Sökresultat för ”org ny” – Sida 82

Kampen på och om Internet – Hobbes i skuggorna?

Efter förra veckans Uppdrag Granskning om vår kommunikationsspaning, så har debatten kring denna bedarrat en aning. Det har dock inte saknats intressanta artiklar, däribland debattartiklar av Försvarsunderrättelsedomstolens ordförande, Runar Viksten, och lektorn i folkrätt, Dr Mark Klamberg. Det finns en del gemensam mark hos de bägge när det gäller legitimiteten i FRA:s spaning om utrikes […]

Illaluktande upphandling

Skärmdump från FMV hemsida

SvD fortsätter att förtjänstfullt följa den svenska-norska lastbilsanskaffningen, där uppköpsmyndigheterna verkar ha misskött sitt uppdrag så pass att den slutligen utvalda leverantören, MAN, i slutskedet kunde höja sitt bud med 1,5 mdr kr. Ett förfarande den med gott minne känner igen från anskaffningen av helikopter 14 där NH Industries kunde göra samma sak i slutskedet. En faktor som sannolikt bidrog till att endast 18 helikoptrar anskaffades och inte 25 som var tänkt från början.

Allt fler komprometterande fakta framkommer nu rörande lastbilsanskaffning som man väl närmast kan beteckna som en härva. ”Svenska” Scania, som var ett företagen som förlorade upphandlingen var tidigare i veckan starkt kritisk till hur upphandlingen gått till, inte minst att MAN sedan man fått veta att man var ensam kvar ostraffat kunde höja sitt bud och därmed vara dyrare än Scania. Igår kunde dock SvD berätta att Scania nu dragit tillbaka sin överklagan av FMV:s beslut, även fast Förvaltningsrätten gett företaget rätt i sin anmälan. Något som Aktiespararna förklarar med att Scania till 62 % ägs av Volkswagen som även äger MAN till 100 %. Volkswagen gör därmed en mycket större vinst på att MAN säljer lastbilar med högre avkastning till Försvarsmakten än det smärtar att Scania går miste om en stororder.

En av aspekterna som gör affären synnerligen illaluktande är det faktum att en svensk officer med mycket god insyn i upphandling mitt under upphandlingen sökte tjänstledigt från Försvarsmakten och påbörjade sedan en ny anställning hos ett bolag i samma koncern som just MAN.

Vi kan alltså konstatera att Sverige i lastbilsaffären kastar bort 1,5 mdr kr, det vill säga samma summa som en ubåt kostar och dessutom en inte oväsentlig del av den hiskeliga summa som Försvarsmaktens materielanslag är tjockt de kommande tio åren. Vad vi kan vara helt säkra på är att beredande och beslutsfattande personal i detta ärende sitter helt säkert. Tjänstemannaansvaret är ju avskaffat sedan snart 40 år och att tappa bort skattepengar i detta omfång är ointressant jämfört med soldater som skjuter vådaskott eller felaktiga reseräkningar.

En intressant fråga är också vad som gjorde att Försvarsmakten för ett år sedan plötsligt beslutade sig att ändra sin kravspecifikation till ett enklare och billigare fordon. En ändring som dock ej kom att påverka anskaffningen. Vad föranledde ändringen och på vems initativ skedde den?

Kan då Regeringen nu ha fortsatt förtroende för FMV:s generaldirektör Lena Erixon efter att myndigheten nu förlorat 1,5 mdr kr ur försvarsbudgeten utslaget på ett antal år? Regeringen har ju varslat om att järnnypor krävs i materielförsörjningen för att hålla ordning på ekonomin och meddelade i somras att man ser över möjligheten att direktstyra all Försvarsmaktens (ej FMV) materielplanering/anskaffning. Varken anskaffningen av lastbilar eller Archer har heller löpt smärtfritt rörande samarbetet mellan FMV och dess norska motsvarighet FLO.

Regeringen, liksom flera andra försvarspolitiska företrädare, har sedan länge lanserat nordiskt samarbete kring materielanskaffning som en starkt kostnadsbesparande åtgärd, där Archerprojektet alltid framhållits som det goda exemplet där 400 miljoner kr sparats (på vilket sätt och på vad har aldrig deklarerats). Att nu en gemensam lastbilsanskaffning med Norge i syfte att sänka anskaffningskostnaden renderat i en rejäl prishöjning är klart besvärande och kan säkerligen förklara försvarsministerns ovilja att idag kommentera det hela till SvD.

Rekommenderar starkt SvD Näringslivs artikel om hur upphandlingen gick till och vad som skedde vid olika tidpunkter.

Tyvärr genererar nu FMV:s sida felkod 404 (sidan saknas) för flera av artiklarna rörande lastbilsupphandlingen. Dock finns en ny artikel på förstasidan som under rubriken ”Prestanda till rätt kostnad – FMV upphandlar hjulfordon i samarbete med Norge”

SvDN

Mikael Jansson (sd): IO 14 genomförd 2030

Serien med intervjuer av samtliga försvarspolitiska talespersoner fortsätter. Denna gång med Mikael Jansson (sd). Serien avslutas med Vänsterpartiet andra veckan i januari. – Vad är Sverigedemokraternas försvars- och säkerhetspolitik? Den handlar om landets fortlevnad och bestånd. Sverige ska finnas och bestå i framtiden och ha självständighet. Säkerhetspolitik är viktigt, vi har haft ett par världskrig […]

Försvarsmakten kommenterar situationen för Marinen

Försvarsmakten går i dag ut och kommenterar situationen för Marinen genom C LEDS Jan Salestrand, något jag tog upp i senaste blogginlägget. Detta ger en liten strimma ljus i det som annars är att betrakta som ett ”svart hål” för Marinens framtid, i synnerhet när det kommer till fartygsbeståndet.

Jan Salestrand kommenterar situationen så här.

På senare tid har det ställts frågor i såväl riksdagens interpellationsdebatter som på nätet (bland annat på bloggen Skipper) om marina utveckling- och finansieringsfrågor. Det finns därför anledning för Försvarsmakten att kommentera arbetsläget i myndigheten.

Frågan om den marina materielplaneringen är komplex, och innehåller många olika dimensioner. Den är extra komplicerad då flera aspekter i dagsläget faller under såväl försvarssekretess som kommersiell sekretess. Arbetet sker i nära dialog mellan Försvarsmakten, Försvarets materielverk och Regeringskansliet. Inom Försvarsmakten hanteras frågan på högsta nivå och vi följer också den debatt som förs och är medvetna om den oro flera debattörer ger uttryck för.

Av de sekretesskäl som anges ovan har vi inte möjlighet att i dagsläget kommentera den pågående beredningen men inriktningen är att finna en helhetslösning som är genomförbar och optimerad utifrån tid, kostnad och operativ förmåga på kort och på lång sikt.

Jan Salestrand
Chef för ledningsstaben

Att Försvarsmakten inte kan kommentera situationen djupare med hänvisning till sekretess har jag och sannolikt de flesta stor respekt för. Utan att ha tillgång till någon mer information kan man dock lägga ihop 1+1 när det kommer till marina materielfrågor och dra vissa slutsatser vad det hela rör sig om.

Med anledning av detta svar ter sig försvarsminister Karin Enströms ”icke-svar” och rena lögner när det kommer till beslutad numerär ännu märkligare. Varför ger inte Karin Ensröm samma svar i frågan som Försvarsmakten i stället för att ge svar som leder i en helt annan riktning?

Därför är det naturligt att antalet korvetter i insatsorganisationen inte har beslutats av vare sig regeringen eller riksdagen. Antalet kan variera över tiden beroende på Försvarsmaktens ekonomiska förutsättningar….

Jag ställer mig därför fortsatt frågan huruvida regeringen och Försvarsmakten har samma bild av läget med anledning av ovanstående svar från ansvarig minister. Försvarsmakten antyder en orsak medan försvarsministern en annan. Jag tror dessvärre att båda orsakerna är brickor i spelet vilket gör situationen än mer bekymmersam!

Jag hoppas att Försvarsmakten fortsätter att informera när läget börjar klarna och när sakfrågorna som i dag omfattas av sekretess så småningom kan förklaras. Det finns nämligen oerhört många inom Marinen som börjar tappa tron på systemet och enbart ser en Marin som nu kommer att reduceras kraftfullt samtidigt som inga ny fartyg ser ut att bli verklighet.

För personalens skull måste både regeringen och Försvarsmakten lägga korten på bordet så snart det är möjligt!

Kommande luftlandsättning i Arktis

Så här såg det nyligen ut i centrala Ryssland.

För några månader sedan genomförde Ryssland för första gången på många år en luftlandsättning nära norska gränsen. Men det var barmark då. Nu aviseras en rysk luftlandsättning i Arktis i mars 2014.

Om den kommande luftlandsättningen kommer att genomföras lika nära Norge som den förra framgår inte av nyheten. Enligt RBTH har Ryssland i år inlett återställandet av sju militära flygfält i norr som inte har använts sedan sovjetisk tid. Därtill skall de närmaste dagarna kontrakt färdigställas för att ytterligare två flygfält skall återupplivas.

UPPDATERING 14:55: Tack för din kommentar nedan, Jan-Olov. Luftlandsättningen under 2009 års Zapad, som jag glömt bort eller missat (länkar?), var dock i likhet med årets inte en vinterövning. Därtill verkar nästa års omfatta fler soldater, tolkar jag det som.

The Silent Professionals

Efter varit kraftigt upptagen med ordinarie tjänstgöring de senaste veckorna så kommer här ett reflektionsinlägg kring den FRA debatt som uppstått i kölvattnet av Edward Snowdens läckta dokument som Uppdrag Granskning har fått tagit del av och som Svensk riksmedia har skrivit om under de senaste dagarna.

Att Sverige är ett av de ledande länderna i världen kring signalspaning är ett känt faktum sedan 1940-talet. Denna position stärktes under hela Kalla Kriget dels genom framgångar som FRA gjorde dels genom vår geografiska placering mot Sovjetunionen. Det underrättelsesamarbete som Uppdrag Granskning refererar till grundlades redan under 1950-talet något som belysts många gångar i Svensk litteratur, likväl har det fortsatt till dags datum, något som även Uppdrag Granskning visar på.

Således kombinationen att Sverige var/är oerhört duktig på signalspaning och att kunna inhämta värdefull information genom detta samt vår geografiska placering gjorde/gör att vi har en tydlig särställning inom det västliga underrättelsesamarbetet. Men själva grundbulten i hela diskussionen bör vara, varför har vi underrättelseförmågor och vad syftar de till, då faller vissa bitar av den senaste veckans rapportering kring främst FRA verksamhet bättre på plats och den ter sig inte för en utomstående som något främmande och skrämmande.

