Sökresultat för ”FFA” – Sida 55

Det största konvojslaget under andra världskriget avslutades för ganska precis 70 år sedan

WNA – Winter North Atlantic – är ansett som det tuffaste fartområde som man tillverkar fartyg för. Även utan fiender är området tufft med hög våghöjd och risk för nedisning.
För ganska precis 70 år sedan avslutades 2VK största konvojslag där konvojerna HX229 (50 fartyg plus 5 eskort) och SC122 (60 fartyg och 8 eskort) utgjorde målet för 3 olika ubåtsgrupper (vargflockar) Raubgraf (12 ubåtar), Stürmer (18 ubåtar) och Dränger (11 ubåtar) totalt 41 ubåtar.

Slaget började kvällen den 16e mars med att U-603 sänkte det norska handelsfartyget Elin K. På 5214 GRT. När slaget var över den 19e mars 1943 hade 21 fartyg sänkts motsvarande ett tonnage på ca 147 000 ton till kostnaden av endast en ubåt. Mer än 300 civila sjömän förlorade livet. Detta bröt sånär den atlantiska länken.

Precis i dagarna har den brittiska regeringen valt att tilldela hjältarna från de arktiska konvojerna medaljer för sina insatser. I det fall individen inte längre är i livet har medalj delats ut till de närmaste släktingarna. Gyllenhaal har skrivit om svenska sjömän som deltog i de arktiska konvojerna i sin bok ”Svenskar i krig” http://gyllenhaals.blogspot.se/.

Convoyweb HX
Uboat.net HX229
Uboat SC122

Gästinlägg: "Duke" om drönare istället för JAS 39E

I förrgår publicerades på SvD Brännpunkt en debattartikel av Lars Moberg, f d officer och pilot (oklart om med det menas pilot i flygvapnet eller civil pilot). Moberg menar på att det inte är värt att satsa på JAS 39E utan att det är ”billigare och bättre” att satsa på drönare istället och listar sedan en rad argument för detta varav de flesta får anses vara önskedrömmar eller i värsta fall halvsanningar.

Debattartikeln fick idag en replik från Mikael ”Duke” Grev, tidigare pilot i Flygvapnet med erfarenhet från Libyeninsatsen. Nedan presenteras en längre version av den replik som publicerats i SvD. (Egen längre kommentar på slutet)

Wiseman

––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––

Skynet är förhoppningsvis inte här än på ett tag

Lars Moberg spår i söndagens SvD att stridspiloter snart inte behövs och att datorer istället ska flyga flygplanen. Vi bör enligt honom tänka om gällande Gripen E, som ska vara klar om några år. På 80-talet var de flesta nog övertygade om att man år 2000 skulle ha flygande bilar. Det var nog klokt av Volvo att inte lägga ner utvecklingen av vanliga fordon. Det är inte säkert att det är listigt att basera långsiktig säkerhetspolitik på förhoppningar om teknikframsteg. Vad som är listigt är att satsa på forskning inom dessa områden.

Jag ledde det första Gripenuppdraget i Libyeninsatsen och jag är dessutom ”datanörd” sedan barnsben. Jag vurmar för utveckling inom det flygtekniska och det är nu mitt jobb på FOI. Trots detta så ser jag många anledningar att tvivla på den framtid som Lars målar upp. Jag tror på UAV och UCAV som ett utmärkt komplement till förarledda flygplan, men de kommer inte att slå ut dem som koncept.

Drönare fungerar utmärkt för vissa användningsområden. För att spana eller släppa precisionsstyrda vapen över ett område passar de perfekt. Det är enkla uppdrag med väl definierad målbild. Men – och det är kärnan – det finns alltid en människa som tar alla viktiga beslut. Jag tror inte att vi inom överskådlig framtid kommer att överlåta beslut om vapeninsats helt till datorer. Det Skynet som Lars åberopar är inte här än på lång tid. Faktum är att utvecklingen går åt andra hållet, det blir fler och fler människor i den allt mer komplicerade beslutsprocessen. Allt för att minimera risken för civila.

Att skapa drönare för jaktstrid – speciellt i försvarssyfte – har dock sina tydliga utmaningar. Många tror att jaktstrid fortfarande handlar om att med många g, stark motor och ett agilt flygplan kunna flyga sig in bakom sin motståndare och bekämpa honom med en missil eller automatkanon. Top Gun-strid, kurvstrid eller jaktpaj är vanliga namn på detta. Denna typ av strid bedrivs idag nästan enbart i utbildningssyfte, och då inte för att man tror att detta är en viktig typ av strid att bemästra i en konflikt utan föra att man tränar generell hantering av sitt flygplan i pressade situationer.

Till och med kortdistansvapnen går idag så långt att man inte ser sin motståndare innan han kommer innanför no-escape zone. Eftersom man normalt inte ser de andra flygplanen så är det alltid ett påtagligt problem att med säkerhet skilja vän från fiende. Det är i denna identifieringsprocess som en människa behövs. För detta är nödvändigt en bedömningssport med många subtila parametrar och enbart gråzoner. Den illvillige motståndaren försöker alltid röra till det av någon anledning. Datorer lämpar sig dåligt för sådana beslut, än mindre om det handlar om dödligt våld då jag tycker att någon måste kunna ställas till svars för sina beslut. Jag ser inte ett Haag för varken programmerare eller drönare om det skulle slita sig och dåligheter händer på grund av oansvariga bedömningar.

Det råder ingen tvekan om att man kan bygga en drönare som är bättre på alla typer av jaktstrid än den bästa stridspilot. Men datorer behöver tydliga regler. En motståndare som får tag på regelverken kan alltid hitta håligheter i beteenden drönarna inte kan kompensera för utan mänsklig insats. Detta har visats tusentals gånger i de hackerattacker som kontinuerligt sker världen över. Och det kommer inte att råda brist på vilja eller resurser att hitta svagheter i ett drönarförsvar.

För att drönare ska kunna utföra sina uppgifter finns en hel stab på hemmaplan som i realtid styr den via datalänk. Just kommunikationen till hemmabas gör drönare sårbara. Kommunikation kan störas ut och detta går i praktiken inte att fullständigt skydda sig emot. I de offensiva uppgifter som drönarna utför idag är det inte en katastrof om de tappar kontakten. De flyger då bara hem och landar.

Man kan trycka att det borde gå att kommunicera med flygplan säkert och pålitligt över långa avstånd. Säkert är dock betydligt enklare än pålitligt. Många nämner i detta sammanhang satellitkommunikation som medium, och visst det är ganska säkert och pålitligt. Men någon äger satelliten och kan därmed strypa kommunikationen. Även om vi skaffar egna satelliter – vilket är dyrt – så är de enkla mål för bekämpning om vinsten är tillräckligt hög. Jag bedömer att det är värt priset för satellitbekämpande vapen om vinsten blir att man kan slå ut hela länders drönarförsvar.

Vapen och motmedel tävlar alltid med varandra. Skaffar någon ett sätt att kommunicera pålitligt så skaffar någon annan ett sätt att störa ut det. Ett system som helt förlitar sig på teknik, vilket autonoma drönare nödvändigt skulle göra, förblir därför ett osäkert system. Det kanske mest oroande är att man inte vet faktum innan det är för sent.

Vidare använder Moberg kostnad för piloter och baspersonal samt teknikförenklingar för att försöka påvisa drönares överlägsna kostnadseffektivitet. Jag är inte säker på att han är så påläst om kostnaderna för organisationen runt drönarna. En Global Hawk, som är i samma storleksordning som Gripen och har en motor, kostar nästan 700 miljoner kronor styck, och den kan bara spaning.

När han går vidare och säger att drönarna skulle kunna undvika robotar eftersom det kan ta lika många g som en jaktrobot blir den nästan lite pinsamt. Jag vet faktiskt inte hur jag ska angripa detta eftersom det är fel på så många sätt, men i korthet kan jag nämna att det inte är praktiskt att bygga ett drönarflygplan som skulle kunna ta så många g att det kan undkomma jaktrobotar. Och tror Moberg att antal g påverkar förmågan till vinst i dagens jaktstrider så får det mig att undra vilket årtionde han flög.

Det som är drivande för flygkostnader är inte syrgasinstallation, raketstol eller klimatanläggningen. Motortimmar, slitage och bränsle står för den största kostnaden och här blir det ganska lika. Det finns helt klart kostnader att trimma med drönare men de är inte så stora att det ska driva säkerhetspolitiken. Dessutom är det som med all ny utrustning, den är dyr som attan i början och det finns ingen anledning att tro att denna typ av teknik kommer att undantas.

Moberg nämner att ”Ett obemannat stridsflygplan sover och äter inte, kan nästan ständigt vara i beredskap och behöver inga årliga medicinska kontroller”. Jag känner mig nödgad att påpeka att bemannade stridsflygplan inte heller sover eller äter. Piloterna som flyger de båda gör dock detta, och i ärlighetens namn var det säkert det som Moberg menade. Men det finns lika många piloter för ett obemannat som bemannat flygplan, de sitter bara på olika ställen. De äter, sover och kollar sin medicinska status bedömt lika ofta. Förr tjänade stridspiloter bra men nu tjänar de mindre än de ingenjörer som bygger dem, vilket kanske ger fördel förarförsedda flygplan?

Det kan verka som om jag är generellt mot drönare. Inget kan vara mer fel. Jag jobbar aktivt med olika typer av automation inom stridsflyg. Men jag tror inte att de kommer att slå ut vanliga flygplan utan förbli ett komplement under lång tid framöver. Jag känner dock att jag måste föra in lite relevant fakta i ett dåligt påläst inlägg på ett viktigt ställe i samhällsdebatten. Så länge som vi har minst ett förarförsett stridsflygplan i luften så måste vi ha baser, flygrättning och baspersonal för att stödja detta.

Att använda drönare som hörnpelare i ett försvar av landet skulle kunna vara förödande. Anfallaren kan genom sitt initiativ preventivt störa ut specifik kommunikation och göra ett drönarförsvar verkningslöst. Blotta tanken att fienden på detta sätt kan skaffa sig en ointaglig fördel är djupt avskräckande. Piloten på plats är en garant för flexibilitet då han kan kompensera för oförutsedda scenarion, något det finns gott om i krig.

Det finns stor utvecklingspotential inom många flygområden men t.o.m. USA anser att tekniken Moberg nämner ligger bortom 2030. Låt oss först vara säkra på att vi har en hållbar lösning inom räckhåll innan vi bryter upp asfalten i väntan på de flygande bilarna.

Mikael ”Duke” Grev
F.d. Gripenpilot

Wiseman kommentar:
Jag instämmer till fullo med Duke. De modernaste av de drönartyper vi ser idag har alla en sak gemensamt – de kräver eget luftherravälde där de ska verka. Som säkerligen bekant opererar USA drönare från Saudi-Arabien. Dock får de eskorteras genom Persiska Viken av jaktflygplan då Iran hotat att, och till och med försökt skjuta ned dem. Så sent som förra veckan stoppades en sådan attack. Känd är också den ryska nedskjutningen av en georgisk drönare över Svarta Havet våren innan Georgienkriget. Det blev snygga, men dyra bilder.

Dagens modernaste drönare med attackförmåga, Predator och Reaper, kostar i runda slängar i storleksordningen av en JAS 39C och kräver en bemanning på marken vida överstigande den som krävs för att hålla igång en flygdivision. De har en imponerande vapenlast som lämpar sig mycket väl i Afghanistan, men prestanda gör att de aldrig skulle överleva i ett konventionellt krig mellan två stater som förfogar över ett trovärdigt luftförsvar. För svenskt vidkommande vore det meningslöst att anskaffa något av dagens mer kapabla drönarsystem. De klarar nämligen inte isbildningsförhållanden. De kräver därtill satellitlänkar med en bandbredd som Sverige får svårt att ha råd med för att kunna opereras.

Hur ser då morgondagen ut? Liksom Duke känner jag mig trygg med att Sverige inte behöver ägna några större funderingar på beväpnade drönarsystem, särkilt inte för jaktuppgifter, förrän USA gör det. Först 2030 tror sig USA kunna bygga drönare med överljudsprestanda, vilket är grundläggande om man ska uppnå någon av de överlägsna prestanda som Lars Moberg nämner. Sverige försökte leda vägen med Nätverksbaserat Försvar, vilket är en av de stora orsakerna till den katastrofala situationen i dagens svenska försvar, inte minst ur ekonomisk aspekt. Låt oss inte göra om det misstaget.

Däremot finns det många andra områden där drönare lämpar sig, framförallt när det gäller långa och monotona uppgifter. Att ersätta piloter på transportflygplan, radarövervakningsflygplan och tankerflygplan är några exempel, där de två sistnämnda uppgifterna kräver ett minimum av styrkommandon och därmed bandbredd och därför enklare skulle gå att implementera i plattformar liknande de befintliga.

