Östtysklands tyngsta förband återupplivas

De nya T-14 Armata och Kurganets-25 kommer först att tillföras de nya större pansarförbanden.

I Östtyskland (DDR) hade Sovjetunionen tre större förband med tonvikt på stridsvagnar. De benämndes stridsvagnsarméer. Nu har ryska statsmedier offentliggjort att man före den 1 december detta år skall ha återupplivat Första gardesstridsvagnsarmén, som skapades på Stalingradfronten i juli 1942 och slutade sina sovjetiska dagar i östtyska Dresden, där Vladimir Putin tjänstgjorde 1985-1990.

Det har inte funnits någon formation benämnd stridsvagnsarmé sedan 1998. Men vad är en stridsvagnsarmé? Det beror på vilken period man talar om men pudelns kärna är att det är ett ovanligt stridsvagnstätt förband – dess chef förfogar över flera pansardivisioner med sammanlagt flera hundra stridsvagnar. Kungörelsen från TASS om att Första gardesstridsvagnsarmén (som invaderade Tjeckoslovakien 1968, vilket inte nämns av TASS) skall återuppstå före den 1 december i år kommer samtidigt med upplysningen om att förbandet blir det första att från och med nästa år erhålla den nya stridsvagnen T-14 och det nya men mindre uppmärksammade pansarskyttefordonet Kurganets-25.

Att det våras för stridsvagnen verkar man ha anat på två svenska tidningsredaktioner. Senaste numret (nr 4) av Soldat & Teknik har på omslaget en stridsvagn i fokus, en strv m/39 tillverkad av Landsverk i Landskrona – och just Landsverks ytterst märkliga kopplingar till både Tysklands och Sovjetunionens pansarutveckling är föremål för en synnerligen läsvärd artikel, ”Pansarpionjärer i Skåne”, av teknikhistorikern Roine Viklund i senaste numret av Militär Historia (nr 8). Undertecknad har skrivit en bok, Tyskar och allierade i Sverige, som nämner Landsverkvagnen som slutade sina dagar i Sovjet. Men jag fann dock många för mig nya uppgifter om Landsverk i Roine Viklunds artikel.

Hur en Landsverkvagn presterade i terrängen i jämförelse med en Panther respektive allierade stridsvagnar handlar följande filmklipp om.

I detta prov testas Landsverks m/42 mot tyska och allierade stridsvagnar.

Apropå Panther råkar jag nu som semesterbok läsa Antony Beevors Ardennerna 1944. Hög tid att återge till semestern…

Ubåtens öde och Rysslands försvarsminister

Dagens Nyheters rubrik den 25 maj 1916.

Det finns flera missförstånd och oklarheter kring den ryska ubåten Som (på svenska Malen). En del förklaringar följer här nedanför. Rysslands försvarsminister har nu också själv signalerat intresse för ubåten.

Idag (29/7) publicerade DN en artikel av Mikael Holmström som på flera sätt placerar ubåten i ett historiskt sammanhang. Holmström skriver exempelvis att ”Både ryska och brittiska ubåtar opererade nämligen 1915 från Åland mot tysk järnmalmtrafik på svenskt territorium (längs Sveriges syd- och västkust opererade tyska ubåtar).” samt att: ”Den nu återfunna ubåten patrullerade in på svenskt vatten och skulle kanske också försöka sänka malmfartyg på väg till Tyskland.”

Men Mikael Holmström har, liksom jag själv helt nyligen, angett fel datum för ubåtens sista livstecken, alltså kollisionen med Ångermanland (i flera ryska källor felaktigt kallad Ingermanland, ett historiskt landskap söder om Finska viken). Detta med datumet spelar stor roll för att finna mer information. Det var inte den 16 maj krocken skedde, men däremot är den 10 maj delvis sant. Vid denna tid följde Ryssland ännu den gamla julianska kalendern och enligt den var det den 10 maj. Men i Sverige var det samtidigt den 23 maj…

Hur upplevdes krocken egentligen 1916, vad hette den svenske fartygschefen och vilken last hade hans fartyg – tysk last eller? Dessa frågor fann jag idag delvis svar på i det digitala DN-arkiv som man kan få tillgång till som prenumerant. Men söker man där på dagarna just efter den 10 maj finner man inget – man måste känna till det svenska datumet, alltså den 23 maj. I nästa dags DN (24/5) kan man läsa den första nyheten under rubriken ”Ubåtskatastrof i Ålands hav?”:

En egendomlig kollision, om vars utgång för den ena parten man ingenting har sig bekant, inträffade natten till tisdagen i Ålands hav. Sveabolagets ångare Ångermanland råkade nämligen kollidera med en U-båt, som helt plötsligt skar dess kurs. Ångermanland erhöll inga skador. Däremot svävar man i ovisshet om U-båtens öde.

Dagens Nyheter har haft ett samtal med Ångermanlands befälhavare, kapten Abrahamsén, vilken själv befann sig på kommandobryggan då olyckan inträffade. Ångermanland kom från Mäntyluoto, medförande bl.a. 28,665 kolli kärleksgåvor till Tyskland.

Här måste förklaras vad som menas med ”kärleksgåvor till Tyskland”. Av samtida artiklar är det tydligt, nämligen paket till ryska krigsfångar i Tyskland. Bara ett exempel på en annan artikel som förklarar detta tydligare, ur DN den 27 maj 1916: ”Stor last av kärleksgåvor från Ryssland […] Sveabolagets ångare Hudiksvall, som hitkom på fredagen från Raumo, medförde 23,000 postpaket, utgörande kärleksgåvor till ryska krigsfångar i Tyskland och Österrike.”

Men låt oss nu återvända till den första artikeln om kollisionen:

Man hade passerat genom Öregrunds skärgård och kom vid 4-tiden på tisdagsmorgonen ut i Ålands hav vid Svartklubben. Färden fortsattes söderut inom territorialgränsen. Kort efter det ångaren passerat Svartklubben fick rorsmannen syn på ett periskop från en undervattensbåt som uppehöll sig på svenskt område. Undervattensbåten som alltså var i sänkt läge, rörde sig – att döma av periskopet – i ångarens riktning. Plötsligt ändrade den kurs och gick till havs, varvid den kom att skära Ångermanlands kurs. Ombord på ångaren slogs genast back, men det var för sent. Man märkte en svag stöt och ett krasande ljud hördes då kollisionen inträffade. Periskopet försvann, och ehuru fartyget låg kvar en halvtimme på platsen för att bringa hjälp, om så skulle vara behövligt, märkte man intet av U-båten. På vattenytan syntes icke heller något som kunde antyda att båten var läck och höll på att förolyckas.

Kaptenen höll för troligt att U-båten fått en mycket svag törn, som endast skadat periskopet, men icke båten i övrigt. Ångermanland hade icke fått den minsta läcka.

Enär U-båten kom i riktning från land, synes det icke uteslutet att det kan ha varit ett svenskt fartyg. I marinstaben och på sjöfartsdepartementets kommandoexpedition meddelas det att rapport icke ingått om någon olycka. Man trodde icke heller att någon svensk U-båt uppehållit sig på den angivna platsen då kollisionen skulle ha inträffat.

Följande dag, den 25 maj, kunde DN berätta mer under rubrikerna ”Sveaångarens äventyr med ubåten” och ”Ubåten torde själv bära skuld till kollisionen”:

Den uppseendeväckande händelsen i Ålands hav, då Sveabolagets ångare Ångermanland enligt uppgift skulle ha kolliderat med en U-båt, har givetvis föranlett undersökning från de svenska marinmyndigheternas sida.

På förfrågan av Dagens Nyheter meddelar också sjöförsvarsdepartementets kommandoexpedition att det är uteslutet att någon svensk undervattensbåt skulle ha blivit påseglad av Ångermanland på dess senaste resa till Stockholm.

Kapten Abrahamsén på Ångermanland har i anledning av meddelandena i pressen velat fästa uppmärksamhet på att ångaren icke ens ofrivilligt medverkat till någon kollision med U-båten. Då man fick syn på periskopet lät kaptenen i enlighet med rederiets order stoppa fartyget, och detta låg stilla, då U-båten ändrade kurs och styrde rakt mot Ångermanland. För att hindra kollision slog kaptenen back och denna rörelse hade just börjat då U-båten, vilken uppenbarligen sökte gå under ångaren, gick till havs. Om någon skada skett, måste alltså U-båtens chef bära ansvaret härför. Då båten gick fram för att skära Ångermanlands kurs, såg man från ångaren hur periskopet gradvis sänktes. Vid kollisionen låg det endast ett par decimeter över vattenytan mot först omkring 1 meter.

