Häromdagen flög Storbritannien sina första flyguppdrag mot Islamiska staten, eller QSIS som en betydelsefull avdelning (Dar al-Ifta) inom det mäktiga egyptiska justitiedepartementet anser är den rätta benämningen, och som jag också anser är en betydligt bättre benämning än dess egen propaganda eller omgivningens öknamn. QSIS står för Al-Qaidaseparatister i Irak och Syrien. Här hemma har […]
Sökresultat för: göteborg
Med båda sidors uppmärksamhet
I kommentarerna till det förra inlägget i vilket jag beskrev att Sverige ligger placerat mitt i Europas största säkerhetspolitiska friktionsytor och att detta är en del av bakgrunden till den avsiktliga ryska kränkningen av svenskt luftrum i onsdags, fick jag ett tips om ett nyhetsinslag från amerikanska försvarsdepartementet. Det är ett reportage om en ledningsövning för nästa års NATO Response Force (NRF) och scenariot som övas påminner till del om det vi det senaste halvåret kunnat se utspelas i Ukraina. I övningen Noble Ledger, vilken just nu genomförs i Tyskland (ledningsdelen) och Norge (fysisk del), utgör dock södra Sverige det geografiska området för scenariot och som synes av bilden ovan håller fienden terrängen kring Kalmar, medan egna NATO-förband och allierade håller större delarna av södra Sverige (tyvärr är Gotland skymt i videon).
Som generalmajor Karlis Neretnieks (PA) så korrekt påpekar på Twitter är det ytterst sällsynt att man ägnar stora resurser på att öva ett osannolikt scenario. Vad man dock gör är att man utnyttjar rätt operationsområde, men att övningsscenariot kan skilja en aning. Exempelvis övar Sverige av naturliga skäl ofta diverse scenarier med Gotland som geografiskt nav för att den övade personalen ska vara bekant med området och kunna utnyttja detta vid framtida beslutsfattande.
Av detta skäl är det också intressant att se att övningens fysiska del utspelas i Sydnorge nära svenska gränsen. Här ska NRF öva på att slå tillbaka en invasion där ett större grannland anfallit ett vänligt sinnat grannland. Området är också ett intressant val då man övar tillförsel av förband över hav och att sedan lossa dessa och framrycka till operationsområdet. Själva övningsområdet ligger i anslutning till en av de stora förbindelselederna till Sverige, nämligen E 18 och även järnvägen mellan Oslo och Stockholm. Man kan därtill lätt tänka sig att fartygen i ett skarpt läge skulle kunna angöra Göteborg, Halmstad eller Malmö istället för Brevik och Fredrikstad.
Som flera gånger belysts på denna blogg och andra är Gotland och södra Sverige av mycket stor vikt för såväl Ryssland som NATO i händelse av ett krig eller en konflikt i Baltikum. Från Gotland dominerar man södra Östersjön med luftvärn och kustrobotar och Ryssland har därifrån möjligheten att för NATO omöjliggöra en förstärkningsoperation av Baltikum. Därav följer att Gotland och även vissa andra platser i Sverige är områden man måste behärska senast samtidigt som en operation inleds i Baltikum. Den svenska förvarningen i form av händelser i Baltikum kan därmed i bästa fall bli mycket kort, i värsta fall inte komma alls. För NATO:s del är man beroende av att Sverige (eller NATO) håller Gotland och därtill också helst upplåter luftrum och viss infrastruktur (t.ex. flygplatser och hamnar) i södra Sverige för att understödja operationer i Baltikum och södra Östersjön. Något som har kraftigt accentuerats i och med kriget i Ukraina och de tecken på destabilisering som kunnat skönjas i de baltisk-ryska relationerna. Som exempel kan nämnas boken Deception av brittiske säkerhetspolitiske journalisten Edward Lucas där denne tar upp NATOs krisplanering för Baltikum. Denna planering drogs igång efter den ryska övningen Zapad 2009, där anfall på Baltikum och Polen förövades liksom insättandet av kärnvapen mot bl.a. Warzawa. I Deception berättar Lucas att denna krisplanering innefattar just användandet av svenskt luftrum för att försvara Baltikum. Det är sannolikt inte för inte som NATO 2011 också tog fram ett nytt nordeuropeiskt övningsscenario (SKOLKAN) där det huvudsakliga operationsområdet utgörs av Sydsverige. I sammanhanget är det också värt att reflektera över den anmärkningsvärda luftlandsättningen av en bataljon tyska fallskärmsjägare på Gotland förra hösten.
Det svenska försvaret är därtill idag också helt beroende av utländskt militärt stöd i händelse av ett angrepp på Sverige, enskilt eller i samband med andra grannländer dras in i ett krig. ÖBs uttalande från nyåret 2013 är välkänt, att Sverige endast kan försvara sig i en vecka, på en enda plats mot ett begränsat väpnat angrepp OCH när insatsorganisation 2014 är intagen (i dagsläget prognosticerat till bortom 2020). Vem som ska skynda till vår hjälp är inte satt på pränt, men förhoppningen står till NATO och undertecknandet härom veckan av ett värdlandsavtal för att underlätta övningar och stöd är ett steg i rätt riktning när det gäller just möjligheterna att effektivt ta emot stöd. Fortfarande återstår dock de två väsentligaste komponenterna – att öva och planera för logistiken och inte minst att reda ut ledningsförhållandena. Vem ska för befälet över och leda en gemensam operation Sverige-NATO på svenskt territorium? Sverige eller NATO? Sverige har inte ledningsresurserna och heller ej kommunikationshjälpmedlen för detta. Att NATO skulle leda en insats i Sverige förefaller idag politiskt omöjligt. Ett sätt att lösa samordningssvårigheter är en geografisk uppdelning precis som jag tog upp i ett inlägg i somras om detta ämne, t.ex. att Sverige ansvarar för operationer norr om linjen X och NATO genomför och leder söder om X. Måhända är det också det vi ser på lägeskartan i filmklippet nedan? Att man klart och tydligt på flera kartor kan se just Sverige, är troligtvis inte en slump utan ett riktat budskap, precis som man från rysk sida våren 2013 tydligt visade flygbanorna för de företag som genomfördes under det som i Sverige benämns som ”den ryska påsken”.
Slutsats: Vi vet inte definitivt om det som övas är en förstärknings/försvarsoperation av Sverige och Baltikum som övas i Noble Ledger 2014, men denna övning i sig visar återigen på faktumet att Sverige idag är beläget mitt i det som är Europas nya stora säkerhetspolitiska friktionsyta. Östersjöområdet och Arktis. Detta förhållande måste svensk försvars- och säkerhetspolitik ta större hänsyn till än vad som nu är budgeterat och planerat för i nästa års försvarsbeslut.
Infomationsfolder från norska Forsvaret om Noble Ledger innehållande bl.a. kartor.
Försvarsberedningen har inte löst sitt uppdrag
Av Herman Fältström, ledamot Kungl Krigsvetenskapsakademin och hedersledamot Kungl Örlogsmannasällskapet Ingen rapport är bättre än de enskilda delarna. Jag kan konstatera att rapportens enskilda delar inte håller ihop. Vad nyttar de fina orden om nuvarande säkerhets- och försvarspolitiska situation till (som förnekades 2004 och 2009) om inte orden omsätts till hårdvara i förband (materiel och […]
Under ytan
NATION | ANTAL |
Sverige | 5 |
Polen | 5 |
Tyskland | 4 |
Ryssland (Östersjömarinen) | 2 |
Ensam är inte stark
Före ett inlägg om Gotland följer här en artikel publicerad i dagens GP. Alla har kanske inte den tidningen. Medskribenter är mina goda vänner Adam Cwejman (FP), riksdagskandidat i Göteborg, och Jasenko Selimovic (FP), fd statssekreterare.
Från Fjärran Östern till Afrikas västkust pågår i dag krig. Det kan vara ett kallt krig med utprovning av massförstörelsevapen som på Koreahalvön. Det kan vara en huggsexa om olja och gas som i Sydkinesiska sjön. Eller det kan vara skoningslösa inbördeskrig som i Afghanistan, Irak, Syrien, Israel, Palestina, Libyen, Centralafrikanska Republiken, Mali och Ukraina. I dessa konflikter är grannländer i samtliga fall inblandade, på en eller flera sidor. För Sverige – som ett av världens mest globaliserade länder – innebär detta att säkerheten markant försämrats under de senaste åren.
Trots att hoten blivit fler och mera allvarliga lyser fundamentala frågor om vår nationella säkerhet med sin frånvaro i den politiska debatten. Särskilt gäller detta vårt beroende av Nato.
Folkpartiet är inte det enda partiet som vill att Sverige blir medlem i Nato. Det är i själva verket bara riksdagens två extrempartier: Sverigedemokraterna och Vänsterpartiet, som tydligt motsätter sig att Sveriges relation med Nato fördjupas. För alla övriga riksdagspartier ses Nato som svaret på snart sagt varje försvars- och säkerhetspolitisk utmaning. Om målet då inte är medlemskap framstår ju detta som en smula märkligt.
Folkpartiet är dock ensamt om att offentligt vilja diskutera Sveriges ökande beroende av Nato med dem som detta berör; nämligen väljarna. Övriga gör det bara när de är tvingade därtill. Inte ens händelserna i Georgien och Ukraina har kunnat förändra detta. Men om vi inte ens under ett valår berör Sveriges uppenbara behov av hjälp att bygga säkerhet, hur ska då ett långsiktigt och folkligt förankrat stöd för denna politik kunna upprätthållas?
Det är endast tillsammans med Nato:s medlemsstater som försvarsansträngningar, för Sveriges fortbestånd som fri och oberoende demokrati, är meningsfulla. Ensam är inte stark. EU är inte och kommer heller inte att bli en försvarsallians. Till och med innan Kol- och Stålunionen bildades fanns Nato på plats med ledningsresurser och försvarsplanering.
I bred parlamentarisk enighet förbereder nu Sverige för ett avtal om Host Nation Support med Nato. Det handlar om den rättsliga och praktiska grunden för att möjliggöra tillförsel av utländska militära resurser till Sverige i kris, beredskap och krig. Om detta står i överensstämmelse med vår alliansfrihet är närmast en akademiska fråga. Sveriges vägval är i dag att militärt försvara sig tillsammans med Nato:s medlemsstater och Finland. Detta bekräftas av gårdagens regeringsbeslut om ett avtal som gör det möjligt att förbereda för militär hjälp från Nato.
De stater som kan tänkas överföra militära resurser inklusive förband för att försvara Sverige och Finland ligger alla väster om oss, vid Nordsjön och på andra sidan Atlanten. Polen och Tyskland är resursstarka stater, som i första hand vid en kris kommer att behöva förstärka Baltikum till lands och i luften. Utan säkrad tillgång till vår största hamn i Göteborg kommer vi inte att kunna tillföras militära resurser i annat än närmast symbolisk omfattning.
Tillförsel av militär materiel och personal över havet förutsätter understöd. Det handlar både om baserat luftförsvar och luftburen ubåtsjakt i form av helikoptrar och flygplan. Utan att sådana resurser finns på plats – utländska och/eller svenska. I ljuset av ett förestående avtal om Host Nation Support med Nato behöver nödvändig infrastruktur för detta säkras. Bäst görs detta från Sävebasen som på nytt behöver bli en del av Försvarsmaktens krigsorganisation. I fredstid går det utmärkt för militärt och civilt flyg att samsas.
Göteborgs garnison har, trots nedläggningen av amfibieregementet 2004, fortsatt att växa. I grunden beror detta på stadens attraktivitet för unga människor, som numera frivilligt söker sig till det militära försvaret. Befolkningsunderlaget räcker gott och väl till att lokalisera ytterligare militär utbildning hit. Och från Handels, Chalmers och hela Göteborgs universitet finns goda möjligheter att också rekrytera reservofficerare till ett starkare västsvenskt försvar.
Göteborg ligger helt enkelt rätt i tiden.
Intervju med Ewa Skoog Haslum, chef för 4. sjöstridsflottiljen
Tidigare förbandschefsintervjuer har varit mycket uppskattade och jag har under senaste året fått många propåer från olika håll om att fortsätta med dessa. I dag har jag förmånen att publicera en rykande färsk intervju med Ewa Skoog Haslum som är chef för 4. Sjöstridsflottiljen med verksamhet på Berga örlogsbas och i Skredsvik på västkusten.
