Oroliga tider

av Stefan Forss

De som följt med världspolitiska händelser tillräckligt länge inser att stämningsläget har förändrats i grunden, dessutom förvånansvärt snabbt. En malande oro för framtiden breder ut sig. Det som ännu för bara några år sedan ansågs som otänkbart kan inte längre avfärdas som alarmism utan bör tas på allvar.

Finlands flaggaBBC visade den 4 mars en synnerligen angelägen diskussion kring temat ”Is the West fragmenting?” (https://www.youtube.com/watch?v=7bkVFgKB_Xo). Deltagare var professorerna Timothy Garton Ash (Oxford), Timothy Snyder (Yale) och författaren/historikern Anne Applebaum. Den bild som dessa tre sansade observatörer och opinionsbildare i tungviktsklassen på tio minuter målade upp av EU, Nato och USA var deprimerande utan like. Vad det i slutändan kan handla om är en västlig mardrömslik systemkollaps. Applebaums sammanfattning i Washington Post samma dag (https://www.washingtonpost.com/opinions/donald-trump-and-the-end-of-nato/2016/03/04/e8c4b9ca-e146-11e5-8d98-4b3d9215ade1_story.html), talar för sig själv:

”Right now, we are two or three bad elections away from the end of NATO, the end of the European Union and maybe the end of the liberal world order as we know it.”

Nervositeten i Finlands statsledning är rätt påtaglig, eftersom trycket från Ryssland är starkt och omfattar ett brett spektrum. Det gäller bl a flyktingkrisen, Finlands säkerhetspolitiska orientering, och betydande ekonomiska intressen. En allmän bedömning är att de finsk-ryska relationerna är sämre än på mycket länge. Erfarna observatörer menar att president Niinistös sits i dag är föga avundsvärd. Enbart hans rätt frekventa framträdanden i offentligheten är ett tecken på att tiderna är exceptionella. Normalt brukar presidenten snarast vara den reserv som engagerar sig offentligt bara då det finns särskild orsak.

“Border control is extremely important. It is not just the border with Turkey, but the entire border perimeter of any state.” Så yttrade sig Rysslands biträdande utrikesminister Michail Bogdanov nyligen (http://tass.ru/en/politics/860988).

Forskaren Maxim Trudolyubov ger en bra tolkning (https://www.wilsoncenter.org/article/two-faces-russias-foreign-policy). I Ukraina är det nödvändigt för Ryssland att kunna hindra sin motpart från tillämpa sin suveräna rätt att etablera kontroll över gränsen mellan länderna. Den rådande öppna gränsen innebär att Ryssland kan när man så önskar skruva upp den militära värmen. Ett starkt förhandlingskort alltså.

Gränsen mellan Finland och Ryssland har varit lugn i många decennier och båda ländernas gränsbevakningar har samarbetat väl. Ett klart trendbrott kunde noteras senaste höst då s k papperslösa flyktingar började dyka upp vid de finska gränsstationerna i Salla och Raja-Jooseppi i Enare kommun. Att det rörde sig om trafficking där FSB och organiserad brottslighet samverkade stod omedelbart klart. Efter att Norge satte stopp för eländet vid sin gräns fokuserade ryssarna intresset mot Finland. Här blev man klart skärrad över de potentiella dimensionerna. Det finns enligt uppgift över en miljon utlänningar i Ryssland som vill bort. Inledande samtal mellan finska och ryska inrikesministrarna ledde ingen vart. Makten finns hos FSB.

Det var en mycket allvarsam president Niinistö som öppnade riksmötet den 3 februari. Hans tal handlade mest om flyktingkrisen och de övermäktiga utmaningar vi kan ställas inför. På säkerhetskonferensen i München samtalade han med premiärminister Medvedev, som inte lovade något alls, utan bara hänvisade till bestämmelserna i FN:s flyktingskonvention. Men hemma i Finland inledde man på allvar arbetet att höja gränsbevakningens beredskap längs två spår. De instrument som nämndes i offentligheten var bistånd från försvarsmakten och mobilisering av gränsbevakningens egna reserver. Det var en signal om att Finland avser att reagera resolut i en eventuell tvångssituation.

Putin drog sina slutsatser och gav den 26 februari FSB order om att ta bättre kontroll över flyktingströmmarna. En gangsterboss som utpekats som skyldig arresterades (http://flashnord.com/en/news/organizer-illegal-refugee-traffic-arrested-murmansk), kanske mer enligt devisen ”round up the usual suspects” än som indikation om åtgärder av bestående varaktighet.

Förhandlingar har förts på ministernivå och nu har situationen normaliserats. Under de senaste veckorna har flyktingströmmen från Ryssland till Finland helt upphört, men även Ryssland har klart och tydligt markerat att man här har ett kraftfullt kort att använda. Time-out.

Den intensiva svenska Natodebatten har noterats i Finland och inte helt utan oro. Statsministrarna Sipiläs och Löfvens gemensamma artikel i DN den 10 januari var ett försök att lugna ned den debatten och bestämt deklarera att linjen håller (http://www.dn.se/debatt/var-alliansfrihet-bidrar-till-stabilitet-i-norra-europa/).

”Finland och Sverige är båda utanför militära allianser”. Inga tvära kast är det nya mantrat. ”Alliansfriheten tjänar oss väl … och bidrar också till stabilitet och säkerhet i norra Europa som helhet.”

Intressant är att Sipilä tog till sig denna traditionellt svenska formulering, men också gav upp en av grundpelarna i Finlands säkerhetspolitik under senare år, som dessutom finns inskriven i det finska regeringsprogrammet, det vill säga den s k Nato-optionen. I klartext: Finland förbehåller sig rätten att självständigt besluta om en eventuell anhållan om Natomedlemskap. I praktiken saknar det betydelse, eftersom någon Natoansökan för finsk del inte är aktuell. Den finska opinionen är alltjämt starkt emot Natomedlemskap och dessutom vore en anhållan ett oerhört riskfyllt företag just nu med så många tveksamma länder i Nato och där flera är rätt öppet pro-ryska. En avslagen ansökan vore en katastrof.

Den svenska Natovänliga 25-gruppens och dess medlemmars debattinlägg har mestadels varit väl argumenterade, men på finskt håll drog man öronen åt sig, eftersom Finland och dess synpunkter inte omnämndes med ett ord. Självfallet fattar Sverige sina egna beslut, nu och framöver men eftersom Sverige och Finland i dessa sammanhang är numera så sammanknutna till varandra, kände man en viss olust i den forna östra rikshalvan. Den välmenande kritiken tog skruv och ledde till flera välformulerade svenska debattinlägg om just Finland.

Alltnog, ett politiskt skräckscenario ur finländskt perspektiv är att Sverige blir Natomedlem medan Finland ser sig tvunget att stå utanför. Militärt behöver det nödvändigtvis inte vara helt så dramatiskt. Redan nu är det militära samarbetet mellan Finland, Sverige, USA och Nato nära och starkt. Men helt klart finns det även i Finland i vissa alltmer anakronistiska kretsar en synnerligen stark allergi mot samarbete med USA. Då planerna rörande amerikansk militär närvaro på finsk mark i ett antal olika övningar senare i år, innefattande både arméförband, flyg och marina övningar kom till allmän kännedom, blev reaktionerna starka. President Niinistö höjde rösten och sa att dessa övningar inte påverkar Finlands säkerhetspolitiska linje och att militärövningarna är av teknisk natur och tjänar ett enda syfte, att förstärka finska försvarets trovärdighet. Dessvärre för president Niinistö är det inte särskilt många som låter sig övertygas.

Utländska observatörer som känner Finlands historia ler förstående, men självfallet kan inte säkerhets- och försvarspolitik kopplas från varandra på detta sätt. En av de skarpaste analyserna gav tidigare chefredaktören på Åbo Underrättelser, Torbjörn Kevin i en kolumn i Hufvudstadsbladet den 6 mars. Redan rubriken, Icke-allierade är vi inte, är en fullträff (https://www.hbl.fi/artikel/icke-allierade-ar-vi-inte/). Så nära är vårt militära samarbete med våra viktigaste partner. Bland Finlands toppolitiker i regeringen käbblar man om vem som är viktigast, Sverige eller USA.

Historiska paralleller kanske inte alltid är så välfunna eller attraktiva, men det finsk-tyska samarbetet efter vinterkriget, som i viss mån också berörde Sverige, kan ge en fingervisning. Under fortsättningskriget undvek Finland att göra bindande alliansavtal med Tyskland och hävdade att man förde separatkrig. Yngre historiker har svårt med den tolkningen. Finska journalisten/författaren Vesa Karonen har gett en fyndig beskrivning av relationen som ett samboförhållande. Man har nog haft ihop det, men inte velat förbinda sig slutgiltigt. Det är väl ungefär där vi nu står.

Finlands relation till Lissabonfördragets solidaritetsklausul 42.7 har varit något diffus. På militärt håll har man tagit avstånd från tanken på att Finland skulle bära något ansvar alls för försvaret av t ex Baltikum. I ett sådant läge där detta kunde bli aktuellt behöver Finland alla sina knappa resurser för det egna nationella försvaret.

Vid försvarsminister Peter Hultqvists besök i Helsingfors den 8 mars sa kollegan Jussi Niinistö kategoriskt att ”Finland försvarar det egna landet och ger inte försvarsförpliktelser till någon annan. De baltiska ländernas försvarslösning är Nato” (https://www.hbl.fi/artikel/finland-och-sverige-har-olika-syn-pa-forsvaret-av-baltikum/).

Hufvudstadsbladets rubrik sammanfattar säkert Hultqvists och J. Niinistös budskap korrekt, men man kan trots det vara något tveksam om den finska försvarsministerns uppfattning motsvarar den officiella finländska uppfattningen i alla nyanser.

Jussi Niinistös partiordförande och kollega utrikesminister Timo Soini uttalade sig nämligen följande dag, den 9 mars i riksdagen och deklarerade bestämt att Finland förbinder sig att respektera Lissabonfördragets solidaritetsklausul 42.7 också i de fall då en medlemsstat utsätts för militärt angrepp och ber om hjälp. Trots att EU inte är någon militärorganisation är Finland berett att ge sådan hjälp och förväntar sig även att själv få hjälp i en motsvarande situation om Finland angrips. Formuleringen är i praktiken identisk med den svenska. Soinis uttalande är klarare än det som tidigare yttrats.

Det är olyckligt att det finns en uppenbar klyfta mellan Finlands försvars- och utrikesministrar i en så central fråga. Timo Soini är klart USA-vänlig. ”Det finns tre republikaner i Finland”, sa Soini lekfullt till Helsingin Sanomat 1.9.2015. ”Jag är en av dem.”

Jussi Niinistös förhållande till USA är däremot mycket problematiskt. Helsingin Sanomats säkerhetspolitiska redaktör Kari Huhta uppmärksammade klyftan mellan de två ministrarna (http://www.hs.fi/ulkomaat/a1457406733680):

”Relationerna till USA drivs i regeringen starkast av utrikesministern och sannfinländarnas ordförande Timo Soini. Hans partikamrat Jussi Niinistö har tidigare koncentrerat sig på det nationella försvaret och förhållit sig reserverat till internationellt samarbete.

De som starkast driver på samarbetet [med USA], d v s  Hultqvist och Soini, träffas inte i allmänhet. Vid de bilaterala finsk-svenska ministerträffarna är från det ena landet en [till USA] mer reserverad representant närvarande [Hultqvist – J. Niinistö, Soini – Wallström].

Även Hbl:s Yrsa Grüne kommenterade Hultqvists och J. Niinistös samtal i en insiktsfull ledare den 9 mars (https://www.hbl.fi/artikel/storre-tydlighet-skadar-inte/). Hon reflekterar också över ministrarnas klart olika attityd till USA:

”Som faktum borde väl Finland också beakta det allt närmare transatlantiska samarbetet som Sverige bedriver med USA och som Hultqvist också denna gång betonade. Försvarsminister Jussi Niinistö (Sannf) sade visserligen att Finlands militära samarbete med USA kommer sig naturligt av att flygvapnet har amerikanska plan. Mer än så blev det inte.

Att Sverige blickar över Atlanten är naturligt och det borde motivera Finland att göra lika om det militära samarbetet med Sverige ska integreras. En politisk linje som bägge kan omfatta hindrar Finland från att bli med Svarte Petter på hand.”

 
Författaren är professor och kallad ledamot av KKrVA

Utvecklingen springer ifrån den svenska säkerhetspolitiken

Foto: Niklas Ehlén/Försvarsmakten

Europa står just nu inför några av sina svåraste säkerhetspolitiska utmaningar på mycket länge. I öster finns det ett allt annat än demokratiskt Ryssland som vill återta det man uppfattar är sin rättmätiga plats i världsordningen, vilket nationsgränser inte kan tillåtas förhindra. I sydost har det syriska inbördeskrigets fem år medfört stora flyktingströmmar, där drygt 10 miljoner människor är på flykt, varav nästan 5 miljoner utanför landets gränser. Detta är dessutom en kris som riskerar att sprida sig vidare och dra in grannlandet Turkiet. Sedan tidigare råder dessutom instabilitet i Irak, där regeringsstyrkorna haft svårt att hålla emot Daesh framfart, vilket också bidragit till flyktingströmmarna. Söder om Medelhavet råder stor oreda i Libyen sedan det internationella samfundets intervention mot Gadaffi-regimen, då varken Säkerhetsrådet, Arabsamfundet eller den libyska övergångsregeringen ville godta en stabiliseringsinsats. Utöver att Daesh börjat etablera fotfäste i Libyen, med risk för en destabilisering av Tunisien, så har Libyen fungerat som ytterligare en fristad och utskeppningshamn för människosmugglare med Europa som mål. Att den militära neddragningen i Afghanistan var ett internationellt misstag att lägga till tidigare misstag i val av strategi i landet, är tydligt sedan talibaner och andra grupper nu destabiliserar och erövrar allt större områden med försvagning av regeringen som följd. Även detta kommer att bidra till fortsatta flyktingströmmar från landet och förhindra människor från att flytta tillbaka.

Alla dessa krishärdar ställer stora krav på den svenska säkerhetspolitiken och har stor påverkan, inte bara på EU och Europa, utan i synnerhet på Sverige. Sverige är det land i Europa som per capita burit den största bördan för förra årets migrationskris med närmare dubbelt så höga kostnader per capita som något annat land i EU (korrigerat 160212). Det ligger därmed i Sveriges primära säkerhetspolitiska intressen att oroshärdarna runt Europa kan stabiliserar snarast möjligt då de både påverkar Sveriges interna förhållanden, liksom landets yttre säkerhet.

