Kort klipp om marinkårens prickskytteutbildning.
Håkan är till vardags officer vid Arméns jägarbataljon (AJB) i Arvidsjaur. Som AJB:s egen blogg nu meddelat har Håkan just genomfört den amerikanska marinkårens Scout Sniper Team Leader Course. Resultat: kursetta.
Är du intresserad av prickskyttar och prickskyttevapen kan jag rekommendera dig att läsa min artikelserie MILITÄRT! i vilken jag hittills tagit upp ämnet i två artiklar, och fler lär det bli. Artikelserien får man i pdf-form helt kostnadsfritt via webbplatsen för MILITÄRT!
Rör inte mitt SE-!
Jag håller för tillfället på att ta civila flygcertifikat för att kunna fortsätta flyga efter min militära karriär avslutats. För min egen del så har det senaste året inneburit stora kostnader för medicinska undersökningar, elevcertifikat, teoriutbildning, prov, uppflygningar och certifikat. Faktum är att papperen kostat betydligt mer än flygningen i sig!
Och inte ser det ut att bli billigare.
AOPA tar nu upp de kostnadsökningar som förväntas dyka upp då Sverige antar TSF 2012-633. Detta baserat på nya europeiska regelverk. AOPA pekar i sin skrivelse på en intressant del av statens krav på sina myndigheters verksamhet. Myndigheter ska nämligen inte finnas till enbart för sin egen skull!
Myndighetsförordning (2007:515)
Kostnadsmässiga konsekvenser
19 § Myndigheten skall se till att de kostnadsmässiga konsekvenserna begränsas när den begär in uppgifter eller utövar tillsyn.
Förordning (2008:1300) med instruktion för Transportstyrelsen Uppgifter
1 § Transportstyrelsen har till huvuduppgift att svara för
• regelgivning,
• tillståndsprövning och
• tillsyn inom transportområdet.
Transportstyrelsen ska verka för att de transportpolitiska målen uppnås. Verksamheten ska särskilt inriktas på att bidra till ett
• internationellt konkurrenskraftigt,
• miljöanpassat och
• säkert transportsystem.
10 § Transportstyrelsen ska se till att de regelverk och rutiner som myndigheten disponerar över är • kostnadseffektiva och enkla för medborgare och företag.
Kan man verkligen hävda att Transportstyrelsen uppfyller ovanstående krav på kostnadseffektivitet och att säkerställa att Sverige har ett internationellt konkurrnskraftigt och säkert transportsystem?
Nu är det inte helt och hållet bara Transportstyrelsens fel. Kostnadsökningarna beror delvis på yttre omständigheter och krav.
- EASA tar fram nya regelverk och givetvis måste Sverige följa dessa.
- Transportstyrelsen liksom övriga statliga myndigheter måste ha svarta siffror i årsbokslutet. Detta löses genom att öka kostnaderna för brukarna av systemen.
- Lågprisbolagen som är starka förhandlare vill inte bära stora avgifter, vilket innebär att privatflygarna tar kostnader som relativt deras tillgängliga budget är markant större än flygbolagens.
Men även om det inte alltid är deras fel så upplever jag tyvärr att konsekvensen är att Transportstyrelsen tappat fokus på kärnverksamheten. D.v.s. att säkerställa att flygning kan genomföras med största möjliga säkerhet. Om man är en smula konspiratoriskt lagd skulle man kunna misstänka att svenska staten anser att största möjliga flygsäkerhet bäst nås genom att inte flyga över huvud taget.
Även landningsavgifterna för privatflyget är groteska. Jag satt och läste i senaste "Pilot" om ett par som flög runt i Sydamerika och tyckte att de blev rånade i Peru när myndigheterna krävde $180 i avgift. En kompis till mig blev nyligen fakturerad runt 1500 kr för landning på Landvetter! Man behöver inte åka ända till Sydamerika för att bli rånad med andra ord.
Inte undra på att flygtrafiken minskar, vilket leder till att flygplatserna har svårt att gå runt och därmed också läggs ner. Färre flygplatser innebär inte bara försämrade kommunikationsmöjligheter utan också sänkt flygsäkerhet. Uppstår det problem i luften så är det längre till en nödlandningsflygplats.
Varför ska driften av en flygplats bära sig själv? Vore det inte bättre om staten gick in och stöttade mer för att landsbygden runt omkring en flygplats ska kunna expandera? Det skulle i sin tur resultera i ökade skatteintäkter för staten som kan balansera upp de ökade kostnaderna. En positiv utvecklingsspiral i stället för dagens negativa.
Jag upplever att det är en helt annan syn på allmänflyget i t.ex. USA. Som exempel så har FAA finansierat möjligheter för privatflyget att få väderradarinformation från satellit under flygning. Väderradar är annars något som är förbehållet enbart större trafikflygplan, men med en enkel satellitmottagare så har nu alla privatflygare tillgång till aktuellt väder och kan undvika stormceller. Givetvis är det en kostnad för FAA, men det ökar flygsäkerheten, vilket ligger helt i FAA:s riktlinjer.
En annan aktuell fråga är också om svenska privatpiloter framöver måste ha två certifikat och föra flygtiden i två loggböcker? En för flygplan godkända enligt EASA och en för nationella s.k. Annex II flygplan. Exempel på Annex II flygplan är veteranflygplan, X-klassade flygplan och hemmabyggen. Hur blir då situationen för en privatflygare med eget flygplan och som kanske då och då vill kunna hyra ett reseflygplan på en flygklubb? Jo dubbla certifikatkostnader och dubbla flygtidsbehovet, då flygning med Annex II flygplan riskerar att inte kunna tillgodoräknas för att förnya sitt EASA-certifikat.
Hur kommer denna utveckling att sluta?
En känsla som jag fått den sista tiden är att svenska privatflygare söker alternativa lösningar.
- Ett par kompisar till mig har köpt ett flygplan i Tyskland. Med stor sannolikhet kommer de att behålla flygplanet i det tyska registret. Anledningen är dels kostnaderna. Att föra in den i svenska register skulle kosta minst 10.000 enbart för grundpapperen. Att flyga med ett tyskregistrerat flygplan baserat i Sverige var dock inga som helst problem. Sedan tillkommer eventuella granskningar av luftvärdighetsdokumentationen. Att detta redan är gjort i Tyskland tar man ingen hänsyn till. Kostnaden för att föra över flygplanet till nya ägare är i Tyskland ca 75 Euro! Sedan så finns det olika krav på underhåll och utrustning. Återigen till fördel för Tyskland där det är mer upp till ägaren och flygverkstaden att avgöra vad som behövs eller inte, medan i Sverige så styrs mer från centralt håll. Ett EU med gemensamt regelverk och fridröjer det nog länge till. Fortsätter detta så kommer sakta men säkert antalet SE-registerade flygplan att minska.
- Det skiljer kraftigt mellan de olika europeiska länderna för vad ett certifikat kostar. Inte lika billigt som i USA kanske, men i många fall betydligt lägre än i Sverige. Ett par av mina vänner har tyska flygcertifikat och jag har även hört någon nämna Island där kostnaden enligt uppgift ligger på ca 30% av Sveriges.
För den svenska handelsflottan så har skatteregler och andra kostnader inneburit att många svenska fartyg registreras i andra länder, s.k. utflaggning. Panamaflagg har väl alla hört talas om. Dessutom anställs ofta utländska besättningsmedlemmar. Filippinerna har bidragit med många sjömän på världshaven. Inte enbart för att de är bra sjöman, utan för att de är billiga! Detta har resulterat i sämre sjövärdighet. Fartygen underhålls inte lika bra och besättningar på passagerarfartyg som vare sig talar det lokala språket eller engelska är direkt olämpligt i samband med en fartygskatastrof då de inte kan hjälpa passagerarna lika effektivt.
Att luftfarten ska gå åt samma håll som sjöfarten vore en katastrof för flygsäkerheten. (Även om jag till viss del upplever att nyutexaminerade trafikpiloter redan behandlas som filippinska sjöman med usla löner under de första anställningsåren). Nej, höj i stället flygsäkerheten genom att anpassa kraven till verklighetens behov. Det får inte bara vara myndighetens existens som ska driva vilka papper som ska finnas och vilka kostnader som ska tas ut.
Tyvärr så lider nog privatflyget av samma problem som golf. Det upplevs av politiker som en snobbig smal verksamhet (med liten politisk tyngd) och därför bör det helst läggas ner. Då har man nog aldrig varit på en flygklubb och sett vilka som håller till där. Snobbar göre sig icke besvär. I stället är det allt från busschaufförer till tandläkare. Många har heller inga höga löner, utan lägger alla pengar de har över i månaden för att hålla igång sitt flygintresse. Man får heller inte glömma att privatflyget skapar också det flygintresse som för en del resulterar i att de tar anställning på civila flygbolag. Utan bred rekryteringsbas kommer heller inte toppen att finnas! Utan privatflyg inga svenska piloter som kan flyga charterflygen till Mallorca och Thailand.
Men det är väl ungefär som med hästköttet i de svenska matdiskarna. Svenska konsumenter har krävt allt lägre priser och inte riktigt reflekterat i vad de fått för pengarna. Då vill jag ändå påstå att hästkött i Findus lasagne är ett betydligt mindre problem än potentiella haverier p.g.a. att flygbolagen utflaggar sin flotta till länder med lägre krav och hyr in besättningar med lägre löner vilket kan resultera i ökad haverifrekvens.
Kanske är det dags för en smula lobbying? Stoppa utflaggningen! Minska myndighetskostnaderna! Rör inte mitt SE-...!
SVT Play om utflaggningen av sjöfart.
Rött ljus för Urban Ahlin (s) och Hans Wallmark (m) i dagens debatt
Under eftermiddagen hölls en debatt i riksdagen med temat "Vissa säkerhetspolitiska frågor" med anledning av Utrikesutskottets betänkande (UU7) där främst ledamöterna i utrikesutskottet debatterade. Till viss glädje så gled debatten över till att beröra även försvarspolitiken, men det var framför allt NATO och Ryssland som förekom mest frekvent i anföranden och repliker när man inte gick till angrepp mot de andra partiernas politik.
Dessvärre så blir det mycket påtagligt när man följer en riksdagsdebatt som denna att flera av riksdagsledamöternas verklighetsförankring är diametralt skild från den verklighet som råder utanför riksdagshuset och den som de människor som jobbar mitt i den militära verkligheten upplever.
En annan intressant aspekt är att det alldeles uppenbart råder stora skillnader - inom partierna - mellan vilka åsikter försvarsutskottets ledamöter och utrikesutskottets ledamöter har i samma frågor. Det skiljer så pass mycket att man kan under om de ens erhåller samma information, och om de ens diskuterar frågorna sinsemellan. För att det mest tydliga exemplet Socialdemokraterna.
Urban Ahlin (s) står i riksdagen och hävdar följande:
Även Hans Wallmark (m) erhåller rött ljus i debatten då han fortsatte att mangla den nymoderata lögnen om att allt har blivit så mycket bättre sedan alliansregeringen tog över makten och försvarspolitiken. Wallmark säger i riksdagen:
För övrigt så är Ahlins replik på Wallmarks inledande anförande värd att se.
Wallmark framhöll även att Moderaterna "tar ett samlat grepp om säkerhetspolitiken" - vad han nu egentligen menar med detta, och läste därefter ur sitt manus upp den ensidiga solidaritetsförklaringen, vilket enbart blir tröttsamt och intetsägande när det inte tillför debatten något av nytt av värde.
I debatten deltog även Julia Kronlid (sd) som ställde flera raka frågor till Ahlin om varför Socialdemokraterna, trots att partiet framhåller att Försvarsmakten är en viktig del i säkerhetspolitiken, ställer sig bakom en budget som är för liten för att uppnå de politiska målsättningarna och den nuvarande inriktningen för Försvarsmakten. Ahlin i sin tur menar att nuvarande budget är tillräcklig, en åsikt vi vet att inte partikollegan i försvarsutskottet Peter Hultqvist (s) delar! Hultqvist har som bekant åtskilliga gånger deklarerat sitt grava missnöje med nuvarande nivå. Även här saknas den röda tråden inom Socialdemokraternas retorik i försvarsfrågan.
Men det är inte bara inom Socialdemokraterna som oenighet runt åsikterna verkar råda. Man märker tydliga skillnader i retoriken även inom KD där försvarspolitikern Mikael Oscarssons tidigare uttalade åsikter skiljer sig mycket från det som utrikespolitikern Désirée Pethrus uttrycker.