———————————————————–
Jag bor i Vasastan, Stockholm, är gift och har två söner. Försöker allmänt sett få det berömda livspusslet att gå ihop. Det är intensiva dagar men samtidigt riktigt, riktigt kul!
Ewa, du har nu varit förbandschef sedan årsskiftet. Hur har den inledande tiden som förbandschef varit? Har tjänsten motsvarat den bild du hade innan du tillträdde?
Ja, halvåret har gått väldigt fort men jag måste ändå säga att det inte är mycket som har överraskat mig vad avser vad tjänsten innebär. Det enda som man ständigt slås av är att tiden går fort och att man inte alltid hinner med det som man vill. Mer tid på jobbet blir en självklarhet och den bilden hade jag även innan jag tillträdde men nya pusselbitar dyker ständigt upp som ska vridas och vändas för att passas in. De ständiga utmaningar som mitt förband och Försvarsmakten står inför snabbar verkligen på dygnets timmar. Att vara förbandschef är ett av de roligaste och absolut det mest ansvarsfyllda jobbet jag har haft.
I likhet med de tidigare förbandschefsintervjuerna tänkte jag inleda med att diskutera försvaret på ett mer övergripande plan, närmare bestämt runt försvars- och säkerhetspolitiken.Det första jag skulle vilja vet är hur du ser på det säkerhetspolitiska läget och dess utveckling i vårt omedelbara närområde här och nu?
Visst har det säkerhetspolitiska läget i vårt närområde förändrats, det medger ju även våra politiker. Och visst märker vi av den ökade verksamheten när vi genomför våra övningar och insatser. Att behovet av vår Marin är stor vet vi som arbetar med det till vardags men att förståelsen finns ute bland gemene man är nog inte riktigt lika självklar. Här har vi ett stort informationsjobb att sköta!
Nej, inte direkt, däremot förs ständiga diskussioner om våra reaktioner och motreaktioner på just den typen av händelser.
Att öka närvaron har ju dessutom satts på pränt i Försvarsberedningens rapport men HUR det ska göras lär vi väl få anledning att återkomma till. Idag konstateras en obalans mellan uppgifter och resurser. Men jag välkomnar att debatten förs och hoppas på ett intresse även utanför själva FM. Vår säkerhetspolitik borde utgöra grunden i hur nationen ska hantera politiken.
Vi måste se till att vi har en operativ balans i Försvarsmakten vilket gör att vi har möjlighet att med hela Försvarsmakten kunna agera från fred till kris. Här tror jag att Marinen hamnat på efterkälken och att 7 korvetter, 4 ubåtar samt 7 minröjningsfartyg är för få. Sen kan jag varafel person att fråga, jag kommer alltid vilja ha fler fartyg och mer personal, jag är ju flottist.
Jag tror många som jobbar i FM är starkt oroade men också att vi inte alltid känner igen det som förmedlas i media. Ibland kan jag tycka att många som är aktiva i försvarsdebatten har en negativ syn som man gärna sprider. Det är tyvärr inte ofta som det är oliktänkande som ger kommentarer på exempelvis din blogg. Men det faktum jag som förbandschef står inför är de medarbetarundersökningar som genomförts. Många är oroliga och det tar vi på största allvar.
Det kan inte finnas många i FM som inte vet vad RB 5 är, det är nog det mest omdiskuterade regeringsbeslut någonsin. Marinen har redan idag utmaningar, ex. bemanningen på våra fartyg, som tidigare redovisats. Personalen finns men är inte alltid på plats p.g.a. annan tjänstgöring eller ledigheter. Själva RB5 förvärrar denna situation ytterligare för att vi då tvingas lösa ännu fler uppgifter med den snäva personalram vi har idag, detta för att stödet runt omkring flottiljen försvinner, t ex bevakning mm.
Vi har kommit halvvägs igenom ett år där övningstiden har minskats men vårt arbetstidsuttag fortfarande är högt. Vi löser en bred palett av uppgifter och det kan nog många gånger uppfattas som väldigt splittrat. Vi har i år försökt fokusera på utbildningar av allehanda slag och att komma ikapp sådant som har legat och släpat. Trots detta har vissa enheter en hög belastning, framförallt med tanke på det ovan omnämnda omvärldsläget. Eftersom vi befinner oss i både produktion och insats samtidigt kan det ibland vara svårt att samordna det som andra i FM kallar utbildning men som vi i Flottan, kanske lite slarvigt, kallar för övning.
Det finns säkert både för- och nackdelar med det, å andra sidan så tror jag att vi är rätt vana i vårt system med att byta tjänster och då uppstår denna typ av situationer ibland.
Jag har regelbunden kontakt med divisionschefen samt att jag försöker vara ute i verksamheten och träffa personalen på hela flottiljen, och självklart då även i Skredsvik så ofta jag kan. Senast var faktiskt förra veckan då jag mötte dem i Lysekil där de jobbade för en seglingstävling och samtidigt bedrev rekrytering och försvarsinformation på plats. Ett gäng har dessutom varit en del på Berga under föregående år och det är ett koncept vi kommer att fortsätta att utveckla.
Ska vi ha många olika förmågor på fartygen så kommer också storleken att öka. Det är antalet förmågor som styr prislappen, inte storleken. Vad skiftet från internationella insatser mot nationell tyngdpunkt inneburit analyseras i hela Försvarsmakten. Utmaningen är just att ha resurser som mäktar med insatser i vardagen samtidigt som vi dimensioneras mot det väpnade angreppet.
Jag inväntar med glädje att även sjöminsystemet återläggs som resurs.
Luftvärnskapaciteten behöver utvecklas. Lvrb-diskussionen måste bli ärlig och enhetlig inom FM.
Det sista jag vill lyfta fram är anti-ubåtsgranatsystemet ELMA som vi avvecklat men inte ersatt med något motsvarande.
Det känns svårt att lämna ordinarie jobb men som tur är har jag allra största förtroende för och är enormt tacksam mot min skickliga personal som gör mitt jobb under tiden.
Den ständigt minskande Marinen
Det här inlägget kommer att avhandla ett ämne som jag snart skrivit ett hundratal inlägg runt och något som jag därmed också anser är mycket viktigt att debattera, nämligen vår marin och det för vårt rikes säkerhet mycket problematiska faktum att den mer eller mindre håller på att raderas ut. Anledningen till ytterligare ett inlägg i samma ämne är att Mikael Holmström i dag mycket förtjänstfullt belyser den marina aspekterna av försvarets förfall i en ny artikel på SvD.
När jag själv för inte så särskilt länge sedan började i Marinen bestod flottan av 30 robotbestyckade ytattackfartyg, ett tiotal ubåtar och så många minröjningsfartyg och minsvepare att det inte gick att hålla reda på det exakta antalet. Några av dessa fartyg var förvisso inte rustade och bemannade, men de fanns där i materielberedskap om de skulle behövas med kort varsel. Då kunde man kalla in en krigsbesättning som hämtades ur värnpliktiga som nyligen muckat och officerare som bemannade marinens skolor etc. Utöver dessa fanns ett stort antal andra fartyg för olika ändamål. Vi hade även ett alldeles eget marinflyg där vi själva disponerade 14 stycken tunga ubåtsjaktutrustade hkp 4, ett ubåtsjaktflygplan och ett antal mindre helikoptrar. Då ska man även minnas att detta var under en tid som präglades av avspänning i närområdet, i ett Europa där murar föll och där ryssar talade mer om ”glasnost och perestrojka” än att rusta sina militära styrkor.
I dag, i nådens år 2014 när det är krig i Europa och det säkerhetspolitiska läget i vårt omedelbara närområde är sämre än någonsin. Så här spänt har det inte varit sedan kalla kriget. Samtidigt så är då vårt eget försvar mindre än vad det någonsin tidigare har varit, och för Marinens del så har flottan inte varit så här liten sedan Gustav Wasa var kung i Sverige. Vi pratar ungefär om den 7 juni 1522. Kustartilleriet, sedermera Amfibieregementet (i singular) är dessutom näst intill totalavvecklat, endast spillror återstår.
Flottans verkansdelar består i dag av sju ytstridsfartyg och fyra ubåtar. Till detta kan läggas sju minröjningsfartyg som ska klara av att hålla samtliga viktiga leder och hamnar öppna i händelse av kris eller krig. Det fornstora Kustartilleriet av några ynka kompanier på Berga och en handfull bevakningsbåtar i Göteborg. Det är vad den svenska Marinen kan ställa upp med i dag, men även i morgon om det säkerhetspolitiska läget försämras ytterligare. Därför måste det politiska svamlet om satsningar och ökad förmåga omsättas från att enbart vara fina ord till konkret handling, och det måste ske här och nu!
Det Mikael Holmströms artikel handlar om är den utökade marina närvaron i Östersjön som så vackert utlovats av våra skönmålande och valseger-suktande politiker i samband med att Ryssland gick in i Ukraina. Helt plötsligt så var det både politiskt gångbart och viktigt att lova saker som skulle öka försvarsförmågan. Svenska folket brydde sig för någon vecka om vårt försvar innan de återgick till tron på den eviga freden. Men istället fortsätter vår Marin att krympa(!) Detta trots att Ryssland gick in i Tjetjenien 1999 strax efter att Vladimir Putin blev premiärminister. Detta trots att Ryssland år 2008 gick i krig mot Georgien under Vladimir Putins ledning, då som president. Trots att Ryssland efter kriget i Georgien startade en omfattande militär reform där man satsar 5000 miljarder kronor (ca 120 årliga svenska försvarsanslag) på att bygga upp en toppmodern militärmakt som man övat i stor skala. Detta trots att Ryssland nu börjar använda sin militärmakt i krig och erövrar andra länders territorium. Trots allt detta blir våra politikers fina ord om satsningar, inget annat än just bara ord!
Holmström tar i artikeln upp det faktum att de sex bevakningsbåtarna av typ 80 som har nyttjats för övervakning av svenskt sjöterritorium nu ska avvecklas utan ersättare. Vad som är än mer anmärkningsvärt, och något som tidigare ej kommunicerats via officiella kanaler är att Försvarsmakten nu väljer att ersätta sex bevakningsbåtar med de 30 år gamla korvetterna Stockholm och Malmö – som dessutom degraderas till vedettbåtar och blir därmed också av med beväpning och sensorer.
Vän av ordning kanske minns att jag för två år sedan i en artikel i KÖMS tidskrift TiS förespråkade att dessa två fartyg skulle få leva vidare just i rollen som sjöbevakningsfartyg. Men då var den säkerhetspolitiska situationen i vårt närområde helt annorlunda, och jag argumenterade då för att fartygen skulle vidmakthållas i nuvarande konfiguration som korvetter i syfte att skapa redundans. Jag har dessutom fått ny information som innebär att jag funderar över om det verkligen är rätt beslut att köra vidare med dessa fartyg på obestämd tid med enbart mindre materiella åtgärder?
Den ursprungliga planen var att dessa trotjänare skulle avvecklas. Försvarsmakten har tidigare hävdat att de nått sin ”end of life” vilket är helt rimligt med ett fartygssystem som skrovmässigt är 30 år och som redan under ubåtsjakten på tidiga 90-talet hade förbrukat sin beräknade gångtid. Som ersättare för de sex bevakningsbåtarna och för den delen inte minst västkustens ensamma trofasta försvarare och prototyp för de sedan länge avvecklade patrullbåtarna – HMS Jägaren – så skulle de två korvetterna Göteborg och Kalmar byggas om. Just detta ärende har avhandlats på denna blogg åtskilliga gånger, det har skrivits frågor till försvarsministern och det har debatterats i riksdagen. Men några beslut har fortfarande inte fattats och fartygen ligger således avrustade och förfaller allt mer.
Försvarsmakten har nu strukit dessa fartyg ur den marina rustningsplanen och frågan är om detta är kommunicerat till försvarsdepartement? Försvarsutskottet visste inget om detta i alla fall. För det handlar till syvende och sist om att Försvarsmakten återkallar ett tidigare insänt underlag för ett regeringsärende som förhoppningsvis låg nära till hands att effektueras nu när problematiken med Kockums nu är löst. Men läser man Holmströms artikel så framgår det med all önskvärd tydlighet att Försvarsmakten strök detta av ekonomiska skäl, d.v.s. att man inte anser att pengarna räcker till.
