Kategoriarkiv: NATO

Från jihad till Gotland

”Under Cover” av Tom Marcus handlar om livet som MI5-spanare.

Det är inte alla böcker som utspelar sig nästan i nutid och är både fartfyllda som en actionfilm och samtidigt trovärdiga. Under Cover – livet som underrättelseagent åt MI5 av Tom Marcus (pseudonym) är en av dessa få böcker.

Därtill kommer Marcus med konkreta detaljer om det verkliga arbetet ”i fält”, som spanare på Englands gator. Bara ett av många exempel ur boken:

”Jag skulle aldrig kunna jobba med underrättelser på ett kontor. De som gör det är en helt annan sort. De startar inte bilen som vi operatörer gör, med förardörren på glänt. Tanken är att man med öppen dörr har en viss chans att överleva explosionen från en bilbomb: trycket blir därmed lägre och har man tur flyger man ut ur bilen när man vrider om nyckeln.”

Marcus lyckas förmedla vikten av att ändra sitt tänkesätt – och vad detta tänkesätt innebär – för att kunna bli en framgångsrik spanare. Samtidigt berättar han i bokens senare del om det personliga priset man kan få betala för ett sådant tänkesätt.

Vilka människor är det då Marcus har spanat på? Framförallt jihadister, och det är detta som framhålls i beskrivningar av boken. Men faktum är att boken även innehåller ett mycket intressant avsnitt om att spana på personal från SVR, den ryska utrikesunderrättelsetjänsten.

Men, kanske boken mest är en rad påhitt av en begåvad författare som intervjuat en och annan f.d. MI5-agent? Så vitt jag kunnat få fram är dock Tom Marcus ”the real thing” och boken så pass verklighetsnära som MI5 kan tåla. Den är mer upplysande än vad jag hade förväntat mig. Marcus är ingen proffsförfattare, vilket flera upprepningar skvallrar om, men det stör inte för mycket och hans stil är ändå läsvänlig och medryckande.

Nu om en helt ny svensk bok, så färsk att jag bara hunnit öppna kuvertet och läsa några sidor, boken heter Gotland ockuperat! och är skapad av den mycket kunniga officers- och författarduon Björn Andersson och Tommy Jeppsson. Det handlar om den fristående fortsättningen på deras bok Bricka i ett stort spel.

Författarna klargör direkt att de inte anser det som särskilt troligt att Sverige skulle utgöra ett huvudmål för ett ryskt angrepp och säger sedan ”mer troligt är att vi är en bricka i ett spel som utspelas mellan Ryssland och Nato”. Med detta sagt utvecklar de dock med en hög nivå av realism ett möjligt framtidsscenario (mycket nära framtid) för Gotland. Man behöver inte ha läst den föregående boken för att kunna komma in i denna bok. Början och kartmaterialet signalerar stark läsning, inte minst om elitförband. Detta bör bli årets bok för alla inom Försvarsmakten och alla andra försvarsintresserade.

Bägge böckerna är nu aktuella i Pennan & Svärdet.

Större delen av den manliga befolkningen

Japp, det är marininfanteri med en amfibiebandvagn typ PTS på omslaget.

Som Mikael Odenberg skriver i förordet till Den stora invasionen så omfattade det svenska försvaret tidigare större delen av den manliga befolkningen. Vi som var små kuggar i det minns vilka militärområden vi tillhörde och nu kan man genom denna nya bok få reda på hur alla områden var tänkta att fungera i skarpt läge.

Bo Hugemark har som bokens redaktör samlat ytterst insatta personer som kommer med vad som nog kommer att räknas som den ultimata redogörelsen för den operativa planeringen i försvaret under den senare delen av det förra seklet. När nu försvaret av det egna territoriet återigen är i fokus är det, som Odenberg också skriver, viktigt att kunskaper och insikter förs vidare. Och det kan nog inte göras så mycket bättre än så här – med innehållet till stor del uppdelat efter militärområdena samt stora foton och kartor.

Vad är det för frågor som boken vill besvara? Här kommer några exempel:

* Vad tänkte man om sannolikheten för ett sovjetiskt anfall?
* Vad trodde man om försvarets uthållighet vid ett sovjetiskt anfall?
* Hur såg man på sannolikheten för hjälp från Nato vid ett sovjetiskt anfall?

Svaren är ibland överraskande, och känns trovärdiga inte minst eftersom de kommer från några av de högst insatta personerna, som vet att de inom en nära framtid lämnar jordelivet.

Boken hör hemma hos såväl den som vill förstå vad värnplikten egentligen handlade om – man får nu den stora bilden som man då bara kunde ana – liksom den som vill försöka bilda sig en uppfattning om något av det som krävs för att vi ska kunna bygga upp ett nytt totalförsvar. Givetvis har en mängd faktorer förändrats, men geografin är sig lik.

Den stora invasionen är nu aktuell inom Pennan & Svärdet.

Gästinlägg: Wallströms naivitet får inte stänga dörren till NATO

Den rödgröna regeringen med Margot Wallström i spetsen försöker stänga dörren till Nato genom att säga ja till en FN-resolution om en ”kärnvapenfri värld”. Resolutionen intentioner är i bästa fall goda, men det är naivt att tro att en FN-resolution på området i praktiken skulle kunna leda till en kärnvapenfri värld, särskilt med tanke på den maktbalans som råder i världen. Den fria världen bör inte gå före de ofria staterna med att avrusta sina kärnvapen. På just det här området är det inte särskilt klokt att vara ett föregångsland, det riskerar istället att hota vår egen säkerhet.

Konsekvenserna av resolutionen skulle kunna bli ödesdigra för Sverige, eftersom den kommer att kunna användas för att försvåra ett svenskt medlemskap i NATO. Man behöver dessutom fråga sig vilka konsekvenser ett undertecknande av resolutionen får för de redan ingångna bilaterala försvarssamarbeten som Sverige undertecknat med USA och Storbritannien? Utrikesminister Margot Wallström är väl medveten om att resolutionen skulle kunna sätta käppar i hjulen för ett svenskt medlemskap i Nato, och i värsta fall är det hennes huvudsakliga syfte.

