Kategoriarkiv: Försvaret

En oönskad och farlig utveckling

I förra veckan kunde SvD rapportera att ett utländskt statsluftfartyg genomfört en grövre kränkning av svenskt luftrum över Gotland och i närheten av Öland. Genom ett slarvigt uttalande från Utrikesdepartementet kunde SvD senare rapportera att det rörde sig om ett amerikanskt signalspaningsflygplan. Historien har sedan dess fått ytterligare kött på benen sedan CNN kunnat berätta att flygplanet försökt undkomma en rysk markbaserad radar och rysk incidentberedskapsjakt.

Svenska media återrapporterar dock inte helt och hållet vad CNN fått fram, utan skriver i stil med ”observerades av rysk radar” eller till och med ”mötte en rysk radar”, vilka i sammanhanget betyder något helt annat. Utifrån CNN:s uppgifter kan man förmoda att det handlade om radarn till ett av de långräckviddiga luftvärnssystem som Ryssland har i Kaliningrad och som har räckvidd långt ut över Östersjön. Att ett luftvärnssystems spaningsradar är aktiv är inga konstigheter, men är det så att en eldledningsradar tänds och därtill kvarligger med en låsning är det betydligt mer ovanligt. Detta händer då och då över hav och från fartyg, men att ett markbaserat luftvärnssystem skulle göra motsvarande mot ett flygplan som flyger i internationellt luftrum och i en annan stats luftrum skulle vara en mycket kraftig provokation.

Det avslöjas som sagt inte av CNN huruvida så var fallet, men att ett RC-135 signalspaningsflygplan skulle fly undan en vanlig luftbevakningsradar är mycket osannolikt. Likaså är normalt sett luftvärnsradarsystem av mycket högt underrättelsevärde, för att inte säga det högsta, vid signalspaning (i alla fall teknisk sådan). Operatören av ett luftvärnssystem brukar därför försöka undvika att använda radarsystemen när utländska signalspaningsresurser finns i närheten för att inte röja skyddsvärd information. Ett sådant agerande skulle bidra till att händelsen uppfattades som så allvarlig att man försökte undkomma utom räckvidd, där räckvidden för de mest långräckviddiga ryska luftvärnssystemen går just över Gotland och södra Sverige, överensstämmande med det färdtillstånd RC-135 begärde hos den svenska flygtrafikledningen: passera Gotland västerut mot Jönköping och därefter sydväst ut. Är så fallet tyder det på att Ryssland nu har aktiverat luftvärnssystemet S-400 i Kaliningrad, vilket det varit tal om länge. Ett system som i princip låser luftrummet över södra Östersjön, Baltikum och Polen.

Om en rysk eldledningsradar för luftvärn påbörjat följning, torde det även har bidragit att förloppet inträffade dagen efter nedskjutningen av Malaysian Airlines MH17 över sydöstra Ukraina, där det inledningsvis inte stod klart om roboten avfyrats av reguljära ryska styrkor eller inte och från ukrainskt eller ryskt territorium.

Slutsatser

Oavsett om följning skett med eldledningsradar påvisar händelsen den 18 juli än en gång den mycket ökade spänningen i Östersjön, där andra halvan av juni medförde en rad incidenter mellan ryska flygplan och fartyg och andra aktörer i området. Bland annat rapporterades starkt provocerande flygning och det är inte omöjligt att så har ägt rum även denna gång, precis som CNN rapporterade om att det ägt rum i Japanska sjön. Jag vidhåller att läget i och över Östersjön just nu är det allvarligaste sedan 80-talet. Fördelen då var att respektive sidor visste var man hade varandra och att linjerna var fasta. Idag ser vi inledningen på en ny tid där man just genomför en kraftmätning om intresseområden.

För svensk del innebär detta ett mycket allvarligare läge än vad någon tidigare föreställt sig. Krimkrisen och kriget i Ukraina med nedskjutningen av MH17 som ytterligare oönskat bränsle på elden, har raserat relationerna mellan USA, NATO och Ryssland. Medan det kalla krigets verklighet innebar att det fanns en lång gemensam gräns genom Europa mellan Sovjetunionen och NATO, innebär dagens situation att det enda område där NATO och Ryssland står direkt emot varandra och med gemensamma landgränser är i Sverige omedelbara närhet – i Baltikum och i Polen. Östersjön utgör därmed de bägge aktörernas tyngdpunkt i den säkerhetspolitiska manövreringen. Lägg därtill att en stor del av rysk BNP ska passera genom Östersjön, vilket ökar dess betydelse för Ryssland. Mycket talar därmed för att den militära aktiviteten kommer att vara fortsatt mycket hög i Östersjön, för att inte säga öka ytterligare. Det här är en situation som utvecklas just nu och som svensk försvars- och säkerhetspolitik de senaste 20 åren inte tagit höjd för och där Försvarsberedningens rapport från i våras visar ett visst uppvaknande, men dock utan omedelbara åtgärder för den situation som just nu utspelas.

När den militära verksamheten ökar och spänningen stiger ökar risken för strategiska misstag kraftigt. Det har redan omtalats ett antal händelser i närområdet där provokationer skulle kunnat få oönskade och katastrofala följder. Incidenten med SAS-flygplanet är i mars är ett. Nedskjutningen av MH17 är ett exempel på hur illa det kan gå.

Slutligen kan man återigen konstatera att den enda anledningen att allmänheten och många makthavare får kännedom om händelser liknande dessa är läckor till media och publicerande av uppgifter i andra länder, t ex den danska haverikommissionens beslut att inte utreda incidenten mellan SAS och rysk signalspanare. En kort slutsats är att det med all sannolikhet är som med isberg. Det är bara toppen som är synlig, om ens det.

För övrigt har Ryssland nyss påbörjat en övning med över 100 flygplan och helikoptrar nära den ukrainska gränsen och övningen ska även omfatta det centrala militärområdet och övriga delar av det västramilitärområdet. Jag håller det därför för troligt att detta kommer att få vissa efterverkningar även i det svenska närområdet.

När är det krig?

När är det egentligen krig och när är en konflikt mellan-statlig och inte intern? Det är frågor som brukar kunna sysselsätta folkrättsspecialister för oändlig tid.

Vad avser konflikten i Ukraina är detta en gråzon som Ryssland utnyttjat till fullo. Annekteringen av Krim började med de små gröna männen som plötsligt en dag dök upp överallt på Krim. Varken fordon eller uniformer hade några märken som skulle kunna bekräfta varifrån de kom (även om man i vissa fall misslyckades med att dölja ryska registreringsskyltar och liknande). Först efter att folkomröstningen på Krim hållits och Krim tagits upp i Ryssland, erkände president Putin att det varit ryska soldater. Något som alla redan vetat. Varför var det då så viktigt att förneka att det rörde sig om en ockupation med rysk trupp och istället hävda att det handlade om lokala förmågor? Därför att den internationella folkrätten förbjuder att folkomröstningar om nationstillhörighet hålls på ockuperat område.

Vad avser utvecklingen i sydöstra Ukraina har det inte på samma sätt gått att hävda områdets tillhörighet till Ryssland. Visserligen hölls en folkomröstning under våren med mer än tveksamt resultat och valdeltagande. Den krigföring som använts i sydöstra Ukraina har sedan inledningen gått från att vara renodlad infanteristrid från den pro-ryska sidan till att bli allt mer mekaniserad och nyttjande system för avståndsbekämpning, såsom raketartilleri och bandhaubitsar. De pro-ryska styrkorna har också kommit att förfoga över ett alltmer potent luftvärn, där nu senast igår ett ukrainskt flygplan sköts ned flygandes på en höjd som ligger över räckvidden för de enklare luftvärnssystem som tidigare uppvisats.

Vilka de pro-ryska soldaterna är råder det naturligtvis delade meningar om. Från pro-rysk sida omtalas de som huvudsakligen lokala kämpar, medan såväl utländska journalister i området, den ukrainska regeringen och även avhoppade pro-ryska soldater, talar om att uppåt 80 % är tillresta ryssar som dessutom utbildats i Ryssland innan man körts över gränsen in i Ukraina. En av de senaste och starkaste uppgifterna om detta är denna intervju med en pro-rysk (armenisk) soldat som deltog i de mycket hårda striderna om Donetsk flygplats för en dryg månad sedan, vilket ledde till en svidande förlust för den pro-ryska sidan. Soldaten berättar också i intervjun om hur rekryteringen skedde i Ryssland och hur utbildning gick till innan han och hans förband sattes in i östra Ukraina.

För några veckor sedan dök de första pro-ryska stridsvagnarna upp på bilder där man såg hur dessa korsat gränsen från Ryssland och fortsatt in i Ukraina för att delta i strider där. Först omtalades det som erövrade ukrainska stridsvagnar, men sedan dess har en stor mängd stridsvagnar, stridsfordon, luftvärnspjäser, raketartilleripjäser med mera korsat gränsen – inte dolt utan närmast helt öppet vid gränsstationer där de ryska gränsvakterna inte lyfter ett finger. Från att till en början ha varit enstaka fordon handlar det nu om större förband. Under tisdagen kom uppgifter om att >30 stridsvagnar, >30 bandhaubitsar och därutöver stridsfordon korsat gränsen, varav vissa fordon med rysk flagg. Det rör sig liksom tidigare dock inte om materiel som återfinns i ryska frontförband utan materiel från 70-talet och som därmed återfinns i motsvarande den ryska mobiliseringsreserven. Dagens förstärkning handlar dock om materiella numerärer som börjar närma sig de som återfanns i en svensk mekaniserad brigad tills dessa försvann. Det publicerades också under dagen en rad filmer som visar stridsvagnar och bandhaubitsar under framryckning i Donetskområdet med ryska flaggor, även antalet i dessa filmer inte stämmer med de publicerade vittnesmålen. Här är ett filmklipp och hos Interpretermag finns tre andra. Lägg märke till att samma vita, smutsiga lastbil följer kolonnen i alla filmklippen.

För att återgå till huvudfrågan – när är det egentligen krig? Det beror som sagt på hur man definierar krig, där vissa vill använda matematik (antal döda) för att definiera att det rör sig om krig. Däremot kan man tala om krigshandlingar. Att ockupera och sedan annektera ett annat lands territorium är utan tvekan en krigshandling. Där hade nog många hoppats att det skulle vara ”Krim, men inte mer”. Eftersom Ryssland heller inte erkänner någon inblandning i östra Ukraina har det också gett möjligheter för dem som så önskar att se mellan fingrarna med det som händer där. Den gradvisa stegringen i vilka förband som används har inneburit en sannolikt fullt avsiktlig tillvänjning hos det internationella samfundet till den okonventionella krigföringsmodell som används. Hade man redan i april-maj inlett striderna i östra Ukraina med att köra en mekaniserad brigad från Ryssland in i Ukraina hade ingen tvekat att beteckna det som en krigshandling och att krig då skulle råda mellan de bägge länderna. Att det skulle vara annat än en krigshandling att från land A köra över gränsen till land B med en mängd stridsfordon med land A:s flagga och i land B ta upp strid med B:s stridskrafter, råder det inga tvivel om. Nu har utvecklingen varit gradvis stegrande och det är bara att jämföra med det gamla talesättet om konsten att koka en groda levande utan att den hoppar ur vattnet.

Ukraina har naturligtvis mest att förlora på att förklara Ryssland krig eftersom detta skulle ge Ryssland de möjligheter man så hett eftersträvar att gå in fullt ut med militär i Ukraina. Detta ska dock inte hindra det internationella samfundet med EU i spetsen från att agera – förutom den gradvisa tillvänjningen. Hade dagens förflyttning genomförts direkt i våras, hade nästa våg av sanktioner redan effektuerats. Nu har så inte blivit fallet. Onekligen är det en mycket effektiv strategi som man valt i Moskva understödd med mycket skickliga och långsiktiga informationsoperationer. Det återstår nu att se när de ryska fredsbevarande trupperna dyker upp med tanke på koncentrationen av förband med sådan märkning längs den ukrainska gränsen. Än är vi inte riktigt där.

Det finns oerhört mycket att analysera i den ryska krigföringen och läxor som måste identifieras och göras. Inte minst vad detta har för innebörd för framtiden och hur utvecklingen blir i vårt omedelbara närområde som blivit den säkerhetspolitiska tyngdpunkten i Europa mellan NATO och Ryssland. En av frågorna som då måste analyseras är ”när är det krig?” och vad oklarheterna avseende detta innebär i ett scenario som utspelas i vårt omedelbara närområde.

Rekommenderar starkt den under måndagen publicerade Frivärld-rapporten om rysk informationskrigföring mot civilsamhället.

Amerikanska UD om Rysslands tillförsel av krigsmateriel till östra Ukraina

Marginalisering och andra skyddsmekanismer

Någon gång då och då händer det att jag skriver ett blogginlägg bara för att tipsa om ett annat blogginlägg och det här är ett sådant tillfälle.

Jag rekommenderar mycket starkt att man läser Jägarchefen om hur man nu i Sverige försöker förneka att det existerar ett större problem varvid skyddsmekanismen blir att påvisa andra, mer ringa problem. Här sätter Jägarchefen fingret rakt på problematiken. Grundproblemet är att vi redan nu upplever en i grunden förändrad säkerhetssituation i vårt omedelbara närområde. Det är den problematiken som måste tas itu med.

Samma problematik identifierades även av Pär Nuder i slutet av maj i en krönika i Dagens Industri. Efter ryska påsken rasade debatten i Sveirge kring den svenska incidentberedskapen. Varför Ryssland börjat uppträda som man då gjorde, och faktiskt gjort några gånger både tidigare och flera gånger därefter, var av ringa intresse. Skyddsmekanismen hade slagit till då, liksom nu.

