Sökresultat för ”Org 18” – Sida 47

Eftertankens kranka blekhet för yrkesförsvaret (uppdaterat 13.30)

Inför att värnplikten skulle göras vilande och yrkesförsvar skulle införas var vi ett antal som varnade för det nya systemet och framförallt det mindre genomtänkta att göra ett omedelbart byte utan gradvis övergång.

Inte helt oväntat har det ju också uppstått omfattande problem med personalförsörjningen. Försvarsmakten och regeringsföreträdare vill gärna framhålla det stora antalet sökande till den grundläggande militära utbildningen. Vad som är ”en sökande” har varit ämne för kritik tidigare, då det visade sig att alla som på internet begär att få mer information hemskickad räknas som sökande. Förre försvarsministern Sten Tolgfors ville enbart tala om antalet sökande medan många av oss andra ville fokusera på kvaliteten på de sökande och framförallt hur många soldater det är som sedan avser att stanna den tid det krävs för att personalförsörjningsekvationen ska gå ihop. I det underlag som Försvarsmakten lämnade till Regeringen angavs att en snittid på 6 års tjänstgöring skulle krävas.

De sista åren med värnplikt, där i princip endast de som frivilligt ville göra värnplikten ryckte in, hade Försvarsmakten ca 10 % avhopp bland soldaterna (enligt Pliktverkets årsredovisningar). I den senaste rapporteringen från Försvarsmakten visar det sig att 35 % av de som ryckt in på den grundläggande militära utbildningen hoppar av. Då ska man betänka att detta endast är personer som HELT frivilligt har sökt sig till utbildningen. Det verkar finnas en viss diskrepans mellan verklighet och de förväntningar som byggts upp innan inte osannolikt utifrån den information man fått. 30-procentiga avgångar är dock i högsta grad jämförbart med situationen i Danmark och Nederländerna.

Än mer problematiskt är det att det verkar som att ytterst få soldater och sjömän avser att stanna så pass länge att man kan nå en genomsnittlig tjänstgöringstid på 6 år för de kontinuerligt tjänstgörande. Det verkar till och med som att man ska vara tacksam om någon stannar ens 6 år.

Ett viktigt mått på personalförsörjningsreformens resultat blir därför vad den genomsnittliga tjänstgöringstiden idag i BÄSTA fall kan bli eftersom vi ännu inte haft yrkesförsvar i sex år. Var hamnar man idag om de GSS/K som idag fortfarande tjänstgör i Försvarsmakten stannar sina 8 år?

Billigare och bättre

När det nya personalförsörjningssystemet lanserades i slutet av 00-talet byggde det i mångt och mycket på det holländska systemet. Budskapet till den politiska nivån hade i flera år varit ”billigare och bättre”. Det skulle vara billigare med att ha anställda soldater och sjömän än värnpliktiga och de skulle därtill bli mycket bättre när i år efter år kunde ägna sig åt sin huvudsyssla istället för att mucka när de stod på topp.

En starkt bidragande faktor utgjordes också av att personalen skulle anställas med tjänstgöringsskyldighet även i internationella insatser. De värnpliktiga var man tvingad att frivilligt rekrytera och anställa i Utlandsstyrkan. Försvarsmakten hade vid den här tiden internationella insatser som huvudsaklig fokus i enlighet med den ”Långtbortistandoktrin” som antogs i och med försvarsbeslutet 2004 (FB 04). Det är också utifrån den doktrinen som insatsorganisation 2014 med dess anställda soldater och sjömän togs fram.

Som alltid när något utlovas vara både billigare och bättre ska man dra öronen åt sig – särskilt när det rör försvarsfrågor. Försvarsbudgeten var efter FB 04 lika hårt ansträngd som decenniet innan och utan att lova något som var både billigare och bättre hade det varit svårt att få igenom förslaget. Det innebar att man i det föreslagna systemet inte bakade in något av alla de funktioner och premier som andra länder med yrkesförsvar använder sig av för att få det att fungera.

När diskussionen inför värnpliktens avveckling (den är på pappret vilande) var i full gång, var vi flera som varnade just för att det skulle krävas både högre löner och premier för att locka soldaterna och att ett yrkesförsvar skulle bli dyrare. För detta fick vi utstå hård kritik. Det skulle ju inte behövas. Framförallt skulle det inte bli dyrare utan billigare än värnpliktssystemet.

Attraktionshöjande åtgärder

Idag börjar vi skönja facit. Precis som med så många andra lösningar som utlovats vara både billigare och bättre har det visat sig att verkligheten inte var så enkel som utlovades. De mycket låga lönerna för soldater och sjömän där städpersonalen från Samhall haft högre löner, höjdes under förra hösten ingångslönen till lägst 18 000 kr. Sverige hade också lagt sig på de lägsta lönenivåerna som andel av nationell genomsnittslön jämfört med andra västländer med yrkesförsvar. Ett risktagande då Sverige i mycket lägre grad än andra nationer med yrkesförsvar har en arbetarklass att rekrytera från.

Fortfarande återstår dock att vidta andra åtgärder än lön. Johan Forssell (m) föreslår på SvD Brännpunkt idag vissa åtgärder i form av premier för att behålla soldaterna och sjömännen och få Försvarsmakten att framstå som en attraktiv arbetsgivare. När man läser artikeln slås man direkt av tanken ”hur kan detta överhuvudtaget ha kommit som en överraskning?”. All information om hur det såg ut i andra västländer fanns ju redan innan personalförsörjningen reformerades. Man ska dock bära i åtanke att det av oklar anledning var så bråttom med personalförsörjningsreformen att riksdagsbeslutet om att göra värnplikten vilande togs ett år innan den parlamentariska utredningen var färdig. Först två år efter att beslutet tagits togs de grundläggande stegen mot en lämplig lagstiftning för att möjliggöra ett system med heltidsanställda men tidvis tjänstgörande soldater och sjömän.

Jag instämmer i många av de förslag som Johan Forssell för fram – och de är ju också så naturliga. Unga människor som vill ta ansvar för sin framtid tar av naturliga skäl med i sina beräkningar vad yrket ger dem för bas att stå på senare i livet. Vilka utvecklingsmöjligheter finns? Vad får jag med mig ut i det civila livet? Hur påverkar detta mina möjligheter till en civil utbildning/yrke?

Allt detta som sagt fullt naturligt och något som de flesta andra länder redan erbjuder just för att kunna rekrytera och behålla sin personal. En stor fråga de senaste åren har varit boende för soldaterna. Även detta en erfarenhet från utlandet där soldater i princip alltid kan räkna med att det finns boende tillgängligt i anslutning till basen. Ändå tog det till i år innan man i Stockholm fick fram särskilda soldatbostäder då soldaterna med sina löner har mycket svårt att konkurrera på stadens bostadsmarknad.

Forssell talar i sin artikel om andra länder som erbjuder civil utbildning under tjänstgöringen, t ex Portugal där tjänstgörande kan studera upp till en dag i veckan. Detta liksom den brittiska modellen där det sista halvåret i den tjänstgörandes kontrakt avsätts för ”civil omskolning” även innefattande ”coachning” förbereder för det civila. Då är det viktigt att man är ärlig och tar de nackdelar detta innebär för Försvarsmakten i form av minskad tjänstgöring. Vissa förband omtalar att man idag har soldater som lär sig snabbare, medan vissa andra förband med mer kvalificerade uppgifter vittnar om att det idag kommer att ta 3-4 år att nå till samma utbildningsståndpunkt man tidigare nådde på dryga året med värnpliktiga, till följd av de begränsningar som följer på 40 h arbetsvecka och ekonomiska begränsningar i form av övningsdygn etc. Ska då än mindre tid avsättas för huvudtjänsten får det naturligtvis följder.

Vem ska betala?

Åtgärder som t ex förtur på högskoleutbildningar, avgångs- eller kontraktspremier etc är beprövade instrument och skulle enligt min mening sannolikt öka yrkets attraktionskraft. Detta är också av stor vikt för Försvarsmaktens vacklande folkförankring. Den stora frågan blir vem som ska betala för dessa åtgärder för att öka attraktiviteten i yrket. Att höja lägstalönen till 18 000 kr innebar höjda lönekostnader bara för soldater och sjömän på 185 miljoner kr. Till det ska sedan läggas att övriga löner i Försvarsmakten behöver justeras för de höjda soldatlönerna. Varför bli förste sergeant för 20 000 kr/mån när man som sergeant kan få 21 000 kr/mån?

Avgångar under utbildningen på 30 % istället för budgeterade 15 % innebär ett ökat rekryteringsbehov på 850 individer. Likaså ökade kostnader på 245 miljoner. Visar det sig att soldaterna stannar bara 4 år i snitt istället för 6 år tillkommer ytterligare 325 miljoner kr. Dessa är bara de kortsiktiga kostnaderna och lägg märke till att de är ÅRLIGA.

Till år 2019 när IO 14 skulle vara infört skulle alltså det ackumulerade beloppet vara från i år vara 1470 + 1950 + 1110 (1000 kr högre lön än ursprunglig planering) = 4530 miljoner kr.

Långsiktigt räknar FOI med också ytterligare kostnader för att t ex möjliggöra en mer omfattande storlek på soldatutbildning än vad som tidigare beräknats.

Tilläggas ska också att nuvarande situation är värre än vad FOI 2010 omtalade som ”worst-case”-scenario, dvs att GSS/K tjänstgjorde i snitt 6 år och med 10 %-iga avgångar per år bland soldaterna och 30 % avhopp under utbildning. Detta skulle medföra att 6 % av varje åldersklass skulle behöva rekryteras – dvs 2 % över vad till och med USA mäktar med.

Till ovanstående ska vi då nu lägga kostnaderna för premier och civil utbildning, vilket ska hjälpta till att ta ner ovanstående ovälkomna utgifter. Vem ska betala dessa premier och utbildningsåtgärder?

Att försvarspolitikerna och Regeringen är av åsikten att de ska trollas fram ur liggande försvarsbudget håller jag för troligt. I så fall får vi ytterligare en omfattande minuspost att lägga till det faktum att nuvarande försvarsbudget är underfinansierad med 1-1,5 mdr kr årligen från 2015-2019 bara när det gäller verksamhet enligt Försvarsmaktens budgetunderlag från våren 2012. Adderar man materielbehoven för att iståndsätta IO 14 hamnar man runt 75 mdr kr totalt.

Att yrkesförsvaret blivit rejält mycket dyrare än vad som först utlovades kan man lugnt konstatera. Vi närmar oss alltså med stormsteg de internationella nivåerna där lönekostnader utgör ca 50 % av försvarsbudgetarna, från att tidigare ha varit runt 30 %.

Smakar yrkesförsvaret så mycket som det kostar?

Nu har vi baxat yrkesförsvaret ända hit (för att travestera Kjell-Olof Feldt) och jag ser ingen anledning att avskaffa det, utan snarare bör man införa de premier och utbildningsfördelar som Johan Forssell omtalar. Frågan är dock om det verkligen är lämpligt eller ekonomiskt möjligt att behålla ett fullständigt yrkesförsvar eller om man likt Norge istället inte skulle införa en allmän värnplikt omfattande både män och kvinnor, men liksom tidigare även i Sverige framförallt inkalla de frivilliga, men fortsatt ha yrkesanställda förbandsdelar. Man kan inte komma undan de samhälleliga fördelarna som ett värnpliktssystem medför i form av uppföljning av befolkningens hälsoutveckling men framförallt en ökad folkförankring och hur unga lär sig arbeta med andra unga ur andra delar av samhället som man aldrig annars skulle träffa. Det är civilt meritvärde om något. Jag håller det inte alls för otroligt att vi inom några år åter har en partiell värnplikt.

FOI pekar också på att det enda land i världen som klarar av att rekrytera så stor andel av befolkningen till sitt försvar som man har beräknat göra i Sverige är USA.

Då ska man komma ihåg att Sverige och USA har vitt skild demografi och att USA har en försvarsbudget på över 4 % av BNP där mycket stora delar går just till personalkostnaderna.

Att situationen är som den är idag är huvudsakligen Försvarsmaktens fel då man levererat ett undermåligt underlag byggt på önskningar, inte bara från den egna myndigheten men även från den politiska nivån. Ansvaret är dock politiskt, då det är där beslutet fattats. En utredning värd namnet, liknande FOI:s rapport, och som hade genomförts INNAN riksdagsbeslutet om att göra värnplikten vilande och fullt ut övergå till yrkesförsvar, hade sannolikt räddat situationen.

En sak är i vilket fall som helst glasklar. Det kommer att krävas ytterligare pengar för att finansiera yrkesförsvaret oavsett om man väljer att acceptera höga avhopp eller att motverka dem.

I detta inlägg har använts kalkyler från FOI rapport om personalförjningen ”Friviliga soldater istället för plikt”. Så här tyckte fd försvarsminister Sten Tolgfors då. Man ska också betänka att Sten Tolgfors alltid betraktade värnpliktiga som engångsartiklar. Repetitionsövningar och beredskap var inget som förekom i vokabulär eller jämförelser.

Uppdatering 13.30: För övrigt kan åter konstateras att varken försvarsministern eller Försvarsberedningens ordförande har kommenterat följderna av den mycket stora ryska beredskapsövningen för svensk försvarspolitik. Den sistnämnda har dock idag en debattartikel i Sundsvalls Tidning där hon skriver om just vikten av bygga soldatbostäder. Vän av ordning vill dock påpeka att det från Sundsvall är ca 25 mil till närmaste militära förband.

Ryssland avser bygga nya hangarfartyg

Ryssland förfogar i dag över ett hangarfartyg Admiral Kuznetzov som byggdes på 90-talet. Ryssland har bara för något år sedan avfärdat spekulationer om huruvida man kommer att bygga några nya hangarfartyg och deklarerat att några sådana inte finns i planen. Sedan 2011 har man ånyo vänt i frågan och deklarerar nu att man kommer att bygga minst två nya och större fartyg under de närmaste åren.

Admiral Kutznetsov började byggas 1982, tog i tjänst 1990 och blev inte fullt operativ förrän 1995. Hon har under åren vidmakthållits i olika typer av operativ status. Hon har även ett systerfartyg med namnet Varyag som aldrig togs i tjänst p.g.a. Sovjetunionens sönderfall. Detta fartyg har en mycket speciell historia som jag avhandlat i ett tidigare inlägg. Varyag heter i dag Liaoning och är köpt av Kina där hon skulle bli ett flytande Kasino… I stället byggdes hon om och togs i operativ tjänst så sent som i september förra året. Detta är även intressant ur den aspekten att Ryssland och Kina nu utökar sina militära samarbeten, vilket jag avhandlade i ett inlägg härom dagen. Nu har båda nationerna även hangarfartyg av samma ursprungsklass om än med olika flygplanstyper ombord.

På hangarfatyget Kuznetsov finns i dag flygplan av typen Su-33 samt helikoptrar av typerna Ka-27, Ka-28, Ka-29, Ka-32. På det kinesiska fartyget opererar med med flygplanet J-15. Kuznetsov bär även sjömålsorbotar av typen SS-N-19 Shipwreck, vilket är ovanligt att hangarfartyg gör.

Fartyget skulle enligt ursprungsplanen genomgå en större modernisering från 2012 och framåt. Bedömningen är att denna reducerats tillfälligt i omfattning till förmån för att i stället sätta in henne i ryska flottans operationer i Medelhavet där en större sjöstyrka befinner sig sedan något år tillbaka. Aviskten är att Kuznetsov ska ansluta styrkan i slutet av 2013 efter beslut av ryska marinchefen Viktor Chirkov.

Det finns planer på att ersätta de nu åldrade Su-33 med nya MiG-29K ombord Kuznetsov. Detta då Indien redan har beställt 45 av dessa flygplan till sina egna tre hangarfartyg varav ett (INS Vikramaditya) snart är i operativ tjänst. De andra två är under konstruktion. Ryssland ser samordningsvinster med att köpa samma flygplan då detta skulle bli billigare än att uppgradera till en ny version av Su-33.

Su-33 inför start på Kuznetsov

Nya hangarfartyg

År 2010 förnekade Ryssland genom dåvarande försvarsminister Anatoly Serdyukov att man skulle bygga några nya hangarfartyg i samband med den enorma försvarsreformen där man fram till 2020 kommer att satsa ofattbara 500.000.000.000 EURO på de väpnade styrkorna. Något som tidigare uttalats från officiella källor.

Nu har man som allt tyder på alltså svängt i frågan ännu en gång, och kommer sannolikt att beställa nya fartyg samtidigt som Admiral Kuznetsov kommeratt genomgå en större ombyggnad och modernisering. I slutet av 2012 kom uppgifter om att Ryssland eventuellt kommer bygga två nya reaktordrivna hangarfartyg som kommer att bli ”state of the art” och ska levereras i perioden 2020-2027.

Detta börjar nu att konkretiseras allt mer. I media har den ryske vice försvarsministern Jurij Borisov för bara någon månad sedan meddelat att det nu inte alls är uteslutet att det nationella upprustningsprogrammet för perioden till och med 2025 kompletteras med en plan som innebär att Ryssland kan komma att börja utveckla en ny typ hangarfartyg.

Militära experter i Ryssland hävdar att behovet är totalt tre hangarfartyg varav två till Stilla Havsflottan samt ett till Ishavsflottan. Konstantin Sivkov, vice president för Krylovs forskningsinstitut i Sankt Petersburg, rysslands ledande centrum för fartygsstudier säger:

Läs mera: http://swedish.ruvr.ru/2013_06_13/Ryssland-behover-nytt-hangarfartyg/
Läs mera: http://swedish.ruvr.ru/2013_06_13/Ryssland-behover-nytt-hangarfartyg/
Läs mera: http://swedish.ruvr.ru/2013_06_13/Ryssland-behover-nytt-hangarfartyg/

Ryssland ska ha en stark flotta av hangarfartyg, eftersom det är ett euroasiatiskt maktcentrum. Utan en sådan flotta blir Ryssland oförmöget att genomföra sin utrikespolitik i världens avlägsna delar. Jag har nyss återvänt från Mexiko. Latinamerikanska länders företrädare är eniga om att den ryska närvaron i den latinamerikanska regionen är nödvändig. För en sådan närvaro behöver staten en stark örlogsflotta vilket garanteras av hangarfartyg.

Hangarfartyg kan i fredstid tjänstgöra i Atlantiska havet, Medelhavet, Indiska havet, Stilla havets södra och centrala del. I krigstid ska de patrullera Barents hav samt områden kring Kamtjatka i Stilla havet. Hangarfartygen kan bekämpa flygplansattacker och tillintetgöra motståndarens hangargrupper.

Med tanke på den enorma upprustning och utökning av de väpnade styrkorna som pågår håller jag inte för otroligt att en beställning inom kort kommer att läggas så fort det finns ett konkret förslag att ta ställning till trots de olika turerna. Den stora frågan är nog hur många nya hangarfartyg det kommer att bli. Allt mellan två eller fyra har det tidigare diskuterats runt. Låg nivå någon?

Länkar: Rysslands röst, RIA, Oplatsen

Uppdaterat: Bloggkollegan Oplatsen har bidragit med en länk med bilder av modeller på förslag av hur ett nytt ryskt hangarfartyg kan komma att se ut. Notera de dubbla brygghuskomplexen i likhet med hur Storbrittaniens nya hangarfartyg just nu konstrueras.

Almedalen: Socialdemokraternas dag

Under devisen ”bättre sent än aldrig” kommer här det sista utlovade inlägget med temat Almedalen. I tidigare inlägg under årets upplaga av Almedalen har de olika partiernas uttalade försvarspolitik beslyst. Undantaget är Miljöpartiet och Vänsterpartiet som av olika anledningar inte kommer att behandlas den här gången. Att inte skriva om Socialdemokraternas försvarspolitik då partiet enligt Novus senaste väljarbarometer når upp till hela 34,4% är nog att betrakta tjänstefel av en försvarsbloggare. I synnerhet då partiet baserat på dessa siffror ser ut att bli det regeringsbärande partiet efter nästa val. Trots att Almedalenveckan för länge sedan är avslutad ska vi därför rekapitulera och göra en kortfattad analys av Socialdemokraternas försvarspolitik.

Allt fokus rörande försvars- och säkerhetspolitiken har det senaste året hamnat på Moderaterna. Med all rätt skall tilläggas då partiet har missbrukat det förtroende man fått från sina väljare å det grövsta när det kommer till detta politikområde. Men hur är det då med Socialdemokraterna, ett parti som ligger bakom de katastrofala försvarsbesluten 2000 och 2004 då man slog de sista spikarna i kistan för nedmonteringen av det nationella försvaret. Är Socialdemokraterna bättre än Moderaterna, eller är det bara tomma tunnor som skramlar? Detta ska vi titta närmare på.

Peter Hultqvist

När Håkan Juholt, tidigare försvarspolitisk talesperson för Socialdemokraterna blev det röda partiets store ledare så fick Socialdemokraterna en ny försvarspolitisk talesperson i Peter Hultqvist från Borlänge. Han är numera även försvarsutskottets ordförande. Man kan inte annat säga att Hultqvist är en frisk fläkt i försvarsdebatten med sin bullriga attityd, och där han aldrig drar sig för att ta upp De Nya Moderaternas återkommande skönmålning av läget inom Försvarsmakten. I synnerhet rörande vårt nya personalförsörjningssystem och underfinansieringen av materielberget.

Hultqvist upplevs av de flesta som en enkel och jordnära person med båda fötterna på jorden, och som till skillnad från Moderaterna sannolikt aldrig skulle beskriva upprustningar av rullbanor på flygplatser och planerat underhåll av stridsbåtar som ”stora satsningar” på Försvarsmakten.

I januari skrev Hultqvist en debattartikel med rubriken ”Försvarsministerns nöjdhet bekymrar” där han bland annat tar upp frågan om ”en-veckasförsvaret” d.v.s. vår försvarsförmåga och kopplingen till den oroväckande utvecklingen i Ryssland. Mycket bra, men vad anser Hultqvist att det behövs göras rent konkret? Det framgår tyvärr inte på något tydligt sätt här, eller för den delen på någon annan plats heller. Han avslutar artikeln med följande rader.