För den som vill veta mer om ubåten Soms sista befälhavare, löjtnant Chrisanf (inte Chrisan) Bugurajev född 1891 i Donkosackernas land i nuvarande staden Belaja Kalitva, så kommer här hela hans namn på ryska: Хрисанф Константинович Бугураев. Det finns mycket mer att berätta om honom och flera (arkiv)uppgifter finns om honom på ryska sidor, även utlagda för flera år sedan.

Vad gäller nutida reaktioner har det under dagen blivit känt genom ryska statsmedier, även på engelska, att Rysslands försvarsminister Sergej Shoigu uttalat sig för en ”gemensam expedition”, alltså med svenskar, till ubåten. Vilket är en rätt stor omsvängning jämfört med det förlöjligande av Sverige som ryska statsmedier först kom med.

För övrigt kan man studera vad som skedde i Östersjön sommaren före Soms kollision med Ångermanland, alltså sommaren 1915. En benämning är slaget vid Gotland.

Sannolikt ingen rysk kränkning av svenskt vatten!

Enligt uppgifter från en privatperson till bloggrannen Lars Wilderäng (Cornucopia) så har ett rysk skolfartyg som genomfört transit i Öresund nordvart på svenskt vatten. Enligt uppgiftslämnaren så ska fartyget ha uppträtt onormalt och girat utanför Malmö hamn där spekulationer om ett brott mot oskadlig genomfart kan ha förekommit.

Det ryska örlogsfartyget RFS Smolny med bognummer 210 är ett skolfartyg i ryska flottan. Fartyget blev känt i media så sent som i vintras då man utgjorde förläggningsfartyg för den besättning som skulle bemanna det franskbyggda ryska fartyget av Mistral-klass Vladivostok. När Frankrike nekade leverans var det även Smolny som tog hem besättningen till Ryssland.

I fredags lämnade Smolny Kronstadt i inre finska viken för att först gå till Baltijsk och i går påbörja man en planerad resa med 34 marinkadetter ombord från Östersjön via Atlanten och Medelhavet upp till Svarta havet och Sevastopol.

Enligt en privatperson (jag har fått ta del av förstahandsuppgifter) så ska Smolny ha girat kraftigt utanför Malmö hamn. Spekulationerna som har figurerat under kvällen rör huruvida det ryska örlogsfartyget har begått ett brott mot havsrättskonventionens regler för oskadlig genomfart.

I Öresund gäller särskilda regler för genomfart. Alla länder, inklusive ryska örlogsfartyg har rätt att genomföra så kallad oskadlig genomfart genom Öresund. I nordlig riktning på svenskt vatten och i sydlig riktning på danskt vatten. Passage behöver inte föranmälas.

Enligt konventionen skall en sådan passage ske skyndsamt utan att störa ordningen. D.v.s. ett fartyg ska passera snabbaste vägen från punkt A till punkt B. Det innebär att man ska gå kortaste vägen och det är inte tillåtet att stanna upp, sjösätta båtar eller helikoptrar, eller genomföra någon form av övningsverksamhet motsv. Det är således inte heller tillåtet att avvika från kortaste vägen mellan punkt A och B. Endast en nödsituation, som ska anmälas till aktuellt land, kan medge ett annat uppträdande.

Min bedömning av situationen, enbart baserat på uppgifterna från uppgiftslämnaren är dock att inget brott har begåtts. 

Enklaste sättet att komma fram till den slutsatsen är att (om man inte är sjöman och kan sitt sjökort) titta på sjökortet över Öresund och området runt Malmö.

Om man går nordvart i flintrännan, huvudfarleden genom Öresund och under Öresundsbron så återfinns den första girpunkten rakt utanför Malmö hamn. Giren är förhållandevis kraftig, runt 80 grader vilket från land kommer att märkas påtagligt. Efter giren så håller man precis som uppgiftslämnaren gör gällande en kurs som leder upp mot och förbi Ven.

Min samlades bedömning av uppgifterna är således att Smolny har följt gällande regler för oskadlig genomfart under sin transit genom Öresund.

Bild från bloggen Cornucopia tagen av uppgiftslämnaren.


Uppdaterat 22:10: Nu bekräftar även SjöC Gbg min analys till Sydsvenskan.

Den farliga neutralitetsmyten

Inom samhälls- och beteendevetenskaperna talar man ofta om att det är ”arv och miljö” som de två huvudsakliga faktorer som formar en människa och dess handlande. Oavsett om man vill framhålla arvet eller miljön som faktorn med kraftigast inflytande, så handlar bägge om historia.

Inte heller inom säkerhetspolitiken går det att komma ifrån historiens inflytande på de beslut som fattas idag för att möta eventuella framtida händelseutvecklingar. För svensk del är historien av stor vikt när det gäller ett NATO-medlemskap. Ett av de vanligaste argumenten hos nej-sidan är just det historiska. Sverige har ”en 200-årig historia av alliansfrihet” framhålls det t.ex. i Almedals-seminariet En utförsäljning av alliansfriheten? och i en artikel på Aftonbladets kultursida framhåller Thage G Peterson att hotet att bli indraget i ett storkrig mellan NATO och Warzawapakten motades framgångsrikt genom ”en fast och konsekvent neutralitetspolitik och ett starkt försvar”.

Är det så att det finns en reell grund att stå på i historien avseende svensk neutralitet och alliansfrihet, finns det också den största anledning att överväga denna linje även för framtiden. I den identitetsfråga som ett svenskt NATO-medlemskap utvecklat sig till, spelar det dock mindre roll hur vi i Sverige uppfattar oss själva jämfört med hur vi uppfattas av omgivningen och framförallt då av den presumtiva motståndaren – förr Sovjetunionen och sedan några år, Ryssland. Även där väger de historiska erfarenheterna in i högsta grad. Det är bara att ta en titt på det årliga firandet av segerdagen den 9 maj för att förstå historiens vikt i såväl Sovjetunionen som dagens Ryssland, samt hur mycket av de sovjetiska historiska erfarenheterna som av naturliga skäl lever vidare idag.

Det blir därmed fundamentalt för NATO-frågan respektive neutralitetspolitiken hur det svenska säkerhetspolitiska agerandet uppfattats i Sovjetunionen och Ryssland hur de historiska erfarenheterna sett ut avseende den svenska politiken. Man kan konstatera att det finns inga anledningar för Ryssland  idag och Sovjetunionen igår att tvivla på var Sverige hör hemma säkerhetspolitiskt och vilken substans som funnits i den offentliga svenska retoriken om alliansfrihet och neutralitet.

Till att börja med kan nämnas Krimkriget 1853-56 där Sverige upplät Fårösund som framskjuten marinbas åt de brittiska och franska flottorna som skar av de ryska handelvägarna genom Östersjön och anföll ryska kustbefästningar i Finland, inte minst på Åland och sedan Sveaborg (Helsingfors). Sverige var även på väg in i Krimkriget mot Ryssland, men endast under förutsättning om Österrike också gick på den brittisk-franska sidan. Då liksom idag, var Östersjön den huvudsakliga handelsvägen för Ryssland.

Under första världskriget höll Sverige en starkare neutral linje utan avsteg, medan under andra världskriget, kunde Sverige hålla sig utanför kriget endast genom upprepade avsteg från neutraliteten åt bägge håll i kombination med tur. Enda gången Sverige inte förklarade sig neutralt var vid det sovjetiska angreppet mot Finland. Sverige förklarade sig då icke-krigförande och bistod istället Finland med en omfattande materiell och monetär hjälp, och bidrog med stridande på ett sätt snarlikt hur Ryssland agerat i östra Ukraina. Sverige böjde sig därmed åt än det ena, än det andra hållet beroende på vilken kraft som var starkast.

Därefter följer det svenska agerandet under det kalla kriget, där den offentliga linjen kan sammanfattas som alliansfrihet syftande till neutralitet, medan det reella agerandet i själva verket var omfattande förberedelser för samarbete med USA och övriga medlemmar av NATO i händelse av krig. Om detta påminner Robert Dalsjö mycket bra i fredagens SvD. Inte minst att Sovjetunionen hade full insyn i detta genom det spionage som Stig Wennerström och Stig Bergling ägnade sig åt (förmodligen även andra), varvid stora delar av det svenska ledningssystemet och ledningsorganisationen röjdes. På de sovjetiska militära akademierna utmålades också de Sverige som ett NATO-land och i igenkänningsmanualerna för främmande stridskrafter likaså.

