Ett lärororikt 75-årsminne

av Bo Hugemark

Ledamoten Karlis Neretnieks har på sin blogg påpassligt uppmärksammat att det är 75 år sedan Operation Weserübung utlöstes och våra västra grannländer angreps, invaderades och ockuperades. Han återger en artikel ur Svensk Tidskrift 1946, där den norska självrannsakan efter kriget beskrivs och som avslutas med att även Sverige borde försöka dra lärdomar av sin bristande beredskap den 9 april.

De danska och norska misslyckandena är välkända och mycket omskrivna. Se exempelvis Thomas Roth, ”Danmark, det förberedda nederlaget” och Stellan Bojerud, ”Norgefälttåget 1940 – en studie i operativt misslyckande” i Bo Hugemark (red) Urladdning. 1940 – blixtkrigens år, PROBUS, Stockholm 1990. Den svenska hanteringen har av naturliga skäl inte rönt samma uppmärksamhet – den ledde ju inte till katastrof – men är också värd att begrunda.

Det fattades i månadsskiftet mars – april 1940 inte underrättelser om att något var på gång mot Norge och Danmark. Den svenske marinattachén Forshell i Berlin rapporterade om ilastningar av trupp m m. Sverige vidarebefordrade varningarna till grannländerna – till ingen nytta.

Det syntes som om Sverige skulle lämnas i fred, men man kunde inte utesluta att vi skulle dras in med krav på genommarsch om tyskarna stötte på motstånd i Norge, ett scenario som också diskuterades i försvarsstaben.

Den 9 april föreslog överbefälhavaren Olof Thörnell för regeringen inkallelse i sydligaste Sverige av 1. kårstaben, tre fördelningar, kavalleribrigaden, åtta kustförsvarsbataljoner samt kustbefästningarnas besättningar.

I samma andetag framlade han – till sina stabsmedlemmars förvåning – ett minimialternativ, för den skull regeringen inte ville ta det nämnda: 1. kårstaben, kavalleribrigaden, befäl för att förbereda mobilisering av I. fördelningen, I 7 och åtta kustförsvarsbataljoner.

På frågan om det fanns ett akut krigshot svarade ÖB nej.

Regeringens beslut den 6. april blev: 1. kårstaben samt befäl för att förbereda mobilisering av kavalleribrigaden. Den 8. april fylldes det på enligt ÖB:s minimialternativ. Inget fanns på plats den 9 april

När angreppet kom blev det bråttom: allmän mobilisering i all hast – dock under namnet krigsorganisering, eftersom Tyskland i sin note den 9 april krävde att vi inte skulle mobilisera.

Som förklaring till regeringen senfärdighet har anförts rädsla att provocera (Utrikesdepartementet) och ”krigströtthet” – man kan väl tolka det som beredskapströtthet – (Försvarsdepartementet). Men man kan inte bortse från att överbefälhavarens oskickliga hantering spelat en roll.

Erfarenheterna från den 9 april kom att påverka utformningen av det svenska beredskapssystemet under det kalla kriget. Finns några lärdomar även för dagens säkerhets- och försvarspolitik? Ja, inte i första hand strategiskt-operativt men för att händelserna belyser eviga problem när det gäller att möta överraskande angrepp. Det finns då anledning att se på såväl svenska som danska och norska erfarenheter.

Den allt överskuggande orsaken till att överraskande angrepp lyckas är att offrets eget agerande förstärker angriparen insatser. Angriparen strävar efter att angripa direkt ur fredsgruppering eller övningsverksamhet, dölja förberedelser, vilseleda om förberedelsernas syfte samt störa ut offrets beredskapsåtgärder. Försvararen borde görá allt för att möta dessa åtgärder men hemfaller ofta i stället till

  • Slummer – man noterar inte långsiktiga gradvisa försämringar av läget.
  • Självbedrägeri – man söker ofarliga tolkningar av oroande underrättelser (”styrkedemonstration”, ”inrikespolitisk propaganda” etc)
  • Självavskräckning – inte bidra till ökad spänning, inte provocera motparten (”låt diplomatin få en chans”).
  • Självutstörning – strula till det genom opraktiska rutiner eller ren inkompetens

