Försvarsbloggare

av Tommy Jeppsson

Händelserna i Stockholms skärgård är ett utslag av den ökade militära aktiviteten i vårt närområde och påvisar att Östersjön ingalunda är vad det en gång i tiden benämndes som, ”ett fredens hav”. I en situation som den vi upplevt i samband med den senaste undervattensincidenten skulle svensk och finsk sammantagen och samordnad marin förmåga sannolikt kunnat göra en effektivare insats än vad slutresultatet nu blev. Våra begränsade marina resurser går således hand i hand med de brister i det nordiska försvarssamarbetet som är uppenbara när allvarligare händelser utspelar sig. Nej, inget har hittats och ingen antagonistisk aktör kan utpekas samtidigt som blotta förekomsten av en inkräktare i de inre delarna av skärgården är något fullständigt oacceptabelt.

De militärt icke Nato anslutna Finland och Sverige utgör båda en del av ett nordiskt försvarssamarbete som saknar en militärstrategisk och operativ samarbetsdimension. Skulle en sådan funnits hade ett gemensamt beredskapsplanverk, en gemensam incidentplanering, ett utbyte länderna emellan av underrättelseuppgifter och ett gemensamt resursutnyttjande av de militära kapaciteterna varit helt naturligt. Och hade i tillägg båda länderna varit medlemmar av den atlantiska alliansen hade vi haft tillgång till den underrättelseinformation som bekräftat eller dementerat närvaron av en undervattensfarkost från ett annat Nato land, liksom att vi vid dementi kunnat få stöd från andra alliansländer och därmed kunnat uppvisa en tydligare politisk vilja uppbackad av adekvata militära resurser.

Men nu finns ingen integrerad samnordisk militärstrategisk och operativ dimension, samtidigt som Sverige och Finland, visserligen kan stoltsera med att vara bäst i klassen av Nato-partners, men som icke alliansmedlemmar räcker inte detta för att få hjälp i en kris eller vid ett krig.

Det verkar finnas en ökande politisk insikt om att Östersjön har blivit ett strategiskt viktigare område för både Ryssland och Nato. Det icke-allierade Sverige men också Finland får nu ytterst påtagligt känna maktpolitikens återkomst inpå sina gränser. Men politisk insikt är verkanslöst om den inte resulterar i konkreta åtgärder. Vad vore mera logiskt i nuvarande osäkrare omvärldssituation än ett fördjupat säkerhetspolitiskt samarbete mellan Sverige och Finland åtföljt av ett militärstrategiskt och operativt dito. En anslutning till Nato skulle givetvis ge en än tydligare signal till omvärlden om politisk vilja att försvara våra demokratiska värden, men kan för den närmaste tiden betraktas som uteslutet då frågan, särskilt i Sverige skulle innebära en inrikespolitisk Canossavandring.

av Olof Santesson

Försvarsmakten gjorde rätt. Informationsdirektören hölls undan tills jakten var i praktiken slut. Medan läget tycktes som mest livligt skickade man istället fram insatsofficerare, sådan som vi när försvaret gjorde skäl för namnet kallade operationsledare och som rimligtvis yrkesmässigt vet vad de borde tala om. Ändå blev det fel – som vanligt. Sverige saknar all förmåga att hitta något konstigt i våra svåra skärgårdsvatten, om marinen inte har en osannolik tur. Man måste ha befarat att kamma noll. Likafullt gör man om gamla misstag och drar på presskonferenser med uttalanden som lockar medierna till nya bravader. Säg ubåtsjakt, och ingen redaktionsledning i världen, eller i varje fall i Sverige, kan hålla emot sina sämsta impulser att rusa iväg, helst där det är som mörkast och mest meningslöst att försöka uppleva något bland kobbarna. Jag vet ty jag har varit med.

Kan försvaret inte hantera åtminstone informationen bättre? Man kan hålla garden uppe utan att prata om det. Jaga gärna, men håll mer tyst. Var inte så förtvivlat tillmötesgående mot och rädda för medierna. Dom tål att någon ibland håller käften.

av Tommy Jeppsson

Incidentoperationen i Stockholms skärgård oroar svenska folket. En opinionsundersökning i Aftonbladet/Sverige Tycker redovisar att sju av tio tillfrågade vill satsa mer på försvaret, vilket också riksdag och regeringen verkar vilja göra. Frågan är hur mycket och var satsningarna ska ske.

Rubriken på mitt inlägg ska kopplas till vad som händer efter den pågående incidentoperationen. Det ligger nära till hands att utvärderingen från den nu pågående insatsen kommer att resultera i satsningar på ubåtsskyddsförmågan och Marinen. Gott och väl då denna försvarsgren, bland annat avseende kvantitet, nått en miniminivå inom ett antal mycket viktiga kapacitetsområden. Försvarsberedningens rapport indikerar också detta plus satsningar på luftförsvaret. Stridskrafter ur dessa försvarsgrenar är helt avgörande för upprätthållandet av samhällets funktionskedjor vid en allvarlig kris liksom i krig.

Ett problem är att resultatet av satsningar på tekniska system ligger tidsmässigt relativt avlägsna även om beslut fattas om att forcera framtagandet. Ett annat problem är att en antagonist erfarenhetsmässigt väljer att slå mot kapacitetsluckor, vilket utgjort motivet för balans i försvarssatsningarna. Det senaste inte minst viktigt på grund av vår oavhängighet till en allians och därmed bindande överenskommelser.

