Sökresultat för ”Org 18” – Sida 33

Rustningskontroll ej i Rysslands intresse

Från Moskva meddelades ikväll att det inte ligger i Rysslands intresse att förhandla fram ett nytt CFE-avtal, som sedan dess ratifikation 1992 begränsat de militära konventionella styrkorna i Europa väster om Uralbergen. Detta är mycket dåliga nyheter för säkerhetsutvecklingen i Europa.

Varför är då detta intressant? För det första har CFE-avtalet sedan det tecknades mellan NATO och Warzawapakten 1990 utgjort en grundbult i de förtroendeskapande åtgärderna och nedrustningen av militära styrkor i Europa. Det andra är hur Försvarsberedningen i december 2007 fastställde CFE-avtalet som centralt för både europeisk och svensk säkerhet.

Nedrustningsavtal och andra kontrollregimer är betydelsefulla förtroendeskapande medel för säkerhet. Genom avtal kan transparens och förutsägbarhet mellan länder uppnås. Europa har genom CFE-avtalet (Treaty on Conventional Armed Forces in Europe) sedan 1992 kombinerat begränsningar av mängden tung materiel med informationsutbyte och inspektioner. Avtalet innehåller en särskild flankregel av särskild betydelse för Sverige, då den reglerar den ryska militära närvaron i vårt närområde. 1999 skrevs ett anpassat avtal, som ännu inte har ratificerats av alla parter.

CFE-avtalet är centralt för europeisk säkerhet, inklusive för Norden och Östersjöområdet. Det är därför viktigt att det inte försätts ur spel genom unilateralt agerande och att avtalet ratificeras.

Vad Försvarsberedningen underlät att nämna i sin rapport var hur Ryssland redan sommaren 2007 meddelat sitt frånträdande av avtalet, vilket skedde i enlighet med avtalets 150-dagars uppsägningstid. I samma rapport formulerade Försvarsberedningen sitt välkända ”lackmustest”, vilket skulle ge utslag mindre än ett år senare när Ryssland invaderade Georgien i augusti 2008.

Försvarsberedningens släppte dock redan våren 2008 sin slutliga rapport inför försvarsbeslutet 2009 och då hade ännu inte Georgienkriget ägt rum. Däremot hade Rysslands frånträdande av CFE-talet effektuerats och följaktligen fanns inte längre någon formulering om CFE-avtalets betydelse för europeisk och svensk säkerhet längre med!

När Georgienkriget väl ägt rum, tvärtemot alla svenska förutsägelser, höjdes röster för att Försvarsberedningen åter skulle kallas in för att analysera vilka förändringar detta paradigmskifte egentligen innebar. Det tyckte dock inte regeringen som istället våren 2009 lade fram sin inriktningsproposition för försvaret som i och för sig tecknade en med historiska ögon mycket realistisk bild av Rysslands militära ambitioner, men som i nästa stund konstaterade att:

Regeringen vill understryka att den föreslagna utvecklingen mot ett mer tillgängligt försvar bara kan ske i den takt som ekonomin medger.

Faktum är att inte mindre än 8 gånger konstateras regeringen i propositionen att det är den takt som ekonomin medger som ska styra det framtida svenska försvarets utveckling – och därmed inte omvärldsutvecklingen. Med facit i hand, fem år in i försvarsreformen, kan konstateras att det enda ekonomin medgav var inte något annat än över tiden sänkta ambitioner för försvaret.

2013 kom sedan nästa försvarsberedningsrapport efter att dess ordförande Cecilia Widegren konstaterat nedanstående.

samtal m ryska försvar- o utrikesministrar fts. ; tydligt språk. R drar sig öster ut. Europa säkrare än på länge. #svpol #svfm #säkpol
— Cecilia Widegren (@WidegrenCecilia) 18 oktober 2012

I rapporten konstaterade Försvarsberedningen än en gång att CFE-avtalet var en hörnsten för europeisk säkerhet liksom Wiendokumentet som Ryssland lagt på is i december 2012, d.v.s. två månader efter Widegrens tweet. Försvarsberedningen ansåg det då mycket viktigt att moderniserat CFE-avtal istället skulle tas fram som i högre grad tog hänsyn till den kvalitativa aspekten, mer än den numerära.

Till nästa försvarsberedningsrapport sommaren 2014 hade Ryssland ockuperat och senare annekterat Krim. Därmed hade lackmustestet från 2007 återigen gett utslag i sin klaraste färg varvid man kan konstatera med 2 av 2 tydliga utfall kan slumpen borträknas.

Nyss kom alltså beskedet från Moskva att det inte ligger i Rysslands intresse att förnya något CFE-avtal. Därmed lär också de sista resterna av Wiendokumentet (innebärande att större truppförflyttningar och övningar ska förannonseras) ligga risigt till, även om Ryssland redan genomfört övningar och förflyttningar överskridande de godkända utan föranmälan. Vilka blir då konsekvenserna i svensk försvarspolitik?

Med största sannolikhet inga alls.

Redan förra veckan kunde vi läsa att vårens försvarsbeslut kan komma att skjutas upp ytterligare till i höst eftersom inga egentliga förhandlingar har inletts. Idag kunde vi åter läsa samma sak då Annie Lööf beklagade sig över att försvarsministerns ointresse i att delta i några förhandlingar. Det är i sig inte så förvånande eftersom han sannolikt har bekymmer med Finansdepartementet.

Försvarsmakten har nyligen meddelat en ökning av försvarsbudgeten med 4 miljarder kr/år behövs de kommande fyra åren för att bibehålla nuvarande nivå på försvaret. Tidigare uppgifter gjort gällande att Finansdepartementet varit villigt att släppa till 2 miljarder – totalt, d.v.s. en åttondel av det Försvarsmakten sett som en lägsta-nivå.

Ovanstående trots ett krig i Europa. Trots att den mest sannolikt punkten för en framtida eskalation ligger 30 mil från Stockholm. Trots ett Ryssland som blir allt aggressivare i både handling och retorik även i vårt närområde och även trots att fokusområden för den ryska upprustningen är vårt eget närområde – Kalinigrad och Barents. ”Våra lador är tomma”, har det hetat från finansministern och detta gäller i synnerhet försvaret kan konstateras. De 9 miljarder kr/år som genereras av ett slopat överskottsmål kan tydligen heller inte användas till försvar.

Så fortsätter alltså den svenska politiken att sitta på händerna medan omvärldsutvecklingen fortsätter sin störtspiral och Försvarsmakten gör sig redo för att 2016 gå in i den ytterligare slimmade organisation enligt den förra regeringens inriktning (innebärande att bl.a. tio år i förtid gå in i en flygvapenorganisation avsedd för 60 flygplan istället för dagens 100).

Som avslutning en bild av de senaste årens militära övningar i jämförelse. Läs för all del gärna i de två senaste Försvarsberedningsrapporterna om Rysslands möjligheter att genomföra större övningar och genomför med nedanstående. Eller varför inte Russia Today?

North Atlantic area and Russian military exercises pic.twitter.com/ieSTM6Nfg0
— Mannfred Nyttingnes (@MannfredNikolai) 8 mars 2015

Miniubåten som skänktes till Kalix

Försvarsmaktens sorgligaste handbok?

Avveckling av försvarsmateriel och nedläggning av förband har varit en realitet för försvarsanställda i stor skala sedan försvarsbeslutet 2000. Detta ödesdigra beslut fullföljdes med noggrann precision i ytterligare ett efterföljande försvarsbeslutet 2004. Hur många förband och förbandsenheter som försvann, och omfattningen av försvarsmateriel som avvecklats är svår att överblicka.

Mycket av den materiel som har avvecklat för ”att den inte behövdes” har senare visat sig varit mycket efterfrågad och nödvändig. Det fanns tidigare, under den tid där internationella insatser var helt dominerande, ett inofficiellt mantra som sa att den materiel som inte kunde användas i internationella insatser – den behövs inte och skall därför avvecklas.

Marinens f.d. miniubåt HMS Spiggen föll förmodligen väl in under den devisen. Om henne skriver jag i min kolumn i fredagens SvD.

Det fanns möjligen andra skäl än de jag känner till att hon avvecklades. Men de jag har pratat med som hade god kunskap om hennes status hävdar att hon hade kunna gjort stor nytta för Marinens ubåtsjägare under ytterligare många år till. Hon hade enligt uppgift dessutom genomgått en omfattande översyn. Men det finns säkert de som kommer att hävda att det både fanns det ena och det andra skälet till avveckling. Men om man med tillräckligt hög säkerhet kan köra omkring med civila passagerare i en civil miniubåt, som i kvalitet vida understiger HMS Spiggen så hade nog den sistnämnda klarat att vara i tjänst ytterligare ett antal år. Men så blev det alltså inte.

I internationaliseringens era så var givetvis ubåtsjakt i allmänhet, och inomskärs ubåtsjakt i synnerhet betraktat som något som hörde till kalla krigets dagar. Prioriteringarna hamnade på helt andra saker då varje förband i Försvarsmakten gjorde allt för att finna sin nya roll och därmed sitt existensberättigande i det nya försvaret.

När ubåtsjakt så sakteliga började komma tillbaka på agendan igen så har givetvis den internationella kontexten varit fortsatt dominant. Inom ramen för de internationella övningarna har ex eskort av HVU (High Value Unit) varit dimensionerande. D.v.s. att hålla undan eventuella fientliga ubåtar från det objekt som skall skyddas och eskorteras från punkt A till B. Detta är givetvis något helt annat än ubåtsjakt inomskärs i en extremt svår miljö där HMS Spiggen var Marinens unika målubåt.

När tiden nu har skruvats tillbaka 20 år så tror åtminstone jag att just HMS Spiggen hade varit en mycket värdefull resurs som hade bidragit med oerhört mycket effekt. Eftersom Kalix kommun inte ens kan bestämma sig för var Spiggen ska ligga så kanske det inte vore helt orimligt att ställa frågan om vi kan få tillbaka henne igen, eller åtminstone låna tillbaka henne?

Men problemet är givetvis pengar för underhåll och drift av en sådan farkost. Försvarsmakten har dessvärre inga ambitioner att omfördela ekonomiska medel för att stärka förmågan till att skydda territoriet mot undervattenskränkningar inom nuvarande ekonomisk ram.

Försvarsmakten bedömer att en högre prioritering av ubåtsjaktförmågan inom nuvarande ekonomisk ram, skulle, för såväl marinförbanden som för Försvarsmakten i sin helhet, leda till en sammantaget lägre operativ effekt och därmed en försämring av förmågan att möta väpnat angrepp. Försvarsmaktens svar är i sin helhet hemligt.

Att HMS Spiggen, eller en ny miniubåt skulle tas i bruk i Försvarsmakten blir därför att önska något som sannolikt inte kommer att kunna bli verklighet. Sådan är tyvärr den bistra verkligheten…

En viskning från förr

Sammanfattning

Under det kalla kriget, genomförde Sovjetunionen omfattande krigsförberedelser med sina underrättelseorganisationer dels i Västeuropa dels i Nordamerika för genomförande av sabotage av kritisk infrastruktur, så skede även i Sverige. Den Svenska säkerhetspolisen har uppgivet att den Ryska underrättelsetjänsten genomför krigsförberedelser i Sverige, den Tyska säkerhetstjänsten, uppger att man ser framför sig att den ryska underrättelsetjänsten kommer genomföra en återgång till gamla KGB metoder. Varav sabotageförberedelser är ett mycket troligt område, utifrån betoningen i den ryska operationskonsten på dolda insatser med bl a specialförband innan en konflikt öppet utbryter.

Analys

Allmänt.Enligt Reuters, 25FEB15, så har den Tyska säkerhetstjänstens, Verfassungsschutz, chef, Hans-Georg Maaßen, påtalat att Rysslands underrättelseinhämtning har ökat i kölvattnet av händelseutvecklingen i Ukraina. Vad som är oroväckande i hans uttalande är att den tyska säkerhetstjänsten ser framför sig en återgång till användandeav gamla KGB metoder i Rysslands utrikes underrättelsetjänst. Varav han belyser de två mest kända metoderna, riktaddesinformation för att påverka beslutsfattare och stöd/infiltration av olika grupperingar för att destabilisera ett land.¹

Vad är det då den Tyska säkerhetspolisens chef avser, då han säger att man kommer se en återkomst av gamla KGB metoder? Vad som förefaller ha skett efter Sovjetunionens sönderfall och under Boris Jeltsins tid som President, är att residenturena både de legala och illegala kraftigt skurits ned, i vissa länder så har t ex GRU enbart bestått av en militärattaché.² Denna nedskärning framtvingande troligtvis en tydlig prioritering, vilket kom att bli strikt inhämtning inom områden som Ryssland hade behov av såsom teknik- och industrihemligheter o dyl.

Då Rysslands nuvarande President, Vladimir Putin, kom till makten vid sin första mandatperiod, ökade de ekonomiska ramarna markant för de ryska säkerhets- och underrättelsetjänstorganen.³ Troligtvis det den Tyska säkerhetstjänstens chef avser är att underrättelseorganisationerna nu har övergått till krigsläge, vilket innebär att man påbörjat krigsförberedande åtgärder, något som bekräftas indirekt av den svenska säkerhetspolisen (SÄPO).⁴ De krigsförberedande åtgärderna bör ha varit en av de saker som tydligt bortprioriterades då de ekonomiska ramarna var mindre och den säkerhetspolitiska situationen mer stabil.

Men vad innefattar då krigsförberedelser för en underrättelseorganisation, om vi bortser från de två ovanstående exemplen av den tyska säkerhetspolisens chef, så innefattar det inhämtning av information för att kunna föra strid inom det aktuella landet dels med konventionella resurser såsom flygplan, markrobotar o dyl dels med okonventionella resurser såsom specialförband, sabotageförband o dyl.

Detta inlägg kommer beröra de okonventionella resurserna, dvs de enheter som Sovjetunionens underrättelsestrukturer förfogade över för att genomföra sabotage i händelse av en konflikt. Inledningsvis måste man få klart för sig att både KGB utrikesdirektorat samt GRU genomförde dessa förberedelser, oftast utan samordning trots ett skrivet direktiv från 1960, kring samordning av dessa operationer,⁵vad avser GRU förberedelser finns ytterst lite bekräftad dokumentation, KGB förberedelser för sådan verksamhet finns dock relativt utförligt beskrivet i det sk Mitrokhin arkivet.

Skede då planering av sabotage mot mål i Sverige av den sovjetiska underrättelsetjänsten? Ja enligt Mitrokhin arkivet skedde det.⁶ När planeringen aktivt påbörjades framkommer ej, men mest troligt i mitten på 1950-talet, då t ex i ett flertalet övningsscenarion från Warszawapakten under 1950-talet så ingår Sverige som stridande part med NATO och i ett scenario från 1958 så inleds konflikten mellan NATO och Warszawapakten med att en flottstyrka från NATO löper ut från Karlskrona.⁷ Men dessa scenariobilder, blir 1950-talet en trolig startpunkt för omfattande sabotageförberedelser i Sverige av den Sovjetiska underrättelsetjänsten.

Finns det då ett behov av denna typ av krigföring fortfarande? Onekligen är det så, dock inte i samma omfattning som under det kalla kriget, då många sabotage numera kan genomföras genom elektroniska attacker antingen via nätverk eller på annat sätt. Dock så kommer det fortfarande finnas mål som fysiskt måste påverkas och sett till nuvarande ryska operationskonst som betonar utnyttjande av specialförband o dyl så ligger det än mer i tiden än under det kalla kriget.

Hur var då denna organisation för sabotage uppbyggd? Den förefaller vilat på tre ben, en inhämtningsdel, en stöddel och en verkansdel. Två delar var verksamma redan i fredstid, detta var inhämtningsdelen samt stöddelen. Huruvida verkansdelarna övades i fred, är oklart, men att rekognosering av verkansdelarna av dess mål kan ha sett i fredstid, är fullt möjligt.

Stödorganisation.Till verkansdelarna, fanns en lokal stödorganisation bestående av stödagenter, dessa var bofasta medborgare i de aktuella länderna. Personen man sökte skulle helst vara mellan 20-45 år gammal. Vederbörande skulle helst jobba som elektriker, mekaniker, kemist, ingenjör, tekniker och liknande arbete. Vederbörande skulle helst inneha ett rörligt jobb, dvs resa mycket i tjänsten, äga ett eget hus, sommarstuga eller äga mark. Personer man ej inriktade sig mot inom denna kategori var, djupt kristna, aristokrater, konservativa, personer med alkoholproblem eller sexuella avvikelser. Vederbörande förefaller även vara delaktig i själva operationen utifrån beskrivningen.⁸

KGB rekrytering av stödagenter blir ett direkt motsatsförhållande till hur GRU rekryterade stödagenter till de professionella spetsnazförbanden, enligt Vladimir Rezun mer känd under synonymen Viktor Suvorov. Enligt honom skulle stödagenten helst vara en person i åldern 55-65 år gammal, inte ha genomfört någon militärtjänstgöring, ej tillgång till hemlig information, äger ej vapen, ingen politisk anknytning, ej träffat Sovjetiska medborgare och helst lever ett ensamt liv. Vederbörande tillförs medel så att t ex ett avsides hus kan införskaffas, där förvaras, mat, drivmedel, vatten o dyl, personen fungerar således som en stödpunkt.⁹

Vad som framkommer utifrån Mitrokhins uppgifter och Rezun beskrivning är att det mest troligt fanns inom stödorganisationen två typer av stödagenter, den ena som var mer aktiv i en operation dvs en aktiv stödagent den andra fungerande mer som en stödpunkt dvs en möjlighet för enheten att dolt återhämta och höja stridsvärdet s.a.s. en passiv stödagent. Detta styrks även till del ur Rezun beskrivning där han påtalar att vissa stödagenter även skulle kunna spela en mer aktiv roll,¹⁰då är åldersspannet 55-65 ej troligt utan mer troligt blir 20-45.

