Utvidgad rysk operation i Ukraina – bedömning

Osäkerheten om vart utvecklingen med de ryska styrkorna på Krimhalvön tar vägen är fortsatt stor. En del talar för att Ryssland nöjer sig med att försvara tagen terräng på Krimhalvön, för att den utropade omröstningen ska kunna genomföras. Annat talar för motsatsen.

I ett samarbete med bloggarna Jägarchefen och Oplatsen ska vi försöka hjälpa er med bakgrund, bedömningar och indikatorer, om Ryssland istället skulle bestämma sig för att utvidga konflikten av något skäl. Detta skulle kunna vara för att slå tillbaka ukrainska försök att framtvinga en återgång till Svart havsflottans baser eller för att påtvinga rysk vilja på Ukraina att acceptera ryska mål. I detta fall ska vi titta närmare på en anfallsrörelse för att ta sydöstra delen av Ukraina.

Militärstrategisk bedömning och inriktning

Ryssland har fortfarande det strategiska initiativet i konflikten, även om omvärlden försöker sätta diplomatisk och ekonomisk press på landet. För Ryssland är flottbasen i Krim av stort strategiskt värde och alla etableringsalternativ i övriga delar av Svarta havet är mycket sämre. Att Ryssland skulle utrymma Krim är helt uteslutet.

Nu pågår en stor press på Ukrainas interimsregering från rysk sida genom fortsatt uppladdning på Krimhalvön och truppansamlingar längs Ukrainas östra gräns. Ryssland följer så långt som möjligt minsta motståndets lag, men man har givetvis planer för att kunna rycka in i andra delar av landet. Det finns därför också en viss sannolikhet att Ryssland går vidare, om inte den Ukrainska regeringen faller till föga för ryska krav eller försöker ta tillbaka Krim. Alla offensiva operationer över ukrainskt territorium bortom Krim kommer att initialt genomföras med så liten våldsinsats som möjligt, undantaget vid ukrainskt anfall mot Krim.

Hur långt man är beredd att gå vilar på olika faktorer som exempelvis militärgeografi, stridsvärde vid förbanden och förväntat motstånd och givetvis vad man vill uppnå.

I Svarta havet har Ryssland tagit Kontroll till Sjöss (KTS) och därför manövrera styrkor längs den ukrainska kusten utan problem. Behärskandet av havskommunikationerna ger också god möjlighet att försörja de egna styrkorna, men också att genomföra sjöblockad mot Ukrainas handel över främst Odessa. De östra delarna av Ukraina är i huvudsak öppen och småbruten terräng med försörjningslinjer till södra Ryssland.

Det egna stridsvärdet måste anses som högt. Förbanden har uppträtt väldisciplinerat och de logistiska förråden är med stor sannolikhet väluppfyllda. Genomförandet av en framgångsrik operation så här långt höjer andan i förbanden. På samma gång är stridsvärdena i de ukrainska förbanden sannolikt lågt till måttligt, beroende på skeendet och en lång period av omställningsturbulens på grund av nedskärningar.

Det förväntade motståndet förvärras för varje mil man rör sig i västlig rent generellt. En attack mot huvudstaden är svårt att tänka sig i det här skedet, eftersom det skulle kunna galvanisera motståndet både inom och utom Ukraina. Aptiten på gatustrider i huvudstaden är antagligen heller inte så stor. För Ryssland är det av vikt att inte binda upp stridskrafter i Ukraina någon längre tid, eftersom det är svårt att förutse vad som händer i väst vid ett större anfall mot Kiev.

Det är i detta perspektiv vi också ska se den påbörjade luftförsvarsövningen i västra militärdistriktet (MDV) som ska pågå en månad. Det innebär att man om några dagar är utgångsgrupperade för att kunna genomföra defensivt luftförsvar, vilket kommer tvinga väst att tänka sig för både en och två gånger innan man ingriper offensivt militärt på Ukrainas sida.

Det talar för att ett realistiskt mål för en utvidgad operation är att ta en linje Odessa – Kharkiv. Det går att tänka sig att genomföra rörelsen i två distinkta etapper; Först östra Ukarina (+ blockad Odessa – se ovan) och därefter Odessaregionen, men här utgår vi från en samtidig operation över stor bredd. Genom att behärska detta område skulle tre mål kunna uppnås samtidigt.

1. Ryssland skulle tillfälligt ta kontroll över stora industriområden kring Donetsk och andra städer (jfr Ruhrområdet).
2. Ukrainas handel över Svarta havet skulle skäras av, eftersom Odessa är den största hamnen med stor marginal (jfr Göteborg)
3. I den västra delen av operationsområdet skulle det också skapas en möjlighet att länka upp med ryska styrkor (14:e armén) som sedan drygt 20 år sedan på plats stödjer utbrytarrepubliken Transnistrien i Moldavien.

ukraine_12m_pol_met

Med genomförande av ovanstående skisserad operation skulle Ryssland kunna öka pressen på Ukrainas regering att acceptera ryska krav eller till och med få regeringen att falla. Samtidigt skulle också landet skaffa sig handlingsfrihet att kunna gå in i Moldavien. Insatserna skulle förvisso öka, eftersom ryska styrkor då skulle befinna sig tvärs emot NATO-landet Rumäniens. Ryssland skulle dock vid en sådan utveckling med största säkerhet signalera att man inte har några intressen av att gå vidare.

Därför fastställer den ryska generalstaben denna ambitionsnivå för att uppnå Överbefälhavarens vilja att påtvinga Ukrainas interimregering och omvärlden de ryska politiska målen: Krim ska vara under största möjliga ryska influens, Ukrainas västorientering ska avbrytas och en regering formas i Kiev som inte för en anti-rysk politik. Genom begränsad våldsanvändning ska det vara möjligt att efter konflikten till del reparera relationerna med främst USA, för att kunna fortsätta uppbyggnaden av de egna stridskrafterna ostört.

Jägarchefen och Observationsplatsen har utifrån denna inriktning därefter utarbetat en operativ bedömning/plan för hur det skulle kunna gå till och vilka indikatorer man kan tänka sig att du kan upptäcka för att förstå att ovanstående anfall är på väg att inträffa. Denna gång publiceras dessa alster hos Observationsplatsen.

Militärstrategisk inriktning och bedömning Ryssland/Ukraina

Militärstrategisk bedömning och inriktning kring ett eventuellt rysk invasion i Ukraina

För första gången publicerar Observationsplatsen ett gästinlägg. Det är bloggrannen Jägarchefen som står för första delen av inlägget. Den undre delen är Observationsplatsens egna text.

Inlägget är samordnat med Försvar och säkerhets inlägg Utvidgad rysk operation i Ukraina

Jägarchefen:

En grundförutsättning för operationen får bedömas vara att dels den skall bli så oblodig som möjlig dels orsaka minimalt med skador på den ukrainska infrastrukturen. Detta utifrån att i grunden ser de sig själva som ”broderfolk” likväl finns stora Ryska ekonomiska intressen i Ukraina samt huvuddelen av Ukrainas industri finns i det aktuella operationsområdet.

Angreppet kommer försöka genomföras dels med minimala styrkeinsatser för att försvåra upptäckt av det förestående angreppet, dels under så kort tid som möjligt med maximal styrkeinsats för att förlama motståndaren och därmed underkasta Ukraina, Rysslands vilja med striden, likt USA angrepp på Irak 2003 som detaljstuderats i Ryssland.

Operationen kommer bedömt genomföras i fem (5) skeden. Utöver det bedömda operationsområdet kommer Ryssland ta terräng N Krimhalvön i syfte att säkerställa möjlighet till effektiv fördröjningsstrid i händelse av att konflikten utvidgas utöver det aktuella operationsområdet och därmed skyddar man baseringsmöjligheterna för Svarta Havsflottan. Bedömt kommer man vilja nå ett avslut med operationen inom 48-72 timmar.

Inledningen av den väpnande konflikten kommer bedömt inledas med en ökad grad av destabilisering inom det aktuella operationsområdet. Syftet bakom destabiliseringen är att skapa en förevändning till att genomföra en intervention/väpnat angrepp och ej ett ”false-flag” liknande agerande som nu genomförs. Att destabilisering genomförs inom det aktuella operationsområdet är redan ett faktum, men denna kan ökas. Bedömt kommer destabiliseringen bestå av kravaller eller överfall med dödlig utgång.

Likväl kommer den psykologiska krigföringen öka i intensitet. Dels för att höja stridsmoralen hos de egna stridskrafterna, dels för att legitimera ett väpnat angrepp i första hand hos den egna befolkningen i andra hand inför det internationella samfundet. Den psykologiska krigföringen kan även kompletteras med t ex styrkedemonstration. Man kan tänka sig att kravaller utbryter och att ryskt flyg kränker ukrainskt luftrum och då genomför överflygning kombinerat med fackelfällning för att ”lugna ned” situationen. I sig en grav kränkning, men även en gradvis eskalering och markering. Detta skulle kunna leda till att man redan i detta skede tvingar Ukraina att följa en rysk linje, varvid ett väpnat angrepp ej behöver genomföras. Likväl kan detta kombineras med trupprörelser längs gränsen, för att öka oron för ett väpnat angrepp och demoralisera dels de ukrainska stridskrafterna, dels civilbefolkningen.

Bedömt kommer detta skisserade Ryska väpnande angrepp när det övergår till öppna fientligheter inledas med omfattande sabotage mot tele-, IT- och elinfrastrukturen. Indikationer på detta finns redan, då främst mot mobiltelefonnätet inom Ukraina. Syftet med detta är att försvåra dels för den ukrainska regeringen att leda den civil administrativa verksamheten, dels försvåra ett organiserat motstånd hos civilbefolkningen. Sabotagen vara landsomfattande och inte begränsat till den tilltänkta linjen ODESSA-KHARKIV.

Nästa steg i angreppet kommer kunna bli omfattande televapeninsatser mot den ukrainska militära ledningsstrukturen. Televapeninsatserna kommer koordineras med det initiala flygangreppet, vilket kommer riktas mot i huvudsak ledningsstruktur, luftvärn och luftstridskrafterna i syfte att skapa lokalt luftöverlägsenhet inom det tilltänkta operationsområdet. Detta understöds av specialförbandsföretag dels som uppföljning av t ex flygangrepp, dels för att gå mot specifika mål där flygangrepp ej bedöms nå verkan som att säkra vitala punkter för det fortsatta angreppet inom det tilltänkta operationsområdet. Likväl kan viss infrastruktur behöva förstöras vid det initiala luftangreppet för att förhindra styrketillväxt till operationsområdet, dvs utanför dess gränser.

Nästa steg i angreppet blir sannolikt insättande av luftburen trupp. Insättandet kommer genomföras bedömt med helikopterburen sådan i huvudsak. Syftes med dess insättande är dels att säkra kritisk infrastruktur såsom broar för att möjliggöra ett snabbt anfallstempo, dels kraftsplittra de ukrainska stridskrafterna. Kraftsplittringen genomförs vid troliga platser och insättande kan även ske utanför själva operationsområdet gränser. Likväl kan bedömt taktiska amfibieföretag genomföras som en del i kraftsplittringen alternativt ta viktiga punkter.

Slutligen kommer bedömt 2-4 mekaniserade brigader tränga in i själva operationsområdet dvs den första echelongens markstridskrafter. Troligen kommer befolkningskoncentrationer kringgås och isoleras i syfte att bibehålla ett högt anfallstempo till operationsområdets bortre gräns och där försvarsgruppera. En andra echelong av bedömt 2-4 mekaniserade brigader kommer rensa upp möjliga motståndsfickor samt ta de isolerade befolkningskoncentrationerna. Likväl kommer bedömt luftvärnsförband ingå i första echelongen och gruppera vid den kritiska infrastrukturen som tagits av de luftburna förbanden.

