Kategoriarkiv: Östersjön

Störst i Finska viken och för Putin


Så här skildrade igår rysk TV atomubåtens ankomst i Finska viken.

Världens största ubåt liksom världens största ytstridsfartyg, bägge atomdrivna, har nu nått fram till Finska viken, vilket med viss emfas skildrades igår på den ryska militära TV-kanalen Zvezda. Vad ryska statsmedier sagt om dessa fartyg och Sverige verkar ha missats.

Vad jag kan se är det ingen Stockholms-redaktion som verkar ha noterat att den ryska statliga nyhetsbyråns militärexpert, Alexander Chrolenko, kommenterat världens största atomfartygs infart i Östersjön och därvidlag själv tagit upp motivet och då nämner även Sverige. För att citera honom, i egen översättning: "Det här är självklart också ett sätt att visa marin styrka gentemot länderna längs med färdrutten: Norge, Tyskland, Sverige, Polen och en rad andra länder." Med andra ord hymlar den statliga nyhetsbyråns egen expert inte det minsta om syftet. En enda svensk redaktion, vad jag kan se, har tagit upp detta, nämligen Skånska Dagbladet.

SVT har dock snuddat vid hur maktbalansen i Östersjön påverkas av den atomdrivna robotkryssaren Peter den store, i slutet av denna artikel. För att citera den av SVT intervjuade Johan Norberg vid FOI: "Frågan är var den tar vägen efter paraden".

Ännu har inga redaktioner alls, vad jag kan se, påmint om vad som hände i Östersjön Ryssland-Sverige förra gången som Peter den store var i Östersjön, 1996. Även om det "bara" var en olycka då Göran Carlssons Viggen gick ner så var det en dödsolycka.

En annan rysk nyhet är president Putins egna ord om Sovjetunionen härom veckan. Vid en TV-sänd frågestund med särskilt begåvade barn fick han frågan vilken händelse i hans liv som haft "störst påverkan" på honom. Efter en stunds tvekan kom svaret: "Sovjetunionens sönderfall".

Bekräftat: Typhoon på väg till Östersjön

Världens största ubåt kommer om några dagar kunna beskådas i Stora Bält.

Det är nu bekräftat av ryska flottan att världens största ubåt, den 173 meter (172,8) långa atomubåten TK-208 Dmitrij Donskoj, igår inledde sin färd från Kolahalvön till Östersjön - där varken hon eller eller någon annan ubåt av Typhoon-klass tidigare har varit. Hon reser också i fint sällskap, med atomkryssaren Peter den store.

Igår, måndag den 17 juli, publicerade det ryska försvarsministeriet rörliga bilder av hur de atomdrivna fartygen Dmitrij Donskoj och Peter den store inledde färden mot Östersjön. Genom den norska nyhetssajten Barents Observer finns nu fler uppgifter. Rutten för TK-208 Dmitrij Donskoj, ubåten av den Typhoon-klass som blev kändis genom filmen "Jakten på Röd Oktober", är nog av visst intresse för boende i södra Skandinavien. Hon kommer att i ytläge (på grund av storleken och djupet) glida genom Stora Bält, alltså mellan de danska öarna Fyn och Själland. Det bör ske några dagar före den 29 juli - då hon skall visas upp i Sankt Petersburg, under den ryska flottans dag.

Dmitrij Donskoj är inte längre utrustad med sin standardbeväpning, tjugo stycken R-39 kärnvapenrobotar, utan har de senaste åren tjänstgjort som plattform för prov med Rysslands dyraste vapensystem, kärnvapenroboten Bulava, på svenska Stridsklubban.

Apropå Stora Bält så skrev bloggaren Jägarchefen nyligen ett intressant inlägg om detta område. De östtyska attackdykarna, Kampfschwimmerkommando 18, hade det danska kustartilleriet på ön Langeland som mål.

Tankeställare – inte bara om Gotland

Hemvärnet får lite oväntade uppgifter i den nya boken. FOTO: Jorchr

Den nya boken Gotland ockuperat! lyckas överraska på flera sätt - tre ämnen i boken som fått större utrymme än vad jag väntat mig är hemvärnet, försörjningsberedskapen och strategiskt viktiga områden på fastlandet.


Boken har skrivits av två i svenskt försvar synnerligen väl insatta författare, generalmajor Björn Anderson och överstelöjtnant Tommy Jeppsson. De beskriver trovärdigt i Gotland ockuperat! ett av flera tyvärr möjliga scenarier i Östersjön i en mycket nära framtid. Ett scenario med flera tankeväckande ingredienser och vändningar. Bokens början är lite svajig eftersom författarna inte etablerar någon riktigt stark karaktär, men efter ett tag spelar det ingen roll - det blir som att skåda in i morgondagens nyheter och för den som följt de senaste årens "hybridkrigföring" blir det en hel del igenkänning.

Trots alla sofistikerade vapensystem och internets stora roll, författarna konstaterar att "Det är människornas beredskap och vilja som grundläggande avgör om ett samhälle har förutsättningarna för att överleva ett krig".

Bland det bästa med boken är att författarna inte låst sig vid att skildra händelser på Gotland, utan de ser ön i ett större sammanhang. Även delar av Sverige som är väldigt långt från Gotland finns därmed med i boken. Den ger också extra många tankeställare om hemvärnet och särskilt om dess uppgifter. Rikshemvärnschefen i boken heter förresten Robert Ekendal och verklighetens Roland Ekenberg...

Vad gäller att etablera en stark karaktär och få in "visuell" action är författaren David Bergman, härom dagen befordrad till major, med sin bok 6 dagar nog ännu obesegrad på den svenska thrillerscenen. Men Björn Anderson och Tommy Jeppson har desto mer att säga om flera svenska (säkerhets)politiska och militära dilemman som tyvärr inte kan uteslutas uppstå under 2017 eller 2018.

