Sökresultat för ”org ny” – Sida 74

Långräckviddig bekämpning

Den här veckan präglas av diskussion om fjärrbekämpning och morgonen inleddes med att läsa om regeringens önskan att anskaffa kryssningsrobot. Jag saknar dock en del i diskussionen, vi har sett en viss teknisk diskussion på Twitter, vi har sett diskussioner kopplade till luftmaktsteori men vi har ännu inte diskuterat organisation och haft en grundelementsdiskussion.

Redan de gamla grekerna, eller nåja sedan vi kunde börja använda aerodyner praktiskt har man insett att luftstridskrafter ska ledas centralt för att få så hög effekt som möjligt. Uppdragstaktiken fungerar i ett fåtal fall längst ut på linan och av dessa fall så är det flesta fallen att se som konstutövande såsom improviserad isdans och parsimning. Ska vi däremot få effekt i målet gäller det att cirkusdirektören har koll på när sälarna spelar så att det inte krockar med clownernas uppträdande och uppvisningen i de romerska ringarna.

För att få rätt verkan i markmålet måste först jaktsvepet trycka bort eventuella försvarande flygplan, därefter måste SEAD/DEAD-roten/gruppen fälla bombkapslar (som vi inte har) eller skjuta HARM/ALARM (som vi inte heller har) mot det lätta luftvärn som skyddar bron i övre Norrland så att anfallsroten/gruppen kan skjuta Robot75 (som vi också saknar) eller fälla laserstyrd bomb (som vi har) och antingen själva belysa eller låta dom bombkapselfällande kamraterna belysa målet åt de som fäller. I det senare fallet krävs en noggrann samordning i tid och rum för att kunna nå verkan i bron. Att fälla vår stackars GBU-49 på GPS-koordinater är svårt då den tänkta fienden med största sannolikhet redan har störsändare för GPS och den ringa stridsdelen i bomben kräver direktträff i brons vitala delar för att förstöra den.

Jag har i detta korta exempel belyst vikten av dels samordning mellan de olika rollerna för att genomföra ett attackuppdrag enligt: FOI, ”Flygattackmot markmål”, Rapportnummer: (FOA-R–98-00955-201) och dels den materiel som krävs för att kunna genomföra detta. Vi ser att nyckeln för att framgångsrikt kunna nå målet med våra vapen är att verkansdelarna ska kunna överleva fram till målet. Här gjorde vi det genom att hålla det fientliga jaktskyddet stången, vi förstörde det fientliga luftvärnet och vi kunde då nå målet med våra vapens räckvidd. Vilka var utmaningarna?

Först så ska vi planera för uppdraget, räknar vi med att tre grupper (en grupp är fyra flygplan) ska genomföra uppdraget så historiskt sett med BAS 90 så har vi startat ifrån tre baser och med tanke på att inriktningsbeslutet ifrån 2009 reducerade stridsflygdivisionerna till 75% av sin ursprungliga storlek så får vi räkna med att behöva starta ifrån minst tre baser. Var ska det här uppdraget planeras? Vid en vald bas med personal som är dimensionerad för att stödja en halv till en division? Hur ska personalen vid den basen kunna veta de andra flygbasernas status? Vilka baser kan ladda, tanka och skicka en grupp var? Vi ser alltså att den stab som också kan taktisera med basernas förmågor och funktioner också bör planera för uppdraget och delge baserna med vad och vilken tid flygplanen ska vara färdigladdade och starta.

Skulle vi anta att vårt mål ligger i Slite hamn och är mer välförsvarat skulle vi kunna tänka oss att vår obefintliga bombkapsel och likaledes obefintliga Robot75 är otillräckliga för att komma igenom luftförsvaret. Vi behöver alltså ett fjärrstridsmedel som medger att skott avlossas på säkert avstånd och att robotarna genom uppträdande och egenskydd kan nå fram till målet. För det första måste vi se till att luftförsvaret får svårt att upptäcka våra robotar, det kan lämpligast göras med att skjuta några ADM-160MALDeller liknande robotar i lämplig formation kring våra fjärrstridsmedel. Därefter kan vi också låta våra fjärrstridsmedel bära egna motmedel som fälls/skjuts ut vid hot mot roboten. Även om vi varken har långräckviddiga attackrobotar eller MALD så inser vi att vi måste planera ett sådant här uppdrag men var ska ett sådant här uppdrag planeras? MALD skjuts ifrån flygplan, men som principdiskussion så kan vi lika gärna ha ett markbaserat markrobotförband som ska skjuta verkansrobotar ifrån Oxelösund och vi vill ha en grupp Gripen som skjuter robotar söderifrån. I det här exemplet accentueras behovet av en central uppdragsplaneringsfunktion.

I ett tredje exempel så kan vi tänka oss att slå emot fartyg som lastas i en hamn i Kaliningrad. Fortfarande samma princip men svårare omgivning med bättre luftvärn. Ska vi skjuta ifrån land, ifrån flygplan, kanske korvett i Östersjön eller kanske ifrån alla tre olika arenorna? Ska ett markförbands underrättelsefunktion planera för detta uppdrag? Naturligtvis inte, det är en central uppgift att samordna elden i tid och rum.

Skulle vi i de två senare exemplen välja att anfalla med våra SDB eller GBU-12/49? Kan vi ha laserbelysning eller fullgod GPS-funktion? Kan våra flygplan för några hundra miljoner överleva för att leverera bomber för en halv miljon per styck i målet? Alexanderhugget här är kryssningsrobot, en kryssningsrobot kostar som ett tjugotal bomber men fortfarande bråkdelar av ett flygplan och det investerade värdet i form av en pilot. Det finns fördelar med att samordna inköp av stridsmedel mellan olika försvarsgrenar och länder och det finns fördelar med att sprida så olika vapen som möjligt för att försvåra för fienden att försvara sig. En möjlighet är att låta spridningen ske inom länderna så att vi har en markrobot, en flygrobot och en sjörobot inom varje land. Finland som opererar med F-18 kan använda Taurus genom att Spanien redan har stått för dessa integrationskostnader, I Sverige har vi en flygintegration av Taurus på Gripen C/D. I våra länders marin så har vi vana att använda RBS15, en lösning är att tillsammans anskaffa robotar som klarar både sjö och markmål.

Vi måste också skaffa kompetens och stödsystem att centralt kunna planera dessa uppdrag. Både för flygplan och robot. Stödsystemet för Taurus medger att ett uppdrag planeras för maximal verkan och överlevnad av roboten inom en tidsrymd av 15 minuter. Historiskt hade vi i Sverige för luftförsvar av Sverige decentraliserat den ledningen. Attackeskadern, ÖB.s klubba skulle kunna starta ifrån flera baser utan radiosamband, kraftsamla i luften och anfalla målet samordnat i tid och rum, var en central funktion som planerades och till viss del luftledes centralt.

I all attackplanering och därmed val av mål (Targeting i USA) måste vi också anskaffa kunskap om de tänkbara målens beskaffenhet, vi måste också förstå våra vapens förmågor att verka mot dessa olika mål och vi måste också kunna förstå hur vi ska kunna ta oss fram till dessa mål, m.m. Den här planeringsprocessen kan man läsa mer om i ”Weaponeering and allocation”.

Kryssningsrobot till flygvapnet är inte bara att köpa robotar och integration för att använda dessa ifrån flygplan utan det är ett helt koncept med många ingående delar. För att få högsta möjliga effekt till lägsta möjliga kostnad måste vi se detta som ett system där funktioner på både markarenan och sjöarenan ska vara delar av detta system.

J.K Nilsson

Svenska kryssningsrobotar – Ett djävulens påfund?

Dagens stora försvarspolitiska fråga har varit om Sverige ska skaffa sig kryssningsrobotar till våra stridsflygplan, något som jag delvis fick kommentera i Lunchekot: Ljudklipp längst upp på sidan. Egentligen är uppståndelsen märklig ur tre aspekter: 1. Vi har redan kryssningsrobotar! RBS 15 som är en korträckviddig sjömålsrobot i olika varianter har funnits operativt sedan lång […]

I Krimkrisens Skugga Del 3 – Storm i ett halvfullt glas

Sammanfattning

Den Ukrainska krisen fortsätter trots samtalen i Genève. Krisen kommer bedömt även eskalera dels utifrån vad man kan tyda av ryska uttalanden och utifrån att Ryssland vidtar åtgärder för att skydda sina företag. Dels utifrån att NATO nu även påbörjat sin förstärkning av dess östra flank, de Baltiska staterna samt Polen, samt att västländerna verkar vara beredd att genomföra ytterligare sanktioner. Krisen kommer bedömt allvarligt påverka säkerhetssituationen på kort sikt i Östersjöregionen och på lång sikt ha en negativ inverkan i Östersjöregionen. En högre grad av ökad militär aktivitet från båda parterna, Ryssland och Nato, kommer ske och därmed även en ökad risk för incidenter i vårt närområde.

Analys

Allmänt.När det framförhandla vapenstillestånd mellan den styrande övergångsregeringen i Ukraina och de pro ryska grupperingarna i östra Ukraina nu har upphört att gälla går den Ukrainska krisen in i en ny fas. Dels utifrån att konflikten i Ukraina fortsätter dels utifrån att NATO åtgärdsplan för att förstärka försvaret av alliansen östliga stater har påbörjats.

Vad avser konfliktens fortsättning har Ryssland gjort det än tydligare, främst genom Utrikesminister Sergei Lavrov, att om Ryska intressen påverkas i Ukraina, skall ses som den rysktalande delen i östra Ukraina, så är man beredd att med vapenmakt gå in och påverka situationen. Likväl har man vidtagit åtgärder för att minska skadeverkningarna av ytterligare sanktioner, bör ses som att man är beredd att eskalera konflikten ytterligare några steg för att nå det mål man har, som kan påverka ryska företag.

Krisen kommer tydligt påverka vårt närområde och främst Östersjöregionen. Detta område är intressant ur två hänseenden dels passerar den ryska gasledningen, Nord Stream, genom Östersjön. Dels skall denna gasledning skyddas av den ryska Östersjöflottan. Likväl förflyttas en stor mängd Ryska varor genom Östersjön vilket ytterligare förstärker dess ekonomiska tyngdpunkt. Detta gör att området har ett tydligt ryskt säkerhetspolitiskt intresse. Således var det för Ryssland redan innan krisen i Ukraina ett säkerhetspolitiskt tyngdpunkts område. Med den aktuella krisen accentueras detta tyngdpunkts område än tydligare vid ökad militär aktivitet från en annan part dvs i detta hänseende NATO.

NATO.Utifrån Rysslands agerande dels under Krimkrisen dels under den nuvarande krisen i östra Ukraina har NATO vidtagit ett antal åtgärder. Åtgärderna syftar främst för att stärka de åtaganden som krävs utifrån det kollektiva självförsvaret enligt artikel 5. NATO har framhävt att man kommer genomföra förstärkningar till de områden som känner sig hotad i dagsläget av Rysslands agerande mot Ukraina.

NATO tar den nuvarande säkerhetspolitiska utvecklingen på största allvar, likväl ser man troligtvis att den negativa utvecklingen kommer fortsätta på sikt, man ser dels till den nuvarande situationen dels på längre sikt hur man skall uppfylla de krav som organisationen har på sig. Detta görs genom att man genomför aktiva åtgärder under 2014, hur dessa skall fortsätta under 2015 samt vilket agerande man skall ha på än längre sikt.

Dessa åtgärder omfattar dels truppförstärkningar till Ryssland angränsande medlemsstater dels förstärkningar i staber för att påskynda planeringsarbeten bl a inom ramen för artikel 5, vilket uppstått som en konsekvens av den förändrade säkerhetspolitiska situationen. Likväl påtalas behovet av flera och större övningar inom ramen för artikel 5.

NATO gör en tydlig omriktning av sin verksamhet dels som ett led i minskningarna av dess internationella operationer dels som en följd av den säkerhetspolitiska utvecklingen. Fokus kommer således ej längre vara internationella insatser inom ramen för ett FN mandat utan en tydlig återgång kommer sker till det alliansen i grunden skapades för dvs det kollektiva självförsvaret. Detta i sig kommer även göra Sveriges situation något prekär, vi kommer vara mer utanför än med.

Till det nu tydligare utanförskap som kommer uppstå måste man även ta hänsyn till NATO generalsekreterares, Anders Fogh Rasmussen, uttalande vid folk och försvars rikskonferens i Sälen 2013. Då han tydligt klargjorde att antingen är man med i NATO, vilket gör att man kan ta del av det NATO erbjuder, eller så är man inte med, då kan man inte påräkna att man får ta del av det NATO erbjuder. Något som även USA President Barack Obama har belyst.

President Barack Obama uttalade sig, den 26 mars 2014, att det ej var på tal om ett NATO medlemskap för Ukraina eller Georgien i dagsläget. Likväl har man ej några omedelbara planer på en utökning av medlemsländer till NATO. Han ansåg även att Krimkrisen var ett tydligt tecken på att de Europeiska länderna nu måste öka sina försvarsutgifter. Detta för att NATO dels skall fungera som en effektiv organisation dels ha en avskräckande effekt.

Den största säkerhetspolitiska aktören i vårt närområde, NATO, genomför således en klar och tydlig omriktning mot vad de uppfattar som ett tydligt hot från Ryssland. Denna omriktning är även långsiktig, vilket innebär man anser att Ryssland kommer kvarstå som ett hot även efter krisen i östra Ukraina är överspelad, samt att denna hotbild kommer kvarstå under en längre tid, således är det ej några åtgärder man genomför i stundens heta för att uppfylla alliansens krav.

En mycket trolig händelseutveckling är att NATO kommer minska sina övningar inom ramen för t ex Partnerskap för fred (PfP) till förmån för övningar inom ramen för artikel 5. Vilket i sig är naturligt man kan inte ha både och, kostnad blir helt enkelt för hög då, varvid man prioriterar det alliansen i grunden är till för.

Likväl blir Sveriges situation mycket prekär när man genomfört en tydlig ominriktning av hela Försvarsmakten mot internationella insatser, i samverkan med andra säkerhetspolitiska aktörer, på bekostnad av en tydlig nedgång kring förmågan att föra högintensiv väpnad strid mot en hög teknologisk motståndare inom ramen för territoriellt försvar. NATO kommer betydligt snabbare kunna ominrikta sina medlemsstater mot traditionell väpnad strid kontra vad Sverige kommer göra i och med att Sverige måste göra det själv och inte i samarbete med någon annan som militärt alliansfri stat.

Ryssland.Den nuvarande bilden i Ryssland är att NATO kommer öka sin truppnärvaro markant längs Rysslands gränser på kort sikt likväl kommer NATO på lång sikt att etablera fler baser för att permanent kunna inkvartera trupp längs Rysslands gränser. Vad som måste beaktas kring denna beskrivning är att det troligtvis är de Baltiska staterna samt Polen som åsyftas från ryskt håll.

Likväl anser man att NATO försöker skapa en spricka mellan Ryssland och dess allierade dels enskilda länder dels inom CSTO. Detta genomförs med att utsätta staterna för moraliska påtryckningar och genom att övertyga de ledande politikerna samt befolkningen att det Ryssland genomför är omoraliskt. Likväl anser man att NATO försvarssamarbete (bör tolkas som t ex PfP) är ett led i detta.

Även en tydlig varning kring en utvidgning av NATO har framförts, President Vladimir Putins talesman Dmitrij Peskov uttalade sig om att hela den Europeiska säkerhetsstrukturen kan sättas ur spel vid en fortsatt utvidgning, likväl anser man att det samarbete som nu frysts mellan NATO och Ryssland enbart gynnat NATO och Ryssland har ej fått något gehör för sina åsikter i det dvs att samarbetet nu upphört är ingen förlust för Ryssland.

Rysslands utrikesminister, Sergei Lavrov, har bl a sagt att NATO använder dels Krimkrisen dels krisen i östra Ukraina som en förevändning att ena medlemsstaterna mot ett fiktivt hot från Ryssland och isolera Ryssland från omvärlden. Likväl anser Lavrov att NATO har en dubbelmoral då de å ena sidan godtar en statsledning som kommit till makten genom en kupp men å andra sidan ej godtar folkomröstningen kring Krimhalvön.

