Försvarsbloggare

Sten Tolgfors.
Foto: Henrik Sundbom

Mats Bergquist kritiserar (6 oktober 2016) Natodebatten för att förbigå två aspekter, nämligen ”konsekvenser av det s k säkerhetsdilemmat respektive den inrikespolitiska process som måste föregå ett eventuellt inträde i alliansen.” Så låt oss ägna några ord åt dessa.

”Säkerhetsdilemmat”, definierar Bergquist som, att då ”din egen säkerhet höjs kan någon annans säkerhet försämras”.

Men det han egentligen beskriver är konsekvenserna av Rysslands agerande under de gångna åren, som i högsta grad försämrat andras säkerhet. Landet syftar till att skapa och anser sig ha rätt att upprätthålla en buffertzon, en zon av inflytande längs sina gränser. Detta har genom uttryck som annektering av Krim, krig i östra Ukraina, aggressivt uppträdande över Östersjön och upptrappad retorik skapat en starkt negativ säkerhetspolitisk utveckling i Sveriges närområde.

Att detta ryska förhållningssätt gentemot grannländer står i direkt strid med FN-stadgans våldsförbud, samt dess entydigt etablerade självbestämmanderätt för stater – som därtill gäller varje stat och inte bara de länder som stormakter önskar skall omfattas – nämns sällan i Sverige och inte alls av Bergquist.

Därför är det beklagligt att i sammanhanget referera kalla krigets försök att ”… skapa zoner eller korridorer mellan väst och öst.” Det är nämligen detta Ryssland i nutida tappning och egen tolkning har tagit sig före. Ett antal länder skall därmed få acceptera att de saknar säkerhetspolitiskt självbestämmande och skall underordna sig den stora statens behov.

Bergquist skriver att Ryssland ser svenskt Natomedlemskap som en röd linje, men menar att landet ”accepterar samtidigt de facto det praktiska samarbete vi har med NATO.” De senaste årens uppträdande mot grannarna kring Östersjön – inklusive Sverige – säger annorlunda; att Ryssland agerat mot Värdlandsavtal, ett särskilt nära partnerskapssamarbete och gemensamma övningar. Andra gör bedömningen att Ryssland skulle ogilla men acceptera svenskt medlemskap. Men grundfrågan förblir densamma, skall svenska folket ha rätt att självständigt välja Sveriges säkerhetspolitiska linje?

I sak verkar svenskt medlemskap krigsavhållande och bidrar därmed till ett stabilare Östersjöområde. Värt att understryka är att Natos artikel 5 enbart är defensiv till sin karaktär.

Bergquist skriver att svenskt-finskt Natomedlemskap skulle vara ”den största geopolitiska förändringen i Västeuropa sedan Turkiet (och Grekland) kom med 1952”. Därmed bortser texten från Berlinmurens och Warszawapaktens fall, våra grannländers återvunna frihet och deras demokratiskt uttryckta önskan om medlemskap i både EU och Nato. Detta, att länder i Central- och Östeuropa så som halva Tyskland, Polen, Tjeckien, Ungern, Rumänien, Bulgarien, Slovakien, Estland, Lettland, Litauen sökte och vann medlemskap var en avsevärt större förändring än vad det nära partnerlandet Sveriges medlemskap skulle vara.

Men det problematiska när sådana resonemang förs är att blicken inte riktas mot Rysslands agerande, den riktas mot Sveriges. Hot beskrivs komma från demokratiska länders önskan att i enlighet med FN-stadgans självbestämmanderätt söka medlemskap i Nato. De ryska reaktioner författaren diskonterar sätts inte in i en kritisk eller normativ kontext, utan det förutsätts vara vi som skall anpassa oss efter stormaktens förmodade vilja och förmodade reaktioner. Därmed avskrivs en del av det nationella självbestämmande som säkerhetspolitiken är till för att skydda.

Problemet idag är att Östersjöregionen är säkerhetspolitiskt fragmentiserad, trots att den bara kan försvaras som en helhet. Huvuddelen av Östersjöns stränder ligger inom EU, men faktiskt utanför Nato. Försvar förvandlas därmed från en fråga om militär rationalitet till en politisk fråga. I en pågående kris eller ett krigs inledning måste Sverige och Finland fatta politiska beslut om hur länderna skall agera. Detta tar tid, tid som då inte finns, och dessa politiska beslut kommer att betraktas som mycket påverkbara av en motståndare. Det ligger i en sådan motståndares intresse att detta förhållande består.

Denna fragmentisering fungerar inte krigsavhållande, utan försvagar Östersjöregionen. Ju fler säkerhetspolitiska frågetecken som besvaras, desto stabilare blir området. Medlemskap i Nato innebär för Sverige högsta möjliga tröskel mot angrepp. Man bör notera vad Lettlands president Vejonis sagt: ”Det är svaghet som provocerar rysk aggression”.

Artikelns andra påstående, om bristande inrikespolitiskt fokus, kan egentligen bemötas redan genom en hänvisning till dagens aktiva politiker, som är de som äger hanteringen av säkerhetspolitiken. Den inrikespolitiska hanteringen är dock inte en ”störande faktor i ekvationen”, som Bergquist hävdar, utan en aspekt av den. Men just denna aspekt är det måhända vare sig diplomater eller tidigare politiker som primärt bär ansvar att hantera. För oss finns dock en möjlighet att bidra med fakta, analyser och egna erfarenheter i sak.

Natofrågan får inte reduceras till inrikespolitiskt spel. Istället krävs en öppen, kunskapssökande och folkbildande diskussion om Sveriges säkerhetspolitiska hemvist. Önskvärt vore därför att fler delgav sina perspektiv, analyser och förslag.

Det vore bättre att Sverige blir medlem i Nato efter en öppen diskussion, än att som var fallet med EU bli medlem efter en hastig omsvängning framdriven av en intern eller extern kris. En sådan hantering skulle bädda för ett årtionde av svekdebatt och det går inte att utesluta att det är så Natofrågan ändå kan komma att hanteras.

”NATO-frågan skulle riskera allvarliga sprickor i flera partier”, menar Bergquist – men så är det ju inte. De fyra Allianspartierna driver tvärtom medlemskapsfrågan.

Det är för socialdemokraterna Natofrågan kan vara splittrande. Men varför en moderat skulle skriva en bok som diskuterar hur socialdemokraterna internt skall hantera säkerhetspolitiken förblir oklart.

Däremot finns anledning att uppmärksamma perspektiven i den säkerhetspolitiska diskussionen. Säkerhetspolitiken diskuteras idag som vore Natomedlemskap en förändring som måste motiveras, men där nej till Natomedlemskap är ett uttryck för status quo, som därmed inte på samma sätt behöver motiveras i sak. Fler i riksdagen är ju idag mot än för medlemskap.

Men den bilden är förenklad.

I själva verket är det idag tre säkerhetspolitiska linjer som står emot varandra och som alla innebär förändring. Av dessa tre har Natomedlemskap idag störst parlamentariskt stöd.

Den första säkerhetspolitiska synen är tillbakagång till en mer isolationistisk linje, vilket som jag uppfattar det stöds av Vänsterpartiet, Sverigedemokraterna och delar av Socialdemokraterna. Här ses Sveriges säkerhet som skild från andras. Det är ett mål att stå utanför konflikter i närområdet och det antas vara realistiskt att det är möjligt att uppnå detta. Referensramen stammar från neutralitetspolitiken. Neutralitet nämns faktiskt som en både möjlig och önskvärd linje av t ex Thage G. Peterson.

Den andra säkerhetspolitiska linjen är regeringens, där djupgående bilaterala militära samarbeten med främst USA och Finland lyfts fram som alternativ till medlemskap i Nato. Ambitionen är så långt gående, att samarbetet kan omfatta operativ planering med länder som Finland och förberedelser för gemensamt militärt agerande vid självförsvar enligt artikel 51 i FN-stadgan.

Linjen är inte tydlig, eftersom det hävdas att den militära alliansfriheten i sig ger Sverige handlingsfrihet – samtidigt som Sverige genom den solidariska säkerhetspolitiken har utfäst grannländerna stöd i händelse av attack.

Den tredje linjen är de fyra Allianspartiernas önskan om svenskt medlemskap i Nato. De stöder bilaterala försvarssamarbeten – men inte som alternativ till Natomedlemskap. Bilaterala samarbeten och nordiskt försvarssamarbete välkomnas och kan gärna fördjupas inom ramen för Nato.