Från jihad till Gotland

”Under Cover” av Tom Marcus handlar om livet som MI5-spanare.

Det är inte alla böcker som utspelar sig nästan i nutid och är både fartfyllda som en actionfilm och samtidigt trovärdiga. Under Cover – livet som underrättelseagent åt MI5 av Tom Marcus (pseudonym) är en av dessa få böcker.

Därtill kommer Marcus med konkreta detaljer om det verkliga arbetet ”i fält”, som spanare på Englands gator. Bara ett av många exempel ur boken:

”Jag skulle aldrig kunna jobba med underrättelser på ett kontor. De som gör det är en helt annan sort. De startar inte bilen som vi operatörer gör, med förardörren på glänt. Tanken är att man med öppen dörr har en viss chans att överleva explosionen från en bilbomb: trycket blir därmed lägre och har man tur flyger man ut ur bilen när man vrider om nyckeln.”

Marcus lyckas förmedla vikten av att ändra sitt tänkesätt – och vad detta tänkesätt innebär – för att kunna bli en framgångsrik spanare. Samtidigt berättar han i bokens senare del om det personliga priset man kan få betala för ett sådant tänkesätt.

Vilka människor är det då Marcus har spanat på? Framförallt jihadister, och det är detta som framhålls i beskrivningar av boken. Men faktum är att boken även innehåller ett mycket intressant avsnitt om att spana på personal från SVR, den ryska utrikesunderrättelsetjänsten.

Men, kanske boken mest är en rad påhitt av en begåvad författare som intervjuat en och annan f.d. MI5-agent? Så vitt jag kunnat få fram är dock Tom Marcus ”the real thing” och boken så pass verklighetsnära som MI5 kan tåla. Den är mer upplysande än vad jag hade förväntat mig. Marcus är ingen proffsförfattare, vilket flera upprepningar skvallrar om, men det stör inte för mycket och hans stil är ändå läsvänlig och medryckande.

Nu om en helt ny svensk bok, så färsk att jag bara hunnit öppna kuvertet och läsa några sidor, boken heter Gotland ockuperat! och är skapad av den mycket kunniga officers- och författarduon Björn Andersson och Tommy Jeppsson. Det handlar om den fristående fortsättningen på deras bok Bricka i ett stort spel.

Författarna klargör direkt att de inte anser det som särskilt troligt att Sverige skulle utgöra ett huvudmål för ett ryskt angrepp och säger sedan ”mer troligt är att vi är en bricka i ett spel som utspelas mellan Ryssland och Nato”. Med detta sagt utvecklar de dock med en hög nivå av realism ett möjligt framtidsscenario (mycket nära framtid) för Gotland. Man behöver inte ha läst den föregående boken för att kunna komma in i denna bok. Början och kartmaterialet signalerar stark läsning, inte minst om elitförband. Detta bör bli årets bok för alla inom Försvarsmakten och alla andra försvarsintresserade.

Bägge böckerna är nu aktuella i Pennan & Svärdet.

Större delen av den manliga befolkningen

Japp, det är marininfanteri med en amfibiebandvagn typ PTS på omslaget.

Som Mikael Odenberg skriver i förordet till Den stora invasionen så omfattade det svenska försvaret tidigare större delen av den manliga befolkningen. Vi som var små kuggar i det minns vilka militärområden vi tillhörde och nu kan man genom denna nya bok få reda på hur alla områden var tänkta att fungera i skarpt läge.

Bo Hugemark har som bokens redaktör samlat ytterst insatta personer som kommer med vad som nog kommer att räknas som den ultimata redogörelsen för den operativa planeringen i försvaret under den senare delen av det förra seklet. När nu försvaret av det egna territoriet återigen är i fokus är det, som Odenberg också skriver, viktigt att kunskaper och insikter förs vidare. Och det kan nog inte göras så mycket bättre än så här - med innehållet till stor del uppdelat efter militärområdena samt stora foton och kartor.

Vad är det för frågor som boken vill besvara? Här kommer några exempel:

* Vad tänkte man om sannolikheten för ett sovjetiskt anfall?
* Vad trodde man om försvarets uthållighet vid ett sovjetiskt anfall?
* Hur såg man på sannolikheten för hjälp från Nato vid ett sovjetiskt anfall?

Svaren är ibland överraskande, och känns trovärdiga inte minst eftersom de kommer från några av de högst insatta personerna, som vet att de inom en nära framtid lämnar jordelivet.

Boken hör hemma hos såväl den som vill förstå vad värnplikten egentligen handlade om - man får nu den stora bilden som man då bara kunde ana - liksom den som vill försöka bilda sig en uppfattning om något av det som krävs för att vi ska kunna bygga upp ett nytt totalförsvar. Givetvis har en mängd faktorer förändrats, men geografin är sig lik.

Den stora invasionen är nu aktuell inom Pennan & Svärdet.

Östersjöns och krigsspelens Nr 1

En sjömina sannolikt från 1939-45, som jag själv stött på och fotograferat.

Det finns artiklar som förändrar ens syn radikalt. Som landkrabba insåg jag inte förrän igår vid läsning av Gunnar Möllers fantastiska artikel "Minkriget i Östersjön" (Militär Historia 4/2017) hur enormt tyska och ryska sjöminor dominerade i krigföringen i Östersjön 1914-18.

Chefredaktör Hugo Nordland frågar i samma nummer av Militär Historia hur stor kunskapen är om att det än idag finns över tio tusen odetonerade minor i Östersjön. Nog visste jag att det var många, men att det än idag skulle vara ett så pass högt antal - det gör den nutida svenska marinens reguljära sökande och oskadliggörande av minor mer begripligt...