Vad Sverige definitivt ska satsa på när det gäller drönare är de små stridstekniska som kan utnyttjas av markförband för enklare spaningsuppgifter och för att leda indirekt eld. Det är realistiskt och en multiplikator när det gäller ledningsöverlägsenhet. Målbilden bör vara i storleksordningen ett system per kompani.

Utan tvivel kommer detta inlägg att föranleda en hel rad kommentarer och det är att se fram emot.

Distansarbete

I en debattartikel i dagens SvD ifrågasätts behovet av bemannat stridsflyg efter 2030. Tyvärr så verkar författaren ha gått på flera av myterna i dagspressen avseende UAV/UCAV – Obemannade stridsflygplan (med den dåliga svenska översättningen ”drönare”).

Ett obemannat system ställer också mycket mindre krav på en basorganisation, flygfält, räddningshelikoptrar osv. En stridspilot är dyr att utbilda, kräver en kvalificerad utbildningsorganisation, simulatorer och så vidare. I fält behöver han en förläggning med möjlighet till mat och sömn. Han kräver baspersonal.

För det första är själva begreppet ”obemannat” fel. I t.ex. Storbritannien så används begreppet RPV – ”Remotely Piloted Vehicle”. För det rör sig inte om farkoster som är ute på egen hand och fäller bomber. Så långt har dagens AI – Artificiella Intelligenser inte kommit. I stället så sitter piloten på distans och gör samma sak som han skulle göra i ett stridsflygplan. Fördelen är att han kan gå på toaletten om det behövs! Detta innebär att det fortfarande finns en pilot med i loopen som kräver utbildning som knappast är gratis. T.ex. kräver USAF att de piloter som hanterar större system, som t.ex. MQ-9 Reaper eller RQ-4 Global Hawk, har en riktig pilotutbildning för att de ska ha situationsmedvetande och förstå hur världen ser ut kring en RPV. I många fall rör det sig t.o.m. om piloter som tjänstgjort ett antal år på en stridsflygdivision med t.ex. F-16, för att senare ta tjänst på en RPV-division. US Army har liksom svenska Armén en annan syn på det hela, men där rör det sig ofta om mindre farkoster enbart för övervakning med lägre fart- och höjdprestanda.

Underhållsorganisationen är heller inte mindre än motsvarande för ett stridsflygplan. Tvärtom så pekar bl.a. britternas erfarenheter på att en Reaperdivision är betydligt större än motsvarande för stridsflygplanet Tornado. En RPV är nämligen inte något litet flygplan. För att få uthållighet och kunna bära samma stridslast som ett stridsflygplan så hamnar man ofta på ungefär samma storlek som ett stridsflygplan. En Reaper är i samma storlek som en F-16 och en Global Hawk som en Focker F-28. Detta kräver en underhållsorganisation av motsvarande storlek som en stridsflygplansdivision. Dessutom tillkommer särskilda komponenter som t.ex. satellitkommunikationsenhet och landningsenhet (det går inte att landa ett flygplan via sattelitlänk p.g.a. tidsfördröjningar, utan ofta finns det en lokal enhet i stridszonen som sköter detta).

Flygfält behövs också för en RPV om det är meningen att den ska fälla vapen. En Repaer eller Global Hawk har samma behov av banlängd, bandbredd och banytbeskaffenhet som en F-16. Möjligtvis så är de något mindre känsliga för skräp på banorna, s.k. FOD – ”Foreign Object Damage”, än en F-16. En mindre RPV, som t.ex. den svenska UAV 03 ”Örnen” skjuts upp från lastbil och kan landa med fallskärm eller fångstnät, vilket gör att den kan baseras i närheten av arméförbanden. Dock så väger liknande RPV-system bara ett par 100 kg och kan inte bära vapen.

Helt riktigt så sparar man in vikt i en UAV jämfört med ett stridsflygplan då det inte behövs system för att hjälpa piloten överleva. Men, i stället så behövs ofta en komplicerad satellit kommunikationsutrustning för att piloten/operatören, som kanske sitter i USA, ska kunna kommunicera med en RPV över Afghanistan. Detta ökar givetvis vikten. Denna videolänk är också mycket känslig. Om kommunikationen av någon anledning går ner så kan inte uppdraget genomföras, utan då får RPV:n via automatik avbryta uppdraget.

Olyckfrekvensen är hög för RPV:er i strid. I Afghanistan har man inte förlorat några stridsflygplan förutom vid ett par incidenter under landning i mörker. (Helikoptrar och lastflygplan har dock havererat frekvent). Antalet haverier med RPV:er är betydligt större! Vill man garantera att uppdraget ska kunna genomföras så är det fortfarande stridsflyg som gäller. Detta oavsett om uppdraget är farligt. En pilot ombord kan landa även ett skadat flygplan och därmed rädda värdefulla underrättelsedata.

De system som finns i en RPV är liksom i ett stridsflygplan heller ej helt felfria. Ofta i dagens automatiserade värld så är en pilots kanske viktigaste roll att övervaka automatiken. I civila flygplan så litar man ofta inte på piloten i dåligt väder, utan landning ska ske med automatik. Dock så litar man inte helt på automatiken, utan piloten ska vara beredd att avbryta landningen och ta över från datorerna.

Dagens operativa RPV-system saknar förmågan att flyga i överljud. Det gör att trots att de kan hålla sig uppe i luften under lång tid, så saknar de räckvidd. Vill man snabbt nå ett mål som ligger långt bort så är det stridsflyg som är det enda valet. Med stor sannolikhet kommer det att dyka upp RPV:er med samma fartprestanda som stridsflyg, men då offrar man oftast förmågan för att hålla sig länge i luften då utformningen av skrov och vingar skiljer sig mellan flygplan/RPV:er designade för över-/underljud. Visst så kan RPV:Er inom en snar framtid förses med automatiska funktioner för lufttankning, men då tillkommer det ett behov av dessa funktioner, vilket ökar vikt och kostnad för RPV:erna.

Att köpa en RPV med förmåga till stridsinsatser är inte billigare än motsvarande stridsflygplan. En Reaper ligger i samma prisklass som en Eurofighter. En Global Hawk är så pass dyr att t.o.m. USA bara har ett fåtal och Europa endast någon enstaka. I kombination med att underhållsbehovet är jämförbart, så blir driftskostnaderna jämförbara.

Ett stort problem för RPV:er är att i dagens typer av konflikter så opererar de ofta i luftrum som det även kan finnas civila flygplan i. Här finns det stora utmaningar som ännu inte är lösta att certifiera automatiken i en RPV så att den agerar korrekt mot civila flygplan avseende transpondersvar, kollisionsupptäckt och undvikande av kollision m.m. Sverige deltar i sameuropeiska projekt som t.ex. MIDCAS som siktar mot detta mål.

RPV:er har fungerat bra i stridssituationer där en sida haft luftherravälde, som t.ex. Afghanistan och Irak. De fungerade dessutom ganska så bra under Israels krig då motståndaren var oförberedd på användandet. Men, de har ännu inte mycket att sätta till mot ett bemannat stridsflygplan. Jag skulle heller inte bli helt förvånad om det den dag det börjar bli konflikter där RPV:er möter bemannat stridsflyg kommer fram tekniker för att störa ut länken mellan en RPV och markstationen.

Svårigheten ligger bl.a. i att ge operatören av en UAV samma beslutsunderlag som piloten i ett stridsflygplan. Alla sensordata måste skickas hem via länkar, vilket sätter stora krav på bandbredd och tid för signalen att komma fram för att ge möjlighet till snabba beslut. Pilotens ögon ger en unik förmåga till helhetsbild som är svår att ersätta. Jämför att spela innebandy i normalfallet mot att göra samma sak med en strut framför ögonen. Detta kan motsvara den begränsade sensorbild som en operatör av en RPV får. Bara man håller bollen i mitten av strutens öppning så går det bra, men det är mer eller mindre omöjligt att hitta en boll man förlorat kontrollen på.

Ett av de stora problemen med RPV, som USA börjat få erfarenhet av, är att avståndet från stridsfältet skapar en känsla av overklighet. Att först lämna barnen på dagis, sedan bomba afghaner i 8 timmar för att slutligen hämta barnen på dagis skapar en videospelskultur där piloter ser stridsuppdrag som nya uppdrag i ett spel, men trots denna brist på verklighetsförankring drabbas piloterna av stridspsykoser fast de har 1000-tals km till fronten.

I fallet med USA:s ökade antal insatser med RPV så ser man dessutom vissa kommande juridiska problem då dessa i dagsläget framför allt görs i skymningszonen mellan fred och krig i bl.a. Afrika. Är det verkligen OK att jaga och döda terrorister i andra länder med tveksamt stöd från de lokala regeringarna? Men, då president Obama lovat att minska antalet amerikanska soldater utomlands och USA vill undvika misstaget att liksom i Afghanistan och Irak binda stora mängder marktrupper för att övervaka ett område så har RPV:er en given framtid. Det är därför inte helt självklart att Sverige bör hoppa på denna internationella trend.

Men RPV:er har också fördelar. Den lägre vikten för en RPV gör att mer utrymme kan utnyttjas för bränsle, vilket innebär att långa flyguppdrag kan genomföras utan behov av lufttankning. Frånvaron av en huv innebär att en RPV kan byggas mer signaturanpassad, s.k. Stealth, än ett stridsflygplan. Risken är dock att man i ivern att få en RPV som kan allt tappar dessa fördelar.

RPV:er är bra för uppdrag som är farliga och där man inte vill riskera att ett flygplan skjuts ner och en pilot tas till fånga. En ny Gary Powers eller John Nichol är en medial katastrof. De är också utmärkta för uppdrag som är långtråkiga där piloter riskerar att göra misstag bara för att de blir trötta. Att i timmar ligga i väntläge över en framskjuten armépostering för att vara beredd att vid behov fälla en bomb tar på krafterna.

En kombination av RPV och stridsflyg är därför att föredra. Låt en RPV ligga i målområdet. Om den inte behöver bära vapen kan den göras mycket liten och svår att upptäcka. Låt den kommunicera med ett flygplan där t.ex. en baksitsoperatör kan styra sensorerna på RPV:n under själva insatsen. Sedan kan flygplanet fälla ett precisionsvapen på mycket långt håll utan att riskera gå in i hotområdet från fientligt luftvärn. På detta sätt görs RPV:n dessutom billigare och man kan vid behov offra ett par stycken utan att det svider i plånboken. Ett alternativ är t.o.m. engångs-RPV:er som skjuts iväg från flygplan som en framskjuten sensor.

Läs därför inte detta inlägg som att jag är en stridsflygplanskramare som försöker stoppa framväxten av något nytt. Jag tror definitivt att RPV:erna kommer att få en ökad roll i framtiden, men att de helt ska ersätta bemannat flyg i den närmaste framtiden är mycket osannolikt. Dessutom är det farligt att dra slutsatser avseende framtida behov baserat på dagens användande av RPV:er i insatser som Irak, Afghanistan eller det skuggliknande kriget mot den globala terrorismen. Framtidens internationella insatser kanske inte alls kommer att se ut på det sättet.

Liknande misstag har gjorts förr. F-4 ”Phantom II” hade i sina första modeller ingen intern kanon. ”Det behövdes ju inte då robotarna klarar allt”. Man satte för mycket tillit till nya robotar som AIM-9 ”Sidewinder” och AIM-7 ”Sparrow”. Motmedel och flygplansprestanda knäckte dessa generationers robotar och både en och annan frustrerad F-4 pilot sköt slut på sina robotar som ofta missade snabba Mig-21 över Vietnam. Resten är historia. Kanonen kom tillbaka och finns även i de senaste generationernas stridsflygplan (dock ej i UAV, då kanon inte kan styras på distans!).

Just nu kan drönarpiloter fortsätta sin behagliga tillvaro från soffan, distansstyra insatser och t.o.m. få medalj för det hela. Men historien visar på att framtiden inte ser ut som historien. Distansarbetets tidevarv kan vara över snabbare än man tror när en framtida avancerad motståndare tar till störning och cyberkrigföring för att slå ut fjärrstyrda vapen. Precisionen kommer i varje fall att vara lätt att slå ut då GPS saknar störfasthet.

Se även gästinlägg hos Wiseman.

SvD

Under Ytan – Del 2 – Kränkningen i Fårösund 1955

I det föregående inlägget i serien ”Under ytan” uppehöll vi oss från tiden då de första ubåtarna såg dagens ljus och fram till krigsslutet 1945. Vi tar nu ett kliv framåt i historien, närmare bestämt tio år framåt till 1955 då det krigströtta Europa så sakteliga börjat återhämta sig. Händelsen som här kommer att redovisas tillhör inte någon av de allmänt kända ubåtskränkningarna vilket gör den till synnerligen intressant. Den här delen kommer inledningsvis även att beskriva hur det såg ut i Sverige vid den här tiden.

