseringen av militära förband, vilket är ett resultat av försvarsbeslutet 2004.

Historien ville som sagt annorlunda och tre år efter att P 18 lagts ner inträffade kriget på Georgien och det militärstrategiska faktum som varit känt sedan människan började korsa Östersjön – den som kontrollerar Gotland har också möjlighet att kontrollera havet och påverka de omgivande staterna. Sedan början av 1900-talet har människan också intagit den tredje dimensionen varvid nu Gotland inte bara är väsentligt för att kontrollera det omgivande havet, utan också luftrummet. I takt med den negativa omvärldsutvecklingen har detta blivit allt tydligare och för de baltiska staterna utgör en svensk kontroll av Gotland en förutsättning för att NATO ska kunna förstärka dem i händelse av en kris. Den svenska markering som hittills gjorts var att förrådsställa ett stridsvagnskompani på ön och efter kriget i Ukraina, förstärka övningsverksamheten på ön.

När försvarsminister Peter Hultqvist i onsdags höll sitt högtidstal på Kungliga Krigsvetenskapsakademien kan vi konstatera att mycket har hänt sedan 2004. I talet återkom Hultqvist flera gånger till Gotland och öns militära betydelse – en skarp kontrast till den förra regeringen. Gotlands betydelse var även något Försvarsberedningen framhöll i sin rapport i våras. Hultqvist berättade vidare att den första fråga han mötts av vid besöken i alla de tre baltiska staterna var hur Sverige avsåg att trygga Gotland eftersom Gotland är av så strategisk betydelse för ländernas fortsatta oberoende. Hultqvist uteslöt därför inte en framtida ”basplatta” på Gotland med återigen permanent militär närvaro.

Man kan konstatera att tiderna förändras och att det i många fall är just det vi nyss avvecklat (eller för den delen håller på att avveckla) som återigen behövs.

Jag rekommenderar vidare läsning om Gotlands betydelse hos generalmajor Karlis Neretnieks, Kungliga Krigsvetenskapsakademien.

Lysande framträdande av försvarsministern vid Kungl. Krigsvetenskapsakademiens sammankomst i kväll (onsdag 3 dec)

Snabbreferat av försvarsminister Peter Hultqvist anförande vid Kungl. Krigsvetenskapsakademiens sammankomst i kväll (onsdagen den 3 december).

Detta är endast några snabbt nedkastade anteckningar. Ursäkta mindre lyckad struktur, dålig grammatik, eventuella oklarheter etc.

Försvarsministern var utomordentligt tydlig att det ryska agerandet i Ukraina var helt oacceptabelt och farligt. Den nya dimension det tillfört den säkerhetspolitiska bilden var klart oroande. Det förstärks av den oro som de baltiska länderna idag, med all rätt, känner. Detta i kombination med den pågående kraftiga ryska upprustningen måste leda till åtgärder även hos oss.

Möjligheterna att stödja de baltiska staterna och samverkan med våra nordiska grannar måste utvecklas. T ex borde de baltiska länderna knytas närmare till Nordefco. Angående Finland (och Norge) såg han stora möjligheter till ett fördjupat samarbete, han pekade på den gemensamma flygövningsverksamhet som redan pågår. Det borde kunna utvecklas även till andra områden. Det var såväl av övningsmässig som operativ betydelse. Nordisk samverkan är inte alltid enkel, det går upp och ner, dock den senaste tidens utveckling hade klart ökat motivationen att nå resultat.

Hoten var inte bara rent militära. ”Påverkansoperationer” var ett hot som måste tas på djupaste allvar, och medel och metoder måste utvecklas för att möta sådana hot.

Arbetet med vårens inriktningsproposition skulle ha försvarsberednings betänkande som utgångspunkt. Dock gav ministern intrycket att det borde vara utgångspunkten för ytterligare åtgärder, mer om det nedan. Att det kommer att bli ett extraval till våren borde inte påverka propositionsarbetet.

Försvarsministern hymlade inte med de problem som fanns och pekade på områden som bristande personaluppfyllnad, ”materielberget” och underhåll av befintlig materiel. Han kopplade detta till att basorganisationen måste fungera för att få en fungerande helhet.

När det gällde konkreta åtgärder i Sverige nämnde han bl a:

– Gotlandsproblematiken är inte löst, visserligen genomförs fler övningar, frambasering av incidentberedskap etc. Det var bra, men det krävs nog ytterligare åtgärder (han framhöll Gotland som ett ämne som hans baltiska kollegor alltid tog upp vid gemensamma möten).

– Beredskapen i närtid måste ökas, främsta medlen där var ökad övningsverksamhet och förstärkt incidentberedskap. Det senare gällde framförallt marin- och flygstridskrafterna.

– På personalsidan lyfte han fram problemet med att alltför många GSSK slutade i förtid, vilket gav bristande stabilitet i organisationen. Här övervägs olika åtgärder, han vill återkomma i frågan, men det måste åtgärdas. Avseende GSST pekade han på rekryteringsproblemen och att det inte är acceptabelt med att vänta till 2023 med att få organisationen uppfylld och övad. Här måste sannolikt åtgärder vidtas för att kunna öva även tidigare värnpliktig personal – repetitionsövningar. Exakta modellen måste övervägas närmare.

– Ministern ställde sig också tvekande till att dagens numerär är tillräcklig. Nämnde i detta sammanhang Norge, Danmark och Estland som länder vilka man bör titta på för eventuella kombinationer av värnplikt och stående förband. Framhävde också att Försvarsmakten är en del av ”samhällsbygget” får inte vara en egen liten ö skild från samhället i övrigt. Dessutom motivation, känslan att bidra och att man löser en viktig uppgift, minst lika viktig som modern materiel.

Kommentar: när ministern framförde dessa sina tankar på en tänkbar utveckling (han bestämmer inte alltid själv, det finns ju även andra parter inblandade) så var hans entusiasm påtaglig – intrycket är att han verkligen han vill få ordning på organisationen och öka dess operativa förmåga.

Ministern pekade också på den centrala roll som internationell samverkan har i svensk säkerhetspolitik. ”Alliansfrihet i fred syftande till neutralitet i krig” är en död princip. Svensk säkerhet bygger på solidaritet. FN är ett viktigt instrument, men har sina klara begränsningar. EU, PfP och nordisk/baltiskt samarbete, men inte minst den transatlantiska länken är grundläggande för vår säkerhet. Samarbetet med Nato ska utvecklas. Host Nation Support kommer vara en viktig komponent tillsamman med Enhanced Opportunity Program ”Guldkortet” som skall utnyttjas för att öka samverkansförmågan med alliansen och för att bygga kompetens. Förband kommer att avdelas till NRF. NATO-medlemskap är inte aktuellt.

