Slaget om Berlinmuren

Min egen bild av muren - franska soldater vill föreviga sig vid resterna.

Det blev aldrig något slag vid Berlinmuren, fast många (inklusive undertecknad) antog att det förr eller senare skulle bryta ut ett krig mellan Warszawapakten och Nato. Berlin hade då omedelbart blivit ett slagfält på grund av de amerikanska, brittiska och franska trupper som var stationerade i Västberlin.

Det är nu 25 år sedan Berlinmuren började falla men det var en så pass stor konstruktion att det tog två år för den fysiska muren att rivas tillräckligt mycket för en ny epok i Europas historia. Undertecknad hade ett brinnande intresse för dessa händelser medan de pågick och har därför läst en del om det delade Europa både då och sedermera. Jag besökte även Östeuropa före och kort efter murens fall. Ändå måste jag erkänna att Wolfgang Hanssons nya bok Den döende kommunismen gav mig flera nya inblickar, inte minst i systemen i Östtyskland (DDR), Tjeckoslovakien och Rumänien och deras sammanbrott. Som ingen annan författare jag tidigare läst förmedlar Hansson både 1980-talets märkliga slut och mycket av det som sedermera framkommit men som då inte var känt.

Härliga detaljer om livet som reporter finns med, som hur man ibland var tvungen att öppna telefonjack och mixtra med en schweizisk armékniv (Hansson förklarar exakt hur) för att kunna sända hem text och bilder via telefonledningar.

Men Hanssons bok är inte bara (n)ostalgi, bokens undertitel är Från Berlinmurens fall till kalla krigets återkomst. Wolfgang Hansson var nämligen själv på plats i Ukraina för nu snart exakt ett år sedan och han har hunnit smälta de intrycken han fick då och är väl den förste med att nu komma ut med en bok på svenska om Ukraina vintern 2013/14. Hansson är på plats i Kiev även när kulorna viner. Det är både märkligt och välgörande att redan få kunna läsa i bokform om förra vinterns omvälvande händelser.

Vad menade jag då med att sätta rubriken ”Slaget om Berlinmuren”? Jo jag vill med detta blogginlägg även slå ett slag för dokumentärfilmen ”Slaget om Normandie” som liksom Den döende kommunismen erbjuds i senaste numret av Pennan & Svärdet. Filmen, som är i DVD-format, är faktiskt svensk - den har gjorts av Ki Michael Johansson, en av få svenska filmare som är specialiserad på andra världskriget. ”Slaget om Normandie” innehåller huvudsakligen vittnesmål från tidigare elitsoldater, veteraner från brittiska, tyska och amerikanska förband, mest luftburna förband. För den som gillar att uppleva dem som var med och höra deras egna ord är detta en sevärd dokumentär. Det är engelskt/tyskt tal men med svensk text.

Akademin

I förra veckan fick jag möjligheten att hålla högtidstalet på Kungliga Krigsvetenskapsakademin. Det följer här.


Ärade akademiledamöter,

 

Insatsorganisation 2014 dras med flera problem. Ett uppenbart och allvarligt sådant är att den vid utgången av detta år enbart till hälften är rekryterad, utbildad och nödtorftigt övad. Ett annat att den mest sannolikt aldrig kommer att bli klar.

 

Men det finns även skäl att fråga sig hur relevant dess konstruktion någonsin var för försvaret av Sverige? De flesta torde vara beredda att erkänna att kvantitativa brister i stor utsträckning kan kompenseras av eld, skydd och rörelse. Ja, Ni vet; ”man behöver inte binda resurser på Gotland, sådana kan föras dit när och om de behövs”.

 

Låt oss börja med rörelse. Under det sena 90-talet drev delar av det dåvarande försvarsutskottet tanken på en luftburen bataljon. Det skulle vara ett lätt utrustat infanteriförband med hög taktisk rörlighet. Medeltunga transporthelikoptrar som skyddades av eskorterande attackhelikoptrar, som även kunde understödja bataljonens markstrid.

 

Som de flesta vet existerade luftburen bataljon som insatsförband några år under 00-talets andra hälft, men redan 2009 fattades beslut om avveckling. Några attackhelikoptrar blev det aldrig tal om och själva avvecklingsbeslutet av förbandet får nog kopplas till Helikopter 14:s ständiga förseningar. 2009 hade beslut om avveckling av Hkp 4 i princip redan fattats, medan tankarna på Black Hawk ännu inte tagit form. Utan plattformar för såväl transport som eskort blev det helt enkelt svårt att argumentera för en ”luftburen bataljon”.

 

Men våra åtta manöverbataljoner är ju i alla fall väl försedda med splitterskyddade fordon, det medger väl rörlighet? Nja, givet en motståndares sannolika luftherravälde samt moderna vapens räckvidd och precision kommer nog taktiska förflyttningar att bli starkt beroende av eget, omfattande luftvärn på marken och i luften.

 

Det markbaserade luftvärnet har under lång tid behandlats styvmoderligt. Två ynka bataljoner återstår nu. De medelräckviddiga luftvärnsrobotarna är starkt föråldrade och – av någon obegriplig anledning – ska den svenska bästsäljaren Robot 70 ersättas med någon ännu inte utvecklad, korträckviddig variant av en jaktrobot.

 

Flygstridskrafternas möjlighet att stödja markstridskrafternas taktiska rörlighet synes också begränsad. Liksom alla generationsskiften blir övergången från ensad flotta C/D till dito E en känslig historia. Varje svårighet som uppstår i utvecklingen av det nya grundflygplanet riskerar att finansieras genom forcerad avveckling av betalda och fungerande plattformar. Ingen utveckling sker i ett vakuum.

 

Samtidigt väntar vi ju på nya radarjaktrobotar och hemlig, säker stridsledning från marken. Till detta ska läggas en minskande numerär och en alltmer begränsad infrastruktur för spridd gruppering. Bedömningsvis måste markstridskrafternas taktiska rörlighet vara högt prioriterad för att resurser från det spetsiga stridsflyget ska avdelas för att skydda dessa under känsliga delar av en taktisk förflyttning.

 

Motsatsvis har betydande investeringar gjorts i den strategiska rörligheten de senaste tio åren. Sverige har engagerat sig i såväl SALIS som SAC. Men även strategisk MEDEVAC har handlats upp och kompletterats med taktiska sjuktransporter i våra internationella operationsområden. Det var väl närmast i sistnämnda hänseende som anskaffningen av Black Hawk aktualiserades. Sammantaget har dessa ansträngningar varit helt nödvändiga. Både operativt och – inte minst – moraliskt.

 

Det är för mig oklart om IO 14 har en annan stridsteknik, taktik samt metodik jämfört med invasionsförsvarets plutoner, kompanier och bataljoner. I och med avskaffandet av truppslagsinspektörerna och deras staber år 2000, så utges inte längre några generella reglementen för lägre förband. Något som naturligtvis är ytterligare en utmaning för den grundläggande militära utbildningen utspridd, som den är, på trettiotalet organisationsenheter.
 

När insatsorganisation 2014 beslutades 2009 hette det att vi nu skulle ha samma förband både hemma som borta. De skulle vara flexibla, tillgängliga och användbara. Dessa beskrivningar var ägnade att måla upp bilden av en liten, men modern och vass insatsorganisation. Något som var långt bättre än ett stort och orörligt invasionsförsvar. En av mina slutsatser är att IO 2014 varken har förutsättningar att bli det ena eller det andra. Liten? Ja, men knappast inte mera rörlig än det större försvar vi hade under tidigt 90-tal. Vad beträffar skydd och eldkraft utfaller en jämförelse knappast heller till fördel för den nya insatsorganisationen.

 

Talet om samma förband borta som hemma har även gjort avtryck i personalförsörjningen. Sålunda ska såväl kontinuerligt, som tidvis tjänstgörande soldater och gruppbefäl, kunna delta i internationella insatser med sina stående respektive kontrakterade förband. Förutom att detta initialt lett till mycket höga ambitioner avseende tjänstgöringen för tidvis anställda har också de teoretiska kompetenskraven höjts. För att kunna antas till GMU krävs nu godkända betyg i svenska, samhällskunskap, matematik och engelska från gymnasiets A-kurser. Ribban har lagts högt i den myndighet som, för inte så länge sedan, utbildade i stort sett varje svensk man och som erbjöd officersaspiranter att komplettera sina studier vid Försvarets läroverk.

 

Och det är naturligtvis inriktningen mot krävande, internationella insatser som drivit fram de höga kraven på den enskildes färdigheter, vilket i sin tur lett till att Sverige idag har dubbelt så många heltidsanställda soldater, som tidvis tjänstgörande. I en tid när den nationella dimensionen pockar på uppmärksamhet och nya, omfattande operationer utomlands inte synes stå för dörren, måste ju också frågan ställas hur mycket stående förband svensk försvars- och säkerhetspolitik har avsättning för? Och vad innebär denna avvägning för de kvalitativa och kvantitativa val som måste göras i andra delar av försvaret?

