På Försvarsmakten Kommenterar har nu Försvarsmaktens informationsdirektör Erik Lagersten publicerat ett inlägg med sin och myndighetens syn på Ofogs avanonymisering av mig. Det är ytterst viktiga och tänkvärda ord som förtjänar en vidare spridning.
Erik var en av de första personer jag tog kontakt med efter samtalet från Ofog. Vi har genom åren haft kontakt, men endast via mail och Twitter och i tisdags var första gången jag pratade med honom direkt och han bekräftade också att han inte tidigare känt till min identitet. Jag är oerhört tacksam över det stöd som Erik med flera uttryckt för mig de senaste dagarna. Ett stöd som för mig varit långt ifrån säkert.
Igår intervjuades jag av Norrländska Socialdemokraten där jag bland annat frågades om min åsikt om Ofog och dess metoder. Som jag sade till journalisten kan jag stödja vissa av Ofogs målsättningar, men jag tar avstånd från deras metoder. Sverige ett demokratiskt land med representativ demokrati där vi genom allmänna val väljer våra politiska företrädare. Det står envar fritt att uttrycka sina åsikter och genom yttrandefriheten påverka den allmänna opinionen så länge man håller sig inom de lagar som är grundvalarna för vår demokrati. Ofogs sätt att påverka innebär däremot att man ofta ställer sig ovanför svensk lag och agerar på ett sätt som går ut över andra medborgare, där man i första hand angriper budbärare istället för budskap. När Ofog manifesterar gör man det ofta genom lagbrott där skattebetalarna får stå för notan, oavsett om det gäller skadegörelse eller andra aktioner, där målet är att skapa politisk opinion. När Ofog gör åverkan på materiel inhyrd av Försvarsmakten eller ägd av staten är det alltid i slutänden skattebetalarna som får betala för återställandet, liksom kostnaderna för framtida bevakning. Försvarsmakten finns till av en anledning och det är att vårt demokratiska styre bestämt att en sådan myndighet ska finnas.
När det görs åverkan på infrastruktur på en delad militär och civil flygplats i samband med de internationella flygövningar som Ofog manifesterat mot utsätter man inte bara militär flygtrafik för risk. Samma risk drabbar även de många civila trafikflygplan och de hundratals passagerare som varje dag nyttjar flygplatsen. Möjligen har detta inte detta alltid varit Ofogs verk utan av en svans till gruppen, men resultatet blir ändå detsamma. På vilket sätt stärks demokratin av detta ofoget?
På sin hemsida har Ofog börjat publicera vissa svar på reaktioner som varit framförallt i media. Jag har inte för avsikt att kommentera dessa vidare eftersom jag redan har sagt vad jag behöver säga i frågan. Jag vill dock klargöra att vilka som vetat om min identitet bland överordnade har för mig varit okänt till i tisdags kväll då jag såg mig nödgad att orientera dessa. Detsamma gäller hur chefer i Försvarsmakten sett på bloggen och dess innehåll. Att t ex chefen F 21, överste Fredrik Bergman, enligt egen uppgift redan kände till min identitet, liksom att Bergman och Lagersten uttryckt stöd för mig, använder nu Ofog som ett argument för att rättfärdiga sitt agerande.
Gjort är gjort, men detta är för mig ytterligare ett bevis på att personerna inom Ofog återigen ser sig själva och sina mål som överordnade de medel man använder. Medel som därtill är reserverade för dem och ingen annan gruppering.
Senare ikväll eller imorgon ett inlägg om det brasilianska Gripen-köpet och eventuella konsekvenser för svenskt försvar.
Det duger inte
Efterforskningsförbudet för myndigheter är reglerat i grundlagen. Det är även repressalieförbudet. Skälet är enkelt, att en medarbetare, utan risk för egen del ska kunna berätta om den egna verksamheten för en journalist. Medborgarnas insyn och granskning av det offentliga gagnas av en sådan ordning. Det är inte de som eventuellt tycker uppgifterna är misshagliga som har tolkningsföreträde om anonymiteten ska gälla, utan den enskilde medarbetaren.
Sverige är i vissa delar unikt med en så stark ställning för individen på bekostnad av arbetsgivaren. Vi är särskilt unika med att skyddet även omfattar militär personal. Skälen är precis de samma som för det offentliga i stort, även en militär verksamhet gagnas av att den uppmärksammas och ger chefer möjlighet att reflektera över eller bemöta kritik som utvecklar verksamheten.
Jag tror att demokratin och myndigheter generellt stärks om det som är reglerat i grundlagarna för kontakten med traditionell media, också överförs som andemening till nya media och med ett generöst förhållningssätt till nya uttryck. Visst kan jag som chef, och dessutom som ansvarig för bilden av Försvarsmakten, knyta handen hårt i byxfickan när jag läser en del inlägg på nätet och vidhängande kommentarer. Mina alternativ är dock enkla och tvingande: bemöta, engagera delar av organisationen eller en annan chef i frågan eller konstatera att det som står, får stå oemotsagt för tillfället.
Detta är det enda förhållningsättet Försvarsmakten kan ha, då vi står för demokratiska grundvärden och dessutom utgör dess yttersta försvarare. Men demokratin som helhet blir aldrig starkare än dess svagaste länk och grupper i dess utkant utmanar nu det som utgör dess absoluta kärna, rätten att fritt uttala sig utan att känna sig hotad eller pressad.
Gatans parlament har på senaste tiden i olika former visat att det är genom hot eller fysisk makt, som starka röster eller åsikter vilka man ogillar, ska tystas. Nävar behöver inte användas bokstavligt utan kan lika gärna utgöra ett vapen på nätet. Effekten är densamma.
I veckan blev jag uppringd av en medarbetare i Försvarsmakten som genom sin blogg bidragit till den offentliga debatten. Aktivistgruppen Ofog tyckte att den anonyma rösten fått för stor makt och genom att av-anonymisera skulle detta förhållande ändras. Rätten att vara anonym är uppenbarligen acceptabelt så länge det man ger uttryck för inte berör någon eller förbigås med tystnad. Det föregivna skälet är att människor som har möjlighet att påverka ska kunna ställas till svars för detta.
Jag menar att detta är ett svepskäl för det verkliga syftet, nämligen förhoppningen att skrämma människor och försätta dem i förhållanden som gör att de inte vågar vara just individer, med egen rätt att uttrycka sig eller vara den hon eller han önskar. Uppenbarligen har grupper som Ofog insett att aktioner som riktar sig mot myndigheten eller vår verksamhet inte har tillräcklig effekt, allmänheten delar helt enkelt inte deras världsbild eller de argument som framförs genom debatt, demonstrationer eller intrång i olika skyddsobjekt. Istället är fokus nu den enskilde medarbetaren och det obehag en exponering kan utgöra som är själva huvudmetoden.
Att vara aktivist och engagerad i fredsrörelsen innebär att Försvarsmakten och vår verksamhet är naturliga måltavlor. Detta har jag förståelse för. Men genom att trakassera enskilda medarbetare i offentliga sammanhang, genom att ta bilder på enskilda och tillskriva dem text med kränkande åsikter och nu genom att hänga ut enskilda debattörer är det inte verksamheten som sätts i centrum utan varje persons rätt att vara trygg.
Jag är den första att konstatera att detta ännu är en marginell rörelse, att antalet individer som drabbas är lågt och att Ofog naturligtvis blir vansinnigt glada över att diskuteras här och på ledarsidor. Men det räcker att en person nästa år inte deltar i Pride-paraden av rädsla för att bli trakasserad för att det ska vara tillräckligt skäl för Försvarsmakten att markera.
Kriminella element som genom besök vill skrämma tidningsredaktioner, nazister som bokstavligt talat slår sönder andras demonstrationer eller aktivister som trakasserar deltagare vid publika tillfällen är samma uttryck för självpåtagen rättskipning. Långsamma, tråkiga, traditionella demokratiska metoder duger inte längre för den som själv har tagit sig rätten att vara normen och alla andra fiender. Genom hot, trakasserier och att själva ta sig ett absolut tolkningsföreträde över verkligheten hoppas de snabbt skrämma samhället eller enskilda att forma eller foga sig efter den egna världsbilden.
Det duger helt enkelt inte. Tjänstemän på myndigheter är en viktig grund på vilken staten vilar. Statsministern har uttalat det som ”Det som har byggt vårt land starkt är en bra och långvarig ämbetsmannatradition.” Denna tradition utgörs dels av att uppdraget utförs med förtjänst och skicklighet, omdöme och ansvar men också att samma tjänstemän tillåts kritisera myndighetsutövningen, anonymt eller under eget namn. Man kan inte vara lite anonym, man kan inte ha lite källskydd, man kan inte bara få tycka lagom mycket. Antingen har vi en fri debatt på individens villkor eller också inte.
Varje steg att kväsa debatten är de små stegens tyranni. Det kommer omärkligt och demokratins yta är tunn, det visar inte minst utvecklingen på sina håll i Europa de senaste åren men också händelser i Sverige. Och det kan tyckas förmätet att påstå att av-anonymisering är en del av detta men jag menar att det ska sättas i ett sådant sammanhang.
Jag har ingen aning om vilken väg nu Carl Bergqvist a.k.a Wiseman’s Wisdoms väljer. För detta har han ett fritt val. Jag hoppas dock att han inte i detta låter sig styras av de som helst ser att hans röst tystnar.
Någonstans såg jag att en av orsakerna till bloggens popularitet skulle vara att ledningen i Försvarsmakten ger den sitt stöd. Ett riktigt underhållande uttalande och visar hur lite man förstått Försvarsmaktens inre liv. Men en sak stämmer, att Försvarsmaktens medarbetare, så långt lagstiftning och värdegrund medger, ska ha rätten att likt andra medborgare vara den de vill, på det sätt de önskar och kunna uttala sig fritt. Om den saken finns inga tveksamheter.
Erik Lagersten
Försvarsmaktens informationsdirektör
Intet nytt under solen och allt var inte bättre förr
I dessa dagar av revisionsrapporter och allmän upprördhet över personal- och materielbrister i förbanden kan det vara på sin plats att återuppväcka tidigare så frekventa ord som version, substitut, myndighetsbrist och riksd:o. Gör man det och kopplar orden till vad de stod för, blir man raskt varse att dagens situation i FM inte på något sätt är unik, att intet är nytt under solen och att allt inte var bättre förr.
Version: U-listesatt materiel utbytt mot variant av samma materielslag, ex:vis kpist m/45 i stället för kpist m/45B. Ingen större katastrof alltså, men ändå
Substitut: Materiel utbytt mot annan ”så nära man kan komma”. Ex:vis tgb 903 ist f tgb 11, gevär m/96 i st f kpist, ra 120 i st f ra 145 osv.
Myndighetsbrist: Materielen fanns inte i tillräcklig mängd inom mobiliseringsmyndigheten
Riksbrist: Materielen fanns inte i tillräcklig mängd ens inom riket
Åtminstone inom armén lurades krigsförbandschefer länge genom att förbandens förråd var välfyllda med rätt materiel inför varje KFÖ, något som möjliggjorts genom omfattande materielsnurror där bristmateriel flyttades runt mellan förbanden efterhand som det var dags för KFÖ. Det var först vid 80- och 90-talens krigsförbandsvärderingar som cheferna fick aha-upplevelser och kunskap om det verkliga läget.
Några talande exempel på OE-materiel (organistions- och effektbestämmande):
Till ra 145 (dåtidens viktigaste radiostation inom armén) skulle det finnas tre batterilådor/rastn. En i radion, en i ”ryggsäcken” och en på laddning. Sanningen/verkligheten var att det kanske fanns 2/rastn i riket! Existerande batterilådor snurrade landet runt efterhand som förbanden gjorde KFÖ…
Uthålligheten på våra rb 70-förband var synnerligen begränsad eftersom det saknades ett avgörande batteri (riksbrist) för att systemet överhuvudtaget skulle fungera
Vissa artilleribataljoner som mobiliserade i Norrland kunde initialt inte förflyttas en meter eftersom man saknade fordon. Dragbilar, ammunitionsbilar etc. var uttagna fordon som pga. brister inom mobiliseringslänet skulle komma från Göteborgsområdet/milo V. Problemet, förutom körtid relativt mobtiden, var att de som förväntades köra upp bilarna till Norrland var värnpliktiga inkallade till andra förband i andra delar av landet….