Även hotet från IS(IS)n ämndes. Sverige kommer där bidra till att denna organisation kan bekämpas. Beklagligt att Ryssland försvårar för FN att agera. Dock EU, stöd till Irak och fördjupad dialog med Turkiet kan vara några medel.

Kommentar: Referatet är lite tamt jämfört med framförandet, men de applåder han fick från en hårdflörtad, luttrad, församling som genom åren hört det mesta och sett det mesta var de starkaste jag hört på länge, mycket länge. Ingen tvivlade på hans vilja att ta tag i problemen.

Julkalender 2014: Lucka 3 – Officersutbildningen

Bakom lucka 3 döljer sig ett stort problem för det svenska försvaret och även det svenska samhället. I och med värnpliktens avskaffande minskade ansökningarna radikalt till officersutbildningen. I och med att färre ungdomar fick insyn i Försvarsmaktens verksamhet, minskade helt naturligt också ansökningarna till officersutbildningen dramatiskt. Bidragande var också att den marknadsföring som gjordes av Försvarsmakten var gentemot anställning som soldat. Resultatet har blivit att enbart något hundratal ungdomar numera söker officersutbildningen, där årets antal sökande om drygt 500 var det högsta på flera år. Trots ett mycket större behov kunde endast drygt 110 ungdomar i höstas officersutbildningen på Karlberg, då det inte blev fler som slutligt svarade ja och hade genomfört antagningstesterna med godkänt resultat. Framöver behöver det dubbla antalet utbildas, vilket minst sagt kommer att bli en utmaning vad avser rekryteringen.

Det brukar heta att Försvarsmakten har alldeles för mycket höga officerare, men jag har hittills inte mött någon som kunnat peka på vilka befattningar det är som ska avvecklas eller om det löser något problem att kalla dessa personer något annat än officerare. Istället brukar diskussioner sluta i att man istället kan påvisa bemanningsbrister.

Oavsett om man tycker det är för många eller för få så kommer det inom något år att bli brist på officerare och framförallt officerare med högre utbildning, det vill säga majorer och uppåt, inte minst med tanke på de stora pensionsavgångar som är på väg. I dagsläget utbildas i snitt ca 60 majorer/örlogskaptener och 30 överstelöjtnanter/kommendörkaptener om året vid Försvarshögskolan. Utöver att dessa blir chefer för krigsförband och ska inneha viktiga befattning i staber är det också ur denna pott Försvarsmaktens framtida chefer ska väljas.

Betänker man då de kraftiga rekryteringssvårigheterna som ger utbildningskullar på drygt 100 officerare om året, att ur dessa 100 ska ca 30 st 15-20 år senare gå den högsta utbildningen (till vilken man tidigare gjort ett mycket selektivt urval) och de naturliga avgångarna längs vägen (både under officersutbildningen och yrkesväxling till det civila), faller det sig inte osannolikt så att alla som påbörjat officersutbildningen och stannar i Försvarsmakten måste bli överstelöjtnanter/kommendörkaptener för att fylla platserna på utbildningen. Tyvärr räcker inte ens detta antal till att bemanna den justerade Försvarsmaktsorganisation 2018 som tillkommit efter Regeringsbeslut 5/2013 som syftade till att reducera Försvarsmaktens personalkostnader.

Vad konsekvenserna av detta personalstrategiska problem blir om 20-30 år i form av förmåga, kunnande och kultur, vill man helst inte tänka på.

Som kommer att synas av flera andra luckor, går det fort att göra fel när man tror sig veta den framtida utvecklingen och säljer sin flexibilitet till förmån för något som utlovats vara både ”billigare och bättre”. I det här fallet en icke förväntad konsekvens av att värnplikten gjordes vilande till förmån för ett yrkesförsvar.

Sök officer

Gästinlägg: Slutreplik till inlägget ”Långsiktighet” – om svensk ubåtskonstruktion

Fredrik Granholm, författaren till inlägget ”Långsiktighet” som publicerades här på bloggen för en vecka sedan skriver i kväll en slutreplik med anledning av de många kommentarerna som strömmat in. Inlägget handlade i stora drag om den nya svenska ubåten A26 är rätt väg att gå nu när det nationella försvaret återigen står i fokus.

/ Skipper

————————–

Tyvärr lider idag den svenska försvarsmaktens organisation av långt gången anorexia och tragiskt nog finns ingen utökad näring i sikte, eventuellt marginellt större brödranson framåt 2018? (skrovmål tycks vi kunna glömma). Varje krona som idag spenderas på någon högt prioriterad förmåga inom FM, gör det på en annan högt prioriterad förmågas bekostnad – krona för krona.

Att då gå vidare och bygga en ubåt som inte är helt optimerad för FM behov, här och nu, ser jag som tjänstefel gränsande till grovt sådant.

Huvudsakliga argumenten för att utveckla svenska ubåtar är att de skall vara specifikt utvecklade för svenska behov och kostnadseffektivare än utländska ubåtar. Men nuvarande A26 är inte specifikt Sverige-anpassad och om man dessutom endast beställer två stora ubåtar så blir de i princip lika dyra att producera som de utländska konkurenterna. D.v.s. med nuvarande upplägg blir det svårt att rättfärdiga varför FM skall satsa på två A26 av annat än industripolitiska skäl.

Hur man sedan försöker argumentera för att bygga stort – skulle vara kostnadseffektivt – blir inte trovärdigt. Det är inte enbart ”stål och färg” som tillkommer för att bygga en större ubåt. Den större ubåten fordrar ett kraftigare maskineri (dyrare). Det större maskineriet kräver mer energi i bl.a. fler/större batterier (dyrare).

En större ubåt kräver kraftigare elkraftomformare och elsystemet kräver fler km kabel med fler kopplingslådor och elscheman (dyrare). Även ett hydraulsystem på en större ubåt får fler ventiler, fler skarvar et.c. samt mer tryckluft i fler/större kärl o.s.v. (dyrare). Slutligen blir produktionskostnaden en liten andel av totalkostnaden när man endast bygger två ubåtar – ingen serieeffekt. Det är ett av skälen till varför fler mindre/enklare ubåtar ger så mycket mer pang för pengarna när man ändå måste bära utvecklingskostnaden.

Det bästa vi kan göra idag för att komma ikapp det försämrade omvärldsläget vore nog att lägga A26 ”långt bort i stan” konceptet åt sidan och ”damma av” den senaste ubåtskonstruktionen som projekterades för svenska Marinens behov här i Östersjön, nämligen Ubåt 2000. Ubåt 2000 som projekterades under 1990-talets andra hälft var tänkt att efterfölja A19. Ubåt 2000 var ett koncept som studerades i flera mer eller mindre innovativa varianter, bl.a. med stealth-form, mycket litet, eller t.o.m. inget torn och Stirling som huvudmaskineri. Tyvärr gick det inte att vara så innovation tillsammans med Norge och Danmark och det mesta svenska ”nytänket” i Ubåt 2000 överlevde inte Viking-projektet. Nu är det läge för att bli svenskt innovativa igen då A26 tyvärr varken är innovativ, prisvärd eller i riktning med Försvarsmaktens behov nu idag.

