Försvarsbloggare

by Jyri Raitasalo

According to the mainstream western strategic narrative, Russia has since 2014 erected multiple Anti-Access Area Denial (A2AD) exclusion zones or “bubbles” around Europe and the Middle-East. These bubbles supposedly hinder or even prevent western military action and troop deployments during a potential military crisis between the West (read: NATO) and Russia. Symbols of this new Russian A2AD policy can be found in modern long-range weapon-systems like the S-400 Triumf long-range surface to air missile system, SS-26 Stone (aka Iskander) short range ballistic missile system or the K-300P (aka Bastion-P) mobile coastal missile system.

It is true that Russia has been developing and fielding new long-range weapon systems lately. In addition it is true that these would pose a challenge to NATO forces in the case of a military conflict between Russia and the West. However, I argue that the recent western A2AD discourse is as much a reflection of two decades of outright neglect concerning the development of real high-end military capability in Europe and within NATO against advanced state-based adversaries than it is about Russia’s new capabilities.

Russia has not developed a new brilliant policy or doctrine – either on the strategic or operational levels – that corresponds with the western notions of its A2AD capabilities. Rather, in many cases Western states are projecting their own capability shortfalls onto Russia – shortfalls that are a product of over-focusing for almost two decades on multinational expeditionary military operations against weak third rate adversaries in the name of stability operations, military crisis management and counterinsurgency operations.

Bluntly put, for two decades many western states have focused on marginal military threats out-of-area to guide the maintenance and development of their militaries. Now that Russia has brought back the traditional great-power perspective to international politics and military affairs in Europe and in the close proximity of Europe, many Western states have become surprised as they lack the capabilities – nationally and in many cases even in a multinational setting – to deter or fight conventional large-scale war. A2AD has become one western tool to manage the confusion and surprise that Russia’s actions have caused within the West.

Western A2AD narrative reveals how hollow many European military forces have become – when looked from the perspective of high-end warfighting. By deploying modern military systems to advance its interests Russia is allegedly doing something strategically brilliant and new. Within the West this deteriorating security situation has been called “the new normal”. Looking at the situation today it might be better described as the “old normal” – recognizing how great powers sooner or later drift to the opposing sides in international affairs.  The Cold War era great-power confrontation was a good example of that.

If anything, the two decades of the post-Cold War era (1990-2013) could in retrospect be called “the new abnormal”, at least according to the Western reading of this era. It was supposed to be a non-zero-sum world of managing common security threats in a globalizing and increasingly interdependent world. Former adversaries – Russia included – were engaged and cooperated with. This era coincided with the post-Cold War American unipolar moment – two decades of sheer western (read: American) dominance in international politics.

The events already in Georgia (2008) – but at the latest in Ukraine (2014) – brought a quick end to this western post-Cold war era strategic myth. Unfortunately during this 20+ years many western (read: European) states lost a good part of their military capabilities and the associated military ethos related to national and territorial defence by military forces. The ongoing western A2AD discourse needs to be understood against this western predicament: having given up many of the high-end warfighting skills and capabilities, and faced with the resurgent (but very traditionally behaving) great-power Russia, western states need something that can explain away the conceptual surprise and the associated challenge that Russia’s actions have caused. The western A2AD discourse has served precisely this function – it has facilitated the western states to come to terms with Russia’s confrontational actions, which have been contradictory to the post-Cold War era western outlook to international politics and strategic affairs.

At the heart of this western A2AD narrative are Russia’s new long-range military systems. They make easy headlines and their destructive potential can be easily represented by drawing circles on the map of Europe. As was reported in March 2015,

“The Iskander missiles deployment to Kaliningrad reflects Moscow’s readiness to raise the ante in response to NATO moves to deploy forces closer to Russia’s borders. The missiles, which are capable of hitting enemy targets up to 500 kilometers (310 miles away) with high precision, can be equipped with a nuclear or a conventional warhead. From Kaliningrad, they could reach several NATO member states.”

This kind of Iskander (or other) missile deployment news, focusing on the technical aspects of military systems, bring almost nothing new to the strategic equation in Europe. Russia (and the Soviet Union before its demise) has for decades had the possibility to target any city or military facility with conventional or nuclear warheads. Also, deploying mobile platforms has a sound military logic – mobile platforms are supposed to be moved and deployed where needed.

The down side of the western A2AD narrative is located in the fact that it has actually empowered Russia at the expense of the West. Today we face a situation where western media and even western statesmen react with frenzy whenever Russia deploys new military systems and by so doing creates new or reinforces its existing “A2AD bubbles”. Iskander and S-400 Triumf launchers have become a way for Russia to communicate non-verbally its discontent about western actions. Moreover, Russia does not even have to actually deploy any “A2AD systems” in order to make a point. It is enough for Russia to declare its intent to deploy these systems. After such a declaration, Western media is guaranteed to deliver the message to a worldwide audience.

As an example, the Express published a story in November 2016 on an “ACT OF WAR: Putin deploys nuclear missiles IN EUROPE as he admits FURY at Nato expansion”. And the essence of the story was told upfront in the beginning of the piece: “AN ALARMING signal Vladimir Putin is preparing for war has come after his top military chiefs revealed the Kremlin is deploying much-feared Iskander and S-400 long-range missile defence systems deep inside Europe.”

The above-mentioned article relies on the mainstream way in the West to conceptualize one’s adversary’s military capability: focus only on the technical aspects of modern weapon-systems without any reflection about the dozens of ways to neutralize their “edge”. For example, to thwart the combined threat posed by ballistic missiles and long-range air defence missiles – what in the western strategic parlance is called A2AD threat” – the following counter-measures can be used:

• International cooperation, alliance-politics (expanding the area of operations, collective action/defence)
• Intelligence, Surveillance, Reconnaissance (analyze the threat, early warning),
• Decentralization (multiply the number of targets, saturate the battlefield),
• Deception (confuse the adversary),
• Fortification (hardening targets to minimize losses),
• Maneuver (difficulties for opponent to locate troops/systems),
• Protecting the troops/systems (e.g. missile defence),
• Taking out the threat directly (long-range fires, electronic warfare, special operations forces, cyber capabilities),
• Minimizing the threat indirectly (degrading the opponents ability to control its systems, e.g. destroying C2-assets or degrading its electricity production),
• Developing defensive systems (e.g. flares, chaff, HARMs, jammers, standoff capability, stealth, passive sensors), and
• Developing TTPs (how to operate in a high-risk environment, e.g. tactical maneuver).

The list above is only indicative of the vast pool of strategic, operational, tactical and technical level means to counter the so-called A2AD systems or bubbles. But the bottom line is clear: focusing solely on the technical and/or tactical aspects of adversary’s military systems may make good headlines, but it does not by itself facilitate the formulation of sound strategy.

In addition, it should be noted that deploying military assets – any military assets – to the previously mentioned Kaliningrad is a real problem for Russian military planners or commanders, at least when the shooting war starts. Kaliningrad is a small exclave, surrounded by NATO member-states. Defending Kaliningrad without going nuclear is almost unimaginable. The alternative for Russia would be a large-scale conventional military push west (and north from Belarus) in order to pre-empt any future military operation taking place from the area of the Baltic states. Even this would not be sufficient to secure the Kaliningrad area, as NATO would be able to stage forces using its strategic depth in Western Europe until sufficient reinforcements in terms of troop numbers and capabilities had arrived.

Much of the western A2AD narrative is located on the military-technical or tactical levels. It almost completely bypasses the operational, military strategic and grand strategic level thinking and logics. Being able to pinpoint A2AD bubbles on the map – containing some sophisticated long-range military systems – does not a good strategy make.

 
The author is lieutenant colonel, docent of strategy and security policy at the Finnish National Defence University and a member of the Royal Swedish Academy of War Sciences. The views expressed here are his own.

av Ingolf Kiesow

Efter det kalla krigets slut kom en period då kärnvapenfrågorna kom att tillmätas mindre betydelse.  Idag präglas världen åter av stormaktsmotsättningar och växande osäkerhet – även om kärnvapnen – särskilt sedan USA har fått en ny president med ett osäkert handlag.

Ny situation på den koreanska halvön

Två händelser har nu inträffat i Korea, som skapar en ny kärnvapendimension. Sydkorea har fått en ny president, Moon Jae-in, som vill försöka föra en mjukare, men ändå bestämd politik mot Nordkorea. Det strider mot den gemensamma hårda attityd mot Nordkorea som drivs av USA och Japan och som de vill att även Sydkorea skall upprätthålla. Genom provskjutningar av missiler med kapacitet att bära kärnvapen har Nordkorea å sin sida visat att man har kommit så långt i sin missilutveckling att man snart kan nå USA:s fastland med kärnvapen.

Sydkoreas nyligen avsatta president, Park Chung-hee, förde en kompromisslös politik och förhandlade med USA om upprättande av ett gemensamt missilförsvar med utplacering av amerikanska Thaad-batterier på Sydkoreas territorium för att bekämpa nordkoreanska missiler. Nordkorea antas kunna rikta angrepp med kärnvapenbärande missiler mot både Sydkorea och USA (närmast baserna i Korea och Japan samt på den amerikanska ökedjan Guam i västra Stilla havet) samt Japan. Såväl till havs (ombord på amerikanska och japanska fartyg) som till lands i Japan finns redan olika slag av missilbekämpningssystem, som är samordnade med varandra. Kina och Ryssland motsätter sig denna utveckling, eftersom den anses rubba kärnvapenbalansen till amerikansk fördel. Missilbekämpningssystemen kan nämligen användas även till upptäckt av och försvar mot inkommande kinesiska och ryska missiler.

Förkortningen Thaad står för Terminal High Altitude Area Defence och avser ett radar-och missilsystem, som kan upptäcka och bekämpa ballistiska missiler i slutfasen av sin bana. Oppositionspartierna i Sydkorea, inklusive Moon Jae-ins parti, motsatte sig detta projekt, som inte bara skulle leda till en militär samordning med USA utan även med Japan. Ett Thaad- batteri hann dock installeras med hjälp av den sydkoreanska armén dagarna innan Sydkorea bytte regering.

