Vad vill Sverige?

Jag liksom många andra har under lång ifrågasatt vad den svenska regeringens och Försvarsmaktens ”Exit strategy” är i Afghanistan? Vilka mål är det vi vill ha uppfyllda för att kunna lämna landet?`I dagsläget så verkar det vara tidslinjen och USA:s dåliga ekonomi som driver fram det planerade uttåget 2014. Samtidigt så talar man om en förlängd närvaro i form av utbildningsinsatser. Men hur länge ska det pågå? Vilka risker kommer dessa soldater att ta då talibanerna med stor sannolikhet kommer att på ett eller annat sätt försöka ta tillbaka makten?

Libyen var en mer begränsad insats där Sverige militärt uppfyllde alla mål, och det med råge. Men vilket var egentligen det ursprungliga syftet? Frankrike drev på insatsen och Sverige hängde i slutändan på. För den som kommer ihåg så var det under mycket stor politisk vånda som Sverige skickade iväg de Gripenflygplan som stått i beredskap som del av EU Battlegroup. Vilket syfte hade Sverige? Var det bara att knyta banden närmare till NATO? Den stora frågan är kanske vilket syfte hade Frankrike? Gamla koloniala band? Franska medborgare i fara? Civilbefolkning som behövde hjälp? Olja? Kom ihåg att Frankrike bara något år innan insatsen legat i förhandling med Khadaffi om att sälja Rafale till Libyen.

Just nu står Mali på tur. Liksom i Libyen så har Frankrike tagit lead och bombat rebeller innan övriga nationer hinner vakna till. Sverige ställer sig snällt in ledet och skickar C-17 för att bistå med transporter. Men vilka är det vi i praktiken stöder?

I december 2012 antog FN:s säkerhetsråd en resolution att upprätta en afrikanskledd stödinsats i Mali. FN:s medlemsstater uppmanades då att stödja insatsen bland annat med utbildning, utrustning och logistik. Sverige har beslutat att lämna stöd i form av transportflyg. Stödet ställs till medlemsländerna i det västafrikanska samarbetsorganet Ecowas.

På papperet är det Ecowas vi stöder, men är det inte lite märkligt att det svenska stödet kommer först när Frankrike ökat trycket på rebellerna? Ecowas har heller inte imponerat i sina försök att ta ansvar för närområdet.

For about eight years, efforts have been made to establish an effective Ecowas Standby Brigade as part of the AU’s African Standby Force. Nigeria ought to be able to play a key role because of its experience.

Nigeria, som är den stora spelaren inom Ecowas, är kända för att använda metoder som kanske inte är fullt förenliga med FN-uppdrag.

The Nigerian force in Sierra Leone in the late 1990s, known as Ecomog, faced a daunting challenge: Preventing marauding, brutal rebels from seizing power in a broken country.

They played a major role in pulling Sierra Leone back from the brink, although the tactics were often heavy-handed and included summary executions.

The same accusations are being made today as the Nigerian military fights the Islamist militant group popularly known as Boko Haram in the north of the country.

Amnesty International says people are caught between the military and the Islamists. An Amnesty report entitled Nigeria: Trapped In The Cycle Of Violence says the army’s tactics are even boosting support for Boko Haram.

Omvärldens deltagande i insatsen kan t.o.m. förvärra läget.

”In my view though it is not going to be a cakewalk. My biggest fear is that could attract fellow Islamists from elsewhere as we saw in places like Iraq or Afghanistan,” says Abuja-based Mr Aderemi.

If there is a military fight, the Islamists’ rallying call would be given extra impetus by the fact that the United States, France and other European countries are offering support to the Ecowas mission – in every way possible except boots on the ground.

Vad är Ecowas drivkraft att ställa upp med trupp? Är det verkligen för att hjälpa civilbefolkning i nöd, eller är det för att stoppa de islamistiska rörelserna från att spridas till de egna länderna? Man kan likna detta vid USA:s dominoteori från Kalla Kriget. Faller ett land för islam (kommunism) så faller snart grannlandet.