…och 6-9 myror ÄR fler än 4-5 elefanter!

//Fredrik Granholm

Asian Security, Xiangshan Forum – Broader Views and Other Perspectives

November 20-22 I participated in the Xiangshan Forum in Beijing, and would like to share a few impressions and reflections. The conference gave a good overview of how today’s security challenges are perceived in Asia. Among the speakers there were; eight defence ministers and seven Chiefs of Defence (or equivalent). In addition to these, there was a large number of international experts. Altogether representing more than forty countries. I had the privilege to moderate one of the panel discussions.

http://en.cncnews.cn/news/v_show/44978_Xiangshan_Forum_wraps_up.shtml

The speeches and discussions were at several occasions remarkably open and direct.

The strongest impression that remains with me (as a European) is that the crisis in Ukraine, and Russia’s ambitions to regain its status as an international heavyweight, were hardly mentioned at all. From an Asian perspective there are several other problems, far more serious. Furthermore, several of the delegates showed a surprisingly (from a European perspective) understanding attitude toward the way Russia is acting: “Isn’t Crimea really a part of Russia, there are mostly Russians living there – are there not?” This undeniably brings thoughts about how isolated, or perhaps not, Russia is from a global perspective. In this context one cannot ignore that Asia contributes to some 50% of the world’s GDP. Europe (and the US) are no longer the centre of universe.

One area where the Asian countries and “the West” however do seem to have a strong common interest is the fight against terrorism. A recurrent mantra in many of the speeches was the threat from “extremism, terrorism, and separatism”. The interpretation of these words were in many cases quite diverging, but my impression is that IS, Al Qaida and other similar organisations are considered as serious threats in many Asian countries.

Future developments in Afghanistan are therefore a major source of worry. Although several countries, including China, would like to see a reduced US presence in Asia, there is a certain ambivalence to this question. Who will now stop Afghanistan from becoming a base for extreme Islamic movements? This makes it probable that SCO (Shanghai Co-operation Organisation – China, Russia, Kazakhstan, Kirgizstan, Tajikistan, and Uzbekistan) will play a larger role as a security policy instrument in the future, compared to the relatively unclear role it has had so far. This in particular when it comes to fighting “extremism, terrorism, and separatism”.

The biggest international challenges when it comes to security in East Asia, and which was also mentioned by most speakers, are the territorial conflicts at sea. First and foremost in the South China Sea, where China, Viet Nam, the Philippines, and Brunei, among others, have overlapping demands.

There are also different interpretations regarding “freedom of navigation” within exclusive economic zones (EEZ). China and the US have very diverging views on this. China claims that there should be restrictions when it comes to military activities, while the US claims that there should be an unlimited right for anyone to carry out for example military exercises in international waters. There have been several incidents at sea as well as in the air where both parties have claimed that their interpretation should prevail.

Another territorial conflict which might lead to armed clashes is the dispute between Japan and China regarding the Senkaku/Diaoyu islands.

It was obvious during the conference that all countries that are involved, one way or another, directly or indirectly (e.g. Singapore), are seriously concerned about the possible consequences of these disputes.

The smaller (everything being relative) Asian countries have ended up in a difficult dilemma. None of them can alone balance China’s growing political, military, and economic power. They are therefore interested in a continued strong presence by the US in South East Asia. Their military cooperation with the US has in many cases increased during the past few years. This is the case for example of the Philippines, Japan, and Singapore.

It is unlikely that they, even together, could create a counterweight against China without the direct support of the US, mainly due to historical reasons. The relationship between the two strongest economies (apart from China), namely Japan and South Korea, is still infected due to Japan’s behavior in Korea during the Second World War.

Although some Asian countries see China as a threat, they nevertheless see cooperation with China, and with each other, as the key to their economic development. When it comes to manufacturing, East Asia is more integrated today than the EU. To further complicate matters, there is a common pride, which they share with China, in being the part of the world which leads the development of the global economy and having broken free from Western dominance. These two last factors should not be neglected, when Europe considers (and most certainly overestimates) its influence on world affairs.

In spite of all the problems and risks which were debated during the conference, there is also a clear will to find constructive solutions. In addition to increased transparency and dialogue, two things were particularly in demand: developed structures for conflict resolution and crisis management, and also confidence building measures. Contrary to Europe, where different mechanisms were developed during the Cold War to reduce the risk of an armed conflict: OSCE, the CFE-treaty, inspections of each other’s military activities etc., there is little of this in Asia.

There are however challenges to overcome. Several countries find it difficult to accept the concept of for example intrusive inspections on each other’s territory. In addition to this, both the US and China wish to limit the other’s influence, which also makes it difficult to build functioning structures for crisis management. However, as stated by Singapore’s defence minister: “I think it is fully possible, but instead of aiming at conceptual solutions, let’s do what is practically feasible”.

Some speakers also pointed out the future responsibility of the Asian countries for global security. Today, it is mainly the US that guarantees the security of world shipping. In line with the diminishing dependency by the US on energy from the Middle East, its presence in the Indian Ocean will probably diminish as well. This will increase risks for China and Japan as well as for many other Asian countries, in need of Middle Eastern oil. No solutions were suggested, but thoughts of potential consequences were many: what would India think about a strong Chinese presence in the Indian Ocean; the smaller Asian countries would become more dependent on Chinese benevolence; what will the countries in the Middle East think about Asian military presence in their immediate proximity; does China and/or other Asian countries want to take on the role as “world police, or might this be a common interest which could lead to increased collaboration and trust between the East Asian countries?

Finally, an optimistic assessment made by several speakers. Natural disasters such as Aceh and the earthquake in Sichuan, as well as the search mission for the MH370 flight, led to an, in many cases, spontaneous and improvised collaboration between military and civil authorities from many countries, including the US. It showed that there are areas in which there is a will, and an ability to cooperate also with military assets. These are hopefully important, although small, steps, through which tensions in the region can be reduced.

On the whole, an extraordinarily interesting and well-arranged conference, and to a certain extent necessary reminder that the world is larger than Europe.