Hans Linde (v) och Walter Mutt (mp) gjorde gemensam sak och spelade på NATO-skräcken (den moderna motsatsen till Rysskräcken) och försökte så gott de kunde måla upp bilden av NATO som en ond och elak organisation. Huruvida någon tar dessa herrar på allvar kan man fråga sig? Det mest oroväckande i detta är att mycket tyder på att det är dessa två som kan komma att sätta agendan för försvars- och säkerhetspolitiken under nästa mandatperiod om nuvarande opinionsmätningar står sig till valet.
För att balansera upp en debatt där Moderaterna körde sina vanliga argument om hur lysande den nymoderata försvars- och säkerhetspolitiken är, och Socialdemokraterna som i sin tur är arga på Moderaterna och NATO, så imponerade folkpartisten Ismail Kamil mycket med att vara påläst, insatt i ämnet och saklig i sin argumentation.
Se gärna Kamils repliker på Urban Ahlin här, här och på Miljöpartisten Walter Mutt här, här. Men även på Hans Linde (v) här och i synnerhet här samt på Julia Kronlid (sd) här och här.
Sammanfattningsvis kan vi konstatera två viktiga saker efter dagens föreställning. Riksdagsdebatten i ämnet bygger på en bild som allt för ofta inte alls speglar verkligheten. Det råder olyckligtvis även stora skillnader inte bara mellan partier, utan även inom partierna hur man ser på försvars- och säkerhetspolitiken. Detta sammantaget kan nog tyvärr härledas till att dessa frågor har marginaliserats och hamnat i politikens ytterkant under de senaste åren. Mycket olyckligt!
Media: SvD 1 SvD 2 SvD 3
Bloggar: JW
Dessvärre så blir det mycket påtagligt när man följer en riksdagsdebatt som denna att flera av riksdagsledamöternas verklighetsförankring är diametralt skild från den verklighet som råder utanför riksdagshuset och den som de människor som jobbar mitt i den militära verkligheten upplever.
En annan intressant aspekt är att det alldeles uppenbart råder stora skillnader - inom partierna - mellan vilka åsikter försvarsutskottets ledamöter och utrikesutskottets ledamöter har i samma frågor. Det skiljer så pass mycket att man kan under om de ens erhåller samma information, och om de ens diskuterar frågorna sinsemellan. För att det mest tydliga exemplet Socialdemokraterna.
Urban Ahlin (s) står i riksdagen och hävdar följande:
Ryssland utgör inget militärt hot i dag, och de har knappt förmågan!I det första stycket ger nog de flesta Ahlin rätt, men när han hävdar att Ryssland inte har förmågan ger han sig ut på mycket tunn is, och man undrar var han erhållit den informationen? För just den uppfattningen delas nog inte av någon annan än Urban Ahlin och Moderaterna. Rött ljus för Urban Ahlin! Glädjande är dock att Ahlin ändå gjort iakttagelsen att Ryssland rustar upp och att han anser att detta framöver måste innebära förändringar i försvarspolitiken och för Försvarsmakten.
Även Hans Wallmark (m) erhåller rött ljus i debatten då han fortsatte att mangla den nymoderata lögnen om att allt har blivit så mycket bättre sedan alliansregeringen tog över makten och försvarspolitiken. Wallmark säger i riksdagen:
Jag tror att de allra flesta är överrens om att om man jämför från 2009 till i dag så har det skett ett påtagligt förmågeuppbyggande!Wallmark fortsatte även att tala om att Alliansregeringen genomför satsningar på Försvarsmakten genom anskaffningen av JAS 39E, något som i själva verket näst intill innebär en halvering av beståndet av stridsflygplan. Detta är något som inte ens den mest optimistiska realisten kan få att se ut som en "satsning"!
För övrigt så är Ahlins replik på Wallmarks inledande anförande värd att se.
Wallmark framhöll även att Moderaterna "tar ett samlat grepp om säkerhetspolitiken" - vad han nu egentligen menar med detta, och läste därefter ur sitt manus upp den ensidiga solidaritetsförklaringen, vilket enbart blir tröttsamt och intetsägande när det inte tillför debatten något av nytt av värde.
I debatten deltog även Julia Kronlid (sd) som ställde flera raka frågor till Ahlin om varför Socialdemokraterna, trots att partiet framhåller att Försvarsmakten är en viktig del i säkerhetspolitiken, ställer sig bakom en budget som är för liten för att uppnå de politiska målsättningarna och den nuvarande inriktningen för Försvarsmakten. Ahlin i sin tur menar att nuvarande budget är tillräcklig, en åsikt vi vet att inte partikollegan i försvarsutskottet Peter Hultqvist (s) delar! Hultqvist har som bekant åtskilliga gånger deklarerat sitt grava missnöje med nuvarande nivå. Även här saknas den röda tråden inom Socialdemokraternas retorik i försvarsfrågan.
Men det är inte bara inom Socialdemokraterna som oenighet runt åsikterna verkar råda. Man märker tydliga skillnader i retoriken även inom KD där försvarspolitikern Mikael Oscarssons tidigare uttalade åsikter skiljer sig mycket från det som utrikespolitikern Désirée Pethrus uttrycker.
Hans Linde (v) och Walter Mutt (mp) gjorde gemensam sak och spelade på NATO-skräcken (den moderna motsatsen till Rysskräcken) och försökte så gott de kunde måla upp bilden av NATO som en ond och elak organisation. Huruvida någon tar dessa herrar på allvar kan man fråga sig? Det mest oroväckande i detta är att mycket tyder på att det är dessa två som kan komma att sätta agendan för försvars- och säkerhetspolitiken under nästa mandatperiod om nuvarande opinionsmätningar står sig till valet.
För att balansera upp en debatt där Moderaterna körde sina vanliga argument om hur lysande den nymoderata försvars- och säkerhetspolitiken är, och Socialdemokraterna som i sin tur är arga på Moderaterna och NATO, så imponerade folkpartisten Ismail Kamil mycket med att vara påläst, insatt i ämnet och saklig i sin argumentation.
Se gärna Kamils repliker på Urban Ahlin här, här och på Miljöpartisten Walter Mutt här, här. Men även på Hans Linde (v) här och i synnerhet här samt på Julia Kronlid (sd) här och här.
Sammanfattningsvis kan vi konstatera två viktiga saker efter dagens föreställning. Riksdagsdebatten i ämnet bygger på en bild som allt för ofta inte alls speglar verkligheten. Det råder olyckligtvis även stora skillnader inte bara mellan partier, utan även inom partierna hur man ser på försvars- och säkerhetspolitiken. Detta sammantaget kan nog tyvärr härledas till att dessa frågor har marginaliserats och hamnat i politikens ytterkant under de senaste åren. Mycket olyckligt!
Media: SvD 1 SvD 2 SvD 3
Bloggar: JW
Hotbilden II: Nyttan av rysk militärmakt
I inlägget Ryssland och NATO ställdes frågan om det inte skulle vara bättre att undvika NATO överhuvudtaget för hotet det skulle skapa mot Sveriges säkerhet. Innan vi kan svara på den fråga måste vi ta till hänsyn vad för användbarhet militär makt har egentligen.
Foto: Försvarsmakten/Combat Camera
Med vapen förstör man saker. Det är det man praktiskt kan göra. Är det då hela användbarheten med vapenmakt? Ledande fråga månne, men kärnan i mycket av oenigheterna om hur man ska betrakta hotet Ryssland ligger (implicit) i hur olika man ser på användbarheten av militärmakt. Detta är något jag har försökt rota lite i här och Wiseman här (se näst sista paragrafen). Nyttan av militärmakt är en teoretisk och abstrakt fråga och därför tar vi in hjälp i form av största tänkaren på ämnet Thomas Schelling som säger:
“The power to hurt is bargaining power. To exploit it is diplomacy – vicious diplomacy, but diplomacy.”
“…it is not the pain and damage itself but its influence on somebody’s behaviour that matters”
Till detta lägger vi till en av de insikterna som gjorde geniet Carl von Clausewitz tidlös:
”War is not merely a political act but a real political instrument, a continuation of political intercourse, a carrying out of the same by other means.”
Av dessa citaten framgår det att det är inte själva våldsakten i sig (jämför med diskussionen om invasionshotet mot Sverige), utan det är hur det påverkar mottagarens beteende som är det relevanta. Det kanske mest uppenbara exemplet på detta är terrorismen; väldigt få känner någon som blivit offer för en terroristhandling, men vi alla har tänkt på risken för att bli utsatt för terrorism när vi flugit eller åkt tunnelbanan i en storstad.
Hur skulle vi påverkas av en förändring i den militära maktbalansen mellan Sverige och Ryssland? Låt mig använda en anekdot från populärkulturen. I ett rum står det en riddare med ett svärd och runt honom står det en kung, en präst och en rik man. Alla tre säger samtidigt till riddaren ”döda de andra”, vad gör riddaren? Svaret är att makt handlar om uppfattningar, den ligger precis där vi uppfattar att den ligger. Min oro stämmer ifrån situationen där Sveriges underskott på militärmakt säkerhetiseras (när det råder bred acceptans att det är ett säkerhetshot, jmf här och här), tillsammans med en omvänd process i Ryssland (jmf. ”darra västerlänningar” fast multiplicerat på x år).
Men vad skulle Ryssland ha för nytta att skrämma Sverige? Sannerligen är Ryssland inte orolig över ett militärt hot från länderna i norra Europa, men vapenskramlandet i vårt närområde har ändå ökat de senaste åren. Från flygandet med strategiska bombflyg i Östersjön till utplacerandet av S-400 till Kaliningrad. Om vi inte kommer att invadera Ryssland och Ryssland inte kommer invadera oss, varför denna upprustning i främst västra militärdistriktet?
Låt oss gå tillbaka till Clausewitz insyn att det är politiken som ger militärmakten sin logik och sedan beskriva svensk utrikespolitik i Blairs ord: våra intressen och värden sammansmälter. Sveriges intressen i utrikespolitiken är våra värderingar. Dessa värderingar är demokrati, mänskliga rättigheter, öppna gränser och mediafrihet. Detta är vårt fokus men det är också tvärt emot Rysslands värderingar och prioriteringar. (se ECFR scorecard som utnämner Sverige till ”ledare” i EU i arbetet med mänskliga rättigheter i Ryssland). De övergripande målen för Ryssland är att bli en världsmakt i en multipolär värld (i motsats till amerikansk hegemoni). Komponenter i denna strävan är den traditionella suveräniteten, en stark försvarsmakt, statskapitalism samt inskränkningar i demokratin och mediafriheten.
Från detta är det inte långsökt att säga att vi är i en politisk konflikt med Ryssland. Vår möjlighet att arbeta mot den värld som vi ser skulle ge oss långsiktig säkerhet, eller i andra ord vår politiska självständighet, är det jag ser som det möjliga första offret i en situation där diskrepansen i militärmakt ökar i den takt den gör idag. Vad som blir det eventuella andra offret hoppas jag inte behöva spekulera i.
Lästips: Försvar och Säkerhet 1, 2, Schelling – Arms and influence, Clausewitz – On War, Stone – Military Strategy, Smith – Utility of Force, Oplatsen, Efron,
Postat i:Ryssland Tagged: Hotbilden, Utrikespolitik
Johan Tunberger har fel
Av Lars Ekeman, tidigare generalsekreterare Folk och Försvar
”I Sälen samlas årligen eliten av det korporativistiska organisations-Sverige. Man har trevligt, åker litet skidor, är artig och har det hur mysigt som helst när man träffas för fördrink och chips på hotellrummen. För att efter middagen dansa och le”. Så skriver Johan Thunberger på Kungl. Krisvetenskapsakademins hemsida och fortsätter med att påstå att man även på denna ”eklektiska nivå gillar läget.
Jag tror att de flesta som deltar eller har deltagit på Folk och Försvars Rikskonferens inte håller med. Offentlig debatt är som bäst när den förs med respekt och ett resonerande förhållningssätt vilket är Thunbergers problem. Det är föga upplyftande, än mindre inspirerande att ta del av hans betraktelse av begreppet ”gilla läget”. Särskilt som den är grovt missvisande och direkt felaktig.
Var och en som varit eller är officer vet att ”gilla läget” innebär att man även i den mest besvärliga situation utgår ifrån verkligheten och därifrån gör vad man kan för att förbättra läget. Det är i alla fall det jag har fått med mig från min tid som officer i Försvarsmakten. Det lönar sig föga att försöka förändra ett dåligt läge med den typen eländesbeskrivningar som Thunberger ägnar sig åt.