För KDU är ett svenskt medlemskap i NATO lika mycket en självklarhet som en nödvändighet. I tider med ett allt mer osäkert säkerhetspolitiskt läge är det särskilt viktigt för Sverige att bibehålla sina goda relationer med NATO, USA och övriga västvärlden. Vi kan inte fortsätta att agera som om Ryssland inte rustar eller ökar sin närvaro i Östersjön. Ryssland och Vladimir Putin beter sig aggressivare mot sina grannländer än på mycket länge. KDU vill fördubbla försvarsanslagen, återinföra värnplikt för att fylla våra förband, men vi inser också att säkerheten måste byggas i samverkan med andra och därför förespråkar vi ett svenskt medlemskap i NATO.

Det faktum att regeringen i det tysta försöker stänga dörren till NATO genom resolutionen om kärnvapenfri värld vänder vi oss därför kraftigt emot. Regeringen måste nu istället ta ansvar för svensk säkerhet och möjlighet till att försvara oss. I detta ligger dels ett starkt svenskt försvar, men också medlemskap i NATO och de försvarsgarantier som följer med det. Med ett medlemskap minskar risken för angrepp samtidigt som vår försvarsförmåga stärks. Vi tänker inte låta den rödgröna regeringen äventyra våra möjligheter till ett NATO-medlemskap, därför att det också skulle äventyra svensk säkerhet. Det är dags för den rödgröna regeringen att börja ta ansvar för Sverige. Vi behöver inte den nya FN-resolutionen om en kärnvapenfri värld, det vi behöver är ett svenskt medlemskap i NATO.


 Christian Carlsson
Förbundsordförande för KDU


Eric Dicksson
Förbundsstyrelseledamot för KDU

Felaktiga och verkliga nyheter om läget i norr

Var Abrams-stridsvagnar plötsligt intill norskryska gränsen? (bild från Tyskland)

CNN skapade härom dagen stort eko i nordisk press om en spektakulär amerikansk övning ”på gränsen Norge-Ryssland”. I både Aftonbladet och Expressen blev det stora artiklar om övningen ”vid gränsen” och Aftonbladet TV gjorde ett särskilt inslag. Men som flera personer inklusive undertecknad snabbt påpekade på twitter så hade CNN blandat ihop två platser. Avståndet mellan platserna är enormt och samtidigt missar vanliga medier större nyheter från norr.

Skillnaden mellan att ha en övning med amerikanska stridsvagnar intill den norskryska gränsen – det som påstods ha hänt – och verklighetens övning vid Bardufoss är nämligen över 90 mil norsk väg. Det är möjligt att skära ner det avståndet till 80 mil om man genar via finskt territorium. Men även 80 mil är att jämföra med den kortaste vägen mellan Stockholm och Malmö, 61 mil. Nu har Independent Barents Observer liksom större norska medier som NRK och Nordlys upplyst allmänheten om CNN:s felaktiga reportage men det verkar som om inga svenska medier ännu har uppmärksammat felen.

Vad det handlar om är inte bara grovt slarv från CNN:s sida (liksom de medier som helt enkelt återgav CNN:s story) utan man måste förstå att Norge alltid varit mycket noga med att hålla gränsområdet mot Ryssland utan större eller tyngre norska/allierade militära förband. Trots allt som har hänt i Europa på senare år, som Rysslands inmarsch i Ukraina, har Norge valt att fortsätta med att enbart ha några hundra gränsjägarsoldater baserade nära den ryska gränsen. Det talas om att denna styrka kan bli förstärkt men så har inte skett och om det sker lär det inte heller bli med amerikanska stridsvagnar. Hade det inträffat denna vecka så hade det varit en riktigt stor förändring i Norges gränspolicy.

Förutom att många vanliga svenska nyhetskonsumenter nu ännu lär tro att amerikanska marinkårens stridsvagnar härom dagen övade intill Rysslands nordligaste landgräns så har rätt få svenskar söder om Norrbotten fått ta del av de både allvarliga och verkliga säkerhetspolitiska förändringar i Arktis som skett under senare år. Exempelvis den ryska upprustning av förband och baser och ökad övningsverksamhet (flera gånger med luftlandsättningsförband) som redan har genomförts, liksom flytten av norska försvarets operativa högkvarter från Stavanger till ett fjäll ovanför polcirkeln (nära Bodö). Särskilt intressant är att Kreml satsar på en militärbas på den ryska ön som är närmast norska Svalbard. Denna ö heter Alexandras land (del av Frans Josefs land) och ska få mycket imponerande stridsflygplan. Det rör sig om Su-34 eller MiG-31. Detta samtidigt som Norge fortsätter med att ha noll militära förband baserade på Svalbard.

Det senaste i den verkliga utvecklingen i norr går dock att ta del av på svenska, om man läser dagens reflektion av bloggaren Jägarchefen: ”Nordlig pivot?”.

Gästinlägg: Rädsla som politiskt styrmedel

Nedan följer ett gästinlägg av tidigare försvarsministern Sten Tolgfors, tillika författare av boken ”Sverige i NATO”, om nödvändigheten av ett gott säkerhetspolitiskt debattklimat.


Den första försvarslinjen mot det auktoritäras framflyttade positioner är att vi i väst tar ansvar för att hålla våra demokratiska system vitala och väl förankrade. Demokrati, yttrandefrihet, mötesfrihet, fri media ska värnas. Samtalet är grund för vår styrelseform. Förtroendet för och försvaret av det demokratiska systemet måste vara en gemensam uppgift oavsett syn på enskilda politiska förslag, partier eller politiker. Accepterar vi urholkning av detta, så får vi mindre att försvara och svårare att försvara det vi har i Sverige.

Politisk och militär makt kan betraktas i absoluta termer, men är i verkligheten också relativ. När ett land rustar ökar dess faktiska militära förmåga, men om andra länder också rustar så kanske den relativa styrkan inte förändras. Om Ryssland jämförs med ett förberett och enat Väst och Nato är landet avsevärt militärt svagare, för att inte tala om hur det ser ut vid en ekonomisk jämförelse.

Men skulle Ryssland lyckas splittra länderna i EU och Nato, så att Ryssland jämförs med och ställs emot enskilda länder, så förändras ekvationen. Att försöka åstadkomma detta med politiska medel och informationsoperationer är mer realistiskt, måhända effektivare och därtill billigare än att försöka rusta ikapp dem.

Strategin är därför att försöka dra isär västliga samarbeten, som EU och Nato, genom att bilateralisera relationerna till enskilda medlemsländer och dra nytta av och förstärka deras skiftande intressen. Här används energiexporten för att straffa och belöna länder, allt efter politisk inriktning. Det rör sig också om att spela på mellan länderna skiftande politiska intressen och att använda narrativ som man bedömer fungerar i den berörda nationella miljön, samt att försöka bygga relationer till särskilt högerpopulistiska partier, som delar kritiken mot EU eller Nato.

