”Jamtland, Jamtland, jamt å ständut”


Rubriken för detta inlägg kan vara svårbegriplig för den som inte haft förmånen att tillbringa en del av sitt liv i Jämtland. Därför kommer här en översättning till vanlig svenska: "Jämtland, Jämtland jämt och ständigt". Orden uttalas med fördel under hyllningstal till denna ovanligt vackra del av vårt avlånga land.

Nåväl, varför detta utbrott av kärlek till just Jämtland? Jo, därför att det är svårt att inte bli imponerad av denna militärhistoriska fjällvandring i 1700-talskläder som nyligen gjordes mellan Tydal i Norge och Handöl i Jämtland. Snacka om att gå in för att försöka förnimma en del av det förgångna.

Som av en händelse har en entusiast för Jämtlands militärhistoria - inklusive rätt nylig sådan - startat en blogg om just det länets militärhistoria. Därför återfinns den bloggen, "Militärhistoria Z", nu i den öppna bloggläslistan här intill, lite nedanför.

Gästinlägg: Rädsla som politiskt styrmedel

Nedan följer ett gästinlägg av tidigare försvarsministern Sten Tolgfors, tillika författare av boken "Sverige i NATO", om nödvändigheten av ett gott säkerhetspolitiskt debattklimat.


Den första försvarslinjen mot det auktoritäras framflyttade positioner är att vi i väst tar ansvar för att hålla våra demokratiska system vitala och väl förankrade. Demokrati, yttrandefrihet, mötesfrihet, fri media ska värnas. Samtalet är grund för vår styrelseform. Förtroendet för och försvaret av det demokratiska systemet måste vara en gemensam uppgift oavsett syn på enskilda politiska förslag, partier eller politiker. Accepterar vi urholkning av detta, så får vi mindre att försvara och svårare att försvara det vi har i Sverige.

Politisk och militär makt kan betraktas i absoluta termer, men är i verkligheten också relativ. När ett land rustar ökar dess faktiska militära förmåga, men om andra länder också rustar så kanske den relativa styrkan inte förändras. Om Ryssland jämförs med ett förberett och enat Väst och Nato är landet avsevärt militärt svagare, för att inte tala om hur det ser ut vid en ekonomisk jämförelse.

Men skulle Ryssland lyckas splittra länderna i EU och Nato, så att Ryssland jämförs med och ställs emot enskilda länder, så förändras ekvationen. Att försöka åstadkomma detta med politiska medel och informationsoperationer är mer realistiskt, måhända effektivare och därtill billigare än att försöka rusta ikapp dem.

Strategin är därför att försöka dra isär västliga samarbeten, som EU och Nato, genom att bilateralisera relationerna till enskilda medlemsländer och dra nytta av och förstärka deras skiftande intressen. Här används energiexporten för att straffa och belöna länder, allt efter politisk inriktning. Det rör sig också om att spela på mellan länderna skiftande politiska intressen och att använda narrativ som man bedömer fungerar i den berörda nationella miljön, samt att försöka bygga relationer till särskilt högerpopulistiska partier, som delar kritiken mot EU eller Nato.

I hybridkrigföring är Ryssland förmöget att använda alla de verktyg som står till statens förfogande för att nå dess politiska mål. Dessa verktyg är fler i auktoritära länder än i öppna demokratier, i vilka t.ex. en fri press är en central del av det demokratiska systemet. Ryssland styr nyhetsförmedling och vill därigenom påverka politiken och stämningen i andra länder.

Det handlar nämligen också om att dra isär människor och dela befolkningar.

Fundamentalt är att Ryssland använder rädsla som politiskt styrmedel. Genom att skapa osäkerhet och rädsla genom bl.a. militär våldsanvändning mot grannar, utrikespolitiska äventyrligheter och politiska uttalanden lägger landet grunden för att informations- och påverkansoperationer skall fungera.

Fruktar västvärldens det värsta så kommer man ha lättare att acceptera det näst värsta, är logiken. Fruktar världen storskaligt krig i Ukraina, så kommer kraven på återlämnande av Krim att minska.

Osäkerhet är numera ett mål. Vi ska inte veta vad som händer, varför det händer, vem som agerar eller vad målen med ett politiskt eller militärt agerande egentligen är. Den som tvekar på rysk inblandning skall stödjas med argument för ökad osäkerhet.

Men detta ger också en signal till länder i EU och Nato om hur destabilisering och spridande av rädsla skall bemötas. I grunden handlar det om att våra länder är avsevärt svårare att påverka i önskad riktning om demokratin står stadigt, solitt förankrad, med partier som har människors förtroende och en fri press som tar källkritik på stort allvar. Där en moderat är beredd att försvara en socialdemokrat, som hamnar i kampanjens centrum och en socialdemokrat är beredd att ta en centerpartist i försvar i värnet av det gemensamma, som är större än något enskilt parti.

Ett samhälls- eller debattklimat där rädslan får fäste blir instabilt och lättare att påverka utifrån. Utan rädsla går det inte att med samma effekt påverka debatten.

Rädsla används alltså som ett politiskt styrmedel. Tvivlet och osäkerheten måste då finnas där att spela på.

Märks en sådan agenda för instabilitet i debatten? Ja, pekar någon på Rysslands faktiska agerande – så kan det förnekas och ofta förses med tillägg som, “men USA då”? Ibland hävdas att Väst bär ansvar för det Ryssland gör – argument av typen ”allt började med att någon annan slog tillbaka” används. Angriper Ryssland grannländer – så anklagas Nato för att inringa Ryssland.

Det handlar om att diskussionen inte ska få handla om det som faktiskt har hänt, utan själva debatten ska ifrågasättas. Sanningen kan väl inte vara ensidig? Inte är det ens fel om två träter? Eller? Sådana ifrågasättanden sker i syfte att nå en fokusförflyttning till en debatt om debatten om Ryssland – som då inte längre handlar om hur landet faktiskt agerat, utan om hur saken av oss debatteras.

Seminariet om Ryssland och Nato på Stockholms Stadsbibliotek nyligen var av dessa skäl kanske intressantare för vad som hände under frågestunden, än under själva mötet.

Mötet var mer än fullsatt. Efter en timmes samtal om Ryssland, informationsoperationer och media - som Stefan Olssons nya bok handlar om - samt säkerhetspolitik, Nato och Sverige - som min bok “Sverige i Nato” utvecklar - inleddes en frågestund. På de första bänkraderna satt personer iklädda t-shirts med trycket ”Bevara alliansfriheten” på, samt företrädare för ”Svensk-Ryska vänskapsföreningen”, som jag inte vet någonting om. Så långt inga problem, i en demokrati är samtal och debatt grundläggande oavsett vilken ståndpunkt i en fråga som intas.

Problemet var att det hela slutade med högljudda rop och anklagelser om ensidighet från någon från ”Svensk-ryska Vänskapsföreningen” och att frågestunden till stor del kom att upptas av det organiserade. För intresserad allmänhet fans litet utrymme.

Poängen är att mötet sammantaget stördes, oavsett varför och vad det var fråga om. Inte främst för Stefan och mig, men för de åhörare som kanske hade föreställt sig ett annan frågestund än de fick; som inte fick utrymme för sina frågor. Samtidigt var det kanske nyttigt det som skedde, för många alldeles vanligt intresserade fick en ögonblicksbild av vad som står på spel i frågorna, på ett sätt som annars är svårt att förklara. Jag undrar om inte förståelsen i Natofrågan ökade av sig självt efter mötet.

Radioprogrammet ”Konflikt” var på plats och hade under den efterföljande helgen ett längre inslag om hur Ryssland generellt debatteras i Sverige, där delar av Svensk-ryska vänskapsföreningens rop och protester mot Rysslandskritiken på Stadsbiblioteket fanns inklippt. En debatt om Rysslandsdebatten, således. Det finns såklart plats för det också, men sanningen ligger inte alltid mittemellan två personers bilder.

De politiska partierna har en kodex att undvika att störa varandras möten, som ett led i det gemensamma värnandet av demokratin.

Vad det var fråga om på just detta möte lämnar jag därhän. Låt mig istället göra några generella reflektioner.

Det centrala är att varje försök att destabilisera förtroendet för det demokratiska systemet, med myter och dolda agendor måste motverkas. Det måste också spridande av rädsla, som odlas och används som ett politiskt styrmedel. Så varje gång vi talar om Rysslands agerande, hur allvarligt det är och vilket hot det utgör, så måste vi ha med i bilden att det ligger i någon annans intresse att vi talar på det viset. Det innebär varken att det är fel att tala om saken, eller att påståendena om Rysslands agerande är fel. Bara att det krävs medvetenhet om att rädsla och osäkerhet används som ett politiskt styrmedel och vi måste ha denna tanke i huvudet samtidigt som den säkerhetspolitiska utvecklingen diskuteras.

Därför gäller det att undvika att onödigtvis förstora osäkerheter och alltid bevara saklighet och nyans.

Sociala medier har särskilda möjligheter och utmaningar gällande denna sak. I vissa fall vet vi mindre vilka som finns bakom anonyma profiler på sociala medier, än vilka som finns bakom kampanjtröjorna på ett möte. De flesta är givetvis seriösa och engagerade för landets säkerhet, men det kan också finnas personer eller funktioner med andra agendor. Det kan t.o.m finnas profiler som vill bygga till synes seriösa relationer till andra idag, för att kunna använda närhet och nätverk för att agera destabiliserande då så efterfrågas.

Vi kan utgå från att våra reaktioner just nu studeras. Vilken sorts nyheter biter? Vad händer om stämningen på ett offentligt möte görs riktigt obehaglig? Vad får igång debatt, oro, spekulation, konflikt eller delningar i sociala medier? Vilka som dras med av olika typer av nyheter och vilka som inte dras med kan mycket väl kartläggas av andra, måste vi utgå från.

Kollektivt försvar av demokratin är nödvändigt. Och skapande av lugn och trygghet slår undan benen för den rädsla, som används för att destabilisera den. Obekräftade uppgifter bör betraktas kritiskt, det gäller spektakulära som vardagliga uppgifter lika. Nyans, reflektion, källkritik och belägg är grundläggande. Diskutera sak, undvik person, eftersom underminering av på något sätt ledande företrädare för landet är en del av undermineringen av demokratin.

Samtalet är grunden för demokratin.

För dit kommer trollen nämligen aldrig att kunna eller vilja gå.

Den som vill tjoa på möten – vare sig i verkliga livet eller på sociala medier - bör få göra det ensamt.


Sten Tolgfors
Tidigare försvarsminister och författare till boken Sverige i NATO

Nya krav på utvecklad samhällskommunikation

av Erik Lagersten

Ett nytt utbrott av pandemisk svin- eller fågelinfluensa kommer att ställa stora krav på koordinering av verksamhet och kommunikation bland berörda myndigheter och samhällsfunktioner. Foto: paulprescott72, iStockphoto.com.

Ett nytt utbrott av pandemisk svin- eller fågelinfluensa kommer att ställa stora krav på koordinering av verksamhet och kommunikation bland berörda myndigheter och samhällsfunktioner. Foto: paulprescott72, iStockphoto.com.

Att fatta beslut som rör den enskildes eller samhällets säkerhet står inför flera utmaningar. Allmänhetens förtroende för att Sverige klarar en kris formas inte längre enbart av hur väl samhället klarar den faktiska uppgiften, utan också hur samtliga inblandade förstår att hantera bilden av förmågan, innan, under och efter ett skeende. Det gäller för polis, försvar, räddningstjänst och sjukvård eller för våra vardagsförutsättningar, från el- och livsmedelsförsörjning till trafik- och betalningssystem.

 
Att vi inte är rustade för detta visar flera nationella och internationella säkerhetshändelser under de senaste åren. Rapporteringen av faktiska förlopp har förvirrats genom uppenbart manipulativa uppgifter eller att myndighetsföreträdare själva bidragit till ryktesspridning genom för tidiga slutsatser, eller budskap som varit i konflikt med varandra över tid.

Nu utmanas en stabil samhällsstruktur då allt fler aktörer agerar i syfte att påverka destruktivt och att lättillgängliga tekniska system medger att information blixtsnabbt och ofiltrerat sprider sig exponentiellt, både i kvantitet och förändrat från ursprungligt innehåll. Noterbart är att det inte längre är enbart ”sociala funktioner” som är sårbara i detta perspektiv, utan minst lika mycket traditionella mediers förmåga att förstå vad som är sanning eller desinformation. I ett ansträngt läge kommer våra beslutsfattare att ha samma problem, samtidigt som den tidigare generella auktoritetstilltron sviktar eller utmanas hos allmänheten.

Företrädare för offentlig sektor måste nu förstå denna komplexitet och hur modern kommunikation fungerar. De måste skapa organisationer som uthålligt och konsistent förmedlar korrekt information. Detta som skydd mot inre och yttre påverkan. Följande ställningstaganden är centrala, (1) att koordinera beslutsfattande och verksamhetsutövning mellan olika myndigheter och samhällsfunktioner, (2) att utgå från vad som ska uppnås och använda såväl verksamhetsmässiga möjligheter samt bilden av desamma, (3) att betrakta ledning och kommunikation som samma process, (4) att tidigt bemöta felaktigheter och desinformation, (5) att delegera rätten att snabbt formulera en uppfattning eller ståndpunkt.

Sverige har sedan i år en civil tjänsteman från Myndigheten för Samhällsskydd och Beredskap placerad vid NATO Strategic Communications Centre of Excellence. Regeringens beslut motiveras främst med behovet av att analysera och bemöta rysk informationskrigföring eller desinformation. I den allmänna debatten och i regeringens överväganden, har inte uppmärksammats hela innebörden av Strategic Communications, förkortat Stratcom eller de konsekvenser eller fördelar nyttjandet skulle innebära. Stratcom utvecklas nu framförallt militärt, men konceptet bör framöver vara föremål för övervägande inom civilt offentligt beslutsfattande.

Kritiken mot svenskt deltagande i Stratcom-centret har fokuserat på en föreställningsvärld om en militär vilja att vilseleda. Under rubriken ”Nu ska Nato lära Sverige propaganda” i Aftonbladet Kultur, har det bland annat kunnat läsas att syftet är att ”det är Putins lögner svenska medier måste bli bättre på att avslöja” följt av att ”till saken hör att inga svenska medier går på de ryska propagandalögnerna.” Det senare påståendet förtjänar särskilt att ifrågasättas i ett annat sammanhang, men analys och bemötandet av möjliga motståndares förmåga är bara en mindre del av en utvecklad Stratcom förmåga. Okunskapen missar helheten som istället borde vara föremål för granskning.

Stratcom, i en militär kontext, syftar till att identifiera önskat slutläge och de åtgärder som ger störst effekt för att nå dit. Därefter sker en systematisk koordination av diplomati, kommunikation och informationsoperationer kombinerat med militära maktdemonstrationer eller operationer. Då användandet av de senare är en integrerad del av konceptet, är det missvisande att översätta begreppet med ”strategisk kommunikation”, som traditionellt sett handlar om kommunikationens roll att nå organisationens mål. Det saknas idag en bra svensk benämning. Möjligtvis är ”strategisk verksamhetskommunikation” mer rättvisande.

Militärt kan resultatet vara en övning med tungt bombflyg över Östersjön som samtidigt återföljs av en kommunikation mot berörda målgrupper. Det kan vara att en verksamhet som tidigare genomfördes i det fördolda nu offentligt redovisas som en styrkedemonstration. Men det kan också vara att en operation som normalt skulle betraktas utan militärt värde genomförs därför att den har ett högt politiskt värde och därigenom uppnår önskad effekt.

Svensk jakt eskorterar ett amerikanskt bombflygplan i samband med en övning över Östersjön. Vilket är viktigast, att öva samflygning eller sända en signal på svensk-amerikanskt samarbete i en form som tidigare var otänkbar? Foto: Försvarsmakten.

Svensk jakt eskorterar ett amerikanskt bombflygplan i samband med en övning över Östersjön. Vilket är viktigast, att öva samflygning eller sända en signal på svensk-amerikanskt samarbete i en form som tidigare var otänkbar? Foto: Försvarsmakten.

Har inte detta alltid gjorts? Det går självklart att hitta exempel på alla varianterna ovan, skillnaden nu är att konceptet ska utgöra en del av beslutsfattandet som metod på den högsta politiska och militärstrategiska nivån inom Nato.

Arbetet är inte okontroversiellt. Det finns ett inbyggt motstånd bland de funktioner som ska samordnas att låta sig koordineras av ett nytt element  inom beslutsapparaten. Utöver detta innebär militära maktmedel alltid en risk för förluster eller skador där dessa måste vägas mot den effekt som kan uppnås. Det är särskilt angeläget att detta beaktas om syftet med det som görs är symboliskt. Det finns också inom medlemsländerna en skepsis mot samordnade budskap då de nationella förutsättningarna inom varje land ser väldigt olika ut för detta.