All form av underrättelsetjänst handlar om informationsinhämtning för att sedan kunna bearbeta information och därmed dra slutsatser av den dvs ta fram en produkt vilket är en underrättelse, vanligtvis bygger det i viss mån på någon form av bedömning dvs en analytisk gissning för man har aldrig hela bilden klar för sig. Arbetsgången är mångt och mycket liknade den jag själv tillämpar på de inlägg jag skriver här på bloggen.

Informationen kan inhämtas på ett flertal olika sätt t ex enbart genom öppna källor vilket är det vi försvarsbloggare använder oss av, nackdelen med sådan inhämtning är att vanligtvis får man ej tillgång till sekretessbelagd information varvid det kan vara svårt att dra några långtgående slutsatser framför allt långt fram i tiden. Ett annat sätt är att genomföra personbaserad inhämtning dvs man övertalar någon att överlämna hemlig information till en, eller en individ kommer med hemlig information till en. Ett annat sätt är att genomföra signalspaning och sedan, vanligtvis försöka dekryptera den inhämtade informationen antingen från etern eller från t ex fiberkabel.

Således ser man till informationsinhämtningen så syftar den ytterst till att tillförskansa sig ett övertag gentemot en annan. Vanligtvis involverar det att man får tillgång till hemlig information som en annan nation ej vill att man skall ha antingen genom t ex dekryptering eller genom överlämning av information. Att nu dekryptera information som en nation sänt i etern eller en källa överlämnat gör ju ej Sverige skyldig till någon form av lagbrott, källan har ju av sin egen fria vilja överlämnat information eller radiosignalen har kunnat tas in över t ex internationellt vatten.

Dock kan det ju vara så att den information man erhållit ställer följd frågor eller ett ökat informationsbehov varvid mer aktiva åtgärder krävs för att inhämta information, därav finns Försvarsunderrättelsedomstolen och för att citera Runar Viksten ”Allt vad FRA gör i signalspaningsväg kräver domstolens tillstånd. Det FRA gör med stöd av ett inhämtat tillstånd är inte olovligt och kan följaktligen inte innebära brottet dataintrång.” avseende sk aktiv signalspaning. Själva grundbulten i informationsinhämtning och bearbetning av information är att vi skall ha ett övertag och därmed kunna anpassa vår utrikes-, försvars- och säkerhetspolitik utifrån rådande omgivning. Detta kan kräva att man måste vidta mer aktiva åtgärder för att säkerställa detta, i visas ögon kan säkert detta te sig omoraliskt men så är verkligheten, att Sverige skulle vara ensam om att göra detta är naivt att tro, alla gör det, det handlar om att värna sina medborgare och sin nations väl. För att granska den genomförda verksamheten finns Statens inspektion för försvarsunderrättelseverksamheten (SIUN).

Således kan man ställas inför att vara tvungen att genomföra omoraliska handlingar för att värna om helheten. Likväl som att en soldat i Afghanistan kan vara tvungen att nyttja våld för att genomdriva en handling bör man se möjligheten att en operatör vid FRA genomför intrång för att tillförskansa information som krävs för att värna Sveriges intressen ur ett utrikes-, försvars- och säkerhetspolitiskt sammanhang.

Om nu så är fallet att intrång genomförs, genomför då FRA detta helt och hållet på eget bevåg? Nej, alla former information som inhämtas oaktat inom vilken arena det än må vara har en beställning, ett s k informationsbehov har uppstått hos t ex Försvarsmakten. Valet av metod för inhämtning måste dock vara proportionerligt med behovet. Således t ex om det är av synnerligen vikt för Sverige att man har en specifik information kan man tänkas gå väldigt långt för att tillförskansa sig denna. Här vägs både metoden för inhämtning in men även de risker detta medför, för all form av mer aktiv informationsinhämtning innebär risker för avslöjanden och om man är beredd att betala ”priset” för dessa risker.

Är det då något fel i detta? Här ligger vår egen moral och etik som en grundplatta, jag ser inget fel i detta, men så har jag aktivt valt att jobba inom Försvarsmakten dels för att värna om vår egen demokrati dels för att värna om andras liv och väl t ex vid internationella insatser. Är det så att denna information gör att Sverige som nation och dess medborgare får en tryggare tillvaro ser jag helt och hållet att det är värt det.

Att illegalt ta sig in i en dator för att inhämta information bör inte ses konstigare än de s k ”resenärer” vi skickade ut under hela kalla kriget bakom järnridån med specifika frågor som krävde svar som man inte kunde få på annat sätt än att aktivt inhämta information. Det vill säga fysiskt titta på platsen och dokumentera denna, eller inköpen av Sovjetisk materiel som såldes på den svarta marknaden under slutet av det kalla kriget för att kunna bedöma förmågan hos denna.

Sen om Uppdrag Gransknings uppgifter stämmer att Sverige och FRA har fått tillgång till verktyg som NSA använder för informationsinhämtning så ser jag heller inte detta som konstigt. Det skall jämföras med att Sverige fick tillgång till SOSUS system under 1980-talet då kallat i svenska handlingar System-4 och Ålandsspärren, för att kunna följa ubåtsrörelser i Östersjön. Vilket var ett av de mest tekniskt hemliga system som USA förfogade över då. Detta handlar ytterst om vår geografiska placering främst gentemot Ryssland vilket effektivt möjliggör för oss att inhämta information rörande dess förehavanden. Således inte att övervaka Sveriges medborgare och dess förehavanden i antingen etern eller på internet.

Sen återstår ju frågan hur FRA väljer att använda verktygen som upplåtits till dem. Därav finns Försvarsunderrättelsedomstolen samt SIUN för att övervaka att det sker enligt de gällande lagar och förordningar som reglerar verksamheten.

Sen att inhämtning genomförs mot civila företag är rätt naturligt det fyller ett syfte för att forma vår säkerhetspolitik. Anledningen är enkel det handlar om att kunna upprätta en normalbild. Normalbilden handlar om att se förändringar som kan tyda på att ett angrepp är förstående dvs köps stora mängder av en viss materiel in, ändras tågtrafik osv. Det kan även syfte till att se om en förmågeskiftning genomförs dvs fokuserar man på något specifikt hos sina väpnade styrkor. Det handlar således inte om att dra ekonomisk vinning utan att följa trenderna och därmed även forma vår egen säkerhetspolitik. Likväl som att det kan handla om att få tillgång till information som ger en ett tekniskt övertag mot vapensystem, för man skall ha klart för sig att det är just civila företag som producerar försvarsmateriel.

Således jag har fullt förtroende för vad våra underrättelseorgan genomför och att det faller inom råmärkena för vad som är moraliskt försvarbart i vår demokrati. De finns till för att vara ett känselspröt så att vi aktivt skall kunna anpassa vår egen försvars-, utrikes- och säkerhetspolitik gentemot vår omvärld. Vad som är synd är att dessa organ är ”The Silent Professionals” dvs de arbetar i skymundan hela tiden och kan aldrig få beröm offentligt för dess verksamhet, vanligtvis när den uppmärksammas är det operationer som gått felaktigt. Vi bör vara stolta över FRA bedrifter för det är de facto en av de viktigaste känselspröten vi har för att kunna anpassa vår beredskap och utveckling på sikt.

Have a good one! // Jägarchefen

Källor

Svenska Dagbladet 1, 2, 3, 4

SIUN 1

Undom 1

Den Dolda Alliansen, Mikael Holmström

Försvarsmakten skändar död stridsflygare, uppdaterad

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article18000947.ab Aftonbladet och expressen kan idag meddela att ett flygplan av typ S6 återfunnits i Vättern invid Karlsborg och piloten ligger kvar i vraket. Händelsen inträffade 1937. (följ länken ovan). Försvarsmakten har beslutat att inte bärga med anledning av att den döde flygaren förmodligen inte har några släktingar i livet. Försvarsmakten anser att griftefrid ska gälla vid platsen. Att det finns efterlevande kolleger tar man således ingen hänsyn till. Det är både oetiskt och skamligt att inte låta den döde begravas i vigd jord. Flygvapnet och dess chefer har under många år vårdat minnet av sina i flygtjänsten omkomna kamrater. Har svårt att föreställa mig att nuvarande Flygvapenchefen tillika Flygvapeninspektör kan vara nöjd med detta. Uppdaterad 131214 Det har nu visat sig att det finns släktingar till den den aktuelle piloten Stig Carlsson. Det tog Aftonbladet mindre än en dag att leta fram och intervjua vederbörande. FM ”stora ansträngningar men inte lyckats hitta anhöriga” är inte trovärdigt, förmodligen har man inte gjort någonting. Aktuell släkting anger i intervjun att piloten bör bärgas i begravas i Göteborg bland övriga avlidna släktingar. FM lär nog titta över detta igen och ompröva sitt beslut.

Moderaterna reducerar marinens fartygsbestånd på egen hand?

Det går inte att tolka dagens interpellationsdebatt i riksdagen mellan försvarsminister Karin Enström (m) och ledamoten i försvarsutskottet Peter Jeppsson (s) på annat sätt än att Moderaterna på egen hand, helt utan riksdagens beslut, i praktiken kommer att reducera marinens bestånd av kvalificerade ytstridsfartyg till att endast omfatta fem stycken Visbykorvetter. Man gör det inte aktivt, utan istället genom att inte fatta de nödvändiga beslut som Försvarsmakten tvingats att anhålla om hos regeringen. Om detta realiseras är det ett enormt bakslag för vår försvarsförmåga, vår möjlighet att upprätthålla territoriell integritet och inte minst för marinens personal!

På Peter Jeppssons interpellationsfråga svarar försvarsministern följande (min fetstil).

Peter Jeppsson har frågat mig när beslut från regeringen avseende HMS Gävle och HMS Sundsvall kommer samt när beslut från regeringen avseende HMS Göteborg och HMS Kalmar kommer.

I bakgrunden finns Försvarsmaktens hemställan till regeringen om att få bygga om korvetterna Göteborg och Kalmar till vedettbåtar samt att få genomföra en generalöversyn och modifiering av korvetterna Gävle och Sundsvall. Framställningarna i dessa ärenden inkom till Regeringskansliet i mars i år.

Den 30 oktober och den 13 november i år besvarade jag likartade frågor från Peter Jeppsson angående marinens personal- och rustningsplan (riksdagsfråga 2013/14:78) respektive modifiering av korvetterna HMS Gävle och HMS Sundsvall (riksdagsfråga 2013/14:100). Den 4 december besvarade jag ännu en likartad fråga från Åsa Lindestam angående behoven av nyanskaffning och vidmakthållande av försvarsmateriel (riksdagsfråga 2013/14:153).