I riksdagen stöder idag 69 mandat den första linjen, 138 stöder regeringen linje om djupgående bilaterala militära samarbeten som alternativ till Nato, medan medlemskap i Nato stöds av 141 mandat.

Samtliga dessa linjer innebär förändring av säkerhetspolitiken. Bevisbördan ligger därmed också på regeringen, som vill en förändring som inte tydligt har konsekvensbeskrivits. Dessa linjer kan, bör och måste värderas på egna meriter. Svenska folket måste på en kunskapsgrund kunna vara delaktigt i att välja säkerhetspolitisk väg.

Bergquist skriver att Nato måste bli föremål för folkomröstning och svenska folkets deltagande. Men han lämnar ingen synpunkt på svenska folkets medverkan i valet av djupgående bilaterala militära samarbeten, med delad operativ planering och förberedelser för gemensamt uppträdande vid angrepp, istället för Nato. Min syn, vilken jag utvecklat tillsammans med Finlands tidigare försvarsminister, Stefan Wallin, är att en sådan linje inte är lämplig eller önskvärd, då den medför icke-analyserade och debatterade risker. (http://www.svd.se/sveriges-och-finlands-samarbete-racker-inte)

Den ger sammanfattningsvis Sverige 130 mil av gräns mot Ryssland, utan att tillföra Sverige säkerhetsgarantier. Samarbetet blir otillräckligt för att stå emot Ryssland, i händelse av krig och beroendet av Nato kvarstår. Inom ramen för Nato kan dock ett samordnat nordiskt försvar formas.

Inkonsekvensen i den nuvarande diskussionen blixtbelystes av reaktionerna på vicepresident Joe Bidens uttalanden i Stockholm om territoriets okränkbarhet. Tog regeringen avstånd från dem? Avvisade någon betydelsen av USAs engagemang för Sveriges säkerhet? Sverige förutsätter stöd i händelse av angrepp och välkomnar USAs markerade engagemang för vår säkerhet, men Sverige vill inte genom medlemskap i Nato att hjälpen skall garanteras att komma då den behövs?

Natomedlemskap vore förvisso ett steg framåt i säkerhetspolitiken, men helt i linje med de senaste 25 årens stegvisa förändring. Medlemskap ger tydliga och konstaterbara fördelar. Det bilaterala militära samarbetsspåret, med ensidigt beroende av USA ger inga fördragsfästa säkerhetsgarantier och kan brytas av den starkare parten, allt beroende på personförändringar i ledningen.

Min oro är – i kontrast till Bergquists argumentation – att valet av säkerhetspolitisk linje för Sverige i alltför hög grad styrs av interna partiangelägenheter. Ett tecken på det är att beskrivningen av Sveriges säkerhetspolitiska linje hittills har ändrats i varje regeringsförklaring och utrikesdeklaration under denna mandatperiod. Hur redovisas i min bok ”Sverige i Nato”.

Fördjupning av analys och argument, folkbildning om säkerhetspolitik och existerande alternativa vägval, samt att fler bidrar med argument och erfarenheter kan föra frågan framåt på saklig grund.

Ett viktigt steg framåt vore att regeringen lät utreda både konsekvenserna av, samt för och nackdelarna med, ett svenskt Natomedlemskap och sin egen linje med långtgående bilaterala försvarssamarbeten utan säkerhetsgarantier från någon. Svenska folket kan då få kunskap om konsekvenserna både av regeringens bilaterala militära samarbeten som alternativ till Nato och av Natomedlemskap. Hur ska svenska folket annars kunna välja emellan dem, oavsett om det blir i riksdagsval eller folkomröstning?

Enligt Bergquists text finns således främst två saker att diskutera. ”Säkerhetsdilemmat” och ” den inrikespolitiska process” som måste föregå Natomedlemskap. ”Övriga argument, som återges i Sten Tolgfors katalog över ståndpunkter för eller emot är, när allt kommer omkring, enligt min mening knappast lika avgörande.” Jag är föga förvånande av rakt motsatt uppfattning.

Säkerhetspolitiken behöver analyseras och diskuteras i sak. Den politiska processen är partiernas ansvar att hantera.

 
Författaren var försvarsminister 2007-2012 och är författare till boken ”Sverige i Nato”.

av Magnus Haglund

Den ganska förvirrade och ofta förvirrande debatten om Nato föranleder många tankar kring vår säkerhetspolitik, där vi ofta glömmer bort, att vi faktiskt redan är medlemmar i en försvarsallians – EU.  Dessutom diskuteras försvarsfrågan oftast från en utgångspunkt, där vi tar det för givet att hot av olika slag ska motivera och vara en grund för vårt försvar och därmed också för försvarsbudgeten. Detta innebär i sin tur, att vi mest diskuterar vilka hot som kan anses vara relevanta för vårt försvar att kunna möta och inte främst hur säkerheten för vårt samhälle och våra medborgare ska kunna upprätthållas, som kanske ändå är det viktiga. Alla mer eller mindre fantasifulla scenarier med Ryssland som angripare, visar kanske mera på vår okunskap och ovana vid att debattera vår framtida försvars- och säkerhetspolitik och att vår tro på att hotbilderna därmed blivit viktigare än verkligheten. Den tråkiga följden av just det resonemanget blir ju också, att vi kapar alla förbindelser även med det civila ryska samhället, vilket nog väcker mera förvåning än respekt. Men det är kanske inte på det sättet som vi bör sortera eller dimensionera våra försvarsansträngningar och den allt övergripande frågan är ju faktiskt, att vi anslår alltför lite pengar till vårt försvar. Vår sammanlagda försvarsbudget borde i dagsläget omfatta 2 % av vår BNP för att vi ska verka trovärdiga utåt i vår försvarsambition och trovärdigheten sitter nog inte i antalet mobiliserbara förband eller liknande – utan i att vi verkligen satsar ordentligt på försvaret av vårt samhälle och att detta kan förstås av andra staters säkerhetspolitiker.

Så här inleds EU strategi för sjöfartsskydd från 2014 och som i Sverige inte ens handlagts inom försvarsdepartementets ansvarsområde – utan inom näringsdepartementet:

Havet är en värdefull källa till tillväxt och välstånd för Europeiska unionen och dess medborgare. EU är beroende av öppna, skyddade och säkra hav och oceaner för ekonomisk utveckling, fri handel, transport, energitrygghet, turism och en god havsmiljöstatus.

Större delen av både den externa och interna EU-handeln går sjövägen. EU är globalt den tredje största importören och den femte största producenten inom fiske och vattenbruk. Mer än 70 % av unionens yttre gränser utgörs av sjögränser och hundratals miljoner passagerare passerar genom unionens hamnar varje år. Europas energitrygghet är till stor del beroende av sjötransport och av sjöfartsinfrastruktur. Den betydande ökningen av medlemsstaternas flottor och lämplig hamninfrastruktur (t ex LNG-anläggningar) bidrar till en välfungerande energimarknad och en tryggad energiförsörjning och därmed till välfärden för de europeiska medborgarna och europeisk ekonomi som helhet.

EU och dess medlemsstater har därför strategiska intressen, inom hela det globala marina området, när det gäller att identifiera och möta säkerhetsutmaningar med koppling till havet och till sjögränsernas förvaltning. Europas medborgare förväntar sig effektiva och kostnadseffektiva lösningar för skyddet av det marina området, inklusive gränser, hamnar och offshoreanläggningar, för att säkra handel till havs, hantera potentiella hot från olaglig verksamhet till havs och på bästa sätt utnyttja havets potential för tillväxt och sysselsättning, och samtidigt skydda havsmiljön.

Europeiska unionens strategi för sjöfartsskydd omfattar såväl de inre som de yttre aspekterna av unionens sjöfartsskydd. Den fungerar som en övergripande ram och bidrar till ett stabilt och säkert globalt marint område i enlighet med den europeiska säkerhetsstrategin (ESS) samtidigt som den säkerställer samstämmighet med EU-politik, i synnerhet den integrerade havspolitiken, och med strategin för inre säkerhet i Europeiska unionen.

Alla med ett mera marint tänkesätt förundras naturligtvis över att denna mycket tydliga inriktning inte tycks utgöra en grund för planeringen av vårt framtida marina försvar, men man kan ju lyfta blicken något och konstatera, att inte ens texterna i Lissabonfördraget eller i EU säkerhetsstrategi tycks spela någon roll i vår försvarsplanering, som mest tycks fortsätta på ett gammalmodigt sätt från det kalla krigets tid.