För Sverige menar jag dock att aktuella erfarenheter och utvecklingen av krisernas natur i ett modernt kommunikationssamhälle, behöver anamma Stratcom-konceptet för samhällets koordinering och ställningstaganden i ett bredare perspektiv. Det inbegriper inte bara svenskt försvar utan också en förmåga för de civila delarna av offentlig sektor. I dag agerar ofta olika företrädare som om det som görs kan vara skilt från det som sägs. Det handlar om okunskap, ibland naivitet och vid tillfällen oförmåga att förstå helhet och förutse följdeffekterna av ett agerande eller vad som sägs. Det gäller för såväl förtroendevalda som tjänstemän. Grunden måste vara att säga det du gör och göra det du säger.

Följande principer behöver omhändertas inom offentlig förvaltning, enligt min mening, för att möta detta krav:

  1. Koordination av beslutsfattande och verksamhetsutövning mellan olika myndigheter och samhällsfunktioner. Det gäller i synnerhet mellan regering och berörda myndigheter. I frågor som rör samhällets säkerhet krävs en mycket tätare samverkan mellan politiker och tjänstemän. I praktiken innebär detta att antalet beslutsfattare minskar i en krissituation vilket ställer stora krav på integritet, roller och förtroende från dem som inte är delaktiga i processen.
  2. Identifiera vilket mål som ska uppnås och använda samtliga resurser i syfte att komma dit. Samspelet mellan nyckelpersoner, vilken verksamhet som har betydelse och kommunikationen måste utvecklas. Beroende på om det är allmänhetens förtroende för svenskt totalförsvar vid ett militärt angrepp eller tilltron till vårdens förmåga vid en epidemi så ser paletten olika ut. Det gemensamma är att samtliga delar måste användas och förståelsen för att det kanske inte är själva handlingen som är det viktiga, utan hur den uppfattas eller vice versa.
  3. Ledning- och kommunikationsprocesserna måste integreras inom varje organisation. Ingen beslutsfattare kan längre ha dessa åtskilda då de så tydligt samverkar. Kommunikation omhändertar inte längre konsekvenserna av ett beslut utan är själva förutsättningen för det. Centralt är också att den sammanslagna processen och det som kommuniceras ut uppfattas som trovärdigt. Det innebär att såväl organisationens styrkor som svagheter måste förmedlas så långt det är möjligt. Om en ensidig skönmålning uppfattas ske riskerar ledningen, inte minst internt, att ifrågasättas med risken för den demoralisering som då kan uppstå.
  4. Felaktigheter eller desinformation måste bemötas tidigt oaktat var det förekommer. Offentlig förvaltning bereder omsorgsfullt ärenden vilket gör att tiden till svar normalt är lång. I en värld där de som vill oss illa utnyttjar alla tillgängliga kanaler måste samhällets svar vara lika snabbfotat. Fokus bör ligga på att först bemöta felaktigheter för att därefter ge en komplett bild av sanningen.
  5. Samhällets eller myndighetens uppfattning måste snabbt kunna formuleras. Ofta kräver en kris eller utvecklingen av mediekonsumtionen att tidigare ställningstagande inte är applicerbara eller att svar saknas då frågeställningarna snabbt blir nya. Enskilda företrädare måste utveckla förmågan att formulera en ståndpunkt under tidspress. Detta kan enbart göras med en delegering av mandat och tilltro på att verksamhetens grundsyn och mål samt moraliska-etisk kompass, är kristallklar för de som får ett sådant förtroende.

Det kan i sammanhanget inte nog understrykas hur viktig en fri oberoende press är för allmänhetens tilltro och förtroende för offentlig förvaltning. Myndigheters professionalisering  och systematiska arbete med kommunikation måste följas av en kritisk insyn. Detta ställer nya och stora krav på journalister att i sin granskning ha tid och kraft att gå på djupet i komplexa frågeställningar samt att inte devalvera begreppet ”avslöjande” och det arbete som krävs för verkliga sådana.

Svenska exempel på en tillämpning av Stratcom går att finna redan från mitten av 90-talet hos polisen, som tillsammans med lokala och regionala organisationer, redovisat invånarnas uppfattning om upplevd trygghet snarare än faktisk trygghet. En sådant resonemang är en utmärkt effektmätare för att identifiera vilka åtgärder som krävs utifrån en bred palett av verktyg, givet att man förstår eller vågar tolka resultaten rätt. Andra exempel är underrättelseoperationen i Stockholms skärgård 2014, placeringen av permanenta militära förband på Gotland 2016 samt myndigheternas hantering av pandemin 2009 till 2010.

Det går att kalla ett utvecklat koncept för Stratcom eller något annat. Det centrala är att offentlig sektor med säkerhetsansvar, i grunden funderar på om nuvarande organisationer och ledningsförmågor är utformade för att kunna arbeta på det sätt som krävs oaktat hot. Upprätthålls inte allmänhetens förtroende, genom en systematisk kombination av professionell kommunikation och fungerande verksamhet, står samhället inför större utmaningar i kris än vad som är rimligt att klara av.

 
Författaren är Kommunikationsdirektör för Västra Götalandsregionen, tidigare informationsdirektör i Försvarsmakten, Kommendör i Försvarsmakten reserv och Styrelseledamot i Sveriges Kommunikatörer.

Se upp för rysk-kinesiskt strategiskt samarbete!

Innebörden av marina samövningar

av Ingolf Kiesow

”Om något land skulle försöka skaffa sig global hegemoni och dominera Västra Stilla havet, bör det tänka sig för två gånger, eftersom Kina och Ryssland är svåra att tas med vart och ett för sig, för att inte tala om båda tillsammans.”

Med de orden avslutas en ledartikel i den statliga kinesiska dagstidningen ”Global Times” den 12 september 2016 om innebörden av en rysk-kinesisk marin samövning i det Sydkinesiska havet.

USA har alltsedan det japanska anfallet på Pearl Harbor 1941 haft en marin närvaro i Västra Stilla havet för att förhindra att något land skulle kunna konkurrera med USA i militär styrka till havs. USA äger ö-gruppen Guam i Västra Stilla havet och anser sig vara en del av regionen. USA:s sjätte flotta är stationerad i Japan, och USA  har en närvaro med flyg- och markstyrkor i såväl Sydkorea som Japan samt mindre enheter  på Filippinerna. Artikeln i Global Times illustrerar en vilja att ändra på detta förhållande, med andra ord en revisionistisk tendens i  kinesisk säkerhetspolitisk diskurs.

Kina har sedan 1970-talet gjort anspråk på nästan hela det Sydkinesiska havet, som till större delen omfattar öar och vatten som andra länder anser som sina och utövar kontroll över på olika sätt. Genom att anta FN:s internationella havsrättskonvention har Kina accepterat en princip om obligatorisk medling i tvister om konventionens innehåll. När Filippinerna 2015 väckte talan mot Kina inför den internationella skiljedomstolen i Haag vägrade dock Kina att delta och kallar domstolens utslag för ”illegalt”. Skiljedomstolen kom med sitt utslag i somras, och det gick Kina emot på nästan alla punkter. Kina utmanar nu övriga länder på olika sätt. Uppmuntrade av myndigheterna seglar exempelvis stora kinesiska fiskeflottor ut mot grannländerna. Där kan de påräkna skydd av kinesiska beväpnade ”kustbevakningsfartyg” under sina intrång på grannarnas fiskevatten.

Ockupation av öar, som även omfattar ubåtsjakt, kommer att utövas, liksom artilleriövningar och försvar av öar” heter det också i artikeln om den kinesisk-ryska marina samövningen..” USA och Japan har bränt sina fingrar”. Samtidigt framhäves Kinas och Rysslands detaljerade strategiska partnerskap för samarbete”. Artikeln säger också att det inte rör sig om en militär allians. Syftet är att skydda den egna säkerheten och att bevara sitt strategiska utrymme för överlevnad och utveckling”, ett ordval som osökt för tanken till Nazi-Tysklands krav på ”Lebensraum” under 1930-talet på ”. Både Kina och Ryssland är kärnvapenmakter, och om deras ambitioner skulle motarbetas ”kommer det 21:a århundradet att bli fullt av mörker och fasa” förkunnar tidningens redaktion.

Inte en militär allians, men…

Det skall framhållas att” Global Times” anses representera den mest nationalistiskt färgade delen av den kinesiska maktapparaten och inte alltid representerar officiella ståndpunkter. Vidare är det sant att Ryssland och Kina inte har ingått i någon militär allians, och att deras samarbete inte kan betecknas som ”intimt”. I den ryska duman dyker då och då upp förslag om hur man skall stoppa den ansvällande vågen av kinesiska småföretagare i östra Sibirien, som man befarar kan komma att tas över helt av kineser. Den ryska entusiasmen är synnerligen begränsad över Kinas ambitioner att sammanknyta hela den eurasiska kontinenten med projektet ”One Road, One Belt” under ledning av kinesisk finansiering. I ryska media hörs tvärtom farhågor för att de egna traditionella positionerna hotas i de forna sovjetrepublikerna i Centralasien i allmänhet och särskilt vad gäller olje- och gasledningar från området.

Skäl för samverkan

Dessa misstankar och rivaliteter hindrar inte att Kina och Ryssland funnit sina säkerhetspolitiska intressen sammanfallande under trycket av den internationella händelseutvecklingen.

Ryssland har fått se sin ekonomi försämras av västerländska sanktioner för dess agerande i Ukraina i kombination med sjunkande priser på olja oh gas. Det har lett till ivriga försök att få Kina att ersätta Europa som marknad. Kina har för sin del varit ovilligt att betala överpris för ryska energiråvaror, men förhandlingarna har i alla fall lett till kinesiska utfästelser om investeringar i rysk olje- och gasutvinning i Norra Ishavet och byggande av ledningar från Sibirien till Kina.

Kina har efter utslaget i Haag-domstolen å andra sidan själv råkat ut för negativa reaktioner och försämrade relationer med sina grannländer i det Sydkinesiska havet. Viktigast är att grannländerna har börjat samarbeta militärt med USA och Japan samt upplåta baser till USA. De tar emot stöd med vapen från både Japan och USA och har kraftigt höjt sina egna försvarsanslag för att stärka sin marina förmåga.

Det militära samarbetet mellan Kina och Ryssland inskränker sig inte till marina samövningar i Medelhavet och Sydkinesiska havet. Det omfattar också samövningar till lands och i luften ”för att bekämpa terrorism” och omfattar även gemensam utveckling av nya vapen. Kina har visserligen utvecklat en egen vapenindustri, som kan täcka de flesta behoven men fortsätter att vara en kund till rysk vapenindustri.

Indien reagerar också mot Kina

Till allt detta kommer att Kinas agerande i det Sydkinesiska havet även haft inverkan på attityderna hos andra grannländer till Kina. Indien har alltsedan 1948 en territorialtvist med både Pakistan och Kina rörande områden i det före detta landet Kashmir, vartill kommer att Kina tidvis gör anspråk på nästan hela den indiska delstaten Arunachal Pradesh. 1962 anföll Kina Indien och ockuperade omtvistade områden. Bl a efter kraftiga internationella reaktioner drogs dock de kinesiska trupperna tillbaka. Sedan dess råder en djup misstro mot Kina i Indien, som nu får näring av Kinas expansion i det Sydkinesiska havet. När Pakistan sprängde sin första kärnvapenladdning gavs inte någon officiell förklaring. Ett par månader tidigare hade Indiens försvarsminister George Fernandes dock vägrat att låta Indien gå med i det internationella icke-spridningsavtalet med motiveringen att Kina är en kärnvapenstat och att han ansåg att Kina är Indiens ”potentiella fiende nummer ett”. Indien har sedermera utvecklat både ett ubåtsbaserat kärnvapen och kärnvapenbärande missiler, som kan avskjutas från mobila plattformar. En ny typ har nyligen visats upp, som har en räckvidd som når fram till Kinas huvudstad Beijing. Dessa missiler är nu på väg att förbandssättas, vilket väcker indignerade protester från Kina.

USA har sedan början av 2000-talet eftersträvat närmare förbindelser med Indien för att göra detta land till en demokratisk motpol till Kina i Asien. I och med att ledaren för det Hindu-nationalistiska partiet BJP, Narendra Modi, för två år sedan blev Indiens premiärminister med ett program för radikal modernisering av den indiska ekonomin blev Indien också mottagligt för dessa inviter. Sedan dess har ett närmande pågått mellan Indien och USA.

Pakistan

Pakistan hade sedan 1948 fått stöd från USA med både vapen och pengar för att skydda sig mot Indien. Samarbetet försvårades dock efter hand av att pakistanska myndigheter misstänktes för att ge stöd till Taliban-rörelsen, som tillåts verka från vissa avlägsna delar av landet och operera i Afghanistan utan att hindras av den pakistanska militären. Alltsedan president Obama beordrade avrättningen av Al-Qaeda-ledaren Osama Bin-laden på pakistanskt territorium utan att först begära tillstånd av den pakistanska regeringen har de pakistansk-amerikanska relationerna fortsatt att försämras. I den amerikanska senaten väcks nu motioner om sanktioner mot Pakistan för dess stöd till Talibanerna.

I takt med att USA närmade sig Indien och Pakistans relationer med USA försämrades har Kina kunnat intensifiera sina egna ansträngningar att få inflytande och ersätta USA i rollen som hjälpare mot Indien. Bl a  utvecklas ett gemensamt pakistansk-kinesiskt stridsflygplan, som skall ersätta det amerikanska F-16 i det pakistanska flygvapnet. Pakistan har mött växande motstånd i den amerikanska kongressen för köp av nya modernare F16 och i gengäld försvårat amerikanska transporter av materiel till de amerikanska styrkor i Afghanistan som bekämpar Talibanerna.

Ny roll för Ryssland

Ryssland har inte varit sent att också utnyttja tillfället att vinna inflytande i Pakistan. Under hösten 2016 planeras den första rysk-pakistanska militära samövningen med namnet ”Friendship 2016” att äga rum. Pakistans ambassadör i Moskva har också meddelat att man förhandlar om vidgat samarbete om försvar och militär-tekniskt samarbete. Rollerna har förändrats. Medan USA närmar sig Indien försämras dess relationer med Pakistan, som i stället ges stöd av Ryssland och Kina.

Rysk-kinesisk samverkan i ett europeiskt perspektiv

I ett större sammanhang försämras förhållandet mellan USA och Kina samtidigt som det försämras mellan USA och Ryssland. Att ha en gemensam potentiell motståndare har redan lett till ett växande strategiskt samarbete mellan Kina och Ryssland. Det är inte någon militär allians, och det markerar inte att ett nytt kallt krig ännu har delat in världen i maktblock, men det kan få betydelse även för Europa. Visserligen har EU inte några strategiskt viktiga intressen att bevaka i Asien, men om Kina skulle se sig manat att eskalera någon av sina många tvister med sina grannar i Asien kommer USA att beröras – och Europa är lierat med USA i NATO och bygger sin militära trygghet på denna allians. I ett läge då USA måste fokusera på Asien kan Ryssland tänkas utnyttja situationen till att försöka flytta fram sina positioner i Europa.

USA står inför ett presidentval. Varken Donald Trump eller Hillary Clinton har någon mjuk inställning till Kina, men USA:s ekonomi har inte tillåtit någon förstärkning av den militära förmågan för att göra allvar av president Obamas deklarerade avsikt att göra en ”pivotering” i riktning Asien. Någon betydande förstärkning av den militära närvaron i Västra Stilla havet har man inte haft råd med. USA skulle tvingas att välja prioritering, om två konflikter skulle uppstå samtidigt, i Asien och Europa. Numera går dubbelt så mycket sjöburen handel över Stilla havet som över Atlanten. Mycket talar för att USA skulle välja att prioritera Asien högre i ett sådant läge. Länderna i Europa gör klokt i att se över sin egen militära förmåga. Den bör dimensioneras så att man inte stimulerar ryska förhoppningar om att kunna utnyttja USA:s begränsade resurser och Kinas agerande på den andra sidan av den eurasiska kontinenten till att flytta fram sina egna positioner i vår region.

Ett svenskt perspektiv

Även i Sverige bör vi reflektera över vart den militära utvecklingen i världen är på väg i ett större perspektiv än vår egen region. Antingen vi är med i NATO eller fortsatt alliansfria hoppas vi på amerikanskt ingripande, om Ryssland skulle försöka använda vårt territorium. Om USA vid det tillfället är engagerat i Asien är det inte säkert att vi kan påräkna tillräckligt snabb amerikansk mobilisering och transport av styrkor för att rädda Sverige , om vi inte själva har resurser att fungera som snubbeltråd.