Istället för grova generaliseringar och att tala om att man förtränger utsikten av en ”total försvarskollaps” och att politiker och ”höga vederbörande” väljer att inte lyssna, hade det varit mer välgörande om Thunberger hade ägnat kraft åt att analysera vad som är bristerna i den Försvarsreform som pågår. Ty det är där diskussion borde börja. Inte att döma ut hela systemet och ledarskapet. Det är i sakskälen och i analysen som styrkan i argumentering finns. Inte i påståenden och allmänt tyckande.
Om det nu som Thunberger hävdar skulle vara så att ”Försvarsmakten sett som system av system är bankrutt” så gillar man i så fall läget, analyserar det och för en diskussion om hur man på ett konstruktivt sätt ska komma ur situationen. Det finns försvarspolitiker som både lyssnar och argumenterar som har insikter i de allvarliga problem och utmaningar som trots allt Försvaret har att möta. Inte blir det bättre av att de trådar som trots allt finns inte tas upp i en fortsatt diskussion. Vi behöver en sådan debatt och alltför få för den.
Jag hade välkomnat om Thunberger istället för eländes beskrivandet hade diskuterat flygvapnets utveckling och hur viktigt det är att t.ex., se på delsystemen och inte bara på upphandling av JAS Gripen. Vilket behov har vi av kompletterande luftvärn? Vad kan konsekvenserna bli av avsaknaden av krypterad stridsledning? Hur står det till med vårt stridsledningssystem? Frågorna kan göras många. Men också det positiva i att flygvapnet nu övar regelbundet med våra grannländer, helt i Solidaritetsförklaringens anda. Därigenom får vi ett icke föraktligt tillskott i försvarseffekt.
Eller varför inte använda kraft och tid till att diskutera armén och valet av modulära förband. Är det en framkomlig väg? Vilka lednings- och lydnadsförhållande uppstår och finns det risker med systemvalet? Hur står det egentligen till med personalförsörjningen? På vilket sätt skulle vi kunna justera systemet för att bättre kunna attrahera rätt typ av personer? Den diskussionen skulle Thunberger i kraft av sin stora kompetens och kunskaper kunnat utveckla istället för att öda utrymme på att tala om ”bisarra förnekelsespel” och att Folk och Försvars Rikskonferens ägnar sig åt att äta chips, dansa och le.
Försvarsministern åter hos Ramberg i P1
I Morgonekot i P1 i morse intervjuades försvarsminister Karin Enström ånyo av Tomas Ramberg. Den här gången hann Ramberg fråga om annat än saudiska vapenfabriker.
Själva intervjun blev ungefär som förväntat. Man häpnar över vissa av uttalandena och andra svar är som tagna från de som tidigare gavs rött ljus, som t ex att förbanden är "välutbildade, välutrustade och har hög beredskap till skillnad från 2006". Ett annat budskap som man häpnade över var att bristen på t ex ingenjörförmåga skulle lösas genom samarbete med det civila samhället. Vilken förmåga har Skanska att snabbt slå en krigsbro över Dalälven? Sannolikt avser försvarsministern även logistikstöd, även om det inte nämndes uttryckligen i intervjun.
För en mer klarläggande analys av intervjun rekommenderas ett besök hos Kungliga Krigsvetenskapsakademin. En organisation som för övrigt försvarsministern kommenterade med "Det är ju bra att även den organisationen ger sig in i debatten" och fick det att låta som om akademin fram till förra veckans symposium tryckt på botten av försvarspolitikens skyttegravar.
Bäst i media idag avseende försvarspolitiken var ledaren i Kvällsposten av Amanda Wollstad, som på ypperligt sätt fångat en stor del av problematiken i försvarsdebatten. Hoppas fler journalister tar till av det Wollstad skriver.
Övriga bloggar om intervjun i Morgonekot: 6:e mannen, Johan Westerholm
Själva intervjun blev ungefär som förväntat. Man häpnar över vissa av uttalandena och andra svar är som tagna från de som tidigare gavs rött ljus, som t ex att förbanden är "välutbildade, välutrustade och har hög beredskap till skillnad från 2006". Ett annat budskap som man häpnade över var att bristen på t ex ingenjörförmåga skulle lösas genom samarbete med det civila samhället. Vilken förmåga har Skanska att snabbt slå en krigsbro över Dalälven? Sannolikt avser försvarsministern även logistikstöd, även om det inte nämndes uttryckligen i intervjun.
För en mer klarläggande analys av intervjun rekommenderas ett besök hos Kungliga Krigsvetenskapsakademin. En organisation som för övrigt försvarsministern kommenterade med "Det är ju bra att även den organisationen ger sig in i debatten" och fick det att låta som om akademin fram till förra veckans symposium tryckt på botten av försvarspolitikens skyttegravar.
Bäst i media idag avseende försvarspolitiken var ledaren i Kvällsposten av Amanda Wollstad, som på ypperligt sätt fångat en stor del av problematiken i försvarsdebatten. Hoppas fler journalister tar till av det Wollstad skriver.
Övriga bloggar om intervjun i Morgonekot: 6:e mannen, Johan Westerholm
Vårt krig mot Napoleon
Till minne av en av de stupade svenskarna i vårt nu 200 år gamla krig mot Napoleon. Stenen står i Karlbergs slottspark.
Nyligen bloggade jag om hur okänt det verkar vara att det är 2014 som det är 200 år sen Sverige som nation formellt var i krig. Det är nu dags att påminna om att vi mycket snart kan minnas Sveriges näst senaste krig, vårt krig mot Napoleon 1813-1814.
I dessa dagar för två hundra år sedan lät kung Karl Johan upprätta diverse krigsplaner för att i mars 1813 ingå ett avtal med England. Kort sagt skulle Sverige skicka 30 000 soldater till kontinenten för att bidra till nedkämpandet av Napoleon. Så skedde även - den 24 mars började den stora svenska styrkan att överskeppas. Den stod under befäl av en av de mest speciella svenska officerarna någonsin, Curt von Stedingk, som utmärkt sig så i närstrid som svensk frivillig i USA:s armé att han dekorerats av George Washington personligen (se Svenskar i krig).
Bland de slag mot Napoleon som den svenska styrkan aktivt kom att delta i märks slaget om Leipzig, då Wilhelm von Döbeln stupade. Det är till hans minne stenen ovan restes i Karlbergs slottspark. Gissningsvis lär det nutida Sverige endast i mycket begränsad mån uppmärksamma detta 200-årsminne, men intresserade kan med fördel bege sig till Leipzig i höst, för att uppleva slagets återskapande:
Från 2011 års reenactment av slaget om Leipzig.
Klockan är tre och allt är väl
I morse hade Sveriges Radio P1 en utfrågning av försvarsministern. Det var en intressant pratstund med Karin Enström. Hon lyfte till att börja fram våra gemensamma intressen med Ryssland, och poängterade att vi har samma intresse av att Östersjöområdet fortsätter att vara lika stabilt som idag. Sverige är också en väldigt viktig handelspartner för Ryssland. Jag delar den uppfattningen till 100 %. Självklart ska vi ha en inkluderande strategi när det gäller Ryssland, och på alla sätt vara en god partner. Ryssland har ju också ett stort rike att skydda och mycket bekymmer för den ryska ledningen emanerar ur Kaukasus och Centralasien.
När det gäller den ryska upprustningen, så vidgick försvarsministern den, men menade att hon hade svårt att se att det skulle vara riktat mot Sverige. Hotet hade helt enkelt inte ökat, menade Karin Enström. Det går dock inte utesluta militära incidenter i vårt närområde, och på lång sikt går det inte utesluta någonting, sa försvarsministern. Det är en rimlig hållning och en fråga för försvarsberedningen att försöka besvara så gott det går. En förmåga konstitueras av tre faktorer enligt klassisk underrättelseanalys. En vilja/avsikt, en kapacitet och ett tillfälle. Det vore märkligt om inte beredningen inte finner att den ryska förmågan har ökat och kommer att öka ytterligare med tanke på de ryska upprustningsplanerna (kapacitet).
Den ska sedan placeras in mot vilken sannolikhet det finns för olika slag av väpnad aggression som på något sätt berör Sverige och vilka konsekvenser ett sådant skulle så få. Eftersom den amerikansk-ryska ”reset” som fanns vid förra försvarsbeslutet inte är utan en hel del gnissel, och den amerikanska förmågan över tid kommer att nedgå i norra Europa kan man dra slutsatsen att sannolikheten för väpnad aggression mot Sverige i vart fall inte minskar över tid. Lägger vi därefter på den ryska viljan att lösa konflikter med grannar med militär makt som manifesterades i Georgien 2008 liksom suspenderingen av CFE-avtalet, så är nog sannolikheten för väpnad konflikt något högre än tidigare, om än fortfarande väldigt liten. Konsekvenserna för vår del vid väpnade angrepp mot landet är med all säkerhet likadana.
Dagens meddelande från Jakobsgatan var att vi har en högre försvarsförmåga idag än vad vi hade när alliansregeringen tillträdde 2006. Hon hämtade kraft från ett uttalande av ÖB om att så var fallet. Här skulle jag vilja invända av två skäl. Det ena är tillståndet i insatsorganisationen. I regleringsbrevet för 2012 specifierade regeringen tillgängligheten för de svenska markstridskrafterna:
”Utgångspunkter för myndighetens planering ska vara;
…………
- att en bataljonsstridsgrupp, med delar från olika manöverbataljoner, ska finnas tillgänglig från 2013-01-01,”
Det är det vi har just nu, och vid halvårsskiftet tillkommer ett ytterligare skyttekompani.
För det är precis som försvarsministern försökte säga, vi befinner oss mitt i en stor reform och allt ska inte vara klart ännu. Men visst hade Sverige mer än en bataljonsstridsgrupp i hygglig form 2006, så minns jag det i alla fall. Flygstridskrafterna är däremot i ett bättre tillstånd än 2006. Wiseman hade ett helt inlägg om detta nyligen. som inte styrkte försvarsministerns tes. Det andra skälet är att begreppet försvarsförmåga måste relateras till vad man ska försvara sig emot. Då är det intressant att lägga de olika ländernas linjaler för militära utgifter sedan 2006 jämte varandra. En sådan jämförelse visar att den ryska utgifterna nästan fördubblats sedan 2006, medan vår går svagt utför, om vi rensar för inflation. Alltså är vår försvarsförmåga inte högre idag än 2006, varken absolut eller ännu mindre – relativt.
När hela insatsorganisationen finns på plats 2019 kan vi tala om en ökad försvarsförmåga, om den realiseras som aviserad förmåga. Men den är då avpassad mot en beställning som gjordes 2008/2009, och har inte tagit höjd för omvärldsförändringarna.
Det är alltså vår försvarsförmåga som skall ställas i paritet till den ökade ryska förmågan och ett hot som sannolikt är något högre i framtiden. Om inte det är så, så är ju frågan hur vi fick det försvar vi beslutat om tidigare? Det är en intellektuell uppförsbacke för de som avfärdar rysk upprustning, när samma debattörer samtidigt framhöll den rysk-sovjetiska kollapsen som intäkt för att helt riktigt dra ned vår försvarsförmåga. Bevisbördan för att militära utgifter bara räknas i nedförsbackar ligger på dessa.
(Edit kl 2010) I Aftonbladet gör Peter Kadhammar en betraktelse kring försvarsförmågan på Gotland, som är mycket läsvärd. Tillgängligt var namnet. (Slut edit)
Vänta inte till dess den första tolken dödas!
Idag hade SvD en debattartikel om de afghanska tolkarna av frilansjournalisten Siri Steijer och Stefan Olsson, chef för tankesmedjan Fri Värld. Poängen är klar. Utan hjälp från dessa människor hade inte våra trupper kunnat göra sitt jobb lika bra. Vi bör därför ta vårt moraliska ansvar och göra något som kan skydda dem och deras familjer den dagen vi inte är kvar i Afghanistan på samma sätt.
I december gick Akademikollegan Johanne Hildebrandt hårt åt regeringen i samma ärende. Det är inte annat än en stor skam för Sverige att inte regeringen erkänner tolkarnas utsatthet, skrev hon i SvD. Dagen före julafton försökte Försvar och Säkerhet dra sitt strå till stacken genom julsagan Karl-Bertil Officers julafton om en
armémajor som tar saken i egna händer. Inlägget är F&S näst mest lästa någonsin och indikerar att många av läsarna känner för frågan.
