Han lärde kungen att slåss

Ett av Allans ID-kort från det ockuperade Norge, finns på Karlbergs slott.

Har du inte sett det sista avsnittet av TV-serien ”Kampen om tungvattnet” så finns det här på på SVT Play en tid till. Knut Haukelid var en central person för SOE-sabotagen, inte minst det sista, och i dagens Expressen kan man läsa mer om honom och hans livslånga vänskap med en av svenskarna i SOE, Allan Mann.

Mann tillhörde inte bara Special Operations Executive (SOE), utan även dess norska avdelning, alltså Kompani Linge. Sammanlagt var det minst fem svenska medborgare i SOE och ytterligare några delvis svenska. Som framgår av dagens artikel av Arne Lapidus i Expressen fanns svenskar även i flera andra brittiska förband (det dyker då och då upp helt nya namn tack vare läsare). I nätversionen av artikeln finns även en tidigare opublicerad bild av Allan Mann med kungen, då kronprins, som Mann utbildade i handgemäng.

Vill du se och höra Knut Haukelid och flera av de andra som deltog i verklighetens kamp om tungvattnet så kan jag rekommendera den filmade rekonstruktionen som gjordes redan 1948.

I pappersupplagan av dagens Expressen finns en miss i grafiken, Mann och Haukelid har förväxlats. Det är tyvärr sånt som händer eftersom det grafiska arbetet görs med små tidsramar och allt färre tidningsmedarbetare.

Ett av Stalins största projekt lever

En stark ny bok om att överleva Stalin och nå friheten.

På moderna kartor finns det inget Ingermanland. Området heter Leningrads län (ja, trots stadens namnbyte för länge sen). Men vi bör nog ändå inte glömma Ingermanland. Bland annat för att tusentals svenska medborgare helt eller delvis är ingermanländare. Fånge, spion, partisan av Matti Putkinen och Mikko Porvali, berättar om Ingermanland på ett levande sätt.

Det räckte inte med att utplåna människor fysiskt, ansåg Josef Stalin. Därför angrep han även minnet av människor. Jag fick en kuslig förnimmelse av hur väl Stalin lyckats när jag för några år sedan läste i en svensk statlig tidskrift om ett en gång svenskt område i dagens Ryssland kallat ”Ingenmansland”. Av sammanhanget var det dock fullständigt klart att det ursprungligen hade stått Ingermanland. Tidskriftens korrekturläsare måste ha ansett att det var frågan om ett stavningsfel och ”rättat” ordet. Jag skrev till redaktionen och föreslog att man borde införa en rättelse med en kort förklaring. Man varken svarade eller rättade. För vem bryr sig om Ingermanland?

Ingermanland blev ett svenskt landskap som ett resultat av freden i Stolbova 1617. Något över hundra år varade den svenska tiden. När Ryssland 1721 helt tog över kontrollen fördrev man inte den till stor del lutherskt troende finska befolkningen, finskingermanländarna. Tsar Peter förde in en stor mängd ryssar i Ingermanland och grundlade där med svenska gårdar som fundament (alltså var det inget ”tomt träsk” som det ibland hävdas i Ryssland) en västerländsk stad för ryssar, Sankt Petersburg. Men, han lät ingermanländarna bo kvar.

Efter Tsarrysslands undergång 1917 utropades Republiken Norra Ingermanland som oberoende stat. Det är den republikens nordiskt utformade flagga (blå-rött kors på gul botten) som ännu används av ingermanländska föreningar. Den ingermanländska staten existerade dock enbart mellan 1919 och 1920. De första åren under Sovjetryssland (som 1922 uppgick i Sovjetunionen) ingav förhoppningar eftersom finska språket inledningsvis fick statligt, alltså kommunistiskt, stöd. Denna till en början finskvänliga politik upplevde även Matti Putkinen, vars i decennier opublicerade anteckningar ligger till grund för den just utkomna boken Fånge, spion, partisan. Men denna politik skrotades också, och det blev snart bara en detalj i det blodiga experiment som Sovjetunionen utvecklades till. Matti Putkinen skildrar Ingermanland och stalinismen inifrån, på ett mycket mänskligt och konkret sätt. Lägg därtill att han kan berätta av egen erfarenhet om sovjetisk spionutbildning och hur det var att fällas i fallskärm över Finland. Därefter får läsaren med hjälp av den nutida författaren Mikko Porvali inblick i hur Matti Putkinen lyckades undgå finsk avrättning och till slut upptas i det finska elitförbandet fjärrpatrullerna och operera mot Röda armén och därefter mot tyskarna i Lappland. Här kan man sannerligen tala om att ha upplevt världshistorien.

Men stalinismen och dess stora projekt försvann inte i och med Stalins död 1953. Vad gäller själva stalinismen är den ingen stor kraft i dagens Ryssland, men dock på väg tillbaka från att ha varit uträknad. Detta har manifesterats inte bara i ord utan även i form av nya statyer av Stalin – som alltså redan har uppförts. Hittills har det skett utanför storstäderna, men det senaste är att en till Stalin-staty kanske redan i år kommer bli verklighet i Arkhangelsk, alltså i nordvästra Ryssland.

Mer allvarligt är dock att ett av Stalins största projekt utanför Sovjetunionen på inget sätt försvann med Sovjet. En major i sovjetiska armén, Kim Il Sung, tillsattes efter andra världskriget av Stalin som diktator över Nordkorea, startade Koreakriget och ledde landet inte bara fram till sin död 1994 utan gör det än idag, teoretiskt genom att han efter döden utsågs till landets evige president och mer praktiskt genom att hans son och därefter sonson styr över landet.

Som bekant skapar Nordkorea nästan varje vecka rubriker även i Sverige. Mindre känd är insatsen av över tusen svenska medborgare i Koreakriget och att ännu 2016 har Sverige en roll i ingenmanslandet, den demilitariserade zonen mellan Nord- och Sydkorea, för mer om den lyssna på senaste programmet från Vetenskapsradion historia: ”Spökkommissionen i Panmunjom”.

P.S.
Förtrycket av ingermanländarna upphörde inte med Stalins död utan först tre år senare, 1956, när stalinkulten började avvecklas. De som överlevt fick då möjlighet att återvända till hemtrakten. Men ordet Ingermanland fortsatte en tid att vara bannlyst.

Kartor, spioner och vidrig mat

Från en av de sovjetiska militärkartorna över Stockholm, tryckt 1986. I månadens film är fokus dock mer på Norrköping.

Andra världskrigets kodknäckare, de sovjetiska militära kartorna över Sverige och finska Högkvarterets elitförband är tema som belyses i två nya böcker och en dokumentärfilm.

