Sökresultat för ”Org 18” – Sida 42

Mission creep: Rekrytering

I förra veckan granskade Svenska Dagbladet personalförsörjningen, något jag kommenterade här. Den efterföljande debatten i kommentatorsfältet visade att det är viktigt att hålla isär olika begrepp och att effekter uppträder på olika sätt beroende på i vilken fas systemet befinner sig i. När hela systemet är utbyggt, så kommer den genomsnittliga anställningstiden i personalkategorierna vara […]

Svensk ubåtsförmåga är hotad!

Sveriges framtida ubåtsförmåga är hotad. Inte idag, inte i morgon, men bortom 2020 ser det oerhört mörkt ut just nu. Försvarsminister Karin Enström som i dag besökte förbanden i Karlskrona och Karlskronavarvet hade inte några positiva besked att komma med, snarare tvärt om.

Men vi börjar med att backa bandet till 2010. Under två efter varandra följande torsdagar (kors i taket) sommaren 2010 fattade regeringen två mycket viktiga materielbeslut för den svenska ubåtsförmågans fortlevnad. Det första beslutet som togs den 24 juni gällde halvtidsmodifiering av ubåt typ Gotland. Regeringen fattade då beslut om modifiering och livstidsförlängning av två befintliga ubåtar av Gotlandsklass. Här man man ha synpunkter på varför man inte fattade beslut om att vidmakthålla alla tre ubåtarna i klassen. Mer om detta senare.

Efterföljande torsdag den 1 juli, bara dagarna innan Almedalsveckan skulle dra igång så tog regeringen tillfället i akt att fatta beslut om anskaffning av nästa generations ubåt som gått under arbetsnamnet A26. Beslutet omfattade två nybyggda ubåtar som ersättning för de två ubåtarna av Södermanlandsklassen. Ett viktigt kort för Sten Tolgfors att ta med sig som en ny regeringssatsning till den försvarspolitiska debatten i Visby.

I den ursprungliga projektplanen skulle de nya ubåtarna levereras till Försvarsmakten 2018-2019.

A26 skulle bli den mest moderna konventionella ubåten i världen. Det enda negativa i sammanhanget är att den inte skulle förberedas för att bära kryssningsrobotar, ett vapen som hade gett ubåtssystemet ytterligare en dimension och skapat en enorm tröskeleffekt trots få enheter. Det andra negativa är serielängden. Att bygga två ubåtar i en serie innebär ett orimligt högt enhetspris. Men som vanligt när det gäller allt som berör svenska Försvarsmakten så är det dyrt att vara fattig.

Men det blev aldrig någon produktionsstart. I Malmö har ingenjörerna länge jobbat med att projektera den nya ubåten, regeringen har fattat de avgörande beslutet avseende anskaffning, men ändå blev det ingen beställning.

År 1689 anlades marinens eget varv under namnet Karlskrona örlogsvarv och senare Marinverkstäderna där skeppsbyggnad pågick i Marinens egen regi fram till 1961 då delar av varvet togs över av staten och blev Karlskronavarvet AB. År 1989 gick man samman med Kockums AB och bytte även namn till det senare. 10 år senare, närmare bestämt 1999 blev Kockums ett dotterbolag till Tyska HDW och början till förfallet startade. Sedan 2005 ingår varvet i Thyssen Krupp Koncernen, och det är här problemen börjar.

Det hela bottnar i att FMV och varvets ägare, det tyska företaget Thyssen Krupp Marine Systems inte kan komma överens om priset på produkten. TKMS vill bygga ubåten på löpande räkning. FMV vill köpa ubåten till ett fast pris. Vem som helst kan räkna ut att lägga en beställning i 8 miljardersklassen på löpande räkning är ohållbart. Vad gör man då om projektet förbrukat hela den avsatta budgeten och ubåten enbart är halvfärdig? När det kommer till den punkten har jag full förståelse för att man hamnat i ett dödläge.

Men varför har man då hamnat i en sådan situation? Runt detta kan man bara spekulera. Men min övertygelse är att tyska ägaren TKMS köpte upp varvet av en enda anledning, att plocka bort den största konkurrenten när det kommer till ubåtskonstruktion från marknaden. TKMS har under många år producerat sina egna ubåtar i Tyskland. De mycket välkända ubåtstyperna 206, 212, 214, 216 osv. Varvet projekterar nu för den senaste ubåtstypen 218 som är en huvudsaklig konkurrent till svenska A26.

Detta blir alldeles uppenbart när man tittar i ägarens produktkatalog över vilka ubåtstyper man har att erbjuda marknaden. Här finns inte A26 upptagen trots att den finns inom koncernen. Ett tydligt tecken på att man inte vill sälja den svenska konstruktionen. Av den anledningen är min övertygelse att man av rent affärsmässiga orsaker inte vill att affären ska bli av. Sannolikt har ambitionen från de tyska ägarna redan från början varit att svensk ubåtskonstruktion ska försvinna.

Kommer man att lösa den nuvarande låsta situationen?

Min bedömning är att detta inte kommer att ske så länge TKMS är ägare av det svenska varvet. Det som jag tror kommer att krävas är att någon annan köper loss hela den svenska delen. Denna någon är SAAB. Detta kommer inte att låta sig göras utan att svenska staten går in och hjälper till. TKMS kommer nämligen inte att sälja varvet till ett kompispris. I synnerhet inte om ambitionen har varit att plocka bort en konkurrent från marknaden. Det finns obekräftade uppgifter som gör gällande att SAAB är intresserade av att gå in som ägare.

Inte nog med detta så har även det svenska ubåtssamarbetet med Singapore, som pågått sedan man köpte de svenska utrangerade Sjöormenubåtarna av Sverige, nått vägs ände. Under många år har Marinen utbildat ubåtsbesättningar, och Kockums har modifierat svenska ubåtar för försäljning. Ett projekt som gynnat svensk industri. Men nu har Singapore valt att köpa två ubåtar av typen 218SG från TKMS vilket sätter sista spiken i kistan för ett ubåtssamarbete med Sverige som pågått sedan 90-talet.

Jag tror tyvärr det ser mörkt ut för svensk ubåtsförmåga i framtiden. Om situationen ska kunna lösas måste det ske mycket snart och jag tror att räddningen kan vara en kombination av statliga åtgärder tillsammans med att SAAB köper upp varvet. Men det måste som sagt gå fort. Lämnar ingenjörerna företaget för andra jobb i syfte att se om sitt eget hus är det förmodligen kört.

Vad händer om A26 inte kan realiseras?

Ett alternativ är givetvis att Försvarsmakten upphandlar ubåtar från annan leverantör med ytterligare förseningar och sannolikt även fördyringar som en konsekvens. Då är det tyvärr så illa att om man ska köpa Europeiskt så är TKMS/HDW det enda rimliga alternativet. Men att köpa ubåtar från företaget som havererade hela A26 projektet är i min värld ett högst olämpligt alternativ.

Risken är uppenbart överhängande att Sveriges ubåtsförmåga kommer att se sitt slut bortom 2020 om inte situationen kan lösas. Nuvarande situation innebär att de tre ubåtarna av Gotlandsklass kan gå ytterligare cirka tio år. I liggande plan ska ubåtarna Halland och Gotland genomföra en planerad halvtidsmodifiering under perioden 2015-2017 där bland annat sonarsystemet på de båda ubåtarna ska omsättas till en beräknad kostnad runt 350 miljoner. HMS Uppland, den tredje ubåten i Gotlandsklassen skulle inte erhålla denna uppgradering, vilket i praktiken gör att hon successivt kommer att falla för åldersstrecket.

Blir det ingen beställning av A26 kommer det inte heller bli någon HTM av Gotlandsklassen. Det kan vi nog tyvärr vara helt säkra på. Detta innebär att vi inom kort endast står med tre ubåtar byggda under tidigt 90-tal som möjligen kan leva vidare ca 10 år till utan större åtgärder. Men vad händer sen? Risken är att detta innebär slutet för svensk ubåtsförmåga och ett rejält bakslag för Marinen. Något som vore en smärre katastrof för vår redan anorektiska försvarsförmåga!

I sammanhanget kan det vara intressant att berätta denna historia.

Ubåtsflottiljen samlade för något år sedan ubåtsmän för en informationsträff. En av programpunkterna var just A26. Både FM och FMV hade en samordnad presentation kring projektet för att uppdatera personalen runt projektets utformning, tänkt ubåt samt vägen framåt.

I sammanhanget deltog ett antal erkänt kunniga och mycket initierade tidigare flottiljchefer som där uttryckte sin oro för att detta projekt kanske inte blir av och manade projektet, såväl på Försvarsmaktens sida såväl som hos FMV att se till att man fick alla politiska beslut och underskrifter på alla tunga dokument som krävdes snarast så att inte projektet skulle stoppa upp. Man såg redan då en uppenbar risk att projektet inte skulle bli av om man inte agerade snabbt. De initierade uttryckte en uppenbar oro.

FMV projektledare uttryckte som svar på denna oro att ”allt är lugnt, detta kommer att bli av, vi skall göra detta på rätt sätt, under ordnade och kontrollerade former. Alla beslut finns redan. Detta skall bli ett framgångsprojekt INTE en repris av Visbyprojektet…”

De som deltog vid mötet tyckte det var märkligt hur olika uppfattning det var mellan projektets personal (som kände/deklarerade att allt är i hamn) å ena sidan, och andra som oroade sig rejält. Det intressanta är att båda parterna är synnerligen insatta och dugliga män och kvinnor som alla vill ubåtsvapnets bästa. Likväl hade man en diametralt skild uppfattning i samma fråga.

Nu visade det sig tyvärr att de tidigare cheferna hade rätt när de oroande sig för projektet.

Hur detta ska sluta står skrivet i stjärnorna, och dessvärre så påverkar detta haveri även modifieringen av korvetter och vedettbåtar. Marinen har minst sagt stora problem framför sig. Att regeringen nu på allvar måste engagera sig torde vara uppenbart för alla parter. Från socialdemokratiskt håll har man tidigare uttryckt att stridsflyg- och undervattenssytem genom riksdagsbeslut borde klassas som nationella säkerhetsintressen. Frågan är om det kanske redan är för sent?

Låt oss nu hålla alla tummar som går för att detta löser sig till det bästa. Bakom allt detta finns även människor som riskerar att förlora sina jobb, något man också bör ägna en tanke.

Media: Ny teknik 1, 2, SvD, SvD

WebRep

currentVote

noRating

noWeight

Högre prio för Arktis

Redan i denna summering av 2013 framgick det att Arktis skall prioriteras upp under 2014.

Flera ryska statsmedier rapporterar nu att Rysslands mest europeiska militärområde, det västra, skall ge ifrån sig alla förband inom Arktis. Dessa skall under 2014 bilda en särskild arktisk styrka med samma status som Rysslands fyra militärområden.

Före årets slut kommer Ryssland alltså i praktiken få ett nytt militärområde, det arktiska. Chef för samtliga förband i det, inklusive de arktiska markbrigader som är under uppbyggnad, blir Nordflottans chef och detta framgår redan av förkortningen för den nya formationen, SF-OSK där SF står för Nordflottan (Norra marinen). Resultatet av denna omorganisering blir att den ryska generalstaben snart har ryska Arktis direkt under sig istället för via staben för det Västra militärområdet.

Carl af Forsell

Knappt halva verkstaden i Kallinge fick en nådatid om ett år. Så länge det finns liv finns det hopp.

Mina kontakter angående denna anonyma – men ack så nödvändiga – del av luftförsvaret har varit många. FM, FMV, Fö, ATO och media lyssnade uppmärksamt, men inget fick riktigt fäste förrän jag nämnde exporten. Om Brasilien nu skulle kräva tio praktikplatser för utbildning av flygtekniker, kommer detta behov att kunna mötas? Först då darrade manchetterna.

Och är inte detta den svenska säkerhetspolitikens tragiska dimension? Att Kallinge (enligt SVT text)står för 92 procent av incidentberedskapen spelar uppenbart ingen roll. Eller att det är en av våra ynka två insatsflottiljer. Men om exportaffärerna hotas, blir nervositeten påtaglig,

Jag trodde att svensk export inte bara handlade om kostnadseffektiva flygtimmar i en billig plattform. Utan också om att vi sålde ett seriöst koncept bestående av taktisk skicklighet och trovärdig, egen förmåga. Om Sverige i luftarenan skulle bli ett ”säkerhetspolitiskt vakuum” torde det knappast vara en säljfördel.

Igen måste jag fråga; var finns det operativa allvaret? Vi är ändå militärt allianslösa. Innebörden av detta är att vi ska ha förmåga att på egen hand lösa varje utmaning mot vår säkerhet, oavsett hur allvarlig eller omfattande den är. Den nu pågående omvärldsutvecklingen borde verkligen mana till besinning. Likväl tycks det vara pekunjära och kortsiktiga intressen som styr.

Just nu diskuteras borggårdstalet och bondetåget på Wisemans blogg. Nästan etthundra år tidigare, den 19 februari 1821, skrev översten Carl af Forsell ett brev till Per Adam Wallmark om att det är ”blott vi själva som äro i okunnighet om våran styrka eller svaghet”. På den fronten, inget nytt.

Flygtidsmiljard och flygstridsmiljard.

Allan Widman

Vikande trend och kompetensskuld i övningsverksamheten – del 3 (Uppdaterat 11/2 20.50)

Som synes av såväl siffrorna som jag presenterade i del 1 och utdragen ur årsredovisningarna presenterade i del 2, har det varit en tydligt vikande trend i flygtidsproduktionen för alla flygslag. År efter år har man underskridit uppsatta målsättningar. Målsättningar som därtill flera gånger kommit att sänkas under årets lopp. Den upparbetade kompetensskulden är minst sagt katastrofal.

I Mikael Holmströms artikel bemötte såväl politiker som Försvarsmakten statistiken med att man måste se till kvaliteten bakom siffrorna. Utifrån de resultat som listas i vissa årsredovisningar ser man dock att den uppnådda PersQ (kvalitetsmått i Försvarsmakten) ligger långt ifrån nivå 5 som kännetecknar ett förband utan brister i sin utbildning. Ej heller PersQ 4 uppnås vanligen att döma av årsredovisningarna.

En misslyckad flygtidsproduktion har heller ingen ”graceful degradation”. Med det menas att när flygtidsproduktionen haltar gör den ofta det av logistiska och personella skäl varvid de flygplan som ställs fram för utbildning och övning i antal inte motsvarar det som krävs för att öva på rätt sätt. Det är en mycket stor skillnad på att med rote jämfört med fyrgrupp, särskilt när man därtill själv förväntas sätta upp motståndarsida med egna resurser. Man kan således flyga många timmar med enstaka flygplan och timmässigt få ett hyfsat resultat, medan kvaliteten i övningen uteblir eftersom man ej kunnat öva uppträdande i förband och mot en motståndare i rätt numerär.

Hur mycket behöver då en pilot flyga? Där skiljer det väldigt på vilket flygslag det handlar om. Ett besättningsflygplan som t ex Tp 84 Hercules ska liksom helikoptrar generera betydligt mycket mer årlig flygtid än ett ensitsigt stridsflygplan. Ser man till stridsflygplanen har vi också bevittnat en revolution det senaste dryga decenniet. Tidigare var en Viggen- eller Drakenpilot endast operativ i en roll (jakt eller attack eller spaning). Denne lade drygt 90 % av sin flygtid i sin grundroll och övrig tid i sekundär roll. Gripenpilot förväntas istället bemästra alla dessa tre roller, vilket därmed rimligen kräver uppåt tre gånger så mycket flygtid för att nå motsvarande kompetensnivå som sina äldre kollegor. Här har visserligen flygplanen blivit enklare att flyga, men mängden delförmågor inom respektive uppgift har ökat, liksom även vapensystemens och insatsreglernas komplexitet.

Det är därför inte för inte som man i NATO har mycket tydliga krav på vad ett förband ska klara av och hur det ska övas. För stridsflygpiloter som ska uppträda i flera roller sätter NATO som absolut lägsta krav nivån 180 flygtimmar per år, men med ett avsevärt högre bör-värde. Vad en enskild svensk pilot på en av landets fyra stridsflygdivisioner i insatsorganisationen flyger per år framgår inte av årsredovisningarna. Däremot har SvD tidigare skrivit om hur många piloter det finns i Sveriges på stridsflygdivisionerna. Men, utöver dessa piloter ska flygtiden sedan fördelas på piloterna i prodorganisationen, piloter på stabsbefattningar som kräver särskilda och aktuella flygkunskaper, svenska piloter under inflygning på JAS 39 och inte minst de utländska piloter som ska skolas in på JAS 39. Alla har naturligtvis inte samma flygtidstilldelning.

Vad är då orsakerna till den kraftigt vikande trenden?

Orsaken är tyvärr inte bara ekonomisk i den meningen att flygtid kostar pengar. Visserligen snävar man ofta in antalet flygtimmar som ska produceras av just ekonomiska skäl, men detta är ändå en mindre faktor i sammanhanget. Flygtid är också förvånansvärt billigt i Sverige, då JAS 39 är ett mycket billigt flygplan att operera.

Som synes av sammanställningen som redovisades i del 2 är två återkommande faktorer brist på utbytesenheter/reservdelar (ue/rd) och brist på personal. Att utbytesenheter och reservdelar saknas kan i sig bero på två faktorer. Det ena är att man saknar pengar att köpa in reservdelar och utbytesenheter i tillräcklig mängd och den andra är att respektive tillverkare inte kan leverera i erforderlig takt oavsett om det rör sig om nyproduktion eller reparation av utbytesenheter.

Har man ue/rd i erforderliga mängder behöver ett flygplan i princip aldrig stå still längre än det tar att byta delen. Att detta är en snabb process med Gripen har gång efter annan bevisats på övningar och även skarpt där Tjeckien hållit incidentberedskap med JAS 39 i Baltikum med en i NATO aldrig överträffad tillgänglighet på flygplanen. Detsamma gällde i hög grad även Libyeninsatsen.

Frågan är då varför FMV inte kan tillhandahålla ue/rd i tillräckliga mängder? FMV:s generaldirektör Lena Erixson berörde själv bristen på ue/rd under försvarsföretagsdagarna med hur en enstaka o-ring kan få ett flygplan att stå på backen i månader. Saken hjälps heller inte av att exportkunderna har högsta prioritet på resurserna (näst skarpa svenska insatser) i enlighet med exportstödet, vilket är något som Allan Widman berört på sin blogg på sistone. Här har staten Sverige tecknat avtal med exportkunderna om att deras flygvapen ska kunna hålla en viss tillgänglighet, oftast i enlighet med NATO-kraven på tillgänglighet. Kan Sverige inte tillse att erforderlig tillgänglighet finns hos exportkunden har denne rätt till vite. Att läget är allvarligt kunde SvD Näringsliv rapportera om för två veckor sedan när man berättade att Sverige nu måste betala vite till Thailand. Finns det inte tillräckligt med ue/rd i ett förråd i Sverige kommer exportkunderna att prioriteras vid leverans varvid svenska flygplan blir stående på backen. Finns det samtidigt en pågående svensk insats kommer det att få efterverkningar i övrig verksamhet. Det verkar nämligen inte som om svenska staten avtalat något vite eller dylikt för svensk tillgänglighet.

På helikoptersidan och för Tp 84 slipper man problematiken med exportkunder, men kommer inte undan leveransproblem och att materielen i Tp 84s fall börjar bli rätt åldersstigen. Tyvärr lär införandet av logistikhanteringen i PRIO ha bidragit ytterligare till bristen på ue/rd då uteblivna beställningar från förbanden resulterar i försenade leveranser och där hanteringen inom logistikkedjan med förseningar där kan leda till förenade beställningar till tillverkaren/leverantören.

Bristen på ue/rd är alltså enligt årsredovisningarna en återkommande faktor till den vikande övningstrenden för flygstridskrafterna. Den andra är personalbristen på framförallt teknikersidan. Här har tyvärr vakanserna kommit att öka i takt med åren då personal tröttnar på yrket och istället hittar andra mer attraktiva arbetsgivare – inte sällan inom samma bransch. Ibland är det civila företag, ibland en tjänst i FMV och ibland till och med en annan tjänst i Försvarsmakten. Inte sällan är det lönerna som driver men också arbetsbelastningen. Det här är en faktor som i mångt och mycket hänger ihop med bristen på ue/rd. Att inte kunna lösa sina uppgifter ger inte tillfredsställelse i arbetet. Samtidigt innebär också bristen på ue/rd att man får felkoncentrera på olika flygplanindivider. Arbetsinsatsen stiger då kraftigt när en fungerande enhet ska monteras ur ett flygplan och in i ett annat istället för att en ny ska hämtas på lagret.