 

Författaren är ambassadör och ledamot av KKrVA

 

Ryska marinkåren då och nu

Ryska spelkort med sovjetisk marininfanterist i helsvart framför en VDV-soldat.

Segern över den svenska flottan vid Hangöudd 1714 var Rysslands första seger till sjöss. Därtill anser man i Ryssland att den var en av de viktigaste segrarna överhuvudtaget under hela det så kallade stora nordiska kriget 1700-1721. Nya rön finns om slaget.

Segern fick stora konsekvenser, den öppnade Rysslands väg till Åland och Bottenviken. Den 7 augusti (enligt dåtida rysk kalender 27 juli) är därför en milstolpe i Ryssland inte bara för vanliga sjömän utan även för marininfanteriet, som också deltog i slaget - vilket är anledningen till att det tas upp i Ryska elitförband och specialvapen. Men det finns olika tolkningar av slaget, som i svensk historieskrivning benämns sjöslaget vid Rilax. Det har på senare år faktiskt också kommit en hel del ny information om en av dem som avgjorde slaget, kommendörkapten Matija Zmajevic. Dessa nya rön finns i den ifjol utgivna Stor seger - litet nederlag? i det överraskande kapitlet av Margareta Matovic.

Särskilt i Johanna Wassholms kapitel blir man varse skillnaderna i hur slaget vid Hangöudd/Rilax lever vidare i Ryssland, Finland och Sverige. Wassholm ger ett tydligt exempel på hur stort slaget var och ännu är ännu är i österled - det högtidlighölls med en sovjetisk medalj 1964 och en rysk 2014. Apropå militära märken så märks de senaste årens ökning av fallskärmsutbildningen inom marininfanteriet även i dess förbandsmärken. Nedan märke från Svarta havets marininfanteri.

Förändrad normalbild?

Sammanfattning

Under loppet av några veckor har tre (3) av fyra (4) militärregioner, MR, i Sverige berört främmande makts informationsinhämtning på svenskt territorium. Enligt Försvarsmakten skall ingen hastig ökning skett i främmande makts informationsinhämtning, utan det har varit en långvarig ökning som skett. Dock finns det avvikelser i det resonemanget, då dels inhämtningen förefaller ökat samt ändratkaraktär, dels sammanfaller med rapporteringen avseende tidigareläggandet av den permanenta militära närvaron på Gotland samt ett, enligt Försvarsmakten förändrat och försämrat säkerhetspolitiskt läge i vårt närområde.

Analys

I nedanstående inlägg kommer jag utnyttja begreppet främmande makt, trots att media i ett flertal artiklar hänvisar till att Försvarsmakten sagt att det är Ryssland som genomfört inhämtningsverksamheten, Försvarsmakten använder även i andra artiklar, inom samma tidsrymd och händelser, begreppet främmande makt. Varvid det sist nämnda ur en analytisk synvinkel är mer lämpligt att utnyttja, då händelserna ligger så nära i tid, för att entydigt kunna utpeka en nation, då underrättelseverksamhet per definition är en ”wilderness of mirrors”.

Den militära underrättelse- och säkerhetstjänsten, MUST, skriver i sin årsöversikt för 2015, publicerad 01MAR2016, att främmande makt bedriver omfattande inhämtning inom Sverige, därtill skriver MUST hur Försvarsmaktens verksamhet regelbundet, av främmande makt, följs upp och dokumenteras på olika sätt. Enligt MUST skall, även, främmande makt genomfört avancerad inhämtning mot den av Försvarsmakten skyddsvärd övningsverksamhet.1

Ovanstående text innehåller ett antal nyckelord, kursiverade, som bör klargöras för att skapa en större förståelse för inlägget. Begreppet omfattande bör tolkas att det finns en regelbundenhethos främmande makt d.v.s. det är mer regel än undantag att Försvarsmaktens verksamhet på olika sätt följs upp. Dokumenteras är precis som det låtar, anteckningar av t.ex. hur många fordon och vilka deltog i övningen, avbildning, fotografering, videofilmning o.dyl. av den genomförda verksamheten. Avancerad inhämtning är den inhämtning som får ses falla utanför den ordinarie inhämtning.

Vad blir då detta på ren svenska? Kort och gott det MUST skriver är att Försvarsmakten mer eller mindre dagligen utsätts för uppföljning på olika sätt och vis av främmande makt. Denna mer eller mindre dagliga uppföljning dokumenteras på olika sätt av främmande makt. I sig kanske inget uppseendeväckande, men det är en viktig sak att ta med sig, då det var den normalbild som förefaller varit under 2015, avseende främmande makts inhämtningsverksamhet riktad mot Försvarsmakten.

Ovanstående uppgifter, blir mycket intressant att ta fasta på, utifrån militärregion syds, MR S, uppmaning till allmänheten att rapportera säkerhetshotande verksamhet. En uppmaning som publicerades på Försvarsmaktens hemsida den 12SEP2016.2 Enligt MR S skall det ej vara någon särskild händelse som föranlett uppmaningen om rapportering samt upprättande av "tipslinjerna", en (1) för markhändelser och en (1) för sjöhändelser.3 Här får man se erfarenhetsvärdet från 1980-talet, ”detektiven allmänheten” är oftast den bästa på att observera onormala händelser. Då det är de som har bäst kännedom om den s.k. ”normalbilden” i sin omgivning, varvid MR S uppmaning blir fullt naturlig.

Tidsmässigt blir det mycket intressant att notera MR S uppgifter om att både Flygvapenövning 2016, 02-06SEP2016, samt övningen International Bison Counter, 15-26AUG2016, skall ha varit utsatt för inhämtningsoperationer av främmande makt. Inhämtningen skall enligt MR S skett på ett sofistikerat sätt, men det skall ha genomförts inom vad svensk lagstiftning medger,4det vill säga främmande makt har utnyttjat lagstiftningen till sitt maximum för att kunna genomföra i grunden olovlig verksamhet inom lagens råmärken.

De delar som ingick i Flygvapenövning 2016 på Gotland, samt den genomförda beredskapskontrollen, 05-14SEP2016, med Försvarsmaktens operativa reserv på Gotland, förefaller varit utsatt för inhämtningsoperationer av främmande makt. I både fallen förefaller det varit personer med utländskt registrerade fordon som, vid vissa platser, närmat sig övningsverksamheten och ställt frågor till övningsdeltagare, där man förefaller bedöma att individerna som ställt frågorna bedrivit inhämtningsverksamhet.5 Gotland tillhör den mellersta militärregionen, MR M.

Militärregion Norr, MR N, har även belyst problem med inhämtningsverksamhet som genomförs av främmande makt. Eventuellt kan även en liknande tipstelefon som MR S upprättat, även upprättas inom MR N.6

I sammanhanget är det även viktigt att ta med sig Försvarsmaktens bedömning av det säkerhetspolitiska läget i vårt närområde, som enligt delårsrapporten för 2016, dels förändrats, dels försämrats under det första halvåret av 2016.7 Enligt Försvarsmakten, så skall dock den senaste tidens rapportering avseende främmande makt inhämtningsverksamhet, ej föranletts av någon hastig negativ utveckling, utan det skall ha föregåtts av en långvarig negativ sådan. Därtill förklaras uppmärksamheten, enligt Försvarsmakten, som en del i ökad medveten och intresse för frågan.8

Säkerhetspolitiska förändringar torde, rent logiskt, föranleda pareringar hos t.ex. Försvarsmakten, varvid dessa pareringar på ett eller annat sätt måste mötas upp av främmande makts inhämtningsverksamhet.9 Sen kan givetvis inhämtningen öka och förändrats utan parering av säkerhetspolitiska förändringar, då kan det ses som en indikator för t.ex. ett försämrat läge.

Således, under loppet av enbart några veckor, har tre (3) av fyra (4) militärregioner omtalat främmande makts inhämtningsverksamhet på svenskt territorium. I en MR har redan tipstelefon upprättats och i en annan överväger man att inrätta en, så allmänheten kan rapportera misstänkt säkerhetshotande verksamhet. Därtill förefaller trenden vara, sett till vad som beskrivs i artiklarna från de olika MR, ett nästan demonstrativt agerande av främmande makt vid sin inhämtningsverksamhet. Ett agerande som precis ligger inom lagens råmärken, vilket gör att det förefaller vara svårt att kunna agera med juridiska medel mot den.

Återknyter vi till inledningen av inlägget och vad MUST rapporterar kring vad som förefaller vara en normalbild, som MUST beskriver för 2015. Förefaller normalbilden vara den att Försvarsmakten mer eller mindre kontinuerligt utsätts för uppföljning och dokumentering av sin verksamhet. Detta är ett viktigt ingångsvärde att ta med sig under det fortsatta resonemanget i inlägget.

Agerandet som främmande makt uppvisade under 2015, beskrivet i MUST årsöversikt, förefaller ej varit av sådan art att Försvarsmakten, på MR-nivå, ansett det funnits behov av att upprätta tipstelefoner för allmänheten. Detta är viktigt att ta fasta på då det, bedömt, innebär att normalbilden förändrats under 2016, för den inhämtningsverksamhet som genomförs av främmande makt, då Försvarsmakten, dels upprättar tipstelefon, dels öppet belyser problematiken i media.

Dock kan det givetvis finnas andra förklaringar också. Sett till delårsrapporten som beskriver en försämrad säkerhetspolitisk situation i vårt närområde, så innebär det, troligtvis, även att Försvarsmakten vill kunna följa i större omfattning vad främmande makt genomför för inhämtningsoperationer. Varvid tipstelefoner skulle kunna vara ett sätt. Dock förefaller det utifrån, militärregionernas rapporter snarare röra sig om operativ informationsinhämtning, vars informationsvärde får ses som kortvarig, 3-12 månader, vilket till del, snarare skulle kunna indikera att man ökat den formen av inhämtning, vilket i sig skulle indikera ett trendbrott, då de tidigare rapporterna i media snarare burit karaktären av strategisk inhämtning.

För att fullfölja resonemanget kring operativ inhämtning, så skulle det i sak, kunna vara en av säkert många faktorer som föranlett tidigareläggningen av permanent militär närvaro på Gotland. Då, en möjlig, ökning av, operativ inhämtning, bör ses som en tydlig försämring av det säkerhetspolitiska läget, då de informationsbehoven som faller under den kategorin är så pass kortvariga i tid, d.v.s. den tid man kan få effekt av den information är kortvarig.

Slutsats

De senaste veckornas uppgifter om ökad informationsinhämtning av främmande makts underrättelsetjänst/-er, indikerar utifrån ett antal, i inlägget ovan redovisade, faktorer att inhämtningen i Sverige har ändrat karaktär, normalbilden har förändrats, dels förefaller den blivit mindre osynlig, dels förefaller den ökat, då en militärregion inrättat en tipstelefon, en annan överväger att inrätta. Vilket totalt sett, bedömt, kan innebära att främmande makts informationsinhämtning, som minst, passerat en brytpunkt varvid Försvarsmakten är i behov av att få in ett större underlag för att kunna klarlägga den faktiska omfattningen och mot vad den är inriktad.

Därtill kan detta även ses som en ytterligare faktor som styrker slutsatsen i föregående inlägg, ”strategisk symbios”, att en kris fas, bedömt, har inträtts, som minst, i Östersjöregionen. Då rapporteringen, avseende främmande makts inhämtningsverksamhet, sammanfaller, dels med Försvarsmaktens egna bedömning om ett försämrat säkerhetspolitiskt läge, dels sammanfaller med tidigareläggandet av den permanenta militära närvaron på Gotland.

Have a good one! // Jägarchefen

Källförteckning

Aftonbladet 1(Svenska)
Expressen 1(Svenska)
Försvarsmakten 1, 2, 3, 4(Svenska)
Sveriges Television 1(Svenska)
Svenska Dagbladet 1(Svenska)
Säkerhetspolisen 1(Svenska)
Värnamo Nyheter 1 (Svenska)

Slutnoter

1 Försvarsmakten. Militära underrättelse- och säkerhetstjänsten. Årsöversikt 2015: Militära underrättelse- och säkerhetstjänsten. Stockholm: Försvarsmakten, 2015. 11.
2 Försvarsmakten. Bohman, Janne. Militärregion syds tipslinje. 2016. http://www.forsvarsmakten.se/sv/aktuellt/2016/09/militarregion-syds-tipslinje/ (Hämtad 2016-09-20)
3 Aftonbladet. Magnå, Joakim. Försvaret öppnar tipslinje för allmänheten. 2016. http://www.aftonbladet.se/nyheter/article23513044.ab (Hämtad 2016-09-20)
4 Värnamo Nyheter. Nilsson, Hans. Misstänkt spionage mot flygbasen i Hagshult. 2016. http://www.vn.se/article/misstankt-spionage-mot-flygbasen-i-hagshult/ (Hämtad 2016-09-20)
5 Svenska Dagbladet. Gummesson, Jonas. Misstänkta personer sökte upp militär på Gotland. 2016. http://www.svd.se/misstankta-personer-sokte-upp-militar-pa-gotland/om/det-skarpta-sakerhetslaget(Hämtad 2016-09-20)
Expressen. Johansson, Filip. Försvaret: Ryska spioner agerar turister. 2016. http://www.expressen.se/nyheter/forsvaret-ryska-spioner-agerar-turister/(Hämtad 2016-09-20)
6 Sveriges Television. Larsson, Erica. Nilsson, Ellika. Misstänkt ryskt spionage ökar i norra Sverige. 2016. http://www.svt.se/nyheter/lokalt/norrbotten/misstankt-ryskt-spionage-okar-i-norra-sverige(Hämtad 2016-09-20)
7 Försvarsmakten. Försvarsmaktens delårsrapport 2016 inkl. lägesredovisning. Stockholm: Försvarsmakten, 2016. 3.
8 Försvarsmakten. Sylvander, Marcela. På förekommen anledning. 2016. http://blogg.forsvarsmakten.se/kommentar/2016/09/20/pa-forekommen-anledning/(Hämtad 2016-09-20)
9 Säkerhetspolisen. Om utländsk underrättelseverksamhet. http://www.sakerhetspolisen.se/kontraspionage/om-utlandsk-underrattelseverksamhet.html(Hämtad 2016-09-20)

På förekommen anledning

De senaste dagarna har uppmärksamheten varit stor, från såväl media som allmänhet kring olovlig underrättelseverksamhet mot Försvarsmakten. En viss oro kan skönjas för att vi ser ett hastigt försämrat läge.

Det är därför viktigt i sammanhanget att påminna om att den utveckling vi ser, i dels ett ökat intresse för vårt närområde, dels underrättelseverksamhet riktad mot Försvarsmakten, har ökat och breddats under senare år. Det är alltså ingen hastig utveckling i negativ riktning under kort tid. Detta gäller även antalet inrapporterade säkerhetshändelser, dvs de har också ökat de senaste åren.  Den ökade uppmärksamhet som underrättelsehoten har fått på senare tid kan förklaras med ökad kunskap om och ökat intresse för frågan, något som i sig är positivt.

Med det sagt är det värt att påminna om det som MUST skriver i sin årsöversikt för 2015: den främmande underrättelseverksamhet som bedrivs i Sverige är omfattande och kartlägger företrädare för Sveriges och Försvarsmaktens verksamhet. Det förekommer också regelbundet att främmande personer följer och på olika sätt dokumenterar Försvarsmaktens verksamhet. Vaksamhet- och rapporteringsvilja är viktiga komponenter i vårt skydd mot främmande underrättelseverksamhet.  Det är också viktigt med en balanserad och proportionerlig kommunikation för att inte bidra till  ryktesspridning och ökad oro. Försvarsmakten kommer inte heller fortsättningsvis att kommentera detaljer kring underrättelsehot eller de åtgärder vi vidtar för att möta dem.

Marcela Sylvander

Försvarsmaktens kommunikationsdirektör

Mot väpnad konflikt VI

av Johan Wiktorin, avdelning I

Det har gått fem månader sedan sist och det har blivit dags för uppföljning av serien Mot Väpnad Konflikt. De sedvanliga förbehållen om bland annat icke-linjär utveckling och brister i förståelsen av Gerasimovs krigföringsmodell gäller fortfarande.

Bild1

Den föregående uppföljningen från april hittar du här.

Ny skattning 160918

bild1

Slutsats: Trenden fortsätter mot väpnad konflikt. Vi har ett direkt militärt hot mot Sverige.