Den stridsvagnstyp som undertecknad utbildades på, den tornlösa stridsvagn 103, pryder omslaget för den nyproducerade dokumentärfilmen ”Kalla kriget 1963-1980” som första gången erbjuds i det färska numret av Pennan & Svärdet. Jag har just sett filmen och kan intyga att manusförfattaren m m Einar Lyth presenterar massor av arkivfilm som jag aldrig sett förr samt nyinspelade intervjuer med till exempel en östtysk officer som berättar initierat om den ständigt höga grundberedskap som DDR:s militära styrkor hade, liksom övningar med Jylland som mål. Lyth intervjuar även en svensk militär kartexpert om de sovjetiska militärkartorna över Sverige. Genom intervjun med denne får man klart för sig hur pass ingående exempelvis Norrköping kartlades.

En ytterst hemlig del av Finlands militära styrkor under andra världskriget får man nya inblickar i genom den nya boken Fånge, spion, partisan av Matti Putkinen och Mikko Porvali. Denna bok har jag int kunnat läsa ännu men jag vet att Mikko Porvali skrivit två böcker tidigare av hög kvalitet. Detta är hans tredje om finska Högkvarterets fjärrpatruller och man kanske därför undrar varför en tredje? Jo, därför att nu gäller det ett mycket speciellt öde inom fjärrpatrullerna, en sovjetisk spion som gick över till Finland och blev en del av eliten, fjärrpatrullerna. När fjärrpatrullmannens söner (i Norrköping!) fick läsa Porvalis två tidigare böcker beslöt de sig för att överlämna faderns opublicerade anteckningar till Porvali och de har utgjort grunden för Fånge, spion, partisan som nu erbjuds i Pennan & Svärdet.

En annan bok i nya Pennan kan jag säga mer om eftersom jag hunnit få den, Kodknäckarnas hemliga liv i Bletchley Park av Sinclair McKay. Denna bok handlar om både män och kvinnor som knäckte ”perfekta” tyska koder under andra världskriget. Förutom att boken ger härliga inblickar i livet som kodknäckare – inklusive vidrig mat – får man många tankeställare om underrättelsearbete och tystnadsplikt. Det finns också norska inslag i boken genom kodknäckarnas bidrag till operationerna mot de väldiga tyska örlogsfartygen Scharnhorst och Tirpitz. Läs i boken även om den unge örlogskaptenen Ian Fleming (ja, James Bonds pappa) och hans ”Operation Ruthless”.

Så bra att jag grät

46 svenska B 17 levererades till Etiopien och fanns där i tjänst till 1968.

Den är så gripande och välgjord att jag grät. Kan bara inte nog rekommendera den just premiärsända dokumentären ”Flygplan till Haile Selassie” av Birgitta Svensson och Nino Monastra. Tack och lov sänds den några gånger till (23 och 24 januari) och finns att se här på SVT Play i någon månads tid.

Förutom att dokumentären lyckas berätta väldigt mycket om både svenska flygvapnet på 1940-talet och svenskars del i Etiopiens militära historia så är det en djupt mänsklig film som gör att man kommer nära flera människor och vill besöka platserna som skildras. För den som vill veta mer om Carl Gustaf von Rosens direkta krigsdeltagande så rekommenderar jag föregående blogginlägg. Det är faktiskt en ren slump att det blev två inlägg på raken om Carl Gustaf von Rosen och hans flygande kollegor.

Man kan ha många synpunkter på vad SVT sänder men i detta fall måste jag bara utbrista i ett BRAVO som även riktas till Birgitta Svensson, Nino Monastra och alla andra bakom denna fantastiska dokumentärfilm.

Nattens jägare och Biafrakriget

Greve Carl Gustaf von Rosen om britternas & Sovjets roller i Biafrakriget.

Det kanske mest fullständiga porträtt av en tysk jaktpilot som finns på svenska är den nya boken Nattens jägare. En fantastisk bok full av tidigare opublicerat material inklusive färgbilder och med flera koppligar till Sverige och svenskar – varav en synnerligen oväntad: Biafrakriget.

Hade under julen förmånen att kunna läsa böcker inte för att jag behövde läsa dem för olika projekt – utan enbart av nyfikenhet och som avkoppling. Den jag blev mest imponerad av var tveklöst Nattens jägare av Max Thimmig. Fram träder både nya nyanser av Luftwaffe och livet i Tyskland och Sverige just efter krigsslutet. Huvudpersonen Wolfgang Thimmig tog sig efter fångenskapen hos britterna till Sverige med sin svenska hustru och slog sig så småningom ner i landet. I slutet av boken stod något jag absolut inte hade väntat mig – Thimmig blev under 1965 i princip chef över det nigerianska flygvapnet. Men på grund av det han bevittnade i landet valde han att vid Biafrakrigets utbrott resa hem till Sverige. Om de svenskar under Carl Gustaf von Rosen som ställde upp för Biafra i innovativa attackinsatser med ombyggda sportflygplan handlar ett av kapitlena i min och Lennart Westbergs senaste bok, Svenskar i krig 1945-2015.

Vad gäller Nattens jägare kommer den snart åter att erbjudas i Pennan & Svärdet.

Konsten att inte överraskas

Budskap från Skåne för ökat krismedvetande, med typisk (?) lokal dialekt.

Den 7 december är ett datum som i några länder associeras med överraskning modell större (minns du inte varför: Pearl Harbor). Apropå överraskning – vad gör nu svenska myndigheter för att förbättra krisberedskapen? En viktig rapport har skickats ut – men hur många har nåtts av innehållet?

Minnesgoda läsare minns kanske att jag bloggade i oktober om att viss ny aktivitet för ökat beredskapsmedvetande har kommit igång. Sedan dess har som bekant läget i Syrien försvårats med mera. Det visar sig nu att vår riksdags försvarsutskott tagit ett initiativ för att stimulera till ökad medvetenhet om behovet av en bra krisberedskap. Här är det svårt att opponera sig, oavsett var man står politiskt.

Men distributionen av denna för allmänheten verkligen viktiga information? Försvarsutskottets nya rapport om vikten av medborgarnas eget ansvar vid en kris – hur ska rapportens budskap konkret sprida sig till oss alla? Jo, rapporten ”…skickas nu ut till myndigheter, kommuner och organisationer för att de i sin tur ska sprida kunskapen”. Här kan man fråga sig hur infospridandet nu går. För hittills har det inte blivit så många avtryck i medierna. Framförallt kan man väl fråga sig varför inte det varit mer i public service (SR och SVT), då denna typ av info verkligen berör samtliga medborgare. En sektion av SR har dock snappat upp och spritt vidare infon – men kanske inte den sektion man skulle kunna förvänta sig. Det är inte de vanliga SR & SVT-nyhetsredaktionerna utan SR:s utlandssändningar på svenska som hittills tagit upp vikten av bättre beredskap inom Sverige. Läs först artikeln ”Svenskarna har dålig krismedvetenhet” med både viktiga grundfakta och minnesvärda citat. Samma dag (3 december) publicerades ”Svenskar riskerar bli utan mat vid allvarlig kris” som kan jämföras med dessa nya uppgifter från lantbrukarna själva.