Här har vi då pudelns kärna. Politikerna lovar dyrt och heligt satsningar på försvaret och ökad förmåga. När verkligheten kommer i kapp så innebär det för Marinens del att inte ens vidmakthållande av befintliga skrov är ekonomiskt genomförbart p.g.a av den omfattande underfinansieringen. Läs gärna Wisemans senaste inlägg där han med förfinad precision sätter fingret på exakt vad det hela handlar om…
Den moderata försvarspolitiken summerad efter 8 år är precis som föregående socialdemokratiska för lite, för sent och alldeles för ihåligt. Här skrivs ut försvarspolitiska checkar i mängder och det är checkar som finansministern inte har för avsikt att lösa in. Tyvärr får detta också säkerhetspolitiska konsekvenser, inte bara för Sverige utan även för våra grannländer.
För rikets säkerhet innebär allt det här vissa saker. Om man nu skrider till verket med att avveckla vapen och vissa sensorer på korvetterna Stockholm och Malmö och bygger om dessa till renodlade bevakningsfartyg likt HMS Jägaren (detta görs enbart för att minska underhållskostnader) så reducerar vi den marina försvarsförmågan, det är enkel matematik. Fartyg utan vapen göre sig icke besvär vid annat än i djupaste fred, det torde även den mest skönmålande försvarspolitiker förstå.
Vidare så kommer som nämnt tidigare de två korvetterna HMS Göteborg och HMS Kalmar enligt Försvarsmaktens liggande plan inom några år att övergå till att bli rakblad eller något annat där det krävs högkvalitetsstål, trots att de skrovmässigt, efter omfattande skrovkonditionskontroller, har konstaterats vara i mycket gott skick.
Återstår då de två sista korvetterna m/ä i riket, HMS Sundsvall och HMS Gävle, så är även dessa i stort behov av en halvtidsmodifiering för att kunna leva vidare enligt plan. Materielåtgärder som även dessa är planerade och ligger som ett regeringsärende. Hur stora åtgärder som ekonomin i dagsläget medger är dock oklart. HMS Gävle är sedan några år tillbaka dessutom avrustad och tagen ur tjänst vilket inte framgår av Holmströms artikel.
Börjar man då räkna på antalet korvetter (bestyckade fartyg som kan bidra till rikets säkerhet) så kan vi konstaterar att det ånyo kommer att bli svårt att hålla den beslutade numerären sju om inte regeringsbeslut fattas trots att vi behöver försvarsförmåga ”här och nu”. Man kan bara konstatera att det numera handlar om det berömda uttrycket #lågnivå när det kommer till Marinens numerär av ytstridsfartyg. Finska flottan som tidigare alltid varit lillebror har nu fler robotbestyckade fartyg än den än den svenska och veteranflottiljen har lika många ”ytstridsfartyg” som hela Försvarsmakten förfogar över.
Vad borde då göras?
Som alltid handlar det om att vårt försvar måste finansieras. Våra politiker vill uppenbart inte betala för vad ett försvar kostar, inte ens för det försvar som de själva har beställt. En orsak till detta är att allmänheten, d.v.s. svenska folket inte är medvetna om hur litet försvar vi faktiskt har i dag, och därmed så är det väldigt få som kan syna korten.
Våra politiker måste sluta ljuga, skönmåla och sätta partipolitik framför rikets säkerhet. Det duger inte längre. Säger man att försvarsförmågan ska ökas så innebär det för Marinens del att antalet fartyg och besättningar måste ökas och därmed måste även regeringsbeslut 5/13 skrotas. Utöver detta krävs det utökade resurser till kvalificerade övningar.
När det kommer till Marinen och åtgärder som bidrar till att det politikerna säger ska omsättas i praktiken så borde följande genomföras:
- Öka Marinens personalram så att fler besättningar kan utbildas och sättas samman. Antalet individer i stabstjänst bör minskas.
- Vidmakthåll HMS Stockholm och HMS Malmö som korvetter under tiden materiella åtgärder genomförs på andra korvetter i syfte att hålla uppe numerären sju. Avveckla ej vapensystem och sensorer.
- Tillse att Marinen kan genomföra mer kvalificerade övningar i förband och i samverkan med Flygvapnet.
- Lägg omedelbart en beställning på modifiering av samtliga fyra korvetter av Göteborgsklass och tillse att dessa blir operativa stridsfartyg som så snart som möjligt, det är här och nu som förmågan behövs, och den kanske behövs ännu mer i morgon. Det innebär att vi utökar numerären av ytstridsfartyg till nio. Fortfarande för få, men bättre än sju.
- Inom ramen för det nyligen erhållna regeringsbeslut 6/14 att ”utreda möjligheter för utökad samverkan avseende övervakning av territoriet” så bör Kustbevakningen bli en fristående del i Marinen, och därmed kan Kustbevakningens flotta av 16 bevakningsfartyg nyttjas även för marin sjöbevakning. När detta är genomfört kan HMS Stockholm och HMS Malmö avvecklas.
- Börja redan nu studera anskaffning av nya ytstridsfartyg så att befintliga fartyg på sikt kan omsättas samt att numerären kan utökas ytterligare. Anskaffning av robotluftvärn till befintliga fartyg måste också ses över.
För lite, för sent och för ihåligt (uppdaterat 15/7 07.10)
”When you give one of your myndigheter a omöjligt regeringsuppdrag” Kanske var det just regeringsbeslut 5/2013 som Tumblr-kontot ”When you work at regeringskansliet avsåg?” |
Gästinlägg: Ubåten i framtidens försvar – framgångssaga eller bara fortsatt morrhårsplanering?
Foto: Försvarsmakten |
Nedanstående gästinlägg är författat av kommendör Bo Rask, ubåtsofficer med mångårig tjänstgöring som officer ombord på våra svenska ubåtar. Han var bland annat förste fartygschefen på ubåten HMS Södermanland 1988-1991 och tog därmed även den första Flank Array Sonar (FAS) till sjöss 1991. Han gjorde även en kort period som fartygschef på HMS Västergötland 1994. Därefter var han stabschef på ubåtsflottiljen 1995-1996, stabschef Marinkommande Ost 1997-2000 samt chef för ubåtsflottiljen 2000-2003. Efter att tiden på ubåtsflottiljen var avslutad så var Bo Rask operationsledare vid dåvarande OPIL under drygt ett år för att därefter tillträda befattning som försvarsattaché i London/Dublin under åren 2005-2008. Karriären i Försvarsmaktens regi avslutades i befattning som stabschef vid Marinens Taktiska Stab (MTS). Utöver detta är Bo Rask även ledamot samt sekreterare i Kungliga Örlogsmammasällskapet.
—————————
Under det senaste halvåret har ubåtar diskuterats i media i stort sett dagligen. Kulmen nåddes i samband med att försvarsberedningen överlämnade sitt betänkande den 15 maj. Vi har informerats om hur de ”elaka” tyska ägarna till TKMS AB (före detta Kockums AB) har försökt ta över unika svenska IPR-skyddade (Intellectual Property Rights) tekniska lösningar samtidigt som de aktivt förhindrat ubåtsproduktion annat än för Sveriges nationella behov. Den smala svenska produktionen har dock varit omgärdad av flera tyska förbehåll som till exempel full teknisk insyn i projektet, krav på ekonomisk transparens samt krav på bok och räkning i stället för fast pris vilket är normalt när FMV upphandlar försvarssystem. Någon export av svensk ubåtsteknologi för att dela utvecklingskostnaderna med andra länder har inte accepterats.
Vi har även upplysts om att undervattensteknologin är ett vitalt svenskt säkerhetsintresse och att de politiska partierna i stort är eniga om vikten att värna svensk ubåtsteknologi. Planerna att modernisera två ubåtar av Gotlandklassen (eventuellt tre ubåtar enligt det senaste politiska utspelet) ligger fast samtidigt som regeringsbeslutet att bygga två nya ubåtar i det tidigare A26 projektet, numera Nästa Generations Ubåt (NGU) också ska fullföljas. Försvarsminister Karin Enström slår fast att Sverige måste ha ”ett kvalificerat ubåtsvapen” och att fokus ska vara att utveckla svensk ubåtsteknik och se till att behålla kontroll över den. GD FMV Lena Erixon anser att det ”krävs en ny industriell lösning, att det inte finns någon möjlighet för ett svensk-tyskt samarbete och att Sverige nu måste ha tillbaka full kontroll över de svenska ubåtarna”.
Grunden för dessa uppfattningar är att ubåtarna anses vara vitala i det svenska försvarsbygget genom att de kan verka dolt, är svåra att slå ut och är utmärkta som plattformar för dold underrättelseinhämtning. Den nuvarande flottiljchefen kommendören Jens Nykvist, uttalar sig i media SvD 12 april ”ubåtsvapnet har aldrig tidigare har haft så mycket stöd som nu”.
Så här långt är allt gott och väl, men det saknas fortfarande några viktiga åtgärder och beslut för att det strategiska vägvalet att åter konstruera och bygga ubåtar helt i svensk regi ska visa sig vara riktigt samt även för att ubåtssystemet ska kunna fortsätta att leverera effekt idag, imorgon och i framtiden. Utan dessa beslut är det hög risk att ubåtssystemet bara reduceras till ett vapensystem med begränsad effekt och med dåliga framtidsutsikter för export av vårt ubåtskunnande.
För att beskriva dagsläget är det lämpligt att gå tillbaka i tiden och granska de beslut och händelser som ligger till grund för dagens läge.
Ifrågasatta och reduktion av antalet ubåtar
Sverige producerade efter det andra världskriget en ny ubåtsklass ungefär vart tionde år genom klasserna Hajen 1954, Draken 1962, Näcken 1977, Västergötland 1986, Gotland 1996 vilket var unikt i västvärlden och det gav samtidigt en styrkeposition genom att under ekonomiskt och tekniskt säkra former stegvis utveckla ubåtsteknologin till att vara världsledande inom konventionell teknik.
Under hela 80-talet och under tidigt 90-tal utnyttjades ubåtarna intensivt i spaningsuppdrag och ubåtsjaktoperationer runt den svenska kusten. Samverkan med övriga sjöstridskrafterna var väl utvecklad och tillstånd till vapeninsats med målsökande torped mot kränkande ubåtar tilldelades vid några särskilda tillfällen. Sju till åtta ubåtar av de totalt tolv ubåtarna (fem Sjöormen, tre Näcken samt fyra Västergötland) var ständigt bemannade och utnyttjades i balanserad produktion, underhåll och insatser. Systemet rekryterade årligen såväl operatörer, tekniker och ingenjörer ur värnpliktskadern. Systemet avkastade befäl till den viktiga ubåtsräddningsfunktionen samt till staber, skolor och tekniska förvaltningar. Systemet var i stort i balans.
Personalen vid FMV arbetade med Gotlandsprojektet (tre ubåtar) som snart skulle börja byggas vid Kockums AB och studerade även ersättaren till Näckenubåtarna. Stirlingmotorteknologin och andra spetsteknologier studerades samtidigt. I HKV började dock diskussioner föras om reduktioner i antalet ubåtar när det kalla kriget hade upphört, risken för kustinvasion minskade och Sovjetunionen upplöstes.
Den ubåtstyp som inledningsvis var tänkt att ersätta Näckenubåtarna kallades i början på 90-talet för ubåt 2000. Operationsområdet var fortfarande Östersjön och övriga Sveriges omgivande farvatten. Designen var ganska djärv med luftoberoende maskineri byggt på de goda erfarenheterna från proven med Stirlingmaskineri i ubåten Näcken, ett mindre batteri och ett flundra- eller spolformat formskrov klätt med sonardämpande material för att minimera risken för upptäckt med aktiva sonarsystem. Bottennära uppträdande var en taktik som diskuterades, men tekniken skulle kräva bättre sensorer och andra typer av sjökortsdata.