Efter att ha insett att första världskrigets minkrigföring i Östersjön ännu är ett högst oavslutat kapitel, så framstår det kriget än mer som inte helt avslutat.

Hur soldater ur Wehrmacht slogs mot Waffen-SS vid slottet Itter i Österrike 1945 är temat för en annan högintressant artikel i samma tidning. En notis fångar också verkligen mitt intresse, om hur brädspel om krig påverkat verkliga krig, och särskilt då ett brädspel från 1983. Det är en text som får en att snarast vilja se den nya utställningen "Krigsspel" på Armémuseum, och sedan testa spelet ifråga.

Mest läsvärda böckerna från 2016

En ovanligt läsvärd bok om svenska soldater och konflikter i modern tid.

Eftersom Ett halvt år, ett helt liv både utgör gripande militärhistoria och en ovanligt lyckad självbiografisk bok anser jag att den är den mest läsvärda nya boken i mina hyllor. Jag tror också att intresse för militärhistoria INTE behövs för att kunna läsa Magnus Ernströms bok med stor behållning. Mer exakt varför boken är synnerligen lyckad kräver en poddintervju med författaren - och en sådan kommer också under 2017 genom Pennan & Svärdet.

Vad gäller nästa bok, Vid dödens portar av Patrik Berghäll, så tänker jag helt enkelt citera ur den - det och författarens förra bok (I fjärrpatrullerna) bör räcka som motivering:

"...patrullen vandrade närmare 500 kilometer och överlevde i 20 dagar utan proviantpåfyllning [...] livnärde sig på svamp och bär samt på två karelska vildrenar som de lyckades fälla. Enligt patrullrapporten gick stövlarna sönder efter 300 kilometer. Uniformsjackorna höll för slitaget, men inte byxorna."

Tilläggas bör bara att Vid dödens portar inte handlar om de "vanliga" finska fjärrpatrullmännen utan om det finska flygvapnets fjärrpatrullavdelning, Avdelning Hartikainen. Bildmaterialet är också fantastiskt, och aldrig tidigare publicerat.

På delad tredjeplats kommer som av en händelse två böcker som bägge utspelar sig i nutiden och den nära framtiden (men relevant militärhistoria tas upp i böckerna). Björn Anderssons och Tommy Jeppssons Bricka i ett stort spel beskriver på ett kusligt initierat sätt ett hotscenario med fokus Gotland, medan Stefan Olssons Vilseledning är en oundgänglig bok för den som vill förstå den krigföring som var ständigt aktuell under 2016 och sannolikt lär bli lika viktig under 2017. För beslutsfattare inom medier och försvaret borde läsning av dessa två böcker vara högprioriterad.

Under 2016 utkom det enligt min åsikt ovanligt många högintressanta militärhistoriska böcker men här syns bara mina topp tre.

Östersjön dominerar i ny rapport

Arktis har på senare år fått fler ryska baser och förband.

Rapporten "Säkerhet i ny tid" släpptes igår under stor medial belysning på grund av Natofrågan. Rapporten återger till stor del hur en militär händelseutveckling i Östersjöregionen kan gestalta sig men ägnar mycket lite utrymme åt ett mer nordligt scenario.

På 62 ställen i rapportens text tas Östersjörelaterade saker upp. Barents och Arktis nämns vardera två gånger i brödtexten (plus en not om Barents), Murmansk fyra gånger. Vad gäller olika scenarion som berör svensk säkerhet kan man därför snabbt fastställa att man lagt mycket stor fokus på Östersjön. Även av den 203-sidiga rapportens få stycken om nordliga förhållanden framgår dock att Arktis/Barents/Murmansk är av enorm vikt. Men den vikten avspeglas alltså inte i textens geografiska fokus.

Hur stor del av Sverige räknas som en del av Arktis, militärt sett? Ryska försvarsministeriet har inte öppet definierat var gränsen i Sverige går, utan har bara förkunnat att Sverige utgör en del av Arktis. Men enligt en FOI-analys kan hela Norrland räknas som del av det nya Arktis - se FOI-rapporten "Strategisk utblick 2010: Säkerhetspolitisk nattorientering".

Upplysande respektive förvirrande

Den övergripande bilden av kärnvapenbalansen fram till härom året.

Dagens DN är ovanligt tung, tidningens senaste gräv indikerar allvarlig korruption i den svenska statsapparaten. Men frågan är om inte DN idag också slagit något av ett rekord i att ge för lite utrymme åt två andra nyheter, då de kan påverka allas framtid betydligt mer:

1. DN:s säkerhetspolitiske reporter Mikael Holmström rapporterar från Warszawa om den sannolika bakgrunden till det ryska flygvapnets uppvaktning av Sverige med kärnvapenbombare 2013, dvs den så kallade "ryska påsken". Kremls ökande användning av kärnvapen i både retorik och övningar intill andra stater, kopplat till ett visst ryskt övertag i antal kärnvapen, har nu fått Nato att förändra sin öppna kärnvapenstrategi. Men just efter citatet från toppmötet om förändringen är det punkt. Alltså, ingen analys av uttalandet. Frustrerande nog finns inte heller denna artikel på nätet, åtminstone inte den 11/7 klockan 15. Men, sök rätt på en papperstidning (DN 11/7).

2. Kinakorrespondenten Torbjörn Petersson sammanfattar den stora gränskonflikt i Asien som tveklöst måste anses vara den viktigaste på flera årtionden och som just imorgon, den 12 juli, kommer att nå en milstolpe i en domstol i Haag.

I övrigt anser jag att SR Ekot har skapat ett allvarligt och mycket olyckligt frågtecken kring sin trovärdighet inom säkerhetspolitik, eftersom de synpunkter som framförts av bland annat Niklas Wiklund och Jägarchefen är både relevanta och rimliga.