En försvars- och säkerhetspolitik som med trovärdighet bevarar den militära alliansfriheten måste präglas av både en djupare och långsiktigare problematisering, högre kravbild och en bättre försvarsförmåga än det som präglar regeringens enveckasförsvar och försvarspolitik. Enligt min mening borde Enström tigit istället för att uttala ensidig nöjdhet.

Hultqvist kräver en bättre försvarsförmåga, men sådan kostar pengar. Några pengar har Socialdemokraterna dessvärre inte skjutit till i någon större omfattning i uttalanden eller i någon skuggbudget.

Man kan då fundera på om Hultqvist har klart bakåt runt sin retorik? Är det förankrat inom partiet och framför allt, det heligaste av det heliga, socialdemokraternas verkställande, utskott att partiet ska öka försvarsförmågan (vilket innebär högre försvarsutgifter) om man vinner valet 2014 och således kan komma att styra över försvarspolitiken? Detta verkar inte vara helt solklart.

Övriga socialdemokrater i försvarsutskottet

När det kommer till de fem övriga socialdemokratiska ledamöterna i försvarsutskottet och dess kompetens måste man ändå fundera på om de är insatta i sitt politikområde, och om de är av rätt kaliber för att kunna driva en saklig försvarspolitik? Tyvärr har försvarsutskottet av många partier setts som en plats där man kan få en ”instegsbefattning” innan man anförtros viktigare politikområden. En olycklig utveckling och en attityd som måste stävjas.

För socialdemokraterna sitter sjöofficeren Peter Jeppsson som jag vet är påläst och kompetent, men tyvärr anser jag att han är alldeles för passiv inom det område han är satt att verka inom. Från Jeppsson kan man förvänta sig betydligt mer. De fyra övriga, Anna-Lena Sörenson, Åsa Lindestam, Kent Härstedt och Clas-Göran Carlsson har inte utmärkt sig i någon större omfattning och verkar näst intill mest plikttroget sitta i utskottet. Något större intresse att driva och debattera försvarsfrågor verkar inte finnas från någon av dessa fem vilket är högst olyckligt.

Socialdemokraternas försvarspolitik

Kärnpunkterna i partiets försvarspolitik är relativt enkla att sammanfatta. Till att börja med så är Socialdemokraterna en stark motståndare till ett eventuellt NATO-medlemskap. Mona Sahlin uttalade under sin tid som partiledare de välkända orden ”Sverige ska inte gå med i Nato under min livstid”. Ord som varken är trovärdiga och något hon av naturliga skäl inte har täckning för. År 2010 var hon dessutom öppet kritisk till att Sverige skulle deltaga med flyg i NATO-operationer och ev. åtaganden i Baltikum. Efter hennes avgång har den kritiska synen på NATO tonats ned något. mer om detta längre ned i detta inlägg.

I stället för NATO förespråkar Socialdemokraterna i stället ett nordiskt försvarssamarbete. Just detta är en återkommande retorik bland alla NATO-motståndare. Sverigedemokraterna använder samma retorik, så på den punkten är partierna mycket lika. Dessvärre är en sådan argumentation mycket ihålig då både Norge och Danmark är medlemmar av NATO och tydligt har deklarerat att när det kommer till försvarssamarbete så har man sina lojaliteter där. Finland har deklarerat att ett försvarssamarbete (med gemensam försvarsplanering osv) inte är aktuellt. Frågan är då vilka Socialdemokraterna anser att man ska samarbeta med och på vilket sätt? Detta är en högst relevant fråga som det vore högst klädsamt om partiet (och övriga partier med samma åsikt) kunde svara på. Det är det minsta man kan kräva.

Socialdemokraterna tillsammans med SD, FP, KD och V vill glädjande återuppta försvaret av Gotland. I vilken grad man vill genomföra detta skiljer mellan de olika partierna, men det finns nu en så pass stor majoritet i riksdagens att ett konkretiserat förslag på ett återtagande borde gå att genomföra. I dagsläget är det sannolikt enbart Moderaterna och Miljöpartiet som är motståndare till detta. Centerpartiet har som vanligt – ingen åsikt. Till och med Vänsterpatiet har svängt i försvarsfrågan och stödjer ett sådant förslag. Inledningsvis är det absolut viktigaste att ett permanent förband återupprättas på ön, inte vad det innehåller. Utifrån detta kan man därefter bygga vidare.

Socialdemokraterna vill även stärka den inhemska försvarsindustrin samt att man vill se över finansieringen av försvarsmaterielen. Även på dessa punkter är socialdemokraterna väldigt lika Sverigedemokraterna i sin syn på försvarsfrågan.

Några konkreta förslag på hur, och framför allt om man vill öka den nationella försvarsförmågan jämfört med nuvarande mycket låga nivå kan man tyvärr inte finna. Inte heller nämner man några siffror runt hur man har tänkt sig finansiera de satsningar man vill göra på Gotland och försvarsmateriel för att uppnå den redan beslutade organisationen IO14 står att finna. Under årets rikskonferens arrangerad av Folk&Försvars i Sälen presenterade Socialdemokraterna vid en presskonferens ett tio-punktsprogram rörande sin egen försvarspolitik och ser ut som följer.

Sverige ska vara militärt alliansfritt. Sverige ska ha en egen trovärdig försvarsförmåga. Försvarsberedningen ska ta ställning till kapaciteten för det nationella försvaret. Vi anser att den ambitionsnivå som regeringen givit uttryck för är för låg.
Ökat nordiskt samarbete. Det försvars- och säkerhetspolitiska samarbetet i Norden måste få en högre prioritet. Vi står bakom den nordiska solidaritetsförklaringen. De Nordiska länderna kan tillsammans bidra till en högre nivå av säkerhet och stabilitet. Ett fördjupat samarbete syftande till ett större gemensamt ansvarstagande inom ramen för Nordefco när det gäller övningar, operationer, utbildning, militär förmåga etc. är viktiga framtidsuppgifter. Ett långsiktigt och fungerande försvarsindustriellt samarbete bör inledas.
Nej till EU-försvar – utveckla den fredsbevarande förmågan. Vi tar avstånd från ett gemensamt territorialförsvar inom EU. Vi säger nej till utvecklingen av ett EU-försvar, vi värnar den militära alliansfriheten och EUs solidaritetsklausul. Vi vill istället se EU utveckla sin ”mjuka makt” och sin militära förmåga att ställa upp i FN-operationer.
Bevaka den säkerhetspolitiska utvecklingen i närområdet.Rysslands militära förmåga kommer att förstärkas kraftigt fram till 2030. Utvecklingen måste studeras noggrant i försvarsberedningens säkerhetspolitiska analys. Det som sker är en realitet som vårt land måste förhålla sig till.
Stärkt fokus på Gotland. Gotlands har en unik geografisk position centralt i Östersjön och omges av en omfattande kommersiell trafik med gas- och olja samt en gasledning. En tydligare svensk marin närvaro är att förorda. Luftförsvaret i anslutning till Gotland bör stärkas.
Minska soldatavhopp inom försvaret. Angrip den höga andelen soldatavhopp i försvaret genom att skyndsamt fullfölja uppgörelsen mellan regeringen och socialdemokraterna när det gäller översyn av löner, premier, bättre sociala villkor och villkor för vidareutbildning etc. Anslå ökade ekonomiska medel till förbandens övningsverksamhet.
Stärk den folkliga förankringen. Inled arbete med att öka allmänhetens kunskaper och kompetens om hur man agerar i samband med kriser och konflikter. Med nuvarande utveckling riskerar den kompetens som idag finns att successivt försvagas.
Värna svensk materielkompetens. Riksdagen bör fatta ett beslut om att bl a stridsflyget och ubåtssystemen är att betrakta som nationella säkerhetsintressen. Ett sådant beslut skulle vara en tydlig signal till omvärlden att vi värnar svensk kompetens och teknik som är särskilt kopplad till svensk militär strategi och våra unika förhållande.
Ta den svåra situationen angående försvarsmateriel på allvar.Inled ett brett arbete som förankras i Sveriges riksdag om hur vi ska bearbeta problemet med det ofinansierade s k materielberget omfattande 30 miljarder kronor under 10 år. Hur denna fråga hanteras är inte enbart en angelägenhet för regeringen, utan kräver en bredare parlamentarisk öppenhet.
Gör upp om en hållbar JAS-finansiering. Regeringen måste släppa sin omöjliga ståndpunkt om JAS finansiering. Det är dags att inse att det ofinansierade gapet på cirka 5.5 miljarder kronor under tio år är orimligt. Socialdemokraterna är beredda till en uppgörelse i frågan.

Socialdemokraterna uttrycker dock att regeringens ambitionsnivå är för låg och att luftförsvaret i anslutning till Gotland måste stärkas. Bra. Men hur avser man finansiera detta? Det är en fråga som Socialdemokraterna måste svara på innan det stundande riksdagsvalet.

De enda konkreta siffror som hittills har kommit från partiets sida var i samband med beställningen av 60 stycken nya stridsflygplan JAS 39E. Där ville Hultqvist lösa underskottet i finansieringen, inte genom att skjuta till mer pengar, utan att istället överföra 300 miljoner från internationella insatser till materielanslaget. Den som varit med ett tag vet att man tidigare under många år gjorde tvärt om. D.v.s. flyttade pengar från materiel till verksamhet när det var tomt i botten på kassakistan. Detta efter förslag från Försvarsmakten… Det är bland annat detta som gjort att vi nu står med ett ofinansierat materielberg som vida överstiger 30 miljarder kronor. Snart en hel försvarsbudget.

NATO-frågan

Här kan man konstrar som beskrivits tidigare i inlägget att Socialdemokraterna mjuknat.

Mitt under Almedalenveckan deklarerade partiet att man ställer sig positiv till deltagande i NRF, något jag skrivit om i ett tidigare inlägg. Ett ställningstagande som kanske inte var helt väntat med hänsyn till partiets tidigare så hårdnackade motstånd till allt vad NATO innebär.

Att ärendet i hemlighet har förberetts på regeringsnivå är ganska uppenbart då Carl Bildt och Fredrik Reinfeldt hade ett möte med NATO:s generalsekreterare i vintras direkt efter Sälenkonferensen där Fogh Rasmussen deltog. Uppgifter gör gällande att det var bland annat NRF som då diskuterades.

Efter Socialdemokraternas utspel under Almedalenveckan tog det sedan bara några dagar innan regeringen anmälde sitt intresse för deltagande i NRF till NATO. Man kan således konstatera att det indirekt var Socialdemokraterna som tog beslutet, men att ärendet har varit väl förberett under en längre tid genom försvarsdepartementets försorg.

Har Socialdemokraterna trots sin officiellt uttalade ståndpunkt om att aldrig någonsin gå med i NATO, börjat inse att det inte längre finns några alternativ? Är det början till något nytt vi nu ser framför oss?

Allan Widman kommenterar Socialdemokraternas beslut om att säga JA till NRF

Vänsterpartiet om Socialdemokraternas JA till deltagande i NRF

Socialdemokraterna i Almedalen

Peter Hultqvist deltog precis som övriga partiers försvarspolitiska talespersoner vid det eminenta arrangemanget Försvarspolitisk Arena tillsammans med SSU-orföranden Gabriel Wikström.

Hultqvist tog upp frågan om personalförsörjnigen var som vanligt mycket kritisk till avskaffandet av värnplikten med tre rösters majoritet. han menar att ”så gör man inte med en så viktig fråga som denna”. Hultqvist anser att de stora problemen med 20% avhopp från GMU/GSS och svårigheten att rekrytera tidvis tjänstgörande måste hanteras tillsammans med det ofinansierade materielberget.

Jag har sagt det förut och jag vill säga det igen. SSU-ordföranden Gabriel Wikström imponerade stort med att vara saklig och påläst runt försvarsfrågan och har ett statsmannamässigt sätt att tala och problematisera viktiga frågor. Här har Socialdemokraterna ett framtidsman man bör vårda! Wikströms samlade poäng, åtminstone hos mig, när han kritiserade synen på försvarsmakten som budgetregulator. Något som framförallt Göran Persson till och med offentligt uttalat. ”Den sista miljarden för att få ihop en statsbudget kan man alltid ta från försvaret”.

Hultqvist diskuterade även frågan om Ryssland och den enorma förmågeuppbyggnad som sker där och menar att det är något man förhållande till.I samband med detta så uttryckte han även att den primära uppgiften för Försvarsmakten är att försvara Sverige i Sverige. Han tog kraftigt avstånd från de propagandatexter som bland annat Försvarsmakten själva producerat som gör gällande att försvaret av Sverige börjar i Afghanistan. Detta är som alla vet en utkomst av den strategiska time-outen där Försvarsmakten hade grava identitetsproblem och sökte varje halmstrå för att kunna hävda sin existens.

På frågan om hur Hultqvist ställer sig till ett återinförande av värnplikten svarade han

”Det går inte, därför att det har varit så mycket oro och instabilitet i Försvarsmakten så att vi måste liksom försöka bygga det här systemet nu så att det blir så bra som möjligt. Men det kräver ett öppet förhållningssätt och det kräver att man inser att inte solen lyser från klarblå himmel varje dag. Det finns en rad problem och huvudproblemet är avhoppen på 20%,”

Gabriel Wikström konstaterar klokt att ett återinförande av värnplikten sannolikt skulle ske med lika liten majoritet som när beslutet tog och menar att man inte ska jobba på det sättet. Enkel med imponerande analys med en snygg känga till Moderaterna. Se hela morgonpasset med Socialdemokraternas Peter Hultqvist och Gabriel Wikström här nedan.

Your browser does not support iframes.

Socialdemokraterna i försvarspolitiskt morgonpass

En ny stjärna på den journalistiska himlen när det kommer till bevakning av försvarspolitik är Hallandspostens t.f. ledarskribent Csaba Bene Perlenberg som var på plats i Almedalen.

Han gjorde där ett antal intervjuer med olika försvarspolitiker där samtliga intervjuer han gjorde bör läsas av de som inte redan gjort det. Han har fångat essensen runt viktiga frågor. Kanske med viss inspiraration av försvarsbloggarna? Intervjun med Socialdemokraternas Peter Hultqvist är mycket bra och bör som sagt läsas i sin helhet där många av de stora frågorna diskuteras.

Tigande och skönmålningen i kombination leder egentligen till att problem inte blir lösta. Och det viktiga är att vi löser våra problem. Vi har på försvars- och säkerhetspolitikens område en rejäl hemläxa att göra, enligt min mening. / Peter Hultqvist

Sammanfattning

Med ovanstående citat i bakhuvudet så ser det onekligen ut som att Socialdemokraterna till skillnad från partiets år vid makten under 90 och 00-talet nu är beredda att omvärdera försvarsfrågan vilket är glädjande. Men å andra sidan så finns det heller ingen annan trovärdig väg att gå. Den låga nivån som bland annat Cecilia Widegren (m) pratar om stämmer som alla vet bättre in på Sverige än på det avsedda landet Ryssland.

Socialdemokraterna ser ut att på riktigt vilja lösa de problem som finns inom Försvarsmakten. Framför allt runt de stora problem som finns rörande finansieringen och bemanningen av den av politiska nivån redan beställda försvarsmaktsorganisationen IO14. Något som Moderaterna fullständigt misslyckats med under sin tid vid makten och som ansvariga för försvarsdepartementet. Blir det Socialdemokraterna som kommer att driva upp försvarsanlaget från nuvarande skamligt låga nivå på 1,15% av BNP ?

Men man får inte låta sig luras så enkelt.

Peter Hultqvist är dock konsekvent i sina uttalanden, men har han täckning bakåt? Partiledaren Stefan Löfvén verkar vara helt ointresserad av försvarspolitik och försvarsfrågan. I partiledardebatten i SVT den 5 maj uppfattades Löfvén som mycket passiv och verkade till och med dåligt insatt i ämnet.

Anledningen till detta är sannolikt att partiet har helt andra prioriteringar för att kunna vinna väljarnas förtroende och för att kunna utlova de reformer som kommer att krävas inför valet. Min bedömning är att försvarsfrågan inte kommer att vara prioriterad i Socialdemokraternas valstugor runt om i landet.

Socialdemokraterna är med hänsyn taget till ovanstående faktorer mycket svårbedömda. Om partiet har accepterat Hultqvist linje så kommer försvarspolitiken att bedrivas på ett bättre sätt än med sittande regering under nymoderat ledning. Smolket i bägaren är partiets ståndpukt rörande NATO-frågan och avsaknad av konkret finansiering. Där faller tyvärr trovärdigheten.

Låt oss dock hoppas att Socialdemokraterna kommer att överraska positivt!

WebRep

currentVote

noRating

noWeight

Blandade nyheter från fredagen!

Man skulle kunna tro att det är nyhetstorka även inom försvarsområdet så här i sommartider och mitt under semesterperioden. Men så är icke fallet. Här är ett axplock av händelser och nyheter enbart från dagen.

Dagens största nyhet är att delar av våra försvarspolitiker tagit bladet från munnen och uttalat sig om den enorma ryska beredskapsövningen som omfattade 160.000 man. Något som fullständigt slog hål på försvarsberedningens bedömningar av rysk förmåga. Det är den kristna tidningen inblick som förvånansvärt nog lyckats med detta scoop. Om detta har redan Cornucopia och Wiseman förtjänstfullt rapporterat. Noterbart är att ”nyckelpersonerna” Enström (m) och Widegren (m) inte sagt någonting alls.

I Ryssland ägnar man sig åt gammal hederlig kalla kriget-retorik när det kommer till andra länder och dess övningar samtidigt som man själv sysslar med samma saker, men i större omfattning.

I går rapporterade RIA att Ryssland känner sig förvirrade över övningsmålsättningarna för höstens NATO övning Steadfast Jazz som går av stapeln i Östersjöområdet i november månad och anser att det sker i en gammal ”kalla kriget anda”. Övningscenariot kommer att vara att Polen blir angripet och att överiga NATO-nationer ska bistå enligt artikel 5.

“I can’t hide the fact that the Russian Defense Ministry was bewildered by the proclaimed goal of this exercise, which envisages the application of Article 5 of the Washington Treaty triggering a response to an aggression against Poland. These drills are in the spirit of the Cold War,” Antonov said.

När man pratar om sin egen övning Zapad som Rysslandska genomföra under hösten så framställer man den som en anti-terrorist övning, något som verkar vara täckbenämningen för all rysk verksamhet numera. Breznjev rapporterar på sin blogg att den ryska övningen nu ser ut att växa i omfattning.

“Övningen kommer att pågå på nio övningsområden i Ryssland och Vitryssland. Annonserad numerär av involverad trupp – 13.000 krigstjänstgöranden på båda sidor är inte en slutgiltig siffra, det är möjligt att den ändras.”

Från Ryssland kommer det även löpande nyheter som handlar om beställningar av ny försvarsmateriel eller uppgradering av befintlig.

Bland annat redovisade flygplanstillverkaren Tupolev i dag att man erhållit en beställning från försvarsministeriet på uppgradering av tre stycken strategiska bombflygplan av typen Tu-160 Blackjack till ett ordervärde motsvarande 670 miljoner kronor. Tupolev uppger även att man bedömer att minst 10 av flygvapnets Tu-160 kommer att genomgå uppgradering innan 2020. Detta i väntan på den nya strategiska bombaren PAK-DA.

Även de ryska varven får löpande beställningar. I dag rapporterar Malakhit Marine Engineering Bureau att den nya attackubåten projekt 885M Yasen kommer att få ett helt nytt sonarsystem, bättre än alla tidigare system där detektionsräckvidden kommer att öka avservärt även i höga farter. Detta uppnår man genom att den främre delen av ubåten helt och hållet allokeras för sonarsystem. Torpedtuber kommer att placeras i andra delar av ubåten. Ubåten kommer även att utrustas med VLS anpassat för SS-N-26 och SS-N-27. Det här kommer med andra ord att bli en ubåt som kommer att skapa huvudbry hos västländernas flottor.

På ytfartygssidan kölsträcktes i går ett nytt fartyg i 20385 klassen. En stealthkorvett (som egentligen är en fregatt), en vidareutveckling av Steregushchy, det fartyg som för några månader sedan besökte Stockholm. Fartyget kommer bland annat att bestyckas med den marina versionen av den långräckviddiga luftvärnsroboten S-400. Ryssland planerar att bygga 10 fartyg i serien för eget bruk.

När ska uppgifterna från vår egen regering om att Ryssland rustar från en mycket låg nivå upphöra?

Avslutningsvis en helt annan sak

BAE systems byggde för ett antal år sedan (2001-2002) tre stycken nya korvetter i Nakhoda Ragam-klassen för Royal Brunei Navy. När fartygen stod klara vägrade Brunei att ta leveransen och försökte sig dra sig ur affären. Mycket tyder på att man saknade utbildad personal för att bemanna de kvalificerade fartygen samt att man befarade större driftkostnader än vad man räknat med. Sedan dess har tvister pågått (som BAE vann och fartygen överfördes formellt till Brunei) men fartygen har alltjämt legat kvar förtöjda i England.

Fartygen som är 90 meter och deplacerar 2000 ton är utrustade med 3D-radar, kvalificerad eldledning, sjömålsrobotar, lv-robotar, sonarsystem och förberedd att landa helikopter (Sea Hawk).

Ett tyskt företag har därefter fått uppgiften att sälja fartygen för Bruneis räkning. Nu har Indonesien köpt fartygen till en sjättedel av priset de kostat att tillverka. Man har alltså fått köpa tre nygamla men oanvända fregatter för en summa som motsvarar 1,2 miljarder svenska kronor (400 miljoner styck).

Summan är ungefär densamma som för de planerade modifieringarna av våra svenska korvetter av Göteborgsklass där två (HMS Gävle och HMS Sundsvall) ska genomgå HTM och fortsätta som korvetter och där de andra två (HMS Göteborg och HMS Kalmar) ska bli vedettbåtar och ersätta alla bevakningsbåtar typ 80 (17. bevakningsbåtkompaniets fem båtar blir dock kvar) samt HMS Jägaren.