Vilka erfarenheter drog då Sovjetunionen av historien? Att någon svensk neutralitet inte var något annat än prat men att de reella handlingarna såg annorlunda ut. Utåt kunde Sovjetunionen upprätthålla linjen att acceptera den svenska neutralitetspolitiken och långsiktigt också tjäna på att göra så, då detta faktiskt var något som kunde användas mot Sverige och försvaga såväl svenska som västliga försvarsförberedelser. Genom en offentlig retorik som vädjade till den svenska neutralitetsmyten och odlade densamma, kunde Sovjetunionen underminera det svenska folkets stöd för en eventuell framtida situation där Sverige skulle behöva militärt stöd utifrån. Ju längre tiden gick, desto känsligare blev också skillnaden mellan retorik och handling för den socialdemokratiska partiledningen.

I början fanns starka realpolitiska skäl att inte gå med i NATO, t.ex. att risken Sovjetunionen omedelbart skulle flytta fram sina positioner i Finland och därmed komma närmare västerut, vilket varken skulle gynna Sverige eller NATO. Med tiden blev sedan den uttalade alliansfrihets- och neutralitetspolitiken till en sanning för de som befann sig längre från socialdemokratins innersta krets och de som växte in i rörelsen. Med tiden blev också möjligheterna allt mindre att förklara de egentliga förhållandena. Dels hade det fått förödande inrikespolitiska konsekvenser och det hade även riskerat att tippa den säkerhetspolitiska balansgången i Norden under det kalla kriget. När så Sovjetunionen och Warzawapakten fallit var frågan inte längre intressant utan det fanns en möjlighet att lägga allt bakom sig och slippa denna surdeg. Världen skulle utvecklas åt ett annat håll och den tidigare skillnaden mellan retorik och handling i svensk säkerhetspolitik skulle inte längre vara relevant, utan svensk politik skulle kunna börja om på ett nytt blad, fritt från tidigare låsningar. 2015 står det dock tydligt att världsutvecklingen blivit en helt annan och att försvarsallianser är åter en faktor i säkerhetspolitiken, liksom neutralitetsmyter.

Finns det idag några anledningar för Ryssland att tro att Sverige någonsin skulle förhålla sig neutralt eller åtminstone inte stötta NATO i händelse av en framtida konflikt? Inte de minsta. Sverige har inte varit neutralt och har sedan medlemskapet i EU inte ens möjlighet att vara det. Det allt djupare samarbetet med NATO med början i Partnerskap för Fred (som Ryssland också är medlem av), liksom många och täta samövningar med enskilda NATO-länder säger också sitt. Lissabonfördragets artikel 42 om kollektivt självförsvar, liksom den svenska unilaterala solidaritetsförklaringen till grannländerna sopar också undan de sista av alla tvivel om vilken sida Sverige skulle välja i händelse av en konflikt i norra Europa.

Ur ett historiskt perspektiv framstår den svenska neutraliteten som en myt för omvärlden, men den är samtidigt ytterst tacksam att odla för den som i krigstid gynnas av svagare svenska försvarsförberedelser.

”Snabbare än vad lagen kräver”

Från en nylig övning med Finlands gränsförsvarsstyrkor.

Rysslands riksåklagare har inlett en utredning för att undersöka om det var lagligt av Sovjet att erkänna baltstaternas självständighet. Detta har inte missats av svensk press men däremot verkar varken SR eller SVT ännu ha tagit upp detta ifrågasättande av våra nära grannar. Noll svenska medier verkar ännu ha uppmärksammat avslöjandet i finsk press att Finland vidtar extraordinära försvarsåtgärder.

Det är mot denna allvarliga bakgrund och nya uppgifter om rysksvenska flygincidenter som det kommer ett blogginlägg mitt i den ljuva sommaren.

Den ryske riksåklagaren har ännu inte kommit med sitt svar om Sovjets erkännande av baltstaterna, något som har begärts av två parlamentariker från Putins parti Enade Ryssland. Men man kan konstatera att detta utspel passar in i ett mönster av att i vår tid beivra ”brott” mot Sovjetunionen. Förra sommaren begärde Ryssland faktiskt att Litauens riksåklagare skulle utreda ett antal litauer för att de deserterat från den sovjetiska armén efter att Litauen förklarat sig vara självständigt. Litauen såg sig därför i höstas tvunget att rekommendera de berörda medborgarna (flera hundra personer) att avstå från resor till länder utanför EU eller Nato.

SR, SVT och de flesta svenska tidningar missade i våras att rapportera om att höga företrädare för Kreml pekade ut Finland som ett hot och ifrågasatte Norges syn på Svalbard. Hur är det möjligt att public service kan missa så viktiga nyheter från våra allra närmaste grannländer? Den frågan är svår att inte åter ställa sig när det nu gått två dagar sedan Finlands största tidning, Helsingin Sanomat, avslöjade att viktiga finska företag har uppvaktats av finska staten om beredskapsåtgärder, vilket tidningen anser ligger i linje med att det i förra veckan blev offentligt att det finska försvaret under våren har skapat nya beredskapsstyrkor som ska vara ”snabbare än vad lagen kräver”. YLE skrev vidare om de nya styrkorna:

De här snabba styrkorna, som ännu inte har något officiellt namn, ska kunna sättas in till exempel vid hot från fientliga specialförband. En central roll vid ockupationen av Krim i fjol hade de så kallade ”gröna männen”, som plötsligt dök upp och som efterhand visade sig vara ryska elitstyrkor.

Vad svenska medier dock har tagit upp stort under senare tid är den stora oanmälda ryska beredskapsövning i mars – som då det begav sig till stor del missades. Intressant är dock att det hittills, vad jag kunnat se, bara är en svensk redaktion som uppmärksammat att den övningen snabbt växte, från 38,000 till 80,000 personer, enligt ryska statsmedier.

En viktig del av alla större ryska beredskapsövningar är inslagen av VDV, luftlandsättningstrupper, och spetsnaz, specialförband. För den som vill ha en lättläst genomgång om VDV och spetsnaz kan jag rekommendera en tidning som nu finns att få tag på i större kiosker, Specialförband. Det rör sig om ett specialnummer av Militär Historia med fokus på flera av världens mest intressanta elitförband (mest specialförband men även några som strikt taget inte är det, som VDV). Artiklarna har publicerats i tidigare nummer av Militär Historia men är delvis uppdaterade.

Informationsoperationer i all sin enkelhet

Vid frukosten i morse höll jag på att sätta kaffet i vrångstrupen när jag läste Dagens Nyheters intervju med Rysslands ambassadör i Sverige, Viktor Tatarintsev. Tatarintsev får svara på sju relativt enkla frågor och lägga ut sin och Kremls syn i svaren utan några uppföljande och fördjupande frågor. Sådana hade man nämligen kunnat ställa en uppsjö av.

Det är bara att gratulera till en väl genomförd informationsoperation.* Just denna form av intervjuer och publicitet är sådant många arkitekter bakom informationsoperationer bara kan drömma om att uppnå. Här ges publicitet i landets största dagstidning och i en form av meningsutbyte som har karaktären av högsta legitimitet. Det är precis den här effekten företag vill uppnå när de köper egna tidningsbilagor i de stora tidningarna och utformar dessa i samma form som huvudtidningen, men med en smal text längst upp i sidhuvudet att ”Detta är en annonsbilaga”.

Hade det här varit för ett år sedan hade jag själv ägnat någon timme åt att skriva ett dekonstruerande blogginlägg kring ambassadörsintervjun och inte minst de frågor som inte ställdes. Nu är dock läget så att idag slipper jag det. Tidningen Hela Hälsinglands utmärkte ledarskribent Patrik Oksanen har redan löst uppgiften och jag rekommenderar verkligen att man läser vad han skriver – och för den delen det mesta som han har skrivit tidigare.

*Innan man drar för stora växlar på att Dagens Nyheter skulle bistå Ryssland med att genomföra informationsoperationer, bör man fördjupa sig i just vad informationsoperationer är och den uppsjö av sätt de kan genomföras på

Vem är det som flyger ”alldeles intill Murmansk”?!

Huvuddelen av notisen ”Ryssen kommer!” som den ser ut den 1/6.

Tipsades i helgen om att jag borde spana in magasinet Filter eftersom jag nämndes i det. På nätet fanns inte artikeln ifråga men däremot Filters tipsnotis ”Ryssen kommer!”, vars centrala stycke återges här ovanför. Det finns anmärkningsvärda fel i notisen och den ubåtsartikel som den hänvisar till.

Till att börja med är Filters ”världens största flygstridsövning” nästan i klass med TV4:s ”världens största militärövning”. Det nydanande är att enligt Filter genomförs ACE 2015 ”…alldeles intill ryska Murmansk” och att detta ”skildras som normalt militärbeteende”.

Alltså, enligt Filter genomförs ACE 2015 inte bara intill utan ”alldeles intill” Murmansk. Vilket är då det verkliga avståndet mellan övningen och Murmansk? Det finns ett ställe i övningsområdet som är ”nära” om man tycker att 30 mil är nära. Vilket borde innebära att Stockholm ligger ”alldeles intill” Kalmar eller Arvika (orter som ligger 30 mil från Stockholm).