Gästinlägg: #gnistgate

Materielprocessens snabbis i (radio-)hytten

I torsdags twittrade jag en länk till en tråd på ett ryskt forum för radioamatörer. [1] Länken plockades upp av flera, däribland DN, TV 4 och Wiseman. I tråden kan man läsa HF2000-trafik [2] några av forumsmedlemmarna har snappat upp. Det första inlägget i tråden är från oktober 2011 och det är inte första gången som den har länkats av svenska bloggare och twittrare. För omkring två veckor sedan dök några nya inlägg upp. En epostkonversation mellan HMS Vinga och HMS Ulvön var särskilt intressant. Ärendemeningen var kort och gott ”Godmorgon snäckan!”. Konversationen som sådan är ett skolexempel på fel och regelbrott i radiotrafik. Det talas om allt från ”snabbisar i hytten” till ”stora problem med sambandet”.

Vad är det då som har gått fel? För det första är det här oerhört pinsamt för sambandspersonalen i flottan som helhet. Samtliga jag har talat med om det har uttryckt sig på liknande sätt: amatörmässigt. De ansvariga gnistarna har visat exempel på den sämsta radiodisciplin jag har sett. I min mening måste detta betende beivras. Gräver man djupare bland orsakerna hittar man emellertid ett antal andra obekväma bakomliggande orsaker.

Utbildning
Kände signalisterna till motståndarens (och radioamatörers) förmågor? Kände de till att epost i HF2000-systemet är okrypterat? Svaret på båda frågorna borde vara ja, men jag är inte särskilt säker på det. Utbildningen för en gnist, eller ledningssystemoperatör som det egentligen heter, är cirka tre månader lång. På den tiden ska mycket hinnas med. HF2000 är dessutom betydligt mer tekniskt komplicerat än sin föregångare. Jag är själv utbildad data- och systemvetare och det har tagit mig flera år att få en god förståelse för systemet.

Normglidning
Ska man tro DN:s artikel om händelsen så har gnistarna inte brutit mot gällande EMCON [3]. Det är emellertid alltid förbjudet att signalera privat trafik på militära system, undantaget så kallad welfaretrafik som sker i särskild ordning. Så har det också alltid varit. Det åligger chefer att kontrollera att deras order och instruktioner är kända och att de följs. Har detta skett eller är det accepterat (tyst eller uttalat) att signalisterna skickar privat trafik utan godkännande från fartygs- eller vaktchef? Med tydliga instruktioner och tydligt ledarskap där fel påtalas vill jag påstå att detta aldrig hade hänt.

Materielprocessen
Försvarsmaktens materielprocess är otroligt trög. 2011 blev det, tack vare det ryska radioamatörforumet, känt på bred front i Marinen att viss trafik i HF2000 går i klartext. I en väl fungerande organisation hade detta åtgärdats snabbt, med tanke på att det rör sig om en informationsförlust som sker löpande över tiden. I det här fallet har FMV fortfarande – år 2014 – inte levererat en lösning. Jag har fått berättat för mig att det ska ske ”i nästa version”, men när den kommer är osäkert.

Varför tar det då så lång tid? En förklaring är alla de beslut som måste tas av olika personer på olika myndigheter och förband för att något ska hända. FMV måste ha en beställning från Försvarsmakten innan de kan påbörja en förändringsprocess. Denna görs av en materielsystemansvarig (MSA) på Högkvarteret. Det behöver inte heller röra sig om en enda MSA, då det finns separata för ubåtar, korvetter, minjakter, sambandssystem och så vidare. För att kunna lägga beställningar till FMV måste MSA få kännedom om problem och behov från förbanden.

När en beställning väl når FMV så är det separata stuprör även där. För att ytterligare komplicera det hela så finns det interna projekt på FMV som levererar till andra projekt. Ett internt projekt kan alltså leverera en färdig lösning till ett annat FMV-projekt där den sedan stannar utan att levereras till Försvarsmakten.

FMV saknar i mångt och mycket egen kompetens inom de flesta områden – det ingår i verksamhetsidén: alla problem är en potentiell upphandling. Kompetensen handlas alltså upp i form av konsulter. Att förlita sig på kompetens hos konsulter är riskfyllt, särskilt i långa projekt. Därtill kommer risken att man inte kan vara säker på konsultens lojalitet. Extremfallet är den konsult jag träffade som representerade köpare (FMV) och säljare (ett försvarsindustriföretag) samtidigt, i samma ärende!

Även om en konsult har den tekniska kompetens som krävs saknas allt som oftast förståelse för den militära kontexten. Allt för många lösningar som levererats av FMV har brister just här. Jag har exempelvis pratat med FMV-representanter som trott att ubåtar åker runt med antennerna ovanför vattenytan hela tiden. Hur kan en sådan person förväntas leverera ändamålsenliga sambandssystem för ubåtar?

När det otroliga händer och FMV har en produkt att leverera till Försvarsmakten är processen bara halvfärdig. Då ska det produceras underlag till de beslut som Försvarsmakten ska ta. Ett exempel är FMV:s systemsäkerhetsutlåtande som ligger till grund för Försvarsmaktens beslut om användning (BOA). För fartyg tas det beslutet av HKV ProdM. Finns ingen BOA får materielen inte användas. Det gäller oavsett om det är ett par strumpor eller en korvett. Varje ändring i materielen kräver ett nytt BOA. När det gäller fartyg specificerar BOA:t bland annat vilka programvaruversioner som ska finnas installerade i de olika systemen ombord. Skiljer installerad version sig från den som står i beslutet får fartyget inte gå till sjöss. Ny version kräver alltså nytt systemsäkerhetsutlåtande, skrivet av FMV-konsulter, följt av nytt BOA, skrivet av HKV ProdM. Jag känner till fall där utrustning varit installerad och avprovad ombord på ett fartyg, men där den konsult som skulle skriva systemsäkerhetsutlåtandet hade slutat. Följaktligen fanns inget underlag för BOA och materielen kunde inte användas.

Här kanske vän av ordning frågar sig om det verkligen kan vara så här illa. För med en så här pass dålig materielprocess borde ju fler JAS-plan ha trillat ur luften. Svaret på den frågan är att det finns ett projekt i FM och FMV som inte följer den här modellen och det är just stridsflygplanen. De handhas i ”Strategiskt projekt Gripen”, vilket är FMV:s enda strategiska projekt. Kanske just för vad som skulle hända om det projektet hanterades i det vanliga materielspåret.

Det kan tyckas att jag kommit ganska långt från HF2000 och enskilda sjömäns privata kärleksmejl, men grundorsaken finns här. När det gäller IT-system ska en auktorisations- och ackrediteringsprocess också ske i Försvarsmakten. Här kommer fler intressenter in i bilden, bland andra FM CIO [4] och MUST Säkerhetskontor. FMV (konsulter) levererar de underlag som krävs för de beslut som ska tas. När det gäller IT-säkerhet ställs högre krav på systemen ju högre informationssäkerhetsklass informationen i dem är placerad i. Kraven är till stor del baserade på Common Criteria. [5] Det tar med andra ord längre tid och kräver mer arbete att få ett hemligt system genom processen.