Under rubriken forma koalitioner har de senaste årens utveckling konsoliderats, framförallt när det gäller de ryska försöken att knyta sig närmare i Kina i de fall udden kan riktas mot USA. I efterdyningarna efter kuppförsöket i Turkiet i mitten av juli kan vi också se en ökad rapport mellan Turkiet och Ryssland, medan banden mellan EU/USA och Turkiet blivit alltmer ansträngda. I veckan besökte också den ryske generalstabschefen sin kollega för att följa upp Erdogans möte med Putin i Sankt Petersburg förra månaden.

Det pågår ju naturligtvis politiskt och diplomatiskt tryck hela tiden, även när det inte råder någon risk för väpnad konflikt. Två saker som sticker ut, och som gäller Sverige är dels utrikesminister Lavrovs tydliga varning till oss för att gå med i Nato. Det är också den inbjudan som Ryssland skickat ut till både Nato och till en del av Östersjöstaterna om samtal kring säkerheten i Östersjön. Här har Ryssland tagit initiativet, och om inte koordineringen i svaren blir bra, så kommer Kreml att försöka vidga uppfattade sprickor. Anmärkningsvärt är också att Tyskland inte är inbjudet.

I den ekonomiska sfären ligger EU:s sanktioner mot Ryssland fast och har förnyats i sexmånaders-intervaller: USA har utvidgat sina sanktioner i perioden mot ytterligare juridiska och fysiska personer. Den mest iögonfallande åtgärden var när Gazprom stängde av gasleveranser till Polen under en månads tid. Här finns det anledning att vara uppmärksam inför den kommande vintern, då uteblivna leveranser till gasberoende stater skulle kunna skapa stora påfrestningar i det europeiska systemet.

När det gäller de diplomatiska relationerna, så fortsätter den gradvisa nedbrytningen av dessa. Paradoxalt har väst och Ryssland parallellt lyckats förhandla fram vapenvilor i både Ukraina och Syrien. Det är svårt att hävda att dessa följs, men det visar att betydelsefulla kanaler alltjämt finns som kan användas för kommunikation i ansträngda lägen.

Det hindrar dock inte att Ryssland enligt amerikanska uppgifter trakasserar diplomater. Vi kunde också se en släppt film, där en rysk vakt vid den amerikanska ambassaden försöker gripa en amerikansk diplomat som får brotta sig in genom entrén. USA har också byggt en ny mur runt sin ambassad i Moskva. Ryssland anklagar också USA för att understödja rebeller i Syrien som använder C-stridsmedel. Som vanligt med desinformation, så är en del sant (ISIL har använt detta) och annat osant (USA stödjer inte ISIL).

En detalj som inte fick någon uppmärksamhet här under sommaren var att Polen stängde sin gräns mot Kalingrad Oblast och Ukraina. Jag har försökt att förstå varför Polen i samma veva inte stängde gränsen mot Belarus samtidigt, men gått bet. Nyligen kom också 200 tjejener från den ryska republiken via Belarus och sökte politisk asyl i Polen, men avvisades i klump.

Det är inte bara Polen som förstärkt gränsbevakningen. Norge har börjat upprätta ett staket mot Ryssland längst upp i norr, för att försvåra rysk användning av flyktingar som politiskt vapen. Den estniska regeringen har också förberett ett förslag till sitt parlament om upprättandet av en fem km lång gränszon mot gränsen till Ryssland.

På den egna planhalvan har de nordiska ledarna gästat Vita huset i maj och vår stats-, utrikes- och försvarsminister deltog i Nato:s toppmöte i Warszawa i juni. Inte första gången en svensk regering deltagit i ett sådant, men med tanke på det stadiga avvisandet av Nato-medlemskap en tydlig signal om det fördjupade samarbetet.

En ännu snabbare fördjupning av försvarspolitiska samarbeten har skett genom de samarbetsavtal vi slutit med USA och Storbritannien. De senaste två åren har en strid ström av tjänstemän färdats kors och tvärs över Atlanten för att åstadkomma detta. Lägg till detta även amerikanska besök av kongressledamöter från bägge partierna i Sverige och inte minst vicepresident Bidens besök för en månad sedan (återkommer om detta längre ned).

Timingen med Storbritannien var nästan synsk. Mindre än en vecka senare bestämde sig de brittiska väljarna för att dra sig ur EU. Brexit är av stor säkerhetspolitisk betydelse. Det försvagar EU, utan att stärka något annat. Tvärtom, förra veckan kom ett franskt-tyskt förslag om att fördjupa det europeiska försvarssamarbetet, vilket den svenska regeringen omedelbart avvisade.

Vi kan skönja konturerna av ett fragmenterat transatlantiskt säkerhetslandskap. En nordlig del, också av EU, där de nordiska länderna, Polen, de baltiska staterna och Storbritannien satsar på att garantera sin säkerhet genom Washington, medan kontinenten går i riktning mot fördjupning av EU-samarbete. Denna rörelse bromsas av de andra, och risken ökar för att de södra länderna kommer försöka att försvåra framförallt svenskt-finskt närmande till Nato liksom ett förringande av de baltiska staternas utsatta läge. Lägg därtill de försvårade relationerna med Turkiet.

På temat aktioner av politiska motståndare så ligger initiativet helt klart i Moskva. Eliten stärker greppet på hemmaplan och genomför eller understödjer detta i väst. I Ryssland har man sedan april stiftat en ny anti-terrorlag (Yarova-Ozerov). Undersökningskommitténs ordförande Alexander Bastrykin har uppmanat till radikala åtgärder mot den politiska oppositionen för att möta det ”destruktiva inflytandet” som USA har på rysk inrikespolitik. Strax efteråt blev Aleksei Navalny överfallen på öppen gata av en grupp kossacker.

Flera avskedanden eller förflyttningar har gjorts inom de administrativa organen och i regionerna, där lojalitet med regimen premierats. Mest intressant för vår del är att FSB-chefen i Kaliningrad, Evgeny Zinichev, befordrats till guvernör i länet.

Inför dagens parlamentsval har myndigheterna också väckt åtal mot opinionsinstitutet Levada Center för att vara utländsk agent. President Putin personligen försökte också använda avstängningen av de ryska friidrottarna i OS, som ett försök att underminera landet.
På bortaplan har Ryssland kunnat skörda frukterna av långvarigt arbete av att stödja radikala och populistiska rörelser. Den amerikanska politiken är djupt polariserad och där Donald Trump öppet flirtar med den ryske presidenten. Hans andra kampanjledare, Paul Manafort, tvingades avgå på grund av sina relationer till ryska kontakter.

Veckorna efter Brexit öppnade sig också ett djupt och otäckt ledarskapsvakuum, där de politiska ledarna försvann en efter en. Alla dessa enskildheter har naturligtvis inte ryska förklaringar, utan poängen är att den politiska sammanhållningen i väst är på väg att luckras upp med rysk uppmuntran, där så är möjligt.

Här hemma har i alla fall Säpo varnat för hur ryska agenter försökte påverka röstningen i Riksdagen om slutande av det så kallade Värdlandsstödsavtalet.

———————————

När det gäller informationsoperationer, så har en del av dessa just på det ameriaknska valet. Den ryska fronten Wikileaks har börjat publicera mail från Hillary Clintons privata server för att underminera hennes ställning. Wikileaks har också dumpat resultatet från hackandet av demokraternas kongressorganisation. Trots att organisationen säger sig ha ryska informationstillgångar har man aldrig släppt ut något sådant material.

Vad värre är, så har amerikanska myndigheter konstaterat försök att tränga in i själva valräkningssystemet i ett par delstater. Även här pekar tidningarnas uppgiftslämnare på att det är ryska hackare bakom detta. Den ryske presidenten kommenterade för ett tag sedan alla dessa anklagelser med att man inte var inblandade ”på statsnivån”, vilket är en intressant formulering. I vår del av världen har det tyska författningsskyddet (BfV) sagt att Ryssland ligger bakom dataintrången i Bundestag.

Om USA kan konstatera något liknande, så kan vi nog se fram emot en hårdnad konfrontation i cybervärlden, något som president Obama påminde om vid G-20-mötet i början av månaden. Han inskärpte att landet har både de bästa offensiva som defensiva kapaciteterna i världen.

Andra inslag i informationskrigföringen är att de ryska luftlandsättningstrupperna i somras luftlandsatte materiel och trupp på Nordpolen. Google har också blivit avslöjade med att rita in politisk överhöghet över Krim beroende på var du befinner dig. Sålunda är Krim ryskt på Googles kartor i Ryssland och ukrainskt annars.

I början av augusti for också Ryssland i grova anklagelser mot Ukraina för att försöka genomföra terrorangrepp på Krimhalvön. Förhör visades med påstådda fångar i rysk TV, men frågan dog plötsligt och det visade sig att den ryska historien kunde motbevisas.

Här hemma har framförallt ÖB personligen blivit måltavla för flera utfall från det ryska utrikesdepartementet. När ÖB efterlyste en kommunikationskanal mellan svenska och ryska militära högkvarter för att undanröja missförstånd vid incidenter fick han utstå ett kraftigt angrepp från departementets talesperson, Maria Zakharova, om motsatsen. Samma visa upprepade sig igen med koppling till diskussionen om transpondrar, där ÖB ånyo blev påhoppad med argumentet om att det är Nato-plan som kränkt svenskt territorium i år. Att frågan gäller vad som händer ute i internationellt luftrum ville man inte låtsas om.

Därför är det spännande att konstatera att ÖB ännu inte blivit påhoppad för sina uttalanden i samband med förstärkningen av Gotland förra veckan. Möjligen har man i Kreml dragit slutsatsen att ÖB inte varit påverkbar och att det rent av har stärkt ÖB’s ställning. För tidigt att dra den slutsatsen, men en rimlig hypotes.

————————————-

När det gäller strategisk avskräckning, så kretsar mycket kring intensiv övningsverksamhet. I juni körde Nato/USA flera nästa parallella övningar i närområdet. Baltops, utan ryskt deltagande även denna gång, kördes i Östersjön samtidigt som övningen Anakonda med 31000 genomfördes med fokus till förstärkning av Polen. På motsvarande sätt genomfördes Sabre Strike i de baltiska staterna samtidigt som Baltops. I de två förstnämnda deltog svenska förband, medan Finland också deltog i Sabre Strike.

Sabre Strike var också föremål för ett överraskande angrepp från den tyske utrikesministern Steinmeier som kallade denna för ett ”sabelskramlande” som bara tjänade till återuppliva gammal konfrontationspolitik. Passande nog verkade han glömt bort såväl Zapad-09, då Ryssland övade kärnvapenattack på Warszawa liksom annekteringen av Krim.

I samband med detta genomförde Ryssland en stor beredskapskontroll den 14 juni, där man bland annat kontrollerade statusen på olika depåer. Putin deklarerade att man var tvungen att höja landets stridsberedskap på grund av Nato. Att en Nato-brigad i varje baltisk stats skulle kunna ha någon relevant anfallskapacitet mot Ryssland är ju skratteretande.

Dessförinnan, i mitten av maj, invigde Nato den första etappen i sitt gemensamma robotförsvar på plats i Deveselu, Rumänien. I Redzikow, vid polska Östersjökusten, tog man samtidigt också det första spadtaget för nästa etapp. Detta försvar är en viktig drivkraft för att förstå rysk-amerikanska spänningar i Östersjön. Att sedan den berömde robotkonstruktören Jurij Salomonov i rysk direktsändning 2012 sa till den dåvarande presidentkandidaten Putin att Nato inte kan skydda sig mot ryska robotanfall spelar ingen roll.

Frankrike testade ballistisk robot från ubåt i Atlanten den 2. juli. Ryssland svarade (?) med beredskapskontroll av kärnvapenregementen två dagar senare. Drygt två veckor senare drog Ryssland igång en ny övning. Om det föranleddes av att USA hade Nightwatch (E-4B) i luften i Europa eller om det senare var en reaktion på övningen har jag inte haft någon möjlighet att hitta. USA hade också RC-135 Cobra Ball i luften, vilket används för att detektera ballistiska robotar. Nightwatch eller National Airborne Operations Center är Pentagons ledningscentral vid kärnvapenkrig och det finns fyra maskiner totalt.

Nästan två veckor senare, den 1/8, var det dags för den amerikanska övningen Polar Roar, där man med bombplan av typen B-2 och B-52 flög över Nordpolen till Nordsjön och Östersjön för en styrkeuppvisning. Sverige övade identifiering genom att gå upp med incidentberedskapen.

När det gäller övriga kärnvapenrelaterad avskräckning får vi inte glömma bort de nordkoreanska provsprängningarna liksom flera robottester som riktats mot japansk ekonomisk zon. Dessa åtgärder binder en försvarlig del av amerikansk uppmärksamhet, vilket minskar reaktionsmöjligheterna i vår del av världen.

Detta gäller också den hårdnande attityden från Kina som inte accepterar utslaget från Skiljedomstolen i Haag om sina territoriella anspråk i Sydkinesiska havet, utan möter istället detta med forcerad utbyggnad av militära faciliteter på skär och korallrev liksom ökad övningsverksamhet. För att ytterligare spä på osäkerheten övar nu kinesiska oh ryska flottenheter i området. Ett liknande aggressivt beteende kan också noteras i Östkinesiska havet, där konfrontationen sker mot Japan i form av beväpnad kustbevakning och fiskefartyg som tar sig in i japansk ekonomisk zon.

Slutligen, i den södra riktningen märker vi dels landstigningsövningar i Svarta havet från både USA och Ryssland under sommaren liksom den nyligen avslutade storövningen Kavkaz-2016, där Ryssland kan ha övat upp till 120 000 man och använt detta för maskerade förflyttningar av förband och förnödenheter.

När det gäller strategiska förflyttningar, så märks framförallt en tillfällig deployering av världens bästa jaktplan, F-22 Raptor, till Rumänien och Litauen. Även kring koreanska halvön har motsvarande förflyttningar gjorts. En intressant sak är att tidningen Izvestija nyligen skrev om deployeringen av det ryska systemet för satellitnavigationsstörning, POLE-21. Detta system är avsett att störa ut signaler från bland annat GPS och GLONASS inom ett visst område.

Avseende stridsoperationer har jag stoppat in del annan övningsverksamhet. Ni som följt serien vet att det inte är enkelt att avgöra i varje fall var saker hör hemma på grund av multipla syften och effekter med viss verksamhet.

Rena stridsoperationer har i alla fall skett i Syrien, som till exempel när Nato-landet Turkiet intervenerade i Syrien för nästan en månad sedan. Ryssland attackerade också ISIL i styrkeprojektionsuppvisning genom att lyfta med bombflyg från den iranska flygbasen Hamedan och skjuta kryssningsrobot Kalibr från örlogsfartyg ibland annat Medelhavet.

Uppgifter har också kommit att ryskt flyg attackerat baser där amerikanska och brittiska specialförband nyss uppehållit sig. Igår verkar amerikanskt flyg också ha attackerat syriska regeringstrupper av misstag med ett stort antal dödsoffer som följd. Risken för militära incidenter ökar mellan stormakterna när man uppträder gärna varandra.
Så har ryskt stridsflyg uppträtt oerhört aggressivt mot amerikanska spaningsflyg i Svarta havet och iranska båtar trakasserat den amerikanska jagaren USS Nitze i Persiska viken sen april. Ryssland har också vid enstaka tillfällen jaktskyddat egna signalspaningsplan.

En annan typ av övning som hölls under sommaren var den stora ryska civilförsvarsövningen av ryska katastrofministeriet EMERCON med uppgivna 520 000 deltagare.

Övningar av konkreta stridsoperationer har blivit allt tydligare senaste tiden. Den 10/8 genomfördes en beredskapskontroll av västra militärdistriktet i Ryssland. Ett par dagar senare genomförde Lettland en överraskande beredskapsövning med koncentration till den östra regionen.

För svensk del

Jag bedömer att vi i historieböckerna kommer att kunna se den 25 augusti 2016 som dagen, då krisen mellan väst och Ryssland blev påtaglig i Sverige. Den dagen beordrade den ryske presidenten en omfattande beredskapsövning med truppsammandragningar som fick den polska militärledningen att sammanträda omedelbart. Det var också den dagen som vicepresident Biden varnade Ryssland för att svenskt territorium var okränkbart. Intressant nog valde han formuleringen ”…Putin, or anyone else…”. Ser det amerikanska säkerhetsetablissemanget en grupp hökar beredda att ta över makten i Ryssland? Samma dag gick också Turkiet in i Syrien i stort format.

Tre dagar senare infann sig den finländske presidenten Niinistö och statsminister Sipilä till ett inofficiellt möte på Harpsund med statsminister Löfvén och andra inbjudna gäster. Den som följer säkerhetspolitiken i Finland noterar särskilt att landet accelerarat sina ansträngningar för att få till stånd bilaterala avtal med USA också. För närvarande befinner sig Kommendören av Försvarsmakten Jarmo Lindberg sig i USA tillsammans med försvarsdepartementets kanslichef Jukka Juusti för förhandlingar.