Det är dags att öka trycket kring tolkarnas utsatthet. Det måste göras utan att hemfalla åt stigmatisering. De är vanliga människor som du och jag. Det är inte säkert att huvuddelen ens vill lämna Afghanistan, utan andra åtgärder kan också vara goda gärningar. När svenska styrkor etablerade sig i norra Afghanistan vintern 2005/2006 valde de efter hand att arbeta för oss och använda sitt kunnande om kultur och språk för att försörja sina familjer eller av andra skäl. Trots att allt fler gör allt dystrare prognoser för tiden efter ISAF, så arbetar de fortfarande lojalt vidare.
Det är tydligt att vår lagstiftning inte kunnat förutse den här situationen, men den ignorans tillståndet bemöts med upplever jag som kyligt byråkratisk i bästa fall. Vi borde låta frågan bli snabbutredd, varför inte genom en tilläggsuppgift till nästa steg i veteranutredningen som leds av folkpartiets förvarspolitiske talesperson Allan Widman, tillika ordförande i Riksdagens EU-nämnd.
I morgon kommer Fri Värld med en rapport om de afghanska tolkarna. Försvar och Säkerhet kommer att intensifiera bevakningen kring de afghanska tolkarna. Jag upplåter med glädje debattutrymme till den som vill lägga förslag hur den politiska nivån ska kunna övertygas om att inleda en utredning eller hur konkreta förslag skulle kunna se ut som bemöter dessa människor med en humanistisk ansats. Exempel från omvärlden saknas inte.
Idag hade Expressen en ledare med rubriken Varning för blågul försvarsnostalgi. När det finns en risk för att försvarsvänliga krafter etiketteras med ord som nostalgi, så är en god medicin att visa sitt engagemang även för Afghanistan. Kom och gör din röst hörd, både för vårt försvar och allas säkerhet!
Maktkamp i Kremlin: Shoigu?
Idag tar vi ett litet avbrott i diskussionen kring vår säkerhetsarkitektur och riktar blickarna mot Kremlin
Jan Blomgren skriver den 16/2 på SvD om hur starten på en svartmålningskampanj av den förra presidenten Medvedev har kommenderats. Maktspelet på högsta ort i Kremlin är viktigt speciellt med hänsyn till hur styrelseskicket är utformat som placerar mycket makt på få individer. Blomgren nämner två namn som skulle vara tänkbara premiärministerskandidater Sobyanin och Shoigu, men tyvärr missar han den (i mina ögon) viktigaste frågan i sin artikel. Vad säger detta om Putins maktposition?
Vissa bedömare gissar att Medvedev inte kommer att klara sig året ut på sin position och vem som efterträder honom kommer vara av stor betydelse. Premiärministerposten har använts i Ryssland som en plats man bereder näste tronarvinge. Boris Yeltsin avverkade inte mindre än fyra premiärministrar innan han valde Putin som fick ta hand om det andra Tjetjenienkriget och blev därav populär innan han senare blev vald. Posten är viktig.
Den eventuelle ersättaren skulle vara en tydlig indikation på hur Putin resonerar; med en teknokrat och lojalist skulle han se sig själv fortsätta till eventuellt 2024, medan en starkare personlighet skulle kunna vara en förberedelse för att lämna över makten. Vem skulle då kunna vara aktuell för detta? Blomgren nämnde Sobyanin, Wiseman påminner oss om Rogozin, jag vill inte utesluta Ivanov (tillsammans leder Rogozin och Ivanov paraplyorganisationerna för militärindustrin), men framför allt Shoigu.
För någon vecka sedan lyssnade jag på en föreläsning av Rysslandsexperten Pavel Baev. Han sade då något som jag påminner mig om idag. Ifall Putin börjar uppfattas som en risk, då är det Shoigu mannen vi ska hålla ögnonen på. Han har arbetat på krishanteringsministeriet i över 10 år och ses som en handlingskraftig man som dykt upp och agerat vid varje kris. Vidare är Shoigu ingen hängiven Putin-lojalist och har en egen maktbas främst i krishanteringsministeriet, försvarsdepartementet, och visst inflytande i Moskva efter sin relativt korta tid som guvernör där.
Shoigu och Putin Foto: Wikipedia
Även efter en relativt kort tid som försvarsminister har han lyckats stärka sin position avsevärt. Shoigu talade på ryska krigsvetenskapsakademiens årliga sammanträde och nämnde då både ”mobilisering” och ”storskaliga krig”, något som Serdyukov försökt överkomma och något som tilltalar ledande skiktet i ryska militären. Talet är också noterbart då Serdyukov ofta undvek ryska krigsvetenskapsakademien och stötte sig med många höga militärer med sin reform (analys här). Att Shoigus handlingar blivit populära med just den del av makten i Kremlin som Serdyukov stötte sig med är inte särskilt förvånande. Vad som är mer intressant är vad hans tillsättning till posten som försvarsminister säger om Putins maktställning. Tillsatte Putin honom för att lugna det militär-industriella komplexet eller kunde han inte hindra dem att få deras vilja igenom? Hursomhaver ser en populär Shoigu alltmer besvärande ut, men man må minnas att Putin har lyckats hållt makten så länge mycket på grund av hans känsla för det politiska spelet och hur han kunnat göra sig av med hot mot sin ställning.
Åter för att knyta till frågan jag ställde i första stycket. Vad säger detta om Putins maktposition? Få konkreta saker, men desto mer det börjar pratas om att ett maktöverlämnande, desto mer passé och svagare kommer Putin att uppfattas som. Valet av en efterträdare till Medvedev och hanteringen av Shoigu är två händelser att noga följa.
Ps. för språkpuritaner använder jag för enkelhetens skull namnen på engelska då jag är mest bekant med dem.
Postat i:Ryssland Tagged: Medvedev, Putin, Shoigu
Företagsstöd eller operativ verkan?
Borneos Loopar uppmärksammar att Flygvapnets uppvisninggrupp Team 60 fortsatt kommer att vara markbunden. Det finns helt enkelt ingen möjlighet att erbjuda gruppen flygtid i och med den outsourcing av underhållet på Team 60 som genomfördes för några år sedan, samt lokaliseringen av Flygskolan till Malmen. Båda dessa beslut är resultat av försvarsbesluten 2000 och 2004.
Team 60 har sedan starten för drygt 40 år sedan glatt flygentusiaster runt om i Sverige och världen och skapat good-will för Flygvapnet och Försvarsmakten. Viktigast är dock den rekryteringseffekt som gruppen haft genom åren.
Sedan flytten av Flygskolan från Ängelholm till Linköping 2003 har Team 60 fört en alltmer tynande tillvaro till att för några år sedan helt stanna av. Det finns i Försvarsmakten ingen militär flygplats som har mer aktivitet än Malmen, trots att flottiljen där lades ner 1974. Redan då ansågs staden Linköpings expansionsplaner vara en anledning till nedläggning av flottiljen. I och med den stora och därtill ökande verksamheten med såväl helikopterflottiljens divisioner, FMV:s provflyg, den taktiska utvecklingsenheter för JAS 39 samt flygskolorna för stridsflyg och helikoptrar, är miljökoncessionen hårt ansträngd och mycket kraftiga begränsningar råder för flygplatsen när det gäller övningsverksamhet utanför kontorstid och på vilka sätt man startar och landar. För Team 60 innebar detta till exempel att gruppen var tvingad att flytta sina flygplan till andra flygplatser på vardagar för att kunna använda dem på helgerna, vilket fick konsekvenser både för personal och tillgängligheten på flygplan, och därmed även för flygutbildningen. Tyvärr är det inte bara Malmen som drabbats av liknande kraftigt begränsande koncessioner under perioden då det nationella försvaret nedprioriterades.
Sedan några år är också den tekniska tjänsten för skolflygplanet SK 60 utlagt på företaget Bromma Air Maintenance (BAM), varvid Flygvapnet köper tillbaka flygtid. På pappret är det en så kallad "billigare och bättre"-lösning, men som så ofta med sådana innebär det finstilta begränsningar för operatören som man inte kommer runt. I fallet med SK 60 ska BAM tillhandahålla ett visst antal flygtimmar per år till Flygvapnet till en viss kostnad. Så långt känns det som en vettig lösning. I fallet med Team 60 och SK 60 innebär det rådande kontraktets begränsningar att Flygvapnet har att välja mellan att utbilda nya piloter eller att operera Team 60. Valet ter sig enkelt. Icke desto mindre kommer slopandet av Team 60 få konsekvenser i det längre perspektivet i form av minskad attraktionskraft, vilket Försvarsmakten inte behöver då antalet sökande till såväl officersutbildningen i allmänhet som stridspilot i synnerhet går långt ifrån bra.
Vad man måste förstå är att ett företag måste driva sin verksamhet med en viss marginal i form av vinst. Visst kan det se billigare ut att lägga ut verksamheten på så kallad offentlig-privat samverkan, men det är tveksamt om man då bemödat sig att kontrollera alla aspekter. När personal som arbetat i Försvarsmakten går till ett civilt företag för att arbeta med samma arbetsuppgifter och till Försvarsmakten, men samtidigt höjer sin lön med flera tusenlappar, måste man inse att det finns något som genererar överskottet som möjliggör både högre lön och företagets avkastning.
I grund och botten återfinns det ursprungliga problemet i dåligt ledarskap och organisationsfilosofi hos Försvarsmakten där man inte klarat av att motivera och arbetsleda sin egen personal, vilket i det långa loppet nu resulterar i mer eller mindre allvarliga begränsningar för allt utom den ytterst vardagliga verksamheten.
Tyvärr finns det mycket som talar för att exemplet SK 60 kommer att få fler efterföljare. Ett liknande avtal för JAS 39 har länge diskuterats och verkar tyvärr inte alltför otroligt. De europeiska försvarsneddragningarna under 00-talet har fått försvarsindustrin att följa det amerikanska exemplet från 90-talet och försöka ta igen på gungorna det man förlorar på karusellerna när mindre krigsmateriel beställs. Det är därför allt fler traditionella försvarsindustrier själva eller genom dotterbolag försöker placera sig som leverantörer av tjänster till försvarsmakter världen över. I Sverige har det utöver SK 60-avtalet hittills mest skett i form av militärrestauranger, bevakning samt "camptjänster" för de internationella insatserna. I fallet med SK 60 kunde kalkyler från den militära tekniska personalen påvisa att inte fanns någon ekonomisk vinst att göra att lägga ut verksamheten civilt, men svaret blev att det skulle genomföras i alla fall oavsett vilka siffror som släpades fram.
De operativa konsekvenserna för Försvarsmakten i och med OPS-avtalet för SK 60 är i första hand en avsevärt minskad flexibilitet. Tidigare användes SK 60 flitigt som sambandsflygplan för att frakta runt personal och viktig materiel till krigsbaser och allehanda flygplatser. I och med avtalet är Flygvapnet begränsad till flygning till och från flottiljerna, samt de platser där BAM har verksamhet, såvida man inte är ute i god tid och begär att teknisk personal ska finnas på plats. Flygvapnets tekniska personal får inte längre hantera flygplanen enligt avtalet. Vid t ex en snabb beredskapshöjning blir det svårt att fram civil teknisk personal till rätt plats, vilket visade sig vid beredskapsövningen Dagny 2 för några år sedan, då det även visade sig att en rad tidigare självklarheter kring transporter till och från Gotland upphört att existera (Försvarets Forum).
Vad gäller outsourcingen av militärrestaurangerna finns det omfattande skäl att tvivla på klokskapen i detta för Försvarsmakten och skattebetalarna. Försvarsmakten är nu i det närmaste helt hänvisad till att via PRIO inhandla matvaror från företagen som driver militärrestaurangerna till följd av de tecknade avtalen. Om man t ex önskar att köpa bröd faktureras nästan 60 kr per paket Lingon Grova och drygt 70 kr för Wasa Frukost till skillnad från de ca 20 kr dessa kostar för en privatperson på ICA. I regel är matvarorna minst dubbelt så dyra för Försvarsmakten som vad de är för en privatperson som handlar i mataffären. Skulle man handla direkt från t ex Axfood skulle naturligtvis priserna vara ännu lägre.
Den yttersta frågan när det gäller outsourcing, men som allt som oftast förbises, är operativ påverkan. Har Försvarsmakten tecknat kontraktet med SFAB så att militärrestaurangerna fortsatt kommer att servera mat vid en kraftig beredskapshöjning eller i händelse av krig? Är personalen där medveten om att man då kommer att räknas som kombattanter? Vem ska sköta räddningstjänsten på Malmen? Tillhandahåller Securitas flygplatsbrandmän även i tillstånd av väpnad konflikt? Vad gäller för de helikoptertekniker som slutat i Försvarsmakten och nu är anställda av Saab och jobbar med samma helikoptrar i Försvarsmakten? Var är vinsten för skattebetalarna? Vilken ökad operativ förmåga ger detta Försvarsmakten och det svenska försvaret, eller handlar det i grund och botten bara om företagsstöd?