Kanske är det därför man har ackrediterat HF2000 som ett öppet system. Grundförklaringen är att det finns kryptosystem mellan alla hemliga system som kommunicerar via HF2000 och själva HF2000-systemet. Det är i sak riktigt. Däremot har man då förbigått kravet på trafikskydd i ursprungsspecifikationen och som fanns där av goda skäl.

Erfarenhetshantering
I Marinen finns ”Marinens erfarenhetshantering” (MERF) som är ett sett för erfarenheter att tas om hand. Enskild som identifierar ett problem skriver en erfarenhetsrapport som lämnas till förbandets erfarenhetshandläggare för vidarebefordran till erfarenhetssystemet. Sjöstridsskolan är ansvariga för erfarenhetshanteringen och ska utifrån de enskilda erfarenhetsrapporterna sammanställa ”Lessons identified” som ska bli till ”Lessons learned”. Jag har under åren skrivit ett flertal erfarenhetsrapporter med konkreta lösningar på väl beskrivna problem, bland annat rörande HF2000. Ingen av dem har lett till åtgärd. Från min personliga horisont liknar systemet därmed ett svart hål.

Som passus kan nämnas att Marinens fartygsinspektion (MFI) ställer krav på ”fungerande” underhållsledningssystem för att fartygen ska vara sjövärdiga. I min mening är nuvarande system inte fungerande. Detta är känt på flera nivåer utan att åtgärd har vidtagits. Vad detta egentligen borde medföra för några omedelbara åtgärder är uppenbart.

ILS
Sist vill jag nämna tillkortakommandena i ILS-arbetet. ILS står för integrated logistics support och kan enkelt beskrivas som alla stödprocesser runt ett system. Det rör sig om bland annat dokumentation, serviceverkstäder, utbildning och reservdelar. Ofta ses kostnaden för ILS-arbetet som ett hinder vid anskaffning och man skjuter gärna kostnaden till ”senare”. Detta trots att det är välkänt att det alltid blir dyrare att genomföra i efterhand. Dessutom tvingas system operera under lång tid utan tillgång till korrekt dokumentation och uppföljningsunderlag för att nämna några problem. I HF2000-fallet kan sägas att dokumentationen är från 2009 och saknar tydlig beskrivning av vilken information som går i luftgränssnittet. Vill man vara konspiratorisk är det till och med så att det verkar som om man systematiskt har utelämnat det faktum att viss data går i klartext samtidigt som man antyder att den krypteras genom en funktion som kallas för ”linking protection”.

Avslutningsvis: Den här pinsamheten med HF2000-epost i klartext är mer än en pinsamhet. Den är en indikator på Försvarsmaktens och FMV:s oförmåga att leverera relevanta materielsystem till insatsförband. Det som borde vara huvudsyftet med försvarets materielförsörjning fungerar inte. Det jag har beskrivit ovan är bara ett exempel – denna gång i form av en pinsamhet. Det finns många fler fel i Försvarsmaktens materielprocess som jag av utrymmes- och sekretessskäl inte kan nämna här. Värt att tänka på är att även andra system som är viktiga ur säkerhetssynpunkt handhas i samma process, som exempelvis navigationssystem. Det är med andra ord dags att göra något åt vår materielförsörjning nu – innan en olycka händer. Eller ännu värre: strid.

Marcus Dansarie
Systemteknisk officer

[1] http://www.radioscanner.ru/forum/topic44392.html
[2] Tillverkarens beskrivning av HF2000-systemet finns på http://www.selex-comms.co.uk/selex/pdf/hf2000.pdf
FMV-presentation om systemet: http://www.hfindustry.com/meetings_presentations/presentation_materials/2010_feb_hfia/presentations/HF2000_HFIA_2010.pdf
[3] Emissions Control. Kallades tidigare TSALT, telesändningsalternativ. Regler om när och med vilka system en enhet får emittera (sända).
[4] Försvarsmaktens chief information officer, ”IT-chef”
[5] Se exempelvis http://en.wikipedia.org/wiki/Common_Criteria

Gästinlägg: Långsiktighet!

I kväll publicerar jag ett gästinlägg signerat f.d. ubåtsofficer och författare som diskuterar huruvida det valda konceptet A26 är operativt relevant givet omvärldsläget, samt de faktum att vi har valt ”få, stort och dyrt” framför ”fler, mindre och billigare”. Just detta resonemang kan omsättas på flera andra kommande materielprojekt inom Försvarsmakten som exempel nya ytstridsfartyg. Det här är frågor som det finns många olika uppfattningar runt och av den anledningen är det extra viktigt att lyfta frågor som denna till diskussion.

/ Skipper

———————-

Att projektera och konstruera en ubåt är ett omfattande arbete som tar lång tid. På grund av olyckliga omständigheter, kopplade till Kockums tidigare ägare, så har NGU/A26 (Nästa Generations Ubåt) dessutom nu blivit världens antagligen mest projekterade ubåt.

Att Försvarsmaktens (FM) behov kan förändras över tiden är inte konstigt, men de senaste året har nog förändringarna (olyckligtvis) blivit extra stora. När målsättningen för NGU/A26 formulerades befann sig svensk säkerhetspolitik i ett tillstånd som ibland benämns ”strategisk time-out” på bloggar som denna. Invasionsförsvaret skrotades till förmån för internationell stödverksamhet. FMs olika materielsystem kämpade för sina existensberättiganden och all koppling mot invasionsförsvar var då en belastning. Ubåtarna var starkt ifrågasatta och anklagades för att vara ”dinosaurier” som hörde till det kalla kriget.

I målsättningen för NGU/A26 prioriterades således att ubåten skulle vara en mångsidig, flexibel och anpassningsbar tusenkonstnär. Den behövde inte heller nödvändigtvis levereras med alla förmågor initialt då dessa skulle kunna tillföras successivt under livstiden (vi hade ju minst 10 års förvarning till kriget). Dessutom ansågs internationella operationer kräva längre uthållighet, högre transiteringsfart och större dykdjup än vad som tidigare behövts i Östersjön trots att våra A19/Gotland ubåtar ändå kunnat operera i Medelhavet, Stillahavet och Nordsjön – med sin i så fall ”otillräckliga” uthållighet och räckvidd.

NGU/A26 har därför blivit en avsevärt större ubåt än någon tidigare svensk ubåt, ungefär 1,5-2 ggr så stor och 2-3 ggr så dyr som föregångaren A19/Gotland (beroende på hur man jämför). Oceantransiträckvidd och extravolym ombord för att kunna inrymma nya system (eller möta andra potentiella kunders önskemål) under livstiden har inneburit att vapenlast/verkanssystem (även sensorer) initialt har tonats ner till förmån för detta.