Observationsplatsen:

Nedanstående text är författarens personliga reflektioner över det aktuella läget mellan Ukraina och Ryssland.

Händelseutvecklingen i UKRAINA har under de senaste tre veckorna gått från tragiken på Självständighetstorget i KYIV  till ett strategiskt överfall och ockupation av KRIM. En utveckling som av de flesta föreföll otrolig.

Ett av de första tecknen på en förestående militär insats som dök upp var ett rykte på nätet om indragna permissioner den 22 februari. Under hela den helgen kom det sedan bilder på rysk styrkeuppbyggnad, främst i området kring NOVOROSSOIYSK, varav ett flertal kom upp via Observationsplatsens twitterkonto.

I samband med den största övningen RYSSLAND genomfört i området mot Europa sedan 1960-talet, den så kallade beredskapskontrollen med 150 000 man skred man till verket på KRIM. Efter de inledande utgrupperingarna av omärkta ”ryska” enheterna kom så mandatet från Duman att sätta in federationens väpnade styrkor i UKRAINA. Utifrån det kan man anta att så kommer ske. Frågan är dock när och hur omfattande ett sådant anfall kommer bli och hur långt man avser att framrycka med tillgängliga förband.

Utifrån ett antagande om ett begränsat anfall mot ukrainskt territorium i syfte att ockupera de områden med rysktalande befolkning kan insatsen i huvudsak riktas in mot området söder om linjen CHARKIV-ODESSA. Det området är identiskt med de platser där sympatiaktioner till Rysslands fördel har förkommit.

Utifrån öppna källor är det dock svårt att bedöma vilka arméförband som kan sättas in. Det torde vara klart att förband i den södra delen av Västra Militärdistriktet och västra delen av Södra Militärdistriktet är omgående tillgängliga för en operation på ukrainskt territorium.

Tillförseln av förband från andra delar av Ryssland måste ske för att få tillräcklig förbandsmassa att bedriva en offensiv operation med stridsinsatser. Hitintills har övertagande av KRIM kännetecknats av fredligt besättande och isolering av ukrainska stridskrafter. En strategi, som i takt med att ukrainska armén mobiliserar och omgrupperar österut, antas inte kunna fortsätta på det ukrainska fastlandet.

För att fortsätta operationen har Ryssland i huvudsak tre olika komponenter för att föra fram förband.
Över landgränsen
Över Svarta havet
Genom luften för att stödja alternativen ovan.

Över landgräns
Det är i dagligt tal en konventionell markoperation. Anfallsförbanden kommer att koncentrera sig att ta transportvägar och knutpunkter.

För att kunna föra fram förband för en offensiv operationen förlitar sig de ryska väpnade styrkorna på järnvägstransporter. I riktning mot södra UKRAINA går det två stycken större järnvägslinjer från RYSSLAND. Den västliga av dem går i nord-sydlig riktning från MOSKVA över CHARKIV till SEVASTOPOL och håller sig hela tiden öster om floden DNEPR.
Den andra linjen går öster om den ukrainska gränsen i riktning ned mot ROSTOV-NA-DON fvb till KAUKASUS och lämpar sig endast att föra fram förband under ett uppbyggnadskede, som kan antas pågått sedan en tid.

Vägnätet är relativt utbyggt, städer som KHARKIV, DONETSK, DNENOPROPETOVSK och MELITOPOL fungerar som knutpunkter och bygger på ett naturligt sätt ihop koncentreringsvägar och angränsande vägnät, vilka underlättar förflyttning av förbanden. Det som är gränssättande är dock avsaknaden av fyrfiliga motorvägar i området.

Över Svarta havet
Sedan RYSSLAND drog tillbaka landstigningsfartygen från rutten SEVASTOPOL-TARTUS i den så kallade Syrienexpressen är Svarta havsflottans landstigningstonnage nu tillgängligt för amfibieoperationer i norra SVARTA HAVET. Man förfogar över sju större landstigningsfartyg i två olika klasser, projekt 1171 Alligatorklassen samt projekt 775 Ropucha-klassen. I den äldre Alligatorirklassen finns det tre stycken fartyg; 152 Nikolaj Filchenkov, sjösatt 1975, 148 Orsk, sjösatt 1968 samt 150 Saratov från 1966.

I den något yngre Ropucha I återfinns tre fartyg; 142 Novotjerkassk från 1987, 158 Tsar Kunikov från 1986 och 156 Jamal från 1988. I den något modifierade Ropucha II-klassen finns 151 Azov från 1990.

Utöver dessa fartyg finns det två stycken Ropucha II från Baltijskbasen i Östersjöflottan, 102 Kaliningrad och 127 Minsk.

Total överskeppningskapacitet för dessa elva landstigningsfartyg ligger på ca 7 bataljoner ( 3500 man). I en överskeppningsoperation där ej förövad trupp skall lastas och urlastas på skeppen är den enda realistiska möjligheten att använda befintliga hamnanläggningar som till exempel NOVOROSSIYSK, där Ryssland har sin andra flottbas i Svarta Havet. I andra ändan är det ODESSA som är den enda stora hamnanläggningen vid den västra delen av ukrainska kuststräckan . Med ett avstånd på ca 80 mil tar det drygt ett dygn för att nå en eventuell lämplig infallsport (brohuvud) med fartygstransport. Med en omloppstid på drygt 48 timmar inkl omlastning klarar den tillgängliga transportkapaciteten en styrketillväxt i Odessaområdet om 3-4 bataljoner om dygnet.

Efter den snillrika blockeringen med den gamla Oshakov i hamninloppet till den ukrainska flottbasen vid DONUZLAVBASSÄNGEN är den ryska kontrollen av vattenvägarna nästan total.

För Alligatorklassen gäller
Deplacement 3400 ton lastat 4360-4700
Längd 113meter
Bredd: 15,5meter
Djupgående 4,5 meter
Framdrift: 2 dielsemotorer på totalt 6,700 kW
Hastighet; 16-18 knop (33 km/h)
Räckvidd; 2000 nautiska mil
Lastkapacitet 1,000 ton motsvarar 300-425 soldater (3 kompanier)/20 stridsvagnar/40 amfibiepansarbilar BTR-80/ 50 terränglastbilar

Ropucha-klassen som är något mindre:
Deplacement 2,200 ton /4,080 ton lastat
Längd 112,5
Bredd: 15 m
Djupgående 3.7 m
Framdrivning: 2 dieselmotorer på 19,200 hk
Hastighet:18 knop (33 km/h)
Räckvidd: 6,100 nautiska mil vid 15 knop (28 km/h)
Lastkapacitet: 450ton /10 stridsvagnar och 200 soldater/12 BTR-80 och 340 soldater

Genom luften
Luftlandsättning kan ske i huvudsak på två sätt. Taktisk luftlandsättning i omedelbar anslutning framför de framryckande markförbanden eller vid landstigning. Huvudalternativet då är transporthelikopter MI-8 HIP (lastar en pluton soldater) eller den större MI-26 HALO (lastar ett kompani). Det andra alternativet är en strategisk luftlandsättning med luftlandsättningstrupperna, VDV. Huvudmetoden då är via fallskärm och även om hela bataljonen är mekaniserad är bedömningen att endast delar av förbandet fälls med sina stridsfordon. Tillgängliga VDV-förband är de tre luftlandsättningsdivisionerna i PSKOV, IVANOVO och TULA. Något som talar för insats med dessa är den nyligen aviserade luftlandsättningsövningen som skall ske med hjälp av det strategiska transportflyget. Tillgängliga resurser är 250 st transportflygplan IL-76 CANDID.
Lämpliga infallsportar via flygvägen är flygfälten vid ODESSA och OCHAKIV längs med kusten i samma område.
Övriga flygfält finns spridda över hela sydöstra UKRAINA, även vid städerna som ligger längs med DNEPR. Terränghinder och flygplats kombinerat med luftburna förband talar för angriparens fördel så länge huvuddelen av de ukrainska förbanden befinner väster om DNEPR.

Det som talar emot ODESSA som ett anfallsmål i en begränsad operation är att staden ligger på fel sida om floden DNEPR. Som terränghinder i en försvarsstrid är större flodsystem svårforcerade, även om lättare stridsfordon har amfibisk förmåga. Till slut måste understöd och underhåll fram vilket tvingar angriparen att erövra broarna intakta eller bygga egna.

Svårigheterna för Ryssland att få fram tillräckligt antal förband ökar i samma takt som den ukrainska försvarsmakten mobiliserar. För att undvika strider är det från rysk sida önskvärt om den ukrainska mobiliseringen och uppmarschen störs så tidigt som möjligt. Än så länge har inga indikationer kommit på att så har skett.

Den närmaste veckans händelseutveckling kommer att avslöja hur väl denna enkla bedömning av handlingsalternativ stämmer överens med verkligheten. Låt oss hoppas att den är oriktig.


En rysk Tiger

Även ryska medier börjar nu ta upp närvaron av massor av pansarbilar av typen GAZ Tiger med ryska militära registreringsskyltar.

Att det rimligen bara kan vara den ryska arméns GAZ Tiger-pansarbilar som syns på Krim framförs nu även av två större medier i Ryssland. De återger även den ukrainska militärens uppgifter om vilka ryska förband som ska finnas på Krim.

De ryska medier som gör detta, med viss försiktighet, är tidningen Novaja Gazeta där Anna Politkovskaja arbetade fram till dess att hon mördades, samt ett privatägt mediehus. Novaja Gazeta inleder artikeln med ett bildpar som visar en GAZ Tiger (på ryska "Tigr") nu på Krim och en Tiger på paradträning utanför Moskva 2012. Registreringsskyltarna visar att de kommer från samma kompani eftersom de kommer från samma militärområde (21) och förband i området (78). Bägge kommer alltså från fjärde kompaniet av förbandet "78" i "21" och 21 är lika med det ryska Södra militärområdet.

Viktigare, ett av Rysslands stora mediehus, det privatägda RBK, går nu ut med ungefär samma uppgifter men lite andra bilder.

Den ukrainska militärens uppgifter om vilka ryska förband som ska finnas på Krim finns också med men kommenteras inte riktigt. Däremot påstår RBK även, av oklara skäl, att luftlandsättningssoldater från Pskov finns på Krim, med andra ord från den ur baltisk synvinkel väldigt relevanta 76. VDV-divisionen. Det är en uppgift som tidigare dykt upp och kanske får man nu anse att den har större sannolikhet. Även den 7. VDV-divisionen har nämnts av andra. Det förefaller dock ur min synvinkel som osannolikt att såväl 31. VDV-brigaden som 76. och 7. VDV-divisionerna skulle delta. Snarare en eller möjligen två av dem eller vissa delar av de tre.

Det som är säkert angående ryska förband i den överraskande operationen (ska bli intressant att en dag kanske få veta operationens namn) är att de ryska luftlandsättningstrupperna, VDV, har starkt bidragit till den men också GRU:s spetsnaz (sannolikt den utpekade 22. brigaden) och Svartahavsflottans marininfanteri.

Om en vecka + några timmar är det dags för Krims hastigt organiserade folkomröstning. Frågan är om den ukrainska militären som ännu står kvar på Krim ska tvingas kapitulera/elimineras före dess, eller först efter valet.

En bildnyhet från Ukraina idag av särskilt svenskt intresse är klippet här nedanför.


I detta CNN-klipp syns inte reguljär rysk trupp men däremot en svensk kapten, en militär observatör, som avvisas.

Gästinlägg: Försvarsmakten behöver en långsiktigt stabil inriktning

Den senaste veckans utveckling i Ukraina visar åter hur snabbt säkerhetsläget i vår omvärld kan förändras. Tidigare händelser såsom Berlin murens fall 1989 och därefter Sovjet imperiets söndervittring, 11 september 2001, Georgien 2008, ”Arabiska våren” för några år sedan med kollapsen i bla Egypten, Libyen och Syrien är tydliga historiska exempel på detta. Därutöver är det viktigt att komma ihåg att det var få eller inga politiker/beslutsfattare, i Sverige eller utomlands, som kunde spå omfattningen eller med vilken snabbhet som ovan redovisade händelser skulle utvecklas.