Rysslands vice försvarsminister, Anatoly Antonov, har även uttalat sig kring ryska förband runt Ukrainas gräns samt storleken på dessa, han menar på att detta är ett led i informationskrigföring mot Ryssland. Likväl förbereder sig Ryssland inte för något övertagande av Ukraina utan dess förband genomför rutin verksamhet och vanlig övningsverksamhet.

Rysslands vice premiärminister, Dmitry Rogozin, har bl a sagt att USA och NATO har kommit med öppna hot mot Ryssland kring den pågående krisen i Ukraina. Detta skall enligt honom tydligt visa på behovet av den pågående moderniseringen av de väpnade styrkorna likväl den fortsatta upprustningen och reformeringen av dem.

CSTO generalsekreterare, Nikolai Bordyuzha, delar även åsikten att det är utländska krafter som försöker skapa en spricka mellan CSTO länderna och mellan Ukraina och dess grannländer. Han beskriver även hur dessa krafter hade upprättat träningsläger i Ukraina och drivit dessa under flera års tid, vilket möjliggjort den revolt som skett i Ukraina och därmed skapat dels Krimkrisen dels krisen i östra Ukraina.

Den bild som förmedlas innebär i stora drag att situationen i Ukraina har uppstått pga att västliga krafter försöker skapa en spricka mellan Ryssland och dess angränsande länder. Detta skall även ha pågått under en längre tid, således det man säger är att väst destabiliserar situationen i Ryssland med dess angränsande stater för att själva kunna dra vinning av den. Många politiker, varav vissa har haft eller har en hög beslutsfattande position, i de forna Sovjetiska satellitstaterna har öppet under de senaste månaderna delat och berättat denna åsikt kring hur krisen i Ukraina har uppstått.

Denna sinnesbild är dock ej ny, den har förmedlats under en längre tid, t ex den instiftade ”agentlagen” för att försvåra och i många fall förhindra att utländska ickestatliga organisationer (oftast organisationer som arbetar med rättssäkerhet eller mänskliga rättigheter) skall kunna genomföra sitt arbete i Ryssland, är ett led i denna sinnesbild kring hur västliga stater försöker destabiliserar Ryssland.

Östersjöregionen.Den kris som uppstått med Ukraina har gett på hand att NATO tyngdpunkt i dagsläget ligger kring Östersjöregionen. Denna situation kräver att organisationen tydligt visar för de Baltiska staterna samt Polen att man ej kommer lämna dem. Samt man kommer vidta åtgärder för att säkerställa dess säkerhetssituation som angränsande stater till Ryssland. NATO är dock tydlig med att dessa åtgärder ej skall eskalera situationen. Utan de skall ge en avhållande effekt för att på sikt deeskalera de spänningar som byggts upp mellan NATO och Ryssland.

NATO styrkeuppbyggnad i Östersjöregionen omfattar mark-, sjö- och luftstridskrafter likväl avdelas ledningspersonal samt lednings- och inhämtningsresurser till regionen. Ett tydligt budskap från NATO generalsekreterare är att man kommer genomföra en ökning av övningsverksamheten i Östersjöregionen med de förband som utplaceras där.

Vad avser markstridskrafter kommer man som en första åtgärder att förflytta 600 Amerikanska soldater ur 173. Luftburna brigaden från Italien till dels Polen dels de Baltiska staterna. Estland, Lettland och Litauen erhåller var sitt luftburet kompani á 150 soldater samt Polen erhåller ett luftburet kompani. Detta markbidrag kommer därefter ersättas av andra förband, som minst skall de Baltiska staterna samt Polen ha amerikansk marktrupp inom sina gränser intill årsskiftet.

Vad avser sjöstridskrafter så kommer fem (5) mindre fartyg, fyra (4) stycken mindre minsvepare och ett (1) stödfartyg, avdelas till Östersjöregionen, dessa fartyg ingår i NATO maritima snabb insatsstyrka. Fartygen kommer befinna sig i Östersjön den närmsta tiden (ingen bortre gräns har satts kring det maritima bidraget). Inledningsvis kommer styrkan stå under Norskt befäl för att därefter stå under Tyskt. Styrkan kommer i huvudsak genomföra minröjningsinsatser och besöka flera Baltiska hamnar.

Vad avser luftstridskrafter kommer tolv (12) stycken amerikanska jaktplan vara baserad i Polen intill årsskiftet. Kanada avdelar sex (6) stycken CF-18 jaktplan, likväl avdelar Frankrike fyra (4) stycken jaktplan dessa skall även vara baserade i Polen. Vad avser NATO incidentberedskap över de Baltiska staterna, Baltic Air Policing (BAP), så kommer denna att tre dubblas. USA har i dagsläget tio (10) stycken F-15 baserade och kommer öka detta till tolv (12) stycken. Därefter kommer det som minst vara tolv (12) flygplan intill Augusti månad 2014. Flygbidraget kommer då involvera Polen (4 st MIG-29), Danmark (4 st F-16 samt 2 st F-16 predestinerad för BAP dock baserade i Danmark) och Storbritannien (4 st Typhoon). Utöver detta tillkommer ett (1) AWACS flygplan baserat i Polen och eventuellt ytterligare ett AWACS från Frankrike. Detta innebär att i Baltikum kommer minst tolv (12) jaktplan vara baserade samt i Polen arton (18) stycken jaktplan som förstärkning, som en konsekvens av krisen i Ukraina.

Några öppna uppgifter finns ej i dagsläget att Ryssland genomfört motåtgärder mot NATO förstärkningarna genom att själv förstärka de västliga delarna av MD V, som angränsar mot de Baltiska staterna samt Polen, med ytterligare militära förband. Dock har man klargjort att man kommer möta upp den förstärkning som sker på det sätt man anser är lämpligt för att skydda sina gränser samt upprätthålla sin nationella säkerhet. Dock har Ryssland genomfört en stor mängd anflygningar mot Bulgarien sedan Krimkrisens början och dess fortsättning i östra Ukraina.

Således de förstärkningar som NATO genomför av sin östliga flank omfattar totalt sett en (1) reducerad luftlandsättningsbataljon och cirka 3 jaktflygdivisioner och en minröjningsstyrka utan sjöstridsförmåga. Dessa förstärkningar är inte stora och kan inte utnyttjas offensivt, utan enbart som defensiva åtgärder. Således går de i linje med NATO uttalade att de förstärkningar som tillförs ej är till för att eskalera situationen mellan Ryssland och NATO. Rysslands motåtgärder blir troligtvis framgrupperingar av luftvärnsförband mht att NATO prioriterat flygförstärkning, likväl bör en ökad patrullering med sjöstridskrafter ske mht minröjningsstyrkans verksamhet. Troligtvis kommer man även genomföra anflygningar mot Polen samt de Baltiska staterna likt det agerande man genomför mot Bulgarien.

Slutsatser

På kort sikt kommer troligtvis säkerhetssituationen i Östersjön allvarligt försämras mht NATO förstärkning i de Baltiska staterna samt Polen kommer föranleda ryska motåtgärder. Därefter kommer säkerhetssituationen att stabiliseras dock kommer det ej vara en återgång till en situation innan Krimkrisen utan totalt sett kommer vi se en försämrad säkerhetssituation i Östersjöregionen.

Två (2) faktorer föranleder denna försämrade säkerhetssituation. Den första (1) faktorn är det uttalade syftet från NATO att öka övningsintensiteten inom regionen dels med de tillförda förbanden dels med ytterligare övningar inom ramen för artikel 5. Den ökade övningsintensiteten kommer föranleda att Ryssland dels kommer följa upp verksamheten vilket medför ökade risker dels kommer de själva genomföra motövningar som ett svar på NATO övningar. Således har vi en nedåtgående säkerhetsspiral inom en tydligt avgränsad och geografiskt liten regionen, vilket föranleder att risken för incidenter är överhängande.

Den andra (2) faktorn är till del avhängt den första faktorn. Ryssland har ett tydligt uttalat säkerhetspolitiskt intresse längs dess gasledning, Nord Stream, som går i Östersjön. Denna skall skyddas med sjöstridskrafter ur Östersjöflottan. Ökar övningsintensiteten samt NATO styrker i Östersjöregionen kommer detta säkerhetspolitiska intresse tydligt sättas i fokus för Ryssland, vilket kommer föranleda troligtvis en ökad aktivitet hos Östersjöflottan, längs dess dragning samt i dess förlängning inom svensk ekonomisk zon. Denna ökande patrullering med en tilltagande övningsaktivitet kommer likväl öka risken för incidenter inom Östersjöregionen.

Således kommer vi troligtvis få en mindre ”storm” i Östersjöregionen vilket tydligt kommer påverka våra egna resurser. Vilket ur mitt förmenande är underdimensionerade för att kunna hantera en långvarig försämring av den säkerhetspolitiska situationen inom vårt närområde. Vad menar jag då med detta? En ökning i övningsintensiteten, över en lång tid inom vårt närområde kommer kräva att t ex incidentberedskapen kommer vara tvungen att gå upp och identifiera och säkerligen i visa fall avisa. Det är svårt att ha en hög uthållighet om detta sker regelbundet, då dels materiel dels personal är underdimensionerat, vilket på sikt kommer föranleda ett markant försämrat stridsvärde främst inom flygvapnet. Likväl kommer troligtvis flottan vara tvungen att öka antalet sjödygn om utländska statsfartyg i en högre grad uppträder inom svensk närområde och genomför övningsverksamhet, likväl är dess organisation klart underdimensionerad för att klara en långvarig försämrad säkerhetspolitisk situation i vårt närområde.

Här och nu dvs snabbt gripbara förband rimmar således mycket dåligt, de kan klara en tidsbegränsad kris, dock en långvarig försämrad säkerhetspolitisk situation dvs en återgång till ett kalla kriget liknande förhållande inom vårt eget närområde klarar de ej av. Att den säkerhetspolitiska situationen med all tydlighet nu gått in i en kalla kriget liknande situation råder det inget tvivel om, likväl är det ur mitt förmenade två ideologier som ställs mot varandra, därav kan man benämna det som ett nytt kallt krig. Varaktigheten i detta återstår att se hur lång den blir, men att vi troligtvis kommer se en långvarig (5-10 år) försämrad relation mellan NATO och EU mot Ryssland är mycket trolig.

Således en snabbare förstärkning av Försvarsmakten krävs än den långsiktiga som Alliansen presenterade, 22 april 2014, likväl krävs en tydlig resursförstärkning avseende personalen för att erhålla en uthållighet även vid kris inom vårt närområde, något som dagens organisation ej är konstruerad för, än mindre om regeringsbeslut 5 (RB5) kvarstår. Ett expeditionärt försvar är inget man genomför territoriellt försvar med vilket troligtvis kommer vara det allena rådande inom det närmsta decenniet, således en organisation som tydligt klarar av nationellt försvar klarar även av internationella insatser, vilket måste vara det styrande om man är militärt alliansfri.

Have a good one! // Jägarchefen

Källor

AFP 1, 2(Engelska)

AP 1, 2, 3, 4, 5, 6(Engelska)

BBC 1(Engelska)

DN 1(Svenska)

Försvarsmakten 1(Svenska)

ITAR-TASS 1, 2, 3, 4, 5(Engelska)

NATO 1, 2, 3(Engelska)

Reuters 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7(Engelska)

RIA Novosti 1, 2, 3, 4(Engelska)

Russia Beyond The Headlines 1(Engelska)

SvD 1, 2, 3, 4(Svenska)

Svt 1, 2(Svenska)

Storsatsningen!

Fortsätter i kväll enligt tidigare löfte att kommentera gårdagens utspel från Alliansen där man vill tillföra 5,5 miljarder till Försvarsmakten – om tio år…. Nu genom att börja titta mer på detaljerna i förslaget men även på hur man hade kunnat vidta åtgärder här och nu, något man aktivt valde att inte göra.

Det man från regeringens sida prioriterar högst när man läser förslaget är anslagsökningar som ska gå till personal, övningar och incidentberedskap. Det är precis detta många av oss debattörer under en längre tid pekat på måste till för att skapa viss ökning av förmåga snabbt.

Men snabbt borde i dessa sammanhang vara ”här och nu” med anledning av omvärldsläget och inte med start 2015 och med en marginell putsning som förslaget nu avser. Försvaret går på knäna och så sent som i dag kom ytterligare besked om att ekonomin för innevarande år ser ännu svårare ut än vad som var väntat. Pengarna räcker inte till för att öva Försvarsmakten hela året i önskvärd omfattning. Detta innebär att försvarsförmågan stangerar och att tidpunkten för den operativa relevanta organisationen skjuts framåt i tiden och att kompetensskulden ökar. Inte bra med andra ord.

Detta hade regeringen haft all möjlighet att justera redan i år genom att omfördela ekonomiska medel från ett anslag som vi redan nu vet kommer att underutnyttjas, nämligen anslaget för fredsfrämjande insatser. Även om det möjligen skulle kräva ett riksdagsbeslut så hade det sannolikt inte varit särskilt svårt att få igenom.

Under 2013 såg utfallet av denna anslagspost, kallad 1:2, ut som följer.

Ingående från 2012: 811 mkr
Anslag 2013: 2207 mkr
Indragning 2013: -744 mkr
Disponibelt 2013: 2272 mkr
Utnyttjat 2013: 1234 mkr
Outnyttjat 2013: 1066 mkr

Sammantaget innebär detta att Försvarsmakten tilldelades 1,8 miljarder som inte fick användas under 2013 av vilka 100% gick direkt tillbaka in i statskassan! I regleringsbrevet för 2014 så framgår att anslagsbehållningen som får disponeras för denna post är exakt NOLL kronor. Staten har med andra ord tjänat 1,8 miljarder på Försvarsmakten under föregående år samtidigt som övningsverksamhet och materielanskaffningar skjuts upp och/eller stryks. Att ingen granskande journalist har grävt fram detta till allmän beskådan är olyckligt!

För 2014 är anslaget ca 1,8 miljarder och som bekant har bl.a. insatsen i Afghanistan reducerats och håller på att avvecklas. Man kan redan nu skönja ett underskridande även i år, något som ånyo är på väg tillbaka till statskassan.

Vad vill jag då säga med detta, jo att det vore på sin plats att regering (och om så krävs även riksdagen) redan nu omfördelar pengar från denna post till posten 1.1 så att Försvarsmakten kan öva! Det är en enkel åtgärd för regeringen som skulle kunna ge omedelbar effekt i hela Försvarsmakten. Nu ser i stället höstens verksamhet mycket osäker ut!

Ovanstående är en möjlighet till åtgärd för en regering som påstår att man menar allvar med sista satsningar på försvaret. Men det har funnits andra möjligheter också, och det är vårbudgetändringen som presenterades i början av april och som ska klubbas i riksdagen i juni.

Men inte ens här tog man tillfället i akt att skjuta till pengar för att Försvarsmakten ska kunna hantera innevarande år avseende personal och övningsverksamhet. Det blev som bekant NOLL kronor till Försvarsmakten.

Företrädare för Moderaterna har påstått att man inte gör den typen av justeringar i vårbudgetändringen. Men detta är inte med sanningen överrensstämmande. Den i särklass största ändringsförslaget till vårbudgeten är att man ökar anslaget för migration med 2,7 miljarder kronor med anledning av en ökad andel asylsökande till Sverige. Av den summan hämtar man hem 866 miljoner från en minskning av biståndet. Återstående ”ofinansierad del” av ökningen på migration blir då ca 1,8 miljarder kronor, samma summa som Försvarsmakten lämnade tillbaka vid årsskiftet.

Jag har generellt sett inga som helst synpunkter på vare sig bistånd eller migration, men kan konstatera att regeringen de facto anser att migration är 2,7 miljarder viktigare än att prioritera att Sveriges försvarsförmåga stärks ”här och nu” trots att vi har en situation så allvarlig att NATO tredubblar sin incidentberedskap, aktiverar delar av sin marina snabbinsatsstyrka samt flyttar fram markstridskrafter i vårt omedelbara närområde till länder som vi lovat att stödja i solidaritetsklausulen!

Slutsatsen är att regeringen helt uppenbart inte bryr sig om att stärka förmågan här och nu eftersom man vidtar noll åtgärder för att åstadkomma detta.