I december 2016 beslutade parlamentet att ställa Park Chung-hee inför riksrätt åtalad för korruption. Nyval hölls den 5 maj 2017 och ledde till en förlust för regeringspartiet och en storseger för Moon Jae-in och hans parti.

Sydkoreansk ”solskenspolitik”?

Gentemot Nordkorea vill Moon bedriva en ”solskenspolitik”, och gentemot USA vill han bedriva en betydligt mera självständig politik än sin företrädare. Att Nordkorea under valkampanjen i Sydkorea genomförde flera provskjutningar med missiler gjorde dock att han lade sig vinn om att bygga in brasklappar i sina uttalanden om närmanden till Pyongyang. Dessa innehöll bl a att han är beredd att möta Nordkoreas ledare Kim Jong-un – om detta skulle kunna medföra att Nordkorea avstår från sina kärnvapenambitioner.

Han vill också utveckla det ekonomiska och sociala utbytet med nordkoreanerna. Slutligen vill han verka för ett återupptagande av de så kallade sexnationerssamtalen mellan de båda Korea, USA, Kina, Ryssland och Japan som fördes i början av 2000-talet med syfte att få Nordkorea att avstå från kärnvapen. I det avseendet har han redan fått mothugg från både USA och Japan, som anser att Nordkorea först måste avstå från kärnvapen innan några nya samtal kan föras.

Däremot var han under valkampanjen försiktigare än sina partikamrater ifråga om Thaad. Han har visserligen sagt att man skall ompröva den förra regeringens tillåtelse av utplaceringen av Thaad, men han utesluter inte att omprövningen leder till att man skall behålla systemet.

Nordkorea saknar inte vänner

Det visade sig ha varit förutseende av honom.  Redan en dryg vecka efter hans makttillträde sände nämligen Nordkorea upp den inledningsvis nämnda nya missilen, och denna hade kapacitet att bära kärnvapen omkring 4000 kilometer och kan därmed nå både Sydkorea och Japan samt den amerikanska ökedjan Guam. Den lyckade provskjutningen visade framför allt att Nordkorea mycket snart kommer att kunna nå det amerikanska fastlandet. Den säkerhetspolitiska bilden förändras därmed. Visserligen har nordkoreansk förmåga att nå det amerikanska fastlandet med kärnvapen varit ett möjligt perspektiv rätt länge. Nu framstår det plötsligt som ett konkret och påtagligt faktum (även om det ännu återstår att se om Nordkorea har lyckats med att också montera in någon av sina kärnladdningar i en missil på ett sätt som fungerar).

Även för Kina blev det för mycket. Kina har varit ovilligt att gå med på FN-sanktioner och bara motvilligt och delvis omsatt beslutade sanktioner i praktiken. Under våren 2017 hade Kina dock skärpt tonen mot Nordkorea, minskat sina inköp av kol från Nordkorea och nästan upphört med leveranser av olja till  landet, vilket har fått en kännbar effekt på Nordkoreas näringsliv.

I stället visar rapporter från amerikanska källor att Ryssland har levererat olja och även i övrigt ökat sin handel med Nordkorea med 85 procent under det första kvartalet 2017. Dessutom öppnades i maj en ny färjförbindelse mellan den ryska hamnen i Vladivostok och en nordkoreansk hamn. Rysslands förhållande till USA är redan dåligt och handeln med USA nästa obefintlig, medan Kina för sitt välstånd är starkt beroende av fortsatt handel med USA och därför har funnit det nödvändigt att rätta sig efter USA:s och den övriga världens krav på effektivt tillämpade sanktioner.

Kan Sydkorea lita på USA:s kärnvapenparaply?

En nygammal fråga väcks av Nordkoreas lyckade provskjutningar och regimskiftet i Seoul. Om nu kärnvapen verkligen kan skickas mot storstäderna i USA, är det då troligt att USA:s president skulle våga svara med kärnvapen eller hot om användande av kärnvapen mot nordkoreanska angrepp eller hotelser om angrepp på Sydkorea? Är USA:s avskräckningsförmåga verkligen trovärdig? Dessa farhågor har redan lett till en debatt i Sydkorea om att skaffa sig ytterligare och kraftigare offensiva vapen, exempelvis missiler med kraftiga konventionella stridsspetsar med förmåga att nå hela Nordkorea och med en precision som är god nog för att kunna slå ut de nordkoreanska avskjutningsramperna. Ett sådant projekt är redan under genomförande. Det har också föreslagits att USA bör återinföra kärnvapenbärande missiler till nordkoreanskt territorium. Moon Jae-in har å andra sidan haft på sitt program redan under valkampanjen att befälet över de amerikanska och sydkoreanska styrkorna i Korea på sikt bör överföras till en sydkoreansk general. Det kravet får nu en ny dimension. Befälet kan komma att gälla även över kärnvapenstyrkor.

Debatten går nämligen längre än vad Moon Jae-in själv talar öppet om. På 1970-talet bedrev Sydkorea ett kärnvapenprojekt, men övertalades att avstå och att 1975 underteckna icke-spridningsavtalet NPT. År 2004 konstaterade IAEA att Sydkoreanska forskare hade bedrivit sofistikerade experiment på vapenframställning som stred mot NPT. Sydkorea är en av världens ledande exportörer av kärnkraftsanläggningar och har alla förutsättningar att framställa egna kärnladdningar. Redan 2013 ledde de nordkoreanska kärnvapenambitionerna till att förslag väcktes i Sydkoreas parlament om att skaffa ett eget kärnvapen. Det förkastades, men nu förefaller sådana tankar få aktualitet igen. Enligt amerikanska media skall en majoritet av Sydkoreas befolkning vilja se ett eget kärnvapen. USA.s president Donald Trump har uttalat sympatier för tanken på ett eget sydkoreanskt kärnvapen. Inför ett möte med Kinas president Xi rapporterades att hans stab höll på att granska det policy-alternativet för den händelse att Xi skulle visa fortsatt motvilja mot sanktioner mot Nordkorea.

Japan ställs också inför den nygamla frågan om ett eget kärnvapen

Även för Japans del aktualiseras en nygammal debatt om ett eventuellt eget kärnvapen. Sådana diskussioner förekom under 1980-talet, när förutsättningarna för en mera självständig politik mot USA debatterades. Vid flera säkerhetspolitiska institut var man eniga om att ifall det skulle visa sig att USA såg ut att svikta i beslutsamhet att i enlighet med det amerikansk-japanska försvarsavtalet försvara Japan med kärnvapen borde Japan logiskt sett skaffa sig ett eget sådant. Det psykologiska motståndet mot den tanken ansågs dock vara ett hinder. Det faktum att Japan är det enda land i världen som har varit föremål för kärnvapenangrepp har skapat en svåröverkomlig barriär mot en kärnvapenpolitik. Å andra sidan välkomnas det egna missilförsvaret, och rädslan för de nordkoreanska provskjutningarna är stor. Ingenting är längre självklart. Uttalanden av Donald Trump under valkampanjen om att Japan borde skaffa sig egna avskräckningsmedel i stället för att åka snålskjuts på det amerikanska försvaret har också haft en inverkan.

Potentiell kärnvapenspridning belyser ett europeiskt dilemma

Kärnvapendimensionen har aktualiserats i västra Stilla havet genom Nordkoreas nukleära ambitioner. Samtidigt hårdnar konkurrensen mellan stormakterna. Både att den nye sydkoreanske presidenten vill föra en självständig politik mot USA och att Nordkorea snart kan nå den amerikanska kontinenten med kärnvapen gör läget mera oklart. Nordkoreas provskjutningar av missiler och provsprängningar av kärnvapen har rapporterats utförligt i europeiska media, medan Sydkoreas och Japans reaktioner nästan inte får någon publicitet alls. Debatt om Europas motsvarande behov av egen nukleär avskräckningsförmåga skymtar bara undantagsvis och då i samband med beslut om anslag till nya beståndsdelar av de brittiska och franska kärnvapnen, men inte i belysning av någon förändrad trovärdighet hos det amerikanska kärnvapenparaplyet.

Det kan förändras. Mot bakgrund av Donald Trump´s förklenande uttalanden om NATO:s betydelse under den amerikanska presidentvalskampanjen var förväntningarna stora inför hans första möte med organisationens övriga ledare; skulle han uttala att USA känner sig fortsatt bundet av artikel 5 om att ett angrepp på en medlem av alliansen är ett angrepp på alla? Det gjorde han inte. Dagens Nyheter sammanfattade mötet med att ”I stället läxade han upp sina NATO-allierade om att de inte betalar nog för sin säkerhet.” Att vägra upprepa USA:s åtagande enligt artikel 5 inger oro. Denna oro förstärks av Donald Trumps valspråk ”America First”. Tillämpat på frågan om artikel 5 kan det ju bara innebära en praktfull brasklapp inför en beslutssituation, då en allierad utsätts för kärnvapenhot.

Kärnvapenmakten Storbritannien lämnar EU om två år. Den enda återstående EU-medlemmen med ett eget (litet) kärnvapen är Frankrike. Det är också det land som aktivt förespråkar ett gemensamt EU-försvar. Motståndet är starkt mot det förslaget hos övriga medlemsländer, trots att de saknar ett eget kärnvapen och trots att bara ett fåtal ens har ett eget missilförsvar. USA:s vilja att använda sina kärnvapen för att avskräcka Sovjetunionen var en hörnsten för NATO under det kalla kriget. Dess betydelse minskade dramatiskt, när Sovjetunionen upplöstes – men liksom de amerikanska och ryska kärnvapnen upphörde den inte att finnas.