En som inte väntar på att ”de stora” nyhetsredaktionerna ska sätta igång med att informera och ställa frågor är Patrik Oksanen, som nyligen satt igång ”Podd72”, en ny och högaktuell podd om både civil beredskap och säkerhetspolitik. Det är bara att lyssna när det passar dig – via datorn eller mobilen. Nu är premiäravsnittet utlagt på flera sätt.

Jihadister från Sverige i mer än 20 år

IS-jihadisternas flagga, även använd av Al-Shabab och Boko Haram.

Jihadister från Sverige har varit den grupp i vår nya bok Svenskar i krig 1945-2015 som stått i störst medialt fokus under 2015. Ännu har dock inte två av bokens kanske viktigaste avsnitt tagits upp i medierna.

Jihadister från Sverige är inte alls något nytt fenomen. Den förste svenske medborgaren att stupa för jihad gjorde det 1993, alltså för mer än tjugo år sedan. I min och Lennart Westbergs föregående bok, som utkom 2004, tog vi i slutet upp det nya grundmotivet dvs. jihad. I vår nya bok ägnar vi ett kapitel åt jihadisterna och berättar då, med stöd av flera andra författares forskning, om förhistorien till dagens utveckling.

Den andra aspekten som hittills belysts väldigt sparsamt är att det inte bara är från Göteborg, Malmö och Stockholm som jihadister har kommit utan även från mindre orter i Västergötland och norrländska orter som Umeå.

Obs dock att vår bok även skildrar svenska frivilliga i Koreakriget, Algerietkriget, Biafrakriget, Vietnamkriget, Balkankrigen, Ukrainakriget och mindre kända krig och konflikter efter 1945.

Idag, den 23 november, är sista svarsdag för att beställa boken via Pennan & Svärdet.

Luftlandsättning i Norrbotten

Min upplevelse av en virtuell luftlandsättning, inkl några scener ”inifrån”.

Nu har jag testat det, virtual reality. Jag bjöds in till en exklusiv premiär på Förvarsmuseum i Boden. En makapär spändes fast på mitt huvud och jag kunde sedan i alla riktningar ”uppleva” fallskärmsfällningen över Normandie 1944. Inte som en utomstående utan jag fick en amerikansk fallskärmssoldats kropp och såg allt genom hans ögon.

Ja, det var en lite kuslig upplevelse, fast fallskärmshoppet ”jag” gjorde fick mig inte ur balans. Det var mest en spännande upplevelse och i mina tankar fanns inte minst de två svenska airborne-frivilliga som på riktigt gjorde det jag ”upplevde” och som jag haft kontakt med. Har även varit på plats i Normandie några gånger för att studera inte minst luftlandsättningarna.

Det är svårt att helt återge hur virtual reality funkar, men jag skulle säga att det är lite mer än att man kan se en 3D-film i alla riktningar inklusive bakåt. Man kan ju även få en kropp och ”gå in” i scenariot. Visst kan man tänka sig många spel och spelfilmer i virtual reality (VR), och sådana kommer snarare än vad många tror, men jag tror nu, efter att ha testat det själv, även på det koncept som Luleå-företaget Virtual Light VR utvecklar just nu. Nämligen att detta borde kunna bli en mäktig och tankeväckande upplevelse i olika museum och även kunna kostnadseffektivt simulera situationer i olika utbildningar. Tänk att själv få ”besöka” stenåldern, vikingatiden, medeltiden, Verdun och Stalingrad. Andra VR-scenarios skulle kunna träna, testa reaktioner på soldater, poliser, brandmän och andra yrkeskategorier.

För den som vill se flera stillbilder från produktionen ”Airborne VR 1944” så lägger jag nu ut några sådana på min offentliga Facebooksida. På den berättar jag när och var jag ska hålla föredrag, lägger ut diverse bilder (mest egna) och tipsar om evenemang. Man får uppdateringar den sidan genom att lajka den.

Det bör tilläggas att det jag upplevde ”bara” var en demo och att inget museum i Sverige ännu erbjuder VR-upplevelser, eller man kanske skulle säga VR-tidsresor.

Camp X och Sverige

Camp X lade grunden för OSS. Sivert Windh i OSS fick tre hoppvingar.

Kunskapskanalen (SVT) visar nu en ovanligt intressant dokumentärserie i två delar – med koppling till Sveriges mindre kända historia. Arkeologiska undersökningar ingår.

”Andra världskrigets agentskola” är en dokumentär från 2014 som på ett nytt sätt berättar historien om hur grunden för amerikanska OSS, Office of Strategic Services, lades genom den brittiskledda agentskolan Camp X. Missade du det första avsnittet kan man en tid se det här via SVT Play. OSS-baserna i Sverige och de svenska OSS-agenterna och soldaterna (Sivert Windh från Hässleholm var en av dem, se vingarna ovan) nämndes inte i det första avsnittet men dock William Colby vars bas i Norge 1945 låg några stenkast från Sverige (Jämtland) och vars personal flera gånger var på svensk mark. Mer om den basen och OSS-baserna i Övre Norrland i min bok Tyskar och allierade i Sverige.

På 1970-talet jämnades Camp X med marken men teamet bakom den nya dokumentären ”Andra världskrigets agentskola” lyckas gräva fram rester, varav en del riktigt intressanta (del av Hydra). Det andra och sista avsnittet av dokumentären sänds nu på lördag den 11 november 22:45.

För övrigt presenterar Per Iko, chef för den militärhistoriska avdelningen på FHS, nya uppgifter om Waffen-SS på Nordkalotten i det senaste numret av Militär Historia (11/2015), inte minst om de svenska förband som försattes i höjd beredskap. I samma nummer finns en artikel om vinterstrid under Koreakriget som i ett stycke tar upp den svenska insatsen i amerikansk uniform där. För mer om den insatsen se senaste numret av Soldat & Teknik (6/2015), som i högre grad fokuserar på svensk militärhistoria och därför har en sexsidig artikel om svenskarna i Koreakriget – ett utdrag ur min och Lennart Westbergs nya bok Svenskar i krig 1945-2015.