På helikoptersidan ser vi också att den största orsaken utgörs av att man hållit fast vid fastställda avvecklingsplaner för äldre system samtidigt som de nyare system antingen ej levererats eller också försenats allvarligt. En följd som vem som helst skulle kunna räkna ut. Samma sak ser man under de sista åren också på JAS 39-sidan där JAS 39A/B avvecklades långt innan JAS 39 C/D slutlevererats, varvid antalet JAS 39 i flygvapnet föll från ett 130-tal till som värst ca 70-80. Även här försköt man datumen för den ena planen utan att ändra den andra.

Slutligen så har vi just svångremmarna. Här ser vi ett tydligt utfall 2008 och skulle även kunna se liknande om vi backade ytterligare något år längre än vad de på nätet tillgängliga årsredovisningarna sträcker sig. Likaså är fallet för vissa system under 2013. Här blir det ofta frågan om att ställa ner hela förband för att spara pengar. Tyvärr är det bara ca hälften av driftskostnaden för ett flygsystem som sparas in. Det övriga går åt i alla fall till sådant underhåll som måste göras oavsett om systemet flyger eller inte.

Summa summarum är alltså orsakerna till tappet inom flygtiden i hög grad ekonomiska då man i grunden ej anskaffar tillräckliga lager med de utbytesenheter och reservdelar som krävs för att hålla systemen flygande. Konsekvensen blir minskad övningseffekt och därmed lägre operativ förmåga hos flygförbanden med allvarliga kompetensskulder som följd. Jag kan heller inte undgå att tänka tanken att om systemet fungerar så här illa i fredstid, hur ska det då fungera under påfrestning? Det finns alltså all anledning att se över hur logistiken fungerar och hur man snabbare kan få fram leveranserna. Kommer en eventuell nedläggning av flygverkstaden i Ronneby att påverka antalet flygplan på linjen? Ja, åtminstone indirekt. Nedläggningen av flygverkstaden är ett sätt att spara pengar inom försvarslogistiken helt i linje med regeringens direktiv. Här förflyttar man dock främst kostnaden till Försvarsmakten som med sina verksamhetspengar och utifrån sin allt ringare flygtidstilldelning ska offra en timme för att köra ett flygplan till och från Såtenäs eller två och en halv timmar till och från Luleå. En nedläggning av kapaciteten i Ronneby minskar också radikalt möjligheterna att återta ett större flygtidsuttag.

I nästa del går jag djupare in på rekommendationer för att avhjälpa situationen.

Uppdatering 11/2 20.50: En aspekt jag glömde att ta upp vid skrivandet av inlägget igår var hur man allokerar personalen. Precis som påpekat i inlägget råder det stora brister på teknisk personal. Situationen förbättras inte heller av att Försvarsmakten i organisation 13 använder personal på krigsförbanden för att täcka luckor på andra håll i verksamheten. För några år sedan skrattade man lätt åt det ungerska flygvapnets idéer att ha teknisk personal i vakttjänst, varvid de ej fanns tillgängliga för tillsyn på flygplanen med därpå följande lägre flygtidsproduktion som följd. Nu är vi där själva i Sverige då flygunderhållskompanierna får avdela flygtekniker till vakten, insatsberedd skyddsstyrka, GMU-instruktörer med mera.

Bonsai-försvaret

Pensionerade Kommendören Lars Wedin skrev under veckan på sin blogg ett intressant och läsvärt inlägg under namnet ”En Svensk väg in i NATO”. Han menar att det i spåren av den försvarsskris vi befinner oss i har startat en mer intensiv debatt om ett svenskt NATO-medlemskap, vilket är helt korrekt. Men Wedin tvivlar på att ett sådant någonsin kommer att komma till stånd då det finns ett allt för stort politiskt motstånd. Han menar också att den svenska försvars- och säkerhetspolitiken felaktigt och naivt bygger på ”en förhoppning om hjälp” om Sverige utsätts för ett allvarligt säkerhetspolitiskt hot.

Wedin menar helt riktigt, något som vi övriga debattörer också ständigt upprepar, att man inte kan bygga politiken på förhoppningar utan att den istället måste grundas på egen försvarsförmåga, något som i sig ökar möjligheten att ta emot stöd. Det gäller både så länge vi står ensamma, men även om vi i framtiden går in i NATO.

Wedin myntar i sitt inlägg också ett nytt uttryck – Bonsai-försvaret

Nu är inte Sverige ensamt om att rusta ned. Detta sker över hela Europa i finanskrisens spår. Man talar om Bonsai-försvar: små välordnade försvarsmakter utan förmåga. Detta motiverar inte att det svenska försvaret också skall vara svagt – tvärtom!

Wedin avslutar inlägget med att konstatera att Sverige genom att ha väntat så länge med att gå in i NATO och samtidigt nedrustat försvaret så har Sverige satt sig i en svår position och därmed kanske redan förlorat handlingsfriheten att själv välja.

Problemen med vårt försvar är tyvärr oändliga när man börjar gräva. Wedin pekar i sin artikel på den kraftfullt minskade numerären i Försvarsmakten avseende fartyg, stridsflygplan och stridsvagnar etc. Försvarsmakten har själva i sin egen perspektivplan (PerP) trots den anorektiska organisationen förordat att man bör satsa på kvalité framför kvantitet. Detta är givetvis helt rätt så tillvida att man har en numerär att spela med. Men precis som Wedin påpekar så är numerären i dag under kritisk massa. Det finns således ingen numerär att skära i. Stridsfartyg, ubåtar, stridsflyg, luftvärn, artilleri är bara några exempel där den låga numerären på ett alldeles påtagligt sätt bidrar till att ÖB kallt konstaterar att det enbart är Stockholm som kanske kan försvaras någon gång i framtiden.

Allt handlar om underfinansiering men även att vi gör rätt saker för pengarna.

Wiseman har i sina två senaste inlägg ”Vikande trend och kompetensskuld” (Del 1 och Del 2) målat en mycket tragisk bild när det kommer till flygtidsuttag i Försvarsmakten där vi under en tioårsperiod får se en kraftfullt nedåtgående spiral där man varje år tycks acceptera en nedgång som sedan planeras att återtas. Men någon återtagning tycks aldrig ske och istället skär man ytterligare lite i produktionen för varje år. Även här tycks ”Bonsai-försvaret” passa bra som beskrivning på sakernas tillstånd.

Samma sak gäller inom de övriga två försvarsgrenarna. Det otäcka är att vi som befinner oss mitt i verksamheten i många fall har slutat att reagera då ekonomiska neddragningar, minskad övningstid och besparingar på alla håll och kanter har blivit mer en regel än ett undantag under varje budgetår. Detta innebär i förlängningen givetvis en minskad försvarsförmåga! Det otäcka är att det sedan mitten av 90-talet enbart finansen som styr vilken försvarsförmåga Sverige kan åstadkomma och inte på något sätt det säkerhetspolitiska behovet.

När det kommer till nyttjandet av försvarsanslaget finns givetvis områden som definitivt borde granskas. Man kan fråga sig om Försvarsmakten får ut maximalt av anslaget 1.3 (materielanskaffning)? Försvarets Materielverk debiterade sin största kund Försvarsmakten närmare 15,9 miljarder kronor under 2012. Studerar man produktion och leveranser under samma tidsperiod blir jag tveksam om vi får ut maximalt för den summa som debiteras.

När man läser FMV årsredovisning från 2012 kan man konstatera att närmare 80 sidor av den totalt 147 sidor långa dokument består i att redovisa (krav från regeringen) de konsulttjänster som FMV upphandlar från primärt civila företag. Den totala summan av konsulttjänster uppgick under året till 2 292 miljoner kronor. Detta kan ställas i paritet med FMV interna personalkostnader som ligger på 1 187 miljoner kronor.

Jag vill inte på något sätt dra några förhastade slutsatser av dessa siffror då merparten av kostnaderna säkert är helt nödvändiga. Men när den totala försvarsförmågan ständigt reduceras p.g.a. att ekonomin brister bör man kanske se över om materielanskaffningen sköts på det mest kostnadseffektiva sättet. Jag konstaterar bl.a. att Gemensam Ledningscentral – GLC fortfarande genererar konsultkostnader som sedan debiteras Försvarsmakten. Det finns mer saker man reagerar över, och om inte FMV redovisat posten på ett felaktigt sätt så har man under 2012 även köpt konsulttjänster kopplat till de avvecklade helikoptersystemen 6 och 11 för 4,4 miljoner där ett företag i Stockholm vid namn Etteplan debiterat största delen. Frågan är om vi gör rätt saker för det ständigt minskande (teknikfaktor/inflation) försvarsanslaget?

Det finns som bekant åtskilliga exempel på andra stora projekt som har hanterats undermåligt med delat ansvar av regeringen, FMV och försvarsindustrin. Visbyprojektet är ett i raden där Försvarsmakten beställt och betalat för sex korvetter, men sedan enbart erhållit fem(!) – dessutom närmare 10 år för sent. Helikopter 14 är ett annat sorgebarn som skapat förmågeglapp, och det är alltid kunden (Försvarsmakten) som i slutänden blir drabbad, och därmed även vårt lands försvarsförmåga.

Under kommande vecka avser jag att återuppta min påbörjade serie av inlägg kopplat till Försvarsmaktens materielanskaffning. Där blir det tillfälle att återkomma till ämnet.

Gästinlägg: Att koka en halv höna…

I dessa tider med ekonomiska svårigheter för Försvarsmakten är det många som hävdar att det var bättre förr. Det kanske det var men nu är inte förr.
FM:s personalförsörjning kommer ofta i skottlinjen och inte minst höjs röster för återuppväckt värnplikt.
Förvaltare Håkan Lindberg som har erfarenhet från alla försvarsgrenar och högkvarter ger oss här i ett gästinlägg sin syn på hur nuvarande personalförsörjning kan anpassas för att ge bättre effektivitet.

/C
_______________________________________________________________________

”Att koka en halv höna och låta andra halvan lägga ägg”

Ovan nämnda citat lär härstamma från en replik av Nikita Chrustjov vid en debatt i FN på 1950-talet och jag tycker det väl speglar den debatt vi har i riket angående om för och nackdelar med fast anställda resp. värnpliktiga eller olika mixturer av dessa kategorier. Att det nuvarande personalförsörjningssystemet är en baklängesmiddag av bibliska mått håller nog de flesta med om men nu gäller det att laga efter läge med de tillbuds stående verktygen.

Jag skall i detta inlägg göra ett försök till att klara av det som anges i rubriken allegoriskt översatt till Försvarsmaktens försörjning av sjömän, soldater, gruppchefer och officerare.

Vad är det då vi har för krav på det ideala systemet?

Bra rekryteringsbas för anställda
Effektivt utnyttjande av utbildningstid.
Hög beredskap för insatser inom och utomlands.
Hålla en hög och jämn personell kvalitet så att förbanden kan genomföra mer kvalificerade uppgifter/övningar över tiden.
Inte för dyrt.
Folkförankring
Tillräckligt många sökande utan att behöva tillgripa plikt.
Utgöra en kader för snabb tillväxt.

Dessa krav kan självklart inte alla lösas med ett Alexanderhugg men jag ser möjligheter att skapa ett lite annorlunda system än vad vi har idag som bättre motsvarar det vi vill ha. Basen i mitt resonemang att grunden för att få en anställning inom FM är att man har genomfört en sammanhängande militärtjänst innefattande 3 mån GMU som ser ut som dagens för att kunna bibehålla valfrihet fram till befattningsutbildningen som är max 6 månader. Sedan vidtar en 1.a tjänstgöring om 12 månader.

Detta ger något liknande en längre värnpliktsutbildning med en inbyggd valmöjlighet efter 3 månaders GMU att välja annat förband än det man gjort densamma på.
För Hemvärnets del ser jag att man genomför GMU+ 6 mån befattningsutbildning. Då tillförs Hv en individ som har längre utbildning än vad en vpl G hade på 90-talet.

Under dessa maximalt 21 månader utgår samma ersättning som under GMU d.v.s 4500 i dagpenning samt 4500 kr/ mån i skattefri tjänstgöringspremie som betalas ut först efter genomförd 1.a tjänstgöring och räknas från det att befattningsutbildningen påbörjas. Denna premie blir då 81 000kr.

När ca 6mån av 1.a tjänstgöringen återstår hålls ett utvecklingssamtal där individen och förbandet diskuterar dennes fortsatta engagemang. Detta kan utmynna i anställning som K eller T sjöman, soldat, att individen lämnar FM men krigsplaceras, engagemang i frivilligorganisation(Hv) eller att individen fortsätter till officersutbildning. Möjligheterna är många.

Den individ som genomgår fullständig militärtjänst utan fortsatt engagemang krigsplaceras i mellan 5-10 år med skyldighet att delta i KFÖ.

Vilka fördelar har då detta system:

Möjlighet till krigsplacering av personal
Bättre stabilitet i personalförsörjningen av sjömän och soldater
En rejäl premie som stimulerar till fullständigt genomförande(18×4500=81 000)
Möjlighet att hålla betydligt högre tempo i grundläggande utbildning p.g.a avsaknad av arbetstidsreglering.
Ett system som är tydligt för de sökande och ger en ordentlig premie.

Nackdelarna är att kostnaderna blir gissningsvis inte lägre än i dagsläget men kommer förhoppningsvis inte öka samt att ett antal styrande dokument måste omarbetas.

Vi har ett behov av att fylla våra fåtaliga krigsförband med personal, att ha hög beredskap och skapa en kader av kompetent personal inför det behov av tillväxt som vi vet kommer men inte när.
Detta måste lösas på annat sätt än genom plikt då varken det existerar brett politiskt stöd eller ekonomiska resurser för detta.

Håkan Lindberg

Replik Schulte och ett upprop

Resultatet av en fortsatt prolongerad försvarsbudget?

Efter en stunds radiotystnad på bloggen avser jag i detta inlägg replikera på moderaten Fredrik Schultes synpunkter på vårt försvar där hans utgångspunkt i stort innebära att den pågående försvarsreformen är rätt, att vi lägger orimligt mycket pengar på försvarsmateriel, men att vi ändå ska ha ett modernt utrustat och välövat försvar. Ekvationen går inte ihop och vi är nog få som delar Schultes uppfattningar om sakernas tillstånd.

Det är bra att det förs en debatt, och det är bra att Schulte ger sig in i den av flera skäl. Argumentationen bevisar nämligen flera saker. Dels bevisar den att Moderaterna har blivit så nya att det numera finns otaliga partimedlemmar och riksdagspolitiker som varken har en grundläggande förståelse för ämnesområdet eller för den delen ens har något intresse i försvarsfrågan lägre. På ett sätt är det bra att detta klarläggs för väljarna som då kan ta ställning till om man vill lägga en röst på ett parti som misshandlar försvarsfrågan på det sätt man gjort under de senaste två mandatperioderna. Med det inte sagt att det kommer att bli bättre med en röd-grön regering efter nästa val. Risken är uppenbar att störtloppet i den svarta pisten utan påtagen hjälm fortsätter rätt in i liftkön. Men det är även här som den mest oroväckande och ovärdiga debatten uppstår. Moderaterna har nämligen helt slutat intressera sig för att förbättra sin egen katastrofala försvarspolitik. I stället lägger man allt fokus på att tala om hur mycket sämre de politiska motståndarna är, och således fortsätter utarmningen av försvaret utan att någon från Moderaterna bryr sig.

Schulte ställer i sitt inlägg ett antal frågor till mig som jag givetvis tänker besvara. Men jag avser även att bemöta några av de mest märkliga påståendena. Schultes text i fet/kursiv stil.

– Med all respekt Skipper, men du kan inte först strunta i att ta reda på vart partierna står i försvarsfrågan och sedan beklaga dig på partiet du röstade på för att de inte levde upp till dina felaktigt uppställda förväntningar. Det är minst sagt märkligt.

Redan här har Schulte uppenbart glömt partiets historia och vad som hände i perioden före och efter valet 2006. Nu förhåller det sig som så att det spel som utfördes bakom kulisserna inför valet 2006 där det var uttalat mellan partiledarna, i synnerhet mellan Maud Olofsson och Fredrik Reinfeldt, att försvaret skulle reduceras till förmån för andra reformer – inte på något sätt kommunicerades till väljarna. Om detta höll man tyst för att inte Moderaterna skulle tappa många av sina gamla trogna väljare.

Avståndstagandet från den tidigare försvarspolitiken förvånade många av Moderaternas egna riksdagsledamöter. Men det var först efter segervalet 2006 i samband med att Moderaternas partiledning bestämde att man skulle skrota den gamla försvarspolitiken. Många äldre moderater har sagt att det gjordes för att Per Schlingmann övertalat partiledningen att det skulle finansiera det nya kampanjtänkandet.

Det var heller inte klarlagt för väljarna innan valet 2006 att Anders Borg – utan att kommunicera detta med försvarsministern beslutat att skära mångmiljardbelopp på försvaret. Detta kommunicerades från finansminister Anders Borg på scenen i Almedalen 2007 där försvarsministern helt ovetandes om denna nyhet själv satt i publiken och lyssnade. Detta var droppen som fick Odenberg att själv ställa sin ministerpost till förfogande. Det var heller inte kommunicerat till oss väljare att denna besparing kort därefter skulle effektueras genom att den s.k. genomförandegruppen som 2008 utan närmare analys strök ett stort antal planerade och nödvändiga materielprojekt med syftet att frigöra pengar till ett av jobbskatteavdragen.

Det har heller inte framgått i partiets försvarspolitiska program att den moderatledda regeringen under de senaste åren skulle reducera antalet stridsflygplan, stridsvagnar, stridsfordon och korvetter eller att nödvändiga materielbeslut skulle förhalas så att outnyttjade medel från materielanslaget därmed skulle gå tillbaka in i statskassan. Detta har kommit som fullständiga överraskningar varje gång och kommunicerats till svenska folket som ”satsningar”.

Fredik Schulte, jag är dock glad över att du så ärligt kommunicerar att den som tror på att Moderaternas försvarspolitik skulle verka för ett relevant och finansierat försvar har felaktigt uppställda förväntningar. I den frågan är vi i dag helt överens nu när alla kort ligger på bordet.

1. Är det rimligt att Sveriges försvarsmaterielanslag som andel av den totala försvarsbudgeten ska vara nästan 70% högre än USAs?

Utan att ens räkna på det så är svaret tveklöst JA, och Schultes jämförelse med en av världens största ekonomier och således även världens största militärmakt är helt irrelevant i sammanhanget. Det Schulte dessutom bortser från är att USA:s militära utgifter som andel av BNP ligger på hela 4,2% och Sveriges ligger på 1,1% och sjunker stadigt. Skamgränsen är passerad för länge sedan och är snart en hel procent under vad som rekommenderas för en NATO-medlem som dessutom åtnjuter skydd enligt artikel 5. Sverige står däremot ensamma!

Att Schulte ens ställer frågan på det sätt som han gör tyder dessutom på en stor okunskap, något som tyvärr är genomgående för våra politiker när det kommer till försvarsfrågan. Det finns ingen som kräver militär detaljkunskap, det vore helt orimligt. Men det minsta man kan kräva är att känna till i stora drag är vad riksdag och regering faktiskt har beställt av Försvarsmakten.

Schulte anser alltså att anslaget för försvarsmateriel är för högt(!) Detta påstående ska ställa i paritet med att Försvarsmakten nu har ett enormt materielbehov som är direkt knutet till vad riksdagen beställt, men som inte är finansierat. Beloppet som saknas för att bara finansiera den materiel som saknas för att sätta upp den beställda insatsorganisationen, den som Schulte dessutom anser är den rätta, ligger runt 30 miljarder under de närmaste 10 åren. Det är till stor del därför som Försvarsmakten nu anger att den beställda organisationen IO14 aldrig kommer att kunna realiseras.