Ett lösare NATO skapar en mera osäker värld

Inför säkerhetspolitiska debatter i Sydkoreas parlament i samband med beslut om att behålla eller inte behålla det amerikanska Thaad-batteriet sänder Moon Jae-in en emissarie till EU och Tyskland (samt till Kina, Japan, Ryssland och USA). När Sydkoreas emissarie besöker Europa kan det komma att ställas frågor om hur vi själva ser på behovet av ett skydd mot att utsättas för utpressning med hot om kärnvapenanvändning. Den frågan har inte något givet svar. Europa har inte en lika oberäknelig granne som Sydkorea och Japan har i Nordkorea. Å andra sidan väcker Rysslands uppträdande i Georgien, Ukraina och Syrien dock en viss oro. Vilken roll spelar idag kärnvapnens avskräckande förmåga för NATO och övriga Europa – för EU och för den mångomtalade europeiska säkerhetspolitiska arkitekturen? Räcker det för oss att det finns ett missilförsvar i några av länderna i EU? Kan vi vara säkra på det? Varför tror vi oss ha anledning att vara mera säkra på att få hjälp än Sydkorea och Japan? Har USA under Trump verkligen en vilja att försvara oss med kärnvapen, om vi skulle ställas inför rysk utpressning med hot om kärnvapenanvändning? Hans oberäknelighet och en ovilja att ta till sig råd från sina medarbetare, som visades i samband med ett beslut om utträde ur klimatöverenskommelsen i Paris, är också viktiga element. De skapar osäkerhet om hur rationellt han resonerar den dag då han ställs inför ett beslut om att använda kärnvapen för att försvara en allierad.

Frågorna är många, och i Sverige måste vi snart ha en beredskap att besvara dem, när vi ställs inför en debatt inom EU om ett eventuellt gemensamt försvar.

 
Författaren är ambassadör och ledamot av KKrVA.

av David Bergman

Menige Stig Nilsson i SoldF från 1972, 1986 samt 2001 – alltid med födelsedagen 10 juni

Stigs agerande inte bara följer handboken, han är handboken i hur man skall agera som soldat för den händelse man trots tappert kämpande och alla uppoffringar ändå blir tagen fånge. Redan i 1972 års utgåva av Soldaten i fält – SoldF – blev Stig tagen som krigsfånge. Han har föryngrats något i 1986 och 2001 års utgåvor (kanske för att förvilla fienden) men han har alltid fyllt år den 10 juni. Han har även alltid haft ett korrekt agerande mot sin förhörsledare, inte avslöjat mer än vad konventionerna kräver av honom, men han har även understrukit vikten av att i fångenskap bibehålla stridsvärdet genom fysisk aktivitet, värna om sammanhållningen bland kamraterna så att ingen blir utfryst men även plikten att fly om möjligheten uppenbarar sig.

SoldF är även något av en kulturskatt. Sedan 1972 års version har Alf Lannerbäcks karaktäristiska och pedagogiska teckningar illustrerat skriften som lärt så många värnpliktiga grunderna i soldatyrket. Lannerbäck var själv officer vid Svea Livgarde men efter en skada började han teckna på heltid vid Arméns Bilddetalj och har sedermera utgjort grunden och senare förebilden för efterföljande illustratörer av SoldF och andra militära publikationer.

Men framförallt har Stig fyllt ett gott syfte. De flesta av oss fruktar för den realistiska överlevnadsutbildningen som lär ut till soldater hur de ska agera i fångsituationer. Men från händelser med svenska och andra länders soldater i exempelvis Bosnien, Kongo och Ukraina påminns vi med jämna mellanrum om vad konflikter kan innebära. De flesta minns säkert den svenske officeren Thomas Johansson som så sent som 2014 tillfångatogs under ett observatörsuppdrag i Ukraina. Den realistiska fångutbildningen och instruktionerna i SoldF är relevanta och behövs.

Inom en överskådlig framtid kommer en ny version av SoldF. Den som undrar vad som händer med menige Stig Nilsson får ge sig till tåls tills den nya versionen är fastställd. Men en sak är säker: Håll ut Stig, du är inte glömd – Grattis på födelsedagen!

 
Författaren är kapten, doktorand i psykologi och ledamot av KKrVA.

av Rune Carlsson

En litografi från senare delen av 1800-talet föreställer en beriden officer vid Kungl. Göta artilleriregemente. I ett överstycke syns en byggnad och texten: ”Marieberg 1819-1860.” Därunder en devis: ”En med försök understödd Theorie är den som bör och endast kan upplysa och fullkomna Artilleriet och tilldana Artilleristen – C. Cronstedt, A. Ehrensvärd.”

Kungl. Artilleriregementet delades 1794 upp i fyra regementen: Svea, Göta, Wendes och Finska (alla nedlagda). Vid vart och ett av dessa fanns ett artilleriläroverk. Tre kategorier fick sin utbildning där: konstaplar, oexaminerade officerare och underofficerare samt examinerade officerare. Krav för att bli officer var avlagd ”Bössmästeriexamen” och för att utnämnas till löjtnant ”Generalexamen”. På Marieberg i Stockholm, som nämnts ovan, grundades 1818 Kungl. Högre artilleriläroverket. Det var från början enbart avsedd för artilleribefäl. Senare kom även elever med tillräckliga förkunskaper ur ingenjörkåren och andra truppslag att antas.

Till årskursen 1846 antogs för första gången tre icke-militärer som civilingenjörselever. De fick en anpassad läroplan. Ämnet veterinärkunskap byttes t ex ut mot civil byggnadskonst. De flesta av kursens 1 500 timmar ägnades åt väg- och vattenbyggnadskonst, matematik, mekanik och fysik. Men det finns också en helt civil historia. Den börjar med Teknologiska institutet, som grundades i Stockholm 1826. Utbildningen där var relativt elementär och hade kopplingar till hantverk och skråväsen. Fram till 1845 tilldelades eleverna gesällbrev vid avgångsexamen.

Därefter kom högre inträdeskrav att ställas. Utbildningen blev mer akademisk enligt mönster från Högre artilleriläroverket. Institutet omvandlades 1876 till Kungl. Tekniska högskolan. Detta nämnt för att peka på det nära samband som alltid har funnits mellan försvaret och det civila samhället.

Här bör naturligtvis Krigsskolan på Karlberg nämnas. Den grundades 1792 och firar alltså i år sitt 225-årsjubileum. Den är världens äldsta militärakademi med ursprunglig lokalisering (nu under namn Militärhögskolan Karlberg).

I slutet av 1950-talet tillhörde jag A 2 och var elev vid Artilleriets kadettskola. Den bytte senare namn till Artilleriets Kadett- och Aspirantskola och därefter till Artilleriets Officershögskola, innan den 1985 flyttades till Kristinehamn för att senare läggas ned.

Dessförinnan kom jag att bli djupt inblandad i införandet av ”Ny befälsordning” (NBO) och omvandlingen av ArtKAS till ArtOHS. Den första Officerskursen genomfördes där 1981. Eleverna skulle utbildas till en ny sorts enhetsbefäl med kompetens som chef, fackman och utbildare. Befälsordningen infördes helt 1983. Succesivt urval och vidareutveckling skulle ge lämpliga officerare kompetens för alla befälsbefattningar inom artilleriet och alla gemensamma befattningar inom Armén och Försvarsmakten.

Tanken var unik i världen och egentligen paradoxal. En av förebilderna var försvarets pilotutbildning. Den hade av tradition börjat med ett stort antal elever som kuggades efterhand. Vid kursen slut fanns förhoppningsvis så många godkända elever kvar som behövdes för krigsorganisationen. Många haverier och nya pedagogiska och psykologiska rön vände på hela konceptet. Ett begränsat antal särskilt lämpliga elever togs ut genom noggrant urval. Utbildningens mål var att samtliga uttagna elever skulle kunna godkännas. Utbildningen visade sig bli mycket effektiv och antalet haverier minskade.

Urvalet till Officerskursen i NBO kunde inte vara lika snävt målinriktat. De flesta som sökte hade visserligen marskalkstaven i ränseln, men alla såg sig inte i första hand som blivande chefer, utan mera som fackmän och utbildare. Så långt var allt gott och väl, men Försvarsmakten behöver ”fler indianer än hövdingar”. Systemet bäddade för en del besvikelser. Alla kanske inte nådde sina mål eller kände att de helhjärtat kunde ägna sig åt sin tänkta yrkesbana. Men jag minns eleverna som ambitiösa och målinriktade. Så här i efterhand vet jag att de har löst sina uppgifter väl på alla nivåer. Om den breda målbilden kan ha komplicerat urvalsprocessen, inverkade den i vart fall inte menligt på planläggning och genomförande av utbildningen. Vi strävade åtminstone efter att ge alla elever en god start i yrket.

Utbildningen vid OHS kan av en del ”äldre kamrater” ha setts som för teoretisk. En del gruppdynamiska inslag med upplevelsebaserad inlärning möttes med misstro. Men kursen ”Utveckling av grupp och ledare” (UGL) står sig. Den används fortfarande både militärt och civilt. Avvägningen mellan teori och praktik har annars diskuterats sedan Gustav II Adolfs dagar. Då ansågs en soldat ”utan studier väl kunna utföra sitt ämbete”, men senare insåg man att ”övning utan vetenskap är farlig och vetenskap utan övning god men föga nyttig”.

Självfallet behövs både teori och praktik. Jag har försökt få någon uppfattning om dagens avvägning dem emellan genom att höra mig för om det system med officerare och specialistofficerare som nu har avlöst NBO.

Förkunskapskrav till Officersprogrammet vid Försvarshögskolan (genomförs till sin huvuddel vid MHS Karlberg) innehåller bl a högskolebehörighet och genomförd militär grundutbildning om nio månader. Tre inriktningar finns: krigsvetenskaplig, militärteknisk och nautisk. Utbildningen är treårig och omfattar 180 högskolepoäng. I FHS kurskatalog finns dessutom bl a Stabsutbildning 60 hp och Högre stabsofficersutbildning 120 hp. Akademiskt kvalitetssäkrad officersutbildning är ett gammalt fackligt krav som har förverkligats.