Hur starka är dessa faktorer i tänkbara krissituationer idag? Beträffande slummern har vi ett utsökt exempel i det snabba insomnandet efter Georgien och de löjeväckande yrvakna reaktionerna från ansvariga politiker efter Krim. Men vi kan gå ännu längre tillbaka och se på Karaganov-doktrinen 1993:

Det är angeläget att förstå att den ryskspråkiga befolkningen som finns på det tidigare Sovjetunionens område inte enbart är en passiv grupp, utan en mäktig reserv för Ryssland. För det första måste vi göra allt för att bevara de ryska grupperna där de nu befinner sig. Inte bara för att stoppa en stor flyktingvåg utan även därför att de utgör hävstänger för påtryckningar i ett längre perspektiv. —- Vi måste återupprätta våldets stabiliserande roll

Och på Putins uttalande 2005: ”Sovjetunionens upplösning var 1900-talets stora geopolitiska misstag.”

Georgien-kriget borde ha väckt västerlandet, men redan under krisen förmärktes en vilja att släta över och fortsätta med business as usual. Och moderaternas försvarspolitiska talesperson hävdade hösten 2012 att Europa var säkrare än på länge.

Hoppeligen är det nu mer än ett kort avbrott i den bekymmerslösa slummern. Kanske inte i Europa som en helhet; där finns det gott om länder som av ideologiska eller kortsiktigt realpolitiska skäl hellre väljer skammens väg och offrar inte bara Ukrainas suveränitet utan också egen långsiktig säkerhet.

Men de nordiska länderna har vaknat till insikt om vad de ser. Uttalanden från utrikesministrarna om försvarssamarbetet är allvarsord och inga vaggvisor. De hyser inga illusioner om vad den ryska militärmakten kan komma att brukas till; därav deklarationen om samarbete med de baltiska staterna. De har tydligen slagit dövörat till för alla de röster från olika håll som varnat för att provocera ryssarna och öka spänningen i Östersjöområdet. Peter Hultqvist förklarar att vad ryssarna tycker är inte hans sak.

Nu vet vi vad de tycker. Om försvarssamarbetet tycker de inte. Om detta sade Jacob Westberg från Försvarshögskolan mycket klokt i en TV-intervju att det skulle vara illa om ryssarna tyckte det var bra och att han välkomnade ryska protester som bevis på att samarbetet var en bra idé. (Hela intevjun kan ses på http://www.svt.se/nyheter/svtforum/fordjupat-nordiskt-forsvarssamarbete)

I Norden således varken slummer eller själbedrägeri eller självavskräckning. Hur är det med självstörningen? Det är lite mer dubiöst. Till att börja med har vi krympt Försvarsmakten numerärt till den grad att en angripare lätt kan kalkylera ett förödande inledande slag. Angriparen har goda chanser att utdela ett bedövande slag då bara en bråkdel av våra förband som fanns under det kalla kriget finns kvar, vilket gör dem mycket mer sårbara för ett inledande slag. Markstridsförbanden har också givits en sådan struktur och lokalisering att det förutom personaluppfyllnad också behövs långa omgrupperingar för att organisera en handfull allsidigt sammansatta stridsgrupper. Hela den processen kan ta en vecka. Att jämföra med kalla krigets förkättrade förrådsställda invasionsförsvar som kunde ställa minst samma styrka på krigsfot inom ett dygn och ett tjog brigader inom fyra dygn.

Den mest flagranta självstörningen, med hänsyn till dagens hotbild, begicks 2000 då Gotland avmilitariserades. Det ger en presumtiv angripare en gratischans till utstörning.

Till dessa militära osäkerheter kommer så den politiska processen att säkra den samverkan med allierade som alla är ense om kommer att vara nödvändig i ett krig i närområdet. Det nordiska försvarssamarbetet innehåller inga säkerhetsgarantier, och NATO:s står vi utanför.

Den mentala beredskapen inför överraskande händelseutvecklingar verkar ha höjts väsentligt. Nu gäller det att åtgärda de praktiska hindren mot att kunna reagera i tid.

 

Författaren är överste, säkerhets- och försvarspolitisk kommentator och ledamot av KKrVA

Gästinlägg: Matkrisen i Mali och Försvarsmaktens okända Airdropförmåga.