Reduktionen i antalet ubåtar beslutades och den nya nivån skulle vara nio. Marinens argument om rekryteringssvårigheter och svårigheter att bemanna staber, skolor och förvaltningar med rätt kompetens nonchalerades. Ubåtssystemets ledande officerare och ingenjörer insåg vid den här tiden att det sannolikt skulle underlätta att få fullfölja det nya ubåtsprojektet om internationellt samarbete etablerades. Observera att detta inledningsvis inte var ett ”dekret” uppifrån i HKV utan en sund insikt hos ett antal ubåtsofficerare och ingenjörer. I första hand analyserades förutsättningarna för ett nordiskt samarbete och snart växte ubåtsprojektet Viking fram som ett mycket seriöst och även politiskt välsignat projekt. Tidsöverensstämmelsen mellan ländernas olika projekt var idealisk. Tanken var att Norge skulle ersätta de sex ubåtarna av Kobbenklass (tysk 207-klass), Danmark behövde tre – helst fyra nya ubåtar och Sverige riktade in sig mot två för att nå numerären nio (4 Västergötland, 3 Gotland och 2 Viking). Styrkan i upplägget var hög serieeffekt vilket skulle ge lägre styckekostnad och stabilitet vid industrin i de tre länderna genom den långa serien om 10 till 12 ubåtar. Arbetet i de olika projektgrupperna gick bra, ett gemensamt projektkontor under en norsk chef etablerades hos Kockums och ubåten Näcken leasades till Danmark för att den danska flottan tidigt skulle få bekanta sig med modern ubåtsteknologi och för att kunna dra taktiska erfarenheter av ett luftoberoende maskineri baserat på Stirlingteknik.
I den högsta militära ledningen och i politisk ledning ifrågasattes trots genomförd reduktion fortfarande behovet av ubåtssystemet i den nya fredliga värld som skulle uppstå efter murens fall och Sovjetunionens upplösning. Kockums AB såldes 1999 till Howaldwerke Deutsche Werft (HDW) och Viking projektet avslutades hösten 2004 när Norge främst av ekonomiska skäl beslutat att inte ersätta Kobben klassen samtidigt som Danmark beslutade att helt avveckla ubåtssystemet. Sverige stod nu ensamt kvar med sina anskaffningsplaner. Nu var hela ubåtssystemet återigen starkt ifrågasatt och mycket sårbart. Någon risk för överskeppning av kustinvasionstonnage förelåg inte och marinens belackare vädrade morgonluft. Resurserna för forskning och utveckling reducerades kraftigt.
Deltagande i internationella insatser blev viktigt och bedömdes vara en förutsättning för åtminstone kortsiktig överlevnad. Ubåten Gotland (på provtur) deltog i den första internationella övningen – ubåtsräddningsövningen Sorbet Royal 1996 utanför Bodö i Nordnorge. Det blev en succé! Snart övade ubåtarna även i brittiska farvatten samtidigt som några underrättelseoperationer genomfördes med enastående bra resultat. Trots dessa lyckade resultat nedvärderades ubåtssystemet i de få operativa spel som genomfördes i HKV med resultat att studier av nya ubåtar gick på sparlåga. Materielsystemet systemutveckling ubåt underfinansierades med följd att Kockums AB bara skedmatades med små studieuppdrag för att till del kunna vidmakthålla kompetensen att utveckla ubåtar. Finansieringen av systemutveckling ubåt avvecklades 2005. Under perioden 2005-2007 varmhölls teknikområdet med minimal finansiering samt med stöd av utlandssamarbete. Några nya byggnadsprojekt syntes inte i materielplanerna.
De internationella övningarna fortsatte med bland annat en drygt tre månader lång resa för ubåten Halland till Medelhavet hösten 2000. Resultatet var mycket bra och nu började intrycken från omvärlden så sakta nå Sverige via olika utländska kanaler. Två framgångsrika övningar ubåt mot ubåt med amerikanska ubåtar genomfördes några år senare och som ett direkt resultat leasades ubåten Gotland under två års tid för att vara sparringpartner till US Navy i Stilla Havet. Resultaten i Stilla Havet var så bra och de utländska omdömena om teknik och personalens kunnande så goda, att behovet av ubåtssystemet och dess flexibilitet åter började omprövas. Men numerären fortsatte att sjunka genom att de tre Näcken utrangerades utan ersättning. Ubåtsförbandet omlokaliserades dessutom i strid med Försvarsmaktens uppfattning till Karlskrona vid försvarsbeslutet 2004. Två Västergötland såldes senare till Singapore genom en hård överlevnadsprioritering trots de ständigt ökade svårigheterna att hålla ihop hela systemet. Brister i bemanningen ombord, vakanser vid skolor och staber samt vid FMV blev det direkta resultatet av de politiska besluten.
Var är den långsiktiga planeringen?
I år är det 26 respektive 18 år sedan Södermanland och Gotland sjösattes. Den planerade livslängden för de två systemen är numera 30 år (inledningsvis var den bara 20 år för Västergötlandssystemet, senare Södermanland). Med minimala tekniska åtgärder höjdes livslängden först till 24 år och därefter utan vidare åtgärder till 30 år. Det betyder att Södermanland och Östergötland måste börja fasas ut redan 2018 samt Gotland 2026. Överskrids dessa planerade livslängder uppstår problem med att anskaffa reservdelar samtidigt som osäkerheten om eventuell utmattning av tryckskroven börjar öka. Att förlänga planerad livslängd är mycket kostsamt och det är tveksamt om det ger den önskade effekten att ha fler ubåtar tillgängliga.
Numera lovsjunger politikerna ubåtssystemet och dess inneboende förmågor. Ubåtarna anses jämte stridflygsystemet vara vitala för Sveriges försvar. Vissa politiker vill nu också öka antalet ubåtar från det politiskt beslutade fyra till fem vilket måste anses vara ett måttligt ekonomiskt åtagande då vi redan har fem skrov tillgängliga. Ett av motiven för att uppdra åt SAAB att utreda förutsättningarna för att återigen utveckla, konstruera och bygga ubåtar i svensk regi är definitivt exportpotentialen och därmed möjligheten att dela utvecklingskostnaderna med andra länder. Många länder står i begrepp att omsätta sin ubåtsnumerär och andra är beredda att börja operera ubåtar.
Potentialen till att dela utvecklingskostnaderna finns där, men då måste också Försvarsmakten börja investera i utveckling av systemet. Det innebär till att börja med att återinföra systemutveckling inom FoT programmet. I sådan utveckling ligger bland annat fortsatt motorutveckling, studier av nya sensorsystem och mer effektiva vapen samt fortsatt reducering av signaturer och ökning av motståndsförmågan mot stöt (verkan av detonerande vapen på korta avstånd).
Ett allvarligt problem för den framtidsinriktade utvecklingen är att redan om fyra år har vi klara tekniska begränsningar i de två Södermanlandubåtarna samtidigt som NGU ännu inte är levererade och operativa. När de två NGU börjar bli operativa ca 2023, fortsätter problemen genom att det då är bara tre år kvar av den planerade livslängden i Gotlandsklassen.
De två ubåtar som skulle byggas för att antalet ubåtar skulle vara nio, ligger antalsmässigt kvar i politisk och militär planering trots att förutsättningarna så totalt har ändrats. Genom att vi har ”hoppat över” den ubåtsklass som skulle ersätta Näcken omkring 2005 medför tidsförhållandena nu att två ubåtsklasser om totalt fem ubåtar måste ersättas ungefär samtidigt. Men det är bara två nya ubåtar som är beställda av regering och riksdag! Hur ska Försvarsmakten kunna hålla besättningskompetensen uppe på de besättningar som ska dela på två till tre skrov innan utbildning inför NGU ska starta? Hur ska senare operativ verksamhet kunna bedrivas samtidigt med provturer med de två nya ubåtarna? Risken är därmed uppenbar att ubåtssystemet ytterligare reduceras. Kanske inte så mycket av politisk vilja, men som resultat av de tekniska förutsättningarna. En ytterligare antalsreducering ner till endast två ubåtar omkring 2026, kommer att medföra att systemet inte långsiktigt kan vidmakthållas genom att personalen blir den begränsande faktorn. Den operativa effekten av endast två ubåtar är mycket låg.
Sammantaget leder ovanstående resonemang till att de två planerade NGU redan nu i planeringen borde vara minst fem, helst sex nya ubåtar för att öka systemeffekten, långsiktigt säkerställa systemets överlevnad och minska styckekostnaden genom serieeffekten. Bygger man endast två ubåtar så minskar inte heller nämnvärt styckepriset för att bygga ubåt nummer två relativt den första. I en större serie (minst fyra) sjunker dock antalet mantimmar betydligt för varje ny byggd ubåt genom inlärningseffekten vilket leder till en påtaglig kostnadsminskning per ubåt. En större serie skulle ge stabilitet i produktionen, skapa långsiktig handlingsfrihet för att kunna återbygga och stabilisera ubåtssystemet samtidigt som exportpotentialen säkras. Sammantaget skulle med en större serie det strategiska vägvalet att åter börja utveckla och producera ubåtar i svensk regi ekonomiskt kunna motiveras.
Fatta beslut!
Hittills har diskussionerna om framtidens vapenlaster ombord i NGU varit underordnade behoven av att konstruera en tekniskt väl balanserad ubåt till så låg styckekostnad som möjligt. Med det politiska stöd som nu finns för ubåtssystemet, så måste även frågan om vad ubåtarna ska kunna utnyttjas till i fred och krig diskuteras. De höga styckekostnaderna per ubåt kräver en seriös studie av nya sensorsystem för underrättelseinhämtning, målinmätning och även studier av nya typer av vapenlaster. Redan ca 2025 måste dagens tunga torped 62 omsättas, varför det omgående bör studeras både torpeder, minor och robotbeväpning samt eventuell luftvärnsförmåga för egenskydd. Att underlåta att redan nu diskutera framtidens vapenlaster kan leda till tekniska suboptimeringar. Att till exempel beväpna ubåtarna med ett antal kryssningsrobotar för precisionsstyrda attacker på stora avstånd mot välförsvarade markmål med ett högt värde som flygbaser, viktig infrastruktur, ledningssystem och stabsplatser kan ge mycket hög försvarseffekt och därmed också öka en fiendes risktagning vid operationer mot Sverige. En sorts andraslagsförmåga med högt skydd skulle skapas.
Försvarsmaktens studieverksamhet bör därför inriktas mot att utveckla ubåtssystemet med dess stödsystem samtidigt som systemutveckling ubåt åter måste finansieras till en nivå där förutsättningarna skapas för att kunna göra fortsatta tekniska genombrott i skeppstekniken.
Rekryteringsmöjligheterna måste förbättras genom att inledningsvis en, senare två ubåtar och på sikt halva ubåtsförbandet återigen baseras Berga alternativt Muskö. Baseringen av hela ubåtsförbandet i Karlskrona är en dyster anomali helt politiskt driven som har skapat omfattande rekryteringsproblem. Ubåtsförbandet har tidigare alltid varit delat mellan Stockholm, Karlskrona och även Göteborg utan stora olägenheter och med maximalt utnyttjande av de bättre rekryteringsförutsättningarna i de två större städerna.
Lämpligen organiseras även en sammanhållen utvecklingsenhet mellan FM, FMV och FOI samt industrin i Muskö – Berga området inom ramen för systemutveckling ubåt. Här skulle utveckling av taktik och teknik kunna gå hand i hand i de för ubåtsverksamheten så mycket gynnsammare havsområdena utanför Stockholm.
Redan utbildad ubåtspersonal, officerare, ingenjörer och GSS måste åter placeras i ubåtsbefattningar så att inte kompetensen slösas bort i mer allmänna befattningar. Återstart av rekrytering och utbildning av ubåtsingenjörer är också ett viktigt krav för att fortsatt hög teknisk nivå skall kunna garanteras.
Slutligen måste ubåtarna omgående börja bemannas med två besättningar per fartyg. Det kommer att ta tid, men betalar sig om några år vid provturerna med NGU. Ubåtarna är dyra att anskaffa, men besättningsstorleken gör dem billiga över fartygens hela livslängd i en jämförelse med andra mer personalkrävande försvarssystem. Två besättningar per ubåt skulle återigen skapa personalbalans i systemet och möjliggöra att på sikt åter kunna bemanna staber, skolor och systemförvaltande organisationer och myndigheter med kompetent personal. Med två besättningar kan även den tillgängliga ubåtstiden till sjöss ökas vilket är ett högt operativt krav.
Flera av besluten ovan kan fattas av Försvarsmakten och skulle ge de förutsättningar som krävs för att skapa ett stridsdugligt ubåtsförband med exportpotential av NGU och kommande ubåtssystem. Det är dags för Försvarsmakten att i handling följa de politiska ambitionerna för ubåtssystemet.