Året är alltså 1955 och vi inleder med en kort tillbakablick för att påminna om hur det såg ut i Sverige och världen vid den här tiden. Sveriges statsminister var socialdemokraten Tage Erlander och hans försvarsminister var muraren Torsten Nilsson som för övrigt var den som just detta år också avfärdade Försvarsmaktens framställning om att få anskaffa kärnvapen! En tidig förlaga till 2008 års genomförandegrupp. Sveriges överbefälhavare vid den här tiden var armégeneralen Nils Swedlund, även kallad ”stora bullret” och marinchefen var Stig H:son Ericson som efter sin pensionering blev både hovmarskalk och riksmarskalk vid kungliga hovet. Ericson var för övrigt den som 1973 tillkännagav för den samlade pressen att Kung Gustaf VI Adolf hade avlidit.

Vid den här tiden styrdes Sovjetunionen av Nikita Chrusjtjov och USA av president Dwight D. Eisenhower. I USA gjorde den första atomdrivna ubåten USS Nautilus sin jungfruresa, ett sammanträffande om något när vi talar om ubåtar. Västtyskland blev detta år NATO-medlem och samtidigt undertecknades Warszavapaktens fördrag som en motvikt till NATO av Sovjetunionen och ytterligare sju kommunistländer. I Flygvapnet provflögs J35 Draken för första gången under året och för flottans räkning sjösattes jagaren Halland. I vårt svenska samhälle var brylcréme, kalaspuffar, charterresor och nyöppnade Domus-varuhus spännande nyheter för medborgarna. De första televisionssändningarna i Sverige hade ännu ej startat utan blev den stora nyheten 1956, d.v.s. året efter den ubåtskränkning som den här delen kommer att avhandla.

Det försvarspolitiska läget
Det finns många likheter med problemen inom dåvarande Krigsmakten vid den här tiden som Försvarsmakten brottas med i dag, men samtidigt ändå inte. Svenska folket var positivt inställda till en stark krigsmakt med kriget i färskt minne. Överbefälhavaren Nils Swdlund lade 1954 fram en tioårsplan för försvarets utveckling där utgångspunkten var att försvarsanslaget skulle utgöras av en fastställd procentuell del av BNP. Den största kampen var dock intern då stod mellan försvarsgrenscheferna som slogs om anslagen. Flygvapnet var den stora vinnaren och Marinen var förloraren. Stig H:son Ericson som var marinchef skriver i sina memoarer.

Den 1 oktober 1953 tillträdde jag som chef för Marinen i komplexet Tre Vapen på Gärdet i Stockholm. Det skulle tyvärr göra skäl för sitt namn i mindre god bemärkelse under de åtta år jag förde befälet över Marinen. De tre vapnen blev aldrig till gagnet ett under denna tid.

Läget i Marinen
ÖB hade i budgetunderlaget 1954 föreslagit en en budget för Marinen som omfattade 440 miljoner. Det räckte inte ens för att vidmakthålla en reducerad organisation. För att omsätta delar av fartygsbeståndet krävdes ytterligare 185 miljoner. Marinen fick 128 vilket innebar att man hamnade i en budgetmässig farozon där otillräckliga anslag kom att urholka försvarsgrenen. Tydliga likheter med dagens problem fanns redan då.

Trots detta var flottan vid den här tiden relativt stark. Man byggde flera nya fartyg, och de befintliga som byggdes under och efter kriget var fortfarande moderna. Huvuddelen av flottan baserades på de två kryssareskadrarna med kryssare, jagare och torpedbåtar. Man byggde även om ett antal äldre jagare till fregatter.

Fårösundsincidenten – Juli 1955

Att händelsen kommit till dagens ljus har vi att tacka värnpliktige Hans Johansson bördig från Västeråstrakten för. Hans gjorde sin värnplikt vid kustartilleriregementet KA3 i Fårösund och har under 2008 klivit fram och berättat om den helt unika händelsen från juli 1955 som ännu enbart varit publicerad i en tidskrift för gamla kamratföreningen vid nu nedlagda flygflottiljen F1.

Det var en dag i juli, mitt i semestertider 1955. Hans Johansson var riktare vid det nu avvecklade fasta kustartillerbatteriet Trelge (TG) som låg på fastlandet vid det norra inloppet till Fårösund. Batteriet bestod av tre 15,2 cm pjäser som tidigare hade suttit på flottans pansarskepp Thule (förliga och aktra pjäs) och Göta. Pjäserna var uppställda i öppna värn med möjlighet att riktas horisonten runt. Batteri Trelge börjades byggas 1937 och var i operativ tjänst fram till 1978. Så sent som 1999 avvecklades batteriet, men vissa lämningar finns än i dag kvar på platsen.

Men nu är det alltså sommar 1955 och Johansson som då var värnpliktig skytt/riktare vid batteriet stod själv och vaktade pjäserna när de andra var på lunch. Man hade genomfört övningsskjutningar mot bogserade mål i det norra gattet. Johansson spanade ut mot vattnet och allt var lugnt. Bogserbåten med sitt sjömål låg också stilla. Normalt sett vid den här tiden så sköt man mer eller mindre på daglig basis med de tre pjäserna, dock inte med stridsladdad ammunition.

Helt plötsligt , när Johansson står och spanar i sin kikare så ser han ett periskop som sakta rör sig från havet i riktning mot det norra gattet. Han slår omedelbart larm och snabbt kommer Löjtnant Nyholm till platsen på motorcykel. Nyholm ser också ubåten i sundet! Strax därefter kommer en Överste Stadhe till platsen för att bevittna ubåten. Man kontrollerar att inga egna ubåtar finns i området och drog då storlarm och beordrar hämtning av stridsladdad ammunition till pjäserna från Fårösund.

Man följer ubåten och riktningsmanskapet får order om att följa ubåten och ge måldata till pjäserna. Hans Johansson fick kontinuerligt nya pjäsvärden för att kunna skjuta mot ubåten och han fick tretton stridsladdade granater inställda som sjunkbomber med zontändrör(?) Överste Stadhe ger order om ett skott med de skjutvärden som finns tillgängliga. Var ubåten exakt befinner sig just nu framgår dock inte av redogörelsen.

Bild från F1 kamratförenings medlemstidning Hässlöbladet som visar ubåtens färdväg

Det första granaten var får till följd att ubåten omedelbart tog ned periskopet. Enligt Johanssons redogörelse så fanns det dock andra möjligheter att följa målet och med kontinuerligt nya riktvärden fortsatte batteriet att
skjuta verkanseld mot ubåten. Efter den tredje salvan konstaterade man att ubåten höll på att vända men man fortsatte att skjuta. Inget hände!

När man till slut enbart hade två granater kvar beslöt Johansson att korrigera skjutvärdena en aning och efter det 12:e skottet kom ubåten upp till ytan. Luckan öppnades och man viftade med vit flagg. Hans Johansson frågade (enligt egen utsago) om han fick sätta dit det trettonde och sista skottet, men nekades förstås.

Ubåten fortsatte i ytläge österut och försvann därefter ur sikte. Efter detta hörde inte Johansson ett ord om
händelsen.

Sjögeografiska förutsättningar

Fårösundsbassängen med norra gattet

Det norr inloppet till Fårösund är mycket kanaliserande. Den svåraste passagen (ur ett ubåtsperspektiv) är den muddrade rännan med en längd av 700 meter och en bredd av 50 meter där bottendjupet i dag endast är 5,2 meter. Exakt hur det såg ut 1955 har varit svårt att finna. Men förutsättningarna kan inte ha varit särskilt mycket bättre vid den här tiden.

Den muddrade rännan i norra gattet

Kan denna historia vara med sanningen överensstämmande?
Historien är onekligen spektakulär! Johansson skriver att händelsen blev sekretessbelagd vilket man kan ha full förståelse för då det hela utspelade sig mitt under det kalla kriget. Han skriver att det inte ens inom batteriet kom det fram någonting om fortsättningen.

Än mer intressant är att Johansson i sin text skriver följande:

Detta handlar ju inte om det enda ryska ubåtsintrånget under den perioden, men det var nog en av de mest spektakulära med så många avfyrade stridsladdade granater.

Nu menade Johansson sannolikt inte rysk, utan sovjetiskt. Man kan konstatera att det från skribentens sida inte råder någon som helst tvivel om från vilken sida just den här ubåten kom från. Möjligen hade man identifierat ubåten som Sovjetisk när den var inne i Fårösundsbassängen vilket är rimligt med hänsyn till de korta avstånden.

Vid den här tiden hade Sovjet börjat tillverka ubåtar av Whiskey-klassen som precis hade blivit operativa i Sovjetiska Östersjömarinen. Ubåtarna är förvisso relativt stora med en längd av 76 meter och ett djupgående av 4,9 meter vilket innebär att ubåten inte kan gå i u-läge genom det norra gattet. Huruvida det hela handlade om en Whiskey eller inte framgår inte av berättelsen. Just det faktum att en främmande ubåt (oavsett storlek) under dagtid skulle passera in i Fårösundsbassängen i ytläge och/eller på periskopdjup talar mot att historien skulle vara sann.

Det som ändå talar för att historien skulle stämma överrens med verkligheten är att Johanssons berättelse är detaljerad och att det finns flera namngivna vittnen som själva var med vid själva händelsen. Jag tvivlar även starkt på att man skulle dikta ihop en historia som denna. Johansson hävdar att hela händelsen hemligstämplades vilket är en trolig förklaring till att inget finns att finna via andra källor förutom i hans egen redogörelse som publicerats i Hässlöbladet 2008.

I Hans Dahlbergs bok Hundra år i Sverige framgår det att främmande ubåtar vid tre olika tillfällen sommaren 1955 observerats på svenskt vatten. Fler detaljer än så går inte att finna. Om ubåten i Fårösund var en av dessa tre framgår inte heller.

Hela historien är onekligen unik och mycket intressant. Det är i dag 58 år sedan händelsen och det finns självklart äldre herrar som var med vid det aktuella tillfället som än i dag bör vara vid god vigör. Beväringarna från 1955 är sannolikt i 75-årsåldern och kanske finns det fortfarande något befäl i livet som var med på plats. I Försvarsmaktens arkiv från nedlagda kustartilleriregementet KA3 bör det också finnas dokument som skulle kunna bringa ljus över den här händelsen.

Källmateriel:
Internet
Tjelvar – Trelge skjutfält

F1 kamratförening – Hässelöbladet 1/2008
Wikipedia – Whiskey-class submarines

Sveriges Radio – Nu säljs Trelge sjutfält

Tryckta källor
Hässlöbladet Nr 1/08, F1 Kamratförening, 2008
Stig H:son Ericson, Kuling längs kusten, 19XX
Ronny Lindsjö, Marinhistoria, Marinen, 2008

Tidigare blogginlägg i serien:
Under ytan – Prolog
Under ytan – Del 1 – Världskrig och tidiga kränkningar

Fallskärmspionjären på svensk bio

En suverän film om mannen som startade den första militära fallskärmsskolan i Sverige.

Thor Heyerdahl, kaptenen ombord Kon-Tiki över Stilla havet, spelade en viktig roll i de hemliga allierade operationerna på Nordkalotten 1943-45. Bland annat startade han 1945 den första militära fallskärmsskolan på svensk mark, vid Norrbottens flygflottilj F 21 i Luleå.

Som Norge-fan har jag köpt den nya norska storfilmen ”Kon-Tiki” på norsk DVD och har alltså redan sett filmen, två gånger. Kort sagt är det en sanslöst vacker äventyrsfilm med en del psykologi också. Thor Heyerdahl bidrog med uppgifter till min genombrottsbok Slaget om Nordkalotten. Jag fick inte möjlighet att träffa honom, även om jag var väldigt nära en gång, men jag fick i alla fall trevliga brevsvar från honom och nu tittar jag på breven och gläds åt dem.

Tyvärr, tyvärr görs bara mycket korta referenser till krigsupplevelser i den nya spelfilmen ”Kon-Tiki”… Men se den ändå! I Sverige har den biopremiär om en vecka.

När man tror man hört allt…

Svensk försvarspolitik upphör aldrig att förvåna en. Man tror man har hört allt och så med ens så toppas det med ett nytt bisarrt besked, den här gången Regeringens direktiv att Försvarsmakten ska spara en halv miljard kr på personalen.

Att detta låg på lut kom faktiskt inte som en fullständig överraskning. Som en del av Regeringsbeslut 7 fick Försvarsmakten titta på en billigare personalorganisation på bekostnad av kvalitet (W tolkning). Sannolikt är det ur detta som Regeringen nu har hämtat stöd för att spara in en halv miljard kr på sikt, med tanke på att flera av de åtgärder som nämns överensstämmer.