DN

För lite, för sent och för ihåligt (uppdaterat 15/7 07.10)

”When you give one of your myndigheter a omöjligt regeringsuppdrag” Kanske var det just regeringsbeslut 5/2013 som Tumblr-kontot ”When you work at regeringskansliet avsåg?”

I Helsingborgs Dagblad skriver Försvarsberedningens ordförande Cecilia Widegren och partikollegan Hans Wallmark om hur försvaret ska förberedas för att kunna hantera en för Sverige osäker tid. Det vore ju tacknämligt, men det kan tyckas väl sent för syndarna att vakna först nu. Överhuvudtaget är det ju ett problem att försöka utmåla en pågående försvarsreform som lyckad och samtidigt motivera att det krävs ekonomiska tillskott.
Widegren och Wallmarks debattartikel inleds med att beskriva Försvarsberedningens samstämmighet om de 27 miljarder kr som man enats om att satsa under nästa försvarsinriktningsperiod.  Inte med ett ord nämns att dessa satsningar påbörjas först om fyra år, eller att det trots denna, som det nu utmålas från moderat håll, historiska satsning på intet sätt hanterar att försvarsbudgeten saknar drygt 50 miljarder kr för att verkställa den försvarsreform som Riksdagen beslutade 2009. Därutöver tillkommer de starkt negativa effekterna av det försvarsprisindex som sätts av Finansdepartementet. Som lök på laxen kan vi av debattartikeln konstatera att det inte heller denna gång blir något försvarsbeslut utan återigen endast en ny inriktning av försvaret.

Vad gör då regeringen för att avhjälpa det sedan drygt 4 månader i grunden förändrade säkerhetspolitiska läget i Europa där Östersjön nu utgör tyngdpunkten i det säkerhetspolitiska manövrerandet mellan Ryssland och NATO? En mycket bra fråga där svaret fortfarande låter vänta på sig eftersom den försvarsberedningsrapport man refererar till och de åtgärder som där beskrivs avser perioden efter 2015.

Widegren och Wallmark listar sedan några förslag för att förbättra försvaret och öka den operativa förmågan, främst genom att ”personal och resurser ska tillföras för att öka övningsverksamhet”. Vidare framhåller man att ”Försvaret bör tillföras ytterligare mer kontinuerligt anställd personal”. Bra förslag men samtidigt ytterst märkliga. Det senaste året har nämligen Försvarsmakten lagt all sin planeringsenergi i såväl Högkvarteret som ute på förbanden för att i enlighet med regeringsbeslut 5/2013 planera för mindre personal och framförallt färre kontinuerligt anställda, vilket har varit något regeringen mycket noggrant betonat.

Frågan är då vilken status regeringsbeslut 5 har just nu? Försvarsminister Karin Enström gick ut omedelbart innan Försvarsmakten lämnade in sitt svar till regeringen och meddelade att regeringen inte tänkte genomföra några förslag som sänker den operativa förmågan. Frågan är dock vilken definition regeringen gör av sänkning av operativ förmåga – för sänker den operativa förmågan gör konsekvenserna av regeringsbeslut 5 definitivt. Till och med den av Försvarsmakten föreslagna reducerade neddragningen definierar myndigheten som medförande ”en organisation nära underkritisk nivå” och med ”kännbara produktionsmässiga och operativa konsekvenser”. Som exempel innebär konsekvenserna av att genomföra RB 5 fullt ut att Armén personellt och materiellt kommer att minskas från 5 mekaniserade bataljoner till 3. Det är en reduktion av antalet manöverbataljoner med 25 %, samtidigt som regeringen omtalar att man satsar på försvaret i en orolig tid.

Läget blev inte klarare i Almedalen då Cecilia Widegren vid ett framträdande på Försvarspolitisk Arena (se 22.45) uttalade att RB 5 nu tillhör byrålådan och att nya planeringsanvisningar gått ut till Försvarsmakten – ”försvaret ska planera utifrån de förusättningar som gäller här och nu och inte som gällde för ett år sedan”. Man får verkligen hoppas att de sparkrav Försvarsmakten ålades i och med RB 5 därmed är utraderade. Är de inte det så påbörjas åtgärderna redan till hösten för att den nya organisationen ska vara intagen 2016. Enligt Försvarsmaktens informationsdirektör Erik Lagersten har heller inte myndigheten fått några anvisningar eller liknande om att RB 5 inte längre gäller. (uppdaterat 15/7 07.10)

Den stora frågan man bör ställa med tanke på Widegren och Wallmarks debattartikel ”Förberedelser i en osäker tid” är varför har ingen gjort några förberedelser för den osäkra tid vi upplever redan nu?

Konsekvenserna visas med all tydlighet i läget i Östersjön just nu, vilket beskrivs bra i Svenska Dagbladet ikväll. Här ska det poängteras att vi mycket väl vet hur situationen utvecklats i luften över Östersjön och på havsytan de senaste åren. Dock vet ingen hur läget ser ut under vattnet. Med tanke på hur Ryssland agerat och uppträtt vad avser andra Östersjöstaters luftrum, kan man bara gissa vad som händer under havsytan. Att ubåtsjakten utanför Göteborg 2011 skulle vara en singulär händelse, tvivlar jag på.
Den moderata försvarspolitiken summerad efter 8 år är precis som föregående socialdemokratiska för lite, för sent och alldeles för ihåligt. Här skrivs ut försvarspolitiska checkar i mängder och det är checkar som finansministern inte har för avsikt att lösa in. Tyvärr får detta också säkerhetspolitiska konsekvenser, inte bara för Sverige utan även för våra grannländer.

Lättande av incidentberedskapens förlåt?

Försvarsmakten har gläntat ytterligare något på förlåten kring incidentberedskap och SVT körde under måndagskvällen incidentberedskapen som sin huvudnyhet under rubriken ”Hemliga ryska plan över Östersjön”. En rubrik som får mig att sucka djupt eftersom det inte finns något speciellt hemligt med de flygplan som Ryssland flyger där. Däremot uppträder man på sådant sätt att man vill försvåra så mycket som möjligt för andra länder runt Östersjön och framförallt den civila flygtrafikledningen. Å andra sidan har ju de ryska flygplanen i mångt och mycket varit hemliga för den svenska allmänheten.

SVT:s reportage kommer veckan efter Almedalsveckan där Försvarsmakten fick utstå en hel del rent ut sagt korkade kommentarer från Almedalsdeltagare som, inte helt förvånande, i år igen tolkade den frekventa dygnet runt-närvaron av svenskt stridsflyg på Gotland som ”jippon”. I själva verket har den svenska incidentberedskap under ett antal veckor stått frambaserad på Gotland av flera skäl, inte minst den mycket höga militära verksamheten från både Ryssland och NATO, vilken försiggått i närheten av Gotland.

Här har Försvarsmakten sig själv att skylla. Analysen att motsvarande reaktioner skulle uppstå från Almedalsbesökarna är inte svår att göra, inte minst med tanke på just hur det låtit tidigare år. Likaså hade man kunnat vara öppnare kring den utländska verksamhet som försiggått – och som med all säkerhet snart kommer att dyka upp igen. Att Försvarsmakten går ut just under måndagen och berättar om incidentberedskap har jag svårt att se som en slump. Att släppa samma budskap under förra veckan hade fått ett politiskt värde och därmed kunnat påverka debatten i Almedalen.

Jag har svårt att finna det annat än märkligt att Försvarsmakten fortsätter att hålla så hårt på hemligstämpeln kring incidentberedskapen. Jag kan utifrån sociala medier och utländska tidningar (inklusive finska), samt officiella hemsidor, bilda mig en oerhört god uppfattning av vad som sker i och över Östersjön. Försvarsmakten vet vad dess incidentberedskap gör, det land som möts av incidentberedskapen vet vad den svenska incidentberedskapen gör, statlig signalspaning, men även radioamatörer runt Östersjön vet vad incidentberedskapen gör och den svenska regeringen vet det. De enda som inte vet är den svenska befolkningen inklusive en mycket stor del av landets riksdagspolitiker.

På Försvarsmakten kommenterar uttrycker myndigheten att man inte vill avslöja detaljer som skulle kunna röja svensk militär förmåga samt vad gäller jämförelsen med hur andra länder väljer att rapportera om incidentberedskap att ”alliansfriheten ställer särskilda krav på egen förmåga, och att detta i sig, gör att möjligheterna till extern information ser annorlunda ut”.

Jag har väldigt svårt att se hur en mer öppen redovisning av hur ofta incidentberedskapen varit uppe, hur utländsk verksamhet förändrar sig i närområdet och hur andra länder uppträder skulle röja den svenska militära förmågan. Om något lär tystnaden signalera en valhänthet vad avser just den egna förmågan och hur Sverige klarar av att upprätthålla alliansfriheten.

Låt oss ta exemplet med den ”ryska påsken”. Här var det SvD som kunde berätta att händelsen ägt rum, vilket ju rönte mycket stor uppmärksamhet, för att inte säga bestörtning. Här visade det sig finnas en mycket stor skillnad i vad människor förväntade sig av det svenska försvaret och vad som faktiskt levererades. Lägg därtill att SVT kunde avslöja att den svenska incidentberedskapen (på den tiden) bara existerade ett antal av dygnets timmar (man kan ju med rätta ställa sig frågan hur det då var tänkt att Sverige skulle möta en flygplanskapning utanför kontorstid). Tidpunkten på dygnet lär knappast ha varit en slump utan väl vald utifrån att man ej skulle mötas av svensk incidentberedskap. Vad blev signalen här avseende den svenska alliansfrihetens trovärdighet? Vilka visste vad som inträffat och vilka visste det inte innan SvD:s avslöjande?

Vi har sedan exemplet med den mycket nära kollisionen mellan ett SAS-flygplan och ett ryskt signalspaningsflygplan, där ett stort antal människor hade kunnat dö. Att döma av nyhetsrapporteringen hamnade detta i svenska media genom antingen den danska eller svenska haverikommissionen. Det var ingenting som Försvarsmakten berättade om, även om det var Försvarsmakten som varskodde de civila flygledarna om det ryska flygplanets närvaro. Samtliga inblandade visste om vad som hänt. De enda som hölls utanför var befolkningen och därmed även stora delar av den politiska nivån. (Denna händelse och liknande är i sig värda ett eget inlägg. Utvecklade detta delvis i detta inlägg, men mer finns att diskutera)

Ser man utifrån vad som rapporterats på nätet från såväl officiella som inofficiella källor avseende läget i Östersjön de senaste veckorna ser man till exempel att:

– Estland vid minst ett tillfälle stängt sitt luftrum för civil flygtrafik till följd av för hög närvaro av ryska militära flygplan utan aktiverade transpondrar
– Den baltiska incidentberedskapen vid minst ett tillfälle har startat minst 4 ggr på en dag (rapporterat tidig eftermiddag). Som jämförelse hade man för några år sedan 4 starter på ett år.
– Den finska incidentberedskapen har haft den mest intensiva veckan sedan kalla krigets slut
– Estniskt, lettiskt och finskt luftrum har kränkts upprepade gånger av ryskt stridsflyg
– NATO:s incidentberedskap har identifierat stora mängder ryska flygplan över Östersjön där bilder sedan släppts på flygplan med hängda vapen
– Ryskt stridsflyg har upprepade gånger genomfört provocerande överflygningar på mycket låg höjd vid och över NATO-fartyg

Från svenskt håll var dock tystnaden i det närmaste kompakt med undantag av två artiklar i DN och SvD, vilka dock till mycket ringa grad tog upp det svenska perspektivet. I gårdagens reportage fick vi dock veta att hittills i år är incidentberedskapen upp 50 % från förra året. Förra året var ju, enligt rapportering från just förra året, det mest intensiva för incidentberedskapen sedan kalla krigets slut, varpå ränta på räntaeffekten gör sig påmind.

Vad av ovanstående påverkar alliansfriheten? Påverkar det alliansfriheten att berätta för allmänheten att ryska militära flygplan har för vana att uppträda på ett sätt som hotar den civila flygsäkerheten och som i förlängningen kommer att leda till en kollision med ett stort antal döda? Påverkar det alliansfriheten att man meddelar att den svenska incidentberedskapen för tillfället är frekvent insatt till följd av den militära verksamheten utanför svenskt territorium? Knappast. Det torde snarare stärka alliansfriheten. Ej heller röjer detta något om svensk förmåga så länge man håller sig till motsvarande verksamhet som den som redovisas av våra grannländer. Utöver detta finns annan verksamhet som genomförs och som det av sekretesskäl heller inte ska talas om (samtidigt som man inte vill tala om jaktincidentberedskapen kan paradoxalt nog vem som helst som nyttjar de syntetiska flygradartjänster som finns på nätet i realtid följa den svenska signalspaningens flygningar genom att transponder används).

Ytterst handlar incidentberedskapen om förtroendebyggande. Inte bara att andra stater ska ha förtroende för Sveriges förmåga att hävda sin territoriella integritet utan i minst lika hög grad om att den svenska befolkningen ska ha förtroende för sitt försvar.

Förslag:
Utöka Försvarsmaktens hemsida med en (bättre) sida för nationella insatser. Redovisa här exempelvis månadsvis vad som sker i närområdet och vad som såväl Flygvapnets som Marinens incidentberedskap genomför och verksamhet i närområdet med statistik. Redovisa också särskilda händelser och de kränkningar av svenskt luftrum som sker.

Detta skulle avsevärt höja såväl förtroendet för Försvarsmakten såväl som den folkförankring såväl myndighet som politisk nivå ständigt efterlyser.

