Försvarsbloggare

av Göran Frisk

Inom Försvarsmakten omorganiseras alltid något stort eller smått. Ibland blir det bra och ibland dåligt.

F n pågår en omlokalisering av de centrala staberna. Försvarsgrensstaberna lämnar ”kloka stugan” på Lidingövägen i Stockholm. Arméstaben flyttar till Ledningsregementet, gamla S1, i Enköping. Flygstaben flyttar till gamla F16 i Uppsala. Marinstaben flyttar till Musköberget, gamla Marinkommando Ost/ Örlogsbas Ost m m.

ÖB stab för central ledning finns kvar på Lidingövägen. Att flytta ut till krigsuppehållsplats diskuterades men avvisades trots den politiska och militära enigheten att Sverige lever farligare nu än under Kalla Kriget.

Här diskuteras Marinstabens flytt till Muskö. Denna flytt innebär att Sjöstridskrafterna och Amfibiekåren får en samgrupperad ledningsorganisation. Detta är en händelse som ser ut som en tanke. Kustflottan kommer tillbaka! Fartyg, ubåtar stridsbåtar m fl andra farkoster som finns i Marinen kan ledas, utbildas, underhållas etc från en enda plats. Den är dessutom mycket väl skyddad i Musköberget.

Kustflottan skapades 1904 och lades ner 1998 d v s efter 94 år. När kustflottan upphörde utbröt svårmod i flottan. Hos flottans vedersakare stod glädjen högt i tak. Alla höga befattningshavare i politiken och den militära ledningen som fattade nedläggningsbeslutet har slutat för länge sedan. Mig veterligt har ingen fått sparken vilket naturligtvis borde skett när konsekvenserna av detta synnerligen korkade beslut blev uppenbara. En minimal marin blev nu hänvisad till Hårsfjärden där Amfibiebataljonen grupperades på Berga. Örlogsfartygen tillhörande 4:e ytstridsflottiljen avsågs baseras på Muskö i stället för på Berga. Detta beslut rörande fartygens basering fattades av okunniga politiker. Örlogsfartygen tillhörande 3:e ytstridsflottiljen baserades i Karlskrona. Detta gällde även ubåtarna. En organisatoriskt sönderslagen marin splittrades. Beredskap, övningar, underhåll etc måste diskuteras vid oändliga möten.

Detta beslut sammanföll i tiden med beslutet att avveckla vår ubåtsjaktförmåga för tredje gången. Därmed försvann också beredskapsflottan som skulle kunna sättas in överallt och närsomhelst vid olika kriser. Dåligt omdöme klickar aldrig.

Nu kan alla misshälligheter, oklarheter och suddiga befälslinjer sopas bort.

Lämpligen går den nuvarande marinledningen tillbaka till gamla årsrapporter och andra redovisningar från 1980-och 90-talen och lär sig hur kustflottan fungerade och var organiserad. En extra finess med flytten är att Kustflottan med dess olika delar kan ledas från Muskö med dess mycket goda sambands- och stridsledningsresurser.

Vi kommer att få en beredskapsflotta och ett beredskapsamfibieregemente som kan operera tillsammans under gemensam ledning. Vi kan förbättra vår förmåga att åter bli herrar i eget hus, i skärgårdar och längs kuster samt återupprätta Herravälde till sjöss på svenskt vatten liksom herravälde under vattnet i svenskt vatten! Kustflottan intar tillsammans med de sjögående enheterna i Amfibiekåren lämplig gångberedskap med hänsyn till det bedömda hotet.

Den som vill förkovra sig i kunskaper rörande Kustflottan kan läsa en synnerligen innehållsrik bok ”Kustflottan, de svenska sjöstridskrafterna under 1900-talet.” Huvudförfattare var Gustaf von Hofsten och Frank Rosenius.

Boken finns inte att köpa men går att låna på Anna Lindh biblioteket på Försvarshögskolan och i Kungliga Örlogsmannasällskapets bibliotek i Karlskrona.

Sveriges militära förmågor till sjöss, i luften och till lands är på intet sätt godtagbara. Allt som går att göra måste göras nu och inte i morgon eller övermorgon. Den viktigaste åtgärden är beredskapshöjningar på alla förband. Ryssarna handlar hela tiden offensivt så länge de inte stöter på motstånd. För Marinens del innebär det att en ubåtsjaktstyrka måste organiseras igen. Särskilt angeläget är det att alla enheter förses med vapen. Lika angeläget är att ubåtsjakthelikoptrar och fartyg samövar så ofta som möjligt.

Författaren är Kommendör och ledamot av KKrVA.

av Göran Frisk

Inom Försvarsmakten omorganiseras alltid något stort eller smått. Ibland blir det bra och ibland dåligt.

F n pågår en omlokalisering av de centrala staberna. Försvarsgrensstaberna lämnar ”kloka stugan” på Lidingövägen i Stockholm. Arméstaben flyttar till Ledningsregementet, gamla S1, i Enköping. Flygstaben flyttar till gamla F16 i Uppsala. Marinstaben flyttar till Musköberget, gamla Marinkommando Ost/ Örlogsbas Ost m m.

ÖB stab för central ledning finns kvar på Lidingövägen. Att flytta ut till krigsuppehållsplats diskuterades men avvisades trots den politiska och militära enigheten att Sverige lever farligare nu än under Kalla Kriget.

Här diskuteras Marinstabens flytt till Muskö. Denna flytt innebär att Sjöstridskrafterna och Amfibiekåren får en samgrupperad ledningsorganisation. Detta är en händelse som ser ut som en tanke. Kustflottan kommer tillbaka! Fartyg, ubåtar stridsbåtar m fl andra farkoster som finns i Marinen kan ledas, utbildas, underhållas etc från en enda plats. Den är dessutom mycket väl skyddad i Musköberget.

Kustflottan skapades 1904 och lades ner 1998 d v s efter 94 år. När kustflottan upphörde utbröt svårmod i flottan. Hos flottans vedersakare stod glädjen högt i tak. Alla höga befattningshavare i politiken och den militära ledningen som fattade nedläggningsbeslutet har slutat för länge sedan. Mig veterligt har ingen fått sparken vilket naturligtvis borde skett när konsekvenserna av detta synnerligen korkade beslut blev uppenbara. En minimal marin blev nu hänvisad till Hårsfjärden där Amfibiebataljonen grupperades på Berga. Örlogsfartygen tillhörande 4:e ytstridsflottiljen avsågs baseras på Muskö i stället för på Berga. Detta beslut rörande fartygens basering fattades av okunniga politiker. Örlogsfartygen tillhörande 3:e ytstridsflottiljen baserades i Karlskrona. Detta gällde även ubåtarna. En organisatoriskt sönderslagen marin splittrades. Beredskap, övningar, underhåll etc måste diskuteras vid oändliga möten.

Detta beslut sammanföll i tiden med beslutet att avveckla vår ubåtsjaktförmåga för tredje gången. Därmed försvann också beredskapsflottan som skulle kunna sättas in överallt och närsomhelst vid olika kriser. Dåligt omdöme klickar aldrig.

Nu kan alla misshälligheter, oklarheter och suddiga befälslinjer sopas bort.