Kvalificerad ammunition till våra haub 77-förband fanns i så begränsad mängd att först då kraftsamlingsriktningen (egen och/eller fiendens) kunnat fastställas kunde uppfyllnad till RU ske genom omfördelning från sekundära riktningar.
Då uniformssystem 90 infördes vid de prioriterade fältförbanden dumpades nya och oanvända m/59 på överskottsmarknaden. Det var för dyrt att packa om och ersätta de urtvättade och slitna uniformerna, ibland tom. substitutet linnekläder, vid de lågt prioriterade lokalförsvarsförbanden.
Personal däremot, det fanns det tack vara värnplikten gott om. Om den sen alltid var rättutbildad är en helt annan sak. Första gången jag gjorde KFÖ, (som plutch i början på 70-talet) hade förbandet just omorganiserats från infbrig org 59 till NB org 69.
Materieltillförseln hade gått fortare än utbildningen så min bandvagnsförare var ett substitut, en fd. anspannskusk…
Wisemans "outning" – ser vi början på ett "modus operandi" med informationsoperationer?
Först var det den sk. Researchgruppen som "outade" bl.a. SD-politikers inlägg på Avpixlat och nu senast Ofog som "outade" allas vår Wiseman (utan att för den skull på något sätt relatera bloggen Wiseman med Avpixlat).. Står vi nu inför ett nytt "modus operandi" i form av organiserade och planlagda informationsoperationer riktade mot individer och bloggar?
Kanske är det Snowden-affären som har varit en inspirationskälla till detta, men att det skulle kunna nyttjas på detta sätt var nog bara en tidsfråga. Enligt lagen om att "varje kraft har en motkraft" kommer nog också dessa metoder att generera någon typ av respons i form av bättre sekretess hos internetleverantörerna, anonymisering av surfning och IP-nummer. Krypteringspartyn har vi läst om i kölvattnet efter Snowden-affären.
Frågan är nu om man från ovanstående organisationer inte har outat sina egna metoder genom att gå live med vad man vet istället för att på ett mer förslaget sätt verka i det dolda med sitt informationsöverläge. De långsiktiga effekterna av detta är svåra att sia om, men sannolikt kommer nog öppenheten på nätet att påverkas.
I sakfrågan om just försvarsbloggarnas fortlevnad så har man nog skjutit sig i foten från Ofogs sida då Wiseman i det närmast nu gjorts odödig och bidragit till att ännu högre grad sätta fokus på försvarsfrågan hos gemene man. Jag tror att ordet jag letar efter är "Pyrrhusseger"
I en solidaritetsaktion har flera andra försvarsbloggare valt att träda ut ifrån anonymiteten under hastagggen #JagStödjerWiseman t.ex. 38-åringen, Cynismer och Väpnaren
Det mesta jag skulle sörja med att bli outad vore att tappa den genomslagskraft som även en individ med lägre grad kan få genom sin anonymitet, men det är ju ett försvarsmaktsinternt problem såklart.
Jag vill härmed passa på att tacka Wiseman och alla andra outtröttliga bloggare som för fram viktiga synpunkter i högt och lågt. Keepn on rocking the free world (ja alltså se till så att den förblir det).
Loss överallt!
KlartSkepp - - . .
Kanske är det Snowden-affären som har varit en inspirationskälla till detta, men att det skulle kunna nyttjas på detta sätt var nog bara en tidsfråga. Enligt lagen om att "varje kraft har en motkraft" kommer nog också dessa metoder att generera någon typ av respons i form av bättre sekretess hos internetleverantörerna, anonymisering av surfning och IP-nummer. Krypteringspartyn har vi läst om i kölvattnet efter Snowden-affären.
Frågan är nu om man från ovanstående organisationer inte har outat sina egna metoder genom att gå live med vad man vet istället för att på ett mer förslaget sätt verka i det dolda med sitt informationsöverläge. De långsiktiga effekterna av detta är svåra att sia om, men sannolikt kommer nog öppenheten på nätet att påverkas.
I sakfrågan om just försvarsbloggarnas fortlevnad så har man nog skjutit sig i foten från Ofogs sida då Wiseman i det närmast nu gjorts odödig och bidragit till att ännu högre grad sätta fokus på försvarsfrågan hos gemene man. Jag tror att ordet jag letar efter är "Pyrrhusseger"
I en solidaritetsaktion har flera andra försvarsbloggare valt att träda ut ifrån anonymiteten under hastagggen #JagStödjerWiseman t.ex. 38-åringen, Cynismer och Väpnaren
Det mesta jag skulle sörja med att bli outad vore att tappa den genomslagskraft som även en individ med lägre grad kan få genom sin anonymitet, men det är ju ett försvarsmaktsinternt problem såklart.
Jag vill härmed passa på att tacka Wiseman och alla andra outtröttliga bloggare som för fram viktiga synpunkter i högt och lågt. Keepn on rocking the free world (ja alltså se till så att den förblir det).
Loss överallt!
KlartSkepp - - . .
Brasilien, samba och deras inverkan på svenska försvarsmaktens transportflygplan
Det är fantastiskt att konstatera att SAAB äntligen har lyckats att sälja Gripen till ett så stort land som Brasilien. Det är bara att gratulera.
I detta kommer sedan samtliga motköp som ska vara med i denna affären, inte ovanligt att motköpen motsvarar en högre summa än vad själva köpeskillingen är. Så vad är det då som Brasilien har som kan komma att locka främst? Jo, militära transportflygplan. Embraer håller på att utveckla KC-390 i en rasande fart för att kunna sälja dessa som konkurrent till C-130J och A400M. Kapaciteten ligger ungefär mitt emellan dessa två. Brasilien kommer till största sannolikhet att pressa fram att Sverige ska köpa dessa som ersättning för nu åtta st. existerande C-130. Vad kommer då detta att betyda för Sverige? Jo, att man "kastar bort" 20 till 30 år gångtid i de åtta C-130 som Sverige idag har. Som bekant så har frågan om nya C-130J eller en modifiering stötts och blötts i många år(Sedan 2000)men med avsaknad på ett beslut om hur man ska göra. Förra året kom Lockheed Martin med ett resultat av en långtidsstudie på de svenska C-130 och konstaterade att i skroven finns det mellan 45 och 55 procent livslängd kvar. Däremot så behöver vissa delsystem modifieras och underhållas mer än vad de har gjort sedan 2000. Kostnaden för en modifiering av dessa flygplan beräknas till ca 1 miljard kronor minus. 6 länder har visat intresse för att köpa totalt 60 st KC-390. Embraer räknar med att kunna leverera 8 st KC-390 per år vilket gör att om Sverige skulle beställa nu så skulle vi få vänta tills 2023-24 för att få det första planet. Detta gör att Sverige måste göra något åt de flygplan som man idag opererar för inte få något glapp. Det man då bör göra är att modifiera nuvarande flotta så att de kan flyga i 15 år till så att KC-390 kan ersätta C-130H om det nu är så att det är den storleken på flygplan som är det optimala för Sverige.
Att tänka på då är att både ett Nordiskt och ett Europeiskt samarbete synnerligen kommer att försvåras när man opererar helt olika flygplan. Men ändå är det slutligen avgörande vad för sorts och storleksmässigt typ av flygplan är det som Sverige i framtiden behöver? Nja, C-130 är nog i minsta laget sedan det har gått mer än 60 år sedan designen kom till. Lastbilar och andra militära fordon och materiel har blivit större och tyngre med tiden och medför att mindre och mindre materiel kan transporteras i C-130. Detta borde medföra att C-130J inte är en optimal ersättare till dagens C-130H. KC-390 har möjlighet att ta större materielenheter men är dimensionerad för att i ett absolut maximum kunna ta 2 st 20-fot containrar volymmässigt. Dock är det så att balansproblematiken gör att det avgör om man kan ta 2 st eller endast en container. A400M däremot kommer att kunna ta 2 st 20-fots containrar med fullhöjd som Försvarsmakten vill.
Slutsats: En framtidsstudie i vad det är för behov som Sverige har inom transportflyg behöver genomföras på en objektivt projekt för att kunna utröna vad som är passande. Idag är det endast enskilda handläggares åsikter på FMV, HKV och förband som cirkulerar och som tyvärr ligger till grund för stora kostnader för oss skattebetalare.
Men än en gång ett stort grattis till SAAB. Bara det inte blir på bekostnad av att man inhandlar ett transportflygplan som man inte behöver och kan använda till det man vill.
I detta kommer sedan samtliga motköp som ska vara med i denna affären, inte ovanligt att motköpen motsvarar en högre summa än vad själva köpeskillingen är. Så vad är det då som Brasilien har som kan komma att locka främst? Jo, militära transportflygplan. Embraer håller på att utveckla KC-390 i en rasande fart för att kunna sälja dessa som konkurrent till C-130J och A400M. Kapaciteten ligger ungefär mitt emellan dessa två. Brasilien kommer till största sannolikhet att pressa fram att Sverige ska köpa dessa som ersättning för nu åtta st. existerande C-130. Vad kommer då detta att betyda för Sverige? Jo, att man "kastar bort" 20 till 30 år gångtid i de åtta C-130 som Sverige idag har. Som bekant så har frågan om nya C-130J eller en modifiering stötts och blötts i många år(Sedan 2000)men med avsaknad på ett beslut om hur man ska göra. Förra året kom Lockheed Martin med ett resultat av en långtidsstudie på de svenska C-130 och konstaterade att i skroven finns det mellan 45 och 55 procent livslängd kvar. Däremot så behöver vissa delsystem modifieras och underhållas mer än vad de har gjort sedan 2000. Kostnaden för en modifiering av dessa flygplan beräknas till ca 1 miljard kronor minus. 6 länder har visat intresse för att köpa totalt 60 st KC-390. Embraer räknar med att kunna leverera 8 st KC-390 per år vilket gör att om Sverige skulle beställa nu så skulle vi få vänta tills 2023-24 för att få det första planet. Detta gör att Sverige måste göra något åt de flygplan som man idag opererar för inte få något glapp. Det man då bör göra är att modifiera nuvarande flotta så att de kan flyga i 15 år till så att KC-390 kan ersätta C-130H om det nu är så att det är den storleken på flygplan som är det optimala för Sverige.
Att tänka på då är att både ett Nordiskt och ett Europeiskt samarbete synnerligen kommer att försvåras när man opererar helt olika flygplan. Men ändå är det slutligen avgörande vad för sorts och storleksmässigt typ av flygplan är det som Sverige i framtiden behöver? Nja, C-130 är nog i minsta laget sedan det har gått mer än 60 år sedan designen kom till. Lastbilar och andra militära fordon och materiel har blivit större och tyngre med tiden och medför att mindre och mindre materiel kan transporteras i C-130. Detta borde medföra att C-130J inte är en optimal ersättare till dagens C-130H. KC-390 har möjlighet att ta större materielenheter men är dimensionerad för att i ett absolut maximum kunna ta 2 st 20-fot containrar volymmässigt. Dock är det så att balansproblematiken gör att det avgör om man kan ta 2 st eller endast en container. A400M däremot kommer att kunna ta 2 st 20-fots containrar med fullhöjd som Försvarsmakten vill.
Slutsats: En framtidsstudie i vad det är för behov som Sverige har inom transportflyg behöver genomföras på en objektivt projekt för att kunna utröna vad som är passande. Idag är det endast enskilda handläggares åsikter på FMV, HKV och förband som cirkulerar och som tyvärr ligger till grund för stora kostnader för oss skattebetalare.
Men än en gång ett stort grattis till SAAB. Bara det inte blir på bekostnad av att man inhandlar ett transportflygplan som man inte behöver och kan använda till det man vill.
Gästinlägg: Sverige är värt att försvara
Såsom utlovat i gårdagskvällens inlägg kommer här ett gästinlägg från Kristdemokratiska Ungdomsförbundet med anledning av Riksrevisionens starkt kritiska rapport om Försvarsmaktens förmåga. Rapporten är alldeles för viktig för att bara falla i glömska utan istället som en varning för den kritiska situationen inom stora delar av Försvarsmakten. Bara de ökade kostnader för det nya personalförsörjningssystemet är enligt FOI:s kalkyler 2 miljarder högre per år om 2012 års situation håller sig.