Försvarsministern talar nu om ”naturliga” personalavgångar som ett sätt att göra sig av med den personal som man anser övertalig. Resultatet ska bli en minskning av antalet officerare, civilanställda och kontinuerligt tjänstgörande soldater. Tidvis tjänstgörande personal, såväl officerare, specialistofficerare som soldater ska i högre grad nyttjas, vilket Regeringen anser ska förbilliga. Andra uppgifter talar också om en förskjutning nedåt i graderna av arbetsuppgifter eftersom lönerna där är billigare, liksom en förskjutning av arbetsuppgifter från officerare till civilanställda. Soldater ska i än högre grad än tidigare utbildas av specialistofficerare än officerare som ju är dyrare lönemässigt.

Att i framtiden ha löjtnanter att lösa uppgifter som tidigare kaptener löste för att inga majorer fanns till hands i den nu faktiskt underbemannade Försvarsmakten lär inte alltid borga för högre kvalitet. Ett annat problem som uppstått i och med den nya organisationen är avvecklingen av anställda på skjutfält, varvid övande förband nu måste avdela personal för dukning, målreparationer etc istället för att öva. Denna företeelse lär få efterföljare i och med den av Regeringen nu föreslagna reduktionen. I SVT Rapport talas om ett eventuellt minskat behov av platser på officersutbildningen. Snarast lär fallet bli det motsatta, vilket i sig blir en kostnadsökning. Om officerare istället ska tjänstgöra fler år i lägre grader för att sedan lämna organisationen kommer behovet av nyutbildning att öka. Med tanke på att rekryteringen till officersutbildningen inte heller går så bra, finns här ytterligare ”utmaningar”.

Dock behöver inte allt vara av ondo. I och med att arbetsuppgifter ska förflyttas från officerare till civila bör det finnas god möjlighet för officerarna att ägna sig åt kärnverksamheten istället. Tyvärr lär den simultana omfattningen fortsätta på samma sätt som hos Polisen och i sjukvården, dvs att alla gör någon annans jobb. När Försvarsmakten avskaffade stora delar av sin administration i form av civilanställda lades den istället på officerare. Inte osannolikt fortsätter nu detta så att civilanställda med lägre löner ska överta större delar av de militära uppgifterna, på samma sätt som man inom Polisen diskuterar att låta civilanställda nu börja sköta förhör eftersom poliserna inte har tid att hålla dem då de är fullt upptagna med andra uppgifter – ofta förorsakade av nedskärningar inom administrationen. Situationen inom sjukvården skulle i sig kunna bli ett helt inlägg (för den som vill fördjupa sig i det rekommenderas boken ”Den sjuka vården”).

Mest bekymrande i Regeringens kommande beslut är styrningen till en ännu högre andel tidvis tjänstgörande soldater och sjömän i förhållande till kontinuerligt tjänstgörande. Detta kommer att sänka kvaliteten på Försvarsmakten och det kommer framförallt att påverka beredskapen. Inriktningen har tidigare varit att huvuddelen av flyg- och marinstridskrafterna ska vara bemannade med kontinuerligt tjänstgörande personal för att kunna hålla den höga beredskap som krävs i det nationella försvaret, medan markstridskrafterna vars huvuduppgift i högre grad skulle vara internationella insatser skulle bestå av en högre del tidvis tjänstgörande personal.

Resultatet blir i så fall ett nationellt försvar med lägre beredskap än tidigare, då personalen i högre grad än tidigare är tidvis tjänstgörande och i framtiden med kortare utbildning än värnpliktigas grundutbildning och ökade utbildningstider för att få iväg tidvis tjänstgörande personal till utlandsinsatser. Talet om att ta ett fixt och färdigt förband och kunna skicka det till nästa Afghanistan, lär fortsatt bli en utopi och istället lär det i än högre grad handla om månader på Swedint innan insats. Ett problem, eller utmaning som man ska säga enligt språkregeln, är att kunna rekrytera tidvis tjänstgörande personal, vilket visat sig än svårare än att behålla den kontinuerligt tjänstgörande personalen. Försvarsministern hälsar dock i en debattartikel förra veckan att ”personalen är Försvarsmaktens viktigaste resurs” och att det bara är att lösa uppgiften att bli en mer attraktiv arbetsgivare. Än högre tjänstgöringskrav och utbildningslängder för den tidvis tjänstgörande personalen lär knappast göra anställningsformen mer attraktiv.

Försvarsministern håller i SVT Rapport med om att Försvarsmakten inte lytt Regeringen och tror att detta beror på att Försvarsmakten gjort ”andra bedömningar”. Här lät journalisten försvarsministern komma mycket billigt undan. Det skulle vara mycket intressant att höra hur uppfattningen om situationen kan skilja sig så mycket mellan myndighet och departement och inte minst det faktum att dagens besked (torsdagens beslut) inte verkar ha föregåtts av dialog.

En bov i dramat är underlaget till 2009 års försvarspolitiska inriktningsproposition där de ursprungliga siffrorna för dagens organisation sattes. Dessa siffror lär inte ha varit helt underbyggda och resulterade bland annat i en mycket anorektisk organisation utan större möjlighet att lösa andra uppgifter än att existera i vardagen, där t ex flera av Marinens fartyg ej nyttjas då deras besättningar löser bemanningsuppdrag i land. Efter Försvarsmaktens stora befattnings- och kompetensinventering förra året kom myndigheten fram till en något högre bemanningssiffra än den man tidigare anmält till Regeringen. Dialogen verkar nu som sagt inte ske på samma språk. Man kan också fråga sig vad som hände med allt tal från regeringshåll om ”analys först, uppgift och finansiering sedan”. Återigen ser vi motsatsen. Måhända halkade orden snett i munnen då de första gången uttalades?

PS: I höst genomför Ryssland och Vitryssland gemensamt storövningen Väst-2013 (Zapad-2013) där scenariot utgörs av ”försvar mot NATO:s robotsköld”. Ett scenario som illa överensstämmer med uppgifterna om det ryska försvarets koncentration österut och söderut. Förra upplagan, Väst-2009, samordnades med andra stora övningar i svensk närområdet, bl a i Ladoga området. Detta föranledde Sverige att genomföra beredskapsövningen Dagny II, samordnad i tid till perioden för de ryska storövningarna i Östersjöområdet (eller var det kanske bara en slump?). Då 2009 fanns hyfsat med värnpliktiga förband att ställa upp med. Frågan är vad som kommer att finnas tillgängligt i höst med det nya försvaret som ska kunna verka ”här och nu” om det nu åter, av en händelse, ska genomföras en beredskapsövning? Läs mer om Väst-2013 på Observationsplatsen

På SvD Brännpunkt går den rödgröna oppositionen till hårt angrepp mot Regeringens försvarspolitik och försvarsministern

Media: SR Ekot, 2, SvD, 2, SVT, SVT Rapport, Aft, DN, GP, Exp
Bloggar: Norah4You, Cynismer, Skipper

Till flydda tider återgår…

Vid den här tiden på året, dvs tiden för norrlandsförbandens vinterKFÖ, brukar jag komma med en nostalgisk betraktelse till glädje för dem som var med och till förundran för dem som inte var det… Jag börjar dock i nutid och med mina kontakter inom Kungl. Flottan. Via dessa har jag de senaste åren blivit försedd […]

Under ytan – Del 1 – Världskrig och tidiga kränkningar

Foto: Wikipedia Commons

Många svenskar lever i tron om att ubåtskränkningar är och var något som hörde till 80-talet. En förklaring till varför många tror att det förhåller sig på det sättet kan självklart härledas till den sovjetiska ubåten U-137, eller S-363 vilken var hennes riktiga beteckning, som grundstötte i Karlskrona hösten 1981. Året därefter tittade hela världen på TV när svenska marinen jagade ubåtar på Hårsfjärden.

Det är kanske därför inte så konstigt att ubåtskränkningar uppfattas som något som skedde enbart under 80-talet. Men så ligger det alltså inte till då undervattenskränkningarna startade långt tidigare än så. För att göra ett avstamp i serien av inlägg om främmande ubåtar i svenska vatten så kan det vara på sin plats att börja med en kort resumé rörande ubåtsutvecklingen och att titta på vilka länder som redan under det tidiga 1900-talet opererade med ubåtar i Östersjön.

Sverige
Maskindrivna ubåtar för militära syften har funnits sedan slutet av 1800-talet. Sveriges första ubåt HMS Hajen som finns bevarad än i dag på Marinmuseum, konstruerades redan 1904. Kostnaden för Hajen var då 400.000:- vilket i dagens penningvärde skulle motsvara ungefär 20 miljoner kronor. Sverige var således förhållandevis tidigt ute med att operera ubåtar i militärt syfte. Hajen användes fram till 1919 i svenska flottan då hon avrustades. Hon blev startskottet för svensk ubåtsutveckling som fortsatt fram till i dag.

Den första svenska ubåten Hajen bevarad på Marinmuseum i Karlskrona
Foto: Wikipedia commons

Tyskland
Tysklands första ubåt i militär tjänst var ubåten U-1 som levererades till Kaiserliche Marine år 1906 d.v.s. ungefär samtidigt som Sverige anskaffade ubåten Hajen. Tyskland är den nation som sett över tiden byggt och förfogat över flest ubåtar i världen. Under tiden före och under det första världskriget byggdes ca 380 tyska ubåtar.

Den första tyska ubåten U-1 sjösatt 1906
Foto: Wikipedia commons

Under första världskriget (1914-1918) utgjorde ubåtarna ett dödligt hot och i synnerhet de tyska ubåtarna sänkte åtskilliga brittiska handelsfartyg i Nordsjön. Det finns siffror som säger att de tyska ubåtarna sänkte närmare 5000 handelsfartyg under kriget.

Senare under det andra världskriget (1939-1945) och ”slaget om Atlanten” så sänkte tyska ubåtar 2775 fartyg trots att man vid krigets början endast förfogade över ett femtiotal ubåtar. Men under kriget producerade Tyskland över tusen ubåtar. Den exakta siffran ligger enligt uppgift på 1250 ubåtar, en helt osannolik numerär som kan ställas i paritet mot svenska flottan som totalt sett förfogat över 75 ubåtar sedna första ubåten Hajen. Men de tyska ubåtarna under andra världskriget var enligt uppgift av dålig kvalité och ca 750 av dessa sänktes av de allierade.

Ryssland och Sovjetunionen
Rysslands första ubåt var Delfin som byggdes 1902 i St Petersburg. Man köpte även tidigt ett antal ubåtar från Tyskland (Karp-klassen). Dessa ubåtar var avsedda att användas i det Rysk-Japanska kriget 1904-1905 men hann aldrig levereras och skeppades i stället med tåg till Svarta havsflottan där de användes.

Den första ryskbyggda ubåten Delfin
Foto: Wikipedia commons

De första ubåtarna tillverkade för Sovjetunionens räkning var Dekabrist-klassen där den första i serien om sex ubåtar blev operativ 1928.

Främmande ubåtar i svenska vatten under det andra världskriget
Den svenska järnmalmen var livsviktig för Nazitysklands krigsindustri och Sverige stod för hälften av behovet av järnmalm. Att stoppa dessa transporter var därför högt prioriterat av både Storbrittanien och Ryssland. I Östersjön attackerades fartygen av ryssarna och i Nordsjön av britterna. Sjutton svenska fartyg ska enligt uppgifter ha gått till botten på grund av ubåtarna. Bland annat malmfartygen Luleå, Liljevalch, Ada Gorthon, Margareta och Bengt Sture. Svenska folket insåg vad malmen betydde för tyskarna. Men regeringen och riksdagen ansåg att de hade det demokratiska uppdraget att hålla landet utanför kriget och klara försörjningen av landet, därför lät man transporterna och exporten fortsätta.

De sovjetiska ubåtarna i Östersjön opererade främst från Öland i söder till Oxelösund i norr vilket med stor sannolikhet innebar att de med jämna mellanrum vistades på svenska vatten. Något större hot från den svenska örlogsflottan fanns åtminstode inte under inledningen av kriget. Helikoptrar för ubåtsjakt (Hkp 1) tillfördes Marinen först 1958 och flottan hade vid krigsutbrottet enbart sex jagare och sex ubåtar att användas för att skydda sjöfarten mot främmande ubåtar som därför kunde känna sig relativt ohotade i svenska vatten. Några fregatter fanns inte alls. Det finns onekligen vissa likheter med dagens numerär av kvalificerade fartyg.

Kränkningar i Östersjön
Att de Sovjetiska ubåtar befanns sig i direkt anslutning till svenska vatten fick vi sommaren 1999 då ett dykteam fann ubåten S4 av sovjetisk S-klass utanför Öland. En konstaterarad kränkning kan man tycka. Men nu förhåller det sig så att svenskt territorialvatten som nu omfattar 12 distansminuter räknat från baslinjen vid tiden då ubåten sänktes, enbart omfattade 4 distansminuter. En utökning av Sveriges gräns trädde i kraft långt senare. Mer om detta i ett kommande inlägg.