Lämpligen går den nuvarande marinledningen tillbaka till gamla årsrapporter och andra redovisningar från 1980-och 90-talen och lär sig hur kustflottan fungerade och var organiserad. En extra finess med flytten är att Kustflottan med dess olika delar kan ledas från Muskö med dess mycket goda sambands- och stridsledningsresurser.

Vi kommer att få en beredskapsflotta och ett beredskapsamfibieregemente som kan operera tillsammans under gemensam ledning. Vi kan förbättra vår förmåga att åter bli herrar i eget hus, i skärgårdar och längs kuster samt återupprätta Herravälde till sjöss på svenskt vatten liksom herravälde under vattnet i svenskt vatten! Kustflottan intar tillsammans med de sjögående enheterna i Amfibiekåren lämplig gångberedskap med hänsyn till det bedömda hotet.

Den som vill förkovra sig i kunskaper rörande Kustflottan kan läsa en synnerligen innehållsrik bok ”Kustflottan, de svenska sjöstridskrafterna under 1900-talet.” Huvudförfattare var Gustaf von Hofsten och Frank Rosenius.

Boken finns inte att köpa men går att låna på Anna Lindh biblioteket på Försvarshögskolan och i Kungliga Örlogsmannasällskapets bibliotek i Karlskrona.

Sveriges militära förmågor till sjöss, i luften och till lands är på intet sätt godtagbara. Allt som går att göra måste göras nu och inte i morgon eller övermorgon. Den viktigaste åtgärden är beredskapshöjningar på alla förband. Ryssarna handlar hela tiden offensivt så länge de inte stöter på motstånd. För Marinens del innebär det att en ubåtsjaktstyrka måste organiseras igen. Särskilt angeläget är det att alla enheter förses med vapen. Lika angeläget är att ubåtsjakthelikoptrar och fartyg samövar så ofta som möjligt.

Författaren är Kommendör och ledamot av KKrVA.

av Per Lodin

Kashmir eller den rättare benämningen, Jammu och Kashmir, är åter i säkerhetspolitiskt fokus. Detta mellan Indien och Pakistan omtvistade område kan åter bli orsaken till krig mellan länderna vilket har skett förr, nämligen 1947, 1965 och 1971, förutom kontinuerligt pågående skärmytslingar.

Vi talar här om två länder med några av världens största militära arsenaler som står emot varandra och där den politiska antagonismen mellan staterna i normalläget varit högt uppskruvad har den nu åter nått kokpunkten. Desto mer oroande då det handlar om två stater med kärnvapen.

Allt detta i ett läge där Indien står inför ett val och premiärminister Modi är angelägen om att visa handlingskraft. Påvisad sådan riktat mot Pakistan kommer högst sannolikt att förorsaka en pakistansk motreaktion varmed risken för eskalation i den pågående konflikten är överhängande.

En faktor som kan dämpa risken för krig är det Kinesiska inflytandet i Pakistan och från regimens i Beijing horisont är man ytterligt angelägen om att bibehålla fred, om än en bräcklig sådan, i regionen. Och den Kinesiska hållningen är lättbegriplig från flera aspekter. En är risken för att en militär konflikt skulle öppna upp för de redan starka fundamentalistiska muslimska krafterna i Pakistan att ta makten, särskilt i en situation där Islamabad står som förloraren i en väpnad kamp med Indien, ett scenario som inte är osannolikt givet de militära styrkeförhållandena mellan länderna.

En annan aspekt är att en militär konflikt där kärnvapen används, också en begränsad sådan, riskerar att få icke överblickbara konsekvenser. Det handlar om en mycket tättbefolkad region där en kärnvapeninsats, förutom stora förluster i människoliv, för lång tid skulle kontaminera stora landområden med radioaktivt nedfall och göra dessa obeboeliga för mycket lång tid. De ekologiska och socioekonomiska konsekvenserna för de inblandade staterna skulle således bli omfattande där båda skulle gå ur konflikten försvagade, varmed det är svårt att i detta fall tala i termer av vinnare och förlorare. I exemplet Indien skulle rollen som regionens andra stormakt vid sidan av Kina vara hotad, och vem vill se en fundamentalistisk muslimsk regim med tillgång till nukleära stridsmedel ta säte i Islamabad? Inte Kina, inte Indien och inte USA och svårligen någon annan stat i världssamfundet för den delen.

Själva insikten om att ett fullskaligt krig skulle medföra ytterligt svåröverblickbara konsekvenser såväl på kort som lång sikt får bedömas som en återhållande faktor. Förhoppningen är att den insikten ska segra.

Författaren är generalmajor och var 2016-2018 chef för FN:s fredsbevarande mission i Indien och Pakistan (UNMOGIP). Han är ledamot av KKrVA.

av Jens Nykvist

Försvarsmakten försvarar Sverige, landets intressen, vår frihet och rätt att leva som vi själva väljer. Försvaret av dessa värden pågår varje dag, året runt. Till sjöss, bortom horisonten, och långt utanför svenskt territorium är det en realitet för marinen.

Sveriges geostrategiska läge är omgärdat av hav som länkar oss samman med andra. Sjöfarten utgör en grund för vår försörjning. Sjövägarna i vårt närområde har en viktig och dominerande roll, inte minst på västkusten och i Östersjön. Det är också där ute till sjöss vi har möjligheten att genom uthållig närvaro identifiera avvikelser från normalbilden och om så krävs tidigt hantera hot mot vårt land, innan det blir en realitet till lands.

Marinens närvaro skapar stabilitet och bidrar till en krigsavhållande effekt. Men för att i ljuset av det försämrade säkerhetsläget kunna göra det på ett trovärdigt sätt behöver vi bli större och starkare. Vi måste kunna uppträda samtidigt på flera ställen längs vår kust. Vi måste också ha förmågan att agera till sjöss tillsammans med andra, så att vi är en attraktiv och trovärdig partner. Det senare ökar den operativa effekten och blir därmed krigsavhållande. Förväntningarna på marinen är tydliga!

Jag är stolt över att vara chef över en marin som är bra på att slåss med det vi har. Våra ubåtar är bland världens bästa och är genom sin blotta existens ett strategiskt verktyg som inger respekt. Våra ytstridsfartyg är med sin smygförmåga stridstekniskt avancerade och våra minröjningsförband är operativt erfarna. Amfibieförbanden innehar en unik förmåga i skärgårdsområden och kustnära terräng. Men flera materielsystem går på övertid och snart följer tyvärr många fler. Detta är marinens största utmaning! I perioden 2025 till 2030 kommer ett förmågeglapp att uppstå om inte framåtblickande beslut fattas här och nu. Det handlar främst om ersättare till de äldre korvetterna, nya stridsbåtar och nya typer av stödfartyg. Men också om satsningar inom viktiga delsystem som sensorer, luftförsvarssystem, sjömålsvapen och ledningssystem till befintliga plattformar. Beslut om ersättning och utveckling av dessa system måste fattas i närtid för att kunna vara operativa om tio till femton år.

Men sådana beslut vidmakthåller i grunden endast en befintlig numerär. Det finns dock åtgärder där jag ser realistiska möjligheter att öka marinens operativa förmåga ytterligare. Inledningsvis bör antalet ytstridsfartyg öka med sex till åtta fartyg och minst ytterligare en amfibiebataljon skapas. Marinen behöver också öka undervattensförmågan varför modifiering av även den tredje Gotlandsubåten, i syfte att skapa en femte operativ ubåt, snarast bör beslutas. Genom anskaffning av en tredje ny ubåt typ Blekinge skulle marinens undervattensförmåga öka ytterligare.