För nästa budgetår 2015 så är det inga 5,5 miljarder som skjut till. För förbandsverksamheten handlar det om 110 miljoner minus Anders Borgs reducering på 31 miljoner, vilket ger summan 79 miljoner extra. Det kompenserar inte ens de årliga kostnadsökningarna.

Trots det specificerar regeringen vad man vill öronmärka pengarna till.

Öka Marinens tillgänglighet: 5 miljoner
Öka antalet flygtimmar: 15 miljoner
Förstärka incidentberedskap: 15 miljoner
Utöka övningsverksamhet: 45 miljoner
Öka närvaro Gotland: 30 miljoner

Allt detta ser möjligen bra ut på papperet, men man ska då minnas att trots att regeringen satsade på försvaret för innevarande år så blev det verkliga utfallet av den disponibla summan för övningsverksamhet (den rörliga delen av förbandsanslaget) en reducering med exakt 144 miljoner.

Det ska därför bli oerhört intressant att följa upp den faktiska tilldelningen till förbandens verksamhet under 2015.

Det var allt för i dag, och jag kommer fortsätta granskningen av regeringens så kallade storsatsning även i morgon om tid finns.

För övrigt anser jag att RB5 måste hävas.

Bloggar: Sjätte mannen

Försvarspolitisk baksmälla

Det finns anledning att påminna om en sak och upplysa om en annan, i efterdyningarna av gårdagens Alliansbesked om försvaret: Från höger råder nu en illa dold förtjusning över att oppositionen inte har ett gemensamt förslag och framförhandlad ekonomi. Det kan därmed vara lämpligt att minnas hur det var innan regeringsskiftet, när man värderar kritiken […]

Rädda det som räddas kan!

Vissa saker verkar vara helt fantastiskt svårt att komma till rätta med för vår sittande regering. Försvar och säkerhet är det statliga utgiftsområde som regeringen misshandlat värsta av alla under hela sin tid vid makten! Vi vet genom Anders Pihlblads eminenta bok om Moderaterna (som då precis hade blivit ”nya”) att de tillsammans med Alliansvännerna gick till val redan 2006 med den dolda agendan att minska försvarsanslaget. Detta har lagt grunden till det mycket prekära läge Försvarsmakten befinner sig i år 2014. Det bärande regeringspartiet har konsekvent under sina år vid makten – utan att skämmas – hävdat att man har genomfört stora satsningar på försvaret. Men nu ska man istället för att bara ”satsa” istället genomföra ”storsatsningar” på försvaret genom att föreslå ett förstärkt försvarsanslag. Detta skall kvällens inlägg avhandla.

Jag vill inleda inlägget med att påvisa en i sammanhanget mycket märklig paradox. Bilden här ovan visar Alliansens besked till Sverige, svenskarna och övriga politiker. Man har i enighet i dag beslutat att försvaret behöver EXAKT 5,5 miljarder i ökat anslag om tio år. Man vet även att försvarsanslaget behöver ökas med EXAKT 380 miljoner under 2015 och EXAKT 495 miljoner under 2016 osv.

Det är dock en sanning med modifikation eftersom Anders Borg med vänner bara för någon månad sedan beslutade om en reducering om -31 miljoner 2015 och därefter -100 miljoner årligen från 2016 på försvaret som måste subtraheras från summorna här ovan för att det ska bli rätt och riktigt. Men oaktat denna ”reduceringssatsning” så har man i dag den 22 april 2014 fastställt EXAKT vilka summor som behövs under den kommande tioårsperioden.

Då ställer sig vän av ordning den självklara frågan… Vad ska vi ha en försvarsberedning till när Alliansens företrädare till synes verkar ha en betydligt bättre putsad spåkula?

Jag tycker uppriktigt sagt lite synd om fru Widegren och hennes brokiga skara av försvarsberedare som sedan den 15 september 2012 i olika steg har arbetat med att analysera och ta fram ett förslag över blockgränserna (nåja, det har väl enligt uppgift gått så där) som ska ge svaret på vilket försvar Sverige behöver efter 2015 med tillhörande finansieringsförslag. Beredningen fick dessutom extra tid för sitt arbete med anledningen av Rysslands aggressioner i Ukraina. Men detta har uppenbart varit helt onödigt!

Försvarsberedningens ordförande Cecilia Widegren skrev på twitter om försvarsberedningens arbete i höstas efter att debatten gått på högvarv avseende regeringens (under-)finansiering av försvaret. Det Cecilia Widegren då skrev var klokt och helt rätt! Det handlade den gången inte om att ”Europa är säkrare än på länge och att Rysslands vänder sig österut” eller något annat klavertramp. Så här skrev Widegren i oktober 2013.

@AxelssonBengt Först analys, sedan uppgift och därefter utgift!

— Cecilia Widegren (@WidegrenCecilia) 1 oktober 2013

Här har således regeringen kört över en parlamentariskt sammansatt försvarsberedning. Man har fullständigt gett själva f-n i tågordningen analys – uppgift – utgift och på egen hand uppfunnit siffror baserat på vad anser att man kan frigöra från andra verksamheter och inte baserat på Försvarsmaktens behov för att skapa ett trovärdigt försvar givet det säkerhetspolitiska läget i vårt närområde.

Anledningen till att regeringen i dag släppte sin kanske största försvarspolitiska nyhet sedan man tillträdde 2006 – knappt en månad innan försvarsberedningens rapport – bedömer jag baseras helt och hållet på att försvarsfrågan blivit ett alldeles för stort och problematiskt ok att bära inför valet i höst. Det har dessutom accelererat efter händelser som ”ryska påsken” och Putins strategiska överfall på Ukraina och annekteringen av Krim. Detta har ytterligare förstärkts av de senaste årens debatt och pricken över i (eller rättare sagt stinkbomben som kastade in) var riksrevisionens slutrapport. Det gick inte längre att blunda från att man misskött försvaret under hela sin tid i regeringsställning.

Jag hävdade för någon vecka sedan att Moderaterna sannolikt tappat väljare i storleksordningen av minst en hel procent baserat på en katastrofal försvarspolitik. Jag tror att den insikten kommit i fatt regeringen i sjätte timmen.

Angående att regeringen förekommer försvarsberedningens arbete kommenteras i dag så här av Peter Hultqvist (s).

Regeringen försöker fjärrstyra försvarsberedningen. Vill man nå breda politiska uppgörelser måste man förankra förslagen och prata med varandra. Men det verkar inte vara så Karin Enström jobbar.

Man kan även notera att regeringens förslag sträcker sig över hela 2,5 mandatperioder! Det finns med andra ord inget i dag som tyder på att det blir Alliansen som kommer att sitta i regeringsställning under den kommande mandatperioden efter höstens val, och bortom den vet vi ännu mindre. Full finansiering uppnås enligt förslaget först 2023, d.v.s. om tio år! Det är med andra ord inte förmåga ”här och nu” som skapas utan istället ”förmåga någon gång i en avlägsen framtid”. Det rimmar i mina öron dåligt med tanke på vad som händer ”här och nu”. Detta är något man inte kan bortse från.

Men till det positiva i detta sammanhang hör ändå att regeringen trots den mycket anmärkningsvärda tågordningen nu bryter åtta år av ”satsningar” som försvagat och utarmat försvaret, och som nu faktiskt ser ut att bli till skarpa satsningar som i framtiden gör att försvaret kan börja komma i kapp med underskottet på personal, övning och materielanskaffning som pågått alldeles för länge.

Regeringen vill äntligen höja försvarsanslaget med summor som ligger över de årliga kostnadsökningarna. Tidigare har ”satsningarna” ätits upp av just kostnadsökningar i kombination med stora materielprojekt så som anskaffning av JAS 39 som ska tas ”inom ram” vilket i praktiken inneburit årliga redcueringar trots de s.k. ”satsningarna”.

Men nu står vi alltså inför det faktum att Alliansen har kommit överens mellan de fyra partierna och vill således öka försvarsanslaget med miljardbelopp. Gott så!

Men hur ser då ut i faktiska siffror? Se bilden här nedan för regeringens finansieringsförslag (klicka för större bild).

Inlägget blir inte längre än så här denna kväll. I morgon avser jag fortsätta att kommentera detaljerna i regeringens förslag till åtgärder. Där finns många positiva detaljer främst avseende bemanning och övning. Men mer om detta under morgondagen.

För övrigt så har även Folk & Försvar I dag arrangerat ett mycket passande seminarium som avhandlade riksrevisionens rapportserie om försvaret. Som nämnt tidigare så är ju resultatet i rapporterna inte särskilt smickrande för regeringen. Vid seminariet deltog förutom riksrevisorn även Jan Salestrand, Torbjörn Björlund och som utsänd brandman att försöka släcka de värsta bränderna hade man från Moderaternas sida skickat fram Johan Forssell som i frågestunden fick bekänna färg.

Det mest intressanta var nog att riksrevisorn indirekt antydde ett mått av ministerstyre av myndigheten då man anser att regeringen detaljstyr Försvarsmakten i vissa frågor samtidigt som styrningen är otydlig inom vissa. En mycket dålig kombination med andra ord.

Slut för i dag. I morgon avser jag som sagt att kommentera innehållet i regeringens förslag mer i detalj tillsammans med vad som nu krävs av oppositionen.

För övrigt anser jag att RB 5 måste hävas!

Bloggar: Wiseman, Rolf K Nilsson, Brixski, Maria von Betzeen, Cornucopia, Sjätte mannen, James Mashiri, Statsmannen

Media: DN, SvD, 2, 3, 4, AB (Lena Mellin), SVT (Presskonferens), SVT, TV4, 2, 3, DI

Regeringen: Presskonferens

Regeringens debattartikel i DN (uppdaterat 22/4 14.10)

Tyvärr hinner jag inte skriva något inlägg just nu om detta, men den analys som presenterades i inläggen om regeringsbeslut 5 och Ekots lördagsintervju gäller fortsatt. Knäckfrågan är hur en organisation som nu är bestämd till att minska i och med regeringsbeslut 5 resulterande i lägre beredskap och minskad operativ förmåga ska kunna hantera ytterligare 10 JAS 39, 1 ubåt och mer luftvärn? Ekvationen håller inte.

Hade regeringen menat allvar med att öka förmågan med hänsyn till utvecklingen i Ukraina skulle man ha strukit regeringsbeslut 5 samt tillfört medel för att omedelbart möjliggöra ökad övningsverksamhet. Det är det som ger förmåga här och nu. Inte 2024 som det som presenteras i regeringens deabttartikel.

Uppdatering 14.10: Regeringens underlag från presskonferensen. De materielsystem man pekar ut är överlag bra åtgärder för att höja förmågan. Jag tror dock inte att finansieringen kommer att täcka dessa ambitioner och därtill är det åtgärder som ligger långt bort i tiden. Flertalet är också sådan åtgärder som föranleder en annan och utökad insatsorganisation jämfört med dagens. Risken är därför hög för ett bromsa-gasaförfarande där Försvarsmakten nu får planera för att göra sig av med personal i och med RB 5 för att sedan få försöka rekrytera mer personal för att täcka behoven för de nya ambitionerna.

Gästinlägg: Ovilja att lösa tolkfrågan

Vår tolk Javed drar upp huvan på tröjan och ställer sig mellan mig och den svenska pansarterrängbilen. Alla svettas i försommarvärmen. En misstänkt självmordsbombare har stannats i ett tätbefolkat område. Den omedelbara faran är över, men vi är helt beroende av vår tolk Javed för att reda upp situationen. Han är uppenbart obekväm, vi pratar ofta om det. Han bor i staden och någon i den växande folkmassan kommer att känna igen honom. Det går nästan att ta på hans oro och rädsla, men ändå fortsätter han att tolka för att vi ska kunna lösa uppgiften. Under de månader vi arbetat tillsammans har han ofta visat sin rädsla, men jag har aldrig hört honom klaga.

Det är snart två år sedan 20 afghanska tolkar som arbetat för Försvarsmakten i Afghanistan lämnade in en ansökan om asyl. Motivet var att de fruktade för sina liv då den svenska styrkan drar sig tillbaka. Under den tid som passerat har debatten om deras öde varit livlig. Den senaste vändningen skedde idag på morgonen då Sveriges Radio presenterade nya uppgifter som pekar på att den lösning som tillkännagavs i slutet av föregående år inte nödvändigtvis varit så funktionell som tidigare utlovats. Men vad är egentligen problemet och varför har denna fråga dragit ut under så lång tid?

En grundläggande fråga och något som ofta skapat missförstånd i debatten har varit varför tolkarna är i behov av asyl. Asyl ges självklart inte enbart för att någon arbetat för Försvarsmakten i Afghanistan. Det verkliga behovet av asyl ligger i vad de gjort under tiden de varit anställda. Vad som skiljer dem från andra asylsökande är inte bara att de är utsatta för hot och livsfara i sitt hemland. Vad som skiljer är att de är utsatta för hot och livsfara på grund av något de gjort för Sverige. Att deras arbete för våra militära förband har skapat hotbilden mot dem medför ett särskilt moraliskt ansvar. Detta har inte alltid framgått.

Ett annat vanligt argument är att svensk lagstiftning inte medger en särskild lösning för grupper av människor och att rättssäkerheten måste prioriteras. Detta är i sak helt riktigt. Argument antyder dock implicit att lagar är absoluta och tidlösa, vilket självklart inte är fallet. Bara under de senaste åren har nya lagar och förordningar stiftats och andra reviderats, bland annat för att möjliggöra den nya veteranhanteringen men inte minst för att kunna anställa våra nya personalkategorier. Nya situationer kräver revidering av gamla lagar, detta är den normala arbetsgången. Finns det något rationellt argument till varför hanteringen av tolkarna skulle vara annorlunda? Den enkla sanningen är sannolikt att det förutom ett behov även förutsätter en politisk vilja att driva igenom en sådan lagändring. En sådan skulle i så fall även gälla från den tidpunkt lagen stiftas, och kan inte tillämpas retroaktivt, men kan ändå vara en bärande del i en mer långsiktig lösning.

Ytterligare röster har menat att hanteringen av tolkarna är helt Försvarsmaktens ansvar och att myndigheten borde anställa dem i Sverige och därför låta dem arbetskraftsinvandra. Men denna Schindler’s List-lösning är lika lockande som orimlig. Förutom att ett sådant agerande endast kortsiktigt rundar grundproblemet är det även orimligt att förvänta sig att en myndighetschef medvetet skulle kringgå lagstiftningen på det sättet.

Den 20 december presenterade migrationsminister Tobias Billström att man i ett samarbete mellan Migrationsverket och Försvarsmakten hittat en lösning genom FN:s kvotflyktingprogram. Kritiska röster har menat att detta är att banka ner runda klossar i fyrkantiga hål då inte heller detta regelverk är framtaget för att hantera situationer likt tolkarnas, och att den inte kan anses vara en långsiktig lösning då Sverige själva inte äger denna process.

Ett stort problem har även varit att inga detaljer, vare sig om processen i sig eller några tecken på att den fungerar, har presenterats med hänvisning till sekretess. Att hålla på sekretessen då det rör enskilda ärenden är förståeligt, men när det gäller själva processen är det olyckligt och även presumtivt farligt. Det är inte bara avgörande att tolkarnas behov av asyl prövas på ett riktigt sätt. Det är även avgörande att alla inblandade kan känna ett förtroende för den valda lösningen och det är svårt, för att inte säga omöjligt, för individer att känna tillit till en process som de inte får någon information om.

Om de uppgifter som Sveriges Radio idag presenterat visar sig stämma är det allvarligt. Inom organisationen kan effekterna mätas i skadad tillit, men vi ska aldrig glömma att effekterna för tolkarna kan vara mycket värre. Detta är även det arv vi kommer att ta med oss till nästa insatsområde. Det måste vara en lösning som kommer att fungera långsiktigt och som alla – officerare, soldater och sjömän – kan känna tillit till och på ett enkelt sätt förklara för framtida lokalanställda nästa gång en hotbild uppstår.