Under de senaste dagarna har uttryck såsom ”En ny säkerhetsmiljö i Europa” och ”Gör om försvarsberedningens säkerhetspolitiska analys från juni 2013” förts fram av ledande politiker med koppling till försvarsfrågor.

Det är bra att intensiteten i försvarsdebatten tilltar inför ett nytt försvarsbeslut som skall fattas av riksdagen våren 2015. Det är också bra att försvarsberedningen fått mer tid, fram till den 15 maj, att inkomma med en bred parlamentarisk analys och rekommendation till regering o riksdag.

Varken försvarsfrågan eller andra viktiga politiska frågor förtjänar att hanteras som ”särintressen” utan de måste ses utifrån en samhällspolitisk helhet. Analys och debatt behöver hanteras i en parlamentarisk process för att skapa bästa möjliga förankring och beslutsunderlag.

Försvarsförmåga tar tid att utveckla. Erfarenhetsmässigt tar det drygt 10 år från beslut till dess att man får operativ effekt. Det är personal, organisation, teknik, underhåll mm som skall sättas samman till fungerande system. Några exempel; 1982 fattade riksdagen beslut om att utveckla och anskaffa JAS 39-systemet och 1996 var den första divisionen operativ. Våra VISBY-korvetter beslutades att utveckla och anskaffa under 90-talet och den första sjösattes i början av 2000-talet. Därefter fortsatte konstruktion och provtursverksamhet i ytterligare ca 10 år innan detta fartyg bedömdes operativt klart. Det nya personalförsörjningssystemet är ytterligare ett exempel. Detta beslutades gälla från juli 2010 och bedöms vara helt implementerat först 2023.

Låt nu försvarsdebatten föras prestigelöst utifrån den verklighet som präglar vårt närområde. Det är också viktigt att komma ihåg vad våra politiker redovisat under veckan och förhoppningsvis blir inte debatten denna gång en ”dagslända” efter att Ukraina krisen ebbat ut.

Hösten 2012 redovisade Kungliga krigsvetenskapsakademin rapporten ”Kan vi försvara oss” och i förordet kunde man läsa bla följande viktiga budskap;
”Försvarspolitikens närmaste uppgift är att forma grunden för ett försvar som möjliggör att vi praktiskt och tekniskt over tiden behåller en förmåga - låt vara med varierande styrka och beredskap - som förmår att ge oss en trovärdig möjlighet att möta over tiden säkerhetspolitiskt skiftande krav.”

Försvarsmakten och dess personal har under den senaste 15 års perioden genomgått mycket omfattande förändringar med både positiva men också flera negativa operativa konsekvenser som följd . Försvarsbeslutet 2015 behöver ge Försvarsmakten en långsiktigt tydlig och stabil inriktning där uppgifter och resurser står i en trovärdig balans.

Generalmajor Berndt Grundevik

Nej och åter nej

Överbefälhavare Sverker Göranson anser inte att det krävdes någon beredskapshöjning i anledning av den ryska beredskapsövningen i södra och centrala militärdistrikten. Trots händelseutvecklingen på Krim och i Östra Ukraina. Inte heller finns enligt honom något skäl att på förhand placera militära resurser på Gotland, vare sig personellt eller materiellt.

Samtidigt ser Överbefälhavaren inte heller några skäl för en ändrad militärdoktrin. Den fördelning som nu råder mellan kontinuerligt och tidvis tjänstgörande - 2 mot 1 - är väl anpassad för de internationella uppgifter som vi ser framför oss.

Det militära rådet har noterats.


Allan Widman


Gästinlägg: Gaz



Vad som sig tidigare i Monrovia tilldragit haver

I Monrovia i Liberia steg för länge sedan en förhoppningsfull yngling iland. Likt en grekisk havsgud, brunbränd, sexpacket på plats och med ett blont hårsvall lämnar han fartyget som ligger i hamnen för att lasta malm från landets gruvor, för vidare transport till Dagenham där Ford hade sin engelska bilfabrik. Förmodligen bidrog just denna fabrik till Fords dåliga rykte. Bl.a. tillverkades här Ford Escort, som i folkmun snabbt döptes om till Ford Eskrot. Fabriken stängdes 2002, varvid en kvalitetshöjning kunde förmärkas av den som fortsatte att köra fordbilar.

Med säkra steg styr sjöman Sumatra mot No Go Area, där han så småningom kommer i slang med en norsk kvinna. Hon är telegrafist på ett norskt fartyg i hamnen och inte alls avogt inställd till brunbrända svenskar med sexpacket på plats och ett blont hårsvall och inte helt olik Poseidon själv. Som redan då handlingskraftig och initiativrik sjöman hamnade vi i hennes hytt för en liten tête-à-tête. Likt en ninja smög jag sedan iland tidigt om morgonen, för det var stark konkurens ombord om den unga nymfetens gunst och det är inte i alla sammanhang en svensk sjöman är väl sedd. Oskadd tog jag mig ombord på eget fartyg.

Detta var min första och enda kontakt med ett norskt Höegh-fartyg. Även utan min medverkan går det sedan länge utmärkt för norsk sjöfart, till skillnad från svensk, likaledes utan min medverkan. Bra går det också för Höegh. Hur det går för den norska telegrafisten vet jag inte, men jag hoppas att jag efterlämnade ett gott intryck av svensk förmåga och kompetens.


Flytande naturgas

Jag återkommer strax till Höegh-rederiet men först vill jag berätta lite om flytande naturgas. Naturgas är världens tredje viktigaste energislag. För att kunna transporteras i bulk långa distanser eller för att ”komma runt” det omfattande nätet (grid) av fasta pipelines kan man kyla gasen till ca 160 grader Celsius. Den är då i flytande form och volymen på vätskan är ungefär 640 gånger mindre än motsvarande volym av gasen och kan sedan lastas på specialbyggda fartyg, s.k LNG-fartyg (liquefied natural gas). Fartygen fungerar sedan som ”flytande pipelines”. För att sedan kunna använda gasen i mottagarlandet krävs en anläggning för ”återgasning” av vätskan, en s.k. LNG regasification unit.

I mars i år finns det totalt 367 LNG-fartyg och 105 fartyg i orderböckerna vid olika varv. En riktig tillväxtbranch, helt enkelt.


Litauen och LNG

Förra året betalade Litauen 15 % mer för gasen från Ryssland än övriga europeiska länder gjorde i snitt enligt EU. Endast Bulgarien betalade mer för gasen än Litauen, för där har ryska Gazprom så gott som monopol. På nyårsaftonen 2009 stängdes den sista reaktorn på Ignalina kärnkraftverk efter krav från EU, vilket gjorde Litauen väldigt beroende av rysk gas.

Detta inlägg började ombord på ett av Höegh-rederiets fartyg och nu återvänder vi till Höegh. Rederiet har beställt fyra FSRU (Floating Storage Regasification Unit) för återgasning av LNG. Det första chartras ut till Litauen av Höegh och beräknas ankomma till Klaipeda från Sydkorea i november i år. När Klaipedos Nafta fått igång anläggningen kommer man att kunna hantera 11 miljoner kubikmeter gas om dagen. Detta är 25 % mer än Litauens behov.


Poängen

Fartyget heter Independence finurligt nog och det man blir oberoende av är ryska gasleveranser. USA och Norge har nämnts som gasleverantörer.

Här öppnar sig nya perspektiv. Ta av EU:s överdimensionerade jordbruksstöd och överför resurser till FSRU för Rumänien, Bulgarien m.fl. fattiga och Gazprom-beroende EU-länder. Så mycket effektivare och billigare än att skicka olika EU-bidrag. Detta är dessutom mycket effektivare än de handelsbojkotter som vissa ropar efter i samband med ukrainakrisen och här utöver höjer det inte friktionen mellan civilisationerna.

Beställer man sedan dessa FSRU från något krisande varv i sydeuropa så blir effekten dubbel.

/Sumatra

Sverige och alarmklockan

Idag hade jag förmånen att få tala vid Folk och Försvars seminarium (Del 2 c:a 20:05) om den svenska försvars- och säkerhetspolitikens utmaningar. Mitt ämne var vår (krigförings)förmåga. Nedan följer några kommentarer.

Vi genomgår en omprövningens tid. Det är klokt av regeringen och försvarsministern att förlänga beredningen, även om jag anser att tiden är för snål. Det märks tydligt att tankebanorna är att pytsa in lite pengar i försvaret för att ”snabba på omställningen”. Det har skett en ruptur i det internationella systemet och då duger inga justeringar eller modifieringar.

Tyvärr är det nämligen inte så lätt. Det krävs en ny analys, när Ryssland med hot om militärt våld försöker att ändra gränser i Europa.

Vi kan exempelvis jämföra oss med Ukraina säkerhetspolitiskt: Militärt alliansfria, medlemmar i PfP och stort deltagande med trupp i intenationella insatser. De enkla analyserna håller inte.

Vissa ropar på skalförsvar som lösningen – Ukraina har både luftvärn, stridsflyg och till och med sin flotta på Krim: Irrelevant hittills

Andra menar att en stor mekaniserad armé är vad vi behöver – Ukraina har 7-900 stridsvagnar och ett par tusen artilleripjäser:
Irrelevant hittills

Ukraina är inne i samma process som oss med övergång till yrkessoldater: Irrelevant hittills

Några faktorerar in att USA omedelbart möter rysk aggression med militärt våld: Inte hänt än

Den obehagliga komponenten som kastar omkull det ovanstående är att Ryssland har genomfört ett skickligt Strategiskt överfall (SÖ) ur dold gruppering för att ta en strategisk pant. Denna har inte upptäckts i tid, trots alla underrättelseresurser som finns. Just nu pågår det ett meningsutbyte i USA huruvida underrättelsetjänsterna missat det hela eller inte.

Jag lutar åt att man har missat det, eftersom inga förflyttningar av flyg- och marinstridskrafter har gjorts före övertagandet av Krim på sådant sätt som man gör nu med exempelvis en Arleigh Burke-jagare som anmälts för passage in i Svarta havet. För att underrättelser ska vara relevanta måste de nå mottagaren i tid, så att en policy kan läggas fast och ge möjlighet till militära omdispositioner – vilket i sin tur kräver att underrättelserna har förmåga att övertyga.

……………………..

2004 drev regeringen Persson igenom ett försvarsbeslut som bland annat innebar att vi avvecklade garnisonen på Gotland. I beslutet finns skrivningen:

”Försvarsmakten skall också, efter allvarlig och varaktig säkerhetspolitisk försämring och successiva beslut av riksdag och regering, kunna utveckla förmåga att möta olika former av mer omfattande militära operationer som hotar Sveriges fred och självständighet”

Den allvarliga och varaktiga säkerhetspolitiska försämringen har pågått i två mandatperioder i alltmer accelererande takt.

2007 slutade Ryssland med sina åtaganden enligt det juridiska avtal som ingåtts om Conventional Forces Europe (CFE) – Enligt den dåvarande Försvarsberedning som lämnat sin rapport tidigare under året var CFE-avtalet ”centralt för Europas säkerhet”.

2008 genomförde Ryssland Georgienkriget. Rysslands agerande mot de fd Sovjetrepublikerna var ”ett lackmustest” enligt samma beredning.

Ett par år senare lades det stora upprustningsprogrammet fast och så småningom påbörjades massiva beredskapsövningar. Förra året började Moskva använda ekonomiska hot mot sina grannar i förhandlingar för deras förhållanden med tredje part.

Och nu skriver vi Ukraina.

…………….