Media: SVT, SR, SvD

Se nedanstående bilder från brittisk incidentberedskap i Östersjön under andra halvan av juni (fler bilder) och jämför gärna med de bilder hos SVT som Försvarsmakten släppt. Bra konton att följa på Twitter är bl.a. det lettiska försvarsdepartementet, som flitigt lägger upp information om aktivitet i Östersjön.

Rekommenderar starkt att man med ovanstående i tankarna ockå läser Jägarchefens sammanställning av verksamheten under den ryska storövningen i Östersjön under andra halvan av juni.

Brittisk Typhoon får uppleva motsväng av rysk Su-27 vid identifiering (ej i enlighet internationella flygsäkerhetsöverenskommelser). Su-27 behängd med 4 radarjaktrobotar och två IR-jaktrobotar. © Crown Copyright 2013

Brittisk Typhoon och två Su-27. © Crown Copyright 2013 

Su-27 med 4 radarjaktrobotar, 2 IR-jaktrobotar. © Crown Copyright 2013

Tu-22M3 bombflygplan (samma som ryska påsken) med krysssningsrobot Kh-22 under buken (av färgen bedömt övningsrobot eller försöksrobot). © Crown Copyright 2013

A-50U radarövervaknings- och stridsledningsflygplan. Frambaserades i Kaliningrad under juni (se individnumret på bilderna). © Crown Copyright 2013

Almedalen 2014 – försvars- och säkerhetspolitisk sammanfattning

Att det är ”supervalår” har onekligen märkts i Almedalen då antalet evenemang i år ökat med mer än 50 % från förra året till över 3500. Antalet evenemang inom försvars- och säkerhetspolitiken är en ynka bråkdel som det ”särintresse” det är enligt vissa. Liksom tidigare år har Folk och Försvar tillsammans med en lång rad andra organisationer hållit fanan högt inom dessa politikområden med ett stort antal intressanta seminarier på Försvarspolitisk Arena och Säkerhetspolitiskt Sommartorg, varav jag tänkte beröra några som hastigast.

I partiledartalen valde flera av partiledarna, Stefan Löfven, Göran Hägglund, Jimmy Åkesson och Fredrik Reinfeldt att beröra försvarsfrågorna. Löfven och Hägglund redan i inledningen av sina tal, medan Reinfeldt omtalade de berömda moderata satsningarna på försvaret. Med tanke på hur tidigt i sina tal i synnerhet Löfven, men även Hägglund tog upp försvarsfrågorna, finns det uppenbarligen de politiska strateger som försvarsfrågan som en fråga där man kan tippa rösterna åt ett gynnsamt håll. Efter att ha hört Jan Björklunds tal var jag något förvånad att han inte berörde försvaret, men det står nog klart för de flesta var Folkpartiet står i försvarsfrågorna. I samband med Folkpartiets dag på lördagen gjorde man också ett utspel om att återinföra värnplikten, vilket understryker bilden av att det faktiskt finns en rad politiska nyansskillnader i Alliansen. På liknande sätt meddelade Kristdemokraterna under sin dag att man vill se en parlamentarisk NATO-utredning.

På vänstersidan handlade försvarspolitiken i Miljöpartiet, Vänsterpartiet och Feministiskt Initiativ mest om att förbjuda vapenexporten, en företeelse som Vänsterpartiet anser försätta Sverige i beroendeförhållande till andra länder. Inget av partierna verkar dock reflektera för ett ögonblick över vilka beroendeförhållanden Sverige hamnar i om all krigsmateriel ska importeras. Det blir ju nämligen inte mycket försvarsindustri kvar i Sverige om man alls ej får exportera produkterna. Det lär bli svårt för Socialdemokraterna att hantera då den svenska försvarsindustrin med underleverantörer sysselsätter många tiotusentals människor. På den yttersta vänsterkanten levererade Feministiskt Initiativ besked om sin försvarspolitik. Till en början ska 10 miljarder av försvarsbudgeten istället omfördelas till kvinnojourer och kriminalvården.

Vad avser det stora antal försvars- och säkerhetspolitiska seminarier som hölls kommer jag bara att beröra ett fåtal. Mest intressanta av seminarierna fann jag seminarierna Ny krigföring i Ryssland, Ukraina och det nya säkerhetspolitiska läget samt Försvarsberedningen och Ukrainakrisen. I dessa seminarier berättade bl a Peter Mattsson (FHS) och Carolina Vendil Pallin (FOI) om den ryska försvarsreformen, de tecken man sett tidigare under 00-talet och vart Ryssland nu är på väg. Liksom Carl Bildt i SVT:s mycket sevärda Rakt på-intervju, konstaterade man att den ryska tröskeln för att använda militär makt för att lösa säkerhetspolitiska problem är lägre än vad man trott i väst, men samtidigt har man i Moskva företagit sig det man tidigare omtalat i den säkerhetspolitiska retoriken. Jag rekommenderar varmt att man tittar på dessa seminarier. Ytterst intressanta och särskilt tänkvärda när man reflekterar över vad FOI och svenska underrättelseorgan tidigare meddelat regeringen och vilka åtgärderna blivit i försvarspolitiken sedan 2008.

På tisdagen hölls ett extrainsatt seminarium på Försvarspolitisk Arena om det säkerhetspolitiska läget i Östersjön, vilket jag blivit inbjuden att delta i, vilket jag tyvärr inte hade möjlighet till. Det är ett intressant och brännande ämne där det hos allmänhet och media idag råder en stor okunskap om vad som pågått under våren i Östersjön nära Gotland, särskilt under veckorna innan Almedalen. Här får man en mycket bättre bild genom att följa andra länders försvarsmakter i deras rapportering från Östersjön, samt civila ”signalspaningsamatörer” som lägger ut sina resultat i sociala media. Här har Försvarsmakten otroligt mycket att jobba med, då man av outgrundlig anledning väljer att hemlighålla information som grannländer och NATO-länder lägger ut öppet, t.ex. hur många gånger incidentberedskapen startat och mot vad. I Almedalen uppstod i år exakt samma problem som tidigare år. Almedalsdeltagare som till vardags verkar ha fullt upp med att sätta post-itlappar på fönster och baka surdegsbröd rasar över Försvarsmaktens ”jippoflygningar” med JAS över Visby. Att det är incidentberedskapen som flyger är inget Försvarsmakten lyckas få ut i media. Istället underbygger tystnaden bara den stora okunskapen och mytbildningen. Jag

Ett förvånansvärt intressant seminarium gällde Hewlett Packards förslag till lösning på Försvarsmaktens personalförsörjning och personalhantering. Jag var nog inte ensam om att höja på ögonbrynen när HP kom på tal i detta. Det visar sig att HP sedan många år redan sköter detta åt det brittiska försvaret inklusive att karriärväxla personalen mot slutet av sin tjänstgöring. Löftet här från HP var att göra det bättre och till lägre kostnad än nu och om man inte lyckades skulle man heller inte ta betalt. Med tanke på nuvarande friktioner i personalförsörjningen förstår jag att såväl moderat som vänsterpartistisk paneldeltagare var attraherad av lösningen. Personligen har jag mycket lättare att acceptera outsourcing av personaladministration och karriärväxling än kärnuppgifter som t.ex flygunderhåll och bevakning.

Utfrågningarna av respektive partis företrädare och ungdomsförbundsordförande var också intressanta att lyssna till liksom vissa av seminarierna där respektive partis försvarspolitiska företrädare var ihoptussade i kontroversiella frågor. Där blev det stundom riktigt hett. Ett bestående intryck av hur påläst Peter Hultqvist nu blivit i försvarspolitiken där han nu lätt och ledigt hanterar en bred flora av olika ämnen på ett sätt få av hans motståndare mäktar med.

Ett seminarium jag blev mycket besviken på var Den militära personalens syn på försvarspolitiken. Här ställdes Peter Hultqvist och Johan Forssell mot varandra och för att kommentera den medarbetarundersökning Officersförbundet gjort i Försvarsmakten avseende de anställdas syn på försvarspolitiken. Återigen visade undersökningen att de anställdas förtroende för regeringens försvarspolitik sjunkit. Från skrämmande låga siffror till mycket skrämmande, skulle man nog kunna sammanfatta det hela. Det är inte utan att man undrar om det finns något politikområde med motsvarande siffror. Tyvärr urartade seminariet i pajkastning mellan Forssell och Hultqvist, vilket väl ändå får ses som talande för resultatet i Officersförbundets undersökning.

Tyvärr är det också så att problematiken kvarstår. Man kan slå sig för bröstet hur mycket man vill över att Försvarsberedningen lyckats leverera en rapport med en god analys av läget, men där en hel mandat period ligger mellan läget idag och de åtgärder som föreslås. Här ska det understrykas att detta är såväl Alliansen som Socialdemokraterna överens om och den ekonomi som skiljer sidorna åt är kaffepengar. Till detta ska också läggas de effekter av Finansdepartementets försvarsprisindex som i realiteten gör att försvarsbudgeten än snabbare krymper enligt FOI. Det är med andra ord inte så svårt att förstå varför försvarsanställda har så lågt förtroende för försvarspolitiken. Se gärna Karlis Neretnieks i seminariet Duger det nationella försvaret? beskriva hur infrastrukturpolitiken skulle se ut om man agerade som försvarspolitiken.

Ett stort tack till Försvarspolitiska Arena och Säkerhetspolitiskt Sommartorg för inte bara intressanta seminarier utan nu även ypperliga webb-sändningar som gör det möjligt att följa både på distans och i efterhand.

Det bidde inte ens en tumme

Idag är moderaternas dag i Almedalen och det är nog inte för inte som Svenska Dagbladet då väljer att lyfta den mycket intressanta rapporten från Totalförsvarets Forskningsinstitut om obalansen mellan försvarets uppgifter och dess finansiering. Det som rapporten konstaterar och som SvD lyfter är hur det ”försvarsprisindex” som ska kompensera Försvarsmakten för ökade kostnader och som sätts av Finansdepartementet, i själva verket dränerar försvarsbudgeten.

Förslagsvis läser man Johan Wiktorins inlägg i frågan där han adderar detta till sina tidigare beräkningar på regeringens ”satsningar” på försvaret. Det kan vara bra under dagen då moderat försvarspolitik står i fokus, att komma ihåg de 5,5 miljarder kr som kommer att omtalas som summan moderaterna skjuter till försvarsbudgeten först inträffar om 3 mandatperioder! De första pengarna i denna satsning, motiverad av Ukrainakrisen och omvärldsutvecklingen, faller ut 2018, dvs om 4 år. 4 år efter att vår säkerhetspolitiska situation i närområdet stjälpts över ända avser Alliansen och Socialdemokraterna att öka försvarsbudgeten – borträknat de negativa effekterna av försvarsprisindex.

Man kan konstatatera att av satsningen bidde det inte ens en tumme. Istället försvann tummen led för led tills det var pekfingrets tur att möta samma öde.

Uppdatering 09.40:

Med ovanstående i bakhuvudet kan det vara intressant att se utfrågningen av försvarsberednignens ordförande Cecilia Widegren och ordföranden för MUF, Erik Bengtzboe, på Försvarspolitisk Arena. Man tror man har sett och hört det mesta, men likväl häpnar man.

Gästinlägg: Är läget i Östersjön på väg att bli lika spänt som när U-137 gick på grund?

Det säkerhetspolitiska läget i Östersjön har blivit avsevärt tuffare under den senaste tiden. Därför har Kristdemokraterna tagit initiativ till ett extrainsatt seminarium under Almedalsveckan med anledning av utvecklingen i Östersjön.

Tid: Tisdag 1 juli kl 16.30-17.15. Plats: Försvarspolitisk Arena, St Hansgatan 11. Det kommer gå att följa eventet live på Youtube: https://www.youtube.com/watch?v=D6PyuBP60XQ
Medverkande: Karlis Neretnieks, Kungliga Försvarsvetenskapsakademin, Anders Lindberg, ledarskribent Aftonbladet, Stefan Olsson, Fri Värld, Mikael Oscarsson, försvarspolisk talesperson (KD)

Östersjön har blivit arenan där NATO och Ryssland demonstrerar sin makt. Vissa bedömare menar att läget inte har varit så tufft sedan U137 gick på grund. Under tiden 9 juni till midsommarafton den 20 juni genomförde Ryssland en stor ”motövning” mot Nato.

Bloggaren Skipper skriver att: ”Uppgifter gör gällande att officerare på det Amerikanska ledningsfartyget Mount Whitney var chockade över intensiteten vilket säger en del”

Bloggen Jägarchefen sammanfattar övningen så här: ”Totalt sett kan man anse att både sjöstridsförbanden och luftstridsförbanden utifrån denna övning har en god förmåga och den är på väg att bli hög, dvs man befinner sig i gränslandet mellan god och hög, troligtvis vad som är begränsningen just nu för att uppnå en hög är ett fortsatt teknikförsprång inom EU och NATO länderna. Bedömt är Ryssland ikapp detta teknikförsprång inom en två (2) års period, varvid förbanden inom Rysslands västra militärdistrikt bör vara likvärdiga med EU och NATO förbanden. Sett ur ett säkerhetspolitiskt perspektiv är detta mycket illavarslande främst utifrån det retoriska och praktiska agerandet som Ryssland utsätter vissa av sina grannländer för.”

Hur ska Sverige hantera den utsatthet vi befinner oss i? Ska vi ta den oro som uttrycks i de baltiska staternas på allvar?

Välkommen till ett av Almedalens allra mest brännande seminarier!