 

Jag delar ÖB:s oro över att soldater slutar i förtid. Men detta är inte enbart en konsekvens av låga löner utan även en indikation på att våra soldater inte finner arbetsuppgifterna tillräckligt utmanande över tid. Och kanske att man inte uppfattar att livet som enskild är ett långsiktigt hållbart yrkesval.

 

Min slutsats är att insatsorganisation 2014 – materiellt och personellt – i huvudsak dimensionerats för internationella insatser. Därför har strategisk rörlighet prioriterats framför den taktiska. Därför har brigadformatet blivit ett tabu. Och därför försöker vi med alla medel pressa fram ett synnerligen kompetent, men i nationellt hänseende nu otillräckligt försvar. Ehuru flexibel och modulär medger insatsorganisationen inte ett utfallsrum som omfattar väpnat angrepp.   

 

Visst har vi gjort skillnad och fått värdefulla erfarenheter i den internationella krishanteringen. Och visst ska svenskt deltagande ske även framöver. Men det går heller inte att blunda för ett antal negativa biverkningar. Förmågor som har haft svårt att passa in på den fredsfrämjande arenan, som t.ex. indirekt eld, luftförsvar och manöverkrigföring, har fått stryka på foten. Vår logistik har blivit alltmer fredsmässig och civilförsvaret har i rask takt tillintetgjorts.

 

Officersförbundets ordförande, Lars Fresker, har sagt att inget växer på den åker som ständigt plöjs. Han har naturligtvis helt rätt. På ett sätt är det dock en ironi, att just då den internationella dimensionen fått sitt absoluta genomslag i insatsorganisation 2014, så är det nu helt andra krav som tornar upp sig över horisonten.

 

Inför försvarsbeslutet 2004 hette det att Sverige fortsättningsvis skulle ta årliga försvarsbeslut. Tiden för de fyra eller fem år långa inriktningsperioderna sades vara över. Det är osäkert varför detta inte kom att genomföras. Vi kan blott konstatera att den nuvarande försvarsministern avser att i mars nästa år lägga en försvarsproposition som i princip inriktar försvaret för återstoden av detta decennium.

 

Givet den snabba försämringen i vår nära omvärld och vår resoluta vägran att ge upp allianslösheten blir det därför nödvändigt att ifrågasätta den insatsorganisation som byggts på helt andra förutsättningar. I sin tur kommer detta att leda till långtgående effekter på personalförsörjning, materiell förnyelse och en lång rad andra avvägningar i det som brukar kallas system av system.

 

Nej, inget växer på den åker som ständigt plöjs. Ändå tvingas man ibland, när vädret slår om och grödan inte växer till. 
 
Allan Widman       

 

 

 

         

 

 


 

 

 
 

 

 

 

 

En hyllning till alla försvarsbloggare (och twittrare)

Efter att ha haft anledning att på nytt läsa delar av den tidigare arméchefens, Carl August Ehrensvärds, memoarer I rikets tjänst där han beskriver hur han och andra i ett för försvaret katastrofalt läge på 1930-talet försökte, och också lyckades, skapa debatt om försvarets inriktning och utformning, slås jag av likheterna med idag. Medlen är annorlunda, men då som nu är det människorna och deras engagemang som är avgörande.

Dagens försvarsbloggare är värdiga arvtagare till de officerare som på tjugo- och trettiotalen, trots kraftig motvind, vände försvarsdebatten i en positiv riktning, och därmed på ett avgörande sätt bidrog till att stärka Sveriges försvar inför de utmaningar som andra världskriget innebar.

Dåtidens officerare hade inget internet. På initiativ av den framtida överbefälhavaren Helge Jung startades 1927 tidningen Ny Militär Tidskrift för att få ett forum att diskutera försvarsfrågor. Bland medarbetarna fanns Carl August Ehrensvärd framtida arméchef och Axel Rappe med tiden militärområdesbefälhavare, för att nämna två av de mest kända. Huvuddelen av tidningens innehåll var artiklar skrivna av officerare vid olika förband, skolor och staber.

Under ledning av Helge Jung utgavs 1930  också boken Antingen-Eller,där bland andra Rudolf Kolmodin senare kustartilleriinspektör och Axel Ljungdal med tiden flygvapenchef fanns bland medförfattarna. Den väckte stor debatt.

Utöver att ge ut egna skrifter arbetade man också aktivt med att få in artiklar i olika tidningar och att hålla föredrag, för att på så vis sprida kunskap om försvaret och Sveriges säkerhetspolitiska läge. Ehrensvärd fann till och med tid för att vara SvD militäre medarbetare, samtidigt som han hade en betungade befattning i arméstaben. Det kan noteras att huvuddelen av de som deltog i och drev debatten vid den här tiden var kaptener, majorer och överstelöjtnanter.

Att det inte alltid var så lätt framgår av följande citat ur Ehrensvärds memoarer I rikets tjänst. ”Naturligtvis klandrades en tidskrift av denna art, inte minst av äldre officerare, som förfasade sig över dess stundom fräna ton. I somliga tidningar skrevs det om ”politiserande officerare”. Då som nu fanns det övertygade demokrater, som ansåg att det var inkorrekt att sakkunskapens företrädare yttrade sig i försvarsdebatten”.

Dock, Richard Sandler, socialdemokratisk utrikesminister under huvuddelen av trettiotalet sa vid en konferens vid andra världskrigets slut. ”Hur skulle det ha gått om försvarets män hade givit tappt inför försvarsbeslutet 1925 och inte oförtrutet manat och kämpat för försvarets återuppbyggnad”.

Tanken att officerare skulle delta i och påverka debatten dog inte ut med dem som verkade på trettiotalet. Från min egen tid i arméstaben på 1980-talet minns jag de kraftfulla uppmaningarna från dåvarande arméstabschefen, generalmajor Christer Larsson, att vi yngre skulle skriva insändare, artiklar och hålla föredrag, allt för att sprida kunskap om försvaret. ”Vilka kan bättre än ni tala om hur saker och ting hänger ihop, vad som krävs och hur försvarsmakten bör utvecklas. Ni jobbar ju med frågorna dagligen. Det är ni som är experterna”.

Dagens bloggar är i mångt och mycket gårdagens insändar- och debattsidor. Men med mycket större möjligheter. Fler kan komma till tals, man är inte i händerna på debatt- eller insändarredaktörer, informationen når ut snabbare och kan spridas på större bredd. Även mer omfattande publikationer når ut via webben. Vilken spridning hade  Johan Wiktorins "bloggbok" Korridoren till Kaliningrad fått om den bara sålts i bokhandeln?

Nedbantade tidningsredaktioner klarar idag inte av att hålla sig ajour med utvecklingen inom alla samhällsområden, allra minst försvaret. Nätet, och därmed bloggarna, har blivit en viktig informationskälla för journalister. Dessutom, alla typer av media, i alla hörn av landet, kan nu vara med i debatten tack vare möjligheterna att enkelt hitta god information. Marinens framtid diskuteras nu inte bara i Blekinge Läns Tidning. Inte heller är flygets utveckling något som mest kommenteras i Östgöta Correspondenten.

Försvarsbloggarnas bidrag de senaste åren till att skapa en såväl bred som djup försvarsdebatt och deras påverkan på den allmänna opinionen och våra politiker kan inte överskattas. Helt i paritet med vad, de idag nästan helgonförklarade, eldsjälarna åstadkom under tjugo- och trettiotalen. Även denna gång grundat på kunskap, ihärdighet och mod att ha en egen åsikt.

Det är ingen tillfällighet att majoren Carl Bergqvist (”Wiseman”) och örlogskaptenen Niklas Wiklund (”Skipper”) nyligen belönades av de två akademier som har till uppgift att se på frågor rörande rikets säkerhet, Kungl Krigsvetenskapsakademien och Kungl Örlogsmannasällskapet. Se gärna http://wisemanswisdoms.blogspot.se/

Mycket riktigt har åtskilliga försvarsbloggare, precis som deras föregångare, också blivit de som traditionella medier nu vänder sig till för att få kommentarer och synpunkter på utvecklingen och på vad som borde göras i en osäker omvärld. Det är ett högt betyg.

Nu är bloggarna inte ensamma om att på nätet skapa en bred och bra försvarsdebatt. Det är och har alltid varit svårt att sprida information, intresserade måste ju också hitta och läsa vad som skrivs och sägs. Twittrarna gör här en stor insats, inte bara genom att föra ut bloggarnas inlägg till en bredare krets men också med sina kommentarer och ibland kritiska synpunkter. Fel rättas till, nya tankar tillförs, åsikter bryts – debatten blir bättre. Twittrarnas andra stora bidrag är att de kompletterar den svenska debatten med att ofta följa och hänvisa till utländska källor. Det tillför ytterligare kunskap. Vi har nog aldrig haft en så bred och initierad försvarsdebatt som idag.