Jag betraktar Sverige som en del i det västliga systemet, oavsett vårt eventuella medlemskap i NATO. Den Skandinaviska halvön med omnejd (Från brittiska öarna till Moskva, från mellersta Tyskland till Arktis) är en strategisk-operativ helhet för den värdegemenskapen.

Militärgeografin har förändrats positivt sedan Sovjetunionens kollaps och de baltiska staernas NATO-inträde. Det kan tas till intäkt för att vikta det svenska försvaret med tyngdpunkt till luft- och marinstridskrafter. Å andra sidan är det just dessa som de västliga stormakterna har lättast att förstärka med, som nu när det flyttas fram F-15 till Baltic Air Policing och F-16 till Polen.

Vår roll i det västliga systemet är att:

1. Förutom att övervaka eget territorium och territorialhav, så bör vi ha ett underrättelseområde i västra Ryssland.
2. Vi bör ha förmåga att bestrida en motståndares kontroll till sjöss och bestrida lokal luftöverlägsenhet i/över mellersta och södra Östersjön (inkl markoperativ kontroll Gotland).
3. Vi bör ha förmåga att genomföra sjöfartsskydd i Västerhavet och genom Östersjöutloppen (Öresund).
4. Vi bör ha förmåga att skydda flygbaser i Götaland och Svealand för att flygstridskrafter från västmakterna ska kunna operera från dessa vid behov.
5. Vi bör ha förmåga att bestrida en motståndares lokala luftöverlägsenhet över Nordkalotten.
6. Vi ska försvara huvudstadsområdet med sin politiska och adminstrativa ledning.

Vi måste öka vår förmåga att operera för att bli mer trovärdiga, så att inte skeenden uppstår på grund av vår svaghet. Även Finland och de baltiska staterna är i olika mån beroende av svensk försvarsförmåga. På kort sikt måste vi öka logistiknivån och övningsverksamheten för att höja förmågan med det vi har, medan vi strukturerar om oss.

Vi är en småstat, granne med en stormakt som befinner sig en expansiv fas. Vi måste ansvar för vår strategiska belägenhet.

……………..

Tyvärr har under det senaste dygnet politiken fortsatt att veva på i gamla hjulspår. Inriktingen för Försvarsberedningen ligger fast är budskapet. Fast vice statsminister Jan Björklund vill ha en ny doktrin, och hade det klädsamma agerandet att utan omsvep medge att vi gjort en felaktig bedömning.

ÖB å sin sida intervjuades av TT, här i SvD, om läget. Överraskande uppgav denne att ingen ny doktrin behövs (statsministerns linje), IO 14 ligger fast och inget ska fast grupperas på Gotland.

”Man ska plocka dit resurser, även militära, med hänsyn till hur saker och ting utvecklar sig, det vill säga olika operativa beslut med hänsyn till händelseutvecklingen. Jag står fast vid att om man väljer att lägga sakerna i korgen, så är det att binda ena handen på ryggen.”

Sentensen att vi har ett flexibelt och rörligt försvar spökar i argumentationen. Om det går att flytta förband till Gotland vid behov, så måste det gå lika bra att flytta utgångsgrupperade förband från ön i samma läge? Vidare bortser man ifrån att Ryssland har visat återigen att man har förmåga att genomföra en strategisk överraskning, precis som flera gånger förut under efterkrigstiden.

Jag kan sympatisera med ÖB och dennes vilja att fullfölja ett fattat beslut – ett tillskott på 4-5 Mdr/år kan finnas inom räckhåll, men frågan är om han inte tvingas göra dygd av nödvändigheten. Oavsett vilket, så är budskapet inte bra för personalens moral i de väpnade styrkorna som nog hade väntat sig något annat.

För vi har ett nytt strategiskt läge i Europa som kräver en ny inriktning. Försvarets personal må vara trötta på riktningsförändringar, men många orkar gå den sista milen när det krävs.

Tyvärr måste jag erkänna att mitt intryck efter dagen emellertid är att Snoozepolitiken kommer att fortsätta.

”Skräcksoldaternas” holografiska sikten

Efter åtta sekunder skymtar en soldat med ett holografiskt sikte, efter en minut ytterligare en gång.

I dagens Aftonbladet citeras jag en hel del och brödtexten med mig är i stort sett bra men några saker behöver kommenteras. Till att börja med ordet "skräcksoldater" i pappersupplagans rubrik. Minns inte att jag någonsin sett detta ord förut, har inte yttrat det och det återfinns inte heller i brödtexten.

Rubriksättarna, särskilt på kvällstidningarna, älskar att hitta på rubriker som anknyter till människans grundläggande känslor. Men på plussidan har väl svenska språket nu begåvats med ett nytt ord. Skämt åsido vill jag härmed be alla ryska läsare om ursäkt att jag inte krävde att få vetorätt över rubriken. När jag ändå håller på och kommunicerar med er, kära vänner i Moskva, så vill jag passa på att tacka för premiärminister Medvedevs besked via ITAR-TASS idag om att ryskt medborgarskap skall kunna utvidgas till rysktalande på territorier som tidigare tillhört det Ryska imperiet. Att Finland därmed innefattas är klart, men hur blir det med oss rysktalande i norra Sverige, tillhörde vi Ryssland för kort tid (1809) för att vara berättigade att få ryskt medborgarskap?

Men, för att återvända till Aftonbladets artikel så är det två saker till som behöver kommenteras. Bilden i papperstidningen är inte vald av mig och visar därför inte det av mig flera gånger omtalade holografiska sikte som i kombination med uniformen och kevlarhjälmen för luftburna trupper är ett tydligt belägg för spetsnaz (jag tror att pappersbilden har eller kommer att bytas ut i nätversionen av artikeln).

Hur detta holografiska sikte ser ut i närbild framgår av bilden på sidan 143 i boken Ryska elitförband och det syns även på sidan 161 och bokens baksida. Samma sikte på Krim i nutid syns i klippet ovan och ännu tydligare på denna stillbild.

Sist men inte minst kan ett citat av mig i slutet missförstås, det om psykologisk krigföring. Ryska psykologiska operationer på Krim faller helt naturligt inom ramen för 22. spetsnaz-gardesbrigadens ansvar, eftersom man har en egen psyops-enhet (för mer om brigaden se boken). Men psyops riktad mot väst sköts nog bara i begränsad mån av brigadpersonal (västjournalister på plats skulle kunna vara ett undantag).

I övrigt är väl dagens stor nyhet (hittills) att det nu om bara tio dagar blir en folkomröstning på Krim och att Krims parlament redan idag begärt att Rysslands president skall "inleda proceduren" för att formellt tillåta Krim att uppgå i Ryska federationen.

Förgiftade försvarsbeslut

Are you in favour of reuniting Crimea with Russia as a subject of the Russian Federation?
Are you in favour of retaining the status of Crimea as part of Ukraine?

Så lyder frågan i den folkomröstning som ska äga rum på Krim om tio dagar.

Det är en mästerligt orkestrerad operation vi bevittnar. Känslan av att gå ett steg efter och reagera på varje ny faktor är påtaglig. Det är ganska förödmjukande.

Mitt under brinnande diskussion om huruvida den säkerhetspolitiska utvecklingen föranleder ett omtag (eller i varje fall lite skruvande) på den nuvarande inriktningen av Försvarsmakten eller ej, bör vi diskutera hur det kan komma sig att kartan är så olik terrängen? Hur kan vi vara så yrvakna nu, alldeles oavsett vilka slutsatser man förordar för svensk del? Om vi inte reder ut var det brister i kedjan inhämtning – analys – politiska beslut, riskerar vi fatta ett nytt försvarsbeslut som kanske bygger på ett systemfel i hur den säkerhetspolitiska perceptionen skapas i Sverige. Jag syftar nu inte enbart på Ryssland, eller på hur insatsorganisationen bör se ut efter 2015, utan de grundfundament på vilka vår försvars- och säkerhetspolitiska världsbild och inriktning vilar; amerikansk närvaro i Europa, solidariteten inom EU och EU:s soft power, ryska intentioner och förmåga, för att ta några exempel.

Många har under lång tid och med visst fog pekat på den svenska sjukan att först bestämma vad det får kosta och sedan anpassa försvaret – eller i värsta fall rentav hotbilden – efter det. Låt oss för en stund undvika att strida om det är sant eller ej och bara konstatera att bilden av att det förhåller sig på det sättet är ganska djupt rotad. Men de senaste dagarna har ett annat läge uppenbarat sig – inget parti har (i alla fall utåt) låst sig vid en ekonomisk ram, förhandlingen verkar vara öppen. Skall nu äntligen ett försvarsbeslut fattas som tar sig an realiteterna i rätt ordning?

Försvarsberedningen har som bekant fått förlängd tid för att

(…) komplettera med en säkerhetspolitisk bedömning utifrån den senaste händelseutvecklingen i Ukraina och Rysslands agerande.

Det är bra och rätt och betyder att den säkerhetspolitiska rapport som beredningen lämnade för drygt ett år sedan ska jämföras med utvecklingen och nya formuleringar ska in i den nu aktuella försvarspolitiska inriktningsrapporten. Men, direktiven i övrigt innebär att det är ett fullföljande av försvarsbeslutet 2009 som ska genomföras, inriktningen ligger fast och det är i detta som dynamiken uppstår nu kring IO 14. Återigen kan försvarsbeslutet i efterhand belastas av att man gjorde saker i fel ordning – med skillnaden att denna gång kommer inte pengarna före den säkerhetspolitiska analysen, däremot inriktningen av Försvarsmakten.

Jag är övertygad om att inriktningen – så som den manifesteras i nu gällande insatsorganisation – hade legat fast i sina mest grundläggande delar även med ett öppet mandat till Försvarsberedningen, särskilt när Försvarsmakten nu också trycker på vikten av att fullfölja reformen och den inslagna vägen. Men misstanken om att man kanske ändå hade landat i något annat, om det hade varit möjligt, riskerar fortsätta förgifta de beslut som kommer fattas de närmaste åren, om allt från personalförsörjning till materielsystem. Till detta ska läggas de två utredningar som var och en står för ganska grundläggande pusselbitar, nämligen den pågående enmansutredningen om Sveriges militära samarbeten (lämnas 31 oktober) och utredningen om personalförsörjningen (lämnas 1 november). Den förstnämnda utredningen är naturligtvis högaktuell med tanke på det jag nämnde ovan om grundfundamenten, vilket framgår av direktivet.

Krasst ser alltså läget ut som följer: Det blir mer pengar till försvaret, vilka kommer användas till att täppa till de värsta hålen i den nuvarande insatsorganisationen (plus några politiska kompromissbeslut som avviker från IO 14 och som kommer landa på Gotland). Den nya, eller nygamla, regering som tar plats i Rosenbad till hösten har att omhänderta beredningens rapport – om den har en blocköverskridande majoritet bakom sig -, de ovan nämnda utredningarna, underlagen från Försvarsmakten och MSB och sedan väga ihop allt detta till en proposition våren 2015.

Och under allt detta pyr frågan jag inledde med: Hur formas Sveriges bild av den säkerhetspolitiska situationen och hur nära ligger vår karta verkligheten?

Som vanligt är det bra att blicka bakåt, när man ska titta framåt. Eller för att tala med Tage Danielsson: Den som inte ser bakåt när han går framåt måste se upp. En klok person har gjort mig uppmärksam på det fantastiska material UD har avhemligat och publicerat om svenska diplomaters rapportering och analyser från de dramatiska åren 1998-1991 (UD, Ett imperium imploderar, 2011) . Utrikesminister Bildt skriver i förordet till huvuddokumentet:

Det säger sig självt att uppgiften att noga följa utvecklingen i det sovjetiska väldet på andra sidan Östersjön under decennier var central för utrikesförvaltningen. Ytterst handlade ju detta också om grundläggande säkerhetspolitiska intressen. Och det som visades under dessa dramatiska år var att det fanns en kompetens som i avgörande skeden förmådde att samla in information och göra bedömningar, som gjorde att Sverige i dessa frågor och i detta skede sannolikt var det bäst informerade av alla länder. Det gällde förvisso i de baltiska länderna, men det kan ifrågasättas om det inte också gällde i Moskva.