Här är det intressant att minnas de sovjetiska planerna hösten 1940 som gick ut på ett skenanfall mot Gotland, medan det verkliga anfallsmålet var Åland. Om detta finns att läsa i Tidskrift för Sjöväsendet nr 3/2014. Jag noterar särskilt att Ryssland stadigt hållit fast vid att det ingångna Moskvafördraget om Åland ingånget mellan Finland och Sovjetunionen 1940 fortfarande gäller. Det stipulerar att Finland ska garantera att inte tredje part får tillgång till Åland. I nutid skulle det troligen motsvaras av USA och Sverige. Detta ska läggas bredvid det faktum att Ryssland tillverkar i princip kopior av amfibiebataljonernas Stridsbåt 90 liksom finländska kustjägarnas Jurmoklass (M-12). Något att hålla ögonen på, eftersom Åland är ännu viktigare än Gotland vid en konfrontation med Ryssland.

Sverige reagerade konkret på det nya läget genom en beredskapskontroll den 5/9 med överskeppning till Gotland av förband från fastlandet. Detta visade sig vara en fint maskerad förstärkning av försvaret på ön, när ÖB meddelade att det blev en tidigareläggning av det permanenta försvaret av Gotland. Vi kan beklaga att det inte blev mer, men nu gjorde vi det bästa vi kunde med det vi har. Att inte lämna ett vakuum är oerhört viktigt och att komma innanför en motståndares planer är den högsta konsten av krigföring. Östersjömarinens landstigningsövning i onsdags fick därför genomföras under nya planeringsförutsättningar för det västra militärdistriktet.

I samma veva gick också södra militärregionen ut med vädjan om tips avseende allmänhetens observationer kring misstänkt verksamhet i anslutning till försvaret. Jag är mycket förtjust i detta tilltag, det försvårar eventuell underrättelseinhämtning och höjer medvetandegraden i landet.

För den minnesgode finns också en hel del incidenter kring civil försörjning att uppehålla sig kring, även om majoriteten mycket sannolikt har andra förklaringar än statsantagonister. Ett axplock:

Sabotaget mot masten i Häglared utanför Borås i mitten av maj, ett falskt meddelande på Sveriges Radios hemsida om ett attentat vid Arlanda och sabotage vid tillbyggnaden vid Södertälje sjukhus.

Den 19/5 noterade jag störningar av radiohuset i Göteborg, nedgång av Luftfartsverkets radar liksom störningar hos SJ och SOS Alarm. Till detta kan läggas en stor ökning av antalet vattenläckor i landet, senast i Gävle, och en känsla av ökat antal lastbilsolyckor vid broar av olika slag (här har jag inte hållit räkningen).

Den politiska nivå på ömse sidor blockgränsen är antingen uppfylld av sin egen plan (regeringen) eller Nato (alliansen). Ingetdera svarar på akuta behov av att höja försvarsförmågan på kort sikt och några ambitioner att höja förmågan på lång sikt synes inte heller. Som jämförelser kan nämnas Polen som kommer att höja försvarsanslagen ytterligare 30 % nästa år. Den tyska regeringen gav i somras ut ett sk White paper, där man fortfarande har målet 2,0 % av BNP till försvaret och talade om tio dagars enkild livsmedelsberedskap. Norge väntas i november klubba ett förslag från augusti om en förstärkning av försvaret med 160 miljarder NOK de närmaste 20 åren. Och då är de här länderna med i Nato.

Det paradoxala är att det politiska Sverige kan svänga sig med bedömningar om terrorhot, medan ingen på den politiska nivån vill ta uttrycket militär hot i sin mun. Min skattning enligt Gerasimovs modell är att det nu råder ett tydligt militärt hot mot väst, och därmed Sverige, från rysk sida. (Se övre vänstra delen av grafen)

Det är regeringen som styr riket. Ansvaret ligger tydligt där, men även oppositionen måste vara konstruktiv. Jag önskar mig en smula ödmjukhet från både regeringen och alliansen i dessa frågor. Om inte den farliga trenden kan rullas tillbaka, så får de snart sitta i samma samlingsregering.

Gotlandsbudskapen

Det var nog inte bara jag som överraskades av det tydliga och allvarliga besked som kablades ut av SVT Nyheter på morgonen den 14:e september: "Sveriges överbefälhavare (ÖB) har beslutat att det från i dag klockan 7 på morgonen ska finnas permanenta förband på Gotland. Anledningen är att den operativa förmågan måste höjas på grund av det försämrade omvärldsläget i Sveriges närområde. En försämring som enligt Försvarsmakten väntas bestå under en längre tid."

Även försvarsministern kommenterade i ett uppföljande inslag, ett par timmar senare: "Vi markerar svensk suveränitet. Vi markerar svensk närvaro på Gotland."

Senare samma dag lades en artikel och videoklipp upp på Försvarsmaktens informationskanaler, med följande budskap: "Försvarsmakten har beslutat att från och med idag, den 14:e september, ha förband som permanent grupperar och bedriver verksamhet på Gotland. Beslutet grundar sig i den över tid försämrade säkerhetssituationen i vårt närområde och behovet av en ökad militär närvaro som konstaterats i det försvarspolitiska inriktningsbeslutet."

Tydlig och smart kommunikation, som andades allvar, beslutsamhet och handlingskraft. Känslan som infann sig var att man hade gjort bedömningen att den operativa förmågan på Gotland behövde höjas från normal nivå. Detta gjordes genom att ett mycket välövat och -utrustat pansarskytteförband tilltransporterades till ön under paraplyet av en beredskapsövning, för att därefter få order om att kvarstanna och utgöra ett kvalificerat och tillgängligt "spelkort" på ön.

Diskussionerna i vanliga medier och sociala medier var verkligen igång. Många åsiktspersoner, däribland jag, tyckte till och diskuterade frågan i olika forum. Oavsett vad man tyckte i sakfrågan, så bottnade allting i en rak och tydlig kommunikation från landets militärledning. Utan att använda den stora sockerskopan hade man berättat för den svenska allmänheten om vad som gällde, vad som skulle ske och framförallt varför Försvarsmakten agerade som den gjorde. Gott så!

Redan dagen efter utvecklar ÖB resonemanget i en intervju med TV 4. Där lägger han lika stor vikt vid att möjligheten fanns och att lång planering låg bakom, som att säkerhetsläget krävde det. I ett inslag i SVT från samma tillfälle säger ÖB kort och gott: "2018 var målbilden för att vi skulle klara av det. När vi nu ser att vi kan gå fram snabbare, att göra någonting mer på ett annat sätt än grundplanen, då gör vi det. Det här var ett logiskt och naturligt beslut för mig."

Budskapet skiftar alltså på bara ett drygt dygn. Från att beslutet fattats på grund av det över tid försämrade omvärldsläget och behovet av höjd operativ förmåga, går man nu över till att det sker för att förutsättningarna och planeringsarbetet medgav att Försvarsmakten går fram lite snabbare än ursprungsplanen angav.

Dessa två budskap motsäger inte varandra. Antagligen är båda med verkligheten överensstämmande. Det som jag reagerar på är att man ganska fort väljer att skifta fokus i sin kommunikation. Man väljer att släppa det inledande budskapet som av mig uppfattades som rakt, ärligt och krasst, och går istället in på en ny linje som jag uppfattar vara lite mer överslätande och nedtonande.

Jag, och många med mig, uppskattade det inledande dygnets kommunikation. Det är så Försvarsmakten bör informera om den skarpa och viktiga verksamhet som vi bedriver. Det är en lysande ton som kommunicerar allvar och handlingskraft. Men denna kommunikation måste hållas ihop, det är inte tillräckligt bra att man redan efter ett dygn viker av i en ny, mer nedtonande riktning. En sådan splittrad kommunikation riskerar att ge öppningar för tvivel, misstolkningar och avfärdanden.

Sådana öppningar och sprickor i informationsarenan är vi inte förtjänta av just nu. Varför sker denna snabba omsvängning? Varför vill man tona ner något som bara ett dygn tidigare uppfattades som ytterst angeläget och allvarligt? Hur ska mottagaren kunna tolka det som sker och sägs, om Försvarsmakten skickar ut olika budskap med så korta intervaller?

I dessa tider är kommunikation och information en självklar del av vår krigföringsförmåga, detta är alla relevanta aktörer överens om. Inom ramen för "Gotlandsbeslutet" var vi, enligt mig, initialt mycket bra men släppte pucken redan efter ett dygn. Vi kan bättre än så!

Permanent militär närvaro på Gotland – några kommentarer


 
ÖB:s (och försvarsministerns) beslut från i onsdags att ständigt ha militära förband på Gotland och att snabba på etablerandet av en ny garnison på ön är bra. Det visar att man uppfattat och reagerar på det allt allvarligare läget i Östersjöområdet. Samtidigt visar det på att förra årets försvarsbeslut sprungits ifrån av verkligheten. Det krävs fler åtgärder, och tidigare, än vad man då räknade med. Det som nu görs är av karaktären ”man tager vad man haver”, men det utgör ingen påtaglig förstärkning av försvarsförmågan på Gotland. Det är mer en markering av att Sverige reagerar på omvärldsutvecklingen. 

För att få en uppfattning om hur ett eventuellt militärt hot mot Gotland skulle kunna se ut är Kungl. Krigsvetenskapsakademiens rapport ”Hotet” http://kkrva.se/hur-kan-sverige-angripas/ inte facit, men kanske en vägledning.  Ett mekaniserat skyttekompani med 150 soldater och femton stridsfordon samt ett stridsvagnskompani med ett tiotal stridsvagnar (där personalen ska komma från fastlandet) skulle i de skissade scenarierna inte utgöra någon avgörande skillnad för ryska planerare.

Med Försvarsmaktens nuvarande ekonomi och haltande personalförsörjningssystem är det dock tveksamt om det går att göra så värst mycket mer just nu. Jag har tidigare föreslagit att inriktningen borde vara att skapa en stridsgrupp på Gotland bestående av en komplett mekaniserad bataljon förstärkt med artilleri, kvalificerat luftvärn och sjömålsrobotar, totalt ca 1500 personer.

En sådan styrka skulle höja tröskeln för ett eventuellt angrepp avsevärt. Det i två avseenden. För det första skulle då Ryssland i en anfallsplanering behöva räkna med ett starkare motstånd. Det skulle innebära att man måste avdela större styrkor, vilket kräver mer förberedelser, något som i sin tur riskerar att i förtid röja vad man planerar. Något som skulle ge oss tid att vidta motåtgärder. Ryssland skulle också behöva ta med i planeringen att det skulle ta längre tid att besätta ön vilket skulle öka Nato:s möjligheter att ingripa. Något som definitivt ligger i alliansens intresse då ett ryskt innehav av Gotland allvarligt skulle påverka Nato:s möjligheter att försvara Baltikum. Dessutom skulle det ge ett väsentligt bidrag till försvaret av fastlandet. Det skulle inte vara lika lätt att ”runda” ön vid en operation mot östra Mellansverige om där fanns långräckviddiga svenska vapensystem, främst då luftvärn och system för att bekämpa sjömål. Sammantaget, konceptet skulle inte bara öka stabiliteten i Östersjöområdet utan också påtagligt öka Sveriges säkerhet. Det till en tämligen begränsad kostnad.

Vid ett eventuellt återinförande av värnplikt så vore det fullt möjligt att bemanna styrkan med i huvudsak gotlänningar. Något som skulle ge en hög beredskap. Nästan, eller kanske t o m lika hög, som för stående förband. Ön är inte stor. De flesta skulle kunna inställa sig inom timmar vid ett skarpt läge. Men även inom ramen för nuvarande personalförsörjningssystem skulle det vara möjligt att nå en liknande effekt. Det vore antagligen möjligt att rekrytera tämligen många gotländska deltidssoldater genom att t ex erbjuda en rejäl ”gotlandspremie” till dem som är beredda att ställa upp på ett års militär utbildning. Gotland har alltid krävt speciallösningar. På Gotland infördes t ex värnplikt redan 1812, nittio år innan det skedde på fastlandet.

Detta vore inte en återgång till Kalla krigets nivåer. Då skulle ön försvaras av ca 25 000 man (varav 5000 gotlänningar), 60 stridsvagnar, 110 pansarkyttefordon, ett femtiotal artilleripjäser, luftvärn, fast och rörligt kustartilleri mm. Snarare vore det en rimlig avvägning m h t ett annat militärpolitiskt läge och de möjligheter som modern teknik ger.

Det här skulle dock kosta pengar som inte finns. Min förhoppning är att partierna som stod bakom försvarsöverenskommelsen från år 2015 snabbt kan ena sig om tilläggsanslag till Försvarsmakten som möjliggör en förstärkning av försvaret av Gotland (och fastlandet). I väntan på det så får ÖB göra det bästa med det lilla han har – onsdagens beslut visar att han försöker.



                                                                              *****




Domen över 25 års försvarspolitik

av Bo Hugemark

Raskt marscherat, på min ära. Den förra härordningen, rekrytering genom allmän värnplikt, fick bestå i 108 år. Dagens ska enligt utredningsförslaget överges efter tio år. Berömvärd flexibilitet eller följden av ett gigantiskt misslyckande?

Det lutar nog åt det sistnämnda. Oavsett vad man anser om hur Försvarsmakten ska rekryteras så kan man konstatera att dess kapacitet är helt i otakt med den säkerhetspolitiska situationen och det strategiska läget. Det har hänt flera gånger under seklerna men aldrig till den grad som idag. Domen över försvarsledning och försvarspolitiker efter det kalla krigets slut kan bara bli: fullständig inkompetens. Eller för att travestera, ett beryktat uttryck från år 2000: ”Strategisk black-out”.

Ett uttryck för detta är det replikskifte vi hört till leda mellan intervjuande journalist och intervjuad försvarspolitiker eller hög företrädare för Försvarsmakten, i samband med kriser, incidenter, rysk upprustning etc:

Fråga från aningslös intervjuare: – Föreligger det något hot mot Sverige?

Svar från tanklös (förlåt dålig ordvits) intervjuad: – Nej inte idag, men man kan inte utesluta det i framtiden.

Här trampar intervjuoffret fel på flera sätt.

För det första genom att falla in i det enfaldiga hotbildstänkandet. Ett demokratiskt lands försvarsmakt stärker dess säkerhet och ökar stabiliteten i dess omgivning genom att finnas till, även om inga tydliga hotbilder kan skönjas. Ett talande exempel framfördes av Akademiens f d styresman, framlidne professor Bo Huldt under 1990-talet. Han hävdade att Sveriges försvarsmakt, som tycktes onödigt stor efter de förstärkningar som beslutades före murens fall, gav oss en respektingivande status i de förhandlingar om rysk truppreträtt ur Baltikum där vi var aktiva.

För det andra, om man nu vill tala om hotbilder, har det i modern tid aldrig handlat om att Sverige hotats med ett isolerat angrepp på grund av vårt egenvärde för en stormakt, om. Ett hot mot Sverige skulle uppstå i samband med en konflikt i vårt närområde, under det kalla kriget sovjetiska operationer mot Norge, efter det kalla kriget rysk aggression mot Baltikum.

För det tredje är svaret ett uttryck för villfarelsen om en nådatid som kan utnyttjas för att rusta upp mot det framtida hotet. Men den så kallade anpassningsdoktrinen har uttryckligen vederlagts av verkligheten, bland annat under mellankrigstiden. Litet eftertanke säger att det är en förflugen idé.  Så här skrev jag i Vårt Försvar 2004:

Kan man inte tro att dagens politiker har bättre analysinstrument än 30-talets så att man kan ana oråd tio år i förväg? Kan man dessutom inte tänka sig att man då tar gradvisa beslut om de mest tidskrävande aktiviteterna och efterhand ökar den grundläggande försvarsförmågan?

Läget år 2015

Denna teori kan faktiskt lätt prövas empiriskt. Om vi idag skulle försöka skissera en angripare som om tio år skulle kunna och vilja gå till väpnad aktion, hur skulle han se ut?

Det bör gå att tänka sig scenarier 2015 då Ryssland åter kan vara ett möjligt hot. Detta Ryssland skulle då vara en diktatur, ha upprustat sin krigsmakt, vara starkt nationalistiskt, ha önskan att återställa sin stormaktsposition bl a i Östersjöområdet och ha en paranoid inställning till väst.

Hur skulle ett sådant Ryssland se ut och uppföra sig idag?

Var det någon som sade ”som Putins Ryssland”?

Ingen tror väl att svenska politiker kommer att påbörja en gradvis förstärkning av försvaret de närmaste åren även om den oroande ryska utvecklingen fortsätter.