Med en blinkning till Skipper

Björn Hamiltons HMS Neptun, till höger, spelade en betydande roll 1981.

Har äntligen sett sista delen av DVD-serien ”Kalla kriget”, den nyproducerade delen om 1981-1992 med Einar Lyth som ciceron (även manusförfattare). Detta är inte bara en välgjord och spännande DVD utan innehåller även nya rön och tolkningar om bland annat ubåtsintrånget i Blekinge skärgård 1981.


En av dem som intervjuas i filmen är Björn Hamilton, som 1981 spelade en viktig roll i dramat kring den sovjetiska ubåten S-363 (U 137). Genom denna DVD klarnar bilden av hur pass viktig hans ubåt, HMS Neptun, var i sammanhanget. Förklaringen av Björn Hamilton varför den sovjetiska fritagningsplanen av S-363 avbröts är en tankeställare som heter duga. Nästa gång jag i Karlskrona kommer att träda in i Neptun kommer det att vara med större respekt.

Apropå marina personligheter så innehåller filmen även en kul blinkning till bloggaren ”Skipper” dvs. Niklas Wiklund, liksom författaren av en ny bok om Karlskrona 1984.

Jag är imponerad av alla fina klipp från nyhetssändningar och reportage som producenterna har hittat. Många fynd som jag inte kan minnas att jag sett tidigare.

Märkligt att jag också lyckats glömma att bokstavligen många tusen aktivister för polska solidaritet greps i början av 1980-talet. Men det stämmer, liksom de imponerande uppgifterna om det svenska flygvapnets styrka under 80-talet. Filmen skapar också klarhet om vad som efter Sovjetunionens upplösning egentligen hände med de svenska artilleripjäserna, liksom beredskapslagren.

Bonusfilmen är också sevärd. Kort sagt, alla med intresse för det klassiska kalla kriget bör se detta.

Simulerade kärnvapen under svenska övningar

Kärnvapenexplosioner simulerades i Dalarna och Halland.

Nog visste man att det i glesbefolkade delar av Norrbotten simulerades kärnvapen under 1950-talet. Men i den helt nya boken Svenska atomvapen (red: professor Kent Zetterberg) får man se ett fejkat svampmoln över Knäred i Halland 1964. Dylika laddningar användes även vid större övningar i bl a Dalarna och Östergötland.

I Svenska atomvapen får man ta del av den samlade kunskapen om både de kärnvapen som Sverige planerade att skaffa sig, tänkta vapenbärare inklusive inte minst stridsflygplanet A 36, många bilder jag aldrig sett förr samt en hel del fint bonusmaterial, som det om Sverige i sovjetisk operativ planläggning.

Kort sagt är boken ett måste för den med intresse för Sverige under det klassiska kalla kriget. Senaste numret av Pennan & Svärdet innehåller även en ny och högaktuell thriller om Gotland i en nära framtid, Bricka i stort spel. Till den kommer jag att återkomma men kan direkt rekommendera den.

Ryska ubåten och kärleksgåvorna

Den ryska ubåten "Som", på svenska "Malen".

Det är idag exakt 100 år sedan den ryska ubåten Som på svenskt territorialvatten kolliderade med det svenska civila fartyget Ångermanland. Det skrevs ifjol mycket om fyndet av ubåten, men än idag har få medier (några alls?) tagit upp den krigsrelaterade last Ångermanland hade.

Ifjol kunde jag efter en del arkivsökande berätta om vad lasten "kärleksgåvor" innebar. Jag presenterade även den 25-årige ryske ubåtschefens korrekta namn, Chrisanf Bugurajev. Svenska riksmedier har dock vad jag sett ännu inte tagit upp dessa rön (rätta mig om jag har fel) eller att det är 100-årsdagen idag.

En lokaltidning, Norrtelje Tidning, kan dock idag rapportera några nyheter om ubåten, att en kompass just har bärgats och vilka ståndpunkter det finns om en fullständig bärgning. Det är bra med lokaltidningar!

Se till förmåga i stället för förmodad avsikt

Efter Georgienkriget och nu senare Krimannekteringen, interventionerna i Ukraina och Syrien och diverse provokativa ageranden världen runt med kraftsamling till Östersjöområdet spekuleras och analyseras det om mycket.

En ofta återkommande fråga är: Efter vilka modeller tänker och planerar de och vilka prioriteringar har de i Kreml?

Svaret är att det vet vi inte! Av historien och av olika doktrinära uttalanden kan vi anta (med viss osäkerhet) vilka de lång- och kortsiktiga målen är och eventuellt också i vilken ordning man söker nå dem.

Vilken tidslinjal man har, vilka medel man avser använda, vilka risker man är benägen att ta, vilka mål man kortsiktigt kan tänka sig att uppge och då i utbyte mot vad; det vet vi inte.

Vi vet inte heller vilka analysmodeller de använder, vad de anser vara oacceptabla konsekvenser eller vilka uppoffringar de anser vara rimligt att avkräva det ryska folket.

Vad vi däremot vet är att Ryssland sedan flera år rustar sig, politiskt, tekniskt, ekonomiskt och militärt för att skapa handlingsfrihet vid val av medel om eller när de väljer att aktivt försöka nå ett prioriterat mål. Vi vet också att Ryssland, åtminstone regionalt och/eller inom vissa sektorer, nått denna handlingsfrihet.

Kontentan av detta är att vi, dvs Sverige, EU, NATO och den svårdefinierade västvärlden i övrigt, kanske inte ska låsa oss så mycket i djuplodande analyser för att försöka klura ut vad Ryssland tänker göra utan mera lägga energi på att förbereda oss för vad de kan göra; vilka förmågor landet har att göra något, vad och var det än blir.

Då vi klarat av det är nästa logiska steg att fastställa vilket ryskt agerande som skulle resultera i oacceptabla konsekvenser för oss, inte de största fördelarna för Ryssland.