Hade Försvarsmakten tillsammans med regeringen varit framme här hade man alltså kunnat få tre större stridsfartyg för samma pengar som man skulle modifiera befintliga fartyg för. Nu krävs det givetvis en djupare analys än så för att kunna säga om det hade varit en bra affär för Sverige då det givetvis hade krävts viss anpassning för svenskt vidkommande. Några detaljer i sammanhanget är ett helt annat sjömålsrobotsystem (Exocet) än vad vi idag brukar. En annan kaliber på pjäsammunition (76 mm), andra dimensioner på torpedtuber (324 mm) och 30 mm vapenstationer. Även samband- och stridsledningsystem hade sannolikt behövt anpassas till nuvarande svenska standard vilket ökar totalkostnaden.

Det är ändå intressant att bara leka med tanken vad vi hade fått för samma summa pengar. Kanske är det så att det hade fungerat att bara ta fartyget som det är och köra då de befintliga dimensionerna är standard inom NATO. Hade det kanske till och med blivit billigare i längden att köpa sådant som ”finns på hyllan” än att köpa svenskt specialtillverkad materiel? Vi kommer inte att få veta, men upplägget hade onekligen varit mycket intressant, och vi hade fått mycket fartyg för pengarna!

Försvarssamarbete mellan Ryssland och Kina!

Att Ryssland för någon vecka sedan har genomförde den största militära övningen i världen sedan 1967 (Övning Dnepr i Sovjetunionen med 200.000 man var större) lär inte undgått någon. I media har det felaktigt spekulerats om att även Kina deltog i beredskapsövningen, något som är felaktigt. Det som sannolikt har förvirrat media är den Rysk-Kinesiska marina samövningen som genomfördes precis innan den av Putin beordrade beredskapsövningen i det östra och centrala militäromårdet. Om den Rysk-Kinesiska marinövningen har det inte rapporterats något om i svensk media varför det kan vara på sin plats att skriva några rader i ämnet.

Övningarna mellan kommunistdiktaturen Kina och det under president Putin allt mer autktoritära Ryssland startade redan 2005 inom ramen för SCO (Shanghai Cooperation Organization) där även fyra ”stan-länder” ingår ( Kazakstan, Kirgizistan, Tadzjikistan och Uzbekistan.) Övningarna mellan Ryssland och Kina beskrivs av Kina på det här sättet.

Rather than being aimed at any third party, these drills are designed to strengthen ties in joint military training and improve coordination between the two countries’ armed forces, China’s General Staff chief added.

Antiterroristövningar

Till skillnad från den marina stridsövningen har alltså Ryssland och Kina sedan 2005 genomfört antiterroristövningar på land i Tjebarkul. Det var så det egentligen började. Där övar marktrupper och flyget för att bekämpa stora olagliga beväpnade grupper (benämnt terrorister). Men när militära experter studerat sammansättningen av förbanden och materielen som används under dessa övningar har man dragit slutsatser att det i själva verket handlar om förberedelser för ett lokalt markkrig och ingen egentlig terroristbekämpning

Den marina samövningen 5-12 juli

Ryssland och Kina påbörjade den marina samövningen den 5 juli i Japanska sjön mellan Ryssland och Japan. Man vill kalla dessa övningar för ”sjömilitära antiterrorövningar”. Militära analytiker från olika håll gör dock hela andra bedömningar som väcker stor oro i Asien med även i väst (dock ej i Sverige eftersom vi uppenbart inte mäktar med att bevaka militära händelser i den delen av världen…)

Cirka 20 större örlogsfartyg deltog från de båda sidorna. Jagare, robotkryssare, och ubåtsjaktfregatter samt stödfartyg har genomfört skjutningar mot såväl ytmål och luftmål samt regelrätt ubåtsjakt. Man har även genomfört gemensamma räddningsoperationer. Även flygplan och ubåtsjakthelikoptrar har deltagit.

Då Kina har köpt en stor mängd rysk materiel har tester av olika system genomförts i samverkan med Ryssland. Jagaren Shenyang är bl.a. försedd med det rysktillverkade kraftfulla luftvärnssystemet S-300FM.

Omedelbart efter att den Rysk-Kinesiska marinövningen var avslutad drog alltså president Putin i gång den största ryska beredskapsövningen sedan 1967. Bloggrannen Cornucopia rapporterar även att mitt under den ryska beredskapsövningen så passerade kinesiska örlogsfartyg mellan Sakhalin och Japan för första gången någonsin.

Se en film inspelad under övningen här.

Redan förra året genomfördes en motsvarande övning. Beskrivningarna från denna övning, dess omfattning och momentövningarnas innehåll talar tydligt för att det inte alls handlar om någon terroristbekämpning som man officiellt vill framhäva. Behåll detta i minnet till dess att ni läser försvarsberedningens bedömning lägre ner i inlägget.

Interoperabilitet

Här hemma i Sverige brukar vi ofta ondgöra oss över interoperabilitetsproblem med NATO då vi inte är fullvärdiga medlemmar och inte har tillgång till alla system vi egentligen behöver för ett optimalt samarbete så som LINK 11,16 och 22, Secure Voice samt alla nödvändiga publikationer.

Man skulle kunna tänka sig att problemen mellan Ryssland och Kina kan vara likvärdiga, men sannolikt ännu fler. Samarbetet just nu skulle kunna jämföra med när svenska flottan för första gången deltog i Baltops 94 och var mer av banan än på. Men vi har under årens lopp blivit allt mer interoperabla, och är i dag mer kompatibla med NATO än flera fullvärdiga medlemsländer. Detta ska man ha i åtanke när man bedömmer Rysslands och Kinas interoperabilitet i dag. Den kommer med framtida övningar bara att öka.

Kina och Ryssland har dock inte ett gemensamt språk att hänga upp den militära verksamheten på. Förvisso finns ett gemensamt språk i mongolskan, men sannolikheten att ryska och kinesiska marinofficerare pratar mongolska är nog liten. Kompetensen att prata Engelska vet vi är mycket låg inom den ryska flottan, sannolikt ännu lägre inom den Kinesiska.

Inte heller lär det finnas några regelverk som styr upp standardprocedurer likt inom NATO. Det hade varit oerhört intressant att få medfölja en sådan övning som observatör bara för att se hur man arbetar, men den möjligheten är nog mikroskopisk…

Fördelarna är att man har mycket gemensam materiel, rysktillverkad sådan. Det gör att ledningssystem och sambandsinstallationer på fartygen mest sannolikt är fullt kompatibla med varandra.

Försvarmaterielexport

När vi ändå är inne på ämnet försvarsmateriel så kan vi konstatera att Ryssland redan har, och kommer att exportera stora mängder materiel till Kina. Under 2012 beställde Kina vapen och materiel för över 2 miljarder dollar. I detta ingick bl.a. 140 flygmotorer AL-31F och 52 helikoptrar av typen Mi-17.

Under 2013 spår man ett nytt rekord då Kina förväntas att köpa 24 jaktflygplan av typen Su-35S, fyra nya ubåtar Amur-1650 med kryssningsrobotar, den långräckviddiga luftvärnsroboten S-400 och transportflygplan Il-76. Enbart leveransen av Su-35 omfattar hela1,5 miljarder dollar.

Sedan tidigare har man köpt en hel del materiel som bedömarna tror kommer att moderniseras framöver. Det handlar om S-300P som ev. kommer att moderniseras till S-300PMU Favorit. Även jaktflygplan av typen Su-27 och Su-30 samt en stor mängd materiel på örlogsfartyg ska uppgraderas.

Detta stärker möjligheterna och förmågan till militärt samarbete ytterligare, och att ha gemensam materiel underlättar avsevärt, det vet alla.

Försvarsberedningens rapport

När man analyserar det Rysk-Kinesiska samarbetet så är det intressant att se vad försvarsberedningen skrev i sin rapport ”Vägval i en globaliserad värld” som man släppte så sent som i våras. I rapporten skriver man så här om ett samarbete mellan Ryssland och Kina.

Läs mera: http://swedish.ruvr.ru/2013_02_20/Kina-bestallde-ryska-vapen-till-over-tva-miljarder-dollar-ar-2012/
Läs mera: http://swedish.ruvr.ru/2013_02_20/Kina-bestallde-ryska-vapen-till-over-tva-miljarder-dollar-ar-2012/
Läs mera: http://swedish.ruvr.ru/2013_02_20/Kina-bestallde-ryska-vapen-till-over-tva-miljarder-dollar-ar-2012/
Läs mera: http://swedish.ruvr.ru/2013_07_06/Ryssland-och-Kina-lar-sig-att-kriga-tillsammans/Försvarsberedningens rapportNär man analyserar det pågående samarbetet mellan Ryssland och Kina kan det vara intressant att återvända till försvarsberedningens rapport (Vägval i en globaliserad värld) som avhandlar omvärldsläget. En rapport som ska ligga till grund för fortsatta analys och inriktning av det framtida svenska försvaret. I sin rapport skriver försvarsberedningen följande rader om Ryssland och Kinas samarbeten.

”På den globala säkerhetshimlen syns för närvarande mest Ryssland och Kina, som båda dels rustar kraftigt, dels vill stärka sina roller som stormakter. Alla länder bör förhålla sig till detta faktum. Ett scenario som måste finnas med i varje global säkerhetspolitisk analys är risken för en militär allians mellan Kina och Ryssland, inte för att den är sannolik, utan för att den skulle kraftigt förändra det geopolitiska läget.”

Vi vet redan nu hur otroligt fel försvarsberedningen hade i sin analys rörande Rysslands förmåga att genomföra större övningar, och vi kan nu också konstatera att försvarsberedningen även hade fel rörande sin bedömning av de militära samarbeten inom ramen för SCO. Så här skrev man om detta i sin nyproducerade rapport.

”Det har varit svårt för medlemsländerna att fördjupa det ekonomiska samarbetet då inte minst Ryssland och i viss mån även de centralasiatiska länderna varit oroliga för att Kina skulle dominera detta. Länderna inom SCO har funnit det enklare att samarbeta kring säkerhet och då främst de hot man definierar som terrorism, separatism och extremism. Inom ramen för detta säkerhetssamarbete anordnas även militära övningar med SCO som samordnande ram och oftast med hot om terrorism och separatism som deklarerat scenario.”

Det visade sig alltså att försvarsberedningen hade helt fel i sin bedömning av SCO och ett Ryskt-Kinesiskt försvarssamarbete där man bedömt att det enbart skulle komma att handla om terroristbekämpning etc. Utöver de regelbundna övningarna har alltså Ryssland och Kina både i år och förra året genomfört regelrätta marina övningar med gemensamma stridsövningar i alla dimensioner. Har försvarsberedningen under sina resor till fjärran länder verkligen köpt den av Ryssland och Kina uttalade övningsmålsättningen ”antiterroristbekämpning” utan närmare analys?

Sammanfattning

Militära analytiker hävdar att genom dessa marina övningarna så demonstrerar Ryssland och Kina att en militärallians är fullt möjlig och budskapet i detta är helt klart avsett för USA och Japan.

Övningarna visar att Ryssland och Kina tänker försvara sina nationella intressen gemensamt.

Ryssland ser att Japan utövar viss påtryckning på Ryssland då Japan är bundsförvant till USA och att det finns det en stora amerikansk militära styrkor i Japan vilket även innefattar utbyggnad av robotförsvar. Även Kina har sina anledningar att se på USA och Japan med kritiska ögon då man oroar sig över kontroverser omkring de omtvistade öarna i Östkinesiska och Sydkinesiska haven samt i Malackasundet genom vilket Kina huvudsakligen får olja och gas.

I morgon är det dags igen för en nya Rysk-Kinesisk övning. Den 27 juli starar en antiterroristövning nära ryska staden Tjeljabinsk.övningarna pågår ända till den 15 augusti. Av förbandssammansättningarna kommer det bli intressant att se om det är regelrätt markstrid som kommer att övas. Detta överlämnas dock med varm hand till en annan bloggkollega att observera.

Utvecklingen är på flera sätt oroväckande när två mycket stora länder, militärt starka och ekonomiskt starka, närmar sig varandra allt mer. När ett auktoritärt styrt Ryssland och ett diktaturstyr Kina i samverkan blir en enorm maktfaktor i regionen kommer det precis som försvarsberedningen skriver – förändra det geopolitiska läget.

Kommer försvarsberedningen att bevaka utvecklingen, och kommer svensk media att börja rapportera i ämnet?

Länkar:

Rysslands röst 1 2 3 4 5 6 7 8 9

Amatörer pratar om stridsteknik proffs pratar om logistik

Analys

Analysen kommer vara indelad i sex (6) ämnesområden, Allmänt, Sjöstridskrafterna, Luftstridskrafterna, Markstridskrafterna, Logistik samt Diplomati. Detta för att kunna erhålla en högre grad av läsbarhet och spårbarhet. Sammanfattning i slutet kommer likväl vara uppdelad enligt de sex underrubrikerna. Att observera är att detta är en initial analys av beredskapskontrollen, jag kommer återkomma rörande den vid rekapitulering av 3.kv övningsverksamhet.

Likt tidigare analyser på denna blogg vill jag poängtera att detta är en analys gjord på öppen information samt det är hur jag ser på det. Således är det ej knutet till varken Försvarsmakten eller någon annan statlig eller icke statlig verksamhet. Jag kommer ej heller beröra allt som skett under övningen. Denna analys omfattar åtta (8) A4 sidor, däremot har jag nog material för uppemot 20 sidor, men att lägga ut allt detta på en blogg fyller inget syfte, redan denna mängd talar på storleken av övningen. Således är det bort skalat övningsmoment o dyl och jag har valt att belysa visa saker.

Allmänt.Under fredag kvällen (130712) beordrade President Vladimir Putin Försvarsminister Sergei Shoigu att genomföra en beredskapskontroll i det östra och centrala militärdistriktet (MD Ö och MD C). Övningen skulle påbörjas under den tidiga lördagsnatten, dvs order gick ut under fredagskvällen samt larm gick ut till förbanden under sena fredagskvällen tidig lördag. Särskilt fokus skulle läggas vid genomförande av förflyttning av stora militära förband, underhållstjänst, sjukvårdstjänst samt ubåtsräddningsinsatser.

Att delar av MD C markförband kom att deltaga i denna beredskapsövning bör nog ses ur ljuset att vissa av dessa förband fick mycket dåliga värderingar utifrån den första beredskapskontrollen som genomfördes. Samt att mest troligt är även delar av förbanden inom MD C är predestinerad att genomföra förflyttning till MD Ö i händelse av en konflikt i detta område m h t att MD Ö enbart omfattar 26 st brigader inom olika funktioner.

Inledningsvis kom rapporteringen göra gällande att övningen skulle omfatta 80,000 soldater cirka 1,000 stridsvagnar och stridsfordon, 130 luftfarkoster av olika typer samt cirka 70 fartyg ur Stilla Havsflottan. Detta uppgavs under natten mot lördag (130713). För att därefterunder morgonen (130713) ändras till att antalet soldater skulle nu uppgå till 160,000 stycken, fortfarande samma mängd fordon, luftfarkoster samt fartyg. För att slutligen måndagen (130715) omfatta 5,000 stridsvagnar och stridsfordon i övrigt samma uppgifter enligt lördagen.

Beredskapskontrollen har varit indelad i tre (3) stycken skeden. Skede 1 var tilltransport och förberedelser, kan liknas med ett mobiliseringsskede dvs förbanden förflyttas till koncentrationsområden där förberedelser för strid genomförs. Detta skede varade mellan 130713 intill 130715. Skede 2har innehållit stridsövningar d v s vid ett riktigt väpnat angrepp försvars och anfallsstrid genomförs detta skede varade mellan 130715-17. Slutligen skede 3 vilket är att likställa med en demobilisering (återtransport till ordinarie grupperingsplatser) av förbanden vilket varade mellan 130717-20.

Beredskapskontrollen har likheter med en klassisk mobiliseringsövning. Det vill säga att inledningsvis genomför man inryckning/förflyttning till koncentrationsområden. Därefter genomför man inskjutning, kontroll/repetition av grundläggande kunskaper. Därefter genomförs stridsövningar. Slutligen demobilisering av förbanden.

Redan halvvägs in i övningen ansåg President Vladimir Putin att övningen var med beröm godkänd hur förbanden hade löst sina uppgifter. Samt han berömde den höga stridsberedskapen på förbanden. Han valde att noggrant poängtera att förbanden ej varit förberedda på detta och att det är en sak att prövas på sitt eget övningsfält kontra dessa prövningar som de utsätts för nu under realistiskaförhållanden. Detta var ingen utbildningssituation utan en fullt tillämpad övningen enligt honom. Dock så påtalade han att övningen är inte över förän förbanden är åter sin utgångsgruppering. Han påtalade även att att de Ryska väpnade styrkorka skall vara stolt över sig själv och vad de åstadkommit.

Sjöstridskrafterna.Totalt sett har cirka 70 olika typer av fartyg ur Stilla Havsflottan varit delaktiga i beredskapskontrollen. Övningar har genomförts i Japanska havet och Ochotska sjön. Ingående typer av fartyg har varit kryssare, jagare, robotbåtar, landstigningsfartyg, underhållsfartyg m m.

Huvdsaklingen har rapporteringen varit kring följande fartyg Kryssaren Varyag (Slava), Jagarna Bystryy (Sovremennyy), Marsalk Shaposhnikov (Udaloy I), Admiral Vinogradov (Udaloy I) och landstigningsfartygenOslyabya (Ropucha I) och Nikolay Vilkov (Alligator).

Ingående övningsmoment för flottan har varit artillerieldgivning, luftförsvar, ubåtsjakt, minjakt, manövreringar, skadehantering och antipirat operationer. Ubåtsjakten har även genomförts i samarbete med marinflyget.

Vad avser eldgivningmed fartygsartilleri skall samtliga blivit godkända samt kryssaren Varyag erhöll högsta betyg. Likväl skall förbanden blivit godkända på ubåtsjakt uppgiften. Bekämpning av luftmålmed artilleri har även genomförts av flottan. Resultaten skall även där ha varit tillfylles enligt rapporteringen.

Att notera är att under den senare delen av beredskapskontrollen skall det ha varit mycket hårt väder som flottenheterna övades under. Det har rapporteras om stormstyrka samt även dålig sikt, trots detta har förbanden fortsatt öva. Detta tyder på att de ej har en låg nivå i sjömanskap, vilket skulle varit fallet om de ej övat mycket, än mindre handhavande av egen materiel under sådana förhållanden.

Dessa förmågor liknar de som övades under beredskapsövning 2 med Svarta havsflottan dock med tillägget antipiratoperationer. Således kan man förutsätta att detta är basförmågor som den Ryska flottan skall besitta över tiden.

Stilla Havsflottans bassäkerhetsförband har även övat antisabotage uppgifter mot specialförband. Uppgiften var att nedkämpa fientliga attackdykare i hamnbassäng samt kontrollera efter sabotage samt sprängladdningar på såväl fartyg som atomdrivna ubåtar. Denna uppgift har de löst väl enligt rapporteringen.

Avseende utnyttjandet av bassäkerhetsförband under beredskapskontrollen finns en intressant notis för cirka 2 veckor sedan att vid Stilla havsflottan satte man upp ett nytt säkerhetsförband just för att skydda sina flottinstallationer. Om det var det förbandet som nu prövades eller om det var något av de ordinarie marina spetsnaz förbanden skall jag låta vara osagt. Men att man tar seriöst på skyddet av sina flottinstallationer mot special-/jägarförband är tydligt. Men bedömt lär de ordinarie marina spetsnaz förbanden utnyttjas som B styrka för att öka realismen men även att de skulle prövas i att genomföra DA (Direct Action) insats mot flottinstallationer.

Luftstridskrafterna.Flygstridskrafterna har i huvudsak utnyttjas ur 3. PVO. Stridsflyg som utnyttjas har varit SU-24, SU-24MR, SU-25 ,SU-27SM, MIG-31. Övrigt flyg som nyttjas är även IL-20 samt IL-76. Helikoptrar som utnyttjas har varit MI-8, MI-24 och KA-52. TU-95MS ur det strategiska bombflyget har även utnyttjas samt TU-142 och II-38 ur marinflyget.

SU-27 ur 3. PVO har bl a genomfört bl a skydd av fartygs formationer mot luftangrepp, orienteringsövningar över hav, samt havsövervakning i syfte att lokalisera fartyg och objekt. Man har även skyddat tilltransporter samt omgrupperingar över land mot luftangrepp. Samt genomfört understöd med luftförsvar vid landstigning.

Marinflyget har även varit aktivt, som tidigare nämnts har det genomförts samövning avseende ubåtsjakt med Stilla Havsflottan. Flygplanstyper som varit aktiva vid dessa moment är TU-142 samt II-38, dessa skall ha löst sina uppgifter.

Attackflyg samt attackhelikoptrar har även övat samverkan och attack mot markmål. Vid ett tillfälle genomförde 14 SU-25 samt 8 MI-24 ett gemensamt luftangrepp mot en tänkt motståndare. 800 raketer avfyrades samt 30 flygbomber släpptes, resultatet skall enligt övningsledningen varit tillfyllest.

Likt beredskapsövning två i mars, så höjdes även beredskapen på det strategiska bombflyget under denna övning. Den 13 juli gick man upp i full stridsberedskap med de långräckviddiga TU-95MS flygplanen och påbörjade förberedelser för att genomföra stridsuppdrag. Vilket kan tyda på att i händelse av väpnad strid i något av militärdistrikten kommer det strategiska bombflyget utgöra flankskydd i de övriga riktningarna.

En uppgiften det strategiska bombflyget erhöll var att genomföra s k strategisk avskräckning, denna skall ha genomförts över Japanska och Ochotska havet. För att skydda TU-95MS bombplanen utnyttjades sju (7) stycken SU-27SM.