Men vad om skribenten egentligen inte menade Murmansk utan syftade på Murmansks län? Fortfarande 15 mils avstånd på det närmaste stället (motsvarande Stockholm-Örebro).

Centrumpunkten för ACE-övningen ligger ungefär i Jokkmokk, som ligger 65 mil från Murmansk.

För övrigt nämner varken Filters tipsnotis eller föregående nummers omslagsartikel ”Varför bombar NATO i Norrlands inland?” med ett ord att övningsscenariot för ACE 2015 är en internationell fredsfrämjande krishanteringsinsats under FN-mandat. Inte heller att inga svenska skjutövningsområden kommer att användas under ACE 2015. Eller att övningen är av sådan karaktär att Schweiz faktiskt deltar med egna flygplan.

Däremot vill Filters redaktion alltså tydligt antyda för sina läsare att de nyheter om Ryssland som vi ”dagligen matas” med är starkt överdrivna. Vad var det som senast skedde vid Öland annat än att Ryssland ”övat på internationellt vatten”? Enligt den världsbilden har Sveriges ÖB uppenbarligen inga som helst skäl att offentligt uttala sig negativt om ryska flygaktioner.

Men vad med senaste numret av Filter? Inköptes igår och har läst den 17-sidiga artikeln ”Lågvattenmärket” av Mattias Göransson, Filters chefredaktör. För att göra en lååång historia kort liknar den i nivå Filters nämnda notis och det står på ett ställe direkt fel om vad jag sagt. Då jag nu har stooor tidsbrist måste jag dock avsluta detta blogginlägg. Lär även bli det sista på länge av flera tunga men goda skäl. Passar på att önska alla bloggläsare en skön och fredlig sommar. Tyvärr befarar jag att den inte blir så fredlig – hoppas jag får fel.

Ryska motövningar ökar riskerna

HMS Malmö och stridsbåt ur Amfibiebataljonen deltar i BALTOPS-15 (Foto: Försvarsmakten)

Trogna bloggläsare har säkert noterat att inläggsfrekvensen har nedgått sedan ett antal månader tillbaka. Anledningen är att det helt enkelt inte har funnits tid att skriva på grund av olika anledningar. Brist på ämnen att avhandla är det verkligen inte, snarare tvärt om. Snart stundar även årets upplaga av Almedalenveckan där jag har rapporterat från de mycket intressanta försvarspolitiska seminarierna under de senaste åren. Dessvärre så har jag ingen möjlighet att göra det i år då jag är upptagen med annat.

Men ni som gillar att läsa blogginlägg, hav förtröstan. När mer ledig tid finns så kommer inläggsfrekvensen att öka igen.

Till dess så får ni hålla tillgodo med mina kolumner i SvD och krönikor i BLT.

Idag skriver jag i SvD om riskerna som de oannonserade ryska motövningarna innebär. Nästa vecka startar den stora marinövningen BALTOPS i Östersjön där korvetten HMS Malmö som enda svenskt fartyg deltar tillsammans med delar ur 2. Amfibiebataljonen och ett antal JAS 39 Gripen från F 17.

På filmerna här ovan, filmad ombord den amerikanska kryssaren av Ticonderogaklass USS Yorktown under transit (oskadlig genomfart) i Svarta havet kan man se hur en rysk fregatt av typen Krivak rammar kryssaren flera gånger. En händelse som sägs vara de sista incidenten under kalla kriget. Även jagaren USS Caron blev rammad av ett annat ryskt fartyg vid samma tillfälle. När vi nu har ett nytt kallt krig så ökar ånyo riskerna när marginalerna är små.  
På lördag skriver jag krönika i BLT.

”Osynliga” övningar och Tu-22:ornas budskap

Höjdpunkter från Vostok-2014, som inkluderade 632 flygfarkoster.

Fler uppgifter om Rysslands igår inledda oanmälda flygövning kommer nu. Men först, hur kunde föregående ryska storövningar till stor del missas och vad hände med analysen av förra veckans ryska militära demonstration mot Sverige med bombflyg?

I bilradion hörde jag igår en P3-reporter använda ”megaövning” för att beskriva den pågående nordiska flygövningen ACE 2015. Det är väl inte i samma klass som TV4:s grovt missvisande påstående om att ACE 2015 skulle vara ”världens största militärövning”. Men om nu 3,600 personer och 115 plan, som utgör kärnan av ACE 2015, är en megaövning… Vad skall man då säga om den ryska beredskapsövningen i mars som växte så att den till slut enligt Kremls egna medier omfattade 80,000 pers och 220 flygfarkoster? Eller övningen Vostok-2014, som jag glömde nämna i gårdagens blogginlägg. Enligt statliga nyhetsbyrån TASS omfattade den till slut 155,000 pers och 632 flygfarkoster. En snygg visuell sammanfattning finns i filmklippet ovan. Hur skulle man med P3-språk beskriva en så stor övning? Tja, supermegaövning kanske?

Men, vad är orsaken till att de flesta svenska journalister som nu rapporterar om ACE 2015 har så dålig koll på de senaste årens ryska militärövningar? Kan det möjligen vara så att man litar på att det räcker med att söka igenom vad SR, SVT, TV4 och de fyra stora svenska tidningarna rapporterat? Visserligen har dessa medier flera gånger nämnt att Ryssland övar mera, men de har bara sällan berättat om själva övningarnas innehåll och ingående vapensystem. Vostok-2014 blev vad jag minns bara helt kort omnämnd i en av de sju stora riksmedierna (SvD).

Den stora ryska beredskapsövningen i mars missades inte helt, exempelvis hade SvD artikeln: ”38,000 soldater i rysk övning i Arktis”. Men det var en väsentlig sak med den övningen som enligt vad jag kan se då helt missades av alla de sju stora medierna, nämligen att övningen efter ett par dagar mer än fördubblades och slutligen omfattade 80,000 pers och 220 flygfarkoster.

Att det kan vara de största mediernas tidigare rapportering som utgör ”researchen” indikeras av gårdagens TV4-inslag och dagens Expressen – bägge uppgav att marsövningen ”bara” omfattade 38,000 pers (Expressens Niklas Svensson tog även upp de 41 örlogsfartygen).

Flygövningar i all ära – varför har inga svenska ledarskribenter ännu (vad jag vet) analyserat förra veckans ryska flygaktion mot Öland/Småland med bombflygplan konfigurerade för kärnvapen. Ett dylikt ”provocerande nära” agerande är inget som två bombplansbesättningar (det sitter 4 pers i en Tu-22M3) hittar på själva. Har ni tunghäfta, eller?

Slutligen, SvD har idag en mycket läsvärd artikel om ACE 2015 i ljuset av den oanmälda ryska beredskapsövning som även inleddes igår. Försvarshögskolans Peter Mattsson kommer i artikeln ”Så pass stora att de inte går att dölja” med en seriös analys som rimmar med den kungörelse som ryska försvarsministeriet igår publicerade. Givetvis kan ett militärt organ desinformera men i detta fall finns det knappast några skäl att göra det. Den ryska militärledningen uppger alltså att den nya övningen med 250 flygfarkoster är en förövning inför den kommande strategiska övningen ”Tsentr-2015”. Väl att märka är att förbanden som i förövningen övas främst finns i Rysslands centrala militärdistrikt, alltså inte intill Norden. Detta förefaller i alla fall vara läget sent på kvällen den 26 mars…

”Världens största militärövning” och verkligheten

Två ryska Tu-22M3, bombflygplan kända från ”ryska påsken”, flög i torsdags mot Ölands södra udde.

Idag startar flygövnigen ACE 2015, av TV4 imorse presenterad med orden ”Världens största militärövning inleds i Norrland”. Varför sprids sådana felaktiga påståenden och vad var det som ryska bombflygplan gjorde över Östersjön i torsdags?

Det felaktiga påståendet ”Världens största militärövning inleds i Norrland” är själva rubriken för TV4:s inslag imorse om ACE 2015. Påståendet är felaktigt både vad gäller antalet deltagande personer och flygplan. Fakta är att den i mycket god tid föranmälda svensk-norsk-finska övningen, som nu hålls för andra året, omfattar 3,600 personer och 115 flygplan, inkluderande tankflygplan och ledningsflygplan. Personalen och planen kommer från nio stater inklusive det synnerligen neutrala Schweiz. De deltagande nationerna är utöver Sverige är Norge, Finland, Schweiz, Storbritannien, USA, Frankrike, Tyskland och Nederländerna.

Övningsscenariot är inte nytt utan en internationell fredsfrämjande krishanteringsinsats under FN-mandat.