Oförmågan i EU att hantera migrationskrisens påfrestningar skapar ytterligare centrifugalkrafter som kan leda till unionens sönderfall. I juni röstar Storbritannien om landet ska vara kvar i EU eller inte. Lämnar Storbritannien EU är det inte osannolikt att landet i sig faller sönder, då Skottland vill stanna i EU och Nordirlands katoliker inte vill ha en yttre EU-gräns till övriga Irland. Detta skulle också innebära ett sönderfall av Europas mest kompetenta försvarsmakt med förmåga till just de expeditionära insatser som Sverige och Baltikum är beroende av i händelse av en konflikt i Norden och Östersjöområdet. Året efter är det franskt presidentval där Marine Le Pen om hon vinner utlovat att Frankrike ska lämna både EU och NATO. Där försvinner i så fall resterande del av Europas expeditionära förmåga. Ett Europa där Storbritannien och Frankrike dragit sig ur samarbeten, kommer också att innebära ett amerikanskt övervägande av landets intressen och åtaganden i Europa. Vi ska heller inte glömma vad höstens amerikanska presidentval kan medföra, både i form av ny president och lägre legitimitet för militära insatser under interimsstyret – en period som historiskt utnyttjats för offensiva handlingar av aktörer.


Det är i det här skedet intressant att gå tillbaka till Försvarsberedningens rapporter från 2007 och 2008 och läsa där vad som skrevs om EU:s gemensamma utrikes- och säkerhetspolitik (GUSP), respektive säkerhets- och försvarspolitik (ESFP) och Sveriges ansvar för denna när det gällde att omhänderta kriser som inträffar längs Europas gränser. Just nu har vi alltså fyra kriser med direkt bäring på de Sveriges interna förhållanden, ekonomi och säkerhet, där svensk målsättning varit att adressera hot och problem där de uppstår istället för att de ska drabba Sverige på ett direkt sätt.

Av de ovan uppräknade områdena har Sverige en militär närvaro på ca 50 personer i Afghanistan och i Irak ca 35. För båda insatserna har personalen utbildande och inte stridande roller. Säkerhetspolitiken tredje ben utöver diplomati och militär – biståndet, avdelar fortsatt en knapp miljard kr om året till Afghanistan, vilket man får hoppas bidrar till stabilitet. I Irak var biståndsinsatsen på 200 mkr för 2015 (2016 oklart).

Vad gäller en militär insats i Syrien mot Daesh, har Sverige redan sagt nej eftersom det inte finns ett solklart folkrättsligt mandat för insatsen. Det är därtill också kriget mellan Assad-regimen och andra oppositionsstyrkor, allt från med moderata till islamistiska, som orsakat merparten av flyktingsströmmarna och där kommer det varken att bli något mandat eller någon insats sedan Ryssland trädde in på regimens sida. Strategiskt ligger det också i Rysslands intresse att flyktingsströmmarna till Europa fortsätter då det både försvagar EU och ställer EU mot Rysslands nya fiende Turkiet. Sveriges bistånd på ca 300 mkr till Syrien kan man läsa om här.  

För Libyen verkar det idag varken finnas några planer att ingå i den europeiska militära styrka som sätts samman av Italien för att bistå en libysk regering om en sådan kan bildas, eller någon avsikt att avdela bistånd att döma av SIDAs hemsida. Försvarsbudgetens anslagskonto för internationella insatser har heller inte något utrymme för någon insats utöver den pågående insatsen i Mali.


Det kan därmed konstaterar att av tre krisområden i Europas omedelbara närhet med direkt påverkan på Sverige, deltar Sverige med 35 personer i utbildningsroll och ca 500 mkr i bistånd. Det är onekligen mycket långt från de målsättningar för vår säkerhet som sattes upp under 00-talet av försvarsberedning, regering och riksdag, samt hur man visionerade att vi gemensamt skulle ta oss säkerhetsutmaningar.


Lägg därtill den numera ständigt närvarande risken för ett krisförlopp i Östersjöområdet i form av rysk aggression mot Baltikum. Det är mycket tydligt att utvecklingen springer ifrån den svenska säkerhetspolitiken och dess till buds stående medel.

The future of Land Power


LTG Michel Yakovleff FRA-AR

VCOS SHAPE


Address to FINABEL (speaking notes)

The Finabel coordination committee is a land forces organisation comprising 20 Member states of the European Union with a view to promote interoperability between the land forces of its Member states. Membership is open to all of the Member states of the European Union


The Future of Land Power

The following text is not to be construed as an official statement from the Command Group of SHAPE. The views presented here are personal views held by the author.

Some arguments were not delivered during the presentation, for the sake of time. They are inserted in this written text, for future reference, in italics.


For some time, there was the illusion that we could have a future without war or the prospect of war. The Western world has engaged in a continuous decline of military forces, as if the illusion could be used as an assumption.

Yet old truths stick fast. I like to remind of a sentence found in Swiss Army propaganda: “Every country has an army. Its own, or that of someone else”. It is a truth that Georgia and Ukraine are reflecting on today.

I see the future of land forces in that context: our nations are going to need them, worse still, I believe they will use them.

NATO, as has been reminded, is the most successful alliance in history. From twenty years in operations, it has learned a lot, it has performed very well, it has achieved tactical overmatch in every environment, against any kind of opponent.

And yet, not all that we have learned applies to the challenges of the decades to come. Worst still, we may have to unlearn things we have learnt. So our forces will need to reflect on them and adapt to the next conflict.


Some strategic lessons learned.

Hard power is still the ultimate currency of power. There was a time, at the demise of the Berlin Wall, when we considered that soft power had done it and that hard power was a somewhat antiquated form of power. Well, the first lesson of the last twenty years, and quite significantly, of the last seven years (since the 2008 invasion of Georgia by Russia), is that hard power, the one measured in tanks and aircraft, remains the dollar of power currencies.

Soft power is irrelevant when confronted with tanks at the border, or, as seen currently, propaganda backed by threat of tanks.
 
The military tool is a blunt tool. To what degree does it achieve desirable strategic outcomes? The Balkans, after twenty years, still have NATO military presence. They are not at war, but neither are they at peace. Libya is not necessarily better than it was before the war. Arguably, it could have turned much uglier, but that is judgment call. As for Afghanistan, well, the jury is still out and it will take ten years to determine whether NATO’s intervention will be seen in a positive light, or not.

As a result, in the West, we have developed a strong measure of scepticism vis-à-vis the use of military force as an instrument of strategy. The consequence, beyond scepticism, is strong reluctance to use military force.

The issue is that this reluctance is not shared by most of the world. Quite to the contrary: a number of powers, throughout the world, are positively enthusiastic about using military force, or threat of force, and they are quite sure they have achieved the desired outcomes at greater speed and lower cost than they would have by other, “softer” means. Just think of how Crimea was annexed by Russia, as a result of a very effective and low cost military campaign.
 

Operational Lessons Learned.

Control of the land remains the ultimate determinant of victory and the condition for peace. With real estate comes the population, and they are the true arbiters of success.

For example, what measure of governance has been achieved in Afghanistan is essentially a product of the degree of security currently delivered, on the ground, by the ANSF.

Air power can strike, but it cannot secure.

Sea power can strangle, but it cannot stabilise.

Expanding a moment on air power, my statement is more significant because NATO has waged two “air wars”, over Kosovo and Libya, without committing ground troops. These were true “historical firsts”, the exclusive use of air power to wage war, and yet, despite victory, the statement remains true: air power does not achieve control.

The reason is that land power is persistent, whereas air power is transient. Between strikes, so to speak, our opponent can organise his life almost unhindered, whereas when his freedom of action is restrained or at least contested by presence on the ground and the likelihood of contact at any moment, the pressure consumes much of his time and resources.

As for maritime power, well, it appears that the pirate crisis that affected the Somali coast for years has been virtually eradicated as soon as some degree of governance was reinstated, on land, by the fledgling Somali authorities. Granted, naval power and coordination of efforts, not least with the commercial world, have contributed to current success, but it does appear that the decisive factor was control of the shore line by a friendly force.

We must be reminded that all our operations were conducted with total dominance of air, sea, space and the electromagnetic environment.

The assumption that this degree of dominance will prevail in the next twenty years is arguable at best. Frankly, I think we must conceive of our future operations as occurring in contested spaces, be they air, sea, space and electromagnetic. This massive change in context is the source of my doubts regarding the value of our lessons learned: they relate to an age that is passing away.


So what are the prospects for land power?

I propose thoughts for the next fifteen-twenty years to come.

First of all, we must accept that our uncontested air supremacy is over.

For the last twenty years, we have enjoyed a window of absolute supremacy, mostly as a result of our technological advantage and thanks to the large numerical superiority we owe to the United States.

Just to take a few examples of what I believe will not happen again, or not dependably so:

-          We have taken the habit of having Medevac helicopters land virtually on the spot where the wounded were hit. The so-called golden hour is quite forgetful of what it takes to operate helicopters when facing the threat of missiles and competent air defence artillery. The reality is that we will have to carry our wounded over a kilometre or two, to meet the helicopters where they can land with reduced risk of direct fire;

-          Massive overkill from the air is over. I remember TICs in Afghanistan (troops in contact) where it was reported that “one to two automatic weapons” had warranted a succession of strikes by F-15s, B1-Bs, Apaches, dispensing hundreds of 30 mm rounds, a pocketful of GBU-38s, and the like. This degree of overwhelming support is not going to happen again, at least as a general assumption.

The same applies to uncontested sea access. None of our theatres could have existed without unobstructed use of sea lines of communication (SLOCs). In a world where more than 500 submarines exist, not all of them in friendly hands, we cannot go on assuming unfettered logistics. Also, our tactical choices will be impacted, by submarines, mines, and a new generation of area denial missiles. Though most of the world population can be reached from the sea (some 80% of world population lives within 100 km of the sea), our superiority in amphibious capabilities will not necessarily be brought to bear.
 
But the vanishing superiority of Western style warfare will be most perceptible, from our soldiers’ perspective, in the electromagnetic realm. This goes far beyond the current concerns about cyber, though cyber is part of the picture.

Our small tactical echelons of today have come to depend massively on uncontested electromagnetic capabilities: without instant communication, without dependable positioning, our units are at a loss to move, call fires, report, maintain, evacuate…

Our generation – that of the flag officers sitting in the room – at least knew how to navigate and orient with tools as basic as paper maps and compasses, which are pretty resistant to jamming. But the younger generation, our lieutenants, have not always learned those skills. Nor are they mentally and morally comfortable with the practice of radio silence. And our generals tend to like real-time video to take decisions…

A number of nations today are pretty good at jamming, disruption, intrusion, deception. They practice their art routinely. I do not relish the day when our soldiers, who have become utterly dependent on instant communication, both professionally and with their families, will have to fight under serious restrictions.

The biggest change I see coming is robotics. This is truly the next generation of warfare. Not that I like the idea, personally. But I am convinced we are going to experience a massive change in the art of war, over the next twenty years. If only because we, the Westerners, are most in need of robots to compensate for our lack of personnel.

I believe we will experience, within this generation, the introduction of robots in large numbers, mostly small, operating in swarms. From my private studies I have come to the conclusion that we will see a majority of sensors, some killers/effectors (such as smokescreen dispensers), and a sizable contingent of helpers (such as mule robots).

The introduction of robotics in war will change the face of war forever. Though it may be the ideal evolution of warfare, I am not convinced it is the ideal evolution of humankind.

Which leads me to ethical considerations. I insist that I am talking ethical issues and not legal. We must not leave it to the soldier alone to grapple with the ethical issues of wars to come, such as those accruing from the introduction of robots. From their conception downwards, these artefacts must be developed with ethical considerations in mind.

As for armour, I believe we have reached the limit of the armour our men can carry while still remaining marginally combat-effective. I suggest we should have another look at how the Roman legion used their armour: they carried it on carriages or mules, and only donned the armour when preparing for battle. If we want our soldiers to retain a measure of tactical mobility, we must agree to disassociate them, most of the time, from most of their armour, accepting the risk of higher casualties when caught by surprise.

More generally, given the threats looming today, we should rethink the expeditionary force model that was imposed on all of NATO by our larger ally. The largest armies of Europe today are in Switzerland and Finland. They are competent, even though based on conscription. Ukraine was caught half-way between two models, a large army based on conscription, and a smaller, professional force, so it enjoyed the advantages of none and the downside of both. For a number of NATO nations, reinstating a larger land force based on a combination of conscription and mobilisation may be an effective deterrent, more than a handful of elite forces.

NATO has become the standard of military competency. That said, we should be aware that it is a standard based on luxury, not on austerity. We are good at doing a rich man’s war – and that is something that may change soon.

What should we work on?

I suggest a number of basic strands, involving a reassessment of the following:

-          Brigade level manoeuvre. Over twenty years, we have never seen a fight above battalion level (true of NATO as such, not of all its Allies).

-          Air defence, not only of the active kind (air defence artillery) but also of the passive kind (camouflage, dispersion) that the Serb army used so impressively during the Kosovo air campaign.

-          The true limits of multinationality. We have gone down to platoon level. That is acceptable in a context of sedentary warfare against little or no opposition, within deliberate (meaning: with the benefit of detailed planning) operations. In the context of large-scale manoeuvre, involving brigades, I believe the basic element of multinationality will be the battalion (for a simple reason: it is the first level of tactical command that has a permanent staff as opposed to a lone commander).

-          Austere logistics. Until now, in essence, all our NATO commanders have got what they asked for. A number of Allies, to include some fighting today, in Africa, do not have that culture. They do with what they have, period. Thinking in those terms is not part of the NATO style of war. It needs to.

-          A focus on force. As I said above, we have developed a real estate mentality, despite all the lofty wording to the contrary. We need to think of fighting the force, even more so when it will be more conventional than what we have met until now.

-          Better exercises (not necessarily more). NATO must exercise modern/future warfare, with a different set of parameters.

First of all, think again of near-peer opponents, with very real competencies in all spaces, which will become contested spaces.

Since we can no more assume dominance in heretofore-uncontested spaces, we must rediscover what I call “manoeuvre warfare”, a more dynamic and imaginative way of doing war. (For example: how to conduct a whole campaign without achieving air superiority. In which case the question becomes: What measure of air power can be delivered in the absence of air superiority? Merely framing the question this way is still perceived as an absurdity by many of our airmen. There is a NATO way of doing campaigns which is very mechanical, in essence, win the air campaign, and then, launch the ground campaign. This has got to be challenged, other courses of action must be invented.)

We must use exercises to reinvest the ideological space, and learn to fight ideas.

Most of all, we must use exercises to develop the leaders we need, mostly focusing on developing initiative. These leaders must be tech-aware, but not tech-dependent, as too many are today. Even our soldiers are destabilised if they don’t have a daily talk with their family by Skype. This has got to change.

Initiative is the quality most needed when one is left on his own – as will happen when our radios will be shut off, our networks damaged or compromised. Our leaders are network-dependent, they need to feel comfortable with loneliness.

Risk aversion must be reversed. We need a culture of risk taking, without endless calculation. This starts at company level officers, it is inherently an issue of military culture. Our people must feel comfortable with uncertainty.

We must assume that our soldiers will not be connected all the time; at best, they may enjoy intermittent or partial connectivity. Remember we will operate in austere environments, where the required infrastructure was never created, or where it has been damaged. And all that facing an opposition that will be much more adept at electronic warfare, cyber warfare and, more generally, information warfare. For example, we need to relearn navigation without GPS, operational graphics on paper maps and overlays, radio silence, and shutting off Blue Force Tracker because of the risk of penetration by the enemy.