MHS i Halmstad är programansvarig för utbildning av specialistofficerare. Den grundläggande utbildningen (SOU) omfattar tre terminer och leder till kompetens som instruktör eller specialist inom arméns yrkesområden. Utbildningen kan till sin huvuddel förläggas på olika funktionsskolor. För artilleriets del brukar den avslutande terminen genomföras vid Artilleriets stridsskola vid A 9 i Boden. Inriktning Sensor (eldledning) inleds exempelvis på Markstridsskolan i Kvarn. För kategorin finns även en Högre specialistofficersutbildning (HSOU) och ett stort antal kortare fortbildningskurser.

Utöver officerare och specialistofficerare finns nu heltidsanställda soldater och gruppchefer (dessutom har värnplikten återinförts, dock i blygsam skala). Systemet kan kallas ”nygammalt”. Det har vissa likheter med befälsordningen på 1960-talet, då det fanns underbefäl, underofficerare och officerare. Men urval och utbildning har naturligtvis anpassats till en ständigt föränderlig omvärld. (Inget ont om 60-talet. Armén hade då tio fördelningsstaber och 31 brigader. A 6, som var ett av sju artilleriregementen, satte vid slutet av decenniet upp två artilleriregementsstaber m.m., elva haubitsbataljoner, tre pansarhaubitskompanier och tio lokalförsvarshaubitskompanier. Förbanden övade verkligen. Visserligen hade även försvarsanställda fått reglerad arbetstid, vilket väckte viss förvåning då, men inställda övningar av budgetskäl var ännu inte uppfunna. Armén stod på toppen av sin förmåga.)

Även om försvarets numerär har minskat på senare tid, finns ingen anledning att tro att kvaliteten på förbanden eller deras befäl har försämrats. Kvalificerad materiel, personliga ambitioner och en kombination av teori och praktik räcker fortfarande långt. Allt är dock inte frid och fröjd. Armén har för få officerare och rekryteringen kunde gå bättre. Av naturliga orsaker har de flesta numera bara erfarenhet av strid i lägre förband. (Det är både ett tränings- och ett säkerhetspolitiskt problem.)

För egen del minns jag artilleriövningar i Skillingaryd, Villingsberg och Älvdalen med fler skjutande förband än som finns i hela landet idag. Minnesvärda är också övningar som ”Sydfront”, där 14. fördelningen anföll med tre brigader mot landstigen fiende vid Ystad. 6. fördelningsartilleristaben samordnade elden från fem haubitsbataljoner. Fienden kastades tillbaka i havet. Men det var då det – nu är det förstås nu.

Författaren är f d överstelöjtnant, personalchef vid A 6 och ombudsman vid Officersförbundet.

av Helge Löfstedt

I ett blogginlägg 27 februari 2017 skriver Mats Olofsson om vikten av en långsiktig och genomtänkt strategi för Sveriges kunskapsförsörjning. Han betonar också vikten av satsning på FoU i alla delar av det nya totalförsvaret samt efterlyser tydliga viljeyttringar och kloka beslut för att skapa grund för nya innovationer. Det är lätt att instämma i det mesta av det som sägs i detta inlägg. Men satsning på FoU är inte bara att ösa på. De svåra problemen är att avgöra hur mycket, d v s var gränsen för satsningarna går med aktuella förutsättningar och med hänsyn till tillgängliga ekonomiska medel.

Nu till den skrivning som blivit föremål för min reaktion. Olofsson skriver om Försvarsmak­tens anslag för forskning och teknikutveckling ”… så har det visat sig att Sverige kunnat tillgodogöra sig en återbetalning på satsade investeringar i t ex Gripen, som är minst dubbelt så hög som satsningens storlek.” Som grund för detta uttalande hänvisar Olofsson till boken Synliga kostnader – osynliga vinster. Offentliga upphandlingar som industripolitik av prof Gunnar Eliasson, KTH 2010.

Min invändning är att uttalanden om återbetalning inte går att grunda på det arbete som Eliasson redovisat i sin bok. Observera också att den avkastning som här nämns avser samhällsekonomiska ”bonuseffekter” som kan finnas utöver det försvarsekonomiska värdet.

Här kan det vara lämpligt att påminna om att JAS projektet var föremål för ett flertal års debatt och överväganden. Dessa resulterade i att 1981 bedömde FMV att JAS 39 utgjorde bästa alternativ vid inköp av 300 fpl. Licenstillverkning av den amerikanska typen F-18 bedömdes bäst vid inköp av 200 fpl och inköp av den likaledes amerikanska F-16 bäst om antalet begränsas till 100 fpl. ÖB rekommen­derade köp av JAS även om F 16 och F 18 skulle ge den bästa operativa effekten. Motiven var planerings- och betalningsproblem. Arméchefen Sköld reserverade sig mot beslutet att köpa JAS. Därefter tog riksdagen först principbeslut om anskaffning av JAS och därefter i tre delbeslut anskaffning av tillsammans 204 fpl. Till bilden hör också att Sydafrika har beställt 26 nytillverkade JAS 39, vidare har 12 plus 24 JAS sålts eller leasats ut.

Eliassons studie

Olofsson är inte ensam om att referera till Eliassons studie. De referat jag har sett har tyvärr inte beaktat de begränsningar som studien lider av. Eliasson beskriver JAS-Gripen som ett avancerat nyutvecklingsprojekt som utgjort en teknologidrivare som skapat ett brett utflöde av färdigutvecklade teknologier som svensk industri i övrigt kunna tillgodogöra sig. Eliasson redovisar också genomfört arbete med ett antal fallstudier (14 st) i vilka han påvisar att den samhällsekonomiska avkastningen är betydande – minst 2,5 gånger den ursprungliga investeringen. Genomgången av dessa fall verkar grundlig. Den innehåller såväl breda som snäva teknologiområden. Framträdande exempel på breda områden är mobiltelefoni och medicinsk teknik. Några exempel på snävare teknikområden är lättviktskonstruktioner, höghastighetsbearbetning av metaller samt hydraulmotorer med höga prestanda. Naturligtvis finns avgränsningsproblem – vad är tydligt relaterat till JAS-projektet, om vilket han sedan drar övergripande slutsatser, och vad är relaterat till andra försvarsprojekt t ex luftvärnsradar. Vidare kan rimligen inte den fenomenala tillväxt som Erikson åstadkom inom området mobiltelefon ses som representativt exempel på ekonomisk framgång – men väl ett ovanligt lyckat exempel på civil ekonomisk avkastning i sammanhanget.

En allvarlig brist i Eliassons studie är dock att han inte diskuterar i vilken grad resultaten från hans fallstudier kan generalisera. Eliasson borde ha nöjt sig med att redovisa de 14 fallstudi­erna.

JAS 39 Gripens lönsamhet enligt Eliasson

Frågan är nu: hur stora medel har satsats på Gripen och i hur hög grad har dessa kunnat återbetalas genom samhällsekonomisk avkastning. Eliasson har inte nämnt något om hur stora medel Gripenprojektet har dragit. Han anger inte heller hur stora avkastningarna av de 14 fallen var utan bara att avkastningen var betydande – minst 2,5 ggr den ursprungliga investeringen.

Möjligen anser Eliasson att utbetalningarna för Gripenprojektet kan anses vara allmänt kända. Jag drar mig då till minnes att vid något tillfälle har muntligen framförts att Gripenpro­jektet har dragit totalt ca 100 miljarder kr från försvarsbudgeten. Detta under tiden från 1980-talet till år ungefär 2010. För att bli övertygad att avkastning för de 14 studerade fallen skulle uppgå till mer än 100 miljarder kr fordras dock en redovisning av denna avkastning. Med nuvarande information synes det otroligt.

En rimligare tolkning är att Eliasson syftar på avkastningen av de merkostnader för utveckling som projektet JAS 39 medför. Detta då jämfört med de andra hand­lingsalternativen, nämligen direktköp av utländska lösningar eller licenstillverkning av sådan. Men då gäller fortfarande att Eliassons studie är begränsad till 14 detaljberäkningar. Han säger inget om hur stor del av den totala utvecklingskostnaden för JAS-projektet som dessa 14 fall utgör eller hur stora de totala utvecklingskostnaderna var.  Här måste beaktas att Gripen var nyutveckling av ett helt nytt flygplan med ny grundkonstruktion. Ett arbete som rimligtvis drog ett stort antal ingen­jörs­timmar i ett omfattande arbete med befintlig teknologi. Allt detta då utöver kostnader för de åtgärder som Eliasson sedan analyserar i de 14 redovisade fallstudierna.

De totala utvecklingskostnaderna har angivits omfatta ca en tredjedel av de 100 miljarder kr som ovan nämndes. För att en slutsats att den samhällsekonomiska avkastningen av de satsade merutvecklingsinvesteringarna i Gripen skulle kunna uppgå till detta mindre, men fortfarande mycket stora belopp, fordras fortfarande en mera ingående analys än vad Eliasson redovisar.

Det som ämne som Eliasson tar upp – information om samhällsekonomisk avkastning av militärteknologisk nyutveckling som ett underlag för beslut om satsningar på FoT– måste bedömas som väsentligt. Det är därför angeläget att denna typ av analys fortsätter. Dock med beaktande att slutsatserna inte dras längre än vad underlaget medger. Vidare – samhällsekonomiska konsekvenser är naturligtvis intressanta ”bonuseffekter”, men försvars­ekonomiska bedömningar och kalkyler måste dock vara avgörandet.

Avslutningsvis: det försvarspolitiska värdet av JAS Gripen består trots de oklara slutsatser som här kritiserats.

 
Författaren är överingenjör pensionerad från FOI och ledamot av KkrVA.

av Bo Richard Lundgren

Jag har tidigare på denna blogg argumenterat för att begreppet totalförsvar måste få ett nytt innehåll. Utgångspunkten var då att det s k hybridkriget måste kunna mötas med totalförsvarets resurser. I detta inlägg för jag diskussionen ytterligare ett steg och presenterar ett förslag på en ny definition.