Man kan ju fundera något över hur vår planering och budgetering fungerar i själva verket. På pappret såg det bra ut, när Försvarets Planerings och Ekonomisystem, FPE- systemet, importerades från USA i slutet av 1960-talet. Avsikten var förstås, att nu skulle försvarsplaneringen bli tydligare och lättare att uppfatta, men man insåg uppenbarligen inte att systemets tilltänkta användningsområde egentligen var att man skulle kunna göra avvägningar på strategisk nivå mellan olika funktioner. Så blev det inte i Sverige. I stället baserades vår tillämpning av systemet på försvarsgrenarnas organisatoriska ”program” och det tillförde därför knappast några överblickbara förbättringar eller förenklingar alls i vår planeringsvärld. Dessutom tycks försvarets studieverksamhet låsts av planeringssystemets irrgångar. I stället för strategiska – och kanske undantagsvis operativa – avvägningar med hjälp av PFE-systemet fortsatte fördelningen av försvarsanslaget därför i verkligheten med hjälp av den procentuella fördelningen, som av misstag fastställdes på politisk nivå vid försvarsbeslutet 1958 – och den fördelningen gäller ju fortfarande – trots den avsevärt ökade administration och pappersförbrukning som FPE-systemet medförde. Den strategiska verkligheten handlade ju inte heller om en konventionell konflikt med konventionella stridskrafter. Redan i början av 1960-talet, då Sovjetunionens krigföring västerut – även mot Sverige – skulle inledas med ett förödande kärnvapenslag, uppstod kanske frågan om hur ett sådant hot skulle kunna mötas, med vilka stridskrafter och hur det då skulle budgeteras? Systemet med budgetplanering kunde inte hantera sådana frågor, men fick ändå verka vidare och egentligen utan att verkligheten fick påverka det. När sedan Sovjetunionen kollapsade stod vi inför vad som kallades ”en strategisk paus”, men det var snarare en ”hotbildspaus”, som uppstod då den sovjetiska hotbilden gick upp i rök! Och utan hotbild kunde man inte planera och det fanns då till och med några naiva bedömare, som tyckte, att utan hotbild behövde man inte ens ha något försvar!

Hur kan vi fortsätta att hantera försvarsfrågan så ogenomtänkt och oprofessionellt?

I själva verket har alla självständiga stater faktiskt ett grundläggande behov av ett försvar i någon bemärkelse och det tycks man ha missat totalt, när man mest håller på med hotbilder. Den svenska staten – och det svenska samhället – har faktiskt redan i dag ett behov av att kunna upprätthålla sin suveränitet och har därför ett mycket basalt behov av ett försvar i form av ett incidentförsvar i luften, till sjöss och på marken. Vi måste av rent folkrättsliga skäl kunna upprätthålla statsgränsernas okränkbarhet och det måste vi kunna göra på ett trovärdigt sätt och också med vapenmakt och på statens uppdrag om så krävs. Här finns det alltså en första nivå för hur vi bör bygga upp ett trovärdigt försvar. Men eftersom en framtida säkerhetspolitisk utveckling i dag kan te sig alltmer oförutsebar, så behöver vi också förmågor, som redan i fred snabbt ska kunna bygga upp en förbandsmassa – utöver behoven för ett incidentförsvar – så att någon – vem det vara må och efter våra egna överväganden – inte frestas att skapa eller bedriva någon säkerhetshotande verksamhet riktad mot vårt land eller mot våra medborgare. I många fall handlar det förstås om att vår polis och kustbevakning ska kunna möta enklare hot mot vårt samhälle, men visst kan vi redan i dag förutse situationer, där insatser också blir en uppgift för försvaret och särskilt så, om man bedömer att staten måste kunna tillgripa vapenmakt för att skydda landet och medborgarna. Möjligen kan det redan på denna ganska okomplicerade nivå finnas anledning, att också kunna kalla in förband till vad som kan kallas beredskapsövning, för att försöka säkerställa landets okränkbarhet i olika avseenden.

Om man granskar den ännu gällande EU säkerhetsstrategi, så finner man, att det finns verksamheter på högre ”krigföringsnivå”, som vi redan år 2003 borde hanterat i vår försvarsplanering och som vi borde uppmärksammat bättre. Där inleder man med att konstatera, att någon storskalig aggression mot någon medlemsstat i dag inte är trolig, men att vi enskilt eller tillsammans bör kunna hantera:

• Terrorism
• Spridning av massförstörelsevapen
• Regionala konflikter
• Stater i upplösning och
• Organiserad brottslighet

I den översyn som har annonserats kan det tänkas, att ”smygande angrepp” eller ”små gröna män” kommer att tillkomma i EU säkerhetsstrategi, men vad som kanske kan vara svårt att förstå i Sverige är, att verksamheter som på detta sätt hotar vårt samhälle också ska kunna bekämpas av vår försvarsmakt. Det är ingalunda enbart polisiära uppgifter som det rör sig om och vi måste tankemässigt anamma detta innan det blir alltför sent. Är det ”Ådalen-komplexet” som ännu hindrar tankeverksamheten om att försvarets resurser måste kunna användas redan under fredsförhållanden?

Terrorismen sätter redan i dag liv på spel, leder till stora kostnader och strävar efter att underminera öppenheten och toleransen i våra samhällen och utgör ett växande strategiskt hot mot hela Europa. Flera terroriströrelser har stora stridsmedel och andra resurser och är beredda att tillgripa obegränsat våld för att orsaka massiv skada och död – även i Sverige.

Terrorism kan även kopplas till spridning av massförstörelsevapen, som alltså inte enbart handlar om kärnvapen, utan också mer eller mindre giftiga kemiska ämnen av många olika slag och som vi måste kunna möta – innan det blir något tillslag i vårt land.

De många regionala konflikter, som blossat upp efter det kalla krigets låsningar, kan också ha en terroristanknytning, som vi oftast glömmer bort eller mycket naivt tror enbart förorsakar en mer eller mindre omfattande flykting- eller migranttrafik, som vi tror oss kunna hantera på ett rimligt sätt. Sådana konflikter kan många gånger också direkt förorsaka staters sammanbrott eller upplösning och hela västvärlden har dessvärre svårigheter, att uppfatta och förstå att stater i exempelvis Mellanöstern eller Afrika oftast inte är baserade på folklig gemenskap eller något liknande, utan på stammar och klaner, som i grunden är varandras fiender, vilket ständigt är ett problem för den organisation, som vi uppfattar som ”staten”. Inbördeskonflikterna har dessutom en tendens att eskalera och extremism i olika former kan i sin tur bygga upp terroristorganisationer, som även de kan förlägga verksamheter i Europa – och i Sverige.

Alla de företeelser, som anges i EU säkerhetsstrategi kan förstås också resultera i organiserad brottslighet; något som vi kan ha svårt att tro inledningsvis och folk i Sverige förvånas exempelvis över hur omfattande narkotikatrafiken verkligen är på global nivå; och visst berör det också lilla Sverige! Människohandeln, som sedan många år smugglat framför allt afrikaner över Medelhavet, kan ses som ett exempel på en annan organiserad brottslighet som EU har svårt att hantera – inte minst eftersom Libyen, som länge varit ett ”basområde” för människosmugglingen, numera mest är en ”stat i upplösning”. Det skulle behövas radikalt annorlunda ingripanden för att förhindra smugglarnas flytetyg från att ens lämna stränderna eller hamnarna i Libyen! Plats för en FN-sanktionerad och mera offensivt inriktad EU-operation Sophia!

På en något högre konfliktnivå har det redan visat sig vid studier, att Sverige är mycket känsligt för avbrott i varutillförseln i allmänna termer och inte ”bara” i oljeimporten. Det kan tänkas att någon illvillig – stat eller annan organisation – skulle vilja påverka den svenska statens agerande i något som man uppfattar som ett viktigt avseende och då visar det sig att vi med tiden har blivit mycket känsliga för den gamla påtryckningsformen blockad. Diskussionerna har ju det senaste året handlat om Gotland och ett eventuellt ryskt agerande där, men den stora svagheten med Gotlands och alla gutars säkerhet i dag kanske främst handlar om, att om hamnen i Visby stängs, så blir det kanske inom ett par dygn svårigheter med det dagliga behovet av matvaror för öns befolkning. Och, om man vidgar ett sådant scenario, så visar det sig, att Sveriges uthållighet på flera områden är så begränsad, att det inte skulle behövas en större stats resurser, för att få tydliga effekter i Sverige. Det kanske räcker med någon terroristorganisation för att minera Göteborgs hamn och därmed tillfoga landet svåra försörjningsproblem och vi har tydligen dragit in den lilla symboliska styrkan som vi tidigare hade just där.