Vid detta tillfälle utnyttjades en rote TU-95MS som flugit i anslutning till Japanskt territorium, längs de japanska öarna från söder djup intill Hokkaido. De Japanska självförsvarsstyrkorna kom att skicka upp sin incidentberedskap. Japanskt luftrum kränktes ej av denna flygning. Likväl kom det Sydkorenska flygvapnet skicka upp sin incidentberedskap för att följa förflyttningen av roten då dessa höll på att kränka Sydkorenskt luftförsvarsområde.

Vid ytterliggare ett tillfälle utnyttjades fyra (4) stycken TU-95MS för att understödja med Stilla Havsflottan med att finna motståndarens fartyg. Detta skall också ha genomförts över det Japanska havet. Denna flygning skall ha genomförts utan intermesson och över internationellt vatten uppger man.

En intressant sak som påtalas vid ett flertal tillfällen är att man genomför samverkan med Stilla Havsflottan. Dels utnyttjas marinflyget dels utnyttjas de ordinarie luftstridskrafterna och det strategiska bombflyget för att bekämpa motståndarens fartyg. Detta tyder på att man kan lösa sina ordinarie uppgifter och har tagit steget längre för att kunna samverka med de andra försvarsgrenarna för att erhålla en högre operativ uteffekt. Likväl så faller samverkan in med markstridskrafterna in inom samma område där. Således kan man dra slutsatsen att luftstridskrafterna ej har en låg nivå utan de behärskar väl sina grundläggande förmågar och kan utan förvarning/förövning genomföra understöd av andra försvarsgrenars strid såsom markstrid.

Markstridskrafterna.Ur markstridskrafterna skall följande arméer deltagit 5, 26, 29, 35 och 36, jag kommer inte fördjupa mig i vilka brigader som deltagit. Dels är troligtvis inte alla redovisade dels blir det för omfattande text för att bli läsbart. Ett antal moment kommer belysas för att ej göra redovisningen för stor.

De ingående enheterna genomförde sina grundläggande prov ingående i beredskapskontrollen vid 17 stycken övningsfält. Det som prövades var bl a skjutning, körteknik och eldledning. Övningen i rörlig försvarsstrid med mekaniserade förband har även genomförts.

103. Robotbrigaden utrustad med Tochka-U har bl a genomfört grupperingsövningar. Vad avser grupperingsövningarna omfattade de gruppera samt skyddaoch försvara grupperingsplatsen mot markförband. Skenmaterial utnyttjades även för att upprätta falska grupperingsplatser. Således förutsätter man åtminstone inom MD Ö att jägarförband kan tänkas agera i de bakre områdena och ha markrobotförbanden som mål. Samt att skenmål finns för att förvilla luftstridskrafter.

En ledningsbrigad och en logistikbrigaden genomförde fordonsmarsch under två dagar till sitt övningsområde, totalt förflyttade sig ca 400 fordon. Likväl har en motoriserade brigaden genomfört fordonsmarsch till sitt övningsområde där förflytta de ca 300 fordon. Detta tyder på en hög vilja att pröva förmågan att genomföra längre förflyttningar med reglementerad utrustning på ordinarie fordon. Detta kopplat till underhållsorganisationen som är tidigare beskriven visar på att man har en god förmåga att flytta förband inom MD.

En enhet ur 1. Mobila NBC Brigaden i MD C förflyttades över 8 000 km till MD Ö för att där sammansättas till en tillfällig enhet med delar ur 16. NBC Brigaden ur MD Ö. Enheten har genomfört sanneringsuppgifter efter ROTA (Release Other Than Attack). Vad som är intressant är att enheten ur 1 Mobila Brigaden genomförde först en 100 km förflyttning till Engels flygbas, därefter ilastade de 10 stycken transportflygplan (fordon av typen RHM-6, samt mobila laboratorier o dyl ilastades.) av typen IL 76 för att landa in vid Ussuriysk. Där sattes enheten ihop med delar ur 16. NBC Brigaden för att därefter genomföra en 80 km marsch till Sibirtsevo för att ur marschgrupperingen påbörja sanerings- och indikeringsuppgifter. Detta tyder på en hög förmåga hos dessa förband.

Delar ur 83. luftlandsättningsbrigaden genomförde ilastning vid flygfälten i Ussuriysk och Vladivostok 130713. Totalt utnyttjas 20 stycken transportflygplan av typ IL-76 för transporten, 50 stycken fordon ilastades. Därefter genomfördes förflyttning till luftlandsättningsområde över ön Sakhalin, där även luftlandsättning genomfördes. Syftet med övningsmomentet var att öva strid i okänd terräng. Bedömt genomfördes luftlandsättning med reducerad fallskärmsjägarbataljon i området. Två saker är mycket intressanta rörande denna luftlandsättning dels att den genomförs på en ö dels att den genomförs mycket nära Japanskt territorium och Japan gör även territoriella anspråk på del av ön, ett mycket tydligt budskap skickades med denna luftlandsättning.

På grund av starka vindar kom man att avbryta en luftlandsättning med två förstärka fallskärmsjägarkompanier över övningsfältet Tsugol 130717. Enligt uppgift var det President Vladimir Putin som avbröt övningsmomentet han ansåg att det ej var värt risken att genomför mht skador.

Under beredskapskontrollen har även fyra (4) stycken UAV system utnyttjas/prövas för att genomföra informationsinhämtning och därmed utgöra beslutsunderlag för högre chefer. Dessa kom sedan att utnyttjas i stridens förande.

Armén har även övat i samverkan med luftstridskrafterna vid ett övningsmoment vid övningsfältet i Tsugol övade samtidigt över 3,000 skyttesoldater med över 200 stridsvagnar samt stridsfordon samt SU-25 och MI-24 som understöd i striden. UAV utnyttjades även vid detta tillfälle för att bedömt möjliggöra beslutsunderlag för högre chef i striden. Bedömt var det en reducerad mekaniserad brigad som övades mht soldatantalet kontra mängden som skall vara i de nya brigaderna enligt reformeringsplanerna. Vad som är intressant med detta är att de verkar återtagit sådant kompetens att de utan förövning kan genomföra anfallsstrid med understöd av flygstridskrafter samt att UAV aktiv används i stridens förande.

Markstridsförbanden har bedömt återtagit en stor förmåga avseende förmåga till egen rörlighet samt de erhåller understöd av en väl fungerande logistiks organisation för att möjliggöra denna. Främst avseende långa förflyttningar över upprepade dygn. Markstridsförbanden har även erhållit så pass hög nivå att det utan förövning/förvarning kan genomföra strid i brigads ram med understöd av luftstridskrafter. Detta tyder på en hög förmåga till att genomföra mekaniserad strid. Ett mycket intressant inslag är utnyttjandet av UAV i stridens genomförande. Bedömt har det utnyttjas för ledning av indirekta bekämpning samt lägesuppdateringar för att möjliggöra ledning av brigadens verksamhet.

Logistik.För tilltransport av arméförbanden utnyttjades det upptill 700 stycken järnvägsvagnar och 50 lokomotiv för att möjliggöra styrketillväxten inom området. Likväl upprättades ett stort antal stödpunkter för att kunna genomföra tankning, avhjälpande underhåll o dyl enbart för styrketillväxten som genomfördes med fordonstransport. Ett flertal logistikbaser upprättades under övningen med möjlighet att genomföra reparationer, förnödenhetsförsörjning m m. Således finns ett tydligt ”tänk” kring hur underhållstjänsten skall genomföras. Samt det är även tydligt att förbanden har god förmåga på detta för hur rapporteringen har genomförts verkar underhållstjänsten ha fungerat klanderfritt.

Totalt sett har fyra (4) stycken underhållsbrigader försett den övade personal med olika former av underhållstjänster, allt från drivmedel till förnödenheter. En intressant del är att man påtalar att samtliga deltagare i övningen får lagad mat och som ett exempel kring förnödenhetsförsörjningen är att man bakar upp mot 50 ton bröd per dygn för att förse de 160 000 soldaterna. Således har man en väl fungerande förnödenhetsförsörjningsorganisation liknande den som svenska Försvarsmakten tidigare hade.

Enbart logistikförbanden under övningen kom att uppgå till 19 000 soldater. Logistikförbanden kom att lägga upp underhåll för 10 dygns verksamhet utan ersättning. En av de viktigare uppgifterna för logistik förbanden var att säkerställa att arméförbanden kunde utgångsgruppera vid de 17 stycken övningsfälten där övningen genomfördes.

Halvvägs in i övningen hade transportflyget genomfört över 200 flyguppdrag och förflyttat mer än 10 000 soldater, 930 ton materiel och 482 fordon, containrar o dyl. Totalt har 28 IL-76 varit involverad i transporten, de har tillfälligt sammansatts till en transportenheten. Flygplanen har tagits från baserna i Taganrog, Pskov och Tver. Observera att mängden soldater tyder på att fler flygplanstyper eller chartat civil flyg måste varit i anspråkstaget för trupptransporterna.

Vid frambaseringen av förbanden och underhåll har järnvägstrupperna förflyttat sig med en hastighet av cirka 800-1000 km per dygn. Detta skall jämföras mot det reglementerade 650 km per dygn. Enligt Försvarsministeriet så beror ökningen i förflyttningshastighet på att man har förbättrat av- och pålastningsförmågan vid järnvägsstationerna.Detta är mycket intressant information för det kräver en revidering kring hur snabbt Ryssland kan frambasera trupper. Att transportsystemet skall vara uppbyggt på likadant sätt mot MD V är högst troligt.

Järnvägstrupperna upprättade även en 200 meter lång pontonbro för att möjliggöra förflyttning över floden Zeya, pontonbron utnyttjades även ”skarpt” i den regelrätta förflyttningen på järnväg. Runt bron skyddade skytteförband förbindelsen mot jägarförband samt luftvärnsförband skyddade mot luftangrepp. Således ett agerande enligt Sovjet doktrinärt uppträdande. Mycket av rapporteringen känns igen från dels HSTORM 3 samt KavR Jgrp/Jplut hur Sovjetunionens förband skulle agera rörande underhållstjänsten i de bakre områdena.

Det blev mycket skriverier kring att lufttransporterna försenades över 10 timmar vid ett flygfält. Detta berodde på ej inkörda rutiner, där den civila flygplatsen ansåg att flygvapnet skulle betala startavgift, medan flygvapnet ej ansåg det. Detta föranledde ett rätt stort ramaskri hos Försvarsministern. För att råda bot på den problematik som uppstod med förseningen för militära transportplan från flygplatsen, så skall metoder utvecklas som möjliggöra att de väpnade styrkorna skall kunna lyfta utan att behöva betala i förväg vid beredskapskontroller. Detta har jag uppfattat hos vissa i rapporteringen är ett tecken på att det är en lågnivå, man skall ha klart för sig att detta hade likaväl kunnat vara i Sverige eller något annat Västeuropeiskt land detta hade uppstått. Så jag anser att det övriga i logistikredovisningen tyder på allt annat än en låg nivå rörande transporttjänsten hos de Väpnande styrkorna i Ryssland.

Diplomati.Enligt biträdande Försvarsminister Anatoly Antonov så skall man några timmar innan beredskapskontrollen påbörjades informerat randstaterna i Fjärran Östern om den stundande beredskapskontrollen. Kina kom att erhålla en fördjupad information rörande övningen iom att man har särskilda avtal mellan staterna. Han påtalade även att man hade informerat OSSE om detta, trots att området som övningen genomförs i ej beröras av dess avtal.

Enligt biträdande Försvarsminister Anatoly Antonov så skulle inga negativa reaktioner framförts vid mötet mellan honom och de inbjudna försvarsattachéerna under måndagen 130715. Enligt honom övervakar man även reaktionerna i Europa och så långt har de inte märkt av några negativa strömningar kring beredskapskontrollen. Dock framförande han även att vissa nationer verkade mer intresserade och följde mer noggrant vad som händer under övningen, utan att fördjupa sig något mer i den frågan. Han påtalade även att Försvarsattachéerna objektiv bör meddela sina chefer om vad som sker vid övningen och vilken information de har erhållit under sin genomgång.

Ytterligare har även Anatoly Antonov uttalat sig under samma intervju att de skall försöka bli mer transparenta/öppna kring sådana här övningar som kring den genomförandet av reformen av de väpnade styrkorna. Enligt honom så upplever han att randstaterna ställer sig frågande kring den omfattande reformen och övningarna som genomförs, vilket han säger är förståeligt, men ger inte någon djupare förklaring.

Vidare har Anatoly Antonov förklarat att denna beredskapskontroll ej är ett sätt att spänna och visa musklerna för omvärlden. Den syftar enbart till att pröva stridsvärdet hos de väpnande styrkorna samt förbättra stridsberedskapen hos dem. För att göra övningen än mer transparent påtalar han även att media fortlöpande får information rörande den samt att media finns på plats vid övningen.

Sammanfattning

Allmänt.Vad är det då som har övats? Myntet har ju två sidor säger man ju, så bör man även se på den här övningen. Dels kan de Ryska väpnade styrkorna övat hur man skall agera i händelse av ett överraskande angrepp mot MD Ö dels kan de övat förfarandet för att själva snabbt mobilisera trupper för att därefter själva genomföra ett angrepp, antingen offensivt eller preventivt om man fått indikationer på att man inom närtid (läs inom 24 timmar) kan bli utsatt för ett angrepp. Förfarandet är detsamma.

Att man skall se beredskapskontrollen som ett politiskt budskap det tror jag. Sen vem det kan vara riktat mot skall jag låta vara osagt för det kan vara omvärlden som helhet. Att man vill visa att man återfått militär styrka igen och bör räknas som en global aktör. Det kan givetvis även vara för att visa en eller ett antal nationer inom regionen att man snabbt kan mobilisera stora styrkor. Ryssarna själva känner av en hotbild inom regionen sannt eller falskt skall jag låta vara osagt för det är ens egen omvärlds bild som formar det.

Skall man nu gå på den allmänna rapporteringen så verkar denna övningen har fungerat mycket bra. Likväl som President Vladimir Putin sa med beröm godkänt. Det man måste ha klart för sig är storheten i den här övningen. Nu tror jag personligen inte att det var 160,000 man igång samtidigt men någonstans kring 100 – 120,000 kan det sannolikt varit. Trots det är detta ofantligt stora mängder trupp som övas samtidigt. Att starta det från noll och få allt att fungera mer eller mindre under 24 timmar är god förmåga i mina ögon, jag skall inte säga hög men mycket god är den.

Det man skall ha klart för sig är dock att materielmässigt ligger de fortfarande till del i lä jämfört med västerländska stridskrafter. Men västerländska stridskrafter kan ha världens bästa ledningssystem, underrättelsesystem o dyl för att kunna gå mot motståndarens svagheter för att vinna striden, men har man inte tillräcklig mängd stridskrafter så spelar det ingen roll. Ryssland har mängden och de håller även på att med kraft modernisera sin materiel. Får de ordning på sin materiel enligt tidsplan kommer de ha en hög förmåga inom 3-6 år.

Tidigare under våren vid de föregående beredskapskontrollerna varnade jag för att Ryssland hade förmåga att snabbt sätta upp stora mängder trupp, då gjorde jag själv bedömningen att de rätt snabbt skulle kunna dra samman i runda slängar 20 000 – 30 000 man. Det de har visat prov på nu översteg vida mina bedömningar. Man måste ta detta på allvarinom det svenska försvars- och säkerhetsetablismanget och rent politiskt. Återigen jag påstår inte att vi riskerar att bli utsatt för ett isolerat angrepp men, vi är ej medlem i någon militärallians, vi har en klart underdimensionerad Försvarsmakt för nationellt försvar och därmed blir vi ett lätt offerför påtryckningar.

Varför har vi då inte sett något liknande inom MD V, C eller S. Min bedömning är att de skulle mycket väl kunna genomföra något liknande men Wiendokumentet sätter käppar i hjulet för dem avseende storleken på övningen. Styrkekorrelationen mellan MD Ö och MD V talar för det, enbart inom MD V finns 36 brigader med bättre materiel status än vad de inom MD Ö har är min uppfattning utifrån OSINT.

Sjöstridskrafterna.Sjöstridskrafterna genomförde samma övningsmoment som vid beredskapskontroll 2 i mars månad inom MD S. Resultaten verkar utifrån rapporteringen vara likartade. Sjöstridskrafterna där fick gott betyg likväl har FOI gett Svarta Havsflottan gott betyg i tidigare rapporter. Enbart utifrån mediarapporteringen som finns att tillgå bör de således ligga på en likartad nivå. Slutsaten blir att de håller en hög nivå inom Stilla Havsflottan.

Luftstridskrafterna.Dels har luftstridskrafterna mer än väl lyckats genomföra en stor logistik operation för att få denna operation att fungera. Men de har även visat att de kan samverka med de två övriga arenorna på ett gott sätt. Detta tyder som jag tidigare skrev att de mer än väl behärskar sin egen verksamhet och därmed genomföra understödjande operationer med övriga stridskrafter.

Markstridskrafterna.Man har klart visat att man kan strida i åtminstone reducerad brigadsram med understöd av luftstridskrafter och utnyttjande av UAV i striden. Den komplexitet som detta innebär tyder på att man helt klart har rest sig från 90-talets lågvattennivåer till att man befinner sig med markstridskrafterna på en god nivå, inte hög men det är materiella saker som de själva har identifierat och påbörjat en moderniserings process.

En annan intressant faktor som givetvis värmer i ens jägarhjärta är att framför allt inom den ryska armén tar man åtminstone inom MD Ö hotet om jägarförband på allvar. Det är vid ett flertal tillfällen det nämnts i artiklar att man upprättat skydd bakom frontlinjen för att kunna påverka förband så att de ej kan störa den egna verksamheten. Nu till saken hör ju att den österländska krigskonsten som tillämpas av randstaterna till MD Ö är full av vad vi skulle definiera som stridsteknik som jägarförband utnyttjar, utan att det för den delen behöver vara jägarförband som utnyttjas. Men randstaterna har även ett stort antal jägarliknande förband. Hur man gör t ex i MD V om man tar hotet om jägarförband där på lika stort allvar skall jag vara osagt, men jag håller det för troligt, vilket återigen bekräftar gamla sanningar som står i våra numera upphävda reglementen för jägarförband.

Logistik.Rent logistikmässigt verkar de ha en mycket fungerande organisation för att snabbt förflytta trupper, något som de själva även väljer att påtala. Dels kan de förflytta sig med egna resurser och underhållsförbanden upprättar tankplatser delskan järnvägstrupperna och transportflyget snabbt förflytta stora mängder trupp. Detta har även identifierats under de tidigare beredskapskontrollerna. Bedömt har de lika stor kapacitet att förflytta förband i västlig riktning m h t den tidigare upprättade infrastrukturen innan Sovjetunionens sammanbrott samt att infrastrukturen generellt är bättre i de västliga delarna av Ryssland.

Detta är även den i särklass viktigaste indikatorn på att de fått ordning på de Väpnade styrkorna, logistik organisation verkar fungera klanderfritt. Man kan ha världens bästa förband men de kommer stå stilla om inte logistiken fungerar så enkelt är det, något som oftast glöms bort. Vilket Kungliga krigsvetenskaps akademin mer än tydligt poängterade rörande IO 14 under våren 2013.

Diplomati.En aspekt som måste belysas avseende den här beredskapsövningen men även detidigare är att de får ett mycket stortmediautrymme i Ryssland, vilket är ett sätt att visa öppenhet enligt dem själva. Det är näst intill så att man kan följa övningsförloppet på minutbasis. Ur ett OSINT sammanhang är detta mycket bra, men man kan få känslan stundtals att man försöker piska upp en stämning inom landet att det finns en tydlig hotbild mot dem. Därav visar man sin militära styrka, något som även OSW har kommenterat i sin rapport rörande de tidigare beredskapsövningarna.

Slutsats.Sammantaget Rysslands väpnade styrkor har ej en låg nivå som vissa vill påskina. De har en god förmåga att lösa uppgifter inom samtliga arenor är min uppfattning, vilket denna övning mer än väl har bevisat, att hävda annat är att i mina ögon vara naiv och blunda för sanning. Men de har ej en hög nivå.

Utvecklingen i Ryssland är mycket oroande. Man underkuvar opposition på olika sätt, man inför lagstiftningar som skall minska utländska icke statliga organisationer möjlighet till att få en demokratisk utveckling inom landet. Oppositionella fängslas, oftast på lösa grunder. Man väljer att skära ned på vård, skola och omsorg markant, man riskerar även den intellektuella utvecklingen i landet med neddragningarna allt för att accelerera den militära upprustningen. Detta är indikatorer man ej kan blunda för, framför allt den demokratiska utvecklingen.

Vi riskerar inte att bli utsatt för ett väpnat angrepp av Ryssland, men vi måste seriöst börja se över vart vi står och det måste gå snabbt. För vi är en randstat till en stormakt. Har vi inte en egen stabil säkerhetsstruktur så kommer vi för eller senare vara tvungen att vika oss i frågor som vi ej bör vika oss i.

Ett lästips är länken till OSW genomgång rörande de senaste beredskapskontrollerna som har genomförts, den uppfattar jag som personligen mycket saklig och adekvat i ämnet.

Have a good one! // Jägarchefen

Källor

RIA Novosti 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11, 12, 13, 14, 15, 16, 17, 18, 19, 20, 21, 22, 23, 24, 25, 26, 27, 28, 29, 30, 31, 32, 33, 34, 35, 36, (Ryska)

RIA Novosti 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8(Engelska)

OSIMINT 1

FLOT 1

Aftonbladet 1

SR Studio ett 1

ABC News 1

OSW 1

Under ytan – Del 5 – Västkusten 1966

Det är nu dags att fortsätta serien av blogginlägg om undervattenskränkningar av svenska vatten i Sverige och har nu tagit oss ytterligare några år framåt i tiden och befinner oss nu på västkusten och året är 1966.