/ Bo Rask
Försvarsmakten delar inte SOM-institutets uppfattning om rekrytering
Under tisdagen skickade SOM-institutet ut ett pressmeddelande med några av resultaten från deras senaste mätning. Bland annat har institutet ställt frågor kring svenska folkets inställning till värnplikten. I pressmeddelandet hävdar forskaren Joakim Berndtsson på SOM-institutet att Försvarsmakten haft stora problem … Continue reading →
Gästinlägg: SD, nostalgin och detaljstyrningen
Nedanstående är en replik från Andreas Braw:
Sverigedemokraten Mikael Valtersson menar i en replik på mitt inlägg på Wisemans Wisdoms att partiet felaktigt anklagas för att ha en oseriös försvars- och säkerhetspolitik. Men Valterssons replik pekar bara tydligare på det grundläggande problemet med SD:s försvarsnostalgiska hållning – nämligen att partiets företrädare helt saknar förståelse för Försvarsmakten som myndighet, för internationell politik, och för den politiska verkligheten. Istället tycks man ha valt nostalgin som väg framåt för försvaret.
Valtersson återkommer i sin replik till den icke-existerande nordiska försvarsalliansen (som nu enbart kallas för ”vision”), SD:s idéer om ”återtagande” av kaserner och partiets expertis ifråga om sjömålsrobotar. Partiets kunskap om robotteknologi är uppenbarligen så stor att man vill gå runt hela Försvarsmaktens process för upphandling och inköp av materiel, eftersom en grupp sverigedemokratiska politiker har bestämt att det är 80-talssystemet Robotsystem 15 KA som ska köpas in för att återge Försvarsmakten möjligheten att verka med landbaserade sjömålsrobotar på långa avstånd. Valtersson försöker rädda ansiktet genom att skriva att partiet för en dialog med Försvarsmakten om både kaserner och robotsystem. Men varför kan dessa ”försvarsvänliga” amatörpolitiker inte låta Försvarsmakten få sköta egen materielanskaffning? Varför ska partiet över huvud taget ta ställning ifråga om materielsystem snarare än förmågor? Och varför detta eviga nostalgiska harvande om kaserner och byggnader som inte fyller någon funktion för försvaret av Sverige annat än som utrymmen för sängar och skåp?
SD menar dock att man inte alls vill detaljstyra Försvarsmakten, och att man bara lämnar förslag. Likväl står detta att läsa på Sverigedemokraternas försvarspolitiska blogg Lantvärnet [språkfelen är autentiska]:
”Sverigedemokraterna budgeterar för återuppsättning av kustartilleriet rörliga delar. Vi vill ha ett RBS 15KA kompani på Gotland, uppsätta 3 KA brigader samt återta de fem regementsområdena som KA har haft.”
Det är alltså för SD så viktigt att ”återta” gamla kaserner och köpa in de robotar som skrotades år 2000 att detta explicit måste skrivas – det är DETTA man budgeterar för. Och det är inte bara på Gotland som partiet vill återupprätta kustartilleriet, utan även Vaxholm, Härnösand, Karlskrona och Göteborg. Varför SD så gärna vill återta kaserner i exempelvis Härnösand förblir en gåta, eftersom strategiska, operativa eller ens taktiska argument för detta inte förs fram av partiets företrädare. Men särskilt intressant är formuleringen med ”ett RBS 15 KA kompani på Gotland”. Den väcker så många frågor kring SD:s plan. Man vill ha tre rörliga kustartilleribrigader, men man vill från politiskt håll splittra upp dessa så att det på Gotland enbart ska finnas ett kompani. Vi kan med spänning vänta på redogörelser för var SD vill placera resten av de tre brigaderna – tydligen är detta något som inte ska avgöras av Försvarsmakten, utan något som ner på kompaninivå ska regleras av politiker oavsett hotbild.
Valtersson säger också, fastän man är ”öppen för dialog” med Försvarsmakten, att SD kommer fortsätta att försöka detaljstyra Försvarsmaktens materielinköp om detta kan stärka den svenska försvarsindustrin. Alltså: Om Försvarsmakten vill ha ett vapensystem så kan SD tänka sig att besluta om ett helt annat om det ligger i industrins intresse. I klarspråk innebär detta politikerstyre och industripolitik.
Utöver detta finns det självklart mer att ifrågasätta i sverigedemokratisk försvarspolitik. Partiets reservation mot Försvarsberedningens slutrapport är en guldgruva för försvarspolitiskt vansinne, högmod och aningslöshet. Till exempel deras ambition att Flygvapnet och Luftvärnet tillsammans över tiden ska upprätthålla luftherravälde – en extremt hög ambitionsnivå som är oerhört svår att uppnå ens under kortare tid. Deras idé om att tio JAS-plan över tiden ska ligga i ”spärrbanor” kring Sveriges gränser, utan att det anges varför. Den smått komiska skrivningen att Hemvärnet ska sätta upp regementen i varje svenskt län, trots att Hemvärnet organiseras i bataljoner – varför de skulle behöva regementsområden är svårt att utröna. Och, inte minst den extremt märkliga skrivningen att Flygvapnet ska kunna ”bryta” motståndarens förmåga till offensiva operationer mot Sverige, vilket även torde innefatta anfall mot flyg- och robotförband långt in på motståndarens territorium.
Det är tråkigt att många sverigedemokrater helt tycks sakna förmåga att erkänna det egna partiets brister. När missförhållanden påpekas väljer man istället ignorans, eller tar ställning FÖR dessa missförhållanden. Jag gör inga anspråk på att tillhandahålla en politisk lösning på försvarsfrågan i Sverige och uppmanar inte heller läsaren av detta inlägg att rösta på något särskilt politiskt parti. Men, som jag skrev i inlägget som startade denna debatt: jag ber alla som bryr sig om försvarets och Försvarsmaktens framtid att ta er tid att läsa och granska Sverigedemokraternas försvars- och säkerhetspolitik.
Andreas Braw
Gamla metoder i ny förpackning
Marinens vikande övningstrend 2001-2013
För ungefär en månad sedan fick jag en passning från Johan Wiktorin då han skrev inlägget om den oövade armén – ett inlägg jag själv kompletterade genom att sammanställa arméns gångtidsuttag. Tidigare har även Wiseman skrivit två inlägg om den vikande trenden och kompetensskulden i Flygvapnet och hur flygtidsuttaget har minskat under de senaste tolv åren. Nu kan läget för hela Försvarsmakten skönjas då jag här nedan har sammanställt hur utvecklingen har sett ut för Marinen under de senaste tolv åren.
Inledning
Underlaget är hämtat från Försvarsmaktens årsredovisningar under perioden 2001-2013. Jag har i möjligaste mån enbart hämtat originaltext från dokumenten. I vissa fall har jag lagt till vissa meningar i syfte att skapa ett bättre sammanhang för läsaren.
Avsikten var att enbart belysa Marinens övningsverksamhet och gångtidsuttag. Jag konstaterade dock relativt snabbt att det krävs mer än så för att ge en bra bild av läget. Jag har därför valt att kortfattat även ta med mer övergripande bakgrundsfakta, försvarsmaktens ekonomiska situation samt operativa bedömningar av den samlade förmågan för att skapa en bättre förståelse för helheten. Jag har i texten fetmarkerat vissa anmärkningsvärda detaljer.
2001
Marinförbanden har drabbats hårt av de återkommande ekonomiska reduceringarna. Detta har starkt påverkat uppnådda resultat. Reduceringar har gjorts på gångtid och materielunderhåll. För de marina förbanden så förkortades värnplikten med 4 veckor beroende på ekonomin.
Ubåtsjaktförmågan har under året nedgått. Detta beror på minskad gångtid, tidigarlagd utryckning och brist på målubåt. Det sistnämnda beror på det faktiska antalet operativa ubåtar.
Vad avser gångtidsuttaget under året har främst patrullbåts-, minröjnings-, och korvettförbanden drabbats. Gångtidsuttaget per fartyg ligger under vad som erfordras för verksamhetens bedrivande.
Under året har sjöminröjnings- och amfibieförbanden ominriktats mot internationell verksamhet. De marina förbanden har uppnått planerad förmåga att nyttja internationella reglementen.
Ytstridsförbanden har genomfört incidentuppgifter vid tre tillfällen och ubåtsförbandet vid fyra tillfällen. Sammantaget bedöms förmågan att lösa de ställda huvuduppgifterna vara erforderlig till god.
2002
Resultatet av genomförd övningsverksamhet är gott. Det finns dock anledning att erinra om att man medvetet dragit ner ambitionsnivån i syfte att åstadkomma en snabb och radikal omstrukturering av Försvarsmakten. Utbildning och övning på lägre nivå håller hög standard, mycket tack vare officerares och värnpliktigas engagemang. För att utveckla officerskåren kunskap att leda högre förband krävs dock en ambitionsökning i övningsverksamheten.
Övningsverksamheten i Marinen har uppnått goda resultat. Samtliga förband har deltagit i SAMMARIN med gott resultat så när som att samverkan mellan fartygsförband och amfibieförband som inte har genomfört i tillräcklig omfattning. Inte heller har förmågan till väpnad strid övats i tillräcklig omfattning.
Den samlade förmågan att lösa de nya uppgifterna givet ett nytt omvärldsläge bedöms som godtagbar till god. Förmågan att möte mer omfattande militära operationer kräver anpasningsåtgärder. De största bristerna i förmågan att kunna möta ett väpnat angrepp är inom områdena ledning, samövning i högre förband, precisionsbekämpning, underrättelser, logistik samt helikopterförmåga. (Anm: Här kan man konstatera att det finns brister i samtliga avgörande områden.) Dessutom bedöms uthålligheten som begränsande vid ett angrepp i mer än en riktning (Anm: Redan 2002 levererade således ÖB beskedet om enveckasförsvaret, detta har dock undgått de flesta. Sedan dess har dessutom åtskilliga förband och materielsystem avvecklats).
2003
Reformeringstakten i Försvarsmakten har varit överskattad. 2003 har därför medfört stora konsekvenser inför det kommande försvarsbeslutet bl.a. p.g.a. förändrade politiska ambitioner. Detta har lett till omedelbara besparingskrav på all verksamhet under det gångna året, därmed har möjligheten att genomföra försvarsbeslutets ambitioner starkt begränsats. För att klara detta har Försvarsmakten reducerat antalet värnpliktiga, minskat övningsverksamheten och senarelagt materielanskaffningen.
De marina förbanden har genomfört övningar enligt plan efter reduceringar. Under året har gångtidsuttaget på fartyg minskat jämfört med föregående år.
Den samlade förmågan att lösa de nya uppgifterna givet ett nytt omvärldsläge bedöms som godtagbar. De största bristerna i förmågan att kunna möta ett väpnat angrepp är inom områdena ledning, samövning i högre förband, precisionsbekämpning, underrättelser, logistik samt helikopterförmåga. Dessutom bedöms uthålligheten som begränsande vid ett angrepp i mer än en riktning.
2004
De ekonomiska förutsättningarna har påverkats både genom att anslagen i olika avseenden reducerats eller begränsats till sitt utnyttjande. Omprioriteringar har fortlöpande varit nödvändiga. Ambitionen i verksamheten har successivt anpassats för att kunna hålla de efterhand förändrade budgetramarna
Den fortsatta försvarsreformen innehåller ofrånkomligen stora osäkerheter.
Förmågan att lösa de tidigare fyra huvuduppgifterna bedöms sammantaget som godtagbar(!?)
Generellt sett har gångtidsuttaget i Marinen även under 2004 varit lågt.
2005
De nationella uppgifterna att värna landet och hävda vårt territorium gäller alltjämt, men är för tillfället nedtonade på grund av läget i vår närmaste omvärld.
I nuvarande omvärldsläge och kopplat till de krav som ställs på Försvarsmakten är förmågan att hävda vårt territorium sådan att den till största del motsvarar behovet.
Under 2005 har Försvarsmakten genomfört övningar i en omfattning som i stort motsvarar de närmast föregående åren. Det är anmärkningsvärt att detta har lyckats trots de påtagliga påfrestningar som FB 04 har inneburit för såväl enskilda individer som Försvarsmakten som organisation. Vanligaste konsekvenserna av omstruktureringen är att ett antal övningar genomförts med färre deltagare, och/eller färre deltagande enheter, än planerat.