Läget är farligare, men…

Vissa steg har tagits för att förbättra kristänkandet, här med en intressant tillbakablick på 1960-talets Sverige.

Den säkerhetspolitiska utvecklingen går inte åt rätt håll och vidden av problematiken för svensk del framgår sällan i vanliga medier. Läs Johan Wiktorins senaste blogginlägg för mer ingående aktuell analys. Samtidigt som det alltså finns skäl att med större allvar fundera igenom konsekvenserna för landet och egen del finns det också en positiv sak som till stor del missats av svenska medier.

Vad skulle då det positiva vara? Sveriges nye ÖB Micael Bydén signalerade vid sitt tillträde direkt att han fäster stor vikt vid totalförsvaret, ett begrepp (kort sagt: civilt + militärt försvar) som till nyligen var på väg att skrotas. Detta skapade inga rubriker i media men uppenbarligen planerar numera inte bara våra militära myndigheter i linje med återtagande av totalförsvarstänkandet. Läs mer om det här på Försvarsmaktens egen webbplats.

Nordkalottens mest okända krigshistoria

En av flera fysiska påminnelser om att första världskriget även utspelade sig på Nordkalotten. Denna skylt till minne av 27. jägarbataljonens stigar finns mellan finska Rovaniemi och svenska Övertorneå.

Krigsfångars flykt från Kolahalvön och tysk sabotageverksamhet i Tornedalen är två av ämnena under det seminarium om första världskriget i norr som undertecknad deltar i nu på lördag den 29 augusti.

Det är nog ingen överdrift att påstå att Nordkalottens, inklusive Norrbottens, roll under första världskriget är ännu mer okänd än vad som skedde i området under andra världskriget. Få har hört talas om det ryska spionaget mot Boden före första världskrigets utbrott, eller den brittiska militära hjälpen till Ryssland via en nordnorsk hamn (Skibotn) som gick intill svenska gränsen från 1915, liksom de tyska hemliga operationerna för att stoppa britternas hjälp.

Under seminariet kan man bland annat lyssna på professor Matti Lackman som har forskat i jägarrörelsen och infört nya synvinklar till ämnet. Den senaste boken i hans omfattande produktion är en bok om fångarnas flykt från järnvägsbygget på Kolahalvön till Sverige och Norge. I sin föreläsning kommer Matti Lackman att belysa de nästan 1000 tyska och österrikiska soldaternas flykt, samt ge bakgrund till ”jägarrörelsen”.

I detta inslag idag i Radio Norrbotten berättar jag om både sommarens fynd i fjällen av föremål från andra världskriget och 1800-talet, liksom om det seminarium som alltså går av stapeln nu på lördag på Seskarö i Norrbotten. För den som inte vill lyssna utan direkt vill se bilderna av sommarens fjällfynd så kommer denna länk direkt till bilderna.

Om seminariet på Seskarö: det kostar 150 kr inkl kaffe med smörgås. Vid intresse kontaka genast Tapio Salo på Haparanda kommun: tapio.salo@haparanda.se
tel +46 70 587 25 39

Priset i usel psyops

M1 Abrams under eldgivning (inte den nämnda bilden). FOTO: USMC

Kremls propaganda mot Ukraina blir – av någon anledning? – nu både intensivare och av sämre kvalitet. För att bara ta två exempel så upprepade den officiella ryska militära TV-kanalen nyligen påståendet om att amerikanska Abrams-stridsvagnar finns på den ukrainska fronten och två dagar senare påstod man att 90 procent av Ukrainas soldater vill byta sida.

Som en del läsare kanske minns så påstod Zvezda, den ryska militärens egen TV-kanal, i april att amerikanska Abrams hade satts in i strid nära Mariupol. Detta illustrerades med en bild från Texas 2013 med ett fejkat ukrainskt emblem på tornet. Man skulle kanske tro att den nivån inte gick att ”slå” men härom dagen påstod alltså samma officiella TV-kanal ungefär samma sak men använde nu en Abrams-bild tagen före 2006 (exakt datum och plats ännu okänd) och ett ”ögonvittne”.

Priset i usel psyops bör dock kanske tilldelas redaktören ansvarig för Zvezda-inslaget med den rekordlånga rubriken ”90 % av de ukrainska militärerna är redo att förråda moderlandet och övergå till att tjänstgöra i folkuppbådet”. Med folkuppbådet menas (pro)ryska milisförband. Påståendet faller på sin egen orimlighet.

För övrigt vill jag rekommendera dagens DN (20/8) i pappersform, eftersom DN på nätet (ännu) inte innehåller den analys av Mikael Holmström som återfinns på papper. Kort sagt presenterar Holmström nya uppgifter om Olof Palmes dubbla säkerhetspolitik. En del av det Holmström berättar har han tagit upp i sin omfattande bok Den dolda alliansen, men en del är nytt och ytterst läsvärt.

Östtysklands tyngsta förband återupplivas

De nya T-14 Armata och Kurganets-25 kommer först att tillföras de nya större pansarförbanden.

I Östtyskland (DDR) hade Sovjetunionen tre större förband med tonvikt på stridsvagnar. De benämndes stridsvagnsarméer. Nu har ryska statsmedier offentliggjort att man före den 1 december detta år skall ha återupplivat Första gardesstridsvagnsarmén, som skapades på Stalingradfronten i juli 1942 och slutade sina sovjetiska dagar i östtyska Dresden, där Vladimir Putin tjänstgjorde 1985-1990.

Det har inte funnits någon formation benämnd stridsvagnsarmé sedan 1998. Men vad är en stridsvagnsarmé? Det beror på vilken period man talar om men pudelns kärna är att det är ett ovanligt stridsvagnstätt förband – dess chef förfogar över flera pansardivisioner med sammanlagt flera hundra stridsvagnar. Kungörelsen från TASS om att Första gardesstridsvagnsarmén (som invaderade Tjeckoslovakien 1968, vilket inte nämns av TASS) skall återuppstå före den 1 december i år kommer samtidigt med upplysningen om att förbandet blir det första att från och med nästa år erhålla den nya stridsvagnen T-14 och det nya men mindre uppmärksammade pansarskyttefordonet Kurganets-25.

Att det våras för stridsvagnen verkar man ha anat på två svenska tidningsredaktioner. Senaste numret (nr 4) av Soldat & Teknik har på omslaget en stridsvagn i fokus, en strv m/39 tillverkad av Landsverk i Landskrona – och just Landsverks ytterst märkliga kopplingar till både Tysklands och Sovjetunionens pansarutveckling är föremål för en synnerligen läsvärd artikel, ”Pansarpionjärer i Skåne”, av teknikhistorikern Roine Viklund i senaste numret av Militär Historia (nr 8). Undertecknad har skrivit en bok, Tyskar och allierade i Sverige, som nämner Landsverkvagnen som slutade sina dagar i Sovjet. Men jag fann dock många för mig nya uppgifter om Landsverk i Roine Viklunds artikel.