En sådan marin skulle erbjuda en väsentligt ökad förmåga och uthållighet. Säkerhetsläget i vårt närområde har som jag nämnde inledningsvis försämrats de senaste åren och är i dag också mer oförutsägbart. Inga tecken på avspänning syns vid horisonten. Ryssland ökar sin militära kapacitet och uppträder till sjöss allt längre västerut i Östersjön och ut mot Västerhavet och Nordsjön. Sveriges beroende av export och import innebär därutöver att konsekvensen av störningar i sjöfarten omedelbart skulle innebära påfrestningar på hela vårt samhälle, vår välfärd och utveckling. Jag vill därför bidra till att utvecklingen av en marin som fullt kan möta denna omvärldssituation påbörjas nu.

Avslutningsvis vill jag belysa två missuppfattningar i den pågående försvarsdebatten. För det första: Ibland hörs röster för att det skulle vara alltför riskfyllt att vara till sjöss i händelse av höjda hotnivåer mot vårt land. De kan inte ha mer fel. Närvaro på plats långt ut för att tidigt upptäcka, identifiera och bygga krigsavhållande effekt är marinens raison d’être. Det definierar oss. Vår taktik och teknik, med inte minst Visbykorvetterna, är dimensionerad för det. Dessutom kommer sjöfarten att behöva fortgå även vid krigsliknande tillstånd. Detta omfattar både handeln och möjligheten att realisera det värdlandsstöd vi tecknat avtal om med våra partners. En angripare förutsätts också ha ordentligt med marinstridskrafter. Varför skulle vi då tänka annorlunda och bortse från dessa behov och de kapaciteter de medger?

För det andra: Som en följd av risken finns det de som uttrycker att Sveriges försvar därför med fördel kan skötas från land eller luften och att marinens utveckling därmed inte skulle behöva vara prioriterad. Jag anser – tvärtom – att marinen har en nyckelroll att spela för vårt lands fortsatta säkerhet och ansvarstagande i närområdet. Genom att aktivt kunna möta en angripares militära rörelser i hela sitt djup mot oss bidrar marinen, tillsammans med Försvarsmaktens övriga krigsförband och våra partners, till ett trovärdigt och starkt försvar. Vårt territorialvatten är en del av Sverige och måste skyddas och kunna försvaras från intrång av marina enheter.

Marinen bör därför – efter snart 500 års existens – ges möjligheten att vända de senaste decenniernas reduceringar och åter växa. Då verkar vi krigsavhållande och kan än mer bidra till att skapa stabilitet, hantera kriser och förebygga eller ytterst utkämpa krig och då också i fler geografiska riktningar. Men dessa beslut behövs nu om inte vår förmåga ska minska efter 2025.

I väntan på dessa beslut arbetar jag och min personal på med det vi har. Varje dag, dygnet runt.

Författaren är konteramiral och Marinchef.

Texten har varit publicerad på Säkerhetsrådet lördagen 16 februari.

av Claes Arvidsson

I Motståndskraft – Försvarsberedningen första delrapport – konstateras att det säkerhetspolitiska läget har försämrats i Sveriges närområde och i Europa, ett väpnat angrepp mot Sverige kan inte uteslutas en större konflikt kan inledas med ett angrepp på Sverige.

Försvaret av Sverige kräver ett militärt försvar med större kraft och uthållighet och återuppbyggnad av ett civilt försvar, men även om Försvarsberedningen skulle överraska bygger försvarsplaneringen på att Sverige inte ska stå ensamt. Alla vet att Sverige är helt beroende av militärt stöd i händelse av elände. Det naturliga steget vore därför medlemskap i Nato.

Så varför är Sverige inte med i Nato? Enkelt uttryckt saknas det en majoritet i riksdagen. M, L, C och KD är för medlemskap medan S och ytterkantspartierna V, MP och SD är emot. Ett annat skäl som förs fram är att svenskarna inte vill. Visserligen har opinionen utvecklats i en positiv riktning men ännu är inställningen kluven. Ibland visar opinionsmätningarna på en knapp majoritet för, ibland emot.

Det är kanske inte så konstigt.

I regeringsförklaringen i januari 2019 slog Stefan Löfven fast att den utrikes- och säkerhetspolitiska linjen ligger fast, d v s den militära alliansfriheten. Fastheten består i att Sverige inte ska söka medlemskap i Nato, men samtidigt slog statsministern också fast betydelsen av försvarssamarbeten. Särskilt med Finland ska det utvecklas. Den transatlantiska länken med fokus på USA och Nato ska värnas.

Vad det betyder är inte helt enkelt att förstå. I Dagens Nyheters nyhetsartikel 21/1 om regeringsförklaringen beskrevs doktrinen så här:

”Alliansfriheten innebär att Sverige håller sig neutralt, men inte passivt, för den händelse att en katastrof eller ett angrepp drabbar ett annat land i Norden eller EU. Motsvarande förväntar sig Sverige att dessa länder agerar på samma sätt om vi drabbas, sa Stefan Löfven, i linje med solidaritetsförklaringen.”

Inte ens Sveriges största morgontidning hade alltså pejling på den svenska säkerhetsdoktrinen (först nästan en månad senare uppdaterades artikeln efter att saken uppmärksammats på twitter).

I en SOM-mätning om Nato-medlemskap som gjordes 2015 ställdes även frågan om inställningen till en alliansfri politik syftande till neutralitet i krig, d v s en doktrin som redan var avskriven till förmån för den om militär alliansfrihet. Det visade sig att 60 procent av de tillfrågade var positiva och att detta även gällde 25 procent av dem som förordade ett medlemskap i Nato.

Att SOM-undersökningen ställde en fråga om en doktrin som Sverige övergivit, kan man ju ställa sig etiskt undrande inför. Likväl är svaret förstås intressant. En inte särskilt överraskande slutsats är väl att folk i allmänhet inte har så mycket kunskap om säkerhetspolitik och doktriner, något som understryker hur befängd tanken på en folkomröstning är. Men problematiken har fler bottnar.

I artikeln Sweden and the issue of NATO membership: exploring a public opinion paradox (Journal of Defence Studies 2019:1), tar sig forskarna Karl Ydén, Joakim Berndtsson och Magnus Petersson an den paradox som kom till uttryck i Som-mätningen. Slutsatsen är att folkförvirringen kan ses som ett medvetet resultat av det svenska politiska Nato-narrativet; hur man i politiken har försökt manövrera i det svårmanövrerbara farvattnet traditionell idealistisk utrikespolitik och realpolitiska säkerhetsbehov.

Sak samma kan egentligen sägas om varför Nato-opinionen inte är mer positiv.

I artikeln närmar man sig frågeställningen via sociologen Erving Goffmans distinktion mellan vad som utspelas front stage respektive backstage. Under kalla kriget – och framför allt under Palmes hegemoni – var den idealistiska sidan helt dominerande på scenen. Det ledde till att neutraliteten som fredsgaranti och som en del av den nationella identiteten (eller annorlunda uttryck ”fredsskadan”) befästes.