Det handlar om mer


Som CNN nu rapporterar har idag ytterligare en incident över Östersjön mellan Ryssland och USA inträffat. Den innebar den andra ryska "tunnelrollen" över ett amerikanskt flygplan bara under denna månad - som i övrigt inneburit extremt nära avstånd mellan ryskt flyg och ett amerikanskt örlogsfartyg på internationellt vatten.

Det råder nu ett läge i Östersjön som måste betecknas som det mest spända sedan Kreml inledde sina operationer mot Ukraina. Har svårt att kommentera detta på annat sätt än vad Johan Wiktorin redan har gjort, härom veckan. Han skrev om vikten av att vi stärker vårt totalförsvar omedelbart: "Det är en skyldighet mot tidigare generationers mödosamma arbete med att bygga ett bättre samhälle." Ja, det handlar nu inte så mycket om Försvarsmaktens tillstånd. Det handlar om mer, om att bry sig om sitt samhälle, sitt land.

Kartor, spioner och vidrig mat

Från en av de sovjetiska militärkartorna över Stockholm, tryckt 1986. I månadens film är fokus dock mer på Norrköping.

Andra världskrigets kodknäckare, de sovjetiska militära kartorna över Sverige och finska Högkvarterets elitförband är tema som belyses i två nya böcker och en dokumentärfilm.

Den stridsvagnstyp som undertecknad utbildades på, den tornlösa stridsvagn 103, pryder omslaget för den nyproducerade dokumentärfilmen "Kalla kriget 1963-1980" som första gången erbjuds i det färska numret av Pennan & Svärdet. Jag har just sett filmen och kan intyga att manusförfattaren m m Einar Lyth presenterar massor av arkivfilm som jag aldrig sett förr samt nyinspelade intervjuer med till exempel en östtysk officer som berättar initierat om den ständigt höga grundberedskap som DDR:s militära styrkor hade, liksom övningar med Jylland som mål. Lyth intervjuar även en svensk militär kartexpert om de sovjetiska militärkartorna över Sverige. Genom intervjun med denne får man klart för sig hur pass ingående exempelvis Norrköping kartlades.

En ytterst hemlig del av Finlands militära styrkor under andra världskriget får man nya inblickar i genom den nya boken Fånge, spion, partisan av Matti Putkinen och Mikko Porvali. Denna bok har jag int kunnat läsa ännu men jag vet att Mikko Porvali skrivit två böcker tidigare av hög kvalitet. Detta är hans tredje om finska Högkvarterets fjärrpatruller och man kanske därför undrar varför en tredje? Jo, därför att nu gäller det ett mycket speciellt öde inom fjärrpatrullerna, en sovjetisk spion som gick över till Finland och blev en del av eliten, fjärrpatrullerna. När fjärrpatrullmannens söner (i Norrköping!) fick läsa Porvalis två tidigare böcker beslöt de sig för att överlämna faderns opublicerade anteckningar till Porvali och de har utgjort grunden för Fånge, spion, partisan som nu erbjuds i Pennan & Svärdet.

En annan bok i nya Pennan kan jag säga mer om eftersom jag hunnit få den, Kodknäckarnas hemliga liv i Bletchley Park av Sinclair McKay. Denna bok handlar om både män och kvinnor som knäckte "perfekta" tyska koder under andra världskriget. Förutom att boken ger härliga inblickar i livet som kodknäckare - inklusive vidrig mat - får man många tankeställare om underrättelsearbete och tystnadsplikt. Det finns också norska inslag i boken genom kodknäckarnas bidrag till operationerna mot de väldiga tyska örlogsfartygen Scharnhorst och Tirpitz. Läs i boken även om den unge örlogskaptenen Ian Fleming (ja, James Bonds pappa) och hans "Operation Ruthless".

Läget är farligare, men…


Vissa steg har tagits för att förbättra kristänkandet, här med en intressant tillbakablick på 1960-talets Sverige.

Den säkerhetspolitiska utvecklingen går inte åt rätt håll och vidden av problematiken för svensk del framgår sällan i vanliga medier. Läs Johan Wiktorins senaste blogginlägg för mer ingående aktuell analys. Samtidigt som det alltså finns skäl att med större allvar fundera igenom konsekvenserna för landet och egen del finns det också en positiv sak som till stor del missats av svenska medier.

Vad skulle då det positiva vara? Sveriges nye ÖB Micael Bydén signalerade vid sitt tillträde direkt att han fäster stor vikt vid totalförsvaret, ett begrepp (kort sagt: civilt + militärt försvar) som till nyligen var på väg att skrotas. Detta skapade inga rubriker i media men uppenbarligen planerar numera inte bara våra militära myndigheter i linje med återtagande av totalförsvarstänkandet. Läs mer om det här på Försvarsmaktens egen webbplats.

”Världens största militärövning” och verkligheten


Två ryska Tu-22M3, bombflygplan kända från "ryska påsken", flög i torsdags mot Ölands södra udde.

Idag startar flygövnigen ACE 2015, av TV4 imorse presenterad med orden "Världens största militärövning inleds i Norrland". Varför sprids sådana felaktiga påståenden och vad var det som ryska bombflygplan gjorde över Östersjön i torsdags?

Det felaktiga påståendet "Världens största militärövning inleds i Norrland" är själva rubriken för TV4:s inslag imorse om ACE 2015. Påståendet är felaktigt både vad gäller antalet deltagande personer och flygplan. Fakta är att den i mycket god tid föranmälda svensk-norsk-finska övningen, som nu hålls för andra året, omfattar 3,600 personer och 115 flygplan, inkluderande tankflygplan och ledningsflygplan. Personalen och planen kommer från nio stater inklusive det synnerligen neutrala Schweiz. De deltagande nationerna är utöver Sverige är Norge, Finland, Schweiz, Storbritannien, USA, Frankrike, Tyskland och Nederländerna.