I hybridkrigföring är Ryssland förmöget att använda alla de verktyg som står till statens förfogande för att nå dess politiska mål. Dessa verktyg är fler i auktoritära länder än i öppna demokratier, i vilka t.ex. en fri press är en central del av det demokratiska systemet. Ryssland styr nyhetsförmedling och vill därigenom påverka politiken och stämningen i andra länder.

Det handlar nämligen också om att dra isär människor och dela befolkningar.

Fundamentalt är att Ryssland använder rädsla som politiskt styrmedel. Genom att skapa osäkerhet och rädsla genom bl.a. militär våldsanvändning mot grannar, utrikespolitiska äventyrligheter och politiska uttalanden lägger landet grunden för att informations- och påverkansoperationer skall fungera.

Fruktar västvärldens det värsta så kommer man ha lättare att acceptera det näst värsta, är logiken. Fruktar världen storskaligt krig i Ukraina, så kommer kraven på återlämnande av Krim att minska.

Osäkerhet är numera ett mål. Vi ska inte veta vad som händer, varför det händer, vem som agerar eller vad målen med ett politiskt eller militärt agerande egentligen är. Den som tvekar på rysk inblandning skall stödjas med argument för ökad osäkerhet.

Men detta ger också en signal till länder i EU och Nato om hur destabilisering och spridande av rädsla skall bemötas. I grunden handlar det om att våra länder är avsevärt svårare att påverka i önskad riktning om demokratin står stadigt, solitt förankrad, med partier som har människors förtroende och en fri press som tar källkritik på stort allvar. Där en moderat är beredd att försvara en socialdemokrat, som hamnar i kampanjens centrum och en socialdemokrat är beredd att ta en centerpartist i försvar i värnet av det gemensamma, som är större än något enskilt parti.

Ett samhälls- eller debattklimat där rädslan får fäste blir instabilt och lättare att påverka utifrån. Utan rädsla går det inte att med samma effekt påverka debatten.

Rädsla används alltså som ett politiskt styrmedel. Tvivlet och osäkerheten måste då finnas där att spela på.

Märks en sådan agenda för instabilitet i debatten? Ja, pekar någon på Rysslands faktiska agerande – så kan det förnekas och ofta förses med tillägg som, “men USA då”? Ibland hävdas att Väst bär ansvar för det Ryssland gör – argument av typen ”allt började med att någon annan slog tillbaka” används. Angriper Ryssland grannländer – så anklagas Nato för att inringa Ryssland.

Det handlar om att diskussionen inte ska få handla om det som faktiskt har hänt, utan själva debatten ska ifrågasättas. Sanningen kan väl inte vara ensidig? Inte är det ens fel om två träter? Eller? Sådana ifrågasättanden sker i syfte att nå en fokusförflyttning till en debatt om debatten om Ryssland – som då inte längre handlar om hur landet faktiskt agerat, utan om hur saken av oss debatteras.

Seminariet om Ryssland och Nato på Stockholms Stadsbibliotek nyligen var av dessa skäl kanske intressantare för vad som hände under frågestunden, än under själva mötet.

Mötet var mer än fullsatt. Efter en timmes samtal om Ryssland, informationsoperationer och media – som Stefan Olssons nya bok handlar om – samt säkerhetspolitik, Nato och Sverige – som min bok “Sverige i Nato” utvecklar – inleddes en frågestund. På de första bänkraderna satt personer iklädda t-shirts med trycket ”Bevara alliansfriheten” på, samt företrädare för ”Svensk-Ryska vänskapsföreningen”, som jag inte vet någonting om. Så långt inga problem, i en demokrati är samtal och debatt grundläggande oavsett vilken ståndpunkt i en fråga som intas.

Problemet var att det hela slutade med högljudda rop och anklagelser om ensidighet från någon från ”Svensk-ryska Vänskapsföreningen” och att frågestunden till stor del kom att upptas av det organiserade. För intresserad allmänhet fans litet utrymme.

Poängen är att mötet sammantaget stördes, oavsett varför och vad det var fråga om. Inte främst för Stefan och mig, men för de åhörare som kanske hade föreställt sig ett annan frågestund än de fick; som inte fick utrymme för sina frågor. Samtidigt var det kanske nyttigt det som skedde, för många alldeles vanligt intresserade fick en ögonblicksbild av vad som står på spel i frågorna, på ett sätt som annars är svårt att förklara. Jag undrar om inte förståelsen i Natofrågan ökade av sig självt efter mötet.

Radioprogrammet ”Konflikt” var på plats och hade under den efterföljande helgen ett längre inslag om hur Ryssland generellt debatteras i Sverige, där delar av Svensk-ryska vänskapsföreningens rop och protester mot Rysslandskritiken på Stadsbiblioteket fanns inklippt. En debatt om Rysslandsdebatten, således. Det finns såklart plats för det också, men sanningen ligger inte alltid mittemellan två personers bilder.

De politiska partierna har en kodex att undvika att störa varandras möten, som ett led i det gemensamma värnandet av demokratin.

Vad det var fråga om på just detta möte lämnar jag därhän. Låt mig istället göra några generella reflektioner.

Det centrala är att varje försök att destabilisera förtroendet för det demokratiska systemet, med myter och dolda agendor måste motverkas. Det måste också spridande av rädsla, som odlas och används som ett politiskt styrmedel. Så varje gång vi talar om Rysslands agerande, hur allvarligt det är och vilket hot det utgör, så måste vi ha med i bilden att det ligger i någon annans intresse att vi talar på det viset. Det innebär varken att det är fel att tala om saken, eller att påståendena om Rysslands agerande är fel. Bara att det krävs medvetenhet om att rädsla och osäkerhet används som ett politiskt styrmedel och vi måste ha denna tanke i huvudet samtidigt som den säkerhetspolitiska utvecklingen diskuteras.

Därför gäller det att undvika att onödigtvis förstora osäkerheter och alltid bevara saklighet och nyans.