Hur en Landsverkvagn presterade i terrängen i jämförelse med en Panther respektive allierade stridsvagnar handlar följande filmklipp om.

I detta prov testas Landsverks m/42 mot tyska och allierade stridsvagnar.

Apropå Panther råkar jag nu som semesterbok läsa Antony Beevors Ardennerna 1944. Hög tid att återge till semestern…

Ubåtens öde och Rysslands försvarsminister

Dagens Nyheters rubrik den 25 maj 1916.

Det finns flera missförstånd och oklarheter kring den ryska ubåten Som (på svenska Malen). En del förklaringar följer här nedanför. Rysslands försvarsminister har nu också själv signalerat intresse för ubåten.

Idag (29/7) publicerade DN en artikel av Mikael Holmström som på flera sätt placerar ubåten i ett historiskt sammanhang. Holmström skriver exempelvis att ”Både ryska och brittiska ubåtar opererade nämligen 1915 från Åland mot tysk järnmalmtrafik på svenskt territorium (längs Sveriges syd- och västkust opererade tyska ubåtar).” samt att: ”Den nu återfunna ubåten patrullerade in på svenskt vatten och skulle kanske också försöka sänka malmfartyg på väg till Tyskland.”

Men Mikael Holmström har, liksom jag själv helt nyligen, angett fel datum för ubåtens sista livstecken, alltså kollisionen med Ångermanland (i flera ryska källor felaktigt kallad Ingermanland, ett historiskt landskap söder om Finska viken). Detta med datumet spelar stor roll för att finna mer information. Det var inte den 16 maj krocken skedde, men däremot är den 10 maj delvis sant. Vid denna tid följde Ryssland ännu den gamla julianska kalendern och enligt den var det den 10 maj. Men i Sverige var det samtidigt den 23 maj…

Hur upplevdes krocken egentligen 1916, vad hette den svenske fartygschefen och vilken last hade hans fartyg – tysk last eller? Dessa frågor fann jag idag delvis svar på i det digitala DN-arkiv som man kan få tillgång till som prenumerant. Men söker man där på dagarna just efter den 10 maj finner man inget – man måste känna till det svenska datumet, alltså den 23 maj. I nästa dags DN (24/5) kan man läsa den första nyheten under rubriken ”Ubåtskatastrof i Ålands hav?”:

En egendomlig kollision, om vars utgång för den ena parten man ingenting har sig bekant, inträffade natten till tisdagen i Ålands hav. Sveabolagets ångare Ångermanland råkade nämligen kollidera med en U-båt, som helt plötsligt skar dess kurs. Ångermanland erhöll inga skador. Däremot svävar man i ovisshet om U-båtens öde.

Dagens Nyheter har haft ett samtal med Ångermanlands befälhavare, kapten Abrahamsén, vilken själv befann sig på kommandobryggan då olyckan inträffade. Ångermanland kom från Mäntyluoto, medförande bl.a. 28,665 kolli kärleksgåvor till Tyskland.

Här måste förklaras vad som menas med ”kärleksgåvor till Tyskland”. Av samtida artiklar är det tydligt, nämligen paket till ryska krigsfångar i Tyskland. Bara ett exempel på en annan artikel som förklarar detta tydligare, ur DN den 27 maj 1916: ”Stor last av kärleksgåvor från Ryssland […] Sveabolagets ångare Hudiksvall, som hitkom på fredagen från Raumo, medförde 23,000 postpaket, utgörande kärleksgåvor till ryska krigsfångar i Tyskland och Österrike.”

Men låt oss nu återvända till den första artikeln om kollisionen:

Man hade passerat genom Öregrunds skärgård och kom vid 4-tiden på tisdagsmorgonen ut i Ålands hav vid Svartklubben. Färden fortsattes söderut inom territorialgränsen. Kort efter det ångaren passerat Svartklubben fick rorsmannen syn på ett periskop från en undervattensbåt som uppehöll sig på svenskt område. Undervattensbåten som alltså var i sänkt läge, rörde sig – att döma av periskopet – i ångarens riktning. Plötsligt ändrade den kurs och gick till havs, varvid den kom att skära Ångermanlands kurs. Ombord på ångaren slogs genast back, men det var för sent. Man märkte en svag stöt och ett krasande ljud hördes då kollisionen inträffade. Periskopet försvann, och ehuru fartyget låg kvar en halvtimme på platsen för att bringa hjälp, om så skulle vara behövligt, märkte man intet av U-båten. På vattenytan syntes icke heller något som kunde antyda att båten var läck och höll på att förolyckas.

Kaptenen höll för troligt att U-båten fått en mycket svag törn, som endast skadat periskopet, men icke båten i övrigt. Ångermanland hade icke fått den minsta läcka.

Enär U-båten kom i riktning från land, synes det icke uteslutet att det kan ha varit ett svenskt fartyg. I marinstaben och på sjöfartsdepartementets kommandoexpedition meddelas det att rapport icke ingått om någon olycka. Man trodde icke heller att någon svensk U-båt uppehållit sig på den angivna platsen då kollisionen skulle ha inträffat.

Följande dag, den 25 maj, kunde DN berätta mer under rubrikerna ”Sveaångarens äventyr med ubåten” och ”Ubåten torde själv bära skuld till kollisionen”:

Den uppseendeväckande händelsen i Ålands hav, då Sveabolagets ångare Ångermanland enligt uppgift skulle ha kolliderat med en U-båt, har givetvis föranlett undersökning från de svenska marinmyndigheternas sida.

På förfrågan av Dagens Nyheter meddelar också sjöförsvarsdepartementets kommandoexpedition att det är uteslutet att någon svensk undervattensbåt skulle ha blivit påseglad av Ångermanland på dess senaste resa till Stockholm.

Kapten Abrahamsén på Ångermanland har i anledning av meddelandena i pressen velat fästa uppmärksamhet på att ångaren icke ens ofrivilligt medverkat till någon kollision med U-båten. Då man fick syn på periskopet lät kaptenen i enlighet med rederiets order stoppa fartyget, och detta låg stilla, då U-båten ändrade kurs och styrde rakt mot Ångermanland. För att hindra kollision slog kaptenen back och denna rörelse hade just börjat då U-båten, vilken uppenbarligen sökte gå under ångaren, gick till havs. Om någon skada skett, måste alltså U-båtens chef bära ansvaret härför. Då båten gick fram för att skära Ångermanlands kurs, såg man från ångaren hur periskopet gradvis sänktes. Vid kollisionen låg det endast ett par decimeter över vattenytan mot först omkring 1 meter.