The leaders we have today are like wolves, they are good at operating in packs. But we must make sure they are good at being lone wolves also.

Urban warfare we have never seriously experienced, against a determined and enduring foe. Considering that, very soon, two-thirds of world population will be urban, and that, ultimately, you achieve victory when the population agrees that you have won the contest, we must prepare to meet the population where it lives.

As mentioned above, the same applies to littoral operations: 80% of the world population lives within 100 K of a shore.


In conclusion

War is back, shortly, to our own shores.

It will be less easy, more costly.

This will come as a shock to our nations.

We would be well advised, at least for those of us who are more exposed, to rethink our military model, along the lines of the nation-in-arms, which is a pretty good substitute for nuclear deterrence, in most cases.

This is why NATO is having a very hard look at the lessons learned from its operations, and those it needs to relearn, or sometimes, unlearn. Keeping in mind that victory at the price of values is not what we want to achieve.

 

Gästinlägg: Agentsändarna i Kaliningrad

Nedan följer ytterligare ett gästinlägg, denna gång är det av radioamatören ”Uascan” som i mån av tid, genomför, en mycket kvalificerad, uppföljning av både västlig och östlig radiotrafik i Östersjöregionen.

Have a good one! // Jägarchefen


I det första inlägget ”Radion och agenten” diskuterades användningen av olika former med radiosamband mellan olika legala- och illegala underättelseagenter och hemlandet. I detta inlägg tittar vi närmare på ett av nätverken och hur en intresserad själv kan ta del av sändningar.

En av de allra mest kända stationerna i Europa kallas ”M01” av radiohobbycommunityn. M kommer av en station som använder morse och 01 är ett löpnummer. M01 förekommer i olika specialvarianter av M01 som fått beteckningen M01a, M01b och M01c.

Vi vet ganska lite om vem som ligger bakom utsändningarna med M01. Några källor på internet anger självsäkert att det är GRU. Andra påstår att sändaren för M01c ligger inom det marina basområdet i Kaliningrad. Detta är svårt att värdera, men det finns vissa indikationer som underbygger detta. M01 använder relativt låga frekvenser vilket gör att räckvidden är begränsad. I princip täcker sändningarna Skandinavien och Västeuropa. Med hjälp av antenner går det att rikta utsändningar så att de blir starkast där mottagaren finns.

M01 med sina undervarianter använder morsetelegrafi för överföring av information. Här kan emellertid den första intressanta observationen göras. Det är nämligen inte helt ren morse (A1A enligt ITUs beteckningssystem) utan stationen sänder två samtidiga bärvågor.

De flesta kortvågsradiomottagare har inte möjlighet att ta emot A1A (CW). Men M01 skickar ut två bärvågor parallellt på ca 1000 resp 2000 Hz vilket gör att det går att ta emot signalen i en enkel AM-mottagare. Redan detta säger oss något om vilka de tänkbara mottagarna av utsändningarna är. Det är alltså tänkbart att M01 är avsedda för mottagare som absolut inte vill väcka uppmärksamhet genom innehav av en ”avancerad” radiomottagare. Det är lätt att dra parallellen till dokumentationen av spionen Wennerströms inköp av en exklusiv ”Hallicrafter” mottagare och vilken berättigad uppmärksamhet det väckte hos omgivning och kontraspionage. En radiomottagare är en relativt liten och enkel utrustning. Den kan gå att bortförklara om den upptäcks.

Alternativet till morsesignallering är att använda en datasändning av något slag. Det krävs emellertid specialutrustning för att motta detta och de tänkbara problemkällorna blir fler. Detta pekar på att M01 skulle kunna vara riktade mot den hel- eller halvillegala underättelseverksamheten.

Det kan också tänkas att M01 skulle kunna vara en sätt att kommunicera med ambassader (eller olika funktioner knutna till ambassader) men att förbindelsen är av reservkaraktär och att valet av modulation snarare återspeglar att man vill vara säker på att kunna ta emot trafiken även om man tvingats överge ordinarie utrustning.

M01 har varit aktiv under mycket lång tid. Det finns inga riktigt säkra uppgifter om när stationen upptäcktes, men den har varit känd, minst, sedan 70-talet. När M01 sänder ett meddelande så är formatet givet. Exemplet är hämtat från 10 feb 2015 på 5.320 Mhz (Källa: priyom.org):

197 197 197 (anropssignal som sänds ca 4 min)

259 30 (259 = meddelande ID? Samt 30 = antal grupper)
259 30

62659 01992 19190
45172 39882 94475
74485 38696 23157
15069 61901 85489
29178 87101 08539
80511 01300 67228
11877 01108 39190
20789 50732 57466
98198 36581 87722
11274 65224 59801

Den kryptologiskt intresserade kan nog ägna åtskilliga timmar till siffrorna i meddelandet även om det knappast är att rekommendera. Möjligheterna till att återvinna klartext torde vara liten då det finns risk att oforcerbart blankettchiffer används. Det går emellertid inte att undvika att göra några intressanta noteringar i detta telegram. En analys av återkommande bigram (två på varandra efterföljande siffror) avslöjar något misstänkt . Bigrammet ”01” förekommer hela 6 gånger i telegrammet. Att så pass många 11 (3), 22 (3), 44 (2) och 77 (2) förekommer är också underligt. Ingenstans i telegrammet förekommer samma siffra 3 gånger i rad.

Det finns flera sätt att kryptera ett telegram av den här typen:
  1. En kodbok används där bokstäver eller ord byts mot siffergrupper som sedan chiffreras med en nyckel eller blankett
  2. Tecken för tecken substitueras mot siffror (exempelvis A=01, B=02..) som sedan chiffreras med en nyckel eller blankett
  3. En kodbok där tecken inte överchiffreras med blankett eller nyckel. Osannolikt i detta fall.
Kodboken ger stora fördelar i möjliggöra förkortning av meddelanden genom att ord mm ersätts av en eller flera grupper. En kodbok ska dock förvaras säkert vilket gör att den inte är speciellt attraktiv för exempelvis en illegalist. Problemet att förvara chifferblanketterna är ett nog stort problem. Om inte blankett används eroderar snabbt kodboken den kryptologiska säkerheten.

Blankettchiffer har fördelen att vara oforcerbart så länge inte blankettserien återanvänds. Dock ställer den krav på att motstationen erhåller en aldrig sinande ström av chifferblanketter vilket leder till en del intressanta logistiska problem. Dessa ska också förvaras säkert och destrueras eftersom de används.

I meddelandet kan det finns någonstans en indikation om vilken nyckel mottagaren ska använda. Det är tänkbart att siffergruppen "259" anger blankettnummer eller ger annan nyckelinformation. Det har förekommit, vilket den intresserade kan fördjupa sig i Bengt Beckmans bok "Svenska Kryptobedrifter", att differensen mellan grupper angett nyckelinformationen. Med tanke på att M01s meddelanden är relativt korta, 30 grupper, är det kanske inte så troligt att man slösar 2 grupper på detta.

M01 har en förutsägbar tidtabell för sina utsändningar enligt följande (UTC):
  • Tisdagar och torsdagar 18:00 och 20:00
  • Lördagar 15:00
  • Söndagar 07:00
De tider som M01 gör sina utsändningar antyder att mottagarna eller mottagaren endast har möjlighet att ta emot dessa utanför normal arbetstid. Vilka slutsatser man kan dra av detta överlämnar jag till läsaren att själv dra.

De andra varianterna av M01 använder andra tidtabeller och frekvenser än M01. M01c är den kanske mest intressanta då den dyker upp till synes slumpmässigt på frekvenser och tider och som inte återkommer. Hur mottagaren vet vilken tid och frekvens den ska lyssna till är okänt, men kanske via telegram i M01?

För den som själv vill ta del av M01 finns flertalet utsändningar lagrade på youtube:


Det finns även radiomottagare som är tillgängliga via webben som http://websdr.ewi.utwente.nl:8901/och där den intresserade som saknar kortvågsradio kan ta del av M01s sändningar.

Gästinlägg: "Fiskafänge"

Nedan följer ett gästinlägg av Wictor Phalén, inlägget skall ses som en fördjupning till vissa faktorer som tas upp i inlägget Ubåt, Ubåtar och Ubåtarna ffa. vad avser våra historiska erfarenheter som bör tillvaratas och fortfarande kan vara mycket aktuella. Wictor Phalén var under 1980-talet aktiv reservofficer (Major) och Kustjägare samt deltog i ubåtsskyddsverksamheten i olika befattningar.

Have a good one! // Jägarchefen


Nu rapporteras det återigen om ubåtskränkningar och rapporterna känns säkert igen av de som var med under ubåtskrisens 1980-tal. Rapporterna nu som då, visar samma mönster av intrång djupt in i våra skärgårdar och vitala försvarsområden. Initialt uppfattade vi då, att verksamheten kopplades till våra övningar, då KFÖ, men även nu som då, till olika typer av materielprov. Att ”kolla” på en främmande makts materielprov är en normalbild bland många länder och i Sverige är denna typ av uppvaktning legio sedan 1960-talet – kanske tidigare. Under ubåtskrisens decennium förstod vi så småningom att verksamheten därutöver primärt utgjordes av krigsförberedelser i händelse av ett överraskande anfall. Det primära målet var anfallsförberedelser mot våra radarspaningsanläggningar, flyg- och marinbaser, kustförsvarsanläggningar etc.

Under 1980-talet så började den andra etappen av försvarets effektivisering. Den började redan 1972 och beskrivs som nedmontering av försvaret. Den andra omställningsperioden 1996-2000 eller som dåvarande ÖB Owe Wiktorin valde att rubricera den – ”stålbadet". De dåvarande försvarsgrenscheferna och många med dem kallade det för en nedmontering av FM.

Under perioden 1980-1985 gav FM ut kvartalsvisa rapporter om ubåtskränkningarna. Men många tvivlade på att de skedde, de ingick heller inte i den svenska Regeringens försvars- och säkerhetspolitiska bild. Den kvartalsvisa rapporteringen upphörde 1987, då den övergick till en årsrapportering. (tidigare rapporteratav Jägarchefen 160129). Carl Bildt, som ingick i ubåtskommissionen, personliga ubåtsrapportering till bl a USA uppfattades som mycket irriterande av Regeringen.

Man måste också inse dåvarande ÖB:s Bengt Gustavssons situation. Han hade inte full kontroll på ekonomin – även om FM upplevde att man hade det. Han hade tre försvarsgrenschefer, som var egna myndigheter. Ingen visste att Järnridån skulle falla 1989-1991. ÖB försökte minska FM:s kostnader genom att dra in på antalet värnpliktiga och föreslog 3-månadersutbildning för en del av de värnpliktiga, men ÖB blev nedröstad dels av Försvarsminister Roine Carlsson (folkförankringsskäl) dels av arméns ledning. Det fanns vid den aktuella tidsperioden, ett ”krig” om ekonomin inom armén mellan Fredsorganisationen och Krigsorganisationens krav. Då som nu, fanns det krafter som ville klarlägga att det var ryssen som stod för ubåtskränkningarna. På något sätt hamnade FM i någon sorts försvarsposition till företeelsen ubåtskränkningarna, d.v.s. det egentliga problemet att försvara och hävda rikets gräns och dess territorium diskuterades inte öppet. Ett grundläggande kriterium för en nationalstat är ju att den måste kunna utöva kontroll över sitt territorium.

MEN, det fanns då i alla fall några krigare, som avvek från mängden. En av dem var amiral Claes Tornberg, som var chef för Kustflottan (KF) mellan 1985-1990. Förbandet var ett utbildningsförband och innehöll eller kontrollerade egentligen alla fartyg i flottan. Malpåsesystemet hade lyckligen ersatts av depåfarlagda fartyg ingående i kustflottan, Kustflottan övergick från en mobiliserings (freds) flotta till insatsflotta. Ubåtsskyddsstyrkor sammansattes, för att successivt växa allteftersom förmåga i form av bredd, spaning och vapenförmåga utvecklades till ubåtsjaktstyrka. Under Tornbergs ledning omvandlades flottan till en aktiv 24/7 flotta. Skarp verksamhet kombinerades med utbildning och övningar. Allt detta utan egentliga kostnadsökningar även om jag tror att en del praktisk bokföring tillämpades.

Man övergick från en reaktiv till en aktiv offensiv agerandeprofil, som hade en mycket hemlighållen övningsverksamhet. Kustflottan skapade en ledningsorganisation/företagsledning som samordnades med örlogsbaserna. Jag vill minnas att Kustflottans övningar kallades för ”fiske” eller ”fiskafänge” troligen efter den tidigare övning NOTVARP. Vad Tornberg ville åstadkomma och åstadkom var en FÖRHANDSSITUATION. Det är lönlöst att jaga efter ett observerat periskop och komma till platsen efter 15-20 minuter med helikopter, då sökområdet torde ha ökat med en diameter från observationen på ca 8-10 km. Men att låta inkräktaren komma in i ett område där vi redan finns är en annan sak. Beaktas bör också den beräknade sannolikheten för en sänkande verkan var låg med de vapen som disponerades. Sjunkbomber m/33 och ELMA-granater som fordrade direktträff i målet. Visuellt på ytan såg sjunkbombsdetonationer imponerande ut oavsett storleken på mängden. Sannolikheten att målet – ubåten – sänktes eller tvingades upp till ytan var och förblev dock försvinnande liten. Ett förhållande som i princip kvarstår idag.

Avsikten med ovanstående historiebeskrivning, är att visa de idag berörda militärerna och politikerna, att det centrala är att hävda Sveriges gräns, inte FM:s sätt att uttrycka sig eller sannolikheten i olika kränkningar. Avsikten då från en främmande makt med kränkningarna, bedömdes vara krigsförberedelser inför ett anfall mot Sverige. Men idag är antalet vitala försvarsobjekt så få, så avsikten med dagens kränkningar bör analyseras ur ett annat perspektiv. Intrångens syfte skulle nu istället kunna vara att provocera, visa vem som de facto behärskar Östersjöområdet, eller vem som är stormakt, eller skapa förvirring och bristande tilltro till egna svenska försvarssystem.


Det är min förhoppning att nya C Insats (StfCh Insats är ju en amiral) tittar på de åtgärder FM och framförallt Marinen gjorde i slutet på 80-talet och som det heter ”vidtar nödvändiga åtgärder”. Vilka de är bör enligt min uppfattning inte publiceras – vilket också är en erfarenhet från 80-talet.

Måluppfyllnad?

Reflektion

Två (2) intressanta nyheter har publicerats nyligen rörande det ryska reformprogrammet för de väpnade styrkorna. EnligtRysslands vice Premiärminister, Dmitrij Rogozin, så befinner man sig just nu cirka 50% före i tidsplanen för reformprogrammet. Då man i dagsläget har uppnått en 47% implementering av reformprogrammet. Sedan tidigare är det känt att man avser moderniserade ryska väpnade styrkorna upp till 70% d.v.s. all materiel skall upptill 70% vara modern, totalt sett över de ryska väpnande styrkorna, vissa förband har även högre prioritet, än den stipulerade målsättning på 70%.