Omsättningen av Försvarsmaktens materiel sker fortlöpande. Över tiden förändras därför den materiel som tillsammans med utbildad och övad personal utgör grundförutsättningen för effektiva förband. Därför är det naturligt att antalet korvetter i insatsorganisationen inte har beslutats av vare sig regeringen eller riksdagen. Antalet kan variera över tiden beroende på Försvarsmaktens ekonomiska förutsättningar och vilka resurser som krävs för att tillgodose de sammantagna operativa behoven.

I år och under nästa år levereras de fem beställda korvetterna av Visbyklass i version 5 med bland annat sjömålsrobot. Det innebär att marinstridskrafternas förmåga till ytstrid nu ökar. Efter Visbykorvetternas leverans 2014 kommer Försvarsmakten ha fler kvalificerade fartyg i drift än idag. Det, i kombination med fartygens ökade kapacitet jämfört med sina föregångare, ger sammantaget förutsättningar för en stärkt operativ förmåga.

När regeringen har att ta ställning till Försvarsmaktens förslag till materielinvesteringar ska behövliga upplysningar och yttranden inhämtas. Regeringen svarar inför riksdagen i enlighet med regeringsformens beredningskrav. Först när förutsättningarna för ett beslut är uppfyllda fattar regeringen beslut.För att långsiktigt åstadkomma en mer ändamålsenlig ordning för styrningen av Försvarsmaktens materielinvesteringar har regeringen tillsatt en särskild utredare med uppdraget att lämna förslag till förändringar av processen för hur regeringen styr investeringar i försvarsmateriel (dir. 2013:52).

I försvarsministern interpellationssvar finns en mängd felaktiga påståenden och ett budskap som inte uttalas i klartext, men som kan utläsas mellan raderna.

För det första hävdar försvarsminister Karin Enström ånyo att riksdagen inte har beslutat om numerären sju korvetter! Då är det åter igen tvunget att påminna försvarsministern och övriga intressenter om riksdagsbeslutet från den 16 juni 2009. Då fattade riksdagen beslutet rörande betänkandet ”2008/09:FöU10 försvarets inriktning”. När riksdagen efter att beslutet är fattat så sammanfattar man beslutet så så här på riksdagens webbsida (ett utdrag).

Försvarets nya inriktning (FöU10)
Riksdagen sa ja till regeringens förslag om försvarets nya inriktning.

Konkret kommer denna nya inriktning att på sikt innebära det här.

Det blir sju korvetter, varav fem av Visbyklass, och antalet ubåtar i insatsorganisationen bibehålls.

Karin Enström anser i nu efterhand att ”antalet kan variera över tiden beroende på Försvarsmaktens ekonomiska förutsättningar”. Moderaterna anser således att ett enskilt riksdagsparti, i egenskap av att man styr över försvarsdepartementet – på eget bevåg – utan riksdagens medgivande – kan reducera antalet ytstridsfartyg jämfört med vad som beslutats i riksdagen. Därmed sätter den moderatledda regeringen våra möjligheter att upprätthålla den territoriella integriteten, och reducera försvarsförmågan på spel. Man kan nämligen inte genomföra kvalificerade övningar i tillräcklig omfattning om man med samma fem visbykorvetter som ska försvara Sverige och vår sjöfart samtidigt ska utgöra sjöbevakningsfartyg.

Det är mycket skrämmande att se och höra denna totala nonchalans mot det politiska systemet, mot övriga regeringspartier, mot ÖB:s och Försvarsmaktens budskap i tal och skrift som ex. PerP och inte minst mot svenska folket och vår säkerhet!

Inte nog med detta. Vi får ännu en gång ett kvitto på att våra politiker, i det här fallet försvarsministern är felinformerad i mycket viktiga frågor! Här måste högre chefer inom Försvarsmakten ta sitt ansvar och tala klarspråk utan omskrivningar av verkligheten när politiker besöker förbanden och när Försvarsmaktens högsta ledning informerar försvarsdepartementet.

Vem har informerat ministern om att försvarsförmågan ökar med införandet av visbykorvetter jämfört med övriga korvetter? Dessa fartyg har samma beväpning med gamla robotar och torpeder och i stort sett samma sensorer som övriga fartyg om än i något modernare tappning. Men att därifrån ta steget att påstå att ”förmågan till ytstrid nu ökar” är oerhört magstarkt!

Inte blir det bättre av att ministern tillägger att ”fartygens ökade kapacitet jämfört med sina föregångare, ger sammantaget förutsättningar för en stärkt operativ förmåga”.

När försvarsminister Enström sedan avslutar med påståendet om att ”efter Visbykorvetternas leverans 2014 kommer Försvarsmakten ha fler kvalificerade fartyg i drift än idag” så tar lögnen överhand, för inte ens de mest skönmålande cheferna inom Försvarsmakten kan ha påstått något sådant?

Peter Jeppson i sin tur konstaterade mycket riktigt att de uteblivna besluten i ärendet ”drastiskt kommer att försämra vår försvarsförmåga”. Han poängterade i sammanhanget även genomförandegruppens beslut från 2008 som innebar att ej bestycka dessa visbykorvetter med luftvärnsrobotar. Han konstaterar även att fortsatta icke-beslut i ärendet kommer att öka kostnaderna för dessa åtgärder.

Peter Jeppson vädjade även till ministern att om hon inte ville ge ett konket svar på frågan, att hon åtminstone borde ge alla försvarsanställda som lever i stor ovisshet ett konkret svar på frågan!

Enströms fortsatta icke-svar mynnade i stället ut i att beskriva alla satsningar regeringen gjort på Marinen genom att man tagit beslut om underhåll/modifiering av befinliga stridsbåtar, röjdykarfartyg samt att man utökat ramen för nytt signalspaningsfartyg.

Inte någon gång under debatten, när Peter Jeppsson mycket konkret framförde sin farhåga att han inte kan tolka försvarsministerns budskap på annat sätt än att hon är nöjd med att Marinen inom bara något år endast kommer att bestå fem ytstridsfartyg!

Jag gör ingen annan tolkning än vad Jeppsson gör. Regeringen avser EJ att ta något beslut i frågan inom en nära framtid, och jag är högst tveksam, med anledning av ministerns hänvisning till den (helt felaktiga bild) hon erhållit rörande Visbykorvetternas förmågor samt det faktum att hon fortfarande hävdar att det inte finns ett riksdagsbeslut om sju korvetter i insatsorganisationen.

Detta sammantaget ger en mycket tydlig bild som säger att något beslut om de fartyg som Marinen förväntar beslut om inte kommer att komma!

Det är nu hög tid att fler vaknar till liv och tar debatten. Det kan inte vara upp till en politiker och en försvarsbloggare att driva denna för marinen och för vårt nationella säkerhet mycket viktiga fråga!

Varför engagerar sig inte Folkpartiets Allan Widman och Kistdemokraternas Mikael Oscarsson? Båda två försvarspolitiker i regeringspartier som uttalat att man inte är nöjd med rådande låga nivå? Varför tar man inte den här debatten när Moderaterna genom dina icke-beslut kommer att reducera försvarsförmågan ytterligare? Varför är det knäpptyst från Moderaternas Annicka Engblom som annars alltid hävdat att hon värnar om Marinen? Där är det fortsatt knäpptyst så länge det inte handlar om musikkåren – något som är beklämmande och tarvar på trovärdigheten! Varför tar inte Sverigedemokraternas Mikael Jansson upp en högaktuell fråga som denna istället för att prata om att återupprätta kustartilleriregementen?

Var är officersförbundet, som annars brukar vara duktiga på att bevaka viktiga frågor? Nu handlar det om Marinens framtid, och personalens tro på framtiden. Ta upp ämnet till debatt!

Varför tar inte media upp detta? Mikael Holmström (SvD) och Ewa Stenberg (DN) tillsammans med andra försvars- och säkerhetspolitiska reportrar borde rimligtvis bevaka ämnet. De enda som skrivit om det är Blekinge Läns Tidning. Fler borde göra samma sak, för utan debatt om detta så kommer regeringens nonchalans fortsätta, och snart står vi med en marin knappt värd namnet.

Sist men inte minst. Det är nu hög tid att försvarsmaktens högre chefer tar bladet från munnen och förklarar för regeringen vad avsaknad av dessa viktiga beslut kommer att innebära för vår försvarsförmåga. Inte minst för att visa för personalen att man tar frågan på största allvar.

Marinens nuvarande bestånd av ytfartyg för kvalificerad strid och havsövervakning omfattar idag sex bevakningsbåtar, en vedettbåt, två korvetter av göteborgsklass, två korvetter av stockholmsklass samt de två levererade visbykorvetter. Att genom icke-beslut stryka allt och endast behålla fem visbykorvetter är en reducering av ytfartygsflottan på drygt 60 procent! Detta skulle då blir en större reducering än FB-04. Är detta Moderaternas försvarspolitik?

Bloggar: Wiseman, Cornucopia, Wiseman

Se hela interpellationsdebatten mellan Försvarsminister Karin Enström och Peter Jeppsson här nedan. Hela debatten är ca 28 minuter lång men bör ses i sin helhet. Suzanne Svensson (s) deltar i debatten mellan 07.20 och 11.20 ett debattinlägg som tyvärr inte håller sig till sakfrågan varför den delen kan utelämnas.

60 år av felaktiga slutsatser formar svensk säkerhetspolitik? (uppdatering 9/12 19.05)

Svensk JAS 39 under incidentuppdrag mot ryskt signalspaningsflygplan IL-20 Coot-A.

Bild via Observationsplatsen och franska flygvapnet

SVT fortsätter sin publicering av uppgifter från Snowden-arkiven rörande Sveriges samarbete med USA och även Storbritannien inom signalspaning. För de flesta borde detta komma som en icke-nyhet och vi får dagligen skåda nya journalistiska lågvattenmärken i jakten på sensationsrubriker. Sorgligast hittills är förmodligen avslöjandet av Marinens ”hemliga fartyg” i en landsortstidning. Det är nog ytterst få Karlskronabor som inte sett HMS Orion eller vetat om att det är ett signalspaningsfartyg.

Nåväl. Samarbetet med väst torde även detta vara väl känt och det enda som har hänt nu är att SVT publicerat amerikanska dokument som bekräftar just detta samarbete som ju de facto redan är känt.

