Försvarsbloggare

Sammanfattning

Sedan mitten av 2010-talet har det förts en rätt omfattande debatt om ryska fastighets- och markköp i Finland kan tänkas utgöra stödpunkter för ryska militära förband i händelse av en väpnad konflikt. Denna debatt måste sättas in i en större kontext avseende vart ryska markstridsförband finns i förhållande till operationsriktningar något som möjligen skulle kunna indikera att ryska jägar- och specialförband utgör ett mer sannolikt handlingsalternativ i både Finland och Sverige än användande av så kallade manöverförband inom ramen för en snabbt eskalerande incident vilket får ses som den mest sannolika orsaken till att en väpnad konflikt uppstår i vårt närområde jämfört med ett planerat väpnat angrepp.

Analys

Den 02OKT2021 publicerade den finska kvällstidningen Iltalehti uppgifter att ett byggnadskomplex som ägs av en rysk oligark vid Kotasaari i Puumala kommun hade identifierats som eventuell stödpunkt för så kallad rysk hybridverksamhet.¹ Dylika nyheter har kommit löpande från Finland sedan mitten av 2010-talet,² och i den finska säkerhetspolitiska debatten får det för en utomstående betraktare, som undertecknad, anses utgöra ett kontinuerligt inslag. Iltalehti har i skrivande stund av detta inlägg publicerat ytterligare två artiklar kring den eventuella stödpunkten i Kotasaari, där den andra artikeln publicerad den 09OKT2021 kommer utgöra grunden för detta inlägg.

I Iltalehtis artikel från den 09OKT2021 framkommer det att finska militära experter analyserat informationen som publicerats. Enligt dessa experters synpunkt är byggnadskomplexet i Kotasaari uppbyggt enligt ryska militära normer och kan vara väl lämpat för att användas av ryska jägar- och specialförband i syfte att lösa uppgifter på finskt territorium. Byggnadskomplexet är även lokaliserat i anslutning till den viktigaste så kallade inre vattenvägen i Finland. Men placeringen lämpar sig även väl för att kunna agera bakom naturliga försvarslinjer som Finland eventuellt skulle kunna tänkas använda i händelse av ett väpnat angrepp från Ryssland.³

Det framkommer även i Iltalehtis artikel att delar av den ryska 2. Spetsnazbrigaden i Pskov Oblast specifikt utbildas för att lösa uppgifter på finskt territorium, delar av personalen skall även erhållit utbildning i det finska språket. Det framkommer även i artikeln hur en så kallad innästling inför en väpnad konflikt kan genomföras. Enligt artikeln kommer ryska jägar- och specialförband innästla i antingen stridspar (2 personer) eller trissar (3 personer) under täckmantel som civila ryska medborgare i form av turister. Enligt artikeln skall materiel förhandslagras i så kallade upplag på finskt territorium som dessa stridspar eller trissar kan hämta. Därefter skall de återsamlas vid en specifik plats, såsom vid byggnadskomplexet i Kotasaari, för att slutligen påbörja lösandet av sin specifika uppgifter innan de väpnande konflikten officiellt påbörjats. Intransport förutsätts även kunna genomföras med helikopter inom ramen för ett så kallat skymningsläge det vill säga precis innan en väpnad konflikt startar, vilket bland annat härrörs till hur helikopterlandningsplatsen i Kotasaari är utformad.⁴

Metoden att genomföra innästling såsom turister, eller motsvarande, är inget nytt i till exempel en underrättelsetjänsts repertoar än minst de ryska underrättelsetjänsterna. I sammanhanget är det intressant att belysa en uppgift som Professor Wilhelm Agrell framför i sin bok Sprickor i järnridån. I den boken framkommer det att underrättelseofficerare i den sovjetiska underrättelsereserven planerade att genomföra innästling som civila genom Finland över Norrbotten eller med färja, för att ta sig till Sverige alternativt landsättning med hjälp av ubåt mot svensk kust. Uppgiften de hade i slutet av det kalla kriget var att inhämta underrättelser till sovjetiska jägar- och specialförband i händelse av en väpnad konflikt. För att kunna genomföra sin rapportering var underrättelseofficeren beroende av i förväg utplacerad radiomateriel. Enligt den sovjetiska källan, till den svenska underrättelsetjänsten, skulle cirka 1,000 individer ur de sovjetiska spetsnazförbanden vara avdelade mot Sverige under slutskedet av det kalla kriget.⁵

Ur en svensk kontext bör det noteras att minst en nedgrävd radiosändare för underrättelsesyfte förefaller hittats under slutet av 1960-talet i Sverige med koppling till Warszawapakten.⁶ Sovjetunionen förefaller även haft en omfattande mängd med upplag av vapenmateriel men även radiosändare utplacerade i Västeuropa och i Nordamerika, vilket framkommer i det så kallade Mitrochinarkivet vilket baseras på uppgifter från den avhoppade KGB arkivarien Vasilij Mitrochin.⁷ Att upplag med materiel även förutsattes vara utlagda i Sverige under 1980-talet, framkommer tydligt i bland annat boken Krig i fredstid av Charlie Nordblom.⁸ Vilket innebär att, dels metoden för innästling som framförs av Iltalehti kan antas vara giltig, dels att upplag som även berörs i artikeln faktiskt kan finnas i Finland utifrån ett historiskt perspektiv.

Att försöka göra en uppskattning på hur många ryska jägar- och specialförbandssoldater som kan tänkas insättas mot Finland i händelse av en väpnad konflikt, blir en gissningslek. Däremot kan en uppfattning skapas avseende hotbilden genom att belysa, dels ryska operationsriktningar, dels mängden ryska jägar- och specialförband men även reguljära markstridsförband som finns i Finlands och Sveriges närområde för att försöka tolka hur de kan tänkas användas.

Enligt den estländska underrättelsetjänsten skall det västra militärdistriktet (MD V) 2016 omfatta sex stycken operationsriktningar, bland annat en arktisk operationsriktning.⁹ Den lettiska underrättelsetjänsten offentliggjorde även 2016 tre stycken operationsriktningar i form av den ukrainska, belarusiska och baltiska för MD V. Där den sistnämnda operationsriktningen även förefaller omfatta delar av Finland.¹⁰ Totalt blir det fyra stycken operationsriktningar. Dock kan det utläsas som att Kaliningrad utgör en egen operationsriktning i den estländska underrättelsetjänstens årsrapport,¹¹ vilket skulle innebära en femte operationsriktning.

Detta skulle geografiskt, och logiskt, kunna innebära att den avslutande sjätte operationsriktningen torde beröra delar av Finland. Vart en gränsdragning mellan en eventuell finländsk operationsriktning samt den arktiska kan tänkas dragits är oklar. Dock torde det upprättade norra militärdistriktet (MD N) i Ryssland,¹² övertagit den arktiska operationsriktningen av MD V. Varvid det kan tänkas att den nuvarande gränsdragningen mellan MD N och MD V även kan indikera vilken del av Finland som MD V samt MD N har operationsansvar över.¹³ Det skulle till del även korrelera med hur det så kallade bastionsförsvaret förutsätts upprättas av Ryssland på Nordkalotten i händelse av en väpnad konflikt, för skyddet av dess nukleära andraslagsförmåga.¹⁴

MD V har således ett flertal operationsriktningar. Inom MD V finns två renodlade Spetsnazbrigader den 2. och 16. Därtill finns den 561. Marina spetsnazbrigaden inom Östersjömarinen. Inom den arktiska operationsriktningen finns enbart 420. Marina spetsnazbrigaden.¹⁵ Den 2. och 16. Spetsnazbrigaden omfattar troligtvis 500 individer vardera.¹⁶ De marina spetsnazbrigaderna förefaller även omfatta cirka 500 individer vardera.¹⁷ Det skulle teoretiskt kunna innebära att 2,000 Spetsnazsoldater kan avdelas. Dock torde inte alla individer i brigaderna ingå i de stridande enheterna, varvid mängden kan reduceras. Därutöver med tanke på den omfattande yta som operationsriktningarna täcker kan distriktet anses ha en begränsad mängd av jägar- och specialförband.

Därtill skulle det kunna antas att alla de nämnda spetsnazenheterna inte enbart inriktas mot Finland i händelse av en väpnad konflikt, då en sådan händelseutveckling torde ingå i en större kontext med flera involverade parter i både Sverige och Finlands närområde.¹⁸ Däremot bör det beaktas att centrala specialförband såsom 45. Spetsznasbrigaden inom de ryska luftlandsättningstrupperna men även de specialförband som finns hos den ryska säkerhetstjänsten samt den civila utrikesunderrättelsetjänsten även kan tänkas användas. Tillsammans omfattar de cirka 1,700 individer. Därtill finns även den ryska generalstabens specialförband SSO som även skulle kunna användas, vilket omfattar cirka 1,500 individer.¹⁹ Dock torde inte heller alla dessa individer användas enbart mot Finland i händelse av en väpnad konflikt.

För att rekapitulera, en konflikt som uppstår i Finland och Sveriges närområde kommer sannolikt involvera flera andra länder. Detta skulle logiskt sett innebära att mängden ryska jägar- och specialförband som skulle kunna insättas mot Finland, men även Sverige, utgör en marginell företeelse då de även kommer krävas på en rad andra platser. Dock skulle detta kunna vara ett felaktigt antagande, vilket kommer utvecklas nedan.

Utgående från vart den övervägande mängden markstridsförband finns inom MD V blir det tydligt att de är koncentrerade mot den baltiska, belarusiska och ukrainska operationsriktningen. Mängden förband som är direkt placerade mot en finsk operationsriktning inom MD V får anses vara marginell.²⁰ Mängden markstridsförband gripbara för att genomföra offensiva operationer inom den arktiska operationsriktningen inom MD N gentemot Finland får även anses vara marginell.²¹

Här skall dock beaktas att olika typer av förband inom de ryska väpnande styrkorna snabbt kan förflyttas till andra geografiska platser för att förstärka en operationsriktning, vilket till exempel genomfördes under den ryska operativa-strategiska övningen Zapad-2017 på Nordkalotten.²² I dessa markstridsförband finns även inom MD N sex stycken och inom MD V 54 stycken bataljonsstridsgrupper,²³ som kan påbörja lösande av stridsuppgifter inom 24 till 48 timmar från det att en order givits.²⁴ Dessa bataljonsstridsgrupper får antas utgöra den främsta förmågan Ryssland har för att kunna verka i det mest sannolika konfliktscenariot i form av en incident som eskalerar utom kontroll,²⁵ där tidsförhållandena är korta. Men de skulle även kunna användas för att genomföra ett överraskande angrepp vilket åtminstone initialt skulle kunna skapa ett övertag.

I och med att det mest sannolika konfliktscenariot utgörs av en incident som eskalerar utom kontroll skulle det vid första anblick kunna ses som att de ryska jägar- och specialförbanden sannolikt inte skulle kunna hinna agera. Detta med anledning av att reaktionstiden för dessa förbandstyper ofta är längre, i och med att taktiken som tillämpas ofta kräver mer tid än för manöverförband såsom bataljonsstridsgrupper.²⁶

Frågan kring tidsförhållanden skulle kunna omhändertas med särskilt avdelade patruller redan i fredstid som övar mot redan fastställda mål, vilket medger en kortare reaktionstid vid uppkomna händelseförlopp något uppgifterna i Iltalehtis skulle kunna indikera är ett vägval som genomförts av Ryssland. En variant av denna metod kan även tänkas vara att höja beredskapen för jägar- och specialförbanden i syfte att förkorta reaktionstiden om det skulle kunna misstänkas att ett överraskande angrepp kan tänkas genomföras inom ramen för en omfattande övningsverksamhet, vilket Sovjetunionen tillämpande under inledningen av 1980-talet i samband med Nato övningar.²⁷

Dock kvarstår ett avgörande problem, trots att reaktionstiden med ovanstående åtgärder kan sänkas måste personalen innästla det vill säga dolt ta sig in till den plats där uppgiften skall lösas. Utifrån den beskrivning som framkommer i Iltalehtis artikel förefaller det modus operandi som Finland ser framför sig utgöras av innästling med tillsynens civila individer. Denna metod kan tänkas fungera vid en förhandssituation det vill säga tidpunkten är vald, dock torde den vara mindre gynnsam vid en efterhandssituation det vill säga tidpunkten är ej vald för innästling. Anledningen till detta kan jämföras med vad som inom sambandstjänst benämns fyllnadssignalering. Enkelt beskrivit innebär det att man signalerar tillsynes korrekt radiotrafik, men den innehåller ingen egentlig information. Utan det kan bytas ut när behov föreligger, fördelen med detta är att en motståndare som avlyssnar ser enbart en och samma trafikbild över tiden.²⁸

Appliceras då detta på innästling som turister, krävs det att mängden ryska turister till Finland inte faller utanför normalbilden. Normalbilden kan även tänkas omfatta ålder, kroppsbyggnad, frisyrer med mera, inträffar en kraftig avvikelse i normalbilden kan det tänkas ge upphov till att myndigheter med säkerhetsansvar i Finland noterar detta och börjar undersöka avvikelsen vilket i förlängningen kan tänkas innebära att beredskapen höjs och därmed påverka möjligheterna till framgång. Således lämpar sig en dylik innästlingsmetod främst i en förhandssituation och att den kan genomföras under en längre tid. Där tidsåtgången för att all personal skall vara på plats blir avhängt mängden individer som skall innästla och återsamla innan uppgifter skall börja lösas.