Övningsscenariot är inte nytt utan en internationell fredsfrämjande krishanteringsinsats under FN-mandat.

Jämför ACE 2015 med de geografiskt närmaste ryska Zapad-övningarna (Zapad betyder väst). Den senaste växte från de anmälda 13,000 man till mellan 50,000 och 70,000 soldater. Den övningen var ändå mindre än samma års stora ryska beredskapsövning, som enligt ryska statsmedia omfattade 160,000 personer som använde bland annat 1000 pansarfordon och 130 flygplan (därmed var övningen troligen den största sen Sovjets storövning 1967).

Om man tittar enbart på den senaste tidens ryska oanmälda beredskapsövningar i Nordens närområde så körde den ryska militären i december ifjol en oanmäld övning omfattande 9,000 soldater med bland annat 600 stridsfordon och 41 flygplan. I mars i år satte president Putin igång ännu en oanmäld beredskapsövning till stor del intill Norden. Den omfattade först "bara" 38,000 soldater men växte efter ett par dagar till 80,000 pers och 220 flygfarkoster.

ACE-övningens 115 plan och 3,600 personer är alltså långt från att vara "världens största militärövning" och de muntliga inledningsorden i TV4-inslaget om "Ja idag inleds världens största flygövning" är också missvisande med tanke på äldre övningar men särskilt de 220 ryska flygfarkosterna som övade i mars detta år. Visst är 115 plan dock imponerande, men de flygplanen kommer inte från ett land utan från nio, varav tre icke-Natomedlemmar. Alla plan kommer inte heller att vara i luften samtidigt. Inga svenska skjutövningsområden kommer heller att användas under ACE 2015.

TV4-inslaget innefattade även ordet "alliansneutral" från en TV4-reporter. Sverige började dock lämna neutraliteten redan i början av 90-talet. Neutralitetsoptionen slutade användas av svenska regeringar år 2002 och 2009 kom två steg bort från den då kvarvarande alliansfriheten - detta dels genom den svenska regeringens solidaritetsförklaring och dels genom solidaritetsklausulen i EU som genom Lissabonfördraget 2009.

Johan Wiktorin gjorde i TV4-inslaget sitt bästa för att upplysa om verkliga förhållanden och apropå honom är hans eget blogginlägg i förra veckan "Med lögnen som vapen" synnerligen läsvärt. Även om den intervju han skriver om även den var oproffsig kan svaren som gavs kanske ses som ett nytt ryskt kvitto på Gotlands betydelse. Därför bör det inslaget ses både en och två gånger (länk finns på Wiktorins blogg).

Det var också intressant att följa hur det i svenska medier rapporterades om det kommande övningsbesöket av två amerikanska B-52-plan. DN hade en missvisande rubrik på papperstidningens framsida: "USA-plan släpper minor i Sverige" (själva artikelns rubrik var "USA släpper minor över svenskt vatten"), som i den digitala versionen dock blev bättre: "B-52-plan ska släppa minor över Östersjön". Ett antal hundratusen läsare lär dock ha läst papperstidningens påstående både på framsidan och i artikeln om att B-52:or ska "släppa minor på svenskt territorium". Det verkliga förhållandet, att det på svenskt område inte ska släppas vare sig skarpa minor eller övningsminor (det ska däremot simuleras minfällning) framkom inte i pappers-DN men dock i de rättade digitala DN-artiklarna. Samma dygn, den 21 publicerade DN nämligen en till artikel om B-52.

I den allmänna debatten, på radio etc, föll det också bort att det inte är någon nyhet att amerikanska B-52 bombflygplan flyger över Östersjön. Detta skedde så sent som vid förra årets Baltopsövning. Vid Baltops 2012, då Ryssland var Baltopsdeltagare, eskorterades ryska landstigningsfartyg av just amerikanska B-52.

Är då de två B-52:orna en total icke-nyhet? Nej, eftersom detta att simulera minfällning på svenskt område är ett nytt inslag. Men istället för att diskutera varför den svenska regeringen ser det som nödvändigt att knyta starkare band till USA har vi fått en debatt som utgår från att Baltops med B-52 är något nytt.

Jämför slutligen rapporteringen om de två amerikanska bombflygplan som ännu inte har anlänt (och är inbjudna av svenska staten) med rapporteringen om de två ryska bombflygplan av typen Tu-22, känd från "ryska påsken" 2013, som i torsdags flög mot södra Ölands udde och enligt ÖB Sverker Göranson var "provocerande nära". Det är inte så att svenska medier teg om Tu-22:orna (som är konfigurerade för kärnvapen), men var det lika många som intervjuades om dem (varför inga talespersoner för Kreml??) och vart tog överhuvudtaget uppföljningen vägen? Jo, Expressen kom sedermera, i lördags, med dessa uppgifter: "Ryskt mål: en flygplats i Småland". Två citat ur den artikeln: "Expressen kan, genom flera samstämmiga källor, berätta att den småländska flygbasen var det andra målet" samt "Det finns information som bekräftar att de ryska bombplanen var bestyckade med kärnvapen". När sedan Jan Leijonhielm, tidigare chef för Rysslandsstudierna vid Totalförsvarets forskningsinstitut, tycker att det förmodade övningsscenariot är sannolikt - då kan man verkligen fråga sig varför inte fler svenska medier, särskilt då public service, intresserar sig för syftet med den nya och högst oinbjudna ryska flygaktionen mot Sverige. Särskilt då den sker mot bakgrund av att Ryssland sedan början av 2014 för krig mot Ukraina, gör spektakulära aktioner specifikt mot baltstaterna och att de ryska flygstyrkorna markant ökat sina flygningar, oftast utan transpondrar, intill och ibland över andra länders gränser.