I dagarna har vi genom Dagens Nyheter nåtts av rapporter från förbandet i Mali om rådande matbrist.
Vi som skriver det här har själva varit ute på missioner och vi är för tillfället stationerade under ett antal år vid det internationella förbandet Heavy Airlift Wing i Ungern. Vi flyger regelbundet uppdrag till olika konfliktområden runtom i världen och vi vet hur viktigt stödet hemifrån är när man är utanför Sveriges gränser.

Under en insats behöver vissa grundläggande behov vara uppfyllda för att en soldat skall kunna utföra sitt uppdrag på ett så bra och säkert sätt som möjligt. Det är viktigt att kunna känna en trygghet även då man vistas i en riskfylld miljö. Ett av de mer fundamentala behoven torde vara att få i sig tillräckligt med näring så att åtminstone kroppen fungerar som den skall även om andra faktorer runtomkring inte möjliggör ett fullt normalt liv. Det är naturligt att ett förbands stridsvärde till viss del går ner över tiden och detta är något vi kan acceptera, men att till synes medvetet låta det gå ner mer än nödvändigt borde vara bortom all rimlighet. Förutom de rent fysiska effekterna får det även en psykologisk negativ påverkan då missnöjet kring den så tydligt uppmärksammade bristen på mat stjäl fokus från den egentligen uppgiften förbandet har att lösa ut.

All personal i Försvarsmakten har genom sitt yrkesval accepterat att det kan komma en dag då de tvingas riskera sitt liv för att utföra de uppgifter deras förband tilldelats. Är det då orimligt att förvänta sig att FM till fullo stöttar dem med vad de kan tänkas behöva? Vi har alla full förståelse för att det kan vara svårt att förutse samtliga behov redan från början. Många av dem upptäcks ofta inte heller förrän insatsen redan är igång och då folk varit på plats i insatsområdet ett tag. Med hastigt uppkomna behov och besvärliga kommunikationsvägar kan det ofta vara svårt och ta tid att få fram t.ex. mat eller utrustning snabbt nog eftersom det inte var en del av grundplanen.
Oavsett om det gäller brist på mat, personal, personlig utrustning eller till och med tyngre fordon så finns det dock ett väldigt enkelt sätt att vad gäller själva leveransen snabbt tillföra ett förband nya resurser.

Sedan 2009 är Sverige en del av Heavy Airlift Wing som opererar med tre stycken strategiska transportflygplan av typen Boeing C-17 Globemaster III från sin bas i Pápa i Ungern. Kostnaderna delas mellan de deltagande nationerna och baseras på hur många flygtimmar respektive nation har i programmet. Sveriges andel är 550 timmar per år. Kraven på förbandets förmågor styrs av Strategic Airlift Capability (SAC) Steering Board där varje nation har representanter. Dessa förmågor samt annat som rör förbandet har samtliga nationer enats om genom ett MOU.

Det är i princip tre krav på operativa huvudförmågor som ställs på förbandet: Airland delivery, Airdrop delivery samt Aerial refueling. Inom dessa tre ingår sedan ett flertal mer specifika delförmågor. Den enda förmåga Sverige idag använder sig av är airland, dvs. lastning på marken, flygning till en annan flygplats för att där landa och sedan lasta av på marken. Frågan vi ställer oss är ifall Sverige verkligen fullt ut känner till vilken resurs det är vi har tillgång till?

Flygplanen är bland annat kapabla till fullskalig Medevac med plats för 37 bårliggande patienter, varje plats försörjs med både syrgas och el under hela flygningen. När detta skrivs är vi på väg från Djibouti i Afrika med ett Medevac-team från USA och vi har hämtat upp 8 patienter som skall till Tyskland. I flygbesättningen ingår fyra svenskar. För drygt två år sedan nyttjade USA ett av våra flygplan för en storskalig Medevacövning där övriga medlemsnationer inbjöds som observatörer. Sverige valde att inte skicka någon observatör.