Det handlar alltså inte enbart om krigföring på högsta nivå. Försvaret måste kunna sättas in betydligt tidigare och för att motverka störningar av olika slag i vårt samhälle. Bevakningsförband, amfibieenheter, patrullfartyg och jaktflyg skulle här ha en tydlig plats och med klara uppgifter redan i fredstid. Om vi sedan kunde ”bygga in” en möjlighet till uppmönstring eller bestyckning i våra mera fredsanpassade system, så kunde detta förstärka en tröskeleffekt på ett påtagligt sätt.

En medvetenhet om vårt medlemskap i EU och därmed i unionens säkerhetsstrategier borde också sätta sin prägel i frågorna om var våra förband och enheter ska kunna uppträda och verka geografiskt. Talesättet, att vi bara ska kunna verka i Sverige och inte i internationella insatser, blir därmed mera reducerat till ett politiskt slagord, än anpassat till landets säkerhetspolitiska verklighet.

I dagarna har en debatt rörande vår vilande värnplikt också aktualiserats, men mest för att man genom selektiva åtgärder ska kunna fylla de förband och enheter, som vi enligt försvarsbesluten ska kunna sätta upp. Visst blir det en hel del bakåtskådande och i debatten talas det nostalgiskt om hur trevlig det var ”på luckan” och att fysträningen var bättre då, men några reella försvarspolitiska inlägg är svårare att upptäcka i sammanhanget. Risken finns därför, att en återupptagen värnplikt snarare blir till en återgång till den ganska mekaniska form av ”förbandsproduktion”, som vårt försvar led av under det kalla krigets avslutande tid, då ju ett sovjetiskt angrepp västerut troligen skulle betyda, att den tid som krävdes för våra s k krigsförband att mobilisera och framgruppera troligen inte fanns. Det betyder alltså, att vi måste förstå, att även våra mer eller mindre värnpliktsbemannade enheter – om det nu blir några – måste vara tillgängliga redan i fred och kunna lösa enklare stridsuppgifter kanske redan efter ungefär 3 månaders tjänstgöring och mera komplicerad verksamhet efter 6 månader. Systemet för förbandsproduktion enligt tidigare modell fyller i dag knappast någon säkerhetspolitisk roll och eventuella värnpliktsbemannade förband måste  finnas tillgängliga redan i fred och helst på ett flexibelt sätt som medger ”beredskapsövningar” eller inkallelser till kompletterande utbildning över tiden. Vid ett möjligt behov av en säkerhetspolitisk markering ska dock alla kunna kallas in för att bli en del av den tröskel, som då kan vara ett sätt att på ett trovärdigt sätt hindra en eskalering av en konflikt och att ”försvara freden” för det är ju detta som försvarets uppgift egentligen handlar om.

Vårt försvar måste alltså kunna agera över ett betydligt bredare spektrum och inte enbart inriktas på ett konventionellt baserat ryskt angrepp, som det redan varit alltför länge, men det mest intressanta är kanske, att försvar i enlighet med EU säkerhetsstrategier kan vi genomföra i nära samarbete med andra EU-medlemsstater och alldeles oberoende om de är medlemmar i Nato eller inte.

Det är samtidigt svårt att undvika funderingar kring vår Försvarsmakts funktioner i dagens samhälle och därmed också kring frågor om hur vi bör organisera landets försvar. Att ha en sammanslagen organisation av Försvarsmaktens typ byggde kanske en gång på att man ansåg, att delarna hade en gemensam uppgift, men sådana tankar verkar kanske lite nattståndna i dagens mycket diversifierade värld, där ett operativt samarbete snarare borde förberedas och genomföras redan i dag och på dagens konfliktnivå och tillsammans med våra närmaste EU- grannar. Där har kanske våra arméenheter mera att göra med polisen och marina förband mera med kustbevakningen, för att peka på två exempel, som egentligen pekar på att självständiga försvarsgrenarna borde återuppstå, så att även det många gånger komplicerade internationella samarbetet kan delegeras och därmed underlättas – och i alla fall inte försvåras som det tyvärr blivit ibland. Kunde vi dessutom skapa en strategisk ledning i regeringskansliet, så skulle vi kanske kunna se fram emot ett riktigt bra funderande försvar av landet och för att undvika att de konfliktanledningar, som trots allt finns, får eskalera till en kritisk och krigisk nivå.

 
Författaren är kommendörkapten och ledamot av KKrVA.

av Lars Wedin

Nyligen hade jag, inför ett föredrag, anledning att tänka igenom dagens situation som följd av kalla kriget och omvälvningarna som följde i spåren av Murens fall. Det är slående hur dåtidens ”Eurofori” nu har ersatts av den djupaste pessimism. Faktum är att dagens situation nog är den farligaste på mycket längre. För inte så länge sedan kunde man säga att ja, dagens situation är mycket mer oförutsägbar och råddig än vad som gällde under kalla kriget. Men, vi var i alla fall inte hotade av kärnvapen. Detta gäller inte längre – kärnvapenfrågan är i högsta grad ”alive and kicking”; främst tack vare herrar Putin och Kim Yong-nam. I detta läge behövs politiskt ledarskap: i världen, i Europa och i Sverige.

Dagens situation kan karaktäriseras som ”grundvalarnas kris” – vi står mitt i en gigantisk förändring av världsordningen som berör inte bara förhållandet mellan stater utan också själva staten som idé i enlighet med västlig tradition.

Världens befolkning kommer att öka till 9 – 10 miljarder under de närmaste 5 – 10 åren. Det är tveksamt om jordens resurser räcker till för alla – i varje fall för att leva ett liv på en nivå som vi tycker är rimlig. Samtidigt leder jordens uppvärmning till att de tropiska och subtropiska klimatzonerna blir allt mer obeboeliga och resurssvaga medan den arktiska klimatzonen (d.v.s. en stor del av Sverige) får ökade möjligheter.  I detta perspektiv förefaller en omfördelning av jordens befolkning från syd till norr naturlig.

Flyktingkrisen är här för att stanna. Européer och amerikaner kan bygga murar men människans drivkraft att skaffa sig bättre och säkrare levnadsförhållanden kan inte stoppas. En rimlig invandring är för övrigt nödvändig med hänsyn till vår åldrande befolkning. Vad som är ”rimligt” är givetvis omöjligt att uttrycka i exakta termer men det handlar om en nivå som går att integrera utan att skapa stora sociala spänningar. Men för att komma dit krävs åtminstone två saker: stabilitet i Mellersta Östern och Afrika samt drägliga utkomstmöjligheter för befolkningen där den finns. Båda delarna känns avlägsna. Amerikas och Europas befolkningar har glömt att en stor del av européerna flydde fattigdomen till det Nya Landet där snart sagt alla utom en liten grupp diskriminerade indianer faktiskt är invandrare.

En konsekvens av flyktingkrisen är islamiseringen av Europa. Vi måste här skilja på islamister och muslimer i allmänhet. De senare utgör inget större problem. För islamisterna däremot är målet att skapa ett islamistiskt samhälle styrt av Sharia-lagar. Burkinibråket i Frankrike är ett utmärkt exempel på hur en politisk provokation kan användas för att skapa ”facts on the ground”! Islamisterna stöds intressant nog av den yttersta vänstern som ser dessa som allierade i kampen mot det demokratiska, sekulära samhället.

Med islamiseringen har vi fått en ny sjuka – identitetspolitik och rasifiering. Syftet är något suddigt men huvudbudskapet tycks vara att splittra landet. Den då blivande ministern Åsa Romson förklarade i ett beryktat tal att vita heterosexuella medelålders män inte är människor. Den svenske rasbiologen Herman Lundborg har åter kommit till heders om än på ett något oväntat sätt. Har detta med säkerhet att göra kanske någon frågar sig?  Ja, ty det handlar om att dela upp svenska folket – alla som bor här – i olika grupper som förväntas vara fientliga mot varandra. Ett splittrat samhälle klarar inte påfrestningar – se Frankrike 1940.

Terrorismen är här för att stanna. Vid sidan av den organiserade islamistiska terrorn – direkt kopplad till krigen i Mellersta Östern – har vi den, än så länge, mindre organiserade neo-nazisistiska varianten. Vänsterradikal terrorism är alltid ett latent hot.