Men som vanligt i denna serie av inlägg så rekapitulerar vi och tittar kort på vad som vid denna tid hände i samhället i syfte att sätta in händelsen i den tid vi hade i Sverige där och då. Sedan det förra inlägget som avhandlade 1962 har inga förändringar skett i statsledning eller vid krigsmaktens ledande befattningar sånär som på att amiralen Dag Arvas övertog befälet som CKF. Däremot så påbörjade vår nuvarande kung Carl Gustaf detta år sin militärtjänstgöring där han bland annat åkte långresa med Älvsnabben och tjäsntgjorde på torpedbåt. Frankrike lämnade NATO detta år (och återinträdde så sent som 1993 igen). I Sverige invigdes Essingeleden och Nya Älvsborgsbron samtidigt som Volvo lanserade den nya modellen Volvo 144. SAAB i Linköping premiärvisar i slutet av året det nya toppmoderna stridsflygplanet 37 Viggen! Året innebar även köldrekord då temperaturen i Vuoggatjålme den 2 februari sjönk till -52,6°. Detta är den lägsta februaritemperaturen någonsin och gäller också som det absoluta köldrekordet för Sverige. Men nog om detta och åter till väsentligheterna.

Roll-out av 37-1 i Linköping 1966

Volvo 144 årsmodell 1966

Hösten, en årstid för ubåtsverksamhet

Som så många andra gånger (skulle det visa sig senare) är hösten tydligen en bra tid för ubåtsoperationer i svenska vatten. Det förefaller sig förvisso ganska logiskt då vi normalt sett har is i samtliga våra skärgårdsområden från december fram till någon gång i slutet av mars. Längs norrlandskusten är perioden givetvis ytterligare något längre. Det finns ytterligare en aspekt, fritidsbåtar och sommarboende i skärgården. Något man får räkna med figurerar i stor omfattning från maj till september. Således återstår april och oktober-november som ”gynnsamma” månader att så ostört som möjligt uppträda med ubåtar i våra skärgårdsområden så till vida att man inte vill bli upptäckt… Ett ämne vi har anledning att återkomma till i framtida inlägg. Men nu är det alltså höst, närmare bestämt oktober och året är 1966. Platsen är den bohuslänska kusten och Gullmarsfjorden i direkt anslutning till Lysekil.

Gullmarsfjorden med sin långa djupränna från Lysekil till Skredsvik

Ubåtsindikation!

En första indikationen på undervattensverksamhet kommer på natten den 1 oktober kl 0500 då vakthavande officeren i den alldeles nyligen omorganiserade milostaben i Skövde får in uppgifter om främmande ubåt i Gullmarsfjorden. Detta upprepades sedan gång på gång under den följande veckan i form av olika indikationer, främst genom optiska periskopindikationer och luftuppkok. Man observerade saker som kunde tyda på ubåtsverksamhet så långt som ända inne vid Gullmarsbasen. Verksamheten pågick den här gången i ett par veckor utan att man lyckades hindra den.

Ubåtsjaktresurserna på västkusten var vid det här laget minst sagt begränsade jämfört med dåtidens mått mätt. Av den anledningen var stämningen i milostaben minst sagt dålig. Den huvudsakliga resursen som fanns att tillgå var helikoptrar från Säve. Men ännu hade man inte kommit särskilt långt i utbildningen av ubåtsjaktoperatörer och utrustningen var fortfarande ny och relativt oprövad. Till följd av den bristfälliga utrustning för ubåtsjakt var chefen för MB V amiral Oscar Krokstedt och och Chefen för Örlogsbas Väst, konteramiral Hans Uggla inte så nöjda. Fartygsbeståndet utgjordes främst av minsvepare. Några fregatter eller jagare fanns inte att tillgå.

Nya och otydliga ledningsförhållanden

1966 gjorde en namnändring av militärområdet till Västra militärområdet. Namnändringen var i sammanhanget den lilla förändringen. C MB tillfördes nu de operativa uppgifterna som tidigare legat på marinkommandochefer och jakteskaderchefer vilket gjorde att militärbefälhavaren fick ansvar för den samlade operativa ledning för samtliga stridskrafter inom militärområdet. Han ansvarade även för den territoriella och markoperativa uppgiften. Tidigare hade staben enbart ägnat sig åt arméverksamhet.

Efter omprganisationen bestod västra militärområdet av fyra flygförband, åtta arméregementen och två marinförband. Det var med andra ord ingen lite organisation som skulle ledas från Skövde! Som jämförelse så utgörs hela nuvarande Försvarsmakten av ungefär samma numerär. Något man kan reflektera över.

Eftersom staben var både nybildad och inte fullt bemannad var det mesta under ubåtsjakten tvunget att delegeras till örlogsbasen i Göteborg även om operaionerna formellt sett fortfarande leddes från Skövde.

Kända försvarsdebattörer i hetluften

En gammal bekant från det förra inlägget, Hans von Hofsten, har nu tillfälligt blivit ”landkrabba” och tillträder samma dag som ubåtskränkningarna startar sin nya tjänst vid Milostaben i Skövde. I bilen på vägen dit hör han på radion om de pågående kränkningarna. När han klev in på det nya jobbet, och innan han ens hade hunnit ta av sig uniformskappan möttes han av en upphetsad fanjunkare med ett signalmeddelande som frågade ”om den här positionen är på svenskt vatten?” Hofsten svarade ”Hämta ett sjökort!” Fanjunkaren som var på väg att rusa i väg tvärvände och svarade att ”Här finns inga sjökort?”

Hofstens första åtgärd på det nya jobbet blev att beställa sjökort som täckte hela militärområdets kust och skärgård. Ett tydligt tecken på att den nyinrättade milostaben tidigare varit en renodlad arméstab.

Hofsten var vid det här laget nyexaminerad kapten och då avdelningschefen vid sjöoperativa avdelningen ännu ej hade installerat sig p.g.a. omorganisationen så fick han dels ta hand om massmedia dels föredra händelsen för ÖB och försvarsstabschefen. Hofsten skriver i sina memoarer.

”Dessa generaler tillhörande Flygvapnet och Armén hade svårt att få ett grepp om vad det rört sig om, kliade sig på hakorna och tackade. Jag fick gå utan kommentarer!”

När Hofsten kom tillbaka till Skövde ville han borra i historien och försöka bringa klarhet i vad som faktiskt hade hänt. Ubåtarna hade nämligen varit långt inne i Gullmarsfjorden och till och med innanför hamnpirarna till den militära depå som fanns där. Men Hofsten blev besviken när hans nyanlända avdelningschef helt uppenbart hade andra prioriteringar. Han ansåg det var viktigare att skriva den nya operationsorder som skulle gälla i den nyuppsatta organisationen. Hofsten fortsätter.

”I stället för att ta tag i allvarliga och dagsaktuella händelser skulle vi i stället sätta oss och planlägga för spekulativa krigsfall i framtiden! Arma Sverige tänkte jag. Det hela var mycket förvånande …. Det visar den totala brist på mentalt beredskap som då rådde i Sverige”

Kk Hans von Hofsten 16 år efter ubåtsjakten på västkusten

En annan känd debattör som i allra högsta grad var inblandad i ubåtsjakten på västkusten 1966 var Claës Skoglund som precis som von Hofsten tillträdde Skoglund sin befattning som stabschef Milo Väst samma dag som ubåtsjakten bröt ut. Skoglund var vid detta tillfälle Överste och hade precis lämnat befattningen som regementschef vid I17. Skoglund är upphovsman till mer parten av texten här nedan.

Sjunkbombning!

I slutet av oktober var det så dags igen!

Den 24 oktober vid middagstid observerades ett ubåtstorn utanför örlogsbasen ÖGull längst in i Gullmarsfjorden. De två ”fiskeminsveparna” Blackan och Dämman ur minsvepardivisionen vid Lysekil gick omedelbart till sjöss och avspanade var sitt område utanför fjordmynning i höjd med Gävens fyr. Vid 1730-tiden (mörkt men klar sikt och betydlig sjöhävning) fick minsveparen i norra delområdet ekokontakt med ett föremål som stod stilla på c:a 10 meters djup (bottendjup c:a 30 m). Man misstänkte främmande ubåt. Den andra minsveparen tillkallades och gjorde samma observation både horisontellt och vertikalt med aktiv hydrofon. Fartygen lades nu på varsin sida om ekot med 50 meters lucka. Den större minsveparen Hasslö med sjunkbomber men utan sonar beordrades till platsen och gick mittemellan, d.v.s. rätt över ekot och kastande knallskott.

Av bullret och propellervattnet förlorades ekot en kort stund.

Den ena fiskeminsveparen lyckades nu manövrera sig rätt ovanför ekot. Drygt två timmar hade förlupit sedan första upptäckt. Ett lod om 100 kg (två järnkulor) firades ned för att konstatera om det var ett fast förmål, och inte ett fiskstim. Wiren slackade på 10 m och järnkulorna lade sig på förmålet under någon minut. När sedan fartyget långsamt rörde sig framåt sträcktes wiren, tyngderna släpades över föremålet varpå de ramlade rätt ner och wiren hamnade lodrätt.

Omedelbart därefter konstaterades från båda minsveparna var för sig ett uppkok av vatten – propellerrörelse av ubåt? Hasslö fällde en sjunkbomb 300 m från ekot och fick därefter radarkontakt med ett föremål som stuckit upp ovanför vattenytan och sedan försvann igen. En andra sjunkbomb fälldes som verkanseld mot ubåten. Ekot var nu försvunnet och återfanns inte trots idogt sökande hela natten avlöst av helikoptrar på morgonen.

Minsveparen HMS Hasslö fick agera ”bombbåt” och fälla sjunkbomber mot ubåten.

Minsveparen HMS Hasslö gick sydvart efter gryningen och observerade senare ett ubåtsperiskop. En helikoptergrupp tillkallades snabbt.

Marinen fick upp en rote Hkp 1 och snart hade man fått kontakt med ett föremål som klassificerades som ubåt och som rörde sig parallelt med TVG men helt klart innanför, d.v.s. på svenskt vatten. Helikoptern hade fått strikta order om att inte använda sjunkbomber på order från någon annan än C MB V i Skövde med vilka man hade direktsamband via kortvågsradio. Spanaren kapten Sven Robertsson anhöll om att få tillstånd att få fälla en sjunkbomb mot ubåten. Efter lång väntan gavs eldtillstånd för en sjunkbomb men inte närmare än 600 meter från ubåten.

Här skiljer sig dock fakta av vad som hände efter att helikoptern fällde sjunkbomber.

Den första källan,Claës Skoglund, som är stabschefen vid Milo Väst skriver att ubåten efter bombningarna aldrig mer syntes till och inga spår av den fanns.

Den andra källan, Sven Robertsson, spanare på helikoptern som fällde sjunkbomb säger att resultatet den här gången blev att ubåten girade 90 grader styrbord och satte kurs bort från svenskt vatten.

Den tredje källan som är Expressen har en helt annan bild av vad som hände. I Expressen bara någon dag efter händelsen skriver man att helikoptern detekterade en större oljefläck och att man därefter tappade kontakten på en plats mellan mellan Tovas ungar och Gävens fyr. Expressen hade den 27 oktober 1966 en löpsedel med rubriken

”HAR VI SÄNKT EN U-BÅT”

”I DAG LETAR STORA MARINSTYRKOR EFTER VRAKET”

Analys

Noggrann uppföljning av incidenten gjordes den här gången till skillnad från den första i samma månad. Teletekniska experter granskade hydrofon-diagrammen. Man ansåg att de registrerade ekona måste komma från ett från havsbotten skilt föremål på c:a 10 m djup. Fiskstim var uteslutet, valteorin avfärdades av expertis från Riksmuseet. Lotsdirektören och en överlots i Lysekil försäkrade att grund eller vrak inte fanns i det aktuella området vars läge hade fastställs genom radarmätning mot Gävens fyr.

Som en konsekvens av dessa händelser detacherades från kustflottan följande år fregattdivisionen som egentligen tillhörde milo Västkusten från Östersjön till Västerhavet. Det var fregatterna Visby och Sundsvall som just moderniserats med släphydrofoner.

Claës Skoglund var en minst sagt aktiv och engagerad chef och skriver följande intressanta rader.

Jag följde en ubåtsjaktövning med divisionen utanför Väderöarna. En kustubåt skulle manövrera inom en kvadratmil stor yta och jagas av fregatterna. Ingen kontakt trots sökande i timmar! Divisionschefen misstänkte att ubåten lagt sig på botten med stoppade motorer i den inbördes tävlingen: upptäckas eller inte.

På divisionschefens brygga beordrade jag fram en helikopter från Sävebasen och ubåten upp till ytan. Lät sedan lyfta mig över till denna – nog så blött i den ganska grova sjön och på den lilla ubåtens rundade däck – och beordrade dykning.

Under min kontroll gick sedan ubåten fram och tillbaka inom den fastställda kvadratmilen. Men förgäves, den förblev oupptäckt. Jag lärde mig svårigheterna med ubåtsjakt. En av dessa är ljudbrytningen i vattnet vid skiktningen på olika djup, främst p g a växlingen i temperatur i Östersjön, salthalten i Västerhavet.

Men några fler kränkningar blev det inte så länge den avhållande fregattdivisionen var kvar. En tankeställare även för försvarspolitiker.

Filmatisering av händelsen

Redan året efter den beskrivna ubåtsjakten så valde Marinen att med en film beskriva händelsen under hösten 1966.

Vilka var det som besökte Västkusten och Gullmarsfjorden?

Nils Bruzelius vid Försvarshögskolan (tidigare ubåtsman och kommendör) har teorier om att det under den här tiden fanns amerikanska atomubåtar som rekognoserade avfyringsplatser för Polarisrobotar på svenskt vatten.

För att dessa ubåtar skulle kunna nå och träffa sina mål i Sovjetunionen utan att upptäckas och sänkas av fienden anser Bruzelius att det enda rimliga är att just Skagerrak var deras viktigaste operationsområde. Missilerna måste flyga över Sverige för att nå fram. Han anser att allt talar för att det var nödvändigt för USA att operera i svenska vatten. Huruvida det var dessa ubåtar som kränkte Gullmarsfjorden den här gången får vi låta vara osagt då några entydiga bevis helt saknas. Men att gå ända in i ett basområde med den typen av ubåtar känns dock något långsökt.

Stabschefen Skoglund konstaterar att man trots allt inte lyckades bevisa att främmande ubåtar rörde sig i våra farvatten hösten 1966. Han anser dock att motiven skulle vara följande.

Kalla kriget rasade och Östersjöutloppen, från Bornholmsgattet till där Skagerack möter Nordsjön var av stor strategisk betydelse. För Warszawapakten (WP) och Sovjetunionen att komma ut på Atlanten och samtidigt hindra NATO att tränga in i Östersjön. I milo V övade vi därför, inspirerade av NATO:s Main Brace 1951 under förutsättningen att ryssarna tagit Jylland landvägen och minspärrade Skagen – Tjörn alternativt Orust efter kupp mot endera ön. Detta krävde för WP underrättelser om förhållandena i skärgården.

För NATO:s del hade tyskarna hela 1900-talet varit intresserade av kusten alltifrån Kungsbackafjorden och nordvart. Nu gällde det bättre basering än sandstränderna kring Kiel. Frekvensen av semesterseglande tyska sjöofficerare var påfallande stor i Bohusläns skärgård.

Noterbart är att Skoglund till skillnad från övriga sjöofficerare i debatten inte från början besämt sig för vilken sida det var som kränkte svenska vatten när man inte har några entydiga bevis. En inställning som är glädjande, men tyvärr allt för sällsynt.

Gullmarsfjorden sedd från norr mot inloppet vid Lysekil

Har vi lärt oss av historien?

Efter denna spektakulära ubåtsjakt i slutet av 60-talet tilfördes Örlogsbas Väst ett antal kvalificerade fartyg då man uppebnart hade lärt sig av den senaste händelsen. Tyvärr har allt detta sedan glömts bort i olika omgångar och genom en rad katastrofala försvarsbeslut. Redan vid FB00 försvann den sista patrullbåtsdivisionen, och vid FB04 avvecklades det sista förbandet som existerade, Amf 4. Den marina närvaron på västkusten utgörs i dag av vedettbåten Jägaren som var prototyp till de patrullbåtar som för länge sedan är skrotade. HMS Jägaren är 40 år gammal och saknar helt utrustning för ubåtsjakt och hon har heller inga kvalificerade vapensystem. På västkusten finns dock 17. bevakningsbåtskompaniet med sina 4+1 bevakningsbåt 80 med begränsade möjligheter till ubåtsjakt då dessa båtar enbart har en skrovfast sonar.

Avvecklat är Marinkommando Väst, KA 4/Amf 4, 12.helikopterdivisionen på Säve, 18.patrullbåtsdivisionen, Tånguddens örlogshamn. Sedan längre tillbaka i tiden fanns även 6. minröjningsflottiljen och en ubåtsdivision i Göteborg. Allt detta är nu avvecklat.

Västkusten med de för Sverige helt livsnödvändiga hamnarna Brofjorden (Olja) och Göteborg står i dag helt utan kvalificerat sjöfartsskydd. ÖB har ju förklarat att Sverige kan försvaras på en plats under en vecka. Väljer man då att fokusera på Västkusten kommer övriga Sverige att stå helt utan marina resurser. Detta är inte hållbart!

HMS Jägaren (Foto:Försvarsmakten)

Extra läsning

I en kommentar till Del 1 i denna serie skriver signaturen ”Teaterdirektören” följande rader runt ett fartyg vid namn Amasis som sänktes under andra världskriget och som har en gemensam beröringspunkt med den beskrivna incidenten 1966.

Amasis har fortsatt att spöka för den Svenska marinen. En spännande incident utspelade sig den 26 oktober 1966. Under en stor militärövning vid Lysekil fick marinen kontakt med ett undervattensföremål och via ekolodet kommit i kontakt med vraket efter Amasis. Ingen av marinens dykare hade varit nere vid vraket, men hade fått höra att Ingemar Larsson från Lysekil dykt mycket på vraket och vill genom honom få reda på i vilken kondition vraket var i. Ingemar berättade att vraket var helt intakt och att det stod upprätt på botten. Marinen hade med sina fina ekolod konstaterat att tätt intill vraket låg ett långt och smalt föremål som avvek från fartygssidan. Föremålet sträckte sig drygt en tredjedel längs fartygsidan och man misstänkte att det var en främmande ubåt. Händelsen tystades sedan ner och någon ubåt fångades aldrig.

Källmateriel:

Internet

http://www.aff.a.se/vf022_20.htm

http://hjak.se/2012/10/22/okanda-ekon-i-vast/

http://www.dn.se/nyheter/sverige/svenska-vatten-krigsbas-for-usa
http://sv.wikipedia.org/wiki/Milo_V
https://sv.wikipedia.org/wiki/Militärområden

Tryckt litteratur

Marinhelikoptern, Norberg och Liander, Soing Tech, 1997
Marinflyget på Västkusten, Flera författare, 2004

Marinhistoria, Ronny Lindsjö, Marinen, 1996
I kamp mot överheten, Hans von Hofsten, 1993

Tidigare blogginlägg i serien:

Under ytan – Prolog

Under ytan – Del 1 – Världskrig och tidiga kränkningar

Under ytan – Del 2 – Kränkningen i Fårösund 1955

Under ytan – Del 3 – Ubåtsjakt vid Fårö 1962
Under ytan – Del 4 – Helikopteranskaffning till Marinflyget

WebRep

currentVote

noRating

noWeight

Putins tålamod inte precis stort

Artigheterna avklaras på 14 sekunder, sen är det upp till bevis. Putin på Sachalin vid Japan efter att nyss ha suttit i miniubåt vid Hogland i Finska viken.

Idag kom nyheten ut på allvar, att den nu pågående ryska beredskapsövningen i Centrala och Östra militärområdena är historiskt stor. Efter några dagars tystnad rapporterar nu medier som BBC, CNN, TIME, SvD och AB om övningen. En liten detalj i den kanske dock väger mer än alla deltagande stridsvagnar?

Jag hade idag förmånen att i Studio Ett få delge min medförfattare Joakim von Brauns slutsats att vad gäller tiden efter 1945 är den nu pågående övningen endast överträffad av 1967 års Dnjepr-övning (Lars Wilderäng kom också fram till Dnjepr). Mellan den nu pågående och 1967 års alltså ingen militärövning som varit större. Joakim har kommit fram till fler slutsatser men jag hade inte möjlighet att i radion redogöra för alla. Så låt mig här berätta om en till, Vladimir Putins väpnade styrkor har nu inte bara kommit upp i sovjetisk övningsstorlek, de har även nått en övningsfrekvens som är minst lika god som den sovjetiska.

Väl att märka är att övningen 1967 inte var någon oförberedd övning. Bara i år har Ryssland alltså satt igång tre stora beredskapsövningar. Mer om Joakims och mina rön om förmåga till snabba insatser i vår kommande bok Ryska elitförband, som släpps i höst.

För att återvända till den nu pågående övningen tror jag bestämt inte på ABC:s/AP:s påstående om 5000 deltagande stridsvagnar. Här spökar det klassiska felet att kalla alla pansarfordon för stridsvagnar. 1000 stridsvagnar och 4000 övriga pansarfordon är imponerande nog. Men kanske viktigare än dessa är något som filmklippet ovan tydliggör. Det är väl ingen nyhet att Putins tålamod inte är särskilt stort men genom att i ena stunden utforska Finska viken i miniubåt och i nästa inspektera rekordövningen på Sachalin, intill Japan, visar Putin att hans rastlöshet inte minskat. Artigheterna vid hans inspektioner har väl aldrig avklarats så snabbt som idag. Det dröjer bara några sekunder efter ankomsten (sätter fot på marken 0:36), så sätter han igång (0:50) som en otålig rektor förhör sina elever. Presidenten frågar inte om tjafs, han vill ha militära detaljer, genast. Kanske borde man ha denna otålighet i åtanke när man betänker Putins militära och geopolitiska mål?

I övrigt har Wiseman redan tagit upp hur underskattad den logistiska sidan av sådana här övningar är och som bonus får man en sammanfattning av ”ryska påsken”. Slutligen, här är källan till försvarsminister Carl Haglunds citat från förra veckan: ”Finlands väg är inte den svenska. Utan en värnpliktsarmé skulle vi också i Finland vara i en kaotisk situation.”

