Kategoriarkiv: NATO

Prolog: Rikskonferensen 2018

Det är snart dags för den 72:e Rikskonferensen – en institution i det försvarspolitiska Sverige. Klockan 1230, söndagen den 14 januari, sparkar Folk och Försvars ordförande Göran Arrius och generalsekreterare Maud Holma von Heijne, igång årets konferens. De ca 350 deltagarna kommer, under ledning av den utomordentliga moderatorn Pernilla Ström, fokusera på ”världens säkerhet, Sveriges försvar, människors trygghet och samhällets krisberedskap”. Bredare fokus än så för en konferens torde vara svårt att finna, men det är samtidigt en illustration av hur sammanflätade dessa ämnen är. Det går till exempel inte att diskutera Sveriges säkerhet på ett grundligt sätt, utan att svepa ut över världen och dimpa ner i den kommunala räddningstjänsten.

Förväntningarna är stora, som sig bör. Det är ingen äventyrlig gissning att en rad utspel planeras inför konferensen, varav ett antal brukar gå ut på att kunna återkomma efteråt i upprörd besvikelse eller triumf. Ett sådant upplägg åstadkoms genom att utställa förhoppningar om vad olika personer ska lansera på fjället, när man redan vet om de avser göra det eller ej. Den andra kategorin är de i det försvars- och säkerhetspolitiska Sverige som nagelfar varje tal i jakt på förändringar i ordval och nyanser. Detta gäller för övrigt även de som har till uppgift att för andra länders räkning hålla koll på svensk linje. En tredje grupp som har tillkommit på senare år är totalförsvarsengagerade, som genom eget intresse eller anställning har att bevaka eventuella nyheter.

IMG_0190

Chefen för MUST, Gunnar Karlson, med bra budskap vid Rikskonferensen 2017.

Söndag 14 januari

Strax efter att konferensen dragits igång kliver statsminister Stefan Löfven upp på scenen under rubriken Sveriges säkerhet i en ny värld. Frågan är hur han definierar ”ny”? Om han uppehåller sig vid annekteringen av Krim, terrordåd, klimatförändringarnas påverkan, informationssäkerhet, migration och livsmedelsförsörjning – eller Trump för den delen – är inget av det särskilt nytt. Det börjar bli 20 år som olika hot har kallats ”nya”. Det nya (i Sverige) är i själva verket att krig är ett dimensionerande krav i totalförsvarsplaneringen, vilket Försvarsberedningens huvudsekreterare, Tommy Åkesson, framhöll i Försvarsmaktsrådspodden nyligen. Om han däremot brister ut i linjetal om de långa linjerna framåt, hur han bedömer var världen är påväg i ett perspektivplansperspektiv, för att tala försvarspolitiska, och knyter det till regeringens vilja med totalförsvar och säkerhetspolitik, då kan det bli intressant. Extra mycket så om han formulerar en tydlig viljeinriktning när det gäller det fördjupade försvarssamarbetet inom EU. Under frågestunden kan han tänkas behöva besvara hur han ser på att avdela 2 procent av BNP till försvaret, slutsatser av Transportstyrelsen och andra IT-relaterade händelser samt förhålla sig till den senaste tidens diskussioner om FN:s kärnvapenavtal och den upplevda skillnaden mellan UD och Försvarsdepartementet. Det sistnämnda blir dessutom en lämplig brygga över till nästa programpunkt: NATO:s generalsekreterare Jens Stoltenberg.

Kl. 1330 talar Stoltenberg om Säkerhetspolitik i norra Europa – Natos syn. Ingen representant för NATO har någonsin kunnat lämna Sälen utan att få frågan om h*n anser att Sverige bör bli medlem? Ingen har heller svarat på annat sätt än att det är upp till Sverige att bestämma och att vi är välkomna om vi så vill. Det är det sistnämnda som är mest intressant att pressa honom på. Vi diskuterar oftast hur lite eller mycket vi vill gå med i försvarsalliansen, men mer sällan om vi får – eller snarare hur scenariot kan se ut om det inte kan tas för självklart. Det är nog lite typiskt svenskt. Möjligen tar vi det alltför givet, särskilt i en fortsatt försämrad situation i vårt närområde.

Strax efter 14 reder Christian Leffler, vice generalsekreterare European External Action Service, ut hur det fördjupade samarbetet för Europeisk säkerhet utvecklar sig. Det blir naturligtvis en exposé över allt som har hänt sedan proppen åkte ur i Bryssel inom detta område, men förhoppningsvis blir det inte bara det retoriska och det som är undertecknat, utan också var vi befinner oss i det praktiska arbetet inklusive eventuella för- och nackdelar för länder som inte är Frankrike eller Tyskland – eller UK (vi kommer rimligen gemensamt begråta Brexit under detta pass).

Klockan 1445 följs de tidigare passen upp av en mycket kvalificerad panel bestående av Anna Wieslander, Director for Northern Europe Atlantic Council, Gunilla Herolf, forskare i europeisk säkerhetspolitik tillika ledamot av KKrVA och HC Hagman, ämnesråd på UD.

En timme senare är det utrikesministerns tur att tala om Säkerhetspolitiska utmaningar i en globaliserad värld. Margot Wallström står framför en misstänksam publik i Sälen och många lyssnar noga framförallt för att kunna jämföra med försvarsministerns budskap dag två, men ministrarna kommer naturligtvis att vara koordinerade och inte bjuda på lättköpta poänger. Det är bedömt under presskonferenserna som det kan bära iväg lite, då Wallström kanske känner sig ansatt medan Hultqvist känner sig lika bekväm som hemma i sitt eget vardagsrum.

Ny i sin roll i Sälen är partiledare Ulf Kristersson. Kl. 1615 berättar han om moderaternas alternativ till Sveriges säkerhetspolitik. Eftersom M och S är överens i Försvarsgruppen (tillsammans med MP och C, men med KD och L utanför) kommer han inte upprätthålla sig vid detaljdelar i Försvarsmaktens eller totalförsvarets utveckling, utan fokusera på områden där det går isär: Försvarsekonomin framåt och NATO. Min gissning är att det blir ett NATO-tal. Jag gissar också att han behöver ha bättre svar på hur man ska se på alliansens möjligheter att enas om försvarspolitiken (med tanke på ovan nämnda Försvarsgrupp) än att det ”kommer gå jättebra”.

Efter Kristersson kommer en panel diskutera Utrikespolitiska utmaningar för Sverige, bestående av Kenneth G Forslund (S), ordförande Utrikesutskottet,  Karin Enström (M), vice ordförande Utrikesutskottet, Anders Lindberg, ledarskribent Aftonbladet och Katarina Tracz, chef Frivärld. Panelens sammansättning inbjuder till NATO-debatt, men jag hoppas på fler utmaningar än så.

Dagens sista pass utgörs av säkerhetspolitiska nedslag i Asien, Mellanöstern och Arktis. Jerker Hellström, säkerhetspolitisk analytiker på FOI, utbildar oss om Asien – ett nytt maktcentrum, Alexander Atarodi, Mellanösterexpert på
Sida och forskare vid Handelshögskolan i Göteborg, tar hand om tre perspektiv på Mellanöstern och ambassadör Björn Lyrvallgår igenom Arktis – klimatförändringar och säkerhetspolitik.

IMG_0186

Rikskonferenserna bjuder understundom på oväntade panelsammansättningar. Bilden är från 2017.

Måndag 15 januari

Efter lunch på måndagen är det dags för försvarsminister Peter Hultqvist att inleda valåret 2018 under rubriken Framtidens försvarspolitik. Han har en balansgång att gå: Han ska få folk att känna att det är han som är garanten för fortsatta satsningar på totalförsvaret och ”Hultqvistdoktrinen”, det vill säga inga äventyr med NATO men nära samarbete med USA (läs: så att de kommer till undsättning om det behövs). Samtidigt ska han behandla parterna i Försvarsgruppen, inkl. M, ömsint i det ömsesidiga intresset av att inte starta anfallskrig mot varandra inom politikområdets nitty-gritty, för att istället bekriga varandra om NATO. Det är klart att han är lockad av att påminna om hur det gick till under alliansens år vid makten, men han är i slutet av sin egen mandatperiod och får nu svara både på vad han åstadkommit respektive inte rott iland med. Dessutom är det så att utmaningar  gigantiska problem-from-hell tornar upp sig i närtid. Det ska bli mycket intressant att se om han väljer att föregripa dem, dvs. Försvarsmaktens kommande budgetunderlag för 2019 och försvarsmaterielutredningen.

Efter försvarsministern är det Försvarsberedningens ordförande, Björn von Sydows, tur. Han kommer berätta om Försvarsberedningens totalförsvarsrapport, som överlämnades till regeringen strax före jul. Därefter, kl. 1320, kommenterar Försvarsberedningens ledamöter tillika partiernas försvarspolitiska talespersoner:  Hans Wallmark (M), Mikael Janson (SD), Anders Schröder (MP), Daniel Bäckström (C), Lotta Johnsson Fornarve (V), Allan Widman (L) och Mikael Oscarsson (KD).

Klockan 1440 kommer Högfjällshotellet rikta sin uppmärksamhet mot ÖB, Micael Bydén. Ett stärkt militärt försvar, heter hans anförande, och det är möjligt att det faktum att det står stärkt och inte starkt är en poäng med tanke på hans budskap. Försvarsberedningen tar i skrivande stund itu med nästa fas i arbetet inför försvarsinriktningsbeslutet, nämligen det militära försvaret, och ÖB kommer att göra sitt medskick till beredningen. ÖB och Försvarsmakten befinner sig fortfarande i ett slags Aurora 17-postludium, men framåt tornar det som sagt upp sig mörka moln. Möjligen landar det i ungefär samma budskap som hans företrädare, Sverker Göranson, deklarerade i mars 2014.

Förslag om enskilda vapensystem eller geografiskt styrda resurser är fel väg att gå. Först måste vi säkerställa insatsorganisationens förmåga som helhet. (…) Därför är det viktigt att inte nu låsa in Försvarsmakten i kortsiktiga och begränsade lösningar som på längre sikt kan skapa operativa, ekonomiska och personella begränsningar som leder till att den totala försvarsförmågan blir oförändrad eller till och med minskar (…) Självklart skulle en större insatsorganisation välkomnas av Försvarsmakten, men då gäller det att den är finansierad. Annars riskerar den att leda till ytterligare obalanser mellan uppgifter och resurser och att vi tvingas flytta runt problemen inom myndigheten.

Efter ÖB är det dags för den – sedan länge vid det här laget – vikarierande generaldirektören för MSB, Nils Svartz. Han ska berätta om Utvecklingen av ett civilt försvar och jag tror han tar tillfället i akt att komma med ett antal tydliga budskap om behovet av att gå från analys och planering till verkstad. Han kommer säkerligen också ge MSB:s syn på och tolkning av Försvarsberedningens förslag, som berör myndigheten på ett fundamentalt sätt om de blir verklighet. Svartz nämner säkert också pågående arbete och behov inom det psykologiska försvaret, vilket är ämnet för nästa punkt i programmet.

Kl. 1615 är det dags för Perspektiv – att bygga ett psykologiskt försvar enligt KV21, i Mikael Odenberg, styresman KKrVA:s regi och därefter, kl. 1630, är ämnet Hur uppnår vi försvarsvilja?, där panelen utgörs av Malin Dreifaldt, ordförande Frivilliga Försvarsorganisationernas Samarbetskommitté, Benjamin Dousa, förbundsordförande MUF, Henrik Malmrot, förbundsordförande Ung Vänster och undertecknad. Jag ser fram emot att ta mig an ämnet tillsammans med mina med-panelister! Utan försvarsvilja faller alla andra faktorer som kan avgöra utgången; materiel, beslutsförmåga, handlingskraft, resurser, planer…

Måndagens näst sista programpunkt heter Att planera ett totalförsvar och jag tror vi kan förvänta oss ett antal lägesbilder i blixtbelysning genom Peter Molin, länsråd Gotland, Maria Lindkvist Dädeby, avdelningschef Trafikverket, Jan Törnqvist, chef Insatsledningen Försvarsmakten och Margareta Wahlström, ordförande Röda Korset.

Efter middagen kommer det sista ämnet för dagen, Försvarsutgifter på 2% av BNP – vad innebär det för Europa och Sverige?, jaga eventuell paltkoma på flykten. Pär Malmberg, Mckinsey & Company/Munich Security Conference inleder på detta tema för att sedan släppa lös en diskussion om effekter på vårt försvar och samhälle mellan Gunilla Nordlöf, generaldirektör Tillväxtverket, Johan Eklund, professor Industriell Ekonomi och VD Entreprenörsskapsforum, Dennis Gyllensporre, chef Ledningsstaben Försvarsmakten, Philip Botström, förbundsordförande SSU och Magnus Ek, förbundsordförande CUF.

