Försvarsbloggare

Av Gunnar Magnusson, ledamot och Andre sekreterare i Kungl Krigsvetenskapsakademin

Det är mycket prat nu om att försvarsanslagen måste höjas i skenet av det yrvakna uppvaknandet efter Rysslands folkrättsstridiga agerande gentemot Ukraina. Det talas om ”substantiella höjningar”, oklart dock vad som avses i kronor. Surprise.

Man bör dock kvalificera det här pratet, inte minst utgående från att många vill använda försvarets andel av BNP som ett mått på försvarsansträngningarna. Gör man det så ser man hur försvarsanslaget då skulle kunna komma att utvecklas. Krontalen blir hisnande i jämförelse med vad som talas om att avdela på statsbudgeten inom andra samhällssektorer. Mer om det nedan.

Men nu talar vi inte om vilken samhällssektor som helst. Vi talar om en av statens två kärnuppgifter, uppgifter som är statens raison d´etre; bevara frihet och oberoende genom att hålla yttre fiender utanför landet (säkerhets- och försvarspolitik), säkra liv, lem och egendom genom att hålla inre fiender inlåsta (rätts- och kriminalpolitik). För den som ser främmande trupper paradera på Skeppsbron eller som blivit misshandlad, rånad, våldtagen eller bestulen är det av föga intresse om lärarna i ett tidigare skede fått 3 000 kronor mer i månaden eller om Försäkringskassan begärt in ett sjukintyg så länge staten inte kunnat lösa sina grundläggande uppgifter.

Vad kan då en av statens kärnuppgifter komma att kosta?

Så här ser det ut om vi skulle ta det här med BNP-måttet på allvar som vägledning för och indikation på våra försvaransträngningar. Under den infogade tabellen förklarar jag vad siffrorna står för.

Förstoring

Som framgår antas att BNP tillväxer med 1,5 % årligen över den angivna femårsperioden. Det är ett inte alltför djärvt antagande även med hänsyn till konjunkturcyklar. ”Att spå är svårt, särskilt om framtiden”, sade redan Falstaff Fakir på sin tid. SCB och Konjunkturinstitutet är djärvare. De spår en ca 2-procentig årlig BNP-tillväxt 2015-2020, vilket ger en naturligtvis än högre krontalsutveckling för försvarsanslaget.

Av BNP-tillväxten följer de olika andelsnivåernas krontal. På sista raden framgår hur mycket högre i dagens penningvärde det årliga anslaget i respektive andelsnivå skulle behöva vara jämfört med idag om man stegvis höjer försvarsanslagets andel av BNP med 0,1 % per år. Med den upplysningen kan var och en själv räkna ut hur stor den årliga ökningen beräknas bli om man väljer att bestämma sig för en viss andelsnivå. Stannar vi t.ex. på 1,3 % av BNP så blir den årliga ökningen 2017 i förhållande till 2014 50 086-44 307=5 779 miljarder kronor, osv.

Jag har genom markeringen av de olika trappstegen velat visa på hur man skulle kunna bygga upp anslaget årligen med början 2015, från 1,1 % till 1,2 %, därefter till 1,3 % osv., för att till sist plana ut på en 1,5 %-ig nivå 2019. Att däremot 2015 gå från 43 007 miljarder (1,1 %) till 56 096 miljarder (1,5 %) i ett steg är naturligtvis vare sig möjligt eller ansvarsfullt såvida inte landet står inför ett uppblossande direkt existenshot.

Att Försvarsmakten m.fl. på ett budgetår i fredstid skulle kunna förbruka 13 miljarder i extra anslag låter sig helt enkelt inte göras. Konsekvenserna för den övriga statsbudgeten skulle heller inte bli möjliga att hantera inom det politiska systemet. Budgeten för 2015 arbetas dessutom fram på en extremt kort tid eftersom det är valår hösten 2014. En ny regering, oaktat kulör eller sammansättning, mäktar helt enkelt inte med det på de åtta veckor som står till buds mellan den 15 september och den 15 november då budgetpropositionen ska avges till den nyvalda riksdagen.

Jag nämnde tidigare hisnande krontal. Var och en får göra sin värdering av vad oberoende och frihet får kosta. Men för eller senare måste politiska löften och säkerhets- och försvarspolitiska konsekvenser kvalificeras i ekonomiska termer. Riksrevisionen anger i en nyss avlämnad rapport en anslagsbrist för försvaret över de närmaste tio åren om ca 30-50 miljarder, dvs. den siffra Kungl. Krigsvetenskapsakademien vid upprepade tillfällen de senaste två åren under seminarier och i böcker rörande vår säkerhet påtalat – 3-5 miljarder årligen och då talar vi huvudsakligen om materielanskaffning. Personal-försörjningssystemet är förmodligen underbudgeterat med en-två miljarder årligen i bara lönekostnader för att vara tillträckligt attraktivt för anställning. Övningsanslagen är för låga.