Varken i Mitrokhins uppgifter eller Rezuns beskrivningar, förefaller stödorganisationen aktivt tilldelats några former av vapen eller sprängmedel, utan all denna hantering genomfördes av residenturen i det aktuella landet. Utan stödorganisationen skulle i olika grader stödja verkansdelarna då dessa skulle lösa sina uppgifter. Den aktiva stödagenten kan då t ex stöttat med förflyttning mellan olika punkter, hjälpt in verkansdelarna till sina mål och andra likartade uppgifter.

Detta ger även en tydlig sektionering i händelse av att säkerhetstjänsten i det aktuella landet skulle erhålla indikationer kring en agent i stödorganisationen, likväl om agenten skulle avslöja sitt dolda värv för det aktuella landets säkerhetstjänst, blir skadorna minimala, verkansdelarna kan fortfarande lösa sin uppgift, då enbart en del av den totala planen har avslöjats.

Inhämtning.Denna del för sabotagenätverken löstes både av den legala och illegala residenturen i landet. Tre typer av uppgifter kan man spåra i Mitrokhins uppgifter, den första är klassisk inhämtning av mål genom information och planering, den andra är rekognosering av innästlingsvägar och den tredje avslutande är praktisk underhållstjänst för verkansdelarna vilket främst omfattande upprättande av upplag.

Inhämtningav information för planering av sabotage, genomfördes både med öppna och dolda metoder. Vad avser öppna metoder utnyttjandes officiella studiebesök antingen vid sabotageobjektet eller likartat objekt,¹¹ för att få fram information om sårbara delar för att möjliggöra ett sabotage. Vad avser doldametoder förefaller både illegalister och agenter utnyttjats för att erhålla adekvat information för sabotageplanering.¹²

Den sammanställda informationen bearbetades därefter och sammanställdes till en uppgiftsfolder, jmf engelskans targetpack. Det objekt som skulle utsättas för sabotage fotograferades oftast i flertalet vinklar, den sårbara delen markerades tydligt, skyddsåtgärder kring objektet beskrevs i detalj, lämpligaste inmarsch- och utmarschvägar till objektet markerades m m. Informationen sammanställdes därefter på mindre kartor som verkansdelen kunde utnyttja.¹³

Denna inhämtning, bearbetning och planering, tog oerhört lång tid, som ett exempel kan nämnas operation KEDAR, som var täcknamnet på sabotage förberedelserna i Kanada, förberedelserna för detta tog hela tolv (12) år, de inledes 1959 och var färdiga 1971.¹⁴Därefter får man förutsätta att planerna reviderades efterhand då nya mål tillkom eller försvann. I Sverige skulle residenturen, genomföra planläggning mot fyra (4) till sex (6) större mål varje år, med större mål avses troligtvis ledningsplatser, hamnar, raffinaderier o dyl.¹⁵

Rekognosering av innästlingsvägar genomfördes dels av illegalister dels av civila stödagenter eller Sovjetiska medborgare som fått möjlighet att genomföra en utlandsresa. Innästlingen av verkansdelarna föreföll antingen ske via fallskärm eller från havet via ubåt eller motorbåt. Rekognoseringen som genomfördes kring dessa innästlingsvägar var mycket omfattande.¹⁶

Landstigningsplatserna för innästling via vatten, undersöktes noggrant, information rörande tidvatten, bottenförhållanden, möjligheter för antingen ubåt eller motorbåt att utnyttjas på platsen, här får förutsättas dolt, inhämtades.¹⁷ Vad avser landsättningsplatser via luften, skulle det vara ett öppet område minst 1,5 km långt och 0,5 km brett, ingen bebyggelse fick finnas i anslutning till platsen.¹⁸ Vad avser luftlandsättningsplatser så ger de måtten både möjlighet till fallskärmsfällning eller landning med flygplan, här skall särskilt beaktas att under hela sovjettiden hade man bl a kvar ett stort antal AN-2 flygplan.

Objektet som skulle utsättas för sabotage fanns inom en radie av 120 kilometer (km) från innästlingspunkten, oftast fanns flertalet andra högvärdiga mål (HVM) inom samma område, varvid verkansenheten troligtvis hade en huvuduppgift och ett flertal beredd uppgifter. Kartor framställdes över alla HVM inom denna radie för verkansenheten. Upplag placerades alltid i anslutning till innästlingspunkten.¹⁹

Vad avser underhållstjänsten, förefaller det ålegat residenturen att upprätta upplagen samt upplagsnycklarna,²⁰själva intransporten av materielen till upplagen, beskrivs inte i Mitrokhin arkivet, varpå det antingen smugglats in illegalt eller via diplomatpost. Detaljerade upplagsnycklar upprättades för varje upplag.

Upplagen som upprättades av residenturen, placerades i närheten av innästlingspunkten, de bestod oftast av tre beståndsdelar, radio, vapen med sprängmedel samt pengar. Dessa förefaller placerats på tre olika platser dock i närheten av innästlingspunkten. Upplagen förefaller varit försåtsminerade för att inga bevis skulle kunna finnas i händelse av avsiktlig eller oavsiktlig upptäckt, minst ett radioupplag har sprängts då polis försökt omhänderta upplaget under slutet av 1990-talet.²¹

En annan mycket intressant sak som framkommer i Mitrokhin arkivet, är hur både residenturen i Västtyskland och Italien, instrueras i att införskaffa uniformer till verkansenheterna. Uniformerna är inte enbart kopplad till de respektive ländernas försvarsmakter, utan även andra statliga verksamheter, såsom tillsyningsmän, järnvägspersonal, polis o dyl.²²

Har det då funnits liknande upplag likt de ovan beskrivna i Sverige? Några vapenupplag har officiellt ej hittats dock har man i Sverige upptäckt och omhändertagit radioupplag, detta skede dock innan Mitrokhin arkivet avslöjades, dessa har upptäckts i södra Sverige närmare bestämt i Skåne. Så att upplag likt ovanstående har funnits i Sverige även med vapen och sprängmedel, är nog inte otroligt.²³

Verkansdelarna.Ytterst lite är beskrivet kring verkansdelarna i Mitrokhin arkivet, de går under benämningen DRG, diversionnyye razvedyvatelnyyegruppy, vilket på svenska blir ungefärligt, sabotage- och spaningsgrupper.²⁴ I en utvärdering från 1969, förefaller man vara mycket nöjd med statusen på dessa delar då utbildningen har utvärderats.²⁵ Utöver detta framkommer det att verkansdelarna i ett område i USA, efter genomfört sabotage skulle ta sin tillflykt till bergsområden.²⁶Detta är dock explicit det enda som nämns om dem bortsett från inhämtningsdelarna och stöddelarna kring dessa sabotage- och spaningsgrupper.

Kopplat till utrustningsdetaljer o dyl så kan vi dock förutsätta att dessa grupper som minst bestod av tre (3) till fyra (4) individer. En chef, en signalist och en fältarbetsspecialist och troligtvis en sjukvårdare. Mest troligt behärskade minst en i gruppen det språk som var aktuellt i det land de skulle verka i, detta utifrån det faktum att i minst två länder har residenturerna införskaffat lokala uniformspersedlar.

Slutsatser

Ser vi till hur den nuvarande Ryska operationskonsten betonar vikten av utnyttjande av underrättelsedrivna operationer samt utnyttjande av specialförband i de förberedande skedena inför en konflikt kan ett antal slutsatser dras av den sovjetiska underrättelsetjänstens tidigare verksamhet, då de nuvarande ryska är direkt arvtagare till dem.

Sannolikt har sabotageförberedelser påbörjats vad avser inhämtning, bearbetning och planering, utifrån ovanstående genomgång, då SÄPO explicit nämner att Rysk underrättelsetjänst genomför krigsförberedelser i Sverige. Vad som dock ej kan klarläggas är om Rysk underrättelsetjänst fortfarande förfogar över liknande grupper såsom DRG eller om man numera enbart delger informationen till det nya ryska specialförbandskonceptet.
En högre grad av medveten och vakenhet krävs av det svenska samhället i dagsläget, mycket åligger SÄPO, Polismyndighet och Försvarsmakten, om att upplysa samhället återigen kring detta. Då man explicit har betonat att krigsförberedelser genomförs, då den nya typen av rysk krigföring tydligt använder sig av ett liknande koncept, så krävs vaksamhet hos ”detektiven allmänheten” för att kunna motverka förberedelserna av denna verksamhet.
Uppbyggnaden av dessa sabotageförberedelser är i sig mycket enkla, men enkelheten gör att de med hög sannolikhet hade lyckats. Dagens öppna gränser och möjlighet till rörlighet, ökar sannolikheten till att ett liknande koncept, har en än högre grad av möjlighet att lyckas.

Have a good one! // Jägarchefen

Källförteckning

Foregin Policy 1(Engelska)

Reuters 1(Tyska)

SR 1(Svenska)

Oxford Analytica 1(Engelska)

Andrew, Christopher. Mitrokhin, Vasili. The Sword And The Shield. 2001

Holmström, Mikael. Den Dolda Alliansen. 2011

Suvorov, Viktor. Spetsnaz. 1989

Jansson, Nils-Ove. Omöjlig Ubåt. 2014

Frånstedt, Olof. Spionjägaren Del 2. 2014

Slutnoter

¹http://de.reuters.com/article/domesticNews/idDEKBN0LT0YU20150225läst 150226

²http://foreignpolicy.com/2014/07/07/putins-secret-weapon/läst 150226

³https://www.oxan.com/analysis/dailybrief/samples/UKIntelligenceThreat.aspxläst 150227

⁴http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=5830857läst 150227

⁵Andrew, Christopher. Mitrokhin, Vasili. The Sword And The Shield. Sid 361

⁶Ibid. Sid 364

⁷Holmström, Mikael. Den Dolda Alliansen. 2011. Sid 255-256

⁸Andrew, Christopher. Mitrokhin, Vasili. The Sword And The Shield. Sid 360-361

⁹Suvorov, Viktor. Spetsnaz. 1989. Sid 116-117

¹⁰Ibid. Sid 119

¹¹Andrew, Christopher. Mitrokhin, Vasili. The Sword And The Shield. Sid 360

¹²Ibid. Sid 360, 366

¹³Ibid. Sid 364

¹⁴Ibid. Sid 364

¹⁵Ibid. Sid 364

¹⁶Ibid. Sid 360

¹⁷Ibid.

¹⁸Ibid. Sid 365

¹⁹Ibid.

²⁰Ibid. Sid 360, 364

²¹Ibid. Sid 364-365

²²Ibid.

²³Jansson, Nils-Ove. Omöjlig Ubåt. 2014. Sid 176

Frånstedt, Olof. Spionjägaren Del 2. 2014. Sid 204

²⁴Andrew, Christopher. Mitrokhin, Vasili. The Sword And The Shield. Sid 359

²⁵Ibid. Sid 377

²⁶Ibid. Sid 364

Fortsatt långsam åderlåtning av operativ förmåga

”Regeringen vill understryka att den föreslagna utvecklingen mot ett mer tillgängligt försvar bara kan ske i den takt som ekonomin medger.”

Regeringens proposition 2008/09:140, s. 13

Igår släpptes Försvarsmaktens budgetunderlag för 2016 och perioden där bortom. Som väntat var det ingen munter läsning. Även om ett nytt försvarsbeslut ska komma under våren har Försvarsmakten fortsatt att planera utifrån de tidigare ekonomiska ramarna och anvisningarna, innebärande en fortsatt åderlåtning av organisationen. Det finns helt enkelt inte ekonomiskt utrymme att öka förmågan annat än på pappret. Försvarsmakten brottas nu både med problemet att lönemedlen inte räcker för personalramarna samt att inga pengar finns att omsätta all den materiel som i den kommande tioårsperioden når end-of-life. På personalsidan föreligger fortsatt kravet att minska lönekostnaderna för Försvarsmakten, varvid hela organisationen kommer att behöva minskas och ger därmed upphov till den nya försvarsmaktsorganisationen som efter många turer nu bytt namn till just ”Organisation Ny” (tidigare namn FM ORG18, FM ORG16).

I sin kommentar till budgetunderlaget konstaterar Officersförbundet att det går att fråga sig om Försvarsmakten kommer att klara av att reproducera sig själv med den nya grundutbildningen och den nya personalorganisationen. Det är en högst motiverad fråga inte minst med tanke på att Försvarsmakten till exempel endast har råd att beställa 150 utbildningsplatser på Officersprogrammet, medan det årliga behovet för att hålla igång den nya organisationen (med reducerade behov jämfört med tidigare) är över 200 nya officerare per år.

Antalet platser i underlaget där man kan utläsa en ambitionshöjning eller reell förmågeökning är få. Ett av undantagen är införandet av den nya jaktroboten Meteor som kommer att innebära en rejäl höjning av den tröskelskapande förmågan då den ger helt andra möjligheter till slåss om kontrollen av luften i krig. Tyvärr finns andra faktorer som istället påverkar negativt och man måste påminna om att återigen handlar det om system av system. En annan ljuspunkt är att fler besättningar nu sätts upp för Flottans fartyg.

I underlaget finns dock gott om poster där förmågan reduceras, med korvettsystemen som ett tydligt exempel. Av de sex äldre korvetterna från slutet av 80-talet och början av 90-talet är två av de senast levererade nu helt avvecklade. De två Stockholmsklass-korvetterna som under hösten deltog i ubåtsjakterna, ska nu modifieras (rättare sagt snöpas) till vedettbåtar, där man bl.a blir av med släpsonar, varvid ubåtsjaktförmågan nedgår kraftigt. Ett beslut som känns tveksamt i takt med tiden, men däremot ekonomin. Man kan heller inte låta bli att fundera över innebörden av ”Luftförsvarsförmågan vid korvettdivisionerna vidmakthålls i huvudsak på nuvarande nivå”, när inga nya luftförsvarssystem tillförs. Inom Armén tillkommer flera nya kompanier och stridsvagnskompanierna är inte längre fristående. Instinktivt låter detta bra och det ökar den relativa slagkraften, men känner man till att effekten åstadkoms endast genom att personalorganisationen skärs på ett annat sätt, nyanseras bilden. Att investeringarna i ny materiel under den redovisade perioden minskas med 20 %, visar den problematik Försvarsmakten står inför. Särskilt med tanke på att kronan nu tappat 30 % mot dollarn på ett år.

Vid dödens kaj ligger Göteborg och Kalmar två korvetter med förmåga till ubåtsjakt i malpåse! #svfm pic.twitter.com/D4vaubGaL1
— Didrik Forsberg (@DidrikForsberg) 18 oktober 2014

Gråzoner och övningsförutsättningar i en ny organisation
Att genomföra en omorganisation under parollen att fokusera på krigsförbanden och krigsplacering av all personal i krigsförband, låter naturligtvis slagkraftigt och det är ju också meningen. Tänker man ett steg längre inser man att det egentligen innebär att det inte finns några resurser över för att bedriva utbildning och den dagliga stödverksamheten som inte kan upphöra förrän landet är i ett fullskaligt krig. Ta t.ex. en stab där endast en mindre andel av bemanningen har sin grundplacering där i fred, medan övriga som är krigsplacerade i staben jobbar med andra funktioner till vardags. Hur långt ska en kris gå innan dessa kallas in och skapar den kompetensbredd och den uthållighet som staben behöver för att hantera en kris eller ett gråzonstillstånd? Samtidigt faller den ordinarie verksamheten, när staben fullbemannas och det är sådan verksamhet som fortsatt måste bedrivas under ett utdraget krisförlopp. Man skapar härmed ytterligare en sårbarhet för just den typ av gråzonskrigföring vi bevittnat i Ukraina.

Frågan är också vem som ska öva krigsförbanden när all personal tillhör krigsförbanden. Tidigare var fredsförbanden bemannade på ett sådant sätt att man hade mer personal än det krigsförband som just då utbildades. Idag har förbandet bara sin egen personal, om ens det med tanke på alla bemanningsuppdrag som ska skötas runtom i organisationen. Ett kompani som ska övas måste då ta hjälp av grannkompaniet för att utgöra övningsledning, i bästa fall också fiendestyrka.

Det här går naturligtvis igen inte bara i personalen utan även i materielen. När antalet förband och enheter av materielen är så lågt, går det heller inte att avdela någon fiendestyrka som kan representera ett trovärdigt hot. Marinen lider starkt av detta problem redan idag och blir beroende av att annan nation, t.ex. Finland kan uppträda som motståndare (om de finska skattebetalarna vill betala för det). Flygvapnet har hittills haft fördel av utbildningsdivisionerna på F 7 Såtenäs med att vara motståndare under de nationella flygvapenövningarna. Nu försvinner dessa i och med omdaningen till en ny organisation med 3 stridsflygdivisioner istället för 4+2 divisioner. Följden blir att hela Flygvapnet aldrig kommer att kunna övas. Har man ett flygvapen bestående av flera flygkommandon och 10 divisioner är detta inget problem. Har man ett flygvapen bestående av 3 divisioner och ett av Europas geografiskt största ansvarsområden blir det mycket problematiskt.

Ökad förmåga?
Frågan är på vilket sätt en reducerad personalram och en minskad materiell numerär egentligen ökar den operativa förmågan? Det korta svaret är att det gör det inte.