Vad som är ytterligare känt, sedan tidigare, är att man har nått framgångmed sitt reformprogram dels vad avser operationskonst dels vad avser att höja materiel status på de väpnade styrkorna. Sammantaget ger det en ökad operativ effekt, vilket troligtvis är en bidragande orsak till att Förenta Staternas president, Barack Obama, nyligen angavde Ryska väpnade styrkorna som de andra slagkraftigaste i världen. Vilket är en kraftig revideringgentemot den retorik man hade för något år sedan, avseende synen på Rysslands väpnade styrkor.

Således har man sedan reformprogrammet påbörjades effektivt höjt den operativa effekten, något som ej kommit till över en natt, utan det är en gradvis och successiv höjning som skett, under ett flertal år, i praktiken sedan den militära operationen i Georgien 2008. Något som egentligen inte uppmärksammats fullt ut förrän nu, som en konsekvens av den militära operationen i Ukraina samt i Syrien. Trots det t.ex. fanns. många tecken redan under Zapad'13och den stora beredskapskontrolleni det östra militärdistriktet (MD Ö) under 2013, på att en signifikant höjning av den operativa effekten hade skett.

Under de senaste veckorna har uppgifter rörandeneddragningari den Ryska försvarsbudgeten förekommit, vilket förefaller röra sig om en 5% neddragning av utgifterna. Fokus förefaller vara att neddragningarna kommer vara på projekt med lägre prioritet samt dyra utvecklingsprojekt, såsom bärsystemet för interkontinentala missiler på järnväg samt femte generationens strategiska bombflygplan. Således är det ej en neddragning som, bedömt, påverkar den huvudsakliga operativa effekten som är ställd att uppnås innan 2020 för de ryska väpnande styrkorna.

Denna neddragning i försvarsbudgeten blir intressant i perspektiv utifrån Rysslands Premiärministers, Dmitrij Medvedev, uttalandeinnan årsskiftet, att neddragningar i försvarsbudgeten var uteslutna då det i praktiken mer eller mindre skulle hota Rysslands existens. Varpå en neddragning skulle kunna signalera två (2) saker utifrån det uttalandet. Antingen så hotas inte Ryssland längre alternativt är den ekonomiska situationen så ansträngande just nu i Ryssland, att man måste ta en kalkylerad risk och dra ned på försvarsbudgeten.

Troligtvis är det inget av de endera alternativen. Ser man till Rogozinsuttalande tillsammans med det man förefaller prioritera bort, så påverkas inte den operativa effekten till helhet, utan troligtvis kommer man uppnå de fastställda målen vid 2020, det som skett är att man inte når de innan den tidpunkten. Något man troligtvis hade gjort, sett till Rogozins uttalande, om inte sanktionerna hade inträffat samt om den kraftiga nedgången i priset på fossila bränslen inte hade uppstått. Slutsatsen blir således att den gradvisa ökningen av den operativa effekten måste tagit signifikant fart mellan 2012-14, varpå man kom att ligga före tidsplanen, dock saktas den ned något nu p.g.a. sanktionerna samt det låga priset på fossila bränslen, men som helhet hotas ej reformprogrammet.

Have a good one! // Jägarchefen

Försvarsmakten följer gällande lagar och avtal

Officersförbundet har i ett pressmeddelande idag uttryckt att Försvarsmakten inte följer gällande lagar och avtal. Det stämmer inte.

Försvarsmakten följer gällande lagar, regler, avtal och bestämmelser i sin verksamhet. Samtidigt är det myndighetens ansvar att fortlöpande se över alla avtal så att de bidrar till att verksamheten kan genomföras på bästa sätt i ett helhetsperspektiv.

Per-Olof Stålesjö
Försvarsmaktens personaldirektör

ÖB kommenterar Försvarsmaktens budgetunderlag 2017-2019

Nu har jag skrivit under Försvarsmaktens budgetunderlag för åren 2017-2019. I underlaget redovisar jag hur Försvarsmakten kommer att arbeta för att genomföra det försvarspolitiska inriktningsbeslutet under de kommande åren. Den planering vi nu presenterar levererar mot regeringens och riksdagens beställning, som innebär en ökad förmåga i samtliga stridskrafter under perioden fram till 2020.

För att öka den militära förmågan vid våra krigsförband genomför vi fler och mer komplexa övningar, anskaffar nya materielsystem och gör en satsning på materielunderhåll. Vi kommer under våra övningar att kalla in totalförsvarspliktiga till repetitionsutbildning för att bemanna och samträna våra krigsförband. Försvarsmakten återetablerar sig även på Gotland och ökar övningsverksamheten på ön.

Personalförsörjningsreformen fortsätter med frivillighet som grund och kompletteras med en längre grundutbildning som bidrar till att bemanna krigsförbanden med rätt kompetenser senast år 2020. De för Sverige strategiskt viktiga materielanskaffningarna av Jas 39E och nya ubåtar, som omfattas av regeringens definition av väsentliga säkerhetsintressen, kommer på sikt att ytterligare stärka Försvarsmaktens förmåga.

Det finns naturligtvis risker i både planering och genomförande. I det korta perspektivet försvåras förutsättningarna för materielanskaffning genom prisökningar och begränsningar i produktionskapacitet som är helt eller delvis utom Försvarsmaktens kontroll. Härtill kommer index- och valutaberoenden i avtal förhandlade av Försvarets materielverk som inte överensstämmer med uppräkningen av anslag till Försvarsmakten. Detta kan till del hanteras genom att använda reserver och göra omprioriteringar, men det kan inte uteslutas att förmågeuppbyggnaden i några krigsförband påverkas. I ett längre perspektiv finns även risker i den utsträckning svensk förmågetillväxt inte går i takt med omvärldens utveckling.

De nationella operationerna i närområdet fortsätter oförminskat och incidentberedskapen kommer successivt att förstärkas ytterligare. För att utveckla vår försvarsförmåga, kommer vi fortsatt att samverka med andra länder och organisationer genom internationella samarbeten och övningar. Även nationellt är samarbetet med andra viktigt för att stärka Sveriges totala försvarsförmåga. Samtidigt kommer Försvarsmakten att fortsätta sitt professionella internationella engagemang i främst Mali och Irak, men även i Afghanistan och på andra platser.

Det är i vår dagliga verksamhet – i staber och krigsförband, hemma i Sverige och utomlands, på övning eller i insats – som det hårda arbetet med att åstadkomma utvecklingen mot ökad militär förmåga sker. Här känner jag ett stort förtroende för kompetensen och engagemanget hos Försvarsmaktens medarbetare. Viljan är stark att göra allt vi kan med det vi har och det vi i framtiden kommer att få, för att skapa ett starkare och allt mer tillgängligt försvar.

Här hamnar extraanslaget
– några exempel på vad de extra 10,2 miljarderna till år 2020 används till:

  • Krigsförbandsövningar för alla förband
  • Utveckling av ytterligare en motoriserad skyttebataljon
  • En lätt skyttebataljon omorganiseras för att kunna vara lufttransportabel
  • Utveckling av en stridsgrupp på Gotland, som omfattar ett stående mekaniserat kompani med Stridsfordon 90 samt ett stridsvagnskompani med tidvis tjänstgörande personal
  • Anskaffning av pansarvärnsvapen till de motoriserade skyttebataljonerna
  • Anskaffning av fordonsburet bataljonsartilleri som ersätter granatkastare m/41D
  • Tillförsel av granatkastare m/41D till hemvärnets bataljoner
  • Mer personlig utrustning och ammunition
  • Modifiering av korvetterna HMS Gävle och HMS Sundsvall
  • Modifiering av bevakningsbåtar, varav sex stycken blir bojbåtar
  • Anskaffning av undervattenssensorer
  • Tillgänglighetsmodifiering av transportflygplan 84
  • Anskaffning av brobandvagnar

Micael Bydén
Överbefälhavare

Läs mer om budgetunderlaget på Försvarsmaktens webbplats

Första fallskärmssoldaterna i Sverige var allierade

Allierade specialoperationer på Nordkalotten genomfördes bl a med hjälp av amerikanska C-47:or baserade i Luleå. Målning av Torstein Landström.

Finns det någon TV-serie eller spelfilm som är fortsättningen av den nyligen visade "Kampen om tungvattnet"? Ja, det kan man säga att det gör - men det saknas en film emellan dem.

Det finns en spelfilm från 2012 som är en sorts fortsättning, "Kon-Tiki", med bl a Gustaf Skarsgård i en av rollerna. Med på Kon-Tiki-expeditionen 1947 fanns nämligen tungvattensabotören Knut Haugland och en av dem som planerade sabotaget, Björn Rörholt. Den senare hade jag kontakt med, liksom hans ställföreträdare i Luleå, Thor Heyerdahl. Ja, Heyerdahl är ytterst välkänd samtidigt som det är rätt få som är medvetna om att kaptenen på Kon-Tiki spelade en viktig roll i de hemliga allierade operationerna på Nordkalotten 1943-45. Bland annat startade han 1945 den första militära fallskärmsskolan på svensk mark, vid Norrbottens flygflottilj (F 21) i Luleå. Denna märkliga nordliga episod och flera andra har ingen ännu gjort vare sig spelfilm eller TV-serie av.

För första gången på 24 år


För första gången på 24 år kommer Försvarsmakten att 2017 genomföra en försvarsmaktsövning, d.v.s. en övning där hela Försvarsmakten övas gemensamt i att hantera ett angrepp mot Sverige. Senast detta inträffade var 1993 och övningen Orkan. Detta blir också första gången sedan dess som Sverige är skyldigt att anmäla en övning enligt Wiendokumentet, som syftar till att skapa och bibehålla stabilitet mellan länder genom att större övningar inte ska riskera att tas som upprinnelsen till ett angrepp. En skyldighet som Ryssland de senaste åren helt negligerat, genom att utnyttja dokumentets undantag för beredskapskontroller.

Få saker bygger så mycket förmåga och kan identifiera brister som måste avhjälpas som just att genomföra större övningar. Det är också ett av de absolut bästa sätten att hålla personalen motiverad, liksom att visa för allmänheten att det finns ett försvar och vad detta kan hantera. Alla dessa punkter är oerhört viktiga. Aurora 17 är också viktig på så sätt att övningen även kommer att öva emottagande av militärt stöd från andra länder, vilket Sverige idag är helt beroende av.

I veckan börjar i Norge en motsvarande övning av samma storlek, då årets upplaga av Cold Response handlar om att slå tillbaka en kvalificerad motståndares väpnade angrepp. Även denna övning är av yttersta vikt för det svenska försvaret då en av de två brigaderna som ställs mot varandra, leds av en svensk brigadstab från Boden. Bättre övning än så kan förmodligen inte uppbådas någonstans, särskilt då övningen både är omfattande, komplex och tidsutsträckt, samt det rör sig om en multi-nationell brigad med därpå följande möjligheter och friktioner.


Aurora 17
Cold Response 2016
– Försvarsmaktens webbplats
– Norska försvarets webbplats

Ubåt, Ubåtar och Ubåtarna

Reflektion

Bild 1. Geografiskt område för fyren Vindbåden.
Så var det åter dags för rapporter om främmande makts undervattensverksamhet i svenskt territorialvatten med undervattensfarkost. Dagens nyheter rapporterade, 26FEB2016, om en händelse som skall skett under våren 2015, öster om fyren Vindbåden i Stockholms skärgård. Flottan skall vid det aktuella tillfället genomfört övning med torpedskjutning. Varpå en besättningsmedlem observerade ett periskop under några sekunder i övningsområdet. Inledningsvis antogs det vara en svensk ubåt, senare visade det sig ej vara en svensk ubåt. Händelsen klassificerades därefter som sannolik ubåt d.v.s. den näst högsta klassificering.

Den 27FEB2016 publiceradeDagens Nyheter ytterligare uppgifter, om möjlig undervattensverksamhet av främmande makt i Östergötlands skärgård. Därtill framkom det att observationer hade genomförts under April, Maj och Juni månad i Stockholms skärgård. Den möjliga undervattensverksamheten i Östergötlands skärgård klassificerades som en trea (3), vilket innebär trolig ubåt/undervattensverksamhet, regeringen informerades även rörande den möjliga undervattensverksamheten. Således har denna observation lägre gradering än den tidigare nämnda observationen utanför fyren Vindbåden och från underrättelseoperationen 2014.

Bild 2. Östgötska skärgården.
Vad avser klassificeringarna så skall det jämföras med underrättelseoperationen, benämnd Operation Örnen, som genomfördes i Stockholms skärgård i oktober 2014, då främmande undervattensverksamhet hade observerats, där bedömdes även verksamheten till en tvåa (2). Således bör det inte råda något tvivel om sannolikheten kring kränkningen utanför Vindbåden. Troligtvis har även ytterligare information tillförts bedömningen, förutom den enskilda observationen av ett periskop under den aktuella övningen, som gör att man kan klassificera händelsen till en tvåa (2). Observationerna i Östergötlands skärgård är ju något mer vaga sett till bedömningen, en trea (3), detta kan kanske bero på att inga enheter och/eller system ur Försvarsmakten registrerat något kring händelsen utan den baseras enbart på civila uppgiftslämnare, dock måste det finnas något substantiellt i observationerna då regeringen har informerats om det.

Främmande makts undervattensverksamhet i anslutning till Flottans övningar och provverksamhet är inget nytt. Utan är ett mönster som går igen från 1980 och 90-talets undervattensverksamhet. Dock kan viss del av övningsverksamheten ingått i den planlagda ubåtsskyddsverksamheten, varvid det kan bli missvisande att säga att övningsverksamheten var det egentliga intresset från främmande makt, utan valet av plats för vår övningsverksamheten kan korrelerat med våra egna skyddsåtgärder gentemot undervattensverksamheten.

Därtill kan troligtvis det enda reella syftet med att utnyttja ubåtar som en inhämtningsresurser vid provverksamhet, vara att bärga rester av proven. Exempel finns från t.ex. 1980-talet då utprovning av torpeder genomförts och bärning fördröjts, då dessa har försvunnit, trots att man lokaliserat dem för bärgning och märkt ut platsen. All annan inhämtningsverksamhet kan göras betydligt mer riskfritt från t.ex. signalspaningsfartyg eller flygplan från internationellt vatten och/eller luftrum.

Värt att notera i sammanhanget, är under våren 2015, genomfördes materielförsöki Bottenhavet tillsammans med den Tyska Flottan. Huruvida det kan finnas ett samband mellan ubåtsobservationen i Stockholms skärgård under våren och materielförsöken i Bottenhavet skall vara osagt. Men om främmande makt genomfört underrättelseföretag i Bottenhavet med undervattensfarkoster, så kan t.ex. ett offensivt agerande i Stockholms skärgård varit en metod för att kraftsplittra våra resurser. Å andra sidan kan det varit så att vi kanske kraftsamlat våra resurser till Bottenhavet och genom tur observerade ett företag riktat mot Stockholms skärgård genom vår övningsverksamhet. Myntet har som bekant två sidor.