IMG_0181

ÖB vid Rikskonferensen 2017.

Tisdag 16 januari

Den sista konferensdagen fokuserar på vår inrikes säkerhet och inleds av Morgan Johansson, justitie- och inrikesminister. Johansson blev som bekant justitie- och inrikesminister – med ansvar för polis samt övriga rättsväsendet, straffrätt, grundlagsfrågor, krisberedskap och civilt försvar – efter turerna med hotande misstroendeförklaringar (jag skrev några rader vid tillträdet, här). Tills dess att Försvarsberedningens förslag om att samla civilt försvar på Försvarsdepartementet blir verklighet – om det blir så – är det Morgan Johansson som ”Totalförsvarsverige” har att hoppas på. Frågan är hur han ska uttrycka sig om Försvarsberedningens förslag att tukta Justitiedepartementet? Den enkla – tråkiga – vägen är att säga att det naturligtvis är statsministern som arrangerar sina departement och ministrarnas portföljer. Klockan 1300 blir det en förutsägbart underhållande debatt mellan Morgan Johansson och liberalernas partiledare, Jan Björklund. Rubriken är Hur skapar vi ett säkrare Sverige?

Årets ”terrorismblock” handlar om nordiska erfarenheter och ger utmärkta möjligheter att provtrycka det svenska systemet mot våra grannar. Anders Thornberg, chef Säkerhetspolisen i Sverige (SÄPO), Finn Borch Andersen, chef Politiets Efterretningstjenste i Danmark (PET), Benedicte Björnland, chef Politiets sikkerhetstjenste i Norge (PST) och Antti Pelttari, chef Skyddspolisen i Finland (Skypo), utgör en extremt kvalificerad panel. Min förhoppning är att de har bestämt sig för att blotta sina strupar något vad gäller eventuella behov av politiska åtgärder för att kunna stärka samarbetet mellan tjänsterna. Att det sker omfattande internationellt samarbete är känt, men var sitter propparna och var är vi sårbara och/eller i vänteläge på regeringars beslut? Men också: Hur ser riskerna ut med nuvarande kombination av politisk vilja, behov av att visa handlingskraft och resurstilldelning? Det jag är ute efter är beslut som till synes är bra, särskilt för glada amatörer på utsidan, men som i det praktiska arbetet faktiskt kan vara kontraproduktiva.

Klockan 1415 handlar det om Ett nationellt centrum mot våldsbejakande extremism, vilket Erik Wennerström, generaldirektör Brottsförebyggande rådet, ska berätta om innan det blir perspektiv på (och starka åsikter om) hemvändare och radikalisering genom Magnus Ranstorp, forskningsledare Center for Asymmetric Threat Studies, FHS, Anne Ramberg, generalsekreterare Advokatförbundet, Anna Carlstedt, forskare Ersta Sköndal Bräcke högskola och Christian Carlsson, förbundsordförande KDU.

Strax efter 15 tar konferensen itu med Cyberförmåga och hoten mot vår IT-infrastruktur. Lars Nicander, chef Center for Asymmetric Threat Studies, FHS,
Gunnar Karlson, chef Militära underrättelse och säkerhetstjänsten (MUST) och Cecilia Laurén, IT-säkerhetsspecialist Försvarets Radioanstalt (FRA) upplyser oss i denna del. Även på detta område har Försvarsberedningen förslag som är intressanta att lyfta i diskussionen och ett område som bör behandlas är kompetensförsörjningen: Hur säkerställer vi att Sverige rekryterar de bästa i statens tjänst, när myndigheterna aldrig kommer att konkurrera med det privata näringslivets löner? Är det dragkamp om personalen inom skyddsvärda verksamheter nu?

Nästa pass heter Informationspåverkan – tre perspektiv. Max Arhippainen, informationsdirektör Försvarsministeriet Finland, Mostafa Schurmann, säkerhetschef Sveriges Television (SVT) och Rikard Lindholm, marketing scientist & grundare Semantiko deltar. Därefter spetsar Mikael Tofvesson, chef enheten för omvärld och beredskap på MSB och Patrik Oksanen, politisk ledarskribent Hudiksvalls Tidning/Mittmedia AB, in sig på valet 2018 och hur vi skapar motståndskraft inför det. Klockan 1635 fortsätter val-temat med hur vi skyddar demokratin? Dan Eliasson, rikspolischef Polisen, säkerhetspolischef Anders Thornberg, Hanna Lidström, språkrör Grön Ungdom och Joar Forssell, förbundsordförande LUF, debatterar detta.

Konferensens allra sista pass går under rubriken Film som terrorismens nya vapen. Medverkar gör Anna Serner, verkställande direktör Filminstitutet, Stefan Hector, chef för Nationella operativa avdelningens operativa enhet inom Polisen, Benedicte Björnland, chef Politiets sikkerhetstjenste i Norge och Magnus Ranstorp, forskningsledare Center for Asymmetric Threat Studies, FHS.
1810 är det slut. Helt slut.

Under onsdagen transporteras alla hem, vilket för de flesta innebär en stunds sömn alternativt lyssnande i lurar på partiledardebatten i riksdagen som startar kl. 0900. Om något av större format briserar på fjället blir det således ganska omgående efterdyningar i plenisalen. Men det gäller inte bara riksdagen. Det som sägs i Sälen kommer inte alls att stanna i Sälen, utan fungera som en referenspunkt i årets kommande debatter varhelst de utspelar sig: ”På Rikskonferensen sade han att…”, ”i Sälen utlovade hon ju…”, osv.

Hela Rikskonferensen webbsänds och kan ses live och i efterhand på Folk och Försvars hemsida. Programmet inklusive samtliga starttider finner du här. På sociala medier följer man lämpligtvis konferensen genom #fofrk

FMÖ Aurora, fredsrörelsen och public service

Bilden är ett mycket tydligt exempel på DESINFORMATION och VILSELEDNING från den så kallade fredsrörelsen!


Igår publicerade BLT min krönika som handlar om desinformation runt försvarsmaktövningen Aurora, om den så kallade fredsrörelsen som tidigare har varit djupt infiltrerad av Sovjet, och om public service ensidiga rapportering.

Läs krönikan här om du inte redan har gjort det.
Den blev både den mest lästa artikeln och mest lästa ledaren i BLT.

Man kan även läsa min tidigare krönika om varför den så kallade fredsrörelsen är knäpptysta när Ryssland övar och flyttar fram både kärnvapen och kärnreaktorer till vårt omedelbara närområde.






Från jihad till Gotland

”Under Cover” av Tom Marcus handlar om livet som MI5-spanare.

Det är inte alla böcker som utspelar sig nästan i nutid och är både fartfyllda som en actionfilm och samtidigt trovärdiga. Under Cover – livet som underrättelseagent åt MI5 av Tom Marcus (pseudonym) är en av dessa få böcker.

Därtill kommer Marcus med konkreta detaljer om det verkliga arbetet ”i fält”, som spanare på Englands gator. Bara ett av många exempel ur boken:

”Jag skulle aldrig kunna jobba med underrättelser på ett kontor. De som gör det är en helt annan sort. De startar inte bilen som vi operatörer gör, med förardörren på glänt. Tanken är att man med öppen dörr har en viss chans att överleva explosionen från en bilbomb: trycket blir därmed lägre och har man tur flyger man ut ur bilen när man vrider om nyckeln.”

Marcus lyckas förmedla vikten av att ändra sitt tänkesätt – och vad detta tänkesätt innebär – för att kunna bli en framgångsrik spanare. Samtidigt berättar han i bokens senare del om det personliga priset man kan få betala för ett sådant tänkesätt.

Vilka människor är det då Marcus har spanat på? Framförallt jihadister, och det är detta som framhålls i beskrivningar av boken. Men faktum är att boken även innehåller ett mycket intressant avsnitt om att spana på personal från SVR, den ryska utrikesunderrättelsetjänsten.

Men, kanske boken mest är en rad påhitt av en begåvad författare som intervjuat en och annan f.d. MI5-agent? Så vitt jag kunnat få fram är dock Tom Marcus ”the real thing” och boken så pass verklighetsnära som MI5 kan tåla. Den är mer upplysande än vad jag hade förväntat mig. Marcus är ingen proffsförfattare, vilket flera upprepningar skvallrar om, men det stör inte för mycket och hans stil är ändå läsvänlig och medryckande.

Nu om en helt ny svensk bok, så färsk att jag bara hunnit öppna kuvertet och läsa några sidor, boken heter Gotland ockuperat! och är skapad av den mycket kunniga officers- och författarduon Björn Andersson och Tommy Jeppsson. Det handlar om den fristående fortsättningen på deras bok Bricka i ett stort spel.

Författarna klargör direkt att de inte anser det som särskilt troligt att Sverige skulle utgöra ett huvudmål för ett ryskt angrepp och säger sedan ”mer troligt är att vi är en bricka i ett spel som utspelas mellan Ryssland och Nato”. Med detta sagt utvecklar de dock med en hög nivå av realism ett möjligt framtidsscenario (mycket nära framtid) för Gotland. Man behöver inte ha läst den föregående boken för att kunna komma in i denna bok. Början och kartmaterialet signalerar stark läsning, inte minst om elitförband. Detta bör bli årets bok för alla inom Försvarsmakten och alla andra försvarsintresserade.

Bägge böckerna är nu aktuella i Pennan & Svärdet.

Större delen av den manliga befolkningen

Japp, det är marininfanteri med en amfibiebandvagn typ PTS på omslaget.

Som Mikael Odenberg skriver i förordet till Den stora invasionen så omfattade det svenska försvaret tidigare större delen av den manliga befolkningen. Vi som var små kuggar i det minns vilka militärområden vi tillhörde och nu kan man genom denna nya bok få reda på hur alla områden var tänkta att fungera i skarpt läge.

Bo Hugemark har som bokens redaktör samlat ytterst insatta personer som kommer med vad som nog kommer att räknas som den ultimata redogörelsen för den operativa planeringen i försvaret under den senare delen av det förra seklet. När nu försvaret av det egna territoriet återigen är i fokus är det, som Odenberg också skriver, viktigt att kunskaper och insikter förs vidare. Och det kan nog inte göras så mycket bättre än så här - med innehållet till stor del uppdelat efter militärområdena samt stora foton och kartor.

Vad är det för frågor som boken vill besvara? Här kommer några exempel:

* Vad tänkte man om sannolikheten för ett sovjetiskt anfall?
* Vad trodde man om försvarets uthållighet vid ett sovjetiskt anfall?
* Hur såg man på sannolikheten för hjälp från Nato vid ett sovjetiskt anfall?

Svaren är ibland överraskande, och känns trovärdiga inte minst eftersom de kommer från några av de högst insatta personerna, som vet att de inom en nära framtid lämnar jordelivet.

Boken hör hemma hos såväl den som vill förstå vad värnplikten egentligen handlade om - man får nu den stora bilden som man då bara kunde ana - liksom den som vill försöka bilda sig en uppfattning om något av det som krävs för att vi ska kunna bygga upp ett nytt totalförsvar. Givetvis har en mängd faktorer förändrats, men geografin är sig lik.

Den stora invasionen är nu aktuell inom Pennan & Svärdet.

Gästinlägg: Wallströms naivitet får inte stänga dörren till NATO

Den rödgröna regeringen med Margot Wallström i spetsen försöker stänga dörren till Nato genom att säga ja till en FN-resolution om en "kärnvapenfri värld". Resolutionen intentioner är i bästa fall goda, men det är naivt att tro att en FN-resolution på området i praktiken skulle kunna leda till en kärnvapenfri värld, särskilt med tanke på den maktbalans som råder i världen. Den fria världen bör inte gå före de ofria staterna med att avrusta sina kärnvapen. På just det här området är det inte särskilt klokt att vara ett föregångsland, det riskerar istället att hota vår egen säkerhet.

Konsekvenserna av resolutionen skulle kunna bli ödesdigra för Sverige, eftersom den kommer att kunna användas för att försvåra ett svenskt medlemskap i NATO. Man behöver dessutom fråga sig vilka konsekvenser ett undertecknande av resolutionen får för de redan ingångna bilaterala försvarssamarbeten som Sverige undertecknat med USA och Storbritannien? Utrikesminister Margot Wallström är väl medveten om att resolutionen skulle kunna sätta käppar i hjulen för ett svenskt medlemskap i Nato, och i värsta fall är det hennes huvudsakliga syfte.