Det enda som ökas är förmågan relativt den enskilda materielenhet som ersätts (soldat vs soldat, stridsvagn gammal vs stridsvagn ny etc.), dvs en internt och lokalt ökad förmåga egentligen innebärande ett vidmakthållande av förmåga. Som hel organisation kan i bästa fall den operativa förmågan ökas internt, men det skulle samtidigt tyda på att man begått mycket allvarliga fel tidigare. Man ska också bära i åtanke att den teknik som är överlägsen idag, är morgondagens standard, varvid det är farligt att borträkna variabeln kvantitet.

De ovanstående jämförelsemåtten är dock totalt irrelevanta sett till operativ förmåga. Operativ förmåga kan endast mätas på ett sätt och det är egen förmåga relativt typmotståndaren. Om typmotståndaren i det här fallet ska sägas vara Ryssland blir därmed frågan om det svenska försvaret 2009 (när båda ländernas försvarsrefomer inleddes) var sämre på att möta de ryska väpnade styrkorna 2009 än vad det svenska försvaret kommer att vara på att möta samma motståndare 2019?

Om svaret blir att ”ja, det svenska försvaret årgång 2019 har bättre förmåga att möta de ryska väpnade styrkorna årgång 2019, än motsvarande förhållande år 2009” (eller för den delen år 2000), så är Sverige på rätt väg.

Blir svaret istället nej så har svensk försvars- och säkerhetspolitik mycket allvarliga problem.

Läs nu återigen citatet längst upp från 2009 års försvarspolitiska inriktningsproposition och fundera över vad som har hänt i världen sedan dess och hur det svenska försvaret har utvecklats och nu avses utvecklas.

Skev maktbalans i Europa

av Mats Bergquist Maktbalans och maktgemenskap (”community of power”) är två termer som brukar ställas mot varandra i den internationella politiken. Det förra systemet, med något slags jämvikt mellan ett begränsat antal stormakter, har dominerat genom historien. Perioderna av något slags effektiv maktgemenskap har varit korta och inträffat efter stora konflikter som Napoleonkrigen, första och […]

Hotbilder och Spegelbilder – Del 3

Sammanfattning

Den bedömt låsta förkonfliktsituation som kommer uppstå mellan Väst och Ryssland i Östersjöregionen går att härleda till det nära utlandet, den geostrategiska triangeln, ett mentalt förkrigstillstånd och växelverkan mellan två antagonister där den enes handling får ett svar, vilket ger en negativ nedåtgående vandring i säkerhetsspiralen. Bedömt kommer vi Östersjö- och Barentsregionen under 2015 se tydliga motövningar och i vissa fall offensiva motövningar i samband med övningsverksamhet.

Analys

Allmänt.I detta sista och avslutande inlägg i serien om ”Hotbilderoch Spegelbilder” kommer en hypotes läggas fram som kan utnyttjas som en prognostiseringsmodell för hur Ryssland kan agera säkerhetspolitiskt i vissa specifika situationer. Modellen i sig är mycket grov och är en avskalning av en mer utvecklad modell. För att förstå helheten och sambanden, bör man läst det förstaoch andrainlägget i serien ”Hotbilder och Spegelbilder”.

Bild 1. Det nära utlandet och den geostrategiska triangeln.

Om vi förutsätter utifrån det tidigare resonemanget att Rysslands säkerhetspolitiska tyngdpunkt i dagsläget dikteras av den geostrategiska realiteten kring dess ”nära utland”, som i grunden syftar till att säkerställa egen säkerhet mot Väst. Kan vi konstatera att två områden i det nära utlandet omfattas av den tidigare nämnda, geostrategiska triangeln, nämligen Baltikum och Ukraina.

Dessa två områden är även de områden i dagsläget där friktionen mellan Väst och Ryssland blir som tydligast, det tredje området i den geostrategiska triangeln, Arktis/Barentsregionen, är på väg att bli en friktionsyta mellan Väst och Ryssland. Varav det är Östersjöregionen som bedömt kommer hamna i en låst förkonfliktsituation under den andra halvan av 2015. Med låstförkonfliktsituation avses här ett säkerhetspolitiskt läge som liknar det under kalla kriget, då förband stod mer eller mindre öga mot öga, i hög till mycket hög beredskap för att kunna övergå till väpnad strid med mycket kort varsel.

Risken för en låst förkonfliktsituation förefaller vara reell, då under februari månad dels NATO f.d. generalsekreterare Anders FoghRasmussen¹ dels Storbritanniens Försvarsminister Michael Fallon² varnat för risken att Ryssland kan påbörja offensiva påverkansoperationer mot de baltiska staterna. Rasmussensuttalande grundar sig bedömt på sin kunskap under tiden som generalsekreterare för NATO varvid den är några månader gammal, medan man bör fästa mer vikt vid Storbritanniens Försvarsministers uttalande, likväl som det bör ses som ett officiellt uttalande/ståndpunkt, som bör grundas på aktuella underrättelser och bedömningar.

NATO som organisation förefaller även se risken för en konflikt med Ryssland som reell. Den ställföreträdande chefen för NATO stridskrafter i Europa, General Sir Adrian Bradshaw, uttalade sig den 20FEB15, kring risken för en konflikt mellan Ryssland och NATO som möjlig. Han såg antingen en konflikt som utnyttjar hybridkrigföring som en möjlighet men även en konflikt med reguljär krigföring som ett alternativ.³

Ytterligare en indikator kring NATO oro för Rysslands agerande, är upprättandet av de staber för dess nya snabbinsatsstyrka som upprättas i Bulgarien, Estland, Lettland, Litauen, Polen och Rumänien. Likväl blir själva inrättandet av den nya snabbinsatsstyrka i brigadstorlek, 5,000soldater, en indikator sig. Syftet med dessa staber är dels att möjliggöra ett snabbt mottagande av truppförstärkningar dels organisera NATO övningar o dyl i de aktuella länderna. Utöver detta upprättas även en ny regional NATO stab för de nordöstra NATO länderna i Polen.⁴

Det vi kan se under Februari månad 2015, är en ytterligare negativ utveckling i den säkerhetspolitiska situationen mellan Ryssland och NATO, där ett av de tydligaste fokusområdena är Östersjöregionen. Detta ställer situationen på sin spets för de två militärt alliansfria länderna, Finland och Sverige, i regionen dvs den säkerhetspolitiska dimensionen kan ej längre ”sopas under mattan” i den vardagliga politiken.

Bild 2. Oppinionsundersökningar.

Mentalt förkrigstillstånd. Under en längre tid har man i media rapporteringen kunnat läsa om vanliga ryska medborgare samt intellektuella i Ryssland, som uttalat sig om att en form av förkrigstillstånd råder i Ryssland. Dock har dessa uttalanden varit begränsade till enstaka individer som intervjuats,⁵under Februari månad 2015 har dock två intressanta opinionsundersökningar publicerats, den ena av Levada Center och den andra av VICIOM, dessa två ger en tydlig bild kring hur den Ryska befolkningen ser på den aktuella säkerhetspolitiska situationen mellan Ryssland och Väst.

Levada Center, som anses vara det mest oberoende opinionsundersökningsinstitutet, genomförde under perioden 23-26JAN15 en undersökning rörande synen på de internationella relationerna i Ryssland. Undersökningen omfattade 1,600 respondenter i 46 regioner både i städer och landsbygd, den statistiska felmarginalen överstiger ej 3,4%.⁶

I en opinionsundersökning genomförd av Rysslands opinionsundersökningscenter, VICIOM, publicerad 20FEB15, ställdes ett antal försvars- och säkerhetspolitiska frågor bl a rörande synen kring en möjlig militär konflikt. Undersökningen genomfördes 14-15FEB15, antalet respondenter var 1,600 personer i 46 olika regioner i Ryssland, den statistiska felmarginalen överstiger ej 3,5%.⁷

Varför är dessa undersökningar viktiga? Framför allt visar det på att den Ryska befolkningen befinner sig mentalt i ett förkrigstillstånd, det är inte enbart enskilda individers uttalande rörande den säkerhetspolitiska situationen mellan Ryssland och Väst längre utan stora delar av befolkningen har en mycket negativ bild av Väst.⁸Likväl förefaller den ryska statsledningen befinna sig i ett liknande mentalt förkrigstillstånd.⁹

Detta mentala förkrigstillstånd är troligtvis en av de enskilt största faktorerna till att vi bedömt kommer se en låst förkonfliktsituation i Östersjöregionen under andra halvan av 2015. Båda antagonisterna, Ryssland och NATO, har redan sen tidigare hamnat i en negativ säkerhetsspiral, vilket bedömt kommer accelerera under första och andra kvartalet 2015.

Växelverkan.Utifrån resonemanget kring det mentala förkrigstillståndet, den geostrategiska triangeln samt ”det närautlandet”, bör några särskilda faktorer belysas i den nya antagna militär doktrinen för den Ryska Federationen. Då dessa kan få direkt avgörande konsekvenser för hur Ryssland väljer att agera utifrån de tidigare nämnda faktorerna.

Nedan följer bedömt de fem mest markanta faktorerna som kommer påverka händelseutvecklingen under 2015 mellan Väst och Ryssland:¹⁰

En tydlig försämring av den militär-politiska situationen i de mellanstatliga relationerna som kan resultera i utnyttjande av militära maktmedel.
Uppbyggnad av militära förband i anslutning till Ryska Federationens gränser eller dess allierade.
Styrkedemonstrationer vid övningar i anslutning till den Ryska Federationens gränser eller dess allierade.
Mobilisering av resurser i individuella stater eller av en allians av stater.
Överraskande angrepp

Den militär-politiska situationen förefaller hos båda parter hamnat i ett sådant läge att utnyttjande av militära maktmedel inte längre kan uteslutas, varvid den faktorn bör tas med i det fortsatta resonemanget kring de övriga punkterna. Fortsätter vi med den fjärde punkten, mobilisering, så ges inget entydigt svar till vad det innebär i den antagna militär doktrinen.

Då många av huvudpunkterna i den nya militär doktrinen går att spåra till President Vladimir Putins tal, 24OKT14, vid Valdaiklubben, så kan ett svar finnas på vad mobilisering av en stat innebär som hot mot Ryssland, då Rysslands president explicit berör det ämnet i sitt tal. Utifrån det resonemanget som förs i talet, förefaller mobilisering innebära, en statlig påverkan av de civila aktörerna, läs företag o dyl, för att påverka ett annat land dvs hela samhällets resurser utnyttjas offensivt.¹¹

Vad avser uppbyggnad av militära förband, kommer Ryssland troligtvis se de staber som NATO upprättar för mottagande av förband i de östliga medlemsländerna som ett sådant agerande. Dock är det semantik, då respektive stab består av cirka 50 personer,¹² vilket på intet sätt kan ses som ett reellt hot, men bedömt kommer man se det som ett hot. Vad som bedömt kommer kunna ses som ett hot är styrkeuppbyggnad vid större övningsverksamhet i Rysslands närområde.

Bild 3. Större övningsverksamhet under KV I-II 2015.

Uppbyggnad av militära förband/förmågor i Rysslands närområde, tangerar även övningsverksamhet som kan utgöra maktdemonstrationermen även som ett led i förberedande av ett överraskandeangrepp.¹³ Varvid dessa tre faktorer är tätt sammanbundna, vilket innebär att vi bedömt kommer få se prov ett ryskt motagerande vid NATO övningar och andra större bilaterala övningar under 2015 i både Östersjö- men även i Barentsregionen.

Historiskt har Ryssland och före det Sovjetunionen sett med misstro på större övningar i dess närområde. Detta exemplifierades bra under övning ACE’13, Arctic Challange 2013, där man påtalar att styrkesammansättningen i övningen mycket väl skulle kunna vålla en oförberedd motståndare stora förluster vid ett angrepp.¹⁴

Vilket för oss in i nutid, under Februari månad 2015, har Rysslands Ambassadörer i Finland och Sverige genomfört förfrågningar¹⁵rörande den flygövning som Finland, Sverige och Förenta Staterna kommer genomföra under veckorna 513-516 i Bottenviken.¹⁶Dessa förfrågningar bör ses ur perspektivet kring en rädsla, detmentala förkrigstillståndet, för ett överraskande angrepp av Väst mot Ryssland. Då dess förfrågningar främstbör ses som ett sätt att bekräfta information man redan tillgodogjort sig på annat sätt.

Denna rädsla att Väst förbereder ett överraskande angrepp mot Ryssland är inget nytt, den går att härleda till det överraskande Tyska angreppet mot Sovjetunionen 1941, senast denna rädsla inträffade var under början av 1980-talet, då KGB under ledning av JurijAndropov, hävdade att Väst förberedde ett överraskande angrepp, inför Leonid Brezjnev oro, då USA ändrat sin säkerhetspolitiska agenda med Reaganadministrationen inträde.¹⁷Vad som dock skiljer situationerna är, under 1980-talet var det främst den politiska ledningen som befann sig i ett mentalt förkrigstillstånd,¹⁸ nu förefaller hela det Ryska samhället befinna sig i ett sådant tillstånd.¹⁹

Det som föranledde den Sovjetiska krigsrädslan under den första halvan av 1980-talet var psykologiska operationer av Förenta Staterna längs Sovjetunionens gränser, som även syftade till att inhämta underrättelser som svagheter i det Sovjetiska försvaret.²⁰Detta kom att föranleda att Sovjetunionen vidtog motåtgärder, beredskapshöjningar, parallellt med USA och NATO övningar, varav det mest kända exemplet är vid ABLE ARCHER’83 då världen var mycket nära en kärnvapenkonflikt.²¹

Finns det då några likheter mellan 1980-talets första hälft och vår nutid? Inledningsvis så kan vi konstatera att en krigsrädsla finnsdenna bör även vara lika utbredd inom statsledningen som hos den vanliga Ryska befolkningen, dock finns ingen renodlad opinionsundersökning i dagsläget om det politiska ledningen ser samma hotbild som den ryska befolkningen, däremot kan man anta det, då befolkningen måste fått den uppfattningen av något, vilket blir en likhet mellan nu och då.

Därefter vad avser flygningar som var en del under 1980-talet, så har enligt det Ryska flygvapnet antalet flygningar längs Rysslands landgräns av Västliga statsluftfartyg ökat exempelvis anger man att under 2013 genomfördes ca 125 flygningar och under 2014 över 200 spaningsflygning.²² Totalt så skall det röra sig om över 300 tillfällen som Ryskt flyg har gått upp mot NATO flyg.²³Vilket i sig även blir en liket mellan nu och då, dock har även Ryssland ökat sin flygverksamhet i anslutning till NATO länderna,²⁴som förefaller hamnat i samma rädsla som Sovjetunionen gjorde under 1980-talet.²⁵

Slutligen blir det svårt att spåra retoriska likheter mellan nu och då, då Sovjetunionen och Ryssland rent ideologiskt skiljer sig åt. Dock förefaller bilden av ett Väst som försöker kväva Ryssland finnas kvar,²⁶ samt att man befinner sig i en geopolitisk konflikt med Väst.²⁷ Sen finns det enskilda individers uttalanden, dock så är de två nämnda, de genomgående retoriska likheterna mellan nu och då.

Ser man till den antagna militär doktrinen, så förefaller Ryssland se framför sig mycket korta tidsförhållanden mellan fred och krig i händelse av en konflikt.²⁸ Det enklaste sättet för att uppnå detta, är övningsverksamhet, då man dels kan koncentrera trupper till ett geografiskt område dels föröva delar av den kommande striden. Det andra sättet är att genomföra beredskapskontroll som övergår till ett strategiskt överfall. Ryssland förefaller ta denna form av hotbild på allvar.

Utifrån det tidigare resonemanget, om den geostrategiska triangeln, det nära utlandet, det mentalaförkrigstillståndet och en misstro mellan två antagonister, kan vi förutsätta att vi nu befinner oss i ett tillstånd av ”växelverkan”. Där den ena partens handling får en respons, responsen är avhängt vilken storlek handlingen har. Växelverkan beror främst på att båda parterna ser framför sig en aggression av varandra, såsom exempelvis ett överraskande angrepp.

Bild 4. Modell för prognostisering.

Vad kan vi då förutsätta? Bedömt kommer vi under 2015, se en tydlig motövningsverksamhet från Rysk sida då NATO genomför större övningar i dess närområde. Vi kan alltså säga att vi ser en återupprepning av historien, OP RyAN, graden av åtgärder Ryssland kommer vidta är svårt att spekulera i, dvs. om man kommer gå lika långt som under OP RyAN. Motåtgärderna kommer dock vara en respons på att man ser framför sig ett möjligt överraskande angrepp av Väst mot Ryssland.

Prognostisering.Förutsätter vi att vi har hamnat i en säkerhetspolitisk situation med växelverkan, en handling ger en konsekvens, så finns bedömt en möjlighet att prognostisera Rysslands agerande. På bild 4, har 20 faktorer valts ut, samtliga faktorer är tagna är den nya ryska militär doktrinen och är vad man ser som möjliga hot. Några av faktorerna är redan i kryssade, såsom externa politiska och ekonomiska påtryckningar, försämrade mellanstatliga relationer och utbyggnad av militär infrastruktur i närområdet. Detta är faktorer som redan inträffat, varvid de har försämrat den säkerhetspolitiska situationen.

Ett antal faktorer är pendlande, dessa har skiljetecken som markering, vilket innebär att de kommer och går men är mer eller mindre närvarande över tiden. Om vi förutsätter att vi använder oss av en tiogradig skala i prognostiseringen där respektive faktor har ett värde av 0.5 och indelar prognostiseringen i fem nivåer, nivå 1 är obetydliga spänningar, nivå 2 genererar motövningar, nivå 3 offensiva motövningar, nivå 4 fullständigakrigsförberedelser och avslutningsvis nivå 5 är krigsrisk.