Ur det perspektivet torde snarare innästling via till exempel olika former av luftfarkoster vara att föredra. Dock identifierade redan de sovjetiska spetsnazförbanden på frontnivå, vilket till exempel 2. Spetsnazbrigaden i Pskov Oblast tillhörde, under mitten på 1980-talet att tillgången på flygplan var för begränsad för att möjliggöra innästling via fallskärm men även att det västliga luftförsvaret hade blivit för utvecklat för att kunna garantera säkerheten. Detta fick till konsekvens att de började studera alternativa metoder såsom innästling i fredstid.²⁹ Ett annat alternativ skulle kunna utgöras av helikopter för innästling, vilket ej förefaller varit vanligt förekommande för 1980-talets spetsnazförband,³⁰ då de kan flyga på mycket låg höjd och därmed undvika radartäckning. Vilket till exempel skulle kunna förklara helikopterlandningsplatsen i Kotasaari.³¹ Dock förefaller den finska radartäckningen även på lägre höjder vara god, vilket en incident från 2015 indikerar.³²

Ett annat alternativ för att korta ned innästlingstiden kan utgöras av frambasering, vilket kan genomföras på två sätt. Den första metoden kan till exempel vara att marina spetsnazförband redan befinner sig på fartyg och ligger nära en gräns. Vilket stundtals förefaller varit fallet med de så kallade sovjetiska vakthundsfartyg som låg i Östersjön under det kalla kriget.³³ Detta förefaller även genomförts på mark av Sovjetunionen under den mer spända perioden av 1980-talet.³⁴ Med tanke på Finlands långa landgräns mot Ryssland och främst dess ödemark, skulle en hypotetisk metod kunna vara att till exempel patruller utplaceras nära den finska gränsen och på order genomför en dold gränsövergång och vid en punkt möts upp av personal som redan finns i Finland som sedermera förflyttar dem med hjälp av fordon.

Den andra metoden vad avser frambasering innebär att personalen redan finns på plats och är beredd att lösa sina uppgifter, det vill säga en innästling har redan genomförts innan en väpnad konflikt inträffat. Denna metod har bland annat framförts som en av anledningarna till den främmande undervattensverksamheten som genomfördes på svenskt inre vatten under framförallt 1980-talet i samband med större övningar av Nato.³⁵ En sådan metod skulle kunna förklara byggnadskomplexen som ägs av ryska medborgare i Finland, såsom det i Kotasaari. Dock förefaller Finland ha en relativt god kännedom kring dels vilka fastigheter, dels vilka markområden som köpts av ryska medborgare vilket kan innebära en svaghet. Däremot kan det stora antalet fastigheter och mark som köpts av ryska medborgare,³⁶ innebära en svårighet i att kunna fastställa vad som skulle kunna användas som en stödpunkt för ryska jägar- eller specialförband. Trots det förefaller tankarna kring stödpunkter vara så pass spridda i Finland att en annan möjlighet kan vara att dylika förband istället använder sig av mindre iögonfallande lösningar såsom boende på helt finskt ägda hotell eller hyrda stugor, där det sistnämnda misstänkts genomförts i Norge 2018 av rysk underrättelsetjänst under övningen Trident Juncture.³⁷

Således i ett snabbt eskalerande händelseförlopp utifrån en incident får det ses som troligt att ryska jägar- och specialförband snabbt kan innästla med relativt kort reaktionstid. Därutöver får det ses som möjligt att dessa förbandstyper även kan tänkas framgruppera på finskt territorium i händelse av att Ryssland misstänker att västlig övningsverksamhet utgör en maskering för ett överraskande angrepp. Dock finns en avvikelse avseende det mest sannolika konfliktförloppet som ovanstående resonemang bygger på.

Enligt den estländska underrättelsetjänsten förefaller Ryssland se framför sig att Nato kan komma använda sig av infrastruktur i Sverige samt Finland vid en väpnad konflikt, och genomför därför förberedelser för att angripa mål inom de båda länderna trots de ej är medlemmar i Nato.³⁸ Utgående från att Rysslands markstridsförmåga är kraftsamlad till den baltiska, belarusiska och ukrainska operationsriktningen måste således en annan lösning finnas hos Ryssland för att påverka finskt och svenskt territorium.

Vilket gör uppgifter från ett vittnesseminarium under 2007 avseende överraskande angrepp mot Sverige väldigt intressanta. Uppgifterna framfördes av den numera pensionerade kommendören av första graden Emil Svensson, han skall ha erhållit information från en tidigare sovjetisk Amiral att någon renodlad sovjetisk invasion mot Sverige inte var tänkt att genomföras. Utan snarare skulle sovjetiska spetsnazförband samt luftstridskrafter påverka Sveriges luftförsvar och marina stridskrafter för att, dels möjliggöra att Sovjetunionen kunde genomföra överflygning av svenskt territorium, dels att de marina stridskrafterna inte skulle kunna stödja Nato men även påverka Nato möjlighet att använda svenskt territorium.³⁹

Ur ett sådant perspektiv blir mängden eller avsaknaden av fredsförband och därmed även bataljonsstridsgrupper i den möjliga finska samt i den arktiska operationsriktningen logisk. Det vill säga ryska jägar- och specialförband tillsammans med fjärrbekämpning i form av ballistiska missiler och kryssningsrobotar men även flygangrepp och sannolikt olika former av IT-angrepp kan tänkas utgöra den primära metoden för att kunna påverka Finland och Sverige i händelse av en konflikt i Östersjöregionen. Varvid mängden jägar- och specialförband som används kan vara större i den arktiska och finska operationsriktningen än i de övriga operationsriktningar för MD V.

Denna tes skulle givetvis snabbt kunna förändras genom förflyttning av förband till den arktiska eller finska operationsriktning. Dock kommer det sistnämnda innebära en kraftsplittring kontra kraftsamling från den baltiska, belarusiska och ukrainska operationsriktningen som får ses som det troliga till sannolika konfrontationsområde mellan Nato och Ryssland. Givetvis kan även bataljonsstridsgrupper ur det centrala militärdistriktet (MD C) används, vilket förefaller utgöra Rysslands strategiska reserv.⁴⁰ Dock kan det antas att vid ett kraftigt försämrat säkerhetsläge, såsom vid en eskalerande incident, kommer underrättelseresurser prioriteras för att bevaka Ryssland. Vilket innebär att olika former av förflyttningar kan tänkas upptäckas, varvid till exempel stridsberedskap i sådant fall kan höjas men även olika mobiliseringsåtgärder kan påbörjas. Vilket kan kräva att dessa förband som förflyttas till MD V snarare blir ianspråktagna mot den baltiska och belarusiska operationsriktningen.

Avslutningsvis, det finns markant mer att teoretisera kring detta ur olika perspektiv och därmed skriva. Vad som till exempelvis inte berörts är logistik frågan för manöverförband i syfte att underbygga ovanstående tes i större omfattning, men enbart den skulle göra att detta inlägg skulle växa än mer än vad det redan gjort. Förhoppningsvis tar någon annan vid den tråden, utifrån den framförda tesen.

Slutsats

Den pågående debatten i Finland avseende ryska fastighets- och markköp bör ses i en större kontext men även diskussionen om hur ett väpnat angrepp kan tänkas utspelas. Det får ses som möjligt att i händelse av en konflikt som uppstår ur en incident med ett snabbt eskalerande förlopp kan den gestalta sig med olika former av fjärrbekämpning samt stridsföretag som genomföras av ryska jägar- och specialoperationsförband kontra manöverförband om Finland och Sverige involveras. Dock skall inte sannolikheten förbises att manöverförband kommer användas, däremot får det ses som troligt att det i sådant fall rör sig om mindre förband med begränsade uppgifter med tanke på avstånd vilket kommer påverka främst logistik och därmed uthålligheten, och i Finlands fall med en stor Försvarsmakt kan det antas att stora markstridsresurser kommer krävas för att nå ett övertag.

Have a good one! // Jägarchefen

Källförteckning

Center for Naval Analyses 1 (Engelska)

Central Intelligence Agency 1 (Engelska)

Finnish Institute of International Affairs 1 (Engelska)

Försvarsmakten 1 (Svenska)

House of Commons 1 (Engelska)

Iltalehti 1, 2 (Finska)

Lietuvos Respublikos valstybės saugumo departamentas 1, 2 (Engelska)

National Security Archive 1 (Engelska)

Nato 1 (Engelska)

Oslo Militære Samfund 1 (Norska)

Regeringskansliet 1 (Svenska)

Svenska Dagbladet 1 (Svenska)

TASS 1 (Engelska)

The New York Times 1 (Engelska)

Totalförsvarets forskningsinstitut 1, 2 (Svenska)

U.S. Army War College 1 (Engelska)

Valisluureamet 1 (Engelska)

YLE 1, 2, 3 (Finska/Svenska)

Agrell, Wilhelm. Sprickor i järnridån: svensk underrättelsetjänst 1944-1992. Lund: Historiska media, 2017.

Andrew, Christopher M. Mitrokhin, Vasili. The sword and the shield: The Mitrokhin archive and the secret history of the KGB. New York: Basic Books, 2001.

Frånstedt, Olof. Spionjägaren Del 2: Säpo, IB och Palme. Västerås: Ica, 2014.

Gustafsson, Bengt. Sanningen om ubåtsfrågan: ett försök till analys. Stockholm: Santérus, 2010.

Hugemark, Bo (red). Blixt från hotfull himmel: beredskap mot överraskande angrepp: vittnesseminarium den 29 oktober 2007. Stockholm: Kungl. Krigsvetenskapsakademien, 2008.

Nordblom, Charlie. Krig i fredstid: Sovjets offensiv mot Norden. Stockholm: Timbro, 1988.

Slutnoter

¹ Iltalehti. Nurmi, Lauri. Puolustusministeriö huolestui venäläisoligarkin jättiprojektista Saimaalla: ”Rakennushanke on seurannassamme”. 2021. https://www.iltalehti.fi/politiikka/a/892e1624-deda-4b4d-9278-a51247e84db2 (Hämtad 2021-10-26)

² YLE. Skypo misstänker att främmande makt kan ha köpt fastigheter till soldater. 2016. https://svenska.yle.fi/artikel/2016/11/01/skypo-misstanker-att-frammande-makt-kan-ha-kopt-fastigheter-till-soldater (Hämtad 2021-10-26)

³ Iltalehti. Nurmi, Lauri. Venäläisoligarkin ostaman Kotasaaren kätköissä on maavalleilla suojattu helikopterikenttä. 2021. https://www.iltalehti.fi/politiikka/a/7a654e8f-e107-4096-a608-94e10d019a3d (Hämtad 2021-10-26)

⁴ Ibid.

⁵ Agrell, Wilhelm. Sprickor i järnridån: svensk underrättelsetjänst 1944-1992. Lund: Historiska media, 2017, s. 278-280.