En annan förmåga som hittills inte används av Sverige är Airdrop. Detta innebär fällning av personal och materiel med fallskärm. Kravet på förbandet är att ha två stycken fullt tränade besättningar för att kunna utföra Heavy Airdrop, CDS (Container Delivery System) samt fällning av personal. Vi som är verksamma inom detta spektrum ser att denna förmåga på ett drastiskt sätt skulle kunna öka FM:s försörjning och taktiska rörlighet under insats. Tyvärr har intresset från FM:s sida för detta hittills varit noll. Vi hoppas att med nedanstående exempel kunna väcka ett intresse samt visa på vilket sätt denna förmåga skulle kunna stötta våra förband under insats.

Utifall FM väl bestämde sig för att åtgärda problemet med matbristen hos förbandet i Mali skulle vi med hjälp av en av våra C-17 och CDS fällning inom några få dagar kunna leverera upp till 88000 Lbs (ca 40 ton) med förnödenheter ända fram till förbandets camp i Mali. Materielen som krävs för att bygga lasterna finns hos Fallskärmsavdelningen vid K3 i Karlsborg. Det som behövs är att förnödenheterna körs dit för iordningställande. Troligtvis är det detta moment som tar längst tid beroende på hur mycket personal det finns tillgång till för tillfället. Vidare behövs en Mission Request till HAW för nyttjande av flygplanet. Under de rådande omständigheterna torde en sådan förfrågan behandlas skyndsamt och ges företräde framför andra uppdrag. Eftersom vi regelbundet redan flyger till Mali är kanalerna för erforderliga diplomatiska tillstånd väl upparbetade. Även underrättelseunderlaget är gott och kräver endast uppdateringar. En dropzone måste upprättas på lämplig plats dit leveransen kan ske. Detta kan relativt enkelt göras av någon från förbandet på plats med hjälp av en GPS.

När lasten är iordningsställd behöver den transporteras till Örebro vilket är det närmaste flygfält från Karlsborg som medger start med så pass tungt flygplan ett sådant här uppdrag skulle innebära. Efter start Örebro kan fällning av ca 40 ton last fördelat på 40 CDS-kollin ske inom ca 7 timmar då flygplanet medger transport hela vägen ner till Mali utan mellanlandning. Efter leverans går flygplanet till närmaste lämpliga flygfält, t.ex. på Kanarieöarna där besättning går i vila för att nästa dag flyga tillbaka till hemmabasen i Ungern.

Vad skulle då ett sådant här uppdrag kosta? Inte mer än att flyga ner lasten med C-17 till Bamako, vilket är närmsta flygfält som medger landning med C-17 för att därifrån flyga det med C-130 alternativt vägtransport upp till Timbuktu. All materiel för fällningen är återanvändnings bar. Med tyngre plattformar (Heavy airdrop) kan dessutom större enheter såsom fordon med vikter upp till 60000 lbs (ca 27 ton) fällas om behovet skulle uppstå att snabbt förse förbandet med tyngre förnödenheter.

Allt detta som beskrivs ovan är en förmåga och en möjlighet som Sverige och FM i dagsläget förfogar över men valt att hittills inte utnyttja. Allt efter att vi dragit ner på vår styrka i Afghanistan märker vi som är verksamma inom förbandet att Sverige inte fullt ut utnyttjar sina flygtimmar. Kanske är det nu dags att börja tänka utanför boxen och tänka till hur vi kan använda en sådan här förmåga som vi äger. Att förse förbandet i Mali med mat och andra förnödenheter är enkelt gjort. Det enda som behövs är viljan och att någon högre upp fattar beslut. Nu är ett gyllene tillfälle för FM att visa att man bryr sig om de män och kvinnor som skickas ut i världen.

Det var en gång en general som myntade uttrycket "allt för fältförbanden". Visa nu att detta fortfarande är fallet!


Kapten Mats Andersson
Chief Loadmaster C-17, Heavy Airlift Wing

Löjtnant Filip Däldehög
Pilot C-17, Deputy Chief Tactics, Heavy Airlift Wing

Klarläggande från Försvarsmakten runt bildanalysen

Under helgen blev det många turer runt ubåtsfrågan, vilket jag redovisade i gårdagens blogginlägg. I dag redovisar Försvarsmakten sin analys av bilden. Man är helt säkra på sin slutsats.