Detta skulle innebära att större övningar generar motövningar då vi redan nu passerat obetydliga spänningar, detta korrelerar väl mot den verksamhet som vi sett under 2014 i Östersjöregionen, med motövningar och stundtals offensiva motövningar. Det skulle således innebära att t ex under övning JOINT VIKING 15, ACE’15, BALTOPS’15 m fl under 2015 så kommer vi få se dels klassiska motövningar dels offensiva motövningar. Beroende på hur det säkerhetspolitiska läget utvecklas finns givetvis även risken att vi vandrar längre åt höger i skalan.

Slutsatser

Faktorerna det nära utlandet, den geostrategiska triangeln i samverkan med ett mentalt förkrigstillstånd som påverkas av en växelverkan mellan två antagonister är vad som kommer leda fram till en låst förkonfliktsituation i Östersjöregionen. Som den säkerhetspolitiska utvecklingen sker just nu så ser inte situationen ut att stagnera utan snarare vecka efter vecka förvärras mellan de två antagonisterna.

Som tidigare nämnts så ställer denna situation saker på sin spets rent säkerhetspolitiskt för de två militärt alliansfria nationerna Sverige och Finland. Det går på intet sätt längre att blunda för de säkerhetspolitiska realiteterna. Att då som i Sverige komma med något som kan ses som ett skambud i mäklar sammanhang till Försvarsbudget från den nu sittande Regeringen förefaller ytterst märkligt, för situationen kommer inte sluta utvecklas bara för att svenska riksdagspolitiker hoppas på det, den påverkan har aldrig och kommer aldrig Sverige ha på världspolitiken. Utan för att citera Winston Churchill ”Now this is not the end. It is not even the beginning of the end. But it is, perhaps, the end of the beginning.”

Have a good one! // Jägarchefen

Källförteckning

Bloomberg 1(Engelska)

CIA 1(Engelska)

Expressen 1, 2(Svenska)

Finlands Försvarsmakt 1(Engelska)

Levada Center 1(Ryska)

NATO 1(Engelska)

Radie Free Europe 1(Engelska)

Reuters 1, 2(Engelska)

Rysslands President 1, 2(Engelska)

Rysslands Röst 1(Svenska)

Sputniknews 1(Engelska)

SvD 1, 2(Svenska)

The New York Times 1(Engelska)

The Telegraph 1, 2, 3(Engelska)

The Wall Street Journal 1(Engelska)

Tvzvezda 1(Ryska)

VICIOM 1(Ryska)

VPK 1(Ryska)

YLE 1(Svenska)

Slutnoter

¹http://www.telegraph.co.uk/news/worldnews/europe/russia/11393707/Putin-could-attack-Baltic-states-warns-former-Nato-chief.htmlläst 150220

²http://www.telegraph.co.uk/news/worldnews/vladimir-putin/11421751/Putin-will-target-the-Baltic-next-Defence-Secretary-warns.htmlläst 150220

³http://www.telegraph.co.uk/news/uknews/defence/11425393/Russian-tensions-could-escalate-into-all-out-war-says-Gen-Adrian-Bradshaw.htmlläst 150221

⁴http://www.reuters.com/article/2015/02/05/us-ukraine-crisis-nato-idUSKBN0L82KK20150205läst 150221

⁵http://www.nytimes.com/2015/01/24/world/europe/ukraine-violence.html?_r=0läst 150221

http://www.svd.se/nyheter/utrikes/ryssar-pressas-av-rasande-rubel_4154893.svdläst 150221

http://www.svd.se/nyheter/utrikes/jag-tror-pa-att-tala-vanligt-med-makten_4314663.svdläst 150221

⁶http://www.levada.ru/09-02-2015/mezhdunarodnye-otnosheniyaläst 150221

⁷http://wciom.ru/index.php?id=459&uid=115157läst 150221

⁸http://www.levada.ru/09-02-2015/mezhdunarodnye-otnosheniyaläst 150221

http://wciom.ru/index.php?id=459&uid=115157läst 150221

⁹http://www.vpk-news.ru/articles/23142läst 150221

¹⁰Voyennaya doktrina Rossiyskoy Federatsii. 2014. Sid 5, 7-8

¹¹http://eng.kremlin.ru/transcripts/23137läst 150221

¹²http://www.wsj.com/articles/nato-to-set-up-command-centers-on-eastern-flank-1422618612läst 150222

¹³Voyennaya doktrina Rossiyskoy Federatsii. 2014. Sid 5, 7-8

¹⁴http://swedish.ruvr.ru/2013_09_20/Arctic-Challenge-2013-vi-vet-att-ni-vet-att-vi-vet-0160/läst 150222

¹⁵http://svenska.yle.fi/artikel/2015/02/16/ryssland-stallde-fragor-om-flygovning-i-amariläst 150222

http://z.cdn-expressen.se/images/da/51/da51b1a83f3841f4a8b5ace7b565836f/912@70.jpgläst 150222

¹⁶http://www.puolustusvoimat.fi/portal/puolustusvoimat.fi/!ut/p/c5/vZHLjrJAEIWfxQdwuptbw1KkB0SaWyMiG-OFII0KDCAjTz8ms_gzi9-Vsc7y5NSXOgVS8NB1dyvyXVdU190ZJCBVtqagqJYNkeb5iMCFZ1uKLOtoHkOwBgmUtozf68VYjiHHAWR7NrROMFCDiC6P7bY8UVZKiK2qsRt1h3EqUBxS2Goo_gzIzKwSxvPJY1f6l7ak-oPmwBg7Ppqb8LkP0a-viGRJXFNCpj-X4IIZKy1aYdFcKU_zXoh_ffifmUGwASn-l4eaBh95bBBsGGJoKiB6YRvPWfLrWXoQRyYRPagaCxnO1Lm1MjATgiV6312q9EbWG_-lyu9jefilLBukxf7yMRwuH_BDkTRNFFUsCYImYAGDdboRvo2W5oS421NwF_U-nbKj55Zlf8p5S0LIp35TxP2VfTu0m6Kqy26kmOaBFWXy1qCq4BE55-Guzg89iUfz6_NelyE3KbNd0-fjmYgqyZvjIHVF0-HTnZ2T0tlsm2S5i_QhF-3q2EiePvgnX7gu2B7vWd-77WaQSySvNemg9xzmBVWEyKv9kPUo-5IuzcY5FFnQB5MJcK3qkoH6cqtJaI3JH2WzH_3uxGs!/dl3/d3/L2dBISEvZ0FBIS9nQSEh/?pcid=94a8898047354b8abce4bf786bf3619bläst 150222

¹⁷Center For The Study Of Intelligence. Ben B. Fischer. A Cold War Conundrum. 1997. Sid IV, 4-5

¹⁸Center For The Study Of Intelligence. Ben B. Fischer. A Cold War Conundrum. 1997. Sid 6, 11

¹⁹http://www.levada.ru/09-02-2015/mezhdunarodnye-otnosheniyaläst 150221

http://wciom.ru/index.php?id=459&uid=115157läst 150221

²⁰Center For The Study Of Intelligence. Ben B. Fischer. A Cold War Conundrum. 1997. Sid 6-7, 10

²¹Center For The Study Of Intelligence. Ben B. Fischer. A Cold War Conundrum. 1997. Sid 24-25

²²http://tvzvezda.ru/news/forces/content/201502191813-npfr.htmläst 150222

²³http://www.bloomberg.com/news/articles/2014-12-15/russia-says-u-s-nato-increased-spy-flights-seven-foldläst 150222

²⁴http://www.nato.int/cps/en/natohq/opinions_117022.htm?selectedLocale=enläst 150222

²⁵http://www.reuters.com/article/2014/12/01/us-russia-nato-baltic-idUSKCN0JF1W120141201läst 150222

http://sputniknews.com/politics/20150222/1018599399.htmlläst 150222

²⁶http://eng.kremlin.ru/transcripts/23341#sel=41:62,41:96;42:1,42:45läst 150222

²⁷http://vpk-news.ru/articles/23142läst 150222

²⁸Voyennaya doktrina Rossiyskoy Federatsii. 2014. Sid 8

Genomförandegruppen – konsekvenserna för Försvarsmaktens förmågor

av Lars Holmqvist Den 18 september 2008, lustigt nog bara några veckor efter Georgienkriget, släppte Försvarsdepartementet ett pressmeddelande med rubriken ”Effektivisering av försvarsmaterielförsörjningen – omprövning av materielprojekt”. Pressmeddelandet avsåg arbetet som den s.k. Genomförandegruppen hade genomfört. Ordföranden och tillika statssekreteraren i Försvarsdepartementet Håkan Jevrell förklarade: ”Genomförandegruppen har identifierat ett antal materielobjekt som bedöms som möjliga […]

För Sverige i tiden – del 2

För att detta inlägg skall bli begripligt måste du först ha läst del 1.

Inför publiceringen av vår tredje lista politikerlistan, eller #föpol-listan, måste vi först föra ett resonemang om politiskt ansvar, säkerhetspolitisk vision och varför ett starkt försvar i allians med andra är det enda alternativet.

Ingen kan på ett seriöst sätt bedriva utrikes- och säkerhetspolitik utan att ta hänsyn till historien. Inget politikområde påverkas så grundligt av historien och de historiska förutsättningarna. Fram till början av 1990-talet kunde politiker och makthavare i mycket stor utsträckning själva skriva historien, något som sedan internets intåg inte längre är möjligt.

Säkerhetspolitik bygger på geostrategiska förutsättningar och på säkerhetspolitiska instrument som försvarsmakt, folkets försvarsvilja och motståndskraft, landets infrastruktur och kanske viktigast – närområdet och grannländers vilja och inriktning.

Som framgår av del 1 så har Sverige historiskt krigat med Ryssland i 500 år. Visst har vi krigat en hel del med Danmark också men det är Ryssland som är ärkefienden. Detta blev särskilt tydligt under det Kalla kriget då Ryssland i form av Sovjetunionen hade långt gångna planer på att anfalla och ockupera Sverige, såväl fysiskt som psykiskt. Med psykiskt menas att Sovjetunionen bedrev en omfattande propaganda, subversion och psykologiska operationer som byggde upp en sympati för Sovjet och en aversion mot USA.

Subversion och psykologiska operationer syftade också till att minska tilltron till den befintliga politiska ledningen, till Försvarsmaktens förmåga och till samhällssystemet som sådant. Genom att lämna bidrag i form av pengar och kunskap ”hjälpte” KGB sammanslutningar på de politiska ytterkanterna att sprida den typen av desinformation i Sverige under hela 70- och 80-talet. Man lyckades också att påverka ett stort antal individer i den högsta maktsfären.

Som framgår av del 1 är det inte på något sätt så att Moskva avfärdat metoden. Istället har det varit ekonomiska realiteter som orsakat minskad aktivitet. När den strategiska timeouten var över för Rysslands del, i och med att Putin blev president den 7 maj 2000, så återupptogs den gamla agendan om än inledningsvis i liten skala.

Detta är den bistra verklighet som dagens svenska politiker har att ta hänsyn till. Den period som Putin ser som den största rustningseran i rysk historia – den sammanfaller med den period då Sverige nedrustat kraftigast och snabbast. Först under socialdemokratisk och sedan under en borgerlig regering.

Perioden 2000-2020 har nu passerat till 75%. År 2020 har Ryssland rustat till en nivå att endast USA kan mäta sig med dess militära styrka och förmåga. Samtidigt har alla länder i EU nedrustat. Vissa kraftigare än Sverige. Men det finns en väsentlig skillnad och det är att alla länder med ett geostrategiskt läge som innebär att varje förändring påverkar säkerhetsbalansen globalt – är medlemmar i NATO – utom Sverige och Finland.

För att förstå detta på ett mycket rudimentärt plan – vilket kanske kan vara lämpligt eftersom politiker har många områden att sätta sig in i – så föreslår vi att man tittar på Johan Wiktorins föredrag under Folk och försvars Rikskonferens den 12 januari 2015.

Johan sammanfattar utgångsläget och vägen framåt för svenska försvarspolitiker på 5 minuter. En storartad och gedigen insats! Han beskriver vilken betydelse vårt lands storlek har, att det tar 2-3 veckor för amerikanska styrkor att verka med full effekt i Norden och att vi lever i en säkerhetssymbios med Finland och Baltikum.

När Johan sedan kommer in på hur den politiska styrningen av svensk totalförsvarsförmåga ser ut blir det riktigt intressant. Till syvende och sist är det politikernas uppfattning om nuläget och läget om några år som avgör vilka beslut de tar. Av någon okänd anledning har politikerna valt att inte lyssna på eller helt bortse från de presentationer och underlag man fått från statens experter. Enligt ett antal tillförlitliga källor visar det sig nu att medlemmar i försvarsberedningen och försvarsutskottet erhållit dragningar från MUST, FRA och SÄPO som de inte brytt sig om att analysera, eller ännu värre, trots att analysen visat att åtgärder måste vidtas – struntat i det.

Om detta beror på inkompetens eller att man blivit påverkad av någon annan, starkare part, förtäljer inte historien. Oavsett vilket så är det vi som svenska medborgare och skattebetalare som sitter med svarte petter. Om någonting inträffar, en kris eller rentav ett krig, så är det inte dessa ryggradslösa och/eller inkompetenta försvarspolitiker som kommer att lida för det utan ett stort antal vanliga svenskar, så kallade väljare.

Just nu finns det tre extrema partier i Riksdagen. Dessa tre partier har en lång historia av tveksamma samarbeten och hög mottaglighet för desinformation och subversion. Utanför Riksdagen finns det två till av samma skrot och korn. De större och etablerade och demokrati-indränkta partierna har i viss mån också fallit till föga för påverkan utifrån.

Det är fortfarande oklart hur personer som Cecilia Widengren m.fl. år efter år kunde häva ur sig felaktigheter om säkerhetspolitik, hotbild och försvarsekonomi. Det är fortfarande oklart varför Fredrik Reinfeldt uttryckte förståelse för den ryska invasionen av Krim. Det är oklart varför försvarsbudgeten kunde detaljstyras från finansdepartementet. Och det är oklart varför den före detta officeren Karin Enström utan att skämmas kunde kalla neddragningar för ”satsningar” om och om igen. Så väl i Riksdagen som i massmedia. Alliansen har en landsförrädarspöke hängande över sig. Om kriget kommer någon gång under innevarande mandatperiod är det inte sittande regering som skall klandras, det är Alliansen och Nya Moderaterna som inte bara sänkte Försvarsmakten och hela försvarslogistiken utan också ljög om det och spred desinformation om vad de gjort och varför.

Den förra socialdemokratiska regeringen skall också granskas men man skall komma ihåg att omvärlden såg helt annorlunda ut under Göran Perssons regim. Det var i början på 2000-talet inte ens säkert att Putin kunde återkomma som president när han obönhörligen skulle avgå 2008. Medvedev-lösningen var då helt okänd. För Anna Lindh och Laila Freivalds var Ryssland ett land som gick i demokratisk riktning och svenska företag med Oriflame och IKEA i spetsen spådde lysande affärer i österled. Och dessutom var EU och Afrika i fokus men även faktiskt NATO och ISAF. Att Sverige fått så gott rykte i NATO och att så många soldater och officerare fått erfarenhet av skarpa insatser skall vi tacka regeringen Persson för.

Sedan kommer ingen officer i Karlstad, Östersund och Strängnäs, att glömma Försvarsbeslut 2004. Och framförallt kommer ingen med koppling till Gotland att glömma vansinnesbeslutet att avmilitarisera ön. Men märkligt nog var Försvarsmakten bättre rustad att försvara Sverige när fokus på internationella insatser var som störst för 10-15 år sedan – än vad den är idag.

Vad gör då den sittande regeringen för att skapa en trovärdig utrikes- och säkerhetspolitik? Tyvärr inte särskilt mycket. Tvärtom har man gjort det ena klavertrampet efter det andra under det knappa halvår man suttit vid makten. Man inleder med att reta upp USA och Israel genom att erkänna staten Palestina. Därefter slår man stenhårt fast att Sverige inte skall söka medlemskap i NATO trots att fler svenskar är för ett NATO-medlemskap än emot.

Därefter följer Hultqvist underliga beteende i Sälen där han lämnar i förtid, Margot Wallströms arroganta avfärdande av NATO-utredning i riksdagens säkerhetspolitska debatt, den lövtunna utrikespolitiska deklarationen där Ryssland nämns en enda gång och nu debaclet där utrikesministern viker sig för Putins krav och kabinettsekreteraren lägger sig i Försvarsmaktens arbete. Det sistnämnda har dementerats från olika håll under dagen, 16 feb.

Nu står Sverige inför det viktigaste säkerhetspolitiska beslutet på 80 år. Vapenvilan i östra Ukraina har brutits, Ryssland fullföljer och Putin har åter visat sitt rätta ansikte. Den ryska ledningen åker i cirklar runt EU:s ledare och Merkel vill inte att USA beväpnar Ukraina. Mot den bakgrunden skall regeringen under våren lägga fram en inriktningsproposition, den som kallas försvarspolitiskt inriktningsbeslut.

Med stöd av försvarsberedningens slutsatser skall regeringen utforma förslag till riksdagen. Förslagen ska bygga på insatsorganisationen med omedelbart gripbara förband, tillgängliga utan föregående återtagning, utformade, resurssatta och övade för sina uppgifter och ska ta hänsyn till förmågeutvecklingen i omvärlden och de internationella samarbeten som Sverige deltar i. Förslag på inriktning av det civila försvaret ska också finnas med i propositionen.