David Bergman
Kapten, doktorand, författare och Afghanistanveteran

Dags att höja tröskeln – del 3 luftburen offensiv förmåga

JAS 39 Gripen med 2 x KEPD 350. Foto Saab

I slutet av februari påbörjade jag en inläggsserie om tröskelförmåga med avsikten att presentera förslag på ett antal materielsystem som skulle öka tröskelförmågan hos det svenska försvaret. Tyvärr kom Krimkrisen emellan och fokus lades på annat håll istället. Seriens första del avhandlade vad tröskelförmåga är och den FOI-rapport som nyss presenterats i ämnet. Del 2 avhandlade den långräckviddiga jaktroboten Meteor som, såvida inte anskaffningen avbryts (kontrakt är redan tecknade), under det kommande decenniet kommer att ge svenskt försvar en av världens bästa luftförsvarsförmågor med stridsflygplan.

Ett annat vapensystem som togs upp i det inledande inlägget var kryssningsrobotar. Kryssningsrobotar är ett samlingsbegrepp för långräckviddiga, precisionsstyrda vapen med egen framdrivning. En kryssningsrobot avlossas typiskt på ett antal hundra kilometers avstånd från målet från flygplan, fartyg eller ubåtar och navigerar därefter själv fram till målet genom anflygning på låg höjd för att undvika radar och luftvärn. Vapensystemet lämpar sig i hög grad för att slå mot av motståndaren välförsvarade mål med högt värde, t ex flygbaser, viktig infrastruktur, ledningssystem och stabsplatser och bär i regel också en stor stridsdel.

Ser man tillbaka historiskt på de senaste dryga 20 årens krig och konflikter där västländer varit inblandade, har krigföringen i princip alltid inletts med anfall med kryssningsrobotar i syfte att slå ut luftförsvarssystem och ledning. Mest känt i sammanhanget är förmodligen det amerikanska Tomahawkrobotsystem som då avfyrats främst från fartyg och ubåtar. Även i Libyenkonflikten användes kryssningsrobotar. Utöver Tomahawk användes det flygburna ”Storm Shadow” från brittiska och italienska flygplan mot mål långt in i Libyen som hade inneburit stora risker att försöka nå på konventionellt sätt. Den ”ryska påsken” som ägde rum långfredagen 2013, liksom liknande händelser under hösten enligt mediauppgifter, innebar att ryska Tu-22 bombflygplan simulerade anfall mot mål i bland annat Sverige med kryssningsrobotar.

Den stora fördelen med kryssningsrobotar är med andra ord möjligheten att anfalla och slå ut välförsvarade mål utanför räckvidd för motståndarens luftförsvar. En aktör vars motståndare förfogar över fjärrstridsmedel som kryssningsrobotar måste hela tiden kalkylera med att själv bli utsatt för anfall med kryssningsrobotar om man inleder en aggression. Kryssningsrobotar blir på så sätt en tröskelhöjande förmåga och särskilt så om vapenbärarna själva är välförsvarade eller svårupptäckta.

Inom luftmaktsteorin omtalas situationen med ett flygvapen vars baser är inom räckhåll för motståndarens flygvapen och stridsmedel men utan egen förmåga att påverka dessa som närmast hopplös. Den situationen gäller i hög grad också generellt för ett lands försvar. Saknar man möjlighet att med sina egna resurser påverka motståndaren har man helt lämnat denne initiativet att välja tid och plats.

Bild från utprovning av JASSM på F/A-18. Foto okänd

Att klargöra för en eventuell angripare att den egna nationen faktiskt kan slå tillbaka ska ses som motiven bakom såväl Finlands som Polens anskaffning av den amerikanska flygburna kryssningsroboten AGM-158 JASSM med ca 370 km räckvidd. För finsk del innebär det t ex att man kan anfalla den ryska norra huvudflygbasen i Monchegorsk från väl innanför finskt territorium, liksom en rad andra mycket värdefull infrastruktur som tidigare varit omöjlig för Finland att påverka. Likaså ger det brukaren en möjlighet att agera mot mål som skyddas av långräckviddigt luftvärn som t ex S-400 varvid försvararen måste avdela än mer resurser för eget skydd.

Finland som under modern tid inte haft någon attackförmåga med sitt flygvapen, har i och med anskaffningen av JASSM och andra tunga attackvapen tagit steget från botten direkt till toppen bland de nordiska flygvapnen vad gäller verkan mot markmål. Sämst är numera Sverige som saknar tyngre attackvapen än de laser- och GPS-styrda bomber som anskaffats under 00-talet för framförallt understöd av markförband (CAS) i framförallt internationella insatser. En roll det svenska flygvapnet med största sannolikhet inte kommer att genomföra inom ramen för det nationella försvaret. Dessa bomber har små stridsdelar och är därmed endast lämpade mot små mål och kräver dessutom att det fällande flygplanet befinner sig i målets absoluta närhet. Med införandet av den nya Small Diameter Bomb till JAS 39 ökas visserligen fällavståndet markant, men stridsdelen är istället ännu mindre och kräver en mycket precis träff för att uppnå någon verkan. Bomben ställer därmed mycket stora krav på tidigare underrättelseinhämtning för att veta exakt målläge. Just den svenska avsaknaden av luftburen offensiv förmåga är också något som flera gånger framållits i försvarsdebatten de senaste åren och jag ställer också mina förhoppningar till att Försvarsberedningen väljer att adressera denna brist i sin kommande rapport.

KEPD 350. Bild Saab

För ca tio 10 år sedan flygprovades europeiska kryssningsroboten KEPD 350 på JAS 39 med framgång. KEPD 350 är ett tysk-svenskt projekt och beväpnar idag både det tyska flygvapnet och det spanska. KEPD 350 har betydligt längre räckvidd än JASSM (>500 km) och därtill större stridsdel och penetrationsförmåga gentemot underjordiska anläggningar. Det är också en av få kryssningsrobotar som har god förmåga att navigera fram till ett mål utan stöd av GPS. Viktigt idag då alltfler sätt att störa GPS-signaler finns. Vidare finns en bildmålsökare för att hitta igen exakt rätt mål utifrån bildunderlag för målområdet. För att kunna ta sig igenom skyddande luftvärn finns är flygkroppen signaturanpassad (stealth) och därtill har kryssningsroboten egna motmedel. Roboten kan också programmeras att gå mot en autodestruktionsplats om den ej kan finna sitt mål.

På MBDA:s hemsida (Tyska EADS som var Saab-Bofors ursprungspartner i KEPD 350, har sedermera gått upp i koncernen MBDA) återfinns idag god dokumentation om vapensystemet inklusive beskrivande film på funktionen. Även Saab har uppdaterat sin information.

För svensk del vore KEPD 350 det bättre alternativet att anskaffa som flygburen kryssningsrobot då Sverige redan har del i projektet och därmed kan undvika de kraftiga brukarrestriktioner som amerikanska vapensystem medför. Att välja ett annat vapensystem än Finland skulle också gynna ett nordiskt försvar genom att man kompletterar varandra istället för att satsa på att vara varandras avbilder.

Skulle Sverige anskaffa kryssningsrobotar skulle detta tvinga en eventuell angripare till eftertanke innan en militär aktion påbörjas. Kan inte kryssningsrobotarna neutraliseras redan från början riskerar man en stark motverkan, vilket avsevärt ökar risken med att använda militära maktmedel. Sett utifrån den svenska solidaritetsförklaringen gör också kryssningsrobotar att möjligheten att lämna ett reellt stöd till grannländerna ökar markant. Genom att såväl Finland som Polen redan tagit stegen att anskaffa kryssningsrobotar faller argumentet att en svensk anskaffning påverka säkerhetspolitisk balans i närområdet. Ett argument som tidigare nyttjats för att motivera varför svenskt försvar inte ska ha dylika förmågor.

Skilda världar!

Något som passerat relativt obemärkt förbi så här i påsktider är en debattartikel på SvD Brännpunkt från gårdagen signerat moderaten, riksdagsledamoten och försvarsberedaren Hans Wallmark. I dag publicerade också Mikael Holmström en ny artikel med anledningen av årsdagen för den mindre angenäma ryska påsken. De båda artiklarna tar sitt avstamp i helt skilda världar när det gäller uppfattningen om Sveriges försvar.

Wallmarks artikel i SvD påminner lite i retoriken om det från barndomen klassiska sandlådeuttrycket ”men du då..” Med andra ord – det finns säkert någon annan som är kanske är sämre än du själv. I det här fallet kampen om att inte få sistaplatsen och därmed bli ”sämst i klassen”. Artikeln bygger på den numera klassiska moderata tesen att jämföra Alliansens anslagsnivåer för försvaret med Socialdemokraterna för att sedan – helt riktigt – hävda att de tilltänkta regeringskamraterna Vänsterpartiet och Miljöpartiet vill sänka denna nivå ytterligare och därför framställa Alliansen som det regeringsalternativ som ”satsar på försvaret”.

Det vore givetvis mer klädsamt om moderata debattörer fokuserade på sin egen politik och därmed såg till att reda ut den egna soppan och det prekära läget som primärt Moderaterna satt Försvarsmakten i under snart åtta års vanstyre av försvarspolitiken. I stället väljer Moderaterna att gå i opposition mot oppositionen.

Wallmark radar upp många fina uttryck om vad försvaret borde vara, men som tyvärr inte alls avspeglas i det egna partiets försvarspolitik. Jag törs nog därför påstå att beskrivningarna därför inte alls känns igen av alla de som jobbar dagligen med dessa frågor och ska utföra hantverket att skapa ett starkt försvar. Här är ett axplock av vad Wallmark framför om försvaret i sin artikel (min fetstil).

Sverige ska ha ett starkt försvar med hög beredskap och modern materiel som kan möta eventuella kriser och konflikter. Vi behöver en bred politisk uppgörelse om försvaret som håller över tid, med partier som är beredda att betala vad det kostar och axla det ansvar som krävs.

Moderaterna har under sina åtta år vid rodret haft alla möjligheter att åstadkomma exakt det som Hans Wallmark skriver. I stället har det ofinansierade materielberget växt sig så stort att det snart inte är praktiskt möjligt att realisera. Det handlar nu om summor över 50 miljarder. Även Försvarsmaktens organisationen har minskat rejält sedan 2006 och ska nu också krympa ytterligare med anledning av FM Org 18 vilket kommer att få katastrofala följder för möjligheten att åstadkomma ett operativt relevant försvar. Inte nog med detta, Försvarsmakten har aldrig övat så lite som man gör nu med anledning av underfinansieringen. Bara i år så finns det 144 miljoner mindre för förbanden att öva för jämfört med föregående år, vilket inte riktigt framkommer i debattartikeln. Wallmark skriver vidare att…

Peter Hultqvist (S) kallade det senaste tillskottet till försvaret för ”en puts i marginalen”. Det har dock inte följts av mer pengar!

Nej det är helt riktigt, det är bekymmersamt att Socialdemokraterna fortfarande inte har visat på att man vill lösa försvarets problem genom att i sin skuggbudget öka anslaget. Man har förvisso deklarerat att man först vill se utfallet av försvarsberedningens arbete innan man delger någon ny anslagsnivå, vilket det kan finas viss logik runt. Men i grunden håller jag med Wallmark om detta.

Men hur är det då med det egna moderata partiet Hans Wallmark, har ni skjutit till något för att lösa det som du själv tar upp?

När sanningen kryper fram så är det faktiskt så att Ander Borg för bara någon månad sedan deklarerat en reducering på ca 100 miljoner årligen istället för några tillskott. I vårbudgeten som lades för några veckor sedan hade Alliansregeringen ett gyllene tillfälle att lösa ut problemet med att det inte finns tillräckligt med ekonomiska medel för att öva i rätt omfattning under innevarande år. Det gjorde man inte… Det blev noll kronor till Försvarsmakten i vårbudgetens korrigering. Inte ens en omfördelning från anslaget för internationella insatser verkställdes trots att allt pekar på ett stort underskridande av den posten – även i år. Pengar som går tillbaka till statskassan då de inte nyttjas.

Så Hans Wallmark, det känns onekligen som att du kastar sten i glashus med dina påståenden. Wallmark fortsätter sin debattartikel med följande…

I en tid när osäkerheten ökar är det viktigt att vi inte bara har en bred överenskommelse om innehållet i försvarspolitiken, vi måste också ha regeringsalternativ som är beredda att betala vad en höjd försvarsförmåga kostar. I dagsläget måste det konstateras att oppositionssidan saknar ett sådant alternativ.

Ja, Hans Wallmark. Är Alliansregeringen beredda att betala för detta då? Under åtta år har ni inte varit det, så vad är det som här och nu tyder på att ni är beredda att öka anslaget? Ni har ju under flera år sagt att ni redan har stärkt försvarsförmågan och att ni varje år har ökat försvarsanslaget. Men tyvärr är alla utom Moderaterna väldigt upplysta och medvetna om att dessa satsningar inte ens har kompenserat de årliga kostnadsökningarna inom myndigheten vilket inneburit att den rörliga delen för varje år har reducerats. I år reducerades den som sagt med 144 miljoner. Nästa stycke i Wallmarks text blir därför mycket talande. Skillnaden mellan Moderaterna uppfattning av verkligheten och den verkliga verkligheten är i vissa avseenden enorm.

Alliansregeringen har de senaste åren börjat tillföra mer resurser till försvaret, såväl när det gäller materiel som personal. Sammanlagt är det fråga om cirka 6,5 miljarder extra över en tioårsperiod. Det finns dessutom tydliga öppningar för att vi är beredda att skjuta till ytterligare medel, förutsatt att det går att ordna inom ramen för en ansvarsfull finansiering.

Som sagt, de tillskott som har skett har inte ens kompenserat årliga kostnadsökningar, och än mindre den beslutade anskaffningen av JAS 39E som till största del får tas inom ram… Det lilla tillägget på slutet i Wallmarks text bör inte får gå obemärkt förbi. ”förutsatt att det går att ordna inom ramen för en ansvarsfull finansiering”.

Här är det alldeles uppenbart att försvaret INTE är ett prioriterat politikområde för Moderaterna, trots det mycket oroväckande omvärldsläget som Wallmark inleder sin artikel med att beskriva på ett alldeles utmärkt sätt. Om man menar allvar med försvarspolitiken så handlar det om att prioritera. Att prioritera innebär att man tvingas att välja bort eller reducera något annat. Det verkar uppenbart inte som man är beredd att prioritera försvaret när detta lilla tillägg till texten tillfogas. Det känns mer som ett sätta att kunna friskriva sig från att tvingas stå upp för innehållet i artikeln.

Vi ser även i Wallmarks text att ÖB:s debattartikel som publicerades tidigare i veckan verkligen föll Moderaterna i smaken. Den citerades tidigare av Cecilia Widegren, något som Sjätte mannen uppmärksammade. Nu har den även citerats av Hans Wallmark…

Överbefälhavare Sverker Göranson har den senaste tiden både på debattplats (senast i gårdagens SvD) såväl som i Ekots lördagsintervju understrukit vikten av att försvarsreformen fullföljs.

Hans Wallmark avslutar sin artikel med följande rader.

Det är en ny tid vi befinner oss i och det kräver att rätt konklusioner dras. Sverige behöver en bred uppgörelse kring försvaret med partier som också är beredda att ta det ekonomiska ansvar som behövs.

I dag kan tydliga skillnader i synen på pengar till försvaret märkas mellan S å ena sidan och V och MP å den andra. Kommer Stefan Löfven och Socialdemokraterna kunna förlika sig med V och MP kring ett gemensamt alternativ ifråga om politik och finansiering inom ett av de viktigaste områdena för en regering: Sveriges försvar.

Om Hans Wallmark menar allvar med det hans skriver – på riktigt, och då inte bara retoriskt i en debattartikel, uttryckt i den interna kretsen av Moderater där man faktiskt tror att man satsar på försvaret, eller för den delen i den politiska debatten, så är det riktigt bra!

Det Hans Wallmark beskriver i sin debattartikel är helt nödvändigt för att starta återuppbyggandet av vårt försvar. Men hur mycket av det som skrivs av Hans Wallmark är en beskrivning av den alternativa nymoderata verkligheten kontra sanna sanningar som kommer att förverkligas? Det vet vi inte, men vi vet hur det har sett ut under åtta år. Därför blir det lite svårt att ta en debattartikel som denna på allvar.