Jämför ACE 2015 med de geografiskt närmaste ryska Zapad-övningarna (Zapad betyder väst). Den senaste växte från de anmälda 13,000 man till mellan 50,000 och 70,000 soldater. Den övningen var ändå mindre än samma års stora ryska beredskapsövning, som enligt ryska statsmedia omfattade 160,000 personer som använde bland annat 1000 pansarfordon och 130 flygplan (därmed var övningen troligen den största sen Sovjets storövning 1967).

Om man tittar enbart på den senaste tidens ryska oanmälda beredskapsövningar i Nordens närområde så körde den ryska militären i december ifjol en oanmäld övning omfattande 9,000 soldater med bland annat 600 stridsfordon och 41 flygplan. I mars i år satte president Putin igång ännu en oanmäld beredskapsövning till stor del intill Norden. Den omfattade först ”bara” 38,000 soldater men växte efter ett par dagar till 80,000 pers och 220 flygfarkoster.

ACE-övningens 115 plan och 3,600 personer är alltså långt från att vara ”världens största militärövning” och de muntliga inledningsorden i TV4-inslaget om ”Ja idag inleds världens största flygövning” är också missvisande med tanke på äldre övningar men särskilt de 220 ryska flygfarkosterna som övade i mars detta år. Visst är 115 plan dock imponerande, men de flygplanen kommer inte från ett land utan från nio, varav tre icke-Natomedlemmar. Alla plan kommer inte heller att vara i luften samtidigt. Inga svenska skjutövningsområden kommer heller att användas under ACE 2015.

TV4-inslaget innefattade även ordet ”alliansneutral” från en TV4-reporter. Sverige började dock lämna neutraliteten redan i början av 90-talet. Neutralitetsoptionen slutade användas av svenska regeringar år 2002 och 2009 kom två steg bort från den då kvarvarande alliansfriheten – detta dels genom den svenska regeringens solidaritetsförklaring och dels genom solidaritetsklausulen i EU som genom Lissabonfördraget 2009.

Johan Wiktorin gjorde i TV4-inslaget sitt bästa för att upplysa om verkliga förhållanden och apropå honom är hans eget blogginlägg i förra veckan ”Med lögnen som vapen” synnerligen läsvärt. Även om den intervju han skriver om även den var oproffsig kan svaren som gavs kanske ses som ett nytt ryskt kvitto på Gotlands betydelse. Därför bör det inslaget ses både en och två gånger (länk finns på Wiktorins blogg).

Det var också intressant att följa hur det i svenska medier rapporterades om det kommande övningsbesöket av två amerikanska B-52-plan. DN hade en missvisande rubrik på papperstidningens framsida: ”USA-plan släpper minor i Sverige” (själva artikelns rubrik var ”USA släpper minor över svenskt vatten”), som i den digitala versionen dock blev bättre: ”B-52-plan ska släppa minor över Östersjön”. Ett antal hundratusen läsare lär dock ha läst papperstidningens påstående både på framsidan och i artikeln om att B-52:or ska ”släppa minor på svenskt territorium”. Det verkliga förhållandet, att det på svenskt område inte ska släppas vare sig skarpa minor eller övningsminor (det ska däremot simuleras minfällning) framkom inte i pappers-DN men dock i de rättade digitala DN-artiklarna. Samma dygn, den 21 publicerade DN nämligen en till artikel om B-52.

I den allmänna debatten, på radio etc, föll det också bort att det inte är någon nyhet att amerikanska B-52 bombflygplan flyger över Östersjön. Detta skedde så sent som vid förra årets Baltopsövning. Vid Baltops 2012, då Ryssland var Baltopsdeltagare, eskorterades ryska landstigningsfartyg av just amerikanska B-52.

Är då de två B-52:orna en total icke-nyhet? Nej, eftersom detta att simulera minfällning på svenskt område är ett nytt inslag. Men istället för att diskutera varför den svenska regeringen ser det som nödvändigt att knyta starkare band till USA har vi fått en debatt som utgår från att Baltops med B-52 är något nytt.

Jämför slutligen rapporteringen om de två amerikanska bombflygplan som ännu inte har anlänt (och är inbjudna av svenska staten) med rapporteringen om de två ryska bombflygplan av typen Tu-22, känd från ”ryska påsken” 2013, som i torsdags flög mot södra Ölands udde och enligt ÖB Sverker Göranson var ”provocerande nära”. Det är inte så att svenska medier teg om Tu-22:orna (som är konfigurerade för kärnvapen), men var det lika många som intervjuades om dem (varför inga talespersoner för Kreml??) och vart tog överhuvudtaget uppföljningen vägen? Jo, Expressen kom sedermera, i lördags, med dessa uppgifter: ”Ryskt mål: en flygplats i Småland”. Två citat ur den artikeln: ”Expressen kan, genom flera samstämmiga källor, berätta att den småländska flygbasen var det andra målet” samt ”Det finns information som bekräftar att de ryska bombplanen var bestyckade med kärnvapen”. När sedan Jan Leijonhielm, tidigare chef för Rysslandsstudierna vid Totalförsvarets forskningsinstitut, tycker att det förmodade övningsscenariot är sannolikt – då kan man verkligen fråga sig varför inte fler svenska medier, särskilt då public service, intresserar sig för syftet med den nya och högst oinbjudna ryska flygaktionen mot Sverige. Särskilt då den sker mot bakgrund av att Ryssland sedan början av 2014 för krig mot Ukraina, gör spektakulära aktioner specifikt mot baltstaterna och att de ryska flygstyrkorna markant ökat sina flygningar, oftast utan transpondrar, intill och ibland över andra länders gränser.

Rapporteringen i våra stora medier om vår yttersta gemensamma försäkring, landets säkerhetspolitik och försvar (inte minst civilförsvar) är, kort sagt, i stort sett undermålig. Fler allvarliga väpnade konflikter hotar att bryta ut respektive utvidgas. Att förbättra rapporteringen om vår gemensamma säkerhet är inte kärnfysik. Redaktionschefer, kontakta Försvarsutbildarna och Försvarshögskolan.

Inte bara bombflyg!

Idag har två ryska Tu-22 åter igen flugit över Östersjön, vilket jag via mina källor (mycket kvalificerad civil SIGINT) fick uppgift om när flyget var i luften vid 10-tiden på förmiddagen. 

Senare under dagen, ca fyra timmar senare uppmärksammade även svensk media detta och det har varit dagens nyhet sedan dess. ÖB som var gäst i P4 Extra uttalade sig också om den ryska flygningen liksom att Försvarsmakten gick ut med information på sin webbsida.

I media talas det enbart om ”bombflygplan” vilket i sig är korrekt. Uppgifter gör gällande att det inte bara var bombvarianten Tu-22M3 som var i luften. Minst ett av flygplanen var nämligen en mycket ovanlig variant av flygplanet som inte är avsedd för att bära bomber, nämligen Tu-22MR (eller Tu-22M3R) Backfire-D som istället är avsedd för spaning. Exakt vilken kapacitet flygplanet har är oklart. Flygplanstypen är mycket ovanlig och är tillverkad i ett mycket begränsat antal varav ett enligt uppgift sköts ned under Georgienkriget. I det interna bombutrymmet finns enligt uppgift en rad olika sensorer och kameror.

Intressant är att flygningen med den här versionen av Tu-22 över Östersjön sammanfaller med den finsk-svenska marina övningen FINSWEEX som för tillfället pågår.

Värt att särskilt notera är det förändrade uppträdandet avseende Tu-22 som efter ”ryska påsken” 2013 nu är ett allt mer frekvent återkommande inslag över Östersjön som en del av det NYA kalla kriget. Senast Tu-22 flög över Östersjön var den 24 mars och även då skedde något ovanligt, nämligen att man flög överljud, något man inte gjort tidigare.

Medial normalisering av propaganda kring segerdagen

Det var med viss förvåning jag igår tog del av svenska medias rapportering från det ryska firandet av segerdagen. I den svenska rapporteringen lyste nämligen problematiseringen och perspektiven på företeelsen med sin frånvaro. Istället återgav huvuddelen av svenska media närmast plikttroget det budskap Moskva vill få fram: Det var Sovjetunionen som besegrade Tyskland till priset av oerhörda uppoffringar, att Ryssland nu verkar för en ny världsordning och att det nya Ryssland är en militär maktfaktor att räkna med. En bild som t.ex. TV4 förmedlar utan kommentarer (samtidigt som man i sina kommentarer kring den kinesiska närvaron helt missar de mycket omfattande samarbetsavtal som dagen innan undertecknades mellan länderna – något som är väl värt ett eget blogginlägg senare).