Hittills har vi förstått på Försvarsmakten att det krävs rejäla anslagshöjningar. Någon försvarsovänlig journalist på TT slog fast att Försvarsmakten ”kräver” fyra miljarder extra per år. Denna formulering snurrade sedan runt i alla media. Det man skall ha klart för sig är att Försvarsmakten inte kräver någonting. Det är politikerna som tar beslut och det är politikerna som sitter på kassakistan. Försvarsmakten redogör för vad det kostar om man skall nå de mål som politikerna sätter upp.

Försvarsministern har öppnat för att värnplikten kan återinföras. Varför inte införa samhällsplikt? Alla män och kvinnor (och kanske alla nyanlända invandrare?) borde genomföra 6-12 månaders samhällsplikt för att förstå vad skattepengarna används till. Nu när vi har nollränta och finansministern tagit på sig spenderbyxorna är detta ett utmärkt tillfälle.

Slutligen: Det finns inget alternativ till NATO-medlemskap! Det spelar ingen roll om politikerna tillför fyra miljarder årsvis och fyrtio miljarder som en engångssumma – vi kommer aldrig att reda ut en säkerhetspolitisk kris ensamma. Inte ens med hjälp av Finland. Kom ihåg Johan Wiktorins ord – ”vi lever i en säkerhetssymbios med de baltiska länderna och Finland. Det är win-win eller lose-lose.”. I alla krig i världshistorien har segrarna varit i en allians med andra länder. Förlorare är små allianslösa länder med små försvarsmakter. Lär av Georgien. Lär av Ukraina. Lär av Moldavien. Se hur Putin tassar runt Baltikum medan han stövlar in i Ukraina.

Nu kommer vi inom kort att publicera #föpol-listan, som inte är en traditionell lista som #journalistan eller #fötwitt-listan utan snarare en beskrivning av vilka folkvalda som har makten över försvars- säkerhets- och utrikespolitiken. Tanken är att du som väljare, medborgare och skattebetalare skall påverka direkt och indirekt. Dels genom att följa andra försvarstwittrare och bloggare (”tillsammans blir vi klokare”), dels genom att följa journalister och påverka dem att skriva mer neutralt, mer objektivt och dels följa och påverka politiker så att de vet vad du som väljare tycker är viktigt.

Genom #föpol-listan kommer du närmare ansvariga politiker och de kommer närmare dig. De skall inte kunna gömma sig bakom partipiskor eller kollektivitet, de skall få grävande journalister efter sig genom dina tips och de skall känna att deras kunskap, mod och beslutsförmåga har betydelse och gör skillnad. Stor betydelse. Stor skillnad. Hjälp dem i deras arbete, få dem att förstå att de inte kan slarva sig igenom sin mandatperiod. Behövs det verkligen? Döm själv:

ÖB hävdar på FoF i Sälen att det är det starkaste och vassaste försvar Sverige någonsin haft. Läs talet http://t.co/6gsGbzsmOA #sakpol
— Lena Asplund (@lenaasplund) 9 februari 2015

Deltar strax i aktuella debatten om det säkerhetspolitiska läget. Kommer tala om vikten av en breddad hotbild och insatser för fred.
— JakopDalunde(@JakopDalunde) 22 januari 2015

Vi måste återfå ubåtsjaktsförmågan m helikoptrar. Sen finns det andra eftersatta områden så som luftvärn o att det saknas tusentals soldater
— Mikael Oscarsson (@MikaelOscarsson) 14 november 2014

Om ett par timmar inleds vapenvilan i #Ukraina. Låt oss hoppas att alla respektera den! (och om någon bryter den; låt priset bli högt).
— Hans Linde (@linde_hans) 14 februari 2015

För övrigt anser vi att Sverige bör gå med i NATO.

Stridsflyg 2030 – flygbaserna

Jag beskriver bakgrunden till ett nytänk i flygbassystemet 2030 i ett nyligen gjort inlägg hos Wiseman’s Wisdoms. Det är obligatorisk läsning för att förstå varför nuvarande bassystem, och den tidigare hyllade Bas 90, inte längre räcker till som grundkoncept. Delar för denna artikelserie om stridsflyg 2030: Förutsättningar Neural – UCAV med värdflygplan Flygbassystem 2030 Simulerad…

För Sverige i tiden – del 1

Sverige står nu inför den största säkerhetspolitiska utmaningen på 80 år. Det är svårt att förstå varför så många svenska politiker, och för all del journalister, just nu tänker och talar på ett så djupt historielöst sätt.

Vi skall nedan försöka redogöra för några händelser som är av särskild vikt när man som politiker vill förstå dagens säkerhetspolitiska situation.

När första världskriget bröt ut 1914 var Gustaf V kung över Sverige. Hans valspråk löd Med folket för fosterlandet. På den tiden existerade inte Sovjetunionen, det fanns inga kommunistiska stater alls men det hade ingen större betydelse för den svenska aversionen mot det ryska grannlandet. Sverige och Ryssland har krigat av och till sedan Gustav Vasa. När Hitler slöt den baksluga pakten med Stalin den 23 augusti 1939 var det en och annan historiker som förskräckt betraktade den svenska allianslösheten som en vandring längs knivens egg.

Så sent om lite drygt hundra år tidigare hade Sverige utkämpat Finska kriget mot en allians bestående av Ryssland, Frankrike och Danmark m fl. Sverige hade klokt nog allierat sig med Storbritannien. Som alla vet förlorade Sverige Finland i detta krig men utan alliansen med britterna hade vi mycket väl kunnat förlora stora delar av Sverige till Ryssland med tanke på hur kriget utvecklade sig och hur trupperna stod vid stilleståndet i Frostkåge. Royal Navy utgjorde en viktig faktor då Tsar Alexander tog beslut om att acceptera villkoren i Fredrikshamn den 17 september 1809.

”Ålandshaf, Bottniska Wiken samt Torneå och Muonio Elfwar skola hädanefter utgöra Gränsen mellan Ryska och Swenska Rikena”

Men allra viktigast är slutsatsen som Finland måste dra. Att ha en svag ”allierad” med en svag ledning mot en stor och stark fiende som dessutom ingår i en stor och stark allians är inget bra utgångsläge. Efter freden i Fredrikshamn blev Finland sig aldrig mer likt. Det var nu de facto en del av Ryssland, något som kom att prägla den finska säkerhetspolitiska miljön i nästan 200 år fram till 1991 med undantag av kortare perioder under andra världskriget. Inget sagt om att livet under den svenska överhögheten var ett underbart tillstånd.

Även om finnar (och svenskar samt tyskar) dog för Finlands sak under 40-talet så slutade trots allt Finlands granne som en segrarmakt efter freden 1945 vilket satte minst lika stark prägel på det finska samhället som under tiden som storfurstendöme. Under mellankrigstiden härjades Finland av motsättningar mellan röda och vita och den Sovjetiska påverkan (på de röda) var en destabiliserande faktor.

Efter andra världskriget blev Gustav VI Adolf kung i Sverige och tog sig valspråket Plikten framför allt. Detta valspråk kan tjäna som fond till den säkerhetspolitik som Sverige drev under hotet av en invasion från öster. Vi vet idag att Sovjetunionen och Warszawa-pakten hade detaljerade invasionsplaner för Sverige, inte bara för taktiska eller operativa bruk utan för att inlemma Sverige i Östblocket så väl politiskt som kulturellt. Detta var väl etablerat efter kriserna i Ungern 1956 och Tjeckoslovakien 1968.

Sverige såg sig med rätta som ett land med en mycket stark krigsmakt vilket var den yttersta garanten för fred och frihet. Utan den hade vi inte kunnat föra någon säkerhetspolitik värd namnet. Men den politiska klassen vägrade att ens prata om en anslutning till en allians. Skälen till detta är ännu idag inte otvetydigt vederlagda. Mycket klarnar när man läst Mikael Holmströms bok ”Den dolda alliansen” och vem som helst har kunnat räkna ut att Sverige i praktiken inte var alliansfria under några längre perioder av det Kalla kriget. Många vill också se Olof Palmes liv, gärning och död som ett offer för vår skenbara alliansfrihet.

När vår nuvarande kung Carl XVI Gustaf blev kung 1973 tog han valspråket För Sverige i tiden. Syftet var att slå an en ton av modernisering och framåtblickande vilket säkert var naturligt efter industrialisering, rymdålder och svensk tillväxtexplosion. Under 1970-talet var Sverige ledande i världen på rad tekniska områden men hade också en egen kulturexport. Initialt mest ”den svenska synden” men ABBA, Björn Borg och Ingemar Bergman var världsstjärnor som mätte sig med sina motsvarigheter i England, USA och resten av världen.

Samtidigt hade Sovjetunionen börjat inse att de alltid skulle vara näst bäst på teknik. De förlorade rymdkapplöpningen och deras exportvaror var inte gångbara annat än inom WP. De var inte alls lika duktiga som USA och Israel på underrättelsetjänst särskilt när tekniken gjorde sitt intåg även inom detta område. Dessutom hade deras officerare en tradition av att studera Sun Tzu snarare än Fredrik den Store, Moltke eller Clausewitz.

De tog då ett beslut som visade sig vara synnerligen klokt. De valde att släppa mycket av det traditionella spioneriet till förmån för påverkan och subversion. Just det året som Tjabo blev kung så hade USA utvecklat nästa generation ”Surface-to-surface guided missile”, nämligen Pershing II. När USA 1975 fick klart för sig att man tappat det strategiska överläget över WP i Europa efter att Sovjet introducerad SS-20 började en tio-årig kapplöpning där alla medel var tillåtna. Båda sidor excellerade i desinformation och vilseledning och båda sidor försökte dölja sina egentliga avsikter.

I början av 80-talet hade Sovjet förstått att USA var på god väg att fullfölja sitt beslut att gruppera Pershing II i Västtyskland satte de igång och placera ut SS-20 i hundratal. När det gick upp för dem att detta inte påverkade USA:s beslut (varför skulle det?) och de därmed också förstört alla vidare diplomatiska möjligheter så återstod endast subversion och desinformation.

Under den första halvan av 1980-talet började KGB-agenter att infiltrera den västtyska fredsrörelsen. Man försåg dem med kunskap och pengar utan att någon förstod var resurserna kom ifrån. Framåt 1985 lyckades rörelsen (med KGB:s hjälp) att mobilisera 300 000 demonstranter i tio tyska storstäder. Den största demonstrationen genomfördes i Heilbronn där avskjutningsplatserna fanns, hela 30 000 personer samlades där. Även i England och Italien demonstrerades det. Men trots att demonstrationerna var riktade mot båda blocken så fanns det inte ett spår av demonstrationer i Sovjetunionen eller i något annat WP-land. I samband med demonstrationerna kan man misstänka att KGB också tänkte försöka genomföra sabotage. Flera bomber exploderade i Tyskland i samband med protesterna. Detta lyckades dock inte.

Efter detta (samt en del andra händelser av liknande karaktär) insåg KGB att detta var framtidens melodi. Genom att indirekt påverka grupper av människor i de länder som de avsåg att besegra så skulle inte ett skott behöva avlossas och inte ens ett tal behöva hållas. Människor som på olika sätt kunde påverka makten, var en del av makten eller kunde destabilisera samhället så att det kunde förändras i en riktning som var gynnsam för Sovjet ringades in och identifierades. I det här läget insåg alltså KGB att det var fullkomligt ovidkommande om dessa grupper sympatiserade med sovjetkommunismen. Bara de direkt eller indirekt kunde bidra till att öka Sovjetunionens makt över landet i fråga så var allting frid och fröjd.

Under hela Kalla kriget identifierade Sovjet också länder utanför WP-sfären som redan var instabila och som av olika skäl inte hade något till övers för USA, Israel eller Västeuropa. Sådana länder var t.ex. Egypten, Syrien, Irak, Libyen, Sudan, Chile, Uganda, Nicaragua, Mocambique och Angola. Dessa länder fick ekonomiskt bistånd, köpa vapen billigt, tekniköverföring och politisk rådgivning. Ofta blev ledarna i dessa länder oändligt rika och mäktiga t ex. Saddam Hussein, Muammar Khadaffi och Hafez Al-Assad.

När WP och Sovjetunionen kollapsade 1989-91 så var det inte på något sätt så att KGB tappade bort dessa strategier. Det enda som hände var att pengarna tog slut. Övertygelsen om att idéerna var mycket användbara var orubbad.

Vladimir Putin var vid Kalla krigets slut rådgivare till Leningrads borgmästare. 1991 bytte staden namn till St. Petersburg. Vid den tidpunkten hade han arbetat totalt 16 år i KGB. Han slutade officiellt med graden överstelöjtnant den 29 augusti 1991. Därefter följde en inte helt spikrak politisk karriär i St. Petersburgs politiska liv och därefter i Moskvas spindoctor-värld från 1996.

Men den 25 juli 1998 utnämndes Putin till chef för FSB. FSB är som bekant arvtagaren till KGB:s andra direktorat – alltså inrikes säkerhetstjänst. Denna position hade han fram till dess att han svors in som Rysslands president den 7 maj 2000. Men redan den 7 mars 2005 blev FSB direkt underställda presidenten – Vladimir Putin var återigen chef för den ryska säkerhetstjänsten. Och om någon undrar är det Putin som utser SVR:s högsta chef och denne rapporterar direkt till Putin (SVR = utrikes underrättelsetjänst). Som tidigare beskrivits ingår numera gamla FAPSI (signalunderrättelsetjänst och cyberkrigföring) i FSB och som alla vet vid det här laget så kontrolleras i stort sett alla nyhetsbyråer i Ryssland av staten.

Av ovanstående kan man dra slutsatsen att Ryssland idag leds av en f.d. KGB-officer som har skaffat en rejäl erfarenhet av subversion och desinformation under 16 år på fältet för KGB. Hans huvudsakliga hemvist under den perioden var dessutom Östtyskland med uppgifter i Västtyskland. Därutöver har han lärt sig politik den hårda vägen, främst under en period när Ryssland aktivt närmade sig väst och hade nära kontakter med amerikanska aktörer som senare lett fram till det omfattande samarbetet med t.ex. PR-byrån Ketchum. Ketchum har haft t.ex. Delta Airlines, Kodak, IBM, HP, World Economic Forum, Philips och Roche som kunder. Denna byrå har arbetat aktivt men anonymt för att stärka en positiv bild av Putin och den ryska regeringen världen över med den ryska staten som kund.

När Carl XVI Gustaf tog valspråket För Sverige i tiden kanske han inte trodde att världsordningen skulle ändras så många gånger som den gjort. Under hans (pågående) regim blev Kalla kriget iskallt men tog sedan slut, fred utbröt inklusive strategisk timeout och nu har det ersatts av ett förkrigsstadium som kan bli ett nytt kallt krig men definitivt ett varmt krig – en storskalig väpnad konflikt i Europa.

Den här veckan avgörs Europas öde för decennier framöver. Och i allra värsta fall slutar ett misslyckande i en global katastrof i form av ett kärnvapenkrig mellan USA och Ryssland.

Del 2 av ”För Sverige i tiden” kommer att beröra vad Sverige kan och bör göra i det läge som nu uppstått givet den historiska kontexten ovan.

För övrigt anser vi att Sverige bör gå med i Nato.

Kampen mot IS – behov, möjligheter och farhågor (uppdaterat 23.00)

Det var många som lyfte på ögonbrynen under Folk och Försvars rikskonferens i Sälen i början av januari när Margot Wallström i sitt tal nämnde att Sverige ska delta militärt i kampen mot IS. Något svar på ”hur” nämndes inte i talet, men det framgick senare att det handlade om att utbilda kurdiska Peshmerga som strider mot IS.

Koalitionsflygplan genomför anfall mot IS i trakten av Mosul

Ett prejudikat
Redan här har regeringen gjort ett avsteg från praxis. Det är mig veterligen första gången som Sverige genomför en internationell insats utan något FN-mandat. Normen i svensk säkerhetspolitik har varit att internationella militära insatser som Sverige ska ha delta i ska ha ett mandat från FN:s säkerhetsråd som grund. Enligt lag (2003:169) om väpnad styrka för tjänstgöring utomlands har regeringen själv möjlighet att utan Riksdagens specifika medgivande fatta beslut om svenskt militärt deltagande i fredsbevarande insatser beslutade av FN (d.v.s. enligt FN-stadgans kapitel 6) eller OSSE. För fredsframtvingande insatser krävs ett riksdagsbeslut.

Vad gäller den kommande svenska utbildningsinsatsen i Irak finns inget FN-mandat att luta sig tillbaka mot och det är som sagt mig veterligen första gången Sverige använder sig av den andra öppning som FN-stadgan medger för militära insatser på annat lands territorium, nämligen på inbjudan av det landets regering. Det intressanta här är att Sverige ska utbilda den kurdiska Peshmerga i norra Irak att strida mot IS. Det är alltså inte de irakiska regeringsstyrkorna som ska utbildas och Kurdistan har heller inte en folkrättslig status som medger att man kan bjuda in andra statliga aktörer att använda sina militära resurser på det egna territoriet.

Vi bevittnar alltså här ett nytt prejudikat i hur svenska militära insatser kan genomföras. Det som förvånar är att det är en socialdemokratisk regering som driver det hela eftersom det är just Socialdemokraterna som hårdast drivit linjen att det måste finnas ett FN-mandat i botten för en svensk militär insats ska kunna bli aktuell. Uppdatering 23.00: Det svenska deltagandet i EU:s insats i Makedonien 2003, Operation Concordia, skedde också på begäran av landets regering och utan FN-mandat. Mycket lite finns bevarat på nätet om denna insats och om jag förstått det hela rätt var EU-insatsen ett förlängning av en NATO-insats med FN-mandat, på den makedonska regeringens initiativ. Sverige deltog med totalt 10 observatörer, där hela insatsen utgjordes av 400 personer.