För krig behövs tre ting, brukar man säga: pengar, pengar, och pengar. Det är förvisso billigare att förbereda krig, vilket är precis vad Försvarsmakten är avsedd för och ingenting annat, men inte dramatiskt. Fråga de som vet. Men en årlig anslagsnivå i trakten av 1,4-1,5 % av BNP, uppbyggd stegvis under, säg, fem år, torde inte vara för hög. Under det kalla kriget låg vi på ca 2,5 % men då var å andra sidan BNP i reella termer mycket lägre än idag. Sverige är helt enkelt ett mycket rikare land idag än under 1980-talet och kan därför i reella krontal spendera mycket mer på försvaret utan att eftersätta andra väsentliga, men inte i grunden lika avgörande, samhällsektorer. Det är därför det dyra ekologiska grisköttet är slut i affärerna. Folk har helt enkelt råd att köpa det. Svårare än så är det inte. ”Kanonen statt Fleisch” är inte ett dilemma som vi har anledning att ställning till i termer av antingen det ena eller det andra. Vi har råd att både äta ekologiskt och att bevara vår frihet och vårt oberoende.

Världens blickar har det senaste dygnet varit vända mot Paris, där USA:s och Rysslands utrikesministrar möts för samtal om den nuvarande krisen kring Ukraina. Inte mycket har kommit ut av substans kring samtalen i skrivande stund, men däremot är det anmärkningsvärt att inte EU är med direkt i samtalen.

Samtidigt är det ett faktum att USA och Ryssland, som de två stora kärnvapenmakterna, har en egen särskild relation. Inom parentes finns det få länder som är så bra på att få sina partner att känna att de har en speciell relation, som USA. Många är kallade, men få är utvalda.

Omröstningen i FN:s generalförsamling kring Ukrainas territoriella integritet är fortfarande föremål för tolkning. Den västliga spinnen är att Kina inte röstade med Ryssland och att Ryssland är i dåligt sällskap med ett dussin stater med mindre mänskliga rättigheter och demokrati.

Jag anser tyvärr att omröstningen var en smärre katastrof för Väst. Av BRICS-länderna avstod alla länderna från att fördöma annekteringen, förutom Ryssland som naturligtvis röstade nej. Vid ett tydligt brott mot FN-stadgan, så ansåg 58 länder att det var läge att avstå. Till detta kommer nejrösterna.

Vad som kommer att hända nu är som vanligt svårt att förutse. De ukrainska myndigheterna har uppvisat en god behärskning hittills, vilket är positivt. En av de positiva tecknen just nu är, som jag varit inne på förut, att antagonisterna känner varandra väl. Det innebär att man har förmåga att hyggligt leva sig in i den andres situation.

Så är exempelvis fallet när det gäller det ryska beroendet av den ukrainska försvarsindustrin. I en intressant artikel från Radio Free Europe kan vi läsa om hur starkt beroende Ryssland är när det gäller tillverkningen av helikoptermotorer, robotar, flygplan och styrsystem till de interballistiska robotsystemen vid fabriker i Ukraina. En del av fabrikerna är dessutom i rysk ägo.

Till detta kommer även den service och tekniska kontroller som genomförs av en del av de ryska känvapnen (!) vid fabriken Yuzhmash i Dnipropetrovsk, vilket därmed får anses vara ett av de troligaste anfallsmålen vid en eventuell rysk offensiv.

Var konflikten tar vägen härnäst finns det åtminstone tre huvudspår kring. Det ena är att det sker en förhandlingslösning på diplomatisk väg, den andra är att Ryssland verkligen genomför en offensiv med militära medel, låt vara med minsta möjliga insats så länge som möjligt.

När det gäller negativa tecken för denna utveckling vill jag framförallt peka på att situationen påminner till del om upptakten till Georgienkriget 2008 som startade natten mellan den 7 – 8 augusti. Då genomförde Ryssland en övning med sitt strategiska bombflyg mellan den 22 – - 25/7, och nu håller man en tredagars övning med de strategiska robottrupperna omfattande 10 000 övade.

2008 genomfördes också den konventionella övningen Vostok-2008 som avbröts en vecka före Georgienkriget bröt ut. Nu pågår övningsverksamhet/ev. operationsförberedelser vid Ukrainas gränser. I Georgienfallet provocerades dess ledare till ett utfall mot de ryska styrkorna i Sydostessetien, och nu finns mängder med provokationselement på plats i Ukraina, framför allt i de östra delarna.