De svenska politikerna börjar sluta upp bakom ÖB i hans kritik om att Försvarsmakten inte längre har förmåga att försvara Sverige. Frågan är vad detta kan leda till? Ett svenskt medlemsskap i NATO eller satsningar på nationellt oberoende. Minskningarna på det svenska försvaret har faktiskt ökat behovet av att Försvarsmakten används i strid. Insatserna utomlands och då särskilt mot islamistisk terrorism ökar sannolikt hotbilden mot Sverige. Nu säger jag inte att Sverige ska ge upp och låta terroristerna vinna, men vi måste också vara fullt medvetna om potentiella konsekvenser av våra insatser.

Tyvärr så pekar reaktionerna på ÖB:s uttalande att Regeringen inte vill ha en offentlig debatt om vad Försvarsmakten kan eller inte kan.

Jag tycker att det första politikerna borde göra är att analysera våra internationella insatser. Kanske inte enbart det militära värdet, utan framför allt det politiska. Vad är egentligen syftet med vårt deltagande och vilket mål vill/kommer vi att nå? I stället för att bara ställa upp när omvärlden ber oss så borde vi fråga vad är syftet med insatsen och vad vill vi egentligen själva?

DN1, DN2

All in!

ÖB har tidigare sagt att Sverige inte kan bygga upp vår säkerhet på EU:s icke existerande militära styrkor.

Nu säger NATO:s generalsekreterare Anders Fogh Rasmussen på Folk och Försvars Rikskonferens att så länge vi inte är fullvärdiga NATO-medlemmar så kan vi heller inte räkna med NATO:s stöd.

På frågan om Nato skulle hjälpa Sverige vid en attack blev svaret.

– Om partnerländer för fram oro för sin säkerhet till vårt bord så är vi redo att prata med våra partners. Men det finns ingen artikel 5-skyldighet när det gäller partnerländer. När allt kommer omkring, är du medlem så gäller artikel 5, om inte så gäller den inte.

Det finns som jag ser det två möjliga fortsatta vägar framåt för svenska politiker.

1 – Säg att hotet mot Sverige inte finns och att vi därmed inte behöver skydda oss.

2 – Gå med i NATO för att njuta av alla fördelarna som vi trots allt redan investerar dyrt i genom att under många år deltaga i internationella insatser tillsammans med NATO.

Väljer man alternativ 1 så måste man tänka på att Article 5 håller på att omdefinieras. Den kommer inte längre bara att tala om invasion av främmande länder, utan även terrorhot och andra typer av kriser som t.ex. väderkatastrofer. Dessutom måste man vara rätt säker på att dagens läge gäller för överskådlig tid framöver. Det är för sent att söka medlemskap den dag det är akut. Då finns risken att NATO är strängt upptagen med något annat.

Svenska politiker borde under tiden läsa ett par böcker om poker. Det går att bluffa ett tag även med en svag hand, men ska man ha chans att vinna när man har ont om pengar så är det bara ”all in” som gäller!

DN

Vårt krig mot Norge

Sammanfattning av vårt nästa år 200 år gamla krig mot Norge.

Av flera skäl (Gripen, ÖB, Sälen mm) är försvarsdebatten just nu intensiv och det är intressant vilka tidsperspektiv olika debattörer har.

Sven Hirdman och Jerker Schmidt har kommit till olika slutsatser om vilken säkerhets- och försvarspolitik Sverige borde bedriva. Oavsett åt vilket håll man själv lutar är deras inlägg nog värda att läsas både en och två gånger. Till Jerker Schmidts ord måste jag dock tillfoga att han har missat flera svenska krig. Han skriver att ”vi inte har varit i krig sedan 1809”. Jag antar att Schmidt, liksom många andra, tror att det var finska kriget 1808-1809 som var Sveriges sista. I själva verket följdes det dock av fyra till: kriget mot Danmark som också avslutades 1809 men lite senare på året; kriget mot England 1810-1812; kriget mot Napoleon 1813-1814 och slutligen kampanjen mot Norge 1814.

Ja, nästa år blir det alltså, om vi har tur, möjligt att fira 200 år av fred. Hur många länder är det egentligen som har upplevt så långa fredsperioder? Det vet jag inte på rak arm men det kanske några av läsarna gör?