I verkligheten hade ju Sverige back stage ett nära men hemligt samarbete med Nato-länder och i praktiken skyddades riket av USA:s kärnvapenparaply. Detta allt medan den officiella kritiken haglade och den offentliga debatten präglades av nej till Europa och anti-amerikanism. Försök att försiktigtvis lyfta samarbete med Nato (Hjalmarsson 1959 och Wedén 1968) fördömdes. Det fanns, kort sagt, en avgrund mellan det som utspelade sig front stage i politiken respektiv back stage.

Efter kalla krigets slut har samarbetet med och integrationen i Nato fördjupats och avhemliggjorts. Numera kan Sveriges position bäst – men likväl oklart – beskrivas som de facto-medlem men utan säkerhetsgaranti. Fredskadan består dock. Så också socialdemokraternas behov av att politiskt navigera mellan den gamla sortens idealism och realpolitiken. Avgrunden har krympt men antalet ”övervintrare” inom socialdemokratin – och den därpå följande rädslan för ett sprucket parti – utgör en effektiv bromskloss för att partiet ska ta steget full ut.

Idealismens fokus på fredsbevarande insatser har i den nya tiden övergått till att även omfatta deltagande i fredsframtvingande operationer.1990-talets nya Nato med fokus på internationell krishantering kunde ganska sömlöst fogas in i den idealistiska traditionen. I artikeln påminns även om hur idealistiska argument om till exempel kvinnofrigörelse har använts front stage för att motivera svensk insats under Nato-befäl i Afghanistan. Realpolitiken back stage bottnade i behovet av ökad interoperabilitet, d v s förmåga att strida tillsammans med Natostyrkor.

Och, kan det tilläggas, av att solidariskt delta i hopp om bistånd om Sverige skulle utsättas för ett angrepp.

Med rådande öppenheten är, som artikelförfattarna påpekar, skillnaden mellan vad som sägs, beslutas och görs mindre hycklande, men på sätt och vis skulle jag säga snarare annorlunda.

Försvarsminister Peter Hultqvist talar väl om Nato och regeringens deklarationer betonar vikten av samarbetet med Nato. Samtidigt utesluts medlemskap. Ett nätverk av bilaterala och multilaterala samarbeten är tryggare för Sverige. Hultqvist har till och med talat ned Nato:s förmåga (organisatoriskt tungrott) i sitt försvar för sin egen doktrin. Man ska inte heller göra någon plötslig omsvängning som kan skada stabiliteten i närområdet (d v s Ryssland). Samtidigt är, som artikelförfattarna understryker, beroendet av Nato lika stort som någonsin – och viljan till integration i alliansen tycks omättbar.

Den enda gräns som inte får överträdas är den ansökan som leder till fullvärdigt medlemskap.

I långa stycken låter regeringen som socialdemokraterna alltid har gjort med betoning lagd på en politikens idealistiska sida samtidigt som den (militära) alliansfriheten pryds med Natoflaggan. Man låtsas som om inget har hänt. Som artikelförfattarna konstaterar är det därför inte konstigt att delar av svenska folket tror att alliansfrihet och Natomedlemskap kan förenas. Det är ju just det som regeringen i hög grad ger uttryck för.

Paradoxen är alltså egentligen inte i oförenligheten i opinionen utan snarare den politiska föreställning som Löfven, Wallström och Hultqvist ger front stage.

Författaren är redaktör, författare och ledamot av KKrVA.

av Ulf Henricsson

Det Andrew Wallace skriver är klokt och jag delar i huvudsak hans uppfattning.

Dock glömmer vi alltför ofta bort att för att göra de listigheter Wallace beskriver måste vi kunna genomföra väpnad strid, det vill säga ta livet av en angripare på ett sätt som får denne att tro att vi kan det och kommer att göra det. Därmed inte sagt att vi alltid skall göra det. Härom veckan hörde jag försvarsberedningens ordförande säga att vi bör förbereda oss för att det värsta kan hända – klokt tycker jag!

Det som bekymrar mig är – kan vi verkligen göra det konkreta hantverk som krävs för att utföra de operativa konster Wallace beskriver? De amerikanska Sabre piloternas framgångar berodde ju på att de behärskade sina flygplan, sin stridsteknik och kunde leverera verkan i målet. Kan vi inte det, kan vi göra hur många OODA looper som helst utan att det leder till framgång.

Sedan måste vi också som Wallace skriver vinna folkets förtroende och det gjorde vi bra under den allmänna värnpliktens tid. Så här skriver generalen Sir Michael Rose om soldaterna i den första nordiska bataljonen i Bosnien 1993.

”… the Swedish soldiers were of exceptionally high quality and were well equipped. Although Sweden has not been at war for almost 200 years. It was plain that they had lost nothing of the martial quality that allowed them to dominate northern Europe in the seventeenth century. They could be extremely bloody-minded and always returned fire immediately with their heavy weapons if they were fired upon”.

Sant eller inte – men så tolkades vi av omgivningen och det gjorde i många stycken livet enklare för oss. Viljan att skrämma och trakassera oss minskade påtagligt eftersom det kunde vara farligt.

Hur är det idag? Ett antal år utan värnplikt och nu med en mycket begränsad värnplikt, har den förändrat folkets stöd för väpnat motstånd? Inte så mycket tror jag, däremot tror jag att vår förmåga att uthärda krigets påfrestningar har minskat.

Att vi måste vara oförutsägbara håller jag också med om. För mig är den viktigaste taktiska och operativa grundregeln att överraska motståndaren. En allsidig och flexibel organisation ger de bästa förutsättningarna för det. Men framförallt krävs ett ”mindset” som törs tänka utanför boxen och vågar ta risker för att vi skall lyckas med oförutsägbarheten. Försvarsmaktens ledningsfilosofi – uppdragstaktik – borde lägga grunden för det. Dessvärre känns det som om det fyrkantiga fredstida administrativa regelverket effektivt motarbetar detta och det går inte att växla mellan regelstyrning och uppdragsstyrning över en natt. Då uppdragstaktik är en ledningsfilosofi, inte ett regelverk, krävs det att man uppfostras och kontinuerligt verkar i den miljön.

Teori och praktik måste samspela.

Författaren är överste 1 gr och ledamot av KKrVA.

By Andrew Wallace

The Kingdom of Wu was smaller and inferior to the neighbouring kingdom of Chu. Which gave Wu cause for concern as Wu was a target for Chu and was likely to be invaded. The king of Wu turned to Sun Tzu and gave him command of the army of Wu. After training the army, Sun Tzu did the unthinkable; he invaded Chu. But Sun Tzu didn’t attack the much superior army of Chu. Instead, he attacked lightly, if at all, defended towns in the kingdom of Chu. Manoeuvring from one town to another, striking at will, until the army of Chu was forced to leave its stronghold and seek battle with the army of Wu. When the final engagement was apparently on them, as the army of Chu closed in, Sun Tzu sent part of his army to attack the now defenceless capital city of Chu. In doing so, Sun Tzu forced Chu to surrender.

Another time, another place; T. E. Lawrence commanded a force of irregular Arab cavalry during the First World War. But instead of using that force to engage the Ottoman Turks directly, he used them as small, light, manoeuvrable elements that he then used to strike at the enemy where they were weak. An example of this was his attacks against the Hejaz railway. Relying on speed and mobility he would strike at the railway, quickly withdraw only to quickly strike again at another location. This caused the Ottoman Turks to break up their large strong formations and spread their troops thinly in order to protect the railway. Large numbers of Ottoman Turk troops were tied up in this operation, effectively taking them out of the war.