Vad man kan konstatera är att utbildningsbehovet hos de aktörer som strider mot IS har funnits länge. Först till våren väntas regeringen lägga fram en proposition om insatsen och förhoppningsvis kan riksdagen fatta ett beslut innan sommaruppehållet. Det har då gått nästan ett år sedan IS påbörjade sin storoffensiv som gjort att man lagt under sig stora delar av Syrien och Irak och förorsakat ett oerhört lidande bland de befolkningsgrupper och religioner man inte tolererar. Bilderna från den misär de flyende yazidierna fått utstå på berget Sinjar under förra sommaren eller berättelserna från kvinnor och flickor som tillfångatagits av IS och sedan fått utstå fasansfulla övergrepp, bör ha chockat oss alla. Vad som i lika grad bör chockera oss svenskar är att en större mängd svenska medborgare reser ner till detta krig för att strida för IS och aktivt delta i de övergrepp organisationen begår, där man får leta djupt i historieböckerna för att hitta motstycken.

Under förra året antog FN:s säkerhetsråd ett antal resolutioner om situationen i Syrien och Mellanöstern, varav några var riktade mot IS framfart. Mer offensiva resolutioner har i Säkerhetsrådet i närmaste vanlig ordning blockerats av Ryssland och Kina. Därmed har de stater som velat ta striden mot IS fått göra det antingen på inbjudan av Irak eller genom att ta saken i egna händer. De resolutioner som Säkerhetsrådet lyckats anta sedan sommaren uppmanar medlemsstaterna att agera kraftfullt för att förhindra tillströmningen och rekryteringen av personer till IS. Det är svårt att sätta någon godkänt-stämpel på den svenska hörsamheten mot dessa resolutioner. Det är fortfarande fullt lagligt att som svensk medborgare åka till området och strida för IS. Det enda som är straffbart med mycket lågt värde på straffskalan är att rekrytera personer, men det är närmast omöjligt att bli straffad för. Att återvända efter att ha stridit för IS är att betrakta som riskfritt. De som drabbats av IS är knappast i stånd att vittna och för att något åtal ska bli aktuellt lär personen i fråga också behöva ta sig till Sverige och stöta på förövaren. I övrigt rekommenderar jag Morgonsur i dessa frågor.

Svensk officer utbildar maliska soldater inom ramen för EUTM Mali

Ett nationellt intresse
Vad hade då Sverige kunnat göra? Med tanke på att praxis avseende internationella insatser nu ändå ska brytas, hade möjligheten funnits till ett mer aktivt bidrag. Ett flertal västländer, däribland grannlandet Danmark, har sedan tidiga hösten genomfört flygoperationer mot IS. Några få länder, däribland Storbritannien och Kanada, har satt in specialförband på marken för att samla in de underrättelser som krävs för att genomföra flyganfallen med någon som helst effekt. Tvärtemot vad många tror är flygoperationer ineffektiva i den här typen av krigföring. Visst, det är enkelt att sända iväg en insats och därigenom framstå som handlingskraftig men vad som krävs är att det finns korrekta underrättelser för att identifiera mål och framförallt förband på marken som kan hålla terrängen och skapa och upprätthålla stabilitet. Långsiktigt är det sedan naturligtvis en fråga om demokratiskapande och därmed en fråga för civila insatser.

Ett av de stora behoven för att nå framgång i striderna är som nämnt just underrättelser. De flygstridskrafter som sedan i höstas bekämpar IS är i stort behov av målunderlag för att kunna genomföra anfall mot IS, inte minst för att minimera risken att träffa civila mål. Här är bildunderrättelser av stor vikt, varvid t.ex. Frankrike och Kanada satt in flygstridskrafter med spaningsförmåga. Operationsområdet är dock större än de resurser man förfogar över. Liksom fallet vid Libyeninsatsen hade svenska JAS 39 här kunnat göra en mycket god insats med den för internationella insatser utmärkta spaningsförmåga som Flygvapnet förfogar över. Man hade därtill kunnat delta i en kinetisk roll med anfall mot markmål.

Det bidrag som kunnat åstadkomma en ännu högre effekt är just det förband som Sverige nu sätter in i Mali, nämligen underrättelsebataljonen. Underrättelsebataljonen är Sveriges mest kvalificerade underrättelseresurs när det gäller att hämta in underrättelser av den typ som är aktuella i Mali och i Irak. Skillnaden mellan Mali och Irak är dock att kampen mot IS i betydligt högre grad är ett nationellt svenskt intresse än Mali. Sverige har mycket få invandrare från Mali och inga egentliga nationella intressen i området. Det största intresset lär utgöras av att samla internationell good-will för att kunna ta en plats i FN:s säkerhetsråd. Al Qaida i Mahgreb (som verkar i Mali) är ingalunda ofarligt, men ur en svensk synvinkel vill jag hävda att kampen mot IS ett mycket större nationellt intresse. Sverige har 100 000-tals invandrare med rötter från Kurdistan, Syrien och Irak. Vi har därtill ett icke obetydligt problem med ”resenärer” i form av svenska medborgare som reser till området för att slåss för IS. Sverige är också ett av de största mottagarländerna i Europa vad avser flyktingar från området.

Karta över MINUSMA:s förband. Sverige kommer att basera utanför Timbuktu

Det ska också nämnas att den typ av underrättelser som underrättelsebataljonen hade kunnat samla in i Irak hade kommit till betydligt bättre användning i Irak än i Mali. Det råder inget tvivel om att MINUSMA (FN-insatsen i Mali) behöver deltagarländer som Sverige, men den stora frågan är fortsatt vem som ska agera på de kvalificerade underrättelser som Sverige samlar in i Mali. De enda länder som har håller hög militär kvalitet i MINUSMA är Nederländerna och Sverige. Frankrike är också aktivt i Mali, men med en nationell insats utanför MINUSMA. I övrigt består MINUSMA mest av länder med låg militär kvalitet som får svårt att effektivt agera på de underrättelser som Sverige kan bistå med. Det finns t.ex. inga kvalificerade flygstridskrafter i MINUSMA utöver de nederländska attackhelikoptrarna, som dock är aktiva inom en annan del av landet än den svenska insatsen. I fallet med Irak finns istället gott om förband som kan agera på underrättelser som samlas in och därmed uppnå en effekt hos motståndaren annat än att kartlägga vad denne gör.

Svenska möjligheter och farhågor
I och med att man redan bryter praxis och utnyttjar folkrättens möjlighet att agera på inbjudan av en stat för att skicka en insats med militär personal för att utbilda Peshmerga, skulle man lika gärna på samma sätt som Danmark kunna skicka flygstridskrafter och underrättelseförband.

Den som följt mig på Twitter vet dock att jag varnat för att sätta in Nordic Battle Group, NBG, i en insats nu under första halvåret då förbandet står i beredskap. NBG är det mest kvalificerade markförband som Försvarsmakten förfogar över och har därtill en rad komponenter från även andra delar av Försvarsmakten. Sätts NBG in är dessa resurser indisponibla för det svenska försvaret under minst den månad det tar att ta hem förbandet om behov skulle uppstå på hemmaplan. Kombinationen med att ha delar av underrättelsebataljonen ute är än mindre lyckad eftersom detta också är ett av Försvarsmaktens mer välutbildade och välutrustade förband. Att sända ut ett flygförband internationellt skulle också vara en nationell risktagning, om än mindre då tiden för att ta hem ett sådant förband handlar om dagar istället för en månad.

En annan farhåga är vilken polarisering som kommer att uppstå i det svenska samhället till följd av insatsen i Irak. Redan Afghanistan-insatsen innebar viss förhöjd risknivå, men var i mindre grad kopplad till terrorism samt med ett fåtal svenskar som reste till området för att slåss för ”saken”. Det finns redan nu flera 10-tal svenska medborgare som återvänt från att ha krigat för IS och detta är utan tvivel ett hot mot det svenska samhället som kommer att förstärkas när Sverige börjar ta en aktivare roll i kampen mot IS.

Hittills har det svenska engagemanget mot IS mest kännetecknats av det som med ett fåtal undantag varit ett signum för svensk säkerhetspolitik sedan 1939 – strategisk obeslutsamhet.

Gästinlägg: Fredsekonomiskt kontra insatsrationellt

Debatten om försvarslogistiken är nu inne på det sjätte gästinlägget och den här gången ur ett flygunderhållsperspektiv från J.K Nilsson.

Tidigare inlägg i ämnet:
– Chefen FMV Förråd, Service, Verkstäder, Thomas Salzmann
– ”DDrilog”, specialistofficer inom militär logistik
– Försvarsmaktens logistikchef, konteramiral Thomas Engevall
– ”Ursäkta röran vi bygger om” av Mattias Lagerkvist
– ”Fartygsunderhåll eller ökad försvarsförmåga?” av Niklas ”Skipper” Wiklund

Wiseman
–––––––––––––––––––––––––––––––––––––

Fredsekonomiskt kontra insatsrationellt

Som Niklas ”Skipper” Wiklund skriver har detta inlägg kunnat publiceras på egen blogg men av principen för sammanhållen debatt väljer jag också att skriva ett gästinlägg här. Som vanligt för oss bloggare med signatur och egen plats är detta den egna personliga uppfattningen och inte en myndighets eller del av en myndighets åsikt

Chefen för FSV skriver i sin artikel på FMVs hemsida om pågående diskussion gällande ”Försvarslogistik”. Min erfarenhet är att det fredsekonomiska produktionsperspektivet alltid trumfar över det insatsrationella, speciellt inom flygvapnet har detta varit tydligt.

Mitt första exempel är hur det fredsrationella produktionskravet omöjliggör att öva mot krigsförbandsspecifikation för att bli duglig i insats. Krigsförbandsspecifikation beskriver vilka förmågor och konster ett förband har och kan utföra, detta omsätts i ett TTEM-dokument som beskriver materielbehov i form av antal och utformning. Att stå på en linje och klargöra flygplan för utbildning i fred vid en flygflottilj är något helt annat jämfört med att öva för krig på en flygbas. Det överordnade kravet i militär flygverksamhet är att upprätthålla ett säkert uppträdande för egen personal men också mot ”tredje man”, denna säkerhet säkerställs i stor utsträckning genom att följa lagar, regler och upprätthålla luftvärdighet. Luftvärdighet upprätthålls genom att underhålla och klargöra flygfarkoster enligt gällande regler, instruktioner, rätt utrustning och rätt utbildning. I andra hand kommer krigsduglighet och förmåga. Den utrustning som anskaffas kommer då som i lägsta antal att anskaffas för att möta kraven på att upprätthålla luftvärdighet i underhåll och klargöring i daglig verksamhet vid flygunderhållskompanier och flygverkstäder, principen har varit att det är insatsorganisationens behov som har varit behovstaket. Flygverkstäderna har sedan länge stått utanför krigs/insatsorganisation men har haft behov av verktyg och utrustning. Därefter har vi exportkunder av Gripen som också har behov av verktyg och utrustning. Till sist har vi också ett rent produktionsförband och skolor för JAS 39 i Sverige som också har behov av flygunderhållsutrustning

I syfte att hålla nere kostnader har Försvarsmaktens flygunderhållskompanier därför fått uppsättningar av verktyg och utrustningar uthyrda till exportkunder och utlånade till flygverkstäderna och skolor/produktionsenheter. Konsekvensen av detta är att övningsverksamhet och samtidig produktion blir en prioriteringsfråga, även en insats som incidentberedskap utanför flygflottiljerna eller Operation Karakal påverkar den ordinarie verksamheten. Man kan ju tycka i konsekvensens namn att nu när flygverkstäderna har lämnat försvarsmakten att verktyg och utrustningar som är lånade ifrån insatsförband också ska återlämnas.

Mitt andra exempel följer i linje med det första nämligen hur reservdelar och utbytesenheter (reparerbara underenheter) har anskaffats i en ringa mängd med prioritering för fredstida produktion. I samband med att flygplan har hyrts ut till utländska operatörer har också reservdelar och utbytesenheter sålts ifrån svenska förråd till de utländska operatörerna, nu har de utländska operatörerna betalat för att få tillgång till dessa men Försvarsmakten har valt att inte återanskaffa den materielen i tillräcklig mängd. Det här förhållandet leder till att Försvarsmakten måste hushålla med sina resurser. Flygplanen blir också flygande förråd, något som också uppmärksammades i samband med bytet av stödsystem till PRIO en händelse som ytterligare satte press i bristsituationen. Detta har till del lindrats av att det funnits flygverkstäder på flygflottiljerna. Flygplan som står en längre tid för underhåll på både verkstäder och inne på flygunderhållskompanierna har fått släppa till apparater som sedan monterats in i flygplan som ska flyga. Ett flygplan på verkstad kan i dagens läge innebära skillnaden mellan en lyckad vecka eller en vecka där inga flygplan kan flygas av en division.

För F 17 kommer avvecklingen av flygverkstaden i Ronneby att bli kännbar då det inte kommer att finnas ett ”handförråd” av utbytesenheter nära. I fredsekonomiska termer är det vansinne att hålla en verkstad öppen när vi nu har en sådan överkapacitet av verkstadsplatser att det finns tillräckligt antal flygplanplatser vid två verkstäder att genomföra det planerade underhåll som den planerade flygtiden ifrån F 7, F 17 och F 21 genererar.

Mitt tredje exempel när rationalitet och förmåga värderas olika är påståendet att vi inte ska göra dubbelarbete och spara in dubbelkompetenser utan vi ska ha tydliga gränser mellan beställare och utförare. För att beställa något så komplext som ett flygsystem ska försvarsmakten kravställa vad de vill kunna göra med flygplanet. FMV som ska leverera systemet ska ha smarta ingenjörer som främst ska ha kompetens att omsätta Försvarsmaktens krav till testbara krav och beställa det ifrån leverantören. När det gäller systemförståelse och kunskaper om angränsade delsystem är det något som finns som organisatoriskt minne, det är inget som det aktivt arbetas med. Leverantören har inget ekonomiskt incitament till att göra annat än det som beställs, upphandlaren får inte arbeta med mer konkret än övergripande delsystemlösningar och beställaren ska kravställa på en hög abstraktionsnivå. Nu har vi varit fredsekonomiska och inte skapat organisationer som har samma eller likartade kompetenser men vad blir reslutatet?

Slutsatsen blir att dagens syn på logistik är att logistiken primärt ska hushålla med den ekonomi som enkelt kan redovisas, inte att rationellt stödja våra insatsförband. Logistiken har blivet ett fokusområde som studeras för dess egen skull, inte vad den ska stödja och möjliggöra.

J.K Nilsson

Stridsflyg 2030 – Neural UCAV

Den första delen i denna serie definierade i grova drag förutsättningarna för en idé för stridsflyg 2030. Denna del kommer att förklara den operativa och skalbara delen, Neural. Det är en UCAV inte olik nEUROn. Delar för denna artikelserie om stridsflyg 2030: Förutsättningar Neural – UCAV med värdflygplan Flygbassystem 2030 Simulerad strid och utvärderingssystem 2030…

Observationer och tyngdpunkter

SA-15 och Pantsir-S1 är två av Rysslands nyaste och mest kvalificerade luftvärnssystem. De är inte lika allmänt kända som SA-21 (S-400) som ofta förekommer i den säkerhetspolitiska debatten runt Östersjön av den enkla anledningen att de är korträckviddiga system. Dock mycket kapabla sådana och utan direkta motsvarigheter.

SA-15

SA-15 utvecklades under 80-talet som nytt korträckviddigt luftvärn till de ryska väpnade styrkorna. Systemet är radarbaserat och utnyttjar kommandostyrning för att leda in roboten och räckvidder på omkring 12 km i sida och 6 km i höjd. Redan från början gavs förmåga mot svårbekämpade precisionsvapen som kryssningsrobotar och styrda bomber, varvid bekmämpningsförloppet i hög grad automatiserats. Som ofta på ryska system finns en optronisk sökare som backup i störda miljöer. (För övrigt meddelades i veckan att SA-15 som skyddade OS i Sotji hade avvärjt flera försök till terroristattacker med drönare. Trovärdigheten kan man fundera över)

Pantsir-S1

Pantsir-S1 är ett betydligt nyare system än SA-15 och nyttjar en kombination av 30 mm automatkanoner och robotar för att bekämpa luftmål. Systemet har en ännu bättre förmåga mot inkommande precisionsvapen än SA-15 och är framst avsett att närskydda högvärdiga mål. Eldledningsradarn nyttjar den lilla lucka i K-bandet där en radar kan verka utan att snabbt dämpas ut. Detta ger flera fördelar, både i upplösning men också då mycket få motmedelssystem ännu har förmåga i K-bandet, allra minst störsändare (som kuriosa kan nämnas att det svenska rbs 23 BAMSE som avbeställdes i mitten av 00-talet, också nyttjade K-bandet). Bekämpningsförloppet är högt automatiserat med tanke på den typ av mål som är prioriterade. Räckvidden på automatkanonerna uppges till ca 4 km, medan robotarna kan bekämpa mål upp till 15 höjd och 20 km i sida. Hade jag fått välja fritt och utan förbehåll så hade jag faktsikt valt Pantsir-S1 som luftvärnparaply åt de svenska flygbaserna och liknande objekt just med tanke på systemets förmåga mot precisionsvapen.

Detta är som sagt två mycket kapabla system med mycket högt underrättelsevärde, inte minst Pantsir-S1 med dess avancerade radar.