Nu har ju tyvärr de senaste årens svenska säkerhetspolitik avslöjats såsom blåögt naiv och drabbade av verkligheten står vi nu här med byxorna nere. Försvarsmakten har ånyo (!) som huvuduppgift att försvara Sverige mot väpnat angrepp, men med den naturliga eftersläpningen i materielanskaffningsprocessen så står vi nu här med ett ubåtskoncept som inte är optimerat för detta. Därmed inte sagt att NGU/A26 inte kan användas för försvar av Sverige, men den är inte optimerad för det.

När FM tog fram målsättningen för NGU/A26 så tog man självklart fram en väl genomarbetad och korrekt målsättning utifrån då rådande omständigheter. FMV har därefter väl prioriterat och avvägt ett koncept som på bästa möjliga sätt mötte Försvarsmaktens målsättning och ekonomi. Och där står vi nu med en väl avvägd och balanserad ubåtsdesign för gårdagens behov. Viktigt att poängtera att detta är en konsekvens av politikers kortsiktighet (naivitet) som lett till tvära omprioriteringar inom ett område som istället borde präglas av långsiktighet och kontinuitet – säkerhetspolitiken.

Mest pang för pengarna…eller – ”6-9 myror är fler än 4-5 elefanter”

Otillräcklig numerär kan aldrig kompenseras fullt ut genom högre kvalité! Endast en tillräcklig numerär medger att verka på flera platser samtidigt och endast en tillräcklig numerär medger att kunna utstå förluster med fortsatt försvarsförmåga.

Datorgrafik föreställande konceptet A26
Ungefärliga huvudmått; längd 63 m, bredd 6,7 m, djupgående 6,2 m,
1800 ton i ytlägerespektive 2000 ton i uläge (Bild: Kockums AB)

De senaste 15 åren har Försvarsmakten och Ubåtsvapnet genomgått ett stålbad där man medelst ”osthyvelsprincipen” reducerat numerären inom samtliga förband (utom möjligen musikkårerna). Reduceringarna kan för den oinvigde förefalla både ogenomtänkta och godtyckliga. Inga andra avvägningar än att ”vi har det vi har och pengarna räcker inte”, kan tyckas ha legat till grund för den förbands struktur som vi har hyvlat ner oss till idag?

Varför annars just fyra ubåtar och nu detta format på båtarna? Är det den långsiktigt bästa strukturen för ett litet ubåtsvapen? Och ger det mest undervattensförsvar per skattekrona? Med ett Ubåtsvapen om endast 4 ubåtar riskerar det tyvärr att bli omöjligt att långsiktigt bibehålla, än mindre utveckla, ubåtskompetensen inom vare sig Ubåtsvapnet eller ubåtsindustrin inom landet. Nu talas det om utökning till 5 ubåtar men ännu har inga medel för detta tillskjutits.

Industrins framtidsutsikter med endast fyra (eller fem) ubåtar

Med så få ubåtar har vi endast ett nybyggnadsbehov av endera 4 st. ubåtar vart 25-30e år eller alternativt 2 st. ubåtar vart 13-15e år. Inget av de alternativen är sannolikt tillräckligt för att långsiktigt kunna upprätthålla industriell förmåga i Sverige för konstruktion och byggnation av moderna ubåtar. I detta fall måste vi helt ställa vårt hopp till att svensk industri kan fylla de långa glappen mellan de svenska ubåtsprojekten med exportprojekt, vilket är en osäkerhet som ingen långsiktig försvarsplanering borde baseras på. Export av försvarsmateriel är mer politik än teknik och därmed helt oförutsägbart (köp en lott och hoppas på vinst). Tyvärr är detta den hittills inslagna vägen och som bidragit till att vi står där vi står idag.

Ubåtsvapnets framtidsutsikter med endast fyra ubåtar

Ubåtsvapnets förmåga till kompetensförsörjning och produktion av undervattensstridsförmåga kommer också att successivt nedgå med så pass få ubåtar. Av de fyra ubåtarna kommer minst en alltid att vara ianspråktagen för översyn, reparation eller modifiering. Således krävs endast tre kompletta besättningar (blott 75-90 man sjögående personal). Det blir en för liten personalkader, med för få befattningar att tillsätta, för att kunna bibehålla (än mindre utveckla) kompetensen. Med fast anställd personal, som kan antas ha 10-15 (?) år till sjöss, behöver en ny ubåtsbesättning bara utbildas vart 5-6e år (ingen kontinuitet). Hur säkerställs kompetensutvecklingen med så långa intervall mellan utbildningarna? ”Inavel” riskerar att uppstå – där varje kull ubåtsofficerare som utbildas kommer att lära sig mindre än föregående.

Hur undviker vi att hamna i dessa trångmål? Eller rättare sagt hur tar vi oss ur dem, för vi befinner oss redan i dem. Mitt svar är – fler ubåtar! Men hur kan vi få fler ubåtar – utan rejält ökade anslag?

Först måste vi komma bort ifrån dagens politiska detalj styrning av numerären, så att FM/FMV avvägningar tillåts omvandla ”ubåtsanslaget” till ubåtsförmåga. Istället för ett anslag ”öronmärkt” till nyanskaffning av just två ubåtar bör anslaget vara till ”ubåtsförmåga”. Då skulle FM/FMV kunna överväga om inte anskaffning av 4-6 st., betydligt mindre, ubåtar bättre säkerställde förmågan långsiktigt för FM (4-6 ”myror” istället för 2 ”elefanter”).
Därefter måste vi reducera kostnaderna per ubåt radikalt (myror istället för elefanter).

Hur många ”kölar” krävs för att långsiktigt säkerställa FM och svensk industris ubåtskompetens? (förutsatt att ubåtarna har en livslängd av ca 25-30 år som dagens)

Med sex (6) ubåtar skulle två nya ubåtar kunna produceras vart 8-9e år. Alternativet 3 st. vart 13-14e år blir sannolikt för långt intervall mellan serierna, med samma problem som vi står inför idag
Med åtta (8) ubåtar skulle två nya ubåtar kunna produceras vart 6-7e år.
Med nio (9) ubåtar skulle en ny 3 båts serie kunna produceras vart 8-9e år.

För industrin ger alla tre alternativen produktionsintervall som påminner om de vi tidigare haft under efterkrigstiden och som därför borde kunna hanteras (<10 år mellan serierna). 3 båts serier ger dock ett lägre stycke pris än 2 båts dito, vilket även bör vara en variabel i långsiktiga totalavvägningen.

För Ubåtsvapnets kompetensförsörjning och förbandsproduktion borde desto fler ubåtar, med lägre driftkostnader (per styck), vara att föredra framför färre (med högre driftkostnader). Det ger fler nyckelbefattningar att tillsätta vilket är viktigt för kompetensutvecklingen, samt ökad flexibilitet för verksamheten med möjlighet att delta i flera parallella verksamheter samtidigt, även om ubåtarna då blir mindre kapabla per styck.