Det kan heller inte komma som en överraskning att stora delar av FRA:s inhämtning är riktad mot Ryssland som trots allt är den dimensionerande säkerhetspolitiska faktorn i vårt närområde, precis som dess föregångare Sovjetunionen tidigare var. Så som ofta påpekat i andra blogginlägg förande de mer fysiska dimensionerna av försvars- och säkerhetspolitik, så utgjorde Sverige halva den europeiska fronten mellan NATO och Warzawapakten och den situationen består än idag men i andra dimensioner. Under detta Kalla Kriget hade Sverige första parkett för att bedriva signalunderrättelsetjänst in i Sovjetunionen och de intressanta yttersta försvarslinjerna som låg i Baltikum som var högt prioriterat såsom utgörande den yttre ringen av Moskvas försvar. Då liksom idag utgjorde dessutom Östersjön prov- och försöksområde för den ryska marinen.

Vad ska vi ha FRA till om myndigheten inte ska spana på Ryssland, den ryska makteliten och aktörer i Ryssland som utgör fundamentala beståndsdelar i den ryska utrikes-, säkerhets- och försvarspolitiska utvecklingen? God kännedom om detta är grunden för att kunna anpassa svensk försvars- och säkerhetspolitik. Otaliga är de exempel på hur information från just FRA kunnat användas av Regeringen för att styra händelseutvecklingen på ett för Sverige gynnsamt sätt eller användas som förvarning. Ett exempel som nämnts i media idag är Georgienkriget, men andra exempel är frihetskampen i Baltikum, U 137-incidenten, haveriet med en rysk Su-15 i Östersjön vid manövrering mot en spaningsviggen och en rad andra större internationella händelser. Både kända som en rad okända. Information från FRA är också en vital komponent för att bekräfta riktigheten i annan underrättelseinformation som inhämtats via andra kanaler.

Sensationshysterin i media underblåses även då Försvarsmakten håller locket på vad avser rysk signalspaningsverksamhet mot Sverige. Bilden allmänheten får i media blir då (något förenklat) att Sverige spanar på Ryssland för att gå USA:s intressen, även om det i realiteten ser ut på ett helt annat sätt. Det har förekommit ett fåtal tillfällen då media fått intervjuer med företrädare från MUST eller SÄPO som valt att berätta om underrättelseverksamhet mot Sverige. Ett exempel är denna intervju med dåvarande MUST-chefen som berättar om ökad signalspaning mot Sverige.

Den som överraskas av de senast framkomna uppgifterna om att FRA kunnat samarbeta med USA och andra västländer i NATO under mycket lång tid, bör läsa in sig mer på ämnet och vad som redan är känt. En utmärkt start är SvD-journalisten Mikael Holmströms bok Den dolda alliansen, där ämnet ingående avhandlas liksom övriga förbindelser mellan Sverige och NATO under det Kalla kriget.

Den upprördhet som många media idag verkar eftersträva att åstadkomma är beklagansvärt nog baserad på 60 år av politiskt hemlighetsmakeri och falskspel. Det tog inte många år efter andra världskriget innan ett fåtal ledande socialdemokratiska politiker i partiets absoluta kärna valde att fortsätta och utveckla det mycket täta samarbete med USA och Storbritannien som Sverige haft under andra världskriget. Utåt skulle det i 50 år anspelas på att neutraliteten var det som räddat oss under kriget och det som skulle hålla oss överlevande i händelse av ett tredje världskrig mellan väst och öst och där alliansfriheten var en central del. I själva verket hade Sverige ett mycket tätt samarbete västerut, men endast känt och underhållet av ett ytterst litet fåtal politiker och än färre militärer där inte ens alla överbefälhavare var invigda i situationen.

För de ursprungliga initiativtagarna inom socialdemokratin med Tage Erlander i spetsen var detta ett naturligt resonemang baserat på erfarenheterna från kriget, men även realpolitiska förutsättningar såsom att ett öppet svenskt samarbete med NATO eller till och med NATO-medlemskap skulle kunna medföra att Sovjetunionen såg sig tvingat att gå in i Finland på samma sätt som man senare gjorde i Ungern och Tjeckoslovakien och integrera landet i Warzawapakten. En utveckling som varken Sverige eller USA ville se.

Svårigheterna kom dock med generationsskiftet i socialdemokratin. Lika självklar som livlinan västerut var för Erlander med flera, lika främmande skulle tanken på ett samarbete vara för de socialdemokrater som dominerade partiet under senare av kalla kriget, vilket inte är så konstigt. När förberedelserna och samarbetet västerut intensifierades, ökade också den svenska officiella retoriken kring alliansfriheten och neutraliteten som under det kalla krigets andra halva kom att vara en lika central del av socialdemokratin som lika lön för lika arbete. Samarbetet var så pass hemligt att när Palme förlorade valet 1976 informerades aldrig någon av de två följande borgerliga regeringarna om samarbetet, vilket torde ha inverkat menligt på möjligheterna att agera snabbt i händelse av krig. Sådan information i de borgerligas händer hade naturligtvis kunnat innebära politiskt självmord för socialdemokratin, men även ett markant ökat stöd för Vänsterpartiet Kommunisterna.

Det förefaller därmed inte så konstigt att många av dagens moderna socialdemokrater som ”gick med i Olof Palme” (Mona Sahlin) och även yngre förmågor som uppfostrats med retorik om alliansfrihet som neutralitet allt sedan barnsben, även kommit att se den som en verklighet.

Slutsatsen inom det svenska samhället har därmed blivit att den alliansfria och neutrala politiken var framgångsrik och det som höll Sverige skyddat. Frågan är dock om man därmed inte bedrar sig själv av ren okunskap eftersom det i realiteten förhöll sig på helt annat sätt, känt av både Väst och Sovjetunionen.

Av den anledningen är just citatet från SVT:s dokument så intressant: “The relationship with Sweden is protected at the TOP SECRET level because of that nation’s political neutrality”.

Ett nytt försvarsbeslut står för dörren. För svensk säkerhetspolitiks bästa är det mycket hög tid att Socialdemokraterna nu slutligen tar tag i sin historia och kommer med en vitbok över partiets säkerhetspolitiska förbindelser västerut kontra den falska retorik som format två generationer av socialdemokratiska politiker. Tiden rinner snabbt ut. Snart är alla nu levande personer som hade insyn borta. Utan tvivel finns det många socialdemokraterna som hoppas på den utvägen då det minst smärtsamma för partiet och egna intressen vore om fasaden fortsatt kunde upprätthållas.

Läs gärna denna artikel av Robert Dalsjö som forskat på den svenska livlinan västerut och de dåvarande socialdemokratiska regeringarnas förhållningssätt

Media: DN, 2, 3, 4, 5, 6, SvD, 2, 3, 4, Aft, 2, 3, SR, GP, BLT, 2, 3

Läs även Oscar Jonsson om FRA och sensationslystna media

Uppdatering 9/12 19.05: Marita Ulvskog, som ju kan räknas in i den generation socialdemokrater som vuxit upp i den offentliga bilden av socialdemokratin som den svenska neutralitetens försvarare, uttrycker sig något märkligt i en intervju med Aftonbladet idag om just neutralitet. Glädjande nog har Försvarsmaktens Informationsdirektör Erik Lagersten kommenterat detta på ett mycket bra sätt på Försvarsmakten Kommenterar. Aftonbladets artikel är annars läsvärd med tanke på tidigare försvarsministern Björn von Sydows kommentarer.

Uppdatering 12/12: Mycket läsvärd debattartikel i SvD av ordföranden i Försvarsunderrättelsedomstolen apropå den senaste veckan rapportering om FRA.

Ett knakande nordiskt samarbete (uppdaterat 10/12 07.00)

”Två länder men ett artillerisystem” är en vision som nu fallit.

Foto Försvarsmakten

Samma vecka som världens artillerister firar sitt skyddshelgon Sankta Barbara, väljer Norge att meddela att man avbeställer samtliga sina 24 Archer haubitsar från Sverige. Archer har gång efter annan framhållits av svenska försvarspolitiker som det goda exemplet på vinsterna med det nordiska försvarsmaterielsamarbetet, men nu står Sverige som ensam brukare av systemet, mycket svårt försenat delvis till följd av norska krav. Därtill ska läggas att Sverige som motköp tvingats köpa den fjärrstyrda vapenstationen Protector för ca 1,2 mdr kr att montera på såväl Archer som personterrängbilar och framförallt den nya pansarterrängbilen. Förlorare på den affären var Saab som lyckats sälja sin motsvarighet till Finland.

Archerproduktionen omfattar 48 st system där grunden utgörs av lika många (samtliga) svenska haubits 77B där dessa tagits ur organisationen och lämnats till industrin för ombyggnation. En process som gjort att Sverige fram till i höst stått helt utan artilleri till dess de fyra första levererades. Så går det när industrins intressen tillåts vara överordnade försvarsförmågan.

Nu ska ytterligare 20 Archer levereras till Försvarsmakten under kommande år, varvid det svenska försvaret slutligen kommer att disponera två artilleribataljoner. Försvinnande lite inser var och en som kan något om indirekt eld, även om Archersystemet både är långskjutande och rörligt.

Sverige och Regeringen har nu tre vägar att välja på. Den snikekonomiska lösningen som tillika är den troligaste är att det blir bara 24 Archer för Försvarsmakten. Att materielanskaffningen är mycket allvarligt underfinansierad är väl känt och att då köpa ytterligare två bataljoner Archer är ej möjligt – i alla fall inte under den sittande regeringen.

Alternativ två är att Sverige utökar sin beställning till att omfatta alla 48 Archer och istället upprätta fyra bataljoner. Detta skulle kunna vara en lösning mer i den socialdemokratiska smaken då det skulle rädda en rad jobb i Karlskoga även om Bofors numera är ägt av Bae. Förmodligen ligger det också i linje med såväl vad Folkpartiet, Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna har anfört i försvarspolitiken, då dessa förespråkar en upprustning av försvaret med ökad numerär. En svensk anskaffning av de kvarvarande 24 pjäserna skulle därtill kunna lösa ett av svenskt försvars största logistiska problem nämligen hur man i händelse av höjd beredskap snabbt ska kunna transportera ner den ena eller bägge artilleribataljonerna från Boden till södra Sverige. Genom att placera två nya artilleribataljoner i södra Sverige får man handlingsfrihet och kan leva upp till de moderata ledorden ”här och nu” genom att kunna lösa uppgifter redan från dag 1. Detta förutsätter dock också anställning av personal till ytterligare två bataljoner, vilket ej är görligt utifrån nuvarande ekonomiska läge där många materielsystem inte ens är skuggbemannade eftersom Försvarsmakten inte har råd att ha både personal till sina krigsförband och stödfunktioner som staber, skolor etc för att inte tala om frånvaro för elever, sjukskrivna och föräldralediga.