För KDU är ett svenskt medlemskap i NATO lika mycket en självklarhet som en nödvändighet. I tider med ett allt mer osäkert säkerhetspolitiskt läge är det särskilt viktigt för Sverige att bibehålla sina goda relationer med NATO, USA och övriga västvärlden. Vi kan inte fortsätta att agera som om Ryssland inte rustar eller ökar sin närvaro i Östersjön. Ryssland och Vladimir Putin beter sig aggressivare mot sina grannländer än på mycket länge. KDU vill fördubbla försvarsanslagen, återinföra värnplikt för att fylla våra förband, men vi inser också att säkerheten måste byggas i samverkan med andra och därför förespråkar vi ett svenskt medlemskap i NATO.

Det faktum att regeringen i det tysta försöker stänga dörren till NATO genom resolutionen om kärnvapenfri värld vänder vi oss därför kraftigt emot. Regeringen måste nu istället ta ansvar för svensk säkerhet och möjlighet till att försvara oss. I detta ligger dels ett starkt svenskt försvar, men också medlemskap i NATO och de försvarsgarantier som följer med det. Med ett medlemskap minskar risken för angrepp samtidigt som vår försvarsförmåga stärks. Vi tänker inte låta den rödgröna regeringen äventyra våra möjligheter till ett NATO-medlemskap, därför att det också skulle äventyra svensk säkerhet. Det är dags för den rödgröna regeringen att börja ta ansvar för Sverige. Vi behöver inte den nya FN-resolutionen om en kärnvapenfri värld, det vi behöver är ett svenskt medlemskap i NATO.



 Christian Carlsson
Förbundsordförande för KDU


Eric Dicksson
Förbundsstyrelseledamot för KDU

Felaktiga och verkliga nyheter om läget i norr

Var Abrams-stridsvagnar plötsligt intill norskryska gränsen? (bild från Tyskland)

CNN skapade härom dagen stort eko i nordisk press om en spektakulär amerikansk övning "på gränsen Norge-Ryssland". I både Aftonbladet och Expressen blev det stora artiklar om övningen "vid gränsen" och Aftonbladet TV gjorde ett särskilt inslag. Men som flera personer inklusive undertecknad snabbt påpekade på twitter så hade CNN blandat ihop två platser. Avståndet mellan platserna är enormt och samtidigt missar vanliga medier större nyheter från norr.

Skillnaden mellan att ha en övning med amerikanska stridsvagnar intill den norskryska gränsen - det som påstods ha hänt - och verklighetens övning vid Bardufoss är nämligen över 90 mil norsk väg. Det är möjligt att skära ner det avståndet till 80 mil om man genar via finskt territorium. Men även 80 mil är att jämföra med den kortaste vägen mellan Stockholm och Malmö, 61 mil. Nu har Independent Barents Observer liksom större norska medier som NRK och Nordlys upplyst allmänheten om CNN:s felaktiga reportage men det verkar som om inga svenska medier ännu har uppmärksammat felen.

Vad det handlar om är inte bara grovt slarv från CNN:s sida (liksom de medier som helt enkelt återgav CNN:s story) utan man måste förstå att Norge alltid varit mycket noga med att hålla gränsområdet mot Ryssland utan större eller tyngre norska/allierade militära förband. Trots allt som har hänt i Europa på senare år, som Rysslands inmarsch i Ukraina, har Norge valt att fortsätta med att enbart ha några hundra gränsjägarsoldater baserade nära den ryska gränsen. Det talas om att denna styrka kan bli förstärkt men så har inte skett och om det sker lär det inte heller bli med amerikanska stridsvagnar. Hade det inträffat denna vecka så hade det varit en riktigt stor förändring i Norges gränspolicy.

Förutom att många vanliga svenska nyhetskonsumenter nu ännu lär tro att amerikanska marinkårens stridsvagnar härom dagen övade intill Rysslands nordligaste landgräns så har rätt få svenskar söder om Norrbotten fått ta del av de både allvarliga och verkliga säkerhetspolitiska förändringar i Arktis som skett under senare år. Exempelvis den ryska upprustning av förband och baser och ökad övningsverksamhet (flera gånger med luftlandsättningsförband) som redan har genomförts, liksom flytten av norska försvarets operativa högkvarter från Stavanger till ett fjäll ovanför polcirkeln (nära Bodö). Särskilt intressant är att Kreml satsar på en militärbas på den ryska ön som är närmast norska Svalbard. Denna ö heter Alexandras land (del av Frans Josefs land) och ska få mycket imponerande stridsflygplan. Det rör sig om Su-34 eller MiG-31. Detta samtidigt som Norge fortsätter med att ha noll militära förband baserade på Svalbard.

Det senaste i den verkliga utvecklingen i norr går dock att ta del av på svenska, om man läser dagens reflektion av bloggaren Jägarchefen: "Nordlig pivot?".

Make [totalförsvarsbudgeten] Great Again

We live in times of existential crisis, within and beyond the European Union. Our Union is under threat. Our European project, which has brought unprecedented peace, prosperity and democracy, is being questioned.

The EU Global Strategy

22 av EU:s 28 medlemstater är NATO-medlemmar och samarbetet mellan NATO och EU är under utveckling. Vid Europeiska rådet i juni diskuterades relationerna och under NATO:s toppmöte månaden efter undertecknades en deklaration om att utöka samarbetet inom flera områden. Det faktum att båda organisationerna ibland agerar i samma insatsområden, till exempel i Medelhavet, understryker samverkansbehovet liksom bland annat hybridhot.

Med tanke på hur NATO:s vikt framhålls i EU:s globala strategi, liksom betydelsen av relationerna mellan EU och NATO, torde det vara ett gemensamt bekymmer för samtliga EU-länder – oavsett om de är medlemmar i NATO eller ej – om försvarsalliansen försvagas. På samma sätt kan tillträdande president Trump användas som ett argument mot såväl NATO-medlemskap som Hultqvistdoktrinen, där bilaterala band är livlina. Det var dock inte riktigt utrikesministerns reaktion efter det amerikanska valet, när hon med viss förtjusning kommenterade NATO-anhängare med att de nog biter på naglarna just nu.

Jag tror det vore bra om politiken kunde samla sig i ett läge som alla beskriver som allvarligt på många fronter och inte ta tillfället i akt att trycka den egna kniven i motståndarsidan, även om läget som sagt lätt kan användas för att framhålla den egna käpphästen.

Militär alliansfrihet är ingen strategi. Att förfäkta NATO-medlemskap när man vet att så inte blir fallet (och inte heller är beredd att fälla regeringen på saken), är inte heller en strategi.

Att i en tid av snabba och starka förändringar enbart ägna sig åt att trycka hårdare på samma argument man hade igår, är inte riktigt trovärdigt. Det gäller även utanför politiken, där det ibland framstår som om regeringen enbart är paralyserad i sitt hörn av motstånd mot ökat försvarssamarbete (så länge som det inte sker bilateralt eller i den nordiska kretsen). Men om man studerar de kommenterade dagordningarna till EU-nämnden inför de senaste dagarnas rådsmöte, är i alla fall Sverige med på vagnen, på svenskt vis:

Regeringen stöder ambitionen att stärka den gemensamma säkerhets- och försvarspolitiken och särskilt EU:s förmågor inom civil och militär krishantering. Förmågan att kunna bidra till långsiktiga stabiliserande åtgärder i kriser och konflikter i utlandet är högt prioriterad.

Regeringen är positivt inställd till ökat samarbete mellan EU och Nato för att stärka europeisk säkerhet och internationell krishanteringsförmåga (…).

Inför rådet har, såvitt jag vet och i väntan på protokollet från EU-nämnden, inte oppositionen rest några andra krav eller framfört någon alternativ linje.

Allt är för sent, för sakta och för lite just nu, men utkomsten av mötet måste nog ses som ett fall framåt, i synnerhet om man betänker alternativet. Idag kom man dessutom överens om att öka de militära forskningsresurserna för första gången sedan 2010.

Regeringens motstånd mot svenskt NATO-medlemskap kommer inte förändras – det är bara att konstatera. Det innebär självklart inte att man ska sluta påverka i den riktningen, om man tycker det är en bra idé. Men det kan inte vara det enda som förfäktas. Inför att hela fält av osäkerheter breder ut sig framåt, och underlåtenhetssynder blir smärtsamt synliga bakåt, måste man fokusera och ringa in vad som är möjligt. Den senaste tidens händelser visar att den enskilt viktigaste åtgärd som kan vidtas nu är att öka resurserna till Försvarsmakten och att tillskapa resurser för totalförsvarsplanering och övning. Det är nämligen en investering alldeles oavsett hur det går med NATO, EU-samarbetet och Trump i vita huset.

Men när det gäller ekonomin har vi uppenbarligen en låsning – en låsning som säkerligen kommer utgöra en Trumpen presidents bästa exempel på den värsta snålskjutsåkaren – ett litet rikt vänsterland i norr dessutom! I det ovan citerade dokumentet till EU-nämnden blir det lite tragikomiskt (mina kursiveringar):

Regeringen är positivt inställd till ökat samarbete mellan EU och Nato för att stärka europeisk säkerhet och internationell krishanteringsförmåga inom ramen för befintliga budgetmedel (…) Det är fortsatt viktigt att inom befintliga medel stärka EU som säkerhetspolitisk aktör genom att utveckla och bidra till EU:s förmåga att genomföra civila och militära GSFP-insatser.

Min bedömning är att försvarsministerns största oro nu, när det gäller fortlevnaden hos Hultqvistdoktrinen, är ett fortsatt stopp på finansdepartementet, kanske också i i kombination med ett amerikanskt tillbakadragande från redan beslutad och aviserad militär övningsverksamhet. Det sistnämnda vore mycket allvarligt, på många sätt, men är (förhoppningsvis) en mer trögrörlig historia som i närtid är mer styrt av budgetplanering och processer i Pentagon än ett föremål för snabba manifestationer av ny amerikansk linje. Men man vet aldrig och det gör inte försvarsministern heller.

Om dessa två intressen – mer pengar och fullföljt amerikanskt deltagande – borde alla kunna vara överens och samverka gemensamt för att uppnå. Resurserna är faktiskt den enklaste biten och torde även vara möjligt att hålla undan från prestigekamper. Men ska partier och aktörer som tycker att regeringens NATO-motstånd bör straffas genom att inte medverka till räddning?  Jag tycker inte det. Inte om man ser till nationens intresse.

 

 

Gästinlägg: Rädsla som politiskt styrmedel

Nedan följer ett gästinlägg av tidigare försvarsministern Sten Tolgfors, tillika författare av boken "Sverige i NATO", om nödvändigheten av ett gott säkerhetspolitiskt debattklimat.


Den första försvarslinjen mot det auktoritäras framflyttade positioner är att vi i väst tar ansvar för att hålla våra demokratiska system vitala och väl förankrade. Demokrati, yttrandefrihet, mötesfrihet, fri media ska värnas. Samtalet är grund för vår styrelseform. Förtroendet för och försvaret av det demokratiska systemet måste vara en gemensam uppgift oavsett syn på enskilda politiska förslag, partier eller politiker. Accepterar vi urholkning av detta, så får vi mindre att försvara och svårare att försvara det vi har i Sverige.

Politisk och militär makt kan betraktas i absoluta termer, men är i verkligheten också relativ. När ett land rustar ökar dess faktiska militära förmåga, men om andra länder också rustar så kanske den relativa styrkan inte förändras. Om Ryssland jämförs med ett förberett och enat Väst och Nato är landet avsevärt militärt svagare, för att inte tala om hur det ser ut vid en ekonomisk jämförelse.

Men skulle Ryssland lyckas splittra länderna i EU och Nato, så att Ryssland jämförs med och ställs emot enskilda länder, så förändras ekvationen. Att försöka åstadkomma detta med politiska medel och informationsoperationer är mer realistiskt, måhända effektivare och därtill billigare än att försöka rusta ikapp dem.

Strategin är därför att försöka dra isär västliga samarbeten, som EU och Nato, genom att bilateralisera relationerna till enskilda medlemsländer och dra nytta av och förstärka deras skiftande intressen. Här används energiexporten för att straffa och belöna länder, allt efter politisk inriktning. Det rör sig också om att spela på mellan länderna skiftande politiska intressen och att använda narrativ som man bedömer fungerar i den berörda nationella miljön, samt att försöka bygga relationer till särskilt högerpopulistiska partier, som delar kritiken mot EU eller Nato.

I hybridkrigföring är Ryssland förmöget att använda alla de verktyg som står till statens förfogande för att nå dess politiska mål. Dessa verktyg är fler i auktoritära länder än i öppna demokratier, i vilka t.ex. en fri press är en central del av det demokratiska systemet. Ryssland styr nyhetsförmedling och vill därigenom påverka politiken och stämningen i andra länder.

Det handlar nämligen också om att dra isär människor och dela befolkningar.

Fundamentalt är att Ryssland använder rädsla som politiskt styrmedel. Genom att skapa osäkerhet och rädsla genom bl.a. militär våldsanvändning mot grannar, utrikespolitiska äventyrligheter och politiska uttalanden lägger landet grunden för att informations- och påverkansoperationer skall fungera.