Manoeuvre?

“Det som gör mig bekymrad är dock att den entusiasm som finns för lättrörliga snabba förband inte resulterar i en beskrivning av hur striden – den egentliga krigsverksamheten – skall gå till. Hur får man verkan i målet samtidigt som man överlever för att kunna göra nästa insats?

Enligt Clausewitz är stridens mål att förinta eller besegra motståndaren och det är svårt att åstadkomma utan vapenverkan.” – Col 1gr. Ulf Henricsson.

Perhaps I misunderstood but that did come over to me as if somewhere the concept of manoeuvre warfare hasn’t been really understood in the Swedish armed forces. It is not just the above, but there have been several things I have read and seen as well as recent experience from an exercise I was on in January that all seem to push me to the same conclusion. I’m not even really sure the author of MSD16 really understood the concept either.

Or to put it another way; what I am seeing is not consistent with my understanding of manoeuvre warfare. Perhaps that is language or a culture problem?

Both of the examples above achieved victory without concentration of effort nor through destroying the enemy in a traditional Clausewitzian way. They begin to answer the question posed by the good colonel 1gr. How do we survive? Well, both Sun Tzu and T. E. Lawrence did it by using a Chinese stratagem called “to entice a tiger from the mountains”.

The examples fit in with how I understand manoeuvre warfare, so perhaps I should explain my understanding?

To start with, to me, manoeuvre warfare is not about manoeuvre. In a way, I think “manoeuvre warfare” is a misnomer.

To say manoeuvre warfare is about manoeuvre is a bit like saying sword fighting is about fighting with swords. Well, yes it is but no, it is not. If you study sword fighting, say longsword fighting as I do, then you will study a lot of techniques to fight with a sword. But that is not the objective. At the end of the day, sword fighting is not about swinging a sword around. It is about sticking the pointy end into someone else before they stick one in you. In other words, sword fighting is about conflict resolution with pointy sticks. All that waving them about is a means to an end.

The same with manoeuvre warfare. All that manoeuvring about is not what manoeuvre warfare is all about; it is a means to an end. It is that end that manoeuvre warfare is all about. So, what is that end?

What if you could achieve the ends without all that waving swords about. Say by sticking your pointy stick in your enemy’s back while they slept?

Mind Games

At this point I would like to bring in US Air Force Colonel John Boyd who made this observation:

“Terrain does not fight wars. Machines don’t fight wars. People do it and they use their minds. So you better understand the people, because if you don’t understand them, you ain’t going to make it, period.”

“Machines don’t fight wars, terrain doesn’t fight wars, people do and they use their what? Minds. So you keep track of that all the time. So if you got their minds, or you get inside the other guy’s mind, you pull his socks down. He gets inside yours, he pulls your socks down.”

– John Boyd, Patterns of Conflict.

And that, to me, captures what manoeuvre warfare is all about; manoeuvre warfare is a mind game. All that manoeuvring about is a means to an end; to get inside your enemy’s mind space.

So, when Sun Tzu defeated the army of Chu, he did so by getting into his enemy’s mind space, causing his enemy to do something he did not want to do. The same for T. E. Lawrence.

As another example we can look at the Russian annexation of the Crimea. There, the Russians managed to capture the peninsula with hardly a shot fired. That was an example of another Chinese stratagem; “to loot a burning house”.  The Russians got inside the Ukrainians’ mind and exploited the political situation to take what they wanted, leaving the Ukrainians virtually paralysed.

We can really sum it up if we look at OODA. The OODA loop was proposed by John Boyd as a way of modelling the thinking process of a person (or even a group). He developed the concept after studying why American Sabre pilots out performed Chinese MIG pilots despite the MIGs being superior planes on paper. He then applied the concept to conflicts throughout history.

It takes time for a person to first Observe what is happening, then to Orientate themselves (which is the really complicated bit) before they can Decide what to do then Act. In a conflict, the one who does the OODA loop first is the one most likely to win. If they can get to Act first, they change the situation, making their enemy’s actions obsolete, and force their enemy back to the Observe part.

If you can get inside your enemy’s mind you change the situation in such a way that the enemy’s understanding of what is happening is no longer relevant. His orders are out of date.

Understanding that leads to understanding manoeuvre warfare isn’t just something for the battlefield. As Sun Tzu says:

“The supreme art of war is to defeat the enemy without fighting.”

Understanding that leads to an understanding of current Russian behaviour and perhaps sheds light on the US withdrawal from Syria and INF. Putin plays the game like a master of Sun Tzu.

So, coming back to the question; how do you get the effect in the target while surviving to be able to make the next effort? You get inside your enemy’s mind space, You use stratagems.

Much of manoeuvre warfare theory can be understood in terms of this mind space idea; mission type orders are a way to act such as to get inside the enemy’s OODA loop. Tempo, is all about right time right place so you get inside the enemy’s OODA loop. Centre of gravity? Isn’t that all about defeat being a psychological phenomena? Doesn’t that mean getting into the enemy’s mind space?

What does that mean as regards small mobile units as opposed to larger brigade size units? To my mind, we need both. Or to be more precise; we need units that can do both. So, brigades that can dissolve into smaller mobile units and then reform into larger units. We need both because we need to be unpredictable. We are not going to get inside the enemy’s OODA loop if we just have one formation, If we just follow the book. It would be like standing in a line with our backs against an object. It won’t take much for an enemy to know how to defeat us.

Flexible units is another way of looking at the ordinary / extraordinary force. A small mobile force could act as an extraordinary force, whereas a more traditional brigade could act as an ordinary force. But what happens if the units change roles? The mobile units form a brigade and the brigade dissolves into mobile units. We would start to become more unpredictable. In doing so, we have the possibility to get inside the enemy’s OODA loop and that is how we survive.

The author is a senior software engineer at cgi in Umeå in artificial intelligence.

av Björn Körlof

När man tar del av regeringens utrikesdeklaration och den efterföljande riksdagsdebatten blir en omständighet mer framträdande än andra; det är bristen på ambition att göra en genuin analys av de komplicerade säkerhetspolitiska problem Sverige står inför. En sådan tydlig brist på analys är när regeringen ger uttryck åt den gängse uppfattningen att Sveriges alliansfrihet ”tjänar oss väl” och att den ”bidrar till stabilitet och säkerhet i Europa”.

Det är inte uteslutet  att regeringen, vid en samlad bedömning av många komplexa faktorer, kan ha stannat vid en rimlig ståndpunkt. Men det är svårt att ta ställning till detta om inte regeringen redovisar vilka faktorer den analyserat och hur de vägts mot varandra vilka sedan lett den fram till den angivna ståndpunkten. Detta är av stor betydelse för att en seriös fortgående offentlig säkerhetspolitisk diskussion skall kunna äga rum. Den har inte minst också stor politisk betydelse för trovärdighet både inåt och utåt.

Kort sagt: varför tjänar oss alliansfriheten väl, eller uttryckt på annat sätt, varför tjänar oss (alltså Sverige som nation) detta vägval bättre än jämfört med en NATO-anslutning, eller en försvarspakt med Finland, vilka väl torde vara de enda realistiska alternativen? Och varför bidrar Sveriges alliansfria hållning till stabilitet och säkerhet i Europa? Underförstått skulle en svensk NATO-anslutning eller en försvarspakt med Finland skapa sämre förutsättningar för stabilitet och säkerhet i Europa?