Det tredje alternativa är det minst realistiska nämligen att erbjuda de kvarvarande 24 på den öppna marknaden och där hitta en köpare. Gissningsvis måste detta ske till ett vrakpris, då Norge nu ratat anskaffningen med motiveringen att Archer ej uppfyller de operativa kraven man har på ett nytt artillerisystem. Intressant i sammanhanget att mycket snarlika argument anfördes när Norge för fem år sedan ratade JAS 39E till förmån för F-35. Bae får svårt att sälja kvarvarande 24 system och de som kommer att stå med längst näsa är de svenska skattebetalarna som från början köpt pjäserna till fullpris (när Indien stoppade sin anskaffning efter mutskandalen), därefter gett tillbaka pjäserna till Bae och som sedan inte kommer att få del av kakan om Bae lyckas sälja pjäserna till annan köpare.

Från den svenska regeringens håll har man ständigt framhållit den gemensamma Archeranskaffningen som det goda exemplet på det nordiska försvarssamarbetet och vinsterna med detta. Siffran 400 mkr nämns då som den summa som sparats på att genomföra anskaffningen tillsammans med Norge. Det är en siffra som hittills inte kunnat granskas, inte minst för att man aldrig berättat vad man jämför med. Oavsett om nu sparats 400 mkr sparats lär det vara en mindre post i jämförelse med kostnaderna för att Norge nu hävt sitt kontrakt. Enligt SR låg den norska anskaffningen på 700 mkr. Inte minst lär nu de svenska driftskostnaderna för systemet öka när det inte längre finns en partner att dela dessa och logistiken med.

Den svenska regeringen hade förmodligen mycket stora förhoppningar på den nya norska regeringen och att ett av de första försvarspolitiska besluten skulle bli detta hade man säkerligen inte räknat med. Intressant är att läsa den norska regeringens pressmeddelande där man först framför att kontraktet bryts då inga Archer ännu levererats och att enligt kontraktet skulle samtliga vara levererade i år och operativa nästa år. Lite senare i kontraktet påpekar man att nuvarande artillerisystem (amerikanska M-109) kan hållas operativt till 2020. Det ger alltså sex år för leverans och för att få systemet helt operativt. Uppenbarligen anser inte Norge detta vara tillräckligt, medan Sverige har en helt annan införandeplan. Vem som har rätt återstår att se.

Vad som står klart är att det blir Försvarsmakten och de svenska skattebetalarna som blir förlorare. Kostnadsbesparingar som sedan länge är inräknade i den svenska försvarsbudgeten kommer nu inte att kunna uppfyllas (även om det är högst tveksamt om man kunnat infria dessa ändå). Resultat blir det vanliga – mindre försvarseffekt.

FMV pressmeddelande
SR S: Ett bakslag för det nordiska samarbetet

Uppdatering 7/12 11.15: Norge vill nu ha tillbaka 550 miljoner NOK som man satsat i Archer-projektet. Att det här kommer att bli dyrt för såväl de svenska skattebetalarna som Försvarsmakten, råder det inga tvivel om.

Fler norska länkar: Aftenposten, VG, AN
Sociala media: Cornucopia

Uppdatering 10/12: SvD Näringsliv uppmärksammar turerna kring lastbilsupphandlingen i samband med Archer.

Regeringens nonchalans av försvaret fortsätter

Fler riksdagsledamöter börjar nu engagera sig i den bekymmersamma situationen som den oansvariga moderatledda regeringen försätter Försvarsmakten i när det kommer till anskaffning och vidmakthållande av försvarsmateriel som kräver regeringsbeslut. Den här gången är det ånyo en av socialdemokraternas representanter i försvarsutskottet, Åsa Lindestam, som ställer en ny skriftlig fråga till försvarsminister Karin Enström.

Det är glädjande att riksdagsledamoten Lindestam verkar förstå problematiken runt dessa problem. Precis som Peter Jeppsson tidigare gjort så sätter dessa skriftliga frågor den press på försvarsministern som en enskild ledamot i det politiska systemet kan göra. Lite olyckligt i sammanhanget är det att Lindestam missförstått förhållandet med de sex bevakningsbåtar som hon tar upp i sin skriftliga fråga. Något som tyvärr bidrar till att frågan tappar lite av sin tyngd. De sex bevakningsbåtarna som Lindestam tror ska byggas om ska i själva verket avvecklas och ersättas av de två vedettbåtar som tyvärr inte alls tas upp i frågeställningen.

Det här visar ånyo på problematiken med vårt politiska system där enskilda riksdagsledamöter med en bakgrund väsensskild från försvarsområdet uppenbart har svårt att förstå de komplexa turerna och olika benämningar på saker och ting.

Oaktat detta är huvuddelen av frågan relevant och viktig!

——————-

den 29 november

Fråga

2013/14:153 Behoven av nyanskaffning och vidmakthållande av försvarsmateriel

av Åsa Lindestam (S)

till försvarsminister Karin Enström (M)

Försvarsmakten och Försvarets materielverk har tillsammans utrett behov av nyanskaffning och vidmakthållande av försvarsmateriel. I den senaste budgeten och i Perspektivplanen finns bland annat beslut om att Sverige ska ha sju korvetter. I budgeten fanns summor angivna för att sätta i gång detta. Även ombyggnation av sex bevakningsbåtar finns med i både budget och PerP.

Försvarsmakten har prioriterat bland annat detta.

Om budgeten överstiger 200 miljoner kronor måste beslut fattas även av regeringen. Så är inte fallet. På fråga i försvarsutskottet fick vi veta att regeringen prövar detta, och stundtals säger regeringen nej till förslagen. Därmed blir material med tiden obrukbart och inte heller nyanskaffat.

Min fråga är:

Avser försvarsministern att snarast tillsammans med regeringen fatta beslut i enlighet med Försvarsmaktens prioritering?

——————–

Karin Enströms så kallade svar och den fortsatta nonchalans av Försvarsmaktens förutsättningar för att kunna lösa sina uppgifter man är ålagda av regeringen är skrämmande! Inte på något sätt svarar försvarsministern på den konkreta frågan som dock är något mer utvecklad än tidigare. Vad man kan utläsa mellan raderna i sista stycket är att något politiskt beslut inte ligger nära i tiden. Läs Karin Enströms svar här nedan.

———————

den 4 december

Svar på fråga

2013/14:153 Behoven av nyanskaffning och vidmakthållande av försvarsmateriel

Försvarsminister Karin Enström

Åsa Lindestam har frågat mig om jag avser att tillsammans med regeringen snarast fatta beslut i enlighet med Försvarsmaktens prioritering.

Den 13 november i år besvarade jag en likartad fråga från Peter Jeppsson angående modifiering av korvetterna HMS Gävle och HMS Sundsvall (riksdagsfråga 2013/14:100).

Visbykorvetterna är under leverans i version 5, vilket förbättrar den samlade förmågan till ytstrid. Regeringen har även fattat beslut om halvtidsmodifiering av röjdykfartygen Spårö och Sturkö samt stridsbåt 90. Vidare har regeringen utökat den ekonomiska ramen för anskaffningen av en ersättare till signalspaningsfartyget Orion.

Försvarsmakten har budgeterat för halvtidsmodifiering av två korvetter av Göteborgsklass och ombyggnation av ytterligare två till vedettbåtar. Försvarsmaktens budgetunderlag behandlar inte ombyggnation av sex bevakningsbåtar. Försvarsmaktens perspektivstudie berör inte någon av de ovan nämnda åtgärderna.

Regeringen har i regleringsbrev för budgetåret 2013 avseende Försvarsmakten beslutat att myndigheten ska framställa om regeringens medgivande för beställning av objekt och verksamheter som medför ekonomiska bindningar över 200 miljoner kronor eller i övrigt är av strategiskt betydelse. Regeringen tar löpande ställning till Försvarsmaktens förslag till materielinvesteringar när beredningskravet i regeringsformen och förutsättningarna för ett för verksamheten bra beslut i övrigt är uppfyllda.

Regeringen har sedan 2006 fattat beslut om betydande investeringar i Försvarsmaktens materiel för att säkerställa militär operativ förmåga. Regeringen tillsatte i maj 2013 även en särskild utredare med uppdraget att lämna förslag till förändringar av processen för hur regeringen styr investeringar i försvarsmateriel (dir. 2013:52). Syftet är att åstadkomma en mer ändamålsenlig ordning för styrningen av Försvarsmaktens materielinvesteringar samt öka möjligheterna för riksdagen och regeringen att fatta investeringsbeslut på strategisk nivå. Det är av stor betydelse att omsättningen av marinstridskrafternas materiel svarar mot den långsiktiga planeringen för marinens och Försvarsmaktens samlade behov.

—————-

Slutsatsen av ministerns otydliga svar är att några fartyg inte kommer att byggas om i närtid. Det verkar dessutom som man avser vänta på att utredningen avseende försvarsmaterielanskaffningen ska redovisas innan något beslut överhuvudtaget kan komma i fråga.

Detta kommer i praktiken innebära att marinens redan låga numerär av kvalificerade ytstridsfartyg kommer att sjunka ytterligare till att omfatta endast fem Visbykorvetter. Rikskorvett nummer 1,2,3,4 och 5.

Det kommer även innebära att sex bevakningsbåtar av Bevakningbåt typ 80, vedettbåten HMS Jägaren samt korvetterna HMS Stockholm, HMS Malmö, HMS Gävle och HMS Sundsvall kommer att avvecklas under 2015 utan att regeringen behagat att säkerställa dess ersättare.

Lägg där till turbulensen runt ubåtsaffären A26 som jag avser återkomma till i ett senare inlägg.

Är detta vad nuvarande regering benämner som en satsning? Ska hela Sverige med sin 240 mil långa kuststräcka försvaras med endast fem rikskorvetter?

Debatt om Marinen hos Folk & Försvar

I torsdags arrangerade Folk & Försvar ånyo ett mycket intressant seminarium i serien om försvarets effekt. I det avslutande seminariet var det Marinens tur. Talare var i nämnd ordning Magnus Christiansson från FHS, Marininspektören Jan Thörnqvist och avslutningsvis försvarsdebattören Johan Wiktorin från KKrVA. I detta inlägg avser jag att kort kommentera innehållet i detta intressanta seminarium.