Mikael Oscarsson (KD)
Riksdagsledamot och försvarspolitisk talesperson

Gästinlägg: Ingen förändring i Natopinionen trots krisen i Ukraina

Rysslands illegala annektering av Krim är första gången sedan 1945 som ett land i Europa stjäl territorium av ett annat land i kraft av en överlägsen militär styrka. Trots detta övergrepp och trots den påtagliga oro som detta har skapat hos Sveriges närmaste grannländer på andra sidan Östersjön kvarstår hos svenska folket en ovilja att gå med i Nato.

Samtidigt är det inte ett enigt svenskt folk som säger nej. Tankesmedjan Frivärld har låtit Demoskop genomföra en opinionsmätning om inställningen till Natomedlemskap för Sverige. Mätningen är den första sedan Ryssland erövrade Krim och skapade den nuvarande krisen i östra Ukraina.


I en enkät omfattande 1 010 personer har Demoskop ställt frågan ”Tycker du att Sverige ska ansluta sig till försvarsalliansen Nato?”. Mätningen gjordes 26–30 maj. Resultatet visar att 56 procent alltjämt säger nej. Tendensen tycks dessutom vara att motståndet mot Natomedlemskap har ökat på grund av krisen i Ukraina, vilket bekräftar den resultatet av den undersökning som Sifo gjorde vid inledningen av krisen i mars.

Mätningen visar dock att andelen Natopositiva ändå är ganska stor, 37 procent. Mätningar från andra institut har visat på en positiv andel omkring 30–32 procent.

Resultatet visar att den Natovänliga opinionen knappast kommer att vända utan draghjälp av de partier som är positiva till svenskt medlemskap. Moderaterna och Folkpartiet är sedan länge för ett svenskt medlemskap och deras väljare också. Den Natopositiva andelen ligger på 63 procent hos båda partiernas väljargrupper. Kristdemokraterna har som parti inte definitivt avgjort var man står i medlemskapsfrågan men deras väljare är desto tydligare, 54 procent säger ja. Intressantast att notera är dock att också Centerns väljare nu är för en Natoanslutning med en majoritet på 50 procent.

Det torde alltså vara tämligen riskfritt för C och KD att våga ta steget och öppet säga att man är för Natomedlemskap. Inget straff från de egna väljarna riskeras. Det är också alltjämt en gåta varför M och FP inte vill driva en av sina hjärtefrågor när man kan vara så säker på att man har de egna väljarna med sig. Med tanke på den kritik som särskilt den moderata partiledningen har fått utstå från sina egna väljare i försvarsfrågan finns här ett enkelt sätt att få dem bättre humör utan att behöva utlova dyra reformer.

Även Sverigedemokraternas partiledning bör fundera över den egna positionen. Inget parti är mer i otakt med sina väljare än detta. Partiet är mot medlemskap, men dess väljare är tydligt för, 58 procent säger ja.

Det mest beklagliga är dock den höger-vänster-dimension Natofrågan kommit att få. Hos Vänsterpartiet och Miljöpartiet är motståndet kompakt, 77 respektive 86 procent av partiernas väljare säger nej. Hos Socialdemokraterna är motståndet mindre men ändå tydligt, 67 procent är emot.
Denna tydliga uppdelning mellan blocken är olycklig eftersom själva sakfrågan saknar koppling till de frågor som annars delar landet i höger och vänster: jobb, skatter, bidrag, m.m. Hos våra närmaste grannar Norge och Danmark finns inte denna uppdelning. Inget visar detta tydligare än att Nato till hösten får Jens Stoltenberg som generalsekreterare, en norsk socialdemokrat.

Sverige är ett litet land med en liten försvarsmakt som är beroende av Nato för sin säkerhet. Att partierna inte talar om detta faktum är en allvarlig brist. Inte minst är det anmärkningsvärt att de partier som har tagit ställning för ett medlemskap inte driver frågan om medlemskap. Vad kan man förlora på att driva en fråga som ens väljare är övertygad om är riktig?

Stefan Olsson
Chef för tankesmedjan Frivärld

Socialdemokraternas dag i Almedalen

Idag söndag var socialdemokraternas dag i Almedalen. Stefan Löfven förvånade nog många med att redan som andra punkt tala om behovet av ett starkare försvar. Uppenbarligen gör de socialdemokratiska partistrategerna bedömningen att det finns röster att hämta i försvarsfrågorna.

Det är en markant omsvängning på bara något år, men så har det också gått upp för den breda massan att världsutvecklingen tyvärr verkar ta en otrevligare vändning. Måhända är det andra funderingar som går genom Almedalsdeltagarnas huvuden i år när incidentroten startar jämfört med för två år sedan.



Tilläggas kan att redan då var läget i Östersjön ett annat än tidigare, även om den politiska retoriken gick ut på att Rysslands militära förmåga var på en låg nivå. Trekvarts år senare blev den ryska påsken känd för allmänheten genom SvD:s försorg. Två veckor efter den ovan redovisade incidentstarten (med okänt uppdrag) genomförde ryska flygvapnet ett uppdrag i Östersjön med en rote Tu-22M (samma bombflygplan som ryska påsken) där man flög ”Östersjön runt” med skarpa vapen hängda. Detta ansågs uppenbarligen så viktigt att förmedla till allmänheten och de tilltänka mottagarna av budskapet att man gick ut med pressmeddelande om uppdraget och dess art.

Inför det aktuella läget i Östersjön förtjänar det att påminnas om generalmajor Dennis Gyllensporres ord från ett av förra årets Almedalsseminarier.



Med tanke på vad som ägt rum i Östersjön de senaste tre veckorna och inte minst Ukrainakrisen med annekteringen av Krim finns det många slutsatser att dra och åtgärder att vidta om man ska följa Gyllensporres råd.

Imorgon drar försvars- och säkerhetspolitiken igång på riktigt i Almedalen då Försvarspolitisk Arena håller sina första arrangemang. Säkerhetspolitiskt Sommartorg startade redan idag. Imorgon är också kristdemokraternas dag. Återstår att se om Göran Hägglund i sitt tal gör som förra året och tar försvarspolitiken som en av de tyngre punkterna.


Värdlandsstöd

Regeringen fattade idag beslut om att Försvarsmakten ska inleda förhandlingar med NATO om svenskt värdlandsstöd (Host Nation Support) till NATO. Avtalet ska gälla i alla konfliktskalor från fredstida övningar till kris och krig. Tidigare under våren tecknade Finland ett liknande avtal med NATO, vilket torde ha inneburit att den svenska beredningen av ärendet kom att prioriteras högre. Sannolikt har anspänningen i Östersjöområdet till följd av Ukrainakrisen också bidragit.

Jag har i ett antal tidigare inlägg efterlyst ökad svensk planering för mottagande av stöd då svenskt försvar idag är fullständigt beroende av utländskt för att framgångsrikt kunna försvara landet. Detta har dock låtit vänta på sig och dagens beslut är till sist ett steg i rätt riktning. Härnäst följer att likt grannlandet Norge öva mottagande av stöd. Såsom tidigare påpekat är ett effektivt mottagande av stöd betydligt mer krävande än det är för Sverige att lämna militärt stöd till andra länder.

De främsta problemen avseende mottagande av stöd är lagrum, logistik och inte minst ledning. Lagrummet hanteras till del av det beslut som idag fattades där den rättsliga statusen för NATO:s militära högkvarter med personal regleras vid verksamhet i Sverige. Likväl återstår frågan vilken insatsrätt eller delar av insatsrätten Sverige är berett att släppa till t.ex. NATO. Vilka befogenheter ska NATO ha att anfalla mål på (tidigare) svenskt territorium i en krigssituation där man stöder Sverige med förband på svenskt territorium? Det finns många frågor av den här typen som måste regleras och som det är mycket svårt att hinna reglera om situationen skulle uppstå.

Logistik är den mest kända delen av Host Nation Support. Vilka förnödenheter ska Sverige ställa upp för tilltransporterade NATO-förband och hur ska transporter ske? Vilka tilltransportshamnar och flygplatser ska användas? I vilken mån behöver man förhandslagra drivmedel och övriga förnödenheter i Sverige för att stödet ska fungera snabbt och effektivt? Hur och av vem ska dessa logistiknoder skyddas?

Ledning är sannolikt det mest komplicerade området. Ur politisk synvinkel är det svårt att se att det skulle vara acceptabelt att NATO övertar ledningen av försvaret av Sverige. Samtidigt är inte det svenska högkvarteret alls dimensionerat för att även leda tilltransporterade NATO-förband. Det är därtill i så fall ett scenario som måste övas, övas och åter övas för att kunna fungera – precis så som görs i våra grannländer i Baltikum, Norge och Polen som är tänkta mottagare av stöd i NATO. Då Sverige heller inte är medlem i NATO saknar Försvarsmakten alla de sambandssystem som krävs för säker och skyddad ledning av förband. Det är teknik och krypton som icke-medlemmar ej får tillgång till.

Om man inte reglerar hur ledningen ska ske, dimensionerar efter detta samt övar, finns bara en enda lösning och det är geografisk separation av förband och ansvarsområden, t.ex. att svenska förband finns och agerar norr om linjen HALMSTAD–NORRKÖPING och leds av svenskt högkvarter medan NATO övertar ansvaret för området söder om denna linje. Detta skulle i praktiken innebära att den del av landet som ska försvaras av NATO också är helt i händerna på NATO. En lösning som jag inte tror skulle vara politiskt acceptabel, men som är den enda gångbara om inte ledningsfrågan reds ut och övas långt i förväg.

Tiden går och det finns mycket att reglera och utreda i frågorna om värdlandsstöd – inte minst på politisk nivå.

Gästinlägg: Även feminister behöver ett försvar

Försvarsminister Karin Enström gick i måndags i Aftonbladet till angrepp mot Feministiskt Initiativs försvars- och säkerhetspolitik. Idag hade Nyheter24 en replik från FI:s riksdagskandidat Katerin Mendez. Nedanstående är ett gästinlägg från moderate riksdagskandidaten Ingebrikt Sjövik om FI:s försvarspolitik.

Wiseman

Även feminister behöver ett försvar

Feminism, solidaritet och jämställdhet är viktiga frågor för FI. Världens mest jämställda land, Sverige, borde bli än mer jämställt, kosta vad det kosta vill. Hur det ska gå till är dock inte lika enkelt. Frånvaron av sunt förnuft och väl avvägda beslut lyser dock med sin frånvaro. Nyligen uttalade sig en av FI:s riksdagskandidater om att militärbudgeten dramatiskt borde minska till förmån för våldsförebyggande arbete.

Efter att ha tagit del av Linnea Brunos uttalande om detta så antar jag att hon med militärbudget avser Sveriges försvarsbudget. Jag ställer mig frågande kring detta utspel och får inte matematiken att gå ihop. Framförallt kan jag inte se samspelet mellan dramatiska nedskärningar i försvarsbudgeten men ändå kämpa för solidaritet och jämställdhet i vår omvärld.

Främst ska försvaret ta hem sina fredsbevarande utlandsinsatser och därefter borde vårt nationella försvar minimeras, om inte läggas ned helt. I sak betyder detta att FI inte uppskattar det arbete som Försvarsmaktens personal genomför. Utlandsinsatserna påverkar inte freden i rätt riktning och det arbete som svenska kvinnor och män gör i exempelvis Afghanistan påverkar inte kvinnor och barn positivt.

Efter att ha tjänstgjort i Afghanistan som officer måste jag här vara väldigt tydlig. Det arbete som svenska försvaret gör och har gjort i Afghanistan, har lett till mer jämställhet, feminism och solidaritet än vad FI:s samtliga medlemmar någonsin lyckats uträtta tillsammans. Att eventuellt blivande riksdagsledamöter som Linnea Bruno (FI) överhuvudtaget har mage att uttala sitt förakt för det yttersta arbete som våra svenska soldater och sjömän gör runt om i världen är inte bara skamligt, det är oförskämt och nedlåtande.

Solidaritet verkar vara något som bara kan diskuteras av arga och missnöjda enfrågepolitiker på vänsterkanten. Vanligtvis sker detta dessutom på finare adresser innanför Stockholms tullar. När det väl kommer till att stå upp för något man verkligen tror på och faktiskt sätta sitt liv i fara för någon annan så är det helt plötsligt inte lika enkelt. Ska jobbet dessutom utföras av någon i uniform så är det dessutom helt befängt. Militärer är ju något onaturligt som oftast kommer i kvinnohatande manskroppar och vars enda mål är att få döda.

Att svenska militärer har bidragit till att afghanska kvinnor numera får studera och jobba och dessutom fri tillgång till sjukvård pratas det sällan om inom FI. Utan insatserna av svenska soldater runt omkring i världen hade kvinnor haft en betydligt sämre situation än vad de har idag. Men det är ju klart att det som sker ”långbortistan” är något som inte kan diskuteras lika flitigt på de fina adresserna i Stockholm. Det är svårt att ta i andras problem och solidaritet har en tendens att enbart sträcka sig till Sveriges territorialgräns.

Lustigt nog så vill man också använda försvarsbudgeten till våldsförebyggande verksamhet. Jag ställer mig lätt frågande till uttalandet. Innebär det att försvarsbudgeten inte leder till något våldsförebyggande? Skulle Försvarsmaktens uppgifter leda till det motsatta eller
genomför man bara inte sina uppgifter rätt? Det är svårtolkat och ogenomtänkt att vältra sig med uttryck som låter fint men som inte har någon verklighetsförankring.

Med tanke på att vi i Sverige är ledande inom jämställdhet och feminism så måste det ändå innebära att vi har något att vara stolta över. Det kanske är värt att sprida denna kunskap och kultur vidare till andra länder, det kanske till och med är så att våra sunda ideal och värderingar är värda att försvara? Med tanke på att vi ligger så långt fram i detta område kanske vi borde vara beredda på att stå upp för vår sak och skydda våra medborgares demokratiska rättigheter och rätt till sina åsikter.