Sociala medier har särskilda möjligheter och utmaningar gällande denna sak. I vissa fall vet vi mindre vilka som finns bakom anonyma profiler på sociala medier, än vilka som finns bakom kampanjtröjorna på ett möte. De flesta är givetvis seriösa och engagerade för landets säkerhet, men det kan också finnas personer eller funktioner med andra agendor. Det kan t.o.m finnas profiler som vill bygga till synes seriösa relationer till andra idag, för att kunna använda närhet och nätverk för att agera destabiliserande då så efterfrågas.

Vi kan utgå från att våra reaktioner just nu studeras. Vilken sorts nyheter biter? Vad händer om stämningen på ett offentligt möte görs riktigt obehaglig? Vad får igång debatt, oro, spekulation, konflikt eller delningar i sociala medier? Vilka som dras med av olika typer av nyheter och vilka som inte dras med kan mycket väl kartläggas av andra, måste vi utgå från.

Kollektivt försvar av demokratin är nödvändigt. Och skapande av lugn och trygghet slår undan benen för den rädsla, som används för att destabilisera den. Obekräftade uppgifter bör betraktas kritiskt, det gäller spektakulära som vardagliga uppgifter lika. Nyans, reflektion, källkritik och belägg är grundläggande. Diskutera sak, undvik person, eftersom underminering av på något sätt ledande företrädare för landet är en del av undermineringen av demokratin.

Samtalet är grunden för demokratin.

För dit kommer trollen nämligen aldrig att kunna eller vilja gå.

Den som vill tjoa på möten – vare sig i verkliga livet eller på sociala medier – bör få göra det ensamt.

Sten Tolgfors
Tidigare försvarsminister och författare till boken Sverige i NATO

Östersjön dominerar i ny rapport

Arktis har på senare år fått fler ryska baser och förband.

Rapporten ”Säkerhet i ny tid” släpptes igår under stor medial belysning på grund av Natofrågan. Rapporten återger till stor del hur en militär händelseutveckling i Östersjöregionen kan gestalta sig men ägnar mycket lite utrymme åt ett mer nordligt scenario.

På 62 ställen i rapportens text tas Östersjörelaterade saker upp. Barents och Arktis nämns vardera två gånger i brödtexten (plus en not om Barents), Murmansk fyra gånger. Vad gäller olika scenarion som berör svensk säkerhet kan man därför snabbt fastställa att man lagt mycket stor fokus på Östersjön. Även av den 203-sidiga rapportens få stycken om nordliga förhållanden framgår dock att Arktis/Barents/Murmansk är av enorm vikt. Men den vikten avspeglas alltså inte i textens geografiska fokus.

Hur stor del av Sverige räknas som en del av Arktis, militärt sett? Ryska försvarsministeriet har inte öppet definierat var gränsen i Sverige går, utan har bara förkunnat att Sverige utgör en del av Arktis. Men enligt en FOI-analys kan hela Norrland räknas som del av det nya Arktis – se FOI-rapporten ”Strategisk utblick 2010: Säkerhetspolitisk nattorientering”.

Upplysande respektive förvirrande

Den övergripande bilden av kärnvapenbalansen fram till härom året.

Dagens DN är ovanligt tung, tidningens senaste gräv indikerar allvarlig korruption i den svenska statsapparaten. Men frågan är om inte DN idag också slagit något av ett rekord i att ge för lite utrymme åt två andra nyheter, då de kan påverka allas framtid betydligt mer:

1. DN:s säkerhetspolitiske reporter Mikael Holmström rapporterar från Warszawa om den sannolika bakgrunden till det ryska flygvapnets uppvaktning av Sverige med kärnvapenbombare 2013, dvs den så kallade ”ryska påsken”. Kremls ökande användning av kärnvapen i både retorik och övningar intill andra stater, kopplat till ett visst ryskt övertag i antal kärnvapen, har nu fått Nato att förändra sin öppna kärnvapenstrategi. Men just efter citatet från toppmötet om förändringen är det punkt. Alltså, ingen analys av uttalandet. Frustrerande nog finns inte heller denna artikel på nätet, åtminstone inte den 11/7 klockan 15. Men, sök rätt på en papperstidning (DN 11/7).

2. Kinakorrespondenten Torbjörn Petersson sammanfattar den stora gränskonflikt i Asien som tveklöst måste anses vara den viktigaste på flera årtionden och som just imorgon, den 12 juli, kommer att nå en milstolpe i en domstol i Haag.

I övrigt anser jag att SR Ekot har skapat ett allvarligt och mycket olyckligt frågtecken kring sin trovärdighet inom säkerhetspolitik, eftersom de synpunkter som framförts av bland annat Niklas Wiklund och Jägarchefen är både relevanta och rimliga.

Se till förmåga i stället för förmodad avsikt

Efter Georgienkriget och nu senare Krimannekteringen, interventionerna i Ukraina och Syrien och diverse provokativa ageranden världen runt med kraftsamling till Östersjöområdet spekuleras och analyseras det om mycket. En ofta återkommande fråga är: Efter vilka modeller tänker och planerar de och vilka prioriteringar har de i Kreml? Svaret är att det vet vi inte! Av historien […]

Det handlar om mer

Som CNN nu rapporterar har idag ytterligare en incident över Östersjön mellan Ryssland och USA inträffat. Den innebar den andra ryska ”tunnelrollen” över ett amerikanskt flygplan bara under denna månad – som i övrigt inneburit extremt nära avstånd mellan ryskt flyg och ett amerikanskt örlogsfartyg på internationellt vatten.

Det råder nu ett läge i Östersjön som måste betecknas som det mest spända sedan Kreml inledde sina operationer mot Ukraina. Har svårt att kommentera detta på annat sätt än vad Johan Wiktorin redan har gjort, härom veckan. Han skrev om vikten av att vi stärker vårt totalförsvar omedelbart: ”Det är en skyldighet mot tidigare generationers mödosamma arbete med att bygga ett bättre samhälle.” Ja, det handlar nu inte så mycket om Försvarsmaktens tillstånd. Det handlar om mer, om att bry sig om sitt samhälle, sitt land.

Märkliga och osynliga nyheter

Emblemet för United States Army Europe (USAREUR).

Hur många brigader har egentligen US Army i Europa och hur många ska under 2017 tillföras? Härom veckan kunde man bland annat i Aftonbladet läsa en märklig TT-artikel om saken. Samtidigt haltar åter svensk rapportering om rysk upprustning.

