Försvarsbloggare

av Lars Björk

Försvarsmakten har alltsedan försvarsbeslutet år 2000 utformats för att kunna ge effektivast möjliga stöd till svensk säkerhetspolitik i fred. ”Sverige försvaras bäst i Afghanistan” var doktrinen då. Förmåga att möta väpnat angrepp mot Sverige avvecklades som grund för dimensionering av det militära försvaret.

Förmågan för den civila delen av totalförsvaret har dramatisk försämrats och kan inte längre hjälpa det svenska folket i krig. Försvarets traditionella huvuduppgift, att verka krigsavhållande och fredsbevarande har försvunnit. Överbefälhavaren beskriver läget som att Försvarsmakten klarar maximalt en veckas försvar i en riktning, men först år 2020.

Från 2013 har en försämrad säkerhetspolitisk situation uppstått i Sveriges närområde. Säkerhetspolisens årsrapport 2014 pekar ut Ryssland som det land som genomför direkta krigsförberedelser mot Sverige.

Rysslands omfattande militära upprustning de senaste åren, innebär att 70 % av all militär materiel avses att förnyas senast år 2020. Förutom höjd försvarsbudget tillförs ytterligare 5000 miljarder för upprustning av de Väpnade styrkorna intill 2020.

Från och med år 2013 har den ryska militära övningsverksamheten dramatiskt ökat i vårt närområde.

Det ryska tunga bombflyget övade kärnvapenanfall mot Sverige bland annat den 19 april och 28 oktober 2013. Under 2014 skedde bekräftad rysk kränkning av svenskt luftrum i södra Sverige (17 sept) och ej nationalitetsbestämd bekräftad kränkning av svenskt inre vatten i Stockholms skärgård (19 okt). De ryska fingerade luftlandsättningsövningarna mot Åland, Gotland och Borgholm den 23 mars 2015 är ytterligare exempel på försämringen av vår säkerhetspolitiska situation.

Totalförsvarets forskningsinstitut (FOI) analytiker sammanfattade år 2014 med att ”Ryssland är berett att använda militära medel för att nå sina utrikespolitiska mål – och i den processen rita om Europas karta”.

När jag frågar FOI forskaren Gudrun Person om risken för krig mot Sverige svarar hon efter en stund sammanbitet med ett ord ”oförutsägbart”.

Vi har idag ett svenskt civilt och militärt försvar som inte kan lösa sin huvuduppgift, skydda landet i samband med ett militärt angrepp.

Vad måste vi göra för att på kort sikt snabbt öka vår förmåga? Hur mycket är vår frihet värd?

Det krävs uppoffringar – både ekonomiska och personliga.

Här följer några exempel (listan skulle kunna göras längre):

1. Inför könsneutral militär grundutbildning, dvs värnplikten åter, men behåll nuvarande yrkessoldater. Om hela Sverige skall försvaras krävs större volym av militära förband.
   Sverige måste kunna möta en angripare i fler än en.
2. Tillför Försvarsmakten och civila försvaret ytterligare 40 miljarder. Under lång tid har Försvarsmakten haft en försvarsbudget runt 40 miljarder vilket har inneburit en successiv nedrustning. Stora mängder militära materiel faller för åldersstrecket och behöver förnyas. Modern materiel behöver således tillföras.
3. Inför civilförsvarsplikt för alla mellan 16-70 år och organisera och utbilda undsättningsplutoner mm. Skogsbranden i Västmanland förra året visade på behovet av statlig räddningstjänst. Vid bombangrepp mot våra städer krävs samordnade statliga räddningsinsatser.
4. Skapa beredskapslager för livsmedel, olja, läkemedel, viktiga metaller med mera Folkförsörjningen måste kunna tryggas i det läge Sverige blir avspärrat. Idag kommer marknaden att styra bristvaror under avspärrning.
5. Bygg skyddsrum och tillför skyddsutrustning till befolkningen Obligatoriskt skyddsrumsbyggande upphörde 2001, vilket innebär att det idag saknas befolkningsskyddsrum i nybyggda områden.
6. Skydda vitala delar av Sveriges internetberoende, bland annat bankväsendet Vid cyberattacken mot Estland 2007 stängdes internettrafiken under en vecka. Trots detta kunde Estlands bankväsen fortsätta att verka eftersom man vidtagit krigsförberedelser mot cyberattacker.

Vi behöver säkerställa möjligheter att möta växande behov av en robust avhållande förmåga mot militärt angrepp mot vårt land. Det ”hänglås” som för närvarande skyddar Sverige kan inbjuda till ”inbrott”.