För den som vill veta mer om ubåten Soms sista befälhavare, löjtnant Chrisanf (inte Chrisan) Bugurajev född 1891 i Donkosackernas land i nuvarande staden Belaja Kalitva, så kommer här hela hans namn på ryska: Хрисанф Константинович Бугураев. Det finns mycket mer att berätta om honom och flera (arkiv)uppgifter finns om honom på ryska sidor, även utlagda för flera år sedan.

Vad gäller nutida reaktioner har det under dagen blivit känt genom ryska statsmedier, även på engelska, att Rysslands försvarsminister Sergej Shoigu uttalat sig för en ”gemensam expedition”, alltså med svenskar, till ubåten. Vilket är en rätt stor omsvängning jämfört med det förlöjligande av Sverige som ryska statsmedier först kom med.

För övrigt kan man studera vad som skedde i Östersjön sommaren före Soms kollision med Ångermanland, alltså sommaren 1915. En benämning är slaget vid Gotland.

”Snabbare än vad lagen kräver”

Från en nylig övning med Finlands gränsförsvarsstyrkor.

Rysslands riksåklagare har inlett en utredning för att undersöka om det var lagligt av Sovjet att erkänna baltstaternas självständighet. Detta har inte missats av svensk press men däremot verkar varken SR eller SVT ännu ha tagit upp detta ifrågasättande av våra nära grannar. Noll svenska medier verkar ännu ha uppmärksammat avslöjandet i finsk press att Finland vidtar extraordinära försvarsåtgärder.

Det är mot denna allvarliga bakgrund och nya uppgifter om rysksvenska flygincidenter som det kommer ett blogginlägg mitt i den ljuva sommaren.

Den ryske riksåklagaren har ännu inte kommit med sitt svar om Sovjets erkännande av baltstaterna, något som har begärts av två parlamentariker från Putins parti Enade Ryssland. Men man kan konstatera att detta utspel passar in i ett mönster av att i vår tid beivra ”brott” mot Sovjetunionen. Förra sommaren begärde Ryssland faktiskt att Litauens riksåklagare skulle utreda ett antal litauer för att de deserterat från den sovjetiska armén efter att Litauen förklarat sig vara självständigt. Litauen såg sig därför i höstas tvunget att rekommendera de berörda medborgarna (flera hundra personer) att avstå från resor till länder utanför EU eller Nato.

SR, SVT och de flesta svenska tidningar missade i våras att rapportera om att höga företrädare för Kreml pekade ut Finland som ett hot och ifrågasatte Norges syn på Svalbard. Hur är det möjligt att public service kan missa så viktiga nyheter från våra allra närmaste grannländer? Den frågan är svår att inte åter ställa sig när det nu gått två dagar sedan Finlands största tidning, Helsingin Sanomat, avslöjade att viktiga finska företag har uppvaktats av finska staten om beredskapsåtgärder, vilket tidningen anser ligger i linje med att det i förra veckan blev offentligt att det finska försvaret under våren har skapat nya beredskapsstyrkor som ska vara ”snabbare än vad lagen kräver”. YLE skrev vidare om de nya styrkorna:

De här snabba styrkorna, som ännu inte har något officiellt namn, ska kunna sättas in till exempel vid hot från fientliga specialförband. En central roll vid ockupationen av Krim i fjol hade de så kallade ”gröna männen”, som plötsligt dök upp och som efterhand visade sig vara ryska elitstyrkor.

Vad svenska medier dock har tagit upp stort under senare tid är den stora oanmälda ryska beredskapsövning i mars – som då det begav sig till stor del missades. Intressant är dock att det hittills, vad jag kunnat se, bara är en svensk redaktion som uppmärksammat att den övningen snabbt växte, från 38,000 till 80,000 personer, enligt ryska statsmedier.

En viktig del av alla större ryska beredskapsövningar är inslagen av VDV, luftlandsättningstrupper, och spetsnaz, specialförband. För den som vill ha en lättläst genomgång om VDV och spetsnaz kan jag rekommendera en tidning som nu finns att få tag på i större kiosker, Specialförband. Det rör sig om ett specialnummer av Militär Historia med fokus på flera av världens mest intressanta elitförband (mest specialförband men även några som strikt taget inte är det, som VDV). Artiklarna har publicerats i tidigare nummer av Militär Historia men är delvis uppdaterade.

Taktiskt transportflyg. Nästa steg och kanske men även det mest effektiva nästa steg.

Riksdagen fattade idag beslut om att bifalla Regeringens proposition 2014/15:109: Försvarspolitisk inriktning – Sveriges försvar 2016–2020. I denna kan man läsa att försvarsberedningen . I den avseende taktiskt transportflyg fanns det bland annat följande att läsa:
Texten är förkortad men ej ändrad i övrigt.

”Befintliga transportflygplan Tp 84 vidmakthålls under försvars-inriktningsperioden och Försvarsmakten analyserar fortsatt möjligheterna att på sikt anskaffa nya transportplan.”

”Dessutom finns det stora omsättnings-, nyanskaffnings- eller uppgraderingsbehov i perioden från 2021 när det gäller t.ex.
– transportflygplan Tp 84″

Försvarsberedningen föreslog att fyra nya taktiska transportflygplan på sikt bör anskaffas för att ersätta dagens flygplan. Försvarsmakten har i sitt underlag till regeringen föreslagit att befintliga transportflygplan Tp 84 vidmakthålls och att myndigheten fortsatt analyserar möjligheterna att på sikt anskaffa nya transportplan. Försvarsmakten framhåller att en eventuell framtida anskaffning bör ske genom internationellt samarbete. Regeringen delar i huvudsak Försvarsmaktens bedömning och vill särskilt framhålla vikten av det pågående nordiska samarbetet avseende taktiskt transportflyg. De ovan nämnda satsningarna medger en ökad tillgänglighet på det taktiska transportflyget.

Vilka slutsatser ger då detta? Jo:

Initialt vill man att nuvarande Tp 84 ska kunna operera inom perioden 2016-2020. Detta medför att man kommer att ha tvingande åtgärder som FDR (Flight Data Recorder) och CVR ( Cockpit Voice Recorder) som tvingande installationer på Tp 84. Detta är en avsaknad av datainsamlande utrustning som har varit i avsaknad i Tp 84 sedan början på 2000-talet. Det är bara att fråga FlygI om hur detta ärende ligger i tiden och har behandlats. Med andra ord, inte en dag förtidigt.