⁶ Frånstedt, Olof. Spionjägaren Del 2: Säpo, IB och Palme. Västerås: Ica, 2014, s. 204.

⁷ Andrew, Christopher M. Mitrokhin, Vasili. The sword and the shield: The Mitrokhin archive and the secret history of the KGB. New York: Basic Books, 2001, s. 16, 360, 364-365.

⁸ Nordblom, Charlie. Krig i fredstid: Sovjets offensiv mot Norden. Stockholm: Timbro, 1988, s. 224.

⁹ Valisluureamet. International Security and Estonia. Tallinn: Valisluureamet, 2016, s. 14, 16.

¹⁰ State Security Department of the Republic of Lithuania, Second Investigation Department under the Ministry of National Defence. National Security Threat Assessment. Vilnus: State Security Department of the Republic of Lithuania, Second Investigation Department under the Ministry of National Defence, 2016, s. 14.

¹¹ Valisluureamet. International Security and Estonia. Tallinn: Valisluureamet, 2016, s. 16.

¹² TASS. Putin signs decree to transform Northern Fleet into military district. 2020. https://tass.com/defense/1238053 (Hämtad 2021-10-26)

¹³ Nato. Russian Federation Military Districts. 2016. https://www.nato.int/docu/review/files/3570.jpg (Hämtad 2021-10-26)

¹⁴ Finnish Institute of International Affairs. Mikkola, Harri. The Geostrategic Arctic: Hard security in the High North. 2019. https://www.fiia.fi/sv/publikation/the-geostrategic-arctic (Hämtad 2021-10-26)

¹⁵ Westerlind, Fredrik (red). Oxenstierna, Susanne (red). Rysk militär förmåga i ett tioårsperspektiv. Stockholm: Totalförsvarets forskningsinstitut, 2019, s. 44-45.

¹⁶ Smith, Ben. Russian intelligence services and special forces. London: House of Commons, 2018, s. 10.

¹⁷ Bukkvoll, Tor. Russian Special Operations Forces in Crimea and Donbas. Parameters, vol. 46, no. 2, 2016, s. 14.

¹⁸ Prop. 2020/21:30. Totalförsvaret 2021–2025. s. 27, 39, 59, 60, 68.

¹⁹ Bukkvoll, Tor. Russian Special Operations Forces in Crimea and Donbas. Parameters, vol. 46, no. 2, 2016, s. 15.

²⁰ Muzyka, Konrad. Russian Forces in the Western Military District. Arlington, VA: Center for Naval Analyses, 2021, s. 5.

Westerlind, Fredrik (red). Oxenstierna, Susanne (red). Rysk militär förmåga i ett tioårsperspektiv. Stockholm: Totalförsvarets forskningsinstitut, 2019, s. 44-45.

²¹ Westerlind, Fredrik (red). Oxenstierna, Susanne (red). Rysk militär förmåga i ett tioårsperspektiv. Stockholm: Totalförsvarets forskningsinstitut, 2019, s. 45-46.

²² Oslo Militære Samfund. Etterretningstjenestens årlige statusoppdatering - Fokus 2018. 2018. https://oslomilsamfund.podbean.com/e/oms-etterretningstjenestens-arlige-statusoppdatering-fokus-2018/ (Hämtad 2021-10-26)

²³ Westerlind, Fredrik (red). Oxenstierna, Susanne (red). Rysk militär förmåga i ett tioårsperspektiv. Stockholm: Totalförsvarets forskningsinstitut, 2019, s. 36.

²⁴ State Security Department of the Republic of Lithuania, Second Investigation Department under the Ministry of National Defence. National Security Threat Assessment. Vilnus: State Security Department of the Republic of Lithuania, Second Investigation Department under the Ministry of National Defence, 2017, s. 6-7.

²⁵ Svenska Dagbladet. Wallberg, Peter. Must: Risken för militär konfrontation ökar. 2020. https://www.svd.se/must-risken-for-militar-konfrontation-okar (Hämtad 2021-10-26)

²⁶ McRaven, William H. Spec ops: case studies in special operations warfare: theory and practice. Novato, CA: Presidio, 1995, s. 8-23.

²⁷ President's Foreiqn Intelliqence Advisory Board. The soviet "War Scare". Washington, DC: President's Foreiqn Intelliqence Advisory Board, 1990, s. v.

²⁸ Försvarsmakten. Handbok Totalförsvarets Signalskyddstjänst: Grundläggande regler för signalskyddstjänsten. Stockholm: Försvarsmakten, 2007, s. 46.

²⁹ Central Intelligence Agency. USSR General Staff Academy Lesson: Spetsnaz Forces and Means in a Front Offensive Operation. Washington D.C.: Central Intelligence Agency, 1987, s. 9.

³⁰ Ibid.

³¹ Iltalehti. Nurmi, Lauri. Venäläisoligarkin ostaman Kotasaaren kätköissä on maavalleilla suojattu helikopterikenttä. 2021. https://www.iltalehti.fi/politiikka/a/7a654e8f-e107-4096-a608-94e10d019a3d (Hämtad 2021-10-26)

³² YLE. Suomen ilmatilassa tunnistamatonta helikopteriliikennettä – matalalla lentävä voi vältellä valvontaa. 2016. https://yle.fi/uutiset/3-8616356 (Hämtad 2021-10-26)

³³ Gustafsson, Bengt. Sanningen om ubåtsfrågan: ett försök till analys. Stockholm: Santérus, 2010, s. 27, 31, 342-343.

³⁴ President's Foreiqn Intelliqence Advisory Board. The soviet "War Scare". Washington, DC: President's Foreiqn Intelliqence Advisory Board, 1990, s. v.

³⁵ Jansson, Nils-Ove. Omöjlig ubåt: stridsberättelser från ubåtsjakten och det säkerhetspolitiska läget under 1980-talet. Göteborg: Nils-Ove Jansson, 2014, s. 166, 169, 211.

³⁶ YLE. Rappe, Axel. Sommarstugor kan vara gömställen för utländska makter – i Kimito väcker ryskägd fastighet förundran. 2018. https://svenska.yle.fi/artikel/2018/02/18/sommarstugor-kan-vara-gomstallen-for-utlandska-makter-i-kimito-vacker-ryskagd (Hämtad 2021-10-26)

³⁷ The New York Times. Cooper, Helene. ‘Cold War’ Takes New Meaning for U.S. Marines at a NATO Exercise. 2018. https://www.nytimes.com/2018/10/31/world/europe/nato-russia-marines-cold-war.html (Hämtad 2021-10-26)

³⁸ Valisluureamet. International Security and Estonia. Tallinn: Valisluureamet, 2016, s. 16.

³⁹ Hugemark, Bo (red). Blixt från hotfull himmel: beredskap mot överraskande angrepp: vittnesseminarium den 29 oktober 2007. Stockholm: Kungl. Krigsvetenskapsakademien, 2008, s. 23-24.

⁴⁰ Persson, Gudrun (red). Rysk militär förmåga i ett tioårsperspektiv. Stockholm: Totalförsvarets forskningsinstitut, 2017, s. 74.

Sammanfattning

Sedan mitten av 2010-talet har det förts en rätt omfattande debatt om ryska fastighets- och markköp i Finland kan tänkas utgöra stödpunkter för ryska militära förband. Denna debatt måste sättas in i en större kontext avseende vart ryska markstridsförband finns i förhållande till operationsriktningar något som möjligen skulle kunna indikera att ryska jägar- och specialförband utgör ett mer sannolikt handlingsalternativ i både Finland och Sverige än användande av så kallade manöverförband inom ramen för en snabbt eskalerande incident som får ses som den mest sannolika orsaken till att en väpnad konflikt uppstår i vårt närområde.

Analys

Den 02OKT2021 publicerade den finska kvällstidningen Iltalehti uppgifter att ett byggnadskomplex som ägs av en rysk oligark vid Kotasaari i Puumala kommun hade identifierats som eventuellt stödpunkt för så kallad rysk hybridverksamhet.¹ Dylika nyheter har kommit löpande från Finland sedan mitten av 2010-talet,² och i den finska säkerhetspolitiska debatten får det som utomstående betraktare anses utgöra ett kontinuerligt inslag. Iltalehti har i skrivande stund av detta inlägg publicerat ytterligare två artiklar kring den eventuella stödpunkten i Kotasaari, där den andra artikeln publicerad den 09OKT2021 kommer utgöra grunden för detta inlägg.

I Iltalehtis artikel från den 09OKT2021 framkommer det att finska militära experter analyserat informationen som publicerats. Enligt dessa experters synpunkt är byggnadskomplexet i Kotasaari uppbyggt enligt ryska militära normer och skulle kunna vara väl lämpat för att användas av ryska jägar- och specialförband i syfte att lösa uppgifter på finskt territorium. Byggnadskomplexet är även lokaliserat i anslutning till den viktigaste så kallade inre vattenvägen i Finland. Men placeringen lämpar sig även väl för att kunna agera bakom naturliga försvarslinjer som Finland eventuellt skulle kunna tänkas använda i händelse av ett väpnat angrepp från Ryssland.³

Det framkommer även i Iltalehtis artikel att delar av den ryska 2. Spetsnazbrigaden i Pskov Oblast specifikt utbildas för att lösa uppgifter på finskt territorium, delar av personalen skall även erhållit utbildning i det finska språket. Det framkommer även i artikeln hur en så kallad innästling inför en väpnad konflikt kan genomföras. Enligt artikeln kommer ryska jägar- och specialförband innästla i antingen stridspar (2 personer) eller trissar (3 personer) under täckmantel som civila ryska medborgare i form av turister. Enligt artikeln skall materiel förhandslagras i så kallade upplag på finskt territorium som dessa stridspar eller trissar kan hämta. Därefter skall de återsamlas vid en specifik plats, såsom vid byggnadskomplexet i Kotasaari, för att slutligen påbörja lösandet av sin specifika uppgifter innan de väpnande konflikten officiellt påbörjats. Intransport förutsätts även kunna genomföras med helikopter inom ramen för ett så kallat skymningsläge det vill säga precis innan en väpnad konflikt startar, vilket bland annat härrörs till hur helikopterlandningsplatsen i Kotasaari är utformad.⁴

Metoden att genomföra innästling såsom turister, eller motsvarande, är inget nytt i till exempel en underrättelsetjänsts repertoar än minst de ryska underrättelsetjänsterna. I sammanhanget är det intressant att belysa en uppgift som Professor Wilhelm Agrell framför i sin bok Sprickor i järnridån. I den boken framkommer det att underrättelseofficerare i den sovjetiska underrättelsereserven skulle genomföra innästling som civila genom Finland över Norrbotten eller med färja för att ta sig till Sverige alternativt landsättning med hjälp av ubåt på svensk kust. Uppgiften de hade i slutet av det kalla kriget var att inhämta underrättelser till sovjetiska jägar- och specialförband i händelse av en väpnad konflikt. För att kunna genomföra sin rapportering var underrättelseofficeren beroende av i förväg utplacerad radiomateriel. Enligt den sovjetiska källan, till den svenska underrättelsetjänsten, skulle cirka 1,000 individer ur de sovjetiska spetsnazförbanden vara avdelade mot Sverige under slutskedet av det kalla kriget.⁵

Ur en svensk kontext bör det noteras att minst en nedgrävd radiosändare för underrättelsesyfte förefaller hittats under slutet av 1960-talet i Sverige med koppling till Warszawapakten.⁶ Sovjetunionen förefaller även haft en omfattande mängd med upplag av vapenmateriel men även radiosändare utplacerade i Västeuropa och i Nordamerika, vilket framkommer i det så kallade Mitrochinarkivet vilket baseras på uppgifter från den avhoppade KGB arkivarien Vasilij Mitrochin.⁷ Att upplag med materiel även förutsattes vara utlagda i Sverige under 1980-talet, framkommer tydligt i bland annat boken Krig i fredstid av Charlie Nordblom.⁸ Vilket innebär att, dels metoden för innästling som framförs av Iltalehti kan antas vara giltig, dels att upplag som även berörs i artikeln faktiskt kan finnas i Finland utifrån ett historiskt perspektiv.