Ett absolut bevis på att de sovjetiska ubåtarna kränkte svenskt vatten fick vi då Anders Jallai med sitt dykteam ett år tidigare 1998 fann en likadan ubåt ur S-klassen, närmare bestämt S7 som ligger på svenskt vatten utanför Söderarm i Stockholms norra skärgård.

S7 sänktes av en finsk ubåt genom torpedanfall när hon gick i ytläge den 21 oktober 1941. Dessförinnan hade sovjetiska ubåten den 9 juli 1942 torpederades ångfartyget Margareta vid Arkösund och den 11 juli sänktes fartyget Luleå utanför Västervik i en konvoj bestående av 29 fartyg från Sverige, Tyskland, Finland och Holland. Varken av Margareta och Luleå påträffades så sent som under mitten av 90-talet.

Man har även funnit vraket efter ubåten S2 i Ålands hav 2009 och ubåten S6 upptäcktes så sent som hösten 2012 av Försvarsmakten sydost om Öland.

Ytterligare bevis för att de sovjetiska ubåtarna uppträdde i svenska vatten är sänkningarna av Ada Gorthon som torpederades utanför Öland, CF Liljevalch som torpederades utanför Västervik och fartyget Venersborg som 1944 torpederades utanför Utklippan. En man från Venersborg räddades då han tagit sig upp på ett skär i Blekingeskärgården. De andra besättningsmännen hade drunknat eller frusit ihjäl.

Kränkningar på västkusten
På västkusten var det av naturliga skäl de tyska ubåtarna som regelbundet kränkte svenska vatten.

Att tyska ubåtar gick in på vissa ställen för batteriladdning under natten, eller för reparation är ganska känt bland ortsbefolkningen men är däremot inte officiellt erkänt. Ibland lär de ha legat så länge att delar av besättningen dristade sig att gå på lokal danstillställning. Händelsen lär ha slutat med länsmans ingripande.

Ubåtar från flera håll kränkte som beskrivits tidigare regelmässigt svenska vatten under andra världskriget. Några kända exempel på av England sänkta båtar på Svenskt vatten. Antares, Amasis, Fridenau, Wigbert,V1507 (ombyggd valfångare). De två första sänkningarna gjordes av ”Sunfish”. De tre sista sänktes av ”Triton”. Vid ett av tillfällena ovan höll en ”mobb” i Lysekil på att slå ihjäl delar av den räddade besättningen.

Från brittiska arkiv kan konstateras att man fortfarande, på olika sätt, vill mörka vad som egentligen hände. Fejkade loggböcker från kryssaren HMS Frobisher som bildbevisligen ligger i Gullmarsfjorden, men enligt loggboken befinner sig på andra sidan jordklotet! I början av 1940 ville tyskarna säkra malmtransporten från Narvik och britterna ville stoppa den. Tyska lastfartyg som var på väg mot Oslo vid anfallet mot Norge, sänktes utanför Lysekil av brittiska ubåten Sunfish den 9-10 april 1940. Officiellt var de lastade med stenkol, men i verkligheten hade åtminstone Antares krigsmateriel ombord. Uppgifter om trupper gömda under ett lager kol i lastrummet på Amasis har inte kunnat bekräftas.
(Stort tack till ”TD” för hjälpen med texten i denna del)

Sammanfattning
Att det frekvent förekom ubåtar vid den här tiden är alldeles uppenbart. Såväl sovjetiska som tyska och brittiska ubåtar både kränkte svenska vatten och sänkte ett stort antal fartyg på och runt svenskt vatten i Östesjön och på Västerhavet.

I nästa del kommer vi att lämna tiden för de båda världskrigen och ta ett raskt steg till efterkrigstiden vilket gör studierna av ubåtskränkningar i svenska vatten ännu mer intressanta. Där kommer en mycket intressant händelse att presenteras som varken är omtalad eller omskriven i något större sammanhang och därför är den väl värd att lyfta fram. Mer om detta i det kommande inlägget i serien ”Under Ytan”.

Extraläsning om polska ubåtar
Ytterligare intressant läsning är historien om de tre polska ubåtarna som 1939 internerades utanför Mariefred i sjön Mälaren! Det var ubåtarna Sęp och Ryś som hade skadats i strid med tyska marinen direkt vid krigsutbrottet och den tredje ubåten Żbik som läckte in vatten. Dessa ubåtar tog sig frivilligt till Sverige via Landsort och Sandhamn för att söka skydd. Ubåtarna och besättningarna hölls internerade i Mälaren ända fram till krigsslutet 1945 då de släpptes. Stora delar av besättningarna stannade i Sverige. Läs mer här och här.

Källmateriel:

Internet
Försvarsmakten 2012-12-17 Försvarsmakten har hittat Sovjetiska ubåten S6
Expressen 2012-12-17 Försvarsmakten har hittat Sovjetiska ubåten S6
SvD 2009-06-09 Minsprända sovjetiska ubåten S2 funnen i Ålandshav.
Aftonbladet 1 2 1999-08-13 Ubåten S4 återfunnen utanför Öland.
Aftonbladet 2 3 1998-07-31 Ubåten S7 funnen på svenskt vatten av Ander Jallai
Aftonbladet 2 3 1998-08-01 S7 fortsättning
Jallai – Ubåt S7

Tryckta källor
Marinhistoria, Ronny Lindsjö, 1993

Tidigare blogginlägg i serien:
Under ytan – Prolog

”Jag bjuder!”

Klipp från den första snabbinsatsövningen av ny typ, härom veckan.

Under 2013 behöver de ryska väpnade styrkorna enorma rekryteringsframgångar om man ska nå de rekordhöjda målen. Hur ser då Rysslands rekryteringsknep ut?

Den ofta citerade ryske militäranalytikern Pavel Felgenhauer sammanfattade nyligen på engelska de senaste militära beskeden från president Putin och hans nye försvarsminister general Shoigu. Att Nato-utvidgning och Arktis står högt på agendan har redan framkommit genom svenska medier (inte minst genom en viss musikvideo). Mindre känd är dock den ökade satsningen på att få till stånd en snabbinsatsstyrka vars kärna skall vara 22 (tjugotvå) helprofessionella elitbataljoner (VDV) samt de nya målsättningarna vad gäller antalet kadetter. Felgenhauer skriver att femton tusen kadetter är målet för 2013, vilket enligt honom innebär en femfaldig ökning. Att målet verkligen är 15 000 kadetter framgår av ryska försvarsministeriets officiella hemsida. Att det skulle innebära en femfaldig ökning finner jag inte nätbelägg för, men helt klart rör det sig om mer än en fördubbling jämfört med förre försvarsministerns period.

Uppenbart är också att Peter den stores militärakademi är prioriterad, som är rakettruppernas. Där går man nu från 70 till 1200 kadetter.

För övrigt har försvarsministern beordrat en fördubbling av ledningsapparaten för flygvapnet och att den tekniska underofficerstyp som förre försvarsministern avskaffade ska återinföras vilket konkret innebär att man behöver 55 000 tekniska underofficerare. Rätt tvära kast kan man tycka. Undrar förresten hur man från ryskt håll ser på svensk rekrytering?

Följande två ryska rekryteringsfilmer kan nog sägas sammanfatta rekryteringsargumenten i vårt stora grannland.

Bli rysk yrkessoldat – så får du råd att bjuda laget runt på discot.

På senare tid betonar rekryteringsfilmerna i högre grad häftig teknik och särdragen (truppslagen) i de olika försvarsgrenarna.

Gästinlägg: Signalen vi alla längtar efter

Försvarsmakten är dess människor. Går det framåt så beror det på människorna. Står det still beror det också på dem. Ser vi egentligen varandra?

Jag kom runt ett hörn inne på Kavallerikasernen f.d. K 1, där Livbataljonen ur Livgardet är förlagd, och träffade på några soldater ur Livkompaniet: perfekt klädda i fältuniform med stridspackning, mössorna käckt på svaj, glada och energiska. Det syntes tydligt att var och en av dessa verkligen vill vara soldat. Runt omkring dem rådde den beredvillighet och den goda ordning, som bara finns i ett kompani där stämningen är god, befälet erfaret och kamratandan hög. Dessa muntra soldater, som så många debattörer skyggar inför, har faktiskt en bättre utstrålning än mången yrkesofficer, förmodligen för att de vill emedan officerarna inte längre vill.

Många av oss yrkesofficerare drömmer oss tillbaka till den alltmera avlägsna, och därför skimrande värnpliktstiden. Några av soldaterna jag såg, skulle måhända sorterats bort vid värnpliktsmönstringen till detta Försvarsmaktens äldsta kompani, men är nu dess stam, i likhet med generationer av yrkessoldater före dem, ty Livgardet har nästan alltid varit bemannat av sådana. Alla stora fältherrar, moderna och äldre anser att viljan hos soldaterna betyder tio gånger så mycket som härens egentliga storlek. Och fältherrar vet, att motsatsen också gäller. Vi äldre yrkesofficerare vet dessutom, att mängder av trupptricks, genvägar till kunskap och effektivitet vid stridsskjutningar, invecklade logistikkedjor och stridsfordonshantering tog ett yrkesliv i anspråk att bygga upp, och att våra lärare, andra yrkesofficerare också de ägnat hela sin mannakraft att utveckla dem, och vi vill inget hellre än föra dem vidare.

Men läget och stämningarna i Försvarsmakten gör, att dessa erfarenheter till stor del nu går förlorade för den nya generationen, då många av yrkesofficerarna ur värnpliktsarméns stam har tappat modet; männen som skapade och vidmakthöll den svenska arméns dyrbaraste juvel: hemligheterna bakom stridsskjutningsmetodiken, vilken upprätthölls genom ett socialt mönster där man litade på dem som skulle göra jobbet, och utan alltför stor inblandning av administratörer. Den nya generationens soldater i samförstånd med den generationens truppofficerare och se – världens främsta armé. Där en rejäl övningsserie med en stor teambuilding och behövs, sätter systemet idag endast in hugg och slag: ”galonera om dig din dj…l– annars!” Ingen ära, ingen offentlighet ingenting, så varför skulle vi truppofficerare låta oss degraderas – och föra vidare våra erfarenheter? Riksdag och Regering kräver bättre statistik och vissa grader, men vad angår det oss? (Det skulle man ha tänkt på tidigare. Man skapade gradinflationen, och alla som slapp undan från den tröttsamma värnpliktiga truppen kunde bli befordrade bortom all sans, som det kom att visa sig såhär efteråt. Men vad bidrog dessa befordringar till egentligen till annat än inflation?)

Vi gav vårt liv åt det militära och nu trampar man på oss. Vem är nu denne man som ställt till allt det här? Rör det sig om någon enskild person eller en grupp? – Det är den militära summan av det långa röda sjuttiotalet. Fenomenet finns inom de flesta myndigheter: poliser som inte kan, vill eller får rycka ut men som alltid måste gå på möten; en sjukvård med världens största läkartäthet men utan tillräckliga vårdplatser; elever som bränner ner dussintals skolor varje år; gator och vägar fulla av sådana hål vi såg i det nedlagda DDR eller en biståndsmyndighet med större budget än Försvarsmakten själv, där ingen vet vart pengarna går och ännu mindre dess effekt, men som är noga med internrepresentationen på femtusen kronor per anställd och år. Konsulter skär överallt guld med täljknivar. Fenomenet gradinflation tycks drabba administrationen ännu värre med stora konsekvenser för oss alla i det att administrationen är central: tankesätt och system framväxta i en förrådsställd massarmé har skapat osammanhängande processer, beslut som inte kan följas, befattningshavare med motstridiga rent av konkurrerande mandat och möten, möten, möten. ”Mycket skrik men lite ull!”, sa gumman när hon klippte grisen. Mången erfaren stabsofficer förtvivlar, men kan ensam ingenting göra.

Men ännu en tid kan stämningen i den militära personalen vändas, tror jag, men varken genom mutor, hugg eller slag. Allt prat om att återinföra värnplikten handlar antagligen om ett rop på hjälp. Tusentals yrkesofficerare på trupp och i staber längtar efter en signal. Ge signalen och det nya och det gamla smälter ihop till ett! Vänd stämningen och vi får världens bästa Försvarsmakt – på ett år! Men efter det långa sjuttiotalet synes det omöjligt. Ingen militär vågar samla oss till musik under fanorna och befordra kaptener och majorer till fanjunkare, överstelöjtnanter till förvaltare. Man förmår inte längre, att tala till oss som militärer. (Vem skulle klara något sådant?) Nej, på det långa röda sjuttiotalets manér sker allt hånfullt snäsigt och med hugg och slag genom skrivelser – utan ära eller offentlighet – och med mycken lismande snusförnuftighet för att döva känslan av ohederlighet.