Jag tror att Jung, Ehrensvärd, Ljungdahl och många andra som var med på den tiden skulle nicka gillande.

KN

P.S. Försvarsdebatten tar aldrig slut. Vi står inför ett försvarsbeslut våren 2015. Det skall sedan omsättas till verklighet. Omvärlden förändras. Behovet av en initierad debatt har varit, är och kommer att vara stor. Möjligheterna för den enskilde att göra sin röst hörd har aldrig varit bättre. Alla, de som är ”mitt i smeten”, de ”längst ut på linan” och utomstående som är intresserade av försvarsfrågor, har idag möjlighet att delta. Det är också skälen till att jag startade den här bloggen häromdagen.

Belönad av Kungliga Krigsvetenskapsakademien

I mitten av september erhöll jag ett samtal från Kungliga Krigsvetenskapsakademiens sekreterare generalmajor Björn Anderson. Han hade äran att meddela att akademien bestämt att jag skulle belönas för mina insatser för den svenska försvarsdebatten med akademiens silvermedalj av 8:e storleken samt 25 000 kr. Motiveringen löd:

"Carl Bergqvist har genom sitt engagerade, kvalificerade och omfattande arbete med bloggen Wiseman’s Wisdoms på ett nästan unikt sätt bidragit till att föra upp försvarsdebatten på agendan till en nivå och spridning som inte tidigare förekommit i modern tid.
Genom sina texter har han fortlöpande lyft fram viktiga frågor som på ett positivt sätt bidragit till att debatten kunnat föras med fakta som grund. En viktig aspekt är att Bergqvist visat ett mycket gott omdöme i valet av frågor."

I onsdags var det så dags att tillsammans med de övriga pristagarna infinna sig i Börshuset i Gamla Stan för att under akademiens högtidssammankomst motta belöningarna från dess styresman, generaldirektören Mikael Odenberg. Efter sammankomsten bjöds sedan till högtidsmiddag på Karlberg.


För mig är det naturligtvis en oerhörd ära att motta denna belöning som jag ser som en kvittens inte bara för att försvarsbloggarna bidragit till att försvarsdebatten tagit fart, utan framförallt för att debatten faktiskt förs och att det idag är ett mycket bättre debattklimat i Försvarsmakten. I Officerstidningen nr 3, 2008, undrade översten av första graden, Ulf Henricsson, var alla arga majorer tagit vägen då han upplevde att ingen längre vågade föra debatt inom Försvarsmakten. Jag hade då drivit Wiseman's Wisdoms i ungefär ett år och kände igen mig i det som Henricsson skrev. Det var inget trevligt och öppet debattklimat i Försvarsmakten på den tiden. Under de dryga 7 år som jag nu har drivit bloggen så har detta förhållande helt ändrats och debattklimatet i Försvarsmakten är idag betydligt öppnare och mer gynnsamt än förr och det är min bestämda uppfattning att Försvarsmaktens informationsdirektör Erik Lagersten har en stor del i detta. Lagersten har alltid varit ett stöd för oss försvarsbloggare, även innan vi blev offentliga, och har uppmuntrat till öppen debatt och ett kritiskt förhållningssätt gentemot såväl Försvarsmakten som inom försvarspolitiken i allmänhet.

När jag ser tillbaka på de gångna åren känns det lite smått märkligt att betrakta den resa som jag och bloggen har gjort. Jag startade bloggen en gång i tiden för att jag inte kände igen mig i den bild som målades upp av försvaret, hur läget var i Försvarsmakten eller de argument och fakta som framkom i försvarsdebatten och jag ville kunna diskutera dessa ämnen. Eftersom jag som löjtnant i Flygvapnet inte var "någon" så släpptes jag heller inte fram på tidningarnas debattsidor och några av de försök jag faktiskt lyckades med var inte helt uppskattade. Tillsammans med min befattning som pilot i Flygvapnet ledde detta till att jag bloggade anonymt och jag tror mig kunna konstatera att det faktiskt var de argument som framfördes på bloggen som gjorde den så populär och gav budskapet dess genomslagskraft – inte vem jag var som avsändare. Nu har ju dock detta förändrats sedan ett knappt år och jag tror inte för ett ögonblick att jag hade haft samma genomslagskraft om jag varit offentlig redan från början. (På fredag hoppas jag att kunna komplettera denna utblick med ytterligare ett exempel)

Debattklimatet är dock som sagt ett annat idag. Om inte vi inom officersprofessionen uttalar oss i försvarsdebatten utifrån de specialistkunskaper vi besitter så kommer det att bli en mycket fattig debatt och därtill också rentav vilseledande. Såväl det politiska perspektivet, som lekmännens (allmänhetens förväntningar) och även professionens perspektiv, behövs för att debatten ska föra det svenska försvaret framåt och där kan vi officerare samt gruppbefäl, soldater och sjömän bidra även med våra perspektiv. Jag ser därför min belöning inte bara som riktad till mig utan som ett tecken på tacksamhet till alla anställda inom Försvarsmakten som under de senaste åren varit med att föra försvarsdebatten.

Därför vill jag rikta mitt varmaste tack till Kungliga Krigsvetenskapsakademien för den belöning som dess medlemmar valt att tilldela mig, men också till alla er läsare som egentligen gjort bloggen till vad den blivit genom att bidra till debatten.

Slutligen vill jag även rikta ett stort grattis till min gode vän örlogskaptenen Niklas "Skipper" Wiklund, som under kvällen belönats av Kungliga Örlogsmannasällskapet med dess förtjänstmedalj i guld! Många är de kvällar vi spenderat med intressanta diskussioner – ofta tillsammans med några av de andra försvarsbloggarna som i lika hög grad som vi bidragit till att ge perspektiv från oss inom professionen, soldat som anställd.



Sverige i fred under 200 år

av Magnus Haglund

Under den rubriken hade HM Konungen den 10 november samlat ett seminarium i Bernadotte-biblioteket på Kungl Slottet. Det var en mycket förnämlig samling av ledamöter från Kungl Vitterhetsakademin och från Kungl Krigsvetenskapsakademin, som där framförde ett antal föredrag, där Sveriges utveckling under de två seklen belystes på ett övergripande och professionellt sätt. Och att dagen sedan avslutades med en konsert i Slottskyrkan, där Marinens Musikkår framträdde, gjorde ju inte dagens behållning mindre. En utmärkt seminariedag således, men visst väcktes vissa funderingar, för hade allt verkligen skett så enkelt och utan några större förluster, som man gärna uppfattar det numera i Sverige? Även HM Konungen framförde faktiskt i sitt hälsningsanförande, att freden kostat många offer och detta uppfattas inte alltid av dagens svenskar.

Det är därför, som jag här skulle vilja komplettera med några mera marina eller maritima händelser och företeelser, som idag nog nästan fallit i glömska. En övergripande sanning är att den svenska handelsflottan drabbades av många och stora förluster under beredskapsåren 1939- 1945. Närmare 2 000 sjömän omkom, då något fler än 200 svenska fartyg krigsförliste under de åren. Egendomligt nog sammanställdes detta i Sverige inte förrän 1963 i en Statens Offentliga Utredning, SOU 1963:60, och vars ursprung snarare var en fråga om att våra bestämmelser om fartygsassurans behövde moderniseras. Man kan ju verkligen fråga sig, varför Sverige inte redan direkt efter krigsslutet gjorde en sådan sammanställning. Så gjorde man i våra grannländer. Där hyllade man dessutom sina sjömän, när de återkom till hemlandet efter kriget. I Sverige togs de i stället av polisen, för de hade ju inte lämnat sina självdeklarationer i tid och vissa hade till och med uteblivit från sin värnpliktstjänstgöring! Så togs till och med de överlevande från Ostasiatiska kompaniets s/s Ningpo emot den 2 januari 1946 i Malmö och de hade efter sänkningen i Hongkong till och med suttit i japanskt krigsfångeläger, innan de med brittisk hjälp, äntligen kunde återkomma till ett oförstående hemland. Inte heller ”facket” hjälpte till, för besättningsmännen hade ju inte betalt sina avgifter under sin tid i krigsfångenskap.