I sammanhanget kan det vara intressant att kort jämföra historia med nutid dels avseende geografiska områden dels avseende tidpunkter. Historiskt d.v.s. under 1980- och 90-talet, sett till ett kalenderår, genomförde främmande makt undervattensverksamhet från i huvudsak April t.o.m. November månad. Avsaknaden av verksamhet under de övriga månaderna kan bedömt förklaras av klimatologiska faktorer. Vad avser geografiska områden, så var undervattensverksamheten främst koncentrerad till mellersta Sverige, Mälardalsregionen, och Gotland. Västra och södra Sverige samt nedre Norrland, hade en snarlik frekvens av undervattensverksamhet, dock längre frekvens än Mälardalsregionen, övre Norrland var underrepresenterad.

Sett till nutid så förefaller den av Dagens Nyheter rapporterade verksamheten, för 2015, genomförts under April, Maj och Juni månad, den främmande undervattensverksamheten som föranledde operation Örnen, skedde i oktober månad. Således förefaller tidsrymden vara ungefär densamma som under 1980- och 90-talet. Vad avser geografisk tyngdpunkt blir det svårt att säga något, då de rapporterade områdena dels nu senast dels före är inom samma områden som under 1980- och 90-talet, dock rapporteras inget om hur många observationer inom de olika områdena, således kan man ej ta ställning till var en eventuell tyngdpunkt ligger för främmande makt med undervattensverksamheten.

Dock kan den av främmande makt genomförda undervattensverksamheten ej vara omfattande, då mängden observationer från civila observatörer i sådant fall borde vara högre och därmed borde även massmedia i högre grad fått upp ögonen för det. Givetvis kan taktik och teknikutveckling från 1980-talets ubåtsincidenter, gjort att observationerna blivit färre, vilket torde vara ett rimligt antagande, då man, bedömt, ej vill bli upptäckt. Men misstag sker alltid, varvid mängden rapporter torde varit högre, om det var en omfattande verksamhet som genomfördes. Den informationssökande noterade säkert i Marinchefens julhälsning, där han påtalade att indikationer på undervattensverksamhet även noteras under 2015. Varpå frågan inställer sig hur många fler kränkningar under ytan har skett under 2015?

Avslutningsvis kan det vara värt att notera de geografiska områden där Försvarsmakten, de facto, förefaller anse att kränkningar genomförts och är så pass allvarliga att man väljer att informera regeringen om dessa, väl platser in i tankegångarna kring "korridoren till Baltikum". Båda antagonisterna har dock intresse av den "korridoren", om än med olika syften.

Have a good one! // Jägarchefen

”Det är akademiseringens fel!”

av David Bergman

För en tid sedan gick chefen för Karlberg ut och meddelade sina visioner för officersutbildningen. Förutom de akademiska poäng som redan ges såg han framför sig ett ytterligare akademiskt djup och att kadetterna efter examen hade tillgodogjort sig en ”Mil kand”. Kritiken lät inte vänta på sig. Domedagsprofeterna varnade för att framtidens officerare skulle bli teoretiker som bara kunde läsa böcker och att det praktiska hantverket likväl som den sanna ”krigar-andan” var dömd till undergång.

När skedde då denna debatt? Var det i år eller så långt tillbaka som 2008 när Försvarshögskolan tog över ansvaret för det nuvarande Officersprogrammet? Faktiskt något tidigare. Uttalandet gjordes för mer än 50 år sedan efter att dåvarande chefen för Kungl Krigsskolan uttryckt sin vision för framtidens officerare i Svenska Dagbladet den 1 september 1965.

Det var inte första gången som debatten rasade och kollegorna sprungna ur Överbefälhavarens utredning ”Officer 65” är inte ensamma om att bli utdömda. Gustav Vasa lär 1555 ha uttryckt sig starkt skeptisk till kvalitén hos de nya knektarna som skickades till frontlinjerna i Finland. På samma sätt sägs att Cicero 66 f.kr. varnade den romerska senaten för att ungdomen var fysiskt förslöad och saknade likväl respekt för de äldre liksom ambition med sina liv. Han förutspådde att ingen av dem skulle vara kapabel att växa upp för att axla det tunga ansvaret som senator eller befälhavare i de romerska legionerna.

Fokus på krigarrollen, akademikerrollen eller både och? En till synes evig diskussion om var tyngdpunkten ska ligga. Foto: Charlotte Pettersson, Försvarsmakten.

Fokus på krigarrollen, akademikerrollen eller både och? En till synes evig diskussion om var tyngdpunkten ska ligga. Foto: Charlotte Pettersson, Försvarsmakten.

Genom krigshistorien kan faktiskt tre argument kring utbildningen av officerare ses som relativt konstanta: 1) Officersutbildningen är alltför teoretisk, 2) De nyexaminerade officerarna kan ingenting efter examen och 3) Äldre officerare kommer i sten att hävda att deras årskull var undantagen från de första två punkterna.

Ibland kan det vara nyttigt att reflektera över att vi alla en gång i tiden blivit sedda som en förlorad generation och blivit utdömda med ett ”Vart ska det här sluta?”. Men vi kan också göra gott i att betänka att genom historien har varje ny generation krossat myten om sin egen dekadens då de mött yrkets krav och även i många fall presterat stordåd när de deltagit i stridsinsatser eller hanterat andra svåra utmaningar.

Den psykologiska förklaringen till varför äldre regelmässigt undervärderar yngre grundar sig i ett egocentriskt bias: tendensen att omedvetet övertolka förändringar från dåtid till idag i syfte att själv framstå som mer värdig och kompetenet. Vår inre outtalade strävan efter en positiv självbild gör att våra triumfer blir mer framträdande än våra nederlag i det mänskliga minnet. Ju längre tiden går tenderar människor även att minnas dåtiden som de önskar att den varit, istället för hur den verkligen var. Förenklat uttryckt: ju längre tid som går, desto bättre uppfattar vi att det var förr. Detta färgar omedvetet inte bara hur vi ser på yngre kollegor utan även hur vi för debatten om deras utbildning.

Inom försvarsdebatten finns få områden som kan vålla sådant engagemang och diskussion som hur vi utbildar blivande kollegor, av goda anledningar då det är ett område väl värt att vara passionerad över. Av de drygt 50 år gamla tidningsklippen märks att samma passion för officersutbildningen fanns redan då men också samma farhågor och tvivel som idag. Stundtals förs även dagens debatt om officersutbildningen med svepande eller grovt generaliserande argument om att kvalitén på rekryterna blir allt sämre eller att alla tillkortakommanden skulle vara akademiseringens fel istället för att konstruktivt diskutera specifika frågor eller den bästa lösningen.

Det finns självklart anledning för legitim kritik. Även om allt inte var bättre förr betyder det självklart inte att allt är perfekt nu. Aspekter av officersutbildningen har med rätta ifrågasatts i flera inlägg även av mig. Strävan att utveckla officersyrket mot en profession – vad som något olyckligt kallats akademisering – är i grunden en god idé, men åtgärder på vägen dit har inte alltid bidragit till målet. Att ta upp de frågor som måste förbättras är enda vägen att göra utbildningen bättre.

Hur gick det då för 1965 års officerskurs? Fick domedagsprofeterna rätt i sina farhågor om de akademiska fänrikarna? Jag vet faktiskt inte. Kollegor som tjänstgjorde då får gärna berätta. Men jag gissar att de överkom vilka brister de än må ha haft i sin officerskurs, gick vidare att prestera stordåd inom verksamheten och kämpade hårt för att utveckla utbildningen vidare för kommande generationer. Grunderna i att bygga en stark profession är inte bara en expertis och en särskild yrkesetik, utan just även förmågan att utveckla det egna expertkunnandet – inte genom hävdanden att det var bättre förr, utan genom debatt i sakfrågor och en strävan att göra morgondagens officersutbildning så bra som möjligt.

 
David Bergman är kapten och doktorand i psykologi

Om eld upphör och fredsskapandets eviga dilemma

av Michael Sahlin

Ja, visst är det så att läget i Syrien – och Irak (glöm inte Irak!) – tycks bli alltmer dramatiskt, tragiskt, komplicerat, farligt och svårhanterligt för varje dag, vecka och månad som går, med allt tydligare indikationer på att det regionala ombudskriget börjat få konturer av storkonflikt, på global nivå. I dagarna handlar det om att se om ”Peace in our time”-överenskommelsen från Munchen, den som vagt talade om ”cessation of hostilities” och humanitärt tillträde till mest utsatta områden, alls betyder något, i perspektivet av

  • fortsatta ryska bombningar och fortsatt syrisk-iransk m fl framryckning mot rebellkontrollerade delar av Aleppo och mot den syrisk-turkiska gränsen, med upplevd möjlighet att faktiskt vinna inbördeskriget (eller, om team Putin så finner för gott, uppnå avgörande förhandlingsfördelar)
  • kurdiska YPG-framstötar mot den strategiskt belägna staden Azaz i det gränsområde mot Turkiet där en mängd taktiska och strategiska intressen korsas med bäring på både inbördeskriget, IS-kriget och flyktingkrisen, mm
  • turkiska artilleriattacker mot kurdiska YPG-ställningar i detta område, åtföljt av hot om markinvasion, eventuellt i saudiskt sällskap, detta en konsekvens också av att det ryska ingripandet förorsakat turkisk säkerhetspolitik en följd av motgångar och av Ankaras koppling mellan PKK-hotet inne i Turkiet och PYD/YPG-hotet från den syriska (och irakiska) sidan av gränsen, aktualiserat senast av efterspelet till den nya bomben i Ankara
  • amerikansk/västliga protester, om än snarast demonstrerande maktlöshet (en konsekvens också av den separata konflikten mellan Turkiet och Ryssland efter nedskjutningen) mot såväl Moskvas som Damaskus, Ankaras och Teherans militära maktspråk och ringaktning för den arma civilbefolkningen)
  • resulterande ytterligare flyktingrörelser, med press på både grannländer och Europa, skärpt terrorismhot (inklusive till följd av rebeller av varierande jihadismgrad som flyr fältet och fortsätter sin kamp utifrån, eller som gerilla inifrån).

Så visst är det så, i perspektivet av denna selektion av komplikatorer som naturligtvis försvårar genomförandet av ett nödvändigt eld upphör, eller som det försiktigtvis sägs i Munchen-överenskommelsen inom ISSG (International Syria Support Group), ”cessation of hostilities”, snarast en tillfällig paus i fientligheterna, i praktiken för att till nöds kunna skapa frist för att kunna genomföra humanitära insatser. Ännu har läget uppenbarligen inte stabiliserats i termer av (sannolika) vinnare och förlorare: ännu hoppas en sida på militär seger medan den/de andra hoppas kunna återta förlorad terräng och tappat initiativ – båda/alla är mer intresserade av krigets fortsättande än att gå in i förhandlingar om att låsa läget och kompromissa.

Fredsmäklandets dilemma

Så brukar det vara; detta är fredsmäklandets stora eländesdilemma. I ett längre retroaktivt tidsperspektiv kan frågan förvisso ställas om vilket som är bäst för drabbade människor, att kriget förkortas genom att en part tillåts segra (som t ex i Sri Lanka eller mellan Nigeria och Biafra den gången) eller att omvärlden insisterar på att förhindra en parts militära seger och att freden måste uppnås – om än till priset av långdragen process – genom för­handlings­överens­kommelse, i förekommande fall efter en internationell fredsbevarande eller fredsframtvingande insats. Eller kanske en tredje variant: att branden till sist ska slockna av sig själv, till följd av allmän utmattning och ödeläggelse, trots pådrivning av ”spoilers” utifrån och girigt villiga vapenleverantörer.

Svaret är måhända inte självklart: det beror på tidsperspektiv och mätmetod. Men i nuet och med blicken framåt ger denna reflexion föga eller ingen vägledning: det är inte praktisk politik, givet allehanda CNN-effekter och säkerhetspolitiska intressekopplingar, att ignorera allvarliga inom- eller mellanstatliga konflikter och hoppas att den starkare ska vinna, fort, och de humanitära och säkerhetspolitiska konsekvenserna på så sätt ska begränsas. De multilaterala principerna om ”Humanitarian Intervention” och ”Responsibility to protect” trängs på banan med klassisk, geopolitisk intresseprojektion. Intresset att ”skapa fred” eller få till stånd ett slut på ett krig som ter sig säkerhetshotande och humanitärt oacceptabelt har många bottnar, ibland samverkande (som i Sydsudan), ibland motverkande(som i Syrien). Vad vi ser i vår tid, givet den förhärskande ambitionen att försöka framtvinga fred med till buds stående medel, är en serie erfarenheter av ett svårförlöst dilemma: eld upphör (motsv) först, politisk lösning sedan, eller tvärtom?

Om vår tids allvarliga konflikter, Afghanistan, Libyen, Irak, Jemen, Syrien, Sydsudan, m fl, sägs ofta att det inte finns någon militär lösning, bara en politisk lösning. Men för att ens komma i närheten av att kunna sammanföra parterna i konflikten (ett i s.k. ombudskrig garanterat komplext begrepp) till samtal om denna politiska lösning krävs normalt att omvärlden/medlarkretsen (motsv) kan förmå parterna till… ja, vad?  Vapenvila, eldupphör, vapenstillestånd?

Eldupphör, vapenvila, vapenstillestånd — fredssemantik

På engelska finns här en begreppsflora som ofta blandas ihop men som förr må ha haft folkrättsligt begriplig användning för att identifiera (framförhandlade) stadier på vägen mellan öppet krig och fullbordad fred: Truce, cessation of hostilities, ceasefire, armistice, där ”truce” definieras som en informell, lokalt initierad och partiell ”cessation of hostilities” som i sin tur definieras som ett tillfälligt vapenstillestånd medan begreppet ”ceasefire” brukar hänföra sig till ett mer formellt led i en framförhandlad fredsprocess. Om ”cessation of hostilities” sägs i litteraturen bl a att ”A party does not give up any military position or arms in declaring a cessation of hostilities: instead, it freezes positions on the ground and serves to stop violence temporarily. When undertaken, a cessation of hostilities usually indicates a respect for humanitarian concerns and the willingness to find a negotiated settlement”.

Det infernaliska problemet förblir att även ett begränsat, för humanitär undsättning nödvändig “cessation of hostilities”-avtal förutsätter parter som är villiga till eller kan tvingas till ett sådant åtagande, samtidigt, oavsett hur man bedömer det operativa läget, vilket I sin tur förutsätter någon form av acceptans av ett sannolikt politiskt “end game”, den politiska lösningen, ”the willingness to find a negotiated settlement”.