Hur ser det ut idag?

Om man inte har informationen på plats, som i sin tur kan tas emot, förstås och som föranleder medvetna beslut, då hänger man längst bak i linjen och har bara att reagera och hänga med så gott det går. Och där är centrifugalkraften som häftigast i svängarna.

Gästinlägg: Den nya krigföringen

Krim-krisen pågår. Ryssland har använt sig av en del ovanliga metoder för att säkerställa eget inflytande i Ukraina. Ryssland jobbar med mjuka storheter och Joint effect, som ju kännetecknar modern krigföring.
Solid State Society skriver här ett gästinlägg om den nya krigföringen.

/C
_____________________________________________________________________________


Den nya krigföringen


Förord

Den nya krigsföringen är princip som alla andra krigsföringsmetoder enbart applicerbar under vissa omständigheter och vid vissa målbilder. I fallet vi studerar nedan är de geostrategiska omständigheterna och geopolitiska omständigheterna gynnsamma samt att målbilden bedömt är att i sämsta fall göra Krim autonomt och i bästa fall göra Krim till en del av Ryska Federationen.

Utan att ha gått på djupet skulle Åland vara en lämplig kandidat om oroligheter skulle uppstå på ön. Människor med mer kunnande kan säkert avfärda den iden och ersätta den med egna.


Bakgrund

Klockan 14:00 140226 beordrar Rysslands president Vladimir Putin att beredskapsövningar skall göras i Militärdistrikt Väst och Militärdistrikt Central. Detta enbart 4 dagar efter att Ukrainas president blivit avsatt efter omfattande proteströrelse som slutade i ett veritabelt blodbad beordrat av ex-president Janukovytj.

 
Fas 1 – Nyskapande traditionalism

Fas 1 börjar med att pröva fiendens handlingsvilja genom att passera gränsen för tidigare avtal. I fallet Ukraina genom att sända bedömt kompani stridsfordon in i Krim från flottbasen i Sevastopol. Samtidigt skapar man här om fiendens handlingsvilja visar sig stor en distraktion. Medan Ukrainas regering och media från hela världen frågade sig om det verkligen var ryska stridsfordon och vad de i så fall gjorde där. Kunde specialförband lämna bas och framrycka mot viktiga framtida brohuvuden. De mycket väl utbildade soldaterna hade en mycket tydlig ROE (Rules of Engagement) som möjliggjorde att de kunde med överlägsen styrka ta flera flygplatser, viktiga myndigheter och inringa flottbaser utan att bruka våld och innan någon han reagera.


Fas 2 – Den psykologiska krigföringens återfödsel och dop

Fas 2 utmärker sig precis som i den traditionella synen på krigsföring i att påbörja styrketillförsel i brohuvuden. Men nu även dold av en veritabel storm av psykologisk krigsföring och propaganda. Den ryska paradgrenen propaganda och psykologisk krigsföring bedrivs inte bara på papper och i diplomatiska samtal längre. Den har dessutom flyttat in på internet. På twitter, på facebook, på humorsidor för ungdomar, på den Ryska nyhetsbyrån RT, ja i princip överallt kan man se den ryska propaganda maskinen arbeta för att göra livet svårt för alla som vill förstå vad som händer på Krim. Än idag när västerländska underrättelsetjänster som MUST klargjort att det är ryska styrkor som agerar på Krim förnekar Putin och hävdar att det är självförsvarsgrupperingar. Som vi redan tagit upp sker här även en del styrketillförsel. Från ca 2000 man som kontrollerar det viktigare på KRIM forslas ungefär 10000 extra soldater in från beredskapsövningarna.


Fas 3- Skapa tryck

I fas 3 skapar man ännu mera tryck. Man startar avancerade övningar kring objekt som andra länder upplever som hotande för att binda upp deras resurser. Man börjar även agera som om invasionen skall fortgå in i Ukraina från Krim. Även här för att skapa tryck, ge sig själv mer valmöjligheter och tvinga andra att agera. De diplomatiska arbetet börjar här.

I viss mån flyter fas 2 och 3 ihop i frågan kring de ukrainska flottbaserna. Väldigt snygg propaganda där Ryssland hotar om att anfalla de belägrade baserna men sedan inte bekräftar det själv skapar ett enormt tryck på Ukraina och de nämnda baserna samtidigt som man har all möjlighet i världen att bara låta saker hända. Ger Ukraina upp har man vunnit, ger de inte upp så är hotet inte bekräftat och då kan man få det att framstå som att Ukraina ljuger och propagerar. Samtidigt dör ingen och trycket kvarstår. Man har allt att vinna, inget att förlora.


Fas 4 – Eskalera eller de-eskalera

Vi har än så länge enbart sett hur alternativ två ser ut. Därför kan jag inte avhandla alternativ ett. Min bedömning är att Ryssland hoppades få en konflikt där Ukraina sköt första skottet och därmed legitimerade sig själva att eskalera konflikten och beslagta långt mer än Krim. När Ukraina istället kunde hålla samma goda ROE och samtidigt lyckades mobilisera sin reserv blev det för kostsamt att gå vidare. Man skall dock ha klart för sig att Fas 2 och Fas 3 kan jobba vidare ur sina nuvarande positioner utan att röra speciellt många fingrar. Beredskapsövningen som hade stått för ytterligare styrketillförsel för ett storkrig är under nedrustning. Men 12000 ryska soldater kvarstår på Krim och kommer nog inte lämna i första taget. Vad man ska vara medveten om är att det inte är billigt att hålla hela Ukrainas försvar mobiliserat. Ej heller är det billigt att mobilisera. Ryssland kan alltså genom att balansera mellan provokation och invasionshot tvinga Ukraina att mobilisera ihjäl sig självt.

Är den nya krigsföringen här för att stanna? Vad kan vi göra för att försvara oss mot den? Förlorar man sitt moraliska övertag av att skjuta först? Har man vunnit ytan om man har soldater där först?


Försvaret – Att vara på rätt plats i rätt tid och våga

 Man sitter fast mellan en klippa och ett hårt ställe. Man måste antingen vara på plats först och därmed antingen få motståndaren att vända innan man nått fullbordat faktum. Eller ta första steget och första skottet. Är man inte på plats först måste man anfalla och ta tillbaka den förlorade marken och därmed stänga brohuvudet. För att kunna göra detta måste man skjuta det första skottet och därmed ev. eskalera konflikten. Alternativet är att förlora Fas 1 av konflikten och ge hela initiativet till fienden. Jag är övertygad om att Ryssland kunde ha rullat över Ukraina långt innan de lyckats mobilisera. OM det hade passat deras syften.

// Solid State Society




Om Solid State Society
Jag/Vi är person/-er som har stort intresse för samhällsfrågor. Primärt inom försvar och säkerhet. Men även andra samhällsfrågor som rättvisa och jämställdhet. De kunskaper jag/vi har är inhämtade genom öppna källor och inte genom militär eller annan utbildning. Jag/vi hoppas dock kunna påbörja konflikt- och krishanterings utbildning med inriktning mot beredskap inom en snar framtid.

Så tar vi hand om våra veteraner

Den senaste veckan har frågan lyfts ibland annat i Sveriges radio P1 och på SVT:s debattsida om hur vi i Försvarsmakten tar hand om våra utlandsveteraner, den personal som kommer hem efter internationella militära insatser. Vi välkomnar debatten, och berättelserna från våra veteraner och deras anhöriga berör starkt.

Anders Stach. Foto: Henrik Eskilsson

Anders Stach. Foto: Henrik Eskilsson

Veteran- och anhörigstöd är ett område där mycket energi har lagts ner de senaste åren, och jag är den första att skriva under på att våra veteraner förtjänar både Försvarsmaktens och det övriga samhällets respekt, stöd och erkänsla.  Jag har själv gjort fem utlandsinsatser, bland annat på Balkan och i Afrika och vet hur det kan kännas att komma tillbaka hem till Sverige med mängder av intryck och upplevelser, både positiva och negativa i bagaget. Jag är också pappa, make, anhörig och son till en bortgången utlandsveteran, jag har kommit att förstå att alla dessa perspektiv är centrala och viktiga i veteran- och anhörigarbetet.

Som en följd av den veteranpolitik som bedrivits de senaste åren har Försvarsmakten bland annat inrättat den veteranenhet där jag själv är chef.  Psykologer och experter på rehabiliteringsstöd har anställts vid våra förband. Sedan 2011 högtidlighålls årligen Sveriges veterandag vid vårt nationella veteranmonument, som 2013 invigdes av Hans Majestät Konungen, vid Sjöhistoriska museet på Djurgården i Stockholm. Tillsammans med andra myndigheter som har veteraner, som Folke Bernadotteakademien, Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB), Kriminalvården, Försvarshögskolan, Polisen och Sida med flera uppmärksammas alla Sveriges veteraner. Där delar vi bland annat ut våra ädlaste medaljer, den för särskilt förtjänstfulla insatser och medaljen för sårad i strid. Medaljerna har delats ut retroaktivt för insatser så långt tillbaka som Sinai på 1950-talet och Kongo på 1960-talet. Medaljen för sårad i strid kan delas ut för ”synliga och icke synliga skador”. Man kan alltså få den om man skadats fysiskt i strid eller om man drabbats av mental belastningsskada som posttraumatisk stress(PTSD) på grund av upplevelser under insatsen.

Mycket är alltså gjort, men det finns också områden där vi behöver bli bättre och göra mer. I Sverige finns knappt 100 000 utlandsveteraner och varje individ har sina unika upplevelser. Enligt en studie som presenterades i slutet av förra året så är över hälften av de tillfrågade nöjda med det veteran- och anhörigarbete som Försvarsmakten bedriver redan i dag. Många känner sig stärkta av sin utlandsinsats och kommer hem med erfarenheter och kunskaper de har stor nytta och glädje av på hemmaplan. Samtidigt visar de historier som vi fått ta del av via media, och också de berättelser vi som arbetar med veteranstödet hör i vår dagliga kontakt med dem som tjänstgjort i våra internationella insatser, att det finns enskilda fall där personer fått betala ett oacceptabelt och allt för högt pris.

Ett antal större forskningsprojekt har satts igång på området, några har avrapporterats, andra fortsätter framöver. Det handlar bland annat om en registerstudie som Karolinska institutet genomför på uppdrag av Försvarsmakten om kopplingen mellan militär utlandstjänstgöring och ohälsa. Ett första delresultat presenterades förra året där det mest extrema uttrycket för psykisk ohälsa, självmord, undersöktes. I studien jämförs en grupp utlandsveteraner med en kontrollgrupp bestående av personer som mönstrat, men inte gjort internationell militär insats. Delresultatet visade att svenska militära utlandsveteraner hade ungefär 40 procent lägre självmordsrisk än kontrollgruppen vilken i sin tur har lägre risk än allmänbefolkningen. Liknande resultat framkommer i den delstudie gruppen gjort avseende antidepressiva läkemedel. Bland andra forskningsprojekt som pågår kan nämnas Totalförsvarets forskningsinstituts (FOI) studie om den andra Bosnienbataljonen samt Kristianstad högskolas studie om anhöriga.

Vi är flera som har ansvar och en roll att fylla i veteranfrågan. Försvarsmakten har som arbetsgivare ett särskilt uppföljningsansvar och ska ge information, vägledning och vid behov stöd. Det särskilda, lagstadgade ansvaret omfattar en tid av fem år efter avslutad insats, men kan vara livslångt om och när särskilda behov föreligger. Vid sidan av Försvarsmaktens ansvar ligger ansvaret hos veteranernas hemkommuner, hos primärvården i Landstinget och Försäkringskassan. Det är de folkvalda politikerna som beslutar om vilka insatser vår personal ska medverka i. Det är också veteranpolitiken som ligger till grund för hur vi som myndighet bedriver vårt veteran- och anhörigstöd.