Om dröjsmålet med att göra en sammanfattning berodde på att den svenska staten fortfarande kände obehag för att tydligt medge, att hälften av dessa dödsoffer inträffade, då svenska handelsfartyg – mer eller mindre under svensk eskort – sänktes av sovjetiska ubåtar eller av brittiska minor, då de transporterade järnmalm till det tyskockuperade Europa och oftast stenkol tillbaka till Sverige, där kolbristen var besvärande, eller om det berodde på något annat, vet jag inte. Jag kan bara konstatera faktum. Det ”neutrala” Sverige fortsatte ju sin utrikeshandel med det krigförande Tyskland under Andra världskrigets avspärrning från världsmarknaden. I Sovjetunionen fanns det därför ett talesätt, som sa, att var fjärde stupad sovjetisk soldat hade dödats av en kula tillverkad av svenskt stål. Vi chartrade till och med ut ett antal mindre tankfartyg till tyskarna, för att deras drivmedelsförsörjning skulle fungera så bra som möjligt till ostfronten, men också som stöd för den utbildning av ubåtsbesättningar som genomfördes i det relativt skyddade Östersjön. Detta var kanske synpunkter som kunde uppfattas som ett ifrågasättande av den svenska neutraliteten, som ju ibland framställdes som ett moraliskt imperativ av efterkrigstidens svenskar. Så hade vi inte hade gjort under det Första världskrigets neutralitet, som alltså tillämpades betydligt striktare och som väl i förlängningen hade medfört stora brister i folkförsörjningen under statsminister ”Hungerskjölds” regeringstid. Begreppet ”neutralitet” är verkligen inte så enkelt och entydligt, som det ofta framställs i Sverige.

Å andra sidan kunde vi genomföra en stor och betydande hjälpinsats i form av humanitär hjälp till Grekland under perioden 1942 till 1945, eftersom vi var neutrala. Insatsen skedde under Röda korsets ledning och med svenska handelsfartyg, som fraktade spannmål och mat till de svältande grekerna, som efter den tyska erövringen och ockupationen inte ansågs kunna behöva någon hjälp. Resultatet var en omfattande hungersnöd och många tusen greker svalt ihjäl vintern 1941- 42. Frågan var förstås ytterst komplicerad och vid förhandlingarna kunde man konstatera, att grekerna i realiteten var tyskarnas fiender, så vem kunde i så fall hjälpa dem? De allierade hade ingen möjlighet till detta, men det neutrala Sverige kunde kanske medges att passera genom blockadzonen med livsmedel och svenska handelsfartyg fick nu inleda denna hjälpinsats under Röda korsets ledning. Ett namn, som då nämndes för första gången i internationella sammanhang, var Sture Linnér, som senare skulle göra sig känd som medarbetare till FN:s generalsekreterare Dag Hammarsköld. De fartyg, som ingick i hjälpinsatsen fick lasta förnödenheter i Nord- och Sydamerika, passera över Atlanten under fullt tänd belysning och inpasserade till Medelhavet vid Gibraltar, där det undersöktes av de allierades sjöfartskontroll. Axelmakternas kontroll skedde sedan i Messinasundet och fartygen lossade sina laster i Pireus eller i Thessaloniki, som var de två hamnarna som de svenska fartygen fick använda för ockupationsmakten. Fartygen var tydligt utmärkta genom att de var vitmålade och med Röda korsemblem målade på sidorna, men det stod också tydligt målat ”Sverige” på fartygssidorna.

Trots detta drabbades även denna insats av det pågående kriget. Ett antal fartyg sänktes och ett tjugotal svenska sjömän satte livet till vid denna humanitära insats från ett neutralt land – ja, egentligen två, eftersom Schweiz deltog i de diplomatiska förhandlingarna – och mer än en halv miljon ton livsmedel hade fraktats till Grekland, då trafiken upphörde i mars 1945. Neutraliteten skyddade alltså inte våra fartyg – inte ens under humanitär insats.

En liknande trafik blev känd som ”lejdtrafiken” och den svenska allmänheten tycks idag mest tro, att det handlade om en slags exklusiv import av lite mera ovanliga livsmedel som kaffe, apelsiner och bananer, för det var ju så regeringen ville framställa det då, men idag kan det finnas anledning att vara mera realistisk. Det viktigaste var faktiskt drivmedel till den svenska flottan och till flygvapnet. Samtidigt var motiven enkla till varför svenska förhandlare i London respektive i Berlin kunde komma överens med respektive sidor, om att medge svenska handelsfartyg att passera de etablerade blockadzonerna. Britternas inställning var, att det var angeläget att förse den svenska flottan med drivmedel, för det stärkte den svenska flottans förmåga att motstå eventuella tyska påtryckningar. Även om britterna mycket väl kände till den svenska järnmalmsexporten till fienden, så kunde ett tyskt anfall mot Sverige kanske resultera i att ännu mera järnmalm skulle komma i tyskarnas hand och det vill man förebygga eller förhindra. På motsvarande sätt kunde de svenska förhandlarna övertyga tyskarna om att det var till fördel för den tyska importen av järnmalm från Sverige, om den svenska flottan kunde skydda sjöfarten mot sovjetiska ubåtsattacker. Detta skydd skulle ju också kunna gälla andra tyska sjötransporter till och från Ostfronten och Finland. Det var ju faktiskt inte bara en enstaka händelse vid utbrottet av Fortsättningskriget 1941, som svenska eskortfartyg skyddade tyska sjötransporter av personal och krigsmateriel till Finland. Det fanns till och med en inriktning, som uttalats av den svenska statsministern Per-Albin Hansson, att de fortsatta transporterna skulle gå så långt från den svenska kusten som möjligt och så att svenska observatörer helst inte skulle se dem.

Den s.k. Göteborgstrafiken genomfördes med handelsfartygen målade och upplysta som vid Greklandshjälpen, men här skulle fartygen dessutom ha en svensk sjöofficer embarkerad som ”kontrollofficer”. Det blev sextiotal äldre sjö- och reservofficerare, som fick göra sin ”krigstjänstgöring” på detta sätt och importen av bensin och olja betydde, att den svenska krigsmakten kunde fullgöra sina neutralitetsuppgifter i rimlig omfattning och den svenska allmänheten kunde samtidigt köpa ransonerat kaffe; om än i ganska liten omfattning. På den här traden förlorades sammanlagt nio svenska fartyg, trots att de uppträdde väl åtskilda från de allierades konvojer. Å andra sidan var enskilt uppträdande fartyg naturligtvis enkla mål att sätta in torpeder mot och minfaran var inte alltid fullt uppmärksammad. Med de förlorade fartygen omkom nästan 150 svenska sjömän, vilket inte var så uppenbart för den svenska allmänheten, som under beredskapsåren i stället glatt sjöng om ”att det kommit ett skepp med bananer”.

En helt okänd import till Sverige skedde i början av april 1940, då flygplan som brådskande hade köpts i USA infördes via den finska ishavsstaden Petsamo. De amerikanska jaktflygplanen skeppades till Petsamo av den sedermera välkände skeppsredaren Gustaf Thordén med hans finländska rederi, men svenska fartyg deltog också i trafiken, som pågick under nästan ett år, med paketerade amerikanska flygplan, som sedan kördes med lastbil till Sverige, eftersom de inte kunde monteras i Petsamo och flygas hem därifrån. Ett fartyg, Carolina Thordén, blev under denna trafik anfallet av tyskt flyg, då hon hade beordrats in till Torshavn för kontroll, varvid en man omkom Hälsingborgsfartyget s/s Atos torpederades under denna trafik av en tysk ubåt, varvid en man omkom.

De numera nästan bortglömda händelserna med vår handelsflotta ger kanske utrymme för några reflexioner i vår tid – inför nästa sekel!

Det har alltså visat sig vara av stor säkerhetspolitisk betydelse vid svåra påfrestningar, att vi har tillgång till en egen nationell handelsflotta, som kan uppehålla landets försörjning på en rimlig nivå även i framtiden. Ja, i dagens samhälle med korta lagertider, kanske behovet av en handelsflotta också bör ha en gren av det som vi annars kallar för ”infrastruktur.” Vi vet ju, att avspärrning av landet snabbt skulle innebära en försörjningskatastrof och på motsvarande sätt kan en mindre blockad av delar av landet, snabbt innebära ett lokalt kaos och brist på allt från dagliglivsmedel till drivmedel och industriråvaror. I själva verket är landet mycket känsligare för sådana påfrestningar, än det varit tidigare. Det är kanske värt att tänka på!

Intensiv helg

Tyvärr hann jag inte med att uppdatera bloggen med anledning av fredagens presskonferens om den nu bekräftade undervattenskränkningen i oktober. Istället har fokus legat på en av Flygvapnets trevligare traditioner, nämligen gåsmiddag. De av er läsare som följer mig på Twitter vet också att jag i lördags hade en längre krönika i Expressen med anledning av de uppgifter som framkom på presskonferensen. Krönikan går nu även att läsa på nätet.

För övrigt vill jag tipsa om att generalmajoren (pa) Karlis Neretnieks, numera mycket aktiv ledamot av Kungliga Krigsvetenskapsakademien, under söndagen publicerade det första blogginlägget på egna bloggen. Den kommer med all sannolikhet att vara värd att följa.

Varför ubåtskränkningar – det kommer fler

av Karlis Neretnieks

Efter flera års stiltje var det i oktober åter dags för en ubåtsjaktoperation i Stockholms skärgård. Som vanligt spekulerades det vilt i media varför någon (Ryssland) skulle vilja genomföra en sådan operation. Var det; krigsförberedelser, ilandsättande av agenter, avskräcka Sverige från att gå med i Nato, plus ytterligare andra skäl. Den vanliga gruppen av rysslandsapologeter och skeptiker gav luft åt sina åsikter; Marinen jagade spöken, om det ändå var något så kom det säkert från Nato, det var djur eller fiskstim, det var något som Försvarsmakten iscensatte för att få högre anslag etc.