2. Är det rimligt att försvaret givet de resurser som idag spenderas ska fokusera på att utbilda så många 19 åringar som möjligt framför att ha ett operativt fungerande försvar som kan mobiliseras på kort tid och faktiskt användas till något?

Schultes syn på att 19-åringar (läs tidigare värnpliktiga) skulle vara värdelösa och oanvändbara i ett försvar är skrämmande och ovärdigt en riksdagspolitiker. Det som näst intill alltid glöms bort i debatten är att i synnerhet Flygvapnet och Flottan, de enheter som utgjorde skalförsvaret under värnpliktstiden ständigt hade gripbara resurser. Dessutom i en betydligt större omfattning än i dag. Men detta vill de som vurmar för yrkesförsvaret ej se.

Om man istället vänder på frågan. Hur fungerande är den nuvarande modellen jämfört med värnpliktsförsvaret? Det Schulte ej känner till är de stora avgångarna av GSS som sker okontrollerat spritt över året istället för som under värnpliktstiden var vid kända tidpunkter vilket innebar att värnpliktiga vid olika förband kunde omsättas vid skilda tidpunkter. Övergången till anställda soldater och sjömän har som ett exempel inneburit att en sjöman på en ubåt kan säga upp sig och på samma dag lämna tjänsten m.a.a. en kort uppsägningstid i kombination med innestående semester och uttag kompensationsledighet. Då står ubåten utan besättningsman och kan i värsta fall inte gå till sjöss för att lösa sina uppgifter. Lämnar flera på samma gång inför skolstarter etc. kan läget bli katastrofalt.

Det regeringen inte alls kompenserat Försvarsmakten för vid övergången till ett yrkesförsvar är för de kostnadsökningar detta personalförsörjningssystem innebär. Detta leder i sin tur till färre övningar mindre gångtid på fordon, fartyg och flygplan vilket innebär en försämrad försvarsförmåga. Detta är något som riksrevisionen och många andra pekat på, men som regeringen konstant ignorerar.

3. Bedömer ni att framtidens krigsföring kommer vara sådan att man bör prioritera kvantitet (återigen att utbilda så många 19 åriga värnpliktiga som möjligt) framför att ha ett försvar som i sin kärna består av professionella utbildade soldater och kompetenta soldater? Gör i så fall hela västvärlden fel i att ställa om till en yrkesarmé?

Min bestämda uppfattning är att vi i framtiden behöver en kombination av värnpliktiga och anställda GSS. Värnplikten har bevisats utgöra en betydligt bättre rekryteringsgrund än vad nuvarande system kan åstadkomma. Vi får genom värnplikt dessutom att snitt av befolkningen vilket är av godo. Genom värnplikt får man dessutom ett bättre rekryteringsunderlag till de olika officerkategorierna och ett naturligt flöde in till GSS-kategorin.

De förband med stora volymer som arméförbanden bör definitivt utgöras av en stomme av värnpliktiga. Det nuvarande systemet med GSS/T är kanske det sämsta påfundet av alla där slutprodukten aldrig närmelsevis kommer att komma upp till samma nivå som en värnpliktig soldat nådde. Att tjänstgöra 38 dagar under en period av fyra år talar sitt egna språk. När regeringen nu går in och styr om innehållet mot att öka andelen GSS/T i försvarsmakten kommer det inte att bidra till det Schulte skriver rörande det önskvärda slutläget med ”professionella och kompetenta soldater”(!)

Vidare så har inte Schulte gjort hemläxan ordentligt när han påstår att hela västvärlden ställer om till en yrkesarmé. Alla våra grannar; Finland, Norge och Danmark har kvar värnplikt, vissa i kombination med ett yrkesförsvar. Tyskland som har gått från värnplikt till ett yrkesförsvar likt Sverige överväger nu att återta värnplikten då nuvarande system inte fungerar och det har dessutom blivit oerhört kostsamt, något som inverkar på den totala förmågan. Likheterna med Sverige är slående, enda skillnaden är att vår regering inte kommit till den insikten. Antingen får man betala det som krävs, eller så får man tänka om.

4. Givet att anslagen är oförändrade, anser ni att försvaret så som det såg ut före Alliansregeringen, som så gott som inte kunde användas till något men som var baserat på värnplikt är att föredra framför målbilden med en välutbildad och välutrustat yrkesarme som kan mobiliserar på kort tid? Menar ni på allvar att dagens lösning är ett sämre sätt att använda pengarna på?

Svaret på den här frågan/påståendet är i stort givet här ovan. Dagens yrkesförsvar är varken välutbildat (då övningstiden krymper p.g.a. krympande ekonomi) eller för den delen välutrustat (av samma anledning). Återigen får vi ett bevis på hur stor skillnaden är mellan verkligheten ute på förbanden kontra den politiska uppfattningen är. Skillnaden däremellan har nog aldrig varit så stor som nu. Dagens pesnalförsörjningssystem är inte finansierat, vilket innebär att dagens lösning per automatik blir sämre. Det är det kortfattade och enkla svaret. Att Försvarsmakten själva försvarar nuvarande system grundar sig mest sannolikt i att det var myndigheten själva som verkade hårt för nuvarande personalförsörjningssytem då ”långtbortistandoktrinen” var påtaglig under den strategiska ”time-outen”. Det gör kanske för ont att erkänna att man valde fel?

5. Tycker ni det är bra med den tidigare ordningen där den naturliga karriärtrappan handlade om att som officer sluta som byråkrat och sikta på en livstidsanställning istället för att som det Amerikanska försvaret prioritera att ha en operativt fungerande försvarsförmåga utan att behöva en lång tidsperiod för att mobilisera?

Här är Schultes fråga oklar och obegriplig då han uppenbart blandar officerare med anställda soldater och sjömän (GSS). En officer har alltid varit en tillsvidareanställning, både före och efter regeringens s.k. försvarsreform. Här kommer lagar och förordningar som ex. LAS in, vilket förhoppningsvis är känt av alla riksdagspolitiker. Det är GSS som är tidsbegränsat anställda vilket innebär att frågan blir irrelevant.

Officerare krävs på alla nivåer i Försvarsmakten. Av den anledningen är det naturligt att man under den första halvan av sin tid tjänstgör ute på förband för att (för vissa) ta steget vidare till staber, skolor och högkvarter när man blir äldre. En fullt naturlig gång som man inte kan komma ifrån utan att erbjuda officerare tidigare pension (55+) som man gjorde under tidiga 00-talet. Men detta kostar givetvis pengar, ännu mer pengar.

Något paradoxalt skriver Schulte om att man som ”officer sluta som byråkrat” i något raljerande ordalag. Då ska man ju vara medveten om det inte är Försvarsmakten själva som önskar sig en omfattande byråkrati. Det är istället den politiska nivån som Schulte själv representerar som i vissa fall ställer orimliga krav på myndigheten Försvarsmakten när det kommer till redovisning, uppföljning och svar på olika utredningsuppdrag där tidsramarna ofta är mycket snäva. Dessa direktiv har de senaste åren dessutom utökats. Frågan bör således besvaras av Schulte och inte av mig huruvida det är rimligt med denna omfattande byråkrati.

6. Hur stor försvarsbudget bör vi ha och hur skall eventuella satsningar finansieras? Skattehöjningar, nedskärningar i välfärden, andra besparingar?

Frågan är helt fel ställd! Tågordningen borde vara att riksdagen beslutar vilket försvar Sverige ska ha och vad detta ska klara av. Därefter ska regeringen tillse att Försvarsmakten har den budget som krävs för att åstadkomma detta försvar. Så bör det fungera i ett demokratiskt land som Sverige.

Så som läget ser ut i dag har riksdagen beslutat om hur organisationen skall vara utformad, samtidigt som regeringen inte tillser att finansieringen för den beställda organisationen är tillräcklig. Istället skär regeringen i numerär avseende stridsvagnar, stridsfordon, flygplan och fartyg. Detta benämns sedan i nymoderata termer som ”satsningar”.

I dagsläget så behöver anslaget utökas med närmare fem miljarder årligen för att det som är beställt av riksdagen ska kunna finansieras. Detta är det enkla svaret. Men huruvida det är rätt försvar kan man diskutera. Vill vi ha ett försvar som kan försvara Stockholm mot ett begränsat angrepp i en vecka så måste regeringen skjuta till fem miljarder. Vill man ha ett försvar som kan mer än så, ja då får man också lägga till betydligt mycket mer.

Det kan även vara på sin plats att citera kollegan Wiseman när det kommer till de ekonomiska förutsättningar som givits av regeringen under de två senaste mandatperioderna.

Likaså är det en logisk följd av att budgeten för utgiftsområde 6 (Försvar och samhällets säkerhet) sjunkit med 3,0 % sedan hösten 2006 (justerat för inflation), medan allt större delar av försvarsbudgeten kommit att gå till internationella insatser, löner, lokalhyror och stödprocesser.

Ska man bryta den nedåtgående trenden i försvar kräver det reella tillskott och satsningar. Försvarsmakten har sedan våren 2012 pekat på att det saknas mångmiljardbelopp årligen för att realisera den av regering och riksdag beställda insatsorganisation 2014 till decennieskiftet. 2014 ser därtill ut att bli det magraste året på mycket länge inom Försvarsmakten.

Det börjar bli allt mer tydligt för gemene man och kvinna att regeringen missköter, och använder utgiftsområdet (UO 6) som en budgetregulator för statsbudgeten. Det har nu gått så långt att det har startas ett ”bondetåg” likt vad som gjordes för exakt 100 år sedan där man då som nu protesterar mot den huvudlösa nedrustningen av försvaret som pågår. Den här gången genom en virtuell budkavle. För den som vill göra sin röst hörd och skriva under mot nedrustningen av vårt försvar gör det här.

Men det är inte bara Försvarsmakten och försvarsfrågan som misshandlas av regeringen. I går kom en alarmrapport även från Kustbevakningen som konstaterar att ekonomin inte räcker till för att kunna lösa de uppgifter man är ålagd att lösa och att svaren från regeringen dessutom uteblir.

Vi börjar närma oss skarpt läge nu. Vi har under ett antal år talat om för regeringen att vi skulle få röda siffror 2015 och 2016. Nu börjar vi närma oss det läget och vill ha ett besked från regeringen, säger Lena Jönsson, ställföreträdande generaldirektör för Kustbevakningen.

Jag väljer att avsluta mitt inlägg här. Men jag kan ånyo konstatera att den nuvarande moderata synen på försvarspolitiken fortfarande kan liknas med att beställa en Volvo 240, säga att man köpt en Ferrari, men endast betala för en Nissan Micra. Tyvärr blir detta alltid bekräftat då representanter från de nya Moderaterna ger sig ut i debatten för att argumentera för reformens förträfflighet. Schulte är bara en i raden av dessa.

P.S. Att Schulte i inledningen av sitt inlägg tillämpar någon ny sorts härskarteknik som går ut på att hävda att han blir ”påhoppad” är tyvärr ett osmakligt tilltag som tar fokus från sakfrågan. Men det kanske är den enkla vägen att avfärda faktabaserad kritik mot en dysfunktionell försvarspolitik och då den egna argumentation brister? D.S.

Framtida fartyg för marinen, en idé

Hösten 2013 meddelade finska marinen att två enheter i Kiisla-klassen skrotas efter att man inte hittat någon köpare. Det är intressant att Finland haft en ubåtsjaktpatrullbåt mellan mitten på 80-talet till för ca fem år sedan. De tillhörde Gränsbevakningen fram till 2004.

Storleken är klart större än vår Kaparen-klass, och besättningen den dubbla. Vad jag kunnat utröna hade de varken VDS eller andra ubåtsjaktvapen än antiubåtsraket RBU-1200 och sjunkbomber. Detta måste varit en avsevärd begränsning med tanke på de korta räckvidder skrovfasta sonarer har i våra farvatten. Man kan dock anta att de var uthålliga ubåtsjaktenheter och en bra resurs för upprätthållande av finsk territoriell integritet.

Som mitt förra inlägg beskriver tror jag att en realistisk lösning för att kunna anskaffa nya stridsfartyg till marinen vore en billigare plattform än ett flerfunktionsfartyg av större korvettstorlek.

I ett tidigare inlägg resonerade jag kring att om TI gjordes till dimensionerande uppgift för försvarsmakten skulle det bli uppenbart att marinen behöver öka i numerär, särskilt med anledning av stora behov för resurskrävande ubåtsskyddsverksamhet och sjöfartsskydd. Egentligen behövs ökade resurser redan för dagens marina uppgifter.

Jag avser här utveckla resonemanget från TI-inlägget om utförandet av en patrullbåt lämplig för ubåtsjakt i trånga farvatten (inte nödvändigtvis inomskärs, utan snarare ”littorals”, ”brown waters”).

Resonemanget bygger på följande antaganden:

Förmåga till undervattensstrid är fortsatt relevant de närmsta 25 åren.
Incidentberedskap ska upprätthållas över, på och under ytan.
Svensk undervattenskompetens är ännu hög sedan 1990-talet och kan fylla en viktig nisch bland de länder som Sverige avser samarbeta med.
Ett antal plattformar i kostnadsspektrat 1-1,5 miljarder som byggs under efterhand under ett antal år är intressant, dels ur kostnadssynpunkt (styckpris), dels för att försvarsindustri förlagd till Sverige kan stödjas. Detta bör vara av intresse politiskt och militärt.

Förutsättningen skulle alltså vara att satsa på en verkligt kompetent organisation för att upprätthålla territoriell integritet. Den rent krigförande förmågan skulle då förslagsvis lösas i samverkan med Nato (medlemskap). Att uthålligt hantera kränkningar och kriser i närområdet samt vid ett krigsfall samordna stridskrafterna med övriga länder i närområdet (Finland, Nato) kunde vara en rimlig ambition för ett land som inte är berett eller förmår att vidmakthålla eller återupprätta ett invasionsförsvar.

Jag föreslår alltså en division om åtta ubåtsjaktpatrullbåtar. Av dessa bör en enhet kunna hållas till sjöss över tid, i likhet med dagens bevakningsbåtar. Det skulle möjliggöra att en kränkande ubåt ständigt skulle riskera att möta en övad, beväpnad och skicklig motståndare. Efter larmning av fler enheter skulle ett starkt förband av kvalificerade enheter kunna avvisa kränkningen. Jag undviker begreppet inomskärs ubåtsjakt, då det lätt leder tanken enbart till miniubåtar, dykarfarkoster och sabotageförband. Detta förband skulle ha god förmåga att verka även utanför baslinjen.

Varför då en patrullbåt?
Skälen är fyra:

Fler-funktionsfartyg är kostsamma per enhet. Enligt kam Engevall kostar en korvett runt 2-3 miljarder styck. Förvisso kan man hävda att de totalt sett blir billigare eftersom man får ut mer funktion per skrov, men när enheterna blir för få blir sårbarheten i kvantitet kännbar.
Bemanningen på ett flerfunktionsfartyg blir omfattande och det kan vara svårt att öva alla funktionerna till tillfredsställande nivå. Exempelvis behöver en Visby-besättning hantera utbildning inom ubåtsjakt, ytstrid, luftförsvar och minröjning. Därtill tillkommer alla stödfunktioner som navigation, manöver, helikopteroperationer, skyddstjänst, samband, underhållstjänst och så vidare. Listan kan göras längre.
Efter att patrullbåt typ Kaparen och flera andra fartygssystem togs ur tjänst lades ner finns få enheter tillgängliga för den ubåtsjakt i trånga farvatten som bedrevs mellan 1982 (Hårsfjärden) och 1992 (Hävringe). Här anser jag att ett förmågeglapp uppstått. Korvetterna har möjlighet att bedriva ubåtsjakt i trånga vatten, men är mer lämpade för territorialhavet utanför baslinjen. Det är också där de behövs bäst (sjöfartsskydd, ubåtsjakt).
Att få relativt sett fler enheter i marinen skulle avsevärt förbättra möjligheten att kostnadseffektivt personalförsörja skolor, staber, teknisk organisation och annan nödvändig kringverksamhet.

En svensk version av ubåtsjaktpatrullbåt skulle förslagsvis ha följande karakteristiska egenskaper:

Sensorer, lednings- och sambandssystem:

Skrovfast sonar (HMS) för spaning och klassificering av ekon.
Sänkbar sonar (VDS) för att kunna spana under de skikt som uppstår i vattenvolymen när salthalt och temperatur varierar, vilket särskilt är fallet i Östersjön.
Spaningsradar för ytmålsspaning, främst mot små mål (master).
Elektrooptisk sensor för att kunna spana, upptäcka och identifiera objekt.
Passiva sonarbojar.

Samtliga sensorer måste ha fullständig dokumentationsmöjlighet för efteranalys.

Ledningssystemet måste vara väl integrerat med övriga ubåtsjaktenheter (korvetter, helikoptrar, minröjningsfartyg) med avseende på dataöverföring.
Ett modernt geografiskt informationssystem bör vara integrerat i ledningssystemet för att maximera utnyttjandet av tillgänglig information.
Talkrypto för telefoni.

Framdrivning:

Framdrivningsmaskineriet måste vara tillräckligt tyst för att möjliggöra att man överraskar en ubåt. Samtidigt behöver toppfarten vara minst 20 knop för att kunna genomföra rimligt snabba taktiska och operativa förflyttningar. Det skulle kunna innebära att huvudmaskineriet kompletteras med ett elektriskt eller ett hydrauliskt system med en mycket tyst förbränningsmotor som elförsörjer ett lågfartsmaskineri.

Vapensystem:

Torped bedömer jag även framöver vara grundläggande för en ubåtsjaktenhet. Erfarenheterna av torpeder producerade i utlandet är inte helt positiva och en torped 46 (nyutveckling) skulle höja insatsförmågan avsevärt på alla aktuella plattformar (korvett, ubåt, hkp 14 och patrullbåt).
Kan inte en torped insättas på grund av djupförhållanden, insatsregler eller liknande bör ett framåtskjutande vapen finnas tillhands. Flera av marinens insatser som var närmast att träffa under åttio- och nittiotalets incidenter var med AU-granat (ELMA) och sjunkbomb. Det säger något om spaningsräckvidder och de sätt man får kontakt med främmande undervattensverksamhet. En modern variant av ELMA var ASW-601 som kunde riktas, eleveras och därmed inriktas på sonarkontakten. Den äldre varianten inriktades mot framförpunkt genom fartygsmanöver, en inte helt enkel uppgift.
Sjunkbomb. Billigt vapen med hög signaleffekt. För att nå högre träffsannolikhet fälls många bomber av flera enheter. Investeringen begränsas i princip till att sätta en räls på däck och köpa spännband.
Många kommer att argumentera att fartygen måste ha en allmålskanon med tillhörande eldledning. Det är möjligt, men då stiger pris och storlek på besättningen och en del av poängen med idén går förlorad.

Övrigt:

För att bedriva uthållig ubåtsskyddsverksamhet, kanske uppåt sex veckor med passiv spaning måste besättningen ha drägliga förläggningsförhållanden. Två till fyra-mannahytter, väl tilltagna gemensamma utrymmen (mässar) och möjlighet att gå i tre-skift vid låg verksamhet är exempel på enkla konstruktionslösningar som höjer uthålligheten avsevärt.
Bedömt skulle ett fartyg om ca 50 meter och 350 ton kunna härbärgera ovanstående utrustning och medge en besättning på runt 27 man.

Chef
2x Vaktchefer
2x Ledningssystemoperatör
2x Radar/stridsledningsoperatör
2x Ubåtsjaktofficer
2x HMS/passiv sonaroperatör
2x VDS-operatör/passiv sonaroperatör
3x Maskinister, inkl Chief
3x Systemtekniker
2x Kockar/sjukvårdare
2x Manöverofficerare
4x Rorgängare/Utkik/EO-spanare

Storleksmässigt hamnar fartygen därmed i närheten av Koster-klassen. Besättningens storlek hålls ned av att det är ett en-funktionsfartyg. Styckpriset borde motsvara ett minröjningsfartyg, enligt kam Engevall runt en miljard SEK. Det tycker jag borde vara en rimlig investering för ett importberoende land av vår storlek.

Uppdaterat 2014-01-21: Jag har blivit uppmärksammad på att jag missat en väsentlig tjänstegren, nämligen systemteknikerna. Lägger till det ovan.