Fruktar västvärldens det värsta så kommer man ha lättare att acceptera det näst värsta, är logiken. Fruktar världen storskaligt krig i Ukraina, så kommer kraven på återlämnande av Krim att minska.

Osäkerhet är numera ett mål. Vi ska inte veta vad som händer, varför det händer, vem som agerar eller vad målen med ett politiskt eller militärt agerande egentligen är. Den som tvekar på rysk inblandning skall stödjas med argument för ökad osäkerhet.

Men detta ger också en signal till länder i EU och Nato om hur destabilisering och spridande av rädsla skall bemötas. I grunden handlar det om att våra länder är avsevärt svårare att påverka i önskad riktning om demokratin står stadigt, solitt förankrad, med partier som har människors förtroende och en fri press som tar källkritik på stort allvar. Där en moderat är beredd att försvara en socialdemokrat, som hamnar i kampanjens centrum och en socialdemokrat är beredd att ta en centerpartist i försvar i värnet av det gemensamma, som är större än något enskilt parti.

Ett samhälls- eller debattklimat där rädslan får fäste blir instabilt och lättare att påverka utifrån. Utan rädsla går det inte att med samma effekt påverka debatten.

Rädsla används alltså som ett politiskt styrmedel. Tvivlet och osäkerheten måste då finnas där att spela på.

Märks en sådan agenda för instabilitet i debatten? Ja, pekar någon på Rysslands faktiska agerande – så kan det förnekas och ofta förses med tillägg som, “men USA då”? Ibland hävdas att Väst bär ansvar för det Ryssland gör – argument av typen ”allt började med att någon annan slog tillbaka” används. Angriper Ryssland grannländer – så anklagas Nato för att inringa Ryssland.

Det handlar om att diskussionen inte ska få handla om det som faktiskt har hänt, utan själva debatten ska ifrågasättas. Sanningen kan väl inte vara ensidig? Inte är det ens fel om två träter? Eller? Sådana ifrågasättanden sker i syfte att nå en fokusförflyttning till en debatt om debatten om Ryssland – som då inte längre handlar om hur landet faktiskt agerat, utan om hur saken av oss debatteras.

Seminariet om Ryssland och Nato på Stockholms Stadsbibliotek nyligen var av dessa skäl kanske intressantare för vad som hände under frågestunden, än under själva mötet.

Mötet var mer än fullsatt. Efter en timmes samtal om Ryssland, informationsoperationer och media - som Stefan Olssons nya bok handlar om - samt säkerhetspolitik, Nato och Sverige - som min bok “Sverige i Nato” utvecklar - inleddes en frågestund. På de första bänkraderna satt personer iklädda t-shirts med trycket ”Bevara alliansfriheten” på, samt företrädare för ”Svensk-Ryska vänskapsföreningen”, som jag inte vet någonting om. Så långt inga problem, i en demokrati är samtal och debatt grundläggande oavsett vilken ståndpunkt i en fråga som intas.

Problemet var att det hela slutade med högljudda rop och anklagelser om ensidighet från någon från ”Svensk-ryska Vänskapsföreningen” och att frågestunden till stor del kom att upptas av det organiserade. För intresserad allmänhet fans litet utrymme.

Poängen är att mötet sammantaget stördes, oavsett varför och vad det var fråga om. Inte främst för Stefan och mig, men för de åhörare som kanske hade föreställt sig ett annan frågestund än de fick; som inte fick utrymme för sina frågor. Samtidigt var det kanske nyttigt det som skedde, för många alldeles vanligt intresserade fick en ögonblicksbild av vad som står på spel i frågorna, på ett sätt som annars är svårt att förklara. Jag undrar om inte förståelsen i Natofrågan ökade av sig självt efter mötet.

Radioprogrammet ”Konflikt” var på plats och hade under den efterföljande helgen ett längre inslag om hur Ryssland generellt debatteras i Sverige, där delar av Svensk-ryska vänskapsföreningens rop och protester mot Rysslandskritiken på Stadsbiblioteket fanns inklippt. En debatt om Rysslandsdebatten, således. Det finns såklart plats för det också, men sanningen ligger inte alltid mittemellan två personers bilder.

De politiska partierna har en kodex att undvika att störa varandras möten, som ett led i det gemensamma värnandet av demokratin.

Vad det var fråga om på just detta möte lämnar jag därhän. Låt mig istället göra några generella reflektioner.

Det centrala är att varje försök att destabilisera förtroendet för det demokratiska systemet, med myter och dolda agendor måste motverkas. Det måste också spridande av rädsla, som odlas och används som ett politiskt styrmedel. Så varje gång vi talar om Rysslands agerande, hur allvarligt det är och vilket hot det utgör, så måste vi ha med i bilden att det ligger i någon annans intresse att vi talar på det viset. Det innebär varken att det är fel att tala om saken, eller att påståendena om Rysslands agerande är fel. Bara att det krävs medvetenhet om att rädsla och osäkerhet används som ett politiskt styrmedel och vi måste ha denna tanke i huvudet samtidigt som den säkerhetspolitiska utvecklingen diskuteras.

Därför gäller det att undvika att onödigtvis förstora osäkerheter och alltid bevara saklighet och nyans.

Sociala medier har särskilda möjligheter och utmaningar gällande denna sak. I vissa fall vet vi mindre vilka som finns bakom anonyma profiler på sociala medier, än vilka som finns bakom kampanjtröjorna på ett möte. De flesta är givetvis seriösa och engagerade för landets säkerhet, men det kan också finnas personer eller funktioner med andra agendor. Det kan t.o.m finnas profiler som vill bygga till synes seriösa relationer till andra idag, för att kunna använda närhet och nätverk för att agera destabiliserande då så efterfrågas.

Vi kan utgå från att våra reaktioner just nu studeras. Vilken sorts nyheter biter? Vad händer om stämningen på ett offentligt möte görs riktigt obehaglig? Vad får igång debatt, oro, spekulation, konflikt eller delningar i sociala medier? Vilka som dras med av olika typer av nyheter och vilka som inte dras med kan mycket väl kartläggas av andra, måste vi utgå från.

Kollektivt försvar av demokratin är nödvändigt. Och skapande av lugn och trygghet slår undan benen för den rädsla, som används för att destabilisera den. Obekräftade uppgifter bör betraktas kritiskt, det gäller spektakulära som vardagliga uppgifter lika. Nyans, reflektion, källkritik och belägg är grundläggande. Diskutera sak, undvik person, eftersom underminering av på något sätt ledande företrädare för landet är en del av undermineringen av demokratin.

Samtalet är grunden för demokratin.

För dit kommer trollen nämligen aldrig att kunna eller vilja gå.

Den som vill tjoa på möten – vare sig i verkliga livet eller på sociala medier - bör få göra det ensamt.


Sten Tolgfors
Tidigare försvarsminister och författare till boken Sverige i NATO

Östersjön dominerar i ny rapport

Arktis har på senare år fått fler ryska baser och förband.

Rapporten "Säkerhet i ny tid" släpptes igår under stor medial belysning på grund av Natofrågan. Rapporten återger till stor del hur en militär händelseutveckling i Östersjöregionen kan gestalta sig men ägnar mycket lite utrymme åt ett mer nordligt scenario.

På 62 ställen i rapportens text tas Östersjörelaterade saker upp. Barents och Arktis nämns vardera två gånger i brödtexten (plus en not om Barents), Murmansk fyra gånger. Vad gäller olika scenarion som berör svensk säkerhet kan man därför snabbt fastställa att man lagt mycket stor fokus på Östersjön. Även av den 203-sidiga rapportens få stycken om nordliga förhållanden framgår dock att Arktis/Barents/Murmansk är av enorm vikt. Men den vikten avspeglas alltså inte i textens geografiska fokus.

Hur stor del av Sverige räknas som en del av Arktis, militärt sett? Ryska försvarsministeriet har inte öppet definierat var gränsen i Sverige går, utan har bara förkunnat att Sverige utgör en del av Arktis. Men enligt en FOI-analys kan hela Norrland räknas som del av det nya Arktis - se FOI-rapporten "Strategisk utblick 2010: Säkerhetspolitisk nattorientering".

Dalsjö i diket



Äntligen når insikten om att vi ska demontera befintliga flygplan i flygvapnet för att kunna bygga nya och bättre flygplan högre höjder i och med Robert Dalsjös artikel i svenska dagbladet. Budskapet att inte riskera ett materiellt förmågeglapp är av stor vikt så det skriver jag under på men huvudbudskapet verkar vara att det är idiotiskt att avveckla Gripen C/D. En första tanke jag hade att var att jag skulle vara generös i tolkningen för att jag kunde ha missförstått men när jag läst igenom texten ett antal gånger så finner jag att jag inte missförstått.

Flygplanet Gripen är en gång i tiden anskaffad för att ersätta flygplan Viggen utan att få varken bättre eller sämre prestanda, kravet var en storleksminskning med ungefär en tredjedel. Gripen C/D förbättrade lastförmågan, gav möjlighet att lufttanka, i de initiala diskussionerna så var inriktningen att en svensk C/D inte skulle ha lufttankningsutrustning monterad, och vara internationaliserad.

Dalsjö anför en monetär-/stridsekonomisk aspekt på att behålla gamla Gripen C/D men som Wiseman skriver i inlägget ”Snöpta och åldradeatleter” så faller Gripen C/D ganska hårt i jämförelse med vad en motståndare kan sätta upp. Konceptet för Gripen E har tagits fram för att kunna möta det Ryssland bedöms kunna sätta upp vid mitten av 20-talet. I Norge har motsvarande utvärdering gjorts vid valet av F35, vederhäftigheten kan diskuteras men inget av alternativen hade en förmåga motsvarande Gripen C/D. Vi måste räkna med att vårt flyg kommer att operera inom räckvidd för de ryska flygplanens, fartygs och luftvärnets vapen och sensorer. Det innebär att vi måste sätta ihop den information vi kan få av passiva radar/radio- och infraröda sensorer tillsammans med andra plattformars aktiva sensorer samt att kunna störa motståndarens sensorer. Ett annat hänsynstagande är att vi inte under överskådlig tid kan ha tillgång till många välutrustade och välbemannade flygbaser över ytan i Sverige. Gripen efterträdaren till Gripen C/D måste sålunda ha längre aktionsradie. Läs gästinlägget ”Politiska tolkningen av hur att ökatillgängliga förband? - Flygvapnet” på Skippers blogg om hur man ansåg hur behovet av flygbaser såg ut under och efter det kalla kriget. 


 
(Källa: http://saab.com/globalassets/commercial/air/gripen-fighter-system/electronic-warfare.jpg)

 
(Källa: http://saab.com/globalassets/commercial/air/gripen-fighter-system/irst.jpg)

 
När vi tittar på bilden ifrån SAAB på Gripen E så har vi framifrån iögonfallande IRST (något som bäddades för i tidigare versioner av Gripen men aldrig realiserades), därefter ser vi vid nosvingarna mottagarenheter till systemet för att upptäcka anflygande fientliga robotar. På vingspetsarna ser vi avancerade enheter för varnar och motmedelssystemet som används för att mäta in och störa motståndarens radar. Vid fenroten återser vi ett kylluftintag för kylvätskan till radar och varnar/motmedelssystemet. 



Gripen C/D i luftförsvaret
Att modifiera Gripen C/D för dessa funktioner är krävande, det är stora och tunga/skrymmande apparater som ska bäras på flygplanet. Med en separat kylluftintag så kan vi också ana att det behövs mer elkraft för att försörja både radar och varnar/motmedelssystemet. Vi ser också detta föranleder en hel del utstickande bulor som tillsammans med robotbalkarna under kroppen genererar en hel del extra luftmotstånd jämför med Gripen C/D därav valet av den kraftigare motorn till Gripen E.

Nu när vi konstaterat att Gripen C/D är undermålig i det framtida luftförsvaret kan vi titta på de andra uppgifterna Dalsjö föreslår.

Spaning med Gripen C/D
Spaning innebär att bära med sig stor kapsel och med den förhållandevis korta räckvidden Gripen C/D erbjuder utan fälltankar, vi har sett bilder ifrån ”Operation Karakal” att en Gripen C med två fälltankar och spaningskapsel inte bar radarjaktrobotar men dess eskort utan spaningskapsel bar radarjaktrobotar. En Gripen C/D är alltså för klen även utan modifieringarna i Varnar/motmedelssystem och målinmätningssystemet för att kunna användas nationellt utan omfattande infrastrukturinvesteringar samt utbyggnad av flygbaser och betjäningsförband.