Få debattörer satte dock in den då eventuella kränkningen i ett större sammanhang.

Nu är det konstaterat att det verkligen var en kränkning, men även i Försvarsmaktens rapport så är resonemangen tunna avseende motiven bakom kränkningen. I alla fall i de offentliggjorda delarna. Sätter man in denna händelse i ett större, och även historiskt, sammanhang framstår dock motiven som tämligen klara.

Under det Kalla kriget genomförde Sovjetunionen systematiskt olika typer av ubåtsoperationer på svenskt territorium. Motiven var lätta att se.

Vid den tiden försvarades Stockholms skärgård av tre kustartilleribrigader, med ett antal fasta installationer av olika slag: artilleri, sensorer för spaning både över och under vattnet och redan i fred utlagda mineringar. Därutöver hade brigaderna även rörliga resurser även där artilleri, sensorer, minor, amfibieförband, bevakningsbåtar mm. Någon som övervägde att ta sig igenom det försvarssystemet hade alla skäl att redan i fredstid lokalisera var de olika komponenterna fanns och vidta förberedelser för att slå ut dem i händelse av krig.

För det andra, skärgården var då, och är idag, ett baseringsområde för den svenska flottan. Om det gick att försvåra dess operationer t ex genom att lägga ut minor i farleder, eller kanske bekämpa fartygen med ilandsatta specialförband, så fanns det mycket att vinna i ett läge där den svenska flottan skulle kunna utgöra ett hot. Sådana åtgärder måste förberedas om de snabbt ska kunna verkställas. En bonuseffekt, eller huvudeffekt, det beror på situationen, skulle vara att stora delar av den svenska utrikeshandeln skulle avstanna, med utomordentliga stora påfrestningar på vår försörjning som resultat.

För det tredje, Natos flottbaser i Östersjön var då, och är idag, mycket sårbara genom att de ligger på öppen kust. Basering i svenska skärgårdar skulle vara avsevärt säkrare, dessutom ligga närmare sannolika operationsområden. Det fanns alla skäl att försöka att hindra Nato från att kunna utnyttja den optionen, även här t ex med tidigt (före krigsutbrott) utlagda mineringar.

För det fjärde, vid all militär planering så är det viktigt att känna till en motståndares beredskap och förmågor. Sådan faktorer kan bedömas genom att man nära följer övningar, eller vid behov provocerar motparten till att vidta åtgärder.

Endast en dåre skulle bortse från de möjligheter som undervattensfarkoster gav när det gällde att dolt, eller när så behövs provokativt, uppnå flera av de ovanstående målen. Speciellt om man betänker de hydrografiska förhållandena i Östersjön som gör undervattensverksamhet mycket svår att upptäcka.

Det är därför tämligen förvånande, med hänsyn till de senaste årens säkerhetspolitiska utveckling i vårt närområde, att någon är förvånad över att vi på nytt jagar ubåtar i vår skärgård. Nato har ju åter blivit Rysslands huvudmotståndare. Sverige med sitt nära samarbete med alliansen och med sin Solidaritetsdeklaration betraktas idag, precis som tidigare, som en de facto medlem av Nato. Geografin är också densamma. Ur rysk synvinkel så finns alla de tidigare motiven kvar för att genomföra operationer i svenska kustnära områden. Kanske än mer accentuerade genom Rysslands idag sämre geografiska utgångsläge, jämfört med Kalla kriget, i händelse av en konflikt.

Det leder till den obehagliga slutsatsen att det som skedde i oktober inte på något sätt är en enstaka händelse. Frågan som uppstår är då; varför har de då inte upptäckts och kraftfulla motåtgärder vidtagits? Svaret är enkelt. Kustartilleribrigaderna med sina fasta och rörliga system är avvecklade, bara ett litet fåtal komponenter finns kvar. Flottan har sedan Kalla krigets slut gått från ca trettio ytstridsfartyg till sju, antalet minjaktfartyg har minskat från ca tjugo till fem. Hellikopterburen ubåtsjaktförmåga har helt avvecklats.

Den marina närvaron längs svenska kuster är inte vad den varit, långt därifrån.

Idag kan det finnas skäl att lägga till ett ytterligare motiv för den här typen av operationer – psykologisk krigföring. Om det är uppenbart att vi inte kan hindra en motståndare att uppträda på svenskt territorium så kan det skapa en viss underlägsenhetskänsla. Det kan leda till en överskattning av motståndaren som i sin tur leder till överdriven försiktighet. Risken är där att man i rädsla för att provocera en stark motståndare drabbas av ”självavskräckning” och inte vidtar nödvändiga motåtgärder innan det är försent. Svensk oförmåga kan också påverka hur andra länder ser på oss. Kan vi och vill vi försvara oss?

Sammantaget: vi har varit utsatta för undervattenskränkningar tidigare, vi är det idag och väldigt lite talar för att vi inte kommer vara det imorgon också.

Undervattenskränkningar varför? – Det kommer fler



Efter flera års stiltje var det i oktober åter dags för en underrättelse-/ubåtsjaktoperation i Stockholms skärgård. Som vanligt spekulerades det vilt i media varför någon (Ryssland) skulle vilja genomföra en sådan operation. Var det; krigsförberedelser, ilandsättande av ”operatörer”, avskräcka Sverige från att gå med i Nato, plus ytterligare andra skäl. Den vanliga gruppen av rysslandsapologeter och skeptiker gav luft åt sina åsikter; Marinen jagade spöken, om det ändå var något så kom det säkert från Nato, det var djur eller fiskstim, det var något som Försvarsmakten iscensatte för att få högre anslag etc.

Det blev lite väl mycket av att försöka hitta en förklaring till, eller att bortförklara, just den här enskilda incidenten. Hur den eventuellt bara var en liten komponent in i en större bild diskuterades sällan.

 Nu är det konstaterat att det verkligen var en kränkning, men även i Försvarsmaktens rapport så är resonemangen tunna avseende motiven bakom kränkningen. I alla fall i de offentliggjorda delarna. Sätter man in denna händelse i ett vidare, även historiskt, sammanhang framstår dock motiven som tämligen klara.

Under det Kalla kriget genomförde Sovjetunionen systematiskt olika typer av ubåtsoperationer på svenskt territorium. Motiven var då enkla att se, med de ögon vi då använde för att betrakta problemet.

Vid den tiden försvarades Stockholms skärgård av tre kustartilleribrigader, med ett antal fasta installationer av olika slag: artilleri, sensorer för spaning både över och under vattnet och redan i fred utlagda mineringar. Därutöver hade brigaderna även rörliga resurser; artilleri, sensorer, minor, amfibieförband, bevakningsbåtar mm. Någon som övervägde att ta sig igenom det försvarssystemet hade alla skäl att redan i fredstid lokalisera var de olika komponenterna fanns och hur de uppträdde, och vidta förberedelser för att slå ut dem i händelse av krig.

För det andra, skärgården var då, och är idag, ett baseringsområde för den svenska flottan. Om det gick att försvåra dess operationer t ex genom att lägga ut minor i farleder, följa fartygen med utlagda sensorer, eller bekämpa fartygen med ilandsatta specialförband, så fanns det mycket att vinna i ett läge där den svenska flottan skulle kunna utgöra ett hot. Sådana åtgärder måste förberedas. En bonuseffekt, eller huvudeffekt, det beror på situationen, skulle vara att stora delar av den svenska utrikeshandeln skulle avstanna, med utomordentliga stora påfrestningar på vår försörjning som resultat.

För det tredje, Natos flottbaser i Östersjön var då, och är idag, mycket sårbara genom att de ligger på öppen kust. Basering i svenska skärgårdar skulle vara avsevärt säkrare, dessutom ligga närmare sannolika operationsområden. Något man planerade för. Det fanns alla skäl att försöka att hindra Nato från att kunna utnyttja den optionen, även här t ex med tidigt utlagda mineringar och sensorer.

För det fjärde, vid all militär planering så är det viktigt att känna till en motståndares beredskap och förmågor. Sådan faktorer kan bedömas genom att man nära följer övningar, eller vid behov provocerar motparten till att vidta åtgärder.

Endast en mycket försumlig planerare skulle bortse från de möjligheter som undervattensfarkoster gav att dolt, eller när så behövs genom ett provokativt uppträdande, uppnå flera av de ovanstående målen. Speciellt om man betänker de hydrografiska förhållandena i Östersjön som gör undervattensverksamhet mycket svår att upptäcka.