Att försöka göra en uppskattning på hur många ryska jägar- och specialförbandssoldater som kan tänkas insättas mot Finland i händelse av en väpnad konflikt, blir en gissningslek. Däremot kan en uppfattning skapas avseende hotbilden genom att belysa, dels ryska operationsriktningar, dels mängden ryska jägar- och specialförband men även reguljära markstridsförband som finns i Finlands och Sveriges närområde för att försöka tolka hur de kan tänkas användas.

Enligt den estländska underrättelsetjänsten skall det västra militärdistriktet (MD V) 2016 omfatta sex stycken operationsriktningar, bland annat en arktisk operationsriktning.⁹ Den lettiska underrättelsetjänsten offentliggjorde även 2016 tre stycken operationsriktningar i form av den ukrainska, belarusiska och baltiska för MD V. Där den sistnämnda operationsriktningen även förefaller omfatta delar av Finland.¹⁰ Totalt blir det fyra stycken operationsriktningar. Dock kan det utläsas som att Kaliningrad utgör en egen operationsriktning i den estländska underrättelsetjänstens årsrapport,¹¹ vilket skulle innebära en femte operationsriktning.

Detta skulle geografiskt, och logiskt, kunna innebära att den avslutande sjätte operationsriktningen torde beröra delar av Finland. Vart en gränsdragning mellan en eventuell finländsk operationsriktning samt den arktiska kan tänkas dragits är oklar. Dock torde det upprättade norra militärdistriktet (MD N) i Ryssland,¹² övertagit den arktiska operationsriktningen av MD V. Varvid det kan tänkas att den nuvarande gränsdragningen mellan MD N och MD V även kan indikera vilken del av Finland som MD V samt MD N har operationsansvar över.¹³ Det skulle till del även korrelera med hur det så kallade bastionsförsvaret förutsätts upprättas av Ryssland på Nordkalotten i händelse av en väpnad konflikt, för skyddet av dess nukleära andraslagsförmåga.¹⁴

MD V har således ett flertal operationsriktningar. Inom MD V finns två renodlade Spetsnazbrigader den 2. och 16. Därtill finns den 561. Marina spetsnazbrigaden inom Östersjömarinen. Inom den arktiska operationsriktningen finns enbart 420. Marina spetsnazbrigaden.¹⁵ Den 2. och 16. Spetsnazbrigaden omfattar troligtvis 500 individer vardera.¹⁶ De marina spetsnazbrigaderna förefaller även omfatta cirka 500 individer vardera.¹⁷ Det skulle teoretiskt kunna innebära att 2,000 Spetsnazsoldater kan avdelas. Dock torde inte alla individer i brigaderna ingå i de stridande enheterna, varvid mängden kan reduceras. Därutöver med tanke på den omfattande yta som operationsriktningarna täcker kan distriktet anses ha en begränsad mängd av jägar- och specialförband.

Därtill skulle det kunna antas att alla de nämnda spetsnazenheterna inte enbart inriktas mot Finland i händelse av en väpnad konflikt, då en sådan händelseutveckling torde ingå i en större kontext med flera involverade parter i både Sverige och Finlands närområde.¹⁸ Däremot bör det beaktas att centrala specialförband såsom 45. Spetsznasbrigaden inom de ryska luftlandsättningstrupperna men även de specialförband som finns hos den ryska säkerhetstjänsten samt den civila utrikesunderrättelsetjänsten även kan tänkas användas. Tillsammans omfattar de cirka 1,700 individer. Därtill finns även den ryska generalstabens specialförband SSO som även skulle kunna användas, vilket omfattar cirka 1,500 individer.¹⁹ Dock torde inte heller alla dessa individer användas enbart mot Finland i händelse av en väpnad konflikt.

För att rekapitulera, en konflikt som uppstår i Finland och Sveriges närområde kommer sannolikt involvera flera andra länder. Detta skulle logiskt sett innebära att mängden ryska jägar- och specialförband som skulle kunna insättas mot Finland, men även Sverige, utgör en marginell företeelse då de även kommer krävas på en rad andra platser. Dock skulle detta kunna vara ett felaktigt antagande, vilket kommer utvecklas nedan.

Utgående från vart den övervägande mängden markstridsförband finns inom MD V blir det tydligt att de är koncentrerade mot den baltiska, belarusiska och ukrainska operationsriktningen. Mängden förband som är direkt placerade mot en finsk operationsriktning inom MD V får anses vara marginell.²⁰ Mängden markstridsförband gripbara för att genomföra offensiva operationer inom den arktiska operationsriktningen inom MD N gentemot Finland får även anses vara marginell.²¹

Här skall dock beaktas att olika typer av förband inom de ryska väpnande styrkorna snabbt kan förflyttas till andra geografiska platser för att förstärka en operationsriktning, vilket till exempel genomfördes under den ryska operativa-strategiska övningen Zapad-2017 på Nordkalotten.²² I dessa markstridsförband finns även inom MD N sex stycken och inom MD V 54 stycken bataljonsstridsgrupper,²³ som kan påbörja lösande av stridsuppgifter inom 24 till 48 timmar från det att en order givits.²⁴ Dessa bataljonsstridsgrupper får antas utgöra den främsta förmågan Ryssland har för att kunna verka i det mest sannolika konfliktscenariot i form av en incident som eskalerar utom kontroll,²⁵ där tidsförhållandena är korta. Men de skulle även kunna användas för att genomföra ett överraskande angrepp vilket åtminstone initialt skulle kunna skapa ett övertag.

I och med att det mest sannolika konfliktscenariot utgörs av en incident som eskalerar utom kontroll skulle det vid första anblick kunna ses som att de ryska jägar- och specialförbanden sannolikt inte skulle kunna hinna agera. Detta med anledning av att reaktionstiden för dessa förbandstyper ofta är längre, i och med att taktiken som tillämpas ofta kräver mer tid än för manöverförband såsom bataljonsstridsgrupper.²⁶

Frågan kring tidsförhållanden skulle kunna omhändertas med särskilt avdelade patruller redan i fredstid som övar mot redan fastställda mål, vilket medger en kortare reaktionstid vid uppkomna händelseförlopp något uppgifterna i Iltalehtis skulle kunna indikera är ett vägval som genomförts av Ryssland. En variant av denna metod kan även tänkas vara att höja beredskapen för jägar- och specialförbanden i syfte att förkorta reaktionstiden om det skulle kunna misstänkas att ett överraskande angrepp kan tänkas genomföras inom ramen för en omfattande övningsverksamhet, vilket Sovjetunionen tillämpande under inledningen av 1980-talet i samband med Nato övningar.²⁷

Dock kvarstår ett avgörande problem, trots att reaktionstiden med ovanstående åtgärder kan sänkas måste personalen innästla det vill säga dolt ta sig in till den plats där uppgiften skall lösas. Utifrån den beskrivning som framkommer i Iltalehtis artikel förefaller det modus operandi som Finland ser framför sig utgöras av innästling med tillsynens civila individer. Denna metod kan tänkas fungera vid en förhandssituation det vill säga tidpunkten är vald, dock torde den vara mindre gynnsam vid en efterhandssituation det vill säga tidpunkten är ej vald för innästling. Anledningen till detta kan jämföras med vad som inom sambandstjänst benämns fyllnadssignalering. Enkelt beskrivit innebär det att man signalerar tillsynes korrekt radiotrafik, men den innehåller ingen egentlig information. Utan det kan bytas ut när behov föreligger, fördelen med detta är att en motståndare som avlyssnar ser enbart en och samma trafikbild över tiden.²⁸

Appliceras då detta på innästling som turister, krävs det att mängden ryska turister till Finland inte faller utanför normalbilden. Normalbilden kan även tänkas omfatta ålder, kroppsbyggnad, frisyrer med mera, inträffar en kraftig avvikelse i normalbilden kan det tänkas ge upphov till att myndigheter med säkerhetsansvar i Finland noterar detta och börjar undersöka avvikelsen vilket i förlängningen kan tänkas innebära att beredskapen höjs och därmed påverka möjligheterna till framgång. Således lämpar sig en dylik innästlingsmetod främst i en förhandssituation och att den kan genomföras under en längre tid. Där tidsåtgången för att all personal skall vara på plats blir avhängt mängden individer som skall innästla och återsamla innan uppgifter skall börja lösas.

Ur det perspektivet torde snarare innästling via till exempel olika former av luftfarkoster vara att föredra. Dock identifierade redan de sovjetiska spetsnazförbanden på frontnivå, vilket till exempel 2. Spetsnazbrigaden i Pskov Oblast tillhörde, under mitten på 1980-talet att tillgången på flygplan var för begränsad för att möjliggöra innästling via fallskärm men även att det västliga luftförsvaret hade blivit för utvecklat för att kunna garantera säkerheten. Detta fick till konsekvens att de började studera alternativa metoder såsom innästling i fredstid.²⁹ Ett annat alternativ skulle kunna utgöras av helikopter för innästling, vilket ej förefaller varit vanligt förekommande för 1980-talets spetsnazförband,³⁰ då de kan flyga på mycket låg höjd och därmed undvika radartäckning. Vilket till exempel skulle kunna förklara helikopterlandningsplatsen i Kotasaari.³¹ Dock förefaller den finska radartäckningen även på lägre höjder vara god, vilket en incident från 2015 indikerar.³²

Ett annat alternativ för att korta ned innästlingstiden kan utgöras av frambasering, vilket kan genomföras på två sätt. Den första metoden kan till exempel vara att marina spetsnazförband redan befinner sig på fartyg och ligger nära en gräns. Vilket stundtals förefaller varit fallet med de så kallade sovjetiska vakthundsfartyg som låg i Östersjön under det kalla kriget.³³ Detta förefaller även genomförts på mark av Sovjetunionen under den mer spända perioden av 1980-talet.³⁴ Med tanke på Finlands långa landgräns mot Ryssland och främst dess ödemark, skulle en hypotetisk metod kunna vara att till exempel patruller utplaceras nära den finska gränsen och på order genomför en dold gränsövergång och vid en punkt möts upp av personal som redan finns i Finland som sedermera förflyttar dem med hjälp av fordon.

Den andra metoden vad avser frambasering innebär att personalen redan finns på plats och är beredd att lösa sina uppgifter, det vill säga en innästling har redan genomförts innan en väpnad konflikt inträffat. Denna metod har bland annat framförts som en av anledningarna till den främmande undervattensverksamheten som genomfördes på svenskt inre vatten under framförallt 1980-talet i samband med större övningar av Nato.³⁵ En sådan metod skulle kunna förklara byggnadskomplexen som ägs av ryska medborgare i Finland, såsom det i Kotasaari. Dock förefaller Finland ha en relativt god kännedom kring dels vilka fastigheter, dels vilka markområden som köpts av ryska medborgare vilket kan innebära en svaghet. Däremot kan det stora antalet fastigheter och mark som köpts av ryska medborgare,³⁶ innebära en svårighet i att kunna fastställa vad som skulle kunna användas som en stödpunkt för ryska jägar- eller specialförband. Trots det förefaller tankarna kring stödpunkter vara så pass spridda i Finland att en annan möjlighet kan vara att dylika förband istället använder sig av mindre iögonfallande lösningar såsom boende på helt finskt ägda hotell eller hyrda stugor, där det sistnämnda misstänkts genomförts i Norge 2018 av rysk underrättelsetjänst under övningen Trident Juncture.³⁷

Således i ett snabbt eskalerande händelseförlopp utifrån en incident får det ses som troligt att ryska jägar- och specialförband snabbt kan innästla med relativt kort reaktionstid. Därutöver får det ses som möjligt att dessa förbandstyper även kan tänkas framgruppera på finskt territorium i händelse av att Ryssland misstänker att västlig övningsverksamhet utgör en maskering för ett överraskande angrepp. Dock finns en avvikelse avseende det mest sannolika konfliktförloppet som ovanstående resonemang bygger på.

Enligt den estländska underrättelsetjänsten förefaller Ryssland se framför sig att Nato kan komma använda sig av infrastruktur i Sverige samt Finland vid en väpnad konflikt, och genomför därför förberedelser för att angripa mål inom de båda länderna trots de ej är medlemmar i Nato.³⁸ Utgående från att Rysslands markstridsförmåga är kraftsamlad till den baltiska, belarusiska och ukrainska operationsriktningen måste således en annan lösning finnas hos Ryssland för att påverka finskt och svenskt territorium.