I övrigt finns det skäl att anmärka på den grafik om Rysslands väpnade styrkor som igår trycktes i DN tillsammans med artikeln ”Den ryska björnen visar musklerna igen”. Där åskådliggörs, som så ofta, de största ländernas försvarsutgifter (2011). På grund av de väldigt olika löne- och produktionskostnaderna i USA, Kina och Ryssland är det mer givande att jämföra antalet kärnvapen, ubåtar, stridsvagnar, stridsflygplan, helikoptrar och inte minst brigader. Bilden blir då en annan. Lika märkligt är att DN:s grafiker enbart tar upp de beställda 3000 pansarbilarna (”lätta pansarfordon”) men inte nämner beställningen av 2300 stridsvagnar av modell Armata, som utgör en ny generation.

Ewa Stenbergs intressanta kommentar ”Vill Ryssland verkligen bråka med oss?”, publicerad intill ovan nämnda nyhetsartikel, är inte online men dess första två meningar lyder: ”Jag siktade det svenska fastlandet första gången genom ett ubåtsperiskop 1981. Redan då visste jag var ni hörde hemma, även om ni sade att ni var neutrala”. Orden uttalades 2011 av Michail Nenasjev, medlem av ryska parlamentets försvarsutskott.

Dags att betala grenfeeavgift?

Idag börjar Folk och Försvars konferens i Sälen. Under de senaste veckorna har behovet av svenskt medlemskap i NATO diskuterats i pressen och på försvarsbloggar. Många ifrågasätter Sveriges förmåga att försvara sig själv utan medlemskap.

Nu börjar även NATO att ifrågasätta att Sverige åker snålskjuts på NATO. Vi betalar inget medlemskap, men vi deltar i alla aktiviteter.

En diplomat från en av Sveriges Natogrannar förklarar för SvD:

–Är man inte med i klubben så är man inte. Då får man lämna klubblokalen klockan 22, sedan är det bara för medlemmar. Det vill säga: Vi uppskattar att Sverige tar del i olika krisövningar och fredsoperationer – men det finns gränser för hur långt samarbetet kan drivas med icke-medlemmar.

Inom NATO så har medlemmarna inte bara fördelar av medlemsskapet, utan även skyldigheter.

Article 5 är kanske den mest kända. NATO-medlemmar skall ställa upp och skydda andra medlemmar som utsätts för angrepp. Anfallet på Afghanistan var första gången det användes skarpt och Sverige ställde upp. Men är det givet att vi ställer upp nästa gång? Visst så har Sverige en solidaritetsförklaring, men det är inget som de andra länderna skrivit på utan en ensidig förklaring från svensk sida som möjligtvis kan kopplas ihop med EU:s Lissabonfördrag. Dock så skall man i detta sammanhang komma ihåg att t.o.m. ÖB klassar EU som en ”icke militärallians”. Med tanke på att t.ex. Georgien som anfölls av Ryssland 2008 är en potentiell NATO-medlem så innebär Article 5 ett ökat åtagande för Sveriges del.

– Försvarsbudget. NATO:s rekommendation är att försvarsbudgeten skall vara 2% av BNP. I dagsläget med rådande ekonomisk kris är det dock inte många av medlemsländerna som når denna nivå. 2011 var den svenska BNP 3 499 914 miljoner. Försvarsbudgeten var samma år 45 306 miljoner . D.v.s. Försvarsbudgeten låg på 1,3% av BNP. Skulle försvarsbudgeten legat på NATO:s kravnivå så skulle den varit ca 70 miljarder! Vår försvarsminister har tidigare gått ut med information om att grannländerna i Norden rustar ned. Detta skulle med stor sannolikhet innebära att ett svenskt NATO-medlemsskap skulle resultera i att Sverige fick ta större ansvar för det nordiska området. Här är NATO statistik över åren 1990-2011.