Vi talar idag om ett vidgat säkerhetsbegrepp och en bredare hotbild. Statsmakterna har också angivit att totalförsvarsplaneringen skall ske utifrån hela hotskalan. Men statsmakterna har valt att använda det traditionella begreppet totalförsvar för att beteckna även dagens och morgondagens ansträngningar att möta hot mot den nationella säkerheten. Då uppstår ett problem som är förknippat med den nuvarande definitionen av totalförsvar. I Lagen om totalförsvar sägs att totalförsvar är verksamhet som behövs för att förbereda Sverige för krig. Denna definition knyter an till en viss situation (krig). Därmed kan begreppet inte omfattas av åtgärder som syftar till att möta andra hot i hotskalan, d v s sådana hot som inte är krig i traditionell eller folkrättslig mening. Den nu gällande definitionen blir alltför snäv. Frågan blir nu hur man skall lösa detta problem. Jag lämnar nedan ett förslag på en ny formulering.

Förslag:

Med totalförsvar menas de åtgärder som syftar till att möta antagonistiska hot mot den nationella säkerheten.

Denna formulering har flera förtjänster, anser jag. Jag listar några nedan.

• Man kan planera i hela hotskalan. Men, man måste tydligt avgränsa totalförsvarsplaneringen till att enbart avse antagonistiska hot mot den nationella säkerheten. Hot som i första hand skall kunna hanteras inom krisberedskapen är inte relevanta, t ex skogsbränder, naturolyckor, smittsamma sjukdomar, miljöhot etc. Gränsen mellan krisberedskap och ”krigsberedskap” går nu inte vid höjd beredskap utan blir en fråga om åtgärdens syfte (mål). Åtgärden skall handla om att värna nationella intressen.
• Man kommer ifrån dikotomin fred-krig. Distinktionen mellan planering i fred å ena sidan, t ex att minska sårbarheten i samhället, och skarpa åtgärder i krig å andra sidan, behöver inte längre upprätthållas. Åtgärderna kan vidtas i hela skalan vilket bl a innebär att gråzonsproblematiken och hybridkrigföring täcks in.
• Man kommer också ifrån uppdelningen civilt-militärt. Alla åtgärder med det formulerade syftet kan vidtas av olika aktörer i hela hotskalan Det spelar ingen roll om åtgärden vidtas av civila eller militära aktörer.

Statsmakterna behöver nu fatta beslut och vidta åtgärder för att ett nytt totalförsvarsbegrepp skall kunna slå igenom i en modern vokabulär, debatt, planering m m. Jag listar här de viktigaste åtgärderna.

• Lagstiftningen behöver revideras i syfte att ge begreppet totalförsvar ett nytt innehåll. Det innebär bl a att reglerna om höjd beredskap behöver bli mer flexibla.
• Regeringen behöver precisera sin nationella säkerhetsstrategi och tydligt ange vad som skall anses vara totalförsvarsplanering samt peka ut vilka aktörer som skall göra vad och vilken förmåga som skall uppnås.
• Regeringen behöver också utarbeta en tydlig planeringsinriktning som ger aktörerna vägledning om hur man skall prioritera mellan scenarier och åtgärder.

Om inte statsmakterna förmår revidera totalförsvarslagstiftningen kommer det att råda stor förvirring och oreda inom totalförsvarsplaneringen. Ambitionen att skapa ett modernt totalförsvar kommer då inte heller att lyckas.

 
Författaren är tidigare avdelningschef vid Försvarshögskolan och ledamot av KKrVA.

av Lars Holmqvist

Det har nu gått ett antal veckor sedan vansinnesdådet på Drottninggatan i Stockholm.  För de anhöriga till döda och skadade, för dem som skadades och för dem som undkom oskadda, kommer minnet av och sorgen över 7 april 2017 troligen att följa dem genom livet. För de flesta andra av oss har livet i stort återtagit sin gilla gång.

Samtidigt är det av vikt för samhällets försvar att vi noga studerar skeendet denna dag i syfte att dra lärdomar för framtiden och för att kunna ge återkoppling till de många olika samhällsaktörerna som var inblandade. Nedan tänkte jag ta upp två reflektioner med anledning av medias bevakning i anslutning till dådet. Här finns läxor att lära.

Den första frågan – Vådan av bristande källkritik

Det finns ett känt modus operandi för terroraktioner som bygger på att en attack kan planeras och genomföras i minst två steg.

På eftermiddagen den 27 augusti 1979, utanför den lilla nordirländska staden Warrenpoint, exploderade en kraftig vägbomb vid slottet Narrow Water Castle när en lastbilskonvoj med ett brittiskt kompani fallskärmsjägare passerade på vägen utanför. Den sista lastbilen i kolonnen  förstördes av bomben och sex soldater dödades omedelbart. Därpå följde krypskytte mot de överlevande. Britterna var väl utbildade och tränade för sin uppgift. Elden besvarades, sjukvårdsinsatser organiserades och förstärkningar tillkallades. Man upprättade även en tillfällig ledningsplats vid det gamla slottets porthus, intill vägen.

Men britternas motståndare IRA kände till de brittiska reglementena och kunde därför ana sig till vilka åtgärder som fallskärmsjägarna skulle vidta. Trettiotvå minuter efter den första bomben exploderade bomb nummer två. Den var kraftigare än den första och var gömd under mjölkkannor i omedelbar anslutning till den plats som IRA hade förutsett att britterna skulle välja som ledningsplats. Porthuset. Ytterligare tolv brittiska soldater dödades.

Baren Paddy’s Pub i Kuta Beach på den indonesiska ön Bali var välbesökt av västerländska turister på kvällen den 12 oktober 2002. Klockan 23.05 sprängdes en självmordsbombares ryggsäck inne på baren. Omedelbart rusade gästerna mot utgången och gatan utanför. Man kan tänka sig en kaotisk scen.

Mindre än en halv minut senare detonerade en andra bomb, långt kraftigare än den första, ute på den trånga gatan. De bägge bomberna dödade fler än 200 människor, huvudsakligen turister. Av dessa var sex svenskar, faktiskt fler än dödsoffren på Drottninggatan.

Vad har nu detta med våra media att göra? Då vi inte kan utesluta att ett terrorattentat riktat mot oss byggs upp i två steg är det av största vikt att media, även i lägen med stor brådska, inte släpper kraven på källkritik. Då går det inte an att skriva så här:

Foto: Lars Holmqvist.

 
Vi vet alla i efterhand att någon skottlossning inte ägde rum. Dock är branschen inte omedveten om problematiken, tvärtom. Så här skrev Fredrik Virtanen på Aftonbladet efteråt:

”Om två eller tre personer som förefaller oberoende av varandra kontaktar en redaktion och påstår sig vara vittnen till skottlossning, då vore det direkt oansvarigt att inte publicera uppgiften i ett kritiskt läge… Medierna bidrog till att många av oss i närheten blev onödigt rädda. Men jag föredrar det framför att medierna duktigt dubbel- och trippelkollar en uppgift medan jag promenerar rakt in i en svärm av kulor.”

Lärdomarna som media borde ta till sig är att terrordåd kan genomföras i två steg och att det första steget i så fall syftar till att uppnå högre verkan i det andra steget. Vi kan därför inte utesluta en situation där angriparen manipulerar media med falska nyheter i syfte att förmå allmänheten att agera på ett visst sätt. Detta borde media ta med sig i bedömningen av vad som ska rapporteras och vad man ska hålla inne med eller i vart fall avvakta något.

Kanske vore det ändå bättre med en generell uppmaning till allmänheten, utan att förmedla rykten. Något i stil med: ”För närvarande har vi fått icke bekräftade uppgifter om händelser på olika ställen i Stockholm. Vår rekommendation är att allmänheten så långt möjligt stannar kvar inomhus och – om man ändå måste gå ut – är uppmärksam och försiktig”. En sådan formulering minskar risken för att intet ont anande media lurar folk i en för angriparen önskvärd riktning.

Den andra frågan – Nyhetsrapportering i realtid

I mars förra året kunde vi läsa att Försvarsmakten uttryckt önskemål om förändringar i Skyddslagen. Bakgrunden var erfarenheterna från underrättelseoperationen i Stockholms skärgård oktober 2014 då närgångna civila störde den militära verksamheten.

Problemen 2014 handlade dels om buller som civila båtar och helikoptrar förorsakade och som försvårade Marinens undervattensavlyssning, dels medias direktrapportering om Marinens förehavanden, rapportering som kunde vara till direkt hjälp för inkräktaren.

Nyheten kom till vår kännedom genom media, men uppenbarligen tog delar av branschen inte alls till sig budskapet.

Minuterna och de närmaste timmarna efter dådet på Drottninggatan var hektiska. Polis och räddningstjänst tog sig an uppgiften med mod, energi och beslutsamhet. Efter vad som har framkommit gjorde de en lysande insats, för vilken vi skall vara djupt tacksamma. Detta gäller för övrigt även de många goda insatser som vanliga människor bidrog med. Men vad gjorde media?

Foto: Lars Holmqvist.

 
Eller

Foto: Lars Holmqvist.

 
Detta är två av åtskilliga exempel.

Vad ligger då bakom detta olämpliga agerande? Det finns nog inget enkelt svar. Mediabranschen är inte en monolit som agerar på ett och samma sätt. Framförallt ska vi inte glömma de många journalister som gjorde en fullgod insats denna fredagseftermiddag.

Men det finns en aspekt värd att fundera över, skillnaden mellan olyckan och den antagonistiska handlingen.

Ta som exempel en skogsbrand till följd av blixtnedslag. Brandens utveckling styrs av givna faktorer som vegetationens beskaffenhet, grad av torka och vindens riktning/styrka. Om en journalist skulle rapportera om en nyhuggen brandgata vid A och ett förråd med brandfarliga produkter vid B så skulle den informationen i sig inte kunna påverka brandens utbredning. Branden är inget väsen som kan besluta sig för att undvika A och satsa på B. Hur farlig eller skadlig branden än kan vara så är den inte en antagonist.