Vapenstilleståndet i Europa trädde i kraft den 8 maj 1945 kl 2301 då de tyska styrkorna lade ner sina vapen. I Sovjetunionen hade klockan redan passerat midnatt, varvid den 9 maj blev dagen man högtidlighöll i Sovjetunionen och numera högtidlighåller i Ryssland och de övriga f.d. Sovjetrepublikerna. Men där andra länder nöjer sig med att minnas de stupade och krigets offer och gör detta genom uppvisning av veteranmateriel, går segerdagen i Ryssland liksom i Sovjetunionen lika mycket ut på att uppvisa makt och användas som ett redskap för avskräckning. En central del i förmedlingen utgörs av tv-kanalen RT där journalisterna på den tydligaste av brittisk engelska förmedlar det ryska perspektivet och den ryska historieskrivningen, iklädda St Georgsbandet och talandes om ”våra förfäder” i ”det stora patriotiska kriget”, för att i nästa stund tala beundrande om den nya ryska militära makten. Lyssnar man bara på språket, går tankarna närmast till Sky News eller BBC, men det är också syftet.

De senaste veckorna har nyhetsrapporteringen varit full av ryska krokodiltårar över att ingen av de västerländska världsledarna avsåg att närvara vid gårdagens firande. En rapportering som upprepats i svenska media, så även igår och som bidrar till hur svenska media omedvetet nu gör sitt i normaliseringen av den ryska propagandan. Ingen journalist frågar sig varför inte Putin kommer till London eller Paris den 8 maj för att högtidlighålla segerdagen där. När Sovjetunionen drogs in i kriget mot nazismen, hade Storbritannien och Frankrike redan bekämpat densamma i två år och tagit aktiv ställning mot den. Nu förväntar sig Putin att ledarna i dessa länder ska komma till Moskva så att de kan visas upp och stödja den ryska historieskrivningen, som alltmer blir en återgång till den sovjetiska. I den svenska rapporteringen igår ifrågasattes inte heller denna historieskildring som nu åter förmedlas. Ingen påpekar faktumet att Stalin under andra världskriget två tidigare år var allierad med Hitler och att dessa delat Europa mellan sig, varvid Stalin erhöll rätten till östra Polen, Baltikum och Finland. Det är heller inte det andra världskrigets slut som firas såsom svenska media påstår, utan just slutet på ”det stora patriotiska kriget”, utspelat mellan den 22 juni 1941 och den 9 maj 1945.

Ingen journalist problematiserar heller varför just de sovjetiska förlustsiffrorna var så enormt höga jämfört med andra länder. Dagens officiella ryska historieskrivning har reviderat ner sifforna till 8,7 miljoner stupade soldater, mot 5 miljoner för Tyskland (på alla fronter). Den tidigare sovjetiska historieskrivningen talade om väl över 15 miljoner stupade och det gör även annan forskning (se t.ex. Journal of Slavic Military Studies vol 9, nr 2, 1996). En orsak till de oerhörda förlustsifforna var 30-talets grymma utrensningar, som inom Röda Armén innebar att kanske så många som drygt 7 % av alla officerare avrättades, företrädesvis högre chefer och högre officerare. Det ledningsvakuum som detta medförde i Röda Armén bidrog självfallet till de höga förlustsiffrorna. Media nämner heller inte hur de sovjetiska soldaterna sågs som kanonmat, där människoliv lätt kunde offras, hur sovjetiska soldater i början sändes i strid utan vapen, för att om de överlevde, plocka vapen från stupade. Ej heller Stalins order om att skjuta retirerande och att det inte fanns några sovjetiska krigsfångar, bara förrädare vars familjer skulle arresteras. Ingen nämner heller hur krigsfångar som återkom från Tyskland efter kriget sändes till Gulag liksom befolkning som hamnat på områden ockuperade av Tyskland. Vissa blev kvar i lägren ända till 1955, när de släpptes i den allmänna amnestin under Chrustjovs avstalinisering av Sovjetunionen. Det sovjetiska föraktet för den egna sidans människoliv under kriget saknar närmast historiskt motstycke. De umbäranden Sovjetunionen fick utstå i de allierades gemensamma besegrande av nazismen ska inte förringas, men man ska heller inte glömma det egna ansvaret till att förlusterna blev så höga, eller landets ursprungliga ställningstagande i andra värlskriget.

Idag gäller det för Kreml att åter exploatera Sovjetunionens kamp mot nazismen till fullo för att stärka den ryska självkänslan, nationalismen och för att fokusera befolkningen på ett yttre hot. I sina tal i samband med firandet manade president Putin åter till kamp mot nazismen i världen, vilket återmatas genom media då det är ett budskap många vill ta till sig. Ingen problematisering erbjuds dock kring budskapet och det faktum att de nynazistiska rörelserna i Europa erhåller stöd från just Ryssland. För bara några veckor sedan bjöd det ryska partiet Rodina (vars tidigare partiledare numera är förste vicepremiärminister för rustningsfrågor) in Europas extremhöger och nazistpartier till möte i St Petersburg. Från Sverige deltog Svenskarnas parti. Ett möte där det fåtal motdemonstranter som fanns, snabbt togs om hand av rysk polis. Ur rysk synvinkel är den europeiska högerextremismen nämligen dubbelt tacksam. Man kan både utmåla den som något att försvara sig mot (som nazismen i Putins tal), men framförallt eftersom den bidrar till att söndra EU och därmed öka de ryska möjligheterna till inflytande.

Där det förlorande Tyskland sedan länge gått vidare, vänder sig Ryssland återigen till nationalismen och fornstora dagar för nationens sammanhållning. Tyvärr med bidrag även från svenska media, där den mest nyanserade bilden faktiskt förmedlades av Aftonbladet TV, trots att tidningens kultursida anslutit sig till den sovjetiska versionen av andra världskriget. Vi står nu mitt inne i en ny tid av säkerhetspolitisk osäkerhet där Ryssland gör sitt yttersta för att positionera sig och där informationsvapnet spelar en avgörande roll. Den normaliseringen av propagandan som vi kunnat bevittna de senaste dagarna är precis vad man vill uppnå. Det krävs framledes betydligt mer av reflektion från svenska journalister kring det budskap som Kreml pumpar ut.

Håll (rätt) gräns!

Sakta steg statsminister Löfvens uttalanden i Sydsvenskan förra veckan mot den nationella scenen och med stigande förvåning – för att inte säga bestörtning – sjunker resonemanget in. Trots en samfälld borgerlig begäran om att åtminstone utreda ett medlemskap sade regeringen tvärt nej. – Den frågan är digital. Vi ska vara militärt alliansfria. Vi ska inte gå […]

USA:s och Sovjets soldater i Vietnamkriget

”Vi är solidariska med dig Vietnam!” säger denna sovjetiska affisch från Vietnamkriget, som dock inte visar någon sovjetisk soldat.

Imorgon är det 40 år sedan Vietnamkrigets slut. Priset blev enormt för Vietnam med över en miljon stupade stridande och sannolikt minst lika många civila dödsoffer. Över 58,000 amerikanska soldater stupade. Bilden av Vietnamkriget förändrades något i Ryssland i början av 1990-talet, men detta har inte riktigt nått fram i västliga skildringar av kriget.

När det var exakt 40 år sedan D-dagen befann jag mig i Normandie och tänkte att fyrtio år, det var oerhört länge sedan. Imorgon är det alltså samma tidsavstånd till Vietnamkrigets slut. En märklig känsla. DN inledde idag sin rapportering om 40-årsminnet med flera starka artiklar. En sak som dock inte tas upp i artiklarna (det är fler i papperstidningen) är att även Sovjetunionen skickade sin militär till kriget. För Sovjets del inleddes dess hemliga militära insats i Vietnam på 1950-talet i form av rådgivare under Frankrikes krigföring och därefter genom KGB-utbildning av Vietnams gränstrupper. År 1961, samma år som USA stationerade en större mängd militära rådgivare i Vietnam, började Sovjet att dolt stationera personal i landet. Då USA 1965 i stor skala började kriga i Vietnam så ökade även den hemliga sovjetiska militära närvaron.

Den första striden mellan sovjetisk och amerikansk militär i Vietnam inträffade sannolikt den 24 juli 1965 (alltså snart 50 år sedan) då sovjetiska luftvärnare besköt amerikanska flygplan. Det var framförallt luftvärnsrobotar som de sovjetiska soldaterna skötte. Men det förekom även att amerikanska piloter kom i luftstrid med sovjetiska flygare, utan att vara medvetna om motståndarens nationalitet. Även den sovjetiska militära underrättelsetjänsten GRU hade personal på plats både som rådgivare och dykare. Dessa fakta blev offentliga i Ryssland först efter Sovjets fall, liksom antalet deltagande och stupade sovjetiska militärer. Totalt under 1961-1975 kom över tio tusen sovjetiska militärer att tjänstgöra i Vietnam. Man skulle kanske kunna tycka att dessa uppgifter, som publicerats i en lång rad ryska medier inklusive flera TV-program, borde vara mer allmänt kända i väst idag, men veterligen finns det bara en bok på svenska som tar upp dem och vad gäller artiklar på svenska om Sovjet i Vietnam får man söka sig till artikelserien MILITÄRT.