Eftersom FI också vill att vi ska lämna EU och sluta samarbeta med Nato så kan jag inte se någon annan lösning än att vi, tvärtemot FI:s frispråkiga riksdagskandidater, måste höja försvarsanslagen och försvara våra värderingar. Att sluta samarbeta med vänligt sinnade demokratier och göra oss mer sårbara för icke demokratiska stormakter som motarbetar feminism och förbjuder homosexualitet, känns inte som rätt väg att gå. Ska vi dessutom göra det med byxorna nere och utan någon som helst beredskap att försvara oss själva, känns det helt plötsligt overkligt att någon överhuvudtaget kunnat lägga sin röst på FI.

Sverige behöver ett starkt försvar. Försvarsbudgeten borde dramatiskt höjas för att Sverige ska kunna stå upp för sin sak och hävda våra medborgares demokratiska rättigheter. Våra utlandsinsatser har hjälpt miljoner av människor i nöd. Detta är en viktig fråga, låt inte populister spela bort vår säkerhet och vår möjlighet att hjälpa andra. Feminism, jämställdhet och solidaritet kommer inte gratis.

Ingebrikt Sjövik
Riksdagskandidat
Moderaterna i Stockholms stad

Sommaren är här (uppdaterat 14/6 09.45)

Svensk JAS 39 genomför close air support i Lettland med eld från automatkanon. Foto: Lettiska försvarsmakten


Förra sommaren publicerades inlägget Hög aktivitet över Östersjön om den då mycket omfattande övningsverksamheten över Östersjön som fick till följd att Flygvapnets incidentberedskap hade bråda dagar. En verksamhet som senare under hösten redovisades av Försvarsmakten.

NATO
Mycket har hänt sedan förra sommarens händelser, framförallt i form av de försämrade relationerna mellan Ryssland och Europa/USA i spåren av annekteringen av Krim och konflikten i östra Ukraina. Detta har fått till följd att artikel 5 nu åter är tyngdpunkten för NATO:s verksamhet och då framförallt stödet till de forna Warzawapaktsländerna. Våren har varit full av förstärkningsoperationer i Rumänien, Polen men framförallt i Baltikum. Där har övning på övning avlöst varandra, varav de flesta med markoperativ tyngdpunkt. På den marina arenan har NATO förstärkt i Östersjön med en minröjningsstyrka. Ett väl avvägt alternativ då man visar närvaro, men samtidigt inte kan utmålas som ett hot mot Rysslands mycket stora sjöfartsintressen i Östersjön (en mycket omfattande del av rysk BNP passerar på eller under Östersjön vilket bidrar till att Öresundspassagen har samma internationella status som Suezkanalen vad gäller flöden. Trafiken och betydelsen är ständigt ökande då Ryssland i högre grad förlitar sig på den nyanlagda hamnen i Primorsk som primär oljeexporthamn. En aspekt vi svenskar inte tänker på). I luftarenan har NATO mer än tredubblat sina flygstridskrafter i Baltikum och man använder sig nu även av flygbasen Ämari i Estland som bas för incidentberedskapen utöver den ordinarie basen Siauliai i Litauen. På så sätt kan man agera snabbt både mot Finska viken och i Kaliningradområdet.

För närvarande genomför NATO två stycken större övningar i Östersjön och Baltikum. Den ena är den årligen återkommande marina övningen BALTOPS med 24 fartyg (ett svenskt) vilket därmed är världens största marinövning i år. Denna övning är visserligen en PFP-övning (Partnerskap För Fred). Parallellt med BALTOPS genomförs övningen SABRE STRIKE med både markförband i Baltikum och understödjande flyg. Här har USA frambaserat tunga bombflygplan av typ B-52 till England och dessa kommer bland annat att öva flygburen sjöminering i Östersjön. Utöver dessa har även tunga bombflygplan av typ B-2 med stealthförmåga frambaserats till England, vilket är en av de första gångerna någonsin. Huruvida dessa ska delta i Östersjöområdet är oklart, men mindre sannolikt.

Ryssland
Även Ryssland har ökat sin ambitionsnivå i Östersjön kraftigt. Man har i omgångar förstärkt i Kaliningrad och kraftigt utökat sin övningsverksamhet. Att döma av såväl ryska rapporter som rapportering i Baltikum sker detta även med höjd svansföring. Flera gånger under våren har ryska fartyg gått i Litauens ekonomiska zon och där dirigerat om handelsfartyg som man tyckt stört den egna verksamheten. De gångna veckorna har en luftbro genomförts till Kaliningrad där någon form av materiel verkar ha transporterats som man inte velat ta via sjötransport (sjötransport är känsligare för underrättelseinhämtning då lastning och lossning enklare kan observeras i hamnarna). Under dessa transporter har finska luftrum kränkts upprepade gånger varvid det finska flygvapnet två gånger av tre misslyckats med att möta kränkningen med sin incidentberedskap i vad som skulle kunna betecknas som Finlands motsvarighet till ryska påsken.

Ryssland har också skruvat upp sin retorik gentemot Finland och Sverige vad avser relationerna till NATO. Förra helgen lät uttalade ett av Putins särskilda sändebud att Finland får bereda sig på krig om man tänker gå med i NATO. Ett uttalande som på intet sätt tagits tillbaka, varvid det får anses sanktionerat från högsta ort. I början av veckan, parallellt med att BALTOPS och SABRE STRIKE inleddes, meddelade Ryssland att man nu betraktar all postering av NATO-trupp och övning med dessa nära landets gränser, även om så bara sker tillfälligt, som en fientlig handling. Man har därför beslutat om ännu en ny omfattande förstärkning av Kaliningrad och den marina verksamheten i Östersjön. Under veckan har därför bland annat en reducerad luftlandsättningsbataljon inklusive stridsfordon tillförts Kaliningrad. I samband med detta kränkte också två ryska transportflygplan Estland.

I förstärkningen ingår också tillförsel av (delar av?) Rysslands enda Su-34 attackflygförband till Kaliningrad. Detta flygplan är Rysslands motsvarighet till USA:s långräckviddiga attackflygplan F-15E och ett fenomenalt flygsystem med stor vapenlast, uthållighet och bra sensorer och för första gången också i Ryssland kvalificerad jaktförmåga. Därutöver har Ryssland meddelat att man kommer att patrullera Östersjön med bombflyg av typ Tu-22M3, sannolikt som svar på BALTOPS då Tu-22 bland annat har en uppgift mot sjömål. Huruvida detta sker med skarpa kryssningsrobotar hängda som under sommaren 2012 förtäljs inte. Under veckan har för första gången (mig veterligen) Ryssland flugit med Su-33 i Östersjön enligt privata signalspanare i Östersjöområdet. Su-33 är den ryska flottans motsvarighet till jaktflygplanet Su-27 och normalt baserade på hangarfartyg alternativt på Kolahalvön. Samma källor har också rapporterat om omfattande rysk militär flygtrafik över Östersjön under veckan och för första gången någonsin har NATO:s baltiska incidentberedskap genomfört fyra skarpa starter på en dag. Det är en enorm skillnad mot för några år sedan när man hade tre skarpa starter på ett år.


Ryskt havsövervakningsflygplan överflyger fartyg i BALTOPS. Okänd källa


Utöver detta har Ryssland under den senaste veckan genomfört robotprovskjutningar. Den ena var en skjutning med Iskandersystemet där man flygtransporterade Iskander från en del av Ryssland till det västra militärområdet och där genomförde provskjutningen. Välvalt då president Obama samtidigt besökte Polen. Den andra provskjutningen var av det marina luftvärnssystemet Redut, vilket är den marina motsvarigheten till S-400. Denna provskjutning ägde rum i Östersjön och införandet av Redut på ett antal fartyg i Östersjöflottan är något av en ”game changer” då robotarna har en räckvidd på 150 km och därmed avsevärt skulle försvåra svensk flygburen sjömålsbekämpning eftersom man då måste uppträda inom porté.


Skärmdump från ryska tv-kanalen Zvezda


Ryssland har tidigare meddelat att man avser genomföra 20(!) övningar med Östersjöflottan under sommaren, så det lär fortsätta vara intensivt i området.

Sverige
Flottan har under våren åter deltagit den nu närmaste traditionella minröjningen i Baltikum. Istället för att återgå till Sverige när denna verksamhet var klar, beordrades de svenska fartygen av regeringen att kvarstanna i Baltikum under några dagar och ansluta till NATO:s minröjningsstyrka som då låg i hamn i vad som skulle kunna betecknas som en handling i enlighet med den svenska solidaritetsdeklarationen. Få bedömare kan se detta som något annat än en internationell insats då regeringen var den som direkt beordrade verksamheten. Trots detta tillåter inte regeringen
att Försvarsmakten får ta de uppkomna kostnaderna om ca 6 miljoner kr (för bland annat övertid) från anslaget för internationella insatser (Skipper). Istället ska det belasta den ordinarie övningsbudgeten varvid verksamhet i höst sannolikt kommer att få strykas. Ett förfarande som föranlett en fråga i Riksdagen till försvarsministern. Utöver förtöjningen tillsammans med NATO:s minröjningsstyrka deltar Sverige som ovan nämnt även med korvetten HMS Sundsvall i BALTOPS samt JAS 39 från F 17.

Mer intressant vad avser svenskt agerande och den svenska solidaritetsdeklarationen är det svenska deltagandet i en NATO-övning i Baltikum 27-28 maj med 6 st JAS 39 där man bland annat genomförde close air support med skarp vapenleverans (automatkanon). Detta skedde veckan efter flygvapenövningen så ambitionen med 6 st JAS 39 är intressant. Intressantast är att det varit helt tyst i Sverige om detta engagemang. Inte ett ord har hörts från vare sig Försvarsdepartementet eller Försvarsmakten och det är nästan så att man funderar på om det överhuvudtaget inträffat. Flera NATO-länder tar dock upp övningen på sina hemsidor och även med bilder på en svensk JAS 39 under eldgivning med automatkanonen. Att denna händelse gått obemärkt förbi i Sverige är överraskande då detta är det absolut tydligaste säkerhetspolitiska markeringen Sverige gjort på många år.

Det ser ut att bli ännu en ansträngande sommar för framförallt det svenska flygvapnet, men inte otroligt även marinen. Man kan också reflektera över att om det är så här det ser ut i luften och på havsytan – hur ser det då ut under ytan?


Som svensk bör man ställa sig frågan hur vi i Sverige ska se på den upprepade ryska övningsverksamheten med simulerade anfall mot mål i Sverige, med tanke på den samtida ryska retoriken om att ”övningar nära ryskt territorium ses som en fientlig handling”. Hur ska vi i Sverige tolka Rysslands övningsverksamhet? (Pär Nuders debattartikel i DI från härom veckan rekommenderas starkt på detta tema. Tyvärr ej på nätet) Parallellerna till 1936 års försvarsbeslut och omvärldsläget då skrämmer. Vi ser nu att den säkerhetspolitiska utvecklingen i rask takt börjar springa ifrån Sverige på samma sätt som den gjorde 1936. Beslutet blev då att inleda en upprustning, men det visade sig vara för lite och framförallt för sent. Först flera år efter andra världskrigets slut hade Sverige det försvar man hade tänkt sig att ha när kriget började. Riksdagen har nu 2014 inriktat sig på att förstärka det svenska försvaret med begränsade ekonomiska medel för att mot slutet av decenniet möta den utveckling som sker just nu i vårt närområde. Skälen är många till omtag i detta beslut och att detta görs raskt.

Den som vill följa utvecklingen och verksamheten i Östersjöområdet via ”signalspaning” rekommenderas att följa @BalticSigint och @uascan på Twitter.

Se även Skipper om NATO:s övningsverksamhet

Uppdatering 14/6 09.45: SvD skriver idag om BALTOPS. Tilläggas till det som skrevs i inlägget ovan är att just nu genomförs även övningen EAGLE TALON i Polen med amerikanskt och polskt stridsflyg.

Krona för krona? (uppdaterat 13.20)

På SvD Brännpunkt har de senaste dagarna socialdemokraternas försvarspolitiske talesman, tillika ordföranden i Försvarsutskottet, Peter Hultqvist och försvarsminister Karin Enström, fört ett replikskifte om den framtida försvarspolitiken och det faktum att regeringen inte gått Socialdemokraterna till mötes i Försvarsberedningen och höjt finansieringen av försvaret.

I Försvarsberedningen lade Socialdemokraterna ett bud som var 900 miljoner kr högre. Moderaterna har tidigare anklagats, med rätta, för att göra inrikespolitik av försvarsfrågan och det i en tid då Europas säkerhetspolitiska situation är den allvarligaste sedan muren föll, kanske till och med sedan 1968. Vi har stått i månader stått på randen till ett krig mellan Ryssland och Ukraina och situationen ser inte ut att förbättras. Att i det här läget sätta inrikespolitiska utspel främst är inte att värna landets bästa.

Socialdemokraterna är dock inte utan skuld i den här situationen. Det socialdemokratiska budet hade en föreslagen finansiering som man visste att regeringen aldrig skulle kunna acceptera då finansieringen togs från fyra områden som ligger nära regeringens kärnfrågor, till exempel skatteregler för småföretagen. Hade regeringen accepterat detta bud så skulle man ha försatt sig i en dålig sits inför valrörelsen. Sålunda kan man ifrågasätta realismen i det socialdemokratiska budet och huruvida det allvarligt menat eller bara handlade om politiska manövrering inför valrörelsen.