Det svåra dilemma detta innebär för det internationella samfundet, FN (för legitimitet och opartiskhet) och/eller stormakterna (för relevant makt och kapacitet), illustreras tydligt inte bara av det aktuella Syrien-fallet utan även av fallet Sydsudan. Skillnaden mellan dessa båda fall är ju uppenbara, bottnande främst i att Syriens historia och geografi gör det till arena för skarpskurna regionala och globala motsättningar medan Sydsudan ligger mer i den storstrategiska skuggan vilket möjliggjort att världssamfundet, både på regional nivå (AU, IGAD) och global nivå (UNSC), kunnat uppträda gemensamt och enigt, i princip därmed med makt och myndighet att påtvinga parterna en fredslösning. Icke desto mindre har även fredsarbetet i Sydsudan präglats av med Syrien jämförbara, närmast mardrömslika svårigheter.

Exemplet Sydsudan

Till stor bestörtning för alla dem som i årtionden kämpat med inbördeskriget i Sudan och den mödosamma vägen till landets delning 2011 utbröt ju rätt snart efter den i afrikanska sammanhang känsliga delningen ett brutalt inbördeskrig i det nyskapade Sydsudan, i mitten av december 2013. Redan den 23 januari 2014 lyckades ”omvärlden” förmå parterna att underteckna ett avtal om ”ceasefire”, vapenvila, ett avtal som likt ett antal senare motsvarande utfästelser aldrig honorerades. Konsekvensen blev, förutom en humanitär katastrof av nära nog syriska dimensioner, att uppgiften att försöka skapa fred hade att utföras under förhållanden av ett alltmer vildsint och fragmenterat krigsförlopp, med tilltagande svårigheter att avgöra vilka aktörer/parter som skulle kunna leverera ett hållbart vapenstillestånd, i sin tur nödvändigt för humanitär undsättning av de lidande och de flyende. Frågan ställdes på sin spets huruvida ansträngningarna borde fokusera att framtvinga ett vapenstillestånd (motsv) eller om detta i realiteten vore fruktlöst utan en politisk kompromisslösning. Ett ständigt bollande fram och tillbaka och ett alltmer frustrerat världssamfund, enigt i sin frustration över parternas ständigt gäckande ovilja att tänka vapenvila och kompromiss.

Efter diverse ultimatum och sanktionshot genomdrev världssamfundet (FN, Afrikanska Unionen, IGAD, USA, m fl) till sist, i augusti 2015, ett kompromissavtal, t o m kallat ”Compromise Peace Agreement” som parterna efter stor tvekan skrev under, ett avtal som förutom vapenstillestånd förmyndaraktigt föreskrev hur en ny politisk ordning skulle utformas, hur ansvar för krigsbrott skulle utkrävas, hur den raserade ekonomin skulle ställas på fötter och hur hårt drabbade människor skulle (äntligen) rehabiliteras, mm. Det handlade alltså inte om att först släcka branden och därmed kunna säkerställa den humanitära undsättningen, och det handlade inte om att med parterna förhandla fram en politisk lösning – utan om att under fortgående brutalt krig komma fram till en enad syn om vari en utifrån sett rimlig kompromisslösning borde bestå, givet styrkeförhållandena på marken, och sedan diktera detta för de ovilliga parterna. Och hoppas att det ska fungera.

Fungerade det, kan man fråga så här ett halvår senare? Svaret är hittills nej, trots en enorm press på parterna att göra vad avtalet föreskriver. Parterna, Kiir och Machar, fortsätter att ha större ambitioner för egen del än vad den påtvingade (och utomordentligt komplicerade) kompromissen medger. Och striderna fortsätter än här, än där. Framtidsutsikterna är minst sagt ovissa. Arma, stackars Sydsudan. Ännu ett exempel på hur oerhört svårt det är att reparera konsekvenserna av ett krig som en gång tillåtits bryta ut. Även i ett fall där världssamfundet står hyggligt enat och fullt engagerat och där regionala och globala säkerhetsintressen inte kolliderar. Och inte är direkt smittat av dragkampen mellan terrorism och anti-terrorism.

Jämförelsen mellan Sydsudan (och liknande konflikter i Afrika) och Syrien/Irak ska naturligtvis inte hårddras. Poängen här är endast att belysa dilemmat i varje försök att få slut på ett förödande krig, vacklandet mellan försöken att åstadkomma vapenvila och försöken att mäkla fram eller framtvinga en politisk process syftande till en politisk lösning. Detta dilemma – om dilemma är rätt ord – påminner om en annan klassiker, balansen mellan säkerhet och utveckling, t.ex. i typfallet Afghanistan: utan säkerhet ingen utveckling, utan utveckling ingen säkerhet. Den diskursen låg ju till grund för mycket av ”trial and error” i afghanistanhanteringens experimentstinna laboratorium, men landade såvitt bekant aldrig riktigt i någon fungerande syntes.

Och nu Syrien (och Irak)

Men nu fokuserar världen Syrien/Irak och särskilt dramatiken i Syrien och John Kerrys sista (?) försök att bringa Syrien-krisen till någon form av politisk lösningsprocess utgående från den vägkarta som FN:s säkerhetsråd faktiskt enades om i höstas och som den internationella stödgruppen, inklusive Turkiet, Saudiarabien, Iran och Ryssland, sedermera byggt vidare på, senast i Munchen. Och i skrivande stund handlar det akut om huruvida påbudet om ”cessation of hostilities” – som det minimum som krävs för att ge utrymme för de humanitärt allra nödvändigaste insatserna – ska ha en chans att förverkligas i bruset av allt som driver mot fortsatt och fördjupat krig. Men å andra sidan med stöd av en utbredd insikt om de katastrofala konsekvenserna också för omvärlden av ett fortsatt och utvidgat krig, flyktingkatastrofen, terrorhotet, mm.

Och därmed åter till fredsskapardilemmat: ingen vapenvila utan en politisk lösning, och ingen politisk lösning utan en vapenvila. Tillämpat på det framväxande läget i Syrien (om vi till vidare lämnar den vidhängande Irak-problematiken åt sidan) kan några relevanta aspekter lyftas fram.

Det första är att konstatera den förändring av spelplanen som det ryska ingripandet har inneburit. Förutom att beröva USA initiativ- och handlingsmöjligheter och ge upphov till en för USA och NATO bekymmersam kris mellan Ryssland och Turkiet har ingripandet tydligt förskjutit styrkeförhållandena på marken, till fördel för Assad-sidan och kurdiska PYD/YPG, möjligen även för annars numera hårt trängda IS. I somras tycktes Assad-regimen på väg att militärt knäckas av det samlade trycket från dels de olika rebellrörelserna, väpnade och stödda av USA, Saudiarabien och Turkiet, m fl, dels från andra hållet IS – ett läge som öppnade för ett scenario av allmänt kaos och sönderfall: alternativen till Assad tedde sig förskräckande. Amerikanska svar saknades. Men de turkiska och saudiska huvudprioriteringarna om att Assad till varje pris måste bort, i varje ”end game”, kunde ses som realiserbara.

Nu, efter snart ett halvår av ryska bombningar och åtföljande regimframgångar på marken med stöd av Iran och Hezbollah, har läget rätt radikalt ändrats, Aleppo håller på att inringas och ser ut att kunna återerövras av regimen, innebärande att Assad personligen och hans regim med rysk hjälp sitter kvar och ser ut att kunna ”vinna” hela kriget. ”Vinna” måste naturligtvis garderas med citationstecken, oavsett scenarios. Men likväl. Det är ganska otroligt att en scenförändring kunnat ske på några korta månader under Putin-rysk ledning som innebär att Assad trots allt överlever alla utmaningar och att Syrien kanske återuppstår ur kaoset som en sammanhåller stat. Och att Ryssland kliver fram i landet och regionen och utfyller det relativa tomrum som amerikansk krigströtthet och tveksamhet skapat. Samtidigt som den pan-kurdiska rörelsen genom den stora regionala oredan och kampen mot IS ser sig ha fått en historisk chans att närma sig den nationella status som länge förnekats dem.

Men det är ju fortfarande också möjligt att Moskvas intresse inte är att låta Assad med stödtrupper från grannländerna ”vinna” hela kriget (även om detta i nuläget skulle te sig möjligt) utan snarast är det mer begränsade målet att låta Assad få överhanden och sedan tillse att på ryskt initiativ en vapenvila kommer på plats och en fredsdialog kommer till stånd, på ryska och Assad-regimska villkor, samtidigt som Ryssland i samverkan med USA och andra får möjlighet och anledning att med full kraft ägna sig åt att nedkämpa IS, och al-Nusra.

”Vinnare” och ”förlorare”

Men, för det andra, hur intresserade är ”förlorarsidan”, alla de väpnade anti-Assad-rörelser som med turkiskt, saudiskt och västligt stöd under stora umbäranden och med varierande framgångar utkämpat en existentiell kamp mot en regim som till och från hängt på repen, av att nu ge sig in på vapenvilor och politiska samtal på nyetablerade rysk-damascenska villkor?  Starka incitament finns ofrånkomligen för att först söka återta förlorad terräng, sedan kanske förhandla om vapenvila och politiska lösningar, men inte nu, inte när en frysning av läget eller fortsatt utförslöpa riskerar att innebära att alla umbäranden varit förgäves. Redan nu förekommer i media uppgifter om från Aleppo flyende FSA- och andra krigare som avser fortsätta kriget som gerillakrig, i förekommande fall med (destabiliserande) bas i grannländer, som Turkiet.

Och nästa fråga är i vilken mån den regionala ”förlorarsidan”, främst de USA-allierade Turkiet och Saudiarabien, tänker finna sig att vara just förlorande part och stillatigande acceptera att ”the end game” innebär att Assad-regimen trots allt överlever och blir kvar, ruvande på sin gruvliga hämnd på alla som aktivt eftersträvat dess fall. Och om absolut inte, vad kan man göra – om amris tillåter ryssen att hålla Assad om ryggen och ge kurderna uppmuntrande klapp på ryggen – och iranierna att gå regionalt stärkta ur sin långa period av internationell isolering? I skrivande stund talas, ty följande, mycket om turkiska, eventuellt turkisk-saudiska, planer på eller önskemål om en väpnad markintervention i norra Syrien – något som retoriskt välkomnas i Washington i den mån det handlar om att förstärka kampen mot IS men möts med kallsinne, och kraftiga varningsrop i Moskva, i den mån det visar sig snarare handla om att inskrida mot kurdiska YPG. Det hör ju till bilden att trängseln är stor och trafikriktningarna flera i det syrisk-turkiska gränsområdet mellan de kurdiska kantonerna: IS, al-Nusra, YPG, Assad, moderata rebeller, flyktingar.

Och i grund och botten finns en svårsmält realitet: Om (säger om) det syriska inbördeskriget till sist utmynnar i att Assad-regimen, med rysk hjälp, överlever och kvarstår, t o m ”segrar”, då har 5 års bittert och förödande inbördeskrig väsentligen varit förgäves – åtminstone såtillvida att det ju är denna fråga, Assad kvar eller inte, som under dessa långa år har blockerat FN:s säkerhetsråd: USA har följt Turkiet och Saudiarabien i kravet på Assads förpassning som förutsättning för alla andra steg och Ryssland/Kina har veterat just detta. En helt annan sak är – apropå Sydsudan – vad ett enigt säkerhetsråd i och för sig skulle ha kunnat åstadkomma, vilken konkret skillnad det skulle ha gjort. Men i bl.a. amerikansk efterhandsanalys, en bit in på en ny presidentperiod, kommer säkert just detta att rannsakas, apropå frågan om vad som gagnar drabbad civilbefolkning. Även Lahktar Brahimi och Kofi Annan lär ha starka synpunkter på denna långvariga, kostsamma låsning.

Med detta, och tillbaka till huvudspåret,  varde sagt att ett om än aldrig så temporärt och partiellt ”cessation of hostilities” må vara hur angeläget och nödvändigt som helst för att ge humanitärt andrum, men inte heller detta blir lätt. Tvärtom, det blir svårt. De globala och regionala ”stakeholders” har alltför spretiga och inbördes motsatta agendor, komplexiteten på det fragmentiserade slagfältet och i det diplomatiska spelet är alltför stor, det är alltför svårt att finna den gyllene tidpunkt då det passar alla relevanta parter, de som vill behålla och befästa framgång respektive de som vill hinna återta förlorad terräng, att sänka den militära garden, acceptera vapenvila (motsv) och inlåta sig i förhandlingar med fienden. Och: det förblir ju en allvarlig ytterligare komplikation att varken IS eller al-Nusra omfattas av den tänkta vapenvilan, och att andra grupper har omstridd förhandlingslegitimitet.

Men även om det sålunda alls inte krigats färdigt säger det något viktigt om det stora läget att Staffan de Mistura nu lyckats förhandla fram en överenskommelse med Assad-regimen – den åtminstone tills vidare nöjda parten – om att tillåta hjälpkonvojer till 5 av de 7 belägrade och särskilt nödlidande områden som utpekades av ISSG i Munchen. Huruvida dessa konvojer kommer att släppas fram – i förekommande fall – också av bl a IS tillhörde, i skrivande stund, massan av osäkerheter, vid sidan av den stora och kanske krigsavgörande dramatiken i och kring Aleppo. Och till ett återupptagande av försöken med FN-ledda, US/Ryssland/ISSG-sponsrade fredssamtal mellan regimen och rebellgrupperna av varierande kulör och legitimitet, vid sidan om fortsatt krig mot IS och andra jihadister och vid sidan om fortsatt krigiska turkisk-kurdiska mellanhavanden, verkar vägen lång, även om det gäller att gardera för plötsliga ytterligare scenväxlingar, uppåt eller vidare neråt.

Dilemmat kvarstår: utan vapenvila ingen fredsprocess och utan (hyggligt trovärdig och bred) fredsprocess ingen vapenvila, inte ens eldupphör, kanske inte ens ”cessation of hostilities”. Så i Sydsudan, så även i Syrien. Och Irak.

Hur långt, och länge, orkar John Kerry hålla på?  Och vad betyder, och innebär, det rysk-amerikanska samarbete, som trots alla motsättningar framtonar och som tycks vara en grundförutsättning för någon form av fredlig avveckling av Syrien-kriget och nedkämpning av IS, för den globala säkerheten? Syrien-konflikten är ”the most complicated battlefield the world has seen in decades”, sager David Ignatius I Washington Post (18.2), och tillägger att “the next moves by the United States and its allies have to be deliberate and carefully considered.”

Indeed.

 
Författaren är Fil dr, f d generaldirektör och ambassadör.

Gästinlägg: Inför en kortare taktisk stabsutbildning innan befordran till Örlogskapten och Major



Av Jonas Hård af Segerstad 

En diskussion som seglat upp de senaste dagarna är hur befordran till major och örlogskapten (OF3) ska ske i framtiden. Försvarshögskolans stabsutbildning (FHS SU) går i nuvarande form två gånger till 16-17 och 17-18. För officerare från och med officerskurs YOP 06-09 är å andra sidan FHS SU inte ett krav för befordran till OF3, så vad är det då vi diskuterar? Vari ligger spänningen i detta?