Turerna under helgen var flera. Uttalande av Anders Grenstad i lördags, uppgifter i SvD under söndagen och fler uppgifter i DN sent under kvällen. Allt handlade om huruvida det var en ubåt eller inte på bilden som togs av Sven-Olof Kviman i oktober.

Försvarsmakten har efter sin egen analys kommit fram till att det inte var en ubåt utan en arbetsbåt.
– Det gör vi för att bringa klarhet i vad det var som på ett fotografi uppfattades vara en ubåt, men som vi nu med visshet vet var en civil arbetsbåt. Det vi nu gör offentligt är en av flera delar i vårt analysmaterial kring observationen. Orsaken till att vi inte visar upp alla analysmetoder och förmågor är att vi inte vill röja dem, men den beskrivna analysmetoden är fullt tillräcklig. Vi är helt säkra på vår slutsats, säger Ola Truedsson.

Se gärna nedanstående film producerad av Försvarsmakten där Kommendör Bengt Lundgren förklarar arbetet och metoden man har använt för att komma fram till slutsatsen. Se även fler bilder här.




Vad som är bra i sammanhanget är att Försvarsmakten är tydliga med att särskilja observationen den 31 oktober med den konstaterade kränkningen under Operation Örnen tidigare i oktober. Det har under dagen från olika håll dragits flera olyckliga likhetstecken mellan gårdagens olika bud om att det inte var en ubåt, men den konstaterade kränkningen tidigare. Det är uppenbart svårt för gemene man att skilja på de olika händelserna.

I Rysk media har man givetvis nyttjat tillfället att sprida desinformation om att Sverige har spridit felaktiga uppgifter. DN har idag publicerat en artikel med den ryska propagandan. De ryska slutsatserna är i flera avseenden fel, och rena påhitt. Bedömningen om konstaterad kränkning tidigare i oktober kvarstår! Varken regeringen eller Försvarsmakten har pekat ut något land.

Vad som fortfarande inte är redovisat är den samlade bedömningen om de ytterligare uppgifterna som finns från den 31 oktober och den 1 november. Sannolikt redovisar Försvarsmakten dessa i den kommande sammanställningen som man fortfarande arbetar med.

Innehåll

Jag vet att utgångspunkten är att komma överens. Det är inte bara DÖ utan också en hävdvunnen, svensk tradition på det försvars- och säkerhetspolitiska området. Tiderna är dock sådana att vi nu också måste bry oss om innehållet i våra famösa överenskommelser.

Jag försöker vara objektiv när jag säger att inget av det som var träffbilden i de pågående försvarsförhandlingarna nådde upp till vad som kan beskrivas som en anständig nivå.

Det är verkligen inget fel på Peter Hultqvists reflexer och magkänsla. Men han får, på sin planhalva, litet gehör. Ett fenomen som flera av oss har upplevt.

Min bedömning är att vår tid knappast kan hanteras inom ramen för femåriga försvarsbeslut. Det krävs mer flexibilitet, högre beredskap på den politiska nivån. Det kommer en dag i morgon också.

Allan Widman

Beredskap och reaktioner då och nu, Tjeckoslovakien 1968 – Krim 2014

Jag tar mig friheten att nedan publicera en av kommentarerna, inskickad av signaturen Die Dumme Schwede!!!!  till mitt inlägg "Militärt försvar - fredsbevarande?" Det ger en tankeväckande bild av vilken förmåga och beredskap vi hade att under det Kalla kriget reagera, och hur vi reagerade, på allvarliga omvärldshändelser. Fint tidsdokument.