Som alternativ till detta så bör man definitivt läsa Mikael Holmströms artiklar från dagen i SvD där han bl.a. har besökt NATO:s incidentbereskap i Baltikum och även ger sin syn på den förda försvarspolitikens realiteter. Det förhåller sig på det sättet att Holmströms artikel stämmer betydligt bättre överens med den verklighet som de flesta av oss utanför det politiska rummet uppfattar i vår vardag.

Holmström lyfter också det politiska spel i försvarsberedningen som Hans Wallmark är en del av. Jag väljer att citera delar av Holmströms text här nedan som också får avsluta detta inlägg. Jag hoppas för allt i världen att Hans Wallmarks beskrivningar i den egna debattartikeln även kommer att avspegla sig i försvarsberedningens rapport, något som Wallmarks själv har alla möjligheter att påverka i rätt riktning!

Beredningen är splittrad. S, FP, KD och SD vill ha hårdare skrivningar om de ryska rustningarna. Mot dem står M, C, V och MP som ser de andra som alarmistiska. Till slut enas partierna om en kompromiss: hotbilden mot Sverige har inte blivit värre, men däremot är läget mer osäkert jämfört med 2007. Om den ryska upprustningen ska lyckas sägs vara ”osäkert”.

– Vi lägger den där alarmismen, de hårda rubrikerna och den hårda tonen vid sidan för att göra en långsiktig analys för Sverige, förklarar Cecilia Widegren sedan betänkandet presenterats den 31 maj.

Vi sitter på en bänk vid Rosenbads pressrum. Hon ser många problem i Ryssland, men dit räknar Widegren inte Rysslands upprustning.

– Jag har själv varit i Ryssland tre gånger de senaste månaderna. Jag har pratat med utrikes- ministern, jag har pratat med människorättsaktivister, träffat soldater och militärer och officerare. Alltså: i dag när militärerna får mat – och lön – är de ju glada. Det fick de ju inte för några år sedan.

Ja, men det kanske omvärlden av andra skäl har anledning att oroa sig för?

– Nej. Alltså, det finns ju i dag inte någon hotbild ifrån Ryssland.

Nej, mot Sverige, men man kan ju tänka sig en regional kris där Baltikum och Östersjöområdet berörs?

– Nej. Men vi har sagt att under överskådlig tid, fem–tio år, är det inte det vi ser i vårt närområde. svarar Cecilia Widegren.

När jag lyssnar på Widegrens resonemang kommer jag att tänka på en vän som är försvarsanställd och som brukar sucka över dagens politiker: ”den naiva generationen”.

Intern filmdokumentation från spetsnaz

Delar av filmen är från ryska militärers egna kameror och innehåller dramatiska scener från stormningar och tagande av fångar.

Flera dramatiska fragment av intern filmdokumentation från ryska specialförband på Krim har kommit ut på nätet. En känd rysk tidning har publicerat direkta och indirekta erkännanden från ”de små gröna männen” i östra Ukraina att de är från Ryssland och en sade ”GRU-spetsnaz”.

Igår kom Ryssland, Ukraina, USA och EU i Schweiz överens om att verkligen försöka lösa konflikten i östra Ukraina. Av morgonens nyheter från Ukraina har överenskommelsen ännu inte slagit igenom, men man kan naturligtvis hoppas att nedtrappning dock är möjlig.

Under gårdagen talade även Vladimir Putin vid flera tillfällen om Ukraina och förstärkte det tidigare erkännande han gjort om Krim-operationen. För att vara extra tydlig slog Putin igår i rysk TV fast att de ”små gröna männen” på Krim faktiskt var ryska soldater.

Vad gäller Krim-operationen fann jag sent igår filmen ovan, som helt klart består av bland annat filmsnuttar filmade av ryska soldater på Krim, och i de flesta fall måste det röra sig om spetsnaz-soldater. Filmens namn är ”Redovisning av slutsatser från utförandet av uppgifterna för enhet nr. 0900 under perioden 22 februari till den 28 mars 2014 på AR Krims territorium”. AR står för autonom republik. Flera saker indikerar att filmen är en intern sammanställning av olika filmer, både egna och andras. Vem är då sammanställaren? Det kan vara SSO, det senaste ryska specialförbandet (se vidare Ryska elitförband).

Filmen finns utlagd på nätet i flera versioner, men ingen av dem med tal, utan alla med musik av olika slag. De första dök upp på ryska sajter i början av veckan, oklart exakt när. Filmen visar först hur de civila myndighetsbyggnaderna på Krim övertogs genom att varva kända bilder från övervakningskameror med scener som jag inte har sett tidigare, som bland annat visar en spetsnaz-operatör med kulspruta modell Petjeneg.

Efter 1:40 kommer övertagandet av den ukrainska marinens högkvarter, efter 2:28 erövrandet av ett ukrainskt vapenförråd och efter den tredje minuten kommer en scen som verkar visa en spetsnaz-operatör tillsammans med en delvis civilklädd person som har en AK av okänd modell med vad som ser ut att vara ett holografiskt sikte.

Vid 3:20 tar sig en grupp med flera mest civilklädda beväpnade män (men också med spetsnaz-detaljer) in i en underjordisk luftförsvarscentral och vid den fjärde minuten ser man hur erövrandet av Belbek gick till, filmat bland annat från ovanpå en BTR-82A. Efter 4:45 kommer den nattliga erövringen av Feodosia, först filmat genom en ljusförstärkare. Man tar inga risker vid tagandet av fångar utan visiterar de ukrainska soldaterna så att de inte har gömt några mindre vapen på sig. Vid 5:55 dyker helikoptrar upp i mörkret. Vid 6:38 framgår det att de ukrainska soldaterna hade förberett sig för att kunna försvara kasernerna, men uppenbarligen blev de ändå överrumplade.

Vid 7:19 inleds ”Neutraliseringen av Högra sektorns grupper på Krim”, som texten säger. Scenerna sen från rysk TV. Sedan avslutas allt med samma symbol som i början, ett stort ryskt ”S” (C = S) med vingar och en pilbåge. På några ryska sajter anges nu att filmen kommer från SSO och så kan nog vara fallet och då är symbolen alltså SSO:s. Symbolen har hittills varit okänd.

Hur och varför filmen kommit ut kan man spekulera mycket i.

Slutligen en rysk artikel publicerad igår om läget i östra Ukraina, som knyter an till gårdagens blogginlägg. I denna artikeln i den ryska tidningen Novaja Gazeta berättar efter en stunds konversation soldaten ”Roman” att han tillhör ”GRU-spetsnaz” och reportern noterar även att flera soldater genom brytning och ordval ger intryck av rysk militär.

P.S. 15:45 Filmens förtext uppger alltså att utförandet av enhetens uppgifter inleddes den 22 februari, vilket är dagen efter att president Janukovitj flydde och en dag före de stora pro-ryska protesterna på Krim inleddes, samt fem dagar före myndighetsbyggnaderna intogs.

Nu öppnades en möjlighet att visa solidaritet – på rikigt

NATO:s generalsekreterare Anders Fogh Rasmussen meddelade i onsdags att man avser att förstärka den militära närvaron i ett antal områden inkluderat Östersjön med anledning av de ryska aggressionerna i Ukraina. Särskilt de baltiska staterna har uttryckt stor oro över den pågående händelseutvecklingen.

Med anledning av detta har NATO fattat beslut om förstärkningar i Östersjöområdet med bland anat utökad närvaro av stridsflyg inom ramen för den baltiska incidentberedskapen (BAP) samt utökande AWACS-flygningar. Man aviserar även förstärkning till sjöss genom att sända in fartyg. Så här uttrycks sig Fogh Rasmussen i onsdags.

NATO’s core task is to protect and defend our Allies. We have already taken a series of steps, including enhancing our Air Policing mission in the Baltic States, and AWACS surveillance flights over Poland and Romania.

Today, we agreed on a package of further military measures to reinforce our collective defence and demonstrate the strength of Allied solidarity.

We will have more planes in the air, more ships on the water, and more readiness on the land.

For example, air policing aircraft will fly more sorties over the Baltic region. Allied ships will deploy to the Baltic Sea, the Eastern Mediterranean and elsewhere, as required. Military staff from Allied nations will deploy to enhance our preparedness, training and exercises.

Our defence plans will be reviewed and reinforced.
We will start to implement these measures straight away. More will follow, if needed, in the weeks and months to come.

Avseende den marina förstärkningen i Östersjön så meddelade NATO i går kväll att styrkebidraget till Östersjön som stöd för de Baltiska länderna kommer att vara fyra minsvepare(!) med tillhörande stödfartyg. Att man skickar minsvepare och inte kvalificerade stridsfartyg ska nog ses i kontexten som en symbolhandling och inte som en militär förstärkning i samma anda som ett utökat antal stridsflygplan gör.

Minröjningsfartyg kan som bekant göra en sak riktigt bra – det är att röja minor. De fartyg som nu skickas dit från Norge, Nederländerna, Belgien och Estland kommer inte heller i närheten av det (begränsade) egenskyddet som svenska minröjningsfartyg har, och då ska man ändå minnas att de svenska minröjningsfartyg har ärvd materiel i form av eldledning från de skrotade patrullbåtarna tillsammans med tillhörande 40 mm pjäs.

Det NATO nu skickar till Baltikum är således fartyg utan möjlighet till kvalificerat egenskydd, helt utan några offensiva vapensystem och som dessutom har mycket begränsad uthållighet både kopplat till tid till sjöss och möjlighet att utärda kraftig sjöhävning jämfört med vad en större fregatt klarar.

Minröjningsstyrkan ”Standing NATO Mine Counter-Measures Group ONE (SNMGMG1)” under ledning av den norska kommendörkaptenen Eirik Otterbu ska skickas till Östersjön och ”ska stanna där under en överskådlig tid”, säger en talesman för NATO. Att skicka dessa fartyg i syfte att åstadkomma ”Show Of Force” gentemot Ryssland ska nog ses som en nödlösning för ett allt mer försvagat NATO där medlemsnationernas flottor ständigt krymper i numerär. Att ryssar hatar vekhet är ett känt faktum. President Putin och den ryska Östersjömarinens personal bryr sig nog inte nämnvärt om att fyra minsvepare åker till Baltikum.

Det naturliga och riktiga i sammanhanget hade givetvis varit att lägga en eller ett par luftvärnsfregatter utanför Baltikum och att man genomfört regelbundna hamnbesök (underhåll) i de olika hamnarna. Lämpligtvis hade man nyttjat de som redan finns i Östersjön så som danska Iver Huitfeldt fregatter eller för den delen ta in tyska eller brittiska luftvärnsfregatter av Sachsenklass eller Type 45. Dessa hade gjort skillnad och åstadkommit skarp ”show of force”.

Nu valde man en annan väg, och det är möjligen så att fregatter kommer i ett senare skede. Oaktat detta så är fyra minsvepare bättre än inget och det visar trots allt att man agerar på något sätt. Det är mer än vad man kan säga om andra länder….

Att NATO nu väljer att sända minsvepare ur NRF till Östersjön och Baltikum öppnar härmed även upp för ett svenskt deltagande!

Sverige står sedan årsskiftet listat i NRF RFP (NATO Response Force – Reserve Forces Pool). I detta svenska bidrag till reservstyrkorna står i skrivande stund ett minröjningsfartyg ur 4. Sjöstridsflottiljen i beredskap!

Med anledning av att minröjningsstyrkan ”ska stanna där under en överskådlig tid” så öppnas det helt plötsligt upp en rad möjligheter för Sverige att faktiskt bidraga!

För det första. Ska denna minröjningsstyrka vara aktiv i Östersjön under lång tid så kommer man att behöva rotera fartygen. Här borde nyttjande av fartyg ur RFP vara en ultimat lösning. Sverige befinner sig dessutom geografiskt mycket nära det aktuella ”operationsområdet”.

För det andra. Minröjningsfatyg av Kosterklass har de facto något som inget annat av NATO:s minröjningsfartyg har, nämligen möjligheten att – om än mycket begränsat – bidraga till luftförsvar av en samlad styrka inom ett begränsat område mot okvalificerade lufthot.

För det tredje. Ett av huvudsyftena med det svenska deltagandet i NRF RFP skulle uppnås genom ett deltagande, d.v.s. att genomföra övningar tillsammans med NRF minröjningsstyrka.

För det fjärde. Den kanske viktigaste aspekten i detta är att det nu öppnas upp ett fönster för att ge svensk säkerhetspolitik en första möjlighet att provtrycka solidaritetsdeklaration där det framgår att

”Sverige kommer inte att förhålla sig passivt om en katastrof eller ett angrepp skulle drabba ett annat medlemsland i EU eller nordiskt land. Vi förväntar oss att dessa länder agerar på samma sätt om Sverige drabbas.” samt att ”Sverige ska både ha förmåga att ta emot och ge militärt stöd.”

För det femte. Sverige visar med handling att man inte accepterar den ryska aggressionen i Ukraina till skillnad från enbart diplomatiska ”samtal”.

Kommer det i närtid att öppnas upp ett bättre tillfälle, anledning och möjlighet för Sverige att nyttja det minröjningsfartyg som i dag står i beredskap för NATO:s reservstyrkor inom ramen för NRF? Sannolikt inte! Carl Bildt borde genas lyfta luren och ringa Anders Fogh Rasmussen och föreslå att ett svenskt minröjningsfartyg aktiveras för att kunna ersätta någon av de ingående enheterna så fort det behövs.

Media: DI, SvD, AB, SVT, SvD, DN

———————-

De enheter som NATO nu aktiverar till minröjningsstyrkan är följande:

Stödfartyget HNoMS VALKYRIEN (Norge)
Minröjningsfartyget HNLMS MAKKUM (Holland)

Minröjningsfartyget BNS BELLIS (Belgien)

Minröjningsfartyget HNoMS OTRA (Norge)

Minröjningsfartyget ENS ADMIRAL COWAN (Estland)

I Krimkrisens Skugga Del 2 – Den Nordiska Spelplanen

Sammanfattning

När krisen i östra Ukraina har ebbat ut är det mycket troligt att Ryssland kommer flytta sitt fokus och påbörja en påverkan av både Sverige och Finland. Båda dessa stater är militärt alliansfria samt befinner sig inom Rysslands geopolitiska intressesfär. Påverkan kommer ske med dels dolda medel dels öppna medel för att påverka de två staternas säkerhetspolitiska agerande i en riktning som gynnar Ryssland med ett huvudfokus på att ingendera av staterna skall ansluta sig till NATO.

Analys

Allmänt.Ryssland har sedan 2008 agerat mer aktivt säkerhets- och utrikespolitiskt i vad man kan kalla deras nära utland inom dess västliga område. Dess huvudfokus har i huvudsak varit i dess östliga och sydliga riktning. Rysslands huvudfokus har varit att förneka västliga samarbetsorganisationer eg. EU och NATO inflytande i området. Med hjälp av olika metoder eg. hela skalan av de säkerhetspolitiska metoder en stat förfogar över har man lyckats i denna påverkan och därmed ökat sitt eget inflytande. Exempel på stater där denna påverkan har skett är Georgien, Moldavien, Ukraina och Armenien.

Rysslands militära upprustning befinner sig just nu halvvägs in i sin reformeringsfas som påbörjades 2009 och skall vara klar 2020 med målsättningen att dess väpnade styrkor skall ha en hög grad av tillgänglighet samt 70-75% av dess utrustning skall vara modern. Under hela denna reformeringsfas kommer Ryssland tillmäta dess kärnvapen en stor vikt, troligtvis även efter reformeringen. Syftet bakom detta är att man ej skall kunna bli påverkad av en annan stat innan man har verktygen att projicera militär makt med konventionella medel mot en kvalificerad motståndare. Likväl får ingen påverkan ske mot dess förmåga att utnyttja kärnvapen, Rysslands kategoriska motstånd mot dels USA dels NATO missilförsvar skall ses ur det perspektivet.

Troligtvis kommer Ryssland när krisen i Ukraina ebbat ut, flytta sin tyngdpunkt västerut för att där kunna påverka de stater som ligger i dess nära utland. Det som dock måste klaras ut är vilka incitament som finns för detta, likväl vilka säkerhetspolitiska möjligheter finns det för det lyckas med detta. De faktorer som är avgörande för det är, Rysslands intressesfär, NATO samt den säkerhetspolitiska utvecklingen historiskt och vart den befinner sig just nu.