Under rubriken ”USA rustar upp i Östeuropa” kunde man läsa att ”Den nya beväpnade brigaden planeras vara på plats i början av nästa år och blir USA:s tredje fullt bemannade i regionen”. Det är svårt att inte tolka ordet ”regionen” som något annat än Östeuropa. I själva verket har dock US Army idag två armébrigader i hela Europa. En är baserad i södra Tyskland (Vilseck): 2. kavalleriregementet; en i italien (Vicenza): 173. luftburna brigaden.

Från och med nästa år ska alltså en till amerikansk brigad (för att vara petig: förstärkt brigad) finnas i Europa, vilket innebär att summan då blir tre. I sammanhanget hade det kunnat vara på sin plats att ta upp det aktuella respektive förväntade antalet ryska divisioner och brigader i västra Ryssland (med delar på ukrainsk mark). I februari blev det ju klart att bland annat Första gardesstridsvagnsarmén (stridsvagnsarmé = ca 500 strv) har uppställts, vilket jag tidigare skrev om skulle ske.

En annan aspekt av Rysslands upprustning är kärnvapnen och trots att det även handlar om ökning i svenskt närområde verkar följande nyhet på engelska från norska Barents Observer ännu inte ha nått fram till svenska medier: ”87 nuclear warheads more today than in September”.

NATO-debatten: 2 %

Sedan det förra inlägget om NATO-debatten skrevs så har både Centern och Kristdemokraterna på sina partistämmor beslutat att man ska verka för ett svenskt NATO-medlemskap. Därmed är hela Alliansen för ett svenskt NATO-medlemskap och i valet 2018 så blir NATO-medlemskap en fråga som skiljer blocken åt. Något senare under hösten kommer även Sverigedemokraterna att hålla sin partistämma och jag tror inte att man redan i år kommer att svänga till att förespråka ett NATO-medlemskap, men det är definitivt inte långt borta. Redan i början av året visade opinionsundersökningarna nämligen att betydligt fler av partiets väljare var för ett medlemskap än emot, och det vore med tanke på omvärldsutvecklingen märkligt om trenden mattats. För Socialdemokraternas del bedömer jag att det krävs ett val emellan innan partiet byter linje, för även där växer sig ja-sidan starkare.

I förra inlägget avhandlade jag myterna kring innebörden av artikel 5 samt NATO:s beslutsmodell. Med facit i hand från förra söndagens partiledardebatt kan man konstatera att ingen av partiledarna hade torrt på fötterna vad gäller kunskaper kring NATO. Istället var det återigen känslor och ren okunskap som tilläts dominera debatten. Hade man som partiledare uppvisat motsvarande kunskapsbrister i andra sakfrågor hade man blivit mosad av sina motståndare. Här räddades dock alla av kunskapsbristerna så att säga gick både över blockgränser såväl som partigränser.

En annan vanlig fördom i NATO-debatten rör 2 %-nivån, d.v.s. att medlemsländerna förbinder sig att avsätta 2 % av BNP i försvarsutgifter. Det är den nivån som organisationen bedömer vara en trovärdig och realistisk ekonomisk nivå för att respektive land både ska kunna ha en trovärdig försvarsförmåga och därtill kunna bidra till andras säkerhet. Som jämförelse ligger den svenska försvarsbudgeten idag på drygt 1,1 % av BNP med en prognos på ca 1,0 % av BNP till 2020, även inräknat det nya försvarsbeslutet.

Här häpnar jag gång efter annan åt naiviteten i den svenska NATO-debatten, där diverse politiker och debattörer försöker slänga in 2 %-nivån som ett argument mot att gå med i NATO. Den senaste i raden som jag stött på är centerpartisten Håkan Larsson som i Tidningen Syre, där Larsson som så många andra argumenterar mot ett NATO-medlemskap, eftersom Sverige då skulle behöva öka sina försvarsutgifter. Jag finner argumentet smått fantastiskt. Vi befinner oss i en omvärldssituation som är på väg åt helt fel håll där gränser flyttas i Europa, vårt land befinner sig det hetaste området av Europa och majoriteten av våra grannländer är helt beroende av Sverige för sin säkerhet. Därtill tror jag inte det finns någon som uppfattar att Sverige idag inte är helt beroende av internationellt stöd i händelse av krig i närområdet.

Att då tro att Sverige i ett försämrat omvärldsläge eller för den delen i händelse av krig skulle klara sig bättre på ensam hand och med en försvarsbudget som är hälften av det andra nationer har som därtill kan förlita sig på varandras stöd och samarbete i händelse av krig – är enligt mig en argumentationskedja som saknar logik.

Under toppmötet i Wales förra året enades NATO:s medlemsländer om att varje land på 10 år ska få upp sin försvarsbudget till 2 %-nivån efter att många, precis som Sverige, tagit 90-talet och Kalla Krigets slut som intäkt för att genomföra en omfattande fredsdividend. Här är nu Norge på god väg mot 2 % liksom och Frankrike. Storbritannien och Estland är redan där liksom Polen. Övriga stater som upplever en utsatt säkerhetssituation rör sig också snabbt mot målet (intas på några år) för att inte kunna anklagas för att vara friåkare. (Som jämförelse: 2015 års siffror via Wall Street Journal)

En liknande brist på logik som den ovan nämnda, uppvisas även hos allianspartierna som förespråkar ett NATO-medlemskap. Man förespråkar ett medlemskap, men nöjer sig med en försvarsbudget som går åt helt fel håll jämfört med Wales-överenskommelsen, trots att denna stod färdig långt innan vårens försvarsbeslut.

I nästa del avhandlar jag NATO:s andra medlemskrav. Det kan bli knepigare för Sverige att klara än budgetnivån.

Läget är farligare, men…

Vissa steg har tagits för att förbättra kristänkandet, här med en intressant tillbakablick på 1960-talets Sverige.

Den säkerhetspolitiska utvecklingen går inte åt rätt håll och vidden av problematiken för svensk del framgår sällan i vanliga medier. Läs Johan Wiktorins senaste blogginlägg för mer ingående aktuell analys. Samtidigt som det alltså finns skäl att med större allvar fundera igenom konsekvenserna för landet och egen del finns det också en positiv sak som till stor del missats av svenska medier.

Vad skulle då det positiva vara? Sveriges nye ÖB Micael Bydén signalerade vid sitt tillträde direkt att han fäster stor vikt vid totalförsvaret, ett begrepp (kort sagt: civilt + militärt försvar) som till nyligen var på väg att skrotas. Detta skapade inga rubriker i media men uppenbarligen planerar numera inte bara våra militära myndigheter i linje med återtagande av totalförsvarstänkandet. Läs mer om det här på Försvarsmaktens egen webbplats.