Till att börja med kan jag ånyo konstatera att Folk & Försvar arrangerar intressanta seminarium. Bra jobbat! Vi får nu hoppas på att årets upplaga av Sälenkonferensen får samma spets, då just det arrangemanget helt saknat spets under de senaste upplagorna av konferensen. I år gästar till och med statsminister Reinfeldt. Även Cecilia Widegren kommer att skippa sin semesterresa för att vara på plats. Det vore mycket illa om dessa två får stå och mässa om Moderaternas förträffliga försvarspolitik utan att det blir någon efterföljande debatt med någon lämplig försvarsdebattör.

Men åter till ämnet, debatten om Marinen som hölls på plats i huvudstaden i torsdags.

Magnus Christiansson från FHS inledde med att återvända till den liggande propositionen ”Ett användbart försvar” där han gav sin syn på innehållet med fokus på de marina och maritima frågorna. För den som är insatt i ämnet var det inget nytt under solen som Christiansson kommenterade. Trots det var det ändå intressant att lyssna till. Det var särskilt intressant när Christiansson i slutet tog upp det faktum att Sveriges NATO-ambassadör i Bryssel, Veronica Wand-Danielsson under Pax Baltica uttryckte ”den svenska politiken sprider osäkerhet”. Detta är något som många av oss försvarsdebattörer påtalat länge samtidigt som alla moderatpolitiker konstant hävdar den raka motsatsen. Att någon i Wand -Danielssons ställning uttrycker så stark kritik mot Sveriges försvars- och säkerhetspolitik måste tas på allvar av våra regeringsföreträdare. Allt annat vore ytterst oansvarigt!

Därefter var det dags för marininspektören Jan Thörnqvist att hålla sitt anförande. Personligen är jag något kluven till anförandets innehåll och huvudsakliga budskap. I sak har inspektören helt rätt i allt han tog upp, men jag är lite förvånad att han inte i detta forum tog tillfället i akt att mer kraftfullt trycka på de stora problemområden som Marinen har att hantera, och som ser ännu värre ut i den nära framtiden.

Även om inspektören belyste det mesta i sitt anförande så talade han enbart kort om de stora problemen i termer av ”utmaningar” och valde istället att fokusera på det som fungerar bra. D.v.s den verksamhet som genomförs dagligen så som sjöövervakning, övningar tillsammans med andra, internationella insatser och att vi har kvalificerad materiel och välutbildad personal. Jag kan förstå om MI inte vill framstå som domedagsprofet, men samtidigt är målgruppen vid seminariet sådan att den primärt vill höra, och därefter debattera vad som måste förbättras.

MI konstaterade helt riktigt att Marinen i dag löser ställda uppgifter om man läser propositionen från 2008. Men det som MI i mina ögon sveper förbi alldeles för fort utan den nödvändiga fördjupningen är de kända och mycket stora problemen runt materielanskaffningen. Vi har stora problem, inte utmaningar med ubåtsordern A26 där osäkerheten runt projektet är mycket oroväckande. Det saknas som bekant också ett antal avgörande regeringsbeslut rörande vidmakthållande av fartyg och således indirekt den fysiska möjligheten att bibehålla nuvarande (redan alltför låga) numerär. Rörande personal kommer FM Org 18 på olika sätt att påverka Marinens förband. Kommer amfibiebataljonens samtliga kompanier att kunna behållas? Hur kommer antalet bemanningsuppdrag vid skolor att påverka uppfyllnaden av fartygsbesättningar? Hur ser ekonomin ut framöver för att kunna öva förbanden i den omfattning som krävs? Alla dessa frågor berörde inspektören förvisso, men för den som inte till fullo är insatt i ämnet, så blir bilden av det som förmedlades under huvudanförandet – att läget trots allt ändå är rätt OK.

MI visade även upp en bild av marinens insatsspektrum som är pedagogisk på det sättet att den påvisar en skalat spektrum där den övre röda skalan innebär väpnad strid.
I anslutning till detta påstår MI att ”med den till buds stående ekonomin har vi en marin som står väl upp mot den här miljön”. Men här anser jag att det saknas en avgörande parameter i sammanhanget, nämligen regeringens ambitionsnivå att ”hela Sverige skall försvaras”!

Angående den väpnade striden säger MI att ”vi kan det ganska väl” men att det i debatten låter det som att ”vi inte kan någonting”?
Där tror jag att MI tolkat budskapen i den aktiva debatten helt fel. Det som debatten ofta har handlat om att vi har skalat bort så stora avgörande delar, och att numerären nu är så låg vilket innebär att ett antal faktiska förmågeglapp uppstått samtidigt som vi enbart kan uppträda med kvalitet på en enda plats, vilket även togs upp i den slutliga debatten.

När vi i sammanhang som dessa debatterar Marinen måste man ställa sig vissa avgörande frågor om man ska få någon relevant uppfattning om hur det är ställt med vår marina försvarsförmåga! Exempelvis…

Hur stor del skärgård kan den enda amfibiebataljonen verka inom? Hur många farleder kan våra minröjningsfartyg hålla öppna över tiden? Hur stort kust-/havsområde kan våra ytattackfartyg försvara/verka inom över tiden? Hur stort operationsområde kan våra ubåtar verka i med optimal effekt? Hur ska våra marina förband luftförsvaras? Hur ska våra marina förband logistikförsörjas? Hur många geografiska platser kan Marinen verka på samtidigt med trovärdig effekt? Det finns givetvis fler frågor. Skulle svaren på dessa frågor skrivas här, så skulle man för att citera marininspektören ”få stora problem”. Men det är istället frågor som varje läsare själv bör fundera på.
Personligen hävdar jag att Marinens numerär är vår stora akilleshäl, och det är således den som bör åtgärdas omgående. Jag hävdar också, till skillnad från vad många i Försvarsmaktens högre chefsskikt vill påstå, att ”kompensera volym gör vi med hög kvalité”.

Slutligen var det dags för seminariets höjdpunkt där Johan Wiktorin, som oberoende försvarsdebattör skulle ge sin syn på Marinens effekt. Som vanligt mycket intressant och insiktsfullt!

Wiktorin inledde med att belysa inte bara de marina delarna, utan också de maritima delarna. Här konstaterades det mycket riktigt att det efter att Hylanders maritimutredning redovisades – inte har hänt så särskilt mycket. Närmare bestämt ingenting, och det är olyckligt. Kustbevakningen har fartyg som mycket väl skulle lämpa sig för andra uppgifter än vad de har i dag, där en bättre samordning och bättre utbyte med enkla medel skulle kunna uppnås.

Vidare tog Wiktorin, precis som han gjort i övriga seminarier, sin utgångspunkt i de sex basförmågorna. Detta måste ses i del 2 här nedan, för här får Marinen inte något bra betyg alls.

Den enda förmågan där det blir grönt är UNDERRÄTTELSER där han anser att Marinen ligger väl framme. Förmågorna LEDNING och RÖRLIGHET får betyget gult = godkänt. Avseende ledning är det primärt system i samverkan (flyg-marin) som kan förbättras. Förmågorna SKYDD och VERKAN får betyget orange (godtagbart) primärt baserat på det undermåliga luftförsvaret där avsaknad av kvalificerat luftvärn är mycket bekymmersamt. Avseende verkan är flera avgörande system i slutet av sin livslängd vilket enligt Wiktorin sänker betyget.

Det mest problematiska blir UTHÅLLIGHET där betyget blir rött = ej godkänt. Här är det givetvis kopplat till den bristande numerären inom i stort sett alla områden. Kopplat till detta gör Wiktorin en mycket intressant iakttagelse när han återknyter till perspektivplaneringen.

”Vidareutveckling av IO14 medför så låga volymer att inte ens den territoriella integriteten kan upprätthållas vid systematiska kränkningar” (!)

Vi har där inte ens nuddat vid kriget, och inte ens vid en kris. Vi klarar enligt Försvarsmaktens perspektivplanering, vid en prononcerad ekonomi, inte ens av att hantera uppgifterna i djupaste fred.
När han sedan pekar på Försvarsmaktens eget förslag på lösning som innebär att

”…ytterligare minska volymerna till förmån för kvalité”?

Ja, då undrar man hur sakerna hänger ihop? Jag håller med Wiktorin i hans analys av läget. Detta måste dock ses i sin helhet för att få helhetsbilden, detta gäller för övrigt alla delar. Se seminariet här nedan!

I den slutliga diskussionen efter alla tre anföranden tog f.d. marinchefen Peter Nordbeck upp frågan om sjöfartsskyddet och skydd av hamnar. Något som kräver oerhört mycket resurser, och det faktum att det kräver att man finns på flera platser samtidigt. Han konstaterade där mycket kallt att Marinen endast kan verka i en riktning, antingen på ostkusten eller på västkusten, och att vi inte löser sjöfartskyddet med nuvarande numerär, något han senare fick medhåll i av Johan Wiktorin.

Avslutningsvis kan jag glädjande konstatera att MI under frågestunden blir mycket tydligt med problemen och deklarerar att han behöver politiska garantier för att kunna föra Marinen framåt och han uttrycker stor oro för materiel, ekonomi och personal efter 2017. Här växer Thörnqvist argumentation. Det är dock synd att inte den kraften kom fram redan under inledningsanförandet som mer blev till en allmän beskrivning av vad Marinen gör här och nu.

Sammanfattningsvis…

På den essentiella frågan huruvida Marinen kan lösa sina uppgifter och hantera kvalificerad strid blev det omedelbara svaret JA från både Magnus Christiansson, Jan Thörnqvist och Johan Wiktorin! Något jag i stort håller med om. Men här har vi också det stora dilemmat! För precis som merparten av debattörerna (och ÖB) hävdar så är problemet att vi enbart klarar av kvalificerad strid i ett begränsat område under en begränsad tid. Exakt hur begränsat området är ska givetvis inte tas upp i detta forum, men det är detta problem som primärt måste komma fram i debatten. Marinens numerär behöver utökas, inte reduceras ytterligare!

Gun-boat diplomacy in the Baltic Sea Region?

By Karlis Neretnieks, MG (Ret), Chairman Dept I Russia Today we see rapidly increasing Russian capabilities to mount large scale, complex, military operations in its neighbourhood, coordinated with operations in other areas. It would be a mistake to see this just a problem for the Baltic States. It has implications for most of Russia´s neighbours, […]

Frän finsk kritik mot ett inkapabelt svenskt försvar

”Ett land som i århundraden har bidragit till regional stabilitet har på mindre än ett decennium gått till att vara en konsument av säkerhet”

Det är ett av de skarpt kritiska omdömen som den finske forskaren Charly Salonius-Pasternak vid det finska utrikespolitiska institutet fäller om svensk försvarsförmåga, försvars- och säkerhetspolitik i en nyligen publicerad artikel. Den svenska flottan saknar luftvärn till sina få kvarvarande fartyg, flygvapnet saknar förmåga att på längre avstånd verka mot markmål och armén har blivit slaktad, saknar väsentliga delar av sin materiel och har svårt att rekrytera i tillräcklig omfattning.