Förhoppningsvis kommer fler aktörer än KDU att uppmärksamma Riksrevisionens rapport.
Wiseman
––––––––––––––––––––––––––––––––––––––
Sverige är värt att försvara
Sveriges försvar måste stärkas och det kommer att krävas betydligt högre försvarsanslag än idag, skriver Christian Carlsson, vice ordförande, och Andreas Braw, försvarspolitisk talesman, för Kristdemokratiska Ungdomsförbundet (KDU).
Sveriges försvarsförmåga duger inte till att försvara vårt land. Det har varit känt sedan tidigare, men nu riktar också Riksrevisionen kritik mot att Försvarsmakten inte klarar att hantera sina uppdrag.
I ”Försvarsmaktens förmåga till uthålliga insatser (RiR 2013:22)” står att Försvarsmakten varken idag eller de närmaste åren kommer att kunna uppnå de krav på insatsverksamheten som regeringen och riksdagen beslutat. Det finns varken tillräckligt med personal eller materiel för att samtidigt klara de uppgifter försvaret har avseende insats, beredskap och utveckling. Nära hälften av nyckelpersonalen i insatsförbanden saknas och likaså minst 37 procent av den materiel som krävs för att förbanden ska kunna lösa sina uppgifter.
Vi hoppas att Riksrevisionens kritik svider ordentligt i ögonen på de politiker som bär ansvaret för den bristande försvarsförmågan och också att den kan fungera som en i raden av väckarklockor. Det finns flera orsaker till Sveriges bristande förmåga. Gemensamt för dessa orsaker är dock decennier av oansvarig försvarspolitik. Socialdemokraternas stora förbandsnedläggningar i och med försvarsbesluten år 2000 och 2004 samt ambitionssänkningarna som dessa medförde är en stor del av förklaringen, men också att den stora omställningen från värnplikt till frivilligförsvar inte getts tillräckligt goda förutsättningar att komma på plats. Under alltför många år har Försvarsmakten betraktats som ett särintresse alternativt fungerat som budgetregulator när finansministrar behövt spara pengar. Vi tar avstånd från detta.
Sveriges försvar måste stärkas och det är bra att Alliansen såväl stoppat förbandsnedläggningar som skjutit till mer resurser, men det kommer att krävas betydligt högre försvarsanslag för att säkerställa vår försvarsförmåga. I ett första steg måste fokus vara att få IO14 på plats, men Sverige kommer därefter att behöva ta ytterligare steg för att stärka vårt försvar.
Kristdemokratiska Ungdomsförbundet (KDU) delar Riksrevisionens ståndpunkt att såväl antalet armébataljoner som flygdivisioner behöver utökas, men vi kräver också ökad närvaro i Östersjön och ett återupprättat regemente på Gotland för att fylla det säkerhetspolitiska vakuum som Sverige bidragit till i området. Viktigast är att Sverige bör ansöka om medlemskap i Nato. Sveriges försvar måste stärkas, men vi inser samtidigt att säkerheten måste byggas gemensamt med andra.
Sverige ska ha ett starkt försvar därför att vi inser att ett starkt försvar av Sverige också innebär ett starkt försvar av vår frihet, demokrati och människovärdet. Försvarsmakten är inget särintresse – det är ett allmänintresse, och så länge det råder minsta tveksamhet gällande detta bland moderata försvarsministrar är det Kristdemokraternas roll att påtala detta.
Christian Carlsson
Vice ordförande för
Kristdemokratiska Ungdomsförbundet (KDU)
Andreas Braw
Försvarspolitisk talesperson för
Kristdemokratiska Ungdomsförbundet (KDU)
Förhoppningsvis kommer fler aktörer än KDU att uppmärksamma Riksrevisionens rapport.
Wiseman
––––––––––––––––––––––––––––––––––––––
Sverige är värt att försvara
 |
| Andreas Braw |
 |
| Christian Carlsson |
Sveriges försvarsförmåga duger inte till att försvara vårt land. Det har varit känt sedan tidigare, men nu riktar också Riksrevisionen kritik mot att Försvarsmakten inte klarar att hantera sina uppdrag.
I ”Försvarsmaktens förmåga till uthålliga insatser (RiR 2013:22)” står att Försvarsmakten varken idag eller de närmaste åren kommer att kunna uppnå de krav på insatsverksamheten som regeringen och riksdagen beslutat. Det finns varken tillräckligt med personal eller materiel för att samtidigt klara de uppgifter försvaret har avseende insats, beredskap och utveckling. Nära hälften av nyckelpersonalen i insatsförbanden saknas och likaså minst 37 procent av den materiel som krävs för att förbanden ska kunna lösa sina uppgifter.
Vi hoppas att Riksrevisionens kritik svider ordentligt i ögonen på de politiker som bär ansvaret för den bristande försvarsförmågan och också att den kan fungera som en i raden av väckarklockor. Det finns flera orsaker till Sveriges bristande förmåga. Gemensamt för dessa orsaker är dock decennier av oansvarig försvarspolitik. Socialdemokraternas stora förbandsnedläggningar i och med försvarsbesluten år 2000 och 2004 samt ambitionssänkningarna som dessa medförde är en stor del av förklaringen, men också att den stora omställningen från värnplikt till frivilligförsvar inte getts tillräckligt goda förutsättningar att komma på plats. Under alltför många år har Försvarsmakten betraktats som ett särintresse alternativt fungerat som budgetregulator när finansministrar behövt spara pengar. Vi tar avstånd från detta.
Sveriges försvar måste stärkas och det är bra att Alliansen såväl stoppat förbandsnedläggningar som skjutit till mer resurser, men det kommer att krävas betydligt högre försvarsanslag för att säkerställa vår försvarsförmåga. I ett första steg måste fokus vara att få IO14 på plats, men Sverige kommer därefter att behöva ta ytterligare steg för att stärka vårt försvar.
Kristdemokratiska Ungdomsförbundet (KDU) delar Riksrevisionens ståndpunkt att såväl antalet armébataljoner som flygdivisioner behöver utökas, men vi kräver också ökad närvaro i Östersjön och ett återupprättat regemente på Gotland för att fylla det säkerhetspolitiska vakuum som Sverige bidragit till i området. Viktigast är att Sverige bör ansöka om medlemskap i Nato. Sveriges försvar måste stärkas, men vi inser samtidigt att säkerheten måste byggas gemensamt med andra.
Sverige ska ha ett starkt försvar därför att vi inser att ett starkt försvar av Sverige också innebär ett starkt försvar av vår frihet, demokrati och människovärdet. Försvarsmakten är inget särintresse – det är ett allmänintresse, och så länge det råder minsta tveksamhet gällande detta bland moderata försvarsministrar är det Kristdemokraternas roll att påtala detta.
Christian Carlsson
Vice ordförande för
Kristdemokratiska Ungdomsförbundet (KDU)
Andreas Braw
Försvarspolitisk talesperson för
Kristdemokratiska Ungdomsförbundet (KDU)
#JagStödjerWiseman
Jag kan ju också avanonymisera mig helt efter att Cynisk och 38åringen gjort detsamma som stöd för Wiseman/Carl Bergqvist. Mitt skäl för att hålla mig halvanonym har varit tidigare erfarenheter att mer öppet debattera på Internet med att andra hade synpunkter på vad jag skrev. Inget hemligt, möjligtvis pinsamt men ändå tillräckligt för att man skulle kontakta mig.
Att mina chefer och andra i min närhet har vetat om mitt skrivande har inte gjort det mindre angeläget om att hålla en låg personlig profil. Som Carl skriver, vad anses en simpel löjtnant kunna bidra med. Dom som vet vem jag är vet också att jag har något att förtälja men för dom som inte vet så är det enkelt att avfärda med vad vet en löjtnant i Flygvapnet? Numer är jag inte längre YO så jag undrar hur mycket man skulle lyssna på mig framöver.
Johan K Nilsson fd YO/lt
Att mina chefer och andra i min närhet har vetat om mitt skrivande har inte gjort det mindre angeläget om att hålla en låg personlig profil. Som Carl skriver, vad anses en simpel löjtnant kunna bidra med. Dom som vet vem jag är vet också att jag har något att förtälja men för dom som inte vet så är det enkelt att avfärda med vad vet en löjtnant i Flygvapnet? Numer är jag inte längre YO så jag undrar hur mycket man skulle lyssna på mig framöver.
Johan K Nilsson fd YO/lt
Ute i ljuset
Jag har redan beskrivit delar av händelseförloppet i min debattartikel på Dagens Industri, men tänkte ändå fylla på lite här.
Under tisdagskvällen efter jobbet satt jag och skrev på ett inlägg om Riksrevisionens rapport om försvarets förmåga till uthålliga insatser när min privata telefon ringde från ett hemligt nummer. Det visade sig vara en aktivist från Ofog som meddelade att man skulle outa mig eftersom jag som anonym hade ett för stort inflytande för att det skulle kunna vara demokratiskt accepterat och att jag kunde vara ett redskap för försvarsindustrin eftersom jag skrivit så positivt om försvarsindustrin och framförallt JAS 39 Gripen. De av er läsare som följt bloggen ett tag vet att det definitivt inte bara varit ros utan även en hel del ris, nu senast inte minst på grund av utvecklingen i Archeraffären med Norge.
Efter samtalet med Ofog började jag orientera diverse chefer i Försvarsmakten om vad som förestod. Båda sådana som visste och sådana som inte visste, men skulle behöva veta. En sak var gemensam och det var att de uttryckte sitt fulla stöd för mig och också uppskattning för bloggen.
En central fråga när man har diskuterat min blogg är just anonymiteten. Jag har velat vara och förbli anonym av flera skäl. Från början handlade det om att kulturen i Försvarsmakten inte uppskattade personal på låg nivå som var för frispråkiga i offentligheten. Några av de åsikter jag då hade uttryckt utåt uppskattades inte. Den kulturen uppfattar jag i hög grad är borta idag, men kvarstår tyvärr på vissa håll inom myndigheten. Om takhöjden förut var hög för att alla stod på knä så är den i alla fall nu så hög att flera av oss faktiskt kan stå upp.
En annan aspekt var att just anonymiteten gjorde att mitt budskap blev det centrala. Folk läste bloggen och uppskattade den för just det som skrevs – inte för vem som låg bakom. Jag hade aldrig haft samma genomslag om det framkommit att jag var en simpel löjtnant, vilket jag var i början. De debattartiklar jag författade och skickade in till olika större tidningar i samband med den försvarspolitiskt stormiga våren 2008 när halva Försvarsmakten skulle läggas ned av Regeringen (innan Georgien), refuserades alla. Att då ha en blogg och kunna länka till alla intressanta artiklar i SvD, DN med flera som använder sig av Twingly, blev ett utmärkt redskap. På senare år har det istället blivit så att flera aktörer inom försvarspolitiken, tidningar och tv har velat ha med mig och få mina synpunkter. Informationen har varit det viktiga.
Den tredje anledningen till att vara anonym har varit just mitt yrke. Vi har inom Flygvapnet ofta eftersträvat att hålla undan namn och bild på oss själva av sekretesskäl. Bara för att det kalla kriget tog slut, slutade inte företeelsen med "tavelförsäljare" som av någon anledning bara hälsar på piloter och annan nyckelpersonal i Försvarsmakten. Nu är det kanske inte längre just tavlor som säljs och nations- eller aktörstillhörigheterna har också delvis blivit andra. Kommer identiteten en gång ut är den för alltid ute. Det är av goda skäl som Försvarsmaktens personal i internationella insatser endast uppträder med förnamn och ibland inte på bild. Det finns tyvärr flera exempel på personer vars anhöriga fått hembesök även om vi i lilla Sverige vill tro att sådant inte händer här. Alla som kommer på hembesök är heller inte lika harmlösa som Ofog. Själv får jag nu finna mig i att jag väl mer eller mindre är bränd nu. Samtidigt så hoppas jag att det kommer att öka allmänhetens intresse för försvarspolitiska frågor och de mycket stora summor pengar som läggs ner på allt för lite försvarseffekt.