När det gäller det tredje huvudsakliga möjligheten, Moldavien med sina besvärliga provinser Transniestrien och Gaugazia, så vet vi att den förstnämnda var ett ämne när president Putin överraskade sin amerikanske kollega i helgen med ett telefonsamtal. Det som talar för ett ingripande i området är att det förväntade motståndet är svagt och att det redan finns ”omröstningar” om att tillhöra Ryssland.

Mot talar framförallt att Ryssland i så fall tvingas till operationer på andra delar av Ukrainas territorium för att kunna nå fram till dessa områden. I Gaugazias fall även på annat moldaviskt territorium.

Problemet med det första alternativet, en förhandlingslösning, som innebär att Ryssland inte går längre är ju att det blir ett de-facto accepterande av dess agerande. Det lämnar också utrymme för Ryssland att fortsätta sin upprustning samtidigt som ekonomiska sanktioner också drabbar Västs ekonomi.

Här bor en farlig konfliktdynamik. Det kommer finnas beslutsfattare och starka ekonomiska intressen som argumenterar för att snart nypa till Ryssland hårt, eftersom sanktionslinjen är förenad med minskade inkomster för alla och Ryssland på grund av andra prioriteringar ökar sin militära styrka över tid.

…………….

Var står då Moder Svea i denna dynamik, då de europeiska stormakterna plötsligt vaknat till och nu flyttar fram militära resurser till Östersjöområdet liksom USA? Sommarhalvåret kommer att uppvisa en ytterligare ökad övningsverksamhet i Östersjöområdet, som redan är ett av de mest aktiva områdena i hela världen när det gäller militära övningar.

Militärt är det väpnade styrkor som under en lång rad av år övat allt mindre. Enheterna som sådana har hög materiell och personell kvalitet, men förmågan till att uppträda i större styrkor är klart handikappat av den bristande övningsverksamheten i stora formationer. Uthålligheten är också en svag punkt i samtliga försvarsgrenar på grund av låg kvantitet.

Det är därför vi får ta del av reportage som att delar av flottan del av tiden ligger vid kaj istället för att uppträda ute till sjöss på grund av bristen på pengar. Är inte något fel, om vi inte har råd att öva våra fåtaliga örlogsfartyg?

Flyget dras fortfarande , två år efter att det uppmärksammats, med brister på reservdelar till Gripenplanen. Detta kommenteras med att det inte går ut över vår incidentberedskap, vilket är otvivelaktigt sant. Men svenska folket betalar inte drygt 40 Mdr SEK/år för en incidentberedskap, det betalar för en fungerande krigsmakt.

Likaså är linjen oklar när det gäller vad vi vill. Vi vill inte försvara Gotland med kvalificerade förband permanent stationerade på ön, däremot kan vi avdela flyg- och marinstridskrafter till Baltikum, om det skulle vara aktuellt, fick vi nyligen veta.

Som illustration till ovanstående hade DN igår en artikel om att försvaret övar med sju stridsfordon 90 på Tofta skjutfält. Detta var en planerad skjututbildning, och har inget med Ukraina att göra försäkrade ansvariga.

Det finns få saker som bekymrar mig så mycket som denna änslighet och brist på konsekvens. Vi utstrålar svaghet, och vilken typ av väsen det provocerar – det vet vi alla.

DN

Av Gunnar Magnusson, ledamot och Andre sekreterare i Kungl Krigsvetenskapsakademin

Den ryske utrikesministern Lavrov sade i lördags, i en intervju i rysk statstelevision, att Ryssland inte har för avsikt att korsa den ukrainska gränsen (utöver den man redan korsat på Krim) men att man förbehåller sig rätten att skydda de ryskspråkigas rättigheter i Ukraina.

Han hävdade vidare att Ryssland och väst (läs: USA) kommit närmare varandra i Ukrainafrågan. ”Våra positioner närmar sig varandra. De lyssnar. Jag kan säga att en federation är långt ifrån ett förbjudet ord i våra överläggningar.” Han var tydlig beträffande den ryska ståndpunkten: ”För att vara uppriktig ser vi ingen annan väg för den ukrainska staten än en federalisering.”

Man tar sig för pannan! Här sitter alltså vår tids Ribbentrop och upplyser oss förmätet om hur en grannstat med 45 miljoner invånare ska ordna sina statsrättsliga interna förhållanden. Såvitt kan förstås deltar inte det berörda landet – Ukraina – i ”överläggningarna”. Vad vår tids Lord Halifax, John Kerry, har att säga i saken framgår inte.