 
Författaren är tidigare major vid för Hallands regemente och Luftvärnsregementet och är numera reservofficer.

av David Lindén

Det är fullt förståeligt, och välkommet, att det numera diskuteras försvars, säkerhets – och integrationspolitik med en intensitet som vi inte bevittnat sedan slutet på det kalla kriget. Samtidigt märks det att politiker och andra beslutsfattare står handfallna medan de som kan ämnena varnat sedan, åtminstone, slutet av 1990-talet.

Nu gäller det att ge råd.

Försvarsmakten har kommit en lång väg från den tid då en värnpliktig andra generationens invandare, på grund av sina föräldrars utländska härkomst, nekades att tjänstgöra som chaufför till dåvarande försvarsminister Anders Björck. Man har kommit närmare medborgarna. Men beslutsfattande politiker har fjärmat sig från försvaret till den grad att bland annat den socialdemokratiske exministern Leif Pagrotsky ansåg att det var demokratiskt farligt när dåvarande statsminister Fredrik Reinfeldt utnämnde yrkesofficeren Karin Enström till försvarsminister. Detta trots att framstående socialdemokratiska politiker som Olof Palme varit reservofficer.

Länge var värnplikten ett sätt att integrera nya och gamla medborgare. En integration med gamla anor eftersom traditionella svenska adelsfamiljer som Wrangel, Wachtmeister och Wrede en gång kom hit som invandrande  officerare. I ett europeiskt perspektiv blir det också tydligt att militärtjänsten inte bara kunde överbrygga nationella utan också religiösa motsättningar.

De katolska irländarna tillhörde länge de mest respekterade förbanden i den brittiska armén och den äldsta katolska internatskolan Stonyhurst i det protestantiska England brukar stoltsera med att bland dess elever finns en stor del som fått den främsta brittiska militära utmärkelsen Victoriakorset. Än idag integrerar den brittiska armén soldater från samväldesländerna samt boende med utlänfdsk härkomst i Storbrittannien, vilket inte minst visas i det faktum att den innehåller många soldater med asiatisk härkomst.

Det finns också lärdomar från britterna.

Först och främst gäller det att ge resurser till försvaret och göra det till en attraktiv arbetsplats. Om vi ska ha en professionell Försvarsmakt som åtminstone har en avskräckande effekt på yttre hot måste det löna sig att viga en del av sitt yrkesliv åt försvarsmakten.

Både prestigemässigt och i reda pengar.

Dessutom gäller det att inse att den svenska armén är äldre än 1900-talets värnplikt och att det finns lärdomar att hämta också från längre bakåt i tiden. En sådan lärdom är just att det kanske kan vara bra att locka till sig invandrare för att därmed råda bot på deras känsla av utanförskap. Slutligen gäller det att värna traditioner. På kort sikt kanske det lönar sig att stänga ned institutioner som Marinens musikkår, men det ska också finnas en känsla för vad som är värt att försvara även i framtiden.

En känsla av historia.

Svenska politiker har länge saknat känsla för denna kontinuitet. Det är därför som de faktiskt bör läsa lite svensk militärhistoria. För i så fall kommer de att förstå att det som är värt att försvara, också måste finnas där när de själva är borta. De kommer helt enkelt förstå att världen inte börjar och slutar med dem själva.

 
Författaren är pressansvarig vid Svenskt Militärhistoriskt Bibliotek.

av Mats Bergquist

Debatten om vårt förhållande till NATO, som varit mera intensiv de senaste två åren än sedan alliansen bildades 1949, försummar ofta en grundläggande aspekt. När anhängare av ett medlemskap pekar på att vi inte kan försvara oss själva längre, att vi ju redan genom vårt nära samarbete mer eller mindre är inne i NATO, eller motståndare nostalgiskt blickar tillbaka till en tid då vår utrikespolitik varit självständigare än idag, bortser man från de geopolitiska fundamenten. I meningsutbytet mellan Linus Hagström och Tom Lundborg å ena sidan och Tomas Bertelman, Johan Molander och Sven-Olof Petersson i Dagens Nyheter tidigare i sommar har dock kombattanterna varit inne på ämnet.