Vi skiter i grannarna!?

Norsk gränsjägare vid gränsen medan det ännu var sovjetiska soldater på den andra sidan. FOTO: LG

Finländare pekades i mars ut som ett hot av en av Rysslands säkerhetstoppar. Det blev i Sverige ingen debatt kring detta. När nu Norges syn på Svalbard av ryska UD kallas ”absurd” är det åter igen noll offentlig debatt i Sverige.

Dmitrij Rogozin är rysk vice statsminister samt ansvarig för Rysslands militära upprustningsprogram. Svenska medier har inte missat hans utspel på norska Svalbard. Men var finns uppföljningen? Man får söka sig till norska medier för att få veta att Leonid Kalasjnikov – ja, han heter så – därefter uttalat sig nedvärderande om själva den norska suveräniteten över Svalbard. Till saken hör att Sverige är en av undertecknarna av det viktigaste avtalet om Svalbard, den så kallade Svalbardtraktaten.

Får man hoppas att även om våra medier till stor del verkar skita i våra närmaste grannars säkerhetspolitiska problem så har svenska myndigheter bättre koll?

För sju år sen missade svenska medier ett rejält avslöjande om ett av Norges mest dramatiska ögonblick under det klassiska kalla kriget – då sovjetiska pansarstyrkor vid norska gränsen uppträdde så att de norska gränssoldaterna trodde att tredje världskriget stod för dörren. Det är dock inte för sent att se det norska TV-reportaget om denna nedtystade händelse: ”32 tysta timmar”. Det kanske mest lärorika med det reportaget var att en av de deltagande soldaterna på den sovjetiska sidan (sedermera toppolitiker i Murmansk) aldrig slutat tro på den sovjetiska mediaversionen, att utländsk trupp övade ”bokstavligen intill gränsen”. I själva verket genomfördes Nato-övningen av hänsyn till Sovjetunionen inte ens i det län som var på andra sidan gränsen (Finnmark fylke), utan i Troms – fyrtio mil från den sovjetiska gränsen. En illustration av hur desinformation kan fungera.

Oroväckande oproffsig rysk propaganda

Den ”förbättrade” bilden av en M1A2 Abrams som den ryska militära TV-kanalen använder. Notera vapenskölden på tornet.

Under rubriken ”Amerikanskt pansar beskjuter Mariupols omgivningar” har de ryska väpnade styrkornas officiella TV-kanal Zvezda publicerat bilden ovan. Det tar bara några sekunder att hitta originalbilden.

Här är originalbilden av den amerikanska M1A2 Abrams som man ”berikat” med ett blågult ukrainskt statsemblem på tornet. Den är alltså tagen i Texas 2013. Allt detta togs upp på Twitter för en vecka sedan, då Zvezda publicerade ”nyheten”. Jag förutsatte att i alla fall någon tidning skulle ta upp saken eftersom det var en så pass allvarlig anklagelse – amerikanska stridsvagnar vid fronten. Därtill inte från vilken källa som helst, Zvezda lyder under Rysslands försvarsdepartement. Jag trodde fel, eftersom detta inte verkar ha nått vanliga medier.

Betyder denna ovanligt oproffsiga propaganda något?

SvD Kolumn: Har vi ett nytt kallt krig?

Veckans SvD kolumn publiceras tyvärr bara i eSvD och på Webben pga av att det är långfredag och papperstidningen uteblir. Kolumnen kan läsas här.

Jag har länge varit förvånad att allvaret i situationen har beskrivits så oerhört olika beroende på vem man lyssnar på. Hur kan analyser landa i så pass olika slutsatser? Det handlar om hela spektrumet. Allt från att tona ner det hela till de värsta alarmisterna som börjat gräva skyddsrum i trädgården inför det stundande kärnvapenanfallet. Vem som hade rätt och vem som hade fel kan man aldrig veta förrän i efterhand.

Personligen anser jag att nuvarande läge i vissa avseenden är betydligt farligare än under ”kalla kriget”. Jag bedömer att vi i skrivande stund ligger närmare gränsen mellan kallt krig och krig i vårt närområde än vad vi gjorde i perioden 1945-1991. Krim och Ukraina signalerar att Ryssland är beredda att använda sin militärmakt. 

Den tidigare maktbalansen var mer förutsägbar. Dessutom förekom inte öppna hot med kärnvapen, de fanns hela tiden i bakgrunden, men det var inget man pratade om. 

Det stora problemet idag är att vi inte riktigt vet hur vi ska tolka situationer. Risken för att olika agerande och uttryck tolkas fel har också ökat i likhet med under kalla kriget. Något som i sin tur kan leda till oönskad utveckling!
Den nya kärnvapenretoriken oroar! För någon vecka sedan hotades Danmark. Nu hotas även Baltikum med kärnvapen. I DN kan man finna en läsvärd kommentar, så även i SvD. Det stora problemet är att ingen vet var den röda linjen går. Just detta faktum är möjligen det farligaste av allt!

Krigare under främmande flagg

Låt av David Miles som inspirerats av den militärhistoriska deckaren ”Det 19:e Fabergéägget”.

Som samlare av uppgifter om svenskar i diverse krig stöter jag ibland på väldigt osannolika historier, som dock kan visa sig stämma. Exempel: en svensk kan väl knappast ha hunnit kriga under 13 fanor, eller?

Plus kopplingar till Tarzan-legenden så låter det väl som värsta sortens rövarhistoria… Men som Lennart Westberg och jag berättade i Svenskar i krig 1914-45 så har det funnits en sådan svensk, född i Stockholm som Ivar Thord Hallström. Minnesgoda läsare minns kanske att jag ifjol bloggade om honom med anledning av hans uppdykande i Det 19:e Fabergéägget av Claes Ericson, som utspelar sig både under ryska inbördeskriget och i det nutida Ryssland. Nu har Ericsons mycket verklighetsbaserade deckare släppts i pocket och med tanke på äggtemat passar den väl extra bra att läsa under påsken.

Även invasionsdagen den 9 april 1940 närmar sig med stormsteg, alltså dess 70-årsminne, och den dagen kommer mina tankar att till stor del ägnas åt Norge och den frivillige svenske fänriken där, Jan Danielsen, som jag lärde känna i samband med Svenskar i krig och ännu mer då jag ifjol skrev hans biografi, Jan och Nordens frihet. Härom dagen fick jag högst oväntat en bekräftelse på att Jan och hans frivilligkamrater kämpat väl. Då jag letade efter något annat i regementshistoriken över Västerbottens regemente (I 20) råkade jag nämligen finna en SS-officers ord – ord som jag aldrig sett tidigare. Anledningen till att de letat sig in i en bok om I 20 var att en av bokens författare, Vilhelm Hetta, hade vaktat gränsavsnittet närmast Kongsvinger, och tyskarna på andra sidan hade stött på finlandsfrivilliga (som Jan och de andra svenskarna i Norge var) när det var fullt krig i Norge. Om dem sade SS-officeren till Hetta att: ”De var de enda som presterade något verkligt motstånd, till exempel vid Hönefoss och Elverum”.

Trakterna mellan Elverum och Kongsvinger – det var där Jan först stred i Norge.

Apropå att strida under främmande flagg vill jag slutligen rekommendera en nyutgiven bok som jag redan haft på originalspråket, tyska. På svenska heter den nu Hitlers okända soldater och författaren Rolf-Dieter Müller är professor i militärhistoria vid Humboldtuniversitetet i Berlin. Nu tänker någon: ”Nej, inte ännu en Hitlers-bok!” men här talar vi om en bok som faktiskt fyller en lucka – för detta är den första boken på svenska som tar ett helhetsgrepp om fenomenet utländska medborgare på tysk sida (både frivilliga och värnpliktiga) och det är verkligen hög tid eftersom, för att citera boken: ”En av tre som stred för Hitler på östfronten var inte från Tyskland”. Vi pratar här alltså om hundratusentals soldater, främst ryssar och ungrare men också betydande grupper från Kaukasien, Ukraina och Nederländerna. Jag har invändningar mot några formuleringar men helheten är dock en oumbärlig bok för den med gediget intresse för östfronten och Tredje riket. Boken finns nu i Pennan & Svärdet.