Finns det en rädsla för att en svensk NATO-anslutning kan leda till ökade säkerhetspolitiska bekymmer för Finland eller de baltiska staterna och en starkt ökad militär spänning i Östersjön framkallad av ryska reaktioner? Och om Sverige och Finland väljer att ingå en försvarspakt nära knuten till NATO, får det negativa konsekvenser för läget i Östersjön eller längs den finsk-ryska gränsen p g a negativa ryska reaktioner på en sådan lösning? Är det sådana, kanske känsliga, faktorer som förestavar den brist på analys som föreligger i utrikesdeklarationen.

Att en regering är försiktig i sina ordval i förhållande till främmande makt är förståeligt, men de ovan angivna riskerna och faktorerna är ändå sådana att de diskuteras i alla möjliga fora av högt renommerade forskare m fl och en överdriven försiktighet kan mot den bakgrunden lätt tolkas som undfallenhet.

Det har ofta framhållits att alliansfriheten skapar förutsättningar för en viss politisk handlingsfrihet i säkerhetspolitiskt brydsamma situationer, alltså att inte med automatik dras in i en militär konflikt. Detta kan ha haft en viss betydelse i den säkerhetspolitiska geografi som var för handen under det kalla kriget. När Norge, Danmark, Tyskland, Polen och de baltiska staterna nu är med i NATO och i praktiken militärt ”grenslar” större delen av Östersjön (och i själva verket grenslar större delen av Skandinavien) liksom tillfartsvägarna dit, är det väl högst tveksamt, kanske rentav illusoriskt, att föreställa sig en större konflikt i detta område som inte med ”automatik” skulle dra in också Sverige. Är denna bedömning riktig kan alliansfriheten i själva verket skapa en mycket farofylld situation. Om osäkerhet uppstår om svenskt agerande i en brydsam situation kan detta i själva verket bli den faktor som utlöser kraftiga militära insatser från olika sidor i syfte att inte komma i efterhand. Säkerhet och stabilitet har inte minst också att göra med förutsebarhet.

Också om Sverige och Finland skulle ingå en försvarspakt utanför NATO uppstår en osäkerhetssituation under ett upptrappat säkerhetspolitiskt läge i Östersjöområdet.

Alla sådana frågeställningar och bedömningar har som sin grundläggande fond en rysk hotbild som de senaste åren trappats upp och där ryska aktiviteter på en mängd olika arenor, inte bara rent militära, blivit alltmer påtagliga.

Det måste därför hållas för sannolikt att ryska reaktioner på en öppen och klargörande diskussion om dessa hotfulla faktorer som bör eller inte bör förändra svensk säkerhetspolitik (t ex NATO-anslutning eller en försvarspakt med Finland) utgör den viktigaste faktorn i den bedömning regeringen gjort och som kan ha tagit sig uttryck i en så omsorgsfull försiktighet. Sådana ryska reaktioner är självfallet högst sannolika och kan ta sig en mängd olika former. Men om det är av oro för ryska reaktioner som inte ens regeringens tydliga analys kan göras, är risken för politisk undfallenhet högst påtaglig.

Det måste naturligtvis stå klart även för den ryska ledningen, att det är de ryska militära aktiviteterna i Georgien, på Krim och i Ukraina, de fortgående påverkanskampanjerna etc som utlöser oron i grannländer som Sverige, Finland m fl och som lett till ökad militär rustning. Det måste också stå klart för den ryska ledningen att ju mer landet ägnar sig åt hotfull politik mot omvärlden (inklusive Sverige) desto mer kommer folkopinionen att sträva efter ökad säkerhetspolitisk trygghet genom att prioritera val av allianser med dem vi närmast samarbetar med, något som naturligtvis påverkar dessa länders säkerhetspolitik i för Ryssland ogynnsam riktning.

Det är sådana nu redovisade analyser och resultaten av dem som regeringen bör vara mer öppen med och som bör ligga till grund för vår säkerhetspolitiska diskussion tiden framöver.

Och inte minst bör regeringen signalera till Moskva att en fortsatt hotfull rysk attityd mot Östersjöområdet och fortsatta påverkanskampanjer riktade mot oss kommer att förskjuta svensk opinion i alltmer NATO-vänlig riktning.

Författaren är f d generaldirektör, riksdagsledamot och reservofficer. Han är ledamot av KKrVA.

av Mats Bergquist

 
Det påpekas inte sällan att Storbritanniens förhållande till Europa alltid varit ambivalent. Under i alla fall de senaste 300 åren har man i London fört en debatt om landets primära intressen återfunnits på kontinenten eller på den globala scenen. I tider då det brittiska imperiet, särskilt under 1800-talet, var den dominerande stormakten kunde man ha råd med att följa båda linjerna. Men det fanns alltid en tyngdpunkt i utrikespolitiken. Det gällde att se till att Europa inte dominerades av någon makt som kunde hota England och dess världsomspännande besittningar. Under 1700-talet och de första decennierna av 1800-talet var det Frankrike som var hotet, mot slutet av 1800-talet, efter ett relativt fridsamt sekel, det vilhelminska Tyskland och en bit in på 1900-talet först Hitlers Tyskland och sedan Stalins Sovjet.

Den kände brittiske historikern Niall Ferguson menar i sin ”The Pity of War” att första världskriget egentligen var onödigt eftersom utvecklingen ändå med EU slutade med tysk dominans. Det var dock andra skäl än risken för att någon uppstigande stormakt skulle leda kontinenten som 1961 förmådde den dåvarande premiärministern Harold Macmillan att söka medlemskap i EEC, som det då hette. Det förenade kungariket var efter den dyrbara segern i andra världskriget utmattat men (efter 1951) åter regerat av de konservativa med tydliga imperiella reflexer. Den gamle viktorianen Macmillan kände dock efter det snöpliga Suezäventyret 1956 och den fortsatt skakiga brittiska ekonomin av ”the winds of change”. Landets framtid kanske ändå fanns som ett ledande europeiskt land; hans efterträdare Harold Wilson ville avsluta kapitlet ”East of Suez” och satsa på modernisering och ”the white heat of technology”. General de Gaulle ville emellertid inte släppa in britterna i den kontinentala organisationen och sade nej både 1963 och 1967. Efter generalens frånfälle och under den mest proeuropeiska regering Storbritannien någonsin haft, Edward Heaths 1970-1974, kom dock landet till slut 1973 med i EEC. Sedan regeringen fallit 1974 ordnade den nya labourregeringen, i enlighet med sitt vallöfte, en folkomröstning som resulterade i att 67 % röstade för att stanna kvar i gemenskapen.

Det brittiska engagemanget i Europas affärer har alltså, delvis som en följd av utvecklingen på andra sidan kanalen, växlat med perioder av huvudsakligen globala intressen. En del av dem som nu förordar Brexit företräder en nostalgisk känsla för att det måste vara möjligt för deras land att kasta loss från EU och, med stöd av en öppen ekonomi och finanssektorn, vara en oberoende global spelare vid sidan av EU. De som helst vill stanna i unionen eller i alla fall ha så nära relationer som möjligt med denna sammananslutning anser att Storbritanniens globala era är förbi och att nostalgiska känslor bara lägger hinder i vägen för landets utveckling.