Norges eller Rysslands specialförband?

Stillbilden visar inte det omtalade vapnet – titta istället efter 48 sekunder.

En soldat med ett tyskt vapen och uniform av typen multicam, ett inom Nato vanligt kamouflagemönster, borde indikera att soldaten ifråga kommer från Nato. Då vapnet ifråga, från tyska Heckler & Koch, finns i norska försvaret skulle man kanske kunna anta att det rör sig om en operatör från exempelvis ett norskt specialförband? Klippet ovan visar dock vare sig norska eller tyska soldater utan ryska soldater.

Högst sannolikt rör det sig om spetsnaz-operatörer från inrikesministeriet MVD och/eller säkerhetstjänsten FSB, i strid mot jihadister/separatister i ryska Dagestan. Det är vad som står i samband med klippet på Youtube och det stämmer nog. Att de använder brittiska prickskyttegevär av typen Accuracy International Arctic Warfare är inte det mest intressanta – sådana har köpts in helt legalt av ryska myndigheter för flera år sedan. Nej, det nya är vapnet som syns rätt bra efter 48 sekunder. Det rör sig om de kanske första släppta bilderna av det tyska automatgeväret HK417 i rysk tjänst.

HK417 (7,62 mm) kan även beskrivas som en tung automatkarbin och kan efter pipbyte också användas som en automatkarbin. Den är ”storebror” till HK416 (5,56 mm). Såväl HK416 som HK417 ingår i det norska försvaret.

Men ÄR det verkligen en HK417 man ser i filmklippet ovan? Det finns några mer civila versioner av HK417 med andra beteckningar – som i vissa länder går att köpa på den civila vapenmarknaden. För att säkert utröna om det är någon av dem eller en HK417 måste man se vapnet på mycket nära håll. Det som talar för att det inte är en äkta HK417 är att så vitt sökande på nätet gett vid handen har Tyskland inte exporterat HK417 till Ryssland. Med andra ord är det man ser ett vapen av HK417-typ men det är inte säkert om äkta HK417.

Hursomhaver kan man nu konstatera att det blivit lite svårare att dra slutsats om land utifrån uniform och vapen.

NATO-debatten – ett turkiskt applex (uppdaterad 16/9 23.30)

Under morgonen noterade jag att Aftonbladets ledarredaktör Anders Lindberg i en ledarartikel framhöll Turkiets pågående krigföring mot PKK som en anledning att Sverige inte ska ansöka om medlemskap i NATO. Jag har den största aktning för Anders Lindberg och den som inte har sett någon av hans genomgångar om informationskrigföring och ryska troll ur en journalists perspektiv (video från Sälen 2015), har verkligen gått miste om något. Dock är Lindberg helt ute och cyklar i dagens argumentation. Han är dock inte ensam om ståndpunkten att Turkiets krigföring mot kurderna skulle vara en anledning för Sverige att avhålla sig från ett NATO-medlemskap.

Logiken i ett dylikt resonemang blir felaktig av flera anledningar, vilka jag kommer att visa på nedan. Det finns dock flera argument för Sverige att fundera över ett NATO-medlemskap, men i det här fallet skiner fördomarna igenom och de som använder sig av tesen försöker sig på att vinna billiga poäng baserade på okunskap.

Förpliktelser
Det implicita budskapet som förs fram är att om Sverige skulle gå med i NATO skulle Turkiet tvinga Sverige in i krig som vi inte är intresserade av.

Låt oss här börja med att läsa NATO-stadgan (tyvärr är det något som alldeles för få svenskar, särskilt politiker och journalister bemödat sig att göra). Stadgan går tillbaka till organisationens tillblivelse 1949. Den paragraf som är mest känd och som är styrande för hur vapenmakt ska användas, är artikel 5 i vilken medlemsländerna förbinder sig att vid en ”armed attack” mot ett eller flera land, komma till varandras militära försvar. Denna paragraf har en solid folkrättslig förankring, där den lutar sig på FN-stadgans artikel 51 om varje lands rätt till enskilt eller kollektivt självförsvar vid en ”armed attack”. Denna rätt kan endast inskränkas av ett beslut i säkerhetrådet och varje land som använder sig av artikel 51, ska utan dröjsmål rapportera det till säkerhetsrådet där frågan ska behandlas vidare.

Varför skriver jag då ”armed attack”? Jo, för att understryka den internationella innebörden av begreppet, nämligen ett väpnat angrepp på ett land från ett annat land. I begreppet innefattas alltså inte gerillagruppers anfall på ett land (såvida det inte står klart att de agerar för en annan stat). Det finns heller ingen rätt att angripa ett annat land (man kan naturligtvis diskutera till döddagar när självförsvar börjar).

Sålunda finns det inget i NATO-stadgan som förbinder dess medlemmar att delta i interna stridigheter i en annan medlemsstat eller ens ett krig som påbörjas av en annan medlemsstat.

Beslutsfattande
Nästa intressanta punkt där logiken brister för argumentet att Sverige kan agera mer självständigt om man står utanför NATO, utgörs av beslutsprocessen i NATO. I den mer känslobaserade än faktabaserade svenska NATO-debatten, där flera svenska partier under årtionden gjort sitt bästa för att måla upp ett NATO-spöke som dikterar allt utanför Sveriges gränser, ges intrycket av att lilla Sverige skulle få dansa efter de andra stater pipa. En ond sådan naturligtvis, där det än är Turkiet, än USA eller Frankrike som skulle bestämma allt (beroende på vem som berättar spökhistorien).

Förutom att denna sägen inte alls tar hänsyn till att våra grannländer som är med i NATO uppenbarligen lyckas utmärkt med att föra fullt normal nordisk politik, så bortser uttalarna helt från hur beslut fattas i NATO. NATO är (vilket säkert kommer som en överraskning för många) ett politiskt samarbetsorgan, där samordningen av militära medel är den verksamhet som är mest känd. Det intressanta är nämligen hur beslut fattas.