Rapporteringen i våra stora medier om vår yttersta gemensamma försäkring, landets säkerhetspolitik och försvar (inte minst civilförsvar) är, kort sagt, i stort sett undermålig. Fler allvarliga väpnade konflikter hotar att bryta ut respektive utvidgas. Att förbättra rapporteringen om vår gemensamma säkerhet är inte kärnfysik. Redaktionschefer, kontakta Försvarsutbildarna och Försvarshögskolan.

Tillbaka till Gotland

Ön

I accelererande tempo har en väldig massa människor det senaste året intresserat sig för Gotlands försvar. Med påstått nygamla insikter om behovet och med lämpliga beklaganden av tidigare misstag duggar nu förslag på satsningar av varierande styrka och smak. Den ende, verkar det som, som inte vill är ÖB, men han har nog sina randiga skäl och rutiga orsaker. Tyvärr verkar de föreslagna satsningarna göras med armbågen, komma försent och ger intrycket att bakom finns förhoppningen att då det är dags att genomföra det hela ska behovet vara överspelat.

Den föreslagna stridsgruppen verkar dessutom mera vara resultatet av politisk kohandel än sunt militärt tänkande. Med ett mekskyttekompani och ett initialt obemannat stridsvagnskompani utan vare sig luftvärn eller understöd kommer man inte långt i aktuell hotmiljö, särskilt inte som logistikfrågorna inte ens verkar påtänkta.

Om det är som jag tror, att vissa styrande inte insett att vi lever i en annan storstrategisk situation idag jämfört med vad som gällde under det kalla kriget, är detta ambivalenta intresse för Gotlands försvar och säkerhetspolitiska betydelse förståeligt. Om man, trots baltisk NATO-anslutning, rysk revanschism, kriget i Ukraina, annekteringen av Krim och diverse provocerande uttalanden och flygövningar, i tanken lever kvar i ett gammalt mind set är mycket förklarat.

Under det kalla kriget och i händelse av en konventionell militär konfrontation mellan NATO och WP var Gotland förhållandevis ointressant för de två huvudmotståndarna. Kontroll av Gotland hade ingen avgörande betydelse för utgången av kampen mellan WP och NATO. Om någon av parterna eventuellt skulle ha ett intresse var det i så fall WP snarare än NATO. Gotland var däremot av största intresse för Sverige och kunde bli av intresse för WP om, och jag skriver om, WP ansåg att kontroll av svenskt fastlandsterritorium skulle krävas för framgång i kriget mot huvudmotståndaren.
För Sverige innebar Gotland möjligheten till framskjuten basering av flyg- och sjöstridskrafter och ön gav fördelaktiga möjligheter för olika typer av sensorer. Vid ett WP-angrepp på Sverige (Mälardalen, Sydsverige) innebar naturligtvis kontroll av Gotland motsvarande fördelar för WP. Givet dåtidens räckvidder skulle baseringsmöjligheterna för flyg och framför allt helikoptrar kunna bli avgörande.

WP-kontroll av Gotland var alltså något som var oacceptabelt för Sverige med tanke på våra möjligheter att försvara nyckelområden på fastlandet och den insikten låg bakom det dåtida starka försvaret av ön.

Men nu lever vi inte i den storstrategiska situation som gällde då. Gotlands militära betydelse är inte längre en fråga för bara Sverige och WP och då i händelse av ett WP-angrepp på det svenska fastlandet. Nu är det baltiska staterna medlemmar av NATO, Ryssland har byggt Nord Stream och är dessutom i en avsevärt högre grad än tidigare beroende av Östersjön för sin utrikeshandel.
Och kanske viktigast, den hetaste militära konfrontationslinjen i den militärs spänning som återuppstått i Europa hittar vi inte längs den gamla centralfronten utan i Östersjön med Gotland i centrum.

Nu har vi en situation där Gotland vid en konflikt i området är av största intresse, inte bara för Sverige utan, i kanske ännu större utsträckning, även för NATO och Ryssland. Kontroll över ön skulle vara avgörande för att genomföra respektive förhindra ett NATO-ingripande mot rysk aggression riktad mot de baltiska staterna. Gotland har helt plötsligt hamnat mitt i spänningscentrum och kan vara nyckeln till framgång för både NATO och Ryssland. Detta är en helt annan situation än den under det kalla kriget då ön kan sägas varit något som endast berörde Sverige och WP och då vid ett WP-angrepp mot S och mellersta Sverige.

Om man inte insett, eller av skilda skäl inte vill inse, realiteterna utan lever kvar i kalla kriget-tänket vad gäller Gotland är, som jag skrev inledningsvis, mycket förklarat. Då var ju Gotland aktuellt endast vid en konflikt Sverige – WP. Tror man då på det av alltför många upprepade mantrat att det inte finns någon omedelbar risk för ett militärt angrepp på Sverige finns ju heller inget hot mot ön. Alla kan andas ut och det räcker med symboliska satsningar och munväder.

ÖB då, har inte han och hans stab insett de nya förutsättningarna? Det har han säkert. Han är nog fullt på det klara med att enda sättet att förhindra att ön vid en konflikt blir föremål för kapplöpning mellan NATO och Ryssland är en allsidig och väl avvägd svensk militär närvaro på ön. Han vet nog också, trots vad han sagt om motsatsen, att man måste vara på plats från början med tillräckligt starka stridskrafter. Kommer man tvåa kommer man inte dit. Men ÖB vet också att han har vad han har av stridskrafter, att han måste prioritera och att, krasst uttryckt, svensk överlevnad i dagens strategiska situation inte står och faller med Gotland.

Dessutom ägnar sig nog ÖB åt kvalificerad utpressning och gamesman ship.