2006
Avseende beredskapen visar årets värdering på att inga avgörande avvikelser eller brister föreligger i Försvarsmaktens förmåga att efter allvarlig och varaktig försämrad omvärldsutveckling och successiva beslut av regering och riksdag kunna utveckla förmåga att möta olika former av mer omfattande militära operationer som hotar Sveriges fred och självständighet(!)
Under 2006 har Försvarsmakten genomfört utbildning och övningar i en omfattning som i stort motsvarar 2004 och 2005. 18 av de planerade 66 övningarna under året ställdes in. Det bör dock noteras att brister i tillgänglighet och prestanda i vissa viktiga system, tillsammans med marinens personalsituation efter försvarsbeslutet 2004, har gjort att förmågan att värna den territoriella integriteten i år värderas lägre än föregående år.
Försvarsmaktens procentuella deltagande inom rikets samlade sjöräddning har successivt minskat i takt med minskat antal sjögående plattformar och minskat gångtidsuttag inom marinen.
2007
Den positiva bild som framgår av årsredovisningen av vad som åstadkommits under året, och de tre senaste åren, innebär inte att reformeringen i alla delar löper problemfritt. Vi har lagt en grund, men reformeringens framgång är därigenom inte säkrad långsiktigt. Strukturen vi har i och med utgången av 2007 har utomordentligt små marginaler.
Vi har ett långsiktigt strukturellt problem som kan sammanfattas med att vi har en obalans mellan uppgifter och resurser som utan reala resurstillskott kommer att bli allt större. Den insatsorganisation vi nu har är en minimistruktur för att upprätthålla grundförmåga och för att kunna lösa internationella uppgifter på den nivå vi gör idag. Med obalans menas att vi har otillräckliga resurser för att över tiden använda och vidareutveckla våra förband så att de kan utföra sina uppdrag. Det bör i sammanhanget också påpekas att flera av de besparingar som vidtogs under hösten inte hunnit påverka årets verksamhetsresultat.
Förmågan att möta ställda krav efter allvarlig och varaktig försämrad omvärldsutveckling bedöms liksom föregående år som god. Trots denna positiva tendens på den övergripande nivån finns i vissa avseenden brister och avvikelser, som i större eller mindre utsträckning påverkar förmågan att lösa en viss uppgift (vilken uppgift som avses redovisas ej i den öppna delen).
2008
I samband med delårsrapporten 2007 identifierade Försvarsmakten att den ekonomiska situationen skulle bli mycket bekymmersam för 2008 och för följande år. Det allvarliga läget föranledde Försvarsmakten att hos regeringen hemställa om en anslagsomfördelning för att tillsammans med interna besparingar skapa balans i förbandsverksamheten. Regeringen och riksdagen fattade sina slutgiltiga beslut om den begärda anslagsomfördelningen under hösten 2008. I avvaktan på detta beslut tvingades Försvarsmakten att planera verksamheten för 2008 på en mycket låg nivå, för att undvika risken för anslagsöverskridande.
Försvarsmakten har i huvudsak uppfyllt ställda krav men det har skett utifrån väsentligt sänkta målsättningar för utbildningsverksamheten som bl.a. har inneburit att ett stort antal förband endast genomfört övningar på plutons- och kompaninivå.
Värderingen av Försvarsmaktens operativa förmåga visar att myndigheten kan möta de krav regeringen ställer i nuvarande omvärldsläge. Förmågan att lösa uppgifterna i ett försämrat omvärldsläge bedöms nu innehålla brister som begränsar handlingsfriheten och förmågan.
Utbildning av fartygsbesättningar har slutförts till fastställda produktionsmål PersQ2 kompani/division. Sammantaget är resultatet bättre än förväntat mot bakgrund av genomförda insatser, bl a i Tchad, låg personalrörlighet på fartygen samt den relativt höga andelen av anställda officerare. Årets begränsade övningsverksamhet har till del uppvägts av insatsuppgifter internationellt. Personalläget är fortfarande ansträngt för de marina förbanden. Förbanden har inriktats mot att prioritera förmågan på kompani- och fartygsnivå.
2009
Försvarsmaktens förmåga att vid ett försämrat omvärldsläge kunna hantera händelseutvecklingar och hot som kan drabba Sverige samt att kunna öka förmågan till internationella insatser kan upprätthållas över tiden, om än med i vissa delar begränsad förmåga. Främst rör bristerna det materiella och personella läget vid vissa förband och inom vissa funktioner, men också bristande planläggning och bristande tillgänglighet samt prestanda i vissa materielsystem. Den genomförda värderingen visar att Försvarsmaktens samlade operativa förmåga 2009 i stort kvarstår på en likvärdig nivå som vid utgången av år 2008.
Marinen har inom ramen för Europeiska unionens operation Atalanta skyddat sjötransporter av förnödenheter och hjälpsändningar samt framgångsrikt bidragit till ett förbättrat säkerhetsläge för sjöfarten i Adenviken. Förbandet har bidragit till utvecklingen av Försvarsmaktens förmåga att genomföra kortvariga insatser samt möta en okvalificerad aktör och därvid verka stabiliserande.
Avseende gångtidsuttaget under året kan man se en kraftig ökning jmf föregående år. Detta beror i huvudsak på att insatsen i Adenviken (ME 01) genomfördes med två korvetter där 4400 gångtimmar förbrukades.
2010
Året har för Försvarsmakten till stora delar präglats av ett omfattande förändringsarbete genom att införandet av insatsorganisation 2014 (IO 14) påbörjats.
Den genomförda operativa värderingen av Försvarsmakens förmåga visar att vissa begränsningar finns i förutsättningarna för Försvarsmakten att kunna möta olika former av händelseutvecklingar och hot som kan uppstå vid ett försämrat omvärldsläge. Dessa begränsningar har till stor del sin grund i den fram till 2010, p.g.a. den så kallade strategiska time-outen.
Övningsverksamheten har i stort genomförts enligt plan. Målsättningarna för marinförbanden har i allt väsentligt uppnåtts under 2010. Dock har uppsättning, genomförande och avveckling av ME 02 inom ramen för EUNAVFOR operation ATALANTA medfört begränsningar avseende personal och materiel vid övriga förband.
För ubåtsflottiljen har verksamheten till sjöss inriktats mot vapenövningar som en del av återtagandet efter utebliven verksamhet under 2009.
2011
Försvarsmaktens samlade operativa förmåga visar att Försvarsmakten har förmåga att över tiden möta de krav på förmåga som ställs på omvärldsbevakning, insatser för att hävda Sveriges territoriella integritet och insatser internationellt samt utveckling av insatsorganisationen. Den genomförda värderingen visar att begränsningar finns i förutsättningarna för Försvarsmakten att kunna möta olika former av händelseutvecklingar och hot som kan uppstå vid ett försämrat omvärldsläge.
I september erhölls ett antal rapporter om eventuellt främmande undervattensverksamhet i Göteborgs skärgård. Dessa observationer och iakttagelser medförde att Försvarsmakten genomförde en spaningsinsats och ett omfattande analysarbete. Analysen ger vid handen att Försvarsmakten inte kan utesluta att främmande undervattensverksamhet har förekommit.
Gångtidsuttaget under året har ökat något jämfört med föregående år. Samtidigt som antalet gångtimmar för Visbykorvetter minskat.
2012
Innevarande års värdering av den operativa förmågan visar att det fortsatt finns begränsningar i att kunna möta olika händelseutvecklingar och hot som kan uppstå främst vid ett försämrat omvärldsläge och högre konfliktnivåer.
Produktionsmålsättningarna vid de marina förbanden har i stort uppnåtts såväl ekonomiskt som verksamhetsmässigt. Personell uppfyllnad av de marina förbanden går framåt, men inte så snabbt som är önskvärt utifrån ställda uppgifter. Vakanssituationen vid hälften av de marina insatsförbanden har dock reducerat förbandens samträning till sjöss och i skärgården.
2013
Avseende den marina verksamhets har balanseringen under året har primärt förskjutit amfibieförbandens förmåga att strida i sammansatta förband. Även sjöstrids, ubåts- och basförbanden har skjutit fram stridsövningar i sammansatta förband.
Under 2013 har övningsverksamheten, inklusive repetitionsutbildning med GSS/T, genomförts med hög ambition och bra resultat. Andra halvårets övningsverksamhet fick dock genomföras med viss reducerad ambition med hänsyn taget till genomförd anpassning av verksamheten för att innehålla ekonomiska ramar och personella resurser. Begränsningar finns inom undervattens- och sjöminröjningsförmågan p.g.a. vissa systembrister.
Gångtidsuttaget under året har ökat något, mycket beroende på att två korvetter av Visbyklass levererats i version 5, och det totala gångtidsuttaget var därmed tillbaka på samma nivå som under 2011.
Sammanfattning
I årsredovisningarna kan skönjas en tydlig trend att ÖB inledningsvis i sin sammanfattning oftast beskriver läget som mycket gott. Läser man enbart sammanfattningen är det sällan saker som pekar på att det finns några större brister i verksamheten. Det är först när man läser hela dokumentet som detaljerna kryper fram, och som i vissa fall inte alls stämmer överens med den inledande beskrivningen.
Att tänka smalt och kort
Några ord i efterdyningarna av gårdagens partiledardebatt: Tänk så förvånad man blir när en partiledardebatt i Sverige inleds med försvarspolitik! Det måste vara det yttersta beviset på att något har hänt i offentligheten. Jag vet inte riktigt hur man ska tolka statsminister Reinfeldt, men det kanske var det han försökte uttrycka: Jag tycker vi ska […]
Goddag – YXSKAFT
Foto: Försvarsmakten |
Så var då dagen kommen då försvarsminister Enström på plats i Stockholm stad, närmare bestämt på Jakobsgatan, ännu en gång hade det mindre glamourösa nöjet att svara på två relativt enkla frågor från en av folkets demokratiskt valda ledamöter sittandes i Svea rikes riksdag.
Möjligen var de två frågorna som låg där på ministerns skrivbord av så pass rudimentär karaktär samt det faktum att ministern hade den stundande påskledigheten för ögonen, att hon inte ens bemödade sig att läsa och än mindre försöka förstå frågan från riksdagsledamoten från Sölvesborg. Möjligen var det så att försvarsministern – utan att tänka så särskilt mycket på vad hon gjorde – helt enkelt tog fram första bästa papper som låg överst i den rymliga skrivbordslådan med texten ”MARINEN” skrivet på framstycket. Den senaste marina frågan som var på tapeten var ju den infekterade frågan om ubåtar och det var därför ett sådant ärende som låg överst i ”marinlådan”.
Sagt och gjort, papperet fick gå en runda i kopieringsapparaten och därefter tillfogades några ytterligare rader som hämtade ur Jakobsgatans ”floskelbank”. Därefter gick papperet vidare till riksdagskansliet som svar på ledamotens två mycket enkla och konkreta frågor. Ovanstående är givetvis rent påhitt, men man kan faktiskt tro att det var så här det gick till så när man läser försvarsminister Karin Enströms svar på Peter Jeppssons två frågor.
För att göra det hela så pedagogiskt som möjligt så redovisas här nedan den första skriftliga frågan som ställdes till försvarsministern av den engagerade ledamoten som är orolig för Marinens framtid. Själva frågeställningen är fetmarkerad.
Fråga 2013/14:564 Marinens framtida fartygsbestånd
av Peter Jeppsson (S)
till Försvarsminister Karin Enström (M)Jag har vid tre tidigare tillfällen ställt skriftliga frågor samt skrivit en interpellation till försvarsministern avseende marinens framtida fartygsbestånd.
Vid interpellationsdebatten den 9 december 2013, då min frågeställning om marinens korvetter debatterades, hänvisade försvarsministern till den då pågående utredningen om förändringar av processen för hur regeringen styr investeringar i försvarsmateriel (dir. 1013:52).
I mars 2014 presenterade utredningen sitt betänkandeInvesteringsplanering för försvarsmateriel – en ny planerings-, besluts- och uppföljningsprocess.
Med anledning av att tillgång till fartyg för övervakning av våra gränser är helt avgörande för att kunna upprätthålla rikets territoriella integritet ställer jag ånyo frågan:
När avser regeringen att fatta det sedan länge nödvändiga beslutet rörande ombyggnad av HMS Göteborg och HMS Kalmar i enlighet med RÄ 12/2 så att dessa kan ersätta de mindre bevakningsbåtarna, inkluderat den 42 år gamla HMS Jägaren?