Förvarsminister Karin Enström upprepar regeringens mantra om att allt är finansierat krona för krona och att ingen annan klarar av det. Tyvärr finns överhuvudtaget ingen finansiering krona för krona.

I onsdags genomförde Folk och Försvar ett seminarium där Försvarsberedningens rapport avhandlades och där en av deltagarna var Johan Wiktorin (ca 48 min in i del 1 nedan). Wiktorin visade med all tydlighet på hur den framtida ekonomin ser ut, den som uppges vara finansierad krona för krona. (Uppdatering 13.20: Johan Wiktorins egna inlägg om seminariet)

För de kommande tio åren uppskattas följande ekonomi enligt Wiktorin:
– FOI och Riksrevisionen uppskattar att ett tillskott på 45-70 mdr kr behövs för att klara av att iståndsäta IO 14 (innan +10 JAS 39E, +1 ubåt, +1 luftvärnsbataljon)
– Försvarsmakten har sänkt sitt bud från 75 mdr kr (innan +10 JAS 39E, +1 ubåt, +1 luftvärnsbataljon) till ca 58 mdr kr, sannolikt för att man inte fysiskt tror sig kunna omsätta allt materiel i alla fall under perioden
– Försvarsberedningen har ökat ambitionerna med bland annat +10 JAS 39E, +1 ubåt, +1 luftvärnsbataljon och en omfattande verksamhet. Därtill kommer den finansiella osäkerheten för JAS 39E i och med att Schweiz backar ur sin anskaffning. Vad summan för dessa ökade ambitioner landar på är oklart, men kan uppskattas till tiotals miljarder kr.

= För ovanstående har regeringen och Försvarsberedningen redovisat en finansiering på 28 mdr kr (Arkelstens anförande i del 2).

Det är bara att konstatera att svenska regeringar på bästa sms-lånemanér fortsätter att skjuta problemen in i framtiden. I försvarsbeslutet 1992 fanns en underfinansiering från försvarsbeslutet 1988 på 12 mdr kr, motsvarande 21 mdr kr idag.

Nu är den summan med andra ord snart uppe 100 mdr kr i underfinansiering* – för att till 2024 fylla insatsorganisation 2014 och hantera den säkerhetspolitiska osäkerhet som idag råder. Det kan med all rätt ifrågasättas om försvarspolitiken är finansierad krona för krona.

* Man ska också komma ihåg att över 90 % av försvarsmaktsorganisationen avvecklats sedan 1988 för att hantera just lägre finansiering.

För övrigt rekommenderas inlägget av Skipper om hur regeringen beordrade övertid för Flottan för internationell insats utan att bevilja ekonomi från anslaget för internationella insatser. Istället försvann en tredjedel av flottans anslag för övning i år – för att fartygen skulle kunna ligga vid kaj i Baltikum. Att anslaget för internationella insatser är en spargris för Finansdepartementet ter sig alltmer uppenbart. Förmodligen för att ”krona för krona” kunna finansiera något annat.

Del 1

Your browser does not support iframes.

Del 2

Your browser does not support iframes.

Gästinlägg: SD, nostalgin och detaljstyrningen

Nedanstående är en replik från Andreas Braw:

Sverigedemokraten Mikael Valtersson menar i en replik på mitt inlägg på Wisemans Wisdoms att partiet felaktigt anklagas för att ha en oseriös försvars- och säkerhetspolitik. Men Valterssons replik pekar bara tydligare på det grundläggande problemet med SD:s försvarsnostalgiska hållning – nämligen att partiets företrädare helt saknar förståelse för Försvarsmakten som myndighet, för internationell politik, och för den politiska verkligheten. Istället tycks man ha valt nostalgin som väg framåt för försvaret.

Valtersson återkommer i sin replik till den icke-existerande nordiska försvarsalliansen (som nu enbart kallas för ”vision”), SD:s idéer om ”återtagande” av kaserner och partiets expertis ifråga om sjömålsrobotar. Partiets kunskap om robotteknologi är uppenbarligen så stor att man vill gå runt hela Försvarsmaktens process för upphandling och inköp av materiel, eftersom en grupp sverigedemokratiska politiker har bestämt att det är 80-talssystemet Robotsystem 15 KA som ska köpas in för att återge Försvarsmakten möjligheten att verka med landbaserade sjömålsrobotar på långa avstånd. Valtersson försöker rädda ansiktet genom att skriva att partiet för en dialog med Försvarsmakten om både kaserner och robotsystem. Men varför kan dessa ”försvarsvänliga” amatörpolitiker inte låta Försvarsmakten få sköta egen materielanskaffning? Varför ska partiet över huvud taget ta ställning ifråga om materielsystem snarare än förmågor? Och varför detta eviga nostalgiska harvande om kaserner och byggnader som inte fyller någon funktion för försvaret av Sverige annat än som utrymmen för sängar och skåp?

SD menar dock att man inte alls vill detaljstyra Försvarsmakten, och att man bara lämnar förslag. Likväl står detta att läsa på Sverigedemokraternas försvarspolitiska blogg Lantvärnet [språkfelen är autentiska]:
”Sverigedemokraterna budgeterar för återuppsättning av kustartilleriet rörliga delar. Vi vill ha ett RBS 15KA kompani på Gotland, uppsätta 3 KA brigader samt återta de fem regementsområdena som KA har haft.”

Det är alltså för SD så viktigt att ”återta” gamla kaserner och köpa in de robotar som skrotades år 2000 att detta explicit måste skrivas – det är DETTA man budgeterar för. Och det är inte bara på Gotland som partiet vill återupprätta kustartilleriet, utan även Vaxholm, Härnösand, Karlskrona och Göteborg. Varför SD så gärna vill återta kaserner i exempelvis Härnösand förblir en gåta, eftersom strategiska, operativa eller ens taktiska argument för detta inte förs fram av partiets företrädare. Men särskilt intressant är formuleringen med ”ett RBS 15 KA kompani på Gotland”. Den väcker så många frågor kring SD:s plan. Man vill ha tre rörliga kustartilleribrigader, men man vill från politiskt håll splittra upp dessa så att det på Gotland enbart ska finnas ett kompani. Vi kan med spänning vänta på redogörelser för var SD vill placera resten av de tre brigaderna – tydligen är detta något som inte ska avgöras av Försvarsmakten, utan något som ner på kompaninivå ska regleras av politiker oavsett hotbild.

Valtersson säger också, fastän man är ”öppen för dialog” med Försvarsmakten, att SD kommer fortsätta att försöka detaljstyra Försvarsmaktens materielinköp om detta kan stärka den svenska försvarsindustrin. Alltså: Om Försvarsmakten vill ha ett vapensystem så kan SD tänka sig att besluta om ett helt annat om det ligger i industrins intresse. I klarspråk innebär detta politikerstyre och industripolitik.

Utöver detta finns det självklart mer att ifrågasätta i sverigedemokratisk försvarspolitik. Partiets reservation mot Försvarsberedningens slutrapport är en guldgruva för försvarspolitiskt vansinne, högmod och aningslöshet. Till exempel deras ambition att Flygvapnet och Luftvärnet tillsammans över tiden ska upprätthålla luftherravälde – en extremt hög ambitionsnivå som är oerhört svår att uppnå ens under kortare tid. Deras idé om att tio JAS-plan över tiden ska ligga i ”spärrbanor” kring Sveriges gränser, utan att det anges varför. Den smått komiska skrivningen att Hemvärnet ska sätta upp regementen i varje svenskt län, trots att Hemvärnet organiseras i bataljoner – varför de skulle behöva regementsområden är svårt att utröna. Och, inte minst den extremt märkliga skrivningen att Flygvapnet ska kunna ”bryta” motståndarens förmåga till offensiva operationer mot Sverige, vilket även torde innefatta anfall mot flyg- och robotförband långt in på motståndarens territorium.

Det är tråkigt att många sverigedemokrater helt tycks sakna förmåga att erkänna det egna partiets brister. När missförhållanden påpekas väljer man istället ignorans, eller tar ställning FÖR dessa missförhållanden. Jag gör inga anspråk på att tillhandahålla en politisk lösning på försvarsfrågan i Sverige och uppmanar inte heller läsaren av detta inlägg att rösta på något särskilt politiskt parti. Men, som jag skrev i inlägget som startade denna debatt: jag ber alla som bryr sig om försvarets och Försvarsmaktens framtid att ta er tid att läsa och granska Sverigedemokraternas försvars- och säkerhetspolitik.

Andreas Braw

Gästinlägg: SD försvarspolitik bygger på en seriös omvärldsanalys och en genomtänkt strategi

Nedan följer en replik till Andreas Braws gästinlägg i 31/5


Sverigedemokraternas försvarspolitik bygger på en seriös omvärldsanalys och en genomtänkt strategi

Andreas Braw kom häromdagen med ett generalangrepp på Sverigedemokraternas försvarspolitik. Däribland kom anklagelser om lögner och att inte förstå hur försvarspolitiken fungerar. Det är nonsens och jag kommer här redogöra för varför det är så. Man kan självfallet ha olika uppfattning om försvarspolitiska sakfrågor, men att anklaga andra för lögner och okunskap är att lägga debatten på en väldigt låg nivå. Om Braw har studerat Sverigedemokraternas försvarspolitik så noga som han påstår borde han förstått mer av hur den är tänkt. För att eliminera alla oklarheter kommer här en del klargöranden.

Det var flera olika anklagelsepunkter i Braws inlägg. Riksdagsledamoten Mikael Jansson anklagades för att ljuga om stödet för en nordisk försvarsallians. Att inte stödja NATO-medlemskap utan att föredra ett nordiskt försvarssamarbete ansågs som oseriöst. NATO-motståndet påstods bero på antiamerikanism. Slutligen så anklagades Sverigedemokraterna för att inte förstå hur försvarspolitik bedrivs pga. detaljerade krav på återtagande av nedlagda kustartilleriregementen och införskaffande av tung kustrobot RBS 15.

Jag börjar med NATO-frågan. Självfallet är det en legitim åsikt att vara för ett NATO-medlemskap om man nu vill det. Men andra åsikter är inte oseriösa. Det är snarare oseriöst att påstå att andra åsikter är oseriösa. Sverige är idag inte med i någon allians och det finns en tydlig majoritet för denna linje i såväl riksdag som väljarkår. Kadett Braw begår nog ett misstag när han med sådan emfas hävdar att motstånd mot NATO är oseriöst. Neutraliteten och alliansfriheten har gett Sverige 200 år av fred. Ett medlemskap i NATO skulle riskera att Sverige drogs in i konflikter långt borta från vårt närområde. Ett svenskt NATO-medlemskap skulle också öka den säkerhetspolitiska spänningen i Nordeuropa eftersom Ryssland skulle se detta som ett direkt hot mot Rysslands säkerhet. Sverige kan dock inte stå helt oberörd av utvecklingen i vårt närområde. Därför anser SD att en nordisk försvarsallians skulle vara ett bra alternativ till svensk neutralitet. Detta är i dagsläget självfallet endast en vision, men förhoppningsvis kommer detta bli möjligt på sikt. Ett enat nordiskt försvar med höga försvarsanslag skulle ha en försvarsförmåga i klass med större europeiska länder och även en stor intern försvarsmaterielmarknad. Ett sådant nordiskt försvar skulle vara avskräckande mot Ryssland samtidigt som det ändå inte skulle verka hotfullt. I avvaktan på en sådan utveckling är SD väldigt positiva till ett så nära försvarssamarbete som möjligt med Finland.

SD anklagas också för att antiamerikanism, och implicit proryskhet, skulle vara en drivande faktor bakom NATO-motståndet. Detta genom att hänvisa till såväl lösryckta yttranden från SDU och ”europeiska samarbetspartners” ageranden. Självfallet är detta inte fallet. Mikael Jansson har oförtrutet varnat för rysk upprustning i Försvarsberedningen sedan den tillsattes. Läs gärna SD:s avvikande meningar i både huvudrapporten och den säkerhetspolitiska rapporten. Inget annat parti tar Rysslands växande ambitioner på större allvar än SD. Det är därför som försvarsanslagen på sikt behöver fördubblas och Försvarsmakten omedelbart behöver få tillgång till omfattande krediter för att åtgärda akuta brister i försvarsförmågan. SD vill också fortsatt ha ett nära samarbete med NATO inom ramarna för NATO Partnership for Peace (PFP). Vad anbelangar ”europeiska samarbetspartners” så har SD som parti inte något organisatoriskt samarbete med något parti i dagsläget. De enda partier som i dagsläget är ens tänkbara samarbetspartners i Europaparlamentet är UKIP och Danskt Folkeparti. Inget av dessa partier har på något sätt uttryckt vare sig antiamerikanism eller proryskhet. Hur andra partier agerar är således helt irrelevant.

Braw anklagade också SD för att ljuga om en nordisk försvarsallians. Som tidigare sagts så är en nordisk försvarsallians en vision. Vägen dit bör inledas med ett nära försvarssamarbete med Finland samt ett så fördjupat försvarssamarbete som möjligt med övriga länder. Både Mikael Jansson och jag själv har träffat många politiska och militära företrädare från såväl Norden som andra länder. När dessa idéer framförts så har de bemötts med intresse och ingen har uteslutit en sådan utveckling. Det är i alla fall ett första steg mot ett utökat nordiskt försvarssamarbete. Självfallet står inte en nordisk försvarsallians på den konkreta dagordningen i närtid.