I och för sig finns det en mängd historiska och känslomässiga skäl till att Ryssland intar den hållning man gör. Likaväl som serberna fortfarande kan se tillbaka på Trastfälten 1389 så kan det slaviska broderfolket se tillbaka på 900-talets Kiev-Rus eller på unionen med Ukraina under Bogdan Chmelnitskij 1654.

Skulle en sådan förståelse emellertid utsträckas till en allmän stats- och folkrättslig princip över hur mellanstatliga historiskt skavande konflikter bör lösas så har vi problem i Europa. Minst sagt. Ska Sverige ockupera och annektera Åland nästa gång stollarna i Sannfinländarna uttalar sig i finska riksdagen angående det svenska språkets ställning i Finland?

Historien upprepar sig inte, brukar man säga. Men historien lär oss. Och det som händer idag är en kuslig påminnelse om hur illa det kan gå om man inte sätter ned foten i tid. Ett nytt München vore en skam för väst och en tragedi för Ukraina och i förlängningen också för andra forna sovjetstater. Vem kan man lita på? När kommer Putin att säga: ”Utöver Krim har jag inga ytterligare territoriella krav”?

Om vi anser att Ryssland inte har rätt att agera som det gör, och det anser vi på mycket goda grunder, så uppkommer naturligtvis frågan: hur tvingar vi Ryssland att upphöra med sitt agerande?

Svaret på den frågan står att finna i en mängd olika politiska och ekonomiska åtgärder. Den näst viktigaste är att utesluta Ryssland från i princip allt ekonomiskt samarbete med USA och EU. En sådan åtgärd måste vara så omfattande att den drabbar den enskilde ryssen på samma sätt som den enskilde iranierna idag är drabbad av ekonomiska sanktioner. Det ska svida i skinnet rejält.

Det här kommer emellertid också att svida i skinnet på många länder i EU som oklokt litat på att Ryssland kommer att utvecklas till en ”normal” stat med vilken man kan ha förtroendefulla relationer. Tysklands Energiewende måste omprövas i ett Energiewende II. Om inte EU, under ledning av Tyskland, står enat så är risken uppenbar att unionen i väsentliga avseenden spricker, något som bara kan gynna Ryssland. En historiskt betydelsefull utveckling kan komma att brytas.

Den viktigaste åtgärden – att i sista hand tillgripa vapenmakt – har väst i praktiken avhänt sig genom omfattande nedrustningar av sina militära maktmedel intill, och över, det ansvarigas och anständigas gräns. Därmed står man naken att möta en motståndare som uppenbarligen är beredd att använda vapenmakt. Och därmed kan man heller inte forma en strategi som har att som sitt yttersta mål att värna det som motiverar att fria människor sluter sig samman i en statsbildning; att bevara oberoende och frihet och att vara beredd att slåss för det.

Av Karlis Neretnieks, generalmajor, tidigare chef för Försvarshögskolan, operationsledare Milo Mitt mm

Sveriges regering och riksdag avgav år 2009 en solidaritetsförklaring där vi åtog oss att militärt stödja våra grannar i händelse av ett militärt angrepp, och att vi förutsatte att vi själva skulle få stöd i det fall vi utsattes för ett sådant. Här analyseras tre scenarier där svenskt militärt stöd till de baltiska staterna skulle kunna vara aktuellt. De fall som undersöks är: ”Fredskris” (liten risk för krig), ”Allvarlig kris” (fred – dock risk för krig) och ”Krig”. (Om länken inte öppnas när du klickar på den, prova att högerklicka och välj ”spara mål som” i menyn som dyker upp, då sparas dokumentet på din egen dator och du kan läsa det lokalt. / Hälsningar webbadmin)

Den grundläggande frågan som analysen försöker besvara är: på vilka sätt skulle vi militärt kunna stödja balterna (och Nato) i händelse av en negativ utveckling i Östersjöområdet? Frågan ställdes ju bland annat till ÖB i SR Eko lördagsintervju för en vecka sedan. Analysen här utgår från de förmågor som en fullt införd IO 14 skulle ge – det bör tas i beaktande när det gäller beskrivningen av Sveriges möjligheter att agera i de olika scenarierna.

Den bifogade länken utgör kapitlet 9 i boken ”Till bröders hjälp”, utgiven av Kungl Krigsvetenskapsakademien där ett antal olika aspekter, politik, opinion, militärt, mm på den svenska ”Solidaritetsförklaringen granskas.

Boken i sin helhet finns tyvärr inte som e-bok, men kan beställas via KKrVa hemsida.

Förhoppningsvis tankeväckande och trevlig läsning (nja, det senare beror på vad man tycker om slutsatserna).

Karlis Neretnieks