Det är därför tämligen förvånande, med hänsyn till de senaste årens säkerhetspolitiska utveckling i vårt närområde, att någon är förvånad över att vi på nytt jagar ubåtar i vår skärgård. Nato har ju åter blivit Rysslands huvudmotståndare. Sverige med sitt nära samarbete med alliansen och med sin Solidaritetsdeklaration betraktas idag, precis som tidigare, som en de facto medlem av Nato. Geografin är densamma. Ur rysk synvinkel så finns alla de tidigare motiven kvar för att genomföra operationer i svenska kustnära områden. Kanske än mer accentuerade genom Rysslands idag, jämfört med Kalla kriget, sämre geografiska utgångsläge i händelse av en konflikt.

Det leder till den obehagliga slutsatsen att det som skedde i oktober inte på något sätt är en enstaka händelse. Frågan som uppstår är då; varför har de då inte upptäckts och kraftfulla motåtgärder vidtagits? Svaret är enkelt. Kustartilleribrigaderna med sina fasta och rörliga system är avvecklade, bara ett litet fåtal komponenter finns kvar. Flottan har sedan Kalla krigets slut gått från ca trettio ytstridsfartyg till sju, antalet minjaktfartyg har minskat från ca tjugo till fem. Helikopterburen ubåtsjaktförmåga har helt avvecklats, och kommer eventuellt till delar att ha återskapats först framåt 2020.

Även om vissa av systemen är bättre idag än tidigare, 2400 kilometer kust är och förblir väldigt mycket. Det finns en gräns för långt kvalificerad teknik kan ersätta volym.

Idag, kanske mer än under det Kalla kriget, kan det finnas skäl att lägga till ett ytterligare motiv för den här typen av operationer – psykologisk krigföring. Om det är uppenbart att vi inte kan hindra en motståndare att uppträda på svenskt territorium så kan det skapa en underlägsenhetskänsla. Det kan leda till en överskattning av motståndaren som i sin tur leder till överdriven försiktighet eller en känsla av att ”det lönar sig ändå inte”. Risken finns också att man i rädsla för att provocera en som man uppfattar stark motståndare drabbas av ”självavskräckning” och inte vidtar möjliga motåtgärder innan det är försent – när det kanske inte längre är möjligt. Svensk oförmåga kan också påverka hur andra länder ser på oss. Kan vi och vill vi försvara oss?

Sammantaget: vi har varit utsatta för undervattenskränkningar tidigare, vi är det idag och väldigt lite talar för att vi inte kommer vara det imorgon också.

Kräftgång för försvarsmedicinen, sex fiaskon som lett till haveri.

För snart tio år sedan bildades Försvarsmedicincentrum och förlades till Göteborg. Här avsågs samlad kompetens inom försvarets sjukvård stråla samman i en lyckad fusion. Hur det blev med den saken kan kan mycket berättas men här följer mycket kort hur Flygmedicincentrum, FMC, blivit förvandlat till en marginaliserad företeelse utan möjlighet att kunna påverka inom sitt område i någon omfattning som kan göra skillnad. Efter att år 2005 fått ÖB kvalitetsutmärkelse lades förbandet FMC ner. Den tidigare naturliga lokaliseringen tillsammans med Uttagningskommissionen för flygande personal i Stockholm omvandlades till några kontorsutrymmen i Göteborg i det nya Försvarsmedicincentrum. Fiasko nummer ett. Den medicinska undersökningsverksamheten lades ner då man trodde att det kan den vanliga sjukvården hjälpa till med. Då det snabbt visade sig att Landstingen inte hade någon större lust att låta kärnfriska ungdomar ta upp tid då köerna av behövande patienter var lång blev man tvungen att, mycket motvilligt, köpa tjänsten av Aleris där det hade öppnats en flygmedicinsk undersökningsverksamhet av FMC tidigare personal som inte önskat flytta till Göteborg. Fiasko nummer två. Så småningom har undersökningsverksamheten byggts upp för dyra pengar i Linköping där den nu återfinns, långt från samarbetspartnern Specialurval, som uttagningssektionen numera heter. Den är förlagd i Stockholm. Flygsäkerhetsavdelningen hade fram till 1997 en egen flygmedicinsk sektion. Den flyttades till dåvarande FMC där man ändå var geografisk nära varandra då Flygmedicin med sin specialistkompetens inom Human Factor var Flygsäks viktigaste funktion.I och med flytten till Göteborg försvann en stor del av det dagliga umgänget med allt vad det innebär i positiva faktorer. Fiasko nummer tre. Efter diverse strul med olika tillfälliga Flygöverläkare, flera avhopp och problem med i stort sett allting började himlen ljusna då en långsiktig rekrytering till flygöverläkare skedde, dessutom med helt rätt bakgrund. Organisatoriskt fanns nu förslag till att återföra lite av tidigare förmåga, en förmåga som visserligen var naggad i kanten men med den besättning den nye flygöverläkaren förfogade över har kapacitet att återta. Nu började några tjänstemän inom Försvarsmaktens centrala medicinska ledning att konstra. Då de uppenbarligen inte var tillfreds med den nye flygöverläkarens ambitioner, deras makt började hotas, hittade man på diverse byråkratiska konster som t.ex stänga ute delar av flygmedicinska personalen från journalsystemet vilket innebar att en stor del av det stöd Flygmed ger till förbanden nästan helt uteblev. Därtill anmälningar mot enskilda individer vilket visat sig fullständigt grundlösa. Fiasko nummer fyra. Hela den här processen blev känd under våren av flera generaler vid högkvarteret som hade befattningar där deras verksamhet stördes av att Flygmed stod i stort sett stilla. Generalerna har försökt komma tillrätta med detta, de har läget klart för sig, men har ändå inte makten att flytta på de aktuella tjänstemännen vilket gör att fortfarande kan dölja sig bakom regler och egna tolkningar av diverse dokument därtill öppet ljuga folk rätt upp i ansiktet. Fiasko nummer fem. Nu har personalen på Flygmed nått vägs ände och börjat avveckla sig själva. Inom en mycket kort framtid kan Flygvapnet stå utan flygmedicinsk kompetens. Från att ha varit en av de ledande nationerna inom flygmedicinen under 80-och 90-talen har kräftgången fullföljts till det definitiva haveriet. Det sorgligaste i hela historien är inte flygmedicinens haveri. Det är att olika chefer på olika nivåer inte har förmågan att tränga igenom ett snårigt regelverk och rensa bort odugliga och maktfullkomliga individer. Det slutgiltiga fiaskot är så gott som ett faktum.

Insats i Mali

Just nu förbereder Försvarsmakten sig på plats och här hemma för en svensk insats i Mali. FN leder insatsen som går under namnet MINUSMA.

Varje insats, oaktat var, har sina speciella förtecken. Det är angeläget att den egna personalen, allmänheten och våra politiker är medvetna om dessa, varför vi åker till Mali och vad det kan innebära. Är det något vi lärt oss av Afghanistan är att det går aldrig att berätta för mycket om varför Sverige deltar i en insats. Johanne Hildebrandt beskriver delar av detta behov i en krönika i SvD.

Försvarsmakten kommer att inför insatsen bidra med sin del till en bred kunskap om insatsen. Detta kommer att ske internt och externt men också särskilt riktat till våra beslutsfattare.

Forsvarets Forum nr5

Forsvarets Forum nr5

I senaste numret av Försvarets Forum finns flera artiklar som beskriver det svenska bidraget som i Försvarsmakten kallas MALI 01.

Under hösten kommer det också flera tillfällen att få en fördjupad insikt kring insatsen. Bland annat planerar FHS tillsammans med CRISCOM ett seminarium med försvarsministern, Försvarsmaktens insatschef samt kontingentschefen.

MINUSMA:s egen presstjänst har producerat ett inslag från Timbuktu. De följde en bataljon från Burkina Faso som genomförde en gemensam patrull inne i Timbuktu tillsammans med franska och maliska förband. Filmen ger en bra bild av miljön, utmaningarna och hur förbanden uppträder. Franska, otextat.

Click here to view the embedded video.

Erik Lagersten
Försvarsmaktens informationsdirektör

Ubåtsjaktförmåga!

En av Marinens fyra hydrofonbojfartyg levererade runt 1992. Samtliga är avvecklade sedan 2004. 

Med anledning av Försvarsmaktens konstaterade att minst en främmande mindre ubåt opererat på svenskt inre vatten under hösten samt statsminister Stefan Löfvens löfte om att öka ubåtsjaktförmågan under gårdagens presskonferens så skriver jag i dag en artikel på SvD Brännpunkt.

Tyvärr ger 3500 tecken inte möjligheten att gå in i detaljer, men jag kommer att skriva ett antal uppföljande inlägg här på bloggen framöver. Jag passar även på att göra avbön för att jag av misstag i artikeln benämnde Marinens  hydrofonbojfartyg som sonarbojbåtar. Apropå det så är avvecklingen av dessa fartyg ett tydligt bevis på att inomskärs ubåtsjaktförmåga mer eller mindre helt och hållet prioriterades bort efter försvarsbeslutet 2000.