Generellt får det antas att ju större antal ubåtar – desto mindre kapabla ubåtar har vi råd med. Men det skall då kompenseras av den ökade numerären. Och numerären måste ökas om vi långsiktigt skall kunna bibehålla ubåtsförmågan inom landet, utan att behöva satsa allt (Ubåtsvapnet) på ”exportlotteriet”.

Nuvarande A26 koncept är närapå dubbelt så stort (2000 ton) som tidigare svenska ubåtar – varför då? Har Östersjön plötsligt blivit större och djupare de senaste åren? Eller är det målsättningen om att kunna exportera till länder med behov av större oceangående ubåtar som tillåtits dra iväg med designen? (Tyvärr tillät aldrig Kockums tidigare huvudägare att en sådan stor design marknadsfördes i konkurrens mot dennes existerande produkter – och många år har därför nu gått förlorade.)

Sveriges efterkrigsubåtar, före Stirling, var på mellan 700-1100 ton deplacement;

A10 (6 ubåtar), A11 (5 ubåtar), A12 (6 ubåtar), A14 (3 ubåtar) och A17 (4 ubåtar) – även A19 innan Stirling tilläggsbeställdes. För att få råd med tillräcklig numerär behöver vi sannolikt gå ner ytterligare något i storlek, exempelvis liknande Tysklands typ 206, närmare 500 ton. Alltså sikta på en ubåt om ca 25 % av A26 storlek men med ett max pris ca 40-50 % av A26 per styck – förefaller inte oförenligt (borde studeras).

Typ 206 var ingen dålig ubåt, optimerad inom sin designbegränsning om max 500 ton. Den hade uthållighet och fart prestanda lika eller bättre än dåvarande svenska ubåtar, men var betydligt mindre komfortabel och hade mindre vapenlast.

En modern 500 tons ubåt kan som jämförelse ha en betydligt mindre besättning än typ 206. En man utför idag vad som krävde 4-5 man (med bl.a. separata djupstyrare och länsman) på en typ 206. Med en besättning på ca.15 man (istället för 25 man på typ 206) kan en betydligt bättre komfort ordnas ombord på en modern ubåt i samma storlek. En ny svensk ubåt skulle inte heller vara tvingande begränsad till just 500 ton utan kunna bli något större om det finns lämpligt.

En analys av påståenden om den lilla ubåtens tillkortakommanden, jämfört mot det stora A26 konceptet, ger följande:

”Den lilla ubåten kan bära mindre nyttolast.” – Kompenseras till del av att fler ubåtar kan sättas in samtidigt.

”Den lilla ubåten har sämre uthållighet.” – Kompenseras av att flera ubåtar kan rotera för kontinuerlig närvaro i ett område (enär den stora uthålliga ubåten sannolikt slutligen måste återgå basen utan avlösning i området p.g.a. fåtalet stora ubåtar).

”Den lilla ubåten har kortare räckvidd.” – Den lilla ubåten (även flera samtidigt) transporteras/skeppas enklare till missioner långt bort (och vem skulle bli glad av att snorkla till andra kontinenter – det var den årsarbetstiden).

”Den lilla ubåten är inte lika lätt att exportera, internationellt efterfrågas större ubåtar.” – Vi bör bygga ubåtar för Svenska behov, inte någon annans! Dessutom finns i segmentet kring 2000 ton redan tyska 211, 212, 214 & 218, franska Scorpéne, spanska S-80, ryska Kilo & Lada – så där är konkurrensen redan benhård. Det saknas däremot en modern mindre ubåt på exportmarknaden idag.

”Den lilla ubåten är inte lika ”sexig” som en stor (har inte samma ”imponator- faktor”).” – Ett argument som man tyvärr inte kan bortse ifrån. Men, var det inte längre sedan vi fick lära oss att allt inte handlar om storleken? ☺ – 5 myror är fler än 4 elefanter.

De flesta av den lilla ubåtens tillkortakommanden kan faktiskt vändas till fördelar om man tillåts räkna med en ökad numerär. Dessutom har den lilla ubåten de facto fördelar mot en större så som mindre målekostyrka, kan operera i grundare vatten och har bättre manöveregenskaper än en större ubåt (viktiga egenskaper i Östersjöns grunda vatten).

Möjligt scenario: Med nio små ubåtar skulle Ubåtsvapnet kunna ha sju (kanske t.o.m. åtta) ubåtar ständigt tillgängliga för förbandsproduktion. Åtta (7 st. ”linje” + 1 st. utbildnings) femtonmanna besättningar (120 sjö befattningar) kunde sysselsättas. En ny besättning utbildas vartannat år, åtta FC befattningar och övriga nyckelbefattningar. Kanske kunde t.o.m. basering på flera platser i landet åter igen motiveras? (Med bättre förutsättningar för rekrytering som det skulle medföra.)

Avslutningsvis skulle man kunna invända mot mitt resonemang med att, det finns ubåtsvapen i världen som faktiskt ”klarar verksamheten” med så få ubåtar som fyra eller till och med färre? Men då måste jag kontra med, att inget av de länderna bygger sina egna ubåtar! Och utan att vilja ”se ner” på någon, så jämför vi oss i så fall med länder som Ecuador, Colombia, Bolivia, Peru, Algeriet, Bulgarien och, Albanien). Dessa länder tror jag ser det som en tillräcklig ”fjäder i hatten” att enbart inneha ubåtar. Reell och långsiktig förmåga/effekt tror jag är underordnat för dem och förhoppningsvis har vi inte sjunkit så djup ännu här hemma?

Den ”lilla” tyska (450 ton) typ 206 ubåten U-17 (S196) samövar med
Amerikanska specialförband i Västindien 1997

/ Fredrik Granholm
(F.d. ubåtsofficer och författare till boken ”Från Hajen till Södermanland”)

"Tofta" kompani driftsätts (uppdaterat 20.55)

Wartofta kompani ilastar för att transporteras till Gotland. Från P 4 facebooksida. Bild: Försvarsmakten

Under dagen har i media meddelats att ett stridsvagnskompani (personalen) från Skövde flugits till Gotland för att öva med den materiel i form av ett kompani stridsvagn 122 som förrådsställts där i stridsvagnsgarage. Man kan med den nu pågående och accelererande utvecklingen i Ukraina konstatera att det funnits åtskilligt med sämre tillfällen att pricka in denna övningsvecka.