Till syvende och sist är frågan som ska besvaras vilka resurser som finns tillgängliga när verksamheten övergår till att bli fullskarp.
Det man förlorar på karusellerna får man ta igen på gungorna. Att lyfta Försvarsmakten ur 00-talets strategiska time out med dess ensidiga fokus på internationella insatser är ett mycket svårt och kostsamt arbete. Det är inte bara finansiering, materiel och personalfrågor som spökar utan även de många märkliga avtal som tecknades och framförallt gamla beredskapsavtal som läts upphöra. Försvarsbudgeten är begränsad och frågan är om det är rätt väg att gå att då använda den som företagsstöd.
SMP, SvD,
Team 60 har sedan starten för drygt 40 år sedan glatt flygentusiaster runt om i Sverige och världen och skapat good-will för Flygvapnet och Försvarsmakten. Viktigast är dock den rekryteringseffekt som gruppen haft genom åren.
Sedan flytten av Flygskolan från Ängelholm till Linköping 2003 har Team 60 fört en alltmer tynande tillvaro till att för några år sedan helt stanna av. Det finns i Försvarsmakten ingen militär flygplats som har mer aktivitet än Malmen, trots att flottiljen där lades ner 1974. Redan då ansågs staden Linköpings expansionsplaner vara en anledning till nedläggning av flottiljen. I och med den stora och därtill ökande verksamheten med såväl helikopterflottiljens divisioner, FMV:s provflyg, den taktiska utvecklingsenheter för JAS 39 samt flygskolorna för stridsflyg och helikoptrar, är miljökoncessionen hårt ansträngd och mycket kraftiga begränsningar råder för flygplatsen när det gäller övningsverksamhet utanför kontorstid och på vilka sätt man startar och landar. För Team 60 innebar detta till exempel att gruppen var tvingad att flytta sina flygplan till andra flygplatser på vardagar för att kunna använda dem på helgerna, vilket fick konsekvenser både för personal och tillgängligheten på flygplan, och därmed även för flygutbildningen. Tyvärr är det inte bara Malmen som drabbats av liknande kraftigt begränsande koncessioner under perioden då det nationella försvaret nedprioriterades.
Sedan några år är också den tekniska tjänsten för skolflygplanet SK 60 utlagt på företaget Bromma Air Maintenance (BAM), varvid Flygvapnet köper tillbaka flygtid. På pappret är det en så kallad "billigare och bättre"-lösning, men som så ofta med sådana innebär det finstilta begränsningar för operatören som man inte kommer runt. I fallet med SK 60 ska BAM tillhandahålla ett visst antal flygtimmar per år till Flygvapnet till en viss kostnad. Så långt känns det som en vettig lösning. I fallet med Team 60 och SK 60 innebär det rådande kontraktets begränsningar att Flygvapnet har att välja mellan att utbilda nya piloter eller att operera Team 60. Valet ter sig enkelt. Icke desto mindre kommer slopandet av Team 60 få konsekvenser i det längre perspektivet i form av minskad attraktionskraft, vilket Försvarsmakten inte behöver då antalet sökande till såväl officersutbildningen i allmänhet som stridspilot i synnerhet går långt ifrån bra.
Vad man måste förstå är att ett företag måste driva sin verksamhet med en viss marginal i form av vinst. Visst kan det se billigare ut att lägga ut verksamheten på så kallad offentlig-privat samverkan, men det är tveksamt om man då bemödat sig att kontrollera alla aspekter. När personal som arbetat i Försvarsmakten går till ett civilt företag för att arbeta med samma arbetsuppgifter och till Försvarsmakten, men samtidigt höjer sin lön med flera tusenlappar, måste man inse att det finns något som genererar överskottet som möjliggör både högre lön och företagets avkastning.
I grund och botten återfinns det ursprungliga problemet i dåligt ledarskap och organisationsfilosofi hos Försvarsmakten där man inte klarat av att motivera och arbetsleda sin egen personal, vilket i det långa loppet nu resulterar i mer eller mindre allvarliga begränsningar för allt utom den ytterst vardagliga verksamheten.
Tyvärr finns det mycket som talar för att exemplet SK 60 kommer att få fler efterföljare. Ett liknande avtal för JAS 39 har länge diskuterats och verkar tyvärr inte alltför otroligt. De europeiska försvarsneddragningarna under 00-talet har fått försvarsindustrin att följa det amerikanska exemplet från 90-talet och försöka ta igen på gungorna det man förlorar på karusellerna när mindre krigsmateriel beställs. Det är därför allt fler traditionella försvarsindustrier själva eller genom dotterbolag försöker placera sig som leverantörer av tjänster till försvarsmakter världen över. I Sverige har det utöver SK 60-avtalet hittills mest skett i form av militärrestauranger, bevakning samt "camptjänster" för de internationella insatserna. I fallet med SK 60 kunde kalkyler från den militära tekniska personalen påvisa att inte fanns någon ekonomisk vinst att göra att lägga ut verksamheten civilt, men svaret blev att det skulle genomföras i alla fall oavsett vilka siffror som släpades fram.
De operativa konsekvenserna för Försvarsmakten i och med OPS-avtalet för SK 60 är i första hand en avsevärt minskad flexibilitet. Tidigare användes SK 60 flitigt som sambandsflygplan för att frakta runt personal och viktig materiel till krigsbaser och allehanda flygplatser. I och med avtalet är Flygvapnet begränsad till flygning till och från flottiljerna, samt de platser där BAM har verksamhet, såvida man inte är ute i god tid och begär att teknisk personal ska finnas på plats. Flygvapnets tekniska personal får inte längre hantera flygplanen enligt avtalet. Vid t ex en snabb beredskapshöjning blir det svårt att fram civil teknisk personal till rätt plats, vilket visade sig vid beredskapsövningen Dagny 2 för några år sedan, då det även visade sig att en rad tidigare självklarheter kring transporter till och från Gotland upphört att existera (Försvarets Forum).
Vad gäller outsourcingen av militärrestaurangerna finns det omfattande skäl att tvivla på klokskapen i detta för Försvarsmakten och skattebetalarna. Försvarsmakten är nu i det närmaste helt hänvisad till att via PRIO inhandla matvaror från företagen som driver militärrestaurangerna till följd av de tecknade avtalen. Om man t ex önskar att köpa bröd faktureras nästan 60 kr per paket Lingon Grova och drygt 70 kr för Wasa Frukost till skillnad från de ca 20 kr dessa kostar för en privatperson på ICA. I regel är matvarorna minst dubbelt så dyra för Försvarsmakten som vad de är för en privatperson som handlar i mataffären. Skulle man handla direkt från t ex Axfood skulle naturligtvis priserna vara ännu lägre.
Den yttersta frågan när det gäller outsourcing, men som allt som oftast förbises, är operativ påverkan. Har Försvarsmakten tecknat kontraktet med SFAB så att militärrestaurangerna fortsatt kommer att servera mat vid en kraftig beredskapshöjning eller i händelse av krig? Är personalen där medveten om att man då kommer att räknas som kombattanter? Vem ska sköta räddningstjänsten på Malmen? Tillhandahåller Securitas flygplatsbrandmän även i tillstånd av väpnad konflikt? Vad gäller för de helikoptertekniker som slutat i Försvarsmakten och nu är anställda av Saab och jobbar med samma helikoptrar i Försvarsmakten? Var är vinsten för skattebetalarna? Vilken ökad operativ förmåga ger detta Försvarsmakten och det svenska försvaret, eller handlar det i grund och botten bara om företagsstöd?
Till syvende och sist är frågan som ska besvaras vilka resurser som finns tillgängliga när verksamheten övergår till att bli fullskarp.
Det man förlorar på karusellerna får man ta igen på gungorna. Att lyfta Försvarsmakten ur 00-talets strategiska time out med dess ensidiga fokus på internationella insatser är ett mycket svårt och kostsamt arbete. Det är inte bara finansiering, materiel och personalfrågor som spökar utan även de många märkliga avtal som tecknades och framförallt gamla beredskapsavtal som läts upphöra. Försvarsbudgeten är begränsad och frågan är om det är rätt väg att gå att då använda den som företagsstöd.
SMP, SvD,
Internationella Insatser för alla!
Men grundtanken var i varje fall god. För samtidigt som de flesta svenskar i dessa tider trycker i sig den ena semlan efter den andra så lider civilbefolkningen i många länder av brist på mat och rent vatten. Här har Försvarsmaktens PR-byrå tyvärr helt rätt. Handen på hjärtat, vem bryr sig? I varje fall är det inte liknande nyheter som drar svenskarnas intresse. Läser man Expressen eller Aftonbladet så får kronprinsessan Victorias klänningar stora rubriker samtidigt som konflikten i Kongo nämns enbart i förbigående. Detta trots att Kongokriget är ett av de största krigen i modern tid, d.v.s. någonsin!
Den började 1998, med en Rwanda-ledd invasion och pågår fortfarande. Det stora antalet döda gör att kriget i Kongo är ett av de två största krigen sedan andra världskriget – det andra är för övrigt inte Vietnam, vilket någon kanske trodde, utan Koreakriget (mellan 4,5 och 7 miljoner döda i Korea, 3 miljoner i Vietnam). De flesta av dödsoffren har inte dött av militärt våld utan av sjukdomar och svält, det vill säga av den humanitära katastrof som kriget orsakat.
Men är det de militära insatserna som gör mest effekt?
Ofta är de moderna krigen konsekvenser av strider mellan olika maktgrupperingar i ett land, snarare än de klassiska krigen mellan länder. Dessa grupperingar och avsaknad av en legitim central regim är också det som gör det svårt att lyckas med en militär insats.
Ta Mali som exempel. Vem ska omvärlden stödja? Vem är egentligen den som har den legitima rätten till makten? Vem vi än hjälper så kommer det att finnas någon annan som anser att vi tar sida och är emot dem. Visst är det bra att slå ut islamistiska grupperingar som kan bli ett hot mot omvärlden, men i allt för många fall så skapar liknande militära insatser bara nya offer och nya potentiella terrorister. Det är svårt att hitta balansen mellan att hjälpa och att öka våldsspiralen.
Visst är det bra att skicka militärt transportflyg till Mali, men för samma summa pengar så går det att hyra många civila transportflygplan. Det är trots allt inte transportflygplanen som är det viktiga, utan det de transporterar. Mat, vatten, filtar och sjukvårdsmaterial till de som drabbas av konflikten. Det ena utesluter dock inte det andra.
När jag hösten 2010 gick utbildning inför insatsen i Afghanistan på Livgardet så hade vi ett besök av Svenska Afghanistankommittén. Deras budskap var mycket tungt att smälta. De ville inte blanda sig in i den militära insatsen då de dels ansåg att det skulle försvåra för dem att nå de civila och dels skulle innebära att deras personal skulle utsättas för hot från talibanerna. För till skillnad mot stora delar av de militära förbanden så kommer de att vara kvar efter 2014.
Jag har full förståelse för SAK inställning. Samtidigt var jag också frustrerad, då jag liksom mina kollegor insåg att det är mycket svårt för en insats att lyckas om man inte har tillgång till alla verktyg, både militära och civila och det krävs en samordning för att ge bästa effekt. Har man bara en hammare tenderar man att behandla alla problem som en spik. I just Afghanistan så är detta ett problem. Vad är huvudsyftet? Att hjälpa de civila eller slå ut talibanerna? Blir fokuset att slå ut talibanerna (vilket aldrig kommer att lyckas) så har talibanerna vunnit.
Ämnet är svårt att debattera då de flesta saknar insikt i den ena eller andra sidan av konflikten eller av den ena eller den andra aktören. Internationella insatser är hos oss svenskar något främmande och något som ligger långt borta. För de flesta av oss så är dessutom chansen att deltaga i en militär insats i det närmaste obefintlig. Efter nedläggningen av den svenska värnplikten är det nog också så att chansen för en svensk att över huvud taget komma i kontakt med Försvarsmakten mycket liten. Men trots det så kan vi alla deltaga i internationella insatser!