Det är kanske inte underligt att de ultranationalistiska partierna som UKIP och franska Front National går framåt. Dessa – motståndare till globaliseringen i allmänhet och frihandel i synnerhet – utlovar en återgång till 50- och 60-talens ekonomiska utveckling och framtidstro – ”les trente glorieuses” eller de trettio fantasiska åren. Allt blir bra bara man lägger ned EU, utlovar Marine Le Pen och hennes vapendragare. BREXIT är bara början – såvida inte resultatet snabbt visar sig tillräckligt avskräckande. Och det är det knappast någon som vill. Det är idag inte osannolikt att Trump vinner valet i USA; i så fall skakas också NATO i sina grundvalar. Utan EU och utan NATO så förtvinar hela vår säkerhetsarkitektur. Putin gnuggar givetvis händerna – det är inte så konstigt att han stödjer Marine Le Pen och, vad jag förstår, Donald Trump. Även om dessa mörkrets representanter inte vinner kommande val så stöds de ändå av så många att de är en kraft att räkna med.

Krigen i Mellersta Östern och i Libyen tar knappast slut. Risken för att dessa motsättningar ”exporteras” till Europa är knappast negligerbar. Oroligheterna kring området vid Röda havet och östra Medelhavet är av stor strategisk betydelse beroende på sjövägen från Asien till Europa; exempelvis har en av de stridande grupperna i Jemen – Houthis – sannolikt sjömålsrobotar.

Konflikten om herraväldet över Kinesiska sjön mellan å ena sidan Kina, å den andra dess grannar och USA är fundamental och berör vitala intressen. Samtidigt är USA och Kina förbundna med varandra i en ohelig allians kring den amerikanska statsskulden.

Någon sådan återhållande faktor föreligger inte i den ryska aggressionen mot Ukraina. Här är det fråga om traditionella geopolitiska strävanden plus sannolikt en god portion maktnostalgi. Att Ryssland vill införliva Baltikum i sitt vacklande välde är relativt självklart; en blick på kartan räcker plus medvetenheten om Östersjöns strategiska betydelse. De svårförsvarade baltiska staterna och den svenska svagheten inklusive den svenska vacklande hållningen till NATO gör att Östersjön nu tagit över the Fulda Gap’s roll under det kalla kriget; det är här det tredje världskriget börjar om det värsta skulle hända. Men denna gång skulle Sverige ha ett direkt ansvar för en sådan utveckling genom sin militära svaghet och otydliga säkerhetspolitik – nära vän med NATO men inte medlem.

Men i havet kan vår ljusnande framtid finnas…

Den globala utvecklingen som skissats ovan ställer många svåra frågor. Alla behöver diskuteras eftersom de berör vår – världens, Europas och Sveriges – framtid. Många kan vi bara lösa tillsammans med andra. Två frågor kan vi bara hantera själva: hur skall Sveriges försvar hanteras så att vi inte blir ett säkerhetspolitiskt svart hål och hur skall Sverige hållas ihop?

Här skall jag koncentrera mig på tre svåra frågor, som mer sällan diskuteras: Hur skall jordens ökande befolkning

• Förses med mat och sjukvård?
• Förses med energi?
• Ges ett anständigt liv?

Havet – den blå tillväxten – kan inte ge alla svar men många, exempelvis:

• Mat, medicin, mineraler, förnyelsebar energi;
• Olja och gas som ännu under lång tid kommer att vara nödvändigt;
• Dricksvatten

Blå tillväxt är också namnet på den långsiktiga EU-strategin som ska stödja hållbar tillväxt i havs- och sjöfartssektorerna som helhet. Haven och oceanerna är drivkrafter för den europeiska ekonomin med stor innovations- och tillväxtpotential. EU:s blå ekonomi står för 5,4 miljoner jobb och har ett bruttoförädlingsvärde på strax under 500 miljarder euro per år. Här finns stora möjligheter också för det svenska näringslivet.

Den svenska regeringen har efter många år av tveksamhet insett att den maritima sektorn är framtiden. En maritim strategi har utvecklats och skall nu implementeras. Tyvärr har säkerhetsaspekten fallit bort i denna strategi. Här krävs alltså krafttag av Regeringen, Försvarsmakten och försvarsdebattörerna.

För att den blå tillväxten skall bli verklighet på ett hållbart sätt krävs ordning och säkerhet till havs; kriminalitet (drog-, vapen-, människohandel, illegalt fiske, nedsmutsning (plastpåsar), dumping av farligt avfall…) måste bekämpas. Detta är en angelägenhet för alla jordens kuststater men där de utvecklade länderna i bl.a. Europa givetvis måste ta ett särskilt ansvar.

Europa är starkt beroende av sjöfart – 90 % av all handel går på köl. En stor del av sjöfarten går från Asien – inte bara Kina – via Indiska oceanen och Röda havet. Detta innebär att sjöfarten passerar ett antal strategiska förträngningar: Malackasundet, Bab-el-Mandeb, Suezkanalen samt östra Medelhavet där speciellt de tre sistnämnda går i obehaglig närhet av krig och terror. Härtill kommer för Sveriges räkning den spända situationen i Östersjöområdet och det nordiska området som helhet.

Sverige är också till 90 % beroende av sjöfart för export och import. Sverige – och speciellt Gotland – är dessutom beroende av import av livsmedel. Att blockera de största hamnarna, framför allt Göteborg, och Gotland skulle vara ett effektivt, och relativt oblodigt, sätt att få Sverige på knä.

När den maritima näringen stärks och blir allt viktigare ökar behovet av skydd – såväl i betydelsen safety som security – av densamma. Vår energiförsörjning blir exempelvis allt mer beroende av vindkraftverk till sjöss. Dessa måste skyddas. Marinen, Kustbevakningen och Sjöfartsforum (det svenska maritima klustret) måste ömsesidigt stärka varandra.

EU har antagit en maritim säkerhetsstrategi. Denna syftar till att förbättra samarbetet gentemot maritima hot och risker samt att skydda EUs maritima strategiska intressen. Det är hög tid att denna inarbetas i Regeringens uppdrag till Försvarsmakten.

Sverige har sammantaget all anledning att stärka sin förmåga att främja och skydda de nationella, europeiska och globala maritima strategiska intressena. Grunden måste vara att i fred och kris kunna skydda de egna intressena men Sverige bör också kunna bidra till de gemensamma europeiska intressena – som, faktiskt, också är Sveriges. Det rika Sverige bör vara en producent av säkerhet till sjöss och inte en demandeur.

Härmed löser vi givetvis inte alla globala problem men vi skulle i alla fall göra vad vi kan.

 
Författaren är kommendör, Directeur des études, Institut Français d’Analyse Stratégique och ledamot av KKrVA.

av Mats Bergquist

Statsministerns och president Niinistös mycket tydliga deklarationer på det finsk-svenska säkerhetspolitiska seminariet på Gullranda utanför Åbo i juni kunde, i alla fall tills vidare, satt punkt för debatten om NATO i våra båda länder. Men publiciteten här kring Krister Bringéus utredning har ånyo engagerat politiker och media både här hemma och i Finland. Förre försvarsministern Sten Tolgfors har därtill i dagarna i bokform publicerat en plaidoyer för ett medlemskap. Så mycket nya argument har väl inte framkommit, men särskilt Bringéus gedigna insats har hjälpt till att hyfsa debatten. Det är väl oundvikligt att somliga vill tolka hans text som stöd för sin egen hållning. Men varken Bringéus, eller den finska utredning jag deltog i, hade till uppgift att rekommendera en viss politik, endast att belysa vilka konsekvenser han och vår grupp anser ett medlemskap skulle kunna få för respektive land.

I debatten har nu liksom tidigare två temata behandlats styvmoderligt eller rent av lyst med sin frånvaro: konsekvenser av det s k säkerhetsdilemmat respektive den inrikespolitiska process som måste föregå ett eventuellt inträde i alliansen. När det gäller säkerhetsdilemmat hävdar Bringéus att ett svenskt medlemskap skulle eliminera en osäkerhetsfaktor i vad avser hanteringen av en kris i Östersjöregionen. Han skriver vidare, med ett rejält understatement, att det skulle förändra den strategiska situationen i Europa. Han noterar att det skulle medföra en kris i relationerna med Ryssland, vars omfattning och varaktighet man inte kan veta något om.  Han instämmer också med den finska utredningen att med erfarenhet av tidigare utvidgningar av alliansen, Moskva snart skulle acceptera faktum.