Vårt geopolitiska läge har i grova drag varit detsamma alltsedan det stora nordiska kriget 1699-1721. Med freden i Nystad detta senare år kodifierades att Sverige, som alltsedan freden i Nöteborg 1323 successivt flyttat gränsen allt längre österut, nu bytte plats med Ryssland, som fram till freden i Fredrikshamn 1809 i stället på Sveriges bekostnad flyttade gränspålarna allt längre västerut. Nu var det Ryssland, tidvis i konkurrens med Tyskland, som i säkerhetspolitiskt hänseende dominerade regionen. Så har det i stort sett varit alltsedan dess. Under 1800-talets slut och 1900-talets första hälft spelade Tyskland en viktig roll i regionen både som balanserande faktor mot Ryssland och som potentiellt hot mot Sverige. När två ledande stormakter som 1807 och 1939 ingick en överenskommelse om intressesfärer blev Sveriges och 1939 Finlands läge synnerligen bekymmersamt.

Den geopolitiska situationen i Nordeuropa betyder att Sverige och andra mindre stater i regionen varit tvungna att söka hantera asymmetrin mellan stormakten Ryssland och det egna landet. Under 1700-talet trodde den svenska statsledningen att Sverige alltjämt skulle kunna hålla Ryssland stången och anföll sin granne två gånger, 1741 och 1788: den ena gången med katastrofalt resultat, den andra räddad av en tursam storseger över den ryska flottan som dolde den grundläggande maktpolitiska förskjutning som skett.

Efter freden i Tilsit 1807 mellan Napoleon och Alexander I ansåg Gustav IV Adolf att Sverige endast hade två optioner, att anpassa sig till rådande maktförhållanden på kontinenten eller söka ryggstöd västerut, d v s i London. Sveriges geopolitiska situation har i princip varit densamma alltsedan dess. Kungen valde alltså 1808 att söka stöd hos England, med ytterligare ett katastrofalt resultat som följd det värsta fredsslut landet någonsin haft att acceptera. London hade nog kunnat neutralisera den ryska flottan men knappast mer än balanserat Danmark som vi också låg i krig med. Hade Gustav IV Adolf varit mindre halsstarrig och principfast hade han kanske kunnat ge efter för de två kejsarnas krav på att ansluta sig till den s.k. kontinentalblockaden mot England, men samtidigt de facto inte tillämpat selektivt den i västerled. Politik var nog redan på den tiden det möjligas konst; den svenske ambassadören i Petersburg nämnde faktiskt denna möjlighet i samtal med den ryske utrikesministern, som dock avvisade tanken.

Efter kriget 1808-1809 har alla politiska ledningar i Stockholm valt att ställa sig utanför alla militära allianser och bemästra vårt asymmetriproblem genom att följa den neutrala eller alliansfria linje som initierades av Bernadotte. Men främst på 1900-talet sökte man samtidigt upprätthålla en militär avskräckningsförmåga och med fortsatt alliansfrihet ändå behålla möjligheten att söka stöd västerut. Den enda gången Stockholm var nära att gå hela vägen mot allians i väst var 1855 då Oscar I var frestad att på Frankrikes och Englands sida ingripa i Krimkriget mot Ryssland för att söka återvinna Finland eller i alla fall Åland. Men han hade svagt stöd ibland sina rådgivare. I andra för landet mycket allvarliga lägen övervägdes aldrig att överge neutralitetspolitiken, varken 1914-1918 i det då rätt tyskvänliga landet eller framför allt 1940-1941 då Sverige i praktiken var omringat av Tyskland.  I praktiken valde Per Albin Hansson den option som Gustav IV Adolf förkastade 1808, nämligen att genom ibland smärtsamma kompromisser, söka hålla landet utanför världskriget.

Sverige har alltså sedan flera hundra år prövat både formellt stöd i väst och alliansfrihet, det förra med katastrofalt, det senare med lyckosamt resultat. Detta sannolikt därför att alliansfrihetens syfte är att försäkra omvärlden om kontinuiteten i svensk utrikespolitik kombinerats med både en militär och en politisk avskräckningsdimension. Nu hävdar NATO-anhängarna alltså att Sverige blivit för svagt för att försvara sig. Den betydande nedrustning som både regeringen Persson och ministären Reinfeldt får ta på sig skulden för, har gjort uppgiften för försvaret onödigt mycket svårare, vilket den sittande regeringen nu försöker korrigera. Samtidigt har den utvecklat ett försvarssamarbete med Finland som är ett nytt element i bilden. Men har landet alltsedan stormaktstiden någonsin ensamt kunna försvara sig? Knappast ens under det kalla krigets zenit då krigstidens upprustningspolitik och erfarenheter medförde att vi hade en betydande krigsmakt. Därför har svenska regeringar sökt kombinera avskräckning och återförsäkring om fredliga avsikter på det sätt Michael Sahlin diskuterar i ett tidigare blogginlägg i sommar. Alliansfriheten har, vilket givetvis varit känt för Moskva, inneburit samarbete med våra grannar Danmark och Norge och de stora NATO-länderna USA, England och Tyskland. Om Sverige trots alliansfriheten ändå skulle angripits visste Moskva att vi med all sannolikhet skulle få stöd utifrån men annars förbli neutrala; inga anfallsföretag skulle utgå från svenskt territorium.