Nu har vi facit. Putins Ryssland uppvisar alla de ovannämnda egenskaperna och har redan använt militärt våld för att erövra territorium. Men vi har inte upprustat så att vi ens kan försvara de mest strategiskt viktiga områdena eller har en chans att i tid få hjälp utifrån. Nu börjar det gå upp för politisk och militär ledning att ett angrepp på Sverige kan bli det första draget i en rysk aggression i Baltikum. Och avseende ett sådant scenario finns det sedan många år ingen nådatid alls. Den enda på högre ort som förmått säga detta är förre arméchefen Anders Brännström.

Ofta har nådatidsresonemanget förklarats med att Rysslands krigsmakt var så nedgången efter det kalla krigets slut att den inte utgjorde något reellt hot. Det blev alltmer osant, av två orsaker. Dels rustade vi själva ner i accelererande fart. Dels blev vår säkerhet efterhand mer och mer sammanvävd med de baltiska staterna och deras utsatta situation. Processen startade med suveränitetsstöd i början av 1990-talet och engagemanget i den ovannämnda trupputdragningsprocessen, fortsatte med vapenhjälp och resulterade 2009 i Solidaritetsförklaringen. Av denna process märktes föga i försvarspolitiken.

Här har vi alltså grundorsaken till kaoset i försvarets utveckling: Brist på sammanhang mellan försvar och säkerhetspolitik.

 
Författaren är överste, säkerhets- och försvarspolitisk analytiker samt ledamot av KKrVA.

Är våra begränsade tankemönster otillräckliga för att lösa konflikter?

 

av Magnus Sjöland

Många konflikter som pågår just nu i världen beror på uppfattningen ”ni har fel, vi har rätt!”. Ofta rör det sig om olika kulturer som under många tusen år växt fram. Det handlar om icke överensstämmande moral, etik, lagar och religion. Några exempel på värdeomdömen där någon säger sig ha rätt och någon annan att denne har fel, kan vara om det är rätt med aktiv dödshjälp, att könsstympa män som begått en våldtäkt, att utdöma dödsstraff på någon som begått ett massmord eller att det är rätt med abort. Jag skall i detta inlägg försöka bidra med lite filosofiska funderingar inom området värderelativism.

En stor del av vårt tänkande från de gamla grekerna 400 f.kr till idag har handlat om logik, argumentation, få rätt och att ”vinna”. Vi har gjort fantastiska framsteg inom teknik och vetenskap, men mindre inom det mänskliga området. Vi är lika primitiva idag som för 2000 år sedan när det gäller konfliktlösning, det har inte hjälpt att vi utvecklat väldigt avancerade vapensystem. Är det möjligt att våra begränsade tankemönster är otillräckliga och har blivit farliga? Att vårt sätt att tänka vad gäller att ”ha rätt” inte fungerar när det gäller konfliktlösning, etik och moral?

Vårt traditionella tankesystem grundas på att få fram sanningen, som skall kontrolleras med vetenskapliga metoder, logik och argumentation. Resultatet har en stark tendens mot negativitet. Av många anses detta vara ett snabbt och effektivt medel för att nå sanningen. Det blir enkelt att snabbt få poänger på motståndarsidan, då man själv väljer referenssystem. Vid mer intensiv argumentation är det inte heller ovanligt med aggressivitet som inkluderar personangrepp, ofta utan koppling till sakfrågan. Inte ovanligt inom juridik och politik.

Jag tror att ett av de största problemen med vårt sätt att lösa konflikter är språkets begränsningar. Först skall vi översätta verkligheten i språk, sedan skall vi föröka lösa konflikten med vårt språk. Vårt tänkande är mycket större än språket, vi tänker i bilder, ljud, känslor, rörelse, lukter och olika former av förnimmelser, språket passar dåligt för att använda som ett verktyg för vårt tänkande. Sedan när vi tänkt klart så skall det översättas till språk igen, vilket inte är så lätt. Tänk t ex på när du vill förklara din kärlek till någon eller när du vill beskriva en skönhetsupplevelse i ett konstverk eller ett musikstycke.

Det är en stor fara för oss idag att vissa samhällen och grupperingar har blivit mer intoleranta och aggressiva, samt att nationalismen växer sig starkare i många länder. Om intoleransen ökar rörande det man uppfattar vara ociviliserat, ökar risken för krig dramatiskt.

Hur skall vi se på olika kulturers olikheter? Finns det någon som kan döma av dessa frågor? Finns det någon objektiv sanning? Kan dessa olikheter mildras och förståelsen mellan kulturer öka? Om en person säger att ”detta är rätt” och en annan säger ”du har fel”, kan då båda ha rätt?

Folk har olika åsikter, ofta tänker vi att vi själva har rätt och de andra har fel. Ibland kan vi gå med på att vi har fel, speciellt om den andre kommer med ett övertygande argument, t ex att denne har varit med om något som vi själva har missat. Kan det finnas en tredje möjlighet som innebär att vi båda har rätt trots att vi säger emot varandra? Kan det vara så att mina omdömen är riktiga ur min synpunkt och dina ur din synpunkt? Om vi jämför med ett exempel inom fysiken så kan det vara så att jag säger att en bil är ”snabb” så jämför jag med en traktor, medan du säger emot för du jämför med en ny Ferrari som är mycket snabbare än den rostiga gamla bil som jag pekade på. Våra värdeåsikter blir relativa.

När någon säger att denne har rätt i värdefrågor (t ex det är rätt med dödsstraff eller att abort måste förbjudas) måste vi acceptera att dessa påståenden är relativa, då vi måste acceptera en relativism i synen på världen. Vi har vuxit upp på olika sätt, varit med om olika erfarenheter och kanske levt i skilda kulturer.

Denna artikels teoretiska fundament vilar på en gren inom filosofin som heter värderelativism och om du vill kan du studera vidare genom att läsa några kända filosofer som t ex Immanuel Kant, Michael Dummet eller Friedrich Nietzsche.

Jag tror att det inom en kultur växer fram ett gemensamt och med tiden föränderligt begreppssystem. Detta begreppssystem krävs för att social samlevnad skall vara möjlig och kräver en mycket stor enighet i den existens av de i vardagen uppkomna situationerna. En gemensam värdegrund växer fram. Någon objektiv sanning är svår att hitta, men en sanning i förhållande till de begreppssystem som växer fram går att hitta. Om vi antar detta så är inte längre en sanning en egenskap för våra omdömen (”du har fel, jag har rätt”), utan en relation som råder mellan omdömet och det begreppssystem det relaterar till. Detta betyder att något är sant i förhållande till ett begreppssystem, men kan vara falskt i förhållande till ett annat. Detta innebär att sanningsbegreppet är relativt.

Jag skall i den fortsatta texten förutsätta att det finns viss sanningshalt i åtminstone vissa värdepåståenden, ett bevis för detta är ju att folk kan bli så upprörda att de kan starta slagsmål och i värsta fall även krig för att få rätt. Detta för att oförenliga värdeomdömen kan vara lika berättigade, lika rationella, lika väl argumenterade, lika stabila (oberoende av konfrontation med nya situationer) och lika välgrundade. Detta kallas Kunskapsteoretisk relativism och innebär att det finns välgrundade påståenden och stabila teoretiska påståenden som är oförenliga, detta gäller inte enbart inom vissa värdeomdömen, utan även avseende vetenskapliga påståenden.

Hur skall man bete sig i verkligheten när olika kulturer krockar? Om man bekänner sig till Speciell normativ relativism säger man att man inte skall lägga sig i, inte ta avstånd från och inte kritisera moraluppfattningar som råder i andra samhällen än sitt eget. Den uppmanar till tolerans mot andra och främmande moraluppfattningar. Dessa fördömer ofta t ex missionärerna som reste till Afrika på 1800-talet och som skulle lära ut den rätta läran. Det låter liberalt och till en början attraktivt och är bra som ett allmänt förhållningssätt. Men ibland kan man behöva ha berättigad kritik av andra moraluppfattningar om de går emot vad de flesta moralfilosofiska system accepterar t ex tortyr, kannibalism, incest, blodshämnd, miljöförstöring eller förtryck av politiska motståndare.

Ett diametralt motsatt förhållningssätt är Kulturell moralisk relativism, som hävdar att man skall handla i enighet med den moral och värderingar som finns i det egna samhället. Enligt denna så är det rätt med dödsstraff i USA, men fel i Sverige. Denna relativism är stark och anser att det är FEL att utföra dödsstraff i Sverige och RÄTT i USA. Inte att det anses fel i Sverige och anses rätt i USA. Detsamma kan sägas om kvinnlig omskärelse, det är FEL i Sverige och RÄTT i vissa stater i Afrika. Den Kulturella moraliska relativismen kan bli farlig om det anses moraliskt riktigt och önskvärt att införa den egna moralen i andra samhällen.

Om ett samhälle uppmanar att införa sin civilisation och dess moral i mer ociviliserade områden blir det oftast konflikter. Även om man ser ut att ha ”lyckats” så brukar det inte hålla i längden, se t ex på de kolonier som vissa Europeiska stater lade under sig och skulle civilisera eller de östeuropeiska lydstaterna under Sovjetunionen. Ett dagsaktuellt exempel är IS, som med våld försöker införa sin civilisation i Syrien och Irak

Ett mer individualistiskt förhållningssätt kan vara att alltid handla efter sitt eget samvete eller sitt egna sunda förnuft, detta kallas Individuell moralisk individualism. Man hör ofta människor säga ”om vi alla på jorden kunde handla efter sunt förnuft så lätt det skulle vara” eller ”tänk om våra politiker kunde begripa sig på vanligt hederligt sunt förnuft!”. Det känns dock inte rimligt att något är rätt bara för att någon anser att en handling är rätt och att detta skulle innebära att detta gör handlingen rätt. Om var och en skulle handla enligt sin egen kultur, sitt eget samvete, sitt egna sunda förnuft eller de samhällen de kommer ifrån så tror jag att det skulle bli kaos. Och hur skall vi göra med våra invandrare? Detta leder till problem, eftersom vi svenskar inte är speciellt toleranta mot främmande kulturer. Det känns inte acceptabelt att de som kommer till Sverige skulle ta med sig sin moral om den inte kan accepteras av svenskar, t ex könsstympning och blodshämnd. Hur mycket av de olika kulturerna kan och bör förenas? Vi kanske kan vara mer toleranta inom kultur än inom moral?

Sammanfattningsvis är det en fara för oss alla om ett samhälle uppmanar sin befolkning att införa sin civilisation och dess moral i mer ociviliserade områden får ett starkt fotfäste i vissa kulturer, att vissa samhällen och grupperingar blir mer intoleranta samt att nationalismen växer sig starkare i många länder. Om intoleransen ökar och det påbjuds att införa den egna moralen i ociviliserade områden, ökar risken för krig dramatiskt.

Våra tankemönster känns begränsade av språkets tillkortakommanden och begränsar vårt sätt att tänka när det gäller konfliktlösning. Vi behöver komma på nya verktyg, kanske mer visuella och emotionella? Språket begränsar oss och ibland kan det bli så att fast vi menar samma sak så missförstår vi varandra, då vi säger olika men menar samma sak. Saken blir inte lättare av att vi talar olika språk och att det då krävs översättningar, som kan göra att missförstånden ökar.

Vi måste vara mer toleranta mot varandra och förstå att ”båda kan ha rätt” utifrån att bådas värdeomdömen kan vara lika välgrundade och väl genomtänkta. Man kan också hoppas på att vi om några hundra år kan ha kommit så långt att nästan alla människor på jorden har närapå en gemensam värdegrund, det tar lång tid att fundamentalt ändra en värdegrund, men tittar vi på vår svenska såg den helt annorlunda ut för 100 år sedan; dödsstraff, omyndiga kvinnor, rasbiologiska institut, statare, kastrering av ungdom etc. Jag tror och hoppas att det kan gå fortare än 100 år att hitta en gemensam värdegrund, då detta minskar riskerna för nya konflikter radikalt. Det som gör att det kan gå fortare är globaliseringen, IT-teknologin, smart-Phones, nya kommunikationssätt som t ex Facebook, mail och SMS.

 
Författaren är VD och ledamot av KKrVA

Strategisk symbios

Sammanfattning

Under de senaste tre (3) månaderna förefaller det säkerhetspolitiska läget kraftigt försämrats inom Östersjöregionen, varav det främst har accentuerats under de senaste två (2) till tre (3) veckorna, med diverse uttalanden samt utspel. Den strategiska symbios som råder inom Östersjöregionen, bör särskilt beaktas inom ramen för denna försämring, då ingen står isolerad inför den. Bedömt har Östersjöregionen inträtt en kris fas, utifrån den nu rådande utvecklingen, här bör beaktas att kris ej är synonymt med väpnad konflikt.

Analys

Sveriges Överbefälhavare, General Micael Bydén, påtalade under Almedalsveckan, 2016, vid ett seminiarum anordnat av Totalförsvarets forskningsinstitut (FOI), 05JUL2016, att Försvarsmakten såg Ryssland som det största hotet mot Sverige.1 Detta kom föranleda att det ryska utrikesministeriet vid sin veckovisa presskonferens, 07JUL2016, i hårda ordalag bemötte ÖB uttalande.2 Vad som särskilt bör noteras är att detta berördes som en egen talepunkt under presskonferensen, av dess talesperson, MariaZakharova, vilket ej händer särskilt ofta, avseende Sverige.

Vid den Amerikanska vicepresidentens, Joe Biden, sverigebesök, 25AUG2016, uttalade han i väldigt tydliga ordalag vid en gemensam presskonferens tillsammans med Sveriges statsminister, Stefan Löfven, att svenskt territorium var okränkbart.3 Den Amerikanske vicepresidenten riktade sig explicitgentemot Rysslands President, Vladimir Putin, i sitt uttalande, då det framfördes under presskonferensen. Debatten i Sverige kring detta uttalande har främst fokuserat kring, huruvida det var en informell säkerhetsgaranti eller ej.4 Sverige har, dock som bekant, en historik avseende dolda säkerhetsgarantier med USA, varvid diskussionen i sakfrågan blir förståelig.5

Dryga veckan, 03SEP2016, efter den Amerikanska vicepresidentens utspel, så uppmärksammade Dagens Nyheter, Försvarsmaktens delårsrapport som inlämnades 12AUG2016 till Regeringen. Där Försvarsmakten påtalar att det säkerhetspolitiska läget i Sveriges närområde, dels har förändrats, dels har försämrats under det första halvåret av 2016.6 Sveriges ÖB påtalar även i Dagens Nyheter att det är främst Ryssland som påverkar,7vilket är i linje med ÖB tidigare uttalande, från Almedalsveckan 2016. Det ryska utrikesministeriet kom kort efter, 08SEP2016, Dagens Nyheters artikel, bemöta Överbefälhavarens slutsatser, avseende Rysslands skuld till det försämrade säkerhetsläget, i delårsrapporten som inlämnats till regeringen.8

I sammanhanget bör den Amerikanska Försvarsministerns, Ash Carter, uttalande, 07SEP2016, uppmärksammas, där han varnar Ryssland för att påverka/lägga sig i västliga länders demokratiska processer. Han påtalade även att NATO under en längre tid oroats över att Ryssland blandar sig i andra länders inre angelägenheter.9 Den amerikanska Försvarsministerns uttalande, bli mycket intressant, sett till den svenska säkerhetspolisens, SÄPO, uppgifter från våren 2016. Där de delger att rysk underrättelsetjänst dolt försöker påverka opinionsbildningen på svenskt territorium.10

Man bör notera, att ÖB uttalanden uppmärksammas och bemöts av det ryska utrikesministeriet. Å andra sidan är det deras jobb, men i sammanhanget blir det än mer intressant då den amerikanska vicepresidentens uttalande som explicit, riktades mot Rysslands President och därmed Ryssland, förefaller fått gå förbi utan något bemötande från det ryska utrikesministeriet. Vilket får ses som något anmärkningsvärt, då Ryssland förefaller, ha sådant stort intresse för Sverige.

Å ena sidan det ryska intresset för svensk säkerhetspolitik och å andra sidan det amerikanska intresset av att påtala det svenska territoriets okränkbarhet, får nog ses bottna i avsaknaden av s.k. strategiskt djup, då främst på den västliga sidan inom Östersjöregionen. Detta gör även att hela Östersjöregionen måste ses som ett sammanhängande operationsområde, för samtliga aktörer.11 Således medför det även att t.ex. svenskt territorium måste utnyttjas för att effektivt kunna försvara de baltiska staterna. Detta medför även att för att kunna påverka detta försvar, blir svenskt territorium intressant.