En målsättning med bloggen har alltid varit att kommentera svensk försvars- och säkerhetspolitik som jag ofta har tyckt vara (och är) helt uppåt väggarna, men även ge min syn på skeenden inom Försvarsmakten, vilket jag gjort som privatperson och aldrig på tjänstetid. Jag upplever utifrån reaktioner jag fått både i bloggens kommentarer och från kollegor i verkliga livet att bloggen därigenom blivit en form av ventil för alla Försvarsmaktens frustrerade medarbetare. Medarbetare som inte alltid känt igen sig i den bild av svenskt försvar och Försvarsmaktens verksamhet som målats upp av såväl regeringsföreträdare som delar av Försvarsmakten. Jag upplever också att bloggen har fått en påverkan på svensk försvarspolitik då frågor jag har lyft här sedan har dykt upp i försvarsdebatten, i Riksdagen och i Försvarsmakten. De första åren i mindre grad, men sedan kraftigt ökande.
Att så verkligen har varit fallet har jag fått en tydlig bekräftelse på det senaste dygnet då jag blivit fullkomligt överöst av glada tillrop och stöd i bloggens kommentarer, Twitter, blogginlägg, Facebook och inte minst även jobb-mailen. Nu på kvällen anlände även ett blombud med ett personligt tack från Officersförbundets och dess ordförande Lars Fresker för vad bloggen har gjort för svensk försvarsdebatt och upplysning. Alltihop så värmande att man blir rörd.
Ett annat bevis har varit omtanken om min anonymitet. Jag uppskattar att några hundra av Försvarsmaktens anställda och en del utanför myndigheten känt till min identitet, samtidigt som många andra inte gjort det. Sakta men säkert har det spritts vem Wiseman var, men de som vetat har bara berättat det för andra som de tyckt varit rätt människor att känna till det. Ibland har jag varit förvånad vilka som känt till att jag var Wiseman, och ibland förvånad över motsatsen. Mest underhållande har det dock varit att höra andra diskutera bloggen, till exempel vid lunchbordet i Högkvarterets matsal.
Min avsikt är att fortsätta med bloggen, men formatet kommer kanske att bli lite annorlunda. På vissa sätt kanske jag inte kan ta ut svängarna på samma sätt, medan jag kanske kan bli lite mer frispråkig på andra områden. Det återstår att se om inflytandet består eller ökar.
Hittills idag har bloggen haft ca 18 000 besök, vilket är nytt rekord. Det förra var 11 000 och sattes när DN uppmärksammade ett inlägg jag skrev om den svenska incidentberedskapen. De av er nytillkomna läsare som ramlat in här tack vare någon av medias artiklar förväntar er säkert lite försvars- och säkerhetspolitisk diskussion och det kommer det också att bli imorgon i form av ett gästinlägg av Kristdemokratiska Ungdomsförbundet som kommenterar Riksrevisionens skarpa kritik mot Regeringen och Försvarsmakten för situationen i det svenska försvaret. Ett ämne som jag själv skrev om i förrgår.
Media: SvD, AB, DI, Exp, Dagens Opinion, 2, SvD Ledare
Bloggar: Mats Sander, Sjätte mannen, Skipper, Cynismer, 2, Soilander, Cornucopia, Staffan Danielsson, Tillfälligt skeppsbrott, Väpnaren
Under tisdagskvällen efter jobbet satt jag och skrev på ett inlägg om Riksrevisionens rapport om försvarets förmåga till uthålliga insatser när min privata telefon ringde från ett hemligt nummer. Det visade sig vara en aktivist från Ofog som meddelade att man skulle outa mig eftersom jag som anonym hade ett för stort inflytande för att det skulle kunna vara demokratiskt accepterat och att jag kunde vara ett redskap för försvarsindustrin eftersom jag skrivit så positivt om försvarsindustrin och framförallt JAS 39 Gripen. De av er läsare som följt bloggen ett tag vet att det definitivt inte bara varit ros utan även en hel del ris, nu senast inte minst på grund av utvecklingen i Archeraffären med Norge.
Efter samtalet med Ofog började jag orientera diverse chefer i Försvarsmakten om vad som förestod. Båda sådana som visste och sådana som inte visste, men skulle behöva veta. En sak var gemensam och det var att de uttryckte sitt fulla stöd för mig och också uppskattning för bloggen.
En central fråga när man har diskuterat min blogg är just anonymiteten. Jag har velat vara och förbli anonym av flera skäl. Från början handlade det om att kulturen i Försvarsmakten inte uppskattade personal på låg nivå som var för frispråkiga i offentligheten. Några av de åsikter jag då hade uttryckt utåt uppskattades inte. Den kulturen uppfattar jag i hög grad är borta idag, men kvarstår tyvärr på vissa håll inom myndigheten. Om takhöjden förut var hög för att alla stod på knä så är den i alla fall nu så hög att flera av oss faktiskt kan stå upp.
En annan aspekt var att just anonymiteten gjorde att mitt budskap blev det centrala. Folk läste bloggen och uppskattade den för just det som skrevs – inte för vem som låg bakom. Jag hade aldrig haft samma genomslag om det framkommit att jag var en simpel löjtnant, vilket jag var i början. De debattartiklar jag författade och skickade in till olika större tidningar i samband med den försvarspolitiskt stormiga våren 2008 när halva Försvarsmakten skulle läggas ned av Regeringen (innan Georgien), refuserades alla. Att då ha en blogg och kunna länka till alla intressanta artiklar i SvD, DN med flera som använder sig av Twingly, blev ett utmärkt redskap. På senare år har det istället blivit så att flera aktörer inom försvarspolitiken, tidningar och tv har velat ha med mig och få mina synpunkter. Informationen har varit det viktiga.
Den tredje anledningen till att vara anonym har varit just mitt yrke. Vi har inom Flygvapnet ofta eftersträvat att hålla undan namn och bild på oss själva av sekretesskäl. Bara för att det kalla kriget tog slut, slutade inte företeelsen med "tavelförsäljare" som av någon anledning bara hälsar på piloter och annan nyckelpersonal i Försvarsmakten. Nu är det kanske inte längre just tavlor som säljs och nations- eller aktörstillhörigheterna har också delvis blivit andra. Kommer identiteten en gång ut är den för alltid ute. Det är av goda skäl som Försvarsmaktens personal i internationella insatser endast uppträder med förnamn och ibland inte på bild. Det finns tyvärr flera exempel på personer vars anhöriga fått hembesök även om vi i lilla Sverige vill tro att sådant inte händer här. Alla som kommer på hembesök är heller inte lika harmlösa som Ofog. Själv får jag nu finna mig i att jag väl mer eller mindre är bränd nu. Samtidigt så hoppas jag att det kommer att öka allmänhetens intresse för försvarspolitiska frågor och de mycket stora summor pengar som läggs ner på allt för lite försvarseffekt.
En målsättning med bloggen har alltid varit att kommentera svensk försvars- och säkerhetspolitik som jag ofta har tyckt vara (och är) helt uppåt väggarna, men även ge min syn på skeenden inom Försvarsmakten, vilket jag gjort som privatperson och aldrig på tjänstetid. Jag upplever utifrån reaktioner jag fått både i bloggens kommentarer och från kollegor i verkliga livet att bloggen därigenom blivit en form av ventil för alla Försvarsmaktens frustrerade medarbetare. Medarbetare som inte alltid känt igen sig i den bild av svenskt försvar och Försvarsmaktens verksamhet som målats upp av såväl regeringsföreträdare som delar av Försvarsmakten. Jag upplever också att bloggen har fått en påverkan på svensk försvarspolitik då frågor jag har lyft här sedan har dykt upp i försvarsdebatten, i Riksdagen och i Försvarsmakten. De första åren i mindre grad, men sedan kraftigt ökande.
Att så verkligen har varit fallet har jag fått en tydlig bekräftelse på det senaste dygnet då jag blivit fullkomligt överöst av glada tillrop och stöd i bloggens kommentarer, Twitter, blogginlägg, Facebook och inte minst även jobb-mailen. Nu på kvällen anlände även ett blombud med ett personligt tack från Officersförbundets och dess ordförande Lars Fresker för vad bloggen har gjort för svensk försvarsdebatt och upplysning. Alltihop så värmande att man blir rörd.
Ett annat bevis har varit omtanken om min anonymitet. Jag uppskattar att några hundra av Försvarsmaktens anställda och en del utanför myndigheten känt till min identitet, samtidigt som många andra inte gjort det. Sakta men säkert har det spritts vem Wiseman var, men de som vetat har bara berättat det för andra som de tyckt varit rätt människor att känna till det. Ibland har jag varit förvånad vilka som känt till att jag var Wiseman, och ibland förvånad över motsatsen. Mest underhållande har det dock varit att höra andra diskutera bloggen, till exempel vid lunchbordet i Högkvarterets matsal.
Min avsikt är att fortsätta med bloggen, men formatet kommer kanske att bli lite annorlunda. På vissa sätt kanske jag inte kan ta ut svängarna på samma sätt, medan jag kanske kan bli lite mer frispråkig på andra områden. Det återstår att se om inflytandet består eller ökar.
Hittills idag har bloggen haft ca 18 000 besök, vilket är nytt rekord. Det förra var 11 000 och sattes när DN uppmärksammade ett inlägg jag skrev om den svenska incidentberedskapen. De av er nytillkomna läsare som ramlat in här tack vare någon av medias artiklar förväntar er säkert lite försvars- och säkerhetspolitisk diskussion och det kommer det också att bli imorgon i form av ett gästinlägg av Kristdemokratiska Ungdomsförbundet som kommenterar Riksrevisionens skarpa kritik mot Regeringen och Försvarsmakten för situationen i det svenska försvaret. Ett ämne som jag själv skrev om i förrgår.
Media: SvD, AB, DI, Exp, Dagens Opinion, 2, SvD Ledare
Bloggar: Mats Sander, Sjätte mannen, Skipper, Cynismer, 2, Soilander, Cornucopia, Staffan Danielsson, Tillfälligt skeppsbrott, Väpnaren
De sju vise männen som visade sig vara en Wiseman
Att kollegan Wisemans identitet på tisdagkvällen blev röjd av det anti-militariska nätverket Ofog är vid det här laget välkänt inom läsekretsen. Jag tänker i det här inlägget ge min egen syn på försvarsbloggandet och det som hänt. Det här inlägget är även mycket personligt till skillnad från det som annars brukar skrivas. Men även en arg försvarsbloggare kan i bland gå på gatan som en helt vanlig man och vara personlig, tro det eller ej. Här är en lite exposé med anledning av vad som har hänt kollegan Wiseman.
Redan innan jag startade den här bloggen 2010 så skrev jag ett antal gästinlägg hos Wiseman. När vi då hade mailkontakt så kunde jag efter ett antal mail mellan oss fram och tillbaka inte låta bli att ställa frågan, eller rättare sagt ett påstående. Jag frågade helt enkelt om Wiseman var den jag då trodde att han var, nämligen en stridspilot på F 21 med ett callsign som var alldeles för likt bloggens namn för att vara en slump. Wiseman svarade mig då att "man ska inte tro på allt man hör" vilket är helt riktigt. Efteråt kände jag mig faktiskt lite dum, varför frågade jag om hans identitet? Jo, för att människan i grunden är en nyfiken varelse som gärna vill veta allt och lite till.
Där och då bestämde jag mig för att aldrig mer fråga om en försvarsbloggares identitet, för jag insåg samtidigt att OM jag hade fått veta vem Wiseman var vid detta tillfälle, så hade vetskapen om hans identitet givetvis också fått den negativa effekten att jag varje gång han skrev något, så skulle jag väga in hans bakgrund och därmed försöka bedöma hans kunskap i ämnet. I dag är jag tacksam för att Wiseman behöll sin integritet vid detta tillfälle. Men att fundera över vem som låg bakom bloggen fortsatte jag självklart att göra, och jag var tillslut helt övertygad om att det knappast kunde vara den någon insnöad Top Gun kille med en kunskapsbredd som pitotröret är brett på en 39:a. Dessutom långt uppe i smällkalla Luleå? Nej, det var inte han som skrev så mycket och så initierat om allt möjligt, högt som lågt.