Gripen C/D för markmålsanfall
För att kunna lämna stöd till markstridsförband så behövs rörelsefrihet i luften, vi måste kunna räkna med uppträda inom motståndarens räckvidd för sina vapen och sensorer. Som vi redan konstaterat fungerar inte Gripen C/D för det och dessutom måste CAS-funktionen i försvarsmakten återupprättas. Manöverbataljonerna i Armén har numer inte längre förmåga att leda in Direkt flygunderstöd/CAS utan den specialisering som CAS innebär återfinns i J/UND-förband men då den samverkan med manöverbataljonerna är svår så finns risken att JTAC/FAC och hela CAS-funktionen dör sotdöden i Armén. CAS är också en exklusiv funktion som innebär ett förbrukande av dyra resurser och där de avgörande momenten för krigets utgång oftast uteblir, resursavvägning säger att vi inte har råd att själva ge CAS i nationellt försvar. Inom manöverbataljonerna finns betydligt mer resurser för välriktad eld mot en motståndare än vad ett förhållandevis fåtal gripenflygplan kan leverera.

Det som möjligtvis kan erbjudas är klassisk avregling av stridsområdet med attackflyg som slår mot mål på djupet men då vi tillbaka till att vi måste räkna med att avdela eskort av flygplan som kan störa och trycka ned motståndarens sensorer och vapensystem om vi inte ska anfalla okvalificerat försvarade mål. Vi har enbart attackvapen för möjligtvis störa en motståndare på marken, Se Wiseman ”Den icke existerande arsenalen” och mitt ”Bra attackvapen till Gripen i Sverige?” i ämnet. Vi har också i praktiken avvecklat det kunnande vi hade i E1, ”Attackeskadern”, om markmålsattack.

Möjligheterna att använda Gripen C/D i markmålsrollen för nationellt försvar kan sammanfattas som ringa, vi måste bygga upp funktioner med stödsystem, anskaffa och integrera nya vapen samt bygga ut flygbaser och utöka betjäningsförbanden. Om vi istället använder Gripen E för funktionen attack mot markmål så kvarstår en hel del utveckling och anskaffning men det behovet är långt ifrån lika omfattande som för att använda Gripen C/D

Gripen C/D för sjömålsanfall
Återigen, vi måste räkna med att kunna ha en motståndare som hotar rörelsefriheten i luften men med en sjömålsrobot med lång räckvidd kan vi kanske hantera det hotet med de funktioner som finns i Gripen C/D. Här uppstår ett intressant dilemma, nämligen hur tung och hur stor en robot får vara. Bedömt så är en robot med tillräckliga prestanda så pass stor och tung att den måste bäras i det inre vingbalksparet (Balk 3) på Gripen C/D, vikten gör att de inte kan hänga i balkläge 2. Här uppstår ytterligare ett intressant dilemma. Enligt propsitionen för innevarande försvarsbeslut tar operativa livet för robot 15 slut runt 2025. Den nuvarande robot 15 ska hängas i vapenbalk av svensk typ en balktyp vi inte beställt till Gripen E, till Gripen E så ska vi använda öglor och momenstöd enligt princip för bombrackar på flygplan i tjänst hos NATO-länder. Den nya sjömålsroboten kommer inte att kunna användas på Gripen E om vi inte beställer mer än det fåtalet ”NATO-balk 3” vi har, men då kan vi inte hänga fälltankar där då dom vi har nu använder svensk upphängning.

Gripen C/D för sjömålsrobotanfall kräver investering i hårdvara och flygbaser med betjäningsförband.

Gripen C/D för ledning
Oklart vad Dalsjö föreslår, är det luftburna FAC för Close Air Support. Är det stridsledning av andra flygplan eller är det som vissa har föreslagit en luftburen Stripbv 90? I vilket fall som helst så är det en gren i NBF som vi nog bör ta i beaktande innan vi fördjupar oss i.

Gripen C/D för att leda UAV
Oklart för mig igen, vi har större problem, ”utmaningar”, med länköverföring operatören sitter i ett flygplan och där är denne dessutom utlämnad till förhållandevis små skärmar och har begränsade möjligheter till omvärldsuppfattning ifrån den farkost han ska ”leda”. All utrustning som kräver containrar på marken ska klämmas in i ett litet stridsflygplan.

Gripen C/D för nattattack
Ska vi inte ha hjälmsiktesutrustning i Gripen C/D och ska inte piloter i Gripen E kunna ha bildförstärkare? Beroende på val av hjälmsikte så är bildförstärkare och hjälmsikte ömsesidig uteslutande utrustning. Som tidigare räknats upp har ju Gripen C/D en mängd brister som attackflygplan framöver, att dessa skulle bli mindre bara för att genomförandet ska på natten är knappast möjligt.

Gripen C/D för telekrig
Med varnar/motmedelssystemet i Gripen E så innebär en telekrigsversion av Gripen C/D att den fyller nyttan att eskortera andra Gripen C/D och flygfarkoster. Men om vi inte har behov att regelbundet genomföra eskorter av andra luftfartyg så är kapselmonterade störsändare till Gripen E en mycket mer ekonomisk lösning. Kapslarna måste ju ändå konstrueras och integreras på Gripen C/D, med Gripen E.s förmåga i botten blir dessa kapslar mycket enklare.

Gripen C/D i malpåse
Att hålla flygplan i malpåse är dyrt och man råkar ut för diverse överraskningar när man ska ta dom i drift. USAF skulle ta malpåseställda B1 i drift och råkade ut för höga kostnader då maskinerna varken för utrustade med efterfrågad förmåga eller teknik .Kostnaden för driftstagandet skall till största delen tas ur liggande budget. Kongressen var villig att skjuta till 20,3 milioner dollar medans den totala kostnaden för renovering, uppgradering och drift upppgår beräknat till mellan 1,1 till 2 miljarder dollar. (Combat Aircraft, vol.6 no.2, p 46) Skillnaden mellan de avställda maskinerna och de som är i drift är avsevärda. Dålig telekrigs/självskydds förmåga och bara förmåga att bära N-vapen/dumma bomber. (Ibid, pp 42-48 och Air International, Juni 2004 Vol. 66 No. 6, pp 29-39)

Reservdelsproblematiken
Dalsjö anför att bevekelsegrunden om att slippa versionshantera och konfigurationsleda olika versioner av samma flygplan inte är giltig och pratar om att problemen ökat efter att 39 A/B togs ur drift. Problemen har flera grunder, bland andra att Försvarsmakten inte anskaffat tillräcklig mängd reservdelar men också att bytet av stödsystem inte varit stödjande. Faktum är att vi hade ganska stora modifieringspaket planerade för Gripen A/B för att ersätta sådant som då var föråldrat, jag berörde det i inlägget ”Modifieringshysteri Del 2” Resultatet skulle ha blivit C/D lika A/B-flygplan med monokroma skärmar, Syrgasflaska i flygplanet istället för OBOG och eventuellt utan lufttankningsförmåga. Vi skulle på sikt ändå ha haft en gemensam hantering av reservdelar. Efter Försvarsbeslut 2004 så hade vi fler flygplan i flygvapnet än hangarplatser, det fanns en rationalitet att då ensa flygplanflottan.

Redan nu versionshanterar och konfigurationsleder vi olika versioner av Gripen C/D men den kostnaden står inte Försvarsmakten eller svenska staten för utan det är en del av det våra kunder betalar.


Befarat förmågeglapp
Ja vi har genom blotta bytet av system ett inbyggt förmågeglapp, i inlägget ”Avveckling i samband med utveckling” diskuterade jag detta. I det här fallet kan det vara extra allvarligt då vi initialt inte kommer att få leverans av Gripen E till Försvarsmakten än på många år men vi ska redan nu börja leverera in delar och apparater ifrån Gripen C/D till SAAB. Här redovisar SVTatt försvarsmakten fått kritik för att man har värderat delar ifrån demonterade Gripen A/B, det finns alltså delar som efter uppfräschning skulle kunna levereras in till SAAB för Gripen E utan att demontering av Gripen C/D behöver påbörjas omgående. Det borde gå att ekonomiskt beställa nya delar tillsammans med det förrådshållna överskottet ifrån Gripen A/B.

Ekonomi
Vid riksdagens uppgift till Försvarsmakten att beställa Gripen E så tillfördes faktiskt medel om än inte hela merkostnaden att beställa utveckling, en del skulle ”tas inom ram”, senare under Försvarsminister Hultqvist har medel för att kompensera för att Schweiz drog sig ur tillförts Försvarsmakten. Att som Dalsjö påstå att man hårdbantat genom att avveckla flygbaser, inte köpa vapen och sensorer till flygplanen för att ha råd med flygplanen är en smula tendentiöst. Avvecklingen av flygbaser har inte med flygplan att göra, vi avvecklade flygbaserna för att försvarsbeslut 2004 stipulerade att inga investeringar och anskaffningar som inte kunde användas internationellt eller upprätthålla nationell beredskap fick göras. Vi har radar i alla flygplan och vi har en mängd spaningskapslar som medger en förmåga inte allt för långt ifrån de exklusivt anskaffade fotospaningsversionerna av Viggen.

Priset för varje gripenflygplan kan inte bestämmas ur offerter till exportkunder som de facto erbjudits en lösning som innebär utbildning, simulatorer, reservdelar, markutrustning, m.m. den ringa mängd flygplan i varje affär gör att de fasta kostnaderna ger ett högt styckepris. ”Signatory”(Gripen News)visar att kostnaden för varje Gripen C/D är en femtedel till en tiondel av det styckepris som Dalsjö anger.

Dalsjö skriver att det är robust och kostnadseffektivt att ha olika flygmaterielsystem i drift, jag kan gå med på att det är mer robust men så länge vi inte har minst fyra hundra flygplan i drift i flygvapnet, vilket är det som är det minsta antalet i jämförelsen Dalsjö gör så är det knappast kostnadseffektivt, med 60 plus upp till 97 flygplan får vi inga serielängdsfördelar i materielen.

I försvarsmaktens budgetunderlag 2012 (Redovisning på Folk och Försvar) angavs att kostnaderna för att hålla Gripen C/D operativt relevant bort till 2040 är likvärdig med att utveckla Gripen E.

Flygtid
Ja det är smärtsamt att se nya inköp snabbt förlora sin glans men när möjligheten att för samma kostnad hålla liv i sitt nya köp få en möjlighet att få ett en bättre produkt (med avseende på bränsle/räckvidd och vapenlast) så tar vi ju den möjligheten. Att som Dalsjö påstå att det fungerar fint att flyga F-15 och F-16 från tidigt åttiotal är att blanda bort korten. Det har inte varit smärtfritt att vidmakthålla dessa flygplan. Rand har en rapport om att hur övervakning och underhåll av en åldrande flygplanflotta ska genomföras. Forbes beskriver hur den Amerikanska flottan av flygplan i praktiken håller på spricka sönder och jag kan inte annat än att säga att att nyttja planen under många år och många flygtimmar bidrar till att försämra totalekonomin.

Under den Norska insatsen över Afghanistan under år 2002 var förbandet begränsat till ganska omfattande motorkontroller var 15.e flygtimme. Norge har även bytt vingar på sina F-16 och ändå räknar dom med att det är hög tid att byta flygplan senast år 2024. F-16B/D har haft problem med sprickor runt kabinen som resulterat i skrovlagningar.

F-15 tillverkade 1982har haft haveri p.g.a sprickor efter ett tillverkningsfel. Tidigare har utmattningsbrott i flygplanets stabilisator lett till haveri och efterföljande modifiering vilket har drabbat andra F-15 operatörer,

Vidgar vi vyerna och tittar på F-18 så har US Marines till och med varit på museum och försökt plocka reservdelar. Dom saknar flygplan så att alla deras piloter kan hållas i beredskap med reglementerad övning. US Navy har 100 legacy F-18 av drygt 500 kvar i tjänst varav hälften är stående p.g.a underhåll och en femtedel av deras Super hornets är stående och man pratar om att man måste göra beställningar av ytterligare nytillverkade super hornets för att möta den försenade F-35.

Slutsatser
Gamla flygplan har inte en chans att vara billiga att vidmakthålla i luftvärdigt skick och med dagens ökande operativa krav har vi inte något annat val än att anskaffa nytt stridsflygsystem. Formerna för att fortsätta att utveckla ett stridsflygsystem i Sverige kan diskuteras och vi är alla överens att det ska utan varken förmågeglapp eller förmågeminskning. Den tid som förflutit efter sekelskiftet har för svensk vidkommande varit kostsam, inte bara för flygvapnet, då vi enbart skulle ha en expeditionär förmåga och att vi nu ska vi ha fokus på nationellt försvar igen.

J.K Nilsson

War on the Rocks

Many of my international friends and colleagues have asked that I start writing this blog in English instead of Swedish. I have replied that since my primary audience is Swedish, the blog will continue to be in Swedish, unless a specific topic calls for the use of English.