Vi börjar med att ensa faktaläget. För befordran till OF3 gäller följande enligt

Försvarsmaktens instruktion för personalförsörjning och personaltjänst

från 2014 (FM PersI): Förbandschefen (C OrgE) beslutar och för befordran krävs att man placeras på en befattning som är kravsatt OF3, har fullgjort minst två år på nivån OF2, har läst FHS SU (för officerare före YOP 06-09) och att man uppfyller befattningens krav.

Skälet till att det centrala kravet på FHS SU inte gäller YPO 06-09 och framåt är den mer omfattande utbildningen och att dessa kurser har en officersexamen från Försvarshögskolan. En ettårig SU anses inte behövas.

Det som verkar oroa är att vi i närtid kommer ha officerare som placeras på befattningar som är kravsatta OF3 och de ”automatiskt” kommer att befordras utan att ha riktigt de kunskaper som vi ur det äldre systemet förväntar oss. Vi har redan sett en del exempel på att förbandschefer inte riktigt kunnat hantera mandatet att besluta om befordran till andra nivåer vilket med fog har väckt irritation och försämrat vårt anseende som tydliga chefer. Mandat kräver ansvar.

Yngre kollegor känner också viss oro inför att uppfattas inte riktigt ha förtjänat sina grader och det är mycket tråkigt. Det är sannerligen en grundläggande rättighet att få vara stolt över sin grad! Jag delar i viss utsträckning farhågorna ovan, men tänkte ta tillfället i akt att ge mina åsikter om hur vi borde resonera för att göra detta på ett bra sätt.

För det första: ingen ska befordras ”automatiskt” i Försvarsmakten. Förbandschefer ska fatta medvetna och genomtänkta beslut om befordran och ska inte (i något sammanhang) låta sig bakbindas av rader i ett Excel-blad eller något datasystem. Stödsystemen stödjer, chefer beslutar!

För det andra: bakom formuleringen ”…uppfyller befattningens krav” i FM PersI döljer sig stora möjligheter och skyldigheter för chefer att använda sitt mandat att formulera krav på kunskaper, utbildningar och färdigheter på förbandets OF3-befattningar. Att ETT centralt skolkrav försvinner, innebär inte att det inte får ställas krav på en befattning. Tvärtom blir det mycket viktigare!

Ett exempel ur det egna förbandet är de två stabsbefattningar i min stab som är kravsatta OF3. Vi har formulerat vilka tidigare befattningar och kunskaper vi kräver för att fullt ut uppfylla kraven i befattningarna. Men eftersom Försvarsmakten inte i varje sekund består av exakt den personal med exakt rätt kunskaper som krävs i varenda befattning överallt, behöver vi ibland kravunderskrida och fördela om arbetsuppgifter för att bemanna befattningen. Inget konstigt, men då blir personen inte heller befordrad.

För det tredje: befordran till OF3 (och OF2 också f.ö.) bör normalt endast ske vid krigsförbanden, inte vid centrum, skolor eller i HKV. Om kravet på en befattning är att den ska innehas av en major/örlogskapten, ska kompetensen som ger graden ha inhämtats ute i verksamheten för att därefter kunna användas och ge mervärde centralt. Det riskerar annars att bli personaltjänstens variant på det farliga cirkelresonemanget: ”Kn A sitter på en OF3-befattning, då måste A uppfylla kraven, alltså befordras A.”

För det fjärde: det kan behövas en översyn av organisationens OF3-rader. Det är troligen så att en och annan OF3-befattning är kravsatt så för att ge tyngd bakom äskande av platser vid utbildningar, lönemedel och inte för att tjänsten kräver det. I många fall för att det råkade sitta en OF3 på befattningen när det senaste organisationsarbetet gjordes och han kunde ju bli ledsen annars. Flera kan bli OF 2 och sannolikt även OR7-8. Detta är ett krypkasino som måste samordnas genom befäl uppifrån.

För det femte: en kortare ”taktisk stabsutbildning” eller motsvarande bör införas och förslagsvis anammas av alla förbandschefer som krav för befordran till OF3. Oaktat de goda kunskaper som inhämtats under officersprogrammet är det en äldre och mer erfaren officer som skulle genomgå en sådan och därmed tillgodogöra sig kunskaperna ur ett nytt perspektiv. Denna bör hållas av FHS och fokusera på stabsmetodik/ledningsmetodik, militärteknik samt mark-, luft- och marina operationer och vara cirka tio veckor. Den bör kompletteras med en försvarsmaktsutbildning på två-tre veckor om det formella förvaltningsansvaret som chefen behöver (”management”-delen av chefskapet). Flera kurser per år bör gå.

Dessutom tror jag det vore klokt med en ”fortsatt stabsutbildning” som bör ges dem som inte senare antas till HSU, vilken mer bör fokusera på produktionsledning och förbereda för den typen av stabstjänst. Jag är här lite färgad av mina två-och-ett halvt år i Bundeswehr, där man tillämpar ett system med en tre-månaders Stabsofficerskurs för kaptener och en tremånaders fortsättningskurs ett antal år senare för dem som inte går generalstabsutbildningen. Men nu slirar jag från ämnet. Tack Skipper för ordet! Ställ krav!


Författaren är kommendörkapten med bakgrund inom ubåtsjakt- och sjöminröjning. Idag är han chef för 42. minröjningsdivisionen.

Han lärde kungen att slåss

Ett av Allans ID-kort från det ockuperade Norge, finns på Karlbergs slott.

Har du inte sett det sista avsnittet av TV-serien "Kampen om tungvattnet" så finns det här på på SVT Play en tid till. Knut Haukelid var en central person för SOE-sabotagen, inte minst det sista, och i dagens Expressen kan man läsa mer om honom och hans livslånga vänskap med en av svenskarna i SOE, Allan Mann.

Mann tillhörde inte bara Special Operations Executive (SOE), utan även dess norska avdelning, alltså Kompani Linge. Sammanlagt var det minst fem svenska medborgare i SOE och ytterligare några delvis svenska. Som framgår av dagens artikel av Arne Lapidus i Expressen fanns svenskar även i flera andra brittiska förband (det dyker då och då upp helt nya namn tack vare läsare). I nätversionen av artikeln finns även en tidigare opublicerad bild av Allan Mann med kungen, då kronprins, som Mann utbildade i handgemäng.

Vill du se och höra Knut Haukelid och flera av de andra som deltog i verklighetens kamp om tungvattnet så kan jag rekommendera den filmade rekonstruktionen som gjordes redan 1948.

I pappersupplagan av dagens Expressen finns en miss i grafiken, Mann och Haukelid har förväxlats. Det är tyvärr sånt som händer eftersom det grafiska arbetet görs med små tidsramar och allt färre tidningsmedarbetare.

Ökad eller minskad fältmässighet?

av Lars Holmqvist

Som reservofficer under det kalla kriget var jag krigsplacerad på en brigadskyttebataljon. Jag hade förmånen att få tillhöra ett förband som ofta övades. Oavsett om hotbilden var det storskaliga anfallet eller (som det utvecklade sig till över tiden) ett snabbare, mer begränsat och kuppartat anfall, så framgick det med all tydlighet att de enda metoder som skulle kunna fungera för vår del, var de enkla. Metoder och tillvägagångssätt som var enkelt designade, enkla att förstå och enkla att genomföra. Utan enkelhet, ingen fältmässighet.

Efter ett antal år utan engagemang i Försvarsmakten så är jag nu tillbaka i uniform, denna gång i Hemvärnet. Mycket är bekant sedan tidigare, medan annat har naturligtvis ändrats.

En viktig förändring är den Natoanpassning som ger sig tillkänna på flera sätt, bland annat i det som rör ledning, vokabulär och rapportering. Då jag själv är förespråkare för ett svenskt Natomedlemskap är jag i grunden positiv till denna anpassning.

En annan förändring som jag noterat i den militära verksamheten tycks vara en spegling av något som återspeglar sig i utvecklingen i samhället i övrigt. Synen på insamling och analys av information. I det civila samhället har synen på information och nya metoder för att administrera den, lett till nya beteenden:

  • När en bilverkstad som är knuten till ett visst bilmärke får in en bil på reparation så åtgärdar man inte bara felet, utan man samlar även in uppgifter om bilen, körsträcka, ålder osv. samt fakta om felet som uppstått och sänder detta vidare till fabriken. Fabriken som samlar på sig motsvarande information från alla anknutna verkstäder kan i sin tur över tiden urskilja mönster, t ex att en viss bilmodell oftare får fel på en viss komponent. Informationen återkopplas till inköp och produktion vilket hjälper fabriken att successivt höja kvalitén.
  • Genom att övervaka moderna telefoners s k platstjänster kan Google läsa av hur fort bilar och andra fordon rör sig på olika vägar och omvandla denna information till upplysningar om köbildning i trafiken. Användaren kan i sin telefon direkt se vilka vägar som är ”röda” (kö), ”gula” (rullar långsamt) eller ”gröna” (trafiken går i normal hastighet).
  • Kundtjänsten vid stora företag eller myndigheter övervakar inkommande telefonsamtal och klassar dem utifrån typ av samtal. Därigenom kan man dimensionera kundtjänstens personal efter förväntad mängd samtal, men framförallt lära sig vilka omständigheter som genererar mest telefonsamtal och därigenom försöka påverka dessa, dvs minska antalet ”onödiga” samtal.

Jag har efter att jag kommit tillbaka till Försvarsmakten noterat en militär variant av denna utveckling, i skapandet av en gemensam stram rapporteringsmall, genom vilken högre chef på ett strukturerat sätt får in information och underrättelser löpande från underställda förband, t ex från hemvärnsbataljoner. Detta sker vid på förhand fastställda tidpunkter.

Men, medan de civila processerna är helt digitaliserade eller kan användas med endast begränsad insats av människohand, bygger militär rapportering fortfarande till stor del på manuellt arbete. Det väcker frågan om hur det manuella arbetet faktiskt ser ut.

Den rapporteringsmall som idag används och som beskrivs i öppna handlingar, innehåller detaljerad littrering, textformat och medför behov av redaktionellt arbete i staben (olika delrapporter skall sammanfogas till en helhet).

Jag vet inte om den förändrade rapporteringsstrukturen är en följd av svensk Natoanpassning, om det är en svensk militär tillämpning av civilt nytänkande rörande informationsinsamling och analys, om det är en metod som har utvecklats och fungerat väl under Försvarsmaktens olika utlandsinsatser de senaste årtiondena eller möjligen en kombination av alla eller vissa av dessa. Oavsett vilket, ställer jag mig frågande.

I ett stationärt läge, t ex vid en utlandsinsats, kan jag se att nyttan med en strukturerad rapportering enligt fastställd mall är väl värd besväret. Men i ett läge där svenska hemvärnsförband kommer att användas skarpt, kan jag föreställa mig en situation där motståndaren i det längsta försöker dölja sin existens och när vi väl fastställt att det finns en motståndare på marken kommer denna att försöka dölja sina avsikter och på olika sätt förmå oss att se i fel riktning. Motståndarens drag kommer att påverka högre chefs beslut om vilket område vi ska gruppera oss i och med vilken uppgift. Det är inte givet att tilldelad gruppering – eller uppgift – kommer att vara densamma över tid.

Det ligger i krigets logik att initialt är det den angripande parten som har initiativet och försvarande part har att reagera, intill dess att man lyckats tillkämpa sig ett eget initiativ. Detta inledande skede lär utspelas under konstant tidsbrist.

En strukturerad modell för rapportering till högre chef är värdefull, liten tvekan råder om den saken. Men samtidigt kommer vi inte ifrån att det finns en inbyggd motsättning mellan kraven på form, på innehåll och tid till förfogande.

Hemvärnsförband får färre övningstimmar än de stående förbanden. Denna omständighet ställer krav på hur rapporteringsflödet ska utformas. I vart fall under mer intensiva skeden, till exempel i ett skymningsläge eller under krigets första dygn eller t o m veckor.

För att underställda förbands rapportering ska komma fram tillräckligt snabbt och med tillräckligt god kvalitet i innehållet, krävs att formen görs så enkel som det bara går. En rapportering som innebär att hemvärnssoldater förväntas klippa och klistra i Worddokument under stor tidspress (med de möjliga felkällor som ligger i sådant arbete) är inte att betrakta som fältmässig.

Turligt nog är frågan inte gränssättande, då hade jag inte skrivit om den i ett öppet sammanhang. De företrädare för högre chef som jag har mött är kloka nog att poängtera vikten av att rapporteringen skickas i tid och att vi skall ge akt på innehållet. ”Formen är mindre viktig”.

Som enskild officer på lägre nivå är det inte min sak att obstruera mot givna reglementen. Jag avser göra mitt bästa för att tillgodogöra mig de rapporteringsmallar som finns och kommer att använda dem när så är möjligt. Men jag tillåter mig att – parallellt – bevara en förenklad rapporteringsmall på inplastat papper i benfickan, som gör det möjligt att även när tiden är knapp sätta samman rapporter med fokus på kvalitet i innehållet.

Åsikterna i denna text är helt och hållet mina egna.

 
Lars Holmqvist är egen företagare och reservofficer.

———————

Kommentar: Lars Holmqvists reflektioner leder tanken till begreppet ”slagfältsbyråkrati”, med vilket avses att processer, procedurer och rutiner i stabsarbetet till den grad formaliseras att den taktiska och operativa flexibiliteten  hotas. För den svagare parten är möjligheterna till tagande och behållande av initiativet utslagsgivande för möjligheten att nå framgång. Snabba beslut efter kort bedömande i syfte att kunna agera snabbare än motståndaren är knappast möjlig i en processdominerad miljö. Ytterligare inlägg i denna fråga välkomnas.

Tommy Jeppsson
Redaktör

Först kom ”Kampen om atombomben”


Denna första film om tungvattnet inkluderar flera verkliga deltagare.

Efter att ha sett den sista delen av TV-serien "Kampen om tungvattnet" vill du nog veta lite mer. En speciell källa är den allra första filmen om sabotageoperationen. Alltså inte 1965 års spelfilm "Hjältarna från Telemarken" med Kirk Douglas. Nej, den första filmen, från 1948, är intressantare.

I 1948 års "Kampen om atombomben" (i Norge kallad "Kampen om tungtvannet") spelar nämligen många av de verkliga sabotörerna sig själva. Exempelvis Knut Haukeklid, som deltog både i operation "Gunnerside" och den sista aktionen, den mot färjan. Undertecknad fick inte möjlighet att intervjua Haukelid men har träffat två personer som träffade honom flera gånger. En av de svenska frivilliga i samma SOE-förband som tungvattensabotörerna, Allan Mann, samt överlevnadsexperten Lars Fält.