Sedan har vi frågan om huruvida Sverigedemokraterna är okunniga om hur försvarspolitik bedrivs. Braw anklagar SD för att nostalgiskt vilja återta ett antal kustartillerikaserner utan att veta vad vi skall göra med dem. Det är inget mysterium vad SD vill göra med dessa kaserner kadett Braw. I SD:s försvarspolitik skall Kustartilleriet/Amfibiekåren stärkas rejält. På sikt finns en ambition att ha tre brigader i Kustartilleriet/Amfibiekåren. Detta kräver ett flertal nya utbildningsanläggningar. Om möjligt kan dessa läggas i de orter där de tidigare låg eftersom försvaret har avtal som möjliggör detta. Skulle kostnaden bli för hög i samband med ett återtagande så får man självfallet finna andra kostnadseffektiva lösningar.

Införskaffande av tung kustrobot RBS 15 togs också upp som exempel på att SD inte förstår att Försvarsmakten inte detaljstyrs av politikerna. SD är mycket medvetna om hur försvarets styrprocess är uppbyggd, men här spelar flera olika aspekter in. Försvarspolitiker, liksom alla andra politiker, har en rad uppfattningar om hur verksamheten skall bedrivas inom det egna ansvarsområdet. Annars kan man bara säga: ”Vi är mest försvarsvänliga! Här får ni 75 miljarder. Köp någonting bra”. Så går inte politik till. Vi inom Sverigedemokraternas Försvars- och Säkerhetspolitiska Råd (SFSR) har gjort en egen bedömning av det säkerhetspolitiska läget, hotbilden, förmågor försvaret behöver samt vad dessa förmågor kräver i form av materiel, förband o.dyl. Vi har självfallet utgått från de studier som redan finns inom försvarssektorn, men även gjort eller beställt en hel del eget arbete. Även regeringen pekar ut många specifika materielprojekt i sin så kallade satsning på försvaret. Skulle Försvarsmakten vilja ha helt andra projekt än de av oss angivna så är vi självfallet öppna för dialog om det.

En sista men viktig aspekt på materielförsörjningen är att SD ser det som ett viktigt säkerhetspolitiskt mål att ha en betydande självförsörjningsgrad på försvarsmaterielområdet. En stark egen försvarsindustri möjliggör skräddarsydda svenska/nordiska lösningar samt garanterar materielförsörjningen i ett skymningsläge. Det är också viktigt att den svenska försvarsindustrin är lika involverad i utländska projekt som den är beroende av import så att utländska underleverantörer fortsätter leverera under ett skymningsläge. Inhemsk försvarsindustri genererar också spetskompetens samt sysselsättning. Den samhällsekonomiska kostnaden bör därför vara en viktig faktor i samband med materielinköp. Regeringen har pekat ut några sektorer av försvarsindustrin som strategiskt viktiga för Sverige. SD vill ha ytterligare sektorer samt anslår tillräckligt med resurser till Försvarsmakten över tid för att göra detta realistiskt. Den sista aspekten gör att SD sannolikt kommer att peka på flera specifika projekt med svensk anknytning än regeringen pga. av försvarsindustristrategin.

Försvarsdebatten är viktig och måste föras seriöst. Därför hoppas jag slippa oseriösa påhopp som inte grundar sig på fakta i framtiden. Om någon är osäker på vad SD har för försvars- och säkerhetspolitik välkomnar jag en dialog med oss för att klargöra det. Hoppas att detta genmäle rätat ut en del frågetecken och att alla inser att SD är det mest försvarsvänliga partiet i riksdagen.

Mikael Valtersson
Ledamot Luftförsvarskommittéen
Ledamot Sverigedemokraternas Försvars- och Säkerhetspolitiska Råd

Gästinlägg: Militärstrategiska prioriteringar – flytta rätt fråga till rätt kompetens

Försvarsberedningens nyligen framlagda rapport ”Försvaret av Sverige – Starkare försvar för en osäker tid” har knappast förbigått någon med militärpolitiskt intresse. För den som följer den försvarspolitiska debatten uppfattas den politiska stämningen inte sällan som förvirrande, med tvära kast vad gäller ambitionsinriktningar, varierande uttalanden kring vad den egentliga hotbilden mot Sverige består av och detaljerade beskrivningar kring hur Försvarsmakten ska lösa sin uppgift. I det följande väljer jag därför att göra nedslag i två punkter, en mer framträdande fråga och allmänt diskuterad punkt, nämligen frågan kring vikten av militär närvaro på Gotland och en mindre flitigt diskuterad punkt, vilken är försvarsberedningens ambition att merutnyttja Försvarsmaktens specialförband som jag anser vara talande för beredningens rapport som helhet.

Det hävdas inte sällan, det gjordes även av försvarsberedningen vid den offentliga presentationen av rapporten i riksdagens andrakammare, att den som kontrollerar Gotland även kontrollerar hela Östersjön. Av den anledningen förespråkar försvarsberedningen, med oroliga vindar blåsandes genom Europa, ökad övningsverksamhet av alla tre vapenslag på och kring Gotland. Lämpligheten i beredningens ambition kan ifrågasättas starkt på två grunder.

Dels kan lämpligheten i att en försvarsberedning, med begränsad militärstrategisk kompetens, detaljfördelar uppgifter i tid och rum till den myndighet som har att sörja för rikets försvar, det vill säga Försvarsmakten, ifrågasättas. Den organisation som kan, och ska göra de militärstrategiska övervägandena och dra de operativa slutsatserna av dessa, är ingen annan än Försvarsmakten. Överbefälhavaren har själv på DN Debatt den 12 mars i år vädjat om handlingsfrihet för Försvarsmakten i dylika frågor. Enbart det faktum att beredningen inom ramen för författandet av sin rapport nyttjat sakkunniga kan inte sägas utgöra en uttömmande grund för att till Försvarsmakten ge detaljerade anvisningar kring vilken geografisk plats som ska anses viktigast ur ett försvarsperspektiv. En av myndighetens huvuduppgifter är att hävda Sveriges territoriella integritet. Bara tanken att ledningen för Försvarsmakten inte skulle besitta förmågan att själva fördela resurser i tid och rum för att optimera verkansgraden för organisationen i sin helhet och därför skulle behöva anvisningar kring var militärstrategiska tyngdpunkter bör placeras, såsom på och kring Gotland, är upprörande. Gotlandsfrågan tenderar mer att blir politiskt sprängstoff än nyanserat övervägd. Ett klokare alternativ synes vara att i en rapport från försvarsberedningen med mer generella ambitionshöjningar, i ett långsiktigt perspektiv, skapa förutsättningar för försvarsmaktsledningen att göra de strategiska överväganden som är nödvändiga för att skapa ett effektivt nationellt försvar. Gotland kommer otvivelaktigt ingå som en del av den helheten. Följden av beredningens detaljkrav på närvaro kring Gotland kan befaras resultera i att förband som har särskilda övningsbehov, exempelvis inom vinterkrigföring, tvingas genomföra vinterövningar på Tofta skjutfält på Gotland istället för i Arvidsjaur där vinterförhållandena är bättre. Resultatet blir alltså att kvaliteten på övningsverksamheten riskerar att bli sämre, med negativa ekonomiska och kompetensmässiga konsekvenser för förbanden som följd.

Dels kan även Försvarsberedningens ambition av ökad närvaro kring Gotland ifrågasättas efter en reflektion kring satsen ”den som kontrollerar Gotland kontrollerar Östersjön”. Vad anser försvarsberedningen utgör den tröskelnivå på kontrollen som åsyftas? Att med ett fåtal korvettfartyg, ett par rotar JAS 39 Gripen i framskjutet läge på Gotland och några stridsvagnar uppställda i ett garage på en för den potentiella motståndaren känd plats tala om effektiv kontroll av Gotland är inte seriöst. Den kontrollen av Gotland de flesta är överens om är eftersträvansvärd måste ställas i paritet med det potentiella hotet, vilket inte kan anses begränsas till den nuvarande svenska förmågan. Och hur det potentiella militära hotet mot Gotland utvärderas måste, om inte fullständigt, så i varje fall till stor del framställas av Försvarsmaktens själv i större samverkan med politiskt sakkunniga.

Den andra punkten jag ämnar behandla är beredningens ambition att merutnyttja specialförbanden, där Särskilda Operationgruppen, SOG, utgör huvudenheten. Dessa specialförband är omgärdade av sträng sekretess vad gäller kompetenser, metoder, numerärer med mera. Det kan därmed ifrågasättas vad för insikt försvarsberedningens ledamöter besitter kring specialförbandens verksamhet, kompetens och förmågor i allmänhet. Specialförbandens verksamhet är och ska vara av dold karaktär. Det är en del av själva syftet och styrkorna hos specialförband att ha förmågan att uppträda på oberäkneliga vis, varför specifika kompetenser hos förbandet rimligtvis inte kan tänkas ha spridits i en vid mening till försvarsberedningens ledamöter. Skulle dock så vara fallet är det synnerligen oroande. Att därför i en rapport kring, vad som ska sägas vara konkreta förslag, tala om ett merutnyttjande av specialförbanden riskerar att bli en papperstiger, som även spiller över på andra förslag i rapporten. Beredningen lyckas helt enkelt inte belägga förslagets praktiska användningsområde. Följden av detta blir att trovärdigheten i de andra förslagen beredningen presenterar präglas av ett osäkert skimmer såtillvida att beredningens insikt i Försvarsmaktens olika förbands förmågor inte ger ett intryck av fullständighet.

Slutligen förtjänar följande att understrykas. Försvarsmakten har precis som alla myndigheter att rätta sig efter beslut från våra folkvalda. Något annat ska inte komma på fråga. Dock kan det hävdas att politiska makthavare främst bör framställa till sina myndigheter vad dessa har att utföra för uppdrag, där uppdraget i Försvarsmaktens fall nu ställts till fokus på det nationella försvaret och inte som tidigare internationellt fokus. Sådana ambitionsrelaterade frågor äger politikerna. När det kommer till frågan kring hur lösandet av det nationella försvaret ska genomföras rör sig försvarsberedningen på, om inte obehörig mark, så väldigt lös mark. Låt den skara med den verkliga expertisen, alltså ledningen för Försvarsmakten med sina staber, äga frågan kring hur våra samlade stridskrafter ska försvara landet och ta ansvar för vårt närområde.

Security Sanity

Gästinlägg: SD försvårar för försvaret

På Folk och Försvar rikskonferens i Sälen gavs sverigedemokraten Mikael Jansson möjlighet är förklara sitt partis försvarspolitik. Mikael Jansson är partiets ledamot i Försvarsutskottet och Försvarsberedningen. Sverigedemokraterna ser sig som försvarets försvarare, och det med viss rätt. Partiet prioriterar faktiskt försvarsanslaget i de skuggbudgetar man lägger. Kanske har den kritiska granskningen uteblivit av just denna anledning, eftersom just försvarsfrågan verkar tas på allvar inom SD. Det var därför en stor besvikelse att se Mikael Jansson på Fjällhotellets scen. För där stod han – och gissade, skarvade ihop halvsanningar och kom stundtals rena påhitt. Extra smärtsamt blev det när frågan om Sveriges alliansfrihet kom upp. Under året har jag försökt sätta mig in i SD:s bitvis ganska röriga försvars- och säkerhetspolitik. Och trots att jag är van vid Alliansens ointresse, Miljöpartiets och Vänsterpartiets subversiva besparningsiver och den socialdemokratiska tvehågsenheten under Löfven, har Sverigedemokraterna fått mig att häpna.

SD förkastar ett NATO-medlemskap eftersom man ogillar USA:s inflytande. Sverigedemokratisk Ungdom kallar USA för ”imperialistiskt”, och SDU:s ordförande har uttalat att han föredrar Vladimir Putin framför Barack Obama. Antiamerikanismen går också igen hos partiets samarbetspartners i Europa, där flera av systerpartierna valde att stödja den ryska invasionen av Ukraina. Istället för NATO vill SD ha en ”nordisk försvarsallians” tillsammans med våra grannländer. Man menar sig ha fört ”samtal” med Norge, Danmark och Finland om detta, och alla ska enligt sverigedemokratisk utsago vara positiva till en allians. Mikael Jansson säger sig också ha ”pratat med USA” om att Norge och Danmark ska ansluta sig till en ny försvarsallians, och påstår att även USA stödjer detta. Norge och Danmark ska då vara dubbelanslutna till två försvarsallianser samtidigt, vilket i praktiken gör Sverige till en NATO-medlem eftersom vi då deltar i försvaret av NATO-territorium. Men det ser inte Mikael Jansson som något problem.

Tyvärr tycks Mikael Jansson oförmögen att redogöra för saken mer utförligt än så. Han kan inte svara på vem han och hans parti egentligen har pratat med om den nordiska försvarsalliansen, eller vad de har sagt. Vem företräder egentligen Norge, Finland, Danmark och USA i samtalen med Mikael Jansson? Och varför har dessa personer fört hypotetiska förhandlingar om överstatlig säkerhetspolitik med en företrädare för ett litet oppositionsparti utan samarbetspartners i ett till synes alliansfritt land? En kvalificerad gissning är att det varken är Joe Biden eller Barack Obama som Mikael Jansson har pratat med. Faktum är att det är svårt att tro att någon stats regeringsföreträdare över huvud taget skulle föra denna typ av samtal med SD. Och trots att Jansson påstår att staterna Norge, Danmark, Finland och USA stöder partiets linje har man inte kunnat namnge vilka företrädare som har sagt detta, eller härleda detta påstående till några öppna uttalanden.