I grunden inget nytt, men ovanstående utspel accentuerar det väldigt tydligt. Därtill som vi kommer se strax i detta inlägg, så förefaller denna ”strategiska symbios” i Östersjöregionen, alltmer, balansera på en skörare och skörare lina.

Den tjeckiska säkerhetstjänstens, Bezpečnostní Informační Služba, årsrapport för 2015 bör i detta sammanhang uppmärksammas, där man tydligt beskriver att Ryssland har skapat strukturer inom Tjeckien som gör att Ryssland, när de så vill, kan destabilisera landet.12 Det bör således ej ses ur perspektivet att Ryssland öppet har åsikter om ett land, utan att man med olika subversiva medel kan agera mot ett land inom dess gränser.

Detta blir synnerligen intressant då man adderar den tjeckiska säkerhetstjänstens uppgifter med de tidigare nämnda uppgifterna från den svenska säkerhetspolisen. Därutöver om man lägger till de med de sedan 2013, kända uppgifterna från säkerhetspolisen, att Ryssland genomför krigsförberedelser mot Sverige.13 Vilket t.ex. subversiva strukturer bör ses som, men det torde även vara en vital del i s.k. icke-linjär krigföring, så uppträder en mycket oroväckande bild.

I detta sammanhang blir Sveriges Televisions uppgifter, mycket intressanta om en övervägd beredskapshöjning hos den svenska Försvarsmakten p.g.a. rysk övningsverksamhet,14 bedömt den genomförda beredskapskontrollen mellan 25-31AUG2016, Polen förefaller även oroats över den ryska övningsverksamheten,15 som nämnts i ett tidigare inlägg. Vad som ej framgår är vilken typ av beredskapshöjning som den svenska Försvarsmakten avsåg, då det finns ett antal steg/varianter att utnyttja. I sammanhanget är det dock underordnat, då det återigen visar på vilken oerhört instabil säkerhetssituation som råder i Östersjöregionen just nu.

Vad som dock blir än mer oroväckande är ÖB beslut, 14SEP2016, om att tidigarelägga den permanenta militära närvaron på Gotland m.h.t. det försämrade omvärldsläget.16 Ett beslut som enligt Sveriges Försvarsminister, Peter Hultqvist, grundas på Rysslands agerande, dels i vårt närområde, dels gentemot Sverige.17 Vilket utifrån det försvarsbeslut som togs, innebär permanent militära närvaro år före utsatt datum, då beslutet stipulerar att det skall ske 2018.18 Således får man se detta beslut som att Sverige rent säkerhetspolitiskt har gått in i en praktisk reaktiv fas. Utifrån det försämrade säkerhetspolitiska läget i vårt närområde.

I sammanhanget är det även värt att notera det förändrade språkbruket. Numera förefaller man se en låg risk för angrepp mot Sverige19 kontra den tidigare bedömning där den ansågs osannolik.20 Huruvida något kan bedömas som osannolikt i säkerhetspolitiska sammanhang kan nog anses vara kontroversiellt, men sett till utnyttjandet av värdeord så förefaller hotbilden ökat i vårt närområde, vilket det av ÖB fattade beslutet om att tidigarelägga den permanenta militära närvaron på Gotland, även kan ses som ett tecken på.

Om vi tänker oss ovanstående exempel som lyfts fram i detta inlägg, som lager, vilket appliceras på varandra så framträder en ur akademisk synpunkt mycket intressant bild, men ur en säkerhetsmässig synpunkt, en väldigt oroväckande bild. Därtill är det under en relativt kort tidsrymd som dessa händelser skett, vilket särskilt bör beaktas.

Inleder vi med det försämrade säkerhetspolitiska läget, som utvecklats under kvartal I-II 2016, som det första lagret, så har ÖB från Almedalen intill inlämnandet av delårsrapporten påtalat detta. Vad som dock uteblir i diskussionen är vilka faktorer som gjort att vi gått från ett försämrat säkerhetspolitiskt läge till ett ytterligare försämrat, då dessa ej nämns i några offentliga uttalanden och inga journalister förefaller ställt den logiska följdfrågan. Oaktat, läget var dåligt under 2015 och det har blivit än sämre under det första halvåret 2016.

Därefter bör den Amerikanska vicepresidentens utspel ses som nästa lager, där blir den logiska slutsatsen utifrån hans ordval, att USA anser att det finns ett hot mot svenskt territorium, där nyckelordet för den slutsatsen får anses vara svenskt territoriums okränkbarhet. Varav detta hot, enligt USA vicepresident, kommer från Ryssland, då vicepresidenten explicit väljer att rikta sig mot Rysslands President, i det uttalandet.

Därefter bör det ryska intresset för ÖB uttalanden, därmed även Sverige, särskiltbeaktas. Då man vid två (2) tillfällen under de senaste tre (3) månaderna valt att bemöta det, varav en gång som en särskild delgivningspunkt vid dess veckovisa presskonferens. Då den svenska Försvarsmakten på intet sätt utgör någon form av hot gentemot Ryssland, så får man förutsätta att det är risken för förändring på något sätt som Ryssland vänder sig emot. Då ÖB redovisning av hur man bedömer läget, till del blir opinionsbildande och till del medvetandegörande.

Slutligen bör, dels övervägandet om beredskapshöjning, dels beslutet om att tidigarelägga den fasta militära närvaron på Gotland, ses ur perspektivet att det säkerhetspolitiska läget har försämrats än mer kontra det som beskrivits i delårsrapporten, då det läget ejframtvingande en tidigareläggning. Således har den säkerhetspolitiska utvecklingen gått från, dåligt via sämre till sämst. Då denna åtgärd bör ses som en gardering eller om man så vill ett agerande för att skapa en form av tröskeleffekt, om än att den styrkemässigt kan te sig liten.

Slutsats

Ovanstående resonemang tyder på att Östersjöregionen under en väldigt kort tidsrymd, de senaste 3 veckorna, hamnat i ett instabilt säkerhetspolitisk läge. Vad som förutom övningsverksamhet, föranlett denna försämring är dock mer oklart, då inga tydliga incidenter eller liknande har rapporterats. Tidigareläggandet av den permanenta militära närvaron med 1½ år på Gotland, som de facto blir en tröskeleffekt, får ses som det tydligaste beviset på detta.

Tidigareläggandet av den permanenta truppnärvaron på Gotland, övervägandet om beredskapshöjning, bör även ses ur perspektivet att vi kan ha inträtt en kris fas, i Östersjöregionen. Kris bör i detta sammanhang ses ur definitionen av ordet och är ej synonymt med någon form av väpnad konflikt, vilket även var något som bedömdes kunna ske i bedömandetför möjliga utvecklingar under 2016 i vårt närområde.

Dock bör det försämrade säkerhetspolitiska läget ej ses isolerat till Sverige, däremot kan det kanske accentueras tydligare här, då huvuddelen av de övriga aktörerna inom Östersjöregionen tillhör NATO, vilket på ett annat sätt kan parera försämringar. Råder det då någon akut krigsrisk? Svaret på den frågan får bli nej, som jag skrev i årsbedömandet för 2016, så kommer spänningarna öka under detta år och dessa kommer vi ta med oss in i 2017.

Have a good one! // Jägarchefen

Källförteckning

Bezpečnostní Informační Služba 1(Engelska)
Dagens Industri 1(Svenska)
Dagens Nyheter 1, 2, 3(Svenska)
Försvarsmakten 1, 2, 3(Svenska)
Helagotland 1(Svenska)
Reuters 1(Engelska)
Regeringen 1, 2(Svenska)
Rysslands utrikesministerium 1(Engelska)
Svenska Dagbladet 1(Svenska)
Sveriges Television 1, 2(Svenska)
TASS 1 (Engelska)
The Washington Post 1(Engelska)

Slutnoter

1Helagotland.se. Ekeroth, Anna. "Rysskräcken finns överallt". 2016. http://www.helagotland.se/samhalle/rysskracken-finns-overallt-12729812.aspx(Hämtad 2016-09-14)
2 The Ministry of Foreign Affairs of the Russian Federation. Briefing by Foreign Ministry Spokesperson Maria Zakharova, Republic of Crimea of the Russian Federation, July 7, 2016. 2016. http://www.mid.ru/en/press_service/spokesman/briefings/-/asset_publisher/D2wHaWMCU6Od/content/id/2348943#7(Hämtad 2016-09-14)
3Dagens Nyheter. Holmström, Mikael. Biden vill att den ryska gasledningen stoppas. 2016. http://www.dn.se/nyheter/sverige/biden-vill-att-den-ryska-gasledningen-stoppas/(Hämtad 2016-09-14)
4Dagens Industri. Tolgfors, Sten. Debatt: USA har inte gett försvarsgarantier. 2016. http://www.di.se/artiklar/2016/9/7/debatt-usa-har-inte-gett-forsvarsgarantier/(Hämtad 2016-09-14)
5Svenska Dagbladet. Holmström, Mikael. USA var redo att ge militärt stöd. 2009. http://www.svd.se/usa-var-redo-att-ge-militart-stod(Hämtad 2016-09-14)
6Försvarsmakten. Försvarsmaktens delårsrapport 2016 inkl. lägesredovisning. Stockholm: Försvarsmakten, 2016. 3.
7Dagens Nyheter. Holmström, Mikael. ”Sveriges säkerhet försämras”. 2016. http://www.dn.se/nyheter/sverige/sveriges-sakerhet-forsamras/(Hämtad 2016-09-14)
8 TASS. Russian Foreign Ministry responds to Swedish general's criticism. 2016. http://tass.com/politics/898754 (Hämtad 2016-09-14)
9 Reuters. Stewart, Phil. U.S. warns Russia against interfering with Western politics. 2016. http://www.reuters.com/article/us-usa-russia-pentagon-idUSKCN11D1Q4(Hämtad 2016-09-14)
10Dagens Nyheter. Holmström, Mikael. Säpo: Ryska agenter motarbetar på svensk mark. 2016. http://www.dn.se/nyheter/sverige/sapo-ryska-agenter-motarbetar-pa-svensk-mark/(Hämtad 2016-09-14)
11Utrikesdepartementet. Säkerhet i en ny tid. SOU 2016:57 : Betänkande från Utredningen om Sveriges försvars- och säkerhetspolitiska samarbeten. Elanders: Stockholm, 2016. 42, 178.
12 Bezpečnostní Informační Služba. Annual report of the security information service for 2015. 2016. http://www.bis.cz/vyrocni-zpravaEN890a.html?ArticleID=1104#_Toc450829586(Hämtad 2016-09-14)
13Sverige radio. Wettre, Karin. Säpo: Rysk aktivitet i Sverige krigsförberedande. 2014. http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=5830857(Hämtad 2016-09-14)
14Sveriges Television. Holm, Kerstin. Lauffs, Tomas. SVT erfar: Försvarsmakten nära höjd beredskap vid rysk militärövning. 2016. http://www.svt.se/nyheter/inrikes/uppgift-forsvarmakten-nara-att-reagera-pa-rysk-militarovning(Hämtad 2016-09-14)
15 The Washington Post. Russia calls snap military drills, raising concern in Poland. 2016. https://www.washingtonpost.com/world/europe/russia-calls-snap-military-drills/2016/08/25/553fe99e-6ac2-11e6-91cb-ecb5418830e9_story.html(Hämtad 2016-09-14)
16Sveriges Television. Holm, Kerstin. SVT Nyheter avslöjar: Fasta förband på Gotland från i dag. 2016. http://www.svt.se/nyheter/inrikes/svt-nyheter-avslojar-fasta-forband-pa-gotland-fran-i-dag(Hämtad 2016-09-14)
17Regeringen. Försvarspolitisk inriktning 2016-2020. 2015. http://www.regeringen.se/regeringens-politik/forsvar/forsvarspolitisk-inriktning-2016-2020/Hämtad (2016-09-14)
18Dagens Nyheter. Holmström, Mikael. Militär närvaro tidigareläggs på Gotland. 2016. http://www.dn.se/nyheter/sverige/militar-narvaro-tidigarelaggs-pa-gotland/(Hämtad 2016-09-14)
19Försvarsmakten. Tidigarelagd etablering på Gotland. 2016. http://www.forsvarsmakten.se/sv/aktuellt/2016/09/tidigarelagd-etablering-pa-gotland/(Hämtad 2016-09-14)

20Försvarsmakten. Gyllensporre, Dennis. Ett militärt angrepp kan aldrig uteslutas, men är alltjämt osannolikt. 2016. https://blogg.forsvarsmakten.se/kommentar/2016/01/26/ett-militart-angrepp-kan-aldrig-uteslutas-men-ar-alltjamt-osannolikt/(Hämtad 2016-09-14)

Korrigering

Någon har säkerligen funderat över varför ett över 5 år gammalt gästinlägg av Peter Neppelberg igår låg högst upp som ett nytt inlägg. Jag justerade igår en felaktig etikett till det inlägget, varvid Blogger tolkade det som ett nytt inlägg och automatiskt tilldelade det gårdagens datum. Jag har nu justerat det manuellt.

Förhoppningsvis kan vi framöver avnjuta ett inlägg från gästskribenten avseende hur det ser ut 5 år efteråt.

Kanonresa till Harstad och Porjus

Vi fick se hur denna tyska 406 mm pjäs från andra världskriget ännu fungerar.

"Adolfkanonen" utanför nordnorska Harstad är en helt intakt tysk 406 mm kanon med en effektiv radie på över fem mil. Det gäller att ha tur - vid tidigare besök har det ej gått att få se den i rörelse. Denna gång fick jag och vännerna från hemvärnet se det gigantiska tornet sidriktas, liksom pjäsens imponerande elevation. Det saknades bara skarp ammunition.

Notera pansarsköldarna i tornkransen, målade i samma färg som tornet.

Här ser man hur sköldarna lyfts upp då tornet närmar sig.

Vi hade även den stora turen att få bli guidade av Harald Isachsen, författaren till den enda boken på svenska om kanonen, alltså Festung Narvik. Inuti kanonens bunkerkomplex hade också en del saker tillkommit, eller så missade jag dem vid mitt förra besök. En höjdare är en allierad agentradio som sannolikt bidrog till att sänka det tyska slagskeppet Tirpitz.

Denna "väskradio" i museibunkern var sannolikt del av operationen som sänkte Tirpitz.

På vägen hem stannade vi till i Porjus, där ett av planen som bombade Tirpitz till stor del ännu återfinns. alltså Lancasterbombaren "Easy Elsie", som jag har bloggat om tidigare. Målet för vår snabbvisit denna gång var dock den gamla kyrkogården, där vi ville se något som ingen av oss sett tidigare, den sovjetiska soldatgrav som för några år sedan fick en mer gedigen sten - fast liksom tidigare utan soldatens namn. Den sovjetiske soldat som flytt från fångenskap i Norge lyckades alltså komma över fjällen men dog av umbäranden på svensk sida innan han kunnat meddela någon sitt namn. Hans kropp fördes av samer till Porjus.

Han lyckades fly från fångenskapen i Norge.

Helt oväntat råkade en av oss upptäcka en gravsten nära den sovjetiske soldatens, över en svensk frivillig i spanska inbördeskriget, Runar Rönnqvist. Mycket lite är känt om denne i de källor jag har - enbart att han tjänstgjorde på den republikanska sidan i Spanien. Varför han avled 1943 är okänt.

"Spanienkämpen" är allt som sägs om Runar Rönnqvists liv. Vem vet mer?

Efter en resa full av angenäma diskussioner om historia kom jag hem till en del post inklusive de två nya böckerna Finsk sisu mot sovjetiskt stål och Pansarjägare till fronten - bägge av Simo Liikanen. Jag var först lite skeptisk till om jag behövde ytterligare två böcker om Finland under andra världskriget men nu kan jag säga att detta är böcker som med rätta fokuserar på en av de mest märkliga aspekterna av Finland 1939-44, nämligen hur det var möjligt att Finland kunde överleva den enorma obalansen i antal stridsvagnar. Förklaringen var inte främst de finska pansartrupperna utan ett effektivt pansarvärn. Kort sagt mycket läsvärda böcker med fotografier som jag huvudsakligen inte har sett tidigare. Berättelserna om enskildas insatser är starka, tänker särskilt på Vilho Rättö...

Gästinlägg: Sekretessgranskning

... har påbörjats av mitt blogginlägg på Strilaren II rörande försvarets interoperabla förmågor L16, Sec Voic, HQII, mm.


Detta meddelade min närmaste chef på LSS mig idag. Vem som anmält är oklart och likaså det bakomliggande syftet.

Jag är inte särskilt orolig eftersom mycket av det jag redovisade står att läsa i olika nationella och internationella tidskrifter, försvarsbloggar samt allmänna handlingar och powerpointbildspel som har beteckningen ÖPPNA, UNCLASSIFIED eller inte åsatts någon sekretess överhuvudtaget.