NATO-avgift. Detta går bl.a. till att rusta upp länder i NATO:s utkant. Bl.a. så betalar det satsningen på luftförsvar över Baltikum där bl.a. Tjeckien deltagit med sina Gripen. Det går till gemensam infrastruktur som t.ex. rusta upp baser, vapenförråd, radarstationer, ledningsflygplan m.m. Sverige nyttjar dessa resurser under sitt deltagande i internationella insatser, men betalar inget för detta. Hur mycket Sverige skulle få betala är oklart, men eftersom Sverige just nu är ett av Europas länder med bäst ekonomi så skulle det inte vara gratis. Precis som med EU så skulle vi få betala mer än NATO skulle satsa hos oss. Detta skulle vara en del av den 2% NATO försvarsbudgeten, men jämfört med nuvarande försvarsbudget så är det givetvis en tillkommande kostnad som vi inte skulle komma ifrån. 2% försvarsbudget är en stark rekommendation, men medlemsavgiften betalar man alltid!

Det är nog dessa skyldigheter som övriga NATO-medlemmar anser att Sverige borde ställa upp på och betala sin del av kakan. Det är också dessa skyldigheter som finansminister Anders Borg försöker att förhindra, men kanske inte lyckas med så länge till. Givetvis så är NATO förtjusta över att Sverige ställer upp med trupp och materiel, men pengar är alltid pengar.

Det är därmed kanske dags att gå från ”Hang Around” och ”Prospect” till att bli fullvärdig medlem?

Jämför med andra medlemskap. T.ex. vilken golfklubb finns det som tillåter att man spelar på deras bana utan att betala medlemsavgiften alternativt greenfee? Att bara betala greenfee för varje gång man spelar brukar i golfvärlden i förlängningen ofta dyrare än ett års medlemsskap. Det intressanta är att än så länge så har NATO inte krävt Sverige på greenfeeavgift vid insatser, men det lär nog inte dröja länge innan någon medlemsstat inser likheterna mellan golf och krigföring.

P.S: Kung James II förbjöd golf då han tyckte att det konkurrerade för mycket med just militär träning.

Karelen, Lappland och en viss fallskärmsjägare

”Into the White” utspelar sig i norska fjällen och är en av månadens mycket sevärda förmånsfilmer. Svensk text ingår.

Idag är det exakt tjugo år sedan Barentsregionen grundades, i vilken våra två nordligaste län ingår. Regionen inger fortfarande hopp om en bättre framtid i norr men orostecknen blir tyvärr fler då Barents Observer senast igår kunde berätta att regionen nu, för första gången sen Sovjets fall, får fler kärnvapen.

Som av en händelse handlar både månadens premiebok och förmånsfilmer i SMB om när regionen var i fullt krig. Boken Bakom Röda arméns linjer handlar om fjärrpatrull Hokki, Finlands största luftlandsättningsoperation under kriget, i Norra Karelen. Jag har bara just börjat läsa den men kan konstatera att den innehåller en stor mängd nya uppgifter och bilder och hittills imponerar.

”Nödlandning i Lappland” är månadens förmånsfilm och är kort sagt ett måste om man är intresserad av flyg, flygvrak och fallskärmsjägare i Norden. Det är en enda tysk fallskärmsjägare som är med i de nutida avsnitten, Alexander Uhlig, men icke desto mindre är det högintressant. Uhlig stred nämligen mot min gode vän Jan Danielsen, svensk frivillig från K 3, på norska Kuberget vid Narvik. I filmen intervjuas både Uhlig och Danielsen och vi får se vad som finns kvar av andra världskriget på marken i både Norge och Sverige. Inte mindre än 327 utländska flygplan damp ner enbart på svensk mark under kriget. I Lappland finns det ännu en del rester av dem… Filmen är alltså en utmärkt förberedelse inför en resa till det mest relevanta området dvs. Abisko-Narvik.

Spelfilmen ”Into the White” (se trailern ovan), som man får på köpet med ”Nödlandning i Lappland”, har jag sett och jag tycker att det är en av de mest välgjorda spelfilmerna som finns om andra världskriget i Norden. Fokus är dock inte på strid utan samarbete!

F.ö. skriver DN nu om den ökade marina satsning som denna blogg nyligen tog upp. Men nu heter det enligt president Putin att det under de kommande åren blir ”över hundra nya krigsfartyg och ubåtar i skilda klasser”. Det stämmer inte riktigt med förra veckans besked men om man slår ihop örlogsfartyg med understödsfartyg kan siffran stämma. Kommentar, Skipper?

UPPDATERING 12:55
DN-artikeln om den marina upprustningen har inte publicerats i pappersupplagan igår eller idag.