Just nu så genomför Svenska FN-Förbundet en kampanj för att samla in pengar för att stödja de som drabbas av konflikten i Syrien. Med tanke på stormakternas intressen i Syrien så är det mycket liten chans för att omvärlden ska lyckas med en militär insats i just denna konflikt. Så det kanske inte går att stoppa kriget, men det går att minska lidandet för de som utsätts för det. Märk väl att de flesta som dör i en konflikt inte gör det på grund av det militära våldet, utan på grund av den humanitära katastrofen som kriget innebär. Så gör en Internationell Insats du också! Stöd de internationella räddningsorganisationerna.
ISAF i Boden
Utställningen som invigs i Boden handlar om FS 21, som detta klipp också handlar om.
"På farligt uppdrag - med FS 21 i Afghanistan" heter den fotoutställning som visas på Försvarsmuseum i Boden mellan den 16 februari och den 5 maj.
Utställningen består av ett femtiotal fotografier som tagits av SvD-fotografen Yvonne Åsell, som följde första plutonen i kompani Romeo Lima under utbildningen i Sverige, under insatsen i Afghanistan och vid hemkomsten. Åsells foton visar i hög grad soldaternas vardag i Afghanistan. Betraktaren får följa verksamheten vid campen, under patrulluppdrag och i kontakt med lokalbefolkningen.
Invigning den 16 februari kl 14. Utställningen invigs av överste Torbjörn Larsson, som var chef vid Afghanistanstyrkan FS 14 och FS 23.
"På farligt uppdrag - med FS 21 i Afghanistan" heter den fotoutställning som visas på Försvarsmuseum i Boden mellan den 16 februari och den 5 maj.
Utställningen består av ett femtiotal fotografier som tagits av SvD-fotografen Yvonne Åsell, som följde första plutonen i kompani Romeo Lima under utbildningen i Sverige, under insatsen i Afghanistan och vid hemkomsten. Åsells foton visar i hög grad soldaternas vardag i Afghanistan. Betraktaren får följa verksamheten vid campen, under patrulluppdrag och i kontakt med lokalbefolkningen.
Invigning den 16 februari kl 14. Utställningen invigs av överste Torbjörn Larsson, som var chef vid Afghanistanstyrkan FS 14 och FS 23.
Karlis Neretnieks och ofoget
Den förre rektorn för Försvarshögskolan, generalmajor Karlis Neretnieks, hade ett intensivt dygn under gårdagen. Det började tidigt med inslag i Ekot, sedan följde presentation vid Krigsvetenskapsakademins vintersymposium av arméns krigföringsförmåga. Till kvällen befann sig den gode generalen i Göteborg för att delta i SVT Debatt tillsammans med bland andra förre försvarsministern Anders Björck, ordföranden i EU-nämnden och förre riksdagsledamoten för (mp) Per Garhton.
Under programmet framkom det att Karlis Neretnieks delat kupé med Ofogs representant i programmet, Pelle Sunvisson, och kommit fram till att de hade samma mål och att han ansåg att civilt motstånd har sin givna plats i ett motstånd. Generalen Neretnieks har alltid varit en förebild med sin prestigelöshet och sitt nyfikna, rörliga intellekt, så varför skulle en tågresa från Stockholm utgöra ett undantag. Det är alltid nyttigt att möta helt annorlunda perspektiv och söka gemensama beröringspunkter. Pelle Sunvisson kastade sig in i debatten med exemplet att Sovjetunionen föll inifrån utan vapen, och pekade också på att Norge efter hand organiserade ett framgångsrikt civilt motstånd. Det ligger viss poäng i framförallt det första påståendendet, även om det förekom ett visst våld när det post-moderna Ryssland skapades. Jag tänker då främst på kuppförsöket, där Boris Jeltsin klev fram, som den sista akten i Sovjetunionens fall eller dödsryckning.
När det gäller Norge anser jag däremot att Pelle Sunvissons argument har klara svagheter. Den praktiska innebörden av ett icke-våldsförsvar som ska hantera en motståndare som använder vapen för att utöva tvång- eller våldsmakt är att det egna försvaret inte har någon avskräckningsförmåga. Det innebär att sannolikheten för att bli utsatt för militärt våld som begränsar vår egen frihet att forma vårt samhälle ökar. Som värnpliktig fick jag höra på en föreläsning av Knut Haukelid, som tillsammans med kamrater berättade om sina erfarenheter från den tyska ockupationen. Det som jag minns mest från denna, förutom civibefolkningens lidande, var vad en ockupation gör med de som ingår i en motståndsrörelse. Alla handlingar var inte de inblandade stolta över. Det var tydligt, även om de försökte rationalisera förklaringar till varför de gjorde som de gjorde med hänvisning till att det var krig.
Ett starkt argument till varför den civila olydnanden mer är en teoretisk modell än realistisk politik är just att Norge efter kriget kom till slutsatsen att stärka sitt försvar och gå med i NATO. Utvärderingen verkade inte visa att det framgångsrikt organiserade civila motståndet var en eftersträvansvärd modell i framtiden för det hårt prövade norska folket. Och inga andra folk heller för den delen.
Men som sagt, jag håller med Karlis om att civilt motstånd har en given plats i allt motstånd och att det vore fantastiskt om vi kunde få en helt fredlig värld. Det är ofantliga summor som världen spenderar för militära ändamål, och tänk om de kunde användas till andra ändamål exvis fattigdomsbekämpning, som Pelle Sunvisson hade som exempel. Därför väntar jag med spänning på hur Ofog också organiserar en avdelning för att få Ryssland att avbryta sin annonserade rustningsspiral.
Flygvapnet behöver rekrytera..då groundas dess bästa rekryterare, Team 60!!
Flygvapnet är, liksom övriga försvarsgrenar i skriande behov av rekrytering. En av de bättre rekryterarna heter Team 60, flygvapnets uppvisningsgrupp sedan slutet på sextiotalet, bestående av sex SK 60. Chefspiloten från flygskolan och ledare från Team 60 har fått samma ambivalenta svar i år igen från ansvariga, " Vi vill ha Team 60 men ni får ingen flygtid så det blir inget i år heller". Problemet är att FV, inte ens dess chefer, kan styra alla korkade avtal som sluts rörande kärnverksamheter. FM ska bara äga rena operativa insatsresurser, resten ska tas in på entreprenad. I det här fallet så är det Saab som äger produktionen av flygtid på SK 60. Avtalet stipulerar bara ett visst antal flygplan och det kan inte ens flygvapeninspektören ändra på med mindre än att han stänger av elevflygningen. Som extra lök på laxen så innebär nuvarande koncessionsbeslut på Malmen att det inte får flygas på helger vilket innebär att om Team 60 skulle ha ett uppdrag en lördag och/eller söndag så måste flygplanen flygas iväg på fredagen och sedan tillbaka på måndagen. Var och en inser snabbt det orimliga i detta.
Försvarsmakten lägger dock hundratals miljoner kronor på tvivelaktiga rekryteringskampanjer som enbart applåderas av folk inom reklambranschen, framförallt de som fått de feta kontrakten av försvaret.
Team 60 har funnits i 47 år. Det är miljoner människor som sett dem på olika evenemang, inte nödvändigtvis flygdagar och över tusentals unga män och kvinnor har fått en impuls att söka till Flygvapnet genom dem.
Saab som numera ansvarar för SK 60 produktionen binder ris åt egen rygg då de inte underlättar Team 60 verksamhet då det på sikt även drabbar deras egna försök att sälja Gripen.
Försvarsmakten lägger dock hundratals miljoner kronor på tvivelaktiga rekryteringskampanjer som enbart applåderas av folk inom reklambranschen, framförallt de som fått de feta kontrakten av försvaret.
Team 60 har funnits i 47 år. Det är miljoner människor som sett dem på olika evenemang, inte nödvändigtvis flygdagar och över tusentals unga män och kvinnor har fått en impuls att söka till Flygvapnet genom dem.
Saab som numera ansvarar för SK 60 produktionen binder ris åt egen rygg då de inte underlättar Team 60 verksamhet då det på sikt även drabbar deras egna försök att sälja Gripen.
Mitt namn är Bond, James Bond!
En av mina favoritscener bland Bondfilmerna är inledningen till "Octopussy". James hoppar in i ett miniatyrjetflygplan och sopar banan med fienderna. Men vad är det han flyger egentligen?
Det är en av Jim Bedes skapelser, en BD-5J (J för Jet). Också känd som Acrostar Mini Jet, FLS Microjet eller SMART-1. Enligt reklamen innehavare av Guiness världsrekord som minsta jetdrivna flygplan. Historien bakom BD-5 kan ni läsa här. Läs även den här artikeln om utvecklingen av BD-5 i Private Pilot, september 1975.
Specifikationen är utmärkt för ett flygplan som är 12 fot lång och väger mindre än en del vanliga bilmotorer. Vad sägs om maxfart 300 MPH, topphöjd 26.000 fot, vikt (tom) 350 pounds och maxvikt 850 pounds? Motorn i BD-5J är en Microturbo/Sermel TRS-18 med en dragkraft på ca 1.1 kN. Microturbo tillverkar inte längre sin TRS-18 motor, men det finns alternativa lösningar för de som är intresserade av att bygga en BD-5J. BD-5J finns också i en tremotorig variant BD "Tri Jet", som drivs av tre stycken HJFS-100 Turbojet motorer.
BD-5 såldes (och säljs fortfarande) som byggsats och fanns med propeller eller jetmotor. Reklamen sade att den gick att bygga på 600 h, men i praktiken tog det betydligt mer. 3500 h är en mer realistisk siffra som nämnts i sammanhanget.
Men ett fräckt flygplan är inte allt. Som vanligt i Bondfilmer så är det avancerade stunts i kombination med en smula trickfilmning som är receptet till framgång. För att göra bra filmscener krävs därför också en bra pilot. J.W. "Corkey" Fornof var den som fick uppdraget att flyga BD-5:an under inspelningen av "Octopussy".
"Corkey" är uppvuxen i ett flygplan. Bl.a. så flög han uppvisningar tillsammans med sin far och en annan flygarlegend, Bob Hoover.
Aviation has always been a part of Fornof’s life. His dad was a Navy carrier pilot who nicknamed his son “Corkey” after the name on the plane he inherited from another Naval Aviator. He later learned that Corkey is a Japanese word that means “invincible one.”
“The first time I went flying was when my mother was pregnant with me,” Fornof said. “It was in a PT-19 and my dad did aerobatics.”
Fornof grew up in Houma, La., surrounded by his father’s planes, including a BearCat, a Mustang and a T-6. “I was always around aviation,” he recalled. “How do you not fall in love with airplanes?”
While he was surrounded by airplanes, Fornof’s father made him earn the right to fly. “My dad wanted me to finish college before I learned to fly,” he said, noting he is still six hours short of a degree. “I had to rebuild the T-6 before he let me learn to fly in it. He wanted to be sure I really wanted to do it.”
He soloed after 5.6 hours in the T-6 when he was about 20. “That airplane taught me an awful lot,” he said. “I flew it coast to coast and border to border following Bob Hoover and Dad, cleaning up their airplanes.”
After logging just 67 hours, he flew his first air show with his father and Hoover, a charity invitational show at Spaceland Air Park just outside Houston for an audience of astronauts. “My first show was narrated by Frank Borman and Shorty Powell, the NASA announcer,” he recalled. “It was quite a send off.”
He continued flying air shows in Mustangs and F8F Bearcats with Hoover and his dad until 1971, when the elder Fornof was killed during a performance when a wing on his plane came off. He stayed in the air show business until the mid-1980s, when he made the decision to concentrate on movies.
He had started working on television shows and movies in 1967, doing air shows on the weekends and his movie work during the week. But as the movie work took off, he found himself traveling the world to different locations and it was just too much.
“I had been flying air shows for 25 years, so I decided to concentrate on the movies,” he said. “It wasn’t for the money, but for the creativity.”
"Corkey" har flugit BD-5:an i många år och har givetvis ett antal intressanta historier att berätta. En av dessa är en händelse som gav inspiration till flygscenen i Octopussy.
On a flight from Atlanta to Washington D.C., at 14,000 feet, he got an oil light.
“It’s got a dual system on there so as long as it was indicating pressure on there I thought I was OK,” he said. “About five seconds after the oil light came on, the oil pressure just dropped to zero, so I reached over and shut the engine off.”
Because the BD-5 had so little drag, it made an excellent glider. He made use of the convenient design feature while turning south.
“What had upset me, was we didn’t have the weather information we have today,” he said. “Everything was predicted to be clear but under me was a solid overcast. So I called Center and turned around south because I knew if I stayed on this one certain radio, it’d keep me out of the mountains. This overcast wasn’t supposed to be thick. Well, the overcast lasted until I was 800 feet over a pine forest.”