Strax därefter valde jag att starta min egen blogg, den du just nu läser. Den stora anledning till detta var att ingen av de befintliga bloggarna enligt min mening täckte upp de marina frågorna och ifrågasatte tillkortakommanden på det sätt som gjordes inom Armén och Flygvapnet på övriga bloggar. Dessutom var jag rejält trött på hur Försvarsmakten hanterade vissa frågor, för vid den tiden var det inte granskningen av regeringens förehavanden som var det primära. Wiseman var en förebild, och jag tänkte att kan en så kan flera, och därmed var bloggen Skipper född.
Att vi försvarsbloggare kommunicerar med varandra utanför offentlighetens ljus är nog rätt underförstått. Med Wiseman har jag under årens lopp haft många givande konversationer om både högt och lågt rörande såväl yrket som försvarsbloggandet, politik och även rent privata saker. Men aldrig någon gång har Wiseman frågat om min identitet, och jag har aldrig frågat om hans sedan den där första gången. Wiseman blev då min okände vän som jag har suttit och "pratat" med under många långa kvällar och nätter då vi båda suttit har och filat på inlägg på varit håll, i bland i samma ämne, men ofta i olika ämnen. Wiseman blev pysventilen som man kunde dryfta saker med som få andra förstod, för det är fortfarande så att det är förvånansvärt få, inte ens inom Försvarsmakten som är särkilt insatta och engagerade i de övergripande och lite svårare frågorna med bärighet på försvarspolitiken. Man kan oftast sitt eget område och bryr sig inte så särskilt mycket om det där andra. Med Wiseman kunde man prata om vad som helst, för han var både intresserad och engagerad i ämnen högt som lågt. En av Wisemans stora styrkor är hans analytiska förmåga som tillsammans med förmågan att förklara svåra saker på ett begripligt sätt. Något han delar med en annan god vän, försvarsdebattören Johan Wiktorin.
En dag föreslog Wiseman att vi nog borde träffas - på riktigt. Vi bestämde att vi skulle träffas på ett hotell och äta en bit mat och möjligen skulle vi även dricka en öl eller två. Då började tankarna runt vem Wiseman egentligen är ta fart igen. Vem skulle jag nu träffa? Vem är Wiseman? Jag vet att jag hade en rätt tydlig bild i huvudet vem han förmodligen var. Jag hade målat upp bilden av Wiseman som överstelöjtnant, möjligen en överste som bodde i Stockholm. Han hade en centralt placerad tjänst i Högkvarteret, sannolikt på LEDS eller möjligen FTS. Han var 50+ med mångårig erfarenhet och han var av någon outgrundlig anledning även - kraftigt överviktigt.
Jag hade helt rätt - på en punkt - att Wiseman hade sin bakgrund i Flygvapnet. I övrigt var allt annat helt fel! För framför mig stod i stället Carl Bergqvist, den man som jag från allra första början trodde var Wiseman, men som jag sedan helt hade släppt. Jag vet nu i efterhand också vilka föreställningar Calle hade om vem det var han trodde han skulle träffa den där kvällen, men det kan vi ta en annan gång.
Vi hade ett så pass långt och intressant samtal att hela restaurangen hade tömts på folk p.g.a. att det var stängningsdags, helt utan att vi hade märkt det i våra diskussioner. Vi lämnade vårt bord, fortfarande involverade i någon diskussion, men helt utan en tanke på att man kanske borde betala för sig när man ätit och druckit på en restaurang....
Själv hann jag lämna stället och restaurangpersonalen fick i sista stund tag på Calle som dels fick stå för hela notan själv, och dels blev outtalat anklagad för att vi skulle försöka oss på en springnota. Något som givetvis inte var vår avsikt. Fördelen med denna smärre incident var att det nu fanns en anledning till att träffas för att bjuda igen, och på den vägen är det...
När det talas om försvarsbloggarna i fikarum och bland folk i allmänhet, så talas det mer eller mindre alltid om att det är flera personer som ligger bakom bloggarna . Jag har många gånger hört att personer både "vet vilka" som ligger bakom med betoning på vilka, d.v.s. i plural.
Jag minns särskilt ett seminarium arrangerat av Försvarspolitisk Arena under Almedalenveckan i somras där Lars Ekeman (Folk & Försvar) sa att han var övertygad om att det ligger flera personer bakom Wiseman, "för så mycket kan inte en enda person skriva med den kvalitén". Jag har full respekt för den bedömningen Lars.
Jag vet nämligen hur mycket fritid det går åt att driva en blogg på den nivå Wiseman har gjort under många år. Det räcker inte enbart att vara allmänt begåvad och skrivkunnig. Det krävs att man följer försvarspolitik, media och händelser inom Försvarsmakten dagligen och att man läser många utredningar, rapporter, regleringsbrev, budgetpropositioner etc. Jag vill nästan dryfta mig till att påstå att Wiseman har haft två heltidsarbeten. Ett som han erhållit betalning för via Försvarsmakten, och ett som han gjort gratis för svenska folket i syfte att bedriva kvalificerad försvarsupplysning utan skönmålning.
Så tyvärr Lars Ekeman m.fl. Er bedömning var tyvärr helt fel. Wiseman var en person istället för sju vise män. Wiseman agerade inte heller i försvarsindustrins eller någon annans ärende som vissa tycks tro.
I tisdags kväll fick jag ett meddelande från Wiseman med det korta innehållet "Ofog har röjt min identitet, de går live ikväll". Jag trodde först inte riktigt på det jag såg, men insåg snabbt allvaret i situationen. Varför? Hur? I vilket syfte, och så vidare...
Vi pratades vid senare på kvällen och jag insåg ganska snart att om någon mer står på tur att bli röjd av ofoget så är det sannolikt Skipper. Vi pratade så som officerare gör när det är krisläge. "Motståndarens" syfte med operationen, hans troligaste och farligaste handlingsalternativ, omedelbara åtgärder, egna handlingsalternativ osv.
Någon timme senare låg avslöjandet ute på ofogarnas webbsida och syftet med deras avslöjande kunde utläsas, något som gjorde att saken hamnade i ett lite annat läge. Men inte förrän dagen efter när Mikael Holmström på SvD fick den första exklusiva intervjun med Wiseman så briserade bomben. Wiseman blev Carl Bergqvist med hela det försvarsengagerade etablissemanget, och Wiseman har själv valt att växla upp och gå ut med sin identitet på bred front. Något som kräver en viss styrka.
Jag tycker det var olyckligt att inte Calle själv fick välja tidpunkt för när han skulle "kliva ut ur garderoben". Just detta är något vi pratat om många gånger, där vi har vägt för- och nackdelar mot varandra. Det vi alltid landat i är att det sannolikt är bättre att det skrivna ordet får stå för sig själv utan att det ska färgas av vem som ligger bakom. Nu blev det inte så, och huruvida den här bloggen kommer att gå samma väg, självvalt eller p.g.a. att någon annan väljer väg återstår att se. Efter avslöjandet har även undertecknad blivit kontaktad av personer med en mycket oklar agenda, och där mycket pekar på att det syftar till att röja identiteten.
Men för Calles del så är det inget ont som inte samtidigt för något gott med sig. Carl Begqvist har blivit mycket varmt välkomnad från alla håll och kanter efter att han bryskt blev utkastad ur Wisemans garderob. Man kan konstatera att Ofogs inte riktigt uppnådde det outtalade syftet att tysta en försvarsbloggare. Det blev snarare tvärt om.
Det som Ofog faktiskt har gjort är att de gett Försvarsmakten en riktig ledare på ett silverfat som redan erhållit en slags hjältestatus inom Försvarsmakten! En ledare som har allt det som vi så länge efterfrågat. En officer med djup insikt i många ämnen. En officer som alltid säger vad han tycker, och som många nu ser upp till. Jag tror inte riktigt det var detta som ofoget hade hoppats på.
En annan fördel med allt detta är att Wiseman nu, om han vill, kan delta i debatten på flera sätt än genom bloggen. Vi har båda vid tidigare tillfällen erhållit erbjudanden att vara delaktiga vid seminarier arrangerade av Folk & Försvar samt Försvarspolitisk Arena. Undertecknad har även fått budet att nomineras till ledamot i Kungliga örlogsmannasällskapet (KÖMS) den dagen jag träder fram, något som självklart man känner blygsam stolthet över. Men detta går givetvis inte så länge man enbart skriver under pseudonym. För Calles del både hoppas och tror jag att han nu tar dessa erbjudanden som kommer att komma som ett brev på posten, vilket på sikt kommer att bidra till att försvarsdebatten kommer att lyftas ytterligare ett snäpp.
Avslutningsvis vill jag rikta mig direkt till dig Carl Bergqvist. Du är, och har alltid varit en förebild och inspiratör i vår "branch" som försvarsbloggare. Du har även blivit en mycket god vän, något som jag värderar mycket högt. Nedanstående filmklipp med två flygare som båda tillhör flottan får symbolisera det hela. Det bästa av två världar - stridsflygplan och fartyg?
Nu lägger vi i nästa växel och ökar. Ta hand om dig Carl!
Bloggar: Wiseman, Cornucopia, Skeppsbrott, Cynismer, Sjätte mannen, Staffan Danielsson
Media: SvD, AB, DI, Exp, Dagens Opinion, 2
Media: SvD, AB, DI, Exp, Dagens Opinion, 2
#JagStöderWiseman
Efter gårdagens med Twitter-mått mätt dramatiska utveckling där bloggen Wiseman´s wisdoms nyckelperson C bekräftade att Ofogs påstående från i tisdags om hans identitet var korrekt slog det mig att småfiskar på webben som jag själv kan visa solidaritet med Wiseman genom att också kasta anonymiteten. Ju fler som debatterar, bloggar, twittrar öppet desto mindre dramatik om de stora namnen avslöjas eller väljer själva att köra öppet.
Själv erkänner jag gärna att det varit bekvämt att twittra eller blogga anonymt, främst för att eventuella felaktiga slutsatser eller missförstånd inte ska inverka negativt på min yrkesroll. Lite överdrivet kanske, men bara för att man är paranoid innebär inte att man inte är förföljd...
Hur som helst, Jason Diakité fick ju stöd av andra under hashtaggen #jagärjason. Andra tyckare tyckte att det borde varit #jagärintejasonmenstöderhonom eller nåt liknande. Det hela urartade direkt till en meta-debatt. Det är inte lätt.
Alltså;
Jag är David Lindberg, örlogskapten i Marinen. #JagStöderWiseman
Avslutningsvis vill jag bara skriva det uppenbara. Kör vidare Wiseman, debatten behöver dig.
Själv erkänner jag gärna att det varit bekvämt att twittra eller blogga anonymt, främst för att eventuella felaktiga slutsatser eller missförstånd inte ska inverka negativt på min yrkesroll. Lite överdrivet kanske, men bara för att man är paranoid innebär inte att man inte är förföljd...
Hur som helst, Jason Diakité fick ju stöd av andra under hashtaggen #jagärjason. Andra tyckare tyckte att det borde varit #jagärintejasonmenstöderhonom eller nåt liknande. Det hela urartade direkt till en meta-debatt. Det är inte lätt.
Alltså;
Jag är David Lindberg, örlogskapten i Marinen. #JagStöderWiseman
Avslutningsvis vill jag bara skriva det uppenbara. Kör vidare Wiseman, debatten behöver dig.
Observeraren 2013-12-19 20:46:00
Grattis SAAB!
Fantastiskt att det förhoppningsvis lossnar i beställningskön.
Fantastiskt att det förhoppningsvis lossnar i beställningskön.
Wiseman på riktigt
Wiseman's wisdoms har varit den ledande bloggen när det gäller försvarspolitik de senaste åren. Bloggen har varit obligatorisk läsning för i princip alla med intresse av Sveriges försvar och jag har sett att läsarna har funnits i vida kretsar. Jag har sett Wiseman's alster i allsköns miljöer, allt från utskrifter i Högkvarterets fikarum till bokmärken på datorer i industrin.