Nu hävdar NATO-anhängarna att vår säkerhetspolitiska situation förändrats i och med att Vladimir Putin under senare år visat tydligt aggressiva utrikespolitiska tendenser och utan att blinka annekterat Krim och sponsrar gerillakrig i östra Ukraina. Detta är givetvis ytterst allvarligt, men har detta förändrat Sveriges geostrategiska situation? Nej knappast. Det är som Thomas Graham, tidigare hög tjänsteman i National Security Council, skrev i en artikel i Financial Times denna sommar, inte främst Putin utan Ryssland är problemet för västvärlden och dess grannar. Om den ryske presidenten skulle falla av sin häst skulle detta inte lösa vårt strategiska problem, nämligen asymmetrin mellan Moskva och Stockholm och den traditionella ”grand strategy” som de flesta ryska ledare alltsedan Peter den store följt och som är inbyggd i alla stora landmakters tänkande, osäkerheten om imperiets gränser.

Sverige (och Finland) tillhör Europas till ytan största stater. Det betyder att vårt territorium är vår främsta tillgång men också en riskfaktor, eftersom andra makter i en kris- eller krigssituation kan vilja ha tillgång till svensk mark. Eftersom vi således inte själva kan försvara oss ligger det därför i vårt intresse att se till att vårt territorium hålls utanför operativa planeringskalkyler i andra huvudstäder. Det är troligen också i såväl NATO:s som Rysslands intresse, även om de givetvis som alla försvarsstaber måste planera för motsatsen.

Militär planering och politiska beslut är dock två olika saker. Även om olika tjänstemän i Bryssel eller i Washington säger att antingen är man med i en allians eller inte, vet vi givetvis intet om hur den politiska ledningen i USA skulle agera om Sverige verkligen skulle hotas. Då gör man en strategisk bedömning om att det ligger i USA:s och alliansens intresse att skydda Sverige eller inte, oavsett vad olika uttalanden tidigare gett vid handen. Naturligtvis skulle det inte ligga i USA:s och NATO:s intresse att Ryssland ganska fritt kunde nyttja svenskt territorium och vice versa. När våra NATO-anhängare menar att Moskva redan i praktiken diskonterat ett svenskt medlemskap förbiser man den politiska symbolik som skiljer ett samarbete med NATO med sikte på ett specifikt krigsfall å ena sidan och medlemskap och skyldigheter enligt artikel 5 å den andra.

De som förordar svenskt medlemskap i NATO brukar hävda att Putin inte skall få bestämma om svensk säkerhetspolitik. Naturligtvis inte – denna skall dikteras av vår geostrategiska situation. Riktigheten av detta konstaterande, som redan 1810 gjordes av den franske marskalken Bernadotte, inser tydligen en god majoritet av svenska folket. Givetvis kan man hoppas på att Ryssland i en framtid kan ta sig en plats i den demokratisk europeisk gemenskap. Men detta perspektiv ter sig inte särskilt närliggande.

 
Författaren är ambassadör och ledamot av KKrVA.

av Ulf Henricsson

Det finns ju ganska gott om framtids- och säkerhetspolitiska analyser. Träffsannolikheten är måttlig. Inte sällan utgår vi från vår egen miljö och vårt eget ”tänk” och har svårt att se världen från andras utsiktspunkter. Statsministerns uttalande i maj om fördelen med ”fria ytor” som argument mot ett NATO-medlemskap väckte frågan – hur har han kommit fram till det? Det är väl inte från bollsporternas värld där fria ytor skall utnyttjas för att tränga igenom motståndarens försvar? Jag antar att det kom från en medarbetare som hoppade över ett antal historielektioner i skolan – förlåt, det heter ju SO nu för tiden.

Ibland kanske vi skulle börja från början och fundera på vilka vi – homo sapiens – är och hur vi fungerar – så fort människan är inblandad är framtiden lika svår att förutse som vädret.