Ett av flera tidigare inlägg om Gotland


Ryska SSO firar och nytt svenskt utspel


Klippet inleds med kuppen mot parlamentet på Krim den 27 februari ifjol.

Den 27 februari ifjol genomförde rysk militär kuppen mot parlamentet på Krim och kunde snabbt hissa den ryska flaggan på byggnadens tak. Den som minns detta blir inte helt förvånad över att Vladimir Putin idag förkunnat att den 27 februari från och med idag skall firas som "Specialoperationsstyrkornas dag".

Att det var rysk militär som gjorde allt av vikt i samband med "återbördandet av Krim" (operationen inleddes den 20 februari enligt Krim-medaljernas text) framgick direkt av den materiel som användes, som ovanlig personlig utrustning och nya Tigerpansarbilar. Men eftersom president Putin förnekade och spetsnazsoldaterna instruerats att klä sig extra brokigt och alla deltagande soldater beordrats ta bort sina märken pågick i över en månad en förnekelsefas (eller om man så vill: fars). Denna fas tog först slut i och med att Putin i slutet av mars erkände att soldaterna var hans i samband med att han tackade dem högtidligt för deras personliga mod.

Man kan idag i en av de viktigaste ryska tidningarna påminnas om förnekandet respektive erkännandet av invasionen - detta i samband med att det idag blev känt att den 27 februari hädanefter skall firas som "Specialoperationsstyrkornas dag". Hur går detta ihop med att det redan finns en årlig spetsnazdag den 24 oktober och en spanardag den 5 november? Kommer de dagarna nu att avskaffas? Det skulle man ju kunna tro om man läser dagens brittiska The Telegraph eftersom journalisten ifråga kallar den nya dagen "Special Forces Day". Att detta inte är helt korrekt är inte obetydligt. Det korrekta namnet på engelska borde vara "Special Operations Forces Day" och det signifikanta är att det handlar om en ny formation, på ryska förkortad SSO, vars existens först blev känd 2013. Vad SSO är för något tar min medförfattare och jag upp i boken Ryska elitförband men nu kan man tack vare dagens artiklar i rysk press lägga till att det nu är tydligt att SSO spelade den viktigaste rollen den 27 februari 2014 och att namnet på SSO:s huvudsakliga skapare är överste Oleg Martjanov, numera inte längre så hemlig eftersom han övergått från att vara SSO-chef till att vara en av de högst ansvariga för VPK, den militärindustriella kommissionen. Nu på den första SSO-dagen någonsin lär han dock gissningsvis vara tillsammans med förbandsmedlemmar.

Sist men inte minst kan det konstateras att det nu finns en ny aktör i svensk nutida försvarsdebatt, LO, som idag gjort ett utspel om svensk värnplikt. Litauen meddelade härom dagen att värnplikt ska återinföras. Estland har behållit sin värnplikt, liksom Finland. Norge och Danmark har sedan flera år blandsystem.

P.S.
Detaljer i filmklippet längst upp behandlas i detta blogginlägg.
D.S.

Sverige har flyttat


Höjdpunkter från förra veckans beredskapsövning kring Kaliningrad.

Uppenbarligen har Sverige som genom ett trollslag flyttats från Norden till någonstans i Latinamerika. Hur gick det till egentligen?

Slutsatsen att Sveriges geografiska läge radikalt förändrats är svår att inte dra efter att ha läst dagens DN. Tre helsidor och en del av ledarsidan handlar nämligen om Kuba. Visst är Obamas nya Kuba-politik en viktig nyhet, men proportionerna? Förra veckan körde Kreml en oanmäld beredskapsövning i Kaliningrad, alltså i högsta grad närområdet, omfattande enligt deras egna uppgifter, bl a på svenska, 9,000 soldater och inte minst fallskärmstrupp (se filmklippet ovan), två Iskander-brigader och över 600 stridsfordon varav 250 (!) stridsvagnar, samt 55 (!) fartyg, 41 (!) flygplan och 100 artilleripjäser. Att sätta igång så pass mycket i närområdet, och dessutom oanmält, är - för att uttrycka det mycket milt - inte normalt.

Vad har då DN-läsarna fått ta del av om ovan? Jo, idag publicerade DN en TT-notis om detta, på sidan 15. Notisen beror på att Försvarsmakten igår höll en presskonferens i vilken man tog upp att förra veckans Kaliningrad-övning var av en typ som "inte setts sedan det kalla krigets dagar". TT, som producerat notisen, valde dock att inte ta med en enda siffra, inte ens det spektakulära antalet flyplan och fartyg. Inte ens ordet Kaliningrad kom med. SvD är möjligen en smula bättre, genom att man lagt ut ett filmklipp från presskonferensen som innehåller några till detaljer, men inte antalet vapensystem och förband.

För att säga något positivt om DN:s omvärldsbevakning har man publicerat en egen artikel i nätupplagan om den snabbare upprustningen i Arktis. DN:s artikel bekräftar att det blir en brigad om 7,000 pers i Alakurtti, fem mil från finska Lappland (A. var fram till 1944 finskt). DN:s ingress är dock knasig, det finns inget som tyder på att brigaden ska syssla med signalspaning - de tidigare kungjorda signalspanarna utgör en annan enhet. DN missade också att TASS-artikeln som man länkar till uppger att brigaden ska vara formerad före denna månads slut ("...planned to form completely by the end of this month”). DN rapporterar dock även att Su-24:orna i Montjegorsk, 12 mil från finska Lappland, ska bytas ut mot Su-34:or. DN är därmed första svenska riksmedia att berätta om flera viktiga förändringar i norr, dock ännu inte i papperstidningen. Sist men inte minst, har någon sett ett ord om dessa förändringar i SVT, TV4 eller hört något på radion?