Förekomst i Ukraina
Varför då detta inlägg om ryska korträckviddiga luftvärnssystem? Under januari har ett antal bilder dykt upp på just dessa två system i östra Ukraina. Redan under hösten har hittats robotrester som skulle kunna komma från Pantsir-S1, men bilder har saknats på systemen i sig. Den första är en SA-15 med omladdningsfordon som sågs i Shakhtersk, öster om Donetsk den 20 januari.

För några dagar sedan dök även bilder upp på nosen på en 9M331, d.v.s den luftvärnsrobot som används. Den här gången ska bilden ha varit tagen i Nizhnyaya Krynka.

Nose is marked 9M331, fins & other markings confirm is TOR which indicate TOR system fired in Nizhnyaya Krynka @OSINT pic.twitter.com/yvGbT04FbB
— Nathan J Hunt (@ISNJH) 26 januari 2015

Нижняя крынка. Предположительно ЗУР от ЗРК ”ТОР-М1” pic.twitter.com/BeiRGgqLHe
— Kirjali (@Kirjali) 26 januari 2015

Nosen kan jämföras med denna bild på SA-15 i avfyrningsögonblicket

Den senaste veckan har även Pantsir-S1 börjat figurera bild. Först i form av bilder inifrån Ryssland nära den ukrainska gränsen, där systemet på en bild faktiskt har de klassiskt övermålade beteckningarna som är normalprocedur för rysk materiel som sänds in i Ukraina (söker man vidare på de bilder som finns i nedanstående tweets, hittar man även en bild i serien med en soldat stående på bandaggregatet till en SA-15). Vkontakte-profilen (VKontakte = ”I kontakt” är den ryska motsvarigheten till Facebook) där bilderna först publicerades, är nu raderad.

Российские зенитно-ракетные комплексы ”Панцирь” и ”Тор” у границы с Украиной. pic.twitter.com/UNzwc9g7Su
— Askai (@askai707) 23 januari 2015

Only 300 meters away from the Ukrainian border: ’Panzir-S1 air and missile defense’. #Russia pic.twitter.com/KRiwrWuQfe
— Onlinemagazin (@OnlineMagazin) 23 januari 2015

«Панцирь С-1», «Тор» и чурки приехали к нам в гости. Подлежат уничтожению. pic.twitter.com/qeUBIDkyvH
— DEN (@kmtznk) 24 januari 2015

Den vänstra bilden i tweeten ovanför har flera gånger omnämnts som tagen i Shakhtersk, men skulle lika gärna kunna vara tagen där de föregående tagits. För några dagar sedan dök det även upp en bild tagen i trakten av Donetsk på en Pantsir-S.

Панцирь-с1 в #макеевка pic.twitter.com/qIUH7kRpiX
— Дно Макеевки (@MordorOutdoor) January 29, 2015

Enligt de ursprungliga uppgifterna skulle bilden vara tagen i Makeevka, dit den också geolokaliserats.

ЗРПК ”Панцирь-С1” російських загарбників в #Макіївка(локація-> @ZORDEXXX) https://t.co/bqJZNl8Am4 pic.twitter.com/lfrweHyJMe
— Антирежим Йолки (@murderotica_) 28 januari 2015

Why is one of most modern RU army air defense systems in Makeevka? http://t.co/z4VYyOI1Po pic.twitter.com/2wNFDfxPur via @Conflict_Report
— Robert Paul (@RobertPaul1) 30 januari 2015

Värdet av observationerna
Varför är då dessa observationer så intressanta? Som beskrevs i inledningen så är dessa system av mycket högt värde för Ryssland och att skulle tekniken hamna i ett annat lands händer skulle det vara en nationell katastrof eftersom det då sannolikt till slut skulle hamna i amerikanska händer. Som jämförelse erbjöd CIA mycket stora summor pengar under 80-talet till UNITA-gerillan för att få tag på SA-8, den dåtida motsvarigheten till SA-15 och som Sovjetunionen hade satt in i Angola för att få den fälttestad.

Syftena med att sätta in SA-15 och Pantsir-S1 i Ukraina kan vara två. Det första är just att få dem fälttestade på riktigt, på samma sätt som man i somras satte in den senast levererade stridsvagnsmodellen T-72B3 och en rad andra nyligen levererade system. Testade mot vad är en rimlig frågeställning, som besvaras längre ner.

Det andra syftet är att man bedömer luftförsvarsuppgiften och framgångarna i östra Ukraina som så viktiga att de kräver ett kapabelt luftförsvar. När bilderna först dök upp på SA-15 och Pantsir-S1 i Ukraina gjorde jag bedömningen att de skulle kunna använda som indikator på huvudriktning. Med tanke på systemens art och värde lär detta ske i det man utsett som huvudriktning för den pågående offensiven eftersom är system man knappast vill sprida alltför mycket med tanke på förlustrisken/konsekvenserna.

Med tanke på att det ukrainska flygvapnet inte längre flyger, sannolikt både till följd av Minsk-avtalet och av logistiska skäl, har det varit ett frågetecken varför Ryssland skulle sända in så pass kvalificerat luftvärn i Ukraina, och varför man under januari ska har skjutit SA-15 en bra bit inne på pro-ryskt territorium.

Liksom det ukrainska säkerhetsrådet publicerar lägeskartor varje dag över situationen, så gör även den pro-ryska sidan det och framförallt genom bloggen dragon_first_1. Till namnet låter det som en amatörblogg, men sett till kvaliteten på lägeskartorna är det knappast det. De är mycket detaljerade och uppdateras mycket regelbundet och väl överensstämmande med de ukrainska. Likaså är den underrättelseinformation som skrivs ut om de ukrainska förbanden mycket detaljerad och har stämt mycket väl.

I torsdags publicerades denna lägeskarta, där punkten 13 i dygnets händelser var av synnerligt intresse.

Tochka-U, eller SS-21 Scarab som den kallas av NATO, är det vassaste av ukrainska arméns kvarvarande vapensystem. Det är en korträckviddig ballistisk robot avsedd mot högvärdiga mål av typen stabsplatser, underhållsförband, truppkoncentrationer etc. Ursprungligen framtagen för kärnsstridsdelar finns roboten även med konventionell stridsdel om ca 500 kg. Med tanke på den mediokra träffsäkerhet (≈ 70 m) är det inte mycket att komma med, men i salva kan god effekt uppnås. Det är dock ett dyrbart vapen och sätts därför endast in mot mål av mycket högt värde. I början av augusti satte Ukraina in systemet för första gången, vilket väckte stora rubriker och fick ryska medier att gå i spinn med konstruktiva filmer på hur befolkningen terrorbombades. Sedan dess ska systemet ha använts ytterligare någon gång enligt den pro-ryska sidan. Med tanke på situationen kring Debaltseve är det inte otänkbart att ukrainska armén satt in SS-21 mot högvärdiga mål som kunnat identifieras. Den intensitet i striderna som föreligger där innebär en hög ammunitions och drivmedelsåtgång för de mekaniserade förbanden och likaså artilleriet, varvid logistikförband blir mycket viktiga förband att bekämpa.

Som synes av lägeskartan, samt denna sida (publicerad efter kartan) ska robotarna ha ”sönderdelats i luften” och därför inte träffat sina mål. Det är en synnerligen intressant företeelse när det inte bara händer en robot utan flera.

Det verkar därmed onekligen som om det i närheten finns luftvärn som har förmåga att inkommande robotar. Det är bara att gratulera folkrepublikerna Donetsk och Lugansk till att man trots ett mycket trångt ekonomisk läge lyckats skaffa sig en förmåga som det svenska försvaret enligt Luftförsvarsutredning 2040 aldrig kommer att lyckas anskaffa på egen hand. Nu är det på inget sett bekräftat att det skulle vara just SA-15 eller Pantsir-S1 som skjutit ned Tochka-U. Båda systemen figurerar nämligen som närförsvar åt mer kvalificerat luftvärn som SA-11 och S-300/400 vilka har förmåga mot ballistiska robotar. De sistnämnda skulle till och med kunna ha genomfört bekämpning inifrån ryskt territorium.

Slutsats
Det kvalificerade luftvärnsskyddet i området gör att jag stärks i min tidigare bedömning att Debaltseve är tyngdpunkten för den ryska sidan i deras pågående offensiv i östra Ukraina. I samband med att striderna kring flygplatsen i Donetsk intensifierades, bröt strider även ut längs hela frontlinjen. Sedan dess har den ryska sidan lagt stor energi för att skapa en inringning runt staden Debaltseve och de ukrainska förband som finns där. Fullbordas inringningen (vilket sannolikt sker inom något dygn att döma av den information som sprids) kommer det att sannolikt att innebära ett nytt Illovajsk för Ukraina med förluster som blir mycket svåra att hantera psykologiskt. Tillsammans med förlusten av flygplatsen i Donetsk med mycket högt symbolvärde, skulle detta kunna skapa den obalans som behövas för att nå framgång på ett annat frontparti. Beroende på hur stora förband som Ukraina kan lyckas rädda från Debaltseve kan det till och med innebära att man får ge upp kriget.

Det är för övrigt intressant att se på lägeskartorna hur fronten legat närmast stilla de senaste månaderna till dess att offensiven sattes igång på allvar mot flygplatsen i Donetsk. Jämför valfri karta på dragon_first_1 från hösten (18 november, kanske?) med någon av de senaste dagarnas. Lägg gärna också märke till utvecklingen den senaste veckan.

Se även uppföljning 2/2

Frivilliga självförsvarsstyrkor

Svenska frivilliga har förstört en sovjetisk stridsvagn längs vägen Kemijärvi-Märkäjärvi under Vinterkriget

Den 30 november 1939 anfölls Finland av Sovjetunionen sedan Finland nekat till de territoriella eftergifter som Sovjetunionen krävt. Sedan 3 månader rasade i Europa det som skulle bli det andra världskriget sedan först Tyskland och därefter Sovjetunionen anfallit och annekterat var sin del av Polen i enlighet med den pakt man tecknat i slutet av augusti. Sovjetunionen hade därefter fortsatt med att annektera Estland, Lettland och Litauen på motsvarande sätt som användes på Krim förra året. De baltiska staterna ockuperades och ”folkomröstningar” genomfördes med resultaten att de tre staterna önskade bli upptagna i Sovjetunionen. Något som självfallet beviljades.

Om Molotov-Ribbentroppakten var en rejäl kalldusch för Sverige och dess illa rustade krigsmakt, så var Vinterkriget att strö salt i såren. Det svenska försvaret var i ett mycket dåligt skick sedan det ödesdigra försvarsbeslutet 1925. Under 30-talet hade viss upprustning påbörjats, men resultaten kom ideligen att försenas av krav på nya utredning från olika politiska partier. Följden blev ett omodernt och illa övat svenskt försvar vid krigsutbrottet 1939, där mobiliseringen var ett stort kaos.

Inte heller krigsplanläggningen hade hängt med utan stommen i krigsplanläggningen var från 1927, med viss revidering från 30-talet. De två krigsfall som förberetts var mot ett sovjetiskt anfall genom Finland, respektive ett anfall från någon av västmakterna i väster. Någon krigsplanläggning mot Tyskland existerade inte. När så Vinterkriget bröt ut fann sig Sverige stående med önskemål från Finland att verkställa det gemensamma försvar av Åland som förberetts så att den finska armén kunde koncentreras i öster. Regeringen vägrade och utrikesminister Sandler avgick i protest. En ambivalens infann sig också huruvida Sverige skulle förklara sig neutralt eller gå med i kriget på finsk sida. Beslutet blev att avvakta och se hur Danmark och Norge gjorde. Från Norge kom snabbt beskedet att man inte tänkte förklara sig neutralt. Sverige höll fortsatt inne med neutralitetsförklaringen.

Försvarsstabschefen (ÖB om några dagar efter som ÖB då inte fanns i fredstid) vill genomföra Ålandsplanen enligt den krigsplanläggning som fanns samt omedelbart mobilisera två fördelningar för att gruppera i Tornedalen om Röda Armén snabbt skulle bryta igenom norra Finland. Regeringen ville bara gå med på en fördelning, då farhågan fanns att det kunde verka aggressivt och därtill ansåg vissa statsråd det farligt att ha för många soldater som var sysslolösa. Från Finland kom nya propåer om materiellt stöd och även militärt. Den avgående utrikesministern som förespråkat detta meddelade statsministern att han själv kunde meddela den finska regeringen att hans löfte från tidigare under hösten om Åland inte skulle bli av.

Stödet för Finland var starkt hos den svenska befolkningen och inte minst Högerpartiet. Den socialdemokratiska regeringen kände sig till slut tvungen att gå med på ett stöd till Finland med pengar, materiel och en statligt sanktionerad frivilligkår (redan från krigsutbrottet hade frivilliga satt upp ett värvningskontor i Stockholm). Vid Lucia kunden en samlingsregering bildas och besluten fattas. Samtidigt började rapporter komma från svenska förband i norr att det kunde röra sig om dagar innan sovjetiska trupper nådde Torne älv om inte de trängda finska förbanden höll stånd. ÖB fick till slut mobilisera ytterligare en fördelning.

Något senare meddelade Finland att man nu sökt stöd hos Storbritannien och Frankrike, vilket dessa ställt sig positiva till. Det tog skruv i Stockholm där regeringen plötsligt insåg att man nu var hotad från tre håll. Sovjet i öster, Tyskland i söder och Storbritannien i nordväst, där farhågan var stark att en transitering av brittisk förband till Finland genom Sverige samtidigt skulle medföra en ockupation av malmfälten. Det skulle i sin tur tvinga Tyskland att anfall Sverige för att åter öppna upp malmtransporterna. De noter som togs emot från Storbritannien och Frankrike vid jul gjorde dock att regeringen kunde dra en lättnadens suck. Det ställdes inga krav på transitering utan endast uppmaningar till ökad svenskt stöd till den finska kampen, vilket ytterligare ökade incitamenten för ett svenskt agerande. Sverige måste hållas utanför kriget!

Den svenska hjälpen till Finland kom att bli mycket omfattande och insättandet av den svenska frivilligkåren i norra Finland avlastade de hårt trängda finska förbanden och fick den sovjetiska anfallskraften att avta. Ser man till siffror så medgav den svenska regeringen till slut att totalt 12000 värnpliktiga och 660 officerare skulle få delta i kriget i Finland, temporärt avskedade från Krigsmakten. Avseende materiel överfördes mycket stora delar av det den illa rustade svenska Krigsmakten förfogade över vintern 1940, däribland:
– En tredjedel av alla jaktflygplan (12/36)
– En dryg fjärdedel av artilleriet (144/544 pjäser)
– Nästan hälften av luftvärnet (100/244 pjäser)
– Två tredjedelar av pansarvärnet (92/145 pjäser)
– 347/1800 kulsprutor
– 135 000 gevär
– 51 miljoner(!) patroner

Regeringen gav till en början noggranna förhållningsregler för att försvåra för Sovjetunion att anmärka på det omfattande svenska stödet till Finland. De första 4000 man som skulle utgöra frivilligkåren skulle utrustas med en helt ny uniformsmodell som ännu inte tagit i bruk av Krigsmakten. Från all materiel, framförallt flygplanen skulle svenska beteckningar tas bort. Det visade sig dock till slut att Sovjetunionen hade svårt att anmärka på det svenska deltagande. Sovjetunionen ansåg sig nämligen inte som en part överhuvudtaget utan att man deltog i en intern finsk konflikt bistod den ”lagliga” finska regeringen i den karelska semesterorten Terijoki.

Så gick det alltså till med det svenska deltagandet i Vinterkriget, där det svenska stödet inte på det minsta sätt var försumbart även om det satt långt inne och anlände sent. Sverige klarade sig dock undan kriget och Finland klarade sig förhållandevis lindrigt undan i freden i mars 1940 jämfört med de ursprungliga krav som ställts.

Med ovanstående i åtanke återstår två frågor:

– Var de svenskar som slogs i frivilligkåren svenska soldater utsända för att genomföra svensk säkerhetspolitik?

– Om ja, vad säger då det om de ryska soldater som ”under tjänstledighet” strider i östra Ukraina med materiel ur ryska armén och övermålade markeringar?

BPM-97 alternativt Dozor-N pansarterrängbil i Lugansk. Enda brukare: Ryssland. Video. Se även Bellingcat för fler bilder

Tid 0:20. Grad-K raketartillerisystem infört i ryska armén 2012 framrycker efter eldgivning. Fotografen tar upp kameran lite för tidigt.

Inlägget om Vinterkriget bygger på följande böcker: Neutralitetens uppgång och fall (Ove Bring), Per-Albin och kriget (Alf W. Johansson), Sveriges militära beredskap 1939-45 (Wangel), Solidaritet på prov (Erik Carlquist), Det kringrända Sverige (Gunnar Hägglöf), Politiska anteckningar september 1939-mars 1943 (K.G. Westman), Spelaren Christian Günther (Henrik Arnstad), Den bräckliga barriären – Finland i svensk säkerhetspolitik 1948-1962 (Olof Kronvall), Finlands sak (Alf Johansson), Mellan Hitler och Stalin (W.M. Carlgren).

Stridsflyg 2030 – förutsättningar

Detta är en artikelserie i ett ännu okänt antal delar. Syftet är att beskriva hur de flygande och stridande delarna i ett framtida flygvapen kan se ut för att möta de förutsättningar jag anser vara viktigast. Idén är min egen och inget jag arbetat med under mina 17 år som Gripenpilot. Vissa teknikaliteter som kan…

Gästinlägg: Fartygsunderhåll eller ökad försvarsförmåga?