Jag har just läst ut en alldeles utmärkt bok som jag rekommenderar till läsning, inte minst de som sysslar med säkerhetspolitik. Boken är; Sapiens – en kort historik över mänskligheten, skriven av den israeliske historikern Yuval Noah Harari. I den förs många resonemang om varför det blivit som det är. Den ger många aha- och déja vu-upplevelser och visar att inte så mycket är nytt i människans beteende genom årtusenden. Boken visar tydligt hur hopplöst dåliga vi är på att just förutsäga framtiden – att det sällan blivit som man tänkt sig och att stora händelser inte identifieras förrän det är för sent att undvika katastrof. Hittills har alla kulturer för eller senare gått under, varför skulle vår tid vara ett undantag? Eller är det så att den gryende globala kulturen kan bestå till vårt klot går under – utan att vi orsakat det. Boken visar dessutom på några intressanta framtidsvisioner. Den är också lättläst och stundtals rolig vilket inte är så vanligt i den genren.

Inte minst kan vi läsa om människans goda och onda sidor. Om att vår verklighet i stor utsträckning består av myter som vi själva skapat – exempelvis nationer och religioner – vilka bara finns så långe tillräckligt många tror på dem. Vilket innebär att de inte är för alltid givna. Inte minst kan det vara nyttigt för många att läsa på om vårt ursprung – de cirka 10 000 bushmänniskorna i Kalahari och om de mycket små skillnaderna i arvsmassa och intelligens mellan oss oavsett vilket årtusende vi lever(-de) i eller vilken hudfärg vi har.  Människans makt över andra arter bygger på förmågan att samverka i kombination med egennyttan och inte på att vi enskilt är störst och starkast. Inte minst framgår att världen alltid har förändrats, de senaste trehundra åren i rasande takt, och att den som inte anpassar sig förgås eller marginaliseras. Våra geners anpassning håller inte alls det tempot, så det är ju inte så konstigt om många har svårt att anpassa sig.

Beskrivningen av vägen från lokalsamhällen på 10-20 individer i jägar-samlar-stadiet för mer än 10 000 år sedan, vilka aldrig lämnade den egna dalen, till dagens globala värld är tänkvärd. Den resan har inte varit lugn och fridsam och det är ju inte första gången jorden upplever stora folkförflyttningar.

Att det internationella våldet minskat sedan 1945 är säkert. Sifferexercisen över hur många som dött på grund av krig respektive annat är entydig och tänkvärd. Författaren anser att Robert Oppenheimer och hans medarbetare borde ha fått Nobels fredspris för atombomben. De åstadkom det Nobel hoppats på med dynamiten – att krig inte skulle vara möjliga längre på grund av den våldsamma förstörelseförmågan. Nåväl – åtminstone krig mellan stormakter – och antalet döda i krig sedan dess är historiskt lågt. Den israeliska historieprofessorn Martin van Creveld uttryckte sig tydligt vid KKrVA’s vinterseminarium 2014: ”Det bästa som hänt mänskligheten är kärnvapnen!”

Det märkliga var att ingen i församlingen reagerade märkbart, inga avvikande synpunkter framfördes! Saknas argument emot? Kärnvapnen är någonting vi sällan diskuterar i svensk säkerhetspolitik debatt, annat än att de ska avskaffas. Likväl finns de där. Varför skall de avskaffas? För att vi skall komma tillbaks till förhållanden före 1945? Så att det tredje världskriget blir mer sannolikt! Det är knappast de baltiska stridskrafterna eller någon fri yta som håller Putins Ryssland borta från Baltikum idag. Däremot har fria ytor gett Putin handlingsutrymme i Ukraina.

Alliansfriheten har tjänat oss väl enligt många, eller är det kanske vårt dubbelspel med främst USA som har gjort det? Genom det hamnade vi i alla fall under kärnvapenparaplyet och där är vi kvar. Alliansfriheten och dess förtjänster tillhör definitivt området myter. Bara tillräckligt många tror på den blir den sann oavsett tyngden i argumenten för och emot – åtminstone i Sverige.

Historien visar tydligt att man inte kan förbereda sig för bara en framtid utan vi måste täcka in ett brett spektrum av kriser. Om riksdag och regering nu inte anser att vi har råd med en bred krishantering och samarbete är grunden för mänsklighetens framgång, varför tar vi då inte konsekvenserna av det även avseende säkerhetspolitik – och vilken sida skall vi då välja? Den demokratiska, västerländska som vi delar värdegrund med – det betyder NATO – eller den som bryter mot erkända samarbetsregler?  Jodå, vi ska visst fortsätta en dialog med den senare – men inte vika från vår egen värdegrund och vår egen säkerhet. Men sidvalet är solklart om inte värdegrunden skall förbli tomma ord. Hur svårt kan det vara?

Läs boken!

 
Författaren är överste 1. Gr och ledamot av KKrVA.