Beslut fattas endast genom koncensus, och besluten fattas i North Atlantic Council, NAC av politiker – inte av militärer. Det betyder först och främst att när ett beslut fattas så är det ett beslut som hela organisationen står bakom, vilket ger en stor styrka. Det betyder vidare att till skillnad från i andra samarbetsorgan som t.ex. FN, är det ensamma, lilla landet starkt och kan driva en stark egen politik. Det betyder att som medlem i NATO har man alla möjligheter att föra sin egen politik och dessutom hindra politik som man anser som olämplig. Om vi nu ponerar att NATO faktiskt skulle kunna besluta om att starta ett krig, men att en stat var emot det så skulle det inte bli något krig eftersom koncensus inte skulle kunna uppnås. Nu är ju så inte fallet eftersom organisationen är defensiv och de enda förpliktelserna är just defensiva – kollektivt självförsvar i händelse av en internationell väpnad konflikt.

Detta innebär vidare att Sverige, med den säkerhetspolitik som förts och fortfarande förs i landet, som icke-medlem utan endast partner, blir utlämnad just till vad NATO-medlemmarna bestämmer. Sverige kan naturligtvis ”tycka” saker inför att NAC ska fatta ett beslut, men inte påverka beslutet annat än genom att hoppas på att de tjänster som landet levererat historiskt går att kassera in som gentjänster. Det går naturligtvis att hoppas på andra bilaterala eller multi-laterala avtal, men där måste man betänka att de antingen vinner sin styrka på just försvarsgarantier – eller just samarbeta där det gäller att klia varandras rygg så mycket som möjligt. Att det är det lilla landet med behov av bistånd som får klia mest, tror jag de flesta förstår.

Det finns flera historiska exempel att luta sig tillbaka på vad det innebär att tro att det räcker med att vara partner. Det första exemplet utgörs av Georgien som under flera år på 00-talet avsatte stora delar av sitt försvar och sin försvarsbudget på internationella insatser i Afghanistan och Irak. I augusti 2008 var intresset dock mycket svalt från NATO att kommer till sitt trogna partnerlands bistånd. Det andra utgörs naturligtvis av Ukraina med motsvarande erfarenheter som Georgien.

Det tredje exemplet rör faktiskt Sverige. Vintern 2014 var det ursprungligen tänkt att Sverige skulle dra sitt strå till den nordiska stacken och visa säkerhetspolitiskt ansvarstagande genom att delta i NATO:s incidentberedskap över Island. Vid första anblicken blir slutsatsen att detta skulle tas emot med öppna armar av NATO-länderna. Så var det också med de flesta länder, men det fanns också enstaka, mindre stater som ansåg att Sverige försökte plocka russinen ur kakan med sitt agerande och därför gick emot beslutet (och därmed bevisade den lilla statens styrka i NATO:s beslutsprocess). Resultatet blev istället att Sverige och Finland fick genomföra flygövningar på Island, men ej delta i incidentberedskapen.

Två av de andra vanligt förekommande myterna
Om ”USA” (eller byt till valfritt annat medlemsland) vill ”föra krig” i Syrien så skulle Sverige vid ett medlemskap tvingas att vara med. Nej, så är inte fallet. I och med att det inte rör sig om självförsvar så finns det inga förbindelser för medlemmarna att medverka – inte ens om det rör sig om en insats beordrad i FN:s säkerhetsråd. Det senaste i den raden exempel utgörs av Libyeninsatsen där flera stora NATO-medlemmar inte deltog, t.ex. Tyskland och Polen. Såsom icke-deltagande innebar det samtidigt att de ländernas personal också saknade tillträde till handlingar och baser med anknytning till insatsen. Detsamma skulle gälla Sverige vid ett medlemskap. Vill man inte delta, så gör man inte heller det . Vill man stoppa ett beslut i NAC, så kan man dessutom som medlem göra det – och det görs tills man förhandlat fram ett beslut som alla länder kan gå med på.

Men om t.ex. Turkiet blir utsatt för ett anfall, varför ska då Sverige försvara landet militärt? Svaret borde med tanke på den pågående flyktingkrisen vara uppenbart – de ytterligare flyktingströmmar som skulle utlösas vid ett sådant krig skulle varken ligga i Europas eller Sveriges intresse. Här, liksom annorstädes är den bästa lösningen att förhindra att ett krig någonsin kommer till stånd, där just trovärig försvarsförmåga är ett av medlen. Det näst bästa medlet blir att genom gemensamma ansträngningar och kollektivt självförsvar snarast möjligt få slut på kriget. Vad gäller Turkiet får vi ha i åtanke att en alltför uttalad svensk linje idag kan straffa Sverige i NATO där Turkiet lätt kan utnyttja sin röst för att stoppa ett beslut som Sverige kan vara beroende av. Svängrummet att agerat t.ex. frågan ”Turkiet” (om man så skulle önska) är därför större som medlem. Eller varför inte jämföra med den ungerska flyktingpolitiken, där Ungern inte bara tillhör EU utan också NATO sedan flera år.

Här får vi se till oss själva i en situation motsvarande den ovan beskrivna. Vi är i högsta grad själva betjänta av att omfattas av en säkerhetsgaranti och i dagsläget och överskåldlig framtid är det endast NATO som kan erbjuda en sådan. Att grunda sin argumentation på skrönor framkallade av ett NATO-spöke, är i dagsläget att jämställa med ett säkerhetspolitiskt självskadebeteende.

Målsättningen är att detta inlägg ska bli det första i raden av inlägg med utgångspunkt i NATO-debatten.


Uppdatering 16/9 23.30:
Anders Lindberg har på Aftonbladets ledarblogg valt att bemöta mitt blogginlägg under rubriken ”Turkiets sak är inte din sak heller Wiseman”. Det föranleder naturligtvis mig att kommentera vad som där framförs även om det går en bit utan avsikten med de inlägg jag tänkt mig i den påbörjade inläggsserien. Avsikten med mitt ovanstående inlägg var inte att bemöta Anders Lindberg specifikt, utan föranleds av en rad av de kommentarer jag fått på Twitter sedan sommaren om att Turkiet gör ett svenskt NATO-medlemskap omöjligt. Här skiljer sig mina och Anders åsikter åt. Jag är av uppfattningen att man med den beslutskonstruktion som NATO har bäst påverkar från insidan, särskilt som detta är starkt säkerhetspolitiskt gynnsamt för Sverige. Anders tror att Sverige inte kan föra en självständig Turkietpolitik som NATO-medlem. Jag nöjer mig med att konstatera att den politik Sverige fört i modern tid i fråga om Turkiet, inte skiljer sig nämnvärt mot andra europeiska länder som är NATO-medlemmar.