Det är annorlunda vid terrordåd eller vid andra former av angrepp. Antagonisten följer förloppet noga, tar del av de underrättelser som finns att tillgå och anpassar sitt agerande allteftersom. Häri ligger en avgörande skillnad som jag inte är säker på att alla journalister förstår.

Därför borde de som förmedlar nyheter överväga tydliga förhållningsregler om hur deras rapportering ska förhålla sig vid olyckor respektive vid antagonistiska angrepp. Att inte göra någon åtskillnad mellan dessa två duger inte om man vill uppfattas som en professionell aktör.

Få av oss har missat den pågående internationella ”Fake News”-trenden. Olika röster, från Vita Huset till Kreml, bedriver kampanjer mot etablerade media i syfte att misstänkliggöra dem. Våra media sägs förvränga eller mörka fakta eller komma med rena osanningar. ”Ingenting är sant och allt är möjligt”, som saken beskrevs för ett par år sedan.

Jakten på etablerade media är ingen oskyldig lek. Den bör ses som del av försöken att förstöra den grundpelare till vårt samhälle som tilliten utgör. För min egen del tror jag att vi mer än någonsin behöver SVT, SvD, Expressen och andra trovärdiga röster (ingen nämnd, ingen glömd) som kan särskilja manipulation från nyheter och som kan hjälpa oss att förstå det som sker omkring oss. Samtidigt blir det än viktigare att journalisterna agerar rätt. Jag vill ändå tro att våra svenska media egentligen är långt bättre än vad vissa gav prov på den 7 april.

För den som vill veta mer om hur svenska media själva ser på sin insats den 7 april, rekommenderar jag att lyssna på Medierna i P1 från söndag 9 april.

 
Författaren är egen företagare och reservofficer.

av David Bergman

Att få en normal människa att kunna döda är en konst som vilar på ett antal psykologiska mekanismer. Den militära utbildningen försöker inte modifiera de moraliska uppfattningar som individen redan besitter, utan presenterar snarare under vilka premisser som dessa kan kringgås – en ”moralisk frikoppling”. Foto: Torbjørn Kjosvold / Forsvaret

Under ett av mina första år som officer var jag instruktör på en garnisonsgemensam befattningsutbildning. Som yngst, med ett antal år kvar till medelåldern på instruktörskåren, utsågs jag till ansvarig för det eldöverfall som alltid genomfördes under fältövningens onsdagskväll. Jag antog tacksamt uppgiften. I krig skulle grupperingsplatsen med dess många singelkompetenser vara ett eftertraktat mål för motståndarens sabotageförband. Min ambition för uppgiften var lika stor som min kommunikation och återrapportering avseende dess omfattning och realism var liten. Upplevelsen av eldöverfallet är sannolikt högst levande hos soldaterna än till denna dag. Ironiskt nog gäller detsamma troligen skolchefen. Den efterföljande utskällningen visste få gränser. Eldöverfallet var ”fel” genomfört. Det skulle utföras på ett visst sätt vid en viss tidpunkt. Så hade det alltid varit. Punkt jävla slut. Efteråt skulle man grilla.

Den sista delen av min övningsplan innehöll ett moment för att efter eldöverfallet få soldaterna att reflektera över sin egen sårbarhet och medvetenheten om vad de själva skulle kunna komma att behöva göra mot en fiende. Syftet var att väcka tankar och mana till reflektion hos soldaterna om att även de som specialister, vilka inte hade strid som huvuduppgift, skulle kunna komma att behöva skada eller döda en annan människa. Den efterföljande diskussionen inom övningsledningen, lika utdragen som känsloladdad, gällde dock främst om vi verkligen skulle ha kvar onsdags-eldöverfallet eller för den delen bära vapen. Referenser till Falun-mördaren Mattias Flink gjordes och flera menade att det endast störde utbildningen och ”kunde missförstås”. Mina egna tankar, än till denna dag, var att jag kanske borde riktat reflektionsfrågorna till vissa i övningsledningen istället.

Att med våld eller ett trovärdigt hot om våld påtvinga någon annan vår vilja är grunden för all krigföring. Alla texter i ämnet som utelämnar eller förskönar detta grundläggande faktum är ofullständiga och missvisande. På Armémuseum i Stockholm visas vid ingången till utställningarna en grupp orangutanger beredda till kamp. De representerar det nakna våldet som alltid funnits och gått som en blodröd tråd genom hela den mänskliga historien. Vi kan tycka att detta är dåligt eller obehagligt och något vi inte gärna vill se. Men kampen, våldet och dödandet är nära förknippat med vår utveckling som art.

Samtidigt är olika former av våld och att handlingen att döda idag några av de mest tabubelagda gärningarna i vårt samhälle. Historien har fört med sig en framväxt av rättsstater och med dem ett utpekat våldsmonopol som uttryckligen förbjuder medborgare att använda våld annat än i mycket begränsade situationer. Vi regleras dagligen av såväl sociala normer, religiösa budord och juridiska lagar som samtliga fördömer våld gentemot andra. Men det samhälleligt accepterade våldsmonopolet legitimerar och bemyndigar även särskilt utsedda att i speciella situationer utöva våld och även att döda för att skydda landets territorium och dess medborgare. Våldet i sig ser i stort sett likadant ut nu som då. Dess effekter är fortfarande lika brutala och får inte förskönas eller romantiseras. Men det våld som utövas av stater har satts under kontroll. Våldet är inte längre lika naket utan har getts en struktur och iklätts en mantel av legitimitet.

På Armémuseum i Stockholm, vid inledningen av utställningarna, finns orangutanger i kamp. De representerar det nakna våldet som alltid varit en grund för krigföringen. Foto: David Bergman

Ett motstånd mot att döda andra finns som en mental spärr hos så gott som alla sunda individer. Vi berörs ofta illa i de fall där någon dödar i likgiltighet eller vad som upplevs orsakslöst. Motståndet att skada andra blir tydligare när vi ställer det i kontrast mot människor med psykopatiska drag, vilka kan utföra dessa handlingar utan eller med reducerad empati för sina offer eller ånger för sina handlingar.

Under föreläsningar i ämnet brukar jag ibland fråga varför det är just åhörarna som sitter där och hur många i salen som egentligen dödat någon? Varför åker vi inte till närmsta fängelse och hämtar våldsamma psykopater med väl dokumenterad fallenhet för och erfarenhet av grovt våld? Frågan har många svar. De som brutit mot grundregeln i ett våldsmonopol är oftast inte de bäst lämpade att förvalta det. Men kanske framförallt har personer dömda för våldsbrott visat en oförmåga att kunna kontrollera sin aggression som är oförenlig med de krav på distinktion och proportionalitet som måste ingå i det samhälleligt legitimerade våldsutövandet. Att veta mot vem man ska utöva våld och när man ska sluta. Utöver detta så har personer som diagnostiserats med en antisocial personlighetsstörning ofta problem med auktoritet och att arbeta i grupp, vilket är mindre förenliga med att arbeta i en militär organisation som tvärtom förutsätter fungerande grupper och befälskedjor.

Militära urvalsprocesser syftar bland annat till att kontrollera att alla som tas in är lämpliga och laglydiga individer vilka har en moral och etik med sunda spärrar för våld. De som väljs ut måste givetvis ha goda förutsättningar för kontrollerad aggression (att utöva våld är en oerhörd fysisk och mental påfrestning som inte är lämpat för alla), men de får inte heller ha någon överdriven benägenhet att utöva våld. Det medför en inneboende motsättning som behöver överkommas under yrkesutbildningen i ett yrke som ytterst faktiskt bygger på just det legitimerade och sanktionerade våldsutövandet. Militär utbildning innebär att den blivande soldaten lär sig genomföra olika typer av beteenden i specifika kontexter med bibehållen moralisk standard. Den syftar inte till att modifiera de moraliska uppfattningar som denne redan besitter, utan presenterar snarare under vilka premisser som dessa kan kringgås – vad Albert Bandura benämner som en ”moralisk frikoppling”.

Konsten att döda

Utmaningen att utbilda normala människor att döda kan ses genom krigshistorien. Samuel Marshalls studier från andra världskriget och Koreakriget visar bland annat att nivån och kvalitén på utbildning i stor utsträckning påverkade hur soldaterna såg på sin roll och vad som förväntades av dem. Han ger exempel på strider där endast 15-20% av soldaterna sköt för att döda, vilket tydligt visar att de psykologiska rekvisiten för att få soldaterna att döda inte alltid varit uppfyllda. Men krigshistorien bjuder också otaliga exempel när välutbildade individer i grupper med god sammanhållning naturligt överkommit den psykologiska tröskeln att skada och döda utan efterföljande samvetskval för att efter kriget naturligt återgå till det civila livets normer.

Detta bekräftas genomgående, från Ardant du Picqs tidiga skrifter från Napoleonkrigen fram till Rickard Holmes undersökningar efter Falklandskriget och leder fram till en grundläggande slutsats: de soldater som saknar adekvat utbildning vilken uppfyller ett antal psykologiska kriterier undviker dödande när de hamnar i strid. Detta medför att deras förmåga att skydda sig själv och sina kamrater men framförallt att uppnå målen med den militära insatsen nedgår. För att möjliggöra framgång i strid måste därför varje militärt system skapa förhållanden som möjliggöra att individer kan åsamka död, förödelse och lidande gentemot andra utan att i efterhand orsaka en oöverkomlig börda av stress, skuld och ånger. Att lära en normal människa att döda är en konst som berör ett flertal psykologiska mekanismer.

De aktuella psykologiska mekanismerna kan användas till att underlätta moraliskt rättfärdiga handlingar likväl som orättfärdiga. Frågan om och i vilka kontexter våld är befogat är en viktig fråga som ofta orsakar diskussion, av mycket goda anledningar. Men i detta inlägg berörs inte det rättfärdiga i kontexten utan fokus ligger på de individuella psykologiska faktorer som är allmängiltiga.