Under helgen har såväl internationella media som OSSE rapporterat större rörelser med kvalificerad militär materiel i Östra Ukraina i riktning från Ryssland. Jag reagerade själv på ett filmklipp som visar hur stridsvagnar och bandhaubitsar transporteras på militära dragbilar, vilket inte har varit fallet tidigare då man antingen nyttjat civila lastfordon eller också framryckt för egen maskin över gränsen och in i Ukraina. OSSE har identifierat ett antal fordonskolonner med tung materiel och med militär personal i gröna uniformer utan insignier. Likaså har nummerplåtar etc. tagits bort från fordonen. Ett förfarande som känns igen sedan tidigare. Här ska man i rättvisans namn också ställa sig frågan om syftet är att man ska reagera på detta, med tanke på att vilseledning är en grundsten i den nyttjade operationskonsten.

Det är med mina ögon sett alltså vältajmat att dra igång stridsvagnskompaniet på Gotland. Samtidigt som man gläds åt detta bör man samtidigt påminna sig om vissa andra aspekter i aktionen. Här tas alltså ett av landets få stridsvagnskompanier från sin förberedda materiel i Skövde för att istället dra igång förrådsställd sådan på Gotland. Alliansen slog förra hösten på stora trumman för sin ”satsning” på stridsvagn 122. En ”satsning” som innebar att 48-56 vagnar (sannolikt inte de på Gotland) skulle få genomgå en livstidsförlängning och viss modifiering. Dessa åtgärder hade 5 år tidigare strukits av regeringen inom ramen för Genomförandegruppens arbeten, men återlades nu i begränsad form. Hade vi varit några år längre fram i tiden hade därmed kompaniet eventuellt fått överge sina modifierade vagnar till förmån för äldre vagnar på Gotland, samtidigt som det inte funnits någon att besätta de ordinarie vagnarna. Uppdatering 20.55: Det visar sig att pengarna nu bara räcker till att renovera 23 vagnar enligt arméchefens adjutant.

Här manifesteras ett av Försvarsmaktens stora bekymmer. Den organisation som beställdes 2009 och som sedan dess gång efter gång slimmats, har inte utrymme för några reserver. Vill man ha reserver måste dessa nyutbildas, t.ex. i enlighet med den vilande värnplikten som regeringen kan återuppväcka i händelse av krig. Då infaller nästa problem, nämligen att det finns inga resurser att utgöra en utbildningsorganisation för styrketillväxt. De hittills genomförda ”rationaliseringarna” sedan 2009, liksom den nu planerade Försvarsmaktsorganisation 2018 som sannolikt beställs av riksdagen i nästa försvarsbeslut, har haft insatsorganisationen i fokus. Alla anställda ska vara krigsplacerade och den s.k. overheaden i form av produktionsorganisation ska reduceras.

Dessa successiva grepp får två följder. Det ena är att när man väl höjt beredskapen till högsta nivå, finns bara krigsförbanden och en minimal stödorganisation. Ingendera har resurserna eller möjligheter att utbilda några nya värnpliktiga (om man nu skulle lyckas gräva fram icke avvecklad materiel) åt dem.

Den andra allvarliga följden rör all den personal som till vardags arbetar med mycket nödvändiga uppgifter på positioner som inte är desamma som de är krigsplacerade i. Den stora frågan blir var gränsen för krig och allmän mobilisering går när dessa ska lämna sina ordinarie positioner. Vi vet sedan tidigare, inte minst bevisat i Ukraina och på Krim, att det är gråzonen mellan fred och krig som är den tacksamma för en angripare att arbeta i eftersom försvararens osäkerheter här är störst (tydligt i den samtida ryska operationskonsten som här utmärkt analyserats av Jägarchefen). Detta gäller i synnerhet Sverige som har en mycket svag lagstiftning för gråzonen till följd av Ådalen 1931. Så länge det inte är krig så är det polisen som ska agera, t.ex. mot händelser som de på Krim. En av riskerna med den valda försvarsmaktsorganisationen blir därmed att man späder på svårigheterna med att hantera gråzonen och det är redan den som är den tacksammaste att agera. I ett försämrat säkerhetsläge med höjd beredskap får alltså förband och staber agera utan den personal som är krigsplacerad där eftersom de fortsatt kommer att behövas på sina ordinarie befattningar, då Försvarsmaktens kontinuerliga verksamhet annars riskerar att stagnera.

För att för andra gången återgå till stridsvagnskompaniet på Gotland är det utmärkt att konceptet nu prövas på riktigt. Den minnesgode kommer ihåg att kompaniet var ett utslag av Folkpartiets obstruktion inför den försvarspolitiska inriktningspropositionen 2009. Man ville förmodligen ha avsevärt mycket mer, men tyvärr blev det inte mer än ett garagerat stridsvagnskompani. Sättet att förrådsställa och förpositionera materiel på relevanta platser är ett gammalt framgångsrecept som säkert många gärna vill glömma att det har använts sedan mycket lång tid tillbaka, men avvecklades i samband med försvarsbesluten 2000 och 2004 i och med övergången till ett internationellt insatsförsvar. Det här visar hur snabbt det är att genomföra en mobilisering med personal från annan plats när materiel finns förpositionerad.

Vän av ordning kan då fråga sig varför inte mer materiel förpositioneras i de troliga insatsområden istället för som nu stå i de mindre troliga områdena. Som bekant kommer den 2009 beslutade insatsorganisationen när den väl mobiliserats och kommit på plats, att kunna försvara den platsen i en veckan mot ett begränsat anfall. Var den platsen är kan diskuteras, men Stockholm och Gotland är två starka kandidater. Vad man däremot med all säkerhet kan fastställa är att det inte är ett troligt insatsområde för allt artilleri uppe i övre Norrland, samtidigt som alla ingenjörer bygger broar och förbereder mineringar i Småland medan underhållet tillhandahålls i Skövde och luftvärnet skyddar Halmstad. Bara att föra samman dessa förbandsklossar idag när materielen inte är förpositionerad är en övning svårare än något Försvarsmakten företagit sig sedan decennier – och ju heller aldrig övat. Men så var ju heller aldrig detta en aspekt när försvarsbeslutet 2004 valde ut vilka förband som skulle vara kvar och var de var placerade. Då är det mycket lätt att i beslutsprocessen till exempel avgränsa alla de breda älvar Sveriges två enda haubitsbataljoner ska passera på sin väg från Boden mot Stockholm utan stöd av ingenjörförband, med mera.

Så, återigen. Det är utmärkt att man driftsätter kompaniet på Gotland och det är ett synnerligen väl valt tillfälle. Se nu till att utnyttja de lärdomar detta ger och återta förmågan till reserver och framförallt förpositionering i de troliga insatsområden för att just kunna ge det snabba försvar som alla uttryckt att man vill ha.

Ett ensamt förrådsställt stridsvagnskompani, gör dock ingen glad. Ja, det skulle i så fall vara små gröna män då som kan ta över utrustningen? En aspekt som vid det här laget borde ha slagit en och annan försvarsplanerare och politiker sedan Krimkrisen…