Bild 1. Ryskt geopolitiskt intresseområde.

Intressesfären.Ryssland har vid ett flertal tillfällen under 2010-talet tydligt utpekat att delar av Norden ingår i dess intressesfär. Detta visades tydligast 2012 när den ryske generalstabschefen NikolajMakarov visade en karta vid ett besök i Finland. Kartan visade inom vilket område som ett missilförsvar ej fick finnas, vad som åsyftades var då NATO missilförsvar, i och med att Rysslands ballistiska slagförmåga då tydligt skulle påverkas. De länder som omfattas i Rysslands Västra och Sydvästra område är Norge, Sverige, Finland, Estland, Lettland, Litauen, Polen, Vitryssland, Ukraina, Moldavien och Rumänien.

Av dessa totalt elva (11) länder ingår sex (6) av dessa i militäralliansen NATO, ett (1) land ingår i militäralliansen CSTO medan fyra (4) (Sverige, Finland, Moldavien och Ukraina) av länderna är militärt alliansfria. Av dessa länder är det främst de militärt alliansfria som Ryssland kan påverka, viss påverkan kan ske mot de NATO anslutna länderna, denna påverkan är troligtvis en långsiktig sådan för att förändra opinionen i dessa länder.

Att den kartbild som visades 2012 i Finland handlar mer om en geopolitisk intressesfär än ballistiskt missilförsvar, visar sig tydligt just nu i Ukraina och till del i Moldavien. Den påverkan som dessa länder har utsatts för av Ryssland under hela 2013 är tydlig. Inget av dessa länder har defacto ej försökt ansluta sig till något missilförsvar däremot till EU, vilket Ryssland tydligt motsatt sig, vilket ger stöd för teorin om att Rysslands geopolitiska intressesfär även omfattar Sverige och Finland. Vad som även är intressant att notera är att i dess Sydöstra område ingår Georgien som ett exempel, att man ur ett Ryskt perspektiv ser Georgien kriget som ett exempel på att man stoppade NATO utvidgning är uttalat från högsta politiska nivå, vilket även ger ytterligare stöd till teorin om att kartan i praktiken visar dess geopolitiska intresseområde. Likväl de påtryckningar som Georgien kontinuerligt utsätts för av Ryssland.

Den påverkan som sker mot de Baltiska staterna (Estland, Lettland, Litauen) är dels synlig i form av t ex handelsblockader o dyl dels mindre synlig i form av utnyttjande av subversiva metoder samt utnyttjande av soft power. Den påverkan har skett sedan de Baltiska staternas återuppståndelse efter den Sovjetiska ockupationen. Påverkan mot Svenska och Finska intressen är ej lika tydlig som i de Baltiska staterna, den tydligaste att någon form av påverkan sker är SÄPO utpekandet av Ryssland som ett land vilket genomför krigsförberedelser mot Sverige i April 2014. De tydligaste försöken till påverkan man kan se mot både Sverige och Finland är diverse politiska uttalanden med ibland en hotfull underton, vilket sker från Ryssland, likväl den propaganda som stundtals utmålar Sverige som ett land som utgör ett hot mot Ryssland och går i västs ledband och genomför subversiv verksamhet inom Rysslands gränser.

Att Ryssland är beredd att nyttja militära maktmedel för att säkra sitt geopolitiska område är mycket tydligt utifrån dess subversiva agerande under 2013 som övergått till ett öppet militärt agerande under 2014 mot främst Ukraina. Att Nikolaj Makarov uttalande och uppvisande av intresseområde under 2012 ej blev en större debatt i Sverige är olyckligt mht att det tydligt visas inom vilket område man är beredd att utnyttja olika former av maktmedel för att nå sina mål. Likväl att Ryssland genomför krigsförberedelser eg. krigsplanering med förberedelser mot Sverige bör även ses ur perspektivet att vi ligger inom dess geopolitiska intresseområde.

Att man som ett militärt alliansfritt land ligger innanför en regional stormakts geopolitiska intresseområde, som ej tvekar att utnyttja militära maktmedel för att uppnå sina mål, kräver en viss eftertänksamhet. Likväl kräver det att man bygger upp och förfogar över säkerhetspolitiska verktyg som man själv har nyttjanderätt över för att kunna motstå påtryckningar. Man kan således ej påräkna hjälp från andra i händelse av att man utsätts för påtryckningar, vilket t ex Sverige som nation tog fasta på under efterkrigstiden, utan det krävs att man själv har de säkerhetspolitiska verktygen som har en avhållande effekt mot en part som kan tänkas genomföra påverkan.

NATO i Norden. Ur det Ryska geopolitiska intresseområdet som berörts är ett antal länder NATO medlemmar och två (2) är ej medlemmar, dock med ett aktivt samarbete med NATO, en stundtals livlig debatt förs kring för och emot ett medlemskap i både Sverige och Finland. Vilket kräver en mer fördjupad analys i frågan och framför allt kopplat till dels hur den inhemska opinionen ser på frågan, dels hur Ryssland ser på den frågan.

Ser man till den svenska opinionen för ett medlemskap i NATO, samt dess utveckling sedan 2008, så har den varit relativt oförändrad med en tydlig nedgång 2011 för att därefter 2013 återigen vara på samma nivå som under 2008. På motsvarande sätt visar statistiken för de som är mot ett NATO medlemskap förutom en tydlig uppgång 2011 mot ett medlemskap för att 2013 vara på ungefär samma nivå som under 2008. De utan åsikt har varit relativt oförändrad under den aktuella tidsperioden. Under den aktuella perioden 2008-2013 har den Finska opinionen för ett NATO medlemskap gradvis sjunkit för att öka något 2013 medan de som är mot ett medlemskap har gradvis ökat. Andelen utan åsikt i frågan har i varit relativt oförändrad under den aktuella perioden.

Bild 2. Opinion kring NATO medlemskap i Sverige och Finland mellan 2008-13

Av intresse är även nyligen genomförda opinionsundersökningar rörande den finska och svenska synen på ett NATO medlemskap mht den nuvarande säkerhetspolitiska utvecklingen pga dels Krimkrisen dels utvecklingen i östra Ukraina. Enligt en SIFO undersökning i Mars 2014 var det 31% för, 50% mot och 19% hade ingen åsikt kring frågan om ett NATO medlemskap för Sverige. I Finland visar dock opinionsundersökningarna annorlunda där ser man en ökning för ett NATO medlemskap vid undersökningar gjorda under den nämnda krisen. Dock är skillnaderna för markanta i undersökningarna för att kunna dra några slutsatser av dem, förutom att just stödet har ökat.

Finland och Sverige skiljer sig tydligt åt i sin syn på ett NATO medlemskap under perioden 2008-13, orsakerna till detta är troligtvis mångfacetterad, vad som dock är tydligt är att det är oroligt vänder sig opinionen helt om istället. Anledningen till denna är troligtvis historisk och kulturell, I Sverige har vi en tradition av att försöka hålla oss utanför konflikter, vilket gör att en allians ej blir lockande. I Finland som omfattades av andra världskriget, lever minnena av detta fortfarande kvar vilket troligtvis leder till att man istället kan tänka sig ingå i en allians för att undvika ytterligare ett krig.

Att Ryssland ser NATO som ett hot är tydligt flera ledande ryska politiker har uttryckt det bl a President Vladimir Putin och Försvarsminister Sergei Shoigu. Det är både NATO som organisation man ser som ett hot men även utvidgningen av organisationen och då främst i en östlig riktning. Likväl uttalade sig Rysslands Premiärminister Dmitry Medvedev i frågan, 2013, kring ett NATO medlemskap av Finland och Sverige, enligt honom skulle en sådan utveckling kräva ryska motåtgärder, vad dessa omfattade nämnde han ej. Återigen är det tydligt att Sverige och Finland ligger inom Rysslands geopolitiska intresseområde. Likväl ser Ryssland ett tydliga hot mot Arktis, vilket gör att de nordliga delarna av Sverige och Finland blir än mer viktigt ur ett Ryskt perspektiv.

I och med att både Sverige och Finland ligger inom Rysslands geopolitiska intresseområde så är det en tydlig balansgång de båda länderna har framför sig rörande NATO frågan. Ryssland har tydligt påtalat att de ej kan tänka sig ett Svenskt eller Finskt NATO medlemskap. Att Ryssland ej räds för att genomföra åtgärder för att skydda sitt intresseområde är tydligt, hur dessa åtgärder skulle te sig vid en tydlig kursändring av antingen Sverige eller Finland mot ett NATO medlemskap är svåra att säga. Dock kommer de med en hög sannolikhet omfatta dels opinionsbildande åtgärder, dels maktdemonstrationer med militära maktmedel, för att försöka påverka opinionen mot ett NATO medlemskap. Det som kan ske är alltså en tyngdpunktsförskjutning mot de Nordiska länderna efter krisen i östra Ukraina har ebbat ut.

Säkerhetspolitisk utveckling i Norden. Efterdyningarna av Krimkrisen och krisen i denna skrivande stund i östra Ukraina har ännu ej setts. Men en tydlig effekt av dessa två (2) händelser är NATO omriktning mot att bejaka artikel 5 enligt NATO stadgan och därmed återgå till den roll som organisationen ursprungligen skapades för. För att få en förståelse för den säkerhetspolitiska situationen i Norden bör man tydliggöra den inriktning som de olika Nordiska länderna antagit sedan det kalla krigets avslut.

I Norge har man sedan kalla krigets avslut fokuserat på kris- och incidenthantering i dess närområde. Övriga former av uppgifter skall lösas tillsammans med allierade inom ramen för NATO såsom försvar av landet. Danmark har genomfört en inriktning på att lösa internationella operationer inom ramen för NATO, övriga uppgifter såsom nationellt försvar skall lösas tillsammans med allierade inom ramen för NATO. Det man dock måste beakta är att man fortfarande ser det nationella försvaret som en uppgift men den skall lösas i samverkan med andra.

Sverige har sedan det kalla krigets avslut inriktat sin militära förmåga på att kunna delta i internationella operationer, vilket föranlett att en prioritering skett på expeditionär förmåga, inom ramen för försvars- och säkerhetspolitiska organisationer. I Finland har man bibehållet fokus på nationellt försvar varit styrande, dvs ha en avskräckande förmåga samt därmed som militärt alliansfri kunna utnyttja sk tröskeleffekt vid förändringar i närområdet, för att i händelse av krig kunna försvara hela landet.

Således i Norden har två (2) länder, Sverige och Danmark, i huvudsak varit inriktad på internationella insatser och därmed i mångt och mycket inriktat sina båda Försvarsmakter på lågintensiva konflikter och eftersträvat en expeditionär förmåga. Två (2) länder, Norge och Finland, har bibehållit ett nationellt fokus varvid Finland tydligast har gjort detta. Danmark och Norge har som NATO länder förmågan att kunna nedprioritera vissa förmågor mht att de omfattas av ett kollektivt självförsvar inom NATO som organisation. Sverige och Finland har som militärt alliansfria länder ej denna säkerhet, varvid Finland är det land som har bibehållit fokus kring detta.

Inom Norden finns det främst två (2) säkerhetspolitiskt viktiga områden, Barensregionen och Östersjöregionen, områdena är har främst en ekonomisk betoning vilket gör dem säkerhetspolitiskt viktiga, det ena området avser naturresurser, Barensregionen, det andra området avser transporter, Östersjöregionen. I Norden är det Ryssland som anses vara den stat som kommer vara den mest aktiva aktören, detta utifrån den vikt man sätter på dels naturresurser dels transportleder.

Den säkerhetspolitiska situationen inom Norden kommer förändras främst som ett resultat av klimatologiska förändringar som ökar Barensregionens betydelse. Främst avseende naturresurser och därmed även en tydligare vilja att utnyttja dessa samt ta del av dessa. Det största hotet mot Sverige bedöms dels vara främmande makts underrättelseinhämtning dels att Sverige kommer utsättas för politiska och ekonomiska påtryckningar med militära maktmedel som ett instrument i bakgrunden dvs hot om våld eller styrkedemonstrationer.

Med dessa ingångsvärden kan vi tydligt se att det är Sverige som är sårbarast för en yttre påverkan av en statlig aktör. Dels omfattas vi ej av några kollektiva försvarsgarantier dels har vi nedprioriterat det nationella försvaret till förmån för ett expeditionärt försvar som skall kunna verka i lågintensiva konflikter. Således vid en negativ säkerhetspolitisk utveckling i Norden är det även Sverige som har störst återtagande att genomföra av sin Försvarsmakt.

Slutsatser

När den Ukrainska krisen ebbat ut med den troliga händelseutvecklingen att Ryssland når sina målsättningar, kommer bedömt Rysslands tyngdpunkt flyttas mot dels de Baltiska staterna dels mot Sverige och Finland. Detta utifrån det faktum att detta är det område där en tydlig påverkan ej skett utifrån Rysslands geopolitiska intresseområde. Tillvägagångssättet för att påverka de två områdena (Baltikum sett som ett område, Sverige och Finland sett som ett område) kommer skilja sig åt, utifrån det faktum att tre av fem stater ingår i NATO och de resterande två är militärt alliansfria.

Påverkan mot de Baltiska staterna kommer troligtvis omfatta en försvagning av dels deras ställning dels NATO inflytande i regionen. Påverkan mot Sverige och Finland kommer bedömt vara inriktad mot att i första hand förhindra en anslutning till NATO och i andra hand påverka dem med olika medel och metoder för att vara följsamma dels Rysslands utveckling dels ej utgöra ett militärt hot (exempel på detta kan vara att Gotland ej erhåller någon mer militär infrastruktur och uppbyggnad än vad som är genomförd nu) mot Ryssland. Två medel förefaller troliga som Ryssland kommer utnyttja, dolda och öppna. Mot de Baltiska staterna är det bedömt enbart dolda metoder som kommer utnyttjas medan mot Sverige och Finland både öppna och dolda mht att de två staterna är militärt alliansfria.

Vad avser dolda metoder kommer detta främst vara att påverka dels politiker dels befolkningen för och emot olika frågor, vad som kommer vara synonymt är att utfallet i frågan kommer gynna Ryssland. Vad avser öppna medel kommer detta mest troligtvis vara militära maktdemonstrationer vid väl valda tidpunkter, då budskapet kanske för befolkningen ej är tydligt men för de ledande politikerna.

Exempel på utnyttjande av militära maktmedel för att utöva makt kan vara den sk Ryska påsken som skede under långfredagen 2013. Då Ryska strategiska bombplan övade anfall mot Svenska mål. Detta är ett tydligt budskap, ett mer dolt budskap kan vara övningar som genomförs där radiokommunikation avsiktligt får bli uppsnappad för att ett budskap skall nå fram (såsom att geografiska positioner utnyttjas för att visa vilket mållandet för övningen är), detta är för befolkningen ett dolt budskap. Ett annat sätt kan vara igångsättande av större övningar vid känsliga tidpunkter för att visa sin vilja, den stora beredskapsövningen under vintern 2014 i MD V samtidigt som Krimkrisen var till del detta.

Den mest avgörande slutsatsen är att våra försvarspolitiker måste nu ta sitt ansvar, de hade möjligheten efter Georgien 2008, den säkerhetspolitiska situationen har under de två senaste åren varit i en klar nedåtgående spiral för att eskalera markant med både Krimkrisen och krisen i östra Ukraina. Att någon ljusning på denna nedåtgående spiral förefaller trolig inom närtid är föga samt troligtvis kommer dessa två kriser vara formativ för den säkerhetspolitiska utvecklingen de närmsta fem (5) till tio (10) åren. Sverige ligger inom Rysslands intressesfär, Ryssland ser tydliga hot mot sin säkerhet, dessa två faktorer är direkt avgörande och måste forma vår egen säkerhetspolitiska agenda. Avslutningsvis vill jag återigen likt tidigare inlägg trycka på att något akut krigshot föreligger ej mot Sverige och gör troligtvis det ej heller inom de närmsta åren.