Some weeks ago I was honored to be asked by Ryan Evans, founder and editor of War on the Rocks, to write an article for the blog about security policy in the Nordic region. Today the article, which discusses Sweden's and Finland's relations to NATO and Russia, was published.

As the workload I have faced over the last year slowly diminishes, I have good hope of giving Wiseman's Wisdoms a revitalization with a couple of new posts within the coming weeks.

Upplysande respektive förvirrande

Den övergripande bilden av kärnvapenbalansen fram till härom året.

Dagens DN är ovanligt tung, tidningens senaste gräv indikerar allvarlig korruption i den svenska statsapparaten. Men frågan är om inte DN idag också slagit något av ett rekord i att ge för lite utrymme åt två andra nyheter, då de kan påverka allas framtid betydligt mer:

1. DN:s säkerhetspolitiske reporter Mikael Holmström rapporterar från Warszawa om den sannolika bakgrunden till det ryska flygvapnets uppvaktning av Sverige med kärnvapenbombare 2013, dvs den så kallade "ryska påsken". Kremls ökande användning av kärnvapen i både retorik och övningar intill andra stater, kopplat till ett visst ryskt övertag i antal kärnvapen, har nu fått Nato att förändra sin öppna kärnvapenstrategi. Men just efter citatet från toppmötet om förändringen är det punkt. Alltså, ingen analys av uttalandet. Frustrerande nog finns inte heller denna artikel på nätet, åtminstone inte den 11/7 klockan 15. Men, sök rätt på en papperstidning (DN 11/7).

2. Kinakorrespondenten Torbjörn Petersson sammanfattar den stora gränskonflikt i Asien som tveklöst måste anses vara den viktigaste på flera årtionden och som just imorgon, den 12 juli, kommer att nå en milstolpe i en domstol i Haag.

I övrigt anser jag att SR Ekot har skapat ett allvarligt och mycket olyckligt frågtecken kring sin trovärdighet inom säkerhetspolitik, eftersom de synpunkter som framförts av bland annat Niklas Wiklund och Jägarchefen är både relevanta och rimliga.

Se till förmåga i stället för förmodad avsikt

Efter Georgienkriget och nu senare Krimannekteringen, interventionerna i Ukraina och Syrien och diverse provokativa ageranden världen runt med kraftsamling till Östersjöområdet spekuleras och analyseras det om mycket.

En ofta återkommande fråga är: Efter vilka modeller tänker och planerar de och vilka prioriteringar har de i Kreml?

Svaret är att det vet vi inte! Av historien och av olika doktrinära uttalanden kan vi anta (med viss osäkerhet) vilka de lång- och kortsiktiga målen är och eventuellt också i vilken ordning man söker nå dem.

Vilken tidslinjal man har, vilka medel man avser använda, vilka risker man är benägen att ta, vilka mål man kortsiktigt kan tänka sig att uppge och då i utbyte mot vad; det vet vi inte.

Vi vet inte heller vilka analysmodeller de använder, vad de anser vara oacceptabla konsekvenser eller vilka uppoffringar de anser vara rimligt att avkräva det ryska folket.

Vad vi däremot vet är att Ryssland sedan flera år rustar sig, politiskt, tekniskt, ekonomiskt och militärt för att skapa handlingsfrihet vid val av medel om eller när de väljer att aktivt försöka nå ett prioriterat mål. Vi vet också att Ryssland, åtminstone regionalt och/eller inom vissa sektorer, nått denna handlingsfrihet.

Kontentan av detta är att vi, dvs Sverige, EU, NATO och den svårdefinierade västvärlden i övrigt, kanske inte ska låsa oss så mycket i djuplodande analyser för att försöka klura ut vad Ryssland tänker göra utan mera lägga energi på att förbereda oss för vad de kan göra; vilka förmågor landet har att göra något, vad och var det än blir.

Då vi klarat av det är nästa logiska steg att fastställa vilket ryskt agerande som skulle resultera i oacceptabla konsekvenser för oss, inte de största fördelarna för Ryssland.


Det handlar om mer


Som CNN nu rapporterar har idag ytterligare en incident över Östersjön mellan Ryssland och USA inträffat. Den innebar den andra ryska "tunnelrollen" över ett amerikanskt flygplan bara under denna månad - som i övrigt inneburit extremt nära avstånd mellan ryskt flyg och ett amerikanskt örlogsfartyg på internationellt vatten.

Det råder nu ett läge i Östersjön som måste betecknas som det mest spända sedan Kreml inledde sina operationer mot Ukraina. Har svårt att kommentera detta på annat sätt än vad Johan Wiktorin redan har gjort, härom veckan. Han skrev om vikten av att vi stärker vårt totalförsvar omedelbart: "Det är en skyldighet mot tidigare generationers mödosamma arbete med att bygga ett bättre samhälle." Ja, det handlar nu inte så mycket om Försvarsmaktens tillstånd. Det handlar om mer, om att bry sig om sitt samhälle, sitt land.

Märkliga och osynliga nyheter

Emblemet för United States Army Europe (USAREUR).

Hur många brigader har egentligen US Army i Europa och hur många ska under 2017 tillföras? Härom veckan kunde man bland annat i Aftonbladet läsa en märklig TT-artikel om saken. Samtidigt haltar åter svensk rapportering om rysk upprustning.

Under rubriken "USA rustar upp i Östeuropa" kunde man läsa att "Den nya beväpnade brigaden planeras vara på plats i början av nästa år och blir USA:s tredje fullt bemannade i regionen". Det är svårt att inte tolka ordet "regionen" som något annat än Östeuropa. I själva verket har dock US Army idag två armébrigader i hela Europa. En är baserad i södra Tyskland (Vilseck): 2. kavalleriregementet; en i italien (Vicenza): 173. luftburna brigaden.

Från och med nästa år ska alltså en till amerikansk brigad (för att vara petig: förstärkt brigad) finnas i Europa, vilket innebär att summan då blir tre. I sammanhanget hade det kunnat vara på sin plats att ta upp det aktuella respektive förväntade antalet ryska divisioner och brigader i västra Ryssland (med delar på ukrainsk mark). I februari blev det ju klart att bland annat Första gardesstridsvagnsarmén (stridsvagnsarmé = ca 500 strv) har uppställts, vilket jag tidigare skrev om skulle ske.

En annan aspekt av Rysslands upprustning är kärnvapnen och trots att det även handlar om ökning i svenskt närområde verkar följande nyhet på engelska från norska Barents Observer ännu inte ha nått fram till svenska medier: "87 nuclear warheads more today than in September".

NATO-debatten: 2 %

Sedan det förra inlägget om NATO-debatten skrevs så har både Centern och Kristdemokraterna på sina partistämmor beslutat att man ska verka för ett svenskt NATO-medlemskap. Därmed är hela Alliansen för ett svenskt NATO-medlemskap och i valet 2018 så blir NATO-medlemskap en fråga som skiljer blocken åt. Något senare under hösten kommer även Sverigedemokraterna att hålla sin partistämma och jag tror inte att man redan i år kommer att svänga till att förespråka ett NATO-medlemskap, men det är definitivt inte långt borta. Redan i början av året visade opinionsundersökningarna nämligen att betydligt fler av partiets väljare var för ett medlemskap än emot, och det vore med tanke på omvärldsutvecklingen märkligt om trenden mattats. För Socialdemokraternas del bedömer jag att det krävs ett val emellan innan partiet byter linje, för även där växer sig ja-sidan starkare.

I förra inlägget avhandlade jag myterna kring innebörden av artikel 5 samt NATO:s beslutsmodell. Med facit i hand från förra söndagens partiledardebatt kan man konstatera att ingen av partiledarna hade torrt på fötterna vad gäller kunskaper kring NATO. Istället var det återigen känslor och ren okunskap som tilläts dominera debatten. Hade man som partiledare uppvisat motsvarande kunskapsbrister i andra sakfrågor hade man blivit mosad av sina motståndare. Här räddades dock alla av kunskapsbristerna så att säga gick både över blockgränser såväl som partigränser.

En annan vanlig fördom i NATO-debatten rör 2 %-nivån, d.v.s. att medlemsländerna förbinder sig att avsätta 2 % av BNP i försvarsutgifter. Det är den nivån som organisationen bedömer vara en trovärdig och realistisk ekonomisk nivå för att respektive land både ska kunna ha en trovärdig försvarsförmåga och därtill kunna bidra till andras säkerhet. Som jämförelse ligger den svenska försvarsbudgeten idag på drygt 1,1 % av BNP med en prognos på ca 1,0 % av BNP till 2020, även inräknat det nya försvarsbeslutet.

Här häpnar jag gång efter annan åt naiviteten i den svenska NATO-debatten, där diverse politiker och debattörer försöker slänga in 2 %-nivån som ett argument mot att gå med i NATO. Den senaste i raden som jag stött på är centerpartisten Håkan Larsson som i Tidningen Syre, där Larsson som så många andra argumenterar mot ett NATO-medlemskap, eftersom Sverige då skulle behöva öka sina försvarsutgifter. Jag finner argumentet smått fantastiskt. Vi befinner oss i en omvärldssituation som är på väg åt helt fel håll där gränser flyttas i Europa, vårt land befinner sig det hetaste området av Europa och majoriteten av våra grannländer är helt beroende av Sverige för sin säkerhet. Därtill tror jag inte det finns någon som uppfattar att Sverige idag inte är helt beroende av internationellt stöd i händelse av krig i närområdet.

Att då tro att Sverige i ett försämrat omvärldsläge eller för den delen i händelse av krig skulle klara sig bättre på ensam hand och med en försvarsbudget som är hälften av det andra nationer har som därtill kan förlita sig på varandras stöd och samarbete i händelse av krig – är enligt mig en argumentationskedja som saknar logik.

Under toppmötet i Wales förra året enades NATO:s medlemsländer om att varje land på 10 år ska få upp sin försvarsbudget till 2 %-nivån efter att många, precis som Sverige, tagit 90-talet och Kalla Krigets slut som intäkt för att genomföra en omfattande fredsdividend. Här är nu Norge på god väg mot 2 % liksom och Frankrike. Storbritannien och Estland är redan där liksom Polen. Övriga stater som upplever en utsatt säkerhetssituation rör sig också snabbt mot målet (intas på några år) för att inte kunna anklagas för att vara friåkare. (Som jämförelse: 2015 års siffror via Wall Street Journal)

En liknande brist på logik som den ovan nämnda, uppvisas även hos allianspartierna som förespråkar ett NATO-medlemskap. Man förespråkar ett medlemskap, men nöjer sig med en försvarsbudget som går åt helt fel håll jämfört med Wales-överenskommelsen, trots att denna stod färdig långt innan vårens försvarsbeslut.


I nästa del avhandlar jag NATO:s andra medlemskrav. Det kan bli knepigare för Sverige att klara än budgetnivån.


Läget är farligare, men…


Vissa steg har tagits för att förbättra kristänkandet, här med en intressant tillbakablick på 1960-talets Sverige.

Den säkerhetspolitiska utvecklingen går inte åt rätt håll och vidden av problematiken för svensk del framgår sällan i vanliga medier. Läs Johan Wiktorins senaste blogginlägg för mer ingående aktuell analys. Samtidigt som det alltså finns skäl att med större allvar fundera igenom konsekvenserna för landet och egen del finns det också en positiv sak som till stor del missats av svenska medier.

Vad skulle då det positiva vara? Sveriges nye ÖB Micael Bydén signalerade vid sitt tillträde direkt att han fäster stor vikt vid totalförsvaret, ett begrepp (kort sagt: civilt + militärt försvar) som till nyligen var på väg att skrotas. Detta skapade inga rubriker i media men uppenbarligen planerar numera inte bara våra militära myndigheter i linje med återtagande av totalförsvarstänkandet. Läs mer om det här på Försvarsmaktens egen webbplats.

Norges eller Rysslands specialförband?


Stillbilden visar inte det omtalade vapnet - titta istället efter 48 sekunder.

En soldat med ett tyskt vapen och uniform av typen multicam, ett inom Nato vanligt kamouflagemönster, borde indikera att soldaten ifråga kommer från Nato. Då vapnet ifråga, från tyska Heckler & Koch, finns i norska försvaret skulle man kanske kunna anta att det rör sig om en operatör från exempelvis ett norskt specialförband? Klippet ovan visar dock vare sig norska eller tyska soldater utan ryska soldater.