Vilket gör uppgifter från ett vittnesseminarium under 2007 avseende överraskande angrepp mot Sverige väldigt intressanta. Uppgifterna framfördes av den numera pensionerade kommendören av första graden Emil Svensson, han skall ha erhållit information från en tidigare sovjetisk Amiral att någon renodlad sovjetisk invasion mot Sverige inte var tänkt att genomföras. Utan snarare skulle sovjetiska spetsnazförband samt luftstridskrafter påverka Sveriges luftförsvar och marina stridskrafter för att, dels möjliggöra att Sovjetunionen kunde genomföra överflygning av svenskt territorium, dels att de marina stridskrafterna inte skulle kunna stödja Nato men även påverka Nato möjlighet att använda svenskt territorium.³⁹

Ur ett sådant perspektiv blir mängden eller avsaknaden av fredsförband och därmed även bataljonsstridsgrupper i den möjliga finska samt i den arktiska operationsriktningen logisk. Det vill säga ryska jägar- och specialförband tillsammans med fjärrbekämpning i form av ballistiska missiler och kryssningsrobotar men även flygangrepp och sannolikt olika former av IT-angrepp kan tänkas utgöra den primära metoden för att kunna påverka Finland och Sverige i händelse av en konflikt i Östersjöregionen. Varvid mängden jägar- och specialförband som används kan vara större i den arktiska och finska operationsriktningen än i de övriga operationsriktningar för MD V.

Denna tes skulle givetvis snabbt kunna förändras genom förflyttning av förband till den arktiska eller finska operationsriktning. Dock kommer det sistnämnda innebära en kraftsplittring kontra kraftsamling från den baltiska, belarusiska och ukrainska operationsriktningen som får ses som det troliga till sannolika konfrontationsområde mellan Nato och Ryssland. Givetvis kan även bataljonsstridsgrupper ur det centrala militärdistriktet (MD C) används, vilket förefaller utgöra Rysslands strategiska reserv.⁴⁰ Dock kan det antas att vid ett kraftigt försämrat säkerhetsläge, såsom vid en eskalerande incident, kommer underrättelseresurser prioriteras för att bevaka Ryssland. Vilket innebär att olika former av förflyttningar kan tänkas upptäckas, varvid till exempel stridsberedskap i sådant fall kan höjas men även olika mobiliseringsåtgärder kan påbörjas. Vilket kan kräva att dessa förband som förflyttas till MD V snarare blir ianspråktagna mot den baltiska och belarusiska operationsriktningen.

Avslutningsvis, det finns markant mer att teoretisera kring detta ur olika perspektiv och därmed skriva. Vad som till exempelvis inte berörts är logistik frågan för manöverförband i syfte att underbygga ovanstående tes i större omfattning, men enbart den skulle göra att detta inlägg skulle växa än mer än vad det redan gjort. Förhoppningsvis tar någon annan vid den tråden, utifrån den framförda tesen.

Slutsats

Den pågående debatten i Finland avseende ryska fastighets- och markköp bör ses i en större kontext men även diskussionen om hur ett väpnat angrepp kan tänkas utspelas. Det får ses som möjligt att i händelse av en konflikt som uppstår ur en incident med ett snabbt eskalerande förlopp kan den gestalta sig med olika former av fjärrbekämpning samt stridsföretag som genomföras av ryska jägar- och specialoperationsförband kontra manöverförband om Finland och Sverige involveras. Dock skall inte sannolikheten förbises att manöverförband kommer användas, däremot får det ses som troligt att det i sådant fall rör sig om mindre förband med begränsade uppgifter med tanke på avstånd vilket kommer påverka främst logistik och därmed uthålligheten, och i Finlands fall med en stor Försvarsmakt kan det antas att stora markstridsresurser kommer krävas för att nå ett övertag.

Have a good one! // Jägarchefen

Källförteckning

Center for Naval Analyses 1 (Engelska)

Central Intelligence Agency 1 (Engelska)

Finnish Institute of International Affairs 1 (Engelska)

Försvarsmakten 1 (Svenska)

House of Commons 1 (Engelska)

Iltalehti 1, 2 (Finska)

Lietuvos Respublikos valstybės saugumo departamentas 1, 2 (Engelska)

National Security Archive 1 (Engelska)

Nato 1 (Engelska)

Oslo Militære Samfund 1 (Norska)

Regeringskansliet 1 (Svenska)

Svenska Dagbladet 1 (Svenska)

TASS 1 (Engelska)

The New York Times 1 (Engelska)

Totalförsvarets forskningsinstitut 1, 2 (Svenska)

U.S. Army War College 1 (Engelska)

Valisluureamet 1 (Engelska)

YLE 1, 2, 3 (Finska/Svenska)

Agrell, Wilhelm. Sprickor i järnridån: svensk underrättelsetjänst 1944-1992. Lund: Historiska media, 2017.

Andrew, Christopher M. Mitrokhin, Vasili. The sword and the shield: The Mitrokhin archive and the secret history of the KGB. New York: Basic Books, 2001.

Frånstedt, Olof. Spionjägaren Del 2: Säpo, IB och Palme. Västerås: Ica, 2014.

Gustafsson, Bengt. Sanningen om ubåtsfrågan: ett försök till analys. Stockholm: Santérus, 2010.

Hugemark, Bo (red). Blixt från hotfull himmel: beredskap mot överraskande angrepp: vittnesseminarium den 29 oktober 2007. Stockholm: Kungl. Krigsvetenskapsakademien, 2008.

Nordblom, Charlie. Krig i fredstid: Sovjets offensiv mot Norden. Stockholm: Timbro, 1988.

Slutnoter

¹ Iltalehti. Nurmi, Lauri. Puolustusministeriö huolestui venäläisoligarkin jättiprojektista Saimaalla: ”Rakennushanke on seurannassamme”. 2021. https://www.iltalehti.fi/politiikka/a/892e1624-deda-4b4d-9278-a51247e84db2 (Hämtad 2021-10-26)

² YLE. Skypo misstänker att främmande makt kan ha köpt fastigheter till soldater. 2016. https://svenska.yle.fi/artikel/2016/11/01/skypo-misstanker-att-frammande-makt-kan-ha-kopt-fastigheter-till-soldater (Hämtad 2021-10-26)

³ Iltalehti. Nurmi, Lauri. Venäläisoligarkin ostaman Kotasaaren kätköissä on maavalleilla suojattu helikopterikenttä. 2021. https://www.iltalehti.fi/politiikka/a/7a654e8f-e107-4096-a608-94e10d019a3d (Hämtad 2021-10-26)

⁴ Ibid.

⁵ Agrell, Wilhelm. Sprickor i järnridån: svensk underrättelsetjänst 1944-1992. Lund: Historiska media, 2017, s. 278-280.

⁶ Frånstedt, Olof. Spionjägaren Del 2: Säpo, IB och Palme. Västerås: Ica, 2014, s. 204.

⁷ Andrew, Christopher M. Mitrokhin, Vasili. The sword and the shield: The Mitrokhin archive and the secret history of the KGB. New York: Basic Books, 2001, s. 16, 360, 364-365.

⁸ Nordblom, Charlie. Krig i fredstid: Sovjets offensiv mot Norden. Stockholm: Timbro, 1988, s. 224.

⁹ Valisluureamet. International Security and Estonia. Tallinn: Valisluureamet, 2016, s. 14, 16.

¹⁰ State Security Department of the Republic of Lithuania, Second Investigation Department under the Ministry of National Defence. National Security Threat Assessment. Vilnus: State Security Department of the Republic of Lithuania, Second Investigation Department under the Ministry of National Defence, 2016, s. 14.

¹¹ Valisluureamet. International Security and Estonia. Tallinn: Valisluureamet, 2016, s. 16.

¹² TASS. Putin signs decree to transform Northern Fleet into military district. 2020. https://tass.com/defense/1238053 (Hämtad 2021-10-26)

¹³ Nato. Russian Federation Military Districts. 2016. https://www.nato.int/docu/review/files/3570.jpg (Hämtad 2021-10-26)

¹⁴ Finnish Institute of International Affairs. Mikkola, Harri. The Geostrategic Arctic: Hard security in the High North. 2019. https://www.fiia.fi/sv/publikation/the-geostrategic-arctic (Hämtad 2021-10-26)

¹⁵ Westerlind, Fredrik (red). Oxenstierna, Susanne (red). Rysk militär förmåga i ett tioårsperspektiv. Stockholm: Totalförsvarets forskningsinstitut, 2019, s. 44-45.

¹⁶ Smith, Ben. Russian intelligence services and special forces. London: House of Commons, 2018, s. 10.

¹⁷ Bukkvoll, Tor. Russian Special Operations Forces in Crimea and Donbas. Parameters, vol. 46, no. 2, 2016, s. 14.

¹⁸ Prop. 2020/21:30. Totalförsvaret 2021–2025. s. 27, 39, 59, 60, 68.

¹⁹ Bukkvoll, Tor. Russian Special Operations Forces in Crimea and Donbas. Parameters, vol. 46, no. 2, 2016, s. 15.

²⁰ Muzyka, Konrad. Russian Forces in the Western Military District. Arlington, VA: Center for Naval Analyses, 2021, s. 5.

Westerlind, Fredrik (red). Oxenstierna, Susanne (red). Rysk militär förmåga i ett tioårsperspektiv. Stockholm: Totalförsvarets forskningsinstitut, 2019, s. 44-45.

²¹ Westerlind, Fredrik (red). Oxenstierna, Susanne (red). Rysk militär förmåga i ett tioårsperspektiv. Stockholm: Totalförsvarets forskningsinstitut, 2019, s. 45-46.

²² Oslo Militære Samfund. Etterretningstjenestens årlige statusoppdatering - Fokus 2018. 2018. https://oslomilsamfund.podbean.com/e/oms-etterretningstjenestens-arlige-statusoppdatering-fokus-2018/ (Hämtad 2021-10-26)

²³ Westerlind, Fredrik (red). Oxenstierna, Susanne (red). Rysk militär förmåga i ett tioårsperspektiv. Stockholm: Totalförsvarets forskningsinstitut, 2019, s. 36.

²⁴ State Security Department of the Republic of Lithuania, Second Investigation Department under the Ministry of National Defence. National Security Threat Assessment. Vilnus: State Security Department of the Republic of Lithuania, Second Investigation Department under the Ministry of National Defence, 2017, s. 6-7.

²⁵ Svenska Dagbladet. Wallberg, Peter. Must: Risken för militär konfrontation ökar. 2020. https://www.svd.se/must-risken-for-militar-konfrontation-okar (Hämtad 2021-10-26)

²⁶ McRaven, William H. Spec ops: case studies in special operations warfare: theory and practice. Novato, CA: Presidio, 1995, s. 8-23.

²⁷ President's Foreiqn Intelliqence Advisory Board. The soviet "War Scare". Washington, DC: President's Foreiqn Intelliqence Advisory Board, 1990, s. v.

²⁸ Försvarsmakten. Handbok Totalförsvarets Signalskyddstjänst: Grundläggande regler för signalskyddstjänsten. Stockholm: Försvarsmakten, 2007, s. 46.

²⁹ Central Intelligence Agency. USSR General Staff Academy Lesson: Spetsnaz Forces and Means in a Front Offensive Operation. Washington D.C.: Central Intelligence Agency, 1987, s. 9.

³⁰ Ibid.

³¹ Iltalehti. Nurmi, Lauri. Venäläisoligarkin ostaman Kotasaaren kätköissä on maavalleilla suojattu helikopterikenttä. 2021. https://www.iltalehti.fi/politiikka/a/7a654e8f-e107-4096-a608-94e10d019a3d (Hämtad 2021-10-26)

³² YLE. Suomen ilmatilassa tunnistamatonta helikopteriliikennettä – matalalla lentävä voi vältellä valvontaa. 2016. https://yle.fi/uutiset/3-8616356 (Hämtad 2021-10-26)

³³ Gustafsson, Bengt. Sanningen om ubåtsfrågan: ett försök till analys. Stockholm: Santérus, 2010, s. 27, 31, 342-343.