Have a good one! // Jägarchefen

Källor

DN 1(Svenska)

Finska Försvarsministeriet 1(Svenska)

Finska Försvarshögskolan 1 (Engelska)
FOI 1, 2, 3(Svenska)

Försvarsmakten 1(Svenska)

Hufvudstadsbladet 1(Svenska)

MSB 1(Svenska)

Reuters 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9(Engelska)

RIA Novosti 1, 2(Engelska)

SIPRI 1(Engelska)

SvD 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8(Svenska)

Yle 1(Svenska)

ÖB om konflikt i vårt närområde och försvarsförmåga

Idag skriver jag på Svenska Dagbladets debattsida Brännpunkt om den diskussion som varit om Sveriges militära förmåga i ljuset av händelseutvecklingen på Krimhalvön och genom Riksrevisionens rapport. Debatten har handlat om Sverige har tillräcklig förmåga att stå emot ett militärt angrepp. Låt mig därför från mitt … Continue reading →

Rysk påsk

Hemkommen för påskledigheten. Vi minns ju alla den senaste Påskens oegentligheter. Man kan ju hoppas att vi slipper en upprepning detta år, men hur sannolikt är detta?

Världen har förändrats. Det brinner ifrån Nordafrika till bortre Mellanöstern. Från Libyen till Afghanistan. I Kinesiska sjön konfronterar Japan, Kina, Nord- och Sydkorea varandra i allt mer brutala termer.

Ovanpå detta Ukraina. På ena sidan en Västvärld med transparens, fria marknader och politisk känslighet. På den andra en strategiskt målmedveten, auktoritär regim i avsaknad av sociala reflexer. Stum, döv och närmast autistisk.

Samtidigt strävar en försvarsberedning i det allianslösa Konungariket Sverige för att skapa någon politiskt kommunicerbar ordning i en mer otyglad omvärld. Det är svårt. Tvåhundra år av fred och ständig tillväxt skapar både förväntningar och utesluter domedagskalkyler. Till sist diskuterar vi ändå om solbränna är hjälp eller stjälp för oss över femtio.

Med all rätta frågar sig nu eventuella läsare vad detta ska leda till. Svaret är tämligen enkelt: vi måste höja blicken från naveln och fråga oss själva om allt är som förr? Och konstatera att så inte är fallet.

Inget hindrar att den strategiska reserven omedelbart förläggs till Gotland, att den regionala staben i Stockholm får ett detachement i Visby och att kajen i Slite äntligen förbereds för förstörelse.

Det är kanske osannolikt att morgondagens nyheter handlar om separatistiska ockupanter i Narva, men det är inte omöjligt. Varför, om så en enda gång, kunde vi i så fall inte vara förutseende.

Allan Widman

Goddag – YXSKAFT

Foto: Försvarsmakten

Så var då dagen kommen då försvarsminister Enström på plats i Stockholm stad, närmare bestämt på Jakobsgatan, ännu en gång hade det mindre glamourösa nöjet att svara på två relativt enkla frågor från en av folkets demokratiskt valda ledamöter sittandes i Svea rikes riksdag.

Möjligen var de två frågorna som låg där på ministerns skrivbord av så pass rudimentär karaktär samt det faktum att ministern hade den stundande påskledigheten för ögonen, att hon inte ens bemödade sig att läsa och än mindre försöka förstå frågan från riksdagsledamoten från Sölvesborg. Möjligen var det så att försvarsministern – utan att tänka så särskilt mycket på vad hon gjorde – helt enkelt tog fram första bästa papper som låg överst i den rymliga skrivbordslådan med texten ”MARINEN” skrivet på framstycket. Den senaste marina frågan som var på tapeten var ju den infekterade frågan om ubåtar och det var därför ett sådant ärende som låg överst i ”marinlådan”.

Sagt och gjort, papperet fick gå en runda i kopieringsapparaten och därefter tillfogades några ytterligare rader som hämtade ur Jakobsgatans ”floskelbank”. Därefter gick papperet vidare till riksdagskansliet som svar på ledamotens två mycket enkla och konkreta frågor. Ovanstående är givetvis rent påhitt, men man kan faktiskt tro att det var så här det gick till så när man läser försvarsminister Karin Enströms svar på Peter Jeppssons två frågor.

För att göra det hela så pedagogiskt som möjligt så redovisas här nedan den första skriftliga frågan som ställdes till försvarsministern av den engagerade ledamoten som är orolig för Marinens framtid. Själva frågeställningen är fetmarkerad.

Fråga 2013/14:564 Marinens framtida fartygsbestånd
av Peter Jeppsson (S)
till Försvarsminister Karin Enström (M)

Jag har vid tre tidigare tillfällen ställt skriftliga frågor samt skrivit en interpellation till försvarsministern avseende marinens framtida fartygsbestånd.

Vid interpellationsdebatten den 9 december 2013, då min frågeställning om marinens korvetter debatterades, hänvisade försvarsministern till den då pågående utredningen om förändringar av processen för hur regeringen styr investeringar i försvarsmateriel (dir. 1013:52).

I mars 2014 presenterade utredningen sitt betänkandeInvesteringsplanering för försvarsmateriel – en ny planerings-, besluts- och uppföljningsprocess.

Med anledning av att tillgång till fartyg för övervakning av våra gränser är helt avgörande för att kunna upprätthålla rikets territoriella integritet ställer jag ånyo frågan:

När avser regeringen att fatta det sedan länge nödvändiga beslutet rörande ombyggnad av HMS Göteborg och HMS Kalmar i enlighet med RÄ 12/2 så att dessa kan ersätta de mindre bevakningsbåtarna, inkluderat den 42 år gamla HMS Jägaren?

Att frågan berör två korvetter av Göteborgsklass torde det inte vara några oklarheter runt. Men så här ser försvarsministerns svar(?) på denna i mina ögon tydliga och konkreta fråga ut……

Dnr Fö2014/691/MFU
Fö2014/702/MFU

Försvarsdepartementet
Försvarsministern

Till riksdagen

Svar på fråga 2013/14:558 Nästa generations ytstridsfartyg samt fråga 2013/14:564 Marinens framtida fartygsbestånd av Peter Jeppsson (S)

Peter Jeppsson har frågat mig dels när regeringen avser att fatta det sedan länge nödvändiga beslutet rörande ombyggnad av HMS Göteborg och HMS Kalmar i enlighet med RÄ 12/2 så att dessa kan ersätta de mindre bevakningsbåtarna, inkluderat den 42 år gamla HMS Jägaren, dels när regeringen avser att fatta nödvändiga beslut om modifiering av befintliga korvetter alternativt omedelbar nyanskaffning av nästa generations ytstridsfartyg.

Frågan om den marina materielplaneringen är komplex och innehåller många olika dimensioner. Det är av stor betydelse att nå en helhetslösning som långsiktigt svarar mot operativa och ekonomiska krav. Arbetet med det sker i nära dialog med Försvarsmakten och Försvarets materielverk.

I vårändringsbudgeten för 2014 (prop. 2013/14:99) redovisar regeringen bedömningen att undervattensförmågan utgör ett väsentligt säkerhetsintresse och att bibehållandet av kompetensbasen är nödvändig för att uthålligt tillförsäkra Försvarsmakten denna förmåga. Regeringen bedömer vidare att en konstruktionsöversyn av nästa generations ubåt bör genomföras. Därtill redovisas inriktningen att fullfölja halvtidsmodifieringen av två ubåtar av Gotlandsklass samt att livstidsförlänga ubåten Södermanland. Dessa åtgärder representerar sammantaget en konsoliderad strategi för att långsiktigt säkerställa svensk undervattensförmåga. Det är naturligt att i god ordning pröva övriga förslag till materielanskaffningar inom marinstridskrafterna i ljuset av denna utveckling.

Stockholm den 16 april 2014

Karin Enström

? ? ? ? ? ? ? ? ? ? ? ? ? ? ? ? ? ? ? ? ? ? ? ? ? ? ? ? ? ? ? ? ? ? ? ? ? ? ? ? ? ? ? ? ? ? ? ? ? ?

Karin Enström svarar(?) på frågan genom att deklarera att materielplaneringen är komplex och börjar sedan tala om ubåtar(!) och att man i ”god ordning prövar förslag till materielanskaffningar”…

Man tar sig för pannan och undrar hur det har kunnat gå så här illa med svensk försvarspolitik.

Över till nästa fråga istället för att se om svaret ens berör den aktuella frågeställningen den här gången?

Fråga 2013/14:558 Nästa generations ytstridsfartyg
av Peter Jeppsson (S)
till Försvarsminister Karin Enström (M)

Jag har vid tre tidigare tillfällen ställt skriftliga frågor samt skrivit en interpellation till försvarsministern avseende marinens framtida fartygsbestånd.
Vid interpellationsdebatten den 9 december 2013, då min frågeställning om marinens korvetter debatterades, hänvisade försvarsministern till den då pågående utredningen om förändringar av processen för hur regeringen styr investeringar i försvarsmateriel (dir. 1013:52).

För att korvetterna Gävle och Sundsvall ska kunna vidmakthållas måste fartygen snarast genomgå halvtidsmodifiering i enlighet med RÄ 12/2. Alternativet är omedelbar nyanskaffning av ytstridsfartyg.

Med anledning av att ytstridsfartygen utgör en helt avgörande del för försvaret av Sverige vill jag härmed ånyo ställa frågan: När avser regeringen att fatta nödvändiga beslut om modifiering av befintliga korvetter alternativt omedelbar nyanskaffning av nästa generations ytstridsfartyg?

och vi går direkt över till svaret(?)….

Dnr Fö2014/691/MFU
Fö2014/702/MFU

Karin Enström

? ? ? ? ? ? ? ? ? ? ? ? ? ? ? ? ? ? ? ? ? ? ? ? ? ? ? ? ? ? ? ? ? ? ? ? ? ? ? ? ? ? ? ? ? ? ? ? ? ?

Jag kan inget annat göra än att konstatera att det här är ytterst beklämmande och bekymmersamt. Primärt är regeringens undermåliga hantering, och för den delen även Försvarsmaktens interna nedprioritering av Marinen och de marina förmågorna ett faktiskt hot mot rikets säkerhet.

Marinen kommer på sikt att försvinna om trenden med den långa raden av ”icke-beslut” och strykningar ur materielplanen får fortsätta. OM detta tillåts fortsätta kommer Marinen inom en mycket nära framtid att bestå av nio verkansdelar i form av fyra ubåtar och fem Visbykorvetter. När dessa sedermera når sin livslängd finns heller inga ersättare eftersom Försvarsmakten i sin egen materielplan har strukit samtliga nybyggnadsprojekt.

Just nu verkar hela mediasverige, hela regeringen, majoriteten av riksdagen och 99% av svenska folket tro att vi får en stark marin bara affären med ubåtsprojektet A 26 går i lås. Så är inte fallet!

På kort sikt så kommer inte ens det som framgår i den senaste och gällande propositionen ”Ett användbart försvar” att kunna förverkligas. I propositionen framgår det på flertalet punkter att Marinen ska bestå av fem Visbykorvetter och två korvetter av Göteborgsklass. Varför regeringen fortfarande vägrar fatta beslut, och som det ser ut nu vägrar att ens beröra frågan inger få förhoppningar för den nära framtiden. Detta samtidigt som omvärldsläget för varje dag som går snabbt förändras till det sämre.

De två ärenden som i dag besvaras(?) har även tidigare drivits av Peter Jeppson mot regeringen och försvarsministern. Läs gärna de tidigare svaren och mina kommentarer på frågan om ombyggnad till vedettbåtar här, samt frågan om korvetter här och den efterföljande interpellationsdebatten här. En interpellationsdebatt som innehöll ett antal ministersvar som inte kändes särskilt seriösa ur en säkerhetspolitisk aspekt.

Moderaterna har nu ungefär fem månader kvar vid regeringsmakten och därmed kontrollen över försvarsdepartementet. Jag håller det för osannolikt att regeringen kommer att fatta dessa två nödvändiga beslut för att säkerställa ens en begränsad marin förmåga under sin kvarvarande tid på Jakobsgatan. Att ministern uppenbart överväger att kanske INTE fatta dessa beslut för att säkerställa att Marinen kan nyttja sju korvetter och två vedettbåtar är oseriöst, oansvarigt och ett direkt hot mot Sveriges säkerhet!

Sekundärt så anser jag att det även ytterst bekymmersamt, och ett hot mot demokratin att en minister inom ramen för en av riksdagens grundläggande former – möjligheten för riksdagsledamoten att ställa frågor till en minister – kan tillåtas att aldrig behöva svara konkret på en saklig fråga?

Att som ansvarig minister i det här fallet svarar på frågor som inte är ställda – om saker som ubåtar och svensk undervattensförmåga – när frågan gällde ytfartyg borde vara otillåtet! För att systemet med skriftliga frågor ska fungera så borde det vara ett krav på att dessa ska bevaras sakligt både vad avser form och innehåll!

Sju korvetter är en låg nivå. Fem korvetter är en mycket låg nivå.. Marinen är uppenbart satt på svältkost av sittande regering!

———————————————

Goddag yxskaft är ett språkligt uttryck som används om ett svar man får av någon kan karaktäriseras som nonsens på så vis att det inte svarar på frågan.

Uttrycket kommer från en historia där en döv gubbe som tillverkar ett yxskaft ser en främling komma gående, och funderar över vad denne kan tänkas vilja. Gubben antar att främlingen ska fråga om vad han tillverkar, och att han sedan vill veta vägen till stan och då tänker han säga att det är åt vänster. Främlingen börjar med att säga ”goddag” men får svaret ”yxskaft”.

Roine Carlsson hos grabbarna på Fagerhult

Det här blir ett något annorlunda inlägg jämfört vad ni läsare är vana vid att se här. Ett av mina absoluta favoritprogram i den statliga televisionen från det tidiga 90-talet var Grabbarna på Fagerhult. Ett på den tiden rätt kontroversiellt program där man vurmade för jakten, drack brännvin, snusade och raljerade över både det ena och det andra på bästa sändningstid.

Av en händelse noterade jag att SVT lagt upp ett helt avsnitt på sitt öppna arkiv. Det intressanta är att herrarna Guillou, GW Persson och Lorentzon i detta program har bjudit in dåvarande försvarsminister Roine Carlsson till sin jaktstuga på Fagerhult för lite diskussion om försvaret med påföljande mat tillagad av självaste kriminolog GW Persson och dryck i form av öl och brännvin. Guillou valde förvisso bort brännvinet till förmån för ett dyrt franskt årgångsvin från 1984.

Leif GW passade för övrigt på att i en övergångsscen sittandes vid brasan ute i skogen att ge försvaret en känga och uttrycker (15.50 in i programmet) följande dräparkommentar.

”Det ska till en jävla dålig älgjakt för att den ska komma i närheten av organisationsnivån på en genomsnittlig militärmanöver”

I programmet förekommer även snuspropaganda där de tre storsnusande herrarna är mycket oroliga över att Sverige ska gå med i EG (Europeiska Gemenskapen, som var EU:s första pelare – som info till er yngre läsare) och därmed det överhängande hotet om att ett snusförbud ska införas i Sverige. Guillou som i programmet äter snus ur en dosa stor som den största pepparkaksburken går senare upp till dåvarande socialminister Ingela Thalén (s) och talar klarspråk om vikten av snuset och hur många väljare Socialdemokraterna skulle förlora på detta förbud. Samtidigt står GW och Lorentzon utanför med plakat och demonstrerar mot ett eventuellt sådant förbud. Guillou träffar även dåvarande ”Europageneralen” Anders Björck som lugnar herr Guillou att något snusförbud tänker minsann inte Moderaterna vara med och bidraga till med tillägget att fru Thaléns make har intressen i Philip Morris (cigarettillverkning), därav snusmotståndet….

Det mest intressant i programmet är givetvis när försvarsminister Roine Carlsson besöker grabbarna på kvällskvisten och man diskuterar försvaret.

Man ska minnas att detta är inspelat 1990 och samtalet inleds av naturliga skäl med den då mest aktuella försvarsfrågan som rör huruvida JAS-projektet verkligen kommer att bli av med tanke på kraschen som då relativt nyligen inträffade på SAAB-fältet i Linköping den 2 februari 1989 med provflygaren Lars Rådeström vid spakarna.

Man ställer även frågor till Roine om det ens behövs ett försvar längre då Sovjetunionen håller på att upplösas. GW är som vanligt lite lagom raljant över sakernas tillstånd. Diskussionen leder sedan in på varför det finns ett behov av ett starkt luftförsvar och Roine förklarar pedagogiskt för de tre macho-jägarna varför det förhåller sig så. Ett sevärt inslag där argumenten varför vi behöverett försvar och varför vi har valt JAS 39 Gripen fortfarande står sig bra.