Värnplikt igen – ja eller nej?

Jag har under dagen blivit intervjuad om mina åsikter om värnplikten och det faktum att 58 % av svenska folket enligt TV 4 opinionsundersökning tyckte det var en dålig idé att avskaffa värnplikten.

Jag är varken för värnplikt eller eller emot yrkesförsvar. Jag skulle mycket gärna se en kombination.

Genom en värnplikt som omfattar bägge könen kommer försvarets folkförankring att stärkas. Fler människor kommer att ha insyn i och känna sig delaktiga i det som är en demokratis yttersta säkerhetspolitiska instrument. Ett lands säkerhetspolitik och försvar får aldrig bli något som ”dom” håller på med. Det är alla ”vi” som utgör landet.

En värnplikt och allmän mönstring betyder ingalunda att man behöver ha det utbildningstvång med rättsliga påföljder som förut förelåg avseende värnplikten, utan man kan ha möjlighet att inrikta sig på de ungdomar som är mest intresserade av värnplikten. Något som redan idag tillämpas med framgång i våra grannländer Danmark och Norge.

Räcker det då inte med nuvarande system med ett yrkesförsvar? Nej, inte enligt min mening. Många ungdomar vill inte stanna de 6-8 år som en fullständig heltidsanställning i Försvarsmakten innebär, men de kan samtidigt tänka sig att göra en viss tid i Försvarsmakten. Glädjande nog ser många militär erfarenhet som meriterande. Detta skulle starkt hjälpa till med rekrytera de deltidsanställda soldater som Försvarsmakten är i så stort behov av att ha då de ska utgöra basen av personalstyrkan, men samtidigt har haft svårare att rekrytera.

Det man går miste om idag är alla dessa ungdomar och framförallt går försvaret miste om de ungdomar som under sin tjänstgöring upptäckte att en vidare anställning i Försvarsmakten faktiskt var något för dem. Många av de bästa cheferna jag har haft inom Försvarsmakten hade aldrig haft en tanke på en officersbana förrän under sin värnplikt. En könsneutral mönstring skulle också öka inflödet av kvinnor i Försvarsmakten, vilket alla är rörande överens om är eftersträvansvärt.

Det är vid det här laget ett lika känt som sorgligt faktum att rekryteringen till officersyrket har sjunkit katastrofalt. Förra året skickade 300 unga in ansökningar till 180 platser på officersprogrammet. Av dessa sållades ett inte så litet antal bort av olika skäl innan egentlig uttagning kunde påbörjas. I år verkar antalet ansökningar ha gått upp till över 500. Det är åt rätt håll men fortfarande långt ifrån de siffror som var gällande under värnpliktstiden. År 2010 då värnplikten lades vilande var antalet ansökningar 1600.

Blir det då inte dyrare med värnplikt? Det är inte så säkert. Yrkesförsvaret är dyrare än värnpliktsförsvaret. Övergången till yrkesförsvar och de problem med att framförallt behålla personalen den tid som kalkylen förutsatte kostar stora pengar. Jämför man det underlag som användes då beslutet om införandet av yrkesförsvar togs, uppskattar jag med stöd av FOI:s rapport fördyringen till ca 1,5 mdr över de planerade kostnaderna.

Moderaterna tweetade idag under Folk och Försvar att kostnaden för mönstringsplikt skulle bli minst 85 mkr dyrare. Yrkesförsvarsreformen beräknades på att ca 5 % av de anställda soldaterna skulle sluta årligen och med en tjänstgöringstid på i snitt 6 år. Siffrorna för 2013 visar att ca 15 % av de anställda soldaterna slutar och därtill hamnar snitttjänstgöringslängden väl under 6 år. Enligt Totalförsvarets Forskningsinstitut, FOI, är den årliga merkostnaden 45 miljoner kr på kort sikt och 90 miljoner kr på lång sikt för varje procent av de anställda soldaterna som slutar över de förväntade fem procenten. Motsvarande siffror för varje år kortare snittjänstgöringstid är 95 respektive 195 miljoner kr. Sålunda ser vi endast där en merkostnad just nu på över en miljard kr. Väl värt att ställa mot kostnaden för att återinföra allmän mönstring.

Dagens lösning med enbart ett yrkesförsvar gör också att Försvarsmaktens organisation kommer att ha svårt att växa vid behov. Den ursprungliga kalkylen för insatsorganisation 2014 och yrkesförsvaret bygger på att man kan rekrytera ca 4 % av varje årskull, enligt FOI. Det är internationellt sett mycket högt. Att nu soldater slutar sin anställning i förtid ökar rekryteringsbehovet. Skulle omvärldsituationen i framtiden kräva att insatsorganisationen växer, blir detta mycket svårt med tanke på det redan mycket stora rekryteringsbehovet jämfört Sveriges ”ringa” befolkning.

Nu spelar det ingen större roll huruvida man har heltidsanställda soldater eller värnpliktiga så länge personalen inte är ordentligt övad. Värnpliktens stora svagheter under dess sista 15 år var att ekonomin aldrig tillät repetitionsövningar och att allt färre grundutbildades. Tyvärr verkar det ekonomiska läget nu inte heller medge ordentliga övningar för dagens personalförsörjningssystem. Idag är insatsorganisationen fylld med värnpliktiga på de personalrader som inte är besatta av anställda soldater. Dessa kan dock inte övas med undantag av att regeringen genomför inkallning. Här finns det behov av en viss lagöversyn för att skapa möjlighet att få till de samövade och insatsberedda förband som beställdes i inriktningspropostionen 2009.

Frågan om en eventuell återgång till värnplikt om så bara partiell tål att diskuteras vidare. Det är dock glädjande att se att så många svenskar stöder värnplikten och att frågan har aktualiserats under Folk och Försvars rikskonferens. Vi har haft för mycket av antingen eller i den svenska försvarsdebatten. Vi behöver mer av både och.

Gästinlägg: Försvarspolitik vs Reglerteknik – hur man följer

Som bekant pågår just nu Folk och Försvars rikskonferens i Sälen och försvarsfrågorna tar stor plats i media. Normaltillståndet inom svensk försvarspolitik har varit eftersläpning jämfört med situationen i omvärlden och när vi idag har ett försvar närmast helt inriktat och organiserat för internationella insatser, visar omvärldssituationen att det finns anledning att det i stället finns anledning att också se om det nationella försvaret. Ett ämne som kan sägas ha dominerat agendan i Sälen.

Mikael Grev, även känd som Duke från sin tid i Flygvapnet, har skrivit ett antal gästinlägg tidigare på WW. I det här inlägget applicerar han reglerteknik för att förklara den svenska försvarspolitiken.

Wiseman
––––––––––––––––––––––––––––––––––––

“So it is said that if you know your enemies and know yourself, you can win a hundred battles without a single loss.
If you only know yourself, but not your opponent, you may win or may lose.
If you know neither yourself nor your enemy, you will always endanger yourself.”

Sun Tzu, The Art of War

Reglerteknik – hur man följer
Att följa verkar enkelt men är förvånande svårt vid komplexa skeenden och otydlig styrning. Hur stor fördröjningen är beror på systemet i sig men är nästan alltid större än man först kan tro.
Inom reglerteknik är detta studerat in i minsta detalj. Att förstå systemets egenskaper är en ett krav för att uppnå bra följeförmåga. Om styrningen av husets element inte tog hänsyn till trögheten i värmeregleringen så skulle vi vakna med is i skägget. Eller så skulle surdegen dö av värmeslag vid ett väderomslag. Det man kan vara säker på är att resursutnyttjandet inte blir optimalt med ett dåligt reglersystem.

Exempel på in- och följesignal. Notera område A och B, mer om dessa nedan

I ett reglersystem finns det alltid en fördröjning. Den uppstår eftersom processerna för att avläsa och styra inte kan vara oändligt snabba. Vid en fördröjning bildas ett nivåglapp vilket vid en viss tidpunkt är skillnaden i nivå mellan den som har initiativet och den som följer efter.
Det som ger upphov till fördröjningen och därpå följande nivåglapp är framförallt två processer:
1) Fördröjningar i avläsningen av initiativsignalen. Eftersom alla förändringar sker över en viss tid blir det en fördröjning mellan observation 1 och observation 2.
2) Fördröjningar i styrningen av den egna nivån. Till exempel går element att ställa om ganska snabbt men det tar tid för temperaturen i huset att öka.

’
Säkerhetspolitik vs reglerteknik
Säkerhetspolitik är ett exempel på ett reglersystem. Man analyserar sin säkerhetssfär och justerar den egna militära förmågan därefter. Optimalt skulle säkerhetsläget vara proportionell mot den egna förmågan vid varje tidpunkt, det vill säga att man följer utan fördröjning. Detta gäller i alla fall för ett försvarsinriktat land som Sverige. Men det gäller kanske inte för ett land som försöker ”rycka ifrån” sina grannar för att skaffa sig ett övertag, eller för någon som använder militär förmåga i syfte att understödja politiken.

Insikten om hur reglersystemet säkerhetspolitik fungerar är viktig för de som styr. Framförallt är det viktigt att förstå att man inte har omedelbar kontroll över den egna förmågan och att läsa av andras förmåga sker med fördröjning. Det går inte att enbart vara reaktiv och samtidigt ha en förmåga som är proportionell mot säkerhetsläget. Är man enbart reaktiv ligger man alltid efter, likt ett trögt reglersystem. Kanske så mycket efter att man ligger helt i motfas, eller populärare uttryckt: bäst när det inte gäller.

Jag har redan nämnt att Sverige följer – och inte leder – när det gäller militär förmåga. Det är inte en kontroversiell ståndpunkt. Många andra länder använder sin offensiva förmåga för att vinna politiska fördelar. Det gör inte vi. Men vi måste kunna värja oss mot dem som gör. Genom att vara så uttalat inriktat på försvar (inte anfall) som Sverige är så har man genom hög militär förmåga en dämpande effekt på säkerhetsläget i närområdet, inte tvärt om som vissa argumenterar för.

Förmågan att observera
Det kan tyckas vara mycket enkelt att följa en förmågeutveckling. I ett öppet samhälle med avtal och Open Skies vet vi nästan exakt hur mycket materiel alla har, hur mycket de övar och hur mycket pengar de satsar. Vi upplever felaktigt att vi inte har någon fördröjning i analysen annat än tiden det tar att skriva en rapport.

Fördröjningen uppstår då det inte finns en prestigelös mottagare av analyserna. Människor behöver tid för att ändra sin åsikt om ett budskap. Först ska de som analyserar (MUST, FRA) ha tillräckligt med tid för att göra en trendanalys. Det är enkelt och går fort när det överensstämmer med mottagarens önskan om resultatet. Det är dock alltid känsligt att hävda förändring. Ingen vill ropa varg. Mottagandet av de första förändringsanalyserna leder enbart till en beställning av fler analyser tills det är klarlagt att det sker det sker en förändring hos dem man observerar. Varje människa i kedjan mellan analytiker och politiker lägger till en ofrivillig psykologisk fördröjning som inte ska underskattas i sin helhet. Notera att det inte finns en ”objektiv” nivå att jämföra mot.

När väl analysen tydligt pekar på en förändring så måste mottagaren ta till sig budskapet. Här uppstår en ytterligare fördröjning eftersom Försvarsmakten inte har till uppgift att övertala. FM lämnar kallt sina hemliga analyser. Om mottagaren inte vill lyssna på det örat – vad skälet än må vara – så sker ingen övertalning.

När hotbild och egen förmåga börjar gå i otakt lämnar Försvarsmakten konsekvensanalyser. Men de stämplas lätt som särintressen eftersom mottagaren ännu inte anser att den observerade nivån nämnvärt förändrats.

Om resultatet av analysen inte resonerar med vad man önskar lägga medel på (vilket sällan är Försvaret) så leder konfirmationsbias till att budskapet tolkas åt det håll man tycker. Det finns alltid källor som har samma åsikt som sig själv och vi människor tenderar att läsa och ta till oss dessa. Få lägger ner lika mycket tid på att läsa saker man inte håller med om. Enbart externt tryck (bloggare, media osv) och rejält med tid kan svänga skutan så att mottagaren uppfattar det ”sanna” budskapet, eller i alla fall såsom avsändaren menar det. Desto mer dogmatisk mottagaren är desto längre tid tar det dessutom att ta till sig meddelandet. Även extern påverkan som valår, opinionslägen, budgetunderskott, personligheter (på alla sidor) för in komplicerade beroenden i detta steg.

För en faktisk förändring i säkerhetsläget kommer det således att ta flera år innan de som ytterst styr försvarsförmågan verkligen anser att en förändring skett och är beredda att agera. Om detta råder ingen tvekan.

Förmågan att styra
Att styra är inte så enkelt som det kan verka. Jag tror det är många som hört orden: ”Hur svårt kan det vara?!”. Det är alltid svårare än man tror. Mycket beror på att man inte inser i hur komplext ett system är och vilka beroenden som finns. Det ser enkelt ut från utsidan. Samma sak gäller för Försvarsmaktens verksamhet. Kanske mer än för andra områden då det är en både komplicerad och nödvändigt svårpenetrerad verksamhet.

Många tror att om man tillför pengar så ökar man direkt försvarsförmågan. Det är dock en väsentlig fördröjning mellan ökade anslag till erhållen försvarsförmåga, åtminstone om det är lite mer än justeringar av övningstid. Fördröjningen mellan beslut och effekt blir dessutom längre och längre för varje år eftersom vapensystemen blir mer avancerade, med längre utvecklingstider som följd. Amerikanska F-35 Joint Strike Fighter är ett exempel. Det flög första gången 2006, beställdes långt innan dess (MOU med Storbritannien 1995) och bör få operationell effekt om några år. Således över 20 år från vilja till effekt.

Vi sätter oss dessutom själva i en allt större knipa genom att i djupaste fred skapa komplicerade regelverk för upphandlingar och materielbeställningar som snarast verkar vara optimerade för advokatarvoden än effektivitet, eller för den delen bästa resultat.

Att styra sin egen förmåga innebär även att nyktert kunna utvärdera den. Det finns idag – vilket är tydligt från partiledarnas föredrag i Sälen – diametralt olika uppfattningar om vår egen förmåga. Detta kan tyckas märkligt eftersom de har tillgång till all information. ÖB, och i princip hela Försvarsmakten, tillsammans med sakkunniga utanför politiken målar upp en mycket dyster bild. De som leder och är ytterst ansvariga ser något helt annat. Man kan inte styra om man inte ens känner – eller vill känna – sig själv.

Minska fördröjningarna
Det går till viss del att minska fördröjningarna genom punktinsatser. Till exempel använda oberoende expertgrupper (med tillräcklig tyngd) och införa ett tydligare ledarskap. Men man kommer ändå alltid att ligga efter om man följer, frågan är bara hur mycket. Att ligga efter skapar en obalans som inte är önskvärd och blir destabiliserande faktor. Om ingen har ett militärt övertag så är risken mindre för en väpnad konflikt eftersom kostnaden blir högre och utgången oviss.

Om vi ser på område A i figuren ovan så är det en farlig tid. Initiativtagaren har initiativet och ökar snabbt förmågan. Avsikten att använda den kan ändras över en natt, till exempel för att hantera interna uppror genom en extern fiende.

Ser vi tillbaka på andra världskriget så är det i detta område som dåligheterna började. Utfallet hade förmodligen varit fredligare om länderna runt omkring Tyskland bättre följt med i upprustningen. Då hade det aldrig skapats ett betydande militärt övertag som senare kunde utnyttjas.

Om vi nu befinner oss i det farliga område A, vilket vi vet om runt 10 år, så är vi nu några år förbi 1925 års försvarsbeslut (stor nedrustning i Sverige, likt de senaste försvarsbesluten). Man ska vara helt på det klara med att även om vi beslutar om betydligt mer medel till försvaret idag så kommer inte avsedd effekthöjning förrän om 10-20 år.

Ser vi istället på område B så är det en dyr period. Vi har precis haft en sådan överkapacitet 10-20 år tillbaka i tiden. Då var nivån hos den dimensionerande fienden låg medan vi höll oss kvar med en kostsam överkapacitet.

Vi ska vara glada att vi – löst uttryckt – är på samma sida som USA. De har under 20 år haft ovan nämnda militära övertag, något som de opportunt utnyttjat för att tillskansa sig fördelar på olika ställen i världen. Vem tror att den andra sidan inte skulle göra detsamma om rollerna blir ombytta? Vår världspolis är kraftigt på dekis och drar sig tillbaka från Europa. Att byta sida och se detta som en fördel när faktum står för dörren skulle kunna vara en enkel lösning. Men jag vägrar att tro att detta är vad regeringen är ute efter med sin politik.

Mikael ”Duke” Grev

Rikskonferensen i media: SvD, 2, 3, SVT, 2, AB, AB Debatt, Hbl, BLT, DI, SR intervju med försvarsministern, BT, PJ, Skipper, YA, SMP, TV 4, Fb, DA

Folk & Försvar 2014 – Dag 2

Sälenkonferensens andra dag är nu till ända, och även om dagen inte var lika spännande som igår, och framförallt inte lika intressant som morgondagens program. Behovet av någon form av värnplikt var en av de saker som debatterades i dag – en enligt mig välkommen och intressant debatt. Oppositionsledaren Stefan Löfvén och Folkpartiets Jan Björklund var två huvudtalare från dagen. Men den efterföljande debatten gav som vanligt mest behållning.

Stefan Löfvén inledde dagen – men imponerade inte alls. Tyvärr talade partiledaren om helt andra saker än försvar- och säkerhetspolitik. Han inledde dessutom att kalla det för försvar- och utrikespolitik. Det är alldeles uppenbart att detta inte är en fråga som engagerar Löfvén överhuvudtaget. Det kändes som han mest pliktskyldigast talade under en rubrik som han inte kände sig speciellt hemma med. Av den anledningen handlade också talet mer om helt andra saker än vårt förvar i kontexten säkerhet. Men när han till slut blev mer konkret handlade det om -Nej till NATO, – Stödja försvarsindustrin – Nordiskt samarbete och -FN. Men han lade också en större vikt vid ett nationellt försvar, men utan att lova mer pengar.

Efter dagens tal blir jag dock än mer oroad över hur en framtida rödgrön regering kommer att prioritera försvarsfrågan. Hoppet står därför helt till Peter Hultqvist som har en lång väg att gå med att förklara och övertyga sin partiledare, som i sin tur ska övertag vänstern och miljöpartiet. En mer eller mindre omöjlig uppgift.

Nästa talare var Jan Björklund. Han imponerade som vanligt genom att vara saklig och påläst i sitt anförande och jag bedömer det som att till visshet gränsande sannolikhet att Allan Widman har haft ett finger med i Björklund tal. Det var mycket bra! Björklund öppnar upp för att försvarsanslaget måste öka. Något annat intressant, men samtidigt inte överraskande var att Björklund och Folkpariet nu förordar en framtida mix av anställda och värnpliktiga i ett ny(gammalt) personalförsörjningssystem vilket jag tror många av de som är insatta i försvarsfrågan ger sitt gillande till. Mycket glädjande var också att Björklund tog upp ett av mina favoritämnen – att ”återta och placera ut kustrobot på Gotland som vi fortfarande har i gömmorna”. Björklund tryckte även på att Gotland borde ha en försvars- och säkerhetspolitisk särställning.

I den efterföljande debatten mellan Björklund och vänsterpartiets Jonas Sjöstedt, som för övrigt var intressant att lyssna på, så drog den sistnämnda ned skrattsalvor från åhörarna när han kallade Björklund för ”regeringens svar på Lucky Luke – den mest triggerhappy vi har i regeringen”.

PJ Anders Linder, chefredaktör på Axess, tidigare SvD, som tillsammans med Annika Nordgren Christensen fick förmånen att reflektera över vad som sagt av tidigare nämnda politiker har helt klart vissa likheter med Göran Hägglund som humorist. ”Bara för att man har sovit länge betyder det inte att man vaknar snabbt” sa PJ Anders Linder och följde upp konstaterandet med att man inom försvarspolitiken har sovit en Törnrosasömn och nu sakta börjar vakna….