Debatten och försvarslogistik fortsätter och här kommer ytterligare ett gästinlägg från användarperspektivet eller i det här fallet perspektivet som fartygschef. Debattören den här gången är ingen mindre än ”Skipper”, men den här gången som fartygschefen Niklas Wiklund.

Tidigare inlägg i ämnet:
– Chefen FMV Förråd, Service, Verkstäder, Thomas Salzmann
– ”DDrilog”, specialistofficer inom militär logistik
– Försvarsmaktens logistikchef, konteramiral Thomas Engevall
– ”Ursäkta röran vi bygger om” av Mattias Lagerkvist

Wiseman

–––––––––––––––––––––––––––––––––––

Fartygsunderhåll eller ökad försvarsförmåga?

Det här inlägget hade jag förvisso kunnat publicera på egen bloggplats, men för att få en sammanhängande debatt så väljer jag istället att skriva ett gästinlägg här hos Wiseman. Det handlar om försvarslogistiken, ett ämne runt det har skrivits ett antal intressanta inlägg under de senaste dagarna.

En annan anledning att jag skriver här och inte på egen blogg är att jag för ovanlighetens skull skriver i min yrkesroll och inte som försvarsdebattör. Jag är inte logistiker, och kan alldeles för lite om turerna bakom försvarslogistiken för att ge mig in i debatten med samma detaljeringsgrad som de övriga experterna. Däremot är jag och mina kollegor i allra högsta grad beroende av att logistiken fungerar, och jag kommer här att kommentera delar av det som tidigare har skrivits, men istället från ett brukarperspektiv.

Mattias Lagerqvist avslutar sitt kloka gästinlägg med följande mening.

”Huvudfrågan alla som arbetar med försvarslogistik måste ställa sig varje dag är: Hur får vi större uteffekt till våra insatsförband?”

Mitt i prick, och helt rätt! Men hur många som arbetar med försvarslogistik tänker så varje dag på jobbet? Förhoppningsvis de flesta, men tyvärr så avspeglas det inte i hur systemet är uppbyggt och hur det verkliga utfallet blir.

Jag skulle kunna ägna hur mycket tid som helst till att beskriva olika aspekter som påverkar insatsförbandet, i mitt fall fartyget som ska tillbringa så mycket tid till sjöss som möjligt. Antingen i den dagliga insatsverksamheten, eller för att öka förmågan att genomföra väpnad strid – vår huvuduppgift.

Jag väljer att i detta gästinlägg avgränsa mig till att kommentera en del i Försvarslogistikchefen Thomas Engevalls gästinlägg, nämligen fartygsunderhållet. Konteramiral Engevall skriver;

”Förbandens egen förmåga till materielunderhåll har generellt sjunkit.
Jag, och min företrädare Leif Nylander, har sett på de materielkontroller vi genomför att vi kan bli betydligt bättre på att vårda den materiel vi faktiskt har. I det ligger att förbanden, inte minst nu med anställda soldater, sjömän och gruppbefäl samt en ökande skara specialistofficerare själva bör genomföra en större del av underhållet. Det krävs några faktorer för att detta ska vara möjligt. Dels måste förbandsledningarna avdela tid för materielunderhåll med samma prioritering som ges till övningsverksamheten…

Jag ser två effekter av detta, dels att vi kan sänka kostnaderna men än viktigare är att personalen blir bättre i sin huvudtjänst och i och med det kan höja förbandets stridsvärde i och med att man klarar mer på egen hand.”

Till att börja med så måste man skilja på olika typ av underhåll. Skrov- och fartygsunderhåll så som smörjning, rengöring och målning är en del. Service av motorer, felsökning och komponentbyte i datorer och system är en annan. Det är två helt olika typ av underhåll. Rörande det sistnämnda så delar jag Engevalls bild. Framförallt inom nyare fartygssystem, där garantier m.m. innebär att besättningarna inte ges samma möjlighet till att skruva, och därmed lära sig sina system. Här finns precis som Thomas skriver en risk att stridsvärdet nedgår.

Men när det kommer till den andra delen som rör mer handgripligt skrov- och fartygsunderhåll så anser jag att resonemanget är felaktigt. Motivet att vi nu med anställda sjömän och specialistofficerare bör kunna genomföra mer av detta underhåll stämmer inte.

I dag är en anställd sjöman arbetstidsplanerad precis på samma sätt som en officer. Sjömannen måste precis som officeren också ta ut kompledighet efter övningar och verksamhet till sjöss för att inte spräcka arbetstidsbanken. Lägg där till att sjömannen bedriver vakttjänst precis som officeren, vilket drar ytterligare arbetstid. Sjömannen måste dessutom kompetensutvecklas inom sin huvudtjänst, administrera sig själv i PRIO, gå allsköns obligatoriska utbildningar, upprätthålla skyddsvaktkompetens, genomföra skjutningar, FM baskrav m.m. m.m. vilket också kräver mycket arbetstid.

Detta ska då jämföras med den värnpliktige sjömannen, d.v.s. det system vi tidigare hade. För det första så var den värnpliktige inte arbetstidsreglerad. Vederbörande kunde således nyttjas för underhållsarbeten direkt efter genomförd övning när officerarna var tvungna att vara lediga. Lägg till alla helger som kunde nyttjas. Varje helg fanns det ett vaktkvarter med värnpliktiga kvar ombord på varje fartyg, och vem minns inte arbetslistan som VO och vaktkvarteret fick inför varje helg, och som skulle vara slutförd till måndag morgon. En stor del av underhållet utfördes således på helgerna, och det var ofta ett välbehövligt komplement till kajvaktandet och filmtittandet. Men den här unika möjligheten finns inte längre, och därmed så har tiden för att bedriva underhåll i egen regi kraftigt reducerats i och med att vi nu har anställda sjömän som är arbetstidsreglerade.

När det kommer till specialistofficerare i Marinen så finns det ingen som har inriktning mot skrovunderhåll. Om en specialistofficer ska leda underhållsarbete på däck så innebär det att tid för huvudtjänsten så som exempelvis signalspaning eller ubåtsjakt måste reduceras. Så har vi också tvingats göra, och det här är en av de enskilt största anledningarna att allt för många specialistofficerare inom ex ubåtsjakt har valt att lämna fartygstjänsten för andra tjänster. Därmed uppstår oacceptabla kompetensbrister som inte är reparabla i den nära framtiden. Så här kan det givetvis inte få fortsätta.

Min slutsats är därför att vi måste hitta en annan lösning för delar av det allmänna fartygsunderhållet, och i synnerhet skrovunderhållet. Det är inte optimalt att använda specialistofficerare för att smörja rullklys, måla däck och skrapa rost. De måste få utvecklas inom sin egen tjänstegren i syfte att dels stanna kvar, och dels för att de ska kunna bli vad de är ämnade att vara, d.v.s. specialistofficerare. Samma sak bör i huvudsak även gälla för sjömännen. När det kommer till maskinpersonal, vapentekniker och systemtekniker så är saken givetvis omvänt. De måste få tid för att utvecklas inom sitt gebit i den tekniska tjänsten.

Nu ska vi utöver detta lägga till parametern ”tid till sjöss och operativ effekt”. Att prioritera materielunderhåll med egen besättning lika högt som övningsverksamhet anser jag är helt fel väg att gå. I dagsläget avsätts dessutom en stor del av tiden till sjöss åt ren insatsverksamhet och en konsekvens blir då att mindre tid kan avsättas för övning i förband och i samverkan med ex Flygvapnet. Det innebär att varje timme vi kan lägga på att öva kvalificerad väpnad strid är unik välinvesterad timme. Varje timme besättningen ska ägna åt att skrapa rost, måla och smörja är en förlorad övningstimme.

Härom veckan hade vi diskussioner om just detta med personal från FMV, som hade synpunkter på just materielunderhållet. Man ansåg att det inte hade skötts enligt konstens alla regler och hade vissa synpunkter. En kollega uttryckte sig då ”Ja, du ska ju inte direkt tro att det är som på Jagarnas tid då det fanns en skeppare per kvadratmeter däck och en hel drös med värnpliktiga som stod och väntade på arbete”. En vass men talande replik som väl beskriver läget när allt inte hinns med p.g.a. högt tryck på att producera tid till sjöss.

När vi nu enbart har sju korvetter, sju minröjningsfartyg och fyra ubåtar så måste tid till sjöss prioriteras högre än allt annat. Både för att lösa insatsverksamheten och för att kunna öva, bli bättre och därmed öka försvarsförmågan. Därför bör skrovunderhållet och i viss mån även annat tidskrävande underhåll köpas in, och genomföras under den tid besättningarna är komplediga. På så vis maximeras nyttjandegraden. Jämför med de civila flygbolagen. Där flyger besättningarna på dagtid och underhållspersonalen tar hand om flygplanen på nätterna, och nyttjande graden blir maximerad.

Om det är något som borde ingå i den omtalade satsningen på ”basplattan” som borde det vara att köpa in underhåll i syfte att öka övningstiden och därmed också öka försvarsförmågan.

Jag avslutar med att ånyo citera Mattias Lagerqvist;

”Min kritik är att FM och FMV tappat fokus på FM huvuduppgift, att kunna verka vid kris och krig, och fokuserat helt på hur produktionen ska fungera i fredstid. Självklart ska detta ske med kostnadsmedvetenhet men när det ska sparas på vissa områden slår det tillbaka på andra.”

Det är precis vad det här handlar om. Att huvuduppgiften ska prioriteras lika högt som underhåll av fartyget är fel. Ska vi spara pengar genom att fartygsbesättningarna ska göra det själva så har vi enligt min mening helt fel fokus. Underhållet måste få kosta om så krävs, och den mest optimala lösningen vore givetvis att Försvarsmakten hade anställd personal för att genomföra underhåll precis som vi har anställd personal för att bli bra på ubåtsjakt. Man kan ju fråga sig vilken stridspilot måste själv skruva med sitt flygplan och underhålla sin flygdräkt?

Örlkn Niklas Wiklund
Fartygschef

Sveriges försvarsförmåga – Ur takt med tiden

Av Johan Wiktorin, ledamot avdelning I I fredags lämnade så Försvarsmakten in sitt svar på regeringens följdfrågor efter redovisningen av underlaget för inriktningspropositionen i december. Med tanke på den strukturella underfinansieringen av 2009 års beslut och Rysslands aggressionskrig i Ukraina, så är det viktiga papper vi talar om. Tyvärr var underlaget som lämnades in 2009 […]

Putins handlingsalternativ

Många utrikespolitiker, underrättelsetjänster och försvarsmakter sitter just nu med frågan: ”Vad skall Putin göra nu?”

Förutom riskerna med spegeltänk så är det i sista änden så att nationalekonomi inte är något som går att trolla bort. Putin är dessutom smärtsamt medveten om orsakerna till Sovjetunionens kollaps. Det är därför rimligt att anta att det räknas en del i Kreml just nu.

Rysslands BNP var 2014 ca 2000 miljarder dollar. För att greppa om den siffran kan vi konstatera att västvärldens sex största oljebolag (Royal Dutch Shell, ExxonMobil, BP, Total, Chevron och Philips 66) omsätter ganska precis lika mycket. Notera alltså att hela Rysslands samlade ekonomi är lika stor som sex av västvärldens oljebolag. Vill man jämföra på ett annat sätt kan man titta på Apples marknadsvärde som är ca 1/4 av Rysslands BNP.

EU och USA:s gemensamma ekonomi är sjutton (17) gånger större än Rysslands. Kinas ekonomi är fem gånger större än den ryska. Japan, Tyskland, Frankrike, Storbritannien, Brasilien och Italien har var och en för sig större ekonomier än den ryska.

Rysslands ekonomi är inte särskilt väl diversifierad. De tre största bolagen Gazprom, Lukoil och Rosneft sysslar alla med olja och gas. Därefter följer sparbanken Sberbank, konglomeratet Sistema och sedan ytterligare några energiföretag.

Den ryska vapenindustrins totala export är ca 13 miljarder USD. Som jämförelse har det amerikanska företaget Lockheed Martin en total försäljning på 35 miljarder USD. Jämförelsen haltar eftersom de ryska väpnade styrkorna köper mycket av den total ryska produktionen vilket gäller även i USA. Men det är ändå intressant att konstatera att den ryska exporten av vapen och militär materiel inte är större än så. Rysslands största krigsmaterielföretag är Almaz-Antey. De omsätter lite drygt fyra (4) miljarder dollar.

Ryssland har på pappret fått igång energihandel med Kina men den är på lång sikt och den hjälper inte för dagen. USA genomför i dagarna ett viktigt statsbesök i Indien som tidigare var Rysslands största vapenkund. Att döma av media har det gått ganska bra och Narendra Modi har uttalat sig mycket positivt om USA som handelspartner.

EU:s och USA:s sanktioner mot Ryssland har ökat i omfattning stadigt under 2014, något som tyvärr inte beskrivits särskilt väl i svenska media. Detta har resulterat i att Ryssland nu stramar åt på alla områden utom rustning och informationsoperationer. Utöver det har oljepriset sjunkit drastiskt. Detta är kanske den enskilt viktigaste faktorn.

När det ryska MinFin lade budget för 2015 i september 2014 låg oljepriset på 90 USD. Idag är det halverat. Mot bakgrund av det som står ovan så torde detta slå stenhårt mot den ryska ekonomin.

Den som köpte Rysslandsfonder i januari 2014 fick se värdet på innehavet halveras fram till december 2014. Moskvabörsen har återhämtat sig något, sannolikt orsakat av att börsen handlas mindre och mindre av utlänningar och mer och mer av ryska finansaktörer som har en koppling till Kreml.

Värdet på rubeln har sedan september 2014 halverats mot USD.

För att försvara rubeln chockhöjde den ryska centralbanken räntan till 17% i mitten av december 2014. Det har dock inte hjälpt och den sjunkande rubeln slår främst mot import av varor och tjänster från väst. Tyvärr har rubeln halverats även mot kinesiska Yuan så det är ingen lösning att importera från Kina.

Det är sannolikt att fortsatt aggressivt ryskt agerande i Ukraina men även i Kaukasus och Moldavien ytterligare kommer att försämra den ryska ekonomin främst pga utökade sanktioner. Den största släggan har väst sparat – att blockera Ryssland från SWIFT-systemet, alltså den internationella clearingstandarden och systemet för transaktioner mellan banker och handelsplatser. Detta prövades mot Iran 2012 med god framgång.

Den enskilt viktigaste drivkraften i den ekonomiska krigföringen mot Ryssland är den amerikanska kongressens Ukraine Freedom Support Act som klubbades i december 2014. Som kuriosa kan nämnas att där adresseras också för första gången formellt hur USA skall förhålla sig till de ryska informationsoperationerna.

Så vad skall Putin göra nu?

Än så länge har Putin stöd hos det ryska folket. Hans popularitet är ograverad vilket bäst förklaras med att ”man vet vad man har men inte vad man får”. Detta gäller i viss mån också västvärlden. Om Putin faller finns det en risk för att inbördes spänningar mellan olika grupperingar kommer i dager och en ny kamp om kontroll över tillgångar startar – liknande den som utkämpades i början av 90-talet. Detta kan i värsta fall leda till en kollaps där Ryssland övergår i ett ”failed-state” scenario. Eftersom Ryssland har världens största kärnvapenarsenal är detta ett scenario som väst till varje pris vill undvika.

Frågan är bara hur länge Putin kan spela med det kortet? Just nu går tankarna till fabeln om haren och sköldpaddan där Putin likt haren skryter om sina framgångar och visar upp det han och ryska folket uppfattar som styrkor medan den västliga demokratiska sköldpaddan långsamt kryper mot målet. Frågan är bara om det finns en exit för Putin som inte är en prestigeförlust för honom eller någon annan ryss?

Just nu är det bara frusna konflikter så långt ögat når men om ett par år kanske man kan skönja en ”ärofull” exit genom att diskussionerna inför den 7 maj 2018 kommit igång. Vem som skall efterträda Putin OM han nu väljer att avgå är fullständigt höljt i dunkel idag. Den enda som kan anses vara ställföreträdare är försvarsminister Shoigu men det speglar snarare dagens situation.

Sommaren 2018 kanske vi ser tillbaka på Ukraina som en frusen konflikt med en tillräckligt stabil fred och en Putin som vid invigningen av fotbolls-VM från läktaren på Luzhniki stadion i Moskva vinkar till folket i egenskap som avgången president med det bästa track record en rysk ledare någonsin visat upp i form av välfärdsutveckling och trygghet för det ryska folket.

Men för oss som arbetar med säkerhet och försvar så kan vi inte planera för det ”bästa” och mest bekväma scenariot utan mot värsta tänkbara händelseutveckling – en rysk statskollaps och ett inbördeskrig som drabbar våra grannländer och kanske även oss. Kom ihåg att när utvecklingen väl rullar ingång så kan det gå mycket fort. Jämför med Hugemark, Dörfer och Christianssons konstateranden i efterhand – när de skrev slutet av Operation Garbo del III så hade de stora farhågor om en mycket farlig utveckling i Sovjet och WP. Något år senare föll imperiet samman som en falnande glöd efter en brasa.

Den säkerhetspolitiska utvecklingen i världen går inte att förutspå. Och när det gäller den säkerhetspolitiska utvecklingen i Ryssland och dess närområde så är det hart när omöjligt.

Det är bland annat därför vi för övrigt anser att vi bör gå med i NATO.

Försvarslogistik i förändring

Att Försvarsmakten och FMV sedan ett antal år är inne i en omfattande och omvälvande förändring när det gäller ansvar och uppgifter inom logistik- och materielförsörjningsområdet (sammantaget kallat försvarslogistik) har inte undgått någon som är direkt eller indirekt påverkad av … Continue reading →