Oviljan att förstå omvärldsutvecklingen

Ett av besöksmålen den gångna veckan
Det finns en otrevlig tendens av säkerhetspolitiska komplikationer när jag lämnar Sverige. Den gångna veckan har spenderats i fotspåren av den allierade landstigningen i Italien och knappt hade gränsen passerats förrän Ryssland drog igång en massiv beredskapsövning i det västra militärområdet. Förra gången var det den s.k. ryska adventen, gången dessförinnan massakern på Maidan och innan dess övningen Zapad 2013.

Skämt åsido så har den gångna veckan bjudit på en rad säkerhetspolitiska orosmoln. Det första var den massiva beredskapsövning president Putin beordrade direkt vid sin återkomst till civilisationen. Övningen kulminerade under fredagen och bör orsaka oro i Sverige. På mycket kort varsel och utan förvarning inleddes en övning som snabbt växte från drygt 30 000 man till 80 000 man och omfattade såväl den norra flottan på Kolahalvön som Östersjönflottan och 220 flygplan i Sveriges närområde.

Det sistnämnda kan jämföras med övningen Arctic Challenge Exercise 2015 (en flygövning som hålls varannat år i Norge, Sverige eller Finland) som hittills kallats årets största flygövning med drygt 100 deltagande flygplan. Den ryska beredskapsövningen ska också jämföras med den norska övningen Joint Viking i Finnmark för två veckor sedan, vilken väckte irritation i ryska medier som ett stort hot mot Ryssland. Den övningen omfattade 5000 man och var den första sedan kalla kriget så långt nordöst ut. Det påminner onekligen om hur höstens svenska ubåtsjakt i Stockholms skärsgård utmålades som ett hot mot hela Östersjöområdets ekonomiska utveckling.

North Atlantic area and Russian military exercises pic.twitter.com/ieSTM6Nfg0
— Mannfred Nyttingnes (@MannfredNikolai) 8 mars 2015

Retoriken mot Sverige har dock varit nedtonad de gångna veckorna, även efter Säpo:s årsrapport där man meddelar att var tredje rysk diplomat i Sverige sysslar med underrättelsetjänst. Spionaget inriktas mot militärteknologi och under underrättelser för stöd av militära operationer, vilket i klartext innebär krigsförberedelser. Istället har retoriken vänts mot Finland, där folk under firandet av årsdagen av Krims annektering skrek slagord om att ta tillbaka Finland. I slutet av veckan talade sedan Nikolaj Patrushev, sekreterare i det ryska säkerhetsrådet, fd chef FSB, om en ökande revanschism i Finland för att ta tillbaka Karelen (som landet förlorade till Sovjetunionen under andra världskriget). Det starkaste uttalandet kom dock från den ryske ambassadören i Danmark som hotade landet med att bli mål för kärnvapen om man fortsätter linjen att integrera avancerade luftförsvarssensorer på de nya danska fregatterna. Dessa skulle i så fall kunna användas i ett gemensamt robotförsvar i NATO.

Uttalandet från den ryske ambassadören är något som får utrikesminister Margot Wallströms hantering Saudi-Arabien att framstå som oerhört smidig. Det råder inga större tvivel om att såväl Danmark som övriga NATO-länder redan är mål för ryska kärnvapen, men så är även Sverige vare sig vi är medlemmar i NATO eller inte. Kärnvapen är en integrerad del av den ryska militära doktrinen och används där man så finner lämpligt. I den uppmärksammade ryska ”dokumentären” om Krims annektering som sändes förra söndagen, berättar Putin att han var beredd att säkra ockupationen av Krim med kärnvapen. Den ryska militärdoktrinen föreskriver egentligen att kärnvapen kan användas i försvar även mot konventionella vapen, men här ser vi alltså hur man är beredd att hota med kärnvapen även för att uppnå offensiva mål. Då ska man bära i åtanke att Ryssland bl.a. under Ryska påsken genomförde simulerade kärnvapenanfall mot Sverige, liksom övningen Zapad 2009 som avslutades med simulerade kärnvapenangrepp mot Baltikum och Warzawa.

Under veckans ryska beredskapsövning frambaserades stridsflyg, men även Iskanderrobotar till Kaliningrad, samtidigt som ett amerikanskt luftvärnsrobotförband omgrupperades till Polen. Ett löfte sedan tidigare från USA till Polen. Den kraftiga ryska verkamheten, långt utanför proportion mot den verksamhet som genomförs av NATO-länder är mycket bekymrande. Den verksamhet som nu genomfördes är typfallet för hur en uppladdning skulle se ut inför ett anfall mot Baltikum särskilt då Ryssland väljer att genomföra verksamheten utan de förhandsmeddelanden som varit centrala för avspänningen sedan slutet av kalla kriget. Chefen för de amerikanska arméstridskrafterna i Europa varnade i början av mars just för att Ryssland skulle kunna utnyttja ett angrepp mot Baltikum för att försöka splittra NATO. Här är den amerikanska närvaron i Baltikum det bästa sättet att avskräcka från detta, då ett ryskt angrepp in i Baltikum, öppet eller dolt, skulle innebära att USA dras in redan från starten. Sista stycket i detta pressmeddelande från ryska UD är också ett intressant sätt att kommunicera – det ska framstå som att för Ryssland är det öppna kriget inte långt borta.

För svensk del lär vi få vår del av den ryska propagandasleven kommande veckor och senare under våren när först de svensk-finsk-amerikanska flygövningarna drar igång över Bottenhavet och senare i maj när flygövningen Arctic Challenge Exercise 2015 (ACE) börjar. ACE är en övning som genomförs vartannat år sedan 2013 och ersätter föregångaren Nordic Air Meet på det sättet att den både är större och nyttjar luftrum och basering i både Sverige, Finland och Norge. Med sina 100 flygplan från 8 länder blir den ungefär hälften så stor som den ryska beredskapsövningen. Ryssland har sedan tidigare reagerat starkt på övningar av det här slaget och lär så fortsätta. Veckan efter ACE drar sedan marinövningen Baltops 2015 igång. Ryssland har tidigare alltid deltagit i denna övning, men gör inte så sedan något år. Förra året genomförde Ryssland istället en egen beredskapsövning parallellt med Baltops, vilket föranledde en kraftig intensfiering i den militära verksamheten i Östersjön och för den svenska incidentberedskapen. Inte osannolikt kommer antalet observationer av främmande undervattensverksamhet att stiga i anslutning till dessa perioder.

Det finns de som inte vill kalla den nuvarande situationen ett nytt kallt krig. Inte osannolikt är det för att det skulle innebära att hela den säkerhetspolitik som förts under det gångna dryga decenniet varit helt felaktiga. Enligt min mening råder det inga tvivel om att det är ett nytt kallt krig vi just nu ser. Det är inte samma kalla krig som tidigare, men ett nytt kallt krig är vad det är. Där det gamla kalla kriget under sitt slutskede (vilket är det folk minns) var någorlunda förutsägbart i form av väl etablerade intressesfärer, är dagens situation mer jämförbar med decennierna efter andra världkriget. Skillnaden är också att vi nu har ett krig i östra Europa med en mycket skör vapenvila och att det nyttjas en retorik från rysk sida som inte går att jämföra med det kalla krigets slutskede. Då fanns väl implementerade funktioner och avtal för att understödja avspänning och undvika missförstånd, vilket det inte gör idag, särskilt inte då Ryssland lämnat CFE-avtalet och kringgår Wiendokumentet.

Våra grannländer hotas med kärnvapen, det genomförs simulerade kärnvapenanfall mot Sverige, det genomförs krigsförberedelser mot Sverige och vår territoriella integritet kränks gång efter annan även djupt in på svenskt vatten. Likväl kretsar försvarspolitiken fortsatt kring vårens försvarsbeslut, där regeringens bud är en bråkdel av det Försvarsmakten satt som en skamgräns för bibehålla nuvarande förmågor. Att nå nivån för försvarsbeslutet 2009, taget utifrån hur världen såg ut då, och innan Sveriges närområde kom att bli det primära området för friktionerna mellan Ryssland och EU/NATO, kommer det aldrig bli tal om. Medan omvärldsläget forsätter utför gör så även den svenska försvarsförmågan i brist på finansiering och politisk förståelse. Av allianspartierna är det endast Folkpartiet som valt en finansieringsnivå som skulle motsvara en ökning av försvarsförmågan, men ”decemberöverenskommelsen” kommer med all sannolikhet att innebära att regeringens förslag blir det som antas. 

Bristen på förståelse för vad som händer i vår nära omvärld eller snarare viljan att ta in detta, forsätter att vara densamma i svensk politik. 

Läs gärna min krönika i dagens Expressen om hur Putins handlingsfrihet är på väg att minska och att landets problem inte försvinner bara för att Putin skulle göra det.