Ännu vet vi inte riktigt hur den dramatiska process som inleddes med folkomröstningen den 23 juni 2016 skall sluta. Men det är uppenbart att ett brittiskt utträde ur EU kommer att få också säkerhetspolitiska konsekvenser. Britterna har aldrig – liksom vårt land – tillhört de som velat påskynda EU:s utveckling på det säkerhets- och försvarspolitiska fältet. Tvärtom har man alltid betonat NATO:s primat när det gällt territorialförsvaret. Denna grundlinje låg bakom den överenskommelse som premiärministrarna Tony Blair och Jacques Chirac träffade 1998 i St. Malo och vars kanske viktigaste politiska element var upplösningen av WEU, Västeuropeiska unionen, bildad 1948 före NATO och av särskilt fransmännen betraktad som ett slags ”reservallians” för den dag de transatlantiska banden skulle försvagas. Nu när Donald Trump ofta vädrar sitt missnöje med sina allierade i Europa, kanske en och annan, särskilt i Frankrike, beklagar att WEU inte finns kvar. Det utökade bilaterala försvarssamarbetet mellan Paris och London som inleddes med St Maloöverenskommelsen, lär båda länderna, oavsett Brexit, vara angelägna att fortsätta med.

Även om Storbritannien således inte varit särskilt aktivt när det gällt att utveckla EU:s försvarspolitiska dimension, har London ändå haft ett betydande inflytande på detta fält. De brittiska försvarsutgifterna har på senare år, till följd av den konservativa regeringen Camerons (2010-2016) hårda besparingspolitik, sjunkit under NATO:s tvåprocentsmål när det gäller försvarsutgifternas andel av BNP. Målsättningen är dock att, nu när man övergett dåvarande finansministern Osbornes modell, åter nå det mål ännu bara en minoritet av NATO:s medlemsländer, trots den amerikanske presidentens högljudda klagomål, kan åberopa. Men Frankrike och Storbritannien förblir ännu Europas starkaste militärmakter med en visserligen reducerad men dock expeditionär kapacitet. Tyskland har trots ett ökat satsande på försvaret en lång väg att gå. Och det politiska stödet för försvarsmakten förblir mycket svagare än i Storbritannien och Frankrike. Och som unionens enda kärnvapenmakter har dessa båda länder en särskild tyngd. De kan berömma sig av att ha en egen strategisk kultur.

Det är således sannolikt att unionen med Storbritanniens sannolika utträde kommer att tappa specifik säkerhetspolitisk vikt. Under förhandlingarna om utträdesavtalet har någon gång premiärminister Theresa May rätt diskret refererat till detta brittiska förhandlingskort, vilket då genast på en del håll i Bryssel betecknats som utpressning. Sannolikt har de i de flesta EU-länder – givetvis också Sverige – låga försvarsutgifterna lett till dåligt samvete och till att man inte vill bli påmind om att britternas på detta område – i alla fall relativt – starka position. Det är mot denna bakgrund en smula anmärkningsvärt att utträdet också skulle medföra att Storbritannien måste lämna det gemensamma satellitspaningssystemet Galileo. Det förefaller som principerna här på EU-håll tagit över det sunda förnuftet. På detta område och med tanke på landets signalspaningskapacitet och medlemskap i kvintetten ”Five eyes” (USA, Canada, Storbritannien, Australien och Nya Zeeland) borde EU vara angeläget om ett fortsatt nära samarbete med Londonregeringen.

Efter Donald Trumps uttalanden om NATO, att USA inte längre vill stå för en så stor del av notan och att man har blivit lurat av sina allierade, har den europeiska försvarsdimensionen föga förvånande åter fått nytt liv i debatten. Angela Merkel har flera gånger offentligt betonat att det nu vore uppenbart att européerna i betydligt högre grad måste lita till sig själva. Detta har ju alltsedan de Gaulle också varit ett franskt tema och lett till ett nytt franskt initiativ, ännu dock opreciserat. Ännu diskuterar endast få tanken på en europeisk armé. Den förstärkta försvarsdimensionen handlar om förbättrad krishantering och materielsamarbete och är långt ifrån NATO:s art 5. I den nyligen (22 januari) antagna s k Aachendeklarationen har Emanuel Macron och Angela Merkel ånyo betonat vikten av försvarssamarbetet de båda länderna emellan och förbundit sig att upprätta ett gemensamt säkerhetspolitiskt råd.

Även om Brexit och farhågor om den amerikanska politikens inriktning leder till en viss europeisk omorientering och incitament att agera när det gäller den egna säkerheten innebär britternas uttåg en försvagning av EU:s säkerhetspolitiska vikt. Det finns emellertid de som menar att Brexit också innebär möjligheter till ökat försvarssamarbete när man inte längre har Storbritannien som släpankare. Britterna kommer säkert också därför att vara angelägna om att bygga upp institutionella band med Bryssel. Det brittiska förslaget om en ”Joint Expeditionary Force” kan ses i detta ljus. Men i valet mellan den transatlantiska länken och den europeiska kommer man i London säkert även i fortsättningen att lägga tyngdpunkten vid den förra. Man hoppas att epoken Trump är ett hack i utvecklingen och att synen i Washington på värdet av särskilt NATO-alliansen men också det bilaterala militära samarbetet med USA även fortsättningsvis skall konstituera något av ett ”special relationship”.

Det finns således en risk att det brittiska utträdet på det säkerhetspolitiska området kommer att försvaga både EU och Storbritannien. I London inser många att den tyngd som EU, i alla fall på det ekonomiska området har och som på den globala scenen ger en allmän politisk porté, kommer att allvarligt naggas i kanten.

Britterna kommer även fortsättningsvis att hålla distans till europeiska tankar på att bygga upp en egen territorialförsvarskapacitet. Frågan är alltså om Brexit kan generera en större beredvillighet i de kontinentala medlemsstaterna än tidigare att bidra till ett gemensamt territorialförsvar. Många menar ju att den enorma fördyring som försvarsmaterielen undergått tvingar fram ett närmare samarbete. Men Brexit skulle lika väl kunna bidra till en ännu mera tydlig tendens att på vissa håll satsa än mera på en ”bandwagon”-modell visavis Ryssland. Flera EU-länder, Italien, Ungern, Tjeckien, Slovakien, Grekland främst, tycks idag vara mera intresserade av att ha goda relationer med Putins Ryssland än upprätthållandet av en gemensam maktbalanspolitik visavis Moskva. Faran är förstås att sådana tendenser kommer att förstärkas med Det förenade kungarikets utträde ur EU. De större länder i unionen som idag tydligast betonar vikten av att balansera och hålla distansen till Ryssland är Storbritannien och Polen. I ett EU utan Det förenade kungariket blir Polens nästan enda allierade de baltiska staterna. Finland kombinerar – av lättförståeliga skäl – om paradoxen tillåts, en alliansfri militär maktbalanspolitik med en kontinuerlig dialog med Moskva.