Den största spaningen jag och många andra har gjort under dagen hade även Annika Nordgren Christensen gjort, nämligen konstaterandet att det råder helt diametralt skild syn på Ryssland inom Alliansen, och då primärt mellan Reinfeldt och Björklund, något som jag tror kommer bli problematiskt i fortsatta Alliansförhandlingar – framförallt för Björklund. För om Björklund inte kräver mer pengar till försvaret ”i de stängda rummen vi inte har tillträde till” så underminerar han förtroendet för det egna partiet! Han spelar här ett högt spel.

Annika tog i sin reflektion även upp den heta frågan om en återgång till ett mer nationellt inriktat försvar jämfört med att fortsätta på den inslagna vägen med det insatta insatsförsvaret. Hon tycker många gör det för lätt för sig genom att förespråka en återgång till ”pärmar, kartor och kikare till soldater som ska ligga på en klippa och titta österut” genom symboliska investeringar som inte leder till operativ effekt och ”som skulle vara Rysslands högsta dröm”. Här anser jag att det är Annika som drar lite för snabba slutsatser om vad de flesta som deltar i debatten faktiskt förespråkar.

Det handlar givetvis inte om att upphandla försvarsmateriel som ska hamna i mobiliseringsförråd och inte användas. Jag har inte hört någon som förespråkat ett sådant försvar. För förtydliga min egen syn på frågan ska jag ge några konkreta exempel på vad som skulle behövas i ett framtida försvar för att åstadkomma den tröskeleffekt som så många nu förespråkar.

För Flygvapnet del behöver vi vidmakthålla en flygplanspark minst motsvarande dagens. Det går inte att reducera till de 60 flygplan som regeringen har beslutat om. Vi behöver skyddade baseringsplatser i fredstid, och vi behöver återta krigsflygbaser för spridning i händelse av kris/krig. Flygbasbataljonerna måste utökas, och för detta krävs värnplikt. Men det viktigaste… Flygplanen behöver beväpnas med relevanta spaningssensorer, attackvapen och långräckviddiga jaktrobotar. Vi behöver omsätta ett föråldrat transportflygsystem för att bibehålla rörligheten och vi behöver återta numerären av radarspaningsflygplan som vi så envetet och noggrant tillsett att vi gjort oss av med.

Marinen behöver en utökad numerär av kvalificerade fartyg för ytstrid, luftförsvar och ubåtsjakt. Till detta kommer också behovet av nya stödfartyg i syfte att erhålla hög rörlighet och därmed även skydd av logistikresurser. Vi behöver komplettera med en modern vapenarsenal i form av nya sjömålsrobotar och ubåtsjakttorpeder. Vi behöver även bestycka våra fartyg med luftvärnsrobotar för att säkerställa luftförsvaret av egna och andra enheter. Vi behöver fler sjöoperativa helikoptrar (med vapen och sensorer) än de fem beställda för att säkerställa vår ubåtsjaktförmåga. Dessa bör kompletteras av ubåtsjaktflygplan (MPA) för att kunna täcka större havsområden. För att skapa en relevant tröskeleffekt behöver vi även återta kustrobotsystemet för att kunna placeras ut där det behövs som mest – ex. på Gotland. Vi behöver vidmakthålla/omsätta minst fem ubåtar, gärna fler och de nya ska självklart utrustas med kryssningsrobotar. Detta om något skapar tröskeleffekt. Amfibiesystemet bör utvecklas mot en brigad med flera bataljoner där bevakningsbåtar för skydd av viktiga hamnar, UAV för spaning samt robotar och ev. minor mot sjömål bör utgöra stommen.

För armén måste fokus ligga på en omfattande utökning av luftvärnet, och då pratar vi i stor omfattning och med långräckviddiga robotsystem. I övrigt bör armén utrustas med långräckviddig markmålsbekämpningsförmåga med robotar och artilleri. Alla arméförband måste ges hög rörlighet – gärna kompletterat med attackhelikoptrar. Nationella skyddsstyrkorna (hemvärnet) skall fortsatt ha som primär uppgift att skydda basområden, staber och viktiga installationer.

Samanställningen här ovan gjordes på fem minuter, så det finns säkert fler avgörande system och förmågor som kan kompletteras. Men min poäng är att påvisa att det debatten nog inte handlar om materiel som ska förrådsställas, utan användas i den dagliga utbildningen av soldater och sjömän i ett framtida kombinerat yrkes- och värnpliktsförsvar som på riktigt blir tillgängligt, användbart och flexibelt!

Det handlar således inte om att ligga med karta och kikare och titta österut. Det fina med detta är att huvuddelen av dessa system på riktigt även kan göra både och. Det vill säga både användas internationellt och nationellt med den stora skillnaden att det skulle utgöra en rejäl tröskeleffekt i ett nationellt försvar jämfört med i dag! Dagens en-veckasförsvars har tyvärr blivit lite av varken eller där både materielförsörjningen och personalförsörjningen haltar betänkligt.

Men det som också måste göras är att öva nuvarande organisation, och i framtiden förhoppningsvis den organisation och materiel jag räknat upp här ovan. Detta för att kunna strida gemensamt i en nationell kontext, något som knappast har genomförts sedan ORKAN 1993. Av den anledningen är det bra att målet om 2000 insatta soldater utomlands stryks enligt nuvarande förslag. Istället ska Försvarsmakten sättas in när den behövs, och där den behövs. Att skapa insatser enbart för insatsernas skull och som ett politiskt mål är varken trovärdigt eller gynnar vår försvarsförmåga. Som bekant har insatser i de områden vi har deltagit vid, i många fall till och med reducerat vår försvarsförmåga när det kommer till kvalificerad väpnad strid.

Men nu förhåller sig verkligheten tyvärr som sådan att det som räknas upp här ovan är en dröm i fyrfärg och ett luftslott utan dess like eftersom vi lever i Sverige, och i Sverige så finns det inget politiskt stöd för att anskaffa all den materiel av ett enda skäl – att det kostar väldigt mycket pengar. Så även om vi möjligen får se ett framtida ekonomiskt tillskott så är jag rädd att det ändå inte ens räcker för att sätta den beställda expeditionskåren IO14 på fötter.

För att avsluta detta inlägg kan jag konstatera att Göran Hägglund i en intervju med Expressens Niklas Svensson idag utryckte sig oerhört olyckligt och rent felaktigt när han sa att ”Försvaret i dag är väldigt mycket bättre än för ett par decennier sen”. Om det var det en felsägning p.g.a. av att han är dåligt informerad, eller om det var ett sätt att åter närma sig Reinfeldt i den infekterade försvarsfrågan efter gårdagens tal får vi förmodligen inte veta.

Övriga anföranden från dagen får ni läsare se och besöka själva via länk här nedan.
Här nedan har jag som vanligt samlat de mest intressanta länkarna från dagen…

Skipper under Folk & Försvar
Folk & Försvar – Dag 1
Det är (m)otigt för regeringen nu
Helt om!
Inför Folk & Försvar

Folk & Försvar
Program
Sändningar i efterhand
Debattartikel

Media:
SvD – Hårt S-angrepp på försvarspolitiken
SvD – Utbrett tvivel på försvarspolitiken
SvD – Populism eller realism runt försvaret?
DN – Splittring hos de rödgröna om JAS
DN – Frågor till Ewa Stenberg om försvarspolitiken
DN – Björklund vill återinföra värnplikt
DN – Regeringen målar upp olika bilder av försvaret
DN – Logiken talar för NATO
Expressen – Allianskritik mot försvarspolitiken (Se TV-inslaget!)
Expressen – Moderaternas sms-tips inför Stefan Löfvéns tal
Expressen – KG Bergström: Försvaret är alliansens akilleshäl
Expressen TV – Erik Lagersten: Omvärlden är osäker
Expressen TV – Jan Björklund: Vi ser en aggressiv upprustning av Ryssland
Expressen TV – Stefan Löfvén: Vi kan inte se någon minskning av försvarsanslaget
Expressen TV – Åsa Romson: Vi ska kunna försvara Sverige
Aftonbladet TV – Stefan Löfvén: Risken för krig är långt i från över
Aftonbladet TV – Sverige med i NATO senast 2020
Aftonbladet TV – Jan Björklund: Så ska Sverige försvaras i framtiden (Se TV-inslaget!)
Aftonbladet TV – Ärlig talat ÖB Sverker Göranson (Se TV-inslaget!)
Aftonbladet debatt: Karin Enström: Hur mycket tänker S skära i försvaret
Aftonbladet debatt: Peter Hultqvist: Sluta skuggboxas om försvaret
Aftonbladet debatt: Mikael Oskarsson: Våga visa ledarskap och utred NATO-medlemskap
Aftonbladet ledare: Reinfeldts försvar är en papperstiger (Läs!)
Aftonbladet: Löfvén i rampljuset i Sälen
SR – Försvaret i fokus
SR – Jan Björklund vill ha fler reservister i försvaret
SR – Löfvén vill göra om Sveriges försvar
SR – Försvaret stärkt menar statsministern trots kritik
SR Studio 1 – Försvarspolitik och samhällets säkerhet
Frivärld – Statsministern spänner hästen efter vagnen
GP – Hårt S-angrepp på försvarspolitiken
Sydsvenskan – Det krävs två för tango
SVT – Mats Knutsson: Splittring om löften på Folk & Försvar
SVT – Stefan Löfvén: Läget i försvaret oroande
SVT – Reinfeldt slår tillbaka om försvaret
SVT – Löfvén vill utveckla samarbetet med Finland
SVT – Odenberg sågar Reinfeldts försvarspolitik
SVT Agenda – Intervju med Karin Enström (39.00)
SVT Forum – Intervju med Peter Hultqvist
TV4 – Lågt förtroende för Sveriges försvar
TV4 – Försvarsminister grillas av Pihlblad (Se TV-inslaget!)
DT – Cecilia Widegren: Vad vill socialdemokraterna – och med vem?
DT – Han tippas som nästa försvarsminister
DT – Därför tar inte Reinfeldt befälet i försvarspolitiken
BLT Ledare – Paret som vill vara en familj
Arbetarbladet – Folk utan försvar
Helagotland – Gotland är mer utsatt i dag än under kalla kriget
ST – Nordiskt klarspråk om Sveriges försvar
HBL – Inget parti vinner val på försvaret
NyTeknik – Löfvén: Stridsflyget ska skyddas
Riksdag & Departement – Sverige prioriterar försvar av svensk gräns

Försvarsmakten:
Videoblogg: C LEDS Jan Salestrand
Videblogg: Rikshemvärnschefen Roland Ekenberg

Bloggar:
Wiseman
APOW
Åsa Lindestam
Stefan Löfvén
Lantvärnet
Carl Bildt

Försvarspolitiska sprickor tydliga i Sälen

Nu har samtliga i Sälen närvarande partiledare hållit sina tal och det har än så länge varit ungefär som förväntat. Intressantast är dock meningsskiljaktigheterna inom alliansregeringen, där Fredrik Reinfeldt igår i det närmaste tog de andra partierna som gisslan i sitt tal när han uttalade att inget av dessa partier aktivt driver förstärkningar av försvarsanslagen vid regeringens slutna möten och att partierna var helt överens om finansieringsnivåerna.

Reinfeldt ville inte gärna tala om Rysslands militära utvecklingen även om han tog upp den auktoritära utvecklingen i landet. Istället koncentrerade han sig kring vad man kan kalla den mer moderna västerländska hotbilden med cyberkrigföring, terrorism, narkotika med mera. Här saknade jag en problematisering mellan just att ha en vilja kunna koncentrera sig på en mer modern hotbild samt att vara grannland till ett land som helst vill se och agerar enligt de gamla nationalstaternas säkerhetspolitik. Några större problem i försvaret såg inte Reinfeldt och där Finlands president talade sig varm för den finska värnplikten, talade Reinfeldt om värnplikt som något förlegat. En NATO-anslutning avser inte Reinfeldt att driva eftersom Socialdemokraterna inte driver frågan och att ett medlemskap ej heller är aktuellt för Finland. (I sitt tal talade dock president Niinistö om det skulle kunna vara en lösning i framtiden)

Reinfeldts regeringskollegor Göran Hägglund och Jan Björklund tecknade dock en annan bild av försvarspolitiken och den säkerhetspolitiska situationen i närområdet. Såväl Hägglund som Björklund talade sig varma för ökade försvarsanslag och ett svenskt militärt återtagande i såväl större organisation som andra aspekter. Björklund var också mycket konkret avseende ett svenskt NATO-medlemskap som han vill ha innan 2020. Vidare vill Björklund också återinföra värnplikt till del för att ha ett kombinerat yrkes- och värnpliktsförsvar.

Tyvärr deltog inte Annie Lööf i rikskonferensen så Centerns syn förblir oredovisad. Dock kan man konstatera att det finns en konkret spricka inom regeringen i synen på försvarspolitiken. Uppenbarligen blir Moderaterna här alltmer trängda, vilket kan få följder i Försvarsberedningens rapport som ska redovisas under våren.

Hos oppositionspartierna (Sverigedemokraterna borträknade då Jimmy Åkesson också saknas i Sälen) är det också splittring. Miljöpartiet vill fortsatt spara mer pengar på försvaret och är starkt emot vapenexport. Vänsterpartiet är också starkt emot vapenexport medan man däremot öppnar för en förstärkning(!) av Försvarsmaktens verksamhet och territorialförsvaret. Något hot ser man dock inte (?) och inte heller vill man uppgradera svenskt stridsflyg, vilket ju onekligen får sägas vara en mycket väsentlig del av just det nationella försvaret. Socialdemokraterna å sin sida kritiserar Alliansen starkt för läget inom försvaret, men är inte berett att redovisa några summor på hur mycket man är villig att satsa på försvaret. Socialdemokraterna vill också satsa på nationellt försvar i första hand liksom man stödja försvarsindustrin och svensk vapenexport. Det är onekligen vitt skilda intressen som ska samsas i en eventuell rödgrön regering. Vad som dock förenar är inställningen till NATO.

De största frågorna som kvarstår: När ska Sverige gå med i NATO, dvs vad krävs för att S och M ska driva den linjen? I dagsläget säger 36 % ja till NATO och 40 % nej enligt MSB undersökning som nyss presenterades. När kan man politiskt börja diskutera NATO på riktigt?

Hur ska Försvarsmakten i framtiden finansieras? Här är närmast samtliga partier överens om att Försvarsmaktens förmåga idag ej är tillfyllest och Riksrevisionens granskning var svidande vad avser möjligheterna att inta insatsorganisation 2014 såväl som Försvarsmaktens förmåga idag. Ingen är dock redo att att skjuta till de pengar som alla är överens behövs. Det accentueras ytterligare av att så gott som samtliga partier idag vill bygga ett försvar utifrån att först och främst försvara Sverige och därefter internationella insatser. Detta kommer att kräva betydligt mer i anslag och få stora följder i organisationsstrukturen – om man nu menar allvar och det inte bara är tom retorik.

Det är inte skäl som förtroendet för försvaret sjunker allt lägre. Tyvärr en direkt konsekvens av den försvarspolitik som förts det gångna decenniet.

Sändningarna från Rikskonferensen

Folk & Försvar 2014 – Dag 1

Första dagen på Folk & Försvars rikskonferens i Sälen är till ända. Inga direkta överraskningar eller politiska utspel utöver det väntade. Dock har det ändå varit en intressant att följa debatten, i synnerhet att lyssna till statsminister Fredrik Reinfeldt och Finlands president Sauli Niinistö.

Jag avser inte skiva något längre inlägg om dagen. Istället har jag samlat de mest intressanta artiklarna och blogginläggen här nedan. Länkar till Folk & Försvar sändningar återfinns också här.

Kort sammanfattat kan jag konstatera att det som väckt mest uppmärksamhet är Fredrik Reinfeldts syn på försvarspolitiken och utvecklingen i vårt närområde (läs Ryssland). Inte på något sätt divergerade statsministern från den bild som av Cecilia Widegren, Karin Enström m.fl. målat upp rörande den lyckade försvarspolitiken signerat Moderaterna. De enda som fortfarande verkar hålla med Moderaterna om att regeringen stärker svensk försvarsförmåga är Moderaterna själva. Ryssland avfärdades av Reinfeldt på flera sätt, bland annat använde han Open Skies-avtalet som ett exempel på ett svenskt försvarssamarbete med Ryssland, vilket givetvis inte är helt korrekt.

I kvällens SVT Agenda så grillas försvarsminister Karin Enström av SVT:s Mats Knutsson med kritik mot just detta – huruvida regeringen veklingen stärker försvarsförmågan eller inte och om hur lyckade de nordiska samarbetena verkligen är och tog upp haveriet med Archer m.m.

Lika väntat så framförde försvarsminister Karin Enström sina standardfraser om att Alliansregeringen på olika sätt stärker försvaret , att försvarsförmågan i dag är bättre än 2006 och att man nu genomför satsningar på försvaret. Intet nytt under solen med andra ord. Frågan är hur många anställda i Försvarsmakten som känner igen sig i den beskrivningen? Varje gång man ser och hör vår försvarsminister så kan man inte låta bli att fundera på huruvida hon själv tror på det hon säger, eller om det är plikten och lojaliteten mot ”partiet” som går före de egna åsikterna?

I morgon fortsätter rikskonferensen där Stefan Löfven(s) och Jan Björklund(fp) inleder. Den riktigt intressanta dagen blir dock på tisdag.

Avslutningsvis en eloge till Folk & Försvar för en bra rikskonferens med betydligt mer spets i debatten och frågorna än föregående år. Detta beror till stor del på den briljanta moderatorn Pernilla Ström.

Här nedan återfinns länkar till artiklar och inlägg från dagen….

Skipper under Folk & Försvar
Det är (m)otigt för regeringen nu
Helt om!
Inför Folk & Försvar

Folk & Försvar
Program
Sändningar i efterhand
Debattartikel

Media:
SvD – Dåligt betyg till försvarspolitiken
SvD – Finskt intresse av starkt svenskt försvar
SvD – Reinfeldt: Militärt hot osannolikt
SvD – Försvaret har blivit svagare
SvD – Stockholm ska prioriteras under krig
SvD – Experter sågar försvarssamarbete
SvD – S & M vill hålla försvaret hemma
SvD – Analys: Ska bli intressant att se reaktionerna i Sälen
SvD – ÖB i intervju: Stockholm ska prioriteras vid militärt hot
DN – Reinfeldt: Svenskt NATO-medlemskap inte aktuellt
DN – Dåligt betyg till försvarspolitiken
Aftonbladet: Lena Mellin – Försvarsdebatten är infekterad
Aftonbladet: Försvarsministern sågar MP:s utspel
Aftonbladet: Miljöpartiet kräver fredskårled av EU
Aftonbladet: Reinfeldt om den ryska upprustningen
Aftonbladet: Reinfeldt – Militärt hot osannolikt
Expressen: TV från Folk & Försvar
Expressen: Dåligt betyg till försvarspolitiken
Expressen: Övade med kärnvapen mot svenska mål
Expressen – ÖB: Läsarna ska inte vara oroliga
DI – Reinfeldt ger NATO kalla handen
SVT – Reinfeldt: Svenskt NATO-medlemskap inte aktuellt
SVT – Försvaret fortsatt huvudvärk för Reinfeldt
SVT – Finsk expert: Svenskt försvar avskräckande exempel (Se inslaget!)
SVT – Salonius-Pasternak – Tvivlet på svensk försvarsförmåga ökar (Se inslaget!)
TV4 – NATO-frågan vinns inte med feltryckning i riksdagen
TV4 – Ryssland övade kärnvapenanfall mot Sverige
TV4 – Försvaret har blivit svagare
TV4 – (m) försvarsutspel kritiseras
SR – Godmorgon världen – Försvaret i går, idag, i morgon (Lyssna!)
SR – Reinfeldt försvarade sin försvarspolitik
SR – Svenskarna mer positiva till NATO
SR – Nordiskt försvarsarbete döms ut av experter
HD Ledare – Kriget om hotbilden

Försvarsmakten:
Videoblogg: Infodir
Videoblogg: ÖB
Videoblogg: C INS

Bloggar:
Försvar & Säkerhet
Wiseman
Wiseman
Sjätte mannen
Staffan Danielsson
Johan Westerholm
James Mashiri
Rolf K Nilsson
Åsa Lindestam
Annicka Engblom
Cornucopia?
Johan Forssell

Övrigt:
MSB Pressmedelande om förtroende för svensk försvarspolitik

Hej Matematik! – Kapitel Effektivitet

Debattemperaturen har stigit kraftigt de senaste dagarna inför Folk och Försvars Rikskonferens i Sälen. I veckan följde ÖB upp exemplet från förra året och uttryckte sig denna gång mycket tydligt om det rumsliga perspektivet och hans råd till regeringen. Ett slags sekventiellt försvar alltså. Idag kunde vi läsa i SvD om den minskade användningen av […]

Inför Folk & Försvars rikskonferens i Sälen [2] – HELT OM!