Måste det vara så här? Ja tyvärr. Det tycks så. Vi yrkesofficerare, statens mest lojala och hängivna tjänare som syntes överallt i offentligheten, då vi ständigt var klädda i uniformer avsedda att dra uppmärksamheten till oss, trängdes bort från denna offentlighet så grundligt, att vi nästan inte klarar att samlas på en vanlig kaserngård utan att ängsligt se oss över axeln. Men ledarna för den skränande hopen som skrämde och hånade oss, har för länge sedan dragit sig tillbaka till välbetalda jobb i organisationer och verk, medan vi står kvar med en gnagande känsla, att de civila är oss överlägsna, i det de civila ju sysslar med riktiga jobb, medan vi bara har lekt. Men nu, med yrkessoldaternas ankomst, vore det möjligt att återuppbygga vår självkänsla – tillsammans med dem. Vi har ingenting att skämmas för längre: våra utlandsinsatser bevisar att vårt hantverk är det rätta. Intresset hos varje enskild soldat visar, att tillvaron på trupp i värnpliktsarmén inte var så dålig trots allt.

Ge signalen, och vi är beredda, liksom vi var då ubåtarna kom, då det bosniska kriget startade, Makedonien, Kosovo, Liberia, Tchad, Adenviken, Afghanistan och nu Mali. Kan signalen ges?

Göran Mellblom

Gästinlägg: Löftena kunna ej svikas

Och det hände sig vid den tiden att från IPCC utgick ett påbud att hela världens miljöstollar skulle samlas. Detta var den inte första mötet, och det hölls när Fredrik Reinfeldt var hövding över den Europeiska unionen. Då färdades alla var och en till Köpenhamn, för att låta skriva om sig. Så gjorde ock Fredrik och miljöminister Andreas Carlgren, eftersom de var satta att leda mötet.

Till mötet kom miljökämpar resande från när och fjärran, bl.a. i 140 privata jetplan. För deras bekvämlighet hade 1200 limousiner hyrts in. Flög gjorde även Fredrik och Andreas, fast det finns utmärkta tågförbindelser mellan den svenska och den danska huvudstaden.

Nu skulle Sveriges statsminister Fredrik Reinfeldt vara EU:s tillfällige ordförande och man väntade sig stora ting. Bland annat hade EU:s ministermöte under hans ledning i oktober 2009 satt upp ett eget långsiktigt mål för utsläppsminskning 90–95 procent till 2050.

Som en förberedelse inför mötet i Köpenhamn hade EU:s ministermöte under ledning av Fredrik drömt ihop en klimatfond om 100 miljarder euro årligen från 2020, att utdelas gratis till behövande fattiga länder såsom Saudiarabien, Israel, Sydafrika, Nigeria m.fl.

”Vi har levt upp till det svenska ordförandeskapets slogan: vi antar utmaningen. Nu har vi ett färdigt klimatpaket och en färdig förhandlingsposition inför Köpenhamn Vi hoppas att det här kan uppmuntra fler länder att följa efter”, sa Fredrik Reinfeldt. Vad vår finansminister tycker om upplägget framgår ingenstans och inte heller vad de svenska skattebetalarna tycker. Sveriges del av de 100 miljarderna euro har av Diakonia framräknats till 4,2 miljarder kronor.

Årligen.

EU-kommissionens ordförande José Manuel Barroso stämde in i hyllningskören till sig själva i EU-ledningen: ”Nu kan vi se resten av världen i ögonen och säga att vi européer har gjort vårt jobb. Vi har ett tydligt mandat inför Köpenhamn och ett ambitiöst klimatpaket. På tisdag nästa vecka träffar Fredrik Reinfeldt och jag USA:s president. Då kan vi ta med det här och säga ’vi är redo. Låt oss göra Köpenhamn till en succé”.

Alla européer var inte lika nöjda med utfallet. Polens finansminister Jan Rostowski sa vid finansministermötet i oktober 2009: ”Quite frankly, from our point of view it’s totally unacceptable that the poor countries of Europe should help the rich countries of Europe to help the poor countries in the rest of the world.”

EU och i synnerhet Sverige kan till år 2050 minska koldioxidutsläppen med 90-95 procent. Detta är alldeles sant och beslutat i EU:s ministerråd i september 2009 under Fredriks ledning.

Får Fredrik och de nya moderaterna som de vill, så kan vi snart konkurrera med Nordkorea om att vara världens mest klimatvänliga nation. Varför framgår av nattbilden över Nord- och Sydkorea.

I Sverige – spjutspetsen bland världens klimaträddare – beskrevs Reinfeldts återkomst från EU-mötena som segrarens, mannen som lyckades ena EU om ett avtal på 100 miljarder euro till den fattiga världen för klimatåtgärder. Hundra miljarder euro, hur mycket är det? Jo, drygt tusen miljarder eller en biljon, 1012, svenska kronor. Aningen mer än Sveriges statsbudget.

Per år. Vilken kille.

Efter Fredriks praktfiasko under COP15 i Köpenhamn 2009, följde sedan Cancun 2010, Durban 2011 och i Qatar 2012. Men var är resultaten? Det är snart dags för världens fattiga att börja kvittera ut sina utlovade 100 miljarder euro, en procedur som sedan skall upprepas varje år.

Kanske kan de 4,2 miljarderna årligen till mer eller mindre korrupta u-landsadministrationer tas ur försvarsbudgeten. Om det kommer att saknas 4,5 miljarder eller 9 miljarder i försvarsbudgeten påverkar nog försvarsförmågan hos enveckasförsvaret marginellt. Vi skall komma ihåg att vi tar resurser från en väldigt låg nivå på försvarsförmågan, för att travestera försvarsministern.

Fredriks utfästelser under sin ordförandetid i EU är som att tala om mat när man knappt har brännvin.

Nu är snart snösmältningen här och det blir åter barmark. Snömoset från de nya moderaterna lär dock ligga kvar länge än.

/Sumatra

Inspirationen fick jag bl.a. från den saligen insomnade bloggen Andas lugnt.

JAS, Hans Wallmark och FM rekrytering

Tre händelser från dagen värda att kommentera!

I dag röstade Schweiz i ständerrådet om en anskaffning av JAS 39 Gripen, den första av två politiska omröstningar som kommer att efterföljas av en folkomröstning. 22 för och 20 mot. Konstigt nog blev ett JA i praktiken ett NEJ. Antalet JA-röster räcker alltså inte till för att det skall kunna tolkas som ett JA när det kommer till ekonomin. Finansieringen kräver således en större majoritet än två rösters övervikt.

Vår egen finansminister Karin Enström (m) gör sin egen tolkning av dagens besked, och går helt emot Schweiz egen försvarsminister i tolkningen utfallet…

– Det är ett positivt besked från Schweiz när det gäller Gripen. Det är vi glada för, säger försvarsminister Karin Enström (M), trots att finansieringen fick nej.

– Jag ser det som ett ja till Gripen och att planeringen och processen fortsätter.

Maurer säger att det är ett nej till Gripen, vad tänker du om det?

– Han är försvarsminister i Schweiz, och jag tolkar ändå det här som ett ja till gripen.

Det här blir extra intressant när det kommer till finansieringen av de egna 60 JAS 39E som regeringen nu beställt, och den klausul som innebär att Sverige kan dra sig ur hela affären om inte Schweiz köper flygplanet.

Sverige vill ha en partner i köpet av Gripen för att kunna dela på kostnaderna. Men om Schweiz drar sig ur kan även Sverige göra det, enligt Enström.

– Vi har skapat oss handlingsutrymme. Skulle Schweiz inte fullfölja sin del kan vi besluta om vi vill gå vidare eller inte. Vi har möjlighet att avbeställa, säger Enström.

Det ska onekligen bli intressant hur man väljer att motivera en sådan urdragning ur ett rent säkerhetspolitiskt perspektiv om man kulle hamna i ett sådant läge. Vi an redan nu räkna ut att hela anskaffningen av JAS då kommer att ses som ett moderat industristödprojekt från den samlade pressen, och inte ett säkerhetspolitiskt sådant. Trovärdigheten för regeringens försvars- och säkerhetspolitik skulle då urholkas ytterligare.

Detta sa karin Enström (m) inför omröstingen i SVT morgon.

Media:DN, SvD
Bloggar: Sjätte mannen
——————————————————————————

Dagens andra händelse värd att kommentera berör en debattartikel skriven av Hans Wallmark (m) hos Frivärld. Artikeln är att betrakta som rent snömos, och i vissa fall på gränsen till hyckleri. Wallmark inleder med att prata om solidaritetsförklaringen. (Den ensidiga.)

Sveriges säkerhetspolitiska linje ligger fast. Samtidigt kommer inte vårt land att förhålla sig passivt om en katastrof eller ett angrepp skulle drabba ett annat medlemsland i Europeiska unionen eller ett annat nordiskt land. I detta ligger också en förväntan om att dessa länder agerar på samma sätt om Sverige drabbas.

Det mest intressanta är att han tar upp NATO-frågan i mycket gåtfulla ordalag där han tar upp vilka förutsättningar som skulle krävas för ett medlemsskap, men lägger därefter över skulden på Socialdemokraterna(?) för att inte vilja ta sig an debatten om ett NATO-medlemskap!

Det finns anledning att beklaga denna brist på nyanser och avsaknad av ledande S-företrädare som ens vågar pröva argumenten.

Wallmark kastar onekligen sten i glashus när han lägger fram ämnet på det sätt han gör. Wallmark kanske bör ställa sig frågan hur många gånger moderaterna i öppen debatt aktivt förespråkat ett NATO-medlemskap? Hur många motioner har de moderata riksdagsledamöterna skrivit i ämnet?

Wallmark kanske har missat det faktum att försvarsberedningen i uppdraget från försvarsdepartementet inte ens tillåtits att behandla frågan om ett NATO-medlemsskap? Det har Staffan Danielsson (c) tidigare avslöjat i brist på att uppdraget till beredningen inte har offentliggjorts i sin helhet. Vilka ytterligare direktiv finns det i styrningen till beredningen som vi inte känner till?

Johan Forssell (m) hyllar självklart Wallmarks artikel.

Men den här bloggen anser tvärt om att Wallmark inte alls övertygat den senaste tiden. Detta av två huvudsakliga anledningar.

För det första har han på sin blogg skrivit ett inlägg som innehåller rena lögner om det tidigare så ”dåliga försvaret” innan alliansregeringen tillträdde, och hur bra det nu blivit när Alliansen har styrt upp de gamla ”pappersförbanden”. Wallmark vägrar dessutom konsekvent att ta debatten på sin egen blogg, och svarar inte på en enda kommentar. Bättre vore det väl då att göra som Tolgfors, att helt stänga ned kommentarfunktionen.

Vidare så förundras man över Wallmark, när han i en riksdagsdebatt för någon vecka sedan säger följade från talarstolen (anförande 69).

Fru talman! Onekligen har den så kallade enveckasdiskussionen förekommit nu en tid i Sverige. Det intressanta är bara i förhållande till vad – en vecka i förhållande till vad? Det finns en mängd olika bakomliggande förutsättningar som varken Julia Kronlid eller jag känner till. Jag kan mycket väl erkänna att det är en klatschig formulering. Men frågan är hur mycket relevans den har och vad det egentligen är den beskriver. Och hur såg det ut tidigare? Var det sju dagar, fem dagar eller tre dagar?

Mycket av den debatt som förs bygger på något slags antagande att Sverige är precis ensamt, det vill säga att alla skulle vända sig mot Sverige. När jag tittar på en kartbild ser åtminstone jag att om man ska nå Sveriges kust eller land så måste man komma från söder, från öster eller från väster. I alla dessa lägen kommer man att passera ett eller flera andra länder varav flera dessutom är Natoanslutna och därmed artikel 5-länder. Hela debatten bygger på något sätt på ett antagande där man tänker bort resten av världen.

Om Hans Wallmark nu syftar på att det är Ryssland som avses i uttalandet om kartbilden, vilket debatten tidigare uteslutande handlat om, så kanske det kan vara värt att upplysa Wallmark om att Ryssland i vår omedelbara närhet även består av enklaven Kaliningrad, inlämt mellan Litauen och Polen, som huserar merparten av ryska Östersjömarinen i örlogshamnen Baltijsk.

Man får hoppas att Hans Wallmark har geografin klar för sig. Men uttalandet om att man måste passera flera länder innan man når Sverige känns onekligen märkligt! Man kan därför ställa sig frågan vem det är som tänker bort vad?

Hela debatt har tidigare kommenterats här på bloggen i ett tidigare inlägg.

Bloggar i samma ämne: Oscar Jonsson

——————————————————————————

Det sista saken från dagen värd att kommentera är ett gästinlägg hos Wiseman om rekrytering. Ett mycket bra och tänkvärt inlägg!

Det märkliga är att man hör samma sak överallt, på förbanden, men även av civila ute i vardagen. D.v.s. att budskapet från FM när det kommer till rekrytering allt för ofta är oklart och missvisande.

