Nato, den nordiska dimensionen – ”poola” resurser
I mitt förra inlägg här på bloggen (se nedan) pekade jag på hur Sverige skulle kunna bidra till Natos avskräcknings-/krigföringsförmåga i den nordisk-baltiska regionen. T ex genom at ta på sig huvudansvaret för att hålla Östersjöförbindelserna öppna och bidra med markstridskrafter i Baltikum mm. Här diskuterar jag några områden, främst kopplat till flygstridskrafter, där de nordiska länderna skulle kunna ”poola” resurser vilka man som enskilt land annars inte skulle ha råd med.
USA utgör ryggraden i alliansen. Dock, den allt större utmaning som Kina utgör i Stillahavsområdet gör att de amerikanska möjligheterna att snabbt föra större resurser till Europa minskar. Därmed ökar kravet på uthållighet och ökad egen förmåga hos alliansens europeiska medlemmar. Här borde det finnas en nordisk dimension i hur vi hanterar den aspekten när Finland och Sverige blir medlemmar i Nato.
Exempelvis kommer de nordiska flygvapnen omkring år 2030 tillsammans ha drygt 200 av världens modernaste stridsflygplan, JAS 39 E och F-35. Ungefär lika många som Royal Air Force eller tyska Luftwaffe. Något som skulle ge helt andra möjligheter att bedriva en uthållig verksamhet, jämfört med vad ett enskilt land skulle klara.
Att skaffa dyra materielsystem är alltid ett svårt avvägningsproblem. De riskerar ofta att bli gökungar. Idag saknar alla de nordiska länderna egen kapacitet för att genomföra lufttankning av sina stridsflygplan. Lufttankningsflygplan har helt enkelt varit för dyra att anskaffa. Ett delägarskap i en nordisk lufttankningspool skulle däremot antagligen ses som ekonomiskt rimligt. Det skulle öka möjligheterna att kraftsamla flyginsatser till var som helst i det nordisk-baltiska området, oberoende av var planen är baserade. Den möjliga effekten av den nordiska flygplanflottan skulle öka avsevärt.
Likaså saknas tunga transportflygplan och tunga transporthelikoptrar i de nordiska försvarsmakterna. Avstånden i vår del av världen är långa. Det är längre från Malmö till Tromsö i Nordnorge än mellan Malmö och Rom. Möjligheterna att snabbt flytta förnödenheter och förband är en avgörande förmåga i ett gemensamt nordiskt försvarskoncept.
Att nordisk lufttanknings- och transportförmåga också skulle bidra till att underlätta andra alliansmedlemmars insatser i Baltikum, eller hos oss, gör inte dessa förmågor mindre intressanta, tvärtom.
Den beslutade svenska anskaffningen av två radarspanings-/stridsledningsflygplan, Globaleye, skulle också kunna vara en start till en samnordisk resurs. Även om Sverige har en option på ytterligare två plan, totalt fyra, så ger det inte en tillräcklig uthållighet och volym för att täcka alla nordiska länders behov. Inte heller ger det marginaler för eventuella förluster i händelse av ett krig.
Också när det gäller mark- och sjöstriden finns det möjligheter att i ett nordiskt sammanhang skapa effekthöjande synergier – men de förtjänar ett eget inlägg.
Oberoende av formella förpliktelser inom en allians kommer kulturella likheter och förståelse för varandras sätt att tänka vara en viktig ”force multiplier”. Något som också talar vi bör söka nordiska lösningar, där så är möjligt, inom ramen för ländernas medlemskap i Nato.
*****
Fäktmästare och kosacker
Fyndet av ett fotografi kan ibland betyda massor och så blev det när författaren Adam Leismark fann ett foto av en stilig men också mycket brokig grupp militärer. Uniformerna vittnade om en rad olika nationaliteter och några var uppenbarligen från Sverige.
Fotofyndet har lett till den ovanligt vackra boken Bröder i fäktkonst som handlar om långt mer än hur fäktkonsten utvecklades i Sverige med fransk hjälp. Denna historiska essä leder läsaren på ett elegant och välillustrerat sätt till flera märkliga människoöden liksom ett av mina favoritämnen, svenskarna i persisk tjänst. I Lennart Westbergs och min gemensamma bok Svenskar i krig 1914-1945 kunde vi på grund av ämnets omfång bara ytligt beröra Eric Carlberg som kort före första världskrigets utbrott blev regementschef i Persien (alltså Iran). Genom Bröder i fäktkonst får man följa med Carlberg på fest hos ryska kosacker och erfarenheterna är än idag relevanta (undertecknad har också besökt en kosackenhet).
Här vill jag påpeka att bildmaterialet från svenskarna i Persien i sig är fantastiskt men boken innehåller även många andra bilder som jag aldrig sett tidigare inklusive en av George Patton, den senare pansargeneralen. Patton tävlade mot Eric Carlberg i den olympiad som utspelade sig i Stockholm för nu 110 år sedan.
Frankrikes inflytande, inte minst militärt, på Sverige, tas sällan upp i svenska skrifter men denna läsvänliga bok utgör ett av undantagen. Av den lärde jag bland annat att den franske fäktmästare som en tid före världskriget verkade i Sverige än idag hedras genom en årlig svensk fäkttävling i hans namn: Challenge Eugène Fillol.
Svenskt militärflygs barndom belyses också, liksom striderna i Finland 1918 - också med bra bilder och suveräna bildtexter. Bröder i fäktkonst är en både inspirerande och lärorik bok som speciellt levandegör svenska officerare åren före första världskriget, men den berör också Sverige under mellankrigstiden och andra världskriget. Utöver Eric Carlberg är det särskilt följande officersöden som boken beskriver i ord och bild: Birger Axelsson Cnattingius, Sten Drakenberg, Emil Fick, Henry Peyron och Carl Setterberg.
Finland i Nato – det här betyder det i praktiken
Flygvapenchefen kommenterar pilotsituationen i flygvapnet
Jag är den första att ta bladet från munnen och säga att vi befinner oss i ett prekärt läge, en kris – och då syftar jag inte på omvärldsläget, utan vår personalförsörjning – framförallt på pilotsidan där tjänstledighetsansökan och uppsägningar har inkommit.
Med det sagt, vill jag understryka att jag har fortsatt ett orubbat förtroende för de individer som sökt tjänstledighet – för deras professionalism som de dagligen visar.
En sak som jag inte tummar på är vår beredskap och grundutbildning, vi kommer att lösa detta men det kommer innebära hårt arbete för de kollegor som är kvar som får dela på ansvaret.
Jag delar inte bilden av ett dåligt samarbetsklimat mellan arbetsgivaren och arbetstagarorganisationerna. Jag tycker tvärtom att vi har ett bra och konstruktivt samtalsklimat. Däremot förstår, och delar jag, ATO frustration som följer av trögheten i att flera av de nödvändiga besluten inte ligger inom mitt mandat.
Att vara officer är inte längre, med självklarhet, ett livstidsyrke som förut. Att utbilda sig till pilot tar lång tid, först officersutbildning och sedan flygutbildning innan vi kan krigsplaceras och göra insatser. Jag vet vad det innebär, jag är själv stridspilot i grunden.
Försvarsmakten investerar stora summor i utbildningen och behöver därför kunna säkerställa att det vi investerar i varje individ också ger effekt tillbaka under lång tid.
Därför måste vi se till helheten, det viktigaste är att skapa en långsiktigt hållbar systemlösning. Det tycker jag vi gör med de satsningar vi beslutat om. Men det tar ett tag att införa och fullfölja förändringar, särskilt när jag behöver balansera dessa behov mot all annan verksamhet.
Jag älskar flygvapnet och jag tror på oss. Flygvapnet gör skillnad för Sverige och svenska medborgare, därför gör jag allt inom mitt mandat för att vi ska leverera det som åligger oss.
Det är inte läge att peka finger nu, ansvaret ligger på oss alla. Vi måste kunna hitta en långsiktig hållbar lösning. Det kan vi bara göra tillsammans.
Det jag har fattat beslut om i ett första steg, och som är inom mitt mandat, har jag kommunicerat till berörda under en rundresa till förbanden. En satsning på ca 600 miljoner kronor under de kommande tio åren som innefattar:
- Ny lönestruktur för pilotlöner
- Extra premier till Kåpan Flex
- Möjlighet till vidareutveckling inom FM (flygingenjör i flygtjänst, flygläkare, flygspecialpsykolog)
- Flygstabshus på alla flottiljer (att ha en modern arbetsgivarsyn för att möjliggöra en fortsatt karriär och vara nära familjen)
- Organisationsförändringar (för att underlätta för chefer i flygtjänst samt för arbetet inom divisionen/skvadronen)
- Förutsättningar för kandidatexamen efter genomförd pilotutbildning
Detta bekostas av verksamhetsmedel, vilket innebär att viss övnings- och utbildningsverksamhet kommer att ställas.
Jag har stor förståelse för frustrationen med de förändrade förutsättningarna i och med PA 16 där ålderspensionen förändrades. Försvarsmakten förstår och står bakom grundtanken att vi, som övriga samhället, behöver arbeta längre. Jag vill därför att Försvarsmakten tillsammans med ATO undersöker vilka alternativ som är möjliga för att hantera konsekvenserna av den förändrade pensionsåldern för piloter (från 55 år till 67 år).
Jag vill också se över möjligheterna att införa övergångsregler för de som fick förändrade förutsättningar efter att de tog anställning. Detta är inte bara min inriktning, det är även Försvarsmaktens inriktning.
Jag blir uppriktigt sagt upprörd när jag får höra att detta är för lite och för sent.
Men de steg vi tagit, och de saker vi vill fortsätta med – där översyn av konsekvenserna av PA 16 är en – är steg i rätt riktning. Med det tror vi att flygvapnets långsiktiga pilotförsörjning kan tillväxa i önskad takt.
Jag har även vädjat om att ge flygvapnet ett år till för att få till en långsiktig och hållbar lösning på plats. Vi fortsätter vända på varje sten och jag tror att vi tillsammans kan ro detta i land.
Jag vill att alla våra piloter stannar kvar i flygvapnet. Mitt förtroende för piloterna är högt och de gör ett fantastiskt arbete. De är värdefulla, för mig och för försvaret av Sverige. Särskilt i det förändrade omvärldsläge vi befinner oss i.
Avslutningsvis; även om detta är ett synnerligen bekymmersamt läge är det viktigt att påtala att flygvapnet löser uppgifterna, inte bara här och nu, utan även när det gäller den efterfrågade och nödvändiga tillväxten de kommande åren.
Carl-Johan Edström
Flygvapenchef
En stark profil – Thor Cavallin
Robotbrist och kärnvapen
Reflektion
I olika sammanhang har det sedan i slutet av april 20221 framförts att Ryssland kan tänkas erhållit en brist på långräckviddiga precisionsbekämpningsmedel såsom den ballistiska roboten till det så kallade Iskander systemet, men även kryssningsroboten Kalibr.2 Detta med anledning av dess användande utav dylika system under den nu pågående andraryska invasionen av Ukraina som påbörjades den 24FEB2022.
Denna brist förefaller uppstått, dels på grund av låg produktionskapacitet för dylika system i Ryssland, dels på grund av en avsaknad av avancerade tekniska komponenter som krävs för produktionen av dessa system. Där det sistnämna blir ännu svårare att införskaffa för Ryssland, i och med de införda sanktionerna som en följd utav den andra ryska invasionen av Ukraina.3 Detta inlägg kommer försöka belysa några aspekter kring denna brist, om det råder någon brist, och hur Ryssland möjligen kan komma att förändra sin övergripande säkerhetspolitiska inriktning.
Vad avser den ryska produktionskapaciteten framförde Roger N. McDermott & Tor Bukkvoll i en artikel publicerad hos The Journal of Slavic Military Studies 2018 att den antogs vara kring 50–100 Kalibr kryssningsrobotar per år. Pavel Luzin framför i en artikel hos The Jamestown Foundation i juni 2022 att den ryska produktionskapaciteten sammantaget inte kan vara högre än totalt 225 Onik, Kalibr, Kh-101, 9M729 och Kh-59 kryssningsrobotar samt taktiska ballistiska robotar till Iskander per år.4 Således förefaller den antagna akademiska analysen ge i hand att den ryska produktionskapacitet för konventionella långräckviddiga precisionsbekämpningssystem är låg.
En intressant aspekt kring rysk långräckviddig konventionell precisionsbekämpning är att dess förmåga att utveckla dylika system kom i ett väldigt sent skede, det var inte förrän 2010 som kryssningsrobotar med konventionella stridsspetsar började utvecklas. Därefter tog det fem år intill det användes av Ryssland i Syrien,5 vilket i sig får anses utgöra en relativt snabb progression. En intressant aspekt kring avsaknaden utav denna konventionella förmåga, är att det utgjorde/utgör ett av skälen till att taktiska kärnvapen har bibehållits i en större omfattning hos Ryssland än hos andra länder.6
Vad avser de taktiska kärnvapnen som Ryssland kan använda till Iskander systemet antas det utgöra cirka 70 kärnvapenladdningar och till den mer långräckviddiga markbaserade kryssningsroboten SSC-8, det vill säga det system som bröt mot INF-avtalet, antas det finnas cirka 20 kärnvapenladdningar. Vad avser mängden kärnvapenladdningar till exempelvis Kalibr systemet framgår det inte i den mest trovärdiga källan i form av Hans M Kristensen sammanställning avseende rysk kärnvapenförmåga för 2022. Ser man dock till den ryska marinen som helhet, där Kalibr systemet finns, förefaller de ha en tilldelning om cirka 935 taktiska kärnvapenladdningar.7Varvid säkerligen en del av dessa är avdelade för användande med Kalibr systemet. Därmed kan det antas att Ryssland kommer säkerställa en mindre mängd robotar alltid kommer finnas kvar att kunna använda för insättande utav taktiska kärnvapen.
En något märkvärdig avvikelse kring diskussionen avseende robotbrist utgörs dock av Rysslands President, Vladimir Putin, uttalande att denne kan tänkas förse Belarus med Iskander systemet vilket Belarus President, Aleksandr Lukasjenko, efterfrågat tidigare. Vad som även är värt att notera, är att Rysslands President även uttalade sig om att modifierade attackflygplan av typen SU-25 som Belarus förfogar över för att kunna bära kärnvapen, vilket innebär taktiska kärnvapen.8 Antagandet från inledningen av 2022 är att Belarus förfogar över 22 attackflygplan av typen SU-25,9 huruvida samtliga eller enbart ett antal flygplan eventuellt kan komma att modifieras för denna typ av uppgift har ännu inte framkommit.
Detta skulle således kunna innebära att produktionskapaciteten för robotar hos Ryssland i dagsläget är högre än vad som antas, alternativt att det hela utgör ett propagandaagerande och att Ryssland inte kan förse Belarus med robotarna men med övriga delar till Iskander systemet. Men det innebär även att Ryssland tydligt signalerar att de vill utöka förmågan att kunna insätta taktiska kärnvapen i och med användande av belarusiska SU-25.
Några säkra uppgifter i den akademiska diskursen kring Rysslands totala tillgång på robotar för långräckviddig precisionsbekämpning förefaller ej finnas att tillgå. Vad som dock kan konstateras är att USA hävdar att Ryssland avfyrat mer än 1,900 robotar av olika modeller mot Ukraina mellan 24FEB2022 och den 29APR2022.10Detta i sig skulle kunna innebära att en större mängd robotar än tidigare antagits kan ha producerats utav Ryssland.
Att Ryssland kan tänkas inneha fler robotar än en minsta nivå som krävs för insättande utav taktiska kärnvapen, det vill säga det råder per se ingen robotbrist, skulle även kunna bekräftas i och med att Estland framfört att Ryssland övat fjärrbekämpning mot dem i närtid, under vad som förefaller vara juni månad 2022.11 Detta skall dock inte tas som intäkt för att Ryssland har ett överskott på robotar, då det är simulerade elektroniska avfyrningar som övats, vilket ej kräver skarpa robotar.
En annan faktor som kan tänkas styrka att Ryssland fortfarande har kvar robotar utöver minsta nivån för användandet av taktiska kärnvapen utgörs av den ryska synen på konventionell fjärrbekämpningsförmåga som delgavs 2017. Vilket bland annat förordade en ansats att fyrdubbla denna förmåga. Ett annat uttalande var att förmågan till långräckviddig precisionsbekämpning var tvungen att ökas framtill 2021, vilket om det uppnåddes skulle innebära att Ryssland kunde lämna nukleär avskräckning till förmån för konventionell avskräckning.12
Vägs dock uttalanden, produktionskapacitet samt användande av robotar mot Ukraina från och med den 24FEB2022, får det ses som sannolikt att Ryssland har börjat uppnå en robotbrist för att kunna genomföra långräckviddig konventionell precisionsbekämpning.
Varför är då denna robotbrist intressant i ett större perspektiv? Frågan besvaras sannolikt i att om inte konventionell avskräckning kan uppnås kommer nukleär avskräckning bli än viktigare för Ryssland. Som tidigare skrivits har Ryssland historiskt satt stor vikt vid taktiska kärnvapen då de inte haft förmågan till långräckviddig konventionell precisionsbekämpning. En annan viktig faktor som även måste beaktas är att innan den andra ryska invasionen utav Ukraina ansågs tröskeln för att Ryssland skulle kunna tänkas använda taktiska kärnvapen vid en väpnad konflikt vara låg.13 Vilket blir synnerligen beaktansvärt med tanke på det kraftigt försämrade säkerhetsläget som inträtt efter den 24FEB2022.14
Avslutningsvis, det kraftigt försämrade säkerhetsläget tillsammans med en sannolik robotbrist för genomförande av konventionell långräckviddig precisionsbekämpning och en tidigare låg tröskel för användande av kärnvapen hos Ryssland kan medföra att tröskeln för användande av taktiska kärnvapen utav Ryssland har sänkts ytterligareutifrån den nuvarande utvecklingen. Detta är således något som måste bejakas i en än högre omfattning i den nuvarande svenska säkerhetspolitiska diskursen, då det ryska kärnvapenhotet fortfarande förefaller vara något det blundas för. Trots simulerade kärnvapenangrepp mot Sverige vid minst ett tillfälle sedan 2000-talets inträdde, i form av påsken 2013.15
Have a good one! // Jägarchefen
Källförteckning
British Broadcasting Corporation 1 (Engelska)
Bloomberg 1(Engelska)
Regeringskansliet 1(Svenska)
Reuters 1 (Engelska)
Sveriges Television 1(Svenska)
The Department of Defense 1 (Engelska)
The Financial Times 1 (Engelska)
The Jamestown Foundation 1(Engelska)
The New York Times 1, 2(Engelska)
Kristensen, Hans M. Korda, Matt. Russian nuclear weapons, 2022. Bulletin of the Atomic Scientists, 2022. vol. 78 no.2, s. 98-121. DOI: 10.1080/00963402.2022.2038907
McDermott, Roger N. Bukkvoll, Tor. Tools of Future Wars — Russia is Entering the Precision-Strike Regime. The Journal of Slavic Military Studies, 2018, vol. 31, no. 2. s. 191-213. DOI: 10.1080/13518046.2018.1451097
The International Institute for Strategic Studies. The Military Balance. London: The International Institute for Strategic Studies, 2022.
Ven Bruusgaard, Kristin. Russian nuclear strategy and conventional inferiority. Journal of Strategic Studies, 2021. vol. 44, no. 1, s. 3-35. DOI: 10.1080/01402390.2020.1818070
Zysk, Katarzyna. Nonstrategic nuclear weapons in Russia’s evolving military doctrine. Bulletin of the Atomic Scientists, 2017. vol. 73, no. 5. s. 322-327. DOI: 10.1080/00963402.2017.1362908
Slutnoter
1 The Financial Times. Foy, Henry. Schwartz, Felicia. Russia running short of precision missiles, say western officials. 2022. https://www.ft.com/content/f81234cc-cd05-45e8-9dc0-3219b8886490(Hämtad 2022-06-28)
2 The New York Times. Ismay, John. Russian Guided Weapons Miss the Mark, U.S. Defense Officials Say. 2022. https://www.nytimes.com/2022/05/09/us/politics/russia-air-force-ukraine.html (Hämtad 2022-06-28)
3 Ibid.
The Jamestown Foundation. Luzin, Pavel. Russian Challenges in Missile Resupply. 2022. https://jamestown.org/program/russian-challenges-in-missile-resupply/(Hämtad 2022-06-28)
4 Ibid.
McDermott, Roger N. Bukkvoll, Tor. Tools of Future Wars — Russia is Entering the Precision-Strike Regime. The Journal of Slavic Military Studies, 2018, vol. 31, no. 2. s. 203. DOI: 10.1080/13518046.2018.1451097
5 McDermott, Roger N. Bukkvoll, Tor. Tools of Future Wars — Russia is Entering the Precision-Strike Regime. The Journal of Slavic Military Studies, 2018, vol. 31, no. 2. s. 203. DOI: 10.1080/13518046.2018.1451097
6 Zysk, Katarzyna. Nonstrategic nuclear weapons in Russia’s evolving military doctrine. Bulletin of the Atomic Scientists, 2017. vol. 73, no. 5. s. 323. DOI: 10.1080/00963402.2017.1362908
7 Kristensen, Hans M. Korda, Matt. Russian nuclear weapons, 2022. Bulletin of the Atomic Scientists, 2022. vol. 78 no.2, s. 99. DOI: 10.1080/00963402.2022.2038907
The New York Times. Gordon, Michael R. Russia Deploys Missile, Violating Treaty and Challenging Trump. 2017. https://www.nytimes.com/2017/02/14/world/europe/russia-cruise-missile-arms-control-treaty.html(Hämtad 2022-06-28)
8 British Broadcasting Corporation. Russia promises Belarus Iskander-M nuclear-capable missiles. 2022. https://www.bbc.com/news/world-europe-61938111(Hämtad 2022-06-28)
Reuters. Belarus leader says he wants Russian nuclear-capable missile systems. 2021. https://www.reuters.com/business/aerospace-defense/belarus-leader-says-he-wants-russian-nuclear-capable-missile-systems-2021-11-13/(Hämtad 2022-06-28)
9 The International Institute for Strategic Studies. The Military Balance. London: The International Institute for Strategic Studies, 2022, s. 183.
10 The Department of Defense. Senior Defense Official Holds a Background Briefing. 2022. https://www.defense.gov/News/Transcripts/Transcript/Article/3015570/senior-defense-official-holds-a-background-briefing/(Hämtad 2022-06-28)
11 Bloomberg. Tammik, Ott. NATO Member Estonia Says It’s Targeted by Russian Missile Simulations. 2022. https://www.bloomberg.com/news/articles/2022-06-21/nato-s-estonia-says-it-s-targeted-by-russian-missile-simulations(Hämtad 2022-06-28)
12 McDermott, Roger N. Bukkvoll, Tor. Tools of Future Wars — Russia is Entering the Precision-Strike Regime. The Journal of Slavic Military Studies, 2018, vol. 31, no. 2. s. 197. DOI: 10.1080/13518046.2018.1451097
13 Ven Bruusgaard, Kristin. Russian nuclear strategy and conventional inferiority. Journal of Strategic Studies, 2021. vol. 44, no. 1, s. 6. DOI: 10.1080/01402390.2020.1818070
14 Ds 2022:7. Ett försämrat säkerhetspolitiskt läge - konsekvenser för Sverige. s. 7.
15 Sveriges Television. Larsson, Thomas. Olsson, Jonas. Ryssland övade kärnvapenanfall mot Sverige. 2016. https://www.svt.se/nyheter/ryssland-ovade-karnvapenanfall-mot-sverige(Hämtad 2022-06-28)
Taking Turkey’s legitimate security concerns seriously
Bosnien i backspegeln –Intervju med en bataljonchef
Kärnvapnen ska skrämma väst till eftergifter
Stig Nilsson – 50 år i fångenskap
Nu behövs innovativa krafter mer än någonsin
Sveriges roll i Nato
Inlägget har också publicerats i Dagens Industri den 8 juni 2022
Sverige har hittills betraktat militär säkerhet ur ett i huvudsak egoistiskt, snävt nationellt, perspektiv. Hur skydda vårt eget territorium? Ett Natomedlemskap innebär att vi måste anlägga ett synsätt där vi ställer oss frågan; hur kan vi bäst bidra till att stärka alliansens gemensamma förmåga? Detta ska inte förväxlas med altruism där vi säljer ut vår egen säkerhet för att hjälpa andra. Länder är sällan altruistiska, inte heller Sverige. Genom att vi bidrar till att öka alliansens avskräckningsförmåga minskar risken för att Ryssland ska se användning av militära maktmedel som en option i vårt närområde. Något som ökar såväl vår som våra grannars säkerhet. Nedan några tankar om hur vi skulle kunna bidra.
Våra möjligheter att öka Natos avskräckningspotential är främst betingat av geografin. De två områden i vår närhet där ryska militära aktioner i första hand kan vara aktuella är Nordkalotten och Baltikum. Trovärdigheten i Natos förmåga att agera vid kriser eller krig som berör dessa områden kan i stor utsträckning påverkas av hur Sverige väljer att utveckla sina militära förmågor.
Nordkalottens betydelse är främst en funktion av de ryska marin- och flygbaserna på Kolahalvön. Där finns de strategiska kärnvapenubåtarna vilka konstituerar Rysslands andraslagsförmåga, och de fartyg och flygplan som har till uppgift att avskära Natos förbindelser över Atlanten. Det senare en förmåga som också utgör ett allvarligt hot mot sjöförbindelserna till Skandinavien. Ryssland kan vid en allvarlig kris vilja utvidga säkerhetszonen kring Murmanskområdet, till exempel genom att flytta fram långräckviddiga luftvärnssystem västerut, till norra Sverige eller norra Norge.
Att här möta ett ryskt angrepp är ett problem för hela alliansen, men där de nordiska länderna antagligen har att dra det tyngsta lasset, åtminstone inledningsvis, och framför allt då på marken. En försvarsoperation kommer att omfatta sjö- och flygoperationer såväl i Norskehavet som Barents hav och mark- och flygoperationer i norra Norge, Finland och Sverige. I Nordnorge finns också ett hot från landstigningar vilka syftar till att snabbt ta vitala områden eller viktig infrastruktur som flygbaser eller hamnar. Luftlandsättningar måste kunna mötas i stort sett över hela Nordkalotten.
Norra Sverige kommer utgöra ett centralt område varifrån man kan ingripa såväl västerut i riktning Troms, norrut mot Finnmark och österut till Finland. Inte med marina resurser av naturliga skäl, men med markstridsförband och flygstridskrafter. Likaså ger området med sina goda järnvägs- och landsvägsförbindelser och väl utbyggda flygfält goda möjligheter att föra dit förnödenheter.
De tre viktigaste svenska bidragen till försvaret av Nordkalotten och angränsande arktiska områden skulle därför antagligen vara att i övre Norrland: bygga ut baseringsmöjligheterna för alla tre ländernas flygstridskrafter; skapa den infrastruktur som krävs för att upprätta en Nato logistikhub på Nordkalotten; utveckla och utöka markstridskrafterna för att de ska kunna agera både som ”brandkår” och för att vara en substantiell förstärkningsresurs för såväl norra Norge som norra Finland.
Östersjöns roll kommer ur ett svenskt perspektiv förändras radikalt. Från att ha varit en vallgrav som vi kan utnyttja för att försvåra ett angrepp mot Sverige kommer den nu i stället vara en förbindelselänk till våra allierade i Baltikum. De baltiska länderna kommer aldrig på egen hand kunna bygga försvarsmakter som klarar att avvärja en rysk invasion. De kommer alltid behöva förstärkningar från andra alliansmedlemmar. Ju trovärdigare det är att Nato kan ingripa till deras hjälp desto mindre risk för ryska militära äventyrligheter i Östersjöområdet. Vårt viktigaste bidrag är därför att underlätta för alliansen att stödja de baltiska länderna i händelse av att de hotas eller angrips. Här finns det i allra högsta grad en kombination av egenintresse och ett alliansgemensamt intresse som talar för omfattande svenska åtaganden.
En kraftigt ökad svensk förmåga till sjöfartsskydd i Östersjön skulle innebära ett mycket viktigt bidrag till Natos möjligheter att sjövägen stödja de baltiska staterna, och även Finland. Det skulle också ge möjligheter till viss arbetsfördelning mellan alliansens medlemmar kring Östersjön. De baltiska länderna och Polen skulle då delvis kunna omprioritera delar av de pengar de annars skulle behöva satsa på sjöstridskrafter till att stärka sina markstridskrafter och sitt luftförsvar. De för dem helt avgörande förmågorna.
Ytterligare två betydelsefulla svenska bidrag skulle vara att utveckla försvaret av Gotland och skapa möjligheter att med markstridskrafter agera i Baltikum. På Gotland bör vår militära förmåga inte bara syfta till att hindra en angripare att ta ön, utan också innehålla vapensystem med vilka vi kan skydda sjö- och flygtransporter på och över Östersjön, exempelvis långräckviddiga luftvärnsrobotar och helikopterburen ubåtsjaktförmåga. Det andra bidraget vore att utforma en eller två svenska brigader så att de snabbt kan föras över till Baltikum. Sveriges geografiska läge ger oss möjligheten att vara de som först på ett substantiellt sätt skulle kunna förstärka Natos markstridsförmåga i Baltikum. I en krissituation skulle en sådan åtgärd sannolikt kraftigt påverka ryska kalkyler. Skulle strider ändå utbryta så gäller nog även här den tidlösa militära maximen ”hellre med lite i tid, än med mycket för sent”.
Västerhavet, Kattegatt och Nordsjön, med dess avgörande betydelse för de nordiska ländernas försörjning och som tilltransportväg för militära förstärkningar, är ur rysk synvinkel ett attraktivt operationsområde. Där kan den skandinaviska halvön avskäras från omvärlden. Här finns ytterligare en möjlighet att utnyttja de fördelar en allians ger för att kunna göra en arbetsfördelning mellan medlemmarna. Sverige, Norge och Danmark ensamma har inte ekonomiska möjligheter att skaffa och driva de många tämligen stora fartyg som krävs för att bedriva effektivt sjöfartsskydd hela vägen från Storbritannien till Skandinavien. Det enda land som sannolikt har den ekonomiska styrka som krävs för att bygga upp en tillräcklig förmåga för den uppgiften är Tyskland. Om Sverige tar på sig huvudansvaret för Natos marina verksamhet i Östersjöområdet skulle det underlätta för Tyskland att utveckla och inrikta sina sjöstridskrafter mot att i första hand agera i Västerhavet.
Luftrummeti vårt närområde är en för alla nordiska länder gemensam arena. Det går inte att bedriva flygoperationer i regionen utan att flera länders luftrum berörs. Det är inte bara en fråga om att samordna flygverksamheten utan också att styra insatser med långräckviddigt luftvärn, leda och skydda flygtransporter till Norden och Baltikum, avgöra om kryssningsrobotar och drönare är egna eller fientliga och fatta beslut om vilka som ska bekämpas, kunna anvisa reservbaser där plan kan landa om den egna basen är utslagen mm. Övervakning och ledning måste samordnas.
Ytterligare ett starkt skäl till att knyta de nordiska flygvapnen närmare varandra är den högre effekt som de kan utveckla gemensamt, jämfört med att agera enskilt. Insatser kan då optimeras utifrån de olika flygplantypernas egenskaper och beväpningsalternativ. Sammanlagt talar vi om drygt tvåhundra av världens mest kvalificerade stridsflygplan, JAS 39E och F-35. En inte föraktlig volym. Ungefär lika många flygplan som Royal Air Force eller Luftwaffe disponerar. Sverige bör verka för att det inom ramen för Nato skapas en gemensam nordisk flygstridsledning.
Sammantaget innebär förslagen att Sveriges roll i Nato, förutom att med stöd av andra försvara sitt eget territorium, skulle vara att; utgöra en del i ett gemensamt nordiskt ”Nordkalottkommando”; ta på sig en ledande roll när det gäller marin verksamhet i Östersjön; utveckla resurser som ska vara beredda att förstärka försvaret av de baltiska länderna; utgöra en del i ett integrerat nordiskt ”luftkommando”.
*****
Karlis Neretnieks
Generalmajor, tidigare rektor för Försvarshögskolan