Att frågan berör två korvetter av Göteborgsklass torde det inte vara några oklarheter runt. Men så här ser försvarsministerns svar(?) på denna i mina ögon tydliga och konkreta fråga ut……
Dnr Fö2014/691/MFU
Fö2014/702/MFU
Försvarsdepartementet
Försvarsministern
Till riksdagen
Svar på fråga 2013/14:558 Nästa generations ytstridsfartyg samt fråga 2013/14:564 Marinens framtida fartygsbestånd av Peter Jeppsson (S)
Peter Jeppsson har frågat mig dels när regeringen avser att fatta det sedan länge nödvändiga beslutet rörande ombyggnad av HMS Göteborg och HMS Kalmar i enlighet med RÄ 12/2 så att dessa kan ersätta de mindre bevakningsbåtarna, inkluderat den 42 år gamla HMS Jägaren, dels när regeringen avser att fatta nödvändiga beslut om modifiering av befintliga korvetter alternativt omedelbar nyanskaffning av nästa generations ytstridsfartyg.
Frågan om den marina materielplaneringen är komplex och innehåller många olika dimensioner. Det är av stor betydelse att nå en helhetslösning som långsiktigt svarar mot operativa och ekonomiska krav. Arbetet med det sker i nära dialog med Försvarsmakten och Försvarets materielverk.
I vårändringsbudgeten för 2014 (prop. 2013/14:99) redovisar regeringen bedömningen att undervattensförmågan utgör ett väsentligt säkerhetsintresse och att bibehållandet av kompetensbasen är nödvändig för att uthålligt tillförsäkra Försvarsmakten denna förmåga. Regeringen bedömer vidare att en konstruktionsöversyn av nästa generations ubåt bör genomföras. Därtill redovisas inriktningen att fullfölja halvtidsmodifieringen av två ubåtar av Gotlandsklass samt att livstidsförlänga ubåten Södermanland. Dessa åtgärder representerar sammantaget en konsoliderad strategi för att långsiktigt säkerställa svensk undervattensförmåga. Det är naturligt att i god ordning pröva övriga förslag till materielanskaffningar inom marinstridskrafterna i ljuset av denna utveckling.
Stockholm den 16 april 2014
Karin Enström
? ? ? ? ? ? ? ? ? ? ? ? ? ? ? ? ? ? ? ? ? ? ? ? ? ? ? ? ? ? ? ? ? ? ? ? ? ? ? ? ? ? ? ? ? ? ? ? ? ?
Fråga 2013/14:558 Nästa generations ytstridsfartyg
av Peter Jeppsson (S)
till Försvarsminister Karin Enström (M)Jag har vid tre tidigare tillfällen ställt skriftliga frågor samt skrivit en interpellation till försvarsministern avseende marinens framtida fartygsbestånd.
Vid interpellationsdebatten den 9 december 2013, då min frågeställning om marinens korvetter debatterades, hänvisade försvarsministern till den då pågående utredningen om förändringar av processen för hur regeringen styr investeringar i försvarsmateriel (dir. 1013:52).
För att korvetterna Gävle och Sundsvall ska kunna vidmakthållas måste fartygen snarast genomgå halvtidsmodifiering i enlighet med RÄ 12/2. Alternativet är omedelbar nyanskaffning av ytstridsfartyg.
Med anledning av att ytstridsfartygen utgör en helt avgörande del för försvaret av Sverige vill jag härmed ånyo ställa frågan: När avser regeringen att fatta nödvändiga beslut om modifiering av befintliga korvetter alternativt omedelbar nyanskaffning av nästa generations ytstridsfartyg?
Dnr Fö2014/691/MFU
Fö2014/702/MFU
Försvarsministern
Till riksdagen
Svar på fråga 2013/14:558 Nästa generations ytstridsfartyg samt fråga 2013/14:564 Marinens framtida fartygsbestånd av Peter Jeppsson (S)
Peter Jeppsson har frågat mig dels när regeringen avser att fatta det sedan länge nödvändiga beslutet rörande ombyggnad av HMS Göteborg och HMS Kalmar i enlighet med RÄ 12/2 så att dessa kan ersätta de mindre bevakningsbåtarna, inkluderat den 42 år gamla HMS Jägaren, dels när regeringen avser att fatta nödvändiga beslut om modifiering av befintliga korvetter alternativt omedelbar nyanskaffning av nästa generations ytstridsfartyg.
Frågan om den marina materielplaneringen är komplex och innehåller många olika dimensioner. Det är av stor betydelse att nå en helhetslösning som långsiktigt svarar mot operativa och ekonomiska krav. Arbetet med det sker i nära dialog med Försvarsmakten och Försvarets materielverk.
I vårändringsbudgeten för 2014 (prop. 2013/14:99) redovisar regeringen bedömningen att undervattensförmågan utgör ett väsentligt säkerhetsintresse och att bibehållandet av kompetensbasen är nödvändig för att uthålligt tillförsäkra Försvarsmakten denna förmåga. Regeringen bedömer vidare att en konstruktionsöversyn av nästa generations ubåt bör genomföras. Därtill redovisas inriktningen att fullfölja halvtidsmodifieringen av två ubåtar av Gotlandsklass samt att livstidsförlänga ubåten Södermanland. Dessa åtgärder representerar sammantaget en konsoliderad strategi för att långsiktigt säkerställa svensk undervattensförmåga. Det är naturligt att i god ordning pröva övriga förslag till materielanskaffningar inom marinstridskrafterna i ljuset av denna utveckling.
Stockholm den 16 april 2014
Karin Enström
Sekundärt så anser jag att det även ytterst bekymmersamt, och ett hot mot demokratin att en minister inom ramen för en av riksdagens grundläggande former – möjligheten för riksdagsledamoten att ställa frågor till en minister – kan tillåtas att aldrig behöva svara konkret på en saklig fråga?
Att som ansvarig minister i det här fallet svarar på frågor som inte är ställda – om saker som ubåtar och svensk undervattensförmåga – när frågan gällde ytfartyg borde vara otillåtet! För att systemet med skriftliga frågor ska fungera så borde det vara ett krav på att dessa ska bevaras sakligt både vad avser form och innehåll!
Uttrycket kommer från en historia där en döv gubbe som tillverkar ett yxskaft ser en främling komma gående, och funderar över vad denne kan tänkas vilja. Gubben antar att främlingen ska fråga om vad han tillverkar, och att han sedan vill veta vägen till stan och då tänker han säga att det är åt vänster. Främlingen börjar med att säga ”goddag” men får svaret ”yxskaft”.
Skrota Bogalandscenariot och växla upp!
Försvarsmakten har nyligen avslutat en enorm stabsövning – VIKING 14 – med deltagande från drygt 50 nationer och 90 organisationer. Övningen går ut på att leda, samverka och hantera aktuella ”utmaningar” i en internationell freds- och krishanteringsinsats. Övningen hade totalt cirka 2500 deltagare.
Syftet med den marina närvaron i det påhittade landet Bogaland, där insatsen har genomförts, har bland annat varit att förebygga piratverksamhet, bedriva sjökontroll samt stödja de övriga vapengrenarnas verksamheter.
Det är för övrigt sorgligt att inte ens Försvarsmakten på egen webbsida klarar ut begreppen och benämner försvarsgrenar som ”vapengrenar”.
Det är hög tid att växla upp Försvarsmakten och övningarnas innehåll nu! Det duger inte längre att öva mot okvalificerade hot i tider då omvärldsläget förändras till det sämre, och där den dimensionerande motståndaren är högteknologisk och kvalificerad – inte ens under stabsövningar. Det tål ånyo att påminna om GUUBBE – Georgien, Ukraina, Upprustning, Beredskapsövningar, Brott mot CFE-avtal och Ekonomiska hot. När ska verkligheten få genomslag på hur vi övar och dimensionerar vårt försvar och rikets samlade krishanteringsförmåga?
Senare i helgen kommer inlägg om ubåtsaffären och ÖB:s senaste uttalanden.
Kommer försvarsministern att svara på frågan den här gången?
Men som jag skrev i ett inlägg härom dagen så förekommer man nu hela försvarsberedningens arbete. Det finns inte ens en tydligt uttalad försvarsidé att vila sig mot nu när omvärldsläget förändras. EN tydligt kommunicerad försvarsidé är något man kan hoppas att beredningen kommer att leverera, även om jag i ärlighetens namn är ytterst tveksam till att detta kommer att ske.
Men oavsett hur en sådan försvarsidé skulle se ut så är det mer eller mindre omöjligt för Sverige som i praktiken är en halvö med 240 mil långa kust, en av de längsta i Europa, att ta fram en trovärdig försvarsidé utan en stark marin.
En marin utan ytstridsfartyg utgör ingen trovärdig sådan, och ska vi gå mot ett skalförsvar i syfte att åstadkomma tröskelförmåga är robotbestyckade fartyg helt nödvändigt. Som jag skrev i inlägget så kommer vi inte att ha någon Marin bortom 2030 om inte nödvändiga beslut för framtiden fattas nu!
Av den enkla anledningen behöver befintliga korvetter modifieras för att täcka behoven här och nu. Vi har fyra skrov (korvetter av Göteborgsklass) som alla borde halvtidsmodifieras omgående för att snabbt öka den marina förmågan med anledning av rådande omvärldsläge. En sådan åtgärd skulle temporärt täcka det glapp som uppstår till dess att nya ytstridsfartyg blir operativa. Men som bekant har Försvarsmakten(!) strukit all nyanskaffning av fartyg i liggande plan. Jag hade gärna tagit del av försvarsmaktsledningens analys som låg till grund för detta beslut!
Peter Jeppsson (s) är en av få politiker som förstått det prekära läget och länge kämpat för att få andra politiker att förstå, inte minst vår försvarsminister. I dag ställer Peter Jeppsson ånyo en skriftlig fråga i ärendet rörande ytstridsfartyg till vår försvarsminister Karin Enström (m).
Fråga 2013/14:558 Nästa generations ytstridsfartyg
av Peter Jeppsson (S)
till Försvarsminister Karin Enström (M)
Jag har vid tre tidigare tillfällen ställt skriftliga frågor samt skrivit en interpellation till försvarsministern avseende marinens framtida fartygsbestånd.
Vid interpellationsdebatten den 9 december 2013, då min frågeställning om marinens korvetter debatterades, hänvisade försvarsministern till den då pågående utredningen om förändringar av processen för hur regeringen styr investeringar i försvarsmateriel (dir. 1013:52).
För att korvetterna Gävle och Sundsvall ska kunna vidmakthållas måste fartygen snarast genomgå halvtidsmodifiering i enlighet med RÄ 12/2. Alternativet är omedelbar nyanskaffning av ytstridsfartyg.
Med anledning av att ytstridsfartygen utgör en helt avgörande del för försvaret av Sverige vill jag härmed ånyo ställa frågan: När avser regeringen att fatta nödvändiga beslut om modifiering av befintliga korvetter alternativt omedelbar nyanskaffning av nästa generations ytstridsfartyg?
Tyvärr tror jag inte Jeppsson kommer att få något relevant svar av ministern den här gången heller. Men förhoppnings så väcker det debatt och uppmärksammar andra folkvalda politiker på det prekära läget. Trägen vinner.
UPPDATERAT: Jeppsson skriver i dag en debattartikel i samma ämne (BLT)
Den oövade armén
För två månader sedan gjorde Wiseman en större granskning av Flygvapnets kompetensskuld (här del 2 i serien). Det var förstås ingen rolig läsning, och jag har sedan dess haft en not uppsatt om att göra en motsvarande för armén, eller rättare sagt markstridskrafterna, när den nya årsredovisningen skulle komma i slutet av februari. Ukraina kom […]
Uppdaterat: Gärna fler JAS – men först en MARIN
Foto: Försvarsmakten |
Verkligheten har nu kommit i kapp de nya Moderaterna. Man har insett två saker, det ena är att man har misskött försvarsfrågan så till den milda grad att man nu närmast panikslaget föreslår ökningar lite överallt. Den andra är att man sannolikt insett att valet är förlorat och kan därför passa på att göra sig av med ”Svarte Petter” så att man i efterhand kan hävda att man visst ville stärka försvaret.