Försvarsmaktens rekryteringskampanjer må skapa uppmärksamhet och en livlig debatt som kampanjen ”vad håller du på med” uppenbart gjort. Men hur många är det som lockas till att verkligen ta en anställning som GSS i Försvarsmakten p.g.a. just den kampanjen? Hade de som rekryterades under/efter perioden för kampanjen kommit ändå? Och hade en annan mer rättvisande kampanj där man rekryterar personal till Marinen, Flygvapnet och Armén istället för till Försvarsmakten genererat fler ansökningar?

Jag och många med mig är helt övertygade om det!

Dessvärre vill FML inte ens prova det greppet, om ens vid ett enda tillfälle och därefter utvärdera, trots att förslaget tagits upp flera gånger från olika håll.

Mitt förslag är att varje försvarsgrenschef (medveten benämning) med hjälp av en reklam/film-byrå ta fram sin egen rekryteringskampanj med Tv-reklam, trycksaker m.m. Gör detta på prov och försök en gång och utvärdera resultatet. I tider då rekryteringen haltar så mycket som den för nu så måste det vara svårmotiverat att inte ens försöka med ett sådant alternativ!

För övrigt så anser jag att FM borde byta till en annan PR-byrå. Det kanske vore en idé att anlita någon som gjort framgångsrika långkörare som ex. ICA-reklamen, eller LOTTO-reklamen. De har förstått vad som fungerar. Eller kanske räcker det med att ”försvarsgrenscheferna” använder combat camera? Då kan det bli så här bra med enkla medel.

Bloggar om rekryteringen: Försvarsmakten, Allan Widman

Köpa vingar för pengarna

Jag har, till min skam, blivit en Traderanörd. Det vimlar av kula grejor som bara väntar på att bli uppköpta av mig. Budgivningen är som en slags spelberoende. Ska jag vinna eller inte? Kommer någon annan att i sista sekund bjuda över mitt skambud?

Bland mina senaste fynd så finns en Flygvinge m/36 för reservflygförare, en s.k. ”Silvervinge”. Se det mittersta märket på bilden ovan.

Silvervingar delades ut mellan 1939-1946 till värnpliktiga piloter, som snabbutbildats då det rådde brist på piloter i det expanderande Flygvapnet. Många av dessa var civila piloter som hade tidigare erfarenhet av flygning. En av dessa var Erik Bratt, senare ”fader” till J35 Draken på Saab, som deltog i den första utbildningen. Anledningen till silvermärket i stället för det vanliga förgyllda m/36 var att de inte hade markutbildning. Underbefäl och senare generationers fältflygare, fick dock ut guldvingar. Detta ledde till en viss bitterhet, vilket man bl.a. kan läsa om i Erik Bratts bok ”Silvervingar”.

”Dåligt väder då vi hade uppflygning för Flygvapenchefen. Flög i förband. Landade. Gick hyggligt. Avancerad flygning gick inte att göra på grund av den låga molnhöjden. Efteråt samling för kritik i en biograflokal i staden. Flottiljchefen lämnade av till flygvapenchefen general Friis som åtföljdes av adjutanten överstelöjtnant Nordenskiöld, som bestämde det mesta i Vapnet. Friis läste sedan innantill en kritik av vår verksamhet. Det var i stort sett en enda utskällning av både skola, lärare och elever. ”Vi saknade den militära grundutbildningen”. Beträffande flygningen under dagen hade visserligen förbandsflygningen förefallit gått bra, men denna, sa han, gynnades trots det dåliga vädret av att det var lugnt i luften. Sedan skulle beviset på utbildningen utdelas. Då sade han:

– Eftersom jag anser att ni ej är fullvärdiga flygare i Flygvapnet kommer ni ej att få de vanliga guldvingarna. I stället kommer ni att få försilvrade vingar. Några sådana har ej hunnit framställas utan ni kommer senare att tillställas er.

Detta var första och enda gången som vi på kursen fick känna på den brackiga militära bockfoten i Flygvapnet. Vi kände oss alla ytterligt sårade.”

Mitt exemplar är numrerat ”R.910” på baksidan, vilket innebär att det är ett av de märken som aldrig utdelades till någon pilot. Historien bakom detta märke är oklart och hur det har kommit ut på marknaden vet bara gudarna.

Jag köpte även ett Flygspanarmärke m/40 för reservnavigatörer, se nederst på bilden ovan. Mitt märke har nr 495 och har heller aldrig varit utdelat. Jag frågade säljaren var han hade fått tag på märket. Jag var särskilt nyfiken eftersom han hade två stycken ute till salu. Han sade att han fått ärva dem efter sin far som köpt dem för 20-25 år sedan.

Frågan är om det är originalmärken eller kopior? På Tradera vimlar det av plagiat.

Det översta märket är en av mina egna Flygvinge m/36 med nummer 10445. Varje pilot får två stycken vingar vid sin examen från Flygskolan. Det märket är i varje fall ett original!

Det har i samband med specialistofficerskårens uppstart varit diskussioner om det åter ska utbildas piloter som inte är officerare. För stridsflyg har Flygvapnet valt att inte gå den vägen, men för helikoptrar ska, som jag förstått, det i framtiden finnas underofficerare med vinge på bröstet. En bit på vägen tillbaka till Fältflygarkategorin och kanske även till Silvervingar? Man utbildade trots allt under många år värnpliktiga flygförare inom Arméflyget på både flygplan och helikoptrar.

Nu ska snart Flygvapnet skicka sina nyanskaffade HKP16 Blackhawk till Afghanistan. Insatserna i Afghanistan har inneburit att helikoptersystemet försetts med defensiv beväpning. Enligt ryktet så har Flygvapnet tagit det gamla Flygskyttmärke m/40 till heders igen, som jag önskade i ett tidigare inlägg. Mycket bra om det är sant.

P.S: Erik Bratts bok finns inte längre att köpa, men dyker upp då och då, bl.a. på Tradera. Väl värd att läsa även om språket i boken idag känns något föråldrat.

Global påverkan när den ekonomiska krisen slår till

Hangarfartyg är det ultimata maktprojektionsverktyget. Det är inte för inte som den amerikanska presidenten frågar sin stab ”Where are the carriers?” när en internationell incident inträffar. Vanligtvis utan att någon typ av vapen avfyras skickas en mycket tydlig signal till mottagaren… Vi är här – avbryt verksamheten.

Nu får dock läget i världsekonomin sin påverkan även på dessa plattformar. Vad som är allvarligt är att det riskerar att i förlängningen påverka den globala stabilitetenThin Pinstriped Line

KlartSkepp! – – . .

Ömsesidig brist på förtroende

Igår offentliggjordes Försvarsmaktens svar på de frågeställningar myndigheten erhöll i Regeringsbeslut 7, 2012. Det är ingen munter bild som tecknas i dokumentet. Försvarsmakten räknar med ett behov på ca 4,5 mdr kr/år för att till år 2019 kunna leverera den av riksdag och regering beställda insatsorganisation 2014.

Försvarsminister Karin Enström går dock i en debattartikel i Dagens Industri till angrepp på Försvarsmaktens besked. Det är en intressant debattartikel eftersom den lär syfta till att lägga en bas för framtida försvarspolitik. Samtidigt andas den en viss uppgivenhet och är motsägelsefull. Ej förvånande återanvänds också flera klyschor från tidigare debattartiklar från moderata försvarspolitiker, till exempel hur försvarsförmågan har höjts sedan 2006. Här återfinns också ett av grundproblemen i debatten kring försvaret. Regeringens beskrivning av Försvarsmaktens förmåga och verksamhet och situation går stick i stäv med merparten av de anställdas och påståendet har tidigare granskats här. Vilken trovärdighet får då Regeringen i denna fråga?

Vad Regeringen utan problem hade kunnat angripa Socialdemokraterna för är situationen på materielsidan, där 90- och 00-talens ständiga uppskjutande av materielanskaffning nu gör att det finns ett materielstup 2020. Ett erkännande av ”materielberget” hade dock lett till krav på aktion från Regeringens sida. Nu försöker man komma undan med att skjuta skulden på Försvarsmakten, samtidigt som försvarsministern i sin debattartikel meddelar att Regeringen höjt materielanslaget de senaste åren. Svaret på RB7 visar dock en motsatt bild. Mer om detta under omfördelningar.

Mest förvånande i retoriken i Enströms debattartikel är den djupa motsägelsen mellan fjärde och nionde stycket. I det fjärde stycket beskriver Enström Regeringens målsättning med reformering av försvaret på följande vis:

”Vi ska öka Försvarsmaktens tillgänglighet och användbarhet i den takt som ekonomin medger.”

Vad som är överordnat i försvars- och säkerhetspolitiken råder det inga tvivel om. Det har varit mycket tydligt sedan Almedalen 2007 att ekonomin är det viktigaste och ofta på kort sikt, vilket som i fallet med materielen får mycket stora konsekvenser på längre sikt, inte minst ekonomiska.

I slutet av debattartikeln möts man istället av en annan beskrivning. Nu är det helt plötsligt situationen i omvärlden som är styrande och inte ekonomin.

”Regeringen skapar ett modernt försvar för Sverige. Jag står fast vid att den inslagna vägen är den rätta. Vi ska framåt, inte bakåt. Målet är tydligt. Det nya försvaret ska stå redo att användas och ha förmåga att möta de hot som finns vår omvärld idag och i en nära framtid. Försvarsmakten ska också kunna anpassas efter nya hot i en förändrad omvärld. Detta har försvarsreformen lagt grunden för.”

Här måste nu Alliansregeringen bestämma sig. Antingen är det ekonomin som ska styra Försvarsmaktens utveckling och inriktning och då blir det i framtiden en mycket minskad organisation med än mer förlegad materiel, inkapabel att ta sig an ens de enklaste hot i närområdet i mot slutet av decenniet. Ska omvärldssituationen styra så blir det till att tillföra ytterligare resurser. Vi har sett det tidigare under hösten hur Regeringen när det passar pekar på en ökad osäkerhet i närområdet, t ex för att motivera anskaffning av ett nytt stridsflygplan, för att i nästa stund hävda motsatsen som i exempelvis fallet med avbeställningsklausulen för JAS 39E om Schweiz ej fullföljer kontraktet.

Försvarsministern vill nu se vilka de operativa konsekvenserna blir om man söker balans mellan verksamhet och ekonomi. Tyvärr är detta inte något som allmänheten kommer att få ta del av då de operativa delarna avhandlas i hemliga, alternativt kvalificerat hemliga bilagor. Frågan är hur många i Försvarsdepartementet eller ens Försvarsutskottet som är kvalificerade för att ta del av material med denna sekretessklassning. Här är det därför helt öppet i den offentliga debatten att påstå vad som helst, t ex att en prolongering av anslagen med hjälp av ytterligare rationaliseringar inte kommer att påverka den operativa förmågan, eftersom fakta aldrig går att kontrollera utan att begå brott mot sekretessen. Det är illa.

Enström talar om förbättrad styrning av materielplaneringen. Måhända är det åter aktuellt med en politisk genomförandegrupp för materielanskaffningen. Den tidigare genomförandegruppen visade sig inte oväntat vara mycket kostsam både för Försvarsmaktens operativa förmåga såväl som ekonomiskt. Den motverkade helt sitt uttalade syfte, men frigjorde måhända kortsiktigt ett fåtal miljarder kr till t ex det 2007-2008 aktuella jobbskatteavdraget. Regeringen har också varit mycket aktiv i att omfördela resurser inom försvarsbudgeten och framförallt tacksamt återtagit pengar ur försvarsbudgeten då dessa inte spenderats. Flera år i rad har detta gällt den förbandsbudget som nu kommer att lida stort behov av de under föregående år återlämnade miljardbeloppen. Det har också i hög grad gällt anslagen för internationella insatser som år efter år underutnyttjats. Sammantaget återlämnar Försvarsmakten flerdubbelt högre belopp än vad Regeringen exempelvis skjuter i form av 300 miljoner kr för JAS 39E-anskaffningen. Denna summa täcker inte ens lönehöjningar för Försvarsmaktens personal enligt snittet i samhället.

Försvarsmakten lämnade exempelvis tillbaka drygt 1 miljard kronor till Finansdepartementet år 2012, varav drygt 600 mkr från anslaget för internationella insatser och nästan 400 mkr från anslaget för anskaffning och vidmakthållande av materiel (till återlämnandet bör också adderas det faktum att vid försäljning av materiel som betalats med försvarsbudgeten får myndigheten endast behålla en mycket liten del av summan. Resten ska åter till statskassan). I fallet med materielanslaget handlar det huvudsakligen om materielanskaffning och byggnation av anläggningar där Regeringen alternativt andra departement än Försvarsdepartementet hållit inne med beslut om anskaffning eller verkställighet. Diskrepansen i försvarsministerns argumentation är sannerligen stor.