I ett annat avsnitt i serien minns jag att även dåvarande överbefälhavaren Bengt Gustafsson (ÖB 1986-1994) besöker grabbarna på Fagerhult. Jag minns att det var intressanta diskussioner om ubåtar, men tyvärr har jag inte återfunnit detta program ännu. Det hade varit riktigt intressant att se så här i efterhand.

I samband med att ölet och brännvinet ska serveras till försvarsminister Carlsson så säger GW att…

”…du har väl en sån där värnpliktig som kör i dag, han är väl nykter, det var man väl alltid när man låg i lumpen…”

Sen avslutar professorn med att förevisa hur man får ut de sista dropparna ur flaskan…
Se gärna programmet. Intervjun med Roine Carlsson startar 43.30.

p.s. Roine Carlsson gjorde sig allmänt känd, och fick kritik från marinofficerarna, när han 1987 kritiserade förslaget att marinen skulle köpa nya kustkorvetter (Gbg-klassen) ”Stora plåtschabrak för att marinofficerarna ska få glänsa på kommandobryggan är ingenting att spilla pengar på.” Carlsson gjorde avbön i TV-programmet ”Godmorron Sverige” för sitt yttrande, med uttalandet: ”Jag är rätt citerad, och det var högst olämpligt av mig att prata på det sättet,… jag är oerhört arg på mig själv för det här. Självklart har jag respekt för marinofficerarna och deras arbete.” d.s.

Uppdragstaktiken är död – Leve uppdragstaktiken

Av Karlis Neretnieks, generalmajor, tidigare opledare Milo Mitt, C MekB 18 mm. (Inlägget är tämligen långt, men det borde inte utgöra något hinder då alla anställda i Försvarsmakten rimligtvis borde kunna läsa det som en del av tjänsten – sannolikt viktigare än de flesta andra dokument som bör läsas under dagen. Dessutom, det kanske inte […]

Uppdaterat: Ubåtsaffären är långt ifrån klar

Turerna runt Kockums och svensk ubåtstillverkning fortsätter. Redan för flera månader sedan hävdade jag att det enda alternativet för att säkerställa fortsatt ubåtstillverkning i Sverige skulle vara att SAAB köpte loss Kockums från TKMS. Ett påstående som då möttes av skepsis av många. I dag är det precis åt det hållet det lutar, men det är trots dagens positiva nyhet långt i från klart.

Turerna runt ubåtsaffären är många och minst sagt udda. I tisdags åkte FMV till Malmö med en säkerhetstransport eskorterad av militärpolis. Där ska man enligt uppgift ha tagit sig in i laboratoriet för att hämta hem känslig teknologisk utrustning – teknik som tillhör FMV och som försvaret vill behålla kontrollen över.

FMV har bekräftat att det var en skyddsvärd transport som det råder försvarssekretess runt. Kockums säkerhetschef ska enligt de första uppgifterna ha varit på plats i Malmö men lyckades inte förhindra att uppdraget kunde slutföras. Enligt Ny Teknik ska det ha handlat om att FMV ska ha hämtat två Sterlingmotorer till ubåtarna Gotland och Halland.

Men uppgifterna går isär då andra uppgifter från Ekot säger att ingenting lämnade Kockums. Där säger man även att Kockums och FMV inte kunde komma överens om vad som tillhör vem. Därför slutade det med att de FMV-anställda lämnade Kockums tomhänta. Det finns även information som påstår att Kockums hade tillkallat polis i samband med att militärpolis skulle hämta materielen.

DI rapporterar i sin tur att ingen materiel förts bort från Kockums utan förseglades i en container i väntan på att ägarfrågan har utretts. Presschefen på FMV hävdar att händelsen har ”absolut inget” att göra med avsiktsförklaringen mellan Saab och Thyssen Krupp om försäljning av varvet. ”Det var ju FMV som hämtade sitt material, det har inget med Saab att göra”. Nåväl, det kan man ju tro vad man vill om..

Flera uppgifter gör däremot gällande att säkerhetschefen kort efteråt togs ur tjänst med omedelbar verkan, vilket tyder på att FMV tillsammans med militärpolis de facto har tagit sig in i lokalerna.

Personligen tycker jag att det är helt rätt att FMV gör allt för att säkra teknik som är kopplat till rikets säkerhet i tider av turbulens. Jag hoppas verkligen att man har koll på alla annan teknik som statens har betalat Kockums för att ta fram så att inte den hamnar i Tyskland.

I dag kom nästa nyhet som gör gällande att SAAB och TKMS tecknat ett MoU som innebär att man har startat förhandlingar om en eventuell försäljning av Kockums verksamhet i Karlskrona, Malmö och på Muskö.

Tyvärr framställer mer eller mindre samtliga mediahus att affären är klar i sina rubriker. SvD skriver att ”Saab köper Kockums av tyska Thyssen Krupp” trots att förhandlingarna knappt har inletts.

Man måste i denna glädjeyra vara mycket medveten om att ingenting är klart ännu och att det är TKMS som sitter på det övergripande mandatet att diktera villkoren. Det går inte att bortse från att TKMS skulle kunna välja det värsta alternativet, att lägga ner verksamheten och sälja delar av varvsområdet till olika aktörer vilket i praktiken skulle omöjliggöra att bygga nya ubåtar. Även om det alternativet inte är särskilt trolig i nuläget så kan man inte räkna bort det helt. Men det är ingen självklarhet att man kommer överens om priset i framtida förhandlingar, och det skulle givetvis ligga i tyskt intresse att få bort en konkurrent från marknaden. Men förhoppningsvis kommer man överens om ett pris som Saab kan acceptera.

Tidigare har det spekulerats friskt i att Saab skulle kunna bygga ubåtar på annan plats i Sverige. Det håller jag för högst osannolikt. Det finns i dag ingen annan plats i Sverige som har den infrastruktur som krävs för att bygga ubåtar, och inte heller den arbetskraft som krävs. Ingenjörer kan man sannolikt flytta på, men fotfolket med ubåtskompetens kommer förmodligen inte att följa med verksamheten till annan plats.

Ska Sverige bygga nya ubåtar så är det varvet i Karlskrona som gäller nu när Malmö inte längre är ett alternativ. Den enda lösningen blir då att affären mellan Saab och TKMS går i lås vilket vi får hoppas på. Men än så länge är det lång väg dit oavsett hur stora rubriker media drar till med.

För övrigt så är hanteringen av ytfartygen för Marinens räkning fortfarande ett stort problem som tyvärr hamnat i skymundan med anledning av ubåtsaffären. Det ska därför bli väldigt intressant att se hur försvarsminister Enström svarar på Peter Jeppssons två senaste skriftliga frågor. Nu när korten ligger på bordet, d.v.s. att regeringen och FMV vägrat lägga beställningar till Kockums så länge ubåtsfrågan inte är löst, så kanske försvarsministern kan svara sanningsenligt istället för att dra fram dåliga påhitt som att ”antalet korvetter kan variera över tiden beroende på ekonomin” eller liknande bortförklaringar.

Regeringen har fortfarande inte fattat beslut om nödvändiga modifieringar av befintliga fartyg, något man har haft ett år på sig att göra. Att det i dagsläget är oklart med Kockums borde i rimlighetens namn inte hindra att regeringen fattar besluten i förberedande syfte så att Försvarsmakten och FMV kan gå vidare med sitt arbete. Men ett av problemen är att regeringen kräver skarpa offerter, vilket givetvis är verksamhetshindrande i sig… Ett moment 22.

I hela den här soppan är det som vanligt Marinen som drabbas. Förbanden vet inte till 100% säkerhet vilka fartyg man har att spela med från 2015 och framöver, och därmed vet man inte heller hur man ska bemanna organisationen. Så här kan man givetvis inte ha det längre. Det är i högsta grad oseriöst!

Men i väntan på regeringsbeslut så kan vi vara trygga med att 42 år gamla HMS Jägaren håller ställningarna på västkusten med sin pjäsriktade Bofors 40 mm kanon!

Media: SR, AB, Exp,

Uppdaterat 140415 14:00

Ny Teknik levererar i dag nya uppgifter om ubåtsaffären. Det verkar onekligen som att det är Saab som sitter med trumf på hand trots allt.

I höstas ska Saab ha kontaktat TKMS för att få köpa upp Kockums men fått kalla handen. Nu när personalen flyr och går över till Saab i kombination med att ubåtsingenjörerna i Malmö måste få ett godkännande av ISP och FMV för att kunna tillverka och exportera ubåtsprodukter till de tyska ägarna så verkar man ha insett att loppet är kört. Nu vet vi ju hur relationerna är mellan FMV och TKMS, och det är de tyska ägarna mycket medvetna om. Det ser med andra ord inte så ljust ut för fortsatt verksamhet i Sverige.

Dött läge för TKMS innebär enligt Ny Teknik att man nu har kontaktat Saab och vill komma överens om en försäljning.

Det ser med andra ord ljust ut för fortsatt ubåtstillverkning i Sverige – åtminstone just nu.

Ekots lördagsintervju med statsministern om försvaret

Ingen hade väl förväntat, allra minst den utfrågade själv, att Ekots lördagsintervju med statsminister Fredrik Reinfeldt skulle lägga halva programtiden på försvarsfrågorna. Så blev i alla fall fallet. Det var knappast detta statsministern ville lägga sin exponeringstid på med tanke på att försvaret är en fråga där Moderaterna har låg framgång och trovärdighet. Förmodligen lägst av alla politikområden.

Statsministern fick frågor av Monica Saarinen om såväl försvarsreformen som utvecklingen i omvärlden. Det var överlag mycket bra frågor, även om jag hade önskat mig mer uppföljning på flera av frågorna då svaren var relativt ihåliga.

Kort sagt kan man säga att statsministern helst ville bortförklara den kritik som finns mot försvaret idag som att det dels är tidigare regeringars fel (trots att M m fl suttit vid makten och haft ansvaret för försvaret i nästan 8 år) och dels att folk inte förstår skillnaden på ett förrådsställt invasionsförsvar och nutidens krav innebärande ”mindre enheter, rörliga och med välutvecklad materiel”. Att det är små enheter just nu håller nog till och med Riksrevisionen med om. Den välutvecklade materiel låter dock vänta på sig med tanke på regeringens nedskärningar på materielsidan och att beloppet för ofinansierad materiel som behövs för den nya insatsorgansiationen som skulle ha intagits i år handlar om upp till 75 miljarder kr.

Vidare ansåg statsministern försvaret svårt att utvärdera eftersom förmågan aldrig prövas och det i regel rör sig om påståenden om ”försvarets förmodade förmåga”.

”Vi som har haft ansvar är ju rätt övertygade om att vi är på rätt väg att få en ökad försvarsförmåga”.

Frågan är här naturligtvis med vad man jämför. Jämför man med 2006 eller 1994? Jämför man inom alla områden eller bara vissa? Jämför man objektivt i egen förmåga mot motståndare vid ett och samma tillfälle? Här går det utmärkt att trolla med orden. Vad man lugnt kan konstatera är dock att på 5 år har Ryssland lyckats avsevärt mycket bättre med sin försvarsreform än vad Sverige har gjort. Jag är inte alls lika övertygad som statsministern. Långt därifrån. Skippers åskådliggörande av antalet körmil som svenska stridsfordon rullat årligen sedan millennieskiftet talar också sitt egna språk, även om körmil är ett trubbigt mätvärde. Kännetecknade för ett rörligt försvars kontra ett förrådsställt torde vara just en ökning av körmil och inte en drastisk minskning.

Saarinen ledde därefter in samtalet på ekonomin och frågade om de substantiella höjningar av försvarsbudgeten som Moderaterna talat om under våren innan vårbudgeten. Statsministern omtalade då att under hela hans politiska karriär har det förelegat skillnader ”mellan vad vi vill åstadkomma och vad de [försvaret] har resurser till”. Här fanns inte en tillstymmelse till reflektion kring läget i Försvarsmakten just nu där mycket av verksamheten går på sparlåga till följd av svaga ekonomiska förutsättningar och de varningar som myndigheten under lång tid lämnat att pengarna inte räcker till att uppnå de av regeringen och riksdagen uppsatta målen. Ej heller reflektion över Riksrevisionens granskning.

Intervjun kom sedan av naturliga skäl att handla om Ryssland och det försämrade omvärldsläget och undrade om inte Alliansens försvarspolitik borde ha hållit för den ryska utvecklingen.Statsministern menade då på att ”Ryssland var på väg i en annan riktning som vi hyst mycket hopp kring. Vi trodde på ett mer öppet Ryssland” varpå Saarinen menade på att den ryska upprustningen ju pågått i flera år och att Georgienkriget utspelade sig 2008. Statsministern kontrade då med att den ryska rustningsförmågan varit riktad söderut.

”Nu har man alldeles uppenbart breddat sitt säkerhetssfärstänkande till vad många uppfattar vara de gamla gränserna för Sovjetunionen dessutom hänvisar man till att varhelst det finns människor som talar ryska så använder man det som ursäkt för aggression, till och med använda militära medel”

Saarinen tog upp Försvarsberedningens ordförande Cecilia Widegrens vid det här laget välkända tweet om att Europa är säkrare än på länge då Rysslands intressen är söderut. Statsministern tog då upp egna erfarenheter, som påminde om Widegrens. Han hänvisade till sina träffar med presidenterna Medvedev och Putin och att dessa uttryckt en vilja att modernisera sin ekonomi, öppna upp mot omvärlden och mer handel.

En mer realistisk inställning från en statsminister torde vara att samtidigt som man välkomnar den uttalade ryska linjen och handlar efter denna, även lyssna på sina underrättelseorgan och vidta försiktighetsåtgärder efter dessas rekommendationer. Så har uppenbarligen inte varit fallet när statsministern nu såväl i Agenda förra veckan som dagens lördagsintervju, uttrycker den djupaste förvåning över vilken linje Ryssland har valt. När statsministern sedan omtalar att Ryssland utövar påtryckningar mot länder i vårt närområde som tidigare ingått i Sovjetväldet är det hög tid att börja fundera över vad Sverige egentligen förpliktigat sig till i och med solidaritetsförklaringen.

Avslutningsvis diskuterades återigen pågående försvarsreform, vilken statsministern sade sig vilja ”fullfölja, påskynda och bygga ut”. Just det sistnämnda fick mig verkligen att höja på ögonbrynen. Det är en avsikt som jag ej uppfattat att Försvarsmakten är med på. Istället planerar Försvarsmakten just nu för fullt för att reducera organisationen i enlighet med regeringens anvisning om att spara 500 miljoner kr i lönekostnader. Detta kommer att göras genom att minska andelen heltidstjänstgörande till förmån för tidvis tjänstgörande reservofficerare och soldater, en minskning av det totala personalantalet och en generell sänkning av kompetensnivåerna. Konsekvenserna av detta kommer bland annat att bli lägre beredskap och sänkt operativ förmåga, har Försvarsmakten varnat.

Beslut om den nya organisationen fattas i sommar och därefter kommer det sannolikt att gå till dess man passerat den punkt där det kommer att ta mycket lång tid att återställa förlorade förmågor. Försvarsmakten konstaterade också i sitt budgetunderlag för 2015 att man kommer att ha svårt att i framtiden utbilda erforderlig personal för att fylla organisationen så som personalsituationen nu ter sig. Att då statsministern omtalar att han vill ”bygga ut” reformen taktar mycket illa med det arbete som just nu genomförs.

Här krävs det att regering och riksdag är mycket tydliga i vad man vill med försvaret. Jag bedömer exempelvis att kommande försvarsberedningsrapport och nästa års försvarsbeslut kommer att innebära så stora förändringar att det arbete som nu görs för ny organisation kommer att vara irrelevant även av det skälet. Att öka målbilden från 4 till 5 ubåtar, från 60 till 70 JAS 39E och att införa långräckviddigt luftvärn är åtgärder som samtliga för med sig organisatoriska konsekvenser.

Det är därför mycket viktigt att inga förhastade åtgärder vidtas redan nu och det kräver politisk tydlighet.