Det är kanske sannolikt att EU, trots de mycket blandade erfarenheterna av vissa tidigare Warszawapaktstaters medlemskap, efter en paus och oavsett Brexit fortsätter på utvidgningens väg. Aktuella kandidater är flera Balkanländer, som kanske inte nu kan möta EU:s kriterier för medlemskap men ändå kan komma att släppas in. Det är helt enkelt, anser många, lättare att söka påverka dem innanför EU än utanför. Detta är dock en diskutabel tes med tanke på att somliga EU-stater väl inne i unionen kan blockera beslut som just skulle rikta sig mot deras bristande accept av grundläggande kriterier.

Unionen kan således komma att utvidgas i sydöst och öst (Moldavien, Ukraina) medan man i alla fall försvagar en central länk västerut. Frankrike blir då EU:s västliga utpost och unionen förskjuts österut. Detta är givetvis av betydelse för vilken karaktär som unionen kan komma att få och, framför allt, hur den kommer att förhålla sig till Moskva. Här man kanske se den s k nya Hansan, en informell allians mellan ett antal nordeuropeiska länder, inklusive Sverige, Finland och de baltiska staterna, inte bara i Storbritanniens frånvaro som värnare av frihandel utan också en politisk gruppering ägnad åt att betona EU:s kärnvärden om demokrati, mänskliga rättigheter, det lagbundna samhället, tryckfrihet m m.

Det är ganska anmärkningsvärt att aspekter som dessa på Brexit, av allt som skrivits om ämnet inte tycks ha diskuterats under förhandlingarna. De borde annars kontinuerligt ha svävat över Bryssel. Men med tanke på förhandlingarnas komplexa natur var de 27 övriga EU-länderna säkert tvungna att koncentrera sig på legala och andra mera omedelbara aspekter på Brexit. De säkerhetspolitiska dimensionerna kan komma att spela en större roll i diskussionen om det framtida förhållandet mellan UK och EU. Då kommer rimligen också upp vad utträdet kan betyda för USA. Donald Trump tycker utifrån sin ideologiska färgläggning att det är bra att Brexit sker, men detta är med all sannolikhet en uppfattning som inte delas inom större delen av det säkerhetspolitiska etablissemanget i Washington. Där har man ju under hela efterkrigstiden stött den europeiska integrationsprocessen och att Storbritannien skulle delta i densamma. Utanför EU får London en helt annan roll, kanske som om parallellen tillåts, ett europeiskt Australien?

Författaren är ambassadör, docent och ledamot av KKrVA.

av Ulf Henricsson

Per Blomqvist och jag är helt överens om att Sverige inte ensamt kan strida mot en stormakt. Därför har vi solidaritetsförklaringen som säger att vi skall göra det tillsammans med andra. Det bästa tycker jag då är att ansluta oss till NATO. Eftersom det för närvarande inte är politiskt möjligt får vi förlita oss på solidaritetsförklaringen och våra olika bilaterala avtal.

Vill man samarbeta med andra är det en stor fördel att ha lika förbandsstrukturer och operativa mål. I vår omgivning är det brigadstrukturen som är norm, även i Ryssland. Eftersom försvaret i första hand skall vara fredsbevarande bör vi fråga oss vad Ryssland har mest respekt för? Det svaret finns inte hos oss utan i Moskva. Min egen uppfattning är att en motståndare som kan föra en markstrid med ”kombinerade vapen” (direkt riktad och indirekt eld, luftvärn, minor och övriga fältarbeten) inger mer respekt. Brigadstrukturen kan dessutom brytas ned i lägre förband om vi skulle tvingas till det. Tvärtom är inte möjligt.

Strid med små enheter har ju inte visat sig så effektivt i de konflikter vi ser idag. Att de trots allt har verkan beror ju främst på att stormakterna inte sätter in de resurser som skulle avgöra krigen. Att små enheter inte skulle angripas för att det är för dyrt motsägs ju också i dessa konflikter eftersom stormakternas insatser till stor del består av flyg med styrda vapen och avancerade sensorer.

Det som gör mig bekymrad är dock att den entusiasm som finns för lättrörliga snabba förband inte resulterar i en beskrivning av hur striden – den egentliga krigsverksamheten – skall gå till. Hur får man verkan i målet samtidigt som man överlever för att kunna göra nästa insats?

Enligt Clausewitz är stridens mål att förinta eller besegra motståndaren och det är svårt att åstadkomma utan vapenverkan. Jag får intryck av att den ”strategiska pausen” högst avsevärt minskat kunskapen om strid med kombinerade vapen. Hur går övergången från förflyttning till strid till – utan att man förlorar all tid man eventuellt tjänat in på en snabbare förflyttning. Hur hittar man bra stridsställningar med rimligt skydd. Jag och andra som sett IB 77 och NB 85 försöka genomföra detta konststycke väntar med spänning på en beskrivning av metoden.

Författaren är överste 1 gr och ledamot av KKrVA.

av Per Blomqvist

Ledamoten Ulf Henricsson skriver på akademins blogg den 24/1 : ”Flera officerare jag pratat med har stor tilltro till lätta och snabba förband – ingen av dem har på ett trovärdigt sätt förklarat hur man får en tung mekaniserad motståndare gripbar …” Svaret är minor och fältarbeten, menar Henricsson.

Javisst, minor är bra! Och utmärkt att ”flera officerare har stor tilltro till lätta och snabba förband”, som kan ge ett krigsavhållande försvar. Jag fäster mig vid Henricssons göra ”motståndaren gripbar”. Att möta en stormakt i duellstrid är inte realistiskt. Stormakten bekämpar och väljer snabbt områden.

Raimo Jakola har under decennier följt hur USA/Nato och Ryssland har utvecklat medel för preventiv krigföring och ta för dem vitala områden. Sverige kan vara ett sådant område.

Jakola har visat med inlägg på akademins blogg att oavsett angripare kan denne i krigsöppningen med robotar av olika slag slå ut brigader, avancerat robotluftvärn m m. Återigen, Sverige kan omöjligt föra duellstrid mot en stormakt. Jakola menar att strid över ytan ska föras med mindre jägarförband.

Stormakten har en huvudmotståndare och önskar snabba avgöranden i sekundära områden. Henricssons göra ”motståndaren gripbar” blir då viktigt för de små enheterna. Angriparen ska göras gripbar, styras och förhandsläge skapas i av oss valda områden.

Redan i mitten av 1950-talet tänkte och övade Sverige markstrid över ytan mot en stormakt. Ett koncept från Frankrike inhämtades som förebild. Motoriserade spaningsförband infördes för att snabbt fastställa luftlandsättningar och fientlig verkan av kärnladdningar. Pansar, luftvärn och helikoptrar skulle tillföras dessa spaningsförband. Så blev det inte. Men övningar genomfördes under ett par decennier över hela Sveriges territorium. Spaningsförbanden och metoden visade sig vara mycket effektiv.

Sverige bör organisera små lättrörliga pansarade spaningsenheter, med lättrörligt robotluftvärn, drönare m m, spriddda över ytan för att tillsammans med jägarförbanden göra ”angriparen gripbar”. Små enheter bedöms inte vara kostnadseffektiva att bekämpa. I gynnsamma fall kan små enheter även samlas och slå mot motståndarens mjukare enheter.

Vår militära styrka med beredskap ska finnas i folket över hela vårt markterritorium mot krig för fred. Angriparen ska redan vid planerigsbordet veta att han i Sverige kan förlora tid, tvingas binda stridskrafter för skydd och kan få förluster över tiden.

Författaren är överste 1 gr och ledamot av KKrVA.