                                                                                        ***


Som "gammal stridsflygare" från mitten av 1960 - talet och fram till mitten på 1970 - talet så minns jag det svenska försvaret i allmänhet, och flygvapnet i synnerhet, som mycket starkt och respektingivande under det "kalla kriget". Flygvapnet graderades till det fjärde största i världen!!!! Vid WP invasion av den då ostyriga medlemmen Tjeckoslovakien i augusti 1968 gick vissa flygdivisioner upp i beredskapsgrad "Lystring" och utplacerades på krigsbas. Osäkerheten var stor huruvida WP skulle gå vidare in i bl.a Finland? En finsk affärsbekant på 1990 - talet gjorde sin värnplikt 1968 och påtalade, att vid invasionen av Tjeckoslovakien så väcktes hans förband mitt i natten och skickades till den sovjetiska gränsen fullt stridsutrustade! Den svenska "beredskapen" för flygvapnet avslutades med en hejdundrande övning, Ö 68, för att visa de svenska "musklerna", där 400 stridsflygplan, av Sveriges totalt 800 stridsflygplan, deltog. Jag har aldrig förr eller senare sett så många flygplan i luften samtidigt. För att identifiera fiende från vän så hade vissa jaktförband påsatta gula - respektive röda rutor på vingar och fenor. Detta "fenomen" med rutor kan fortfarande skådas vid diverse nostalgiflygningar.
Vid övningar på krigsbas så "dök" alltid Nato - officerare upp i olika skepnader som t.ex. deltagare i MHS eller som militära attachéer och informerade om hur viktigt det var med ett starkt svenskt försvar och inte minst flygvapen. Det visade sig, att det dåvarande starka svenska försvaret garanterade Natos nordflank, dessutom utan extra kostnad för Nato, så att Norge slapp ha stående utländska Nato förband på sitt territorium. Inte undra på att Nato klappade om sin "17:de medlem"!
Divisionens egna underrättelseanalyser pekade på, att en WP invasion över havet hade blivit ett totalt misslyckande p.g.a det dåtida mycket starka svenska flygvapnet. Våra tolv attackdivisioner hade bokstavligt talat skjutit invasionsarmadan i sank med robot 04, bomber och raketer. Resterna hade den svenska flottan sopat upp!
Vi visste också att dåtida WP jaktflyg hade problem med både räckvidd och "stridsreserv". För att lyckas med en invasion över havet så krävdes det först ett överraskande anfall med luftlandsättnings - och snabba amfibieförband mot Gotland och övertagande av Visby flygplats för placering av WP jaktflyg. Dåtida svenska kuppberedskap på Gotland var emellertid god med värnpliktiga på P18, A7, LV2, KA3, flottans beredskapsfartyg och en bastropp på Visby flygplats. Om WP satt in taktiska kärnvapen så hade det givetvis varit ett helt annat läge.
Våra egna underrättelseanalyser bekräftades när "arkiven öppnades" efter att WP, Sovjetunionen och vasallstaterna i Östeuropa föll samman.
Men det var en annan tid, ett annat Sverige och ett Sverige som tillhörde ett av världens tre rikaste länder, endast Luxemburg undantagen.

                                                                                     *****

Gästinlägg: Omöjligt tala om basplatta under ständig förändring

Sedan uttrycket ”basplattan” myntades av försvarsminister Peter Hultqvist har ett antal spaltmetrar ägnats åt att diskutera vad detta tänkta fundament av försvarsförmåga egentligen ska utgöras av. Var börjar och var slutar basplattan? Hjälmar, vapen och radioapparater av tillräckliga kvaliteter och kvantiteter är en del av denna grundplåts hårdvara, en självklarhet. Logistiken, hävdar Peter Hultqvist, utgör ett exempel på en absolut grundläggande förmåga som bara måste fungera innan vi i Sverige kan lyfta blicken mot mer avancerade satsningar. Att logistiken måste fungera är fullt rimligt, att mer avancerade satsningar därför bör vänta på sig kan ifrågasättas eftersom det inte är säkert att vi har råd att prioritera mellan dessa alternativ. Frågan är vem som just nu axlar det fulla ansvaret för just försvarslogistikens funktion, ty det är inte Försvarsmakten.

Generallöjtnanten (dåvarande generalmajoren) Dennis Gyllensporre har i artikeln ”Militära reflektioner om officersprofessionen” i Handlingar & Tidskrifts första häfte 2014 på ett utmärkt vis berört delar av den transformation Försvarsmakten genomgått på en rad ”principiella områden”, där interoperabilitet både internationellt med andra länders väpnade styrkor, men också nationellt i samverkan med civila aktörer (företag och myndigheter) beskrivs som exempel. Officerskåren har alltså numera krav på sig att fungera både såsom krigare med fokus på väpnad strid, men också att fylla samverkansfunktioner i allt högre grad i takt med att antalet yttre aktörer som löser uppgifter som tidigare ålagts Försvarsmakten träder in på ”marknaden”.