Fornof said he spotted Interstate 95 about a mile to his right and decided to head that way. The speed limit was 70 mph and he was holding 90 knots when he approached a Mayflower moving van.
“I wasn’t sure I was going to get past it, but the road’s going up and I’m just kind of following the road,” he said. “I actually thought of landing on top of it because when I crossed him, there was maybe only a 10-mile-an-hour difference, but I instantly saw signs of the Roadrunner and him going under an overpass. So I decided against that and I crept in front of him and then I dropped down right in front of him so he’d see me. He blew the horn and started slowing traffic down for me.”
Fornof landed while traveling up one of the humps in the road, passing a Cadillac. He said the people in the car just looked at him.
“As I crested the hill and started down the other side, there was a pickup truck towing a boat,” he said. “The lady in the pickup truck saw me and I could see her talking a mile-a-minute to her husband. As I got up alongside of him going downhill, he just looked over and waved to me. I pointed over in the front. He kind of backed off and I pulled into the right lane. Down at the bottom of this hill was a turnoff to the access road.”
Fornof coasted down the road to a Sunoco gas station, running over the rubber hose and sounding the proverbial, “ding-ding, ding-ding.”
“I stopped right there,” he said laughing. “About this time the owner of the station is leaning up against the door and he’s chewing tobacco and he spits. We looked at each other for a good 20, 30 seconds. He finally walks over to the airplane and I open the canopy. He says, ‘This is Candid Camera isn’t it?’ I said, ‘Nope.’”
There was a dress shop in the strip mall where the gas station was located and Fornof said two ladies, who had just seen him appear on the Mike Douglas show, came running toward him.
“They’re cheering and jumping up and down,” he said. “(The station owner) runs in and gets on the phone and tries to call the TV station. They thought he was drunk.”
One station did eventually call back, Fornof said, but only to relay the information provided them by the Sheriff’s department, that there was no record of a jet crashing on the highway.
Fornof said, “I’m standing right next to him and he says, ‘No, no, no. A jet didn’t crash. It’s this little biddy jet. He landed on the highway and came into my gas station.’ They were sure he was drunk and they hung up.”
Though no TV stations took the matter legitimately, a newspaper did make the trip and took a photo of Fornof standing in front of the BD-5 parked at the station. Fornof eventually reinvented his interstate diversion as the opening sequence of “Octopussy.”
Vad säger man? Jag kanske aldrig kan bli lika cool som James Bond, men jag skulle ge min högra hand för att få testflyga en BD-5!
Hotbilden: Ryssland och NATO
Diskussionen på bloggen fortsätter kring vad NATO kan lösa och icke. Tidigare har diskuterats NATO och Sveriges handlingsfrihet, samt hur NATO inte kan vara ett substitut för en trovärdig försvarsmakt. Idag fortsätter vi med att ta in Ryssland i bilden. Diskussionen kring de hot Ryssland kan utgöra kommer även att fortsätta framgent.
Ryssland är en aktör som skapar bråk när det ser en vinning av det och inte en aktör som skapar bråk för att de är onda och därav gör onda handlingar. Detta är något som tydliggjordes när dåvarande generalstabschefen Makarov besökte Finland och visade vad Ryssland ser som rysk intressesfär. Makarov kritiserade också Finlands militära övningsverksamhet och varnade för ett närmande mot NATO. Att Moskva oroar sig för en utvidning av alliansen framgår tydligt av detta, men framförallt i deras militärdoktrin där listas NATO som den största externa militära faran (Se Wiseman).
De senaste dagarna har försvarsdebatten vidare hållt ett högt tempo efter bland annat Jan Björklunds utspel om Patriot-system på Gotland (Se F&S för sammanfattning av debatten). Centralt är det hot Ryssland utgör mot Sverige och vilket hot det kan komma att utgöra i framtiden (Exempel Expressen, men nej, det är få som pratar om en fullskalig invasion, Wiseman reder ut). NATO-debatten pågår i ljuset av hotet från Ryssland och Sveriges hypotetiska förmåga att 2019 kunna försvara oss mot ett begränsat anfall på en plats runt 24-48h om IO14 finansieras (F&S tankar). Men om vi lägger hop dessa två synpunkter och vänder på frågan, skulle inte ett och svenskt NATO-medlemskap vara det som verkligen säkerställer att Ryssland ser Sverige som ett hot och agerar därefter?
När Baltstateterna gick med i NATO 2004 möttes detta av motstånd i Ryssland, man kände att man hade blivit åsidosatt i processen och att ens bekymmer inte hade tagits på allvar. Detta är ett återkommande element i Rysslands relation med Väst efter sin självständighet. Många möjligheter att skapa en ”normalare” relation till Ryssland har missats under den enorma transformation med tillhörande identitetskris som Ryssland genomgått. Utan att på något vis ursäkta Rysslands brott mot mänskliga rättigheter, kan man kontrastera mot hur Kina har kommit undan enkelt medan Ryssland fått utstå desto hårdare kritik.
Sovjetunionens arv ligger tungt i Ryssland, men det gör det också hos externa bedömare. I en given situation har pro-västliga mindre stater kunnat få stöd mot Ryssland per automatik snarare än per riktighet. Något som ytterligare bidragit till ett konfliktfyllt förhållande är omsvängningen i Väst till humanitära interventioner med grundtanken att en stats suveränitet kan kvalificeras av den säkerhet och skydd de tillhandahåller sina invånare. Detta har setts av Ryssland som något godtyckligt där makt döljs i moraliska och juridiska termer på Morgenthauskt manér. Speciellt obehagligt har dessa interventioner setts då de skett utan FN:s säkerhetssråds godkännande som i fallen Irak och Kosovo. Detta bland annat för att Ryssland fruktade interventioner mot sig själv mot främst Kaukasus, något som till och med diskuterades på högsta amerikanska ort under Georgienkriget 2008.
Den osäkerhet som har funnits i Ryssland har snarare förstärkts och upprepats med Kosovo 1999 (och erkännandet 2008), Irak invasionen 2003, NATO-utvidningen 2004, okritisk support till Ukraina under gaskrisen 2006 med mycket mera. Lågpunkten var troligen i slutet av George Bush Jr. tid som president i USA, men flera utmaningar kvarstår. ”Resetten” av Obamaadministrationen plockade ett par viktiga, men lågt hängande frukter, de som kvarstår är desto svårare.
Det finns dock en stor skillnad idag emot när alliansen utvidgades 2004, Ryssland står i en helt annan maktposition; dess BNP och militärutgifter har mer än tvådubblats. 2004 var året då länderna formellt anslöts, men förhandligarna och beslutet hade tagits dessförinnan. I essens kan man säga att ifall Ryssland skulle försökt hindra ett anslutande var deras maktposition i den svagast möjliga. Från detta kan vi dra slutsatsen att möjligheterna att utöva påtryckningar mot en medlemskap process skulle vara betydligt större i dagens läge.
Ryska försvarsutgifter, Bild: Wiseman
Så om Ryssland är vårt största hot och deras största hot är en NATO-utvidgning, skulle det inte bara vara bättre att låta bli att gå med i alliansen överhuvudtaget? Skulle det finnas något mer provocerande än att gå med i den allians som skapades med syftet att försvara Väst från Sovjetunionen? Detta är två viktiga frågor. Tills vidare lämnar jag dem till Er att fundera på och kommentera, själv återkommer jag till dessa senare.
Postat i:NATO, Ryssland Tagged: Baltikum, Hotbilden, Säkerhetsrådet
Rekrytering då och nu.
Fortfarande jobbar jag med det utlovade avslutande inlägget kring stridsvagnarna på Gotland. Arbetsnamnet på inlägget är nu "logistikerns mardröm", vilket innebär att jag problematiserar kring hur en manöverbataljon kan transporteras till Gotland vid ett "skymningsläge" i Östersjöområdet. Jag kommer därmed lämna stridens grunder helt för stunden, detta på inrådan av alla konstruktiva kommentarer jag fått på bloggen. Men jag avser att återkomma till detta i en serie inlägg som enbart handlar om militärteori.
Men för stunden avser jag beröra något som är ganska omdebatterat i dagsläget, nämligen Försvarsmaktens rekryteringskampanier.
För ingen har väl missat försvarsmaktens reklamer, som avslutas med budskapet "vad håller du på med?".
Innehållet i reklamfilmerna och framförallt vilken målgrupp försvarsmakten faktiskt riktar sig till har varit föremål för debatt i media och online. Den "tunga" försvarsbloggaren Wiseman med bloggen "Wiseman´s wisdoms" har reflekterat lite kring vilken målgrupp som faktiskt är lämplig att rekrytera, med tanke på vad en soldat faktiskt arbetar med.
Debatten om målgrupp och rekryteringen har även kommenterats med ett gästinlägg på ovan blogg från Försvarsmaktens informationsdirektör, Erik Lagersten.
Ur ett rent historiskt perspektiv kan det vara intressant att se hur rekryteringsmaterialet har förändrats under åren. Från andra världskriget till dagens rekryteringsförsök. Vad vi vet är att tiderna har onekligen förändrats. Från ett omfattande invasionsförsvar, som i slutet på 1980-talet kunde iallafall på pappret mobilisera närmre 850000 man, till dagens insatsförsvar. Ett försvar där man, beroende på hur man räknar, och vad man anser är realistiskt, kan mobilisera ungefär 50000 män och kvinnor.
Syftet med inlägget är att visa hur Försvarsmaktens rekryteringskampanier har förändrats under åren. Jag fördjupar mig därmed inte i jag anser om utvecklingen.
Signaturen "Henke_SoldF" har gjort en alldeles utmärkt sammanställning av ytterligare reklamkampanjer som Försvarsmakten genomfört. Du finner sammanställningen i kommentarsfältet till detta inlägg. Tack Henke_SoldF!
Copyrighträtten för bilderna är G. Dahlin 1939, samt försvarsmaktens informationsstab från 1965.
Men för stunden avser jag beröra något som är ganska omdebatterat i dagsläget, nämligen Försvarsmaktens rekryteringskampanier.
För ingen har väl missat försvarsmaktens reklamer, som avslutas med budskapet "vad håller du på med?".
Innehållet i reklamfilmerna och framförallt vilken målgrupp försvarsmakten faktiskt riktar sig till har varit föremål för debatt i media och online. Den "tunga" försvarsbloggaren Wiseman med bloggen "Wiseman´s wisdoms" har reflekterat lite kring vilken målgrupp som faktiskt är lämplig att rekrytera, med tanke på vad en soldat faktiskt arbetar med.
Debatten om målgrupp och rekryteringen har även kommenterats med ett gästinlägg på ovan blogg från Försvarsmaktens informationsdirektör, Erik Lagersten.
Ur ett rent historiskt perspektiv kan det vara intressant att se hur rekryteringsmaterialet har förändrats under åren. Från andra världskriget till dagens rekryteringsförsök. Vad vi vet är att tiderna har onekligen förändrats. Från ett omfattande invasionsförsvar, som i slutet på 1980-talet kunde iallafall på pappret mobilisera närmre 850000 man, till dagens insatsförsvar. Ett försvar där man, beroende på hur man räknar, och vad man anser är realistiskt, kan mobilisera ungefär 50000 män och kvinnor.
Syftet med inlägget är att visa hur Försvarsmaktens rekryteringskampanier har förändrats under åren. Jag fördjupar mig därmed inte i jag anser om utvecklingen.
Signaturen "Henke_SoldF" har gjort en alldeles utmärkt sammanställning av ytterligare reklamkampanjer som Försvarsmakten genomfört. Du finner sammanställningen i kommentarsfältet till detta inlägg. Tack Henke_SoldF!