Dessa fartyg med sina hydrofonbojar fungerade som en larmklocka för ubåtsjaktstyrkan. Bojar kunde placeras på strategiska platser och de små fartygen kunde ligga dolda i skärgården och lyssna. Inte nog med att systemet var mycket effektivt så var de även billiga i drift, hade stor uthållighet och dessutom mycket personalsnåla med sina fyra officerare och sex värnpliktiga.

Det här är ett koncept som definitivt bör återtas. En enkel och mycket kostnadseffektiv lösning vore att ta tillvara på de bevakningsbåtar typ 80 som nyligen avvecklats från sjöstridsflottiljerna och anpassa med ett passivt bojsystem. Fartygen som är i gott skick har redan i dag en skrovfast sonar för klassificering samt möjlighet att fälla sjunkbomber vilket skulle göra dessa till mycket flexibla ubåtsjägare. Det här är en åtgärd som i kombination av personaltillförsel och utbildning skulle kunna ge operativ effekt inom några år om man tar beslutet i dag.

Det Totala Kriget – Gamla metoder i ny förpackning?

Detta blogginlägg är inte ett vanligt blogginlägg, vad som var tanken skulle vara en enkel förklaring kring österländsk operationskonst, i mångt det vi ser Ryssland nu implementera, kom att växa till tolv (12) sidor A4 text, det säger sig själv att det är inte lämpligt att publicera som ett ordinärt blogg inlägg. Varvid jag har valt att lägga upp det som ett "online dokument" där läsningen blir lite mer förenklad.

Förhoppningsvis kommer detta inlägg att stimulera till tankar och en fortsatt diskussion kring modern österländsk operationskonst, jag hävdar på intet sätt att min förklaringsmodell är sann/korrekt, utan detta är hur jag har valt att se på det. Detta inlägg bör läsas med gott om tid för reflektion för i mångt är det även stundtals filosofiskt.


Have a good one! // Jägarchefen

Bekräftad undervattenskränkning

Försvarsmakten och regeringen bekräftade vid dagens presskonferens att Sverige under oktober kränktes av minst en mindre ubåt och eventuellt också ett antal mindre undervattensfarkoster, vilket bekräftats med flera olika av varandra oberoende källor och sensorer. Detta besked kommer utan tvekan att väcka mycket uppmärksamhet under de kommande dagarna.

Jag har under lunchen och tidiga eftermiddagen chattat med Dagens Nyheters och Expressens läsare om de nya uppgifterna och ska även försöka skriva en längre analys i ämnet.

Hon kallades ”besten” av Churchill


Sä här skildrades nyheten om hennes sänkning när det begav sig.

Den 12 november 2014 är det 70 år sedan slagskeppet Tirpitz sänktes av RAF. Det skedde inte långt från Sverige och var slutet på en lång och mycket kostsam jakt ledd av framförallt Churchill, som kallade fartyget för "besten".

Jägarna var förutom RAF och Royal Navy flera allierade underrättelse- och specialförband på både norsk och svensk mark. Man kan till och med säga att en bidragande orsak till att Sverige fick sin första allierade underrättelsebas, "Kari" vid Torne träsk, var jakten på Tirpitz.

De många olika operationerna mot henne slutade alltså den 12 november 1944. Av 1,859 ombord dog 971 man. Än idag syns enorma kratrar på den närmaste stranden. Åk dit, till Tromsö, om du inte redan gjort det.

Som ett väldigt konkret minne av jakten på Tirpitz ligger än idag mycket stora delar av Lancaster-bombaren "Easy Elsie" kvar utanför Porjus i Norrbotten (men hur länge till?), där hon nödlandade. I ett kommande nummer av Pennan & Svärdet berättar jag mer om särskilt sevärda platser och muséer i Nordnorge.

"Tofta" kompani driftsätts (uppdaterat 20.55)

Wartofta kompani ilastar för att transporteras till Gotland. Från P 4 facebooksida. Bild: Försvarsmakten

Under dagen har i media meddelats att ett stridsvagnskompani (personalen) från Skövde flugits till Gotland för att öva med den materiel i form av ett kompani stridsvagn 122 som förrådsställts där i stridsvagnsgarage. Man kan med den nu pågående och accelererande utvecklingen i Ukraina konstatera att det funnits åtskilligt med sämre tillfällen att pricka in denna övningsvecka.

Under helgen har såväl internationella media som OSSE rapporterat större rörelser med kvalificerad militär materiel i Östra Ukraina i riktning från Ryssland. Jag reagerade själv på ett filmklipp som visar hur stridsvagnar och bandhaubitsar transporteras på militära dragbilar, vilket inte har varit fallet tidigare då man antingen nyttjat civila lastfordon eller också framryckt för egen maskin över gränsen och in i Ukraina. OSSE har identifierat ett antal fordonskolonner med tung materiel och med militär personal i gröna uniformer utan insignier. Likaså har nummerplåtar etc. tagits bort från fordonen. Ett förfarande som känns igen sedan tidigare. Här ska man i rättvisans namn också ställa sig frågan om syftet är att man ska reagera på detta, med tanke på att vilseledning är en grundsten i den nyttjade operationskonsten.

 Det är med mina ögon sett alltså vältajmat att dra igång stridsvagnskompaniet på Gotland. Samtidigt som man gläds åt detta bör man samtidigt påminna sig om vissa andra aspekter i aktionen. Här tas alltså ett av landets få stridsvagnskompanier från sin förberedda materiel i Skövde för att istället dra igång förrådsställd sådan på Gotland. Alliansen slog förra hösten på stora trumman för sin "satsning" på stridsvagn 122. En "satsning" som innebar att 48-56 vagnar (sannolikt inte de på Gotland) skulle få genomgå en livstidsförlängning och viss modifiering. Dessa åtgärder hade 5 år tidigare strukits av regeringen inom ramen för Genomförandegruppens arbeten, men återlades nu i begränsad form. Hade vi varit några år längre fram i tiden hade därmed kompaniet eventuellt fått överge sina modifierade vagnar till förmån för äldre vagnar på Gotland, samtidigt som det inte funnits någon att besätta de ordinarie vagnarna. Uppdatering 20.55: Det visar sig att pengarna nu bara räcker till att renovera 23 vagnar enligt arméchefens adjutant.

Här manifesteras ett av Försvarsmaktens stora bekymmer. Den organisation som beställdes 2009 och som sedan dess gång efter gång slimmats, har inte utrymme för några reserver. Vill man ha reserver måste dessa nyutbildas, t.ex. i enlighet med den vilande värnplikten som regeringen kan återuppväcka i händelse av krig. Då infaller nästa problem, nämligen att det finns inga resurser att utgöra en utbildningsorganisation för styrketillväxt. De hittills genomförda "rationaliseringarna" sedan 2009, liksom den nu planerade Försvarsmaktsorganisation 2018 som sannolikt beställs av riksdagen i nästa försvarsbeslut, har haft insatsorganisationen i fokus. Alla anställda ska vara krigsplacerade och den s.k. overheaden i form av produktionsorganisation ska reduceras.

Dessa successiva grepp får två följder. Det ena är att när man väl höjt beredskapen till högsta nivå, finns bara krigsförbanden och en minimal stödorganisation. Ingendera har resurserna eller möjligheter att utbilda några nya värnpliktiga (om man nu skulle lyckas gräva fram icke avvecklad materiel) åt dem.

Den andra allvarliga följden rör all den personal som till vardags arbetar med mycket nödvändiga uppgifter på positioner som inte är desamma som de är krigsplacerade i. Den stora frågan blir var gränsen för krig och allmän mobilisering går när dessa ska lämna sina ordinarie positioner. Vi vet sedan tidigare, inte minst bevisat i Ukraina och på Krim, att det är gråzonen mellan fred och krig som är den tacksamma för en angripare att arbeta i eftersom försvararens osäkerheter här är störst (tydligt i den samtida ryska operationskonsten som här utmärkt analyserats av Jägarchefen). Detta gäller i synnerhet Sverige som har en mycket svag lagstiftning för gråzonen till följd av Ådalen 1931. Så länge det inte är krig så är det polisen som ska agera, t.ex. mot händelser som de på Krim. En av riskerna med den valda försvarsmaktsorganisationen blir därmed att man späder på svårigheterna med att hantera gråzonen och det är redan den som är den tacksammaste att agera. I ett försämrat säkerhetsläge med höjd beredskap får alltså förband och staber agera utan den personal som är krigsplacerad där eftersom de fortsatt kommer att behövas på sina ordinarie befattningar, då Försvarsmaktens kontinuerliga verksamhet annars riskerar att stagnera.