Korta kommentarer kring Studio Ett den 16 juli (uppdaterat 17/7 08.00)

Sveriges Radios Studio Ett ägnade idag tolv minuter åt den ryska beredskapsövningen och vilken innebörd den kan ha för Sverige. Medverkande gäster var Lars Gyllenhaal och Anna-Lena Laurén, moskvakorrespondent.

Att nu även Sveriges Radio och andra svenska media snappat upp vad som pågår är postivt även om det tagit tre dagar sedan Dagens Nyheter kom med den första artikeln. Jag tror dock inte man alls förstår komplexiteten i att iståndsätta en övning av det här slaget och att flytta mängder av materiel och personal flera tusen kilometer. Bara logistikdelen av övningen sysselsätter 19 000 personer. Att få fram förnödenheter, reservdelar och inte minst drivmedel till 160 000 personer och 5000 stridsfordon går knappt att tänka sig. Det var en operation USA lade månader på att förbereda inför Irakkriget som ju dock skedde på annat territorium. Ska man översätta detta till svenska förhållanden så är det nog ingen idag som riktigt vet hur man ska göra för att förflytta en motsvarande stor andel av det svenska försvaret från ena landsänden till den andra. Det var mycket länge sedan något liknande övades och mycket av infrastrukturen för detta har avvecklats, trots att nuvarande organisation bygger på just rörlighet.

Anna-Lena Laurén skrockar i programmet åt de friktioner som man stött på under övningen, bland annat att få möjlighet att landa med militära flygplan på numera civila flygplatser. Återigen, hur duktiga är vi i Sverige och Finland på motsvarande? När man i Sverige 2009 gjorde en ansats till att kontrollera den svenska beredskapen genom att vid förra upplagan av Zapad-övningen mobilisera vad som fanns snabbt tillgängligt upptäcktes mängder av liknande problem. Beredskapskontrakt med färjebolag etc hade förfallit sedan försvarsbeslutet 2004 bestämde att något behov av nationellt försvar ej längre förelåg. Idag har Försvarsmakten i princip gjort sig av med alla militära flygplatser utom de ordinarie militära, men man är likväl beroende av de civila flygplatser som krigsflygbaser för spridning. Vad säger att vi inte stöter på motsvarande problem? Det bästa sättet vore naturligtvis att genomföra en ny mer omfattande beredskapövning. En av de största erfarenheterna från den förra var att liknande övningar måste ske regelmässigt. Tyvärr har så ej skett och förmodligen finns det ett visst intresse från Försvarsdepartementet att så ej heller sker innan valet då resultatet riskerar att inte helt överensstämma med vad som utlovats.

Det många också missar med den nu pågående övningen är att det är lika snabbt, för att inte säga snabbare, att vända på kakan. Infrastrukturen är betydligt sämre utbyggd i östra Ryssland än i västra vilket i hög grad ökar övningsriktningens lämplighet om man vill öva och pröva logistiken. Att denna övning är riktad mot Kina är inte så självklart. Vi ska också betänka att Ryssland så sent som förra veckan övade tillsammans med Kina i samma område och att Kina enligt uppgift var det första land som informerades om övningen. Som jämförelse drog sig Ryssland utan förvarning ur motsvarande övningar i Östersjön i början av sommaren. Det är också en tydlig indikator var man placerar den nyaste och mest kvalificerade materielen och det är inte i öster.

En intressant aspekt i övrigt är att såväl Sveriges Radio som nu SVT hakat på TT:s miss att övningen genomförs tillsammans med kinesiska förband. Det vore i högsta grad märkligt om nu övningen samtidigt skulle rikta sig mot Kina?

Varför då genomföra en övning av det här slaget? Med tanke på omfattningen så är budskapet till omvärlden, men även internt en mycket viktig faktor. Likaså lär övningen med tanke på storleken syfta till att öva och framförallt pröva såväl logistiken som ledningsförmågan. Den ryska militärreformen har nu pågått i ett antal år där man börjat på förbandsnivå och nu senaste året övergått mer och mer till att öva stora förband och därtill utan förvarning. Ledning och framförallt logistik är två av de mest komplicerade områden inom krigföring och är mycket svåra att öva utan verkliga förband då friktioner likt de Anna-Lena Laurén nämnde aldrig uppkommer. Troligtvis utgör också denna övning en förövning till årets huvudövning som återigen är Zapad (Väst. Nästa år är det enligt schemat Vostok som betyder öst).

Sist men inte minst berör Studio Ett återigen ”ryska påsken”. Att detta endast skulle vara ett sätt att öva håller jag för mycket otroligt. Vill man i Ryssland öva sina luftstridskrafter i anfall med kryssningsrobotar och eskort av verkansförband har man oerhört mycket bättre möjligheter att göra det över det egna fastlandet än i andra nationers flyginformationsregioner där man stör den civila flygtrafiken. Agerar man på detta sätt vill man skicka ett budskap på samma sätt som man nu gör när man genomför den största militärövning världen sett sedan 1967.

Det återstår fortfarande för media att intervjua Försvarsberedningen eller försvarsministern med anledning av den ryska övningen. Den förstnämnda menade i sin månadsgamla rapport på att det är långt kvar innan Ryssland kommer att nå i närheten av de övningsomfång Sovjetunionen hade. Framtiden har, precis som Försvarsberedningens ordförande omtalat, visat sig vara både komplex och oförutsägbar.

Uppdatering 17/7 08.00: SvD har nu en artikel av Anna-Lena Laurén om övningen.

Insats – höst i Bosnien

Missionen i Bosnien närmade sig sitt slut. Del 4 i serien om livet på mission

Höst i Bosnien 1995

Flyktingkatastrofen var över, för oss i alla fall. Vi hade fått göra något men var ganska trötta. BSA hade avancerat trots omvärldens fördömande. Bägaren höll på att rinna över. Fortfarande hade FN svårt att röra sig i landet och i Sarajevo var läget återigen mycket dåligt.
Dåligt var också vårt radiosamband. Plutonchefen beslöt sig för att göra något åt det så vi tog och åkte till ett gammalt svensk-tillhåll, OP Snapphanen, numera i Pakistansk ägo.

När vi kom dit upptäckte vi att en pakistansk skytteomgång flyttat in i vår relähydda, dragit ur strömmen till våra radioapparater och dragit ur våra antennkablar för att använda dessa till torklinor. Suck. Dessa pakistanier.

Efter ett kort snack med deras plutonchef åkte omgången ut med huvudet före och vi kunde koppla in utrustningen igen. Vi hade ingen större lust att åka hem direkt utan dröjde kvar lite och passade på att laga deras TV-parabol så att de kunde se på TV. Som tack bjöds vi på lunch. Det var mycket gott.

Efter maten satt vi ute i solen och snackade med plutonchefen. Han talade mycket bra engelska och berättade att han hade varit chef för sherpas under den första svenska K2-bestigningen. Det var spännande att höra hans historier. Han berättade också att det alltid var mycket lugnt i hans område.

Han hade knappt hunnit uttala det sista innan en tung kulspruta hostade igång 500 meter längre ner i dalen. Är det här lugnt, tänkte jag, men hann inte innan fortsättningen.

Helt plötsligt dånar det till och vi hör att det är ett stridsflygplan som gör en inflygning. Sedan ser vi ett svampmoln och därefter en oerhört kraftig smäll. Sedan kom fler plan och historien upprepade sig. NATO:s ”Operation Deliberate Force” med bombningar av BSA hade börjat.

Ute i havet låg ett hangarfartyg och US Navy skickade F18 Hornets mot serbiska ställningar i Bosnien med början i Sarajevoområdet. Vi tackade den pakistanske kaptenen, packade ihop och åkte hemåt i vår Chevrolet (helt utan splitterskydd). Vi kunde höra VL på radion, hur de med panik i rösten ropade efter oss. Vi svarade men de hörde oss inte.

Vi förstod att det var fara på färde, att vi var i risk. Vi förstod också att campen hade höjt beredskapen och att det var full utrustning på. Det såg vi inte framemot. Efter några om och men var vi hemma på campen för vår utskällning. Den fick plutonchefen ta och förklara varför vi hade varit borta utan samband under pågående stridigheter. Den utlösande faktorn till operationen var en granatattack mot civila på en marknadsplats i Sarajevo.

Någon dag senare var det Tuzla-områdets tur att bli bombat. Vi stod på taken och jublade när flygplanen attackerade de hatade serbiska ställningarna. Payback!

En F18 flög över oss på inflygningen och vinklade upp underredet på vägen tillbaka för att visa att han hade släppt sin last, denna gång över Vis-höjden. Jublet visste inga gränser. Allt snack om opartiskhet var borta då. Så blir det efter månader av beskjutning. Eller förresten var vi nog inte opartiska ändå. Vi tyckte ju lika illa om alla parter. Har man blivit beskjuten av alla parter så framstår de ungefär lika illa, allihop.

BiH tog tillfället i akt och gick till anfall. BSA var ju nedtryckta av NATO:s bombningar och kunde inte stå emot markangreppet. BiH lyckades därmed flytta fram sina gränser avsevärt, framförallt i Ozren-fickan. Förhandlingar pågick på hög politisk nivå medan kriget fortsatte i terrängen. Återigen fick vi eld mot oss. Nu var det BSA som terrorsköt mot oss bara för att jävlas. Även byar som tidigare klarat sig bra fick smaka. Srebrenik där 7:e och 9:e kompanierna var grupperade blev utsatt för granatbeskjutning. Det blev också TAB:en och det var då som sjukvårdare Olsson riskerade livet för att undsätta en norrman. Tyvärr dog en norsk soldat, oklart om det var den som Olsson tog hand om eller en annan. Olsson fick en norsk tapperhetsmedalj för sin insats och måånga år senare även en svensk förtjänstmedalj.

Ett flyktingläger i Zenica tog en direktträff av en splitterbomb och sex människor dödades och ett 20-tal skadades. Återigen var de flesta barn och återigen fick Nordbat 2 rycka in. Jag slapp delta den gången.
I Krajina pågick en Kroatisk offensiv så serberna var starkt pressade och vapenvila syntes möjlig.

Jag hade ansökt om att få rotera hem i första rotationen för att hinna till min brors bröllop och min ansökan beviljades. Jag packade ihop min utrustning i en sjösäck och lämnade Camp Oden en morgon för transporten ner till Split och vidare hem till Sverige. Nu blev vi inte stoppade någonstans längs vägen utan allt gick jättesmidigt.

Det kändes grymt härligt att göra patron ur vid gränsen till Kroatien. Mitt deltagande i Bosnien-kriget var nu slut, även om det fortsatte en liten stund till.

Legend:

BSA = Bosniensserbiska Armén

BiH = Bosnien federationen

Kortsiktiga lösningar blir kostsamma lösningar (uppdaterat 17/7 16.10)

Ekot berättar idag om de statliga fastighetsbolagen digra arbete med att avveckla militära anläggningar och sälja dessa till företag och privatpersoner med anledning av försvarsbeslutet 2004 (FB 04) då Riksdagen beslutade att de facto avveckla det nationella försvaret och att istället satsa på internationella insatser.

FB 04 innebar dödsstöten för det svenska försvaret och det är följderna av detta försvarsbeslut som man idag har fullt upp med att försöka bromsa eller rätta till. Det blir nämligen så när man tänker alltför enkelspårigt och kortsiktigt i försvarspolitiken. Det Ryssland som i fredags inledde världens största militärövning sedan 60-talet var vid tiden för FB 04 helt uträknat och något nationellt försvar skulle inte behövas under överskådlig tid. Detta fick bland annat till följd att Flygvapnets samtliga krigsbaser avvecklades, utom två som skulle sparas för övningsändamål (Byggnader tillhörande vissa baser ser man förresten även idag på Fortifikationsverkets försäljningslista). Likaså sattes slutligt punkt för försörjningsberedskapen och de anläggningar med logistiskt stöd som skulle förenkla transporter av förband från ena änden av landet till den andra försvann också.

Idag 10 år senare är läget ett helt annat, även om det verkar ha gått talespersonen från Fortifikationsverket förbi. Det blev ett yrvaket uppvaknande i och med Georgienkriget 2008 och år 2009 fick Försvarsmakten åter order om att planera för ett nationellt försvar. Pendeln började därmed svänga tillbaka mot ett nationellt försvar. Problemet är dock att mycket av den förmåga man idag så kritiskt behöver för att kunna upprätthålla ett nationellt försvar avvecklats, sålts och som framgår av Ekots reportage, fortfarande säljs för högtryck. De kustrobotar som försvann redan i försvarsbeslutet 2000 är en förmåga som idag är hett eftertraktad och som nästintill varje politiker skulle vilja placera på Gotland. De flygbaser som behövs för att sprida flygvapnet finns inte längre. De har avrustats för mångmiljonbelopp, sålts för struntsummor och att återuppbygga dem skulle kosta mångmiljardbelopp. Att behålla dem ett tag till ”utifall att” hade kostat några miljoner. När det fasta kustartilleriet avvecklades beräknas avvecklingskostnaderna ha uppgått till motsvarande 50 års driftskostnader.

Att Fortifikationsverket med flera andra statliga fastighetsbolag lyckas rädda några slantar ur konkursboet är naturligtvis tacksamt för skattebetalarna. Av investeringsvärden på motsvarande hundratals miljarder har man enligt Ekot lyckats dra in en miljard kr till staten. Det räcker sannolikt inte för att iståndsätta ens en enda krigsflygbas. Den civila marknaden för bergrum kan också sägas vara rätt mättad vid det här laget. Det går inte att ha ur många serverhallar som helst. I fallet med bergrummet i Nora har företaget redan gått i konkurs. Förhoppningsvis fick kommunen igen varenda krona man lade ut på att vara mellanhand i affären.

Självfallet är det positivt att Fortifikationsverket lyckas avveckla det som är övertaligt så det inte bär onödiga kostnader. Men hur vet vi att det är övertaligt? Historien har ju redan visat att såväl försvarsbesluten 2000 som 2004 var felaktiga. Idag är insatsorganisation 2014 den enda sanningen. En organisation som är beklagligen är illa anpassad för nationellt försvar. Vad sparas för den dag man kommer fram till att det är dags att växa ur IO 2014 på samma sätt som vi upptäckt med FB 00 och 04?

Tyvärr finns ingen sådan tanke idag eftersom inga pengar kan avsättas för omfall. Så sent som förra sommaren var avvecklingsarbetet i full gång med den sista krigsbasen för Flygvapnet trots att man år tidigare kommit fram till att just dessa behövdes. Att inte ta höjd för framtida eventualiteter och att fortsätta agera likadant idag som 2000 och 2004 kan betydligt mer kostsamt än vad underhållsdriften går på.

Nedan ett inslag ur Aktuellt efter den så kallade Järna-smällen 1987 med ett förråd som under 00-talet var helt föråldrat, men som idag åter visat sig vara i ropet

Uppdatering 18.30: Även i DN

Uppdatering 21.00: Uppdatering med reportage från Handelsbanken TV från det objekt som FortV nämner som en mycket lyckad försäljning, men där företaget bara ett halvår senare gjorde konkurs. Lägg märke till arealen som omtalas och lägg framförallt märke till det helhetstänkande som präglade det gamla Totalförsvaret. Något liknande existerar tyvärr inte idag.

Gamla försvarsanläggningar får nytt liv

Uppdatering 16/7 10.00: Aftonbladet hakar nu på med en artikel om utförsäljningarna
Uppdatering 16/7 14.10: … liksom Göteborgs-Posten. Verkar som om FortV får den intresseökning man sannolikt var ute efter när man ”läckte” till media. Då blir det förhoppningsvis lite mer pengar in till statskassan.

Uppdatering 17/7 16.10: Ännu mer från GP.

Rysk beredskapskontroll höjer den låga nivån

Urlastning av 12,2cm haubits D-30 på flygplatsen i Vladivostok tidigare under söndagen den 14 juli. Foto via avanturist.org Rubriken till dagens inlägg får ses som något ironisk, i den meningen att låg nivå har för länge sedan passerats. Som de flesta läsare av bloggen förstått genomförs nu, under fredsförhållanden, den största militära manövern sedan andra […]

Består de låga nivåerna? (uppdaterat 16/7 13.45)

På samma sätt som veckan efter Almedalen anno 2012 var mycket säkerhetspolitiskt intressant i närområdet så har även så varit fallet i år.

Militärreform hellre än vård, skola, omsorg

Under Almedalsveckan publicerade den ryska statliga nyhetsbyrån Interfax ett pressmeddelande att president Putin beordrat en översyn av den nu pågående försvarsmaktsreform 2020 i vilken de ryska väpnade styrkorna ska genomgå en mycket kraftig modernisering till år 2020. Det framgick inte då åt vilket håll översynen skulle ta. Tidiga rapporter talade om att Putin manade att försvarsreformen inte fick innebära för stora konsekvenser för det vi i Sverige refererar till som ”vård, skola, omsorg”. Ur global synvinkel, såväl som rysk, vore detta högst önskvärt. Om det är något Ryssland behöver så är det just ökade hälsotal och en samhällsutveckling där ekonomin differentieras från kolväten och krigsmaterielproduktion.

Oscar Jonsson publicerade i veckan ett mycket intressant blogginlägg på sin blogg Säkerhetspolitiska Reflektioner. Jonsson tar avstamp i det inlägg jag skrev för jämnt ett år sedan om att den ryska regeringen väljer att prioritera de väpnade styrkor före just vård, skola och omsorg. Jonsson har dock hittat data att ytterligare klä på dessa ambitioner, något som även Dagens Nyheter lyfte under gårdagen. De ryska militära utgifterna stiger nu från 15,7 % av de statliga utgifterna till 22 % år 2016. Som Jonsson redovisar handlar det om en BNP-ökning från 3,2 % till 3,8 %. Dock inkluderar detta inte områden som i andra länder skulle falla under den militära domänen, t ex inrikestrupperna, FSB med dess paramilitära delar och så vidare. Tas dessa med stiger utgifterna med ytterligare 1,5 %. (Som jämförelse kan nämnas att den svenska försvarsbudgeten år 2012 var 1,17 % av BNP)

Jonsson för sedan ett intressant resonemang kring försvarsreformen och anledningen till att den förre försvarsministern Serdyukov tvingades bort. Men vad är det som driver försvarsreformen? Varför denna enorma stegringstakt?

”Viktigt att se till övningarna som genomförs”

Stegringstakten är nämligen enorm. Inte bara i försvarsutgifter, utan även i återtagande av tidigare förmågor och omfattande övningar. Som flera säkert redan noterat initierade president Putin i fredags en beredskapsövning för de väpnade styrkorna. Från början omfattades ca 80 000 man i landets östra delar. På lördagen hade övningen svällt och hade 160 000 man insatta tillsammans med 1000 stridsvagnar och 130 flygplan. Förband i västra militärområdet omgrupperades snabbt österut, vilket fick påverkningar för den civila flygtrafiken i bl a Kaliningrad.

Den logistiska operation det innebär att ställa 160 000 man på krigsfötter och därtill flytta stora delar från en världsdel till en annan, kan inte nog betonas. Ej heller det faktum att detta är den största militärövning som genomförts i världen sedan Sovjetunionens kollaps för 20 år sedan. Frågan är även om man under Sovjetunionens sista årtionden var uppe på dessa nivåer. Det som räknats som världens största militära övning i ”modern” tid, övningen Zapad 1981, innefattade endast ca 100 000 man. För att sätta det i ett sammanhang så är den nu aktuella övningen mer omfattande personellt än de amerikanska styrkorna under Irakinvasionen. Man bör också komma ihåg att kan man mycket snabbt flytta avsevärda styrkor från väster till öster, gäller det också det motsatta.

Under årets Almedalsvecka höll Swedbank ett seminarium om den säkerhetspolitiska utvecklingen i Östersjöregionen. Från Försvarsmakten deltog generalmajor Dennis Gyllensporre. De kraftigt ökade ryska försvarsanslagen har gång efter annan betonats i den svenska försvars- och säkerhetspolitiska debatten, vilket från regeringshåll bemötts med att man måste sätta det i ett sammanhang. Sammanhanget är då att den ryska upprustningen är ”från en mycket låg nivå”. Detta påstående har gång efter annan skjutits i sank, då den låga nivån sedan många år lämnats.

Gyllensporre uttryckte under Swedbankseminariet klokt att ”det viktiga är inte Rysslands försvarsbudget utan övningarna de genomför”. Jag håller helt och hållet med i det påståendet. Jämför man rysk och amerikansk försvarsbudget ser man att den amerikanska är flera gånger större. Jämför man dock vad man får för samma summa pengar i de bägge länderna blir resultatet annat. Ser man till de övningar som Ryssland genomfört under senare år, speciellt det senaste, är det ingalunda någon låg nivå som framträder utan ett mycket målmedvetet och hittills framgångsrikt arbete att modernisera och förstärka de väpnade styrkorna. Frågan är om man i USA har möjligheten att lika snabbt dra igång en så omfattande övning som den som nu genomförs i Ryssland.

Ser vi alltså till de övningar Ryssland nu och nyligen genomfört blir bilden mycket bekymrande. Applicerar vi samma modell på Sverige blir bilden än mer oroande. Senaste gången Försvarsmakten på allvar övades sammansatt var 1993, även om en försvarsmaktsgemensam beredskapsövning genomfördes hösten 2009. Denna var dock i sammanhanget mycket liten såväl personellt som till omfång.

Den nu pågående beredskapsövningen är utan tvivel av en sådan storlek att den måste föranmälas enligt Wiendokumentet. Huruvida så har skett har jag ej funnit i rapporteringen. Om så har skett eller ej borde kunna meddelas av det svenska Försvarsdepartementet. Frågan torde ligga högt på den svenska agendan med tanke på att försvarsminister Karin Enström så sent som förra veckan var i Moskva för att just tala om vikten av att Ryssland är öppen med sin information om kommande övningar. Utan tvekan en följd av våren och försommarens aktiviteter i Östersjön. Det ryska försvarsdepartementet har utlovat information till utländska attachéer under måndagen. Ett nog så intressant val att dra igång en massiv övning på en fredag, därefter ”ta helgledigt” och tillhandahålla informationen efter helgen. Som jämförelse kan nämnas att enligt uppgifter till Försvar och Säkerhet var senaste gången Sverige behövde anmäla en övning enligt Wiendokumentet just 1993.