Jag kommer i inlägget att beröra tre separata men relaterade faktorer som alla har stor betydelse för att skapa förutsättningar för en fungerande soldatutbildning: distanslagen, avindividualisering och avhumanisering.

Distanslagen och att se effekterna av sitt handlande

Distanslagen är ett grundläggande begrepp för att beskriva den psykologiska påfrestningen av att döda. Redan Ardant du Picq menade att det alltid varit instinktivt hos människan att strida på så stort avstånd som möjligt och han förutspådde innan sin död 1870 att förmågan att strida på distans sannolikt skulle fortsätta öka. Distansen, menade han, bidrog inte bara med en känsla av säkerhet utan reducerade även det psykologiska motståndet att döda andra människor. Påfrestningen ökar ju närmare ens motståndare är. Att döda en motståndare med ett prickskyttegevär på långt avstånd är generellt inte lika påfrestande som att göra det med kniv i närkamp. Anledningen är begränsningen i den mänskliga perceptionen: ju närmare vi kommer desto mänskligare uppfattar vi vår motståndare, men också att närheten ökar den upplevda individuella risken för soldaten. Genom ett kikarsikte ser vi endast en identitetslös kropp medan i närkamp kommer alla våra sinnen att ge bilden av motståndaren som högst mänsklig. Distanslagen är självklart en förenkling och inte en absolut regel, individer reagerar olika på stridens påfrestningar. Men det är en central del för att förstå den psykologiska påfrestningen att döda.

Distanslagen utgår inte enbart från fysisk distans, utan även från den uppfattade emotionella distansen. Vapenutvecklingen har gjort att det geografiska avståndet som kan uppnås mellan en soldat och dennes mål nu har uppnåtts (på denna jord i alla fall) men parallellt gör den ständiga förbättringen av optik och sensorsystem att den uppfattade emotionella distansen kontinuerligt minskar. Exempelvis kommer en drönarpilot att uppleva en relativt liten distans (eller snarare närhet) till sin motståndare även om piloten befinner sig på andra sidan jordklotet.

Det uppfattade motståndet styrs inte bara av distansen och i vilken uppfattning vi uppfattar en motståndare som mänsklig, utan även i vilken utsträckning individen kan se effekterna av sitt handlande. Dessa är relaterade till i vilken omfattning individen kan uppfatta lidandet de orsakar hos motparten och om detta sker omedelbart eller utdraget. Exempelvis är effekterna av eldgivning ibland mindre uppenbara och mer direkt dödande än de skador och utdragna dödsförlopp som en bajonett eller kniv kan orsaka. Detta korrelerar i de flesta fall med distanslagen; en reducerad distans medför normalt att effekterna av handlandet blir mer framträdande för individen. Men i grunden är det individens perception av det lidande de orsakar någon som kommer att i stor grad styra motståndet att utföra våldshandlingar.

Avindividualisering

En bärande del i en militär organisation är en avindividualisering. I förra inlägget om den militära inryckningen gick vi igenom hur det går till när en individ förvandlas från en individ till en soldat, och därmed inordnas i ett starkt socialt kollektiv. Avindividualiseringen fyller flera specifika syften direkt riktade mot att skapa de psykologiska förutsättningarna för att utföra våldshandlingar eller döda.

En av effekterna med att ikläda sig en uni-form, raka sitt hår och bli enhetlig med sin grupp är att det skapar en upplevd anonymitet, vilket sänker känslan av individuellt ansvar och ger en uppfattning av universellt handlande. Exempel på detta kan vi se i negativa former vid upplopp eller läktarvåld där individer i skydd av en folksamling (ofta enhetligt klädda i sitt lags färger) utför handlingar de sannolikt inte hade genomfört om de stått ensamma och haft andras ögon på sig. Den upplevda anonymiteten sänker känslan av individuellt ansvar och reducerar tröskeln att använda våld. Styrkan i den psykologiska effekten ökar generellt med storleken på gruppen men inte minst den kollektiva identiteten. Enklare uttryckt, ju mer en individ identifierar sig som en medlem av en social grupp desto enklare blir det att utföra handlingar i dess namn, inklusive våldshandlingar.

En social grupps påverkan på individuellt beteende är generellt mycket stark. Solomon Asch genomförde 1951 ett konformitetsexperiment som hade förklätts till ett fingerat moment att bedöma längden på ett antal linjer. En grupp individer, varav alla utom en var delaktiga i det verkliga syftet, fick först titta på en linje och sedan avgöra mellan tre alternativ vilken som var lika lång. Skillnaden mellan svarsalternativen var så uppenbar att det var näst intill omöjligt att svara fel. Asch fann dock att i en grupp där de invigda självsäkert gav medvetet felaktiga svar så infogade sig 75 % av de ensamma, riktiga försökspersonerna och gav ett konformt men felaktigt svar vid minst ett tillfälle. Enklare uttryckt: de gav hellre ett medvetet felaktigt svar tillsammans med de övriga i gruppen än de var villiga att sticka ut ensamma med att ge det rätta svaret.

I en militär organisation med uniformstvång där olikheter i yttre attribut minimeras och kompletteras med krav på likformighet i handlande förstärks generellt pressen att inordna sig inom gruppen. 

Militära system verkar i sin natur för en avindividualisering där individen blir uni-form, enhetlig med den övriga massan. En tydlig auktoritet tillsammans med en upplevd anonymitet bidrar till att förskjuta ansvaret för individuella handlingar till det kollektiva vilket sänker tröskeln att använda våld. Foto: Jimmy Croona/Combat Camera/Försvarsmakten

All våldsutövning sker dock inte genom direkt eldgivning. Inom den större förbandsstrukturen reduceras personligt ansvar ytterligare genom en distinkt arbetsfördelning med uppdelade ansvarsområden, där varje handling isolerat varken är eller uppfattas som skadlig för andra. Inom en större helhet, där den individuelle blir anonym, resulterar de däremot i våldshandlingar. Som exempel; Eldledaren mäter bara en vinkel och ett avstånd, signalisten rapporterar bara data från en person till en annan och den skjutande enheten avger bara eld mot en punkt på en karta som någon annan angett. Även om individer absolut kan förstå rationella helheter kommer de att undvika moraliska helheter om de inte måste för att skydda sig själv.

Även hierarki och auktoritet reducerar ytterligare det upplevt individuella ansvaret och förstärker den kollektiva legitimiteten. Högre nivåer av struktur förskjuter upplevelsen av ansvar att komma från den dikterande auktoriteten snarare än den personliga handlingen. Milgrams klassiska lydnadsexperiment är en av de tydligaste indikatorerna på styrkan i auktoritet för människors agerande. Experimentet byggde på att de testade skulle ge elchocker till en fingerad försöksperson beroende på om denne svarade rätt eller fel på frågor Försökspersonen var i själva verket en del av experimentet. Under förevändningen att en tydlig auktoritet uppmanade dem att fortsätta fann Milgram att samtliga försökspersoner gav chocker som var angivet som farliga och 66% sådana som var angivet som dödliga på reglagen. Milgrams exempel byggde på att den auktoritäre bar en grå laboratorierock. I ett militärt system med grader och titlar vilka är absoluta och som på många sätt anses vara grundbilden utifrån vilken andra auktoritära system formats, blir denna effekt naturligt ofta än större.

I den organisatoriska ramen ges våldshandlingar överlag ett sanerande språk och agerande får specifika etiketter. Militära kommandon är i grunden funktionella – att skapa en gemensam handling bakom ett specifikt begrepp – för att öka precision och undvika missförstånd, särskilt i pressade situationer när kognitiva förmågor är nedsatta. Men etiketterna som finns på dessa kommandon fyller även en psykologisk funktion. Att peka ut målet för våldshandlingen benämns exempelvis för att ’målange’ och att döda densamme benämns som att ’nedkämpa’ eller att uppnå ’effekt i målet’. Etiketterna är sanerade och så fria som möjliga från känslomässig laddning, och för en utomstående är det inte självklart att de representerar våldsutövning. I mer allmänna ordalag pratar man ofta om att man vill ’komma innanför motståndarens beslutsprocess’ eller ’orsaka systemkollaps’ men väldigt sällan explicit om att det är våldsutövning och dödande som avses.  Att begreppen ofta saknar användningsområden utanför det militära förstärker effekten av att det agerande de representerar är bundet till rollen inom organisationen och inte individen själv.

Avhumanisering

Den slutliga psykologiska mekanismen som begränsar den mänskliga förmågan att skada eller döda berör själva målet för våldsutövningen. Att döda en annan människa innebär en oerhörd psykologisk påfrestning. I förlängningen av distanslagen, att det psykologiska motståndet reduceras med distans, finns möjligheten att reducera motparten till något annat än mänsklig. Fenomenet när vi medvetet eller omedvetet berövar en motpart sina mänskliga attribut kallas för avhumanisering. I denna process reduceras de från en individ med känslor, hopp och drömmar till ett objekt. Fienden!

Avhumaniseringsprocesser är inneboende i det militära utbildningssystemet. Från första dagen på skjutbanan får soldaten lära sig att han inte skjuter på en människa utan ”mål”. Tavlorna avbildar grovhuggna ansikten med elaka drag. När fienden berövats mänskliga attribut reduceras den psykologiska tröskeln att tillfoga skada eller död. Den planerade militära avhumaniseringen stannar vid att förvandla motståndaren från en individ till objektet fienden. Däremot kan avhumanisering medvetet eller omedvetet fortsätta eller förstärkas till en demonisering, ofta genom att fienden utmålas som lömsk och ondskefull.