Copyrighträtten för bilderna är G. Dahlin 1939, samt försvarsmaktens informationsstab från 1965.
 |
| Året är 1939 och finska vinterkriget är ett faktum. Kriget är trettio mil bort. Symboliken är slående - Hotet är påtagligt. Frivilligkåren var en fristående organisation, men det har framgått med all tydlighet att i modern historisk litteratur att det fanns ett omfattande stöd för organisationen. Detta i såväl riksdagen, och i dåvarande krigsmakten. |
 |
| I mitten på 1960-talet behöver Kustjägarförbanden modiga och starka män för att driva tillbaka en presumtiv fiende i skärgården. Året är 1988 (se 1:45 in i klippet). Kalla kriget närmar sig slutet, i snart ett helt decenium har man jagat ubåtar i skärgårdarna. Melodin från den svenska nationalsången spelas i bakgrunden, samtidigt som tittaren får se den svenska marinens förmågor "in action". Året är nu 1994. Det kalla kriget är slut, och försvarsmakten lider lite av en identitetskris. Det numera traditionella fienden, Sovjetunionen, är i spillror och Ryssland styrs av Boris Jeltsin. Nu är fokusen placerad på att "ta befälet", och försvarsmakten bjuder därmed på häftiga utmaningar för unga vuxna. 2010-tal. Fokusen är på att jobbet som soldat eller sjöman inte erbjuder actionfilmsliknande arbetsuppgifter. Men man kan göra en skillnad. Börjar man här rikta sig mot idealister, istället för individer som är intresserade av utmaningar och spänning? 2013, året då parollen "vad håller du på med" spreds över landet. Kommer den få avsedd verkan? Ansökningstiden gick ut den söndagen den tionde februari, så vi får vänta en stund till innan vi har svaret. /HW |
Vår försvarsförmåga
Idag har det varit stort fokus när en arbetsgrupp från Kungl Krigsvetenskapsakademin presenterat sin studie om vår försvarsförmåga. Här en sammanfattning av hedersledamoten och viceamiralen Peter Nordbeck samt ett bildspel från symposiet.
Studien är en slags fortsättning och komplement till projektet Svensk säkerhet efter 2014. Denna studie visade helt klart att det finns stora och klara brister inom följande områden: Organisationen är först bemannad 2019, om pengar tillförs. Allvarliga frågetecken kring livskraften i det nya personalförsörjningssystemet. Omfattande behov av ny materiel efter 2020. Insatsorganisationen är inte samövad. En diger katalog över viktiga faktorer i en krigföringsförmåga.
Vi avdelar minst resurser i Norden till vårt försvar som andel av BNP, men har störst territorium. Vi har en begynnande strategisk vindkantring, även om det kommer ta tid innan den märks. USA har signalerat nya prioriteringar, Ryssland likaså i form av stora upprustningsplaner. Europa har försvagats militärt samtidigt som behovet av internationell krishantering inte minskat. Inför denna har vi bytt säkerhetspolitik som går ut på att vi ska lösa kriser i vårt närområde tillsammans med andra och att vi ska kunna både ge och ta emot militär hjälp. Denna har vi intagit i stor enighet. Frågan är om den militära kostym vi iklätt oss klarar av en väpnad konflikt i närområdet. Enligt studiegruppen är svaret ett entydigt nej.
Armén som 2019 till 65 % består av en mobiliseringsorganisation klarar av att fördröja en motståndare i ett område av storleken östra Mälardalen. Om inte arméns materiel moderniseras kommer det råda stora brister när det gäller exvis broläggningssystem och ledningssystem, vilket innebär stora svårigheter att manövrera förbanden. Flottan kommer att ha brister, även om pengar tillförs, när det gäller luftvärn, ubåtsjaktförmåga och moserna sjömålsrobotar. Enheterna klarar av en riktning – Västerhavet eller del av Östersjön.
Flyget har det bäst ställt materiellt, men har en minskad numerär att se fram emot. De materiella bristerna kommer främst att vara avsaknad av närluftvärn vid egna baser och offensiva markmålsvapen. Flygvapnet kommer enligt studiegruppen klara att avvisa systematiska kränkningar i någon vecka, och möta anflygande attack- och bombflyg i dygn. Här bör också framhållas att gruppen anser att organsationen i stort när den väl är utbyggd på ett bra sätt upprätthåller våra internationella ambitioner som den är designad för.
Detta är sedan prövat i några typfall inom ett scenarie som bygger på en konflikt mellan Ryssland och de baltiska staterna. NATO vill ha med Sverige i en stabiliseringsoperation, medan Ryssland genomför ett begränsat anfall på Sverige för att tvinga vårt land att avstå från att ge NATO stöd. Viktigt att komma ihåg är att gruppen antagit att allt har gått enligt planen. De identifierade bristerna är inte med i gruppens värdering. Det ingick inte i gruppens uppdrag att studera vilken effekt insatsorganisationen har under uppbyggnadstiden. Vid dessa typfall finner gruppen att Gotland kan tas och landet sättas i blockad. Flottan tvingas därför välja mellan Västerhavet och Östersjön, armén är för svag att göra något åt Gotland i efterhand och har svårigheter att samlas annat än efter lång tid. Flyget klarar sig en tid, men kan bara stödja huvudsakligen i en riktning.
Är detta då realistiskt? Det beror på, marginaldoktrinen gäller alltjämt. Det innebär att det inte är fråga om ett isolerat angrepp på Sverige. Det är helt enkelt otänkbart att tänka sig, och det säger gruppen också. Hur stora delar skulle Ryssland anse sig behöva avdela mot Sverige? Här är ett alltför defaitistiskt tal farligt, eftersom det undergräver försvarsmaktens avskräckande förmåga och trovärdighet. När vi lägger på friktionerna det innebär för oss att transportera förband kors och tvärs gäller samma regler för en motståndare också. Att operera från enbart St. Petersburgsområdet och Kaliningrad öppnar också upp för en hel del sårbarheter. Vi är dessutom ju inte de enda som skulle kunna utnyttja dessa. Tills vidare är styrkeförhållandena mellan Ryssland och NATO klart ogynnsamma för de förras del, men de kommer att klart vara förändrade i Europa om tio år, och det är minst den tiden det tar att bygga en militär förmåga. Här finns dessutom en okänd x-faktor i form av det amerikanska ordet sequestration, som innebär stora automatiska besparingar på bland annat USA:s försvar, om inte det görs en överenskommelse om hur budgetunderskotten ska minskas i den federala budgeten.
Skulle Ryssland då ha förmåga och något att vinna på att besätta Gotland? Ja, det är fullt möjligt vid en konflikt med de baltiska staterna. Att behärska Gotland innebär betydande fördelar vid operationer i Baltikum för alla sidor. Gruppen kunde ha pekat på att de styrkor som behövs för att ta ön initialt är så små att de inte behöver föranmälas enligt Wiendokumentet, om de skulle samlas för en övning strax före. Blockad av Sverige? Där är jag mer tveksam. Med tanke på Göteborgs betydelse för handeln i Östersjöområdet så skulle det i praktiken innebära en blockad av alla Östersjöstater, vilket rimligen skulle vara påtvärs med en rysk strävan till en eventuell snabb och begränsad operation som inte utlöser storkrig. På samma sätt är anfall med vapen på svensk civil infrastruktur sådant som stjäl tid och resurser från den skisserade huvudoperationen. Vi får heller inte glömma bort att Sverige har en kvalificerad militär underrättelsetjänst som följer den här delen av världen varje dag.
Akademins studiegrupp har på ett kunnigt sätt löst en viktig pedagogisk uppgift att förklara komplexa förlopp. Scenariet visar på den stabiliserande betydelsen av att ha militär kontroll kring Gotland, en uppgift för staten Sverige och ingen annan. Den visar på obalanser mellan den beslutade insatsorganisationen och tilldelade resurser samt de strategiska förändringarna som berör norra Europa. Den pekar också på att cyberoperationer genomförs i alla typfallen på ett sätt som vi absolut inte kunde ta höjd för 2009.
Vi har nu två saker att ta itu med. Vill vi att beslutad organisation ska fungera? Och hur mycket bättre vill vi göra denna för att förhålla oss till förändringarna i vår del av världen? Ytterst handlar allt om vår försvarsvilja. Här väntar intensiva diskussioner i Försvarsberedningen och inom partierna för att komma fram med en justerad linje när det uppstår luckor i det amerikanska parasollet, alldeles oavsett om vi är med i NATO eller inte.
Vilken pärs – seminarium om personalförsörjningen
Igår genomförde Folk och Försvar ett seminarium om personalförsörjningen i samarbete med Kristdemokraterna. Först ut var partiets försvarspolitiske talesperson, Mikael Oscarsson, som berörde mål och internationella erfarenheter på ett bra sätt. Han påminde åhörarna om de två större problemen just nu: Avgångar för kontraktsanställda och den kvantitaiva uppfyllnaden av de tidvis tjänstgörande. Det är ett utomordentligt initiativ av Kristdemokraterna att ordna en diskussion om den enskilt viktigaste faktorn i en fungerande försvarsmakt, nämligen personalen. I och med detta har det utkristalliserat sig ett slags politiskt mittfält kring personalförsörjningen, där kristdemokraterna och socialdemokraterna nu också fått sällskap av folkpartiet när det gäller viljan att diskutera problematiken.
Efter Mikael Oscarsson var det dags för kadett Andreas Braw att reflektera kring kultur, vilket var intresseväckande. Tyvärr togs inte tråden upp i den efterföljande diskussionen annat än att Claes Arvidsson berörde den s.k ”madrassdebatten” flyktigt.
Sedan var det dags för arbetsgivarsidan att fundera. Ragnar Norbäck från Norbinakoncernen uppehöll sig en del kring behovet av ersättning från Försvarsmakten för att företagen ska kunna utbilda ersättare till den GSS/T som tillfälligt ska tjänstgöra i Försvarsmakten. Han pekade på en oväntad fördel med ett sådant system, nämligen att arbetsgivarna centralt skulle få en uppföljning på systemet. Idag finns inte denna för det sköts lokalt, och företaget får inte ersättning för sin direkta kostnad i samband med tidvises tjänstgöring i Försvarsmakten.
Därefter kom bemanningsföretaget Military Works in i debatten genom vice VD, Johan Karlsson. Det verkade inte som de skapat en livskraftig modell med sina 250 CV i en databas om ”behovsarbetskraft” med militär kompetens. Exemplet på hur man på 40 min ställt i ordning en utryckningsstyrka om åtta individer GSS/T till Friends Arena är jag mycket skeptisk till i sin förlängning. Är det under dessa villkor våra soldater och sjömän ska hanka sig fram när de inte tjänstgör vid sitt förband? Här krävs ett helt annat tänkande både när det gäller stabilitet och skalan. Däremot fångade Johan Karlsson väl värdet av den här personalkategorin för de civila arbetsgivarna. Pålitlighet, vilja att lösa uppgift, ledarskap och inställning för att nämna några av dessa.
Efter pausen var det dags för Försvarsmakten genom chefen för Förbandsproduktionen, generalmajor Bengt Svensson, att tala kring Försvarsmaktens erfarenheter så här långt. Han hade en välstrukturerad genomgång, och redogjorde bland annat för en försiktig optimism när det gäller möjligheten att behålla de kontraktsanställda. När det gällde de tidvis tjänstgörande var det lite mer defensivt efter en påminnelse om att systemet bara haft sex månaders lagstöd. Uppfyllnaden bedömdes vara 1500 vid årsskiftet jämfört med målet 2450. Bengt Svensson talade om tre flöden. Direktrekrytering av före detta värnpliktiga, som är det som hittills använts. Denna tunnas ut över tid. Sedan finns det rekrytering från före detta kontraktsanställda, men här vittnade tidigare Mikael Oscarsson om förbandsbesök, där detta inte lyckats rekrytera någon ur denna kategori när dessa slutat. Den tredje vägen är via grundläggande militär utbildning (GMU) och befattningsutbildning av helt nya medarbetare som startar i år. Här är det viktigt att minnas två saker: Dels är inte produktionsplanen av dessa dimensionerad för att hinna ikapp cirka 1000 soldater på kort tid, dels riskerar denna utbildning ta kraft från den andra delen av krigsförbandet, nämligen de kontraktsanställda, så att förbanden får väldigt svårt att bli tillräckligt kompetenta och samövade.
Seminariet avslutades med en diskussion, där vänsterpartiets Torbjörn Björlund, forskaren och officeren Marcus Mohlin från FHS, Claes Arvidsson och Mikael Oscarsson deltog. Tyvärr medgav inte tiden att lyssna igenom denna, men det är lätt att instämma i Mikael Oscarssons engagerande tal om att det är en avgörande faktor att få systemet med de tidvis tjänstgörande att fungera.
Idag väntar ny debatt, denna gång i Krigsvetenskapsakademins regi om vår försvarsförmåga. Ekot har redan slagit upp rapporten som kommer att presenteras. Försvarsförmågan kommer att fortsätta hemsöka regeringen i närtid, men det är en fin balansgång att inte måla en alltför svart bild av denna. Det finns klara brister i försvarsreformen som F&S skrivit om sedan starten 2010. Vi måste också förhålla oss till de ryska upprustningsplanerna, men menlösa är vi inte.