Det är dyrt att vara fattig

Bottenspår från undervattensfarkost, underrättelseoperationen Örnen hösten 2014. Ur Försvarsmaktens pressunderlag 141114

"Vi vet inte vem som ligger bakom kränkningen, men låt mig säga så här till dem som ligger bakom. Det är fullständigt oacceptabelt, vi kommer förstärka vår förmåga att upptäcka dem som olagligt befinner sig på våra vatten"
Stefan Löfven, 14 november 2014


Ännu en gång har det gamla talesättet det är dyrt att vara fattig bevisats. Igår berättade ägaren till upplevelseubåten Malen, Lasse Schmidt Westrén, om sina erfarenheter av att sälja målubåtstjänsten till Försvarsmakten och Försvarets Materielverk. Det är inte utan att man blir beklämd när man läser Westréns redogörelse och inte bara för hans erfarenheter (där det utan tvekan också finns en version från den andra sidan), utan för vilken situation Försvarsmakten numera sitter i.

Sedan Marinens egen miniubåt/målubåt Spiggen slutligt avvecklades strax innan kriget i Ukraina genom att skänkas till Kalix kommun, har Försvarsmakten saknat en miniubåt att öva ubåtsjakt mot. Egentligen har man saknat detta mycket längre än så då Spiggen förrådsställdes redan under 00-talet då fokus var mer på ökensand än vad som försiggick i bräckt vatten.

Inte långt efter att Spiggen anlänt till Kalix blev allmänheten uppmärksammad på att det även idag förekommer undervattensintrång in på svenskt inre vatten med miniubåtar genom den stora underrättelseoperationen Örnen hösten 2014, vilken slutade med att man kunde fastställa att minst en undervattensfarkost opererat i Stockholms skärgård. Ubåtsjakt fick därmed återigen hög prioritet, samtidigt som det kunde konstateras att ubåtsjakthelikoptrar inte kommer att vara operativa än på några år och många av de spaningsresurser som förut funnits att tillgå liksom vapensystem hade avvecklats utan ersättare. Försvarsbeslutet 2015 kom därför att prioritera upp ubåtsjaktförmågan.

Tyvärr blir det ju inte mycket till ubåtsjaktövning utan att ha något att öva mot. En av landets få miniubåtar är upplevelseubåten Malen, som en gång tidigare hyrts in. Nu verkar det inte bli något mer av det med tanke på att kostnaderna inte ryms i budgeten. Vad som utan tvekan kan klassas som ett riksintresse är något som tillkommit genom enskildas initiativ och energi, men som det inte finns pengar för i det stora hela. Ser man till de faktiska kostnader för att hyra in ubåten motsvarar de kaffepengar, men tyvärr är inte Försvarsmaktens budget större än vad den är, och det bevisas återigen att marginaleffekterna är mycket stora.

Nu förflyter i så fall ännu ett år där Marinen inte kan öva ubåtsjakt mot mindre ubåtar på inre vatten – det område som vi historiskt vet är mest utsatt för intrång och av starkast intresse för främmande makt.

Det går naturligtvis att diskutera huruvida det är billigare att köpa in tjänsten målubåt än att äga den själv. Som alltid när man ska köpa in tjänster, oavsett vad det är, så utsätter man sig för marknadskrafterna och att det kan finnas andra områden som leverantören av ekonomiska skäl vill prioritera. Det andra man förlorar när man inte själv är ägare är flexibiliteten. Båda dessa företeelser såg vi utmärkta exempel på under Libyenoperationen när de tre C-17 flygplan som Sverige köper ett antal hundra timmar i varje år inte fanns att tillgå för att transportera ner resurserna till Italien. De var nämligen uppbokade av andra länder för andra insatser.

I fallet med en målubåt kan man konstatera att de timmar och dagar som tjänsten inte nyttjas av den svenska Marinen finns det utan tvekan minst fem andra Östersjöstater som har stora intressen av att öva mot den här typen av ubåt och som skulle kunna vara intresserade av att köpa in övningstid. På samma sätt hade det idag funnits mycket stora möjligheter för Sverige att sälja flygtid med de 2 C-17 som aldrig köptes in 2006 eftersom det av politiska skäl ansågs fördelaktigt att köpa flygtid i ett 30-årskontrakt istället.

Det är som sagt dyrt att vara fattig,  och än mer så om man mäter operativ effekt istället för pengar.


Korrelation?

Reflektion

Två intressanta nyheter rörande rysk övningsverksamhet i det västra militärdistriktet (MD V) publicerades 19FEB2016, den ena avhandla beredskapskontroller, den andra avhandlade övningsverksamhet med de ryska luftlandsättningstrupperna. Som tidigare skrivits i års bedömandetför 2016, så förutspås en ökad övningsverksamhet inom MD V, den ena nyheten kan bedömt indikera att så blir fallet.

MD V delgav, den 19FEB2016, att på order av chefen MD V, Generalöverste Andrei Kartapolova, har man inom MD V genomfört över 20 beredskapskontroller från 2016 års början. Beredskapskontrollerna förefaller enligt delgiven information varit enligt tidigare mönster, utgångsgruppera därefter öva strid i okänd terräng. Beredskapskontrollerna har följts upp av stabsofficerare ur militärdistriktsstaben samt i vissa fall militärdistriktschefen själv. Värt att notera är att en nyligen publiceradstudie, från Center for Strategic and International Studies, gör gällande att i dagsläget har man inom MD V, bedömt, cirka 22 stridsgrupper.

Det första man kan konstatera är att dessa beredskapskontrollerar måste varit av en mindre karaktär, annars torde de uppmärksammats, antingen genom läckor inom den västliga underrättelsesfären till press i de västliga länderna, eller i rysk press. Det andra vilket är än mer intressant, är hur mängden beredskapskontroller korrelerar med det bedömda antalet stridsgrupper, just nu, inom MD V. Givetvis är det ett antagande. Man kan mycket väl kontrollerat ett flygförband på en ort, ett luftvärnsförband på en annan osv. Men mängden beredskapskontroller samt mängden stridsgrupper, kan mycket väl tyda på att man enskilt prövat samtliga stridsgrupper inom MD V de senaste 1½ månaderna.

Den andra nyheten berör den nyss avslutade övningen i Pskov Oblast, med luftlandsättningstrupperna ur 76. Luftlandsättningsdivisionen i Pskov. Där chefen för luftlandsättningstrupperna, Generalöverste Vladimir Sjamanov, menade på att säkerhetssituationen kring de baltiska staterna har en tendens till försämring. Därutöver delgav han även att de ryska luftlandsättningstrupperna skulle fortsätta att öva längs de baltiska staternas gränser.

Bild 1. Platser för luftlandsättning 17FEB2016.
Luftlandsättningstruppernas övningen genomfördesmellan den 15-20FEB2016 och skall totalt omfattat cirka 2,500 man. Ställföreträdande chefen för luftlandsättningstrupperna skall ha varit övningsledare, därtill så skall chefen för luftlandsättningstrupperna följt avslutningen på övningen. Intressant att notera är att den 17FEB2016 genomfördes en simultan luftlandsättning mot tre(3) platser med totalt cirka 1,000 soldater, fördelade på dessa tre (3) platser. I anslutning till luftlandsättningsområdena vid samtliga tre (3) platser finns flygplatser, huruvida övningsmomentet var att ta flygplatserna vid samtliga tre platser är oklart, men bedömt kan det varit syftet.

Vad som bör ses som oroande är att man, från ryskt håll, förefaller se en försämring i säkerhetssituationen längs den baltiska gränsen. Dock är det inte en oväntad nyhet mtp. upprättandet av tre nya divisioner inom MD V under 2016, som indikerar att man ser en försämring i säkerhetsläget. Polens President, Andrzej Duda, gjorde även ett uttalande, 19FEB2016, rörande den aktuella säkerhetssituationen, där han menade på att Ryssland underblåser ett nytt kallt krig. Vilket var ett svar på Rysslands Premiärministers, Dmitrij Medvedev, uttalandevid säkerhetskonferensen i München, där han menade på att man återigen hade hamnat i ett kallt krig.

Således förefaller vi återigen gå in i en period med försämring av säkerhetssituationen i Östersjöregionen. Där man från båda hållen, förefaller, se en klar försämring i relationerna sinsemellan. Huruvida det är skrämselskott p.g.a. den just nu pågående kraftmättningen mellan en rad olika parter kring konflikten i Syrien skall vara osagt, men oaktat är det klart illavarslande uttalanden.

Have a good one! // Jägarchefen

Utan Spaning ingen aning

av Göran Frisk

Ubåtsjakt är något mycket komplicerat och kräver välutbildade människor och kvalificerad utrustning. Foto: Johan Lundahl Försvarsmakten.

Ubåtsjakt är något mycket komplicerat och kräver välutbildade människor och kvalificerad utrustning. Foto: Johan Lundahl Försvarsmakten.

Stridspausen är över!  Med helt otillräckliga resurser ska Marinen  fortsätta försöka hålla främmande, läs ryska, ubåtar utanför   territorialhavsgränsen. Den ligger 12 nautiska mil utanför baslinjen som bildar gräns för inre vatten.  Baslinjen binder samman kobbar och skär längs den svenska kusten.  På inre vatten innanför baslinjen gäller vapeninsats utan föregående varning. Utanför baslinjen gäller vapeninsats efter varning. En klar försämring från 90-talet då Taktiske ledaren hade eldtillstånd utan föregående varning vilket dåvarande Sovjet gnällde över.

Med sömngångaraktig säkerhet har Sveriges politiska och militära ledningar sedan 1958 års försvarsbeslut avvecklat vår förmåga att bekämpa ubåtar under vattnet.  En tillfällig uppryckning kom efter U137 grundstötning i Karlskrona skärgård 1981. Visserligen försökte en del nyttiga idioter få det till en felaktig navigering  utan fientliga avsikter. Självklart var det en felnavigering, varje grundstötning är en felnavigering. Denna skiljer sig dock från normala sådana eftersom intrånget hade fientliga avsikter. Ubåten var där för att hämta ett Spetznasförband som inte kunde komma därifrån på vanligt sätt med dykarfarkoster och miniubåtar.  Ubåten hade dessutom kärnvapen ombord som skulle kunna skjutas ut som en torped och placeras på botten. Utlösning av en sådan mina görs genom undervattenssignaler. Den tekniken var då väl beprövad genom olje- och gasprospektering på havsbotten vilken ryssarna behärskade  väl.

Hotet mot Sverige från ryska ubåtar kan beskrivas relativt enkelt. Känvapen kan placeras runt hela vår kust och i våra skärgårdar och hamnar. Ett bra exempel på denna typ av hot var ubåtsoperationerna i Stockholms skärgård hösten 2014.

Ett annat hot är ilandsättning av sabotageförband. Sabotörerna sätts iland i närheten av sina mål. Målen är sambands- och ledningssystem. Således att spränga radio- och mobiltelefonmaster. Andra mål är marina baser och flygbaser. Fartyg som är förtöjda, flygplan som står på backen är utmärkta mål. För att lösa dessa uppgifter använder sabotörerna utpekare som innebär att styrbara missiler kan förstöra målen med stor precision.

Våra kärnkraftverk är också lämpliga mål eftersom alla ligger nära havsvatten.

Ryssarna övar de förband som ska lösa dessa uppgifter regelbundet

i sina målområden. Skälet till att man använder ubåtar, miniubåtar och dykarfarkoster är att dessa är svåra att upptäcka. Vid eventuell upptäckt kan de dra sig undan och vänta tills svenskarna tröttnat. Arbetstiden räcker inte till.  Ubåtsföretagen varar i svenska vatten en  till tre veckor. Under denna tid kan de också ha samband med ryska agenter som är placerade i Sverige för att ge stöd om och när sådant behövs. Under krig och kris är ubåten en utmärkt transportör eftersom den är svår att upptäcka och bekämpa.

Det finns några enkla regler för ubåtsjägare.

UPPTÄCKT  — LOKALISERING — BEKÄMPNING.  Det problematiska med denna regel är att spaningsresurserna är få och har korta räckvidder. Lokaliseringsresurserna är betydligt bättre. Har vi väl upptäckt motståndaren gäller det att behålla kontakten så länge att vapen kan insättas. SKJUT NÄR DET BÄR är en god regel för alla krigare.  Jag tar här inte upp hur ett antal nyttiga idioter försöker få ubåtsjägarna att inte sätta in vapen genom allehanda begränsningar av juridisk karaktär. I själva verket åsidosätts varje nations rätt till självförsvar om vapeninsats förhindras av juridisk byråkrati.

En annan mycket viktig regel är TILLFÄLLET KOMMER SOM EN SNIGEL OCH FÖRSVINNER SOM EN BLIXT.  Detta är pressfotografernas valspråk som passar lika bra för ubåtsjägare.

Vi måste således spana dolt och uthålligt. Motståndaren får inte varnas genom oskickligt beteende av ubåtsjägarna.

Nu kommer svenska folkets vaksamhet in i bilden. Alla som vistas vid våra kuster, stränder och öar i båtar och fartyg och allehanda flytetyg ska bilda ubåtsjaktstyrkans spaningsförband. Spaning på ytan bör ske så stora delar av dygnet som möjligt. Kikare, ljusförstärkare etc ska utnyttjas, kameror såväl för filmning som stillbilder ska hållas i högsta beredskap. Mobiltelefoner ska vara framme och laddade, papper och pennor lika nödvändigt för att rita skisser och berätta om observationerna var, när och vad. Använd GPS etc.  Det är alltid bråttom, ring därför till Högkvarteret och berätta om observationen.

Det räcker inte med optisk spaning. Vi bör söka under vattenytan  också. Detta är nuförtiden möjligt med moderna ekolod, fiskesonarer etc. Det finns mer än en miljon fritidsbåtar i Sverige. Dessa ingår alla i ubåtsjaktstyrkans spaningsförband! Våra motståndare förflyttar sig ofta nära ytan, stoppar ibland för optisk spaning. De röjer sig stundom med vattenuppkok, fladdrande kompasser och autopiloter. Misstänksamhet är en dygd!

Under 90-talet hade ubåtsjaktstyrkan goda vapen. Fartygen hade sjunkbomber, antiubåtsgranater och ubåtsjakttorpeder, helikoptrarna hade sjunkbomber och ubåtsjakttorpeder och våra ubåtar hade ubåtsjakttorpeder. Dessa vapen har endast i ringa grad moderniserats. Vilket årtionde som helst kommer en förnyelse att ske. Trots vapenbrister är det synnerligen olämpligt att befinna sig i vattnet när ubåtsjaktenheter jagar och fritidsbåtar är i närheten. Upp  med badande och fritidsdykare ur vattnet snarast möjligt. Explosioner under vatten är farliga. Under året kommer de första ubåtsjakthelikoptrarna, typ hkp 14, att ingå  i ubåtsjaktstyrkan. Detta är bra men otillräckligt av två skäl, de har inga vapen och är för få. När vi var som bäst hade vi 14 hkp 4 som hade såväl sonarutrustning som vapen. Nu får vi fem stycken om några år. Snålheten bedrar ubåtsjaktförmågan.

Trots felaktiga politiska beslut under åren och lika felaktiga avvägningsbeslut från en rad överbefälhavare så måste svenska folket och de fåtaliga ubåtsjägarna visa MOTSTÅNDAREN  att VI GER ALDRIG UPP.

 
Författaren är kommendör och ledamot av KKrVA.