Bloggens storhet är dess saklighet och Wiseman's kunnande. Understundom har kommentarerna varit många och berikande men inläggen har själva varit bärande. Flera prominenta statsfunktionärer har skrivit gästinlägg på bloggen och har därigenom höjt statusen på den.
Det har frekvent framförts kritik mot att bloggen skrivits under pseudonym och att det skulle sänka trovärdigheten, något som jag vänt mig mot. Jag menar att budskapen har tagits emot bättre än om Wiseman hade skrivit under eget namn.
Wiseman var löjtnant när han började skriva och en löjtnant kan avfärdas tämligen enkelt med: "En löjtnant är säkert bra på sitt men ser inte helheten...". Den attityden har jag upplevt tämligen ofta. Wiseman's inlägg har varit så initierade och bra att bedömare har trott att han varit hög officer med central placering.
Nu har Wiseman "outats" och hans identitet känd. Det var väntat att det skulle ske förr eller senare och det kanske blir något bra av det. Carl (som han ju heter) har nu avancerat i det militära systemet och har nu nått en militär position och grad som motsvarar hans nivå på debattartiklar varvid anonymiteten inte är ett måste för att bibehålla genomslagskraft. Hans mångåriga värv inom försvarsbloggandet och påverkan på försvarsdebatten går inte att bortse ifrån.
Jag hoppas att Wiseman fortsätter sitt bloggande och att han fortsätter debattera via etablerade media. Han är viktig för försvarsdebatten, viktigare än de flesta andra.
Ett budskap till försvarsinstitutioner såsom KKRVA och Högkvarteret: Ge Major Carl Bergqvist en hög utmärkelse för sitt arbete med att belysa försvaret och försvarspolitiken. Han, om någon, har "gjort skillnad".
/C
Ps. Jag också nämna Wiseman's kollegor och närmaste chefer som har varit införstådda men som värnat om hans identitet och integritet. Ds.
Bloggens storhet är dess saklighet och Wiseman's kunnande. Understundom har kommentarerna varit många och berikande men inläggen har själva varit bärande. Flera prominenta statsfunktionärer har skrivit gästinlägg på bloggen och har därigenom höjt statusen på den.
Det har frekvent framförts kritik mot att bloggen skrivits under pseudonym och att det skulle sänka trovärdigheten, något som jag vänt mig mot. Jag menar att budskapen har tagits emot bättre än om Wiseman hade skrivit under eget namn.
Wiseman var löjtnant när han började skriva och en löjtnant kan avfärdas tämligen enkelt med: "En löjtnant är säkert bra på sitt men ser inte helheten...". Den attityden har jag upplevt tämligen ofta. Wiseman's inlägg har varit så initierade och bra att bedömare har trott att han varit hög officer med central placering.
Nu har Wiseman "outats" och hans identitet känd. Det var väntat att det skulle ske förr eller senare och det kanske blir något bra av det. Carl (som han ju heter) har nu avancerat i det militära systemet och har nu nått en militär position och grad som motsvarar hans nivå på debattartiklar varvid anonymiteten inte är ett måste för att bibehålla genomslagskraft. Hans mångåriga värv inom försvarsbloggandet och påverkan på försvarsdebatten går inte att bortse ifrån.
Jag hoppas att Wiseman fortsätter sitt bloggande och att han fortsätter debattera via etablerade media. Han är viktig för försvarsdebatten, viktigare än de flesta andra.
Ett budskap till försvarsinstitutioner såsom KKRVA och Högkvarteret: Ge Major Carl Bergqvist en hög utmärkelse för sitt arbete med att belysa försvaret och försvarspolitiken. Han, om någon, har "gjort skillnad".
/C
Ps. Jag också nämna Wiseman's kollegor och närmaste chefer som har varit införstådda men som värnat om hans identitet och integritet. Ds.
Gästinlägg: Avslöjandet och applåderna
Den som noggrant följer försvarsdebatten på Twitter kunde igår se att Ofog gick ut med ett pressmeddelande att man avslöjat vem som står bakom pseudonymen Wiseman. En relativt välkänd hemlighet inom delar av Försvarsmakten och jag är på sätt och vis förvånad över att ingen gjort det tidigare. Min syn på saken kommer jag att delge imorgon. Till dess erbjuds detta gästinlägg från Boatswain, känd gästbloggare hos Skipper. (Intervju hos SvD)
Wiseman
–––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––
Avslöjandet och applåderna
Det antimilitäriska nätverket Ofog har avslöjat försvarsbloggaren Wisemans identitet.
Om Ofog kan man tycka mycket, vems ärenden de egentligen går och även sättet de bedriver sina aktioner på. Det tänkte jag lämna därhän.
Man har valt att avslöja identiteten på bloggaren p.g.a. att han, enligt dem, utgör en så stark maktfaktor och att människor med den typen av inflytande ska kunna granskas. Vad de då missat är att flera tusen personer granskar hans blogg dagligen och är fria att bruka kommentarsfunktionen för att framföra avvikande eller för den delen liknande uppfattningar. Ofog framhåller ofta sin kamp för demokratiska värderingar men glömmer då bort t.ex. trakasserierna av en Försvarsmaktsanställd under Pridefestivalen 2011 och även Wisemans uppenbara vilja att nyttja sin yttrandefrihet genom det anonymt skrivna ordet på sin blogg. Man avslutar sitt avslöjande med en något hårresande jämförselse; ”Boforsaffären, Sydafrikamutorna och Saudiskandalen är alla klara bevis på vilka som gynnas av hemlighetsmakeriet i försvarsfrågor” ( Lisa Behrenfeldt, aktiv i nätverket Ofog). Nog ordat om det, gjort är gjort och kan inte återkallas.
Jag lider dock med Wiseman som inte fick chansen att själv välja när, var, hur och framförallt om han ville presentera sig själv.
Utan att på något sätt förhäva mig, eller för den delen jämföra mig med Wiseman, så tror jag att vi drivs av samma faktorer; Vi vill förändra, förbättra, debattera och genomlysa den verksamhet som Försvarsmakten bedriver och därmed även indirekt den politiska styrningen av myndigheten. Att jag valt att publicera mina gästinlägg (på en annan försvarsblogg) är helt enkelt för att jag aldrig skulle nå ut med mina åsikter på så bred front på något annat sätt.
Därvidlag har Ofog rätt, Wiseman har blivit en maktfaktor som påverkar beslutsfattare och även visar på vikten att fatta genomtänkta beslut då allt förr eller senare kommer upp till ytan.
Avslöjandet väcker sannolikt funderingar i många kretsar kring huruvida det faktum att skribentens identitet numera är röjd kommer rendera i t.ex. repressalier eller stoppad karriär för vederbörande.
Något sådant ser jag som helt otänkbart.
Försvarsbloggare i allmänhet och Wiseman i synnerhet, p.g.a. att han var först och är störst, har oss kollegors fulla stöd och uppskattning! Något annat har jag aldrig hört ens knystas ett ljud om. Att han, väl underbyggt, har trampat på en del ömma tår i vissa sakfrågor kan inte förnekas men vem ska granska försvarspolitiken och Försvarsmakten annars då gammelmedia i väldigt stor utsträckning kastat in handduken i dessa ämnen.
Den enda sunda reaktionen från menig till general borde rimligen bli ryggdunkningar, applåder och stående ovationer. Något annat vore ett tecken på att man inte delar Wisemans vilja att förbättra vår myndighet och dess försvarseffekt. Sen behöver man inte alltid hålla med i alla ämnen som lyfts upp på bloggen genom åren men det hästjobb och den ambition som uppvisats under åren är inget annat än djupt imponerande. Jag vill drista mig till att säga att det finns ingen annan kollega, som under de åren Wiseman varit aktiv, så brett har strävat efter förbättring och upplyst såväl politiker som Försvarsmaktsanställd om viktiga frågor som han gjort.
Till er alla som läser försvarsbloggar har jag en uppmaning: Fundera och forska inte så mycket efter vem/vilka som döljer sig bakom anonymiteten bland bloggskribenterna. Det tjänar ingen på förutom att det stillar den egna nyfikenheten. Deltag istället i debatten genom kommentarer och egna inlägg, först då kan vi driva Försvarsmakten åt rätt håll. Skribenterna bör få välja själv huruvida de ska vara anonyma eller inte och skälen till varför de vill vara det är i sammanhanget ointressanta. Läs istället innehållet i texterna och fundera över vad som står där istället för vem som står bakom det.
Om viljan att förbättra sin arbetsplats och dess kollegors tillvaro genom tusentals timmar av arbete på obetald fritid bestraffas så är Försvarsmakten inte en arbetsplats för mig.
Wiseman: Ta åt dig av berömmet du kommer få, det är du värd!
/Boatswain
Wiseman kommentar: Tack för de vänliga orden, Boatswain!
Wiseman
–––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––
Avslöjandet och applåderna
Det antimilitäriska nätverket Ofog har avslöjat försvarsbloggaren Wisemans identitet.
Om Ofog kan man tycka mycket, vems ärenden de egentligen går och även sättet de bedriver sina aktioner på. Det tänkte jag lämna därhän.
Man har valt att avslöja identiteten på bloggaren p.g.a. att han, enligt dem, utgör en så stark maktfaktor och att människor med den typen av inflytande ska kunna granskas. Vad de då missat är att flera tusen personer granskar hans blogg dagligen och är fria att bruka kommentarsfunktionen för att framföra avvikande eller för den delen liknande uppfattningar. Ofog framhåller ofta sin kamp för demokratiska värderingar men glömmer då bort t.ex. trakasserierna av en Försvarsmaktsanställd under Pridefestivalen 2011 och även Wisemans uppenbara vilja att nyttja sin yttrandefrihet genom det anonymt skrivna ordet på sin blogg. Man avslutar sitt avslöjande med en något hårresande jämförselse; ”Boforsaffären, Sydafrikamutorna och Saudiskandalen är alla klara bevis på vilka som gynnas av hemlighetsmakeriet i försvarsfrågor” ( Lisa Behrenfeldt, aktiv i nätverket Ofog). Nog ordat om det, gjort är gjort och kan inte återkallas.
Jag lider dock med Wiseman som inte fick chansen att själv välja när, var, hur och framförallt om han ville presentera sig själv.
Utan att på något sätt förhäva mig, eller för den delen jämföra mig med Wiseman, så tror jag att vi drivs av samma faktorer; Vi vill förändra, förbättra, debattera och genomlysa den verksamhet som Försvarsmakten bedriver och därmed även indirekt den politiska styrningen av myndigheten. Att jag valt att publicera mina gästinlägg (på en annan försvarsblogg) är helt enkelt för att jag aldrig skulle nå ut med mina åsikter på så bred front på något annat sätt.
Därvidlag har Ofog rätt, Wiseman har blivit en maktfaktor som påverkar beslutsfattare och även visar på vikten att fatta genomtänkta beslut då allt förr eller senare kommer upp till ytan.
Avslöjandet väcker sannolikt funderingar i många kretsar kring huruvida det faktum att skribentens identitet numera är röjd kommer rendera i t.ex. repressalier eller stoppad karriär för vederbörande.
Något sådant ser jag som helt otänkbart.
Försvarsbloggare i allmänhet och Wiseman i synnerhet, p.g.a. att han var först och är störst, har oss kollegors fulla stöd och uppskattning! Något annat har jag aldrig hört ens knystas ett ljud om. Att han, väl underbyggt, har trampat på en del ömma tår i vissa sakfrågor kan inte förnekas men vem ska granska försvarspolitiken och Försvarsmakten annars då gammelmedia i väldigt stor utsträckning kastat in handduken i dessa ämnen.
Den enda sunda reaktionen från menig till general borde rimligen bli ryggdunkningar, applåder och stående ovationer. Något annat vore ett tecken på att man inte delar Wisemans vilja att förbättra vår myndighet och dess försvarseffekt. Sen behöver man inte alltid hålla med i alla ämnen som lyfts upp på bloggen genom åren men det hästjobb och den ambition som uppvisats under åren är inget annat än djupt imponerande. Jag vill drista mig till att säga att det finns ingen annan kollega, som under de åren Wiseman varit aktiv, så brett har strävat efter förbättring och upplyst såväl politiker som Försvarsmaktsanställd om viktiga frågor som han gjort.