Indikatorer vs halmstrån

När man diskuterar rysk militär förmåga hänvisar ofta de som vill tona ned denna till att korruptionen gör att Ryssland inte kommer att nå målen, försvarsindustrin har inte förmågan, befolkningsutvecklingen ser negativ ut och att den ryska ekonomin inte kommer att klara försvarsutgifter av detta slag och så vidare. Tyvärr måste man konstatera att den ryska försvarsreformen trots detta hittills till största del har löpt enligt plan. Det enda smolket i bägaren än så länge rör personalsituationen där man likt i Sverige har svårt med det nya personalförsörjningssystemet.

Vad avser statsekonomin har åsikten många gånger framförts att denna inte klarar den nedgång i oljepriset som kommer de närmaste åren. Huruvida nedgången kommer eller inte i och med USA:s ökade möjligheter till självförsörjning balanserad mot en globalt ökad konsumtion av olja fortsätter att vara omtvistat. Den nuvarande ryska statsbudgeten för 2013 är beräknad på ett oljepris på 97 dollar per fat. Som jämförelse kan nämnas att oljepriset i år som högst stått i 118 dollar per fat och som lägst 99 dollar per fat. Sommarens oroligheter i Egypten har dock kommit som på beställning för den ryska regeringen med stigande priser och oljepriset nådde i fredags 109 dollar per fat.

Vad som framförallt bekymrar är de förhållanden som under slutet av 90-talet och 00-talet användes för att motivera den svenska ”strategiska time-outen” och vars förändring tillika skulle utgöra anledning till ett svenskt militärt återtagande, samtliga sedan år är uppfyllda. Inte minst frånträdandet av internationella avtal för nedrustning och kontroll, såsom CFE-avtalet oroar. Likt den dåliga investeraren finner man dock i Sverige ständigt nya halmstrån att försöka hålla sig fast vid för att slippa vidta några åtgärder, även om rodret nu sakta verkar ha börjat läggas om.

Vår försvarsberednings omvärldsrapport från i våras verkar föråldras snabbt. Denna talar till exempel om övningar i storleken 25 000 man och att ”det är långt till den omfattning övningsverksamheten hade i Sovjetunionen”. Vi får se vad man lyckas fånga upp till nästa rapport som kommer under våren.

Läget kring den pågående beredskapsövningen torde klarna något på måndag när attachéerna informerats. Möjligheten finns att de siffror som presenterats är uppblåsta. Dock är detta idag betydligt enklare att syna än för några decennier sedan tack vare utvecklingen inom rymdbaserade sensorer. Nyss rapporterades att det ryska strategiska bombflyget försatts i högsta beredskap. Sist detta skedde var i påskas. Vad som då hände vet förmodligen varenda svensk vid det här laget.

10 000-kronorsfrågan återstår dock att besvara. Vad syftar denna massiva ryska upprustning till och varför är det så oerhört bråttom? Otvivelaktigt är detta den viktigaste frågan att besvara. Svarar man dock fel, kan det få ödesdigra konsekvenser.

Bloggar: Jägarchefen, Cornucopia, Skipper, Försvar & Säkerhet (synnerligen läsvärt), Johan Westerholm, Brezjnev

Uppdatering 16/7 13.45: TT har felaktigt kablat ut att även Kina deltar i den stora ryska övningen. En uppgift man som är ensam nyhetsbyrå om i världen. Tyvärr har även SR/Ekot huggit på detta. Gissningsvis har någon sommarvikarie rört ihop det med den rysk-kinesiska flottövningen som genomfördes förra veckan, men som nu är avslutad. I övriga världen talas dock om övningen som en markering mot just Kina, men även Japan.

Media i Sverige har så smått börjat vakna och berätta om övningen. Hallandsposten hade en bra ledare i morse (tyvärr bakom betalvägg) och så även Norrköpings Tidningar. I Norrbottens-Kuriren blev det en notis på ledarsidan med en rejäl känga till försvarsministern. Även TT-artiklarna riktar viss kritik mot Försvarsberedningen enligt vad som även nämnts ovan i inlägget.

Andra TT-artiklar: DN, SvD,

Stökigt i Bosnien – Insats

Här kommer del 3 i min serie Utdrag ur missionslivet. Den här delen handlar om oroligheter i vårt område. Det är ganska få som känner till omfattningen på stridigheterna som den nordiska bataljonen var med om.

STÖK – Bosnien 1995

Det var stökigt i området. Den 25:e maj firades ungdomens dag i Tuzla. Då landade en granat på torget i staden och dödade 70 personer och skadade 200, de flesta ungdomar och barn. För oss var en bottennotering när OP:t Y16 fick en direktträff av en granat och radioutrusningen pulvriserades. Det var ren och skär tur att personalen på OP:t höll på att pyssla med utrustning och var i anslutning till vagnen. Signalisten fick iväg vagnen (och taggtråden och tvätt) och de undkom beskjutningen. Ett annat bottennapp var när OP:t R16 måste dras ur pga beskjutning.

I minnesboken finns allt dokumenterat men jag har faktiskt inte brytt mig i att ta reda på hur mycket det sköts*. Man räknade bara detonationer, dvs granatexplosioner och sånt. Small arms (finkalibrig eld) renderade knappt i en notis.

Sjunde kompaniet (YL) hade särskilt besvärligt en period när det pågick stridigheter i Ozren-fickan. Under flera dagar hamnade OP:na under eldgivning från granatkastare. Ledningen fattade då beslutet att en QRF skulle framgrupperas och att inga andra transporter fick gå till det aktuella området. Personalen på OP:t fick således leva på rations och fick ingen post eller tidningar. Det var inte uppskattat och det beslutet fick följder. Med det i minnet började skyttet ”bättra på” sina shoot rep:s. Så länge som det inte blev några materiella skador inrapporterades granatnedslag som bortom 100 meter. På så sätt blev det klassat som shoot rep istället för det allvarligare Firing close som renderade inskränkningar i underhållet. Det är flera skyttesoldater som beskrivit för mig hur de rapporterat in avstånd 110 meter när granaten i själva verket slagit ner 60-70 meter ifrån deras position. Statistiken går således inte att lita på.

För oss på Camp Oden var det bättre. Vi blev i stort sett dagligen påskjutna men det var bara med 7,62 så det var inte så farligt även om man ledsnade på det till slut. Vid ett tillfälle fick en soldat nog. Han satt på mässen och hade nog tagit sig ett par öl när en BiH-lastbil passerade och truppen på flaket tömde ett par magasin över vår camp. Soldaten brände alla säkringar, gick och hämtade sin automatkarbin och besatte sin eldställning ut mot vägen för att knäppa nästa person som skulle passera. Det gick åt fem man för att brotta ner och avväpna honom. Han hade fått nog helt enkelt.

Från området strax sydväst om vår camp kom det rapporter om att parterna använde gasstridsmedel. Vi fick anledning att kontrollera våra skyddsmasker och det kändes inte alls roligt. I efterhand har det kommit fram att det endast var funktionsnedsättande gas som användes. Inte lika farligt som senapsgas och dylika medel men läskigt ändå.

Från andra håll rapporterades det om gisslantagningar av FN-personal och om hur parterna tvingat FN-personal gå före stridvagnar för att visa vem som bestämde. Redan under stoppet i Zagreb träffade jag en svensk officer som nyss blivit frisläppt efter en gisslansituation. Total förnedring. Och ständigt hot mot säkerheten.

Det som jag tyckte var värst var AKAN-skjutningarna som skedde i närheten. Det var en BiH-enhet som hade kanon och de sköt ofta och man visste aldrig vad det var de sköt på. Vissa nätter låg jag i sängen och bara väntade på att det skulle smälla i baracken. Min granne i baracken bredvid kom in en dag och hittade en 7,62:a i sin säng och tillhörande hål i väggen. Vattenfall körde sin reklam ”Två hål i väggen”. Den betyder något annat för mig än för gemene man tror jag. Det var ingen bra miljö, kan man lugnt säga.

Våra fordon hade ofta hål och märken efter beskjutning. Lastbilsförarna hade det värst där de åkte i sina tröga, fullastade fordon. En libanon-kamrat till mig uppvisade flera gånger grym kyla när han bak i kön på konvojer lugnt gick ut på radion: ”Kan ni skynda på lite där framme? Det skjuts så mycket här bak.”
Även våra Sjukvårdsvagnar blev beskjutna titt som tätt, fastän de var uppmärkta med stora röda kors. Det verkade som att man siktade på korsen.

Vi klarade oss från dödsfall och allvarligare olyckor men fick en del skadade. Det var oftast mer tur än skicklighet, bedömer jag så här i efterhand. Men det kostade och det var folk som började att ta stryk mentalt. Man talade i termer av ”slutkörd” och ”sliten” och det behövdes vissa omflyttningar i organisationen för att få jobbet att fungera. Några har inte hämtat sig helt och fullt än.

*Tillägg: Vid 98 tillfällen utsattes bataljonen för Firing Close, dvs nära beskjutning. De flesta (>80%) med granatkastare men även med Artilleri. Vid ett av tillfällena beskjöts observationsposten med 28 granater inom en 9-timmarsperiod. Jag har statistiskt hanterat det som en (1) Firing Close.

Relaterat:
Inte sedan Kongo?

7 nyanser av vitt eller är glaset halvfullt?

Några dagar in på semestern finns det anledning att reflektera över årets Almedalsvecka som är till ända, även om den för Försvarsmaktens del avvecklades förra torsdagen då HMS Belos lämnade Visby. Händelserna och de olika aktiviteterna har flitigt kommenterats på … Continue reading →

Dad’s Army del 1

Analys

Karin Enström uttalar sig i Hela Gotland 130704 att det genomförs en försvarsreform för att stärka försvaret av hela Sverige. Med denna förstärkning förutsätter jag att hon menar införandet av det nya personalförsörjningssystemet och med det insatsorganisation 2014 (IO 14) i förlängningen.

Denna reform har vi ju sett skjutas längre och längre fram i tiden, just nu ligger vi någonstans kring 2019-2023 när insatsorganisationen för egentligen nästa år är intagen. Parallellt med detta har vi Rysslands massiva upprustning som skall vara intagen 2020 med nu 75% (istället för det tidigare målet med 70%) modern materiel enligt västerländska mått mätt.

Nu hävdar jag inte att Ryssland kommer invadera Sverige men normerande för vårt eget försvars utveckling måste trots allt vara den starkaste motståndaren som vi har runt omkring oss och det råkar i det här fallet vara Ryssland. Därav att vi måste ha ett nyktert förhållningssätt till vad som händer på andra sidan Östersjön.

Intill insatsorganisation 2014 är intagen så utnyttjas tidigare värnpliktskullar som krigsplacerade på de krigsförband som de genomfört sin grundutbildning vid. Successivt så flyttas dessa ur organisationen ju mer GSS/K och GSS/T som inkommer till det insatsförband som är beordrat enligt IO 14.

Vi förutsätter nu att detta är personal som genomförde sin grundutbildning 2009-10 dvs det sista värnpliktssåret. Det är således tre år senast dessa gjorde någon form av verksamhet i den befattning som de är placerad i och för den stora huvuddelen tre år sedan de genomförde någon fältnära militär aktivitet.

Någon form av mobiliseringsövning av hela bataljonsförband har heller ej genomförts, mest troligt har det genomförts någon form av KFÖ/SÖB motsv för vissa nyckelbefattningar av dessa krigsplacerade värnpliktiga soldater. Men mobiliseringssystemet (nu räknar jag inte in att man utrustar soldater med sin RU utan förbandets samtlig materiel innebär mobiliseringsövning i mina ögon) har ej övats, vilket i sig är en brist dock en som ej skall avhandlas här.

Således har vi genom öppna källor klart för oss att vi mest troligt har bataljonsförband uppfyllda personellt, hur det står till rent materielmässigt framgår inte och det faller även inom ramen för sekretesslagstiftningen så det kommer inte beröras här.

Hur uppfyllnad med GSS/K är finns mig veterligt inte fullständigt öppet redovisat, men man kan rätt lätt genom öppna informationskällor komma fram till det. Dock kommer jag inte beskriva det djupare här för det är något som kan verka menligt. Men det är ingen munter bild som jag ser framför mig i alla fall.

Enligt årets (2013) regleringsbrev skall vi från och med 1 januari i år (2013) ha enbataljonsstridsgrupp som samtliga insatsförbanden från markarenan ansvarar för att bemanna. Således är det en tillfälligt sammansatt enhet. Alla som fört befälet över ett kompani i verkligheten och större förband vet hur pass komplext det kan bli även om enheten är samövad, att då ha ett tillfälligt sammansatt förband är än mer komplext och tillfälligt sammansatta enheter blir aldrig samövade på ett bra sätt.

Problematiken med insatsförbanden är också raljant sagt att man kan komma och gå som anställd soldat. Det skrivs inget form av kontrakt vilket innebär att t ex en mekaniserad skyttegrupp helt plötsligt kan vara utan t ex förare. Vilket i sin tur gör att plutonen står utan en vagn och det blir svårt till mycket svårt att öva helt plötsligt i plutonsram. Visst vän av ordning kommer påtala att uppsägningstid finns, ja det är helt rätt, men man snabbutbildar inte direkt en förare på ett stridsfordon eller en signalmekaniker m m. Delsär det inte ekonomiskt försvarbart att enbart utbilda en delsär det långa kurser som vanligtvis enbart genomförs en gång per år.

En annan problematik med insatsförsvaret som reformen är upplagd nu, är att det stärker inte förmågan att försvara Sverige. Ser man hur det gamla invasionsförsvaret var uppbyggt så var det gjort för just en sak att försvara Sverige. Förbanden grundutbildades på en plats och spreds sedan ut geografiskt inom olika Försvarsområden (FO) dock vanligtvis inom samma militärområde (MILO).

När väl reformen till ett insatsförsvar är genomförd kommer förbanden vara placerad på ett antal geografiska platser, vanligtvis i singularis vad avser olika förmågor och för att fungera kräver t ex manöverbataljonerna förmågeförstärkare i form av t ex Art, Log och Ing.

Till exempel de två logistikbataljonerna vi skall ha är placerade i Skövde men vi har även manöverbataljoner i Stockholm, Karlsborg, Berga, Revingehed och Boden. Vi har våra två Artilleribataljoner grupperad i Boden och enbart två manöverbataljoner i Militärregion (MR) N, övriga manöverbataljoner finns i de andra MR, så här kan man nästan fortsätta i oändlighet.

Således är det ej något form av ytförsvar utan det är precis som så förtjänstfullt (PA) GenMj Karlis Neretnieks visar i sin artikel hos Stratfor att helaFörsvaret går åt till att försvara ett geografiskt avgränsat område, men det innebär också att man måste ha en ofantlig logistikkedja för att t ex flytta Artilleriet från Boden till Blekinge osv. En logistikkedja som jag tvivlar på att vi har. Något som vi till del hade för att kunna flytta t ex personalen för anfallsbrigaderna från södra Sverige till norra Sverige under invasionsförsvarets tid. Men då åtgick mer eller mindre stora delar av nationens transportresurser för det.

Nu är jag inte en fanatisk anhängare av det gamla invasionsförsvaret som vissa inbitna är, men det hade sina förtjänster just kring att försvara Sverige. Men det hade även stora brister som mer och mer kommer fram i dagens ljus främst genom FOKK serien. Men insatsförsvaret är när man tittar på det, expeditionärt utformat kontra ett territorialförsvar. Man lät helt enkelt pendeln slå för hårt åt ena hållet istället för att välja ett mellanting, Försvarsmakten behövde reformeras det håller jag med om men tyvärr allt för ofta så väljer man när det rör Försvarsmakten att slå för hårt åt endera hållet i det mesta.

Även en allvarlig aspekt på denna reformering vi genomför just nu är att vi tappar oerhörd kompetens i förandet av befäl främst avseende kompani- och bataljonsnivån. Med det tidigare värnpliktssystemet erbjöds det minst ett truppföringstillfälle per år på bataljonsnivå och då var det vanligtvis en reducerad sådan men ändock en ”skarp” bataljon. Samt ett flertal truppföringstillfällen på kompaninivå.

Alla som är verksam inom Försvarsmakten vet att förmågan att föra befäl är inget man kan läsa sig till eller öva framför en datorskärm utan det handlar om många övningstillfällen i dess rätta miljö på de olika nivåerna man vandrar upp i. Mången är de Fänrikar som trott sig kunna föra befälet över pluton direkt efter skolan men som snabbt kommit fram till att de icke kunde det.

Nu skulle jag vilja drifta mig till att säga att, på bataljonsnivå genomförs det lednings-/stabs- och kaderövningar (detta kopplat till personaluppfyllnad) samt på kompaninivå (likväl även där är personaluppfyllnad ej fulltalig) en till två övningar per år i huvudsak tillämpad, övrig tid är det plutons– och gruppövningar. Visst devisen säger att har man bra grupper får man bra plutoner osv. Men det bygger som sagt på att man ävenövar de stora klossarna, för t ex manöverbataljonerna är det just systemet bataljon som är avgörande för att kunna nå någon effekt i slutändan.

Det försvar vi har som är yttäckande med vissa reservationer är i dagsläget Hemvärnet. Vid ett antal tillfällen har våra folkvalda utnyttjat begreppet Hemvärnet när det territoriella försvaret har kommit på tal, som jag tolkar det ett argument för att man även beaktar den nationella dimensionen. Hemvärnet har tre huvuduppgifter vid väpnat angrepp, skydda, bevaka och ytövervaka, för dessa tre huvuduppgifter är de utbildade, utrustade och dimensionerade. Dock är inte Hemvärnet dimensionerat, utrustat än mindre utbildat för att genomföra anfalls– eller fördröjningsstridlikt våra manöverbataljoner eller dess äldre tappning utifrån brigadkonceptet IB 77 / NB 85.

Hemvärnet är även mest troligt den första resursen som Försvarsmakten har att tillgripa vid IKFN uppgifter som berör markarenan. Detta m h t den stora geografiska spridningen av de fåtal kontinuerligt tjänstgörande förband som finns kvar utifrån tidigare resonemang. Samt på Gotland är det den enda egentliga kvarvarande Försvarsmaktsresursen om man bortser från F 17G.

Jag skulle även vilja drifta mig till att hävda att Hemvärnet är i dagsläget den enda reella markstridsresursen vi har utefter ovanstående resonemang. De tidigare värnpliktiga ur 2009-10 årsklassen kommer mest troligt stå kvar en klart längre tid än beräknat i ”rullerna”. Sannolikheten att dessa kallas in på KFÖ är utifrån min bedömning även osannolik, vilket innebär att våra egentliga markstridsresurser kommer stå oövade en längre tid.

Hemvärnet i dagsläget består av tre olika typer av kompanier, insats-, bevaknings-och underrättelsekompani. Till detta tillkommer förmågeförstärkning ur de olika frivilligorganisationerna för att kunna uppnå ett bataljonssystem. Vad avser stridsvärdeså bör det generellt set vara insatskompanierna som är mest uppfyllda materiellt och personellt och även har en lägre åldersstruktur, därefter underrättelsekompanierna.

Inga av dessa kompanier är dimensionerade för att kunna fördröja eller slå en mekaniserad motståndare, det de kan slå är enskilda sabotageförband. Så det jag tycker mig kunna utläsa mellan raderna när man från den politiska nivån mer eller mindre säger att vi tar ett nationellt ansvar genom Hemvärnet förstår jag faktiskt inte. Nu menar jag inget illa mot er hemvärns män, utan det är som att man skulle ge uppgifter som dimensionerade för mekaniserade förband till jägarförband.

Går det att utnyttja Hemvärnet som en nationell resurser vid ett väpnat angrepp utöver skydda, bevaka och ytövervaka med dess nuvarande utrustning. Det skulle jag svara ja på utan tvekan och det har jag tänkt återkomma till i nästa inlägg i Dad’s Army. För Hemvärnet är en resurser utan tvekan och med lite extra utbildning skulle man kunna ge förbanden en extra förmåga som skulle ge mycket huvudbry för en presumtiv motståndare.

Sammanfattning

Insatsorganisation 2014 är i grund och botten inte gjord för att kunna försvara Sverige i någon större utsträckning, utan det är mer en budgetlösning som Riksdagen har klubbat igenom. Det vet de flesta som har någon större förståelse för hur förandet av väpnad strid genomförs. Felet ligger inte hos Försvarsmakten utan felet ligger hos de som drev igenom gällande organisation, Försvarsmakten och främst Högkvarteret vet jag försöker på bästa sätt få till en rimlig lösning i det här men det är inte den enklaste uppgiften.

Skall man ta den nationella dimensionen seriöst, krävs det utöver pengarförstärkning en förändring av insatsorganisationen. Med förändring menar jag att det krävs fler förband med en större geografisk spridning. Nu menar jag inte att vi skall återuppväcka nedlagda förband, men om det är GSS/T som sittande regering vill påskina är det allena rådande så utöka i såfall dessa förband. Återskapa mobiliersingssystemet över ytan med olika koncentrationsområden för dessa. (PA) GenMj Karlis Neretnieks visar bra i sin artikel vart dessa koncentrationsområden bör vara.

Om det är så att Hemvärnet skall ta ett kraftigt territoriellt ansvar vid ett väpnat angrepp kan de omöjligtvis inte ha enbart bevaka, skydda och ytövervaka som uppgifter. Likväl krävs det isåfall mer utrustning och utbildning. Isåfall krävs det att både Högkvarteret, Regering och Riksdag skjuter till medel för att kunna göra detta. Men som jag skall visa i nästa inlägg går det att göra en ”Kajsa Kavat” lösning som Emil Svensson skulle uttryckt det.

Avslutar med en strof ur Avicii’s senaste låt ”So wake me up when it’s all over When I’m wiser and I’m older”.