Det ”ligger i luften” att markstridskrafterna kan komma att nedprioriteras i kommande försvarsbeslut. Olyckligt då kvalificerade sådana är nödvändiga för att, tillsammans med civila försvarsinsatser, under längre tid, också om huvuddelen av flyg- och marinstridskrafterna nedkämpats, kunna försvara landets kärnregioner. Med det sistnämnda avses befolkningscentra som innehåller för landet avgörande produktionsresurser och/eller är militärstrategiskt viktiga. Därvid utkristalliserar sig Stockholm/Mälardalsregionen, Göteborg-/Halmstadsområdet, Malmöområdet, Gotland, samt i norr området som inrymmer Luleå-Piteå-Boden-Älvsbyn. Dagens markstridskrafter räcker till för att försvara en av dessa under begränsad tid.

Är det något en angripare (som alltid har begränsade resurser) räds så är det en motståndare som kan försvara sig uthålligt. Ännu besvärligare blir det om försvararen i tillägg har jägarförband som för striden inom områden som tagits av motståndaren. Sammantaget något som gynnar den politiska handlingsfriheten och eftersom användningen av militär makt återspeglar politiska ambitioner, som ytterst för vår egen del svårligen kan vara något annat än ett fritt Sverige, så är det rimligt att innebörden av begreppet uthållighet genomlyses och att resultatet återspeglas i en konkret kapacitetsprofil.

Av Johan Wiktorin, ledamot avdelning I

Rubriken är vald för att spegla två märkliga fenomen om den militära operationen som Försvarsmakten bedriver i Stockholms mellersta och södra skärgård.

Det första är att det är en ubåtsjakt som pågår, och inte en underrättelseoperation. En sådan (ubåtsjakten) bedrivs proaktivt, antingen som fri eller bunden till exempelvis ett eskorterat objekt (trupptransportfartyg till Gotland). Målsättningen är att hindra en motståndare att bedriva verksamhet i ett visst område eller för ett visst ändamål. Genom ett proaktivt agerande kan de egna styrkorna få verksamheten att upphöra.

En delmängd i en ubåtsjakt är att bedriva underrättelsetjänst genom att genomföra exempelvis inhämtning med olika typer av källor. Den analyserade informationen tjänar sedan som beslutsunderlag för att aktivt ta initiativet genom dispositioner av förband med bestämda uppgifter. Dessa utförs för att få motståndaren att göra som man vill, i det här fallet att upphöra med sin verksamhet på svenskt vatten. Ubåtsjakten kan ske med vapeninsats, med eller utan förvarning, men är inte en nödvändighet för definitionen.

För våra soldater och sjömän är detta på liv och död, alldeles oavsett om Högkvarteret undviker ordet ubåtsjakt. De spanar, javisst, men är beredda att omedelbart fälla sjunkbomber, om så krävs. Att det sedan finns brister när det gäller kapaciteten att använda ubåtsjakthelikoptrar är en sak, men de insatta fartygs- och amfibieförbanden är ingalunda menlösa och har andra resurser för att driva bort en trolig inkräktare.

Vi kan gå till den potentielle motståndaren, som är den som bedriver en riktig underrättelseoperation. Det innebär att verksamheten genomförs dolt i så stor utsträckning som möjligt. Om det är en främmande undervattensverksamhet på svenskt inre vatten, så är det ett militärt företag som syftar till att förbättra den egna lägesbilden i området. Vad gör det svenska försvaret? Hur förflyttar vi egna enheter i området i händelse av konflikt? Kan vi förstå eller lära oss hur svenska enheter skulle agera i motsvarande situation?

Detta är väsensskilt från de teorier om att Ryssland skulle demonstrera sin överlägsenhet för oss. Det har framförts att man skulle skratta åt det svenska försvaret i de ryska specialstyrkorna, vilket förefaller vara en pose i så fall. Ett professionellt specialförband, ryskt, svenskt eller amerikanskt, underskattar aldrig sin motståndare. Man förbereder sig minitutiöst och skyr slumpen. Detta beroende på att man är sårbar, om man upptäcks.

Det vill säga, med ett kraftigt neddraget svenskt försvar med förmågebrister kan risktagningen vara klart acceptabel så länge det går enligt plan, men blir man upptäckt har risken drastiskt förändrats. Man har fortfarande undervattenssystemens smygenskaper som stor tillgång, men försvararen är på alerten och kan använda tiden på sin sida med överlägsen fart och passiva system.

På den strategiska nivån kan vi jämföra med 80- och 90-talet. I takt med att kränkningarna fortsatte utvecklade Sverige sin ubåtsjaktförmåga kraftigt och i slutet av 80-talet var man så farlig att dessa föll brant före Sovjetunionens fall. Det skulle kunna bli väldigt kontraproduktivt för Ryssland att öppet stimulera Sverige att förstärka sin ubåtsjaktförmåga ordentligt, eftersom det skulle försvåra underrättelseoperationer.

Om det är främmande undervattensverksamhet utanför Stockholm, så är min tolkning är att man just stött på slumpen. Kanske i form av ett tekniskt fel, och därför nu befinner sig under urnästling ur området, jagade av främst våra marina insatsförband.

När operationen sen är avslutad vidtar analys av skeendet. Här är det viktigt att inte fastna i detaljer, utan att ta till sig det stora mönstret. Hur starka behöver vi vara för att motstå påtryckningar och bidra till stabilitet i närområdet (?) är den helt centrala frågan. Då föreslår inte ett par hundra sjömän och fem framforcerade ubåtsjakthelikoptrar långt, kan jag lova.

Så länge Rysslands ursinniga upprustning fortsätter måste vi förstå att risken ökar strategiskt för varje månad, så länge vi inte gör något. All kraftmätning är relativ.