Vi tillsammans, Sverige, behöver göra mer och annorlunda. Det är aldrig för sent att bli klokare. Låt oss ta utgångspunkt i veteranen och dennes anhöriga, eller om man så vill i pilens spets. Låt oss alla som har roll och ansvar i detta; myndigheter, politiker, kommuner och landsting med flera tillsammans hjälpas åt för att ge våra veteraner den uppskattning och det stöd de förtjänar.

Anders Stach
Chef för Försvarsmaktens veteranenhet

Mer om Försvarsmaktens veteranstöd på: www.forsvarsmakten.se/veteran

Borde inte Försvarsmakten vara större?

I ett blogginlägg frågar sig Skipper om inte Försvarsmakten borde vara större. En relevant fråga som förtjänar ett utvecklat svar.

Jag kan förstå att det kan tyckas märkligt att i tider som denna som präglas av stor osäkerhet inte föra resonemang om att Försvarsmakten inte ska utökas. Vår uppfattning är att den struktur och volym av insatsorganisationen som beslutades i FB 09 var rimlig utifrån det säkerhetspolitiska läget i vår omvärld. Vid en eventuell väpnad konflikt i vårt närområde måste man beakta alla aktörerers agerande. Samtidigt har vi före händelserna i Ukraina betonat att det finns inget i omvärldsutvecklingen som motiverar lägre försvarsambitioner relativt 2009 utan snarare tvärtom.

Den stora skillnaden i FB 09, som vi välkomnade, var att samtliga förband ska ha en beredskap som gör att de ska kunna användas vid oförutsedda konflikter. Före FB 09 hade 40 % av organisationen en beredskap på tre år där det inte fanns krav på krigsplacerad personal, materieluppfyllnad och därmed övningar. Nu är målet att inget förband ska ha lägre beredskap än sex månader. Händelseförloppet i Ukraina förstärker reformens mål om att förbanden ska vara användbara redan från början då ingen kan förutse händelser flera år i förväg.

Försvarsmakten bedömer att IO14, fullt utbyggd, är operativt relevant, men det kräver just det, fullt utbyggd. Därför är det särskilt angeläget att tillföra medel för att personellt och materiellt säkerställa IO14, så som den är beslutad i riksdagen. De förband vi har ska vara operativt relevanta, vilket innebär att vi fortsatt ska utveckla insatsorganisationen. Vi har tydligt i vår perspektivrapport redovisat att vi prioriterar kvalitativa förband som klarar framtida stridsmiljöer, framför en organisation som på pappret kan te sig större, men som inte har operativa förutsättningar att möta en kvalificerad motståndare.

Det förtjänar att påminnas om att det materielbehov som FM redovisat som minsta behov i svaret till RB7 är förknippat med mycket höga kostnader. För närvarande ökar behovet efterhand då vi alltjämt tvingas skjuta förnyelse framåt. Därför är det Försvarsmakten mening att IO14 bör finansieras som den är beslutad. Detta kommer att kräva stora resurstillskott. Självklart skulle en större insatsorganisation välkomnas av Försvarsmakten men då gäller det att den är finansierad så att vi inte flyttar problem inom myndigheten som resulterar i en försämrad operativ förmåga.

Jan Salestrand
Chef för ledningsstaben vid Högkvarteret

Gästinlägg: Ansvar

Vem är ansvarig för svenska medborgares säkerhet vid externa hot? Om något händer som innebär att den militära säkerheten äventyras, vem ska då ställas till svars? Om konflikten mellan Ryssland och Ukraina sprider sig så att ryska grupperingar lite varstans kräver självstyre så vet vi nu med all önskvärd tydlighet hur Putin kommer att agera, och vi är inte redo att svara. Detta skulle ju vara minst 10 år bort.

De med insikt i försvarspolitik vet att en viktig del av anledningen till den svenska oförmågan att - trots en god ekonomi - Sverige inte kan försvara sig mer än en vecka är den djupa förtroendeklyfta som sedan en tid finns mellan politiker och försvarsmaktsledning. Man kan dividera orsakerna till detta, och vem som har rätt, men det spelar mindre roll. Det finns ett ansvar som är större än detta sandlådekäbbel och någon måste ta detta ansvar.

Man kan alltid hävda att ansvaret ligger hos politikerna, som trots allt bestämmer. Politiker kan byta ut militärer, men inte tvärt om. Men politiker har sin verklighet och försvarsmakten har sin. Försvarsministern har ansvaret att lösa konflikten i egenskap av chef för försvarsdepartementet men av någon anledning sker inte detta. När två parter tvistar om verkligheten så behövs yttre hjälp att lösa konflikten. Tvisten handlar till största del om synen på det allmänna säkerhetsläget i vår omvärld och hur pass byxad Försvarsmakten är att möta den. Den första av dessa borde nu vara avgjord.

Konflikten kan enbart lösas med kunskap och respekt för sanningen. Här tycker jag att media har en viktig uppgift, en som de kanske inte riktigt levt upp till än. Kostnaden för de inblandade att säga halvsanningar som passar den egna agendan är alldeles för låg. Få journalister verkar tillåtas att utreda om det som sägs är korrekt, eller ens rimligt. Jag ser få giftiga frågor till debattörer. Som sakkunnig förvånas jag över vad som tillåts sägas och framförallt vad som inte bemöts.

Bloggare som Wiseman är en mycket viktig källa till information. Men den är trots allt mest tillgänglig för de som söker den. Opinion drivs vare sig man vill det eller inte i de stora tidningarna som når ut till väljare som inte aktivt söker informationen. De som läser om försvarsdebatten i förbifarten till en annan nyhet är fortfarande betydligt fler än de som läser försvarsinriktade bloggar. Och när det kommer till val har vi alla en röst.

Så kanske är medias ansvar när det gäller vår militära säkerhet den yttersta? I alla fall som en garant för att samtalet sker med okluven tunga. Media kan ställas till svars för vad de skriver, men kritiseras sällan för vad de inte skriver, även om det är minst lika viktigt.

Alltför länge har det varit enkelt att komma undan med kulisser i svensk försvarspolitik, något som tjänar få och riskerar många. Jag hoppas att nu är vändpunkten för detta.

Mikael “Duke” Grev
F.d. Gripenpilot i Försvarsmakten

ÖB: Inriktning mot IO14 gäller (Uppdaterat)

Överbefälhavaren besökte idag Marinen och Amf 1 under sin nu påbörjade rundresa till Försvarsmaktens förband. Ett bra initiativ! ÖB kommenterade under sitt besök vid förbandet även den senaste tidens utveckling i Europa och indirekt även inrikesdebatten om rösterna som nu höjs för ett förändrat och förstärkt försvar.

​Under besöket deklarerade ÖB tydligt och helt korrekt att pågående inriktning mot IO 14 gäller. Han uttryckte att målet är att ha en fullt utvecklad IO14, både vad gäller personal, materiel och övningar med rätt operativ effekt dimensionerad för vår omvärld. ÖB:s uttalande under dagen (Källa: Emilia) förvånar mig dock i två avseenden (min fetstil).
– Omvärlden är föränderlig och vi måste följa med i förändringarna. Försvarsmakten kommer inte att utökas, vi måste slå vakt om den Försvarsmakt vi har. Jag är övertygad om att den operativa förmågan vi nu bygger är helt rätt och det ska vi fortsätta med. Jag kommer också i mina dialoger med våra uppdragsgivare fortsätta att vara tydlig med vikten av att ha balans mellan uppgifter och resurser, det är mitt ansvar. Men alla vi har ett ansvar, vi måste själva göra vägval som innebär förändringar, sa ÖB.

Den ena är hur ÖB så säkert kan slå fast att Försvarsmakten inte kommer att utökas? Detta trots att politiker från båda blocken nu öppnar upp för justeringar av försvarsanslaget och att regeringen dessutom förlängt försvarsberedningens tid för att arbeta med sin kommande rapport? Är inte det att stänga dörren för tidigt?

Det andra är att ÖB, trots att omvärldsläget nu har förändrats i grunden genom att Ryssland visat vad man är beredd att göra, anser att IO 14 utgör en relevant operativ förmåga. Jag skrev i går ett inlägg vilka åtgärder jag personligen anser behöver vidtas för att åstadkomma ett operativt relevant försvar.

För att vara konkret. Grunden för nuvarande insatsorganisation lades i samband med FB-04 då världen såg helt annorlunda ut även om en viss justering gjordes 2008. Vårt försvar är numera primärt dimensionerat för internationella insatser och inte för försvaret av Sverige, helt i enlighet med tidigare politiska beslut. Jag håller inte med ÖB i hans bedömning om att IO 14 fortfarande är operativt relevant. Främst baserat på den oroväckande utvecklingen som egentligen startade redan 2007 då Ryssland deklarerade att man inte avsåg följa CFE-avtalet.

I nyårsintervjun med SvD uttryckte ÖB själv vid Mikael Holmströms påståendet att vi alltså klarar ett begränsat angrepp i en vecka? "– Ja, sedan är våra resurser nedkörda på sådant sätt att motståndskraften inte är så stor längre".  För mig ter det hela sig därför något märkligt när ÖB i dag anser att organisationen ändå är operativt riktig och att Försvarsmakten inte kommer att utökas.

Försvarsfrågan får inte präglas av prestige, den är alldeles för viktig för det. Det handlar om svensk framtida säkerhet, och det är nu hög tid att åstadkomma något bättre än det "enveckasförsvar" som debatten under lång tid har handlat om, och som Försvarsmakten själva deklarerat ändå aldrig kommer att uppnås....


UPPDATERING 2014-03-06:

Försvarsmaktens informationsstab arbetar föredömligt snabbt. C LEDS går nu ut och kommenterar ovanstående inlägg på FM bloggen "Försvarsmakten kommenterar".

Det Jan Salestrand påpekar rörande ökad beredskap för stående förband är en viktig detalj som ibland slarvas bort i debatten.

Jag om någon är realist, så även försvarsmaktsledningen. Det saknas oerhörda summor, framför allt materiellt för att förverkliga IO 14. Jag köper resonemanget att det är viktigt att intagande av IO 14 genomförs (finansieras) så snabbt som möjligt, något som tagits upp åtskilliga gånger på den här bloggen. Dock anser jag fortfarande att det är nu finns ett "window of opportunity" att skruva något på IO 14. Jag vidhåller fortfarande att det till och med är nödvändigt. Materiellt är utökad luftvärnsförmåga på land och till sjöss, anskaffning av attackvapen till flygstridskrafterna, ett återuppsatt kustrobotbatteri samt en utökad marin numerär är saker som borde kunna realiseras inom ramen för en justerad IO 14 om politikerna nu uppenbart är villiga till att göra justeringar. I ett sådant läge är det dumt att stänga dörren.

För övrigt så ska Försvarsmakten och IO 14 reduceras ytterligare genom regeringsbeslut 5 (FM Org 18). Det bidrar inte till ökad operativ förmåga och relevans. Detta beslut måste definitivt hävas.

Men ska jag vara helt uppriktig och realistisk så är min bästa bedömning att ett eventuellt tillskott till försvarsbudgeten (som nu politikerna inte kommer att kunna backa ifrån efter senaste tidens utveckling) i praktiken kommer att bli så pass marginellt att IO 14 trots allt ändå inte blir finansierad fullt ut.

Hur detta utvecklar sig återstår att se.