Det märks tydligt att Sälenkonferensen startar i morgon söndag. Alla deltagande parter av dignitet gör utspel i media och det skrivs artiklar och genomförs intervjuer. Startfältet håller på att positionera sig inför årets största försvarspolitiska arrangemang. I detta inlägg avser jag ge mina synpunkter på det senaste utspelet från Moderaterna och vad som verkligen behöver debatteras under årets rikskonferens i Sälen.

Regeringspartiet Nya Moderaterna, det parti som styr rikets försvarspolitik och som således också bemannar försvarsdepartementet gör genom sin försvarspolitiska talesperson Cecilia Widegren följande uttalande i dagens DN.

– Försvaret av Sverige börjar i Sverige. Vi ska göra vår egen hemläxa först och främst. Det känns som en naturlig utveckling att vi ska bygga tyngden i försvaret utifrån den nationella försvarsplaneringen och dess scenarier, säger hon.

Äntligen! Jag kan bara konstatera att detta kanske är det bästa som kommit från försvarsberedare Cecilia Widegren någonsin. Att detta är det faktiska behovet är för de flesta en självklarhet. Men samtidigt är den nya inriktningen en fullständig helomvändning då politiker – men även Försvarsmakten – tidigare har hävdat att Sveriges säkerhet börjar i Afghanistan etc. Hjulet är uppenbart runt! Vi ska också ha klart för oss att Socialdemokraterna genom Peter Hultqvist har drivit samma linje som moderaterna nu har anslutit sig till under de senaste åren, så något revolutionerande budskap i sak är det förvisso inte. Det nya i sammanhanget är att Moderaterna här gör en helomvändning i frågan, och det ska bli intressant att höra hur övriga allianspartier ställer sig till detta.

Moderaterna vill också att dagens mål med 2000 insatta soldater i utlandsstyrkan tas bort, vilket även detta är ett sundhetstecken och ett tecken på viss klarsyn. Varför sätta en siffra på något som rimligtvis ska vara behovs- och händelsestyrt, och som dessutom aldrig har kunnat uppnås?

Men hur är det då med detta uttalande som innebär en fullständig kovändning? Hur taktar det då med organisation, materiel och personalförsörjningssystem, omvärldsutveckling och inte minst ekonomi? Förstår Cecilia Widegren m.fl. innebörden och de praktiska konsekvenserna av det man nu förespråkar? Låt oss därför titta på ovanstående faktorer med utgångspunkt från att ”Försvaret av Sverige börjar i Sverige”!

Organisation

När ÖB för ett år sedan förklarade för svenska folket att vi genom den pågående försvarsreformen nu har skapat ett ”en-veckasförsvar” så måste man ha med sig detta i bakhuvudet in i den debatt som nu kommer att starta i och med rikskonferensen i Sälen, och som berör ovanstående ny(gamla) inriktning.

Den organisation vi nu är på väg in i sedan ett antal år tillbaka (IO14) är en organisation eller rättare sagt en expeditionskår särkilt anpassad för internationella insatser. Den är inte längre primärt anpassad för försvaret av Sverige, något som absolut inte får glömmas bort när nu detta kommer att diskuteras.

Vi ska inte heller glömma bort att det även krävs ett kraftfullt utökat försvarsanslag om ca 4-5 miljarder årligen för att överhuvudtaget kunna uppnå det omtalade ”en-veckasförsvaret” – och det först någon gång i perioden 2019-2023. Läget är med andra ord betydligt värre än att vi enbart kan försvara landet i en vecka inom ett begränsat geografiskt område.

Det Moderaterna och Socialdemokraterna nu efterfrågar har sedan början av 00-talet mycket noggrant monterats ned. Primärt genom de katastrofala försvarsbesluten FB-00 och FB-04 signerat Socialdemokraterna. Därefter har Moderaterna gjort allt de kan för att öka takten i att minska Försvarsmaktens numerär avseende verkanssystem. Men även genom att man har infört ett personalförsörjningssystem som havererade redan innan det var sjösatt. Att både Moderater och Sociademokrater nu (förvisso helt korrekt) propagerar för att återta det man själv slagit sönder är inget annat än ett fullkomligt underkännande av sina egna tidigare beslut!

Nu måste även försvaret av Gotland på allvar lyftas upp på agendan, förhoppningsvis redan under Sälenkonferensen. Den som placerar ut långräckviddiga vapensystem på ön behärskar hela Östersjön, något som påverkar säkerheten i hela vårt närområde. Av den anledningen måste Gotland kunna försvaras av Sverige. Det ligger även i NATO:s intresse att ingen annan än Sverige behärskar ön.

Om Moderaterna menar allvar med dagens uttalande måste hela insatsorganisationen IO14 således ritas om. Det går inte att försvara Sverige med dagens expeditionskår oavsett om en stor mängd pengar tillförs, och oavsett om ÖB under gårdagen i intervjun med SvD påstår att det är hans bästa operativa råd till politikerna – att fortsätta med IO14. Huruvida ÖB då kände till denna helomvändning är dock inte känd.

En annan stor fråga när det kommer till organisation är hur en försvarsmakt som ska ”försvara Sverige i Sverige” ska kunna verka och fungera när de olika delarna är utspridda över hela riket – dessutom med endast en förbandstyp av varje slag (demonstratorförsvaret)?

Samordningsmöjligheter finns i Norrbotten mellan flygförband, infanteri och artilleri. I Blekinge mellan fartyg, ubåtar, sjöoperativ helikopter och stridsflyg. Men i övrigt är organisationen till stora delar geografiskt spridd över hela riket utan möjlighet till effektiv samordning. Det enda luftvärnsförbandet finns i Halmstad långt från huvudstaden, flyg- och marinbaser. Det enda ingenjörförbandet i Eksjö långt från övriga arméförband, och det enda artilleriförbandet finns i Boden. Lägg till att Försvarsmakten har centraliserat all viktig materiel till några få förråd där det inte alls finns några förband, och där centrallageret finns i Arboga… Centrallager! Arboga! Ibland hoppas man att allt är en ond dröm.

Oaktat organisation och geografisk placering så måste man nu se över Försvarsmaktens……

Materiel

Här återfinns de i särklass största problemen, eller för att prata i försvarsmaktstermer – utmaningarna. Detta på grund av de stora kostnader som försvarsmaterielanskaffning genererar.

Även här underkänner regeringen nu sina egna tidigare beslut som inneburit att vi skär ner på stridsflygplan, armémateriel och fartyg. Det går som bekant inte att försvara Sverige med en så låg numerär vi nu är på väg mot.

Det finns ett antal beslut som man nu starkt kan ifrågasätta. Ett talande exempel är när man avvecklade det bandvagnsmonterade och nyare RBS-90 till förmån för det äldre och handriktade RBS-70 med motiveringen att det skulle vara lätt att flytta det till internationella insatser…. Ett annat talande exempel är avvecklingen av alla skyddande bergrum och basområden. Avvecklingen av flygvapnets Bas-90 är en pinsamhet som dessutom kostat mångmiljardbelopp i avvecklingskostander, något som vi återigen är i stort behov av.

Att merparten av Försvarsmaktens materiel, ända sedan FB-04, har anpassats för något helt annat än försvaret av Sverige är ingen hemlighet. Om man menar allvar med dagens uttalande så måste man visa detta även inom materielområdet. Rätt materiel i rätt mängd är det som krävs. För Marinens del får vi hoppas att man nu slutar förespråka större fartyg av oceangående fregatters storlek, och att man istället prioriterar numerär och att regeringen tar nödvändiga beslut för att säkerställa att det finns några fartyg överhuvudtaget.

Det finns nu också ett gyllene tillfälle att skapa ett relevant skalförsvar med tyngdpunkt på stridsflyg, fartyg, ubåtar och långräckviddigt luftvärn samt kvalificerad långräckviddig bekämpningsförmåga mot såväl markmål som mot sjömål. Det är så man skapar den tröskeleffekt som det så länge talats om, men där utvecklingen under de senaste åren istället har gått åt andra hållet.

Men materielen är bara en viktig del, den andra helt avgörande faktorn är Försvarsmaktens…..

Personalförsörjning

På punkt efter punkt underkänner regeringen indirekt sin egen försvarspolitik i samband med dagens uttalande. Det mest omdebatterade problemområdet de senaste åren är personalförsörjningsreformen som har blivit ett fiasko i det avseendet att rekryteringen haltar och där lönerna är för låga för att göra Försvarsmakten till en attraktiv arbetsgivare. Trots de låga lönerna har de totala kostnaderna rusat iväg så pass mycket att Försvarsmakten inte har tillräcklig ekonomi för att öva förbanden i tillräcklig omfattning. 2014 ser ut att bli ett år med mycket begränsad övningsverksamhet, och framtiden ser inte ljusare ut avseende ekonomin.

En av de viktigaste motiveringarna för övergången till ett yrkesförsvar var att det skulle vara enklare att använda personalen vid internationella insatser. Detta då pliktlagen ej medgav att skicka värnpliktiga till insatsområden utomlands. När nu våra politiker ånyo vill ominrikta försvaret mot att försvara Sverige (tack och lov) så faller argument efter argument för ett yrkesförsvar.

Bara av kostnadsskäl, men även av kvalitetsskäl så bör man nu överväga att återta någon form av värnplikt igen. Detta skulle innebära att avsevärda summor skulle frigöras för att anskaffa materiel och att öva förbanden. Vi ska också komma ihåg att kvalitén och beredskapen inom framför allt
Flygvapnet och Marinen var minst lika bra under värnpliktsförsvaret. Med inneliggande årskull kunde man snabbt erhålla en avsevärd militär tröskeleffekt. Låt oss hoppas att en initial åtgärd blir att riva upp regeringsbeslut 5 som innebär att 500 miljoner per år ska sparas på personal…

Det regeringen (av kostnadsskäl) förordar är en stomme av tidvis tjänstgörande personal (GSS/T) som i många avseenden innebär ett sämre försvar, än ett försvar baserat på värnpliktiga. Detta då det knappast blir någon kvalité om en individ ska tjänstgöra 38 dagar/4 år. Hur många år tar det då att komma upp i samma nivå som en värnpliktig som gör militärtjänst under låt säga 12 månader?

Något regeringen i sin nya inriktning och även försvarsberedningen måste ta hänsyn till är….

Omvärldsutvecklingen

Att Ryssland rustar upp sina militära styrkor i en rasande fart känner vi redan till. Att demokratiutvecklingen också går att fel håll är en annan detalj som man måste ta hänsyn till.

Men frågan är vilka indikatorer som krävs för att en ändring avseende våra egna nivåer avseende personal och materiel görs? Vid alla tidigare försvarsbeslut har man angett att Försvarsmakten efter politiskt beslut ska kunna växa och anpassas mot omvärldsutvecklingen. Finns ens ett politiskt intresse att vilja se dessa indikatorer?

Johan Wiktorin har använt sig av minnesramsan GUBBE för att påvisa ett antal indikatorer som borde ligga till grund för ett förändrat politisk synsätt och aktiva åtgärder.

GUBBE: Georgien, Upprustningsbeslut, Brott CFE-avtalet, Beredskapsövningar, Ekonomiska hot.
Krävs det fler indikatorer än dessa för att en förändring ska ske? Eller är det så enkelt att något annat har högre prioritet än en mot omvärldsutvecklingen relevant försvars- och säkerhetspolitik. Nämligen….

Ekonomi

Om nu såväl Moderater och Socialdemokrater nu vill ha ett försvar som på riktigt ska kunna försvara Sverige så kommer det att krävas ett avsevärt utökat försvarsanslag. Att försvara Sverige kostar betydligt mycket mer än vad det nuvarande expeditionsförsvaret gör.

Att inte skjuta till de ekonomiska medel som kommer att krävas innebär att trovärdigheten för Sveriges försvarspolitik ytterligare kommer att reduceras.

Om regeringen nu avser stryka målet med 2000 insatta i internationella insatser, och att försvaret av Sverige på hemmaplan ska prioriteras går det inte längre att motivera anslagsposten 1.2 som enbart är avsedd för internationella insatser där man årligen budgeterar runt 1,5 miljarder. Just denna anslagspost har regeringen dessutom använt som sin egna lilla spargris då outnyttjade medel återgått till statskassan utan att Försvarsmakten fått anslagsspara en enda krona.

Att sätta upp ett försvar som ska försvara Sverige kommer att kosta betydligt mer än vad det gör idag. Låt oss hoppas att Cecilia Widegrens ord från i dag inte var just bara – ord.

Sammanfattning och slutsatser

Att Moderaterna, och tidigare Socialdemokraterna nu äntligen har förstått att försvaret av Sverige börjar i Sverige är ett stort fall framåt. Detta besked ligger dessutom direkt i linje med den nuvarande omvärldsutvecklingen i vårt närområde.

Men man måste nu vara vara trogen det man säger. Det går inte att ändra inriktning utan att allt, d.v.s. det jag räknat upp här ovan inte hänger med. Om så är fallet så kommer systemkollapsen att fullbordas inom kort.

Alliansregeringen har nu ett gyllene tillfälle att bevisa att man menar allvar och att man är trogna det man nu säger i sin helomvändning när det gäller försvarspolitiken. Avstampet måste tas i försvarsberedningens rapport som kommer i mars och det påföljande försvarsbeslutet. Allt annat kommer innebära att den nymoderata försvarspolitiken kommer att sjunka allt djupare i dyn och skrivas in i historieböckerna, inte som den sämsta, men som den mest oärliga och skönmålande Sverige har fått uppleva.

Övriga ämnen som bör diskuteras vid Sälenkonferensen är:

– NATO-medlemskap:
Oavsett om det möjligen (mot alla odds) även i praktiken skulle ske en ominriktning av Försvarsmakten med tillförda ekonomiska medel så kommer vi aldrig att kunna skapa trovärdighet på egen hand. Ett NATO-medlemskap är ofrånkomligt. Detta måste fortsätta debatteras.

– Det havererade nordiska samarbetet:
Norge och Danmark är NATO-länder och har således sina lojaliteter där. Svenska politiker vill se en nordisk incidentberedskap. Responsen från Norge lät inte vänta på sig länge. Det blir riktigt pinsamt att Norge ser saker som inte våra egna politiker gör.

Flera samnordiska materielsamarbeten har slutat med fiaskon: Nu senast har det handlat om Lastbilar och artillerisystemet Archer där Norge har dragit sig ur helt och hållet. Tidigare havererade samarbetsprojekt är Ubåt A26 och Helikopter 14.

När nu alla nordiska livlinor och samarbetsprojekt har eller håller på att haverera går det inte längre att på ett trovärdigt sätt använda det nordiska samarbetet som argument för Sveriges säkerhet. Detta måste upp till debatt.

– NBG:
Ska vi fortsätta lägga stora pengar på något som aldrig har, och som sannolikt aldrig kommer att användas? NBG taktar dessutom oerhört dåligt mot den nu uttalade inriktningen. Ytterligare en sak som behöver debatteras i Sälen.

Bloggar: Annika Nordgren Christensen, Wiseman, ÖB
Media: SvD 1, 2, 3, 4, 5, DN, SR, Exp, AB, AB Ledare, DI, Allehanda, Dagbladet
TV: Aktuellt (Karin Enström) 23 minuter i sändningen

Helt om i fokus för svenskt försvar?

Det märks onekligen att det snart är Folk och Försvars årliga rikskonferens Sälen med tanke på all försvarspolitisk bevakning i media.

SVT Aktuellt (ca 20 min in) rapporterade igår att Moderaterna nu svänger i försvarsfrågan till ett mer nationellt fokus. Bakgrunden för inslaget var försvaret av Gotland och hur ön idag är helt utan militärt försvar utan det stridsvagnskompani som finns placerat i ett garage där utan möjligheter att användas då man enligt SVT saknar såväl personal, drivmedel, reservdelar och ammunition. Aktuellt pekade också på hur fokus nu skiftat från internationella insatser när Alliansregeringen först tillträdde till nationella insatser idag och accentuerade detta med Försvarsberedningens ordförande Cecilia Widegren som uttalade att ”försvaret av Sverige börjar i Sverige”. Försvarsminister Karin Enström blev sedan intervjuad och såg inte några problem med att få fram förband och materiel till Gotland. Tyvärr följde inte intervjuare upp försvarsministerns påståenden om hur regeringen höjer budgeten till försvaret. Sedan Alliansregeringens första budget hösten 2006 till hösten 2013 har budgeten för utgiftsområde 6 sjunkit med 3 % kompenserat för inflationen (enligt SCB).

Talet om att försvaret av Sverige börjar i Sverige är sannerligen en omvändning från det tidigare läget och få om ens regeringen själv förstår nog hur stor denna omsvängning är. Detta är en av de aspekter jag tog upp i Prolog – Del 4 som jag förra veckan skrev för tankesmedjan Frivärld. Det svenska försvaret lever alltjämt kvar i de inriktningar och ramar som försvarsbeslutet 2004 satte. Det enda som hände i inriktningspropositionen 2009 var att Försvarsmakten uppdrogs att trolla med knäna, när nu Sverige också skulle försvaras med en organisation dimensionerad enbart för internationella insatser.

Det är nämligen så att såväl personalförsörjningssystemet, organisationen (såväl fred som insats) och logistiken är fortsatt dimensionerade efter internationella insatser.

Beslutet om ett nytt personalförsörjningssystem med anställda soldater löste i första hand ut möjligheten att kunna sända iväg befintliga förband i internationella insatser, något som inte var möjligt med värnpliktiga enligt svensk lagstiftning. Däremot existerade det aldrig några problem med att få frivilliga till just Utlandsstyrkan.

Fredsorganisationen är utspridd över landet utifrån de förutsättningar som gällde vid försvarsbeslutet 2004, det vill säga att operativ verkan inom nationellt försvar inte var ett urvalskriterium. Det är av den anledningen Gotland idag står tomt på fast och kvalificerad militär närvaro. Det är av den anledningen landets enda artilleriförband finns i norra Norrland och det är därför landets enda luftvärnsförband är placerad så långt som möjligt från sitt primära insatsområde och på en plats där det är mycket svårt att samöva med de flygförband som finns kvar. Dessa är ju som bekant också placerade så långt från huvudstaden som det bara går. Den huvudstad som ÖB i intervju med SvD idag pekar ut som militärstrategisk tyngdpunkt för det svenska försvaret.

Här påverkas också logistiken. Det blir en grandios uppgift att flytta runt alla de förband med olika förmågor som är utspridda landet över till en effektiv slagordning. Den logistiska apparat som förr fanns för detta avvecklades slutligen i och med försvarsbeslutet 2004 eftersom nationellt försvar ej längre var intressant. Likaså valde man ett sårbart centraliserat logistikkoncept där stor del av underhåll och materiel förrådsställs centralt för att sedan skickas ut till förbanden, istället för det framskjutna och spridda logisitkkoncept som var gällande under kalla kriget. För internationella insatser är centralisering optimalt eftersom man då lättast möjligt kan transportera materielen till utskeppningshamn/flygplats. Ur ett nationellt försvarsperspektiv kan det vara förödande då motståndaren med minsta möjliga insats kan åstadkomma största möjliga påverkan.

Insatsorganisationen lever kvar i samma dimensionering som den gjorde i FB 04, med undantaget att materielen bara blir äldre och att av de primära materielsystem har regeringen endast valt att renovera ca hälften inför framtiden. Det är en organisation som är dimensionerad (när den slutligt är intagen bortom 2019) att hålla upp till 2000 personer i internationella insatser kontinuerligt. Det är också utifrån denna målsättning regeringens uppdrag till Försvarsmakten att reducera lönekostnaderna med 500 mkr år 2019 genom en större andel deltidspersonal ska ses. Större andel deltidspersonal är inget problem vid internationella insatser, men inverkar menligt för en hög beredskap i nationellt försvar.