För att för andra gången återgå till stridsvagnskompaniet på Gotland är det utmärkt att konceptet nu prövas på riktigt. Den minnesgode kommer ihåg att kompaniet var ett utslag av Folkpartiets obstruktion inför den försvarspolitiska inriktningspropositionen 2009. Man ville förmodligen ha avsevärt mycket mer, men tyvärr blev det inte mer än ett garagerat stridsvagnskompani. Sättet att förrådsställa och förpositionera materiel på relevanta platser är ett gammalt framgångsrecept som säkert många gärna vill glömma att det har använts sedan mycket lång tid tillbaka, men avvecklades i samband med försvarsbesluten 2000 och 2004 i och med övergången till ett internationellt insatsförsvar. Det här visar hur snabbt det är att genomföra en mobilisering med personal från annan plats när materiel finns förpositionerad.

Vän av ordning kan då fråga sig varför inte mer materiel förpositioneras i de troliga insatsområden istället för som nu stå i de mindre troliga områdena. Som bekant kommer den 2009 beslutade insatsorganisationen när den väl mobiliserats och kommit på plats, att kunna försvara den platsen i en veckan mot ett begränsat anfall. Var den platsen är kan diskuteras, men Stockholm och Gotland är två  starka kandidater. Vad man däremot med all säkerhet kan fastställa är att det inte är ett troligt insatsområde för allt artilleri uppe i övre Norrland, samtidigt som alla ingenjörer bygger broar och förbereder mineringar i Småland medan underhållet tillhandahålls i Skövde och luftvärnet skyddar Halmstad. Bara att föra samman dessa förbandsklossar idag när materielen inte är förpositionerad är en övning svårare än något Försvarsmakten företagit sig sedan decennier – och ju heller aldrig övat. Men så var ju heller aldrig detta en aspekt när försvarsbeslutet 2004 valde ut vilka förband som skulle vara kvar och var de var placerade. Då är det mycket lätt att i beslutsprocessen till exempel avgränsa alla de breda älvar Sveriges två enda haubitsbataljoner ska passera på sin väg från Boden mot Stockholm utan stöd av ingenjörförband, med mera.


Så, återigen. Det är utmärkt att man driftsätter kompaniet på Gotland och det är ett synnerligen väl valt tillfälle. Se nu till att utnyttja de lärdomar detta ger och återta förmågan till reserver och framförallt förpositionering i de troliga insatsområden för att just kunna ge det snabba försvar som alla uttryckt att man vill ha.


Ett ensamt förrådsställt stridsvagnskompani, gör dock ingen glad. Ja, det skulle i så fall vara små gröna män då som kan ta över utrustningen? En aspekt som vid det här laget borde ha slagit en och annan försvarsplanerare och politiker sedan Krimkrisen…

Skuggbudget i skuggan av kriget i Europa (uppdaterat 11/11 07.30)

”Oron i vår del av världen har ökat. Den ryska militära övningsverksamheten i och över Östersjön har ökat över tid och visar upp ett mer aggressivt mönster. En ny gräns passerades i mars i år då Ryssland invaderade och ockuperade ukrainskt territorium. Alliansregeringen konstaterade redan 2009 att utvecklingen i Ryssland var oroande. Situationen har sedan dess förvärrats, inte minst genom Rysslands aggressiva agerande i Ukraina.”

Alliansens skuggbudget 2014-11-10


Jag berörde i ett tidigare inlägg regeringens budgetproposition och konsekvenserna av att regeringen avser avskaffa den halverade arbetsgivaravgiften för unga. Alliansen har idag lagt sin skuggbudget och den innehåller tyvärr inga överraskningar på försvarsområdet.

Som synes av citatet ovan konstaterar Alliansen återigen att Ukraina har hänt. Lite längre ner i kapitlet har man likväl glömt bort det när det ska diskuteras summor. Jag kan inte se att förslaget innehåller någonting mer än vad som tidigare utlovats, utan det är fortsatt kaffepengar som anslås. Den dryga miljard Försvarsmakten innan Ukraina sade sig behöva årligen efter 2015 för att kunna öva organisationen uppfylls inte, utan det är istället motsvarande summa utslagen på fyra år. Likaså är det försvarsberedningens anslagstrappa som fortsatt gäller, där inte ens hälften av behoven täcks upp för att iståndsätta 2009 beslutade försvarsorganisation samtidigt som man ökat ambitionerna ordentligt genom att vilja anskaffa 10 ytterligare JAS 39, 1 ubåt och materiel till en luftvärnsbataljon. För den som vill höra ÖB:s syn på detta rekommenderas fredagens föredragning på Utrikespolitiska Institutet, där han utöver att konstatera att Försvarsberedningens önskelista inte är finansierad, även konstaterade att det skärpta säkerhetspolitiska läget kommer att bestå över lång tid. (Även inbäddat längst ner i inlägget)

Den finansiella slutsatsen av såväl regeringens som Alliansens budgetförslag blir alltså att Ryssland faktiskt inte har invaderat och annekterat ukrainskt territorium, att det inte pågår ett krig i Europa där artilleridueller och stridsvagnsslag pågår 180 mil från Stockholm, att främmande makt inte genomför undervattensverksamhet på svenskt vatten eller att Ryssland övat flyganfall mot (åtminstone) den danska politikerveckan på Bornholm. Vid närmare eftertanke kan man räkna åtskilligt fler händelser som skett det senaste året. Ingen av dem pekar i positiv riktning.


Man önskar att fler moderater hade resonerat som Johan Forssell. Bättre sent än aldrig, sägs det.










Uppdatering 11/11 07.30: Jag har flera gånger omnämnt Östersjöområdet som Europas nya friktionsyta eftersom det endast är här Ryssland har landgräns mot NATO- och EU-länder, samt att Östersjön av mycket stor ekonomisk vikt för Ryssland. Att detta är korrekt blir mycket tydligt i den redovisning från BBC.

Det blir som det blir tills det är som det var

av Tommy Jeppsson

Ambassadören Tomas Bertelmansutredning, utredning Försvarspolitiskt samarbete, rekommenderar en saklig och intressebaserad prövning av vad ett Natomedlemskap skulle innebära för Sveriges del. Han anger att en sådan studie med fördel kan genomföras tillsammans med Finland. Således en gemensam svensk-finsk Natoutredning, något som avfärdats inte bara i vårt land utan också av Finlands statsminister Alexander Stubb.

Frågan har tidigare varit uppe i Nordiska Rådet och där tillbakavisats av både den svenska och finska politiska ledningen. Den underbara logiken är således att Finland och Sverige tillsammans inte behöver utreda frågan om ett medlemskap i Nato eftersom båda länderna inte har några planer på att ansluta sig till den västliga alliansen.

Samtidigt ökar i vårt land stödet för medlemskap i Nato vilket borde innebära reducerade risker för en inrikespolitisk Canossavandring. För säkerhets skull ska tilläggas, kanske. Rådande parlamentarisk situation gör sannolikt att frågor som handlar om fördjupat säkerhetssamarbete med andra länder bedöms ha måttlig prioritet. Detta oaktat en ökad spänning i Östersjöregionen samt publiciteten kring de senaste incidenterna till sjöss och i luften och i samband därmed en uppblossad diskussion om bristerna i Försvarsmakten. Något som rimligen borde renderat Bertelmans utredning rollen som startskottet till ett vidare förutsättningslöst arbete med alliansfrågan. Icke så. Samtidigt som frågan kan ställas vilka ytterligare faktorer av betydelse som kan framvaskas av ett ytterligare studium av ämnet.

Det nuvarande försvaret kan försvara en begränsad del av landet under kortare tid. Vilken statsminister skulle i rådande läge prioritera en annan del av landet än huvudstadsregionen med riksstyrelsen, innehållande viktiga produktionsresurser liksom ett betydande befolkningscentra. Alltså ett område av största betydelse för Sveriges fortbestånd som fri nation. För övriga delar av landet återstår då inte mycket av substantiell försvarsförmåga.
En utbyggnad av Försvarsmakten, med markstridskrafter omfattande sex brigader, en i vardera syd, väst, öst och norr samt två i reserv, en allsidigt sammansatt stridsgrupp på Gotland, en förstärkning av luftförsvaret och då främst luftvärnet samt något fler ytstridsfartyg och ubåtar, har överslagsmässigt beräknats kosta cirka 100 miljarder. Vi talar här om ganska modesta volymer som realistiskt sett är en utopi givet konkurrensen med andra samhällsområden, särskilt den sociala välfärdssektorn.

Nordiskt försvarssamarbete som lösning? Geostrategiskt så handlar det om tre småstater, Finland, Norge och Sverige med närhet till stormakten Ryssland. Det är illusoriskt att tro att en tillräckligt existentiell försvarseffekt skulle kunna byggas utifrån ett utgångsläge där två av dessa tre länder, Norge och Sverige, kraftigt minskat sin militära förmåga. Lika illusorisk är tron på att Norge i rådande situation skulle växla ett väletablerat Nato-samarbete mot en nordisk försvarslösning. Den senare får effekt endast inom ramen för ett säkerhetssamarbete som utgår ifrån den atlantiska dimensionen. Och dit är vägen lång.