SD bygger alltså sin säkerhetspolitik och utrikespolitik på en försvarsallians som inte finns, och som inte tycks varken önskvärd eller möjlig bland de tilltänkta samarbetsstaterna. Nu kan Mikael Jansson eller hans parti påstå att försvarsalliansen inte är så viktig, eller att partiets utlovade miljardtillskott till försvaret kommer att lösa vår säkerhetssituation. Men varför vill man då överhuvudtaget ha en försvarsallians? Varför har då Mikael Jansson ägnat så mycket tid och möda åt att argumentera för denna, tala med internationella företrädare och planera för dess införande? Själv är jag övertygad om att Sverige behöver försvaras inom ramen för en försvarsallians. Den försvarsalliansen heter NATO, och till skillnad från Mikael Janssons fantasifoster så existerar den.

Kanske handlar försvarsalliansen mer om symbolvärde för SD. Broderfolk som strider tillsammans för rätten till självständighet, enade genom sin skandinaviska identitet. Symbolpolitiken skulle också kunna förklara en rad andra märkliga försvarspolitiska principer hos SD. Partiet vill exempelvis ”återta” (det vill säga köpa tillbaka) alla gamla kustartillerikaserner utan att kunna förklara den militära nyttan med det. Man vill också återinföra Tungt Kustrobotbatteri 90, med Robotsystem 15 KA som beväpning. Just köpet av denna robot tycks vara extra viktigt för partiet, trots att sådana beslut knappast ska fattas av politiker. Vanligtvis identifieras ett behov av en förmåga av Försvarsmakten, som sedan renderar i ett politiskt beslut, varefter Försvarsmakten gör en beställning av materiel från Försvarets Materielverk, FMV. Sverigedemokraterna vill snabba på processen och göra bedömningar av behov och anskaffning utan att ens rådfråga varken Försvarsmakten eller FMV. På SD:s försvarspolitiska Twitter-konto Lantvärnet förklaras detta med att någon i SD har talat med ett par officerare som tyckte att det var en bra idé att köpa Robotsystem 15KA. Av detta har jag dragit slutsatsen att SD inte begriper varken hur Försvarsmakten styrs eller vad som är politikernas roll i byggandet av Sveriges försvar.

Jag ska inte försöka styra vad andra försvarsvänner röstar på. Mitt eget politiska engagemang ligger på is. Men jag ber alla som bryr sig om försvarets och Försvarsmaktens framtid att ta er tid att läsa och granska Mikael Janssons och Sverigedemokraternas försvars- och säkerhetspolitik. Bortom löften om extra brigader, återinförd värnplikt och rörligt kustartilleri gapar ett hål av obegriplig naivitet och aningslöshet. Partiets inkompetens och ovilja att sätta sig in i hur staten och Försvarsmakten styrs hotar att göra försvarsdebatten oseriös och irrelevant. Och den förklaring partiet i nuläget ger om sin märkliga nordiska försvarsallians har jag svårt att se som annat än lögner.

Andreas Braw
Armékadett på MHS Karlberg.
219:e qrzn.

Gästinlägg: Veteranutredningen är överlämnad – nu är det dags för verkstad!

Onsdagen den 7 maj överlämnades veteranutredningen till Försvarsminister Karin Enström (M) av riksdagsmannen och utredaren Allan Widman (FP). Förra året överlämnades en delrapport. Det är en gedigen och väl utförd utredning som har haft som uppgift att belysa helheten för omhändertagande av veteraner och ta svensk veteranpolitik vidare. Nu är det dags för politikerna – oavsett färg – att sätta igång verkstaden.

Bakgrunden till utredningen står att finna i vår egen närhistoria från Kongo på sextiotalet till dagens internationella operationer. Sverige har skickat, skickar och kommer att skicka kvinnor och män på internationella uppdrag till kris- och konfliktområden över hela världen.

Det handlar om både militär personal och civil personal som under olika myndigheters ansvar markerar svenska intressen inom humanitära insatser, övervakande insatser och militära missioner. Kort sagt, de är den förlängda armen av vår utrikes-, säkerhets- och biståndspolitik.

Sverige är duktigt på att hjälpa andra utsatta
Vi har varit duktiga på att hjälpa utsatta i andra länder och mindre bra på att hjälpa våra egna när de kommer hem, i synnerhet om de har fått problem.

De senaste åren har mycket gjorts för att ändra på denna situation. En rad åtgärder har lett till att hemvändande tas om hand på ett bättre sätt. Men stora brister har kvarstått.

Bra utredning – nu kommer farorna
Den Widmanska utredningen har på ett förtjänstfullt sätt identifierat kvarvarande brister och kommer med förslag. De viktigaste torde vara tydliggörandet av anställningsmyndigheternas ansvar för sin personal, fokus även på civila veteraner, fokus på forskning och kunskapsuppbyggnad samt förslaget om en ny veteranmyndighet samt ambitionen att i samverkan med våra nordiska grannar gå vidare med upprättande av veterancentrum.

Vi veteraner gläds åt att frågorna får ny skjuts framåt men vill samtidigt peka på några faror runt hörnet.

Myndighet ersätter inte ett veterancenter
Vissa ställer sig kritiska till om inrättandet av en ny myndighet är en vettig del av lösningen. De frågar sig om vi verkligen behöver fler myndigheter? Vi tror att den om den ges rätt mandat på ett kraftfullt sätt paradoxalt nog kan motverka den byråkrati som är veteranernas problem idag, nämligen att ”hamna mellan stolarna” när man behöver hjälp.

Men ett veterancenter behövs fortfarande. En myndighet kan inte ersätta detta. Myndigheten kan vara dörröppnare åt ett veterancenter, som sedan tar hand om operativa och praktiska saker, men får aldrig bli ett substitut.

Det finns enligt vår mening inte heller någon anledning att ytterligare vänta på ett Veterancenter. Arbetet med att skapa detta måste börja nu.

Specialistsjukvården ska inte avgöras utifrån bostadsort
En viktig utmaning är också att hitta en lösning för de veteraner som behöver tillgång till specialistvård för psykiska och/eller fysiska skador. Idag handlar det om var man bor huruvida man får kvalificerad vård eller inte.

Varje landsting gör sina egna prioriteringar och likabehandlingsprincipen är problematisk i detta avseende. Det är kanske här som den föreslagna Veteranmyndigheten kan fylla en viktig funktion att säkerställa den kvalificerade vården i samverkan med landstingen.

Tanken är klar – dags för handling!
I höst stundar det val. Oavsett vem som bildar regering i höst är vårt budskap följande: Nu är utredningen klar; agera och agera skyndsamt med att implementera utredningens förslag i verkligheten.

Oavsett politisk färg och syn på Sveriges internationella deltagande i civila och militära missioner borde alla kunna vara överens om en sak: att hedra och respektera veteranernas behov av erkännande, stöd och hjälp. De är alla människor som löst uppgifter för Sveriges räkning i svåra och utmanande situationer utomlands.

Anders Ramnerup
Generalsekreterare
Sveriges Veteranförbund Fredsbaskrarna

Alf Ingesson Thor
Ordförande
Stiftelsen Jesper Lindbloms minne

Gästinlägg: Återkoppling av logistikreformen

Härnedan följer ett mycket intressant gästinlägg som följer upp tidigare beslut om rationalisering av försvarslogistiken och dess innebörd för verksamhetssäkerhet. Denna gången tas avstamp i Ekonomistyrningsverket nyligen publicerade rapport som rekommenderar att Försvarsmakten och FMV åter slås samman.

Wiseman

––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––

Återkoppling av GLoB 2 till ESV rapport om ekonomistyrning

”Steg två i reformen – överföringen av beställarkompetenser från Försvarsmakten till FMV – minskar dubbelkompetenserna men skapar istället strukturella obalanser i fördelningen av ansvar och befogenheter mellan myndigheterna” (ESV-rapporten Fungerande styrning av försvarets materiel- och logistikförsörjning 2014-05-19)

Steg 2 ovan refererar naturligtvis till den olycksaliga FSU-utredningen som inte på något sätt burit åt rätt håll om man vill ha en säkerhetspolitiskt och operativt relevant försvarsmakt snarare än en lättfotad industridemonstrator.

”Regeringen har med anledning av Försvarsstrukturutredningens betänkande ”Forskning och utveckling samt försvarslogistik i det reformerade försvaret” (SOU 2011:36) givit FM och FMV i uppdrag att genomföra effektiviseringar inom försvarets stödverksamhet. I regeringsbeslut (8 och 9, 2012) gavs FM och FMV i uppdrag att redovisa en plan för hur effektiviseringar ska genomföras. Av redovisningen, som ska ligga i linje med FSU rapport, ska framgå hur effektiviseringsåtgärder av lednings- och beställarfunktioner inom försvarets materiel- och logistikförsörjning ska genomföras.”(GLoB2)

Som vi även tidigare konstaterat, dubbelkompetens förekommer naturligtvis inom ett sakområde men ansvaret, uppgifterna och befogenheterna var snarare kompletterande. Trots gediget utredande kunde inte några rationaliseringar tas hem, tvärt om. Detta var ett faktum som accepterades i slutrapport Genomförandeprojektet Lednings- och Beställarfunktioner steg 2 (GLoB 2) 2014-01-31.

Vad jag inte kunde förstå i mitt tidigare inlägg här hos Wiseman när Cecilia Widegren presenterade denna ”satsning” i tidningsartiklar och inte heller Sinuhes Samtal på sin blogg var hur denna effektivisering var kalkylerad. Vi vet idag att FSU antagande om besparingspotential bara var just ett antagande. Inga beräkningar fanns utan man utgick från att båda myndigheterna bedrev samma verksamhet(?) och att två ihopslagna fabriker har ett nyckeltal för effektiviseringar. Att man felaktigt applicerat denna ”mellan tummen och pekfingret” modell framgick naturligtvis inte i rapporten så de påstådda rationaliseringsvinsterna kunde inte granskas innan rapporten agnad med besparing gick till regeringen för beslut.

”ESV anser med anledning av detta att Försvarsmakten inte kan leva upp till myndighetsförordningens krav på ledningens ansvar och, eftersom materielförsörjningen utgör en central del i den militära förmågan, inte heller till det samlade ansvaret för den militära förmågan i enlighet med myndighetens instruktion.”

Återigen citat från Ekonomistyrverkets nyligen utgivna rapport ”Fungerande styrning av försvarets materiel- och logistikförsörjning”. Det tål återigen att påpeka att det lika gärna skulle kunna handla om kontrollen över fortsatt luftvärdighet och därmed ansvar och befogenhet för medarbetares och tredje parts liv.

I förra inlägget refererades till haveriet inom RAF som kostade 14 människor livet och där det i rättegång kunde konstaterats att det var rationaliseringskrav, organisatorisk röra och otydliga ansvar som var huvudorsaken. Denna referens (An independent review into the broader issues surrounding the loss of the RAF Nimrod MR2 Aircraft XV230 in Afghanistan in 2006) är lämplig att påminna om när man nu i elfte timmen tillsätter ett nytt projekt (Omdaning Försvarslogistik Flyg, OFL FLYG, februari 2014) som ska vifta med trollspöt och till semestern ha förslag på ny organisation inom såväl FM som FMV som skall ta hem beslutade rationaliseringsvinster trots att GLoB2 efter noggranna analyser inte kunde finna dessa.

Bemanning och tidsramar för OFL FLYG inger inte förtroende och presentationsmaterialet med stort försäljarorerande tyder på att man återgått till molnfri höjd. Tyvärr uppvisar även förslag på principer för ledning av fortsatt luftvärdighet att man försöker formulera sig i regelverkstermer men att man inte har kompetensen. Rena felaktigheter återkommer ständigt trots påpekanden. Det är faktum att själva tillämpningen av regelverket för luftvärdighet som delas mellan två myndigheter blir så pass komplicerad och utanför praxis att det även för insatta och kompetenta människor behövde utredas särskilt vid skapandet av Försvarsmakten som en flygoperatör. På några månader ska man nu krama ihjäl 370 miljoner i årsarbetskrafter inom en verksamhet som riskerar lida brist på kompetenta resurser i en snar framtid.

Nimrodrapporten igen:

“PART IV: ORGANISATIONAL CAUSES

Huge organisational changes took place in the In-Service support and airworthiness arrangements for Defence equipment and RAF aircraft in the years prior to the loss of XV230. There were three major themes at work:

First, a shift from organisation along purely ‘functional’ to project-oriented lines, i.e. a move from having different organisations responsible for different aspects of support, to having individual multi-disciplinary bodies for each platform.

Second, the ‘rolling up’ of organisations to create larger and larger structures2 as a result of:

(a) a drive to create more tri-service (i.e. ‘purple’) organisations by the merger of single-Service Royal Navy, Army and RAF bodies; and

(b) a move to ‘whole-life’ management of equipment by merging procurement and in-service organisations.

Third, the ‘outsourcing’ to industry of increasingly more of the functions traditionally carried out by those in uniform.”

Visst går det att rationalisera verksamhet, rationalisering ska vara en naturlig del i en sund organisation, att optimera eller avveckla processer och frigöra resurser till en förändrad omvärld. Men det görs bäst inom respektive ansvarsområde, inte genom att vända upp och ned på begrepp och roller samtidigt som man blandar ihop två statliga myndigheter. Försvarsmaktens Flygoperatör optimerade den interna ledningen för luftvärdigheten 2009 först efter en noggrann utredning (FUH 2008 och dess införande- omfattande mer än 1000 dokument). Denna omorganisation har precis börjat sätta sig men skulle därför även på ett säkrare och mer tydligt riskkontrollerat kunnat ta hem ett av riksdagen beordrat besparingsmål.

Så här ute i flygunderhållsverksamheten hör man väldigt lite om införandet av GLoB2 på Mark och Sjöarenan men det skulle vara intressant att veta om man kan redovisa besparingar (- eventuella konsulter som tillkommit och gömts på materielanslaget) och om man anser sig ha kontroll på risker i verksamheten.

Flygverkmästaren