Have a good one! // Jägarchefen

Källor

Svenska dagbladet 1, 2, 3

Dagens nyheter 1, 2

Hemvärnet 1, 2

Försvarsmakten 1, 2, 3

Notisum 1

Hela Gotland 1

Riksdagen 1

Stratfor 1

Försvar och säkerhet 1, 2

RIA Novosti 1

Almedalen: Folkpartiets dag

I dag är det en liberal dag i Almedalen. Folkpartiets alldeles egna dag. Den som följer försvarspolitiken på regelbuden basis vet givetvis att Folkpartiet är ett av få partier som under en lång tid haft försvarspolitiken högt upp på den interna agendan vilket vi givetvis kan glädjas åt. Tyvärr har man olyckligt kohandlat bort detta under de senaste åren när man prioriterat samarbetet i Alliansen före försvarspolitiken.

Ur försvarspolitiskt perspektiv inleddes dagen som vanligt med ett morgonpass hos Försvarspolitisk Arena som för övrigt ska ha en stor eloge för sitt arrangemang med mängder av högaktuella ämnen på agendan och de riktigt intressanta föreläsarna och pålästa moderatorer. Bra jobbat alla inblandade!

På plats skulle Allan Widman ha varit, men som av någon oklar anledning ersattes av partiets Carl B Hamilton, en annan erfaren herre som också är mycket engagerad i försvarsfrågan på olika plan. Tillsammans med honom fanns även LUF-ordföranden Linda Nordlund. Seminariet kan ses i sin helhet längst ned i inlägget. Hamilton uttryckte i sina inledande ord stark oro för utvecklingen i Ryssland och belyste att partiet ser EU som en viktig aktör. Linda Nordlund i sin tur tog direkt upp frågan om ett NATO-medlemskap och att LUF anser att man i stället för att utreda, omedelbart ansöker om medlemskap. Hon uttryckte precis som Hamilton stor oro för utvecklingen i Ryssland och deklarerade mycket glädjande att hon ansåg att försvarsanslaget måste ökas till 1,5% av BNP och därefter ökas ytterligare till NATO-nivån 2%. Något som Hamilton riktigt rättade att det inte längre är ett krav och att set är väldigt få länder som kommer upp i den nivån. Nordlund uttryckte däremot besvikelse över att det egna partiet inte driver frågan om cyberhot/cybersäkerhet hårdare.

Som vanligt i dessa partirelaterade inlägg så ska vi även översiktligt titta på vad partiet driver för linje när det gäller försvarsfrågan och vad man vill med försvarspolitiken enligt partiprogrammet.

I stora drag vill Folkpartiet se följande utveckling för försvaret

Man vill att Sverige ska ansluta sig till NATO
Armén ska kunna sätta upp fem mekaniserade brigader organiserade kring 280 Leopard-stridsvagnar och cirka 550 stridsfordon 90.
En av armébrigaderna ska vara baserade på Gotland. Övriga i Boden, Revinge, Skövde och Stockholm enligt nuvarande struktur.
Man vill att RBS-23 ska förbandssättas och att RBS-77 vidmakthålls så länge som möjligt och därefter ersättas, i första hand av RBS-23.
Flygvapnet ska bestå av 100 stridsflygplan JAS
Man vill färdigställa Visbykorvetterna och utrusta dessa fullt ut
Man vill återuppsätta ett rörligt kustrobotbatteri (motsv RBS-15KA) främst avsett för Gotland

När det kommer till personalfrågan så vill man att försvarets insatsförband ska bestå av en mindre andel heltidsanställda och en större andel kontraktsanställda. Även de som varit heltids-/kontraktsanställda ska stå kvar som krigsplacerade ett antal år efter avslutad tjänst.

Synen på utvecklingen i näromrdet och framtida försvarsanslag

Partiet anser för övrigt att den säkerhetspolitisk utvecklingen är osäker både i vårt närområde och övriga delar av världen. Den politiska utvecklingen i Ryssland är allvarlig och går åt fel håll. Det måste leda till konsekvenser för Sveriges försvarsförmåga. Allan Widman har för övrigt skrivit en avvikande

Folkpartiet uttrycker tydligt och glädjande att det i samband med nästa försvarsbeslut pekar på att det svenska försvaret och försvarsanslaget behöver stärkas!

Ovanstående är hämtat från partiets program från maj 2010. För att få en mer dagsaktuell bild av hur partiet ser på försvarspolitiken så kan man med fördel läsa ett av partiledaren Jan Björklunds nyhetsbrev daterat februari 2013.

Försvaret måste kunna skydda Sverige

Folkpartiet tillsätter i dag en försvarspolitisk grupp under ledning av riksdagsledamoten Allan Widman. Syftet är att ta fram ett underlag för partiets ställningstagande inför 2015 års försvarsbeslut.

Utvecklingen i Ryssland är på flera sätt bekymmersam. Det politiska klimatet är auktoritärt, landet uppträder ibland mycket aggressivt mot sina grannar och det sker nu en omfattande rysk militär upprustning, även i Östersjö-området.

Sverige fattar försvarsbeslut ungefär vart femte år. Syftet är att inför varje nytt beslut kunna läsa av utvecklingen i omvärlden och göra eventuella förändringar. Folkpartiet har medverkat till att under 1990-talet sänka de svenska försvarsanslagen mot bakgrund av att kalla kriget tog slut och Sovjet bröt ihop. Det var rätt bedömning då. I 2009 års försvarsbeslut medverkade vi till en stark fokusering på internationella insatser. Vårt parti är lika ansvarigt som andra för de avvägningar som hittills gjorts. Men vi bör vara självkritiska.

Mot bakgrund av utvecklingen i Ryssland behöver den svenska förmågan att skydda vårt eget land återigen stärkas. Vi ska samtidigt fortsatt ha höga ambitioner att delta i internationella insatser för att bevara eller skapa fred.

Konkret har jag i några intervjuer pekat på tre aspekter av det svenska försvaret som särskilt kan behöva stärkas; vi bör återigen kunna organisera brigader genom att kunna mobilisera reservister, vi kan behöva stärka luftförsvaret med kvalificerat luftvärn och det var ett misstag att helt avmilitarisera Gotland. Men såväl fp-arbetsgruppen som försvarsberedningen bör naturligtvis göra en bredare och djupare belysning av en lång rad delfrågor.

Min bedömning är att en stärkt svensk försvarsförmåga sannolikt kräver ökade ekonomiska ramar för försvaret. Detta blir en fråga för avvägning i 2015 års försvarsbeslut. Fram till dess gäller det nuvarande försvarsbeslutet med dess ekonomiska ramar. Som jämförelse kan nämnas att Norge, med rödgrön regering, nu ökar sina försvarsanslag mot bakgrund av den ryska upprustningen i Ishavet.
En parlamentarisk försvarsberedning har tillsatts med representanter för alla riksdagspartier. Ambitionen bör vara att fram till 2015 hitta en bred parlamentarisk bas för en starkare svensk försvarsförmåga.

/ Jan Björklund

Sammanfattning

Folkpartiet har höga ambitioner jämfört med nuvarande läge. Partiet ser allvarligt på utvecklingen i Ryssland. Man vill bland annat därför ansluta sig till NATO omgående och ser behov av ett utökat försvarsanslag. Lite olyckligt ser man en stor tyngdpunkt på Armén i partiets program, och det är inte ett konstaterade bara för att detta är en marinpräglad blogg, utan också för att man inte verkar se vikten av ett skalförsvar. Ingenting nämns om exempelvis utvecklingen av ubåtsvapnet eller för den delen av Flygvapnet. man vill behålla det som finns i dag, varken mer eller mindre. Man föerspråkar inte heller någon utveckling/utökning av antalet ytstridsfartyg vilket är anmärkningsvärt med hänsyn till att vi i dag knappt har någon flotta kvar. Ingenting nämns heller om amfibiesystemet. Har Folkpartiet glömt bort Marinen?

Det positiva är att man värnar hårt om vår strategiskt viktiga ö Gotland och dess försvar, något som i dag inte alls existerar. Kan vi dessutom övertyga Folkpartiet och Allan Widman om att ett skalförsvar är helt avgörande för Sveriges del tillsammans med en NATO-anslutning. Skalförsvaret har fördelen att det i sin natur är krigsavhållande. Skulle Sverige ändå bli angripet så kommer detta skalförsvar, som i huvudsak utgörs av Flygvapnet och Marinen, förhoppningsvis hålla en angripare stången till dess att hjälp (NATO) anländer.

Oavsett vad så är Folkpartiet ett av få partier man kan räkna med inom försvarspolitiken. Detta under förutsättning att man i fortsättningen låter bli att kohandla bort detta så viktiga område.

Media: SvD, SvD, DN, AB, AB, SVT
Bloggar: Sjätte mannen
FP länkar: FP försvarspolitiska program, Björklunds brev

Försvarspolitiskt morgonpass med Folkpartiet

Your browser does not support iframes.

Största slaget i Europa före 1914

Mindre än ett år efter invigningen av slaget vid Leipzigs enorma monument utbröt första världskriget.

Minnet av det största slaget i Europa före 1914 är inte särskilt stort i Sverige. Vi närmar oss dock med stormsteg dagen då det blir exakt 200 år sedan.

Det är vårt krig mot Napoleon vi talar om. Men ingenting, mig veterligen, tyder ännu på att svenska medier insett hur enormt slaget var och hur viktigt det anses vara i många av Europas länder. Tysklands främsta militärhistoriska tidskrift har givetvis slaget vid Leipzig som största aktualitet. Nog kunde vi svenskar, som också direkt deltog i slaget, ägna det åtminstone en tanke?

För aktuell info om alla händelser kring 200-årsminnet av slaget vid Leipzig, se slagets hemsida.

Almedalen: Moderaternas dag

”Försvaret är nu en intern strid inom Moderaterna”

Ja den rubriken kan man i dag läsa i Dagens Nyheter på Moderaternas egen dag i Almedalen. Förvånande? Nej, inte särskilt! Att Moderaterna, det regeringsbärande partiet som dessutom innehar försvarsministerposten ska få ett eget inlägg i dag är en självklarhet. Moderaterna har dessutom med sin återkommande skönmålning av Sveriges försvarsförmåga varit föremål för många och långa debatter i olika forum under året. Så låt oss titta på Moderaternas dag i Almedalen ur ett försvarspolitiskt perspektiv.

Till att börja med, Fredrik Reinfeldt är en statsmannamässig statsminister med pondus. Det visade han i sitt tal i Almedalen under kvällen. Han tillsammans med Anders Borg har lotsat Sverige på ett föredömligt sätt genom en tid där övriga länder gått på knäna. Det kan man aldrig ta i från dem. I det större sammanhanget står Moderaterna för en sund politik förutom inom ett viktigt område – försvars- och säkerhetspolitiken. Inte heller med ett enda ord nämnde han dessa politikområden i sitt tal i dag vilket tydliggör hur långt ner på listan försvarspolitiken befinner sig.

Moderaterna har gått från att vara det parti där alla som värnade om ett starkt försvar tidigare röstade på. Man hade en stor majoritet av officersskaran med sig då alla visste att partiet prioriterade försvars- och säkerhetspolitiska frågor högt. Men inför valet 2006 skulle Moderaterna förnya sig. Ut med det gamla och in med det nya. Helt plötsligt står nu partiet i svensk politik med den mest märkliga syn på försvarspolitiken man kan tänka sig. Man spelar nu i samma division som Miljöpartiet. Till och med Vänsterpartiet verkar greppa vissa sammanhang bättre än vad Moderaterna gör. Ett tydligt sådant är frågan om försvaret av Gotland som avhandlas i dagens SvD där Moderaterna inte alls kan förstå varför man bör ha ett försvar på Gotland. Men Vänsterpartiet har förstått varför. Världen är upp och ned…

Dagen inleddes med ett försvarspolitiskt morgonpass där försvarsutskottets representant Cecilia Widegren och MUF:s Erik Bengtsbo representerade partiet. Att MUF-ordföranden övat in alla mantran från Modeternas försvarspolitiska floskellista var alldeles uppenbart. Cecilia Widegren levererade samma gamla upprepningar om att Moderaterna stärker vår försvarsförmåga mm. mm. Tyvärr fanns inte tid för några frågor efteråt, så Skippers insända fråga som löd ”Cecilia Widegren påstår ofta att försvarsförmågan är bättre nu än för 20 år sedan – det vore intressant om Widegren kunde utveckla och förklara detta påstående?” Tyvärr hanns den inte med. Det hade varit mycket intressant att höra det svaret, om det ens finns ett svar?

Där vi ändå är inne på Moderaternas retorik så har jag roat mig med att titta på vad som står i Moderaternas kommunikationsplan under rubriken ”vårt språk”. Där kan man finna följande mening bland många andra.

Vi låter bli att gå på autopilot med invanda begrepp, i stället uttrycker vi oss framåtlutat med värme och överraskande öppenhet. Vi är aldrig distanserade och grått politiskt korrekta, vi talar med väljarna, inte för dem.

Just detta är i sammanhanget rätt komiskt då Moderaternas språk inom försvarspolitiken under de senaste åren uteslutande baserats på invanda och förutbestämda begrepp. Man har bara slagit på autopiloten och kört på invanda och inövade mantran. Alla känner igen begrepp som att allt Ryssland gör sker ”från en mycket låg nivå”. Hoten, ja de är självklart ”gränslösa, komplexa och oförutsägbara”. Något som alltid ska mötas med ett mer ”flexibelt, tillgängligt och användbart” försvar.

För att fortsätta på ämnet språket så har Moderaterna under Almedalen fokuserat på att bemöta kritiken mot partiets sätt att skönmåla läget inom Försvarsmakten och det egna partiets förehavanden inom försvarspolitiken. Detta har man gjort genom att i stället börja använda ordet svartmålning. Även tidigare NBF-generalen Michael Moore, numera på försvarsdepartementet har gjort det. Det man avser är givetvis debatten som bland annat drivs här på försvarsbloggarna. Johan Forssell (m) uttryckte under gårdagen på ett seminarium att han anser att ”allt målas i olika nyanser av svart”. För att bemöta det påstående vill vi gärna lyfta fram en kommentar publicerad i går hos kollegan Wiseman signerat den alltid lika knivskarpa ”teaterdirektörern”

”Jag kan dock konstatera att det nästintill är omöjligt att svartmåla eller komma med annat än riktiga fakta inom bloggvärlden. Det finns alltid någon som har de exakta siffrorna och senaste uppdateringen. Denne hör snart av sig!”

Mer sanning än så kan man knappast skriva på tre rader. Därmed kan man hoppas på att slippa behöva prata i målartermer, och i stället beskriva saker för vad de är framöver. Det borde även gälla Moderaterna. Men redan i dag slirade försvarsminister Karin Enström på sanningen. Åtminstone så ville hon inte hålla med om den sanning som målades upp genom ett påstående från publiken om att man inte längre genomför kvalificerade övningar i högre förband inom Armén (inte på brigadnivå och knappast på bataljonsnivå heller). Den bilden delade inte Enström. Man kan undra hur svårt det kan vara att hålla sig till sanningen? Det är inte särskilt svårt att kontrollera detta, särskilt inte för en försvarsminister.

För tre år sedan författade Moderaternas dåvarande försvarskommité en skrift som heter ”blå tankar om framtidens försvar”. Den skriften beskriver hur Moderaterna där och då för tre år sedan såg på försvarspolitiken. Några nyckelpunkter är att försvarsanslaget måste ökas och att man aktivt ska verka för ett NATO-medlemskap. Begreppet ”mycket låg nivå” används inte i beskrivningen av Ryssland kan man särskilt notera. Tvärtom såg man till synes mer allvarligt på utvecklingen Ryssland 2010 än vad försvarsvarsberedningen gör i sin senaste rapport trots att det sedan dess skett åtskilliga saker som förstärker detta. Det komiska i det hela är att ingen av de sex ledamöterna som skrev rapporten längre är kvar i försvarsutskottet eller inom försvarspolitiken. En av dessa är Rolf K Nilsson som i dag kraftfullt ifrågasätter sitt egna partis nuvarande försvarspolitik. Den enda som är kvar inom försvarspolitiken är Karin Enström – i dag försvarsminister med en annan agenda än vad hon då stod för. Skriften är för övrigt bortplockad från Moderaternas webbsida.

Moderaternas försvarspolitik då, ja den behöver inte beskrivas genom att titta i något partiprogram, för det är som bekant Moderaternas försvarspolitik som är den nu rådande. Oavsett om man formellt sett har stöd från KD och FP så är det helt uppenbart att dessa partier inte längre kan förlika sig med Moderaterna inom politikområdet. När det kommer till Centern så har man som vanligt numera ingen tydlig linje eller vilja. Därför stödjer man Moderaterna utan att ifrågasätta särskilt mycket.

Moderaternas försvarspolitik kan sammanfattas med två enkla ord.
Skönmålning och Underfinansiering.
För så det oavsett vad Widegren och Enström försöker göra sken av. Moderaterna har i det stora hela en sund politik, men inom försvarsområdet är hålen och sprickorna avgrundsdjupa. Men än är det inte för sent för Moderaterna att göra något åt detta. Men då måste man städa upp i den Moderata försvarskommitén och byta ut de individer som förbrukat sitt förtroende hos väljarna. Där bör man istället placera lite tyngre och etablerade namn. Personer som skulle kunna återskapa det som under ett antal år nu fullständigt raserats. Men det viktigaste av allt är givetvis att såväl partiledare (Reinfeldt) som finanschef (Borg) börjar intressera sig för frågan, annars kan ingen förändring ske.

Om man ska tro på DN så har försvarsfrågan så som inledningen i detta inlägg beskriver skapat en intern strid inom partiet. Just detta kanske är den förlösande faktorn som till slut kommer att få partiets försvarspolitik på fötter igen och att man slutar att behandla försvarsfrågan som ett särintresse. Hoppet är det sista som överger människan!

Media: DN1, DN2, DN3, DN4, SvD, SVT1, SVT2, SR
Bloggar: Rolf K Nilsson, Sjätte mannen 1, 2, Johan Westerholm, Wiseman

Se Försvarspolitisk Arenas morgonpass med Moderaterna här nedan

Your browser does not support iframes.

Se debatt med försvarsminister Karin Enström om personalförsörjningen här nedan

Your browser does not support iframes.

Upptagning från Moderaternas eget säkerhetspolitiska seminarium

Attraktiv arbetsgivare?

Blir ett snabbt inlägg idag rörande rekrytering, för nu verkar solen titta fram så enbart dumt att sitta inomhus då 🙂

Ett mantra som går igen från både Försvarsmakten och politikerna är att Försvarsmakten måste bli en attraktiv arbetsgivare, något som jag håller med om fullständigt men väljer att sätta ett annat epitet på det nämligen ledarskap. Försvarsmakten måste ha ett sådant ledarskap som lämpar sig både vid väpnad strid som vid normal daglig tjänst hemma på förbandet.

Ledarskapet gör till del att personalen stannar kvar en längre tid men det måste även finnas renodlade Maslow faktorer som gör att personalen delsväljer yrket dels väljer att stanna kvar en längre tid. Dessa är mer överordnade just nu skulle jag vilja påstå för rekryteringen kontra Försvarsmaktens ledarskap vilket jag anser håller en mycket hög nivå.

Man kan inte förlita sin nationella säkerhet på att Försvarsmakten skall vara en attraktiv arbetsgivare och därmed få personal som söker sig till den. Vad menar jag då med detta? För att systemet Försvarsmakten skall fungera krävs det en minsta nivå av förmågor, kompetenseroch numerär.

Rent befolkningsmässigt skulle jag drifta mig till att hävda att det är en omöjlighet att vi i Sverige skall kunna rekrytera sådana mängder till Försvarsmakten att det går att uppnå dessa tre enbart genom klassisk rekrytering som för vilket annat företag som helst. Vi har helt enkelt en för liten population. Se t ex på övriga länder i Europa som har övergått till ett yrkesförsvar, de har även rekryteringsproblem men en betydligt större population.

Vi har nu haft GSS/K och GSS/T i tre år, än har man inte lyckats komma fram till något vettigt, men alla ute på förbanden säger mer eller mindre samma sak, ge premier, betala högskoleutbildning, ge yrkesutbildning m m efter avslutad tjänstgöring. Svaren är mycket lätta på hur man skall göra arbetet attraktivt. Vän av ordning säger ju då att det går ju inte i Sverige m h t det inbyggda rättvisetänket i vår nation. Då säger jag som jag sagt tidigare några gånger Försvarsmakten är inte vilken annan verksamhet som helst!

Det är ju ofta som både Försvarsmakten och våra försvarspolitiker lutar sig tillbaka och hänvisar t ex till Storbritannien och USA hur de har sina yrkesarmér. Det de kanske då borde göra är att titta på hur de har valt att ta hand om sina anställda samt anhöriga och driva igenom det lika snabbt som de drev igenom att vi skulle ha ett yrkesförsvar – utan större tanke på att ge medlen för att kunna lyckas med reformeringen.

Den generella utbildningsnivån hos den svenska ungdomen är så hög att ingen sansad 18-20 åring väljer att ta ett lågavlönat jobb. Där risken är att du antingen kan dö eller få fysiska eller psykiska skadorför livet. Om han eller hon inte vet att det finns något vettigt i slutändan av den anställningen eller att lönen motsvarar riskerna. Det är den bistra sanningen och om man inte kommit fram till det på de högre nivåerna än så är det verkligen beklagligt.

Väljer en 18-20 åring som det vanligtvis handlar om att kanske avdela 8+4 år av sitt liv med risken att kanske betala det yttersta priset i form av sitt liv för att hävda dels vårt svenska sätt att leva delsatt framföra vår säkerhetspolitiska vilja internationellt så är det ett mycket smalt pris för våra politiker att driva igenom ett förmånssystem för dem.

Jag tror faktiskt att Sveriges befolkning skulle acceptera det också att vissa får en ”gräddfil” för vad de har ställt upp och gjort för de övriga medborgarna i landet.

Have a good one! // Jägarchefen