Till er alla som läser försvarsbloggar har jag en uppmaning: Fundera och forska inte så mycket efter vem/vilka som döljer sig bakom anonymiteten bland bloggskribenterna. Det tjänar ingen på förutom att det stillar den egna nyfikenheten. Deltag istället i debatten genom kommentarer och egna inlägg, först då kan vi driva Försvarsmakten åt rätt håll. Skribenterna bör få välja själv huruvida de ska vara anonyma eller inte och skälen till varför de vill vara det är i sammanhanget ointressanta. Läs istället innehållet i texterna och fundera över vad som står där istället för vem som står bakom det.
Om viljan att förbättra sin arbetsplats och dess kollegors tillvaro genom tusentals timmar av arbete på obetald fritid bestraffas så är Försvarsmakten inte en arbetsplats för mig.
Wiseman: Ta åt dig av berömmet du kommer få, det är du värd!
/Boatswain
Wiseman kommentar: Tack för de vänliga orden, Boatswain!
Goda nyheter
Varje stor affär har sina osäkerheter. Likväl är kvällens besked en omständighet som stärker våra aktier inför folkomröstningen i Schweiz på ett dramatiskt vis. Låt oss hoppas att Brasilien inte kräver ännu en knapp division av vårt flygvapen i förtur. Några påstår att det internationella engagemanget tar för mycket fokus från den nationella dimensionen, men det finns andra kandidater för denna roll.
Vissa undrar över mina kunskaper om 2009 års inriktningsbeslut. För över ett år sedan ställde jag frågan till försvarsministern om de med värnplikt utbildade soldaterna, som avses komplettera IO14, också skulle erhålla personliga ordrar om krigsplacering? Vet inte om detta hunnit verkställas?
Det talas mycket om vårt försvar. Själv tror jag bara det jag ser. Inför 2010 års val skrev jag en bedömning av försvarets dåvarande status. Snart dags för ny analys.
Allan Widman
Vissa undrar över mina kunskaper om 2009 års inriktningsbeslut. För över ett år sedan ställde jag frågan till försvarsministern om de med värnplikt utbildade soldaterna, som avses komplettera IO14, också skulle erhålla personliga ordrar om krigsplacering? Vet inte om detta hunnit verkställas?
Det talas mycket om vårt försvar. Själv tror jag bara det jag ser. Inför 2010 års val skrev jag en bedömning av försvarets dåvarande status. Snart dags för ny analys.
Allan Widman
Gratulerar Saab
Gratulerar Saab till sin order i Brasilien på 36 (?) Gripar av okänd modell.
Man får hoppas att detta kommer att kunna komma svenska försvaret till del på något sätt även om det också kommer att kräva en del av försvarets stöd till industrin.
Kan man också förvänta sig en hangarfartygsvariant av Gripen nu?
Ref www.navyrecognition.com/
Man får hoppas att detta kommer att kunna komma svenska försvaret till del på något sätt även om det också kommer att kräva en del av försvarets stöd till industrin.
Kan man också förvänta sig en hangarfartygsvariant av Gripen nu?
Ref www.navyrecognition.com/
Gästinlägg: Chefer – Ta ansvar och tyck till!
Gårdagens inlägg avhandlade den enorma skillnad som råder mellan verklighet och dikt när det kommer till vårt försvar, något som bekräftades av riksrevisionens rapport. Det var en rejäl sågning av rikets försvarsförmåga och regeringens sätt att hantera Försvarsmakten. I stället för att replikera på detta så spelade försvarsminister Karin Enström ånyo ut genderkortet och krävde fler kvinnor till försvaret.... En uppenbart lyckad avledningsmanöver eftersom TV4 svalde betet utan att ställa en enda fråga om riksrevisionens rapport. Skamligt TV4!
I gårdagens inlägg utlovades också ett gästinlägg som med avstamp i det som nu händer inom Försvarsmakten, och det som inte händer inom försvarspolitiken, som skulle avhandla vad som nu förväntas av våra högre chefer i dessa bistra tider.
Det är nu hög tid att våra chefer tar bladet från munnen. För att citera en skribent på Försvarsmaktens Kommenterar. "Myndigheten Försvarsmakten har inte något uppdrag att skapa opinion. Men mig veterligen finns det ingenstans uttryckt att en myndighet INTE får skapa opinion". Tänkvärda ord!
En aktiv försvarsdebattör som alltid sa vad han tyckte i alla lägen var sjöofficeren, kommendörkaptenen och jagarchefen Hans von Hofsten vars memoarer får utgöra en talande bild till detta gästinlägg. Hans von Hofsten blev aldrig mer än kommendörkapten, men kunde gå med högt huvud då han inte behövde skämmas för att han inte hade försökt påverka genom debatt. I dag är det betydligt högre till tak i Försvarsmakten än var det var under hans tid. Jag är helt övertygad om att dagens chefer på alla nivåer både kan och bör sticka ut hakan betydligt mer i debatten.
Men mer om detta överlåter jag till Sea Bear att förklara i dagens gästinlägg
/ Skipper
---------------------------
Att bli chefinnebär att få ett stort ansvar. Att vara chef kräver så mycket mer, nämligen att ta ett stort ansvar. Jag upplever att de flesta cheferna inom Försvarsmakten är kompetenta och ambitiösa individer med goda värderingar. Men det råder en form av omvänd logik där man fokuserar mer på att innehålla det ansvar man fått, än att ta ansvar för att utveckla och förbättra det man fått ansvar för.
Jag är medveten om att anslagsfinansierad verksamhet har att leva med denna problematik, men detta får inte hindra våra chefer att agera för Försvarsmaktens bästa. I det civila näringslivet krävs av chefer att de levererar lönsamhet, driver sin organisation för en positiv utveckling, gör man inte det är man inte chef särskilt länge. För detta krävs ett stort engagemang och en tro på det man vill åstadkomma. Nu har våra militära chefer inte samma förutsättningar, man har sin anslagspåse att förvalta och det gör man, punkt! Men det som inte skiljer, och som måste krävas av varje chef, är just engagemanget och viljan att utveckla det man ansvarar för. Men då frågar sig vän av ordning, har inte våra militära chefer det?
Jo, fast ofta med ett felaktigt fokus. Man försöker gjuta mod i sin personal genom att hävda att vi inom ”vår” beskärda del gör ett bra jobb och ”vi” levererar trots kärva tider. Om man bara zoomar in lite i verksamheten är det klart man kan hitta något positivt. Man håller god min och försöker hålla organisationen under armarna för att personalen inte ska fly fältet.
Men är detta en chef som tar sitt ansvar? På många sätt säkert, ja. Men enligt min åsikt och på många sätt, nej! Detta är en chef som fått ett ansvar och förvaltar det inom givna ramar. Låt mig gissa att denna chef sannolikt levererar rapporter till högre chef om att läget är kärvt, men kan ändå inte låta bli att spränga in lite superlativer om sin egen organisation. Missnöje uttrycks bara i kretsen av de som man vet känner och tycker likadant. Gentemot högre chefer och de som föder oss med resurser, politikerna, är man lite tveksamt kritisk men samtidigt lite försiktigt inställsam och positiv. Helt enkelt ett riskfritt agerande där man åtminstone inte äventyrar karriären. Jag tror dessvärre att den chef jag beskriver här är ganska vanlig. Man gör inga uppenbara fel, men tar man verkligen hela ansvaret? Om vi inte nöjer oss med ovanstående egenskaper, vad förväntar vi oss då av våra chefer.
Vad innebär det då att ta hela ansvaret?
Att ta hela ansvaret är givetvis att göra det bästa möjliga av tilldelade medel, vilket jag tror de flesta chefer försöker göra. Men för att leverera ett trovärdigt ledarskap stannar det inte där. Även om man är begränsad att verka inom givna ramar, så måste man tydligt våga framföra sin åsikt
Just nu kokar det av åsikter hos Försvarsmaktens personal i allmänhet och hos Marinens personal i synnerhet, och jag har svårt att tro att våra främsta företrädare, de klokaste av dem alla, inte har några åsikter. Jag är övertygad om att det finns ett stort engagemang och en massa åsikter hos våra chefer, men det måste komma ut!
Jag antar att MI, C PROD M och våra förbandschefer inte är tillfreds med den Marin vi har idag, eller den de ser framför sig inom överskådlig framtid. Låt säga att mitt antagande här är helt fel, då tror jag dessvärre att vi snart springer rätt in i en förtroendekris. Om jag nu har rätt i detta antagande, kliv då fram och visa vad ni tycker och agera för det ni tror på?
Man brukar säga att man står sig själv närmast! Man får tänka så, det är nog en form av överlevnadsinstinkt. Utifrån detta synsätt lever givetvis också våra chefer, och i många avseenden heller inget fel med det. Förr kunde vi kanske vara ”rädda om karriären”, men nu handlar det om så mycket mer. Nu måste vi våga flytta fokus från oss själva.
Det handlar om att rädda Försvarsmakten, vår Marin och indirekt rikets försvarsförmåga!
Jag vänder mig avslutningsvis till dig som är chef OF5 och uppåt med frågan om vad som är viktigast för dig just nu? Är det att ha förtroendet och organisationen bakom dig, och strida för en framtida Marin? Eller knyter du näven i fickan och värnar din egen karriär?
Väl medveten om att responsen till denna fråga sannolikt uteblir eller stannar vid en fåordig och uddlös kommentar, så hoppas jag ändå att det leder till någon form av eftertanke. Jag blir gärna motbevisad här.
Eller vill du vara den chef som inte kliver fram och som därmed indirekt bidrar till Försvarsmaktens fortsatta förfall!?
//SeaBear
--------------------------
Uppdatering:
Officersförbundets Lars Fresker tar verkligen bladet från munnen och talar klarspråk i dag i en välformulerad artikel med anledning av riksrevisionens rapport. Passande nog tar han upp precis de problem som både gårdagens inlägg avhandlade, och vad dagens gästinlägg tar upp.
/ Skipper
--------------------------
Uppdatering:
Officersförbundets Lars Fresker tar verkligen bladet från munnen och talar klarspråk i dag i en välformulerad artikel med anledning av riksrevisionens rapport. Passande nog tar han upp precis de problem som både gårdagens inlägg avhandlade, och vad dagens gästinlägg tar upp.
Rapporten ger stöd för våra medlemmars dagliga upplevelser av luckor och problem. Dessutom undergräver den på ett trovärdigt sätt den politiska retorik som ständigt försöker dölja verkligheten bakom floskler
Att Försvarsmakten avstår från att undersöka och redovisa politiskt känsliga faktorer är sannolikt en självcensur till följd av att den politiska nivån inte uppskattar myndighetens ärlighet utan tvärtom ser det som illojalt. Flera tjänstemän i Högkvarteret är idag rädda för att leverera negativa budskap som kan leda till ytterligare reaktioner från regeringen
/ Skipper
Värnpliktiga som krigsplacerade
Krigsplaceringsorder
I anslutning till kommentarerna kring Riksrevisionens rapport om Försvarsmaktens uthållighet i insatser föreslog Allan Widman (Fp) i ett uttalande att Försvarsmakten skulle kunna krigsplacera tidigare värnpliktiga i krigsförbanden.
Försvarsmakten vill framhålla att så redan skett. Detta var en förutsättning för övergången till frivillig rekrytering av soldater och sjömän. Våra krigsförband har hela tiden varit bemannade på detta sätt för att säkerställa mobiliseringsförmågan under uppbyggnaden av Insatsorganisation 2014 (IO14).
Det innebär att tidigare värnpliktig personal bibehåller sin krigsplacering intill de avlöses av de nya kategorierna heltids- och deltidssoldater och sjömän. Försvarsmakten kan dock inte kalla in fd värnpliktig personal till tjänstgöring utan att regeringen fattar beslut om höjd beredskap. Successivt som anställd personal tillkommer avförs de värnpliktiga ur rullorna.
Det bör också framhållas att de anställda soldater och sjömän som slutar i Försvarsmakten behåller en krigsplacering och bidrar därmed på motsvarande sätt att avlösa tidigare pliktpersonal.
Rekryteringsmyndigheten ansvarar för att krigsplacering sker.