³⁴ President's Foreiqn Intelliqence Advisory Board. The soviet "War Scare". Washington, DC: President's Foreiqn Intelliqence Advisory Board, 1990, s. v.

³⁵ Jansson, Nils-Ove. Omöjlig ubåt: stridsberättelser från ubåtsjakten och det säkerhetspolitiska läget under 1980-talet. Göteborg: Nils-Ove Jansson, 2014, s. 166, 169, 211.

³⁶ YLE. Rappe, Axel. Sommarstugor kan vara gömställen för utländska makter – i Kimito väcker ryskägd fastighet förundran. 2018. https://svenska.yle.fi/artikel/2018/02/18/sommarstugor-kan-vara-gomstallen-for-utlandska-makter-i-kimito-vacker-ryskagd (Hämtad 2021-10-26)

³⁷ The New York Times. Cooper, Helene. ‘Cold War’ Takes New Meaning for U.S. Marines at a NATO Exercise. 2018. https://www.nytimes.com/2018/10/31/world/europe/nato-russia-marines-cold-war.html (Hämtad 2021-10-26)

³⁸ Valisluureamet. International Security and Estonia. Tallinn: Valisluureamet, 2016, s. 16.

³⁹ Hugemark, Bo (red). Blixt från hotfull himmel: beredskap mot överraskande angrepp: vittnesseminarium den 29 oktober 2007. Stockholm: Kungl. Krigsvetenskapsakademien, 2008, s. 23-24.

⁴⁰ Persson, Gudrun (red). Rysk militär förmåga i ett tioårsperspektiv. Stockholm: Totalförsvarets forskningsinstitut, 2017, s. 74.

Efter några månader vid officersförbundet så har de frågor och spörsmål som har hög impact och vilka innebär ett särskilt engagemang utkristalliserat sig. Utvecklingen av trebefälssystemet (3BS) och frågor om lön och lönebildningen är ett område som är högt upp på den fackliga agendan. När jag reflekterar över 3BS tänker jag tillbaka på tjänsteställningsreformen. Året var 1972 då den omfattande tjänsteställningsreformen genomfördes den 1 juli i dåvarande Krigsmakten – samlingsnamnet på svenska militära myndigheter fram till årsskiftet 1974-75. Reformen 1972 blev ett steg på vägen mot den då så kallade nya befälsordningen (NBO) som verkställdes den första juni 1983, och med det övergången till vårt tidigare enbefälssystem.

Men låt oss begrunda reformen 1972 lite djupare, vad var det som hände och hur gick det till? Ett viktigt incitament för reformen var att skapa större tydlighet och samband mellan uppgifter i krigsorganisationen och krigsplaceringen med tjänsteställning och grad. Innan reformen kunde det t.ex. finnas krigskompanichefer som var; aktiv officer och löjtnant, reservofficer och kapten, underofficer och förvaltare eller fanjunkare – men även värnpliktiga kaptener. Efter reformen skulle som exempel krigs-kompanichefen mer synkront inneha graden kapten, oavsett befälskategori. Som en röd tråd i utredningen löper frågan om tjänsteställningen och dess inbördes ordning med rätt och skyldighet att ta befäl. Det internationella perspektivet fanns också tydligt med.

Det riktigt intressanta med reformen var att den föregicks av en mycket grundlig statlig utredning: ”Tjänsteställning inom Krigsmakten” Betänkande avgivet av tjänsteställningsutredningen. Stockholm 1967. (SOU 1967:15). Utredningen är på 281 sidor och innehåller 20 bilagor där man studerade äldre befälsordningar och förhållanden likväl som specifika sådana för de olika försvarsgrenarna, men även internationella jämförelser inkluderat NATO belystes. I övrigt lyssnade utredningen in och tog emot ett brett spektrum av principiella synpunkter från dåvarande bredd av arbetstagarorganisationer[1]. Beakta också att det dröjde till 1972 innan reformen gick i mål och verkställdes. Sålunda var omgaloneringarna sommaren 1972 grundligt utredda och väl underbyggda.

Det som i praktiken skedde var att kategorierna underbefäl, underofficer och officer ersattes med plutonofficer (sergeant och fanjunkare), kompaniofficer (fänrik, löjtnant och kapten) och regementsofficer (fänrik till general/amiral). De dåvarande underofficerarna (sergeant, fanjunkare och förvaltare) blev således fänrik, löjtnant respektive kapten beroende på tidigare grad och antal tjänsteår. T ex blev en fanjunkare med >7 tjänsteår kapten, likväl som alla förvaltare. En fanjunkare med 3-7 tjänsteår blev löjtnant, och under tre tjänsteår blev man fänrik. Hela omgaloneringen 1972 grundades följaktligen på såväl formell kompentens och utbildning som på innehavd reell kompetens och praktik i form av tjänsteår.  

Införandet av ett nytt flerbefälssystem i Försvarsmakten på 2010-20-talet har varit välkommet men också inneburit en viss otydlighet. Det har varit mödosamt – och är det delvis fortfarande – att mejsla fram våra nuvarande befälskategoriers huvudsakliga göromål, varför många specialistofficerare och taktiska officerare har placerats på befattningar som inte motsvarar grad och kompetens. Till detta kommer det mycket viktiga området som berör lönebildning och löneinplacering samt lönebild – den är inte helt tydlig och skapar många frågetecken när man ska beskriva officerares löneutveckling. Detta är särskilt viktigt – jag tänker främst på att specialistofficerarna måste erkännas och tillmätas en relevant och faktisk löneutveckling som responderar med respektive specialistofficers kompetensdjup.

Den stundade omgaloneringen av NBO-löjtnanter och NBO-kaptener har skapat vånda och frustration på en hel del håll, förståeligt för den som inte vill. Man bör också beakta att det är svårt att t ex dra alla NBO-kaptener över en kam – vissa kaptener har mycket stor bredd och har många års erfarenhet av att vara just kapten, en klassisk officersgrad. De kan ha varit båda stf kompanichef och i vissa fall kompanichef och motsvarande, men även haft ganska krävande stabsbefattningar i taktiska staber etc. Men andra kaptener och löjtnanter har kanske skaffat sig en unik och djup kompetens och därför kanske känner sig mer bekväma med att ta steget över till att bli specialistofficer. Vi vet ju också att finns flera som redan gjort resan att tagit steget över till specialistofficers-kategorin och är nöjda med det.

En implikation som införandet av trebefälssystemet är dess selektivitet – det berör inte alls reservofficerare. Det innebär att det kommer att finnas reservkaptener framgent som är fortsatt krigsplacerade och som under övningar och insatser står skuldra vid skuldra med yrkesofficerare med mångårig tjänst, vilka emellertid kommer att ha en lägre tjänsteställning.

Fortsatt utveckling och av de båda yrkesofficerskategorierna är essentiellt. Seniora specialistofficerare har en viktig roll att som föregångsmän och arbetsgivarföreträdare vara med och driva utveckling och gemenskap för specialistofficerarna – det innebär också att jobba med långsiktiga tankar och planer om kompetensutveckling och hur karriären ska kunna blir bättre och tydligare tillsammans med en relevant och positiv löneutveckling.

[1] ”Under utredningsarbetet har vissa sammanslutningar, vilkas medlemmar berörs av utredningens förslag, fått tillfälle att inför utredningen redovisa sina principiella synpunkter på lösningen av tjänsteställningsfrågan. Utredningen har därvid sammanträffat med representanter för Svenska officersförbundet, Svenska under-officersförbundet. Försvarsväsendets underbefälsförbund, Svenska arméns och flygvapnets reservofficers-förbund, Svenska flottans reservofficersförbund, Kustartilleriets reservofficersförbund, Svenska reserv-underofficersförbundet, Värnpliktiga officerares riksförbund, Värnpliktiga underofficerares riksförbund samt Centralförbundet för befälsutbildning. Den sistnämnda organisationen och Reservofficerarnas Central-organisation har även skriftligen redovisat sina synpunkter för utredningen. Vidare har chefen för försvarsdepartementet till utredningens kännedom bringat ett till honom ställt uttalande (dagtecknat den 21 maj 1963) från Svenska officersförbundet.” (sid 13-14).

Västsverige och dess strategiska värde för Sverige och Skandinavien får inte underskattas. Ett trovärdigt totalförsvar med avvägda militära förmågor för skydd och uthållighet är av stor vikt – det är därför mycket glädjande att Älvsborgs amfibieregemente har etablerats i Göteborg . Även om Ostkusten och Mälardalen har en särskild ställning och utgör vitala nationella intressen kan inte den ”västra dimensionen” förbises.

Denna artikel fanns med i tidskriften Vårt Förvars nr 4 2018.

Sverige är för sin försörjning i växande grad beroende av import till och export från andra länder. Göteborg och Västra Götaland är här av särskilt nationellt intresse genom Göteborgs hamn och av regionalt intresse genom att vara en nationellt viktig petrokemisk region. Varje dygn passerar ett 70-tal godståg till och från Göteborgs hamn, vilken hanterar drygt 40 miljoner ton gods årligen. Det kan jämföras med 6 miljoner ton för Oslo hamn och 8 miljoner ton för Stockholms hamnar. Den relativa närheten till Oslo, Stockholm och Köpenhamn via både järnväg och landsväg (E6, E20 och E45) samt Göteborgs hamns allsidiga hanteringsförmåga av gods, gör Göteborgsregionen både oundgänglig och sårbar som en av Skandinaviens viktigaste noder. Göteborgs hamn är således av vital betydelse även för Norge, samt för Finland om Ryssland skulle blockera Östersjön öster om Gotland. Sveriges näst största hamnanläggning är privatägda Brofjorden Preemraff, som också är Sveriges och Skandinaviens viktigaste oljehamn med en kapacitet att raffinera 11,4 miljoner ton råolja/år och med en godsomsättning på cirka 20 miljoner ton årligen. En konflikt som berör denna region skulle få allvarliga återverkningar för såväl folkförsörjningen som för näringslivet i Skandinavien. I perspektivet av en konflikt eller där ökat behov av att iståndsätta avtalet för värdlandsstöd aktualiseras, finns särskilda skäl att reflektera över denna strategiskt och militärstrategiskt viktiga och sårbara region. Det finns heller inga riktigt bra alternativa hamnar längs Västkusten även om de i Varberg och Halmstad förvisso har kapacitet. Halmstads hamn har särskilt fokus på att hantera fordon – cirka 80-100 000 importeras årligen genom hamnen. Med en total yta på ca 450 000 kvadratmeter, 3 kilometer kajlängd och ett kajdjup på mellan 6,5 och 11 meter är den lämpad att ta emot militära förband inom ramen för konceptet Reception-StagingOnward-Movement (RSOM). Förband med många fordon kräver stora uppställningsytor. Västsverige och dess strategiska värde för Sverige och Skandinavien får inte underskattas. Ett trovärdigt totalförsvar med avvägda militära förmågor för skydd och uthållighet är av stor vikt. Även om Ostkusten och Mälardalen har en särskild ställning och utgör vitala nationella intressen kan inte den ”västra dimensionen” förbises. Den är en nationell pivot som kan kräva svåra militära och civila prioriteringar redan tidigt i ett skymningsläge eller i en konflikt. Hamnarna i Västsverige är också viktiga för försörjningen av mellersta och norra Norrland. Att Sverige ligger i skärningspunkten mellan Öst och Väst blir där särskilt tydligt. Den förhandslagrade Marine Expeditionary Force (MEF) ur amerikanska Marinkåren i Tröndelag, är en viktig strategisk resurs för Nato i Skandinavien och Norden. En insats med MEF i såväl Nordnorge som vid insats i Baltikum kan komma att beröra svenskt territorium. Den viktiga Norra stambanan är numera en del av järnvägen från Trondheim via Östersund över ÅngeLjusdal-Bollnäs-Gävle till Stockholm. I Östersund knyts järnvägsnätet samman mot Inlandsbanan till Gällivare samt mot Mittbanan till Sundsvall. I Ånge/Bräcke knyts Norra stambanan samman med Stambanan för övre Norrland, som går vidare över Långsele och Vännäs mot Boden. På landsvägssidan är E14 central i Nedre Norrland mellan Trondheim och Sundsvall, över Östersund, där den korsar Inlandsvägen E45 som går mellan Göteborg och Karesuando över Mora. Betydelsen av hamnarna i Västsverige ska ses i denna kontext. I Norra Norrland är Sveriges infrastruktur väl integrerad med den norska. Malmbanan mellan Luleå och Narvik, med knutpunkten Kiruna och LKAB, är en mycket viktig transportled. Hamnarna i Narvik och Luleå är centrala för LKAB, där isfria Narviks hamn, med en kapacitet på cirka 30 miljoner ton järnmalmsprodukter per år, är den viktigaste. Luleås hamn har en kapacitet på cirka 8 miljoner ton. I nordligaste Sverige finns även det viktiga öst-västliga landsvägstråket med E10 mellan Luleå och Lofoten genom Överkalix-Hakkas-Kiruna-Riksgränsen och Narvik. Att Norges viktigaste hamnar finns i Västra Göta¬land och att LKAB:s viktigaste hamn ligger i Narvik visar hur tätt flätad ekonomi och infrastruktur är mellan Sverige och Natolandet Norge. Att Sveriges ”veka liv” i Nedre Norrland (Västernorrland och Jämtland), med avsaknad av kvalificerad militär närvaro, ligger nära Norge och marinkårbrigadens depåer i Tröndelag är något vi bör beakta. Området måste kunna skyddas och försvaras för att förhindra oönskade möjligheter att påverka svenska eller vänligt sinnade länders insatser på vårt eget territorium. En eventuell ovälkommen blockering av hamnarna i Narvik, liksom Göteborg, är därmed synnerligen allvarlig för både svensk och norsk försörjning samt för näringslivet i både Sverige och Norge och, som nämnts, även för Finland. Att de svenska och finska territorierna är en del av gränsytan mellan Ryssland och Nato, vilket Försvarsmaktens militärstrategiska doktrin 2016 trycker särskilt på, är alltmer uppenbart. Även om Östersjön och Arktis är av särskild betydelse ska inte Sveriges västgeografiska dimension förbises ur ett totalförsvars- och därmed militärt perspektiv.