Salonius-Pasternak menar på att den huvudsakliga orsaken till den allvarliga situationen att Sverige nu är en destabiliserande faktor är den alltjämt ökande klyftan mellan den uttalade svenska säkerhetspolitiken och landets militära förmåga. Det svenska försvaret har varit under konstant reformering och är därtill allvarligt underfinansierat. Det i ett område av världen som det senaste halvåret varit skådeplats för betydligt större militärövningar än någon annan plats på Jorden.

Inte oväntat har Svenska Dagbladet uppmärksammat denna fräna kritik från en av Finlands ledande försvars- och säkerhetspolitiska debattörer. Föga förvånande ger försvarsminister Karin Enström i en kommentar i SvD:s artikel en helt motsatt bild:

”- Vi stärker nu försvarsförmågan och ökar förbandsanslaget med 1,4 miljarder de kommande fyra åren. Försvarsmakten genomför flera övningar på och över Östersjön där bland annat Finland deltar. Sverige är det land som har mest militär flygaktivitet över Östersjön, av samtliga Östersjöländer, säger Karin Enström och tillägger:

– Vid årsskiftet stödjer Sverige, Finland och Norge tillsammans Island med luftövervakning. Det är ett exempel på hur vi samarbetar med andra länder – helt i enlighet med vår säkerhetspolitik. När jag förra veckan träffade Natos generalsekreterare tackade han för Sveriges bidrag i Nato-ledda insatser och i organisationens utvärdering av vår försvarsreform ges den gott betyg.”

Som vanligt är det en blandning mellan högt och lågt. Sverige är det land som har störst intresse av Östersjön säkerhetspolitiskt, näst Ryssland. Att inget av de andra EU-länderna runt Östersjön har samma aktivitet beror på att de alla har andra gränser som är betydligt mer intressanta. Förutom Tyskland och Danmark har alla de andra länderna landgränser direkt mot Ryssland varvid dessa av naturliga skäl är betydligt mer intressanta.

Vad avser ”luftövervakning” över Island är det en fråga som tidigare berörts på WW. Den isländska förfrågan till övriga nordiska länder gällde ursprungligen incidentberedskap, men detta stoppades av vissa NATO-länder (sic!) som anser att Sverige åker snålskjuts i NATO. Lösningen för att ändå visa på nordiska sammanhållning blev då att istället genomföra flygövningar på Island med stridsflygplan motsvarande de gemensamma flygövningar som genomförs på veckobasis mellan flygförband i norra Norge, Sverige och Finland. I händelse av ett skarpt incidentuppdrag blir det då NATO-landet Norges flygstridskrafter som får sättas in. Uppgiften ”luftrumsövervakning” är inte något som genomförs med stridsflygplan utan med markradarstationer och radarövervakningsflygplan. Sålunda hade Sverige löst den uttalade uppgiften om man t ex deltagit med de svenska sådana resurser som finns. Med tanke på att endast två flygplan återstår av ursprungliga sex sedan övriga sålts till andra länder, lär dessa behöva prioriteras för närområdet. Allt det här vet ju Karin Enström och Försvarsdepartementet, men för att verka effektiv är det naturligtvis viktigt att tala om ”luftrumsövervakning”.

Återigen refererar också försvarsministern till den pappersutvärdering som gjorts i NATO av de svenska målsättningarna med försvarspolitiken. Det är alltså inte någon värdering som gjorts av reell försvarsförmåga, finansiering av försvarsreformen, hur långt försvarsreformen har kommit eller ens någon värdering som gjorts på plats i Sverige utan en värdering av de uppgifter Försvarsdepartementet sänt in rörande hur man tänker sig svenskt försvar när insatsorganisation 2014 är intagen. Som bekant är det en enorm skillnad i Regeringens målsättningar för svenskt försvar och vad finansieringen räcker till och för den delen även den förmåga som finns idag. Som exempel kan t ex nämnas marininspektör Jan Thörnqvists föredrag på Folk och Försvars idag om Marinens förmåga. Han betecknade läget som gott, där Marinen är så gott som i mål med samtliga målsättningar för IO 14 utom att ha samtliga förband personalförsörjda och välövade. Det kan ju tyckas vara en rätt väsentlig del i att nå målen med en försvarsreform?

I försvarsministerns uttalande i SvD ser vi därmed de tydligaste av exempel på just det Charly Salonius-Pasternak beskriver i sin artikel. Regeringen skriver säkerhetspolitisk check efter check, helt utan täckning i verkligheten.

YLE

En inblick i Totalförsvarets hemligaste delar (uppdaterad 21.25)

En av Kalla Krigets djupaste hemligheter är den så kallade Zonen (eller kanske rentav Zonerna). Zonen är en förkortning för Högkvarterszonen och syftar på det område dit Sveriges ledning med stödfunktioner skulle ta sin tillflykt i händelse av krig. Zonen utgjordes av ett antal mycket hemliga bergrum, vars existens var så hemliga att informationen rörande dessa klassades högre än graden kvalificerat hemligt.

Genom åren har det också existerat en stor mängd vilseledande information kring Zonens placering. I romansviten Operation Garbo valde författarna att förlägga Zonen till Tivedenområdet och Tiveden har också varit en av de mer populära platserna att misstänka. Anläggningarnas placering var så hemlig att personal med driftuppdrag dit ej fick köra militärregistrerade bilar dit och till och med lär ha tvingats byta nummerplåtar under resans gång i syfte att förvilla eventuella förföljare enligt dokument som framkommit på senare år. Från början lär antalet anläggningar i Zonen ha varit mycket stort då stora delar av stödfunktionerna till landets styrande organ även skulle inrymmas. Regering, Riksdagens krigsdelegation och den högsta militärledningen skulle därtill alla ha reservanläggningar. Alla inte bara dolda utan även skyddade mot de kärnvapenanfall man kunde förvänta i händelse av att det kalla kriget skulle bli hett.

Det svenska totalförsvaret var oerhört väl utbyggt under det kalla kriget genom andra världskrigets erfarenheter. Inte minst lade man stor vikt vid försörjningsberedskap och psykologiskt försvar. Välkända är telefonkatalogernas sidor ”Om kriget kommer” där varje svensk kunde läsa de viktigaste åtgärderna var och en inom allmänheten behövde känna till. Den tilltänkta sovjetiska fienden visste man var mycket skicklig på informationskrigföring och vilseledning och det var därför av yttersta vikt att allmänheten fick ta del av svensk information genom radio och tv. För att man skulle kunna veta att budskapet var autentiskt och därtill invaggas i en viss trygghet om att vissa saker består, fanns långtgående förberedelser för att upprätthålla Sveriges Radios och Sveriges Televisions sändningar i händelse av krig. Sålunda var det viktigt att även dessa hade krigsgrupperingsplatser inom Zonen med möjlighet att intervjua landets högsta ledning samt förmedla viktig information.

Idag lär dock Zonen vara avvecklad (i alla fall delar därav eller kanske en äldre?) och så är även de omfattande förband som utbildades för att försvara Zonen. Vissa av anläggningarna är plomberade och andra säljs till allmänheten. En anläggning som säljs till allmänheten är just anläggningen som skulle användas av Sveriges Radio och Sveriges Television. För 3,9 miljoner kr kan man nu bli ägare till ett omfattande bergrumskomplex där de ej plomberade ytorna omfattar 5000 kvm och hela markområdet 18 hektar. Bilderna och ritningarna som mäklaren tillhandahåller vittnar om de enorma resurser som lades ner under det kalla kriget på försvarsförberedelser. Passa på att titta på detta då det sannolikt är den enda chansen att se något liknande. Särskilt översiktkartan vittnar om hur stor bara denna anläggning för Sveriges Radio och Television varit, även mycket nu verkar vara plomberat.

Lika imponerad som man blir av våra förfäders ansträngningar, lika fundersam blir man över vilka förberedelser som finns kvar idag. Att vi idag i Sverige närmast helt saknar försörjningsberedskap sedan alla beredskapslager avvecklats är väl känt och något som bland annat lyfts av Staffan Danielsson (livsmedelsförsörjningen). Det tål att fundera på vilka förberedelser och ansträngningar som överlevt 00-talets strategiska time-out för att trygga att landet fortsatt har sin folkvalda styrelse i funktion och därtill massmedia om nu ofreden mot förmodan skulle drabba oss.

Nedan ett tidigare länkat inslag från Handelsbanken TV om samma anläggning förra gången den såldes. Förra ägaren gjorde konkurs efter ca ett halvår. I inslaget finns också en intervju med en journalist som var krigsplacerad i anläggningen.

Gamla försvarsanläggningar får nytt liv

Kommentarer som spekulerar i varifrån krigstida ledning idag sker kommer ej att publiceras.

Uppdatering 21.25: Missa för allt i världen inte den skarpa kritik av svensk försvarsförmåga som finske forskaren Charly Salonius-Pasternak reser. Tyvärr en alltför sann bild.

Prickskyttar i basker blå

Prickskyttar är temat i del två av den ryska TV-rekryteringen.

Den ryska TV-rekryteringskampanjen ”Universalnyj soldat” fokuserar i del 2 på prickskyttar inom luftlandsättningstrupperna (VDV, de med blåa baskrar).

Väl att märka är att det inte handlar om ett specialförband utan ”bara” ett elitförband, vilket bland annat framgår av beväpningen, Dragunov (SVD). I en kommande artikel i Pennan & Svärdet går jag igenom den senaste utvecklingen vad gäller ryska prickskyttevapen.

Vad gäller TV-seriens namn vill jag förtydliga att man nog har valt den med tanke på den stora popularitet som en actionfilm med samma namn fick i Ryssland på 90-talet. I filmen ifråga, som fått flera uppföljare (såg ettan på bio i Ryssland men har inte sett uppföljarna), spelar lustigt nog en svensk en av huvudrollerna, Dolph Lundgren. Som ytterligare kuriosa kan nämnas att det fanns en film redan 1971 med samma namn, som dock numera är så gott som bortglömd. I den filmen var George Lazenby (en av dem som spelat James Bond) legosoldat.