Att medvetet beröva en motpart mänskliga attribut kallas för avhumanisering. Genom detta reduceras målet för våldsutövningen från en individ med känslor, hopp och drömmar till ett objekt: Fienden! När fienden berövas mänskliga attribut reduceras motståndet att skada eller döda honom. Foto: David Bergman

I en av de mer omfattande genomgångarna inom området skiljer Nick Haslam mellan animalistisk och mekanisk avhumanisering. Den animalistiska avhumaniseringen betyder att attribut som är unika för människan (inneboende hos människor men inte djur) förvägras till en specifik grupp. Som följd utmålas de som ointelligenta vildar som saknar moral och självkontroll. I de fall där avhumaniseringen fortsätter till en demonisering liknas de inte sällan vid olika typer av djur som exempelvis ormar, ohyra eller blodsugande parasiter. Den mekaniska humaniseringen berör karaktäristiska drag som är centrala för den mänskliga naturen som empati, värme, omtanke och kognitiv kontroll. I denna beskrivs objektet som autonom eller maskinlik vilket huvudsakligen inträffar på en interpersonell basis.

Avhumanisering begränsas inte på något sätt till militär våldsutövning. En omvänd, medveten humaniseringsprocess används av exempelvis polisförhandlare vid gisslansituationer. Genom att tillskriva gisslan så många humana och personliga attribut som möjligt förvandlas de allt mer från objekt som gisslan till riktiga individer, vilket gör att gisslantagarens psykologiska tröskel att åsamka dem skada blir högre.

Utbildning

Som presenterats ovan finns ett antal psykologiska mekanismer som påverkar om en moralisk frikoppling kan framkallas. Om detta sker blir det möjligt för en normal individ att utöva dödligt våld med bibehållen moralisk standard vilket begränsar efterföljande samvetskval.

Varken en avindividualisering av den blivande soldaten eller en avhumanisering av fienden är något som sker av sig själv utan en successiv process som faciliteras av utbildning. Men hur effektiva mekanismerna blir påverkas inte bara av att de ingår i den militära utbildningen utan även i hög grad exakt hur de integreras.

Den psykologiska avindividualiseringen grundläggs i den militära inryckningen. För att befästa ett system med stark auktoritet och upplevd anonymitet genomförs den första perioden intensivt med hög grad av formell disciplin. Agerandet som rättfärdigas med en moralisk frikoppling kontrasterar starkt mot vad individer upplever i det civila livet. På grund av detta underlättar det om de blivande soldaterna initialt avgränsas från sociala system med andra standarder för moraliskt agerande; Med andra ord finns det psykologiska syften att begränsa kontakten med den civila världen utanför grindarna under soldatens första tid.

Avhumaniseringsprocessen är en inneboende del i likväl grundläggande skjututbildning som stridsutbildning. I utbildningen finns initialt inga andra än de avhumaniserade figurerna med elaka anletsdrag att skjuta på. Först senare, under tillämpade övningar, varieras målspelet att innehålla olika typer av mål. Under exempelvis utbildning i närkamp förstärks förmågan till kontrollerad aggression – att använda våldet så effektivt och avgörande som möjligt – men även förmågan till graderad verkan, och att inte använda mer våld än vad som krävs.

Både avindividualisering och avhumansiering har givetvis sin naturliga gräns. Utvecklingen har kommit att ställa allt högre krav på individuell initiativkraft och självständigt agerande vilket också understryks under befattningsutbildningar. Soldaten skall inte bara lära sig under vilka premisser som våldsutövning är befogat och utöva kontrollerad aggression, utan även ha en sådan medvetenhet om effekterna av sitt agerande att de inte orsakar mer lidande än nödvändigt. På grund av detta blir inslag i utbildningar om våldsutövning och döden viktiga i senare skeden av den militära utbildningen, exempelvis genom övningar i krigsgravtjänst, att skriva Vita arkivet (En skrift om hur du önskar att din begravning genomförs och andra praktiska lösas vid händelse av din död) eller genomföra besök på bårhus.

Övergripande måste diskussioner om våld och att döda vara en naturlig del av organisationen och organisationskulturen. Professionens grundläggande uppgift får aldrig gömmas undan eller förskönas.

Överintellektualisering och stigmatisering

Oaktat de psykologiska mekanismerna bakom våldsutövning och det militära utbildningssystemet så finns ett antal övergripande faktorer som kommer påverka en soldats handlingar.

Den övergripande teknikutvecklingen skapar förvisso nya möjligheter men riskerar även att skapa en övertro till desamma. Förbättrade sensorer och ledningssystem ökar förvisso möjligheten till situationsmedvetenhet samt precisionen och effektiviteten hos enskilda vapensystem – detta är givetvis positivt. Men krigets natur är fortfarande densamma och effekterna av våldsutövning är oförändrade. Tvärtom finns ingen teknisk utveckling, autonoma vapensystem inräknat, som kommer att ta bort fotsoldater och våldsutövning från slagfältet. En övertro på teknik riskerar dock att leda till en överintellektualisering av krigföringen där vi medvetet eller omedvetet nedvärderar betydelsen av grundläggande utbildning eller den påfrestning det medför.

Den andra faktorn rör det faktum att våld (tacksamt nog) inte är en naturlig del av våra vardagliga liv. Även döden har med tiden allt mer blivit något vi gömmer undan och helst inte vill se, inkluderat de som dött en naturlig död av ålderdom. Att vi lever i ett fredligt land kan leda till vad vissa kallat för ett ”fredsskadat” samhälle med en beröringsskräck mot all våldsutövning (även legitim sådan). Det har funnits tillfällen när ledande politiker uttryckt förvåning över att svenska soldater använt våld i en väpnad konflikt, även i fall där de själva varit delaktiga i beslutet att skicka dem till konfliktområdet. Som vi kan se i det inledande exemplet finns det individer även inom den militära organisationen som inte fullt omfamnat att deras arbete, oaktat vilken specialitet man må ha, syftar till att utöva väpnad strid. Det grundläggande självklara faktum att militära insatser innebär våldsutövning är inte lika självklart för alla. Överlag riskerar detta att skapa en stigmatisering av de yrkesgrupper som utövar ett våldsmonopol eller i viss mån skapa en aversion mot kärnuppgifterna även inom professionen.

Det markant ökade användandet av specialoperationer och informationsoperationer skapar också ibland uppfattningen att våldsanvändningen skulle reduceras. Men tvärtom ser vi att även de konflikter som ansetts vara stora framgångar och skolboksexempel inom informationskrigföring i allra högsta grad även innehåller konventionella förband, våld och dödande. I tider när allt fler pratar om Hybrid-krigföring bör man betänka att termen ’hybrid’ betyder just korsning, inte att det konventionella sättet att föra krig skulle på något sätt försvinna.

Sammanfattningsvis riskerar utvecklingen av teknik och metoder för krigföring att skapa en illusion, även inom den egna organisationen, att det framtida slagfältet skulle vara helt digitalt och fritt från våld. Dock ser vi att våldsutövning och konsten att döda är lika grundläggande färdigheter idag som tidigare genom historien, och kommer vara så även i framtiden.

 
Författaren är kapten och försvarsmaktsdoktorand i psykologi

Referenser

Asch, Solomon (1951) Effects of group pressure on the modification and distortion of judgments. I Guetzkow, Harold (Red), Groups, leadership and men (Sid. 177–190). Carnegie Press Pittsburgh, PA

Bandura, Albert (2003) The role of selective moral disengagement in terrorism and counterterrorism, i Moghaddam, Fathali & Marsella, Anthony (Red); Understanding Terrorism: Psychological roots, consequences and interventions, American Psychological Association, Washington D.C.

Bandura, Albert (2015) Moral Disengagement: How People Do Harm and Live with Themselves, Worth Publishers, 2015

Bergman, David (2012) Slagteknik & Självtillit – Närkampens psykologiska effekter, Kungliga Krigsvetenskapsakademiens Handlingar & Tidskrift, Nr 3.

Bergman, David (2015) Myten om de omoraliska drönarna – Hur autonoma vapensystem kan leda till högre moral i krigföring, Kungliga Krigsvetenskapsakademiens Handlingar & Tidskrift, Nr 4

Bergman, David (2016) The Humanization of Drones: Psychological Implications on the Use of Lethal Autonomous Weapon Systems, i Custers, Bart (Red) The Future of Drone Use – Opportunities and Threats from Ethical and Legal Perspectives, Asser Press / Springer

Diener, Edward; Dineen, John; Endresen, Karen; Beaman, Arthur L.; Fraser, Scott C. (1975) Effects of altered responsibility, cognitive set, and modeling on physical aggression and deindividuation. Journal of Personality and Social Psychology, 31, 328–337.

du Picq, Ardant (1946) Battle Studies, Military Service Publishing Co., Harrisburg, PA

Haslam, Nick (2016) Dehumanization: An Integrative Review, Personality and Social Psychology Review, Vol 10, Issue 3, pp. 252 – 264

Holmes, Richard (1985) Acts of war: The behavior of men in battle, The Free Press, New York

Hughbank, Richard & Grossman, Dave (2015) The Challenge of Getting Men to Kill – A view from Military Science, i Fry, Douglas (Red) War, Peace, and Human Nature: The Convergence of Evolutionary and Cultural Views, Oxford University Press

Kooistra, Paul & Mahoney, John (2016) The Road to Hell: Neutralization of Killing in War, i Payne, Allison: Deviant Behaviour, Taylor & Francis

Marshall, Samuel (1947) Men against fire – The problem of battle command in future war, William Morrow & Co

Milgran, Stanley (2009) Obedience to Authority: An Experimental View, Harper Perennial Modern Classics

Purcell, Natalie; Koenig, Christopher; Bosch, Jeane & Maguen, Shira (2016) Veterans’ perspectives on the Psychosocial Impact of Killing in War, The counseling Psychologist, vol 44(7), sid 1062-1099

National Research Council and Science Service (1944) Psychology for the Fighting Man, Infantry Journal/Penguin Books

Shalit, Ben (1980) Aggression and Combat Behavior, FOA rapport C 55042-H6, Försvarets Forskningsanstalt