Helikopterflottiljen och dess kommande krigsförband står inför stora och omfattande förändringar i samklang med Flygvapnets och Försvarsmaktens kommande tillväxt. Jag upplever att väldigt få samtal och diskussioner förs avseende hur dessa helikopterförband bör organiseras, vilka uppgifter de skall ha och hur de skulle kunna nyttjas av våra högre taktiska chefer. Det är överraskande och oroande att vi tågar in i framtiden utan en levande debatt och delaktighet ute på skvadronerna och basförbanden. Det är nämligen just nu, när vi fortfarande står i startgroparna, som denna fråga bör vara som mest aktuell och livskraftig!

Med denna debattartikel kommer jag att ge min syn på hur en generisk helikopterskvadron bör se ut runt år 2030. Jag presenterar endast min personliga åsikt och har inga anspråk på att jag besitter en genial plan eller kommer att skildra en optimal lösning, utan endast ett förslag som jag anser vara rimligt och realiserbart utifrån mitt perspektiv och de erfarenheter som jag tillskansat mig i min del av helikopterorganisationen. I vissa stycken följer jag uppkörda hjulspår och i andra tror jag att jag sticker ut hakan och utmanar rådande sanningar.

Jag hoppas att min text kommer att väcka känslor och inspirera tankar kring vår framtida organisation och uppmuntrar er läsare att reagera och kommentera. Tillsammans blir vi smartare!

Operativ och förvaltningsmässig grund

Helikopterflottiljens framtida krigsförband, helikopterskvadronerna (hädanefter kallade ”Hkpskv 2030”), är operativt, dvs. vid insatser i fred, kris och krig, underställda en specifik försvarsgrenschef. Detta innebär att de markoperativa helikopterskvadronerna leds av Arméchefen och den sjöoperativa helikopterskvadronen leds av Marinchefen. Operativ samordning av helikopterverksamheten avseende luftrum, gemensamma hänvisningar för drivmedel, reservdelar, osv. sker på försvarsgrensnivå. Då svensk helikopterkapacitet även i framtiden inte möter totalförsvarets samlade behov så åligger det Försvarsstaben och dess operationsledning att omfördela helikopterskvadroner mellan försvarsgrenarna när sådana operativa behov uppstår.

I krigsfallet baserar Hkpskv 2030 på egna helikopterbaser valda för sin närhet till aktuell operationsriktning och understött förband, med tillgång till nödvändig infrastruktur och med terräng som medger både samlat och spritt basuppträdande. Generellt kommer inte stridsflygets aktiva flygbasområden att vara lämpliga för helikopterskvadronerna, då deras geografiska placering inte lämpar sig för helikopterförbandens räckvidd.

Att verka från egen helikopterbas, utanför i fred utbyggda flygplatser/flygbaser och i vissa fall i anslutning till aktuellt operationsområde, ställer höga krav på att Hkpskv 2030 är fältmässigt organiserad, utrustad och övad.

Vid insatsledning är det helikopterskvadronen som är minsta förbandsenhet och är den som tilldelas uppgifter och resurser. På grund av helikopterförbandens stridstekniska förutsättningar och flyguppdragens särskilda art så sker normalt ingen central företagsledning eller stridsledning av enskilda helikoptrar eller rotar från högre staber eller stridsledningscentraler (vissa uppdragstyper kan undantas, där sekundaktuell samordning i tid och rum med andra flyg-/marinstridskrafter är av särskild betydelse). Hkpskv 2030 styrs och inriktas i stället i normalfallet med uppgift och order. Detaljerna i flyguppdragens genomförande överlåts i stället till helikopterskvadronen själv att internt ordersätta, rapportera, följa upp och vid behov ominrikta, på order/underlag från den understödda chefen/förbandet.

Till skillnad från insatsledningen så produktionsleds däremot Hkpskv 2030 av Flygvapnet och Flygstaben genom organisationsenheten Helikopterflottiljen. Detta av flera skäl, med det tyngsta varandes att Flygvapnet är den enda försvarsgrenen som har kapacitet att agera som Verksamhetsledare för militär flygtjänst, flygunderhållstjänst, luftvärdighetsarbete, m.m. Detta bör därför även i fortsättningen åligga Flygvapnet genom Helikopterflottiljen, medan den operativa ledningen av krigsförbanden åligger de olika försvarsgrenarna.

Att överföra helikopterförbanden till de olika försvarsgrenarna även ur ett förvaltnings- och produktionsledningsperspektiv skulle troligtvis innebära stora påfrestningar för hela organisationen och på både kort och medellång sikt innebära en nedgång i förbandens uteffekt och kanske även äventyra flygsäkerheten på liknande vis som skedde under tidigt 2000-tal, genom de ständiga omorganisationer som helikopterverksamheten utsattes för.

Helikopterflottiljen som organisationsenhet är alltså även i framtiden en nyckelspelare för att tillhandahålla krigsförbanden det produktionsstöd som krävs för att de skall kunna bedriva utbildning och övning, lösa beredskapsuppgifter och genomföra insatser.

Produktionen av Hkpskv 30 (vilka uppgifter de skall lösa, vilka förmågor de skall ha och vilka målsättningar som de skall jobba mot, m.m) styrs genom skvadronsspecifika RVT (Ramvillkor Typförband) och KFS (Krigsförbandsspecifikation). Dessa utformas och följs upp av KFA (Krigsförbandsansvarig) i mycket nära samverkan med respektive operativt ansvarig försvarsgren.

RVT/KFS kompletteras med lätt åtkomliga reglementen i form av förbandshandböcker, t.ex: ”Förbandshandbok Markoperativ Helikopterskvadron, HKP16” eller ”Förbandshandbok Sjöoperativ Helikopterskvadron, HKP14F”. Förbandshandböckerna utges i lika många separata utgåvor som det finns helikopterskvadroner, och beskriver bland annat hur den aktuella helikopterskvadronen organiseras, vilken materiel den har, hur många helikoptrar och markfordon den har, vilka uppgifter som förbandets förväntas lösa och hur skvadronens baskoncept och taktiska idé ser ut.

Handböckerna skapar en tydlig bärvåg för all personal på helikopterskvadronerna samt medger att t.ex. skolor, funktionscentran och befattningshavare utanför helikopterverksamheten på ett enkelt vis kan få ett grepp om hur svenska helikopterförband ser ut och verkar.

Organisation

 Hkpskv 2030 kommer att behöva organiseras i ett antal olika varianter av samma typförband (Hkpskv 2030A, Hkpskv 2030B, Hkpskv 2030C), då de opererar olika helikoptersystem och dessutom löser olika stridsuppgifter i olika operativa kontexter för Armén, Marinen och Flygvapnet. Detta kommer oundvikligen att skapa behov av skvadronspecifika särlösningar och är naturligt och direkt oundvikligt.

En krigsorganisation med skvadroner som ser exakt likadana ut på papperet riskerar att suboptimera respektive skvadrons utsikter att nå så god verkan som möjligt. Den sjöoperativa skvadronen skiljer sig därför något från de markoperativa, precis som det finns organisatoriska skillnader mellan de markoperativa skvadronerna då de nyttjar olika helikoptersystem.

Helikopterskvadronernas fredsorganisation skiljer sig dessutom något från hur krigsorganisationen ser ut. Detta är ofrånkomligt och helt normalt i svenskt sammanhang. Fortsättningsvis kommer jag därför att beskriva en generisk krigsorganiserad Hkpskv 2030, med bara en helikopterdivision och utan specifik inriktning.

Bild 1: Helikopterskvadron 2030

Hkpskv 2030 består av en helikopterdivision, ett flygunderhållskompani och ett helikopterbaskompani.

Det är av största vikt att Hkpskv 2030 som helhet är ett personellt och materiellt avvägt krigsförband och det av flera skäl. Förbandet måste ha en rimlig förmåga att försörjas med grundrekrytering av nya officerare och soldater, det måste alltså erbjuda ett pålitligt och självförsörjande personalflöde för såväl OF-, OR- som GSS-personal genom hela karriärstrappan. Förbandet måste också vara tillräckligt stort och funktionsmässigt komplett för att kunna utgöra en fungerande och trovärdig helhet, men tillräckligt litet för att vara infrastrukturellt hanterbart i fred och taktiskt/operativt rörligt i kris och krig. Denna balansgång innebär att hårda avvägningar måste göras och att varje tillförd personalrad eller fordon måste vägas på guldvåg. Hkpskv 2030 har inte plats för något som kan uppfattas som ”bra att ha”.

Hkpskv 2030:s stab, division och flygunderhållskompani är K-anställda i sin helhet. Det är nödvändigt av skäl som inte behöver förklaras närmare. På helikopterbaskompaniet är viss personal K-anställd, annan personal T-anställd, med P-personal som alternativ om bemanning på frivillig väg brister.

Helikopterskvadronerna är normalt ianspråktagna i hela konfliktskalan och är i full användning redan i fredstid, vilket gör att Hkpbaskompaniets K-rader riktas mot funktioner som medger att skvadronen i fred kan leverera effekt från gruppering utanför ordinarie bas. Detta innebär att kompaniets K-rader är koncentrerade till drivmedel-, stab/samband-, röjning/räddning- och transport-delar. Vid aktivering eller mobilisering kompletteras skvadronen med inkallad T- och P-personal som gör krigsförbandet funktionsmässigt komplett.

Skvadronstaben stödjer skvadronchefen och kan uppfattas som något stor relativt förbandets verkansdel, helikopterdivisionen. Detta är dock svårt att komma runt, då förbandet i sin helhet består av väldigt många olika funktioner och komplexa rörliga delar. Staben innehåller primärt kompetenser för flygtjänst, flygunderhållstjänst och bastjänst. Staben möjliggör genomförandet av flyguppdrag genom att ta emot och fördela uppgifter/order från högre chef/understödd chef, avdela samverkansofficerare till andra staber/förband, samt inrikta och planera för skvadronens verksamhet på kort och lång sikt.