När man sedan pratar om nyanskaffnings- eller uppgraderingsbehov så återfinns Tp 84 i detta. Behovet av snabba transporter inom riket vid ett skymmningsläge kommer att vara stort och vilket rättfärdigar ett behov av Tp 84. En analys av antalet flygplan för detta behovet bör återigen genomföras då man till stor del de senaste 15 åren har mer fokuserat på ekonomi snarare än nytta och handlingskraft. Det senaste exemplet är då Försvarsmakten istället för Tp 84 valde att frakta materiel mellan Bamako och Timbuktu i Mali på mer eller mindre existerande och kontrollerade vägar med lastbil. Denna avvägning med betydande förhöjd risk för personal ingående i lastbilskonvoj jämförelsevis med transporter med Tp 84 berodde på att timprisdebitering internt i Försvarsmakten. F7 och Tp 84 har fått ett antal flygtimmar budgeterat för att kunna ha en förmåga men då man ska flyga i Mali så ska denna förmåga betalas igen med att full täckning för flygningen ska betalas. VAd gör då F7? Jo, Tp 84 flyger egna övningar inom Sverige för att få rätt förmåga samtidigt som extra pengar läggs på landtransporter. Tyvärr är det ekonomer och inte do-ers som bestämmer detta. Helt galet. Dessa flygningar som är mycket värdefulla för F7 borde endast kosta beställaren med de överskjutande kostnader som den geografiska och hot-miljön genererar.

Slutligen som försvarsberedningen föreslår att Försvarsmakten ska anskaffa fyra nya taktiska transportflyg, vad innebär det? Jo, För det första så är numerären på fyra stycken flygplan en illa vald numerär. Varför? Jo, vid en analys som Norge har gjort så genererar fyrs stycken flygplan i princip en lika stor kader med personal för flygunderhåll som fem stycken flygplan gör. Detta för att de underhållsprogram som flygplan normalt har kräver denna mängd med personal för att kunna minimera stillestånd vid avhjälpande underhåll. Minskar man ner till tre så tappar man det totala i resurser för att kunna genomföra flygtransporter radikalt. Det man borde se på är att Sverige anskaffar fem till sex stycken nya transportflygplan för att kunna tillgodose behovet av snabba transporter inom ställda uppgifter. Kanske kan det vara så att Sverige och Finland köper in nya C-130 J för att lösa behovet. En sådan lösning vore att Sverige köper sex stycken C-130J och att Finland köper in två eller tre stycken C-130J. Med Norge och Danmark vore det att vi fyra länder tillsammans har en kapacitet med totalt 15 st. (i den bästa av världar) C-130J att tillsammans förfoga över och kunna genomföra nationella och internationella transporter. Till detta kommer ju även en gränsöverskridande samarbetsform vid till exempel FN och röda korset uppdrag mm. Detta skulle kunna reducera kostnader för utrikes stationering med korsvis besättningsbyte och även korsvis flygunderhållspersonals byte.
Ve den regering som skulle falla till föga för SAAB’s ägare och falla för KC-390. Den må vara en bra strategisk flygtransportkapacitet men med största sannolikhet så kommer den inte att vara en taktisk. Det är bara att jämföra med A400M: Inget land som beställt dessa flygplan har de ekonomiska resurserna att använda A400M till en taktisk resurs. Enkom strategisk. Jämför C-17 där USA i undantagsfall använder den som en taktisk resurs men då med betydande understöd mot tilltänkt fäll- eller landningsplats. USA har ca 200 st. C-17. Sverige är med i ett samarbete där man har tre st- C-17. Numerären på flygplan har en starkt avgörande betydelse hur man avser att använda sin flygplansflotta. I detta avseende så har ju Tp 84 gång på gång bevisat att man är en taktisk flygtransportresurs för Sverige både inom och utom riket sedan 1965. En uppgraderad variant, C-130J, (sex stycken flygplan) skulle vara det mest kostnadseffektiva ur ett livscykelperspektiv och ur ett taktiskt flygtransportbehovsperspektiv vara det mest effektiva för Sverige. Lägg därtill att omgruppera resurser för att stödja dessa flygplan till deras utgångsgruppering skulle medföra ytterligare besparingar jämfört med dagens läge. Kanske kan till och med de nordiska länderna komma överens om att tillsammans inkomma med ett medlemskap i EATC för att ytterligare få synergieffekter av det medlemskapet. Vem vet, men en symbios med ”benefits” skulle det vara.

Svensk frivillig hedrad

Jan när han till Narvik återbördade den Luger han erövrat vid Narvik.

Jan Danielsen, svensk frivillig i finska vinterkriget och vid Narvik, har nu hedrats av Norge med en till medalj. Som författare till boken om honom, Jan och Nordens frihet, gläds jag mycket av detta liksom den nyliga artikeln om Jan i VG, Norges största tidning (enbart början finns öppet på nätet).

Innan semestern helt ”tar över” vill jag kort passa på att tacka alla läsare av artiklar/blogg/böcker som har hört av sig. Det kommer sedan någon gång ifjol oftast dagligen flera brev och meddelanden och det är mäktigt som författare att få vara med om det. Ber om ursäkt att svar ibland blir sena och tyvärr händer det ibland att minneslappar kommer bort. Men alla ska veta att jag läser alla brev och att era upplysningar rätt ofta innebär nya uppslag och därmed nya artiklar etc.

Vem är det som flyger ”alldeles intill Murmansk”?!

Huvuddelen av notisen ”Ryssen kommer!” som den ser ut den 1/6.

Tipsades i helgen om att jag borde spana in magasinet Filter eftersom jag nämndes i det. På nätet fanns inte artikeln ifråga men däremot Filters tipsnotis ”Ryssen kommer!”, vars centrala stycke återges här ovanför. Det finns anmärkningsvärda fel i notisen och den ubåtsartikel som den hänvisar till.

Till att börja med är Filters ”världens största flygstridsövning” nästan i klass med TV4:s ”världens största militärövning”. Det nydanande är att enligt Filter genomförs ACE 2015 ”…alldeles intill ryska Murmansk” och att detta ”skildras som normalt militärbeteende”.

Alltså, enligt Filter genomförs ACE 2015 inte bara intill utan ”alldeles intill” Murmansk. Vilket är då det verkliga avståndet mellan övningen och Murmansk? Det finns ett ställe i övningsområdet som är ”nära” om man tycker att 30 mil är nära. Vilket borde innebära att Stockholm ligger ”alldeles intill” Kalmar eller Arvika (orter som ligger 30 mil från Stockholm).