Försvarsmakten föreslår nu i sitt underlag en överföring på 300 miljoner kr från anslaget för internationella insatser till att täcka brister på andra områden. Detta kommer aldrig att bli verklighet eftersom det är just detta som såväl Socialdemokraterna och Sverigedemokraterna föreslagit. Också detta mycket illa när politiskt käbbel ska stå över gemensamma riksintressen.

Intressantast i hela artikeln är dess rubrik – ”Behov av förbättrad styrning av Försvarsmakten” (Dagens Industri bytte rubrik från den av försvarsministern föreslagna vilken återfinns på Försvarsdepartementets hemsida och i pressmeddelanden).

Rubriken antyder att Regeringen ser framför sig en ledningsförändring i Försvarsmakten. Det är tyvärr svårt att se att Sverker Göransson kommer att återkomma till sin plats som ÖB. Att ansvarig minister uttrycker att hon saknar förtroende för sin myndighet är oerhört allvarligt och det är svårt att påminna sig om när detta hände senast. T o m justitieministern har förtroende för Polisen, trots den oerhört låga mängden uppklarade brott och de interna problem som där råder.

Endast två månader har gått av året och redan kan vi skönja en rejäl batalj mellan Regeringen och Försvarsmakten. Ingen kommer att gå segrande ur den annat än på pappret. Förlorare är vi alla. Vad som händer under resten av året vågar man knappast tänka på. Hur har då denna situation uppstått? Om bortser från den solida grund som lades i och med underfinansieringen i FB 00 och 04, så är jag böjd att hålla med KKRVA:s Johan Wiktorin om bristerna i underlaget inför inriktningspropositionen 2009. Här var det tydligt styrt att ”det nya försvaret” skulle tryckas igenom och alltför optimistiska beräkningar levererades och togs tacksamt emot och trycktes snabbt igenom i Riksdagen. Handlingskraft prioriterades över eftertanke, vilket inte minst varit tydligt i den omedelbara avvecklingen av värnplikten till förmån för ett mycket dyrt nytt personalförsörjningssystem, utan en gradvis övergång trots att det enligt alla parter var okänd mark som nu skulle beträdas.

Vem är att lasta för det inträffade? Är det en politisk ambition som ofta i samma veva som en fråga ställs meddelar vilket svar som ska levereras? Är det handläggare och chefer i Försvarsmakten som är måna om att leverera rätt svar, därmed en dålig ledarskaps- och organisationskultur? Oerhört få försvarspolitiker har förmågan eller intresset att se bakom de kulisser som presenteras vid de förbandsbesök som man så gladeligen gör, samtidigt som chefer ogärna vill göra uttalanden som kan få politiska konsekvenser.

Frågan är om inte en samlokalisering mellan den militär-strategiska och politiskt-strategiska nivån till Försvarsdepartementet hade kunnat överbrygga åtminstone delar av problemen mellan Försvarsdepartementet och Försvarsmakten.

Det är ett och ett halvt år kvar till valet. Det kommer att bli en intressant tid i försvars- och säkerhetspolitiken fram till dess.

Media: DN, 2, 3, 4, SvD, 2, 3, SR, 2, 3, E-kuriren, SVT, GP
Bloggar: Skipper, KKRVA, Gripen News,

Nya skapelser trollas fram ur materielreserven

Två skrov i vattnet vid Yantarvarvet väntar på att väckas ur sin törnsrosasömn… Att den ryska flottan står inför en omfattande modernisering undgår nog ingen, kanske en eller annan förnekare förstås. Under perioden fram till 2020 skall det ankaffas 100 fartyg till flottan. Varv som Baltiska varvet, Severnayavarvet och Yantar har fullt upp på sina […]

Atomräden filmad med hjälmkamera

Diorama som visar räden 1943. FOTO: Hallvard Straume

Även svenska medier berättar om dagens rekonstruktion av räden mot Hitlers tunga vatten i Norge. Men norska medier har givetvis fler bilder och erbjuder dessutom ett filmklipp från en hjälmkamera som en av operatörerna ur specialförbandet FSK idag bar.

Apropå specialförband kan jag rekommendera denna recension av Oscarsaktuella filmen ”Zero Dark Thirty”. Recensenten ifråga har nämligen flera likheter med filmens huvudperson, Maya.

En försvarsmakt i fritt fall!

Samtidigt som Alliansledarna satt i bilar på väg hem till centerledaren Annie Lööf i Maramö för att under gemytliga former lägga planerna för en ny valseger 2014 så läckte SvD genom den försvarspolitiska reportern Mikael Holmström lite lagom lägligt ut det som alla egentligen redan förstod, att Försvarsmakten saknar en mångmiljardsumma för att ens kunna leverera den organisation som Alliansregeringen tidigare beslutat om i det försvarspolitiska inriktiningsbeslutet från 2009 som nu omvandlats till insatsorganisation 2014 (IO14).

I artikeln skriver Mikael Holmström att Försvarsmakten i sitt svar till regeringen, som kommer på torsdag, kommer att skriva att det saknas 40 miljarder under en tioårsperiod! ÖB har tidigare avsiserat att det saknas 2 miljarder/år, men efter noggranna beräkningar i HKV har den siffran nu alltså fördubblats.

Många röster har under dagen uttryckt något i stil med ”vad var det vi sa”. I stort sett alla förutom från den gamla kommunistledaren Lars Ohly, som i morse på twitter skrev följande kommentar till artikeln i SvD trots det faktum att försvarsreformen från början är underfinansierad och Ohly fullföljde därefter med det här inlägget…

Men för att återgå till kärnan. I artikeln skriver Holmström att Försvarsmakten, om man inte erhåller ett utökat anslag om 4 miljarder, så kan det krävas att personalen i organisationen måste kapas med 1/3 vilket skulle omfatta ca 9000 anställda. Mest intressant är att regeringens egna personalförsörjningsreform med avskaffandet av värnplikten nu beräknas att kosta 1,2 mdr extra utöver vad man tidigare räknat med. Att det är regeringen själva som beställt organisationen gör ju inte situationen mindre märklig.

Vidare så spekulerar Holmström i eventuella förbandsnedläggningar i kölvattnet av dessa fakta där P7, en flygdivision och delar av Marinen pekas ut att ligga i riskzonen. Detta är nog ingalunda enbart spekulationer då Försvarsmakten i uppdraget inom ramen för RB7 också fått uppgiften att föreslå ”nödvändiga organisationsförändringar” för att komma i kostymen med en prolongerad ekonomi som utgångsläge.

Det är onekligen en mycket besvärlig situation Försvarsmakten nu sitter i, och som regeringspartierna med Moderaterna i spetsen nu också satt sig i. Begreppet ”när skiten träffar fläkten” kommer på torsdag när budgetunderlaget (BU 14) släpps att övergå till att bli verklighet!

SvD publicerar i dag även en intervju med Peter Hultqvist (s) samt flera andra partirepresentanter där ingen är särskilt förvånad över de siffror som nu läckt ut. Man kan där ånyo konstatera att de enda som till synes är nöjda med ett underfinansierat ”en-veckasförsvar” är Moderaterna. Den försvarspolitiska kartan har således ritats om helt och hållet, vilket nog förvånar många Moderater av den gamla skolan.

Med detta i baktanke skulle man kunna backa bandet till olika uttalanden de senaste veckorna och sätta in ovanstående faktum i ett större sammanhang.

För statsminister Fredrik Reinfeldt är försvaret av Sverige ett särintresse, vilket innebär att han mer eller mindre struntar i Försvarsmakten. Eller rättare sagt, hans enda intresse ligger i en prolongerad försvarsbudget och att den hålls! Något han gav tydliga direktiv till sin nytillträdde försvarsminister Karin Enström för knappt ett år sedan. Försvarsministern i sin tur försöker lösa sin uppgift i Reinfeldts/Borgs anda genom att hålla skenet uppe och hävda att allt är väl. Försvarsminister Enström har under lång tid därför hävdat att vi inte kommer att stå ensamma i händelse av sämre säkerhetspolitiska tider och räknar iskallt med hjälp från Norge och Finland, vilket man från båda länderna nu sagt att det kan Sverige inte räkna med. Norge kommer i ett läge av konflikt i vårt närområdet själva att att ha händerna fulla.

Att det dessutom råder en uppenbar splittring inom försvarsfrågan även inom Alliansen blev alldeles tydligt för bara några veckor sedan när folkpartiledaren Jan Björklund gick ut och krävde ett utökat anslag till Försvarsmakten. Men vi ska då ha i åtanke att Björklund var ute efter att stärka försvaret! De summor som nämns i dagens SvD är således enbart det som krävs för att uppnå den nivå som ”en-veckasförsvaret” handlade om. Om Björklund vill se ett starkare försvar krävs det ytterligare miljarder, och då ligger möjligen NATO-alternativet närmare till hands, kanske till och med för Socialdemokraterna?

Försvarsberedningens ordförande Cecilia Widegren i förmodad jakt på en framtida ministerpost är självfallet också lojal till statsministerns (frontfiguren) och finansministerns (regissörens) politik som försvarsministern (marionetten) har att genomföra, och är därför föga förvånande mycket kritisk till Jan Björklunds förslag.

Sverigedemokraterna i sin tur menar att Folkpartiets förslag är välkommet men att ”Moderaterna är ett stort hinder för ett stärkt försvar” De gamla moderaterna med Anders Björck, som nu tar debatten offentligt, måste må illa av att läsa sådant. Rolf K Nilsson fd moderat riksdagledamot och ledamot av försvarsberedningen reder ut just anledningen till detta på sin blogg.

Vad kan man då tro om utkomsten av Försvarsmaktens svar på RB7?

Då inget parti för utom Moderaterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet är nöjda med ett ”en-veckasförsvar” bör det vara fullkomligt osannolikt med ytterligare reduceringar i Försvarsmaktens organisation. För att ens uppnå nivån av ”en-veckasförsvaret” kommer det alltså att krävas ett utökat försvarsanslag om 4 miljarder per år. Vill den politiska nivån förbättra en-veckasförsvaret, som bl.a. FP, S och SD vill, så har man att utöka anslaget med ytterligare flera miljarder.

Om man nu enbart är ute efter att förlänga uthålligheten med ytterligare dagar, så är det enda tänkbara alternativet att satsa alla kort på ett skalförsvar och helt avveckla djupförsvaret, något som brukar vara det förbjudna ämnet att ens beröra i debatten. Omvandlat till ren Svenska skulle det handla om att utöka förmågan rörande flyg, marinstridskrafter och luftvärn. Övriga förband och förmågor skulle då tvingas att avvecklas för att frigöra nödvändiga ekonomiska medel som krävs för ett förbättrat skalförsvar. Men faktum kvarstår, ingen kommer till vår undsättning trots att sju dagar i bästa fall då kanske blir nio, och det kommer sannolikt ändå att krävas ytterligare ekonomiska medel!

Nej, därför är det enda rimliga är att utöka försvarsanslaget med de 4 miljarder som nu saknas för att bemanna, utrusta och öva den av regeringen beslutade organisationen. Utöver detta måste Fredrik Reinfeldt lyfta luren och ringa ett samtal till Anders Fogh Rasmussen och be om en ansökningsblankett till NATO.

F%C3%B6rsvaret%20beh%C3%B6ver%20mer%20pengar

Bloggar: 6 mannen, Westerholm, Åsa Lindestam, Wiseman
Media: SvD1 2, AB, DN, TV4

Uppdaterat 120226:
SvD följer i dag upp med ytterligare en artikel

FM saknar 4 miljarder/år!

Delar av svaret till regeringen enl RB7 som skall besvaras i sin helhet i samband med budgetunderlaget för 2014 (BU 14) enl SvD mikael Holmström.

I artikeln skriver Holmström att Försvarsmakten kommer att svara att det saknas 40 miljarder. ÖB har tidigare avsiserat att det saknas 2 miljarder/år, men efter beräkningar har den siffran alltså fördubblats.

Om Försvarsmakten inte erhåller ökat anslag om 4 miljarder så kan det krävas att organisationen kapas med 1/3. Mest intressant är att regeringen egna personalförsörjningsstrategi med avskaffande av vpl nu beräknas till att kosta 1,2 mdr extra utöver vad man räknat med. Att sedan det är regeringen som beställt IO14 gör ju inte situationen mindre märklig.

Holmström spekulerar i förbandsnedläggningar där P7 och delar av Marinen pekas ut att ligga i riskzonen.

Ett längre inlägg kommer under kvällen.

Debatt – Vi behöver inte luftvärn med lång räckvidd på Gotland

Av Roger Klang, Lund Jag känner stor tveksamhet inför att gnugga axlarna med dem stora inom fältet krigsvetenskap. Kvaliteten på mina inlägg i debatten varierar som på en hertzkurva – från genialt till absolut skräp. Jag tror att det var Johan Wiktorin, som var en av de första att förespråka långräckviddigt luftvärn på Gotland. Jag […]