Erik Lagersten
Försvarsmaktens informationsdirektör
Viktigt om norskt specialförband
Från Ray Mears möte med några av Kompani Linges veteraner.
Jag har ett viktigt meddelande om boken Kommandouppdrag i ockuperade Norge. För övrigt ska jag avslöja vilken bok jag tänker läsa i jul.
Boken Kommandouppdrag i ockuperade Norge om Kompani Linge, föregångarna till dagens norska specialförband FSK, utgavs nyligen av SMB. I förordet saknas dock en viktig upplysning. Det stämmer att den är en komprimerad version av den första norska versionen, som utkom 1948. Men Kommandouppdrag i ockuperade Norge är mer innehållsrik än den nya norska upplagan av boken. Den senare innehåller inte ett enda fotografi eller en enda karta medan Kommandouppdrag i ockuperade Norge har 46 fotografier och 10 kartor.
Apropå norskt motstånd, förutom skidturer på isen med barnen ser jag nu fram mot att under julen kunna läsa Björn Kumms nya bok Motstånd, som finns i nya Pennan & Svärdet.
GOD JUL!
P.S.
Minst en av bilderna i Kommandouppdrag i ockuperade Norge visar Sepals-manskap utan att det framgår av bildtexterna. Det är bilden på s. 31, tagen inte långt från Sepals II i Narvikfjällen.
Jag har ett viktigt meddelande om boken Kommandouppdrag i ockuperade Norge. För övrigt ska jag avslöja vilken bok jag tänker läsa i jul.
Boken Kommandouppdrag i ockuperade Norge om Kompani Linge, föregångarna till dagens norska specialförband FSK, utgavs nyligen av SMB. I förordet saknas dock en viktig upplysning. Det stämmer att den är en komprimerad version av den första norska versionen, som utkom 1948. Men Kommandouppdrag i ockuperade Norge är mer innehållsrik än den nya norska upplagan av boken. Den senare innehåller inte ett enda fotografi eller en enda karta medan Kommandouppdrag i ockuperade Norge har 46 fotografier och 10 kartor.
Apropå norskt motstånd, förutom skidturer på isen med barnen ser jag nu fram mot att under julen kunna läsa Björn Kumms nya bok Motstånd, som finns i nya Pennan & Svärdet.
GOD JUL!
P.S.
Minst en av bilderna i Kommandouppdrag i ockuperade Norge visar Sepals-manskap utan att det framgår av bildtexterna. Det är bilden på s. 31, tagen inte långt från Sepals II i Narvikfjällen.
Var vår verklighet
Med grunden i trettiotalets socialdemokrati har svensk politik och svenska partier skytt juridisk kontroll av politiken som pesten. Allt tal om en författningsdomstol som skulle kunna pröva lagligheten av politiskt fattade beslut faller platt.
I Sverige, på riksnivå, är det politiska majoritetsbeslut (eller åtminstone en majoritet av avlagda röster i riksdagen) som gäller. I och med att riksdagen fattat sitt beslut är det (grund)lag(s)enligt, oavsett vad jurister eller andra experter tycker.
De senare årens utveckling runt försvars- och säkerhetspolitiken visar att man nu vidgat begreppen. Nu är det inte bara en riksdagsmajoritet som kan köra över juridiken. I dessa frågor räcker det numera med en regerings(M)ajoritet för att köra över, inte bara jurister, experter, statliga tillsynsmyndigheter och fackorgan, utan även verkligheten.
Det som är uppenbart för både inhemska och internationella experter, finns inte, är missuppfattat eller vantolkat eller gäller i vart fall inte Sverige.
Det som av regeringsrepresentanter från grannländerna runt Östersjön uppfattas som illavarslande och hotbildsförändrande klassas, i den (M)ån man överhuvudtaget kommenterar, som internpolitisk retorik och som något som inte rör den svenska bubblan. Iskander eller SA 400 förändrar ingenting.
Nedgörande kritik från riksdagens eget kontrollorgan rörande Försvarets status och förmåga säger (M)an bero på feltolkningar, missuppfattningar och brist på kunskap.
”Ni och alla andra må tycka, säga och skriva vad ni vill och världen och verkligheten må vara hur den vill. Ni måste dock lära er och acceptera att i Sverige gäller vad som beslutats politiskt. 2 +2 = 4 men om regerings(M)ajoriteten beslutar så är svaret lika gärna 5, åtminstone vad gäller försvaret. Packen och rätten er därefter!”
Svårigheter
Det är många saker som just nu kan förknippas med svårigheter.
För egen del har jag svårigheter att komma upp i den tidigare frekvensen på inlägg på min blogg, dvs i runda tal ett inlägg per vecka. Jag hoppas att mina fåtaliga läsare accepterar detta och kan utlova en gradvis stegrad ökning mot tidigare nivåer. Jag hoppas då också kunna komma tillbaka till den tidigare nivån avseende antal läsare - alltså runt 10 - 12 000 läsare per månad.
Våra folkvalda har just nu betydligt större svårigheter - främst vad gäller att försöka dölja de accelererande problem som övergången till ett insatsförsvar är förknippade med.
Svårigheterna har enligt min bedömning en tydlig och enkel grundval - för låga försvarsanslag.
Visst kan man argumentera om obalanser avseende personalvolymerna - i kontakter med olika utländska officerare möts jag ofta av höjda ögonbryn när jag beskriver att Försvarsmakten har betydligt fler yrkesofficerare än heltidssoldater. Mina försök att förpacka detta bistra faktum med hänvisning till att många yrkesofficerare behövs i centrala staber, inom hemvärnet etc. går aldrig hem. På något märkligt sätt har delar av personalstrukturen inte riktigt "följt med" i övergången till ett insatsförsvar och den reformerade personalförsörjningen.
Jag vill också peka på att redan den anorektiska organisation som benämns FMORG 14 har stora problem med moderniteten avseende materielen. Viss tillförsel sker men på alldeles för låga nivåer. Antalet strv 122 som ska genomgå modernisering är tänkt att vara en bråkdel av de stridsvagnar av denna typ som vi faktiskt har. Antalet stridsflygplan som ska finnas av typ JAS 39 E/F kan omöjligt vara det önskade antalet för att över tiden försvara hela Sverige. Antalet artilleripjäser (Archer) är ett skämt.
Till saken hör också att antalet manöverbataljoner (åtta stycken) inte kan tas på allvar. Detta ska också ställas i relation till att förbandsreservens fyra mekaniserade bataljoner snabbt föråldras samt helt saknar personal.
Ett annat allvarligt systemfel är att antalet stödjande förband är för litet. Att tro att Sveriges stora yta ska kunna försvaras av brigader eller bataljonsstridsgrupper med en allsidig förmåga faller på den enkla matematiken rörande antalet logistikbataljoner, sjukhuskompanier, sjukvårdsförstärkningskompanier, ingenjörbataljoner, luftvärnsbataljoner samt stridsvagnskompanier.
I de allmänna försvarspolitiska debatten finns det bloggare som är mycket bättre än jag - mitt huvudspår har varit och kommer att förbli de aspekter som rör den reformerade personalförsörjningen. Jag vill särskilt peka på Wiseman och Skipper som drar ett tungt lass.
I detta sammanhang vill jag framhålla att Riksrevisionens tal om att det "fattas" nästan hälften av personalen i krigsförbanden är både rätt och fel. Det är rätt så tillvida att mycket stora brister finns avseende placering av deltidspersonal (reservofficerare samt tidvis tjänstgörande gruppbefäl, soldater och sjömän). Det är dock mindre rätt att komma med en sådan utsaga om man ställer den i relation till det faktum att det fortfarande finns krigsplacerade värnpliktiga (som dock inte kan övas i sin befattning - en befattning som de dessutom inte är tränade för). De facto har dock Riksrevisionen helt rätt, vilket borde vara tämligen generande för regeringen.
På något märkligt sätt har det ledande regeringspartiet blivit det parti som har en mest försvarsnihilistisk inriktning - Gösta Bohman och hans kollegor måste vrida sig i sina gravar när de tar del av de ständiga skönmålningarna.
Det enda riksdagsparti som förefaller ta försvarsfrågorna på allvar är Sverigedemokraterna. Är det verkligen regeringens avsikt att lämna carte blanche i försvarsfrågorna till detta parti?
Om detta är fallet så har jag svårt att förstå regeringens strategi.
GMY
Sinuhe
För egen del har jag svårigheter att komma upp i den tidigare frekvensen på inlägg på min blogg, dvs i runda tal ett inlägg per vecka. Jag hoppas att mina fåtaliga läsare accepterar detta och kan utlova en gradvis stegrad ökning mot tidigare nivåer. Jag hoppas då också kunna komma tillbaka till den tidigare nivån avseende antal läsare - alltså runt 10 - 12 000 läsare per månad.
Våra folkvalda har just nu betydligt större svårigheter - främst vad gäller att försöka dölja de accelererande problem som övergången till ett insatsförsvar är förknippade med.
Svårigheterna har enligt min bedömning en tydlig och enkel grundval - för låga försvarsanslag.
Visst kan man argumentera om obalanser avseende personalvolymerna - i kontakter med olika utländska officerare möts jag ofta av höjda ögonbryn när jag beskriver att Försvarsmakten har betydligt fler yrkesofficerare än heltidssoldater. Mina försök att förpacka detta bistra faktum med hänvisning till att många yrkesofficerare behövs i centrala staber, inom hemvärnet etc. går aldrig hem. På något märkligt sätt har delar av personalstrukturen inte riktigt "följt med" i övergången till ett insatsförsvar och den reformerade personalförsörjningen.
Jag vill också peka på att redan den anorektiska organisation som benämns FMORG 14 har stora problem med moderniteten avseende materielen. Viss tillförsel sker men på alldeles för låga nivåer. Antalet strv 122 som ska genomgå modernisering är tänkt att vara en bråkdel av de stridsvagnar av denna typ som vi faktiskt har. Antalet stridsflygplan som ska finnas av typ JAS 39 E/F kan omöjligt vara det önskade antalet för att över tiden försvara hela Sverige. Antalet artilleripjäser (Archer) är ett skämt.
Till saken hör också att antalet manöverbataljoner (åtta stycken) inte kan tas på allvar. Detta ska också ställas i relation till att förbandsreservens fyra mekaniserade bataljoner snabbt föråldras samt helt saknar personal.
Ett annat allvarligt systemfel är att antalet stödjande förband är för litet. Att tro att Sveriges stora yta ska kunna försvaras av brigader eller bataljonsstridsgrupper med en allsidig förmåga faller på den enkla matematiken rörande antalet logistikbataljoner, sjukhuskompanier, sjukvårdsförstärkningskompanier, ingenjörbataljoner, luftvärnsbataljoner samt stridsvagnskompanier.
I de allmänna försvarspolitiska debatten finns det bloggare som är mycket bättre än jag - mitt huvudspår har varit och kommer att förbli de aspekter som rör den reformerade personalförsörjningen. Jag vill särskilt peka på Wiseman och Skipper som drar ett tungt lass.
I detta sammanhang vill jag framhålla att Riksrevisionens tal om att det "fattas" nästan hälften av personalen i krigsförbanden är både rätt och fel. Det är rätt så tillvida att mycket stora brister finns avseende placering av deltidspersonal (reservofficerare samt tidvis tjänstgörande gruppbefäl, soldater och sjömän). Det är dock mindre rätt att komma med en sådan utsaga om man ställer den i relation till det faktum att det fortfarande finns krigsplacerade värnpliktiga (som dock inte kan övas i sin befattning - en befattning som de dessutom inte är tränade för). De facto har dock Riksrevisionen helt rätt, vilket borde vara tämligen generande för regeringen.
På något märkligt sätt har det ledande regeringspartiet blivit det parti som har en mest försvarsnihilistisk inriktning - Gösta Bohman och hans kollegor måste vrida sig i sina gravar när de tar del av de ständiga skönmålningarna.
Det enda riksdagsparti som förefaller ta försvarsfrågorna på allvar är Sverigedemokraterna. Är det verkligen regeringens avsikt att lämna carte blanche i försvarsfrågorna till detta parti?
Om detta är fallet så har jag svårt att förstå regeringens strategi.
GMY
Sinuhe