Det är därmed sannerligen en intressant kursändring som såväl Moderaterna som Socialdemokraterna gjort. Frågan är dock om man kommer att finansiera och effektuera den eller om det blir som med inriktningspropositionen 2009, stora ord men inte mycket mer än så. Till våren lämnar Försvarsberedningen sin andra rapport som ska ligga till grund för det kommande försvarsbeslutets del om hur det militära försvaret ska utformas och organiseras. Jag håller det för mycket sannolikt att försvarsbudgeten kommer att förstärkas ytterligare, men beroende på storleken på förstärkningen får vi se hur långt det räcker och om det klarar sig utan att ätas upp av andra utgifter. Bara en realistisk finansiering av den beställda insatsorganisation 14 lär behöva årliga tillskott om 5 mdr kr för verksamhet och materielanskaffning, samtidigt som tiotals miljarder kr i infrastruktur som nu åter skulle behövas avvecklades i och med försvarsbeslutet 2004.

Jag rekommenderar vidare läsning om utvecklingen i försvarsbeslut inte bara i min egen Prolog – del 4, utan helst också Annika Nordgren Christensens inlägg om hur partierna nu trängs i mitten i försvarsfrågan i en försvarspolitik enligt minsta motståndets lag och även Marcus Brixskiölds granskning av svenska försvarsbeslut genom tiderna och deras följder. Många intressanta slutsatser och mycket klokskap ligger bakom de två sistnämnda inläggen.

Uppdatering 22.00: Ordföranden i Försvarsutskottet, Peter Hultqvist (s), går på SvD Brännpunkt till hårt angrepp mot regeringens försvarspolitik. Följande formulering är verkligen att bjuda in till match i Sälen:

Det är dags för regeringen att ta av sig skygglapparna och inse att det finns ett jobb att göra som kräver mer än snygga och allmängiltiga formuleringar i en rapport från försvarsberedningen!

DN, SvD, 2, 3, 4, 5, AB, 2, ÖA

Ytterligare tecken på att regeringen reducerar Marinen?

Årets första inlägg blir en uppföljning avseende Marinens numerär av kvalificerade ytstridsfartyg i form av korvetter, ett ämne som tidigare fått mycket plats här på bloggen med anledning av att det handlar om vår marina försvarsförmåga och möjligheten till ett trovärdigt skalförsvar. Frågan är så pass illa hanterad av nuvarande regering att den ständigt måste bevakas och hållas vid liv. Det har inte hänt något nytt i frågan, däremot har jag funnit ytterligare uppgifter som pekar på att regeringen på egen hand, utan riksdagens medgivande, minskar numerären från sju till fem.

Frågan har som sagt varit föremål för flera inlägg här på bloggen tidigare. Senast när Peter Jeppsson såg till att ta frågan ända in i riksdagens kammare i december. Inlägget jag skrev efter Jeppssons debatt med Karin Enström har blivit det mest lästa inlägget någonsin här på bloggen, något som tyder på att det finns ett mycket stort engagemang i den aktuella frågan.

Jag har givetvis fortsatt forskningen i det aktuella ämnet och har funnit ytterligare intressant fakta som förvisso inte är nytt, men som tidigare ej har placerats i kontexten numerären ytstridsfartyg.

Det handlar om något som Moderaterna och försvarspolitiska regeringsföreträdare själva lutat sig mot under lång tid, nämligen den s.k. NATO-värderingen av Försvarsmakten och därmed svensk försvarsförmåga. Dessa värderingar ska däremot INTE blandas ihop med verklig försvarsförmåga då dessa värderingar enbart bygger på riksdagens inriktningbeslut samt en intagen insatsorganisation IO14 (något som nu aldrig kommer att bli verklighet). Med anledning av att regeringen ständigt tillskrivit dessa värderingar stor vikt och trovärdighet så får man betrakta underlaget avseende materielsystem samt numerär som regeringen tillhandahållit NATO som korrekt.

I årets utvärdering av det svenska försvaret konstaterar Natos expertis att Sveriges nyutvecklade operativa stridskrafter torde besitta en operativ förmåga och stridsduglighet som i första hand avskräcker från anfall och om det misslyckas kan försvara landet mot alla utom ytterst ihärdiga och utdragna angrepp. (Regeringen juli 2011)

Om vi börjar med att titta på PARP-väreringen (Planning and Review Process) från 2011 så kan vi till att börja ytterligare en gång slå hål på Karin Enströms påstående att man tidigare inte har beslutat om antalet korvetter i insatsorganisationen. I det översatta NATO-dokumentet från 2011 står följande att läsa angående Marinen samt numerär av ytstridsfartyg i sammanfattningen (min fetstil).

I slutet av 2014 kommer marinstridskrafterna att bestå av sju ytstridsfartyg (inbegripet fem nya korvetter av Visbyklass med en begränsad minröjningskapacitet), sju minröjningsfartyg , två stödfartyg, fyra ubåtar, ett ubåtsräddningsfartyg, ett signalspaningsfartyg, en amfibiebataljon och en marin logistikbataljon.

Här anger således NATO baserat på underlag från svenska regeringen, i ett dokument som dessutom är översatt av försvarsdepartementet, att Marinen skall bestå av sju korvetter! Detta i enlighet vad som sammanfattas på riksdagens webbsida direkt efter att riksdagen fattade det försvarspolitiska inriktiningsbeslutet 2009 som berör Försvarsmaktens organisation och numerär. Trots detta förnekar försvarsminister Karin Enström flera gånger att ”antalet korvetter i insatsorganisationen inte har beslutats av vare sig regeringen eller riksdagen. Antalet kan variera över tiden beroende på Försvarsmaktens ekonomiska förutsättningar….”

Personligen anser jag det skrämmande att en minister tillåts fara med så pass mycket osanning inför riksdagen utan att någon reagerar!

Men nu över till det som i sammanhanget är ännu mer intressant, men samtidigt mycket bedrövande. PARP-värderingar genomförs varannat år, och i somras var det då dags för en förnyad värdering. Men här har regeringen helt uppenbart ”justerat” underlaget som NATO den här gången utgått från i sin analys. Så här sammanfattas Marinen i underlaget från juni 2013.

Marinen kommer att omfatta fem korvetter av Visbyklass, som förväntas tas i aktiv tjänst senast 2014, fem uppgraderade minröjningsfartyg och två ubåtar som ska uppgraderas i slutet av 2015. Två nya ubåtar kommer att förvärvas efter 2018.

På samma plats som Marinen sammanfattades i det föregående underlaget från 2011 så återfinns i den senaste rapporten nu enbart fem Visbykorvetter istället för sju ytstridsfartyg. På samma sätt har antalet minröjningsfartyg reducerats från sju till fem.

Det mycket olyckliga i sammanhanget är att detta ligger helt i linje med vad Karin Enström ger uttryck för i svar på skriftliga frågor och i senaste riksdagsdebatten. Att den moderatledda regeringen inte sätter försvarsförmåga i första rummet ter sig tyvärr alldeles uppenbart.

(Längre fram i dokumentet återfinns ånyo siffran sju avseende ytstridsfartyg. Uppgifterna i detta stycke ser dock ut att vara copy/paste från tidigare underlag. Frågan återstår att se vad som är korrekt fakta då uppgifterna motsäger varandra. I det ena fallet är det en uppenbar reducering av fartyg signerad regeringen, och i det andra ett bevis för att Karin Enström far med osanning. Vilket som är värst överlåter jag till andra att bedöma.)

Reflektion av 2013

Då var vi inne på årets sista dag, jag kommer inte i stort beröra den Försvarspolitiska eller Säkerhetspolitiska utvecklingen, Skipper berör det mycket väl på följande inlägg. Jag kommer snarare belysa tre punkter som varit rätt omvälvande för oss under 2013 och som vi kommer ta med oss till 2014 och måste bearbeta och finna en lösning på under det kommande året.

Men först, 2013 var året när min bägare rann över, främst kring media rapporteringen av vårt närområde och att våra politiker negligerar att ur min horisont lyfta fram hela bilden. Det fick mig att börja skriva och den här bloggen är resultatet av det. Syftet var först och främst ett sätt för mig att avreagera mig, inte att ha en stor mängd läsare av det man skriver.

Föga trodde jag att det skulle bli så pass stort genomslag som det blev på den här bloggen, när man i April skrev sitt första inlägg. Jag är ytterst tacksam för att så många väljer att läsa det man skriver. Förhoppningsvis lyckas man nyansera bilden något och peka på brister som främst våra folkvalda väljer att ej beröra. Samt framför allt peka på den omvärldsutveckling som sker i vårt närområde. Som ur min horisont ej ter sig särskilt ljus. Så vid 2013 års sista dag skrivs även det 50 inlägget på den här bloggen.

Den förstapunkten jag vill beröra är FM Org 13 och 18. Året inleddes med en omorganisation, för att raskt gå in i förberedelser för ytterligare en omorganisation. Vad man skall ha med sig är att varje omorganisation som sker i Försvarsmakten renderar i ändrande målsättningar av vad respektive krigsförband kan göra i händelse av krig, vilket i sin tur kommer föranleda tekniska och taktiska förändringar. Således att ändra en förbandssammansättning med t ex 50 personer kan få ödestigna konsekvenser i vissa fall. Något som jag tvivlar att våra folkvalda är medvetna om, det är inte bara att dra ned lönekostnaderna lite grann som i annan statlig verksamhet, om jag tillåts raljera lite.

Grunden för att lyckas i all form av väpnad strid vilket är Försvarsmaktens huvuduppgift är att man övar realistiskt och tillåts bli duktig på det man skall. Ändras förbandssammansättningarna över tiden vilket fallet varit en lång tid nu för Försvarsmakten pga ständiga neddragningar. Blir aldrig förbanden samövad och man tillåts inte bli duktig. Vilket är en av anledningarna trots att vi gått in i ett yrkesförsvar det krävs så pass lång tid på IntUtbE vid I 1 innan respektive förband som skall utomlands kan rotera till sitt insatsområde.

Den andra punkten jag vill beröra är hur ofta våra folkvalda talar om krigshot. Ofta när man läser inlägg från folkvalda talar de om att det ej finns något hot om krig mot Sverige på en oöverskådlig tid framgent. I sak har de rätt när de säger det, jag ser heller inte någon akut krigsrisk i närtid. Men man bör alltid rent historiskt ha med sig att omvärldssituationen kan förändras mycket snabbt och mycket drastiskt, något som de borde ha med sig sedan sin grundskoletid avseende Första och Andra Världskriget.

I FM PERP 2013 beskriver man i Försvarsmaktens omvärldsanalys att det finns en rejäl risk att Sverige kan utsättas för hot, med militära maktmedel i bakgrunden för att förändra antingen vår inställning eller att en annan part kan utnyttja det för att få igenom sin vilja i något avseende. Detta är vad jag och bedömt flera med mig ser som ett tydligt hot just nu. Grunden för varför vi har en Försvarsmakt är ju att den skall bevara vårt oberoende och möjliggöra att vi har en egen vilja. Har man en för svag Försvarsmakt blir man ytterst påverkansbar. Att Ryssland ej räds för att påverka sina grannländer med olika former av påtryckningsmedel är tydligt i fallen med Litauen och Ukraina under 2013.

Vilket gör att vi kommer till den tredje och sista punkten, den Ryska upprustningen. Både FOI och FM pekar på att Ryssland kommer nå sina rustningsmål som är uppsatta för 2020. Likväl gör Ryssland stora neddragningar i det egna välfärds- och skolsystemet för att nå dessa målsättningar. Vad säger då detta oss? Ja först och främst att Ryssland till varje pris vill nå dessa rustningsmålsättningar. Likväl säger de oss något om hur Ryssland ser på sin omvärld, de verkar se ett rejält hot mot sin egna nationella säkerhet. Vi kanske upplever att de ej utsätts för något hot, de upplever bedömt ett hot, således kan vi ur deras ögon ses som ett hot, vilket innebär att vår egen situation med ständiga neddragningar och omorganisationer av Försvarsmakten gör att vi som nation är ytterst sårbara.

Därefter den ökande övningsverksamheten talar sitt tydliga språk, framför allt har man sedan 2009 tagit många steg för att kunna öva i större förband dvs brigads ram i samverkan med främst flygstridskrafter. Något som man ej var särskilt duktig på 2009, men nu 2013 verkar ha kommit en mycket lång väg i. Det svåra är inte att öva små förband, det svåra är att effektivt kunna föra stora förband och med dessa lösa uppgifter. Detta sammantaget med de uppsatta rustningsmålen pekar på att man sätter en krigsmakt på krigsfot mot något form av upplevt hot. Vilket det inte krävs någon större analytisk förmåga att komma fram till, frågan är återigen vad är hotet?

Dessa tre punkter kommer vi gå med oss in i 2014 och vara tvungna att tacklas med. Hur vi väljer att lösa och anpassa oss mot dessa tre punkter beror helt och hållet vilket förhållningssätt vi väljer att ta oss an dem. Min förhoppning är att våra folkvalda vaknar och ser lite mer nyktert på situationen än vad jag upplever de gör nu, vissa undantag finns bland dem som jag upplever ser mycket nyktert på situationen, ingen nämnd ingen glömd. Att Försvarsmakten måste få resursförstärkning i form av medel är tydligt och då räcker inte den nu av Alliansen framförda resursförstärkningen. Likväl bör vi omvärdera vår egen roll och situation i närområdet utefter det gångna året med allt vad det har inneburit. Jag delar helt Försvarsmaktens syn i sin omvärldsanalys i PERP däremot håller jag inte med i Försvarsberedningens, skillnaden kan vara rätt stor stundtals när man läser de två.

Avslutningsvis vill jag tillönska ett Gott Nytt År och god fortsättning till alla läsare av bloggen och följare på Twitter.

Have a good one! //Jägarchefen

Kampen om Arktis

Sammanfattning

En kamp pågår just nu mellan de Arktiska staterna för att utöka sitt territoriella område för att därmed kunna exploatera de naturtillgångar som finns dolda under den Arktiska isen. Kampen förs just nu med diplomatiska medel, men en tydlig svängning har skett under främst 2012-13 hos Ryssland att börja betrakta det Arktiska området som vitalt för dess nationella säkerhet. Varvid ett tydligt fokus även skett på att öka den militära förmågan hos Ryssland i Arktis. Denna förmåga verkar forceras fram för att även den kunna nå de övriga rustningsmål som är satta för 2020. För Svenskt vidkommande är det vitalt att följa utvecklingen men även ta den på allvar, det har skett en gradvis ökning av den militära förmågan i norra Ryssland, medan en gradvis sänkning har skett av den Svenska, där inte ens teknik övertag kan spela in.

Analys

Allmänt.Den geografiska utbredningen av arktisk omfattar cirka 6% av jordens totala yta. Ca 1/3 av Arktis omfattas av land, 1/3 av vatten samt 1/3 omfattas av kontinentalsocklar, således består ca 2/3 av Arktis enbart av vatten. Forskning har visat att uppvärmningen i Golfströmmen är cirka 6°C högre än för 2,000 år sedan. Detta kommer på sikt minska istäcket i Arktis. Minskningen av isen ökar uppvärmningen genom att vattnet och framträngande mark absorberar värmen och därmed värmer upp vattnet som i sin tur ökar issmältningen. Detta kommer möjliggöra åtkomst åt tidigare dolda områden.

Vad avser resurser i Arktis är det främst två stycken resurser som är framträdande, dels naturtillgångar dels möjligheten till att effektivisera transporter med fartyg. Vad som är styrande för att få tillgång till båda dessa resurser är i grunden issmältningen i Arktis. Desto mer isarna smälter dessa större sannolikhet till att få denna tillgång. Således är det detta ytterst den nuvarande kampen om Arktis handlar om, att initialt innan isarna har smält utöka sitt eget territorium för att därefter kunna påbörja exploatering av det.

Sex (6) länder kan göra territoriella anspråk på Arktis dessa är, Island, Ryssland, Danmark, USA, Kanada och Norge. Dock så inräknas även Sverige och Finland till den Arktiska regionen men utan territoriella anspråk. Vad avser territoriella anspråk har Danmark, Norge, Kanada, Island, Ryssland och USA i dagsläget territoriell rätt till 200 nautiska mil (370 km) utifrån dess kust. Inom denna zon kan verksamhet för ekonomisk vinst genomföras. För att kunna utöka denna rätt måste man kunna påvisa att kontinentalsockeln som sträcker sig ut från sitt fasta land är en naturlig förlängning och givetvis att den sträcker sig utanför dessa 200 nautiska mil.

Samtliga länder som har möjlighet att genomföra territoriella anspråk i Arktisk har i varierande omfattning genomfört detta. De territoriella anspråken avser främst möjligheten att kunna få rätten att kunna utvinna de naturresurser som bedöms finnas i området.

I September 2010 kom Ryssland och Norge överens om att dela upp ett omdiskuterat område norr om Kolahalvön och den Norska kusten. Området omfattade totalt 175,000 kvadratkilometer. Inledningsvis (1970) kom konflikten att handla om fiskerättigheter för att därefter övergå till gas och olja. Både länderna hade olika territoriella anspråk varvid en kompromiss nåddes och man kom att dela upp området i hälften till respektive nation.

Den 131209 meddelade Kanadas Utrikesminister John Baird att man gjort territoriellt anspråk på en stor del av Arktis samt Nordpolen, dock kan själva Nordpolen ej tillhöra någon stat enligt en tidigare antagen Förenta Nationerna (FN) konvention. Ett preliminärt anspråk var ifyllt för att skickas till Förenta Nationerna och en fördjupad skulle skickas in senare. Detta anspråk är bedömt något som kan orsaka spänningar mellan främst Ryssland och Danmark.

Ryssland inlämnade 2001 en ansökan till FN om att utöka sitt område i Arktis, FN biföll ej den ansökan då man ansåg att de vetenskapliga bevisen var för låga. I slutet av 2013 eller i början av 2014 har Ryssland för avsikt att åter inlämna en ansökan till FN, denna ansökan kommer bedömt omfatta att få genomföra en utökning med 1,2 miljoner kvadratkilometer i Arktis.

Ryssland är i dagsläget det land som främst accelererat sin planering, förberedelser och påbörjande av exploatering i Arktis. 131018 Meddelande man från officiellt ryskt håll att man planerar att investera cirka 2 biljoner rubel i ett riktat program för att utveckla den Ryska delen av den Arktiska regionen. Denna satsning är en konsekvens av den globala uppvärmningen och därmed minskningen av havsisens utbredning i Arktis och därmed möjligheterna som öppnas för en exploatering av Arktis.

Således i grund och botten handlar den nuvarande diplomatiska kampen i Arktis om att tillförskansa sig landområden för att möjliggöra en exploatering som skall kunna ge ekonomiska vinster, en modern form av guldrusch. I grunden ligger nationalstaterna som försöker säkerställa sin egen ekonomiska säkerhet. Utifrån de territoriella anspråken och retoriken som skett kring dessa kan man se att det är främst Kanada och Ryssland som har en strävan av att utöka sina områden.

Sjöfart.Del av Arktisfrågan handlar om möjligheten till att effektivt genomföra transporter på sjön av varor mellan Väst och Öst och vice versa. Tre möjliga farleder finns för detta 1) Nordostpassagen2) Nordvästpassagen och 3) Nordpolsleden. De tre farlederna har varierande tillgänglighet under året, generellt sett är det som bäst under September månad varje år.

Nordostpassagen är den farled som i dagsläget är mest intressant för sjöfartstrafik. Detta beror på att delar av leden är isfri året om och hela leden är isfri under sensommaren, vilket tillika är den tidpunkt som leden används för genomfart. Nordostpassagen går från Nordkap, via Barents Hav, via Kara-sundet in i Karahavet och går där längs med Sibiriens kust. Leden slutar vid Berings sund och ansluter där till Berings hav och Stilla havet. Leden går i huvudsak delsgenom ryskt territorialhav dels genom rysk exklusiv ekonomisk zon (EEZ).

Nordvästpassagengår längs Grönlands västkust och vidare västerut via den Kanadensiska skärgården, därefter via den Kanadensiska nordkusten genom Beuforthavet samt via USA:s kust norr om Alaska innan den når fram till Berings sund där leden löper ut i Berings hav och Stilla havet. Leden går genom Danskt, Kanadensiskt och Amerikanskt territorialhav samt EEZ. Nordvästpassagen är enbart öppen en kortare del av året och då enbart för fartyg med isgående kapacitet.