Bloggar:
Sjätte mannen
Jagarchefen
Wiseman
Johan Forssell

Media:
SvD
DN (Gotland)
SvD
SvD (Fresker)
AB
AB
SR (Gotland)
Sydsvenskan (NATO)
SVT Debatt (Wollstad om personalfrågan)
TV4

Militärgeografi vs Strategiskt värde

Reflektion

Allmänt.Först och främst så vill jag säga att jag bedömer inte risken för en konflikt mellan Sverige och Ryssland som trolig i dagsläget, dock så skall vår Försvarsmakt ha en konfliktdämpande effekt samt möjliggöra att vi har en säkerhetspolitisk frihet att kunna agera utefter vår egen vilja, därvid har vi en Försvarsmakt likväl som att vi måste titta på de hot som finns i vårt närområde. Anledningen till detta inlägg är ett för mig lite kryptiskt uttalande av Sven Hirdman i Svt Forum idag, där han ansåg att Ryssland ej såg Sverige som ett strategiskt objekt. Nu är det svårt att avgöra exakt vad han menade med detta och i vilken kontext han avsåg det, dock så ser jag lite annorlunda på saken åtminstone på ett område bör Ryssland se på Sverige strategiskt. Nu bemöter jag inte på något sätt Sven Hirdmans uttalande i och med jag har svårt att se i vilken kontext han avsåg det utan jag försöker enbart nyansera bilden något, likväl har jag full respekt för hans Rysslands kunskaper.

Väl och ofta när den Försvarspolitiska eller Säkerhetspolitiska diskussionen kommer igång i Sverige så landar den in kring hotbilden från Ryssland. I sak rätt, ser man till vårt närområde så är det just nu enbart Ryssland som genomför en aggressiv utrikes- och säkerhetspolitik och gjort det under ett flertal år, således att hotbilden kring just Ryssland blir normerande faller för mig som ett klart faktum. Däremot divergerar uppfattningarna kraftfullt kring varför en spänd situation eller ett väpnat angrepp mot Sverige skulle kunna ske från Rysslands sida.

Att Ryssland skulle genomföra ett isolerat angrepp mot Sverige faller på sin orimlighet, Sverige som nation har ytterst få strategiska tillgångar, definitivt inga sådana som Ryssland saknar. Således ett Ryskt angrepp mot Sverige kräver antingen att A) En större konflikt mellan Ryssland och NATO har inträffat eller B) Risken för en konflikt mellan Ryssland och NATO är överhängande varvid Ryssland väljer att säkerställa sin egen position genom ett isolerat angrepp mot Sverige. Således det är bedömt de två krigsfall där Sverige och Ryssland kan hamna i strid med varandra. Observera nu att fall B är ett isolerat angrepp mot Sverige men det är avhängt en negativ omvärldsutveckling mellan Ryssland och NATO länderna. Således vad är det då som gör att Ryssland skulle genomföra ett väpnat angrepp mot Sverige, det benämns militärgeografi dvs geografin och terrängen utifrån ett militärt syfte eller ändamål.

Ser man då till Sveriges geografiska läge vilket kommer vara konstant, så finns det i dagsläget tre (3) geografiska områden som kan få strategisk betydelse för Ryssland i händelse av en konflikt med antingen något land eller part i Västeuropa. Område A) Nordligaste Sverigesom en del av Nordkalotten B) Gotland och avslutningsvis C) Östersjöutloppet. Samtliga dessa tre geografiska positioner har historiskt även varit av strategisk betydelse för olika parter. Dock har den bakomliggande orsaken till varför det varit strategiskt viktigt, skiftat genom tidens gång.

Inledningsvis då dessa tre geografiska punkter är identifierade så skulle jag göra bedömningen att Punkt B, är högst trolig vid ett isolerat angrepp dvs krigsfall B, detta för att dels säkerställa sitt eget läge dels visa NATO att man menar allvar, vilket i sig skulle kunna deeskalera en konflikt mellan Ryssland och NATO, dock är Sverige förloraren i denna deeskalering. Punkt A och C är bedömt enbart troliga vid en fullständig konflikt mellan Ryssland och NATO dock återigen så dras Sverige in i denna konflikt oaktat vårt ställningstagande mht att militärgeografin dikterar att så blir fallet.

Område A. Varför blir då Norra Sverige militärgeografiskt ett område av strategiskt värde för Ryssland i händelse av en konflikt med NATO. Av två anledningar blir detta område det pga dels Rysslands andraslagsförmåga delsRysslands ekonomiska intressen i Barens Hav. Vad avser andraslagsförmågan så utnyttjar Ryssland främst Barens Hav samt delar av Arktis för att hålla den dold. För att skydda den mot NATO jaktubåtar och ubåtsjaktresurser krävs det att Ryssland förnekar NATO möjligheten att verka med dessa resurser där. Härvid krävs det att del av Norge besätts, i norra Norge finns det militärgeografiskt hindrande Lyngepasset. Två sätt finns att passera detta om det är hindrande, vilket det bedömt kommer vara i en konflikt mellan Ryssland och NATO. Antingen genom en amfibisk kringgångsrörelse eller en kringgångsrörelse genom Sverige. Amfibisk operation är fullt möjlig men alla amfibiska operationer är stora risktaganden varvid risktagandet rent taktiskt och operativt att gå igenom Sverige är lägre dock blir konsekvensen om Sverige innan det ej är en stridande part i konflikten så får Ryssland ytterligare en motståndare vilket på det strategiska planet blir en riskfaktor. Likväl för att skydda dels sina ekonomiska tillgångar dels den militära infrastrukturen i Murmanskområdet krävs det att man förnekar NATO möjligheten att kunna verka där. Det enklaste sättet för detta är att återigen besätta delar av Norge för att tvinga NATO stridskrafter att få ett längre avstånd till detta område. Varvid det tidigare resonemanget kring att skydda andraslagsförmågan blir giltig.

Område B. Gotlands strategiska läge har avhandlats förtjänstfullt av Johan Wiktorin så jag kommer inte ge mig in i några djupare förklaringar, dock belysa det. Behärskar man Gotland kan man dels med robotsystem (mark, sjö, luft) dels med luftstridskrafter. Således kan man basera dessa system på Gotland förnekar man en motståndare att säkert kunna genomföra sjö eller luftförflyttning i Östersjön. Likväl när man väl har tagit Gotland kommer man bedömt säkerställa att man har en slagkraftig och i huvudsak autonom stridsgrupp baserad på Gotland mht försörjnings- och förstärkningsproblematiken som uppstår i en konfliktsituation samt enbart problematiken att försörja militära förband på en Ö. Dock kommer det bedömt vara mycket svårare att återta Gotland om inte omöjligt mht problematiken en amfibisk operation innebär, för att återta Gotland luftleds bedömer jag till svårt om inte omöjligt.

Område C.Östersjöutloppet är strategiskt viktigt ur två hänseenden dels att förneka förstärkning av NATO sjöstridskrafter in i Östersjön dels möjliggöra att delar av Östersjöflottan kan löpa ut i Norska havet för att förstärka Norra Flottan eller att Norra Flottan kan förstärka Östersjöflottan. Detta görs främst med hjälp av dels luftstridskrafter dels med sjörobotsystem. Således genom att stänga Östersjöutloppet så gör man Östersjön till ett sant innanhav och de sjöstridskrafter som finns inom Östersjön är de som kommer kunna verka där varvid utgången för båda parter dvs NATO och Ryssland blir oviss initialt. Om Ryssland dock lyckas med operationen att säkra Östersjöutloppet ökar chanserna att kunna tillföra förstärkningar ifrån Norra Flottan och utgången kan tippas över till Rysslands favör.

Slutsatser.Således att bortse från Sveriges militärgeografi gör att man bortser från ett under minst två (2) decennium framåt strategiskt värde. Dock så är detta strategiska värde avhängt av att en konflikt uppstår mellan två parter dvs Ryssland och NATO, vilket i dagsläget förefaller osannolikt, dock med den nuvarande omvärldsutvecklingen så kan vi mycket väl stå i en situation med två militära block (NATO vs CSTO) mot varandra och två ekonomiska block (Euroasiska Unionen vs Europeiska Unionen) mot varandra inom en snar framtid om inte spiralen vänder till en mer uppåtgående trend kontra nedåtgående som nu är fallet. Blir så fallet att vi hamnar i denna block situation blir det strategiska värdet av dessa tre militärgeografiska platser än mer konstant, kontra en mer avspänd omvärldssituation.

Avslutningsvis vill jag bara återigen säga att jag bedömer konfliktrisken mellan Sverige och Ryssland samt Ryssland och NATO som mycket låg. Det ovanstående är bedömt vad som sker i händelse av en konflikt, därmed inte sagt att en konflikt är förestående.

Have a good one! // Jägarchefen

Källor

Svt 1(06:42:00)

Spetsnaz på Krim


De ”mystiska” soldaternas varningsskott. De skjutande är ryska soldater men exakt förbandstillhörighet oklar.

Under gårdagen avlossades de första skotten - av ”okända” trupper mot obeväpnad ukrainsk flygvapenpersonal. Tack och lov bara varningsskott. Den ukrainska militären har nu släppt uppgifter om vilka de ryska förbanden på Krim är, bland annat ingår en spetsnaz-brigad.

President Putin talade igår länge inför ryskspråkiga journalister. Han sade bland annat att de trupper som belägrat respektive intagit ukrainska baser med mera inte är ryska, utan ”lokala självförsvarsstyrkor”. Han sade även att Ukrainas militära styrkor på Krim nu helt ”är i Krimbefolkningens händer”.

Jag har kontrollerat vad Putin sade och har gått igenom hans framträdande i skrift, bild och ljud. Kort sagt stämmer svenska och andra mediers rapportering om Putins besynnerliga påståenden.

Var och en kan dock lätt konstatera att betydande mängder ukrainsk militär på Krim, sannolikt flertalet, inte har bytt sida. Alla som känner den moderna ryska militären kan av tusentals bilder och filmklipp tagna på flera platser även se att det inte bara är de omärkta ryska uniformerna (av senaste modell) som kommer från den ryska armén, utan även kevlarhjälmarna, automatvapnen och holografiska sikten stämmer in helt på ryska styrkor. En av hjälmtyperna finns enbart inom ryska elitförband, modellen 6B26.

Lägg därtill de fordon som det nu kommit ut allt fler bilder av, och särskilt då den pansarbil som syns på många bilder och i klippet ovan, GAZ ”Tigr” från Ryssland. Fordonet ifråga finns i den aktuella regionen enbart i rysk tjänst. Närmsta andra land som har GAZ ”Tigr” är Armenien.

Att en betydande andel, sannolikt det absoluta flertalet, av de ”lokala självförsvarsstyrkorna” kommer från Rysslands väpnade styrkor, till stor del från ryska elitförband, är kalla fakta. Av uniformer och utrustning går det att se att många ryska soldater är från luftburna förband och marininfanteriet. Ukrainas militär har nu också släppt uppgifter om mer exakt vilka förband som tillförts de ryska styrkor som helt legitimt fanns på Krim sedan tidigare. Enligt dessa uppgifter rör det sig om den 31:a luftburna brigaden ur VDV, den 18:e mekaniserade brigaden (pansar) och den 22:a spetsnaz-gardesbrigaden.

Vi författare av boken Ryska elitförband anser att de ukrainska uppgifterna är sannolika, både på grundval av alla bilder och filmklipp och de utpekade förbandens karaktär. Den 22:a spetsnaz-gardesbrigaden råkar vara en av de brigader som Joakim von Braun och jag beskriver mer ingående i vår bok (s. 67-68). Den är kort sagt särskilt stridserfaren - hade på sovjetisk tid personal i både Angola och Afghanistan. På senare år har den stridit i Tjetjenien och Georgien. Som vi skriver i boken ingår i denna brigad även en grupp för psykologiska operationer.