En del hävdar, liksom Gyllensporre, att ett definierande drag för officersprofessionen således kommit att bli förmågan att parallellt anamma krigaridealet, det vill säga fokus på den väpnade striden, i kombination med en samverkanslogik tidigare främst anammad av civila samhällsfunktioner utan ett uttalat primärt säkerhetspolitiskt perspektiv, en i grunden positiv utveckling som måste sägas stärka både civila och militära funktioner. En invändning härom bör dock göras mot vissa förskjutningar av ansvar som inte rimligtvis ger uttryck för att trovärdigt kunna bemanna en välfungerande krigsorganisation. Som exempel kan här nämnas Försvarsmaktens stora nyttjande av civila speditionsföretag för transporter och nyttjandet vaktbolag för bevakning av förband, funktioner som tidigare i mycket högre utsträckning ägts av Försvarsmakten och tidigare utgjort en del av vad vi kan kalla basplattan, men nu alltså inte gör det på grund av fredstida rationaliseringar. Kraven har alltså förändrats då en förskjutning av ansvar har skett från en organisation med krav att anamma både krigar- och samverkansideal till att nu hamna hos civila funktioner med kanske främst fokus på samverkan i fredstid men mindre (till obefintligt) fokus på att upprätthålla förmåga till väpnad strid, i detta fall att se till att exempelvis lastbilarna rullar även vid risk för bekämpning. Här bör tilläggas att dessa civila aktörer i fredstid ofta står för en hög servicegrad och kostnadseffektiva lösningar, men det kan argumenteras mot att dessa funktioner i ett nationellt skymningsläge eller i en krigssituation, trots komplement genom krigsorganisationens mobilisering, skulle utgöra fullgoda alternativ till motsvarigheter organiserade inom myndigheten Försvarsmakten även i fredstid, och detta av två skäl.

För det första saknar den privata logistikbranschen ett fokus på väpnad strid, även om uppdragsgivaren är Försvarsmakten. Speditionsföretaget kör från A till B och finns risken att lastbilen flyger i luften på vägen till B kommer entreprenören inte låta den rulla. Och rullar den inte finns ingen inom försvaret som med självklarhet kan ta över. Detta krav fanns på den logistikorganisation som betjänade lejonparten av Försvarsmaktens enheter tidigare och det fokuset finns även kvar på det fåtal logistikenheter som tjänstgör i Försvarsmakten idag med den äran. Det är inte rättvist att tala om försvarslogistiken som en sådan vital del av basplattan att den måste fungera innan andra projekt kan vidtas om funktionerna outsourcats till civila entreprenörer. Det är orättvist dels mot de entreprenörer som inte rimligen kan krävas leverera så fredslikt som möjligt i krig (samhället ska i krig fungera så fredslikt som möjligt är tanken), och det är inte heller rättvist mot de inom Försvarsmakten som är ansvariga för den logistik som finns kvar eftersom kravet på försvarslogistikens varande i hög grad förskjutits bort från Försvarsmakten.

För det andra, trots att fredstida outsourcing till både företag och myndigheter fungerar, kan det inte förväntas att krigsorganisationen ska fungera om vi i Sverige inte utvärderar inriktningsbeslut av kvantitativt större karaktär, och här avses en säkerhetspolitisk inriktning för samtliga myndigheter som löser krigsfunktioner under samma paraply. Det är ett hästjobb att arbeta fram en säkerhetspolitisk inriktning för samtliga berörda aktörer, men en nödvändighet i dagsläget när krav som tidigare ställts på Försvarsmakten nu inte längre är krav . Rimligtvis bör då kravet som ryms inom begreppet basplattan ha förts över till en annan organisation om nu kravet fortfarande är legitimt, återigen med krigslogistiken som exempel. Basplattan utgörs inte enbart av att försöka täta luckor i Försvarsmaktens förmågor utan även av att definiera inriktningen för Försvarsmakten i samverkan med exempelvis Polisen, MSB, Trafikverket, Kustbevakningen, Tullverket, Strålskyddsmyndigheten och så vidare. Därtill finns behovet att befästa en sådan organisation, exempelvis genom storskaliga övningar. Drar vi ner på Trafikverkets budget får det konsekvenser för samhällets robusthet när tågen inte går, det är självklart. Det påverkar samhällets säkerhetspolitiska basplatta menligt. Är det acceptabelt? Om svaret är ja, gott så, men i dagsläget saknas en bred, offentlig, säkerhetspolitisk analys innefattande samtliga involverade aktörer från Försvarsdepartementets sida och risken är att hålen i ”samhällets basplatta” är större än de hål som helt ostridigt omfattar våra väpnade styrkor. Ungefär 4-6 miljarder beroende på hur man ser på saken skapar inte en robust basplatta för landets försvar, även om dessa miljarder utgör ett positivt trendbrott. Peter Hultqvist kan dock fortsatt stå rakryggad i sin roll, det klarspråk som hörts från försvarsministern sedan han tillträdde har saknats sedan den moderate försvarsministern Mikael Odenbergs tid.