Högst sannolikt rör det sig om spetsnaz-operatörer från inrikesministeriet MVD och/eller säkerhetstjänsten FSB, i strid mot jihadister/separatister i ryska Dagestan. Det är vad som står i samband med klippet på Youtube och det stämmer nog. Att de använder brittiska prickskyttegevär av typen Accuracy International Arctic Warfare är inte det mest intressanta - sådana har köpts in helt legalt av ryska myndigheter för flera år sedan. Nej, det nya är vapnet som syns rätt bra efter 48 sekunder. Det rör sig om de kanske första släppta bilderna av det tyska automatgeväret HK417 i rysk tjänst.

HK417 (7,62 mm) kan även beskrivas som en tung automatkarbin och kan efter pipbyte också användas som en automatkarbin. Den är "storebror" till HK416 (5,56 mm). Såväl HK416 som HK417 ingår i det norska försvaret.

Men ÄR det verkligen en HK417 man ser i filmklippet ovan? Det finns några mer civila versioner av HK417 med andra beteckningar - som i vissa länder går att köpa på den civila vapenmarknaden. För att säkert utröna om det är någon av dem eller en HK417 måste man se vapnet på mycket nära håll. Det som talar för att det inte är en äkta HK417 är att så vitt sökande på nätet gett vid handen har Tyskland inte exporterat HK417 till Ryssland. Med andra ord är det man ser ett vapen av HK417-typ men det är inte säkert om äkta HK417.

Hursomhaver kan man nu konstatera att det blivit lite svårare att dra slutsats om land utifrån uniform och vapen.

NATO-debatten – ett turkiskt applex (uppdaterad 16/9 23.30)

Under morgonen noterade jag att Aftonbladets ledarredaktör Anders Lindberg i en ledarartikel framhöll Turkiets pågående krigföring mot PKK som en anledning att Sverige inte ska ansöka om medlemskap i NATO. Jag har den största aktning för Anders Lindberg och den som inte har sett någon av hans genomgångar om informationskrigföring och ryska troll ur en journalists perspektiv (video från Sälen 2015), har verkligen gått miste om något. Dock är Lindberg helt ute och cyklar i dagens argumentation. Han är dock inte ensam om ståndpunkten att Turkiets krigföring mot kurderna skulle vara en anledning för Sverige att avhålla sig från ett NATO-medlemskap.

Logiken i ett dylikt resonemang blir felaktig av flera anledningar, vilka jag kommer att visa på nedan. Det finns dock flera argument för Sverige att fundera över ett NATO-medlemskap, men i det här fallet skiner fördomarna igenom och de som använder sig av tesen försöker sig på att vinna billiga poäng baserade på okunskap.


Förpliktelser
Det implicita budskapet som förs fram är att om Sverige skulle gå med i NATO skulle Turkiet tvinga Sverige in i krig som vi inte är intresserade av.

Låt oss här börja med att läsa NATO-stadgan (tyvärr är det något som alldeles för få svenskar, särskilt politiker och journalister bemödat sig att göra). Stadgan går tillbaka till organisationens tillblivelse 1949. Den paragraf som är mest känd och som är styrande för hur vapenmakt ska användas, är artikel 5 i vilken medlemsländerna förbinder sig att vid en "armed attack" mot ett eller flera land, komma till varandras militära försvar. Denna paragraf har en solid folkrättslig förankring, där den lutar sig på FN-stadgans artikel 51 om varje lands rätt till enskilt eller kollektivt självförsvar vid en "armed attack". Denna rätt kan endast inskränkas av ett beslut i säkerhetrådet och varje land som använder sig av artikel 51, ska utan dröjsmål rapportera det till säkerhetsrådet där frågan ska behandlas vidare.

Varför skriver jag då "armed attack"? Jo, för att understryka den internationella innebörden av begreppet, nämligen ett väpnat angrepp på ett land från ett annat land. I begreppet innefattas alltså inte gerillagruppers anfall på ett land (såvida det inte står klart att de agerar för en annan stat). Det finns heller ingen rätt att angripa ett annat land (man kan naturligtvis diskutera till döddagar när självförsvar börjar).

Sålunda finns det inget i NATO-stadgan som förbinder dess medlemmar att delta i interna stridigheter i en annan medlemsstat eller ens ett krig som påbörjas av en annan medlemsstat.

Beslutsfattande
Nästa intressanta punkt där logiken brister för argumentet att Sverige kan agera mer självständigt om man står utanför NATO, utgörs av beslutsprocessen i NATO. I den mer känslobaserade än faktabaserade svenska NATO-debatten, där flera svenska partier under årtionden gjort sitt bästa för att måla upp ett NATO-spöke som dikterar allt utanför Sveriges gränser, ges intrycket av att lilla Sverige skulle få dansa efter de andra stater pipa. En ond sådan naturligtvis, där det än är Turkiet, än USA eller Frankrike som skulle bestämma allt (beroende på vem som berättar spökhistorien).

Förutom att denna sägen inte alls tar hänsyn till att våra grannländer som är med i NATO uppenbarligen lyckas utmärkt med att föra fullt normal nordisk politik, så bortser uttalarna helt från hur beslut fattas i NATO. NATO är (vilket säkert kommer som en överraskning för många) ett politiskt samarbetsorgan, där samordningen av militära medel är den verksamhet som är mest känd. Det intressanta är nämligen hur beslut fattas.

Beslut fattas endast genom koncensus, och besluten fattas i North Atlantic Council, NAC av politiker – inte av militärer. Det betyder först och främst att när ett beslut fattas så är det ett beslut som hela organisationen står bakom, vilket ger en stor styrka. Det betyder vidare att till skillnad från i andra samarbetsorgan som t.ex. FN, är det ensamma, lilla landet starkt och kan driva en stark egen politik. Det betyder att som medlem i NATO har man alla möjligheter att föra sin egen politik och dessutom hindra politik som man anser som olämplig. Om vi nu ponerar att NATO faktiskt skulle kunna besluta om att starta ett krig, men att en stat var emot det så skulle det inte bli något krig eftersom koncensus inte skulle kunna uppnås. Nu är ju så inte fallet eftersom organisationen är defensiv och de enda förpliktelserna är just defensiva – kollektivt självförsvar i händelse av en internationell väpnad konflikt.

Detta innebär vidare att Sverige, med den säkerhetspolitik som förts och fortfarande förs i landet, som icke-medlem utan endast partner, blir utlämnad just till vad NATO-medlemmarna bestämmer. Sverige kan naturligtvis "tycka" saker inför att NAC ska fatta ett beslut, men inte påverka beslutet annat än genom att hoppas på att de tjänster som landet levererat historiskt går att kassera in som gentjänster. Det går naturligtvis att hoppas på andra bilaterala eller multi-laterala avtal, men där måste man betänka att de antingen vinner sin styrka på just försvarsgarantier – eller just samarbeta där det gäller att klia varandras rygg så mycket som möjligt. Att det är det lilla landet med behov av bistånd som får klia mest, tror jag de flesta förstår.

Det finns flera historiska exempel att luta sig tillbaka på vad det innebär att tro att det räcker med att vara partner. Det första exemplet utgörs av Georgien som under flera år på 00-talet avsatte stora delar av sitt försvar och sin försvarsbudget på internationella insatser i Afghanistan och Irak. I augusti 2008 var intresset dock mycket svalt från NATO att kommer till sitt trogna partnerlands bistånd. Det andra utgörs naturligtvis av Ukraina med motsvarande erfarenheter som Georgien.

Det tredje exemplet rör faktiskt Sverige. Vintern 2014 var det ursprungligen tänkt att Sverige skulle dra sitt strå till den nordiska stacken och visa säkerhetspolitiskt ansvarstagande genom att delta i NATO:s incidentberedskap över Island. Vid första anblicken blir slutsatsen att detta skulle tas emot med öppna armar av NATO-länderna. Så var det också med de flesta länder, men det fanns också enstaka, mindre stater som ansåg att Sverige försökte plocka russinen ur kakan med sitt agerande och därför gick emot beslutet (och därmed bevisade den lilla statens styrka i NATO:s beslutsprocess). Resultatet blev istället att Sverige och Finland fick genomföra flygövningar på Island, men ej delta i incidentberedskapen.

Två av de andra vanligt förekommande myterna
Om "USA" (eller byt till valfritt annat medlemsland) vill "föra krig" i Syrien så skulle Sverige vid ett medlemskap tvingas att vara med. Nej, så är inte fallet. I och med att det inte rör sig om självförsvar så finns det inga förbindelser för medlemmarna att medverka – inte ens om det rör sig om en insats beordrad i FN:s säkerhetsråd. Det senaste i den raden exempel utgörs av Libyeninsatsen där flera stora NATO-medlemmar inte deltog, t.ex. Tyskland och Polen. Såsom icke-deltagande innebar det samtidigt att de ländernas personal också saknade tillträde till handlingar och baser med anknytning till insatsen. Detsamma skulle gälla Sverige vid ett medlemskap. Vill man inte delta, så gör man inte heller det . Vill man stoppa ett beslut i NAC, så kan man dessutom som medlem göra det – och det görs tills man förhandlat fram ett beslut som alla länder kan gå med på.

Men om t.ex. Turkiet blir utsatt för ett anfall, varför ska då Sverige försvara landet militärt? Svaret borde med tanke på den pågående flyktingkrisen vara uppenbart – de ytterligare flyktingströmmar som skulle utlösas vid ett sådant krig skulle varken ligga i Europas eller Sveriges intresse. Här, liksom annorstädes är den bästa lösningen att förhindra att ett krig någonsin kommer till stånd, där just trovärig försvarsförmåga är ett av medlen. Det näst bästa medlet blir att genom gemensamma ansträngningar och kollektivt självförsvar snarast möjligt få slut på kriget. Vad gäller Turkiet får vi ha i åtanke att en alltför uttalad svensk linje idag kan straffa Sverige i NATO där Turkiet lätt kan utnyttja sin röst för att stoppa ett beslut som Sverige kan vara beroende av. Svängrummet att agerat t.ex. frågan "Turkiet" (om man så skulle önska) är därför större som medlem. Eller varför inte jämföra med den ungerska flyktingpolitiken, där Ungern inte bara tillhör EU utan också NATO sedan flera år.



Här får vi se till oss själva i en situation motsvarande den ovan beskrivna. Vi är i högsta grad själva betjänta av att omfattas av en säkerhetsgaranti och i dagsläget och överskåldlig framtid är det endast NATO som kan erbjuda en sådan. Att grunda sin argumentation på skrönor framkallade av ett NATO-spöke, är i dagsläget att jämställa med ett säkerhetspolitiskt självskadebeteende.


Målsättningen är att detta inlägg ska bli det första i raden av inlägg med utgångspunkt i NATO-debatten.


Uppdatering 16/9 23.30:
Anders Lindberg har på Aftonbladets ledarblogg valt att bemöta mitt blogginlägg under rubriken "Turkiets sak är inte din sak heller Wiseman". Det föranleder naturligtvis mig att kommentera vad som där framförs även om det går en bit utan avsikten med de inlägg jag tänkt mig i den påbörjade inläggsserien. Avsikten med mitt ovanstående inlägg var inte att bemöta Anders Lindberg specifikt, utan föranleds av en rad av de kommentarer jag fått på Twitter sedan sommaren om att Turkiet gör ett svenskt NATO-medlemskap omöjligt. Här skiljer sig mina och Anders åsikter åt. Jag är av uppfattningen att man med den beslutskonstruktion som NATO har bäst påverkar från insidan, särskilt som detta är starkt säkerhetspolitiskt gynnsamt för Sverige. Anders tror att Sverige inte kan föra en självständig Turkietpolitik som NATO-medlem. Jag nöjer mig med att konstatera att den politik Sverige fört i modern tid i fråga om Turkiet, inte skiljer sig nämnvärt mot andra europeiska länder som är NATO-medlemmar.

På en punkt har dock Anders solklart fel och det är den om militär alliansfrihet. Sverige är sedan 1995 medlem av EU (EG). Redan där försvann möjligheterna till svensk neutralitet. Sedan 2009 är Sverige också förbundet av Lissabonfördraget, där EU-medlemmarna förbinder sig att ställa upp för varandra militärt i händelse av en ett angrepp på ett EU-land. Det finns dock mycket att säga om ramarna och förmågan för EU:s trovärdighet som en samlad militär aktör och det har fallit sig naturligt att de EU-länder som är intresserade av en starkare säkerhetspolitik, löser detta genom sitt NATO-medlemskap. Det finns helt enkelt inget incitament för NATO-medlemmarna att lägga stora belopp på att bygga en parallell struktur för EU-medlemmar som av oklara anledningar inte vill ta steget in i NATO.

Jag tror heller inte att jag behöver påpeka att det som hållit Sverige utanför krig de senaste 200 åren är i första hand inte ett starkt försvar eller en strikt neutralitet, utan upprepade avsteg från den deklarerade neutraliteten gentemot den aktör som för tillfället varit starkast.