Nordpolsrutten är enbart en tänkt farled som kan tänkas utnyttjas när issmältningen nått sådan grad att den öppnas. I dagsläget kan man ej garantera genomfört. Fördelen om den någon gång i framtiden skulle kunna medge kommersiell trafik är att det är den av de tre möjliga farlederna den kortaste.

Under 2013 har trafiken ökat markant längs Nordostpassagen, dock skall man ha klart för sig att trafiken i sig är blygsam. Under 2013 har 270 fartyg sökt tillstånd att passera vilket skall jämföras med 2012 med 46 fartyg. Så procentuellt är ökningen markant men ej i totalmängd.

Naturtillgångarna.Olje- och naturgasfält finns redan i Arktis. Dock har isen och de långa transportavstånden gjort utvinningen av dessa naturtillgångar olönsamma. Dock med de generellt sett stigande oljepriserna och smältningen av havsisen i Arktisk förändrar drastiskt förhållningssättet till utvinningen av naturresurserna i området.

De tekniska utmaningarna för att kunna genomföra dels oljeutvinning dels naturgasutvinning är stora m h t de förutsättningar som råder vid Arktis. Dock så bedömer man att tekniska lösningar kommer gå att göra för att kunna påbörja utvining i de nya områdena som öppnas med isens smältning. Men kostnaden för dessa kan bli så pass höga så att det ej blir lönsamt att genomföra utvinning av naturtillgångarna.

De Arktiska områdena bedöms ha enorma outnyttjade naturtillgångar ca 13% av världens oupptäckta oljemängder samt 30% av den oupptäckta naturgasen bedöms finnas där. Huvuddelen av oljefyndigheterna bedöms ligga på Amerikanskt territorium och huvuddelen av gasfyndigheternapå Ryskt territorium. Fyndigheterna finns i huvudsak längs kusterna, på mindre än 500 m djup, på kontinentalsocklarna.

Forskare har gjort bedömningen att oljefyndigheterna i Arktis ej kommer förändra balansen mellan de oljeproducerande nationerna, fyndigheterna är för små för det kontra de som finns i andra delar av världen. För att exemplifiera det så är den totala oljetillgången inom Arktis ungefär den samlade oljeproduktionen i världen för drygt tre (3) år. Således ej en stor energireserv. Dock de stora naturgasfyndigheterna som finns i Arktis kan komma att väga tungt enligt forskarna, vilket som tidigare nämnts bedöms omfatta ca 1/3 av världens samlade tillgångar.

Upplevd hotbild. Rysslands President Vladimir Putinuttalande sig 2010, då som Premiärminister kring Arktis, där han ej såg ett ”Arktiskt Krig” som en möjlighet utan att meningsskiljaktigheter skulle lösas på ett civiliserat sätt mellan staterna. Likväl uttalade sig Rysslands Utrikesminister Sergei Lavrov 2011, där han säger att han ej ser det som troligt att det kommer kunna ske några stridigheter kring de naturresurser som finns i Arktis och kalla detta för provokationer. Utan meningsskiljaktigheter kring Arktis skall lösas med politiska och juridiska medel. Dock så har en förändring i inställningen skett. President Vladimir Putin uttalade sig under V350 till media och förklarade att Rysslands militära närvaro i Arktis krävs för att kunna skydda dess intressen mot möjliga hot frånUSA.

I Februari 2013 meddelade Generalstabschefen i Ryssland General Valeriy Gerasimovatt dels så kommer hotbilden mot Ryssland ökat signifikant intill 2030 dels så förutser man att krigs-/stridshandlingar kommer uppstå kring naturresurser vid denna tidpunkt. Vad som förutses är en kamp mellan de större/ledande nationer i världen kring bränsle- och andra energiresurser samt markområden för en allt ökande befolkningsmängd likväl att vissa områden kan bli obeboeliga.

Enligt Vice premiärminister Dimitri Rogozin så riskerar Ryssland att förlora sin suveränitet vid mitten av 2000-talet (att jämföra med Generalstabschefens V. Gerasimov uttalande) om man ej bejakar de nationella intressena i Arktis redan idag. Enligt Rogozin måste Ryssland tydligt definiera vad som är Rysslands intressen i Arktis och vidden av dessa. Det som Rogozinser som de nationella intresset är de naturresurser som finns i området, likväl är de dessa som kampen kommer vara kring, förlorar Ryssland det så förlorar man även sin suveränitet enligt Rogozin. Han gör även bedömningen att kampen om naturresurserna i Arktis kommer kunna ta sig ytterst ociviliserade former.

Rogozinhar även beskrivet en möjlig hotbild mot Rysslands intresse i Arktis. Den hotbild han ser framför sig är att andra nationer som har ekonomiska intressen i Arktis kan genomföra sabotage mot Rysslands olje- och gasproduktion i området. Enligt Rogozinmåste Ryssland kunna möta detta hot såväl under ytan som ovan. Han påtalar även att Ryssland saknar resurserna för detta idag.

En annan faktor som även Rogozin berör är den han påtalar om att NATO under en längre tid påtalat att man skall förstärka sina marina resurser i Arktis och som han säger under förevändningen att skydda sjöfarten i området. Det som oroar Ryssland med detta är att det mycket väl kan vara NATO örlogsfartyg som genomför patrulleringen delsi Barens Regionen dels längs Nordostpassagen som är utrustad med missilförsvar. Detta skulle försvåra t ex de strategiska robotstyrkorna förmåga att kunna verka.

Vad som är intressant är att jämföra uttalandena. Något har skett mellan 2010 intill dagens datum där Ryssland upplever än mer ökad konkurrenssituation kring Arktis och som tydligt kan ta sig formen av att militära maktmedel kan tänkas utnyttjas. Att Rogozin kan vara en frispråkig aktör är ett känt faktum varvid man kritiskt måste syna hans uttalanden. Dock så är han en av de ledande figurerna i bakgrunden som får stort genomslag. Men vad som är anmärkningsvärt är att Generalstabschefen går ut med ett sådant tydligt uttalande, det bör innebära att synen är sanktionerad från den högre politiska ledningen.

I sak kan man hålla med den Ryska bedömningen att risken för konflikter kommer öka desto mer t ex oljereserverna töms ut varvid oljan kommer bli en hårdvaluta. Dock är frågan om inte trycket i de västliga länder dvs hos dess medborgare då kommer driva fram/på alternativa lösningar till att möjliggöra energi utvinning ur andra källor kontra att gå i en konflikt. Vad som dock kan leda fram till en konflikt är om teknikvinningarna ej går framåt i lika snabbt tempo som t ex utnyttjandet av fordon o dyl med fossila bränslen i utvecklingsländerna. Då ökar kravet på att säkerställa tillgången till de fossila bränslena.

Det man dock måste ta i beaktande är att detta verkar vara en av de främsta strategiska planeringarna som man arbetar utefter i Ryssland. Det vill säga att skydda Rysslands råvaruresurser i Arktis. Vilket sätter Sverige och framför allt dess norra del i en än mer strategisk situation. Därav är det mycket intressant att se hur nu det dels uttalat sker en tyngdpunktsförskjutning mot Arktis från Rysk sida på alla plan dels den stagnation i Svensk försvars- och säkerhetspolitik som skett och hur man nu skall möta upp denna tyngdpunktsförskjutning från Rysk sida.

Militär uppbyggnad. Utgångspunkten för den nuvarande militära utvecklingen i Arktis från Rysk sida, tas ur FOI studie från 2008, Arktis – strategiska frågor i en region i förändring. Den pekar på fyra punkter för att nå en ökad tillgänglighet i Arktis för Rysslands väpnade styrkor. 1) Modernisering av baskomplexet på Kolahalvön samt större militär närvaro där. 2) Utökad patrullering i Arktis och Nordatlanten med ubåtar, ytfartyg och flyg. 3) Utbyggnad av övervakningssystem, för spårning av USA/NATO till havs, i luften och i rymden samt 4) Möjlig gruppering av framtida ryska missilförsvarssystem.

President Vladimir Putin delgav den 131210 beslut till de Ryska Väpnade styrkorna att öka sin närvaro i Arktis samt förbättra den militära infrastrukturen i regionen, varav han särskilt betonade det sistnämnda i sitt beslut. Likväl som vicepremiärminister Dmitry Rogozin har påtalat att det ligger i Rysslands nationella säkerhet att öka sin militära närvaro i Arktis för att skydda de ekonomiska intressen som finns där, likväl att det är av geopolitisk karaktär.

Rysslands väpnade styrkor är dock ej förberedda för att genomföra väpnad strid i Arktis, något som en statligt framtagen rapport från november 2013 framhäver. Där man bl a lyfter fram att de förband som finns i den Arktiska regionen är för dåligt utbildad och saknar adekvat utrustning för att kunna strida i denna miljö.

Grunden i all modern krigföring är att ha ett informationsövertag för att kunna dispositionerna sina stridskrafter klokt likväl för att kunna slå mot en motståndare effektivt. Detta har bedömt Ryssland tagit fasta på när man nu börjat bygga upp dels långräckviddig radar för att kunna upptäcka ballistiska robotar dels flygspaningsradar i Arktis.

Den radar som håller på att upprättas för att kunna medge förvarning om ett strategiskt robotangrepp mot Ryssland i Arktis, byggs vid staden Vorkuta i Komi Oblast strax norr polcirkeln. Radarn har en räckvidd på cirka 6,000 km och ingår i ett återtag för att upprätta nya förvarningsradar och täppa igen de ”radarluckor” som uppstod vid Sovjetunionens sönderfall. I Sveriges närområde finns två stycken Voronezh radar en (1) Voronezh-M i Leningrad Oblast och en (1) Voronezh-DM i Kaliningrad Oblast.

Likväl kommer man upprätta radartäckning med obemannade luftförsvarsradar i Arktis. Radartypen skall enligt Vicebefälhavaren för det Ryska luftförsvaret Generalmajor Kirill Makarov vara framtagen specifikt för den Arktiska regionen. Likväl påtalade han att regionen kräver en mycket väl fungerade radartäckning för att dels skydda mot lufthot dels robothot. Likväl skall televapenförband eller förmågar har utplacerats i Arktis i närtid.

Den Ryska flottan påbörjade en ökning i sin aktivitet under 2010 i Arktis. En ökad patrullering med dels ytfartyg dels ubåtar. Den Ryska Flottans återtagande av Arktis började i September 2013, när man proklamerade att man numera hade återkommit för evigt till Arktis. Vad som föranledde detta uttalande var en flottövning som genomfördes omkring Novossibirsk i de östra delarna av Laptevhavet. Två år innan hade den Ryska flottan genomfört en liknande övning dock inte med ett tydligt uttalande att man skulle säkerställa en bestående flottnärvaro i Arktis.

Vad som även särskilt skall noteras med denna flottövning var att stora delar av ledningen för Norra Flottan var med på den. Samt att det framhävs att övningen tillika var rekognosering för att möjliggöra en planering som medger att Norra flottan kontinuerligt skall kunna genomföra patrullering med fartyg i området. Vad som kan vara av historiskt intresse rörande denna rekognosering är att de vatten som den genomfördes i ej har haft någon officiell närvaro av örlogsfartyg sedan 1942.

Likväl har Försvarsminister Sergei Shoigu delget att man skall skapa en enhet med örlogsfartyg som har isbrytningskapacitet under 2014. Denna enhet skall skydda och möjliggöra fartygstrafik längs nordostpassagen. Likväl uttalade sig Vicepremiärminister Dimitry Rogozin den 131220 att Ryssland var tvungen att öka sin närvaro i Arktis med örlogsfartyg för att skydda sina ekonomiska intressen. Likväl anser han att man måste öka koordineringen med sin ekonomiska planering i Arktis mot fartygsbyggandet för att kunna möta NATO närvaro i regionen. Under första kvartalet 2014 kommer ett möte ske för att diskutera uppbyggandet av fartygsvarv i den östra delen av Arktis. I detta möte kommer man försöka integrera Gazprom och Rosneft i fartygsbyggandet. Likväl kommer FSB tillföras fyra nya fartyg för att kunna säkerställa bevakningen av gränsområdena i Arktis.

Under 2013 har Ryssland påbörjat restaurerande av totalt sju (7) stycken flygfält i Arktis som varit outnyttjade och låtits förfalla sedan Sovjetunionen upplöstes. Innan 2013 års utgång skall även kontrakt skrivits med civila entreprenörer för att påbörja restaurerande av ytterligare två (2) flygfält. Således under 2014 genomförs restaurering av nio (9) flygfält varav vissa bedömt även kommer vara färdigställda för att kunna utnyttjas.

I Februari 2013 meddelade de Ryska Väpnade styrkorna att man kontinuerligt börjat patrullera Arktis med Norra Flottans marinflyg. Patrullringen genomförs över Norra ishavet och längs nordostpassagen. En uppgift som patrullringen fyller är att följa upp packisen längs nordostpassagen för att kunna assistera civil fartygstrafik i dess förflyttning. Det strategiska bombflyget har sedan 2007 genomfört patrullringar över Arktis som ett led i den strategiska avskräcknings förmågan.

Som ett led i förstärkningen av de Ryska väpnande styrkorna i Arktis regionen tillförde man 2012, MIG-31. En intressant sak som man påtalade när man delgav denna information var att MIG-31 kommer vara stommen i missilförsvaret i Arktis. Man påtalade att MIG-31 har förmågan att bekämpa kryssningsrobotar. Likväl så kommer en moderniserad variant av luftvärnssystemet Pantsir-S (Pantsir-SM) anpassas för arktiska förhållanden utöver de övriga moderniseringar som skall genomföras.

På juldagen 2013 meddelades även att de Ryska väpnade styrkorna skulle tillföras en särskilt anpassad variant av transporthelikoptern Mi-8 för arktiska förhållanden. Vilket bl a skulle omfatta en kraftfullare motor, avisningssystem, skidor för landning i snö och myrmark. Likväl påtalade man att uppvärmningssystemet i helikoptern byggde på teknologi som utnyttjas i rymdfarkoster.

Under 2011 meddelade de Ryska väpnade styrkorna att man skulle upprätta två (2) renodlade arktiska brigader i Pechenga på Kolahalvön. Brigadtypen skulle uppgå till drygt 8,000 man och vara anpassad dels vad avser utrustning dels taktiskt för arktiska förhållanden. Som grund för denna brigadtyp har Ryssland studerat Svenska, Norska och Finska erfarenheter. Denna plan har dock flyttas mer och mer framåt i tiden och nu uppges 2015 vara den tidpunkt då man kommer ha en (1) renodlad motoriserad brigad för arktisk krigföring. Denna brigad skall även till del ha luftburen förmåga.

Enligt vissa uppgifter är det den 200. Mekaniserade brigaden som skall omvandlas till en arktisk brigad. Utöver denna brigad finns en (1) marininfanteribrigad (61.), det är dock oklart om denna skall omvandlas till arktisk brigad eller om en ny brigad skall sättas upp för att lösa denna uppgift. Både den mekaniserade brigaden och marininfanteribrigaden har förmåga att verka i vintermiljö dock ej de mer krävande förhållanden som det arktiska klimatet ställer på både människa och utrustning. Spetsnazförbanden i den norra delen av MD V har under 2013 även påbörjat utbildning för att kunna verka i Arktiskt klimat.

Ovan är några exempel på den resursförstärkning som har genomförts och genomförs i den Ryska Arktis regionen för att förstärka möjligheten att försvara den. Vad som är intressant är när man spårar från 2008 intill dags datum är att denna förstärkning främst har påbörjats under 2012 samt med kraft under 2013. Under 2013 kan man nästan få uppfattningen att man påbörjat ett forcerat program för att snabbare öka förmågan i Arktis.

Återgår vi till det FOI angav som faktorer för att öka tillgängligheten i Arktis för Rysslands väpnade styrkor så ser vi att man har uppnått många av målsättningarna som de anger. Vad som är oroväckande är den forcering som påbörjats, en gradvis resursförstärkning hade varit mer förståelig dvs allt efter hand som möjligheterna att utvinna naturresurserna så tillförman förmågar, nu forcerar man fram en resursförstärkning. Detta i sig kan föda en onödig rustningsspiral, samt frågan är vad är det man måste forcera fram resursförstärkningen mot?

Slutsatser

Att det pågår en kamp kring Arktis är tydligt, den kampen handlar ytterst om att dra en ekonomisk vinning främst vad avser fossila bränslen. Vad som dock är oroväckande i denna kamp som pågår just nu är Rysslands uttalanden kring en tydligt upplevd hotbild, vissa av uttalandena kan man bortse ifrån som irrelevant retorik. Men slår man samman delsden militära ledningens uttalanden dels den högsta politiska ledningen. Så framträder en tydlig rädsla från Rysk sida om att tappa möjligheten att säkerställa sin nationella säkerhet.

Den kamp som pågår är i dagsläget inte en kamp mellan t ex NATO och Ryssland, EU och Ryssland utan mellan enskilda nationalstater. Vad man dock måste ha i beaktande är att vissa av staterna är med i EU vissa i NATO eller båda organisationerna. Således finns en grundplatta och viss form av säkerhet för de stater som är med i dessa samarbetsorganisationer som även kan möjliggöra att de kan ta ut svängarna i sin retorik och till del sitt agerande. Att Ryssland mycket väl kan sätta likhetstecken mellan enskild nationalstat och samarbetsorganisation är fullt möjligt, jag har dock ej uppfattat att så är fallet just nu kring kampen om Arktis. Möjligheten finns dock att så kan ske, sker detta kommer bedömt hastigheten i spiralen som pekar på än mer frostigare relationer mellan Väst och Ryssland att öka.

Ryssland har en ambitiös plan för att dels möjliggöra en exploatering av Arktis dels skydda denna exploatering och i förläggningen dess utvinning av naturtillgångar. Vad som är oroväckande ur ett Svenskt perspektiv är att man inte verkar ta detta på något större allvar. Att en gradvis ökning av den militära förmågan har skett i Arktis regionen är tydlig samt att en tydlig uppbyggnad av nya förmågor genomförs är också tydlig. Således kommer Norra Sverige återigen bli ett strategiskt viktigt område likt det var under det kalla kriget. Rysslands planer för Arktis ligger just nu sex (6) år bort i tiden. I Sverige talar vi om ett 10-års återtagande vid förändringar av vår omvärldssituation. Just nu ökar den militära förmågan från Ryssland dels i vårt norra område dels i vårt södra område. Tydligare förändring i vår omvärldssituation än detta kan ej fås, lägg då ihop detta med en högre grad av nationella strömningar och tydligt repressiv lagstiftning mot reformvänliga krafter, HBQT personer samt oliktänkande i Ryssland så blir bilden som framträder än mer oroväckande.

Att säga att det pågår en militarisering av Arktis är felaktigt, däremot sker en förmågeuppbyggnad efter 15-20 års förfall sedan Sovjetunionens kollaps. Så ser man det rent statistiskt så ökar militariseringen men det handlar snarare om en återgång till den mängd styrkor som fanns under Sovjetunionens tid. Dock återigen så är vårt nuvarande försvar av de Norra delarna anpassade till det förmågeglapp som uppstod efter Sovjetunionens fall, inte till vad som kommer finnas inom bedömt sex (6) år. Återigen för att utnyttja ett populärt ord så kan Sverige orsaka ett säkerhetsvakuum och då i den Norra delen om man inte beaktar den upprustning som trots allt sker.

Hava a good one! // Jägarchefen

Källor

Barents Observer 1, 2(Engelska)

BBC 1(Engelska)

Dagens Nyheter 1, 2, 3, 4 (Svenska)

FOI 1, 2, (Svenska)

Förenta Nationerna 1(Engelska)

Geology 1, 2(Engelska)

Reuters 1, 2, 3, 4 (Engelska)

RIA Novosti 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11, 12, 13, 14, 15, 16, 17, 18, 19, 20, 21, 22(Engelska)

Russia Beyond The Headlines 1, 2(Engelska)

SIPRI 1(Engelska)

Sveriges Radio 1, 2, 3, 4 (Svenska)

The Guardian 1, 2 (Engelska)

The Moscow Times 1(Engelska)