En bra bit återstår dock för den nu sittande regeringen vad gäller vårt försvar. Vill man köpa en spade får man betala för en spade och inte för en sked.


Security Sanity

Civil planering måste komma igång

av Bo Richard Lundgren

Den ryska björnen har vaknat. Den rör på sig och skrämmer sin omgivning. Och det är först nu som också de svenska försvarspolitikerna vaknat och förstår den säkerhetspolitiska situationens allvar. Äntligen diskuteras seriöst hur det svenska försvaret skall få de resurser som motsvarar den förmåga politikerna beställt. Och här finns mycket att göra på kort och lång sikt för att täppa till hål och ta igen tidigare försummelser. Allt detta är bra. Men det finns en viktig aspekt som glöms bort i ivern att lappa och laga det militära försvaret. Det är det civila försvarets uppgift och roll.

Det civila försvaret skall under höjd beredskap, krig eller krigsfara säkerställa de viktigaste samhällsfunktionerna, värna civilbefolkningen och bidra till Försvarsmaktens förmåga vid ett angrepp eller krig i vår omvärld. I Försvarsberedningens betänkande Försvaret av Sverige behandlas också det civila försvaret. Här framhålls insiktsfullt att ”det är av särskild betydelse att det civila försvaret bidrar till Försvarsmaktens operativa förmåga vid höjd beredskap och krig.” Försvarsberedningen gör bedömningen att det militära försvaret kommer att behöva särskilt stöd inom områdena transport och logistik, försörjning av livsmedel, drivmedel, elektricitet och telekommunikationer samt tillgång till sjukvårdsresurser.

Ja, och nu frågar sig då vän av ordning: Kan det civila försvaret bidra till denna förmåga?

En bild av verkligheten finns i en nyligen utgiven rapport som utarbetats av FOI på uppdrag av MSB. Rapporten heter Krigsorganisering och resursförstärkning i det civila försvaret. FOI har med hjälp av enkäter och intervjuer försökt få grepp om hur ansvariga civila myndigheter planerar för krigsorganisering och resursförstärkningar vid höjd beredskap. Resultatet är nedslående. Myndigheterna uttrycker tydligt att de inte vet vad de skall planera mot, hur de skall prioritera och vilka resurser som skall avsättas för försvarsplanering. Man efterfrågar nationellt framtagna grundscenarier och en nationell inriktning, något som Försvarsdepartementet alltså inte orkat med.

Det här innebär i korthet att vi idag inte har något civilt försvar. Det innebär att Försvarsberedningens förhoppning om civilt stöd till Försvarsmakten inte kommer att kunna realiseras. Det innebär också att statsmakterna kan skjuta till avsevärda resurser för militära ändamål men att vi trots detta inte kommer att ha en Försvarsmakt som kan fungera fullt ut i ett skarpt läge.

Här finns en viktig hemläxa att göra. Regeringen måste skyndsamt ta fram mål och inriktning för det civila försvaret med planeringsgrundande scenarier. Dessa måste vara förankrade på högsta nivå. Först då kan planeringen komma igång. Först då kan vi vara säkra på att även landets högsta ledning har förstått hur ett samlat svenskt försvar fungerar och måste byggas upp.

 

Författaren är tidigare avdelningschef vid Försvarshögskolan och ledamot av KKrVA.

Uppdaterat: Icke ubåt!

Försvarsmakