Agent Jan Segers debut

Agenten Jan Seger blir en nyckelperson när Finlands frihet hotas 1948.

Genom den så kallade Pragkuppen 1948 grep det Moskva-styrda kommunistpartiet makten i Tjeckoslovakien. Varför skedde inte samma sak i Finland samma år? Kring detta har Patrik Berghäll skapat en agentroman som känns realistisk.

I och med Farans år 1948 debuterar agent Jan Seger, en veteran från andra världskriget som 1948 åter får försvara Finland. Författaren Patrik Berghäll är dock ingen debutant utan har tidigare skrivit två synnerligen värdefulla faktaböcker om Högkvarterets fjärrpatruller respektive det finska flygvapnets fjärrpatrullenhet. Han är själv kustjägare och arbetar som vildmarksguide.

Förväntar man sig att Farans år 1948 enbart ska ha ett finskt och väldigt manligt perspektiv tror man fel. För i denna bo skildras händelser även ur en sovjetisk och ibland kvinnlig synvinkel. Det är både scener från rummen där besluten fattas liksom från "fältet".

Som sig bör i en agentroman finns det även lite romantik i Farans år 1948, men inte av det löjliga James Bond-slaget.

Det finns små skillnader mellan militära termer i Sverige och det svenskspråkiga Finland. Exempelvis heter magasin för vapen på finlandssvenska kassetter. Men dessa skillnader bör inte vålla några egentliga problem, tvärtom tror jag att de bara berikar de flesta läsare.

Det har sedan millennieskiftet utkommit en stor mängd böcker på svenska om Finland under andra världskriget, och alldeles för få om landet efter 1945. Måtte Patrik Berghäll, liksom andra författare, ge oss fler böcker om allt dramatiskt och viktigt som skett kring Finland efter andra världskriget.

Sist men inte minst vill jag påpeka hur förtjust jag är i omslaget av Mika Perkiökangas.

Medicinska underrättelser

Reflektion

Den 08OKT2019 publicerade den ryska dagstidningen Izvestija en intressant artikel avseende ett förmågeåtertagande kring delar av sjukvårdstjänsten för de ryska väpnade styrkorna. Enligt Izvestija planerar det ryska Försvarsministeriet i händelse av att undantagstillstånd förklaras, här får även antas mobilisering inför eller vid en väpnad konflikt, genomföra uttagning av bussar i syfte att organisera sjukvårdstransportkompanier. Dessa bussar kommer i händelse av ianspråktagande att modifieras för att, dels kunna genomföra transporter av skadade, dels kunna behandla skadade under transporten. Det förefaller utifrån artikeln även vara så att bussar redan nu finns krigsplacerade för denna verksamhet.1

I artikeln beskrivs även sjukvårdskedjan till det s.k. "bakre området". Enligt Izvestija skall transporten först genomföras antingen med tåg eller flygplan till det bakre området. Därefter vid en järnvägsstation eller flygplats skall de uttagna bussarna som modifierats för sjukvårdstransport slutligen transportera de skadade till en sjukvårdsinrättning. Grunden för metoden skall enligt Izvestija lagts redan under andra världskriget. I artikeln framgår även att under tiden för Sovjetunionen organiserades civila sjukhus som sjukvårdsbataljoner.2

Enligt artikeln skall konceptet med inmönstrade bussar i sjukvårdstransportkompanier även prövats under årets operativa-strategiska övning Tsentr-2019, i det centrala militärdistriktet (MD C). Det specifika övningsområdet för detta skall ha varit i Novosibirsk oblast. Ett flertal koncentrationsvägar organiserades för sjukvårdstransporter, vilket de skadade förflyttades på till sjukvårdsinrättningar i de modifierade bussarna.3

Varför är då denna artikel i Izvestija intressant? Inledningsvis är det intressant att notera en återtagning av förmåga som legat i träda sedan Sovjetunionens upplösning. Värt att notera är att i Sverige fanns även en liknande förmåga under det s.k. kalla kriget. Exempelvis skulle från övre Norrlands militärområde (MILO ÖN) skadade transporteras med bl.a. landsvägs- men även rälsbussar till nedre Norrlands militärområde (MILO NN). Dessa bussar skulle byggas om för skadetransport vid en mobilisering, konceptet övades även vid de större militärområdesövningarna.4

Därefter, sett ur ett historiskt perspektiv, torde detta enbart utgöra en förmåga som krävs i händelse av en större väpnad konflikt mellan nationer. Då denna förmåga möjliggör transporter av ett stort antal skadade. Vilket t.ex. går att finna i den svenska krigsplanläggningen där, som tidigare nämnts, bl.a. landsvägs- och rälsbussar skulle nyttjas för att transportera skadade från MILO ÖN till MILO NN. Totalt rörde det sig om cirka 7,500 vårdplatser som skulle frigöras i MILO NN för att motta de skadade som transporterade på olika sätt, t.ex. med landsvägsbuss, från stridsfältet i MILO ÖN.5Vad avser det nutida perspektivet, att detta enbart utgör en förmåga som krävs vid en större väpnad konflikt bekräftas det indirekt av artikeln i Izvestija. Då detta förefaller vara en förmåga som kommer tillföras först vid mobilisering.6 Vilket troligtvis enbart sker i händelse av en större väpnad konflikt.

Slutligen får det ses som möjligt att Ryssland anser att en större väpnad konflikt faktiskt kan inträffa, då denna förmåga nu återtagits samt övning även genomförts med den. Utifrån det försämrade säkerhetsläget som funnits sedan 2013/14, kan detta även anses utgöra en, av många, indikator på att en försämring därefter skett av säkerhetsläget. Det får även ses som möjligt att en tydlig försämring skett under det senaste året, då denna förmåga nu återtagits och inte tidigare. Då det i sådant fall borde övats under t.ex. fjolårets strategiska övning Vostok-2018 och troligtvis informerats om, likt nu skedde. Här vill jag dock understryka, att detta inte bör ses som att krigsrisken ökat på något sätt. Däremot utgör medicinska indikatorer, eller underrättelser, en faktor som särskilt bör beaktas avseende möjliga försämringar i säkerhetslägen. Därtill utgör det en synnerligen viktig indikator på om faktiska krigsförberedelser genomförs, vilket t.ex. kan innefatta ökad lagerhållning av blod, brister på mediciner m.m.7

Have a good one! // Jägarchefen

Källförteckning

Izvestija 1(Ryska)

Grabo, Cynthia M. Goldman, Jan. Handbook of warning intelligence: complete and declassified edition. Lanham Maryland: Rowman & Littlefield, 2015.
Hugemark, Bo (red). Den stora invasionen: Svenskt operativt tänkande under det kalla kriget. Stockholm: Medströms bokförlag, 2017.

Slutnoter

1Известия. По маршрутам военного времени: рейсовые автобусы призовут в армию. 2019. https://iz.ru/925410/roman-kretcul-aleksei-ramm/po-marshrutam-voennogo-vremeni-reisovye-avtobusy-prizovut-v-armiiu(Hämtad 2019-10-10)
2Ibid.
3Ibid.
4Hugemark, Bo (red). Den stora invasionen: Svenskt operativt tänkande under det kalla kriget. Stockholm: Medströms bokförlag, 2017, s. 61.
5Ibid.
6Известия. По маршрутам военного времени: рейсовые автобусы призовут в армию. 2019. https://iz.ru/925410/roman-kretcul-aleksei-ramm/po-marshrutam-voennogo-vremeni-reisovye-avtobusy-prizovut-v-armiiu(Hämtad 2019-10-10)
7Grabo, Cynthia M. Goldman, Jan. Handbook of warning intelligence: complete and declassified edition. Lanham Maryland: Rowman & Littlefield, 2015, s. 150.

Polen har mer att säga

Polens huvudstad 1944… och i dag. Foto: commons.wikimedia.org resp shutterstock.com

Under tiden 1945-1991 var Polen knappast ett land, dit besökare strömmade. Nu är det annorlunda. De stora polska städerna erbjuder besökare historiska miljöer, kultur, exklusiv mat, natur, jakt – och besök i koncentrationsläger.

Det hade funnits koncentrationsläger i Tyskland i 6 år innan de inrättades i Polen. Det tyska folket var det första, som drabbades av nazistisk terror. Ett av offren i lägret Stutthof i Polen var Anna von Stackelberg, svärmor till Claus von Stauffenberg, som genomförde attentatet mot Hitler 20 juli 1944. Nazisterna hävdade den kollektiva skulden, alltså dödades hon. Föreställningen om den kollektiva skulden är ett gift. I Stutthof fanns fler 20-julianhöriga. De flesta dog av infektioner. Ryssarna befriade inte fångarna utan SS evakuerade de överlevande på fartyg, där många dog.

Också 20 juli är en viktig berättelse. Den stat, som dessa män ville bygga, är en bakgrund till att Tyskland på nytt kunde bli ett mänskligt samhälle. De själva gick under, men det som de ville blev verklighet i Förbundsrepubliken. De flesta av dem var officerare och genom trohetsed bundna till Hitler. Men de var övertygade om att det finns ett yttersta ansvar, som står över varje annan förpliktelse.

SS gjorde stora ansatser för att utplåna spåren av förbrytelserna i koncentrationslägren. bl a revs Treblinka. Men sanningen kommer alltid fram till sist. Det finns dock en sida av sanningen om koncentrationslägren, som sällan kommer fram. Det är att koncentrationslägret är en brittisk uppfinning. Under boerkriget i Sydafrika lyckades britterna inte krossa motståndet från den holländsk-ättade befolkning – boerna – som funnits i landet sedan 1600-talet. Deras militära styrkor hade ett starkt stöd av civilbefolkningen. Då beslöt den brittiske befälhavaren, general Kitchener, att samla ihop och spärra in civilbefolkningen, även barn och gamla. Så skapades Concentration camps.  Något sådant har aldrig tidigare förekommit i världshistorien. Åtgärden genomfördes med katastrofalt resultat. En stor del av boerfolket dog i lägren av sjukdomar och umbäranden. Men Storbritannien hade en fri press och en stark humanitär opinion, och lägren upplöstes. Uppfinningen var emellertid gjord och användes av turkarna under första världskriget mot den kristna befolkningen. Man beräknar att det kostade 1,5 miljoner livet. Nazisterna följde efter i spåret. Detta är bakgrunden till vad vi kan se i Stutthof och Auschwitz. De brittiska och turkiska koncentrationslägren var katastrofala. Men i Polen sjönk den mänskliga grymheten och dårskapen än djupare. Syftet med läger som Treblinka var inte bara att isolera och passivisera befolkningar, syftet var att döda dem. Man kunde inte överleva i Treblinka. Det var ett förintelseläger.

Det var många andra än judar och 20-julianhöriga, som fanns i lägren. En stor andel var polacker. Den mest kände bland dem var prästen Maximilian Kolbe, som gick i döden för en kamrat. Ett annat av de polska offren var Karol Szwedowski, den civile byggmästare, som befann sig på Westerplatte vid det tyska angrepp, som inledde Andra världskriget. Han dog i Stutthof.

Sebastian Stakset har i boken Det finns hopp berättat om de norska officerare, som var krigsfångar i tyska läger i Polen. Bland dem var hans farfar och den tappre norske fältprästen Asle Enger, som frivilligt följde med fångtransporten till Polen. Sebastian har ännu det Nya Testamente, som hans farfar fick av prästen. När SS under trycket av den ryska offensiven började evakuera fånglägret, drevs norrmännen ut på nattliga fotmarscher under mycket stark kyla. Under en sådan marsch gav Sebastians farfar sin vapenrock till en frysande kamrat. Det skall också berättas.

Koncentrationslägren i Polen var en förnedring. Polen har mer att säga. En sådan berättelse är Westerplatte i Gdansk. Här höll 1939 en liten polsk garnison ut i 7 dagar mot en tysk övermakt. Det tyska slagskeppet Schleswig-Holstein understödde angreppen med tungt artilleri. Soldaterna på Westerplatte visste att det inte skulle komma något understöd.  Men dag efter dag kunde polsk radio rapportera: ”Westerplatte kämpar ännu.” Modet och uthålligheten på Westerplatte är en del av Polens frihetshistoria, en stark inspiration till polsk frigörelse.

Dramatiken i relationen mellan chef och ställföreträdare tillhör historien om Westerplatte. Denna dynamik belystes bl a i filmen Tajemnica Westerplatte (2013), som gav en något annan bild än den första filmen, Westerplatte (1967). Kommendanten, major Henryk Sucharski var krigshjälte från Första världskriget samt kriget 1920 där en stor sovjetisk invasion avvärjdes. Genom det, som har kallats undret vid Weichsel. Sucharski hade klara order: ”Håll ut 12 timmar!” Ställföreträdaren, kapten Franciszek Dabrowski var yngre och ville mer. I en av filmerna säger han till sin chef: ”Betyder er medalj ingenting?” Genom Dabrowski blev Westerplatte till något mer än platsen för ett symboliskt motstånd. Det blev en nationell symbol för okuvlig frihetsvilja.

Efter kriget blev Westerplatte till ett ideologisk slagfält. Kommunistregimen, som tillsattes av ryssarna efter kriget, insåg till att börja med inte att Westerplatte var en nationell symbol. Den beskrevs som en relikt från klassamhället. Så småningom förstod man att platsen hade en egen samlande kraft. Det gällde nu bara för dem att erövra den mentalt, att göra den till sin. Man fann ett sätt att ideologiskt erövra Westerplatte genom att rikta ljuset mot det faktum att major Henryk Sucharski hade en socialt sett enkel bakgrund. Alltså gjorde man honom till arbetarklassens hjälte. Ställföreträdaren, kapten Franciszek Dabrowski var däremot adelsman, och därför gällde det att föra ut hans insats i bakgrunden, trots att det var han som hade varit den mest uthållige och energiskt hade motsatt sig kapitulation. Till och med på begravningsplatsen fördes den ideologiska kampen. Efter sex år som krigsfånge hade Dabrowski återvänt till Polen 1945. Som adelsman hamnade han i samhällets periferi och levde i stor fattigdom, men tillsammans med några av de överlevande från striden på Westerplatte ordnade han en kyrkogård kring de stupades gravar och reste där ett kors. 1962 avlägsnade myndigheterna det kristna korset och ersatte det med en sovjetisk stridsvagn. 1981 återställdes korset och 2006 flyttades stridsvagnen till ett museum. Tydligare kan symboliken knappast vara. På detta sätt kan också Polens efterkrigshistoria avläsas på Westerplatte.

I Gdansk finns det f d Leninvarvet, där fackföreningen Solidaritet 1980 började de aktioner som ledde till Polens och hela Öst-Europas frihet. Ett av världshistoriens största och mest despotiska imperier föll samman. Westerplattes tapperhet finns med i varvsarbetarnas mod. Det brukar sägas att frihetsbacillen från Leninvarvet spred sig över hela Sovjet-imperiet.

Man kunde också berätta om de tusentals unga polska män, som efter Polens ockupation på hemliga vägar tog sig till England och där gick in i kampen mot nazismen. Många av piloterna i Battle of Britain var polacker. De gav aldrig upp. Om inte de och de allierade hade gått in i kampen, skulle Stutthof och Auschwitz varit igång än idag. Den kampen innehåller också stora tragedier. En sådan är Arnhem, där ett polskt luftlandsättningsförband sattes in av britterna. Förlusterna var katastrofala. Också i hemlandet fortsatte kampen. Man beräknar att den polska motståndsrörelsen – Hemarmén – hade omkring 400.000 organiserade medarbetare, inte bara sabotörer utan också domstolar och t o m universitet. Tyskarna lyckades aldrig helt behärska Polen.

Det var inte bara Tyskland, som ockuperade Polen. Det var också Sovjetunionen. När andra världskriget bröt ut, var Sovjet allierat med Tyskland. Angreppet på Polen skedde alltså från två håll, både västerifrån och österifrån. Inför övermakten krossades det polska försvaret efter uthålligt motstånd. I östra Polen tillfångatogs bl a ett stort antal polska officerare. Enligt polska värnpliktslagen var alla universitetsutbildade män uttagna till officersutbildning. De tillfångatagna utgjorde alltså en betydande del av Polens intellektuella kapacitet. Fångarna fördes till särskilda läger i nuvarande Vitryssland. I Katyn genomförde den ryska säkerhetstjänsten ett massmord på 4000 av dem; liknande massmord utfördes också på andra platser. Antalet offer – även civila – beräknas till över 20.000. Massgravarna i Katyn upptäcktes 1943, då tyskarna behärskade denna del av Vitryssland. 2007 skildrades massakern av regissören Andrzej Wajda i filmen Katyn.

Den polska dramatiken tar inte slut med upptäckten av morden i Katyn. 70 år efter morden skulle Polens president Lech Kaczinski tillsamman med en rad framstående företrädare för polskt försvar och samhällsliv hedra offren genom ett besök vid massgravarna. Vid inflygningen till Smolensk störtade flygplanet och alla ombord omkom. Detta skedde 10 april 2010. En månad senare erkände Rysslands president Dmitrij Medvedev i en intervju i Izvestija för första gången att Sovjet bar skulden, och Sovjet fanns ju inte längre. Här väcks frågan om den kollektiva skulden. Alla de, som beslöt och utförde morden var döda 2010. De flesta av dem var ryssar. Men de ryssar, som levde 2010 hade varken tagit del i beslut eller utförande. Varför skulle då Rysslands president uttala sig om saken? Vi har ju redan sett hur föreställningen om den kollektiva skulden drabbade de 20 juli-anhöriga. Den österrikiske psykologen Viktor E. Frankl har beskrivit hur denna föreställning öppnar dörren för nya orättvisor och nya grymheter. Ändå kan varken dagens tyskar eller ryssar vara likgiltiga inför sådant som Treblinka eller Katyn. Richard von Weizsäcker, Tysklands president 1984-1994 har visat på ett sätt att bearbeta denna fråga: ”Vi bär inte på en kollektiv skuld, men vi har en gemensam sorg.” Under hela sovjettiden hade förnekandet av Katyn varit massivt.

De 70 åren av skuldförnekelse kan ses som en aspekt av den allmänmänskliga benägenheten att förneka skuld. Men saken har också en annan sida. Sovjet var en stat präglad av marxismens antagonistiska verklighetsuppfattning. Enligt denna är mänsklighetens historia antagonistisk. Allt är indraget i den oförsonliga antagonismen mellan klasserna. Därför finns det ingen egentlig sanning utanför klassernas antagonism. Det finns endast en borgerlig ”sanning” och en proletär ”sanning”, d v s sanningar som främjar resp. klass intressen. Den borgerliga ”sanningen” är en osanning i den meningen att den försenar proletariatets oundvikliga seger och utplånandet av borgarna. Enligt sovjetisk syn var det en proletär ”sanning” att Wehrmacht utfört Katyn-morden, medan det var en borgerlig ”sanning”  – d v s en osanning – att NKVD var skyldigt. Samma mönster kan läggas på nedskjutningen av en svensk DC-3 över internationellt vatten mellan Gotland och Lettland. Det var en proletär ”sanning” att planet befann sig i sovjetiskt luftrum, medan det var en borgerlig ”sanning” att den befann sig utanför detta. När de verkliga förhållandena erkändes efter Sovjetunionens fall – när det gäller Katyn först 2010 – är det bl a ett tecken på att den marxistiska verklighetsuppfattningen klingat av.

Under den sovjetiska ockupationen av östra Polen deporterades omkr. 1,5 miljoner till Sibirien. Vad hände med dem? 1948 utgav Natur och kultur på svenska den polske advokaten Jerzy Glicksmans bok Låt Västerlandet veta. Han hade deporterats 1939, och fram till 1941 var han slavarbetare i GULAG. 1941 frigavs han och ett stort antal polska fångar och drev omkring som landstrykare i Sibirien under stora umbäranden. Många gick under. Trycket från de tyska framgångarna i Operation Barbarossa bidrog till att Sovjet satte upp en polsk armé bland de deporterade under ledning av general Wladyslaw Anders. De var ingalunda alla kommunister, men de sovjet-polska armén blev ett sätt att överleva, också för Glicksman. De fortsatta tyska framgångarna gjorde att Sovjet evakuerade Glicksmans förband till Iran, och därifrån tillfördes den Englands polska styrkor i Mellanöstern och Afrika. Under de två åren i sovjetiska läger hade Glicksman fått en omfattande kunskap om GULAG, och nu fanns den alltså tillgänglig för svenska läsare år 1948. Glicksman var ingalunda det enda samtida vittnet. Litteraturen om den kommunistiska terrorn utgör vid denna tid en hel genre. Ändå vägrade svenska kommunister att inse sanningen. De ville inte veta. Deras trohet – eller underkastelse – i förhållandet till Moskva blev på inget sätt påverkad. Ännu 1953 hyllades Stalin av kommunistledaren C.H.Hermansson som ”alla tiders störste vetenskapsman”. Sovjetlojaliteten utgör en förblivande moralisk belastning för rörelsen. Den kan också framstå som en psykologisk gåta. Denna gåta låter oss ana ideologins och utopins förmåga att deformera en viktig mänsklig egenskap, nämligen samvetet. Finns det mer, som ligger bakom och under denna verklighetsresistens? 1968 års nyvaknade marxism har liknade drag. Då fanns än mer bevis på marxismens förödande följder. Ändå kunde stora skaror och viktiga personligheter solidarisera sig med ett kommunistiskt maktövertagande i Sydvietnam.. Sedan blev det tyst om den saken, lika tyst som det blev om det sovjetiska angreppet på Polen 1939.

Massmorden i Katyn gjorde fullständigt klart för den polska Hemarméns ledning vad som väntade vid en ny sovjetisk ockupation. Detta är bakgrunden till upproret i Warszawa 1 augusti 1944. Attentatet mot Hitler 20 juli samma år hade också varit ett tecken på Hitler-väldets bräcklighet. Den sovjetiska armén var på frammarsch, artilleri-elden hördes redan i staden. Upproret var till en början framgångsrikt. I den befriade staden sattes ett fungerande civilsamhälle på fot med rättsväsen och postgång. Men den sovjetiska armén gjorde halt och utlämnade staden åt de tyska SS-styrkorna, som långsamt och med stor brutalitet tryckte ner motståndet. Den sista motståndsfickan kapitulerade 3 oktober. Av Hemarméns 40.000 man vid upprorets början återstod då 15.000. SS-förbandens brutalitet mot civila var bortom all beskrivning. Omkring 250.000 dödades inom staden, fler än offren i Hiroshima. Resten deporterades. Före kriget var Warszawa en storstad med 1.500.000 invånare. Efter kriget återstod 125.000. Staden förstördes grundligt, i synnerhet alla historiska byggnader. Tar sig besökaren från Gdansk till Warszawa bör besöket på museet över upproret 1944 vara prioriterat. Ett ord från en av motståndsmännen är värt att ta med sig därifrån: ”Vi skall dö en sådan död att generationer kan leva av den.” Och samtidigt har man med sig frågan: ”Var beslutet att starta upproret riktigt?” Sådana massakrer på civila som SS gjorde sig skyldigt till i Warszawa 1944 hade Europa aldrig någonsin förut upplevt. De var inte ens en tänkbar möjlighet. Till saken hör att en stor del av den tyska styrkan bestod av ryska f d krigsfångar, som gått i tysk tjänst. Frågan om riktigheten i upproret kan inte besvaras av besökare, som levt hela sitt liv i den djupaste och längsta fred Europa någonsin haft. Ändå finns frågan kvar. Den väcker också en motfråga: ”Skulle Polen funnits idag utan den polska heroismen, utan undret vid Weichsel 1920, utan Westerplatte 1939, utan Warszawa 1944?”

SS lade Polens huvudstad i grus och aska. Det var ruinfält, som mötte Röda armén. Med sig hade den ledningsgrupperna från det polska kommunistpartiet, som nu installerades som statsledning. I flera andra ockuperade stater hade tyskarna lyckats få fram samarbetsfolk, som kunde utgöra marionettregimer. Men inte i Polen. Polen var landet utan Quisling. Ryssarna hade med sig sina egna quislingar, polska kommunister, som flytt till Sovjet. De polska kommunisterna upprättade en totalitär stat som bestod 1945-1989. En totalitär stat är total, Den omfattar hela tillvaron. Det finns inga statsfria zoner. Den hemliga polisen står alltid beredd att ingripa, inte bara mot verkliga motståndare utan också mot människor som skulle kunna bli statens motståndare. Radio, TV, press, skola, domstolar, arbetsplatser, universitet – allt är inordnat under den totala staten, styrs av den och präglat av den. De allra flesta försöker hålla sig i en privat sfär till priset av ständiga kompromisser och svek. Ett fåtal – regimens hantlangare – utnyttjat brutalt sitt övertag. En liten grupp vågar ta upp kampen mot förtrycket. Ofta blir priset för kampen kroppsliga och mentala trauma. Men inte heller de många, som kompromissar, går fria från inre skador. Varje svek ger bestående ärr. Tiden läker ingalunda alla sår. De kan också fördjupas. De, som blev maktens hantlangare, blir efter maktens fall ofta en utstött och föraktad grupp, som in i sin marginaliserade tillvaro drar med sig familj och släkt. De finns alla kvar: förhörsledarna som hotade och misshandlade, polisteknikerna, som installerade avlyssningsanläggningar, angivarna och svikarna. En del är nu gamla, men deras barn och barnbarn finns kvar. Polen har levt med en totalitär kommunistisk stat i 44 år med alla de följder detta har med sig. Aleksander Solsjenitsyn har´kallat den kommunistiska revolutionen en orkan som föröder hela samhällen och folk. Det tar generationer att återhämta sig. Efter sex år av nazistisk ockupation, efter 44 år av kommunistisk diktatur, var finns de omutliga ämbetsmännen, de sanningsenliga journalisterna, de rättsmedvetna juristerna, de samvetsstyrda och förhandlingsdugliga politikerna? Under 50 år har alla dessa egenskaper konsekvent motarbetats av de makthavande. För en utomstående kan de tvära kasten i polsk politik te sig svårbegripliga. Något kan klarna om man blir medveten om vad det innebär att leva i en nation, som har Europas sämsta geopolitiska läge. Lägg därtill vad den polska nationen har gått igenom under sex år av nazistisk ockupation och 44 år av kommunistisk, totalitär stat. Polen är en nation som måste återskapas eller – rättare sagt – återfödas. Det finns en grund för detta i alla dem, som inte lät sig likriktas och betalade priset priset för det. Och Polen har en potential. Det är en kristen nation, och överallt där den kristna tron är djup och äkta, spirar egenskaper som omutlighet, sanningskärlek, rättsmedvetande och samvete.

Det finns också en annan aspekt. Under 36 år var Polen inordnat i Warszawapakten, den allians, som Sovjet skapat med sina lydstater. De var alla kommunistiska totalitära samhällen. De förtryckte alla sina egna befolkningar. År 1968 flydde den tjeckiske generalen Jan Sejna till Väst. Med sig hade han hela Warszawapaktens krigsplanering. Den gav en inblick i hur totalitära system ser på sin omvärld. Jaan Kross har belyst detta i sin roman Professor Martens avresa. Han låter där den ryske folkrättsjuristen Friedrich Fromhold von Martens formulera följande lag: ”Nivån på staters behandling av sina egna medborgare anger nivån på staters relationer till andra stater,” Det finns alltså inga ”inre angelägenheter”. Den stat som förtrycker sitt eget folk, kommer att vilja förtrycka andra stater. Jan Sejnas dokument visade att Martens lag är riktig. I Warszawapaktens planering fanns inget utrymme för ett neutralt Sverige. Erövringen skulle i första vågen genomföras av sovjetiska trupper, i andra vågen av östtyska och slutligen skulle ockupationen säkras av polska förband. Överallt i Polen finns alltså officerare och f d värnpliktiga, som har utbildats för detta uppdrag. De har haft listor på vilka som skulle gripas och dödas, vilka nyckelbyggnader som skulle besättas och bevakas, vilka organisationer som skulle upplösas. De har rört sig i Sverige längre och kortare tid för att rekognosera inför detta uppdrag. Att ha levt 44 år i ett totalitärt samhälle är också att ha levt lika länge i en aggressiv stat.

En ockupation är ingen barnlek. Det visste de polacker, som utbildades för ockupationen av Sverige. Den stat, som ockuperar en annan stat gör detta för att utnyttja det ockuperade territoriet för sina egna syften, som kan vara både strategiska och ekonomiska. Vad gäller Sverige var det ett vitalt intresse för Sovjet att säkra tillgången till den norska kusten och Öresund. En kommunistisk stats ockupation av en annan stat innebar också alltid att den ockuperades staten skulle bli kommunistisk. Erfarenheterna från Norges ockupation visar att en ideologisk ockupation först av allt drabbar lärarkåren, som skall tvingas att omskola den unga generationen. Givetvis ställs polisen i ockupanternas tjänst, liksom fångvården. Alla former av media likriktas. Helst ser en ockupant att allt detta genomförs av en lydig marionettregim, med eller utan ideologisk färgning men alltid med diskret eller brutalt stöd av ockupanten. Kyrkorna likriktas och begränsas till att hålla gudstjänster på tilldelade tider och i menlösa former. I Norge var det civila motståndet kompakt. I Danmark var däremot flertalet passiva och motståndet begränsades till små, lätt identifierade grupper. Angivare ledde SS till många av dem. Vilket alternativ, som man skulle sett i Sverige, låter sig knappast avgöras, men det är tydligt att ett motstånd alltid kommer att växa fram. Frihet är ett grundläggande mänskligt livsbehov, som obetvingligt kämpar sig fram. Det är som Grundtvig säger: ”Frie må vi være for at leve.” Frihetens motstånd kommer alltid att bemötas med ockupantens terror. Överfyllda fängelser, fångläger, deportationer, tortyr och avrättningar tillhör verkligheten i ett ockuperat land. Detta visste varje polack av bister erfarenhet. Att vara ockuperad innebär också att man kan bli använd för att ockupera andra.

Filmregissören Andrzej Wajda har i flera filmer skildrat sovjetockupationens dystra tid, bl a i Aska och diamanter (1959). I Marmormannen (1977) skildrar han den förbjudna sanningens återkomst. En kvinnlig filmregissör finner i en lagerlokal undanställda statyer av en och samme man. Vem är han? Hon söker och till slut finner hon honom. Han är en f d rekordarbetare. Kommunisterna hyllade gärna ”arbetets hjältar”, mönsterarbetare som gjort extrema insatser, ofta i industriarbete. Den mest beryktade var gruvarbetaren Aleksej Stachanov. Mannen som stått modell för de undanställda statyerna visade sig vara en murare, som efter sin upphöjelse till mönsterarbetare kommit i konflikt med hemliga polisen, sedan de gripit en av hans vänner. En av de starkaste scenerna är från en vallokal. Alla är tvungna att rösta, i synnerhet en mönsterarbetare, Muraren bär sin lille son på armen. När han kommer fram till valurnan låter han sonen lägga ner valkuvertet. Så har han ändå vågat att inte rösta. Den kvinnliga regissören i filmen vågar söka efter mannen bakom de undanställda statyerna. Och Andrzej Wajda vågade göra filmen om den gömda sanningen. Det är som Solsjenitsyn säger: ”Ett sanningsord uppväger hela världen.”

Det Warszawa vi ser idag är återuppbyggt efter 1945. Det kunde blivit som i Öst-Berlin – ett stalinistiskt månlandskap – eller som nedre Norrmalm, en kopia av Pittsburg eller Atlanta, Men i Warszawa återskapades hela den Gamla Staden. Varje liten rest av mur togs tillvaro. Varje fragment sattes på plats och kompletterades. Varje fotografi, varje ritning varje minnesbild blev en dyrbar tillgång. Warszawas återuppbyggnad är en enda stor hyllning till minnet som en bärare av identitet och integritet. Polen blev världsledande inom konservatorsvetenskapen. Detta återskapande av Gamla staden mitt under efterkrigstidens nöd och förtryck är ett budskap från Polen till hela världen. Det gäller mer än stenar och murar. Det gäller än mer de mentala, kulturella och andliga lämningar som finns kvar efter tidens härjningar. Allt som finns kvar av skönhet, sanning, ja, också av vardag och möda, är dyrbara tillgångar och bärare av identitet och integritet. Polens återuppståndelse är ett mäktigt bevis på minnets kraft.

Polen är en stor nation. Det är också en kristen nation. Det är viktigt att man inser hur mycket den kristna tron betydde för dem som ledde allt detta. Polen har mycket att säga om mod och tapperhet, identitet, integritet – och tro. När vi är där skall vi lyssna till det.

Författaren är präst i Svenska Kyrkan.

Over the Ice

Flexibility is key to success. Photo: Mats Nyström, Försvarsmakten.

The most popular tourist attraction in Helsinki is Suomenlinna, the Swedish built fortress of Sveaborg [Sveaborg]. The fortress was built over eight islands and had walls 10 m thick. It was built to protect the harbour of Helsinki from a Russian attack from the sea. Helskinki became the main base for the Swedish Navy that countered the growing Russian naval threat in the area.

In the Finnish War, Sweden lost Helsinki when the Russians came from an unexpected direction; over the ice. They laid siege to Sveaborg, which then surrendered a month later. This was a major disaster for the Swedes.

What happened to Sveaborg is in some ways similar to what happened to Singapore during the Second World War [Singapore]. Like Sveaborg, Singapore was a major navy base and like Sweden, Britain had invested in the defence of Singapore, building up fortifications along the coasts to defend against a sea bourne invasion. And like Sveaborg, Singapore fell to enemy forces when they came from an unexpected direction. In the case of Singapore, the Japanese advanced through Malaya and then on to the less well defended northern part of Singapore. The end result was the worst disaster in British military history.

We have recently a more modern example of this type of phenomenon; the drone / missile attack on a Saudi oil refinery [reuters]. Here, a large sum of money was spent on defences for the refinery that were then defeated by low cost drones that came from an unexpected direction. In this case the unexpected direction was a low level attack.

These three examples show a ridgid defence system that failed when the attack came from an unexpected direction. A clear plan was developed and the military units involved had a clear mission. Other factors were also involved in the fall of both Sveaborg and Singapore but it is this “unexpected” element and “clear mission” aspect that often repeats in military history.

Fractals in History

History, they say, repeats but it repeats like a fractal. You can find repetitions like the above with Singapore, Sveaborg, and Suadi Arabia but there are also some differences. One of my favourite examples of this idea of repeating history with a military unit having a clear mission and then ends up doing something other than its mission is the British Royal Navy’s Anti-Submarine Warfare (ASW) Fleet of the 1970s [asw].

Defence assessments in the 1960s had made it clear that the main threat to the UK was the Soviet Union. And from the Navy’s point of view, the main Soviet threat was submarines in the North Atlantic and North Sea. Therefore, the British government concentrated on constructing an ASW fleet. Plans for a new aircraft carrier (the CVA-01) were cancelled and so were plans for an air defence destroyer (the Type 84, although one was built). The Navy, however, didn’t agree with this and did manage to retain some air defence capabilities on the new ASW destroyer, the Type 42, and a form of aircraft carrier in the “through-deck cruiser” concept. This was fortunate as the Royal Navy’s ASW fleet ended up fighting in a war that was unexpected and the, more or less, opposite to what had been expected as it ended up in the South Atlantic fighting against aircraft.

As another example we can look at the British V-Bombers; Valiant, Victor, and the Vulcan [Vbombers]. These had a clear mission; they were designed to drop nuclear bombs on the Soviet Union. They never got to do that. The unexpected element was the Suez crisis and the Falklands War. The Valiant ended up dropping conventional bombs during the Suez crisis and the Vulcan during the Falklands War. The Victor served as a tanker.

In one way it could be argued that by giving a military unit a clear mission you invite the unexpected. The V-Bombers above, the Swedish invasion defence and other military missions of the Cold War never did as was intended because by doing so they made the objective of their mission unlikely to occur. That is, they acted as a deterrent and therefore, if they ever got used they ended up doing something other than their mission.

In some ways that was what happened to the French during the inter-War years [seeds] . French defence policy from the end of the First World War to the beginning of the Second World War was based on the romantic notion of, in the event of an invasion, French men rising up to defeat the invader and every citizen had a duty to defend the country. This led to a conscript army that had a clear mission. The defence strategy became a ridged implementation where the French would fight a modularised battle that was well planned out down to platoon level.  In also included the construction of two main defence lines along the north eastern and northern borders of France. Unfortunately reality is a cruel mistress and this meant that the Germans had to come up with a different attack plan that left the French fighting the wrong kind of battle and unable to adapt. This lack of flexibility on the part of the French ended in disaster in 1940.

Here we go again …

It appears to me that Sweden has an opportunity to learn from other armies in the past. We can take, for example, the Home Guard which has a clear mission to defend object in the event of an invasion [HVHB18]. However, history tells us that there is a good probability that it will end up doing something else, either instead of or in addition to. It could then be argued that it then lacks the possibility to be flexible and adapt. It has no combat vehicles, no training, nor the right kind of units (and this is something that the Swedish Armed Forces does acknowledge).

It could be argued that there are plenty of examples of units doing exactly what they were intended to do. Commandos, for example, are assault troops. The British Royal Marine Commandos are amphibious assault troops and they did what is says on the label during the Falklands war in 1982 [Falklands].

However, if a unit does what the label says then all is well but there are too many examples from history to say that the possibility of the unexpected cannot be ignored and that all units need to be ready to do missions outside of its main mission. The Royal Marine Commandos may well have conducted an amphibious assault in 1982 but they have done little amphibious assaults in Afghanistan [Afghanistan]. Even in 1982 there were paratroopers taking part in the amphibious assault [paras].

Conclusion

There is nothing wrong, in itself, in giving a unit a clear mission but it has to be done with the realisation that that unit may never do that mission. It will need flexibility to adapt and to conduct other missions as well.

The author is a PhD, BEng(hons) EurIng

References

[Sveaborg] “The Swedish era”. https://www.suomenlinna.fi/en/fortress/swedishera/ visited 2019-09-25

[Singapore] “The Fall of Singapore”. https://www.historic-uk.com/HistoryofBritain/The-Fall-of-Singapore/ visited 2019-09-25

[Falklands] “Falklands War: British troops land at San Carlos”. https://www.bbc.com/news/av/uk-17474295/falklands-war-british-troops-land-at-san-carlos visited 2019-09-25

[paras] “Parachute Regiment- Falklands Conflict”. https://www.eliteukforces.info/parachute-regiment/parachute-regiment-history/falklands.php isited 2019-09-25

[Vbombers] “Meet Britain’s Very Own B-52: The V Bombers”. https://nationalinterest.org/blog/buzz/meet-britains-very-own-b-52-v-bombers-38197 visited 2019-09-25

[HVHB18] “Handbok Hemvärnet”. https://www.hemvarnet.se/UserFiles/Nyheter/Centrala/RiksHv/HvH2018.pdf visited 2019-09-25

[reuters] “Costly Saudi defences prove no match for drones, cruise missiles”. https://uk.reuters.com/article/uk-saudi-aramco-security-idUKKBN1W22FL. Visited 2019-09-25

[Afghanistan] “Royal Marines speak of ’horrible’ reality of life on patrol in Afghanistan”. https://www.theguardian.com/world/2010/nov/17/royal-marines-horrible-reality-afghanistan visited 2019-09-25

[asw] “Cold War and the Royal Navy” https://www.globalsecurity.org/military/world/europe/uk-rn-cold-war-intro.htm visited 2019-09-25

[seeds] “The Seeds of Disaster: The Development of French Army Doctrine, 1919-1939”. Robert A. Doughty. ISBN-13 978-0208020963 https://www.adlibris.com/se/bok/the-seeds-of-disaster-9780811714600 visited 2019-09-25

Gästinlägg: Möte Hejda Slå



I onsdags lanserades boken ”Möta Hejda Slå – Så skulle Sverige försvaras” på Armémuseum.
Boken utgör en del av forskningsprojektet FoKK (Försvaret och det kalla kriget) och är en uppföljning på den tidigare utgivna boken ”Den stora invasionen” som skildrade den svenska operativa planläggningen utifrån ett robust svenskt försvar mot invasion.


”Möta Hejda Slå” är således uppföljaren som istället beskriver den då gällande doktrinen, och de utmaningar som vi var tvungna att hantera. De fyra huvudsakliga teman som boken avhandlar är Strategin, Operationerna, Beredskapen och Stridskrafterna.

De marina delarna i boken är författade av Frank Rosenius, Lars G Persson, Claes Tornberg, Emil Svensson samt undertecknad.

Viceamiral Frank Rosenius beskriver i sin del ÖB planering, vilket omfattar mer än enbart marinen, och ger sin personliga syn på huruvida det svenska försvaret kunde lösa de tre uppgifterna inom ramen för doktrinen. Konteramiral Tornberg skriver på temat ”Sjöblindhet i det operativa tänkandet” – vilket syftar på den markoperativa dominansen i det operativa tänkandet under kalla kriget.




Generallöjtnant Lars G Persson skriver under temat beredskap om ”koncentrering och uppmarsch – det känsliga skedet” och avhandlar var svagheterna fanns vid den tiden, och huruvida vi skulle hinna komma på plats när det väl gällde. Kommendör 1.gr Emil Svensson beskriver i sin del ”Krigsrisk och undervattenskränkningar”. Denna del avhandlar motiven till de speciella undervattenskränkningar som drabbade Sverige under 80-talet samt krigsrisken.




Mitt eget kapitel i boken har jag valt att rubricera ”Ytattacken – krigsförberedelser och skarp verksamhet”. I kapitlet beskrivs förbandsverksamheten utifrån mitt perspektiv som fartygschef, divisionschef och flottiljchef, tillika chef för ubåtsjaktstyrkan under en lång sjökarriär. Mitt huvudsakliga fokus ligger på ytattackflottiljerna, dess materiella utveckling samt verksamhet från 80-talet och framåt.

I den avslutande delen beskriver jag ubåtskränkningarna, hur vi tänkte, vad vi gjorde och våra insatser som under åren formade och byggde upp vår ubåtsjaktförmåga till ett väl fungerande maskineri. Viktigt att notera för alla läsare av boken är dock att det stycke som jag benämner som ”Öva och jaga skarpt” kräver ett förtydligade i syfte att undanröja alla konspirationsteorier.

I stycket beskriver jag hur en övning kunde se ut, och hur övningarna ofta övergick till skarp verksamhet. Men i samband med redigeringen av texten har dessvärre förklaringen att min beskrivning är ett fiktivt scenario förvunnit. Det finns således en risk att de avslutande delarna i stycket skulle kunna tolkas som en verklig händelse. Så är alltså inte fallet. Det jag beskriver är ett möjligt scenario. Det vill säga något som hade kunnat hända, och som vi var förberedda att hantera.

Boken är på det hela sammantaget ett unikt historiskt dokument som beskriver dåtiden problem och hur vi tänkte. Mina exempel är den marina, men boken omfattar berättelser från hela den dåvarande Försvarsmakten, och är väl värd att läsa för både den historiskt intresserade, och för officerare idag som återigen har liknande problem att brottas med.

Göran Frisk
Stockholm, Oktober 2019


”Det hände här”

Graven i Berlin för "Wollweberligans" ledare Ernst Wollweber. FOTO: Mutter Erde

Igår kväll fick jag i Luleå se det musikaliska dramat "Nybergs Mekaniska Verkstad" om NKVD-sabotagenätverket Organisation Bernhard, mer känt i Sverige som "Wollweberligan" efter dess ledare Ernst Wollweber. Det var en stor upplevelse.

Norrbottensteatern har lyckats sammanfoga en rad historiska skeenden som spanska inbördeskriget, "Wollweberligan", Molotov-Ribbentrop, Stalins vinterkrig mot Finland, de svenska arbetskompanierna, attentatet mot Norrskensflamman, tysktågen genom Sverige och några överraskande inslag som jag här inte tänker avslöja - jag vill ju inte sabotera.

Det är fantastiska skådespelarinsatser, stark dekor och musik, fint ljus och allt utgör ett stort drama med komiska inslag. Visst är några inslag dikt men det framgår oftast och i slutändan lyckas detta drama både underhålla, förmedla en mängd fakta och skapa ett intresse för de verkliga händelserna och personerna.

Tre av föreställningens ord som fastnade i mig var "det hände här" och de skulle nästan kunnat utgöra dramats namn.

Upplev själv "Nybergs Mekaniska Verkstad".

Globala uppvärmningen, utmaning för försvaret och hela vårt samhälle

Författaren argumenterar för en satsning på fjärde generationens kärnkraftverk.

Förra veckan demonstrerade människor runt om på vårt klot, Greta Thunberg från Sverige är frontfigur och går i spetsen för att vi skall dra ner på koldioxidutsläppen. För lite görs och snart blir det stora konsekvenser för klimatet, med höjda havsnivåer, ökenspridning och därmed stora mängder med flyktingar. Många pratar om problemen, men inget blir gjort! Vi måste ersätta gammal smutsig teknik, med ny fossilfri teknik.

Sverige har beslutat sig för att vara helt oberoende av fossila bränslen om 25 år, vilket betyder att vi nu måste ställa om oss i hög fart. För att det skall vara trovärdigt och inte bara politiskt utspel, måste vi genast starta flera större projekt, satsa mer på forskning och bygga demonstrations- och testanläggningar.

Många system i försvaret har en livslängd som är längre än 25 år. Det betyder att de system vi upphandlar idag är påverkade av detta beslut. Vi skall se till så att de enkelt kan byggas om i framtiden eller se till så att de redan idag blir bra för miljön.

I flera länder har man nu börjat forska och utveckla 4:e generationens kärnkraft, kärnkraft som kan drivas av atomsopor. Sopor som vi har mycket av idag och som vi planerar att gräva ner i 100.000 år. De går att bygga 4:e generationens kraftverk mycket säkrare än dagens reaktorer, om något blir fel blir reaktorn kall och blyet kapslar in bränslet så att det inte strålar.

De kärnkraftverk vi har i Sverige idag är av 2:a generationen och kyls av vatten och lämnar 97% av bränslet oanvänt, 4:e generationens reaktorer kan använda nästan 100% av detta bränsle efter upparbetning, vilket innebär att dagens smutsiga brytning av uran inte skulle behövas längre. Det innebär också att den energi vi behöver i Sverige idag skulle vara säkrad för minst 3.000 år framåt om vi använder oss av det som vi redan har grävt upp.

Vi har många system som kräver energi, som t ex ubåtar, transportfartyg, isbrytare och ledningscentraler. Alla dessa kan drivas med 4:e generationens kärnkraftverk, som kan göras så små att de passar bra även i mindre skepp eller ledningscentraler.

I och med att reaktorerna kan byggas så små och säkra, kan man bygga in dem i flygplan med elmotorer. Vi skulle då få flygplan som är tystare och helt utan avgaser. En reaktor laddas med ett intervall mellan 10-30 år, tänk att ”tanka” vart 20:e år och sedan kunna flyga runt jorden utan avgaser och flygskam! Teknologiskt ligger detta ca 50 år in i framtiden, och ju mer forskning vi lägger på detta, ju fortare kan det ske. Vi måste utveckla tekniken, bygga forskningsreaktorer och se till så att de är säkra, även om ett flygplan blir kapat eller kraschlandar. Det vore också bra om vi kan forska fram snabbare och enklare metoder för upparbetningen av atomsopor, så att kostnaderna går ner. Jag lyssnade på Moderaternas ledare, Ulf Kristersson, i Almedalen nu i sommar, och han vill att vi nu satsar på 4:e generationens kärnkraft. Även KD står bakom detta.

Jag sitter i styrelsen för Blykalla AB som är en avknoppning från KTH och är världsledande på forskning och utveckling av små blykylda reaktorer. Bolaget röner stort intresse både från militära och civila kunder som önskar små kraftverk. Idag är det nästan omöjligt att få pengar till utveckling av kärnkraft i Sverige, då det politiska läget varit att vi inte skall jobba med sådant. Men med 4:e generationen börjar pendeln svänga, det är ju inte så dumt om vi kan använda atomsoporna som bränsle i många tusen år, i stället för att gräva ner det i slutförvaring under lång tid.

Batteriutvecklingen går framåt och elmotorernas stora vridmoment gör att vi framöver även bör överväga att använda elmotorer i våra tyngre fordon i försvaret, som i lastbilar, stridsvagnar och andra tyngre fordon. En stor fördel förutom att det är fossilfritt, är att det blir tystare och ger mindre värmestrålning. Det ger en fördel på stridsfältet när man kan smyga fram utan att lika lätt bli upptäckt.

Vi bör även överväga möjligheten att producera egen fossilfri diesel och bensin i Sverige, det ger inte bara klimatfördelar, det ger ju också en mycket större resiliens i samhället om vi slipper vara beroende av oljeimport för vår energiförsörjning. Vi har redan några anläggningar i drift, men om vi skulle satsa på detta i stor skala vore det väldigt bra för vår energitrygghet. Som råvara kan skogsavfall används eller avfall från papperstillverkning, det vill säga sådant vi ändå bara skulle kasta bort.

Om vi skall lyssna på de protester som pågår just nu för miljön, bör Sverige snarast satsa mer forskningspengar på alternativa energislag så som 4:e generationens kärnkraft, batteriutveckling och hur vi kan nyttja vårt skogsavfall bättre. Vi borde bygga några prototyper, större forskningsanläggningar eller produktionsanläggningar. Vinnova har t ex föredömligt initierat några praktiska försök till elektrifiering av våra landsvägar. Sådana storskaliga försök ger en bättre miljö och ett mer resilient samhälle på sikt. Vi kan inte lösa klimatkrisen genom att bara snacka och fatta vackra beslut, vi måste satsa på nya tekniker som ersätter de gamla och smutsiga.

Staten borde föregå med gott exempel och de upphandlingar som sker framöver av nytt materiel, bör ta hänsyn till klimat och miljö. Smutsig gammal teknik bör snarast fasas ut för att ersättas av ny miljövänlig.

Författaren är direktör och ledamot av KKrVA.

Försvarsplanering i  Norge – mot 2% av BNP?

F 35 innebär en mycket stor och långsiktig satsning för det norska försvaret. Foto: Airman 1st Class Amber Litteral.

Norge är det av våra nordiska grannländer som lägger störst andel av sin nationella ekonomi (BNP) på försvar. Det kan då vara av intresse att översiktligt redovisa det norska försvaret och dess planerade utveckling.

I Norge har under hösten i vanlig ordning redovisats en budget för 2020. Den innehåller höj­ningar av försvarsanslaget som följer intentionerna i gällande långtidsplan från 2016. Om höjningarna fortsätter i samma takt så tolkar jag att försvarsanslaget i andel av BNP kommer att överskrida 1,7 % någon gång under åren 2023-25.  Således en svag höjning från de ca 1,6 % som SIPRI redovisar för åren 2016-18. Exakt när beror bland annat på BNP:s utveckling i den nu sviktande konjunkturen. Troligt är dock att Norges försvarsanslag mot 2024 kommer att utgöra en större andel av BNP än de svenska även efter de höjningar som ingår i den nyligen publicerade svenska budgeten. Vidare – om ökningen fortgår i samma takt som från 2012 så kan det norska försvarsanslaget nå nivån 2,0 % omkring 2030.

I storleksordning efter den norska andelen av BNP år 2018, var den finska andelen ca 1,4 %, den danska 1,2 % och den svenska 1,0 %, allt enligt SIPRI.

En annan jämförelse avser försvarsutgifterna – uttryckt i jämförbar valuta, lämpligen USD. År 2018 var de norska utgifterna 6 824 milj USD, d v s ca 18 % större än de svenska på 5 755 milj USD – även här enligt SIPRI.

Styrande för utvecklingen av de norska försvarsutgifterna under de närmaste åren är den senaste politiskt fastställda fyraåriga långtidsplan som beslutades i stortinget 15 nov 2016 och som avser perioden 2017-2020. Denna parlamentariskt beslutade fyraårsplan får väl närmast ses som en motsvarighet till de svenska fleråriga försvarsbesluten.

Arbete på en ny politisk långtidsplan för 2021-24 har påbörjats. Ett första steg är att FFI, den norska motsvarigheten till FOI, gjort en förstudie vilken publicerades i februari 2019.  Ekonomiskt rör man sig inom ett fält som spänner från att ligga kvar på dagens nivå till en nivå som innebär en höjning av anslaget till ca 2 % av BNP. Skrivningarna i anslutning till   starten på arbetet hösten 2018 och i anslutning till  publicerandet av förstudien anger att  ”Regeringens första prioritet bör vara att förstärka dagens planer”. Utan sådana förstärkningar kommer försvarsutgifternas andel av BNP att sjunka.

FFI har i sin förstudie analyserat ett antal handlingslinjer. Inriktningen av fortsatt arbete bör då vara att stärka den operativa tillgängligheten genom ökat antalet anställd personal samt genom ökad aktivitets- och övningsnivå. Vidare skall reaktionsförmågan och uthålligheten ökas genom ökad lagerhållning och förstärkt försörjning av kritiska komponenter. Vidare är det angeläget att maritimt såväl som landbaserat luftvärn stärks.

I det fortsatta arbetet rekommenderas fortsatta analyser av ett antal teman och problemställ­ningar som FFI har påbörjat i ett första steg. Inriktningen på det fortsatta arbetet fram till stor­tingets beslut synes då bli att genomföra de säkerhetspolitiska och operativa värderingar som behövs för att ta ställning till olika system och deras utveckling samt hur de skall kombineras. Värderingar skall genomföras i olika scenarioutvecklingar från kris till högintensiv militär konflikt. Noteras kan också att scenarierna skall vara ”måttligt sannolika men inte omöjliga”.

Aktuell materielplanering framgår av en årligen uppdaterad flerårig redovisning av angelägna materielinvesteringar som benämns Framtidige anskaffelse til forsvars­sektoren (FAF).  Den senaste av dessa är från mars 2019 och omfattar åren 2019-2026.  Här följer ett sammandrag som visar de större materielinvesteringar som nu är aktuella fram till 2024.

Först anger man tre prioriterade projekt. Det första är den pågående anskaffningen av strids­flygplan typ F-35 som skall ersätta befintliga F-16. Båda amerikanska. Denna anskaffning har drabbats av stora fördyringar och antalet har efter hand bantats mot 40 enheter eller något färre. De skall då ersätta dagens 57 F-16. Anskaffningen av F-35 får ses som ett bevis på höga ambitioner vad avser prestanda och att man är beredd på höga utgifter för att uppnå sådana prestanda.

Den andra investering som prioriteras i materielplanen är ersättning av dagens sex ubåtar av den tyska typen Ula. Denna nyanskaffning sker i samarbete med Tyskland.

Flera läsare minns säkert att samarbete med Sverige varit aktuellt avseende båda dessa anskaff­ningar.

Den tredje anskaffning som prioriteras i FAF utgörs av ett nytt maritimt övervakningsflygplan. Uppgiften för dessa är att övervaka delar av Norska Havet och Barents Hav upp till Svalbard. Efter omfattande överväganden beslutades att befintliga 6 enheterna av typen P-3C Orion skall ersättas. De är ursprungligen från 1960-talet men har fortlöpande moderniserats. Ersättare blir 5 flygplan av den amerikanska typen P-8A Poseidon som är en version av trafikflygplanet Boeing 737. Affären tecknades i mars 2017 och löper på ca 10 mdr Nkr.

Anskaffningen av dessa tre objekt måste alla ses som tecken på höga ambitioner. Likaså att man gärna knyter an till allierade i Nato.

Utöver dessa tre prioriterade projekt redovisas ett flertal projekt sorterade efter försvarsgrenar.

Inom Landsystem prioriteras den enda brigaden, som är lokaliserad till norra Norge där också en av bataljonerna är i stående beredskap. De anskaffningar och moderniseringar som redovisas i FAF-planen tyder även de på höjd ambition vad avser modernitet och prestanda.  Tidigt planläggs anskaffning av 15,5 cm artilleri. Vidare förbereds mot år 2025 nyanskaffning av stridsvagnar. De skall ersätta de befintliga 36 stridsvagnarna av typ Leopard II A 4 från mitten av 1980-talet. Typen fanns också tidigare i svenska armén med benämning Strv 121.

I övrigt investeras i modern markstridsrelaterad utrustning: simulatorer, personlig och förbandsanknuten utrustning, specialbandfordon, modernisering av befintliga fordon och olika former av stödutrustning.

Utgifterna under tiden 2019 -2024 för Sjösystem är i FAF-planen ca dubbelt så stora som de för landsystemen.  Huvuddelen av investeringarna och anskaffningarna är knutna till marina fartyg och till dessa hörande vapensystem.

Här ingår som  nämnts ersättningen av dagens ubåtar.

Därutöver finns höga ambitioner vad avser de kvarvarande fyra fregatterna av typ Fridtjof Nansen. Först modernisering av luftvärnsrobotar typ Sea Sparrow som genomförs gemensamt inom tolv Natoländer. Mot år 2025 görs vidare ett ytterligare antal moderniseringar av farty­gen för att upprätthålla deras modernitet och operativa livslängd.

I sammanhanget kan nämnas att norska regeringen under sommaren har bestämt att inte reparera den i samband med en olycka hösten 2018 allvarligt skadade femte fregatten Helge Ingstad – det skulle bli dyrare än att bygga en ny fregatt!

Efter 2025 skall Nordkapp-klassens tre fartyg ersättas. De ingår i den norska kustbevakningen och är från början av 1980-talet. Noteras kan att de har viss beväpning och har förmåga att ta ombord helikopter.

Befintliga sjömålsrobotar av typ  NSM (Naval Strike Missile) skall också moderniseras. Detta i väntan på ny vidareutvecklad sjömålsrobot som anskaffas gemensamt med Tyskland.

Slutligen finns i FAF-planen redovisat projekt luftförsvarssystem. Utgifterna för dessa överstiger väsentligt den sammanlagda summan av de som redovisas för sjö- och landsystem.

Den fortsatta anskaffningen av F-35 dominerar under 2019-2025, även om utbetalningarna minskar från 2023. Noteras kan också att redan 2022 påbörjas modifieringar och moderni­sering av F-35 till avsevärda belopp.

Observera att i Norge räknas luftvärnet till försvarsgrenen Luftförsvaret. Även här vill man höja ambi­tionerna. Från 2022 påbörjas en krävande anskaffning av nytt områdesluftvärn med lång räckvidd – jämför det nya svenska systemet Patriot. Övrigt luftvärn förstärks också enligt FAF-planen. Från 2019 moderniseras den befintliga luftvärnsbataljonen med luftvärnsmissiler typ NASAMS II med medellång räckvidd. Modifieringen innebär bl a 50% ökning av räck­vidden till 40 km.

Från 2021 sker satsningar på att förse luftövervakningen med nya sensorer. Därutöver genomförs moderniseringar, bl a förstärkning ock förnyelse vad avser elektronisk förmåga att identifiera främmande flygfarkoster (IFF)

I övrigt kan noteras att FAF-planen innehåller ökade försvarsgrensgemensamma investeringar avseende  informationsinfrastrukturer – de planeras att fördubblas från 2019 till 2022 och sedan behållas på denna nivå.

Sammantaget ger de dokument som här redovisats intryck av höga ambitioner. Man vill ha ett tekniskt högkvalificerat och mångsidigt försvar. En fortsatt höjning av det norska försvars­anslaget från dagens 1,6 % av BNP upp mot 2,0 % torde då erfordras i en inte alltför avlägsen framtid för att förverkliga dessa ambitioner.

Författaren är överingenjör, pensionerad operationsanalytiker från Försvarets Forsknings­institut. Han är ledamot av KKrVA.

Något om tillfälliga flygbaser

Reflektion

Den 19SEP2019 meddelade det ryska försvarsministeriets informationstjänst att en ingenjörbataljon ur 6. Flyg- och luftförsvarsarmén (FLA) inom det västra militärdistriktet (MD V) hade genomfört en beredskapskontroll. Beredskapskontrollen skall ha utgjorts av en s.k. särskild taktisk övning. Övningen skall ha inneburit att personalen larmades och därefter genomfördes en 480 km taktisk marsch. Därefter skall förbandet iordningställt en tillfällig flygbas men tillhörande infrastruktur såsom skyddade uppställningsplatser för flygplan men även ledningsplatser m.m. Slutligen skall även ett, eller flera, AN-26 transportflygplan landat vid den tillfälliga flygbasen.1 Huruvida viss infrastruktur redan fanns på plats eller om allt från start- och landningsbana m.m. upprättades under övningen framgår ej av artikeln.

I sammanhanget är det även intressant att notera en annan övning inom samma ämnesområde i det centrala militärdistriktet (MD C) som delgavs den 30AUG2019 av det ryska försvarsministeriets presstjänst. Övningen skall ha genomförts utanför staden Sol-letsk i Orenburg Oblast och innefattat upprättande av en tillfällig flygbas vid ett lämpligt stäpp område utanför staden. AN-12, AN-26M samt IL-76 transportflygplan skall ha genomfört start och landningar på den tillfälliga flygbasen. Transport- samt attackhelikoptrar förefaller även varit baserade vid den tillfälliga flygbasen. Transportflygplanen förefaller genomfört in- och uttransport av materiel samt sjuktransporter av övningsskadad personal.2

Militärpolisförband ur MD C skall även skyddat den tillfälliga flygbasen. Ett övningsmoment förefaller varit att en fientlig sabotagegrupp genomförde ett stridsföretag mot den tillfälliga flygbasen när lastning genomfördes av AN-12 samt IL-76 flygplan. Sabotagegruppen skadade under stridsföretaget en Mi-8AMTSh helikopter, varvid brandförsvaret vid den tillfälliga flygbasen kom att släcka "branden" på/vid helikoptern. Den tillfälliga flygbasen ingick i en större logistik övning inom MD C mellan 27-30AUG2019, övningen leddes av Rysslands biträdande försvarsminister General Dmitrij Bulgakov.3

Inledningsvis är det intressant att notera hur de ryska militärpoliserna nyttjas för att skydda viktiga objekt, dock får det ses som troligt att huvuddelen av skyddet genomfördes av vanliga bevakningsförband eller skytteförband. Varvid det får ses som möjligt att de ryska militärpoliserna mer agerade som ett antidiversionsförband likt de svenska militärpolisjaktförbanden under slutskedet av det kalla kriget.

Att de ryska väpnade styrkorna innehar förmågan att upprätta tillfälliga flygbaser är inget nytt. Dock är det intressant att belysa denna förmåga. Då den utifrån förmågan skydd möjliggör en större spridning av dess flygplan, vilket vid en väpnad konflikt kan minska risken för bekämpning av dem och därigenom skapa en högre tillgänglighet. Dock torde det främst vara olika modeller av transportflygplan som kan tänkas nyttja t.ex. gräsytor för start och landning såsom genomfördes vid den beskrivna övningen i MD C. Förmågan att genomföra dylika start- och landningar medför även en utökad uthållighet. Transporter av skadad personal kan genomföras från fler platser men underhåll kan även snabbt transporteras till ett område m.m.

Det kanske mest intressanta avseende förmågan att upprätta tillfälliga flygbaser går dock att finna inom verkan och rörlighet. Specialförband har länge använt sig av förmåga att genomföra start och landning på okonventionella platser såsom stränder, för att kunna genomföra in- och uttransporter. Dock rör det sig om mindre enheter, såsom plutoner. Möjligheten att kunna genomföra större trupptransporter bör dock inte förringas. Då detta skulle kunna öppna upp möjligheten att överraskande flyga in större förband vid oförsvarade platser kontra t.ex. reguljära flygfält som troligen skulle vara försvarade vid en väpnad konflikt. Varvid en luftlandsättning eller manöverförband på marken skulle krävas för att först ta flygplatsen. För att därefter luftledes kunna föra in förband. Vad som dock blir begränsande är omloppstiden för start och landning samt hur många flygplan som kan tas ned beroende på storleken av området där ett större transportflygplan kan landa, urlasta och starta. Något som torde begränsa antalet platser som kan vara lämpliga.

Avslutningsvis, bör denna förmåga att upprätta tillfälliga flygbaser, förmågan att kunna landa på okonventionella platser tillsammans med förmågan att upprätta tillfälliga helikopterbaser särskilt beaktas. Då det möjliggör ett rörligt men även okonventionellt uppträdande både inom ramen för defensiva och offensiva operationer. Förmågan kan även medge överraskning och därmed överrumpla en motpart vid en väpnad konflikt, varvid ett tillfälligt eller längre övertag kan uppnås under genomförandet av en operation.

Have a good one! // Jägarchefen

Källförteckning

Rysslands Försvarsministerium 1, 2, 3 (Ryska)

Slutnoter

1Министерство обороны Российской Федерации. Переброшенный из Ленобласти в Карелию аэродромный батальон ЗВО в ходе учения оборудовал полевой аэродром. 2019. https://function.mil.ru/news_page/country/more.htm?id=12253147@egNews(Hämtad 2019-09-28)
2Министерство обороны Российской Федерации. Военные самолеты Ан-12 и Ил-76 отработали посадку в степи под Соль-Илецком на учениях МТО. 2019. https://function.mil.ru/news_page/country/more.htm?id=12249987@egNews(Hämtad 2019-09-28)
Посадка и взлёт Ил-76МД на грунтовом аэродроме под Оренбургом. 2019. https://www.youtube.com/watch?v=aetfyiWxrQU(Hämtad 2019-09-28)
3Министерство обороны Российской Федерации. Военные самолеты Ан-12 и Ил-76 отработали посадку в степи под Соль-Илецком на учениях МТО. 2019. https://function.mil.ru/news_page/country/more.htm?id=12249987@egNews(Hämtad 2019-09-28)

Säkerhetspolitiska konsekvenser av statens uraktlåtenhet, del 2

Den grund vi skapar för barnens framtid är även den grund vi lägger för framtidens samhälle. Foto: shutterstock.com

I en tidigare artikel kritiserades våra politiker, såväl regering som opposition, för att inte ta problemet med kriminella uppgörelser på tillräckligt stort allvar.

I denna artikel görs ett försök att peka på den uppsättning åtgärder som måste till för att vända utvecklingen.

Läget i den kriminella världen kan komma att nå den punkt där vi kan tala om en samhällskris. Ett sätt att definiera en kris (det finns flera), är detta:

”Kris är en händelse som drabbar många människor och stora delar av samhället och som hotar grundläggande värden och funktioner. Kris är ett tillstånd som inte kan hanteras med normala resurser och organisation. En kris är oväntad, utanför det vanliga och vardagliga. Att lösa krisen kräver samordnade åtgärder från flera aktörer”.

Vi skulle behöva en processuell syn på problemet som går tvärs över olika departement och myndigheter. Det kommer att krävas insatser på nationell, regional och lokal nivå. Några punkter, i kronologisk ordning sett ur den möjligt kriminelles synvinkel:

Hemmiljön. Våra kommunala myndigheter måste tidigt kunna identifiera och hantera risker i form av dysfunktionella familjer, där uppväxande barn löper risk att ”ärva” ett kriminellt beteende. Vi ska inte eftersträva 1930-talets sociala ingenjörskonster, men vi kan inte heller tillåta små barn att växa upp i en miljö som kommer att förstöra deras liv. Ambitionsnivån får inte tillåtas att sättas lokalt om det skulle innebära alltför låg ambitionsnivå.

Språket. Vid en undersökning i Norra Biskopsgården i Göteborg fann man att tre av fyra förskolebarn hade ett ordförråd på cirka 2 000 ord, medan det normala är 6-8 000 ord. Vilka chanser kommer dessa barn att ha då det gäller att hävda sig i skolan? Hur mycket kan vi egentligen begära av skolornas personal i arbetet med att kompensera ett sådant kunskapsgap vid skolstart?

Man får innerligt hoppas att detta är ett unikt dåligt resultat. Om vi medvetet låter en generation barn växa upp till okunnighet riskerar vi att ytterligare göda kriminaliteten.

Därför måste vi skapa förutsättningar för alla små barn att faktiskt vara förberedda för skolan när de väl börjar.

Gränssättandet. Det ska inte vara polisers eller ordningsvakters ansvar att tydliggöra gränser för barn och ungdomar. Att lära barn vad som är acceptabelt eller inte är i första hand föräldrarnas ansvar, och ansvar för andra vuxna i barnens direkta närmiljö. Förskolan och skolan har en roll men den måste i utgångsläget vara sekundär.

Målsmans ansvar. Det framkommer allt oftare att skolan möter olika typer av problem i dialogen med föräldrarna. Föräldrar som inte bryr sig, föräldrar som skyller misslyckande på skolan eller t o m de som hotar skolpersonal.  Vi har även de föräldrar och andra anhöriga som önskar stöd från samhället. Detta stöd måste de kunna få.

Men, för motsträviga föräldrar kan andra åtgärder krävas: Sanktionsmedel i syfte att tvinga dem att komma till utsatta möten, verktyg för att synliggöra föräldrars ansvar (en självklarhet vore att skadegörelse utförd av minderåriga ska betalas av målsman) och en absolut nolltolerans mot hot. Säkerställa att skolans representanter alltid är fler än föräldrarna vid möten, spela in alla samtal, polisanmäla varje hot, se till att polismyndigheten inte skriver av anmälningarna och att domstolsväsendet inte släpper taget. Nolltolerans är ordet.

Klassrummet. Bättre ordning i klassrummen i syfte att förbättra utbildningens kvalitet. Det finns idag en hel del forskning kring flickors och pojkars olika förmåga att hantera stökiga klassrum. Vi vet nog vad som måste till.

Utbildningsresultat i grundskolan. År 2018 hade 24 % av de ungdomar som gick ut grundskolan icke godkänt i minst ett ämne. Mer än 15 % saknade godkänt i ett av ämnena svenska, matematik och engelska vilket innebär att de inte har det som krävs för att söka gymnasieutbildning.

Nästan 17 000 elever, flertalet pojkar, som lever i ett kunskapssamhälle och kommer ut ur grundskolan saknar kompetens att söka gymnasieutbildning. På ett enda år. Detta är en potentiell mardröm för oss alla och antalet icke godkända måste pressas ner kraftigt. En lösning skulle kanske vara att modifiera skolplikten så att den gäller tills man blir godkänd i alla ämnen eller att man fyller 18 år. Det skulle skapa starka incitament att nå godkänt i alla ämnen för att slippa gå om sista klass. Vi måste bara se till att finna de metoder som hjälper oss att nå målet.

Lagstiftningen. Vi måste se över lagstiftningen så att den blir mer ändamålsenlig för att hantera brott som begås av underåriga.

Förebilder. En viktig aspekt då det gäller att lagföra och döma unga brottslingar är att barn som är i riskzonen för att bli kriminella berövas ”förebilder” i form av äldre kamrater som tjänar pengar på kriminell verksamhet. En kusin eller granne i en ny fin bil är spännande, medan samme person på anstalt inte är lika kul.

Marknaden. Cannabis lär vara en stark drivkraft bakom gängkriminalitet. Vi bör överväga att antingen legalisera detta eller att beivra handeln hårdare. Att göra det mindre attraktivt att köpa illegala droger. Antingen eller.

Sedan måste bedömningen göras om legalisering verkligen bidrar till att lösa problemen. Tobak och alkohol är i sig legalt, men likväl sker smuggling och langning. Gängen kan övergå till andra, tyngre droger. Låt oss bestämma en linje, huvudsaken är att vi lyckas slå sönder gängens avsättning för deras produkter.

Polisen. Vidta åtgärder för att avlasta enskilda poliser så att mindre tid behöver läggas på t ex hantering av berusade, långa persontransporter, hittegods, etc. Minska tiden som läggs på administration under ett arbetspass, inklusive överväg att lägga över administrativa uppgifter på civil personal för att frigöra utbildade poliser. Vidta åtgärder för att minska andelen avskrivna ärenden, säkerställ att man inom polisen mäter rätt saker.

Polisen måste över tid klara av två parallella uppdrag, vilka möjligen kan vara i konflikt med varandra. Dels vara närvarande och arbeta med förtroendeskapande åtgärder. Ett av målen kan vara att komma tillrätta med den tystnadskultur som försvårar rättsväsendets arbete.

Dels vara närvarande med de maktmedel som krävs för att hävda statens våldsmonopol. Misslyckas man inte med den ena uppgiften lär man nog inte heller lyckas med den andra.

Rättsväsendet. Tillse att rättsväsendet, inklusive kriminalvården, har de resurser som krävs, även om antalet lagförda temporärt skulle stiga. Nolltolerans för inställda rättsförhandlingar p g a att den tilltalade inte dyker upp. En del pekar på att många frias trots god bevisning. Jag vet inte vad som ligger bakom, men det är förstås angeläget att tillräckligt god bevisning också skall leda till fällande dom.

Rehabilitering. Andelen återfall i kriminalvården lär ha sjunkit under de senaste tio åren, vilket är glädjande. Men det är särskilt viktigt att vi för gruppen unga livsstilskriminella har fungerande åtgärdspaket som ger dem en chans att lämna den kriminella världen. Att komma tillbaka till hemorten efter fängelsetiden, utan utbildning eller lagligt jobb, blir oerhört svårt. Det kan kanske leda till kritik för att man ”daltar” med frigivna, men alternativet är inte bättre, inte heller billigare. Kriminalvård är dyrt.

Strukturen bakom. Vi kan inte bara stirra oss blinda på unga och omdömeslösa våldsverkare utan vi måste även komma åt organisatörerna, importörerna, grossisterna. Brottslighetens övre, mer organiserade skikt. Detta ligger utanför inriktningen av denna artikel men jag rekommenderar läsning av Nationella underrättelsecentrets (NUC) dokument ”Myndighetsgemensam lägesbild om den organiserade brottsligheten”.

Förteckningen ovan gör inte på något sätt anspråk på att vara komplett, men kan möjligen ge en bild av hur bred ansatsen måste vara.

Utvecklingen av gängkriminaliteten går inte i rätt riktning. Med de stora antalet skolbarn vars möjligheter att lyckas inte är de bästa, kan läget långsiktigt förvärras om vi inte agerar målmedvetet.

En invändning skulle kunna vara att detta kostar oerhörda pengar. Ja, antagligen är det så, men frågan är vilket alternativ som blir billigare, givet att vi önskar förbli en rättsstat. Samtidigt så är det inte bara fråga om kostnader.

Jag vill lyfta fram tanken att viljan och förmågan att ta nödvändiga konflikter är helt central. Om staten agerar på ett sätt som verkligen trycker tillbaka kriminaliteten så kommer det i sig att leda till ett större antal olika konflikter. Konflikter som staten i varje enskilt fall måste vinna. Vår väletablerade konfliktundvikande kultur kommer att behöva utmanas om vi ska kunna nå framgång.

Allt detta kräver ett tydligt politiskt ledarskap. Breda överenskommelser som minskar risken för splittring ner i partipolitik är önskvärt. Ett starkt stöd för berörda myndigheter i deras arbete är också av vikt. Den som minns REVA-projektet från 2013 kan där se ett exempel på hur ett politiskt initiativ omsattes i handling av polisen, mötte kritik och drogs tillbaka. På ett sätt som är svårt att förstå utmynnade projektet i kritik av polisen, inte det politiska initiativet bakom. Ett illustrativt exempel på hur politiskt stöd inte bör skötas.

Vi lär även möta krav på samordning som inte får hejdas av stuprörsproblematik mellan berörda myndigheter.

Antagonisten följer utvecklingen i vårt land, Han bedömer löpande kvalitén på det politiska ledarskapet. Ett Sverige som genom handling kan trycka tillbaka gängkriminaliteten lyckas inte bara förbättra livskvaliteten hos allmänheten. Vi sänder även ett budskap till antagonisten om vilket sorts land och folk vi är.

Författaren är egen företagare och reservofficer.

Säkerhetspolitiska konsekvenser av statens uraktlåtenhet, del 1

Efter den senaste tidens uppmärksammade mord, först i Malmö och sedan i Vällingby, gjorde några av våra folkvalda ovanligt starka uttalanden. Ett par exempel.

Inrikesministern Morgan Johansson: ”De ska jagas till världens ände om det behövs. Kallblodiga mördare kan inte få gå lösa.”

Centerledaren Annie Lööf: ”De kriminella har helt tappat respekten för människovärdet och måste tryckas tillbaka med kraft.”

Sverigedemokraternas rättspolitiske talesperson Adam Marttinen: ”Jag känner en fruktansvärd vrede inför ett så otroligt fegt och vidrigt agerande.”

Rent mänskligt förstår vi den upprördhet som ligger bakom dessa uttalanden. Dessa senaste dåd är verkligen avskyvärda. Men ur ett säkerhetspolitiskt perspektiv kan det finnas en del att invända mot att ledande personer i den politiska sfären reagerar på detta vis.

Påverkanskampanjer riktade mot Sverige är en realitet. När ledande politiker väljer att ägna sig åt upprördhet, på gränsen till uppgivenhet, får antagonisten blodvittring.

Det är snarare den politiska sfärens skyldighet att istället, lugnt och kyligt, lägga fram en plan för hur problemet ska hanteras; akut, förebyggande och långsiktigt.

Bortsett från att det blir till långt större hjälp för att faktiskt lösa problemet, motverkar man även antagonistens möjlighet att bedriva påverkanskampanjer mot oss.

Bakgrunden

En av de frågor som för närvarande driver splittring i vårt samhälle är det som i media kallas skjutningar, alltså de uppgörelser i kriminella kretsar som ofta men inte alltid löses med eldhandvapen.

Lätt förenklat handlar det om att en sida hävdar att antalet mord i vårt land ökar och att något måste göras. Den andra sidan konstaterar att antalet mord i Sverige är lågt vid en internationell jämförelse och att de dessutom har minskat över tid. Mer energi tycks läggas på att visa att ”den andra sidan” har fel än att lyfta fram fakta och resonemang som hjälper oss att förstå situationen. Så, vem har rätt?

Brottsförebyggande rådet presenterade i juni rapporten ”Dödligt våld i Sverige 1990-2017”, (BRÅ 2019:6)

I rapporten framkommer att dödligt våld per 100 000 invånare har varierat under de senaste årtiondena men vi kan inte se någon signifikant ökning, snarare tvärtom. Varje enskilt dödsfall är en tragedi, något som inte borde ha fått ske, men den samlade utvecklingen ur ett samhällsperspektiv är i sig inte alarmerande.

I samma rapport kan vi se att andelen gärningsmän som agerat med alkohol i kroppen sedan 1990 har sjunkit från nästan 60 till under 25, vilket är en kraftig minskning. Man kan nästan ana orsaken till detta vid ett besök på valfritt torg i Sverige. Den förr så vanliga bilden av alkoholmissbrukare på parkbänken är något som inte syns lika ofta idag. Missbruket tycks ha ändrat karaktär och det skulle kanske kunna vara en orsak till att förekomsten av dödligt våld mellan alkoholmissbrukare har sjunkit avsevärt.

I en tredje figur från samma BRÅ-rapport kan vi följa vad som BRÅ benämner ”Konflikter i den kriminella miljön”. Dessa förorsakade ungefär fem mord/dråp per år under nittiotalet. Nivån steg därefter till ungefär 10 per år för att gå upp till 27-28 per år under perioden 2014-17. En ökning med 540-560%, låt vara att siffrorna baseras på ett statistiskt sett lågt antal observationer.

Motsvarande siffror finns ännu inte för tiden efter 2017 men under förra året kunde vi se en fortsatt ökning av dödligt våld genom skjutvapen och inte heller under 2019 har dödstalen sjunkit. Således och tyvärr finns inga synliga tecken på ett trendbrott ännu.

Hur är det då i andra länder? En komplett genomgång vore ett alltför digert arbete, men låt oss se på Finland. Landet har under mycket lång tid haft fler mord/dråp per capita än Sverige och har så även idag. Samtidigt har antalet dödsfall minskat kraftigt under en lång rad av år. Som en följd är antalet mord/dråp i Finland idag en bråkdel av vad de var runt 1990. Man har en betydligt mer positiv utveckling än vi har i vårt land. Här finns en länk till finländsk statistik, från 1754 till 2017.

Vi kan alltså med stöd i tillgänglig statistik konstatera följande för perioden 1990-2017:

  • Antalet fall av dödligt våld i vårt land har minskat
  • Under samma period har dödligt våld i Finland minskat betydligt mer
  • Antalet fall av dödligt våld under påverkan av alkohol har gått ner kraftigt
  • Antalet fall av dödligt våld förorsakade av konflikt i den kriminella miljön har ökat med över 500 %.

Problemet, eller snarare problemen

Det mest uppenbara problemet är den omfattande skada som kriminella uppgörelser förorsakar oss alla. Utöver dödsfallen har vi långt fler skottskadade och traumatiserade, sörjande anhöriga, de som lever i skräcken för att de själva – eller deras anhöriga – blir nästa offer och alla de laglydiga människor i socialt utsatta områden som tvingas leva under omständigheter få andra skulle acceptera. Samt den ytterst lilla men ändå obehagliga risk som ligger i att vem som helst slumpmässigt kan bli offer. Sedan vet vi att övervakning, polisarbete, domstolsväsende, sjukvård, kriminalvård och byte av krossade rutor, etc inte på något sätt är gratis.

Det andra problemet: exakt vad har hindrat oss från att se denna utveckling? En av de starka sidorna av vårt samhälle är att vi ofta lyckas identifiera olika problem tidigt. Vi upptäcker dem, studerar dem, analyserar dem och vidtar därefter åtgärder. Man kan stilla fråga sig hur samhället hade reagerat om vi, exempelvis, upptäckt att momsfifflet i en viss bransch hade mer än femdubblats? Att förekomsten av en viss E-märkt livsmedelstillsats hade ökat i motsvarande mån? Eller övertidsuttaget på ett större sjukhus?

Men ändå har vi inte reagerat på att denna särskilt obehagliga form av dödstal har ökat som den har gjort? Oförmågan – eller oviljan – att ta till sig statistik på grundskolenivå borde helt enkelt inte få utgöra ett hinder för vare sig den politiska sfären eller den statliga förvaltningen att ingripa. Ändå har just detta tillåtits att ske. Det stämmer till eftertanke.

Det tredje problemet är direkt kopplat till vår säkerhetspolitik. Vi har att göra med en företeelse som under lång tid har gnagt på vår tillit till samhället, som bidragit till intern splittring, som gett näring till dem som försöker sprida exempel på vad de kallar systemkollaps, brutna samhällskontrakt, m m, och som bidragit till att omvärlden ser på oss med andra, mindre positiva ögon. Denna utveckling är precis vad antagonisten önskar och därmed blir det även till ett säkerhetspolitiskt problem. Vi har inte råd med att genom egen uraktlåtenhet göda dem som bedriver påverkanskampanjer mot vårt land.

I rättvisans namn måste ändå sägas att regeringen inte har stått helt still. Vid förra årsskiftet skärptes straffen för vapenbrott vilket är ett steg i rätt riktning men tyvärr långt från tillräckligt. Saktfärdigheten är närmast plågsam att se.

Samtidigt indikerar de reaktioner som återgavs inledningsvis att en del politiker inte till fullo förstår problemets natur. Inte heller Sverigedemokraterna, det parti som mest betonat frågan om lag och ordning, har visat att de förstår ens något av komplexiteten.

Vi bör förutsättningslöst ställa oss frågan hur det kommer sig att den politiska sfären inte riktigt har tagit tag i problemet. Syftet med den frågan är inte i första hand att utkräva ansvar utan bör vara framåtsyftande, att lära oss av begångna misstag och minska risken för att något liknande sker igen.

Någon läsare kanske tänker att det är lätt att sitta vid sidan av och kritisera andra för att de inte tar tag i problemen. Den som väljer att kritisera tar även på sig ett ansvar för att komma med konstruktiva förslag, på en nivå som är tillräckligt detaljerad för att inte vara helt meningslös. I en uppföljande artikel ska jag försöka göra just detta.

Författaren är egen företagare och reservofficer.

Vad har hänt med svensk traumavård?

I ett regleringsbrevsuppdrag redovisade Socialstyrelsen i december 2018 att svensk sjukvård idag har begränsad erfarenhet av att hantera mer kritiska lägen. Man uppger att det saknas underlag för evidensbaserade slutsatser och redovisar samtidigt kapacitetsbrist på flera områden. Antalet respiratorplatser och operationskapaciteten sätter gränser för vad vården klarar av vid en skadehändelse med många svårt skadade, utan att kompromissa med den medicinska kvaliteten. Man hävdar att det är svårt att dra slutsatser om sjukvårdens uthållighet vid en långvarig händelse.

I en artikel i Kungl Krigsvetenskapsakademiens Handlingar och Tidskrift (KKrVAHT) 2017 redovisades att ungefär 40 procent av traumaskadorna 2012–2013 var trafikrelaterade och lika många var fallskador. Sen dess har antalet skottskadade personer tyvärr ökat. Dessutom har flera länder i Europa kunnat dra evidensbaserade slutsatser för sjukvården av de terrorattentat som på senare tid inträffat. Den sjukvårdspersonal som var verksam i Paris 2015 och Bryssel 2016 beskrev att de skadade vid terrordåden uppvisade krigsliknande skador och många hade multipla skador.

I november 2018 redovisade Myndigheten för vård- och omsorgsanalys en rapport om akutsjukvården. Där sägs att 40 procent av akutmottagningarna tidvis inte ens har en legitimerad läkare i tjänst. Flera av länsdelssjukhusen har svårt att upprätthålla beredskapsresurser inom kirurgi och ortopedi. Knappt en femtedel av akutsjukhusen utför inte akuta kirurgiska operationer på nedsövda patienter.

Inom ramen för Akademiens projekt KV21 har konstaterats, senast i en artikel i KKrVAHT nr 2/2019, att svensk traumavård inte håller rimlig nivå och klarar inte allvarliga extraordinära händelser.

Som också Försvarsberedningen påpekat i Motståndskraft (Ds 2017:66, s 189) måste en ökad traumaförmåga förberedas och övas. Försvarsmakten klarar inte ett masskadeutfall, utan är helt beroende av den civila sjukvården, och den är sårbar med kapacitetsbrister. Vi har redovisat hur såväl väpnade konflikter som allvarliga händelser, exempelvis terrorattacker riktade mot samhället, ställer krav på särskild kunskap och förmåga hos räddnings- och sjukvårdspersonal, utöver det som behövs för den dagliga verksamheten.

Samtidigt med att försvarsberedskapen skalades ner bortprioriterades den civila katastrofmedicinska utbildningen. Att inhämta kunskaper i katastrofmedicin var inte längre obligatoriskt i den medicinska utbildningen, utan upp till den enskilde. Som följd av generationsskiftet har den kunskap som tidigare fanns gått ned.

Kapacitet behöver återskapas. Försvarsberedningen anser därför att kapaciteten inom den svenska sjukvården för att kunna ställa om verksamheten för att ta hand om ett stort antal skadade måste förstärkas avsevärt. Hjulet behöver dock inte återuppfinnas. Som vi redovisat i Akademins tidskrift nu i sommar finns beprövade utbildningsmodeller med vetenskapligt validerad effekt. Det skulle även stärka den fredstida förmågan att hantera t ex större olyckor eller terroristattacker. Ett visst tillfriskande kan ses genom de katastrofmedicinska övningar som den senaste tiden genomförts vid Sahlgrenska universitetssjukhuset och Karolinska universitetssjukhuset.

Författaren är f d rikskriminalchef och generaldirektör. Han är ledamot av KKrVA
Foto: shutterstock.com

Kan man lita på Sverige?

Litar Finlands utrikesminister Pekka Haavisto innerst inne på Sverige. Och hur förhåller det sig med den övriga finländska statsledningen? Foto: Shutterstock.com

Lördagsintervjun i Sveriges radio den 7 september med Finlands utrikesminister Pekka Haavisto handlade mycket om svensk-finsk försvarssamverkan. Denna har uppenbarligen gått långt och omfattar nu gemensam operativ planläggning för lägen ”bortom fred”. Men Haavisto ville gärna gå ett steg vidare, formalisera samverkan med ett avtal om ömsesidig hjälp.

Man kunde tolka detta som ett eko från mellankrigstiden, en undran om man kan lita på Sverige.

Sveriges Finlandspolitik efter första världskriget gick bland annat ut på att hindra att det nya landet i öster drogs in i ett europeiskt randstatssamarbete med udden mot Sovjetunionen. I stället borde det ingå i ett neutralt nordiskt block. Men Sveriges politiker hade ingenting att erbjuda av militärt skydd mot ett möjligt framtida sovjetiskt hot. Den svenske utrikesministern, högermannen Carl Hederstierna, höll 1923 ett lunchföredrag för Tidningsutgivareföreningen där han framkastade tanken om ett svenskt-finskt försvarsförbund. Han tvingades strax att avgå.

Däremot togs militära initiativ för samarbete med Finland. Under 1920-talet inleddes personliga kontakter. Axel Rappe skrev 1923 en liten skrift, Sveriges läge, där han förordade svensk-finsk försvarssamverkan. Och 1930 publicerade ett antal generalstabsofficerare, kretsen kring Ny Militär Tidskrift, bl a Helge Ljung, Axel Rappe och Carl August Ehrensvärd boken Antingen Eller. Deras tes var att Sverige i ett läge då Finland hotades endast hade två alternativ: Antingen att i samverkan med Finland möta och hejda den sovjetiska offensiven i Karelen. Till det skulle en svensk krigsmakt enligt 1925 års nedrustningsbeslut vara tillräcklig. Eller att lämna Finland att slåss på egen hand, vilket skulle bli dess undergång. Och då behövdes en rejält upprustad svensk krigsmakt – framför allt armén och flygvapnet – för att kunna möta den nya hotbilden – fienden inpå knutarna.

Inom ramen för 1930 års försvarsutredning utarbetades 13 scenarier för den svenska fältarméns överförande till Finland och för dess insättande i sydöstra Finland. Men de militära förhoppningarna om att få med dessa i försvarsplaneringen infriades inte. Och när Sovjetunionen kom med sina krav hösten 1939 blev svaret nej på finska propåer om väpnad hjälp.

Från finländskt håll har Sveriges handlande – eller brist på handlande – kritiserats från två utgångspunkter:

  1. Att ett tydligt svenskt stöd, ett försvarsförbund tidigt och en solidaritetsförklaring hösten 1939 skulle ha avhållit Sovjetunionen.
  2. Att det långtgående militära samarbetet gav den finska politiska ledningen falska förväntningar om svenskt stöd.

Att bedöma hållbarheten i sådana kontrafaktiska påståenden är omöjligt, men de historiska minnena kan nog utgöra skäl för finnarna att söka handfasta garantier.

Nu är visserligen försvarssamverkan Sverige-Finland etablerad politiskt och militärt på ett helt annat sätt än under mellankrigstiden, inte minst tack vare försvarsminister Hultqvists trägna arbete. En gemensam operativ planläggning har nu ett fast politiskt stöd.

Men för en svensk beredskap att ”gå i krig för Finland” krävs att den är förankrad i svenska folket. I dagsläget tror en mycket stor del av svenskarna att vi är neutrala, och mycket få känner till den av riksdagen 2009 antagna solidaritetsförklaringen. Någon stor iver att göra den känd har inte förmärkts från politiskt håll. (Nu tycks också statsministern ha glömt den av regeringsförklaringen att döma.)

Det är inte svårt att förutse de isolationistiska reaktioner, underblåsta av ryska trollfabriker och svenska nyttiga idioter som skulle uppstå i en kris. Det är inte lätt att föreställa sig att Sverige skulle reagera så snabbt och resolut i en kris att vi avskräcker Ryssland från att fullfölja sitt hot.

Ett fredstida fördrag med otvetydiga ömsesidiga säkerhetsgarantier skulle göra den stora skillnaden. Den politiska beslutsprocessen skulle vara avklarad, innan krisen bröt ut. Allmänheten skulle vara förberedd på att neutralitet inte längre var ett möjligt val och därmed mindre känslig för påverkansoperationer. Den gemensamma svensk-finska operativa planeringen skulle få en än fastare grund att stå på. Frestelsen för Ryssland att spekulera i förvirring, tvekan och split skulle minska och vår krigsavhållande förmåga öka.

Här finns dock ett men: Sverige-Finland kan inte behandlas som ett isolerat strategiskt område i norra Europa – som vi försökte göra i mellankrigstiden. Vi är heller inte de mest hotade länderna. Om en svensk-finsk försvarsallians ska bidra till stabilitet i hela regionen måste därför samma resonemang som ovan föras i förhållande till de baltiska staterna. Sverige och Finland kommer att ha nyckelroller i ett försvar av Baltikum, och kommer oundvikligen att dras in. Och hur ett sådant krigsdeltagande skall förankras i förväg i våra länder utan NATO-medlemskap är inte lätt att se.

Författaren är överste, säkerhets- och försvarspolitisk expert och ledamot av KKrVA.

Hitlers största arktiska projekt

Org. Todt-chefen Albert Speer (till höger) med general Eduard Dietl på okänd arktisk flygplats 1943. Bundesarchiv, Bild 183-J16636/CC-BY-SA 3.0

Tack vare en norsk vän blev jag inbjuden till en krigsminneshelg bredvid Hitlers största arktiska projekt, en järnvägslinje tänkt att sluta först i Kirkenes vid den finska (nu ryska) gränsen. Detta blogginlägg är främst för att ge en visuell uppfattning om helgens upplevelser.

Organisation Todt (OT) var ett tyskt paramilitärt ingenjörförband uppkallat efter Fritz Todt, ingenjör och tidig nationalsocialist. OT var en av flera Wehrmachtgefolge, en organisation särskilt knuten till den tyska krigsmakten. Organisationen var ansvarig för att genomföra Hitlers vision om att med järnväg knyta ihop hela Norge ända bort till Kirkenes, den nordostligaste staden inte så långt från sovjetiska Murmansk. Det innebar arbete i ett av de mest utmanande landskapen på jorden, med en häpnadsväckande mängd fjäll och fjordar. Det arktiska klimatet och den ofta totala bristen på närliggande bilvägar underlättade inte. Som vanligt skulle OT främst förlita sig på slavarbetare, huvudsakligen sovjetiska och jugoslaviska krigsfångar. Det OT-avsnitt som ansvarade för detta mest extrema järnvägsprojekt kallades OT-Einsatzgruppe "Wiking". Projektet bedrevs helt till slutet av Tredje rikets existens, till en kostnad av tusentals liv.

Vår resas första större stopp var i Klungset, bredvid staden Fauske, cirka 70 kilometer ovanför polcirkeln. Klungset är förmodligen den mest intakta OT-basen som finns 2019, och ett av få bevarade tyska militärsjukhus från kriget. Förra gången jag besökte det, för 18 år sedan, var det i ett rätt bedrövligt tillstånd. Nu har flera delar renoverats. År 2015 blev komplexet skyddat av Riksantikvarien i Norge.

Klungset kort efter kapitulationen, med tyska soldater och svenska rödakorsare.

Samma plats härom dagen, nu i norska privata händer.

I samband med det enorma arktiska järnvägsprojektet till Kirkenes byggdes detta sjukhuskomplex 1942-43, främst för tysk OT-personal. Byggandet utfördes av slavarbetare, lokala företag, ett sydnorskt byggföretag och andra. När basen stod klar 1943 bestod den av 12 byggnader med en total kapacitet på 200 sjukbäddar. Idag bevaras fyra av dessa byggnader. Även om huvuddelen av arbetskraften bestod av krigsfångar fick denna grupp bara begränsad behandling vid basen. Detta förändrades radikalt efter den tyska kapitulationen, då den amerikanska armén i juni 1945 flög Svenska Röda Korsets personal och medicinsk utrustning för att behandla de mest sjuka sovjetiska före detta krigsfångarna. Således förde amerikanska C-47-flygplan svensk vårdpersonal från Luleå (idag F 21) till Bodö, inte långt från Klungset.

Denna Phänomen var ambulans vid basen, efter kriget användes den av en bonde.

Förhoppningsvis blir Klungset någon gång i framtiden ett verkligt museum. Vi såg varför det skulle vara en bra idé - inte bara har huvudbyggnaden renoverats, en annan byggnad har lämnats praktiskt taget orörd sedan 1945 och innehåller många ovanliga föremål och och fotografier. Att bara gå runt på basen, särskilt i källarna, är en stark upplevelse i sig. De två herrarna som äger lokalerna har också några relevanta fordon, några nästan orörda sedan kriget, några renoverade.

US Army Dodge ambulans med en tysk BMW R75 motorcykel i Klungset.

Tack så mycket, Trond Ole Slettvoll, för att du visade oss runt på Klungset. Vårt nästa stora tack går till Trond Inge Mathisen från Hamaröy, vars möteshelg om andra världskriget ägde rum vid en fjällsjö nio mil norr om Klungset, bredvid den sista stora tyska tunneln som gjordes före den tyska kapitulationen. Den färdigställdes inte och är farlig, men kan besökas med guide och specialutrustning, se nedan.

Kring platsen för krigsminneshelgen fanns det gott om spår från andra världskriget.

Fundament för en tysk järnvägsbro mellan två norska fjäll.

Banvallen är gedigen men ofta är den övervuxen och få vet att den finns där.

Tyska brofundament finns lite varstans men själva broarna blev ofta skrot (pengar).

Vissa spår av slavarbetarnas vardag ligger ännu kvar efter alla dessa år.

Helgen anordnad av Hamaröy krigsminnemuseum samlade ett femtiotal personer.

Ett nytt minnesmärke för krigsfångarna invigdes vid den sista tunneln.

En av norrmännen som föreställde sovjetisk fånge avtäckte minnesplaketten.

Texten är på ryska och norska, en ung dam lade ner blommor nedanför den.

Att ge sig in i tunneln bör man endast göras med säkerhetsutrustning och guide.

Vad finns i den nordligaste stora arktiska järnvägstunneln? Först vill jag klargöra att övergivna tunnlar från andra världskriget inte bör beträdas, särskilt om man saknar säkerhetsutrustning och guide. Detta eftersom stenar kan lossna från taket och det kan finnas gropar och vassa föremål. Men vad upplevde jag i tunneln? Jag sparar den upplevelsen och bilderna för en bok som ska innehålla en hel del okänt och opublicerat material. Du kan stödja detta arbete genom att läsa mina befintliga böcker. Närmast, nu i oktober, kommer Andra världskriget i Sverige ut i bokhandeln. Den innehåller ett kapitel om några mycket stora gåvor från sovjetiska före detta krigsfångar i Sverige. Det blir även den första boken att berätta om den allierade basen i svenska Naimakka. SOE-operatörerna på omslaget fanns vid en annan av dessa baser. Om du undrar över ubåten på omslaget är det U 3503, en av de extremt avancerade tyska ubåtarna av typ XXI. U 3503 var på väg till Norge men slutade sina dagar utanför Göteborg den 8 maj 1945.

Samhällsrobusthet

Om du någon gång har klättrat upp för en hög stege för att exempelvis måla fönsterkarmar på övervåningen, så vet du hur det kan kännas om du är oförberedd. Det såg kanske inte så högt ut när du stod nere på marken och det gick fort att ta sig upp. Fylld av självförtroende som du var så tittade du inte ner på vägen upp, men när du stod där uppe och blickade ned så slog svindeln till med full kraft och hela världen började gunga.

Detta är en metafor för den höga och ökande förändringstakten i vår omvärld. Stora och omvälvande förändringar kommer slag i slag, oftare och oftare. Vi rusar in i framtiden på samma sätt som vi alltid har gjort men så tappar vi kontakten med marken. Vi glömmer bort hur ömtåliga vi är och plötsligt får vi svindel. I värsta fall tappar vi fotfästet och ramlar ner och slår oss illa eller dör. I bästa fall tappar vi bara perspektivet, det går trots allt att återfå. Men ingen är oberörd av denna höga och ökande förändringstakt. Och värst av allt – alla tvärsäkra förutsägelser om framtiden kommer på skam, särskilt om de baseras på historien. Inget är så farligt som extrapolering när förändringstakten är så hög och dessutom ökar.

1982 publicerades boken ”Megatrender” av John Naisbitt. Boken beskriver tio omvälvande samhällsförändringar som förutspåddes inträffa de kommande decennierna. Den blev snart en management-klassiker, en bok som överskuggade ledarskapskurser och framtidsspaningar på storföretag världen över under hela 1980-talet. Naisbitt förutsåg omvandlingen från ett industrisamhälle till ett informationssamhälle – något vi tar för givet idag – men det var en modig förutsägelse då. Naisbitt fick också rätt i att valmöjligheterna ökat och att samhällen internationaliseras – men i övrigt hade han i stort sett fel. Han missade alla följdkonsekvenser av digitaliseringen och han – liksom alla andra – såg den dåvarande geopolitiska världsordningen som en konstant. Kapitalism mot kommunism – den eviga kampen. Bara sju år senare drogs Järnridån undan.

Naisbitt som satt på Harvard borde ha promenerat de tre kilometrarna över till MIT där Ray Kurzweil satt och funderade på Moore’s lag. Kurzweil har haft betydligt mer rätt i sina förutsägelser, framförallt för att han förstår hur lagen påverkar omvärlden. Lagen säger att beräkningshastigheten i datorers processorer fördubblas var 18–24 månad, samtidigt som produktionskostnaden per enhet halveras under samma period. Moore’s lag har varit korrekt sedan den myntades. För den som är matematiskt intresserad innebär detta alltså att beräkningshastighetens ökning är exponentiell.

Att förstå exponentiell ökning är ganska svårt, men jag brukar använda liknelsen med näckrosdammen. Om du föreställer dig en damm som växer igen, den täcks helt av näckrosor, under 30 dagar. Näckrostillväxten är exponentiell: Första dagen dyker en näckros upp. Andra dagen är två till. Tredje dagen fyra till. Så fortsätter det till dess att dammen är helt täckt dag 30. (Du får anta att näckrosornas storlek i relation till dammen är anpassad till denna lilla anekdot). Vad som är så viktigt och kanske svårt att föreställa sig är att dammen dag 29 endast är täckt till hälften. Detta är vad exponentiell förändring innebär i praktiken. Det är oerhört svårt att överblicka förändringar som går så fort och sker i så stor skala.

Kanske är det ännu viktigare att notera bisatsen ovan om att kostnaderna för att åstadkomma detsamma halveras i samma takt. 2006 kostade det 10 miljoner USD att kartlägga en DNA-sekvens, idag kostar det mindre än 1000 USD att göra samma sak. Idag finns det möjlighet för laboratorier att 3D-printa bakterier eftersom det anses för farligt att posta dem. Privatpersoner kan köpa drönare och modifiera dem. Vad innebär det att extremt avancerad teknologi blir tillgänglig för alla? Det vet vi inte idag.

Utvecklingen av levnadsstandarden i Kina är ett bra exempel på hög och ökande förändringstakt. I Kina återfanns för bara 30 år sedan över 50 % av medborgarna under fattigdomsgränsen (människor som levde på minde än 1 USD/dag), idag är det bara några få procent. Redan nästa år skall ingen i Kina klassas som fattig enligt planen. Vad innebär det för Kina? Vad innebär det för resten av världen? Vetenskapen hinner inte med, inte heller media.

Vad innebär en så snabb utveckling för det säkerhetspolitiska perspektivet?

Det innebär enkelt uttryckt att antalet ”svarta svanar” ökar. Begreppet ”svart svan” myntades 2007 i boken ”The Black Swan – The impact of the highly improbable”. Begreppet har fått stor betydelse för säkerhetspolitiska bedömare men författaren, Nassim Nicholas Taleb, är före detta optionshandlare, en yrkesgrupp som gör allt för att förstå och reducera risk. Den centrala idén i Talebs bok är inte att försöka förutse svarta svanar utan att dels bygga upp en robusthet mot negativa händelser – men märk väl också – att bygga upp en förmåga att utnyttja positiva händelser till sin fördel.

Den totala möjliga mängden kunskap

Samhällsrobusthet

När förändringstakten är hög och ökar så går det inte längre att titta bakåt och leta efter traditionella lösningar på nya problem. Teknikutvecklingen gör att gamla system blir obsoleta. Nya lagar och regler stänger också dörrar för gamla lösningar. Gammal kunskap går inte att applicera på nya förhållanden.

SÄPO talar om hotbilden och den dimensionerande hotbeskrivningen och säger vidare att det är olämpligt att peka ut en aktör och anpassa sitt säkerhetsskydd utifrån denna aktör. Aktören kan vara borta i morgon och ersatt av tre nya aktörer som beter sig helt annorlunda. För Sverige är hotbilden sannolikt inte alls olik den som andra västländer identifierat. Det kan vara klokt att ögna igenom World Economic Forums Global Risk Report för att ta del av vilka risker som är mest sannolika och vilka som får mest påverkan. Det kan också vara en god idé att läsa Socialstyrelsens statistik över dödsorsaker. Vad har det med säkerhetspolitik att göra? Jo, det är trots allt så att alla som lever på statens budget skall dela på de 1000 miljarder kronorna och det är politikerna som vi valt som bestämmer över dem. De flesta dödsfallen i Sverige och i många västländer orsakas av hjärt- och kärlsjukdomar och cancer och mycket riktigt så läggs det oerhört mycket pengar på specialistsjukvård i Sverige.

Slutsatsen är således att vi bör bygga upp en samhällsrobusthet som hjälper oss mot flera typer av hot och risker. Att ha mat så man klarar sig om försörjningen avbryts är ett bra exempel – varför inte köpa ett växthus och odla lite själv? Att sätta upp några solceller på taket är inte heller så dumt. Eller kanske borra en brunn på tomten. Dessa exempel fungerar inte för alla men de skall illustrera att det oavsett om det är klimatet som förvärras, främmande makt angriper eller handelskrig som påverkar vår försörjning, så är vi robusta och kan klara alla dessa typer av ansträngningar.

Att bygga upp en förmåga att slå mynt av positiva händelser som Taleb förespråkar är kanske ännu viktigare. Det har vi missat i dagens totalförsvar och krisberedskap. Jag anser att stora delar av de satsningar som genomförs på hållbar utveckling, miljö- och klimatåtgärder, borde harmonierats med satsningar på civilt försvar och krisberedskap. Samma sak gäller det vi kallar för ”samhällsbyggnad”. När regionerna bygger ”robusta sjukhus” så är det lika mycket totalförsvar som samhällsbyggnad. Jag lovar att i kommande inlägg återkomma till detta som bygger på tvärvetenskap och på att man bygger ”hängrännor mellan stuprören” i politiken.

För att demonstrera hur mycket vi som enskilda medborgare önskar se denna utveckling förespråkar jag att alla ser över sin egen robusthet och påverkar organisationer där man arbetar eller verkar att också ta steg mot en ökad robusthet.

Freddy Jönsson Hanberg är rådgivare, reservofficer och grundare av Totalförsvarsstiftelsen

Referenser och boktips

Ray Kurzweill, ” The Age of Spiritual Machines: When Computers Exceed Human Intelligence”
Nassim Nicholas Taleb, ”Den svarta svanen: vad mycket osannolika händelser kan leda till”
John Naisbitt, ”Megatrender: tio nya inriktningar som omvandlar våra liv i organisationer och företag”
World Economic Forum, Global Risk Report 2019
Socialstyrelsen, Statistik om dödsorsaker 2018

När började andra världskriget? Vem bär skulden?

av Stefan Forss [1]

Andra världskriget är ett begrepp som man i Moskva har svårt att hantera. Den sovjetiska, numera ryska varianten kallas Stora fosterländska kriget 1941–1945. Det har blivit en allt starkare symbol för landets identitet. Det gör det också lättare att placera in världskriget som en del av ledmotivet – oskulden – i det stora nationella narrativ som byggts upp i Ryssland under Putins tid.

Den officiella ryska synen på andra världskriget är att landet blev offer för Hitlertysklands och dess allierades försåtliga angrepp. Frankrikes och Britanniens ”oansvariga och fega politik” bidrog också till Tysklands anfall. Endast efter en sanslöst heroisk kamp och obeskrivliga uppoffringar besegrade Ryssland Tyskland ensamt, samt befriade därmed en stor del av Europas folk från det nazistiska oket.

Denna tolkning tummar Ryssland inte på. Det är en s k ”redline” i Rysslands utrikesrelationer och att ifrågasätta detta är bokstavligen kriminellt för ryska medborgare.

President Putin deltog inte i de allierades 75-årsfestligheter till minnet av invasionen i Normandie i juni. Från officiellt ryskt håll erkänns de allierades insatser, men de bedöms ändå som rätt marginella för utgången av kampen mot Hitler.

På de flesta håll anses Hitler alltjämt vara huvudansvarig för andra världskriget. Visst inledde Tyskland krigshandlingarna mot Polen den 1/9 1939, men det avgör inte skuldfrågan. Överraskande storskaliga militära operationer med Sovjetunionen som viktig aktör företogs hela sommaren 1939 mellan japanska och sovjetiska styrkor i gränsområdet mellan Manchuriet och Mongoliet. Avgörandet skedde i slaget vid floden Chalchin-Gol då kavallerigeneralen Georgij Zjukovs armékår gick till offensiv och slog japanerna samtidigt som Stalin hade andra planer i väst och absolut inte ville ha något tvåfrontskrig. Zjukov förtjänade här sina sporrar och skulle gärna ha fortsatt, men Stalin sa nej. Det blev vapenstillestånd den 15 september 1939. Förlusterna var ansenliga, ca 10 000 på sovjetisk sida och dubbelt så många på japansk sida.

En stort uppslagen rubrik i Helsingin Sanomat den 7 september sammanfattade: ”En krigshistoriker anser att andra världskriget började två veckor tidigare än man trott, och Stalin bär skulden”. Historikern är Anthony Beevor.

Från tyskt håll framhåller man nu att Stalin och Hitler hade börjat planera sin pakt redan 1938. Den 23 augusti 1939 – dagen då deras utrikesministrar undertecknade den – är ett långt viktigare datum än 1 september eller 17 september då ryska trupper föll de redan slagna polackerna i ryggen, enligt Sovjets officiella förklaring för att ”befria det polska folket från detta olyckliga krig, i vilket det hade störtats av sina oförnuftiga ledare, och att ge det en möjlighet att åter leva i fred”. Röda armén ryckte fram, sades det, ”under iakttagande av fullständig neutralitet från Sovjetunionens sida i den nuvarande konflikten”. Den ståndpunkten upprepade Molotov under Högsta sovjets urtima femte session den 31 oktober 1939.

De tyska och sovjetiska styrkorna möttes i Brest och det hölls flera gemensamma parader segern till ära.

Lika nöjd såg Stalin själv ut fyra veckor tidigare då han i Moskva bevittnade utrikesministrarna Molotov och Ribbentrop signera nonaggressionsavtalet mellan Sovjet och Tyskland. I det hemliga tilläggsprotokollet delade man redan bytet mellan sig. Diplomaterna hittade på termen intressesfär för att beskriva vad avtalet faktiskt handlade om, rätten till militär aggression och/eller erövring av de länder som avtalsparterna då hade i sikte.

Pakten mellan de expansionslystna ledarna för Tyskland och Sovjet ledde till katastrofala konsekvenser för alla inblandade, inte minst för Sovjetunionens folk. Men den uppfattningen delas inte av Rysslands nuvarande statsledning. Redan 2012 hävdade kulturministern Vladimir Medinskij att Hitlers och Stalins pakt var en stor sak och att pakten borde få ett eget monument. Enligt honom ”inkorporerades” de baltiska länderna, de ockuperades inte och paraden i Brest var ”photoshoppad”.

Även Finland fick betala ett högt pris för denna sovjetiska ”framgång”. Redan för tio år sedan kritiserade Rysslands dåvarande Osloambassadör Sergej Andrejev Finland i hårda ordalag för de ”allvarliga misstag” som vår statsledning kantänka gjorde 1938 – 39 och senare. Försök att skuldbelägga Finland har gjorts både utomlands men beklagligt nog även på hemmaplan under senare år.

Ryssland beklagade Stalins politik gentemot Finland ännu i början av 1990-talet. Boris Jeltsin uppvaktade vid krigargravarna i Sandudd, stannade upp vid Mannerheims och Rytis gravar. Nu har man emellertid lagt in en högre växel till försvar av helomvändningen tillbaka till den traditionella sovjetiska historieuppfattningen. Det är anmärkningsvärt att chefen för ryska utlandsunderrättelsetjänsten SVR, Sergej Narysjkin använder ordet ”neutralitet” på samma sätt som Molotov vid beskrivningen av Sovjetunionens bidrag till kriget mot Polen för åttio år sedan. Han förklarade nyss hur ”Tyskland gjorde enastående eftergifter för att garantera sovjetisk neutralitet i den polska kampanjen”. I praktiken lät Tyskland, som avgjorde det kriget, Sovjet kalla sig neutralt och ta kontrollen över 200 000 kvadratkilometer polskt territorium medan Hitler själv nöjde sig med drygt 90 000. Narysjkin är välkänd inte minst för finländska parlamentariker.

Kanadensiska politikern Chris Alexander, ex-diplomat och Rysslandsexpert, skrev nyligen om hur ”herr Putins olyckliga utrikesminister Sergej Lavrov aldrig varit den som låtit fakta stå i vägen för motbjudande sofisteri”, [då han] försökte lägga skulden till juni 1941, på ”de som, genom att samarbeta med Hitler i München 1938 försökte kanalisera nazistisk aggression österut” (Globe and Mail, 23.8.2019).

Stalins omfattande hemliga militära samarbete med Tyskland började redan på 1920-talet och skedde på sovjetisk mark. Att man bröt mot Versaillesfredens bestämmelser bekom Stalin föga. Här kunde Tyskland i hemlighet utveckla förbjudna vapensystem, stridsflygplan, stridsvagnar, kanoner och ubåtar, och Stalin utnyttjade de militärteknologiska vinningarna fullt ut i landets enorma rustningsprogram.

Efter att Hitler kommit till makten följde en lång tid av stark ömsesidig demonisering. Men trots sina olika uppfattningar hade de två länderna mycket gemensamt, inte minst motståndet mot de kapitalistiska demokratierna. ”Varken vi eller Italien har något gemensamt med det kapitalistiska väst”, sa Hitlers förhandlare Karl Schnurre till sina sovjetiska kolleger.

Den 25 november 1940 föreslog Molotov för Hitler i Berlin ytterligare fem hemliga protokoll. Fyra av dem innehöll territoriella anspråk. Bland dem fanns Finland, den enda plumpen i protokollet vid verkställandet av Molotov-Ribbentrop. ”Det är svårt att döma våra ledande mäns aktivitet i relationerna till Tyskland från december 1940, när man betänker att de hade full vetskap om så konkreta planer på landets likvidering”, skrev professor Mauno Jokipii i sitt banbrytande arbete om bakgrunden till fortsättningskriget (Jatkosodan synty, 1987).

Många frågor är alltjämt obesvarade rörande Sovjets planer och agerande 1941. Viktiga ryska arkiv har förblivit stängda. Då Tyskland slutligen gick till angrepp mot Sovjetunionen den 22 juni 1941 hade man inledningsvis enorma framgångar, eftersom Röda armén märkligt nog stod utpräglat offensivt grupperad i framskjutna positioner, inte defensivt med stort djup i försvaret. Några försvarslinjer att tala om hade man inte byggt. Gick alltså Stalins egna planer i kras då Hitler tog initiativet och anföll först?

Sedan tog Stalin snabbt det strategiskt riktiga beslutet att börja evakuera krigsindustrin. Hitler däremot vägrade att låta Luftwaffe bomba fabrikerna eller tågtransporterna. Då den tyska offensiven körde fast samma höst hade man i praktiken redan förlorat kriget. När Hitler dessutom förklarade USA krig stod det klart att Tyskland inte skulle ha en chans att mäta sig med de allierades förmåga till styrketillväxt. De allierades massiva hjälp i form av vapen, flygplan, lastbilar, bränsle och råvaror (det s k Lend-Lease-programmet) inföll från rysk synpunkt helt i rätt tid. Sen gick det som det gick.

I maj nästa år firas segerdagen stort i Moskva. Inbjudningar kommer och även västliga ledare deltar. Macron lär ha accepterat och kanske vi även får se Trump på Röda torget ifall han orkar stå ut med att inte själv vara huvudperson. Tyvärr har de inte hört en liten treårings träffande uppmaning: ”Du ska inte störa mig, jag är upptagen med annat.”

Författaren är professor och kallad ledamot av KKrVA.

Not

[1] Artikeln är en vidareutveckling av en artikel som publicerades i Hufvudstadsbladet den 1 september.

I Europas namn – franska ambitioner

av Gunilla Herolf

I början av september 2019, när detta skrivs, har president Macron nyligen avhållit möten med sin ryske kollega, Vladimir Putin, den brittiske premiärministern Boris Johnson och den indiske premiärministern Narendra Modi. Några dagar därefter stod han som värd för G7-mötet i Biarritz, där till andras förvåning också den iranske utrikesministern, Mohammad Javad Zarif hade infunnit sig på Macrons inbjudan – dock inte på mötet. För den franske presidenten som under 2019 brottats med ett antal motgångar, innebar veckan en välkommen positiv uppmärksamhet, även om konkreta genombrott på de många problemområdena uteblev. Att Emmanuel Macron har stora ambitioner för sig och Frankrike har varit uppenbart alltsedan han började kandidera för presidentposten. Inför Biarritzmötet förklarade han för den församlade pressen att han såg det kommande mötet som ett avgörande tillfälle för att rädda den hotade multilaterala världsordningen. Han uttalade också sin åsikt att Frankrike hade ett speciellt ansvar för att åstadkomma detta. Det är ingen överdrift att påstå att han lagt ribban mycket högt – frågan är vad som är möjligt för honom att åstadkomma.

Presidentens program

Det franska presidentvalet 2017 var en händelse av stor betydelse och när Emmanuel Macron i maj valdes till president var entusiasmen stor, såväl nationellt som allmänt i Europa. I Frankrike, som plågats av ekonomiska problem och politisk korruption, sågs han som den som kunde lyfta landet och återge det dess rättmätiga plats i Europa. I många EU-länder var lättnaden stor över att den EU-vänlige Macron vunnit över Marine Le Pens Nationella samling.

President Macron presenterade tidigt en rad planer för Europa.  Ett av de franska initiativen gällde ökad integration bland euroländerna med egen budget och egen finansminister. Andra gällde skapandet av en ökad europeisk militär kapacitet för att Europa i högre grad skulle kunna agera på egen hand och bli mindre beroende av Nato. Ytterligare ett av förslagen gällde att sätta upp en europeisk interventionsstyrka (European Intervention Initiative, E2I) under fransk ledning.

Macrons förhoppning var att få tyskt stöd för sina initiativ. Frankrike och Tyskland, två i grunden mycket olika länder, som under många år förenats av sitt engagemang för Europa, har haft ett nära samarbete som fungerat som en motor för EG/EU. De nya franska planerna har dock fått ett svalt bemötande och en del tyska politiker har sett flera av dem som alltför inriktade på tyska ekonomiska bidrag. Förbundskansler Merkel har svarat avvaktande och med stor fördröjning. Också det initiativ som presidenten framförde under våren om ett ”nyskapat Europa” fick ett blandat tyskt svar, nu från Merkels troliga efterträdare, Annegret Kramp Karrenbauer (AKK).

Även i Tyskland är man besviken. I diskussionerna om de högsta ämbetena ville Macron inte acceptera att ordförandeposten i kommissionen gick till Angela Merkels favorit, den bayerske politikern Manfred Weber, som också var s k Spitzenkandidat. Han ville inte heller stödja Merkels förslag till chef för internationella valutafonden, holländaren Jeroen Dijsselbloem. Det franska rymdprogrammet som lanserades i juli ses som konkurrerande med det europeiska samarbetet inom området. Att den tyska förbundskanslern inte informerades om den iranske utrikesministerns besök innan han landade säger en del om avståndet mellan Tyskland och Frankrike idag.

President Macron är medveten om att reformer på den franska arbetsmarknaden är nödvändiga för att få ekonomin på fötter, även detta en förutsättning för goda relationer med Tyskland. Därmed skulle Frankrike också kunna fylla EU:s krav på att budgetunderskottet  inte överstiger tre procent av bruttonationalprodukten. De gula västarnas våldsamma protester har visat på svårigheten att genomföra dessa reformer och i denna som i andra frågor står Marine Le Pen beredd att utnyttja folkligt missnöje med presidenten.

Yttre relationer

Även om en del av de stora planerna och partnerskapet med Tyskland har stött på svårigheter är Frankrike fortsatt en av Europas viktigaste aktörer. Som sådan för man en egen politik gentemot stormakter utanför Europa. Här har emellertid president Macron mött stora problem. Försöken att skapa en god relation till Donald Trump var till en början lyckade men inför president Trumps politik, bl a i handelsfrågor, har relationen svalnat. Det franska förslaget att den digitala handeln (d v s framför allt amerikanska företag som Google, Amazon och Facebook), ska beskattas i de länder där förtjänsterna har gjorts, har lett till hot om amerikanska tullar på franskt vin.

Relationen till Ryssland är mångfacetterad. Trianondialogen, som inleddes 2018, innehåller element (bl a investeringar) som tycks ägnade att underminera sanktionerna mot Ryssland. Det innebär inte att den franske presidenten är okritisk mot landet. Han har tidigare skarpt kritiserat bl a den ryska informationskrigföringen mot Frankrike och de ryska bombningarna i Syrien. Trots detta har de fransk-ryska presidentkontakterna varit täta – sedan 2017 har de två mötts sju gånger.

President Macrons mål med det senaste liksom tidigare möten med president Putin har varit hans önskan att lösa de stora säkerhetspolitiska problemen i Europa och främst bland dem Ukraina. Genom att komma till ett avslut i Ukrainakriget kan flera mål nås. Putins relationer till EU skulle förbättras och de sanktioner som skadar den franska ekonomin avslutas. Ett steg i riktning mot ryskt närmande till Europa har redan tagits då Ryssland återigen blev medlem av Europarådet, detta efter ett franskt förslag.

Mötet med Putin syns inte ha resulterat i några substantiella framsteg. I Ukrainafrågan nådde man inte längre än till att tala om ett nytt toppmöte inom de sedan flera år pågående Normandiesamtalen, i vilka Ryssland, Ukraina, Tyskland och Frankrike deltar. Den franske presidenten argumenterade för att relationen mellan Ryssland och Europa borde ”i grunden nyskapas”, men förklarade också att Ryssland inte skulle återfå sin plats i G7 så länge Ukrainakriget fortsatte. I Syrienfrågan upprepade Ryssland sitt stöd för Assadregimen och en irriterad Macron fick höra Putin jämställa oroligheterna i Moskva med de gula västarnas protester i Paris.

Europeiska partners

Även om den fransk-tyska motorn inte längre går lika gnisselfritt som tidigare finns ändå en önskan från båda sidor att vidmakthålla ett nära samarbete. Ett exempel är den överenskommelse om flyktingmottagande som initierades av Frankrike och Tyskland och som i juli ledde till att 14 länder frivilligt band sig till en mekanism för fördelning av de flyktingar som tagits upp av räddningsfartygen på Medelhavet.

Även Storbritannien står i säkerhets- och försvarsfrågor mycket nära Frankrike. Militärt är de två länderna de i särklass starkaste i Europa (Ryssland inte inkluderat) och det bilaterala nära samarbetet mellan dem, bl a inom kärnvapenområdet, kommer att fortsätta även efter det att Storbritannien lämnat EU. Samtidigt är brexit snarast en fördel för Frankrike, eftersom Storbritannien nu inte längre blockerar det försvarspolitiska samarbetet inom EU.

Ett led i Macrons ambitioner är att få ännu flera partners. Naturligt har varit att söka ytterligare vänner i södra Europa. Italien och Spanien har genom sin geografiska belägenhet flera starka intressen gemensamma med Frankrike, men mellan det förstnämnda landet och Frankrike finns nu ett antal svåra konflikter. Den akuta motsättningen har sitt ursprung i Libyeninterventionen 2011, som Italien aldrig önskade och som resulterade i det kaos och de stora flyktingströmmar som italienarna hade befarat. Mellan de rivaliserande regeringarna i Libyen har Italien och Frankrike gjort olika val. Italien stödjer den av FN erkända regeringen i Tripoli, medan Frankrike i stället ger stöd till en krigsherre, Khalifa Haftar. Tillsammans med honom har Frankrike prioriterat kampen mot terrorismen. Mellan Frankrike och Italien finns också konkurrens om den libyska oljan.

Under den senaste tiden har Frankrike också sökt nya vänner i andra delar av Europa. Speciellt intensiva har ansträngningarna varit i Centraleuropa, ett område som vanligtvis domineras av tyska intressen inom det ekonomiska området och där befolkningen är betydligt mer hängiven Nato än ett starkare europeiskt försvarssamarbete. Frankrike måste också försäkra befolkningen i dessa länder att de inte behöver frukta att en fransk politik går ut på att  en kärna av västeuropeiska länder skulle dominerar EU. Förutom besök i dessa länder har Emmanuel Macron bl a stött kandidater från dessa länder till EU-ämbeten. En av dem är Kristalina Georgieva från Bulgarien, som Frankrike vill se som Europas kandidat till Internationella Valutafonden, en annan är rumänskan Laura Codruța Kövesi som man förordar som EU:s chefsåklagare.

Frankrike och EU

EU-samarbetet är givetvis mycket viktigt för Frankrike och tillsättandet av de högsta ämbetena nyligen utföll mycket lyckosamt för Macron. Förslaget att utse den tyska försvarsministern, Ursula von der Leyen, till kommissionsordförande kom från den franske presidenten, som efter att ha förordat en tyska därefter kunde räkna med en hög position också för Frankrike. Det innebar att Christine Lagarde utsågs till chef för den europeiska centralbanken.

Utöver Frankrike upplever många andra länder i Europa nu att den irrationella amerikanska politiken gjort USA:s stöd i en krissituation mer osäkert och därmed ökat behovet av europeisk styrka. EU:s globala strategi har bl a som mål att skapa strategisk autonomi, vilket innebär att kunna agera vid externa konflikter och kriser och att skydda EU och dess medlemmar. Samtidigt säger den också att Nato är basen för medlemmarnas territoriella försvar.

Trots denna enighet inom EU står organisationen inte för ett europeiskt ledarskap, ett problem som givetvis förvärras i en komplicerad tid som denna. I dagens situation styrs Europas politik i hög grad från medlemsländernas huvudstäder och bland dem dominerar framför allt Berlin, Paris och London. Såväl Berlin som London är emellertid nu försvagade, Berlin på grund av kanslersskiftet och London genom utträdet ur EU.

Att en ambitiös fransk president använder tillfället att lansera sina planer är därför inte ägnat att förvåna. G7-mötet i Biarritz var också ett bra tillfälle att ta upp europeiska och globala problem. En av president Macrons förhoppningar var att få mandat från övriga att för deras räkning förhandla med Iran, och franska diplomatiska källor hävdade också att detta skett. Donald Trump förnekade emellertid att något mandat hade givits och förklarade att varje land skulle ha sin egen dialog med Teheran. President Trump, som i motsats till de övriga ville att Ryssland skulle återfå sin plats i G7, såg det inte heller som meningsfullt att i Rysslands frånvaro diskutera frågor som gällde Iran, Syrien eller and större kriser.

Den franske presidenten kommer säkert att fortsätta med sin aktiva politik men det finns hinder på hans väg mot att framstå som Europas ledare. Ett sådant hinder är det faktum att Macrons globala politik hittills inte har givit några resultat. Det gäller såväl gentemot Xi Jinping, som mot Donald Trump och Vladimir Putin. Andra hinder gäller Frankrike. Landet har en svag ekonomi, med ständiga budgetunderskott och samtidigt en befolkning som inte är beredd att acceptera de moderniseringar av arbetsmarknaden som presidenten och många utanför Frankrike ser som nödvändiga. Ett annat är president Macrons dragning åt protektionism, som för många politiker i Europa gör honom mindre acceptabel som europeisk ledare. Många länder ser i stället Tyskland, med en stabil ekonomi och en politik som försöker inkludera alla EU-länder, som en mer naturlig ledare i den utsträckning som EU självt inte kan fylla den rollen. Uppenbarligen är den politik som var president Macrons första instinkt, nämligen den traditionella att knyta an till Tyskland, den säkraste vägen till inflytande för Frankrike, även om den inte ger samma rampljus som den som nyss prövats.

Författaren är associerad seniorforskare vid Utrikespolitiska Institutet

I Europas namn – franska ambitioner

av Gunilla Herolf

I början av september 2019, när detta skrivs, har president Macron nyligen avhållit möten med sin ryske kollega, Vladimir Putin, den brittiske premiärministern Boris Johnson och den indiske premiärministern Narendra Modi. Några dagar därefter stod han som värd för G7-mötet i Biarritz, där till andras förvåning också den iranske utrikesministern, Mohammad Javad Zarif hade infunnit sig på Macrons inbjudan – dock inte på mötet. För den franske presidenten som under 2019 brottats med ett antal motgångar, innebar veckan en välkommen positiv uppmärksamhet, även om konkreta genombrott på de många problemområdena uteblev. Att Emmanuel Macron har stora ambitioner för sig och Frankrike har varit uppenbart alltsedan han började kandidera för presidentposten. Inför Biarritzmötet förklarade han för den församlade pressen att han såg det kommande mötet som ett avgörande tillfälle för att rädda den hotade multilaterala världsordningen. Han uttalade också sin åsikt att Frankrike hade ett speciellt ansvar för att åstadkomma detta. Det är ingen överdrift att påstå att han lagt ribban mycket högt – frågan är vad som är möjligt för honom att åstadkomma.

Presidentens program

Det franska presidentvalet 2017 var en händelse av stor betydelse och när Emmanuel Macron i maj valdes till president var entusiasmen stor, såväl nationellt som allmänt i Europa. I Frankrike, som plågats av ekonomiska problem och politisk korruption, sågs han som den som kunde lyfta landet och återge det dess rättmätiga plats i Europa. I många EU-länder var lättnaden stor över att den EU-vänlige Macron vunnit över Marine Le Pens Nationella samling.

President Macron presenterade tidigt en rad planer för Europa.  Ett av de franska initiativen gällde ökad integration bland euroländerna med egen budget och egen finansminister. Andra gällde skapandet av en ökad europeisk militär kapacitet för att Europa i högre grad skulle kunna agera på egen hand och bli mindre beroende av Nato. Ytterligare ett av förslagen gällde att sätta upp en europeisk interventionsstyrka (European Intervention Initiative, E2I) under fransk ledning.

Macrons förhoppning var att få tyskt stöd för sina initiativ. Frankrike och Tyskland, två i grunden mycket olika länder, som under många år förenats av sitt engagemang för Europa, har haft ett nära samarbete som fungerat som en motor för EG/EU. De nya franska planerna har dock fått ett svalt bemötande och en del tyska politiker har sett flera av dem som alltför inriktade på tyska ekonomiska bidrag. Förbundskansler Merkel har svarat avvaktande och med stor fördröjning. Också det initiativ som presidenten framförde under våren om ett ”nyskapat Europa” fick ett blandat tyskt svar, nu från Merkels troliga efterträdare, Annegret Kramp Karrenbauer (AKK).

Även i Tyskland är man besviken. I diskussionerna om de högsta ämbetena ville Macron inte acceptera att ordförandeposten i kommissionen gick till Angela Merkels favorit, den bayerske politikern Manfred Weber, som också var s k Spitzenkandidat. Han ville inte heller stödja Merkels förslag till chef för internationella valutafonden, holländaren Jeroen Dijsselbloem. Det franska rymdprogrammet som lanserades i juli ses som konkurrerande med det europeiska samarbetet inom området. Att den tyska förbundskanslern inte informerades om den iranske utrikesministerns besök innan han landade säger en del om avståndet mellan Tyskland och Frankrike idag.

President Macron är medveten om att reformer på den franska arbetsmarknaden är nödvändiga för att få ekonomin på fötter, även detta en förutsättning för goda relationer med Tyskland. Därmed skulle Frankrike också kunna fylla EU:s krav på att budgetunderskottet  inte överstiger tre procent av bruttonationalprodukten. De gula västarnas våldsamma protester har visat på svårigheten att genomföra dessa reformer och i denna som i andra frågor står Marine Le Pen beredd att utnyttja folkligt missnöje med presidenten.

Yttre relationer

Även om en del av de stora planerna och partnerskapet med Tyskland har stött på svårigheter är Frankrike fortsatt en av Europas viktigaste aktörer. Som sådan för man en egen politik gentemot stormakter utanför Europa. Här har emellertid president Macron mött stora problem. Försöken att skapa en god relation till Donald Trump var till en början lyckade men inför president Trumps politik, bl a i handelsfrågor, har relationen svalnat. Det franska förslaget att den digitala handeln (d v s framför allt amerikanska företag som Google, Amazon och Facebook), ska beskattas i de länder där förtjänsterna har gjorts, har lett till hot om amerikanska tullar på franskt vin.

Relationen till Ryssland är mångfacetterad. Trianondialogen, som inleddes 2018, innehåller element (bl a investeringar) som tycks ägnade att underminera sanktionerna mot Ryssland. Det innebär inte att den franske presidenten är okritisk mot landet. Han har tidigare skarpt kritiserat bl a den ryska informationskrigföringen mot Frankrike och de ryska bombningarna i Syrien. Trots detta har de fransk-ryska presidentkontakterna varit täta – sedan 2017 har de två mötts sju gånger.

President Macrons mål med det senaste liksom tidigare möten med president Putin har varit hans önskan att lösa de stora säkerhetspolitiska problemen i Europa och främst bland dem Ukraina. Genom att komma till ett avslut i Ukrainakriget kan flera mål nås. Putins relationer till EU skulle förbättras och de sanktioner som skadar den franska ekonomin avslutas. Ett steg i riktning mot ryskt närmande till Europa har redan tagits då Ryssland återigen blev medlem av Europarådet, detta efter ett franskt förslag.

Mötet med Putin syns inte ha resulterat i några substantiella framsteg. I Ukrainafrågan nådde man inte längre än till att tala om ett nytt toppmöte inom de sedan flera år pågående Normandiesamtalen, i vilka Ryssland, Ukraina, Tyskland och Frankrike deltar. Den franske presidenten argumenterade för att relationen mellan Ryssland och Europa borde ”i grunden nyskapas”, men förklarade också att Ryssland inte skulle återfå sin plats i G7 så länge Ukrainakriget fortsatte. I Syrienfrågan upprepade Ryssland sitt stöd för Assadregimen och en irriterad Macron fick höra Putin jämställa oroligheterna i Moskva med de gula västarnas protester i Paris.

Europeiska partners

Även om den fransk-tyska motorn inte längre går lika gnisselfritt som tidigare finns ändå en önskan från båda sidor att vidmakthålla ett nära samarbete. Ett exempel är den överenskommelse om flyktingmottagande som initierades av Frankrike och Tyskland och som i juli ledde till att 14 länder frivilligt band sig till en mekanism för fördelning av de flyktingar som tagits upp av räddningsfartygen på Medelhavet.

Även Storbritannien står i säkerhets- och försvarsfrågor mycket nära Frankrike. Militärt är de två länderna de i särklass starkaste i Europa (Ryssland inte inkluderat) och det bilaterala nära samarbetet mellan dem, bl a inom kärnvapenområdet, kommer att fortsätta även efter det att Storbritannien lämnat EU. Samtidigt är brexit snarast en fördel för Frankrike, eftersom Storbritannien nu inte längre blockerar det försvarspolitiska samarbetet inom EU.

Ett led i Macrons ambitioner är att få ännu flera partners. Naturligt har varit att söka ytterligare vänner i södra Europa. Italien och Spanien har genom sin geografiska belägenhet flera starka intressen gemensamma med Frankrike, men mellan det förstnämnda landet och Frankrike finns nu ett antal svåra konflikter. Den akuta motsättningen har sitt ursprung i Libyeninterventionen 2011, som Italien aldrig önskade och som resulterade i det kaos och de stora flyktingströmmar som italienarna hade befarat. Mellan de rivaliserande regeringarna i Libyen har Italien och Frankrike gjort olika val. Italien stödjer den av FN erkända regeringen i Tripoli, medan Frankrike i stället ger stöd till en krigsherre, Khalifa Haftar. Tillsammans med honom har Frankrike prioriterat kampen mot terrorismen. Mellan Frankrike och Italien finns också konkurrens om den libyska oljan.

Under den senaste tiden har Frankrike också sökt nya vänner i andra delar av Europa. Speciellt intensiva har ansträngningarna varit i Centraleuropa, ett område som vanligtvis domineras av tyska intressen inom det ekonomiska området och där befolkningen är betydligt mer hängiven Nato än ett starkare europeiskt försvarssamarbete. Frankrike måste också försäkra befolkningen i dessa länder att de inte behöver frukta att en fransk politik går ut på att  en kärna av västeuropeiska länder skulle dominerar EU. Förutom besök i dessa länder har Emmanuel Macron bl a stött kandidater från dessa länder till EU-ämbeten. En av dem är Kristalina Georgieva från Bulgarien, som Frankrike vill se som Europas kandidat till Internationella Valutafonden, en annan är rumänskan Laura Codruța Kövesi som man förordar som EU:s chefsåklagare.

Frankrike och EU

EU-samarbetet är givetvis mycket viktigt för Frankrike och tillsättandet av de högsta ämbetena nyligen utföll mycket lyckosamt för Macron. Förslaget att utse den tyska försvarsministern, Ursula von der Leyen, till kommissionsordförande kom från den franske presidenten, som efter att ha förordat en tyska därefter kunde räkna med en hög position också för Frankrike. Det innebar att Christine Lagarde utsågs till chef för den europeiska centralbanken.

Utöver Frankrike upplever många andra länder i Europa nu att den irrationella amerikanska politiken gjort USA:s stöd i en krissituation mer osäkert och därmed ökat behovet av europeisk styrka. EU:s globala strategi har bl a som mål att skapa strategisk autonomi, vilket innebär att kunna agera vid externa konflikter och kriser och att skydda EU och dess medlemmar. Samtidigt säger den också att Nato är basen för medlemmarnas territoriella försvar.

Trots denna enighet inom EU står organisationen inte för ett europeiskt ledarskap, ett problem som givetvis förvärras i en komplicerad tid som denna. I dagens situation styrs Europas politik i hög grad från medlemsländernas huvudstäder och bland dem dominerar framför allt Berlin, Paris och London. Såväl Berlin som London är emellertid nu försvagade, Berlin på grund av kanslersskiftet och London genom utträdet ur EU.

Att en ambitiös fransk president använder tillfället att lansera sina planer är därför inte ägnat att förvåna. G7-mötet i Biarritz var också ett bra tillfälle att ta upp europeiska och globala problem. En av president Macrons förhoppningar var att få mandat från övriga att för deras räkning förhandla med Iran, och franska diplomatiska källor hävdade också att detta skett. Donald Trump förnekade emellertid att något mandat hade givits och förklarade att varje land skulle ha sin egen dialog med Teheran. President Trump, som i motsats till de övriga ville att Ryssland skulle återfå sin plats i G7, såg det inte heller som meningsfullt att i Rysslands frånvaro diskutera frågor som gällde Iran, Syrien eller and större kriser.

Den franske presidenten kommer säkert att fortsätta med sin aktiva politik men det finns hinder på hans väg mot att framstå som Europas ledare. Ett sådant hinder är det faktum att Macrons globala politik hittills inte har givit några resultat. Det gäller såväl gentemot Xi Jinping, som mot Donald Trump och Vladimir Putin. Andra hinder gäller Frankrike. Landet har en svag ekonomi, med ständiga budgetunderskott och samtidigt en befolkning som inte är beredd att acceptera de moderniseringar av arbetsmarknaden som presidenten och många utanför Frankrike ser som nödvändiga. Ett annat är president Macrons dragning åt protektionism, som för många politiker i Europa gör honom mindre acceptabel som europeisk ledare. Många länder ser i stället Tyskland, med en stabil ekonomi och en politik som försöker inkludera alla EU-länder, som en mer naturlig ledare i den utsträckning som EU självt inte kan fylla den rollen. Uppenbarligen är den politik som var president Macrons första instinkt, nämligen den traditionella att knyta an till Tyskland, den säkraste vägen till inflytande för Frankrike, även om den inte ger samma rampljus som den som nyss prövats.

Författaren är associerad seniorforskare vid Utrikespolitiska Institutet

Försvaret är finansierat men kritiska hinder kvarstår

Fokus måste ligga på kärnverksamheten. Foto: Jimmie Andersson, Försvarsmakten.

av Sebastian Merlöv

Efter våren och sommarens turbulens kring försvarsfrågan står det nu klart att försvarets finansiering kommande 5 år är säkrad. Diskussion kring nivån av finansieringen har tagit upp allt syre i debatten vilket medfört att ett antal kanske än mer kritiska faktorer för att nå den effekt som rapporten ”Värnkraft” avsåg, riskerar att få den planerade satsningen att falla platt utan önskad effekt. Ivern i att jaga enkla politiska poäng kan ha riskerat att den viktiga debatt och diskussion som krävts för att överhuvudtaget klara av att realisera ”Värnkraft” uteblivit. Om inte förr, så måste den börja nu.

Under mer än 70 år har det svenska försvaret aldrig haft en period då man behövt växa. Det är tacksamt med en så lång fred i vårt närområde men det innebär också att ingen nu verksam inom  Försvarsmakten har erfarenhet av att växla upp enligt den takt som vi nu ser behov av. Till detta förvärras läget av att Försvaret under många år uppfattats som ett ekonomiskt svart hål där befintlig budgetnivå har givit mindre ”pang för pengarna” än  jämfört med en del av våra nordiska grannar.

Organisationen har under de senaste 15 åren också anammat New Public Management som en ledningsfilosofi där en så enkel sak som beställning av en handfull pennor innebär en avancerad process i administrativa datorsystem och där man ute på förbanden rättmätigt kan fråga sig om de värderas mer av att göra saker på rätt sätt, än att göra rätt saker.

För att öka produktiviteten inom organisationen bör man dels införa stora delar av det tänk som Tillitsutredningen fastslår men också inspireras av den ledningsfilosofi som gör Sverige unikt när förbanden är ute i fält eller på operationer – Uppdragstaktik. Denna filosofi innebär förenklat att man får tilldelade resurser och en uppgift och därmed både tillit och ansvar att slutföra den. Utan att detaljstyras och att minimera administrativa moment.

Det krävs också en kraftigt reducerad regelflora som under senaste 10 åren har fått växa helt fritt. Idag spenderas alltför stor del av tiden i utbildningen kring strukturerade utbildningar av olika fordons- och materieltyper. Som exempel krävs två dagars utbildning av instruktör för att framföra en helt ”civil” bil trots att man redan har B-körkort. Även att få framföra en lättare terrängbil kräver flera veckors utbildning trots att man inledningsvis inte ska nyttja den för avancerade terräng- eller stridsmoment. Utbildning av lastbilar är än värre men gäller också sambandsmateriel, sjukvårdsutbildning m m.

Här krävs en ändring med en kort introduktionsutbildning där man sedan bygger på kompetens i samband med praktiska övningsmoment och med kontinuerlig stegring. Det är en återgång till hur utbildning bedrevs förut och är något som måste återtas. 80/20-regel bör vara norm där 20% är strukturerad utbildning.

En avgörande fråga för att kunna öva och bygga ut verksamheten är ofta kringliggande myndigheters agerande.

T ex är det helt orimligt att inte Försvaret på sina egna övningsfält har fria möjligheter att öva 24/7 365 dagar om året utan måste ansöka ibland flera dagar förväg för att få bedriva t ex en skjutning på natten och igen – på sitt eget skjutfält.

Vidare kan inte eventuella behov av utbyggnation landa under samma regelverk som om man ska bygga en förskola med omfattande prövningar och överklaganden från privata intressen.

I det fall man bygger ut befintlig struktur kring regementen ska inga privata intressen få ligga i vägen. Om mineralutvinning kan ha företräde framför privata markägare så ska försvaret i anslutning till sina befintliga anläggningar inte hindras att bygga ut.

Här måste regioner och kommuner omgående vara proaktiva i att samverka och stötta försvaret så att eventuell praxis eller regelverk uppdateras för att stötta denna utveckling.

Slutligen blir det inget framtida försvar om vi inte har unga killar och tjejer som har vilja och förmåga att fullgöra en värnplikt.

Det finns idag oroande tecken på att unga har svårt att klara en militär utbildning rent fysiskt då många inte byggt upp den grund som kan krävas under en militär utbildning.

Samtidigt är idag många motiverade och vill bidra genom att tjänstgöra. För att ge alla dessa unga en chans, krävs att man går ut med information redan tidigt under högstadiet så att man både skapar förståelse men också för dem som är motiverade en mental och fysisk förberedelsetid till när det är dags att mönstra och därefter tjänstgöra. Det kan vara genom förbandsbesök, PRAO eller inom ramen för skolundervisningen. Hamnar vi under de planerade 8000 per år som ska genomföra värnplikten så halkar vi snabbt efter utifrån de mål som ligger för 2025.

I detta krävs inte bara att försvaret söker kontakt med skolor utan att skolorna tar sitt ansvar så att  korrekt information  når samtliga elever.

Alla ovanstående områden sätter oss som samhälle på prov. Tyvärr har vi under de senaste åren inte lyckats när det gäller att snabbt kunna öka produktiviteten och output till medborgarna inom viktiga frågor såsom sjukvård, migration och skola.

Vi ska inte ännu en gång hamna i en situation där ökade insatser av skattemedel i slutändan inte ger den effekt som var syftet. Låt denna satsning på försvaret bli en uppvisning i att vi faktiskt kan släppa loss kraften både inom och mellan viktiga myndigheterna så att vi kraftig ökar produktiviteten, där tillit och ansvar får vara ledord för att lyckas. Vi har en kort tidsperiod fram till allt detta måste vara klart. Vi får inte misslyckas.

Författaren är ”s-märkt” debattör i försvarsfrågor, tidvis anställt gruppbefäl på K3 i Karlsborg.