Inlägget jag skrev skickades även till Försvarsdepartementet, samtliga medlemmar ur Försvarsutskottet och media.

Syftet med inlägget var att reda ut de "begrepp" som används för att beskriva försvarsmaktens förmågor så att de blir "förståligt" även för försvarsdebattörer och politiker.


Enligt mitt sätt att se det är anmälan förmodligen ett utslag av "irritation".

Försvarsmaktsledningen har av tradition haft som ansvar att informera Fö och FU rörande förmågor i våra förband. Under de senaste åren har inte bara "gammelmedia" (TV, radio, press) utan dessutom "moderna media" såsom bloggar, youtube, mail etc blivit ett sätt för försvarsdebattörer och allmänheten att framföra åsikter rörande försvarsutvecklingen.

När inlägg i dessa media dessutom redovisar åsikter som inte är "comme il faut" eller ifrågasätter tex riktigheten i FM uppgifter om "förmågor" så blir risken för intressekonflikt uppenbar.

Förmågor av "teknisk art" finns i bästa fall utvecklade i av regering och riksdag beslutade materielsystem. Steget därifrån till förbandssatta operativa förmågor kan däremot vara stort.

Som exempel:
Att påstå att man har Close Air Support (CAS-) förmåga i JAS 39 är riktigt. JAS kan bära vapen som är lämpliga att användas i nära samverkan med egna markstridsförband för att understödja markstrid.
Men om man inte har flygbaspersonal utbildad för att lagerhålla, hantera, hänga, klargöra och plundra flygplanen på dessa vapen och ammunition är den operativa förmågan minst sagt begränsad.


Om syftet med granskningen av mitt debattinlägg vore att klarlägga riktigheten i mina påståenden och att dessa visar vara sig felaktiga, dvs helst att FM har bättre förmåga än vad jag påstått, vore det glädjande.

Tyvärr upplever jag inte att det verkar vara ambitionen med anmälan.

Peter Neppelberg


Se även Allan Widman

Överprofessionalisering och positionering: Den Ekenbergska ut-redningen om framtidens officersutbildning

Överprofessionalisering: Militärsociologen Morris Janowitz varnade redan 1959 för att om en strävan efter status och titlar blir viktigare än innehåll och funktionalitet kan det leda till en överprofessionalisering av det militära systemet där examina om krigföring blir överordnat officerens faktiska expertis att föra krig. Foto: Niklas Gustafsson, Försvarsmakten/Combat Camera

Överprofessionalisering: Militärsociologen Morris Janowitz varnade redan 1959 för att om en strävan efter status och titlar blir viktigare än innehåll och funktionalitet kan det leda till en överprofessionalisering av det militära systemet där examina om krigföring blir överordnat officerens faktiska expertis att föra krig. Foto: Niklas Gustafsson, Försvarsmakten/Combat Camera

av David Bergman

Strax innan sommaren kom brigadgeneral Roland Ekenbergs utredning ”Framtidens officersutbildning – Förslag till ny officersutbildning i ljuset av officerens förändrade roll”. Rapporten har inte presenterats på någon större bredd och har inte publicerats offentligt, men diskuterades vid Akademiens seminarium under föregående vecka.

Även om titeln antyder att utredningen syftar till en ny officersutbildning innehåller den, med undantag för vissa tankar om olika ingångsvägar till officersyrket, få större nyheter. Tvärtom föreslår utredaren att dagens utbildningsstruktur med samma skolsteg behålls intakt.

Det grundläggande officersprogrammet föreslås lämnas orört, medan vidareutbildningarna till major/örlogskapten och överstelöjtnant/kommendörkapten kvarstår men infogas än mer tydligt i den akademiska strukturen under beteckningen Magister- & Mastersprogrammen HOP 1 samt 2. Utredningen presenterar två mindre varierande alternativ där de antingen skall genomföras direkt efter varandra eller med viss tidsseparation. Den mest märkbara förändringen är att den akademiska ribban för vilka examina som eftersträvas höjs.

Utifrån detta blir två frågor centrala:

Den första frågan rör utbildningarnas innehåll. Även om förmågekrav diskuteras i rapporten hade ett resonemang om innehållet i de föreslagna vidareutbildningarna varit behövligt och att rekommendationer för en specifik examensform hade härletts utifrån dessa. En masterexamen är (förhoppningsvis) självklart inget mål i sig.

Den andra frågan rör vem som skall hålla utbildningarna. Det är glädjande att utredningen berör behovet av disputerade officerare som en förutsättning för att leda utbildning och utveckling. Men att behovet finns är sedan länge fastställt, det är hur detta skall uppnås som kräver en lösning.

Man kan alltid diskutera om officersutbildningen skall vara en högskoleutbildning. Att undervisning har en hög kvalitet och bygger på vetenskaplig grund måste inte betyda att den leder till formella poäng och examina. Men om detta är viljan – och fler än Ekenberg har uttryckt att så är fallet – så kan förhoppningsvis alla vara överens om att utbildningen skall genomföras på bästa sätt och att vi har lärare som är kompetenta för uppgiften.

Redan 1992 sågs officerare med doktorsexamen som en förutsättning för att kunna genomföra en akademisering och en stor satsning gjordes på dåvarande ”ÖB:s doktorandprogram”. Men efter mer än 25 års kostsamma satsningar är endast enstaka individer som genomfört programmet kvar inom Försvarsmakten och det saknas fortfarande konkreta planer för karriärvägar och befattningar för disputerade officerare.  Detta är självklart ett slöseri med både ekonomiska och personella resurser.

Riskerna är uppenbara och ekvationen väldigt enkel. Om vi fortsätter att höja den akademiska ribban för officersutbildningen utan att ha en konkret plan för disputerade officerare att leda denna utveckling kommer beroendet av extern akademisk kompetens fortsatt öka och möjligheten för officerarna att påverka vår egen officersutbildning att minska.

Rapportens tydliga fokus på att behålla nuvarande utbildningsstruktur, men ge den en ökad akademisk status gör att rapporten känns mindre som en utredning för en ”ny officersutbildning” utan mer som ett rättfärdigande för den redan inslagna vägen och som ett positioneringsdokument för Försvarshögskolans roll i det framtida arbetet.

”Är detta nödvändigtvis fel?” kanske någon frågar sig. Inte nödvändigtvis vad gäller vägvalet i sig. En utredare styrs självklart också av det mandat som getts. Men en utredning om ny officersutbildning kan tyckas någon överflödig om inga egentligen nya handlingsalternativ utreds. Att bara bekräfta det som sker hade inte krävt en utredning. Och om den inslagna vägen redan är cementerad torde en diskussion om innehåll, inte examina och formalia, vara mer välbehövlig.

Men det finns en ännu större fara. Den utveckling vi är inne i bygger på professionsteori vilket utredningen även hänvisar till. I dessa teorier utvecklas det särskilda krav på expertis, yrkesetik och kåranda som gör att en profession särskiljer sig över andra yrken. Men redan 1959 varnade den amerikanske militärsociologen Morris Janowitz för risken för militär överprofessionalisering.

En överprofessionalisering uppstår i en yrkeskårs utveckling när en strävan efter status och titlar blir viktigare än innehåll och funktionalitet. Janowitz varnade att en överprofessionalisering kan vara direkt skadlig för den militära professionen om det leder till att avancerade examina om krigföring blir överordnat officerens faktiska expertis att föra krig.

Det finns all anledning att kontinuerligt sträva efter att förbättra officersutbildningen. Få saker kan vara viktigare än de framtida cheferna för våra militära förband. Men oaktat vägval måste vi säkerställa att vi har officerare som driver utvecklingen och att vi aldrig förlorar fokus på förmågan till väpnad strid.

PS: Kalla mig gärna gammaldags, men jag tror att myndigheters språk i allra högsta grad bidrar till den trovärdighet som läsare tillskriver deras budskap. Om det finns klara brister i språket, vad kommunicerar det om innehållet? Mindre stavfel kan självklart slinka igenom i långa dokument, men fragmenterade meningar och brister i syntax måste hanteras innan en rapport publiceras. Att dubbelskrivningen ”krigskrigsförband” återfinns hela 13 gånger på 121 sidor i rapporten är mindre imponerande, särskilt i en rapport som förespråkar högre akademisk nivå.

 
Författaren är Kapten och Försvarsmaktsdoktorand i Psykologi

Östersjön dominerar i ny rapport

Arktis har på senare år fått fler ryska baser och förband.

Rapporten "Säkerhet i ny tid" släpptes igår under stor medial belysning på grund av Natofrågan. Rapporten återger till stor del hur en militär händelseutveckling i Östersjöregionen kan gestalta sig men ägnar mycket lite utrymme åt ett mer nordligt scenario.

På 62 ställen i rapportens text tas Östersjörelaterade saker upp. Barents och Arktis nämns vardera två gånger i brödtexten (plus en not om Barents), Murmansk fyra gånger. Vad gäller olika scenarion som berör svensk säkerhet kan man därför snabbt fastställa att man lagt mycket stor fokus på Östersjön. Även av den 203-sidiga rapportens få stycken om nordliga förhållanden framgår dock att Arktis/Barents/Murmansk är av enorm vikt. Men den vikten avspeglas alltså inte i textens geografiska fokus.

Hur stor del av Sverige räknas som en del av Arktis, militärt sett? Ryska försvarsministeriet har inte öppet definierat var gränsen i Sverige går, utan har bara förkunnat att Sverige utgör en del av Arktis. Men enligt en FOI-analys kan hela Norrland räknas som del av det nya Arktis - se FOI-rapporten "Strategisk utblick 2010: Säkerhetspolitisk nattorientering".

Medlemskap i Nato skulle öka Sveriges säkerhet – kommentar till Bringéus utredning






Ambassadör Bringéus överlämnade idag (fredag 9 september) sin utredning ”Säkerhet i ny tid” till regeringen. http://www.regeringen.se/contentassets/dc054ef38cde47dabf5aadf63dcab469/sou-2016_57.pdf

Utredarens genomgång av de faktorer som påverkar Sveriges säkerhet och stabiliteten i vårt närområde talar tydligt för ett svenskt Natomedlemskap.

Redan i den inledande, mycket läsvärda, säkerhetspolitiska analysen framgår klart att Sveriges säkerhet är intimt knuten till våra grannländers – det som ökar deras säkerhet ökar också Sveriges säkerhet.

Här kan Sverige ge två bidrag:

  • att öka Natos avskräckningsförmåga, främst genom att underlätta för Nato att försvara sina baltiska allierade, men också genom att skapa möjligheter till en samordnad nordisk försvarsplanering,

  • att öka Sveriges nationella försvarsförmåga, d v s att inte utgöra ett militärt svaghetsområde som inbjuder till ett ryskt angrepp i händelse av en konflikt i Baltikum (då med syfte att försvåra Nato-operationer till stöd för Baltikum),


Att ett svensk – finskt samarbete inte utgör ett alternativ till ett inträde i Nato framgår också klart i utredningen. Inte ens en formell militärallians och en gemensam säkerhetspolitik (två osannolika alternativ) skulle eliminera behovet av hjälp i händelse av ett angrepp mot något av länderna.

Ett svenskt (och finskt) Natomedlemskap skulle öka möjligheterna till militär samverkan, inte bara med Finland utan också med övriga nordiska länder.

Eller som utredaren säger om hur våra grannar och partners ser på saken:

 ”Med Sverige som medlem i Nato uppfattas västs förmåga att verka konfliktavhållande i Östersjöregionen öka och riskerna för ett oöverlagt handlande från Rysslands sida minska. En gemensam regional operativ planering skulle kunna genomföras och ett eventuellt gemensamt uppträdande i händelse av en kris inte behöva improviseras”.

Utredaren dödar också ett antal vanligt förekommande argument bland Natomotståndarna:

  • att en Natoanslutning med automatik skulle innebära drastiskt ökade försvarsutgifter,
  • att Nato skulle placera kärnvapen på svenskt territorium,
  • att det skulle minska Sveriges möjligheter att uppträda som medlare i olika konflikter,
  • att ryska eventuella motreaktioner skulle utgöra en allvarlig fara för Sverige.

Utredaren klargör också mycket tydligt att enbart partnerskap med Nato eller bilaterala överenskommelser med enskilda länder är dåliga substitut för ett medlemskap i alliansen.  

Utredarens avslutningsord borde mana till eftertanke:

”Nationella gränser utgör inga skyddsvallar. Det är svårt att föreställa sig att något land i vår del av världen skulle kunna hålla sig utanför en militär konflikt i regionen”

”Den säkerhetspolitiska ledstjärnan måste därför vara att ge det bidrag vi kan till att detta överhuvudtaget inte inträffar”.

Sammantaget går knappast att tolka utredningen på något annat sätt än att ett svenskt Natomedlemskap skulle vara ett centralt, kanske t o m avgörande, bidrag till en sådan konfliktförebyggande säkerhetspolitik.

Avslutningsvis. Det är sällan jag läst ett så entydigt och väl genomarbetat underlag rörande svensk försvars- och säkerhetspolitik.

Var och en som på något vis vill delta i den säkerhetspolitiska debatten har alla skäl att läsa ambassadör Bringéus utredning i sin helhet (en länk finns i inledningen till detta inlägg).



                                                                              *****

Staten skyddar inte sina medborgare!

av Bo Richard Lundgren

Vi har nyligen läst i dagspressen om hur Tysklands befolkning uppmanas att bunkra livsmedel och vatten i händelse av krig. Medborgarna rekommenderas att lägga upp ett individuellt förråd för tio dagar. Vad gäller vatten är beräkningen att förrådet bör innehålla två liter vatten per person och dag.

Bakgrunden är den att den tyska regeringen anser att ”ett angrepp på Tyskland som kräver ett konventionellt försvar är osannolikt, men det är nödvändigt att vara förberedd på en existenshotande utveckling som principiellt inte kan uteslutas.”

Hur ser vi i Sverige på dessa frågor? Som bekant gör den svenska Försvarsberedningen ungefär samma bedömning: ”Ett enskilt militärt angrepp direkt mot Sverige är fortsatt osannolikt under överskådlig tid. Kriser eller incidenter, som även inbegriper militära maktmedel, kan dock också uppstå i vår region, och på längre sikt kan militära angreppshot likväl aldrig uteslutas. Rysslands aggression mot Ukraina innebär att risken för dessa har ökat, även i vårt närområde.”

En fråga man nu måste ställa sig är hur det står till med de svenska medborgarnas individuella beredskap i händelse av krig.  Regeringen har slagit fast att individen har ett primärt ansvar för att skydda sitt liv och sin egendom. Det är först när individen inte klarar detta längre som det kan bli ett åtagande för det allmänna att ingripa. Och från Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, MSB, kommer nu signaler om att man avser att starta en nationell kampanj efter årsskiftet i syfte att lyfta fram individens ansvar. Dock är det svenska perspektivet 72 timmar, dvs. tre dygn, något som också Civilförsvarsförbundet går ut med i sin informationssatsning. Här sägs: ”För att klara de första 72 timmarna utan hjälp vid en krissituation är det viktigt att du själv kan tillgodose de fem grundläggande behoven: mat, vatten, sömn, värme och information.”

Nu inställer sig fråga nummer två. Hur ser den offentliga sektorns förmåga ut att ingripa och hjälpa sina medborgare efter 72 timmar? Denna fråga har studerats inom ramen för KKrVA:s projekt Krigsvetenskap i det 21:a århundradet, KV21. I rapporten ”Vem skyddar civilbefolkningen?” finns svar, och de är inte uppmuntrande. Det är i själva verket en dyster läsning. Här slår man fast att Sverige idag inte kan skydda sin civilbefolkning på ett tillfredsställande sätt om vi utsätts för ett väpnat angrepp. Ett viktigt skäl är att vi inte kan upprätthålla samhällsviktig infrastruktur t.ex. elförsörjningen på ett effektivt sätt och att beredskapen för försörjningen av dricksvatten, livsmedel och läkemedel är oacceptabelt låg.

Regeringens ambition att öka Försvarsmaktens operativa förmåga är hedervärd. Även de aviserade satsningarna på psykologiskt försvar är bra. Men det fattas en viktig pusselbit i total­försvars­ansträng­ningarna, nämligen civilförsvaret, d v s befolkningsskydd och räddningstjänst i krig. Vi behöver, liksom tyskarna, fundera över hur den svenska civilbefolkningen skall skyddas i krig. Ett civilförsvar behöver återuppbyggas. Att skydda sina medborgare är en av statens kärnuppgifter. Hultqvist och Ygeman! Vad väntar ni på?

 
Författaren är tidigare avdelningschef vid Försvarshögskolan och ledamot av KKrVA.