I sjätte timmen vill nu Moderaterna satsa på försvaret – inte ”satsningar” utan riktiga satsningar den här gången. Ubåtar, luftvärn och i dag vill man öka på beställningen av JAS 39E med ytterligare tio flygplan. I grunden är jag givetvis positiv till allt som kan stärka försvarsförmågan, och jag anser att 100 JAS 39C/D givetvis måste ersättas av 100 JAS 39E. Men….
Inte på bekostnad av att Marinen utarmas och på sikt riskerar att försvinna!
Som bekant har samtliga marina materielprojekt fått stryka på foten i den liggande materielplanen som sträcker sig bortom 2020. Den planerade nyanskaffningen av ytstridsfartyg och stödfartyg är borta. Inte ens planerade modifieringar har blivit av på grund av att regeringen vägrar ta de nödvändiga besluten (där A26 debaclet är starkt bidragande).
Men oavsett om dessa modifieringar genomförs så kommer det inte att finnas ETT ENDA ytstridsfartyg bortom 2030 när de fem enda kvarvarande Visbykorvetterna börjar nå sin livslängd. Fyra (eller kanske fem) ubåtar gör ingen Marin.
Jag blir därför mycket bekymrad när Moderaterna i sin yrvakenhet istället för att beställa nya ytstridsfartyg, väljer att prioritera ytterligare tio JAS 39E. Jag är rätt säker på att Socialdemokraterna inte kommer att acceptera detta då bland annat Peter Hultqvist (s) så sent som på försvarskonferensen uttryckte en mycket stor oro över Marinens framtid, något som även partikamraten Peter Jeppson tagit upp vid ett flertal tillfällen.
Att Moderaterna nu dag efter dag levererar ett antal yrvakna och populistiska förslag tyder bara på att man är mycket angelägna om att bli av med ”Svarte Petter”. Det är värt att ånyo poängtera att det är Moderaternas och inte regeringens förslag! Att man inte tar detta till försvarsberedningen istället för att köra sitt eget race via media är inget annat än oseriöst. Det är i forumet försvarsberedningen man ska ta dessa frågor i syfte att åstadkomma BREDA uppgörelser som ska kunna gälla även efter ett val och med en ny regering.
Men i försvarsberedningen har man inte ens kommit dit i processen trots att man har jobbat i över ett och ett halvt år. Det berättade Cecilia Widegren i veckan under försvarskonferensen i Skövde. Det man gör nu är att ”lyssna in” läget i Ukraina – trots att det egentliga datumet för rapportens slutförande tidigare var satt till den 31/3. Då undrar ju vän av ordning hur den ursprungliga stabsarbetsplanen såg ut?
Det är utöver detta uppenbart att våra referensramar förändras över tiden och att vi lätt glömmer bort vår historia. I dag publicerar Marinchefen en intressant artikel på marinbloggen.
Bilden här ovan är från veckan och kommenteras så här.
Ytstridsfartygen övar också i Östersjön. Under en paus mellan två övningsmoment togs unika bilder på sex korvetter tillsammans under gång till sjöss. Så vitt känt finns det inga tidigare liknande bilder, i vart fall inte med Visbykorvetter.
Det är bra att vi idag kan öva med sex korvetter samtidigt, det var väldigt länge sen sedan vi kunde göra det!
Men det mycket tragiska faktumet är att det kanske även var sista gången vi fick se sex korvetter på bild samtidigt. Om inga beslut fattas av regeringen kommer vi i värsta fall aldrig mer öva med fler än fem korvetter samtidigt . I närtid så avvecklas med största sannolikhet korvetterna Stockholm och Malmö. Korvetterna Göteborg och Kalmar är avrustade sedan 2005/2006 och sedan 2012 är även Gävle avrustad, något som även Sundsvall enligt planen kommer att mötas av inom kort.
Kvar blir då fem Visbykorvetter, inga planerade nybyggen och inga beslut om HTM av de äldre korvetterna har fattats.
Gärna ytterligare tio JAS 39E, men först en beställning på minst fem nya ytstridsfartyg så att vi får upp den numera anorektiska numerären till minst tio fartyg. Allt annat är ytterst oseriöst och det skapar dessutom mycket farliga marina glapp kopplat till tänkbara operationsområdens area. För få fartyg på en stor yta kan man sammanfatta det till.
Vill man vara riktigt dystopisk kan man ju påminna om att Cecilia Widegren tidigare deklarerat att ”marinen redan har fått sin uppgradering”. Vad som då avsågs var ”marinbåts-satsningen” vilket ska utläsas som den renovering av ett litet antal Stridsbåt 90 som beslutades av regeringen för exakt ett år sedan…
Vilket parti tar på sig ansvaret att driva frågan om att vi måste ha en stark Marin med en utökad numerär av ytstridsfaryg inom ramen för försvarsberedningens arbete? Någon måste göra det när Moderaterna uppenbart inte gör det!
I sammanhanget kan man ju även påminna om att Marinen år 2005 bestod av dubbelt så många (12) ytstridsfartyg än de vi är mycket glada för att se på en bild i dag år 2014. 6 korvetter, 2 robotbåtar och 4 patrullbåtar. Hur Marinen under årens lopp blivit fullständigt utarmad på ytstridsfartyg kan den som vill läsa om i det här äldre inlägget som jag skrev sommaren 2012. Man kan ju minst sagt säga att våra referensramar om vad som är ”en rimligt nivå” förändras väldigt fort. Det är till och med riktigt oroväckande!
Media: SvD,
UPPDATERAT: Mycket riktigt, en timme efter att jag publicerade inlägget så deklarerar Peter Hultqvist i en sen intervju att han inte är nöjd HUR Moderaterna hanterar frågan, och att det inte duger att hantera frågan på det sätt som man nu gör. Hultqvist berättar i intervjun att inte ett ord om detta hade dryftats från Moderaternas sida på dagens sammanträde med försvarsberedninge. Skamligt!
Fler och mer kvalificerade övningar – eller?
I dag publicerade Sveriges Radio P4 en artikel om att verksamheten till sjöss vid 3. Sjöstridsflottiljen reduceras. Det är ingen munter läsning vi nås av i inslaget med rubriken ”Övar i hamn i stället för till havs”. Men samtidigt är det inte det minsta förvånande, för trots att regeringen hävdar att man satsar på Försvarsmakten så blir det ändå mindre och mindre pengar kvar till verksamheten varje år.
I inslaget framgår det att 3. Sjöstridsflottiljen i år har fått se sin övningsbudget reducerad med 11,5 miljoner jämfört med föregående år. Det är riktigt illa, men faktum är att det faktiskt är ännu värre än så. Räknar man på just det här förbandets rörliga kostnader, d.v.s. verksamhetsmedel vilket i praktiken är det som blir kvar efter att fasta utgifter så som löner, lokalhyror och anläggningskostnader är borträknat så har förbandet fått se mer pengar än så försvinna. Den exakta reduceringen jämfört med föregående år är hela 14 772 000 kronor (ca 14,8 mkr).
Men inte ens detta är hela sanningen. Från och med i år så fick det aktuella förbandet ett tillskott i form av Visbykorvetten HMS Karlstad med drygt 40 mans besättning, något som i sig är mycket glädjande. Men det innebär att det är ytterligare ett fartyg och således en besättning som ska övas jämfört med föregående år. Detta genererar givetvis en ökad kostnad för förbandet som man inte har kompenserats för i anslagstilldelningen. Därför slår årets reducering ännu hårdare mot verksamheten, men detta syns inte på papperet och för allmänheten. I praktiken innebär det här att förbandet får färre antal sjödygn och mindre drivmedel att fördela ut på fler besättningar. Något som oaktat leder till reduceringar. Låg fart utan gasturbindrift och färre sjödygn kommer sannolikt att prägla årets verksamhet.
Trots dessa oemotsägliga fakta så skriver försvarsminister Karin Enström den 21 mars på SvD Brännpunkt följande rader.
Runt om i Försvarsmakten pågår ett omfattande arbete med att genomföra försvarsreformen som regeringen beslutade 2009 för att öka vår försvarsförmåga. Reformen innebär till exempel att Försvarsmakten övar mer och i större och mer kvalificerade övningar. Försvarsmakten genomför återigen krigsförbandsövningar
Karin Enström och hennes moderatkollegor tycks uppenbart befinna sig i någon annan verklighet än den som upplevs ute på förbanden. Verkligheten och kartan stämmer inte överens och försvarsministern har uppenbart bestämt sig för att det är kartan som gäller och inget annat.
På 3. Sjöstridsflottiljen har man istället för att bedriva verksamhet till sjöss i en större omfattning tvingats till att hitta på nya grepp för att skapa förutsättningar för att nå så långt som möjligt med besättningarna trots en reducerad ekonomi.
Nu har jag nåtts av signaler att utfallet av att övningarna i simulerad miljö har varit gott vilket får ses som en tröst i dessa bistra tider. Men att öva i simulatorer kan aldrig kompensera tid till sjöss, det kan däremot komplettera. Men det förutsätter att det finns kvalificerade simulatorer som ger tillräcklig effekt. Även här har Marinen problem kopplat till ekonomi. Vid Sjöstridsskolan i Karlskrona finns ett nybyggt simulatorhus. Men de flesta simulatorerna är antingen så gamla att driftssäkerheten och användbarheten kan diskuteras. I vissa fall saknas även vitala komponenter så som en kvalificerad spelmotor. Detta är något som Marinen väntat på i väldigt många år utan att det hänt något på området, mest sannolikt p.g.a. vikande ekonomi.
Att förbanden har fått se minskade anslag i år är långt i från någon nyhet och det är inte bara 3. Sjöstridsflottiljen som drabbas.
För någon månad sedan skrev jag ett inlägg som förklarade i detalj hur stora reduceringar eller ökningar Försvarsmaktens förband fått. Totalt så är reduceringen på verksamhetsmedel jämfört med föregående år hela 144 miljoner. Men så låter det knappast när regeringsföreträdare och moderater ska förklara läget i Försvarsmakten.
Försvarsberedningens ordförande Cecilia Widegren har en egen blogg där hon ställer frågor till sig själv. I ett av de senaste blogginläggen så frågar Cecilia sig själv ”har försvaret fått en ökad operativ effekt?” På den egna frågan svarar hon (min fetstil) att:
Försvaret har idag en högre beredskap, genomför mer komplexa övningar, tillförs modern materiel och personalens kompetens höjs.
Cecilia verkar inte tagit så mycket intryck av det inslag jag vet att hon tvingades se när hon förra söndagen stod i SVT Agenda. Där visade man soldater på Ingenjörregementet som förklarade att pengarna inte räckte till ammunition i slutet av året och därför istället fick skrika ”PANG PANG”.
Oppositionskollegan Peter Hultqvist (s) går i dagens Expressen även han till frontalangrepp mot Widegren. Det är mycket beklämmande att behöva läsa att försvarsberedningen verkar vara helt dysfunktionell. Att det så sent inpå att slutrapprten ska redovisas framkommer att man inte ens är nära några breda politiska uppgörelser är inget annat än en smärre katastrof. Hultqvist skriver..
Cecilia Widegren (M) har som ordförande i försvarsberedningen ett viktigt val att göra. Antingen verkar hon för en bred politisk uppgörelse om framtidens försvars- och säkerhetspolitik eller väljer hon ett småskuret partipolitiskt debatterande som egentligen inte bidrar till något konstruktivt. Valet är hennes och har en direkt bäring på trovärdigheten i försvarsberedningens arbete
Det finns även andra uppgifter från mycket initierade källor som pekar på samma sak, att beredningens ordförande i alldeles för många avseenden är oense med mer eller mindre alla andra representanter förutom miljöpartiet. Att det är Sveriges framtida säkerhet som står på spel gör att situationen känns extra allvarlig.
Förbanden har inte tillräckligt med pengar för att bedriva kvalificerade övningar i rätt omfattning och den beredning som vi alla hoppades ska råda bot på dessa problem verkar inte fungera. Till vem eller vilka ska vi då sätta vårt hopp till när försvarets existens och rikets säkerhet står på spel?
P.S. När sjömän skiljs åt brukar man ofta säga ”vi ses till sjöss”. Framöver kanske vi i stället får börja säga ”vi ses i simulatorn” D.S.