Hultqvistdoktrinen

Det började med en debattartikel av socialdemokraterna Åsa Lindestam (S) och Olle Thorell (S) i VLT den 18 augusti. En ny S-linje i Nato-frågan lanserades lite försiktigt, med ledamöterna i Försvars- och utrikesutskottet som förtrupp. De slog direkt mot moderaternas kvardröjande akilleshäl: Det som hände respektive inte hände under den moderatledda regeringen:

Regeringen utvecklar samarbetet med Nato på ett tydligare sätt än den gamla moderatledda regeringen någonsin gjorde. Den socialdemokratiskt ledda regeringen har valt att vara så konkret som möjligt i samarbetet med Nato för att göra det som är bäst för Sverige och vårt närområde. (…) Moderaterna gjorde under sina åtta år vid makten i princip ingenting för att konkretisera Sveriges samarbeten på det sätt som nu sker. (…) Vi kan konstatera att det krävs en socialdemokratiskt ledd regering och en socialdemokratisk försvarsminister för att bryta åtta år av ständiga moderata nedskärningar av försvarsmaktens resurser. Det är också under en socialdemokratisk försvarsminister som Sverige på allvar reglerar relationerna med Nato och utökar det bilaterala samarbetet med våra nordiska grannar och USA.

I sak förflyttades argumenten mot ett medlemskap från den tidigare skalan med allt från kärnvapen till vad som generellt kan kallas ”Sverige ska vara en oberoende röst”-argument, till att det hela handlar om en praktisk sak som dessutom har att göra med att hantera en försämrad säkerhetspolitisk situation. Minns att det tidigare har låtit att om Sverige inte gick med i Nato under det kalla kriget, så varför skulle vi gå med nu? (läs: Om vi inte gick med när krigsrisken var närvarande, varför i hela friden skulle vi gå med när freden är här).

Nu vänder S uppochner på det och säger i princip att situationen är så allvarlig och att förloppet kommer gå så snabbt att ett Natomedlemskap inte hjälper:

(…) vid en krissituation i vårt närområde skulle Nato inte spela någon roll den första kritiska tiden. Den byråkrati och de beslutsregler som styr Nato och reglerar formerna för dess olika insatser förhindrar ett omedelbart militärt agerande. Vid en krissituation i vårt närområde är det i stället upparbetade bilaterala samarbeten som kommer att vara avgörande. På grund av omvärldsläget fördjupar därför regeringen nu bilaterala samarbeten med Finland, Danmark, de baltiska staterna och USA.

Jag ska strax återkomma till vad det innebär för Nato-diskussionen. Men först kan vi konstatera att vurmande för svenskt-amerikanskt samarbete inte är något nytt i sak. Vi känner till de historiska relationerna, om än dolda. Till det kommer att Försvarsberedningen genom åren har uttryckt sig lika glasklart som kontroversiellt (i vänsterpartierna) om relationerna. Senast lät det såhär:

Sveriges bilaterala samarbete med USA är av stor betydelse, särskilt mot bakgrund av USA:s militära förmåga och det tekniska kunnandet samt landets viktiga roll i internationella operationer och i Nato. Det ligger i svenskt intresse att upprätthålla och ytterligare fördjupa den bilaterala relationen till USA. Eftersom USA är världsledande avseende militär förmågeutveckling ska detta område vara prioriterat för Sveriges försvarssamarbete i relationen med USA. Övergripande ändamål ska vara att förstärka försvarsmaktens förmåga kopplad till interoperabilitet, förmågeutveckling, övningar och utbildning, materielsamarbete, forskning och utveckling samt internationella operationer.¹

Och från den amerikanska sidan kom de tydligaste signalerna (i offentlighetens ljus) under president Obamas Sverigebesök i september 2013. Obama kallade Sverige för en av USA:s ”närmaste partners” och signerade ett nytt säkerhetssamarbete, även omfattande de andra nordiska länderna, under namnet U.S.- Nordic Security Dialogue:

We recognize the importance of cooperation between our countries in building comprehensive security and addressing security issues in the 21st century, including terrorism, the proliferation of weapons of mass destruction, illicit international arms trade, and threats to cyber security.  We also recognize that we must address these challenges in a manner that respects our most cherished values and protects universal human rights and fundamental freedoms, which are at the foundation of all flourishing democracies.  We note the need to continue to strengthen our countries’ important contributions to regional, transatlantic, and international forums, including in the EU, NATO, and NATO Partnership context.  We recommit to continuing and expanding our security, recognizing that this cooperation – with and among the Nordic countries, with other regional partners, including especially the Baltic states, and in transatlantic and international fora – will be crucial to our success.

Hultqvist håller de i partiet mycket kort, som är kritiska till det svensk-amerikanska samarbetet och/eller USA över huvud taget. Samma sak gäller kritiker i Miljöpartiet och det känns som en annan värld nu, jämfört med formuleringar om att ”En rödgrön regering kommer att kräva att USA avvecklar sina kärnvapen och militärbaser utanför landets gränser.”

Tillbaka till den svenska inrikespolitiska debatten: Det är naturligtvis min subjektiva bedömning, men Hultqvist argumentationsgrepp är inget närmande till Nato-medlemskap utan närmast tvärt om. Detta är hans alternativ och hans svar på både utrednings- och anslutningskrav. Han lägger det på verkstadsbogen och säger att han gör något konkret i den här allvarliga situationen istället för en massa teoretiska övningar av olika slag (läs det på dalmål).

Det verkar dock som att många ser det som en öppning – eller möjligen hoppas så hårt på det att den materialiserar sig i texten bara därför. Jag tror att Hultqvist är övertygad om att en anslutning vore kontraproduktivt utifrån svenska intressen, vilket är viktigare för honom än tidigare S-reflexer kring alliansfrågan. Hur klok denna inställning är, är öppet att diskutera – inklusive hur man ska se på eventuella hänsynstaganden som har med förväntade reaktioner från Moskva att göra. Men man ska inte missta sig i fråga om att det ligger övertygelse bakom.

Hultqvist alternativ, eller med andra ord hans svar på moderaternas allt starkare krav kring Nato, faller fint in i den svenska opinionen. Vi har som bekant gärna USA i ryggen – det finns en stark och uppmätt uppfattning att vi hur det än står till med alliansanslutningar ändå kommer få militärt stöd om det smäller – men vi vill inte ge så starka utfästelser om det omvända att vi signerar medlemskap i Nato.

Vi vill ha hjälp, men bestämma själva. Det är ungefär som med kriget; det finns en föreställning om att Sverige alltid kan välja huruvida vi blir indragna i militära konflikter eller ej.

Om Hultqvist lyckas övertyga medborgarna om att han har säkrat snabbare militärt stöd, från USA och/eller våra kära nordiska grannar, än vad ett medlemskap kan ge, ja då får moderaterna uppförsbacke i debatten. Det är dessutom listigt att göra den offensiven nu. Socialdemokraterna vet att försvarsuppgörelsen håller de ingående partierna låsta på så sätt att det inte framstår så klokt att gå till storms mot en försvarspolitik man skrivit under på, både vad gäller inriktning och resurser. Således är Nato-frågan den enda fråga där de borgerliga partierna har en reell konfliktyta att spela på, vilket gör att den (synd nog) närmast blir allenarådande i försvarsdebatten framöver.

Det märks på olika sätt. Märkligt dåligt uppmärksammat är nämligen det faktum att nästa val blir ett Nato-val. Moderaterna har genom de försvars- och utrikespolitiska talespersonerna Hans Wallmark och Karin Enström deklarerat följande:

Regeringen måste släppa taget om den svenska militära alliansfriheten och snarast sätta upp en färdplan mot ett svenskt Nato-medlemskap med målet om en ansökan nästa mandatperiod.

Hultqvist vet att den tidigare S-linjen – i synnerhet så som den har låtit och tolkats från Wallström och Löfven – inte fungerar. Dessutom har han som sagt en egen övertygelse i frågan, som bottnar i annat än ”fria ytor”. Därav fortsatt inskärpande av det bilaterala USA- spåret, idag på DN-debatt:

I den tid vi nu lever i utgör kombinationen av att stärka det egna försvaret och multi- och bilateralt samverka med andra länder och organisationer den naturliga utvecklingen av alliansfriheten. Vi vill inte bidra till att påverka säkerhetsordningen i vår del av Europa genom att i tvära kast lägga om Sveriges säkerhetspolitiska doktriner. Vi vill heller inte agera så att vi påverkar andra länder till att förändra sina. Vi har valt en samarbetslinje och inte en medlemslinje i förhållande till Nato.

Moderaternas främsta motargumentationslinje är rimligen att bilaterala överenskommelser inte är något alternativ till Nato-medlemskap, samt att det faktiskt är något som även S har ansett fram till nu – om än med särskild koppling till det nordiska samarbetet. Man har politiskt varit överens om att bilaterala samarbeten inte ersätter utan kompletterar samarbeten inom EU och Nato. Detta är även något som ambassadör Bertelman, som utredde Sveriges internationella samarbeten, har kommit fram till.

Bertelman för även ett resonemang om USA i sin utredning, som illustrerar den svagaste punkten i Hultqvist linje. Han skriver bl.a.:

Det är mot denna bakgrund inte förvånande att den amerikanska administrationen – samtidigt som den ägnar sig åt att återförsäkra sina Natoallierade – ser över hela floran av åtaganden som man har världen över. Man försöker skapa klarhet kring vilka åtaganden som är väsentliga för den egna trovärdigheten och för sina allierades trovärdighet. Det pågår en reflexion kring vad som utgör bindande åtaganden och vad som inte gör det. En sådan strävan till ökad klarhet är naturlig i en situation som präglas av ökade sparkrav, växande knapphet på operativa resurser och konkurrerande anspråk vad gäller deras möjliga användning. På samma sätt framstår den växande amerikanska otåligheten med de europeiska allierades egna otillräckliga försvarsansträngningar som förståelig. Den amerikanska dominansen beträffande operativ militär förmåga – och den dramatiska nedgången i motsvarande europeiska förmåga – har som konsekvens att de Natomedlemmar som känner sig utsatta för hot i första hand litar till att en god relation till USA skall utgöra grunden för deras säkerhet. Nato är en politisk, mellanstatlig organisation, baserad på enhälligt beslutsfattande. Det finns därför farhågor att det kommer att krävas lång tid för att finna ett svar på en aggression, som dessutom kan vara diffus, asymmetrisk och svårdefinierbar. Det bilaterala förhållandet till USA förblir därför en central fråga för många Natomedlemmar parallellt med allianstillhörigheten. För svensk del torde något liknande gälla, fastän utanför alliansen och utan åtaganden. Det i sin tur betyder att vi är mer beroende av USA:s välvilja utanför Nato än som medlem av alliansen (min kursiv.).

Lite mer brutalt uttryckt skulle man kunna säga att USA bestämmer och skyddar Sverige i den utsträckning man behöver för att de egna stridskrafterna ska kunna operera med anledning av åtagandena i art.5, om ömsesidiga försvarsgaranter.

Nu kan det ju förvisso vara så att det inte anses göra så mycket, att Sverige är mer beroende av USA som partner än som alliansmedlem. Här finns ju en tradition på området. Men det är ändå en argumentation som kan väcka upp nyss nämnda samarbetskritiker. Frågan är bara vad de ska göra med den informationen, om man fortsatt avvisar medlemskap. Han kan sitt parti, Hultqvist.

En annan faktor är de kremlska reaktionerna på de svenska vägvalen. Ett starkt svenskt-amerikanskt samarbete irriterar inte Ryssland på samma sätt som Nato-öppningar. Det är som med EU-samarbetet inom säkerhetspolitiken: Det bedöms inte vara avgörande när det smäller.

Hultqvistdoktrinen ruskar om invanda argumentationslinjer på båda sidor om alliansfrågan och det är bra och välgörande i sig. Bara det att socialdemokraterna ska orientera sig i en argumentation som inte bygger på ett slags ideologiskt nej, utan på argument som rent teoretiskt kan förändras om Nato skulle komma till rätta med sina problem att fatta beslut och agera (för att tala med Hultqvist), är omvälvande.

På den andra sidan gäller det att välkomna de delar som skriver under på vad man har hävdat i många år istället för att gnälligt säga ”så sade ni minsann inte förut” eller ”jaså har kärnvapennationen USA blivit poppis nu” etc., ty en sådan diskussion tjänar varesig moderaterna eller debatten på.

Kanske vi ändå kan få en ordentlig debatt om Sveriges säkerhetspolitiska linje framöver, utan att den går i samma låsta hjulspår som tidigare? Om det blir en Nato-val den 9 september 2018 är det helt nödvändigt. Utan tvivel är man inte klok, men låt oss hoppas!

 

¹ Ds 2014:20. Försvaret av Sverige. Starkare försvar för en osäker tid, s 97