Men vad om skribenten egentligen inte menade Murmansk utan syftade på Murmansks län? Fortfarande 15 mils avstånd på det närmaste stället (motsvarande Stockholm-Örebro).

Centrumpunkten för ACE-övningen ligger ungefär i Jokkmokk, som ligger 65 mil från Murmansk.

För övrigt nämner varken Filters tipsnotis eller föregående nummers omslagsartikel ”Varför bombar NATO i Norrlands inland?” med ett ord att övningsscenariot för ACE 2015 är en internationell fredsfrämjande krishanteringsinsats under FN-mandat. Inte heller att inga svenska skjutövningsområden kommer att användas under ACE 2015. Eller att övningen är av sådan karaktär att Schweiz faktiskt deltar med egna flygplan.

Däremot vill Filters redaktion alltså tydligt antyda för sina läsare att de nyheter om Ryssland som vi ”dagligen matas” med är starkt överdrivna. Vad var det som senast skedde vid Öland annat än att Ryssland ”övat på internationellt vatten”? Enligt den världsbilden har Sveriges ÖB uppenbarligen inga som helst skäl att offentligt uttala sig negativt om ryska flygaktioner.

Men vad med senaste numret av Filter? Inköptes igår och har läst den 17-sidiga artikeln ”Lågvattenmärket” av Mattias Göransson, Filters chefredaktör. För att göra en lååång historia kort liknar den i nivå Filters nämnda notis och det står på ett ställe direkt fel om vad jag sagt. Då jag nu har stooor tidsbrist måste jag dock avsluta detta blogginlägg. Lär även bli det sista på länge av flera tunga men goda skäl. Passar på att önska alla bloggläsare en skön och fredlig sommar. Tyvärr befarar jag att den inte blir så fredlig – hoppas jag får fel.

När hoten var starka

En glimt av hemvärnets nutida verksamhet.

Idag fyller hemvärnet 75 år och bakgrunden är invasionerna av Finland och Norge i början av andra världskriget. Varför datumet just den 29 maj? Det var den dagen 1940 som riksdagsbeslutet om hemvärnets bildande fattades. Alltså medan striderna i Norge ännu pågick.

Hemvärnets förmåga att mobilisera snabbt i alla väderstreck har blivit en mycket viktig del av Sveriges försvar. Redan i fredstid utför hemvärnet betydligt mer för samhället än vad som framgår av medierna. Under 2014 genomförde hemvärnet 96,000 timmar stöd till samhället.

Rubriken för detta inlägg har jag lånat 🙂 från Lars Brink, som skrivit den oväntat intressanta boken om hemvärnets uppkomst, När hoten var starka. Läs den, men framför allt: om du inte redan har gjort det men har möjlighet, sök till hemvärnet.

Grattis på födelsedagen alla i hemvärnet!

”Osynliga” övningar och Tu-22:ornas budskap

Höjdpunkter från Vostok-2014, som inkluderade 632 flygfarkoster.

Fler uppgifter om Rysslands igår inledda oanmälda flygövning kommer nu. Men först, hur kunde föregående ryska storövningar till stor del missas och vad hände med analysen av förra veckans ryska militära demonstration mot Sverige med bombflyg?

I bilradion hörde jag igår en P3-reporter använda ”megaövning” för att beskriva den pågående nordiska flygövningen ACE 2015. Det är väl inte i samma klass som TV4:s grovt missvisande påstående om att ACE 2015 skulle vara ”världens största militärövning”. Men om nu 3,600 personer och 115 plan, som utgör kärnan av ACE 2015, är en megaövning… Vad skall man då säga om den ryska beredskapsövningen i mars som växte så att den till slut enligt Kremls egna medier omfattade 80,000 pers och 220 flygfarkoster? Eller övningen Vostok-2014, som jag glömde nämna i gårdagens blogginlägg. Enligt statliga nyhetsbyrån TASS omfattade den till slut 155,000 pers och 632 flygfarkoster. En snygg visuell sammanfattning finns i filmklippet ovan. Hur skulle man med P3-språk beskriva en så stor övning? Tja, supermegaövning kanske?

Men, vad är orsaken till att de flesta svenska journalister som nu rapporterar om ACE 2015 har så dålig koll på de senaste årens ryska militärövningar? Kan det möjligen vara så att man litar på att det räcker med att söka igenom vad SR, SVT, TV4 och de fyra stora svenska tidningarna rapporterat? Visserligen har dessa medier flera gånger nämnt att Ryssland övar mera, men de har bara sällan berättat om själva övningarnas innehåll och ingående vapensystem. Vostok-2014 blev vad jag minns bara helt kort omnämnd i en av de sju stora riksmedierna (SvD).

Den stora ryska beredskapsövningen i mars missades inte helt, exempelvis hade SvD artikeln: ”38,000 soldater i rysk övning i Arktis”. Men det var en väsentlig sak med den övningen som enligt vad jag kan se då helt missades av alla de sju stora medierna, nämligen att övningen efter ett par dagar mer än fördubblades och slutligen omfattade 80,000 pers och 220 flygfarkoster.

Att det kan vara de största mediernas tidigare rapportering som utgör ”researchen” indikeras av gårdagens TV4-inslag och dagens Expressen – bägge uppgav att marsövningen ”bara” omfattade 38,000 pers (Expressens Niklas Svensson tog även upp de 41 örlogsfartygen).

Flygövningar i all ära – varför har inga svenska ledarskribenter ännu (vad jag vet) analyserat förra veckans ryska flygaktion mot Öland/Småland med bombflygplan konfigurerade för kärnvapen. Ett dylikt ”provocerande nära” agerande är inget som två bombplansbesättningar (det sitter 4 pers i en Tu-22M3) hittar på själva. Har ni tunghäfta, eller?

Slutligen, SvD har idag en mycket läsvärd artikel om ACE 2015 i ljuset av den oanmälda ryska beredskapsövning som även inleddes igår. Försvarshögskolans Peter Mattsson kommer i artikeln ”Så pass stora att de inte går att dölja” med en seriös analys som rimmar med den kungörelse som ryska försvarsministeriet igår publicerade. Givetvis kan ett militärt organ desinformera men i detta fall finns det knappast några skäl att göra det. Den ryska militärledningen uppger alltså att den nya övningen med 250 flygfarkoster är en förövning inför den kommande strategiska övningen ”Tsentr-2015”. Väl att märka är att förbanden som i förövningen övas främst finns i Rysslands centrala militärdistrikt, alltså inte intill Norden. Detta förefaller i alla fall vara läget sent på kvällen den 26 mars…