Vissa likheter

Om man har något intresse för säkerhetspolitik eller internationella relationer har man knappast kunnat undgå att missa att Kina förra veckan deklarerade en Air Defence Identification Zone* över internationellt hav och långt in i Japans motsvarande zon inklusive över den omstridda ö-gruppen Senkaku som varit i japansk ägo sedan 1895. Den kinesiska deklarationen har väckt ett närmast ramaskri i Ostasien och spätt på de redan ansträngda relationerna mellan bland andra Kina och Japan, men även med USA och Sydkorea. I Japan har antalet starter med jaktincidentberedskap ökat mycket kraftigt det senaste året och bara under juli till september genomfördes 80 starter mot kinesiska militära flygplan och UAV:er som flugit i närheten av de japanska öarna.

USA har reagerat kraftigt på det kinesiska inrättandet av en så vidsträckt ADIZ. Den tydligaste reaktionen hittills var att man i måndags lät två B-52 bombflygplan oanmält flyga genom den nyetablerade zonen utan att först informera de kinesiska militära myndigheterna i enlighet med de av Kina stipulerade reglerna. Kina valde dock att inte skicka upp några jaktflygplan för att möta de amerikanska flygplanen och har heller inte kommenterat händelsen. För närvarande stävar också en amerikansk hangarfartygsstridsgrupp och japanska örlogsfartyg mot den av Kina proklamerade zonen.

Det torde framgå för alla inblandade att det amerikanska agerandet handlar om att visa musklerna i de internationella relationerna i området. Samtidigt kan man inte undgå att konstatera att det återigen finns vissa likheter med flygverksamhet som försigått i Östersjön de senaste åren, inte minst i påskas.

DN, 2, 3, 4, Aft, SVT, USA Today

*En ADIZ etableras av vissa länder en bit ut i internationellt luftrum och inom egen flyginformationsregion för att kunna kontrollera och identifiera misstänkt flygtrafik. Runt USA existerar olika ADIZ långt utan territorialvattengränsen för att bland annat kunna stävja narkotikasmuggling. Det ursprungliga syftet var dock att kunna identifiera sovjetiska bombflygplan. Mer finns att läsa här om bland annat hur flygplan förväntas uppträda.

Haveri i materielanskaffningsprocessen

Anskaffning av materiel till Försvarsmakten är som alla följare av försvarsbloggar vet ett mycket stort och mångfacetterat problemområde. Kollegan Wiseman har tidigare myntat uttrycket att ”krig är en materielsport” och så är det. Brist på rätt materiel i rätt omfattning skapar inget trovärdigt försvar! I Sverige har tillgång till den avgörande materielen nu blivit ett så pass stort problem att den kraftfullt påverkar vår försvarsförmåga, och inte blir det bättre av att regeringen behandlar frågan genom en kombination av nonchalans och överförmynderi.

Försvarsmakten erhåller i anslaget 1.3 (Anskaffning av materiel och anläggningar) årligen ca 8,9 miljarder kronor. En summa som är allt för snålt tilltagen för att kunna hålla Försvarsmaktens materiel relevant. Framförallt när det kommer till att upprätthålla en kombination av kvalité och numerär. Det är också på grund av ett för snålt tilltaget materielanslag som det så kallade ofinansierade materielberget har växt sig till fullkomligt ohanterliga nivåer. Det finns siffror som tyder på att det överstiger hela 50 miljarder kronor.

Ett av problemen med att materielberget konstant ökar är den långsamma handläggningstiden, framför allt från regeringens sida. Anledningen till detta är att regeringen beslutat att alla anskaffningar överstigande 200 miljoner kronor ska beslutas av regeringen vilket innebär 2,2% av Försvarsmaktens tilldelade anslag för anskaffning av materiel.

Eller om man hellre vill se det till hela försvarsanslaget, så handlar beslutsgränsen 200 miljoner om 0,5% av det totala anslaget. Att regeringen inte anförtror myndigheten Försvarsmakten att själva besluta om summor som överstiger 0,5% av den summa Försvarsmakten själva disponerar är skrämmande och kan inte annat än ses som detaljstyrning gränsande till något som skulle kunna liknas vid grovt överförmynderi.

Den som följt den här bloggen vet att Marinen snart står utan fartyg på grund av att regeringen inte förmår fatta beslut om modifiering av korvetter eller ombyggnad till vedettbåtar. Men vi kan även ta ett annat exempel från verkligheten. Det handlar om en ersättare av signalspaningsfartyget HMS Orion. Ett fartyg som är trettio år gammalt och som mer eller mindre alltid är till sjöss året runt primärt för att bistå FRA. Beslutet att bygga ett nytt fartyg tog regeringen redan den 22 april 2010, d.v.s för tre och ett halvt år sedan – under förra mandatperioden. Det vi dock kan konstatera är att det fortfarande inte börjat konstruerats något nytt fartyg.

Det vi däremot vet är att planerna för fartyget blivit något förändrade som har krävt en något utökad finansiell ram. Här kommer alltså ett nytt problem att uppstå. Försvarsmakten tvingas nu att på nytt gå tillbaka till försvarsdepartementet för att erhålla ett nytt beslut – som tar tid. Så sent som den 15 november i år beslutade regeringen om den utökade ramen för projektet, vilket har bidragit till ytterligare ett års försening.

Jag ställer ånyo frågan, vilken förädling av det inlämnade underlaget görs på försvarsdepartementet i en sådan här fråga, och vad är det departementet själva kan tillföra utöver det underlag som Försvarsmakten, FMV och sannolikt även FRA levererat? I mina ögon är inte hanteringen trovärdig på något sätt då det enbart tycks vara finanspolitiken som styr besluten och inte försvars- och säkerhetspolitiken.

Det är även mycket intressant och backa bandet för att se vad som sagts tidigare i ämnet Försvarsmaktens materielanskaffning. Redan för elva år sedan var detta ett mycket hett ämne och en särskild utredning gjordes under ledning av särskilda utredaren Jan Tånneryd. Projektet STYROM (STYRrning och Organisation av Materielförsörjningen) som slutligen renderade i SOU 2002:39.

Utredningen syftade primärt till att utreda FMV:s resursutnyttjande och organisation. Men det intressanta är det sekundära uppdraget att även utreda hur regeringens styrning av Försvarets materielverk fungerar samt följa upp hur Försvarsmaktens uppdragsstyrning har utformats och hur den fungerar.

Det skulle ta alldeles för mycket tid att belysa alla intressanta delar kopplat till regeringens styrning av materielprocessen men några saker är viktiga att belysa. I utredningen framgår bland annat följande:

I linje med att regeringen prövar alla väsentliga investeringar och vägvalsbeslut bör antalet regeringsärenden som bereds vid myndigheter och departement väsentligt kunna minska. Med en ändrad delegeringsordning kan i huvudsak alla investeringar som understiger en miljard kronor beslutas av Försvarsmakten eller annan beställande myndighet. Antalet beslutstillfällen reduceras till två: att inleda ett materielprojekt respektive att påbörja en huvudinvestering.

Redan för elva år sedan föreslår alltså regeringens utredare att Försvarsmakten själva ska få beställa all materiel som undertiger en miljard kronor utan att det måste generera ett regeringsärende(!)

Vidare kan man utläsa att utredaren anser att försvarsdepartementet bör omorganiseras med anledning av att materielförsörjningen blir alltmer komplex.

Materielförsörjning inom försvaret är den enskilt största investeringsverksamheten i staten. Materielfrågorna kommer att få en ökad komplexitet som en konsekvens av fler överväganden om tidiga vägval, om investeringar i försök och demonstratorer, en ökad komplexitet i de tekniska utformningarna parat med internationella samarbeten och en industri under fortsatt omvandling. Vi anser att detta bör få uttryck i ett tydligt organisatoriskt fokus i Regeringskansliet som vi föreslår bör inrätta en särskild materielenhet i Försvarsdepartementet.

Nu får man hoppas att försvarsdepartementet tagit till sig åtminstone denna rekommendation, men man blir tveksam när man tar del av informationen på den egna webbsidan där man stoltserar med att ”Försvarsdepartementet har funnits i sin nuvarande form sedan 1920”. Dock får man hoppas på att enheten MFU (Enheten för Materiel, Forskning och Utveckling) är dimensionerad för att hantera materielfrågorna på ett effektivt sätt. Men tyvärr visar avsaknaden av många beslut samt förseningen av många projekt likt ersättare till HMS Orion på raka motsatsen.

Men det är inte nog med detta. Trots att det är ett stort problem med att regeringen detaljstyr materielförsörjningen och att en särskild utredare redan för elva år sedan påpekat att det borde vara tvärt om så är försvarsminister Karin Enström av en helt annan uppfattning. Hon vill i stället ytterligare öka regeringens inflytande och detaljstyrning av materielprocessen.

Det var i samband med att Försvarsmakten lämnade in svaret på RB7 som sedan genererade RB5 (minska 500 miljoner på personalkostnader) som en mycket upprörd försvarsminister som då deklarerade följande i ett pressmeddelande från försvarsdepartementet. Något som även SvD tog upp.

Vi kommer nu att analysera underlaget, del för del, men jag kan redan nu konstatera att det behövs förbättrad styrning av Försvarsmakten, t.ex. materielplaneringen. Detta för att säkerställa ett utfall i enlighet med regeringens och riksdagens beslut.

Se även försvarsministern från 1:00 in i klippet här nedan.

Vi kan alltså konstatera att materielprocessen inte kommer att bli enklare framöver. Snarare tvärt om. Att man går stick i stäv mot vad regeringens utredare för elva år sedan kom fram till är beklämmande.

TV-rekrytering och miljardinvestering i norr

Nu har den börjat, den nya ryska TV-rekryteringen.

Denna blogg har tidigare tagit upp de enorma utmaningar Ryssland står inför om man ska kunna bemanna den framtidsarmé som ska stå färdig 2020. Man vill ha så många yrkessoldater som möjligt.

Den nya TV-serien ”Universalnyj soldat”, del 1 ovan, är ett av verktygen man hoppas på. Hm, kommer Dolph gästspela?

Apropå yrkessoldater har det just blivit känt i Norge att landet nu ska skapa ett andra förband inom armén mest bestående av yrkessoldater och att det ska baseras ovanför polcirkeln, i Norges motsvarighet till Boden, Setermoen. Det blir ett snabbinsatsförband med nordlig profil och dess namn är, åtminstone inledningsvis, HRS Nord.

Finska synpunkter kring breven om NATO

Av Stefan Forss, filosofie doktor i fysik och docent vid Försvarshögskolan i Helsingfors och kallad ledamot i Kungl Krigsvetenskapsakademin För snart 20 år sedan blev det aktuellt för mig att tänka på inträdesanförandet till KKrVA. Att det skulle komma att handla om försvarssamarbete i Norden var självklart. Min utgångspunkt var att den finska synen på […]