Denna slutsats innebär dock inte något annat än ett antagande om att Moskva inte med våld kommer att söka förhindra en svensk och/eller finsk anslutning. Men om, vilket vi också skriver i vår rapport, ett medlemskap skulle förstärka våra länders omedelbara säkerhet, vilka blir då de konsekvenser som säkerhetsdilemmat dikterar? Här måste man i alla fall försöka se utvecklingen på något längre sikt. Det innebär oundvikligen ett tydligt spekulativt element, men måste likafullt diskuteras. Om Östersjön i relationen NATO-Moskva, främst orsakat av de följder ockupationen av Krim och interventionen i östra Ukraina fått, är den nya neuralgiska fronten, riskerar man inte att med ett medlemskap åstadkomma just det man vill förhindra, nämligen instabilitet? Om NATO och Ryssland – än mera om Finland också gick med – skulle komma att gränsa direkt med varandra i ett många gånger större område än nu, kommer spänningen med stor sannolikhet att höjas och, med tanke på Murmansks och St Petersburgs läge och betydelse, bli varaktig. Man kan på detta sätt byta ökad omedelbar säkerhet mot ökad spänning.

Under det kalla kriget var gränslinjerna klara. Spänningen mellan blocken, som tidvis var mycket stor, ledde till olika mer eller mindre välövervägda försök att minska de direkta konfliktytorna. Stalin, Östen Undén, George Kennan, Adam Rapacki och Olof Palme är några namn bland dem som försökte skapa zoner eller korridorer mellan väst och öst. Men utöver den Brandtska östpolitiken var det inte mycket man kunde åstadkomma före murens fall. Positionerna var låsta. Man får anta att liknande strävanden skulle dyka upp om Sverige – och Finland – bleve medlemmar i alliansen, detta även om våra båda länder skulle komma att tillämpa liknande unilaterala åtaganden som gäller för Norges medlemskap i NATO.

Säkerhetsdilemmat, som är ett fundamentalt koncept i den säkerhetspolitiska analysen, innebär ju att om din egen säkerhet höjs kan någon annans säkerhet försämras. Att Ryssland skulle tolka ett svenskt – och/eller finskt – medlemskap i NATO som en försämring av sin egen säkerhet är ett tryggt antagande. Utrikesminister Lavrov har t ex redan sagt detta offentligt: beslutet att söka medlemskap är respektive lands, men följs av ryska militära motåtgärder. Detta är närmast ett axiom. Empiriskt kan man visa att stater ofta underskattar säkerhetsdilemmats effekter. Detta innebär ingalunda något ryskt veto mot en eventuell svensk och/eller finsk ansökan. Men det geopolitiska läget påverkar självfallet varje stats val.

Nu invänder anhängarna av medlemskap att denna situation redan föreligger: vi är så uppkopplade med NATO att Moskva ser oss som en del av alliansen och att ett medlemskap därför inte skulle ha någon större eller i alla fall varaktigare inverkan på läget i Östersjöområdet. Men då missar man den politiska röda linje som ett medlemskap är. Moskvas språkbruk är i detta sammanhang indikativt. Man talar fortfarande med ett normativt ordval om Sverige och Finland som neutrala, men accepterar samtidigt de facto det praktiska samarbete vi har med NATO. En blick på den karta som finns i den finska rapporten förklarar vad det är fråga om. Om det stora område som Sverige och Finland utgör skulle symboliskt s a s byta färg på Europakartan skulle detta innebära den största geopolitiska förändringen i Västeuropa sedan Turkiet (och Grekland) kom med 1952, något som faktiskt varken Krister Bringéus eller Sten Tolgfors nämner. Både vår finska rapport och Bringéus använder termen ”vattendelare” om innebörden av ett medlemskap. Om det inte fanns någon större skillnad mellan vårt nuvarande samarbete med alliansen och ett medlemskap vore ju termen ”vattendelare” poänglös. Denna skillnad är i eminent mening politisk.

Att Krister Bringéus inte tar upp den inrikespolitiska process som skulle föregå ett medlemskap är naturligt. Det har inte ingått i hans uppdrag. Han har nöjt sig med att beskriva medlemskapsprocessens formalia. Men expolitikern Tolgfors skrinnar, liksom praktiskt taget alla debattörer, snabbt över eller förbi ämnet. Man får ibland intrycket att detta är en så störande faktor i ekvationen att man helst lämnar den åt sidan. Per T Ohlsson (SDS 18/9 2016) verkar vara en av de få i den svenska debatten som utgår från de inrikespolitiska realiteterna. Tolgfors sätter sin lit till att den interna diskussionen i Sverige rätt snart skall leda till ett större samförstånd kring en ansökan. Det kan givetvis komma att ske, men kommer i så fall i alla händelser att ta lång tid eftersom ett medlemskap svär mot den säkerhetspolitiska tradition som i långeliga tider varit svenskt riktmärke.

Den politiska process som enligt Bringéus kan komma att ta 12-15  månader, och enligt den finska utredningen något längre, är en integrerad del av en ansökan. Den är inte någon separat eller sekundär fråga. Den behandlas därför utförligt i den finska rapporten. Även den som är anhängare av ett svenskt medlemskap borde inse att vi inte kommer förbi folkomröstningsfrågan. Den som tror att man – utom i ett skarpt krisläge – kan bortse från att om man har anordnat omröstningar om EU och EMU, det skulle te sig obegripligt för väldigt många att inte ha en sådan om NATO. Detta kan faktiskt komma att gälla även om socialdemokraterna skulle byta fot. NATO-frågan skulle riskera allvarliga sprickor i flera partier. Vilken partiledare vill frivilligt utsätta sig för detta? NATO-frågan har klart större dimensioner och kan därför inte utan vidare jämföras med EU-inträdet, som man ofta hänvisar till. Ett nej i folkomröstningen 1994 om EU hade givetvis varit problematisk, men i en NATO-omröstning katastrofal, vilket f ö Per T Ohlsson noterar. Även ett svagt ja skulle bli problematiskt och motivera motståndare att ifrågasätta omröstningens legitimitet.

Debatten om NATO kommer rimligen att fortsätta inför 2018 års val. Man skulle önska att den också tog upp de centrala frågor som jag ovan sökt diskutera. Övriga argument, som återges i Sten Tolgfors katalog över ståndpunkter för eller emot är, när allt kommer omkring, enligt min mening knappast lika avgörande. Som det nu är tenderar alltså den publika diskussionen ofta att skymma den helt avgörande strategiska grundfrågan: främjar vi genom en ansökan strategiskt lugn i Nordeuropa eller kommer vi att ytterligare skärpa spänningen? Och i så fall för hur lång tid? Och är inte, med tanke på de politiska förutsättningarna, den linje som främst bär Peter Hultqvists signum, den under överskådlig framtid optimala? Om detta kan man ha olika meningar. Att den nuvarande linjen inte tillfredsställer krav på de räta linjer som många tycks kräva är klart. Säkerhetspolitiken är emellertid inget rutmönster och den svenska linjen är f ö varken ny eller irrationell.

 
Författaren är ambassadör, Fil dr och ledamot av KKrVA.

Av René Nyberg

• En gemensam missuppfattning gällande både den finska och svenska utredningen är att läsa rapporten som en vägkarta för Nato-medlemskap.
• Missförståndet är allvarligt och en grundläggande felbedömning av uppdraget. Det gäller inte argument för eller vägval hur man kunde ansluta sig till Nato. Nej, uppgiften är att stärka säkerheten. Beroende på omständigheter och utvecklingen i Europa och i Östersjöregionen kan – men behöver inte – Nato- medlemskap vara det rätta steget. Denna möjlighet håller i alla fall den finska regeringen öppen.
• Jag har upprepade gånger citerat Anna-Lena Laurén om att svenskarna är mera upprörda än oroade för Ryssland medan finländarna är mera oroade än upprörda. Låt mig göra det igen med färskt citat från Sveriges Radios program Konflikt från 11 september med rubriken ”Ryssland och rädslan” där vi båda medverkade.
• När Ryssland annekterade Krim var reaktionen i Finland enligt Anna-Lena Laurén: ”Ok, det hände och vi vet det här kan hända.” I Sverige var man enligt henne ”upprörd, hur kan det hända, hur är det här möjligt?” Så långt DNs och Hbls förträffliga korrespondent i Moskva.
• Det bör tilläggas att Rysslandsanalysen i båda rapporterna i det stora hela överen stämmer.
• Krister Bringéus tar i sin rapport grundligt itu med Finland – ”Finlandsaspekten ägnas skärskild uppmärksamhet” — och det på ett mera grundläggande sätt än den föregående rapporten. Samtidigt betonar Bringéus att man i Finland föredrar att inte bli en del av den svenska Natodebatten.

• Låt mig citera Krister Bringéus för att ge ett intryck av hans förmåga att förstå nyanser:
• ”I de finska resonemangen tänks alltså flera tankar samtidigt, utan att de nödvändigtvis uttalas. Man förväntar sig däremot att de kan tydas på svensk sida.”
  • Bringéus kommer även med följande korrekta observation om debatten i Finland.
    • ”Det bör uppmärksammas att man i den finska debatten kan inta en principiellt positiv hållning till Natomedlemskap, utan att för den skull mena att en ansökan är aktuell i dagsläget.”
  • Speciellt intressant är den mycket ingående beskrivningen av det ”i varande” finsk-svenska militära samarbete som enligt statsminsiter Lövens tal i Gullranda syftar till en operativ planering bortom fredstiden. Krister Bringéus talar om ett paradigmskifte. Det är självklart att utökat strategiskt djup i västlig riktning för Finland väger mera än tvärtom.
  • Frågan, är Finland sett ur svensk strategisk synpunkt periferi, som några skribenter i Sverige hävdar, eller såsom Bringéus elegant uttrycker sig: ”Finland skulle i en eventuell Östersjökris geografiskt ligga vid sidan om krisens epicentrum.”
  • Det lönar sig att ändra något på optiken. Från rysk synpunkt ligger fronten i Ukraina och Östersjön är en sidoshow. Men när vi talar om Östersjön närmar vi oss det ryska kärnlandet, St. Petersburg och det innersta i den ryska militära makten, andraslagsförmågan i Murmanskkustens fjordar. Återöppningen av den nedlagda basen i Alakurtti nära den finska gränsen kan enbart förklaras med behovet att skydda denna nexus av Rysslands militära makt från landsidan.
  • Bringéus tar upp en aspekt som även den finska rapporten lyfte fram och det gäller perspektiv skillnaden mellan å en sida Finland och Norge och å andra sidan Sverige.
    • ”Finland har precis som Norge en bred bilateral agenda med Ryssland och en lång land-/sjögräns, vilket Sverige inte har.”

Som Krister Bringéus betonar är de geografiska förutsättningarna och intresseriktningarna, om än likartade, inte identiska.

• Vidare vyer skadar aldrig. Naturligtvis är Östersjön och den södra Östersjön fokus för Sveriges försvarsplanering. Det förklarar även varför de finska F-18 Hornet attackerade och de svenska JAS 39 Gripen försvarade Gotland för några veckor sedan i en gemensam militärövning. Det är någonting ingen av oss kunde ha förerställt sig för bara några år tidigare. Snart byts rollerna och det är Gripen som angriper och Hornet som försvarar finsk mark.

 
Författaren är ambassadör, pol mag och kallad ledamot av KKrVA.

Värnplikten är inte helt okontroversiell. Foto: Combat camera/Försvarsmakten

av Lars Holmqvist

Senast den 30 september presenteras Annika Nordgren Christensens utredning om Försvarsmaktens framtida personalförsörjning. Vi kan anta att utredningen kommer att beröra värnplikt som en av metoderna för att bemanna vårt försvar.

Men värnplikt är inte okontroversiellt. Det har alltid funnits kritiker till systemet. Särskilt under de senaste årtiondena har vi kunnat se en ökad kritik mot värnplikten som idé, från en frihetlig liberal ståndpunkt.

Ett ganska färskt exempel på denna liberalt sinnade kritik är en debattartikel som Joar Forsell (ordförande i Liberala Ungdomsförbundet) och Mårten Roslund (ordförande Grön Ungdom) skrev och som publicerades i Expressen den 1 september.

Artikelrubriken var ”Värnplikten kränker individens frihet”. Man kan kanske tycka att det är av mindre intresse vad unga politiker uttrycker, de kan ofta utgöra väldigt yviga inslag i debatten, men långt driven liberalism är ett tankegods vars inflytande förefaller öka i betydelse, låt vara från en låg nivå. Redan 1993 uppstod viss turbulens i Moderata Samlingspartiet då uppfattningen att värnplikt = slaveri luftades på partistämman.

Den som googlar på ”värnplikt slaveri” får knappt 5 000 träffar. ”Conscription slavery” ger 400 000 träffar medan ”draft slavery” ger mer än dubbelt så många. I USA är frågan mer etablerad än i Sverige och berör långt fler än unga politiker.

Som exempel kan nämnas att Ron Paul, född 1935 och en av republikanernas presidentkandidater inför valen 2008 och 2012, i maj uttryckte, med anledning av ett regeländringsförslag, att ”Drafting Women Means Equality in Slavery”.

USA:s historia är en annan än vår. Inte minst under Vietnamkriget blev kritiken mot draftsystemet mycket hård. Unga män kallades in under tvång för att sättas in i strid i främmande land.

De orsakssamband som leder till att åsikter formuleras kan vara komplicerade och det är svårt att peka ut en specifik orsak som leder till en viss uppfattning i en sakfråga. Men i detta sammanhang måste nog ändå libertianismen nämnas.

Den libertianska tanken förespråkar en stark reduktion av statens befogenheter och budget. Libertarianer menar att flertalet av de strukturer som vi tar för givna i ett välfungerande samhälle, skulle kunna fungera lika bra genom privata initiativ. Den mer extrema strömningen, anarkokapitalismen, vill inte ha någon stat alls. Den mest konsekventa libertianismen leder fram till slutsatser som att ”skatt är stöld” och då ligger uppfattningen att värnplikt är slaveri rimligen inte långt borta.

Intressanta tankar, men det folkliga stödet för libertianism torde vara svagt. Det finns sedan länge en bred politisk uppslutning kring en stark stat och en lagstiftning med betydande inslag av tvång. Tvånget är ständigt närvarande och de flesta av oss reflekterar inte över det: den tvingande skolplikten, avspärrningar runt en byggplats där sprängningsarbeten pågår eller tvånget att hålla till höger i trafiken.

Min uppfattning om libertianism (och än mer om anarkokapitalism) är att den tycks bygga på antagandet om att människor regelmässigt av egen kraft fattar goda och rationella beslut. Det är en positiv och i många fall korrekt uppfattning. Men inte alltid.

Vad som bekymrar mig är att det idag redan finns samhällen där statens roll endast är nominell eller att den saknas helt. Vi brukar tala om klansamhällen, tribal kultur eller använda det engelska uttrycket för dem: ”failed states”.

Den empiriska slutsatsen vi kan dra av dessa samhällen är inte att den enskildes frihet är större än den hårt beskattade nordeuropéns. Tvärtom kännetecknas de av att andra strukturer, klaner om man så vill, fyller det tomrum staten lämnat efter sig och den enskildes möjlighet att välja väg inom klanen, eller byta klan, är hårt beskuren.

Utan att säkert veta, gissar jag att få västerländska libertianer på ideologiska grunder har valt att bosätta sig i t ex Afghanistan, Mali eller Somalia för att på plats kunna uppleva friheten från staten.

Tillbaka till värnplikten. De båda artikelförfattarna hävdar inte att värnplikten är slaveri, men väl att den kränker individens frihet. Jag menar att även om synpunkten är nominellt korrekt så leder resonemanget fel och detta bygger jag på följande:

1. Staten är i sig inte en form av förtryck. Tvärtom har det i alla kända kulturområden visat sig att bättre organiserade samhällen har varit mer framgångsrika i konkurrensen med andra. Det har även lett till den självklara konsekvensen att människors migration över tiden har tenderat att gå i riktning mot bättre organiserade samhällen, inte från dem. Alla vägar leder till Rom, som man har sagt i ett par tusen år.
2. Kompromisslös liberalism liksom kompromisslös socialism baseras på idén om en idealmänniska som inte existerar. Så snart en sådan samhällsmodell möter verkliga människor med de fel och brister som vi alla uppvisar, så krackelerar den. Empirin visar att staten med sitt tvång är den struktur som krävs för att vi ska kunna styra vår skaparkraft i en konstruktiv riktning. Utan den strukturen är samhällelig stagnation det bästa man kan hoppas på.
3. Det senaste seklet har en viktig faktor tillkommit i och introduktionen av det demokratiska styrelsesättet. I en fungerande demokrati är även tvångslagstiftningen hårt reglerad. Det måste finnas ett gott syfte, tvånget måste vara begränsat till det som tjänar syftet, det praktiska genomförandet av tvånget måste också vara reglerat och det måste uppfattas som rättvist. Upplever valmanskåren att kraven inte uppfylls kan man genom val kräva avskaffande eller reformering.
4. Rent principiellt är tvånget att betala skatt och tvånget att ej kunna använda sin tid (plikttjänstgöring) ganska likartat, så länge uttaget inte sker godtyckligt.
5. Återstår då frågan om statlig verksamhet med huvudinriktning väpnad strid är något så pass speciellt att tvång inte borde tillåtas i just detta sammanhang. Ett par reflektioner:
• Just eftersom tvånget att vara soldat eller sjöman är det mest krävande av alla, är det också kringgärdat av tvingande regler för hur tvånget får utformas och vad som inte kan krävas av den enskilde. Staten kan inte heller tvinga en enskild ut i kriget med mindre än att landets existens står på spel.
• Någon kan invända att grundläggande militär utbildning är ett tvång som drabbar den enskilde utan att landets existens behöver stå på spel under utbildningstiden. Jovisst, men samtidigt är utbildningen som sådan en fredsaktivitet och kan därför inte jämföras med att tvingas delta i väpnad strid.
• Stridens natur är sådan att order och tvång är en förutsättning för överlevnad och framgång på stridsfältet. Professionella soldater liksom frivilliga under utlandstjänstgöring tvingas lyda order, vilket vi ser som naturligt och nödvändigt, utan att därför tala om slaveri eller kränkande av enskildas rättigheter.
• Riket omfattar i det närmaste 450 000 km2, ett av Europas största kustinnehav, färre än 10 miljoner invånare och en allt mörkare omvärld. Om någon kan beskriva ett trovärdigt och ekonomiskt möjligt alternativ till värnplikten som del av vår Försvarsmakts personalförsörjning, träd gärna fram.

Den frihetligt inspirerade kritiken av värnplikten som institution imponerar inte. Den tycks ta avstamp i en extrem tolkning av liberalism och den enskildes frihet som dessutom lämpar sig väl för att paketeras i emotionellt laddade one-liners. När man uttrycker att ”Värnplikten kränker individens frihet” så har man visserligen rätt i någon mån men det blir lite som att säga att man är ”för fred” eller ”mot orättvisor”.  Jovisst, värnplikten kan anses – på ett hårt reglerat och ytterst ett rättssäkert sätt – kränka individens frihet men värnplikten gör det i så fall på goda grunder och av nödvändighet.

Ditt hem har tagit eld o brandkåren behöver dra slangen över grannens tomt för att rädda huset, men grannen råkar vara libertarian. Be en stilla bön att brandkåren gör sitt jobb och – utan tvekan – väljer att kränka grannens frihet.

Författaren är egen företagare och reservofficer.

av Helge Löfstedt

Genom decennierna har uppfattningarna om anslagsbehoven för Försvarsmakten gått isär. En  källa till åsiktsskillnaderna är synen på det försvarsprisindex, FPI, som Statsmakterna använder för att kompensera för den pris- och kostnadsutveckling som finns inom försvarssektorn. FOI har tidigare skrivit ett antal rapporter i ärendet. Där framförs bland annat åsikten att FPI tenderar att leda till underfinansiering. Här måste också framhållas att en underfinansiering som i procentsiffror ser liten och oskyldig ut snabbt kan medföra skillnader i miljardbelopp för de årliga försvarsanslagen.

FOI sände i våras ut ytterligare en rapport i ämnet nämligen Försvarsspecifik inflation –  Teori och internationella tillämpningar. Rapporten är skriven av överingenjören vid FOI, tillika ledamot i Akademien, Peter Nordlund jämte två kollegor. Med rapportens hjälp tolkar jag svaret på frågan i rubriken ovan som att priskompensationen till försvaret inte fungerar väl. I rapporten formuleras detta något mera indirekt – FOI-forskarna vill se ett vägval mellan

• att utveckla nuvarande system och göra om dagens FPI så att det bättre överensstämmer med Försvarsmaktens faktiska pris- och löneutveckling eller
• att överge dagens system och i likhet med i rapporten studerade länder göra en generell anslagsuppräkning som sedan kompletteras med en explicit bedömning av den försvarsspecifika inflationen för att därefter övergå i budgetförhandlingar.

Bakgrunden till förslaget till förändring synes vara erfarenheten att politikerna gärna foku­serar nya sakbeslut och går förbi effekterna av”beräkningsformler” och därmed okritiskt accepterar den pris- och lönekompensation som ges av FPI. Detta ger FPI status av ”osynlig beslutsfattare”, något som noterades redan i en rapport av Nordlund m fl år 2009. Förekom­sten av denne osynlige beslutsfattare kan sägas ha bekräftats av skeendet inför FB 2014. De politiska uttalandena om det angelägna i förstärkning av försvaret, som kunde höras tidigt, följdes sedan av för många förvånande måttliga anslagshöjningar. En förklaring till detta är att den räknemässiga hanteringen lett till neddragningar i inflationskompensation och resultatet blev den underkompensation som nämndes ovan. Resultatet av den samlades processen blev att vi i Sverige fortfarande lägger mindre andel av BNP på försvar än de flesta av våra grannar. Och det finns risk att andelen kommer att minska ytterligare under kommande år.

Något som talat emot ett försök att få FPI att bättre följa Försvarsmaktens faktiska pris- och löneutveckling är att USA och Kanada övergivit den vägen efter att under några år ha lagt betydande resurser på detta. Som läsare får jag intrycket att FOI-studien rekommenderar det andra tillvägagångssättet. Viktigt är att undvika att Sveriges riksdag ges illusionen att ett FPI tagits fram som ger en entydigt grund för det politiska avgörandet av försvarets anslag och dess utveckling.

Av rapporten framgår också att Sverige är det enda land där statsmakterna reducerar infla­tions­kompensationen för att stimulera fram ökning av försvarets produktivitet. I en littera­tur­genomgång redovisas att många ekonomiska forskare pekar på både teoretiska och praktiska problem i detta avseende.  Inget av de i studien behandlade länderna gör därför ett avdrag i priskompensationen där motivet skulle vara att styra respektive försvarsorganisation mot produktivitetsutveckling och högre effektivitet.

Därmed skulle nog kunna vara sagt om produktivitetsavdraget vid uppräkningen av försvar­sanslaget till följande budgetår. Frågan är dock om bristande ”internationellt stöd” är till­räckligt som argument för att på detta sätt lätta på trycket mot produktivitetsutveckling. Ett väl så viktigt argument fås om man kritiskt frågar sig om avdraget på ett tydligt sätt medfört ökad produktivitet. Jag kan inte se något som visar att så är fallet. Däremot synes FPI-kon­struktionen med ingående produktivitetsavdrag vara nära associerat med det faktum att det svenska försvaret över decennier minskat mycket kraftigt i omfång. Drivkraften har då bl a varit den pris- och lönemässiga underkompensation som tvingat försvarsmakten att regelbundet lämna in förslag till neddragning i antal anläggningar liksom antal vapensystem. Den nyligen kun­gjorda neddragningen av antalet JAS E utgör ett sent exempel på detta.

Ökad produktivitet inom försvaret är i och sig angeläget men fordrar tydliga arbetsmoment och utvärderingar inriktade mot just fenomenet produktivitet.

Den i mina ögon avgörande frågan är om ytterligare nedläggningar och ned­dragningar av antalet vapensystem verkligen är lämpliga i nuvarande säkerhetspolitiska läge. Bättre är om man nu kan skapa politisk majoritet för ett principiellt ställningstagande att ytter­ligare minskningar bör undvikas. Jag vill då nämna en lösning som man infört i Australien. Där vill man säkerställa att antalet vapensystem inte behöver minskas i samband med byte av systemgeneration. För att garantera detta räknas anslaget för nyanskaffning av ma­teriel upp någon procent per år. Tillägget dimensioneras så att det medför att ny materiel kan anskaffas med prestanda som motsvarar materiel som finns i omvärlden.

Till bilden hör då att sättet att kompensera för försvarsinflation i Australien också är mycket enkelt. Man använder ett samlat förenklat värde och hela försvarsanslaget räknas inför ett nytt budgetår upp med en fast siffra som numera är 2,5 %. Därutöver räknas också materiel­an­slaget upp på det sätt som beskrevs ovan. Med detta enkla beräkningsförfarande kan de poli­tis­ka och militära ledningarna då koncentrera sig på de avgörande politiska momenten näm­ligen att ta ställning till anslagsnivåer med motsvarande innehåll!

Här skall också nämnas att de länder som behandlas i rapporten är Australien, Danmark, Finland, Kanada, Norge, Storbritannien, Sverige och USA.

 
Författaren är pensionerad överingenjör från FOI och ledamot av KKrVA.