Frågan man nu verkligen kan ställa sig är varför Rysslands president och ryska statsmedier fortsätter att desinformera om soldaternas nationalitet. För det andra, existerar fortfarande möjligheten för Ryssland att dra sig tillbaka till utgångsläget, om man nu skulle önska göra det? Förtroendet mellan de ryska och ukrainska styrkorna på Krim måste vara så gott som omöjligt att återupprätta, och därmed kommer en av parterna att inom kort försvinna, på ett eller annat sätt. Att den ryska parten helt skulle försvinna från Krim är fullständigt otänkbart av en lång rad skäl.

För att återvända till Kremls insisterande på att kalla sina egna trupper för ”lokala självförsvarsstyrkor” skrev igår Johan Wiktorin en extremt läsvärd lägesanalys och särskilt dessa ord i den tog jag till mig: ”Tänk om det var detta som han ville förmedla? Vem vill utmana en galning med kärnvapen?” Det är en möjlig tolkning av de till synes utomjordiska uttalandena. Men hur rationellt är det egentligen att vilja projicera en bild av att man är irrationell? Är det inte irrationellt?

Möjlighet till omtag i försvarspolitiken



Med anledning av helgens snabba och oväntade utveckling i Europa verkar nu flera svenska politiker befinna sig i ett tillstånd av obehagligt uppvaknade. Vi är några som länge höjt ett varningens finger för den allt mer totalitära och auktoritära utvecklingen i Ryssland där indikatorerna varit många. Detta har i debatten länge bemötts med att släpa fram gamla uttryck som "rysskräck". Men när nu allmänheten och våra politiker vaknar ur drömmen om den eviga freden och en ny verklighet knackar på dörren så gäller det nu att dra kloka slutsatser och vidta nödvändiga åtgärder. Att springa på första bästa boll som sparkas in på spelplanen kommer inte att leda oss rätt, det krävs istället en ny och tydlig försvarsidé.

Idag mötte Putin media. Många blev uppenbart förvånad över att han ljög så ohämmat om att trupperna på Krim, med soldater utan förbandsbeteckningar inte var Ryska. Han sa att "vem som helst kan ju köpa en uniform". Han hävdade också att man inte hade gjort några truppförflyttningar till Krim utöver de som redan finns på plats vid de ryska baserna, och att beredskapsövningarna i Ryssland inte på något sätt hade med Ukraina att göra. Ett ohämmat ljug med andra ord. Vidare är Putin inom andra områden alldeles otäckt ärlig. Han sa bland annat att beredskapsövningarna som omfattade 150.000 man var planerade sedan länge, man hade bara inte berättat för någon att man hade planerat att genomföra dessa. Men eftersom Putin redan 2007 deklarerade att han struntade i CFE-avtalet så är det bara för övriga att gilla läget.

När många blir förvånade över dessa uttalanden, så blir undertecknad inte det minsta förvånad. Att ljuga hör till rysk retorik, i synnerhet om man är politiker eller militär, och särskilt om det gynnar egna intressen. Putin kommer fortsätta att ljuga, och det kommer att bli mer av den varan den närmaste tiden. I morgon möter Putin en hel delegation från NATO. Det ska bli intressant att höra hur Anders Fogh Rasmussen med följe kommer att förhålla sig till detta. Under kvällen har det även kommit uppgifter om att Vladimir Putin och hans strategiska robottrupper har skjutit en interkontinental ballistik robot från Kaspiska havet till ett målområde i Kazakhstan. En maktdemonstration med en tydlig signal till övriga världen om att det är Ryssland som nu ensamma dikterar villkoren!


Men åter till Sverige.

Den yrvakna regeringen under ledning av Moderaterna som så konstant hävdat att man minsann satsat på försvaret under flera års tid, öppnar nu upp för "ytterligare förstärkningar". Jag vill dock ge Karin Enström, Carl Bildt och även Fredrik Reinfeldt lite beröm för att de inte rusar iväg, utan vill göra detta på ett ordnat sätt. Risken är dock överhängande att det hela i slutänden blir en så kallad "Skaraborgssatsning" där man skjuter till en i sammanhanget så pass obetydlig summa med syftet att det för allmänheten ska se ut som man faktiskt lägger pengar på försvaret, men som i själva verket inte ens täcker generella årliga kostnadsökningar.

Folkpartiet går i dag genom partiledaren Jan Björklund ut  och kräver justeringar. Folkpartiet brukar vara kloka när det kommer till försvarsfrågor, och framhåller mycket riktigt betydelsen av Gotland, så även idag. Men just nu pratar alla mer eller mindre uteslutande om att försvaret av Gotland måste stärkas. I sitt partiprogram vill Folkpatiet återuppliva pansarbrigaden och P18 på Gotland(!) Men är det verkligen i den änden vi ska börja, och är mer pansar verkligen rätt väg att gå år 2014?

Till att börja med så bör försvarsberedningen nu få en helt ny uppgift. Att Karin Enström i dag tog beslutet om att förlänga försvarsberedningens tidsfrist med 45 dagar är förvisso bra, men som sagt, hela arbetet skulle behövs göras om och göras rätt från början. Uppgiften försvarsberedningen erhållit är att fullfölja beslutet från 2009 som gör gällande att det är fortsatt reformering med målbilden IO 14 som gäller och inget annat. Problemet är bara den att IO 14 inte är anpassad för att försvara Sverige i Sverige.

ÖB Sverker Göransson gav sitt bästa råd i Sälen. Det var att fullfölja pågående reform och inte ändra ännu en gång. Jag kan förstå ÖB att han inte mäktar med ännu en förändring och vill att Försvarsmaktens personal ska få arbetsro. Men ÖB får ursäkta, för frågan är större än så. Här handlar det inte längre om att få arbetsro, nu krävs åtgärder i syfte att skapa verklig försvarsförmåga.

Det Sverige nu behöver är en fungerande och realiserbar försvarsidé som är krigsavhållande! En sådan saknas i dag, åtminstone så saknas en realistisk sådan då vi i varje nedmontering av försvaret har valt att behålla förmågebredden, dessutom fördelad på hela Sveriges avlånga land. Artilleri i norr, ingenjörer i Småland, luftvärn i sydvästsverige och pansar i Skaraborg. Detta är ett exempel på hur omöjligt det är att skapa en fungerande armé som ska kunna verka tillsammans i strid, eller för den delen kunna skydda Flygvapnets och Marinens känsliga infrastruktur. Detta sammantaget har inneburit att hela Armén samt även Amfibiebataljonen blivit något av kompetensbärare (demonstratorförband) inom respektive truppslag till begränsad nytta för försvaret av Sverige. Det var heller inte meningen efter försvarsbeslutet 2004, så särskilt förvånade borde varken våra politiker eller för den delen någon annan vara.


Vad säger då Försvarsmakten?

Ja just nu verkar Försvarsmaken inte säga någonting, och det ska myndigheten givetvis inte heller göra innan man får en förfrågan av regeringen. Till dess har man att förhålla sig till att fullfölja inriktninsbeslutet från 2009, och dessutom fortsätta att förbereda de personalreduceringar som regeringen beslutat om förra året hur märkligt det än kan tyckas vara i rådande omvärldsläge. Ta bort 500 miljoner från personalkostnaderna var uppgiften. Detta arbete kommer inte Försvarsmakten att avbryta förrän regeringen säger något annat. Att stoppa fortsatt reducering av Försvarsmakten borde dock vara en omedelbar åtgärd som regeringen själva har i sina händer. Reduceringen kan stoppas i morgon, och borde så göras.

Vad Försvarsmakten däremot har sagt, eller rättare sagt blivit anmodade att uttrycka sin åsikt runt är hur Försvarsmakten som myndighet ser på utveckling i ett längre tidsperspektiv. Detta har man gjort genom perspektivplanen. Men här har man som jag ser det gjort ett katastrofalt misstag den här gången. I tidigare utgåvor av PerP har det varit praxis att föreslå ett antal alternativ kopplat till finansieringen. Inför FB-04 hade man som exempel tagit fram fyra olika alternativ. Alternativen då var -6 mdr, -3 mdr, oförändrat anslag, +3 mdr. Hade man gjort på motsvarande sätt så hade detta i dag utgjort ett bra underlag för våra politiker att förhålla sig till. Då hade regeringen redan i dag kunnat ta fram och tittat på ett "plusförslag" och därmed även se vad en sådan ökning hade kunnat medföra för ökning av försvarsförmågan. Åtminstone i stora drag. Detta är i dag omöjligt då Försvarsmakten enbart levererat ett underlag som innebär en prolongerad ekonomi, vilket i praktiken innebör en fortsatt årlig reducering. Mycket olyckligt.


Vad kostar då ökad försvarsförmåga?  

Helt omöjligt att svara på utan djupgående analyser. Men en sak är säker. Att behålla nuvarande organisation, att häva pågående personalreducering, att anskaffa/omsätta den materiel som redan idag saknas, att vidmakthålla all den materiel Försvarsmakten idag förfogar över, att bestycka korvetter med lv-robot, bibehålla nuvarande personalförsörjningssystem osv. osv. kommer att kosta. Lägg där till att återta övningsverksamheten till en normal nivå och framför allt öka flygtiden inom stridsflygsystemet - det kommer att kosta - väldigt mycket pengar.

Det är dessa pengar som regeringen inte ens är överens med Försvarsmakten att de verkligen saknas då man anser att försvaret är tillräckligt finansierat och därmed ignorerar de varningar ÖB gett under lång tid. Jag bedömer att ovanstående skulle kräva ett tillskott på närmare 5 miljarder årligen, och då ökar inte försvarsförmågan ändå i den omfattning som ett förändrat omvärldsläge nu kräver, och som även majoriteten av våra politiker också verkar kräva.


Försvarsidén

Av den anledningen anser jag att det är "helt fel" (för att travestera en tidigare försvarsminister) att fortsätta på inslagen väg med IO14. Ett större omtag i nuvarande organisation måste därför ske, och en relevant försvarsidé måste tas fram. Med anledning av detta så bör försvarsberedningen därför erhålla ett helt nytt uppdrag som inte begränsas till att fullfölja reformen från 2008. Om ett sådant direktiv i en nära framtid möjligen skulle realiseras (vilket dock inget tyder på att det gör i dagsläget) så är mina 10 viktigaste rekommendationer för snabbt skapa en förbättrad försvarsförmåga följande.


  • Ansök om ett medlemskap i NATO omgående
  • Återinför värnplikt primärt för bemanning av armé- amfibie- och basförband (vilket även kommer att gynna rekryteringen till GSS/K, officersyrket och till hemvärn)
  • Anskaffa kvalificerat långräckviddigt luftvärn omgående - här finns inte tid att vänta
  • Bestycka Visbykorvetter med luftvärnsrobotar omgående
  • Säkerställ svensk ubåtsförmåga
  • Anskaffa relevanta attackvapen till Gripensystemet
  • Utöka den nu mycket låga numerären av ytstridsfartyg och säkerställ ubåtsjaktförmågan
  • Återta Flygvapnets bassystem för ökad överlevnad samt öka personalen inom basbataljonerna 
  • Fokusera därefter på att successivt övergå till ett skalförsvar med hög tröskeleffekt samordnat med ett medlemskap i NATO

Det absolut sämsta vi nu kan göra är att ta färjan till Gotland, serva, bemanna och öva med stridsvagnarna som står i det nya plåtskjulet vid Tofta och därefter säga till allmänheten att vi faktiskt satsat på försvaret och att vi nu kan känna oss lugna. Det gäller nu att tänka till och göra rätt saker i rätt ordning. Våra folkvalda politiker måste därför ta sitt ansvar och möjliggöra en förändring till det bättre, för nuvarande låga nivå är inte längre acceptabel.


Bloggar:
Wiseman
Annicka N C
Johan Wiktorin
Oscar Jonsson
Sjätte mannen 1
Sjätte mannen 2

Media:
SR Studio 1
P1 Morgon
SR (Enström)
SR (Försvaret på Gotland)
AB TV 1(Karlis Neretnieks)
AB TV 2(Karlis Neretnieks)
AB TV 2(Karlis Neretnieks)