Helikopterdivisionen består av divisionsledning och tre likvärdiga flygstyrkor. Detta medger möjligheter för divisionen att verka samtidigt i flera riktningar, kraftsamla en kortare tid i en riktning, eller att bedriva kontinuerlig verksamhet i en eller ett par riktningar under längre tid.

Flygunderhållskompaniet består av kompaniledning, två klargöringsplutoner, en servicepluton och en materiel- och ammunitionspluton. Kompaniet är organiserat så att det tillåter klargöringstjänst och visst avhjälpande underhåll under fältmässiga förhållanden. Tyngre/Bakre underhåll genomförs inte av flygunderhållskompaniet och sker inte heller på helikopterbasen utan på flygverkstad eller motsvarande bakre underhållsplats.

Det som är särskilt nytt i Hkpskv 2030 jämfört med dagens organisation är givetvis skvadronens helikopterbaskompani. Hkpbaskomp 2030 är organiserat för att upprätta, drifta och omgruppera en helikopterbas för egen skvadrons behov. Då kompaniet är en ny bekantskap på helikopterskvadronen avser jag att göra vissa fördjupande nedslag kring hur jag anser att kompaniet bör organiseras och vilka förmågor det bör innehålla.

Bild 2: Hkpbaskomp 2030

Hkpbaskomp 2030 organiseras i tre plutoner. Stab- och trossplutonen som står för skvadronens interna stabs- och underhållsfunktioner, såsom upprättande och drifthållning av stabsplatser, reparation av fordon och basmateriel, samt underhållstjänst. Basplutonen svarar för skvadronens specifika basdelar, såsom tankning av helikoptrar och fordon, transporter, sjukvård och röjning av basområden. Slutligen innehåller kompaniet en närskyddspluton som bevakar basens vitala delar.

Hkpbaskomp 2030 kan eventuellt uppfattas som något magert av en del kollegor som tidigare har jobbat inom Flygvapnets basförband. Detta är en nödvändighet för att Hkpskv 2030 skall kunna anses vara operativt relevant. Nyckeln till Hkpskv 2030 ligger i att förbandet måste vara tillräckligt litet för att det skall kunna uppträda rörligt och framskjutet i anslutning till de understödda förbanden, jämfört med ett flygbasförband som har fördelen av att kunna stå mer statiskt grupperat vid ett flygbasområde i ett mer tillbakadraget läge. Hkpskv 2030 måste ha sina basområden på kortare avstånd från aktuellt operationsområde jämfört med strids- och transportflyg, pga. helikoptrarnas korta räckvidd, relativt övriga flygslag. Det är även nödvändigt ur ett stridsekonomiskt perspektiv för att undvika att en för stor del av helikopterparkens tillgängliga flygtid läggs på effektlös överföringsflygning från ett bakre flygbasområde.

En av de större skillnaderna jämfört med arvet från tidigare flygbasförband är att Hkpbaskomp 2030 är ett kompani som är en ingående del i en helikopterskvadron och att det inte är dimensionerat för något annat flygslag än just helikoptrar. Detta gör att en hel del funktioner kan skalas ner, omformas eller helt tas bort. Dessutom kan kompaniledningen också dimensioneras för att vara en DUC till skvadronchefen (med tillhörande skvadronsstab) i stället för att som tidigare vara ett fristående kompani. Detta innebär såklart att behovet av egna stabsstrukturer på kompaninivå minskar kraftfullt.

Hkpbaskomp 2030 har en endast en närskyddspluton för basförsvar och av samma anledning som ovan är denna komponent också nedbantad. Basen kommer därför inte att kunna skyddas mot alla möjliga intrång från alla riktningar, utan skvadronsledningen kommer att behöva välja ambition och riktning för hkpbasens skydd givet aktuell hotbild och basområdets beskaffenhet. Detta är en nödvändig och medveten risktagning, som måste ställas i förhållande till vad det organisationsmässigt skulle kosta med en större basförsvarskapacitet. Ytterligare en eller flera närskydds- eller flygbassäkplutoner skulle förvisso höja basens skydd med det skulle också innebära en mycket större mängd soldater och yrkesofficerare som behöver tältplatser, förplägnad, hygienplatser, osv., samt en ännu större mängd fordon att hantera. Jag anser att nackdelarna med ett större förband överväger fördelarna med ett utökat skydd.

Kompaniet innehåller inte heller en klassisk R3-pluton, utan i stället en R2-tropp. R2 står för Röjning och Räddning, med emfas på Röjning. Reparations-R:et i R3 utgår av naturliga skäl, då reparation av bansystem inte är relevant i en helikopterkontext. På en helikopterbas kan däremot behovet av fältarbeten och terrängförändrande åtgärder initialt vara stort, vilket löses med hjälp av R2-troppen som har en god förmåga till olika sorters fältarbeten. Efter hand som basen är upprättad och driftsatt kan troppen övergå till räddningsberedskap för återvändande helikoptrar.

Hkpbaskompaniet är i fler delar än de redan nämnda särskilt anpassat för att upprätta en taktiskt rörlig helikopterbas. Jag avser dock inte att fylla på med ytterligare exempel, utan låter närskyddsplutonen och R2-troppen stå modell för hur ett helikopterspecifikt baskompani och dess ingående delar kan designas och organiseras.

Avslutande reflektion

 Det är oerhört viktigt att vår organisation redan i närtid börjar fundera på hur helikopterflottiljens framtida krigsförband bör se ut. Genom denna tankelek, som jag kallat för Hkpskv 2030, hoppas jag att jag har lyckats väcka några tankar och funderingar hos kollegor inom flottiljen och inom Flygvapnet.

Och vi behöver redan idag påbörja detta arbete. Särskilt avseende K-anställning av vissa kritiska funktioner för att våra nuvarande helikopterskvadroner skall kunna genomföra övningar, insatser och operationer på ett enklare och effektivare sätt. Låt oss börja med att tillföra drivmedelsresurser, R2-delar, stabsgrupp och någon form av mindre transportförmåga, så har vi något att bygga vidare från och utveckla efter hand som budget, personalläge och materieltillförsel medger. Detta är små kostnader i sammanhanget och skulle göra stor nytta för hela vår organisation.

I arbetet mot 2030 måste vi våga tänka nytt, vi måste släppa både Bas 90 och Camp Marmal som mental bild av hur en bas skall se ut, och i stället ta valda delar av hur Armé- och Marinflyget verkade senast vi hade ett nationellt försvarskoncept, för att därefter komplettera med dagens och framtidens möjligheter och begränsningar. Vi skall ta fram förband som primärt skall agera på hemmaplan och detta måste vi utnyttja! Vi måste tänka helikopterspecifikt, vi måste släppa tunga containerlösningar och skrymmande exklusiva resurser och framför allt; Vi måste vara kluriga och listiga!

Vi måste alla acceptera, oavsett var vi befinner oss i krigsförbandet, att samtliga delar av organisationen kommer att vara kompromisser. Ingen kommer att kunna vara helt tillfreds med egen funktions förmågebredd och -djup. Om någon del, oavsett om det är flygstyrkan, klargöringsplutonen eller sjukvårdstroppen, tillåts skena i väg personal- eller materielmässigt så kommer det till slut skapa ett monstruöst stort krigsförband som aldrig kommer att kunna ta sig ut från ordinarie bas, enkom på grund av dess storlek. Fler besättningar kräver fler förläggningstält, som kräver fler fordon, som kräver större reparationstropp, osv. Organisationens upplevda behov av personal och materiel kan därför bli ett självspelande piano om man inte tidigt sätter stopp och accepterar nödvändiga organisatoriska risker och kompromisser. Krig är farligt och risker är omöjliga att undvika!

Vi måste också acceptera att vi av dessa skäl kommer att bli tvungna att bygga förband som inte har kapacitet att över tid verka med full kraft 24 timmar om dygnet. En nödvändigt slimmad organisation som har en rimlig mängd personal, fordon och materiel för att vara operativt rörlig, medger inte detta. Denna mindre begränsning får skvadronchefen hantera som alla andra förbandschefer genom att styra sitt förbands tempo och stridsfrekvenslinjal.

I tankearbetet med min föreslagna organisation har jag ofta funnit mig själv ställd inför dessa vägval av mer eller mindre dåliga kompromisser. Jag har därför kommit till någon form av insikt om att i arbetet med helikopterskvadronernas framtida krigsorganisation måste mantrat vara:

”Tillräckligt bra förmåga och uthållighet, med absolut minsta möjliga organisation som är fältmässigt pålitlig”

.

I ett inlägg på Kungliga Krigsvetenskapsakademiens blogg den 2 september framför Stefan Emanuelsson sina åsikter kring Försvarsmaktens beslut den 7 maj 2021 om slutligt införande av ett trebefälssystem med tre personalkategorier: officerare, specialistofficerare och gruppbefäl.

Blogginlägget innehåller påståenden där Försvarsmakten är av annan uppfattning. Jag vill därför ge följande kommentar:

Försvarsmaktens beslut handlar inte om att degradera yrkesofficerare som är utbildade enligt en tidigare befälsordning (NBO). Det handlar om att konvertera dem till de av riksdagen beslutade personalkategorierna, antingen som specialistofficer eller till officer, beroende på förmåga, ambition och behov. Båda personalkategorierna är en förutsättning för, och kompletterar varandra i arbetet med att bedriva verksamheten i fred, kris och krig.

Försvarsmakten är mån om att genomföra övergången på ett sätt som hanterar och i möjligaste mån, främjar både organisationens behov och den enskildes önskemål. Inför beslutet gjordes en noggrann beredning. Försvarsmaktens uppfattning är att bytet av personalkategori kan ske genom arbetsledningsbeslut och beslutet är därför rättsligt grundat.

Bakgrunden är att riksdag och regering redan 2008 gav Försvarsmakten i uppgift att inrätta ett flerbefälssystem. Försvarsmaktens freds- och krigsorganisation har därefter utformats utifrån principer om ett trebefälssystem. Personalflödet som omfattar bland annat utbildningssystem och karriär- och successionsplanering är anpassat till det. Det beslutade personalförsörjningssystemet har dock inte fullt ut implementerats i Försvarsmakten, utan under många år har myndigheten låtit den enskildes intresse att frivilligt vilja byta personalkategori fått vara styrande. Det beslut som Försvarsmakten fattade före sommaren innebär alltså slutlig implementering av det som var påkallat i riksdagsbeslutet 2008.

Målbilden är att freds- och krigsorganisationens personalförsörjningssystem för yrkesofficerare ska vara i balans inför nästa försvarsbeslut.

• Ett personalförsörjningssystem för yrkesofficerare som korrekt avspeglar organisationen ger Försvarsmakten förutsättningar att planera och följa upp kompetensförsörjningen, i alla dimensioner, i takt med den tillväxt som myndigheten befinner sig i.
• Rollerna blir tydliga i arbetslagen; för individerna själva, kollegor och chefer, och inte minst för den personal som ska ledas.
• I slutänden handlar det om operativ förmåga. Försvarsmaktens samlade förmåga ska successivt stärkas för att nå de operativa målsättningar 2025 och 2030 som regeringen satt upp. Det slutliga införandet av trebefälssystemet är en viktig del i att rusta organisationen för att möta en omvärld som ställer ökade krav på organisationens behov av ledning. Förmågan att som specialistofficer leda komplicerade system och som taktisk officer samordna och leda system av system. Allt i syfte att uppnå taktisk och operativ effekt i den moderna krigföringsmiljön.

Försvarsmaktens beslut är med andra ord ett logiskt beslut om fullföljande av ett redan fattat riksdagsbeslut. Våra krigsförband ska kunna hantera och agera i morgondagens insatsmiljö. Beslutet möter framtidens behov av chefer och ledare på olika ledningsnivåer i morgondagens krigsförband.

Avslutningsvis finns den emotionella faktorn att ta hänsyn till som är en av anledningarna till att beslutet från 2008 idag inte har implementerats fullt ut. Chefer i linjen är medvetna om den enskildes situation och kommer i görligaste mån att ta hänsyn till detta. Det är den enskilde officerens ambition och vilja samt organisationens behov som ska jämkas. Beslutet innebär dock att organisationens behov av ett fungerande personalförsörjningssystem är styrande.

Mats Ström
Försvarsmaktens kommunikationsdirektör