På en punkt har dock Anders solklart fel och det är den om militär alliansfrihet. Sverige är sedan 1995 medlem av EU (EG). Redan där försvann möjligheterna till svensk neutralitet. Sedan 2009 är Sverige också förbundet av Lissabonfördraget, där EU-medlemmarna förbinder sig att ställa upp för varandra militärt i händelse av en ett angrepp på ett EU-land. Det finns dock mycket att säga om ramarna och förmågan för EU:s trovärdighet som en samlad militär aktör och det har fallit sig naturligt att de EU-länder som är intresserade av en starkare säkerhetspolitik, löser detta genom sitt NATO-medlemskap. Det finns helt enkelt inget incitament för NATO-medlemmarna att lägga stora belopp på att bygga en parallell struktur för EU-medlemmar som av oklara anledningar inte vill ta steget in i NATO.

Jag tror heller inte att jag behöver påpeka att det som hållit Sverige utanför krig de senaste 200 åren är i första hand inte ett starkt försvar eller en strikt neutralitet, utan upprepade avsteg från den deklarerade neutraliteten gentemot den aktör som för tillfället varit starkast.

Hultqvistdoktrinen

Det började med en debattartikel av socialdemokraterna Åsa Lindestam (S) och Olle Thorell (S) i VLT den 18 augusti. En ny S-linje i Nato-frågan lanserades lite försiktigt, med ledamöterna i Försvars- och utrikesutskottet som förtrupp. De slog direkt mot moderaternas kvardröjande akilleshäl: Det som hände respektive inte hände under den moderatledda regeringen: Regeringen utvecklar samarbetet […]

Rätt tänkt, men varför gjordes ingenting under åtta år?



Frågan om Sveriges förhållande till NATO är ett ständigt återkommande ämne i försvarsdebatten. Debatten förs till och med på Aftonbladets kultursidor med jämna mellanrum. Häromdagen skrev Socialdemokraterna en debattartikel och nu svarar Moderaterna.

Socialdemokraternas paradnummer är att närma sig NATO så mycket som man bara kan, och bidraga med så mycket som möjligt vilket bevisas ännu en gång genom Åsa Lindestams m.fl debattartikel i SvD. Socialdemokraternas logik i den här frågan är helt obegriplig. Det är som att odla, göda och vattna sin åker men aldrig någonsin skörda, inte ens om man skulle svälta. Att förespråka ett medlemskap i NATO, och därmed också åtnjuta det som NATO kan erbjuda i form av kollektivt skydd verkar vara som att svära i kyrkan för varje socialdemokrat.

Men även Moderaternas logik är helt obegriplig. I dag skriver f.d. försvarsminister Karin Enström och försvarspolitikern Hans Wallmark en replik i SvD på Lindestams artikel. I sak har duon Enström och Wallmark helt rätt. De anser att det är fel att inte utreda ett NATO-medlemskap, och de anser att det går för långsamt..

Problemet är att vi inte gör det tillräckligt snabbt och inte har tagit beslut om att bli ett medlemsland. Den rödgröna regeringen måste se verkligheten för vad den är, släppa taget om den svenska militära alliansfriheten och snarast sätta upp en färdplan mot ett svenskt Nato-medlemskap, med målet om en ansökan nästa mandatperiod.

Ett Nato-medlemskap är det enda försvarssamarbete som på lång sikt stärker Sveriges säkerhet och förmåga.

Som sagt, jag yrkar bifall till allt det som Enström och Wallmark skriver i sin artikel. Men frågan som de båda moderaterna måste ställa sig själva blir då, varför gjorde vi själva inget åt saken under våra åtta år i regeringsställning? Karin Enström var till och med försvarsminister och satt därmed i regeringen!

Men kanske var det Reinfeldt ensam som satte agendan, och de övriga fick snällt sitta tysta? Så sent som för ett och ett halv år sedan sa f.d. statsminister Reinfeldt att…

”Ett svenskt Nato-medlemskap är inte aktuellt”. 


tydligare än så kan det knappast bli. Hans Wallmark har tidigare själv uttryckt sig skeptiskt till den NATO-uredning som han idag förespråkar.  

Jag är inte säker på att en utredning löser problemen. Långsiktigt behövs en seriös Nato-debatt, men jag har svårt att se någon socialdemokrat delta i den, säger Hans Wallmark.

Under sina åtta år vid makten, med alla möjligheter att baxa igenom ett NATO-medlemskap så valde man istället att då låta Socialdemokraterna avgöra saken genom att inte göra någonting. Karin Enström som i dag är för en anslutning mot NATO höll sig väldigt passiv under sin tid som minister i den här frågan. Vi kan därför konstatera att alla andra har gett Socialdemokraterna monopol på frågan oavsett om de sitter i regeringsställning eller inte. En mycket märklig situation. Frågan är vad som händer om Moderaterna åter igen hamnar i regeringsställning efter valet 2018? Kommer man att hålla sig till den linje man skriver om idag, eller backar man till tidigare linje, d.v.s. att låta Socialdemokraterna fortsätta bestämma?

Hans Wallmark sitter även med i den grupp om fyra personer som ska föreslå Alliansens väg mot en valseger 2018. Här behöver man ha en tydlig samsyn om såväl försvaret som frågan om NATO.

En omedelbar utredning av ett medlemskap i NATO är bra på flera sätt. Den hade nämligen tvingat Socialdemokraterna att på riktigt motivera sitt konsekventa nej-sägande och därmed tvingas till att väldigt konkret redovisa alternativen med dess konsekvenser. 

Jag är rätt säker på att Peter Hultqvist vet att Sverige inte klarar sig själva vid ett angrepp, han vet också att vi inte kommer att kunna förvänta oss stöd från NATO, och han vet att samarbetet med Finland är långt i från tillräcklig. Frågan är om övriga socialdemokrater har förstått det? Miljöpartiet och Vänstern befinner sig på en helt annan planet i denna fråga.
I en framtida omröstning i riksdagen så bedömer jag risken som stor att SD kommer att bli vågmästare – även i den här frågan. Även om SD likt Socialdemokraterna har varit motståndare till NATO så börjar det höjas mer förnuftiga röster inom partiet som har insett det som Moderaterna nu propagerar för så jag håller det inte för osannolikt att det kan ske en omsvängning även här.
Med tanke på att en majoritet av svenska folket nu säger JA till NATO så borde det avspeglas även inom politiken. Att inte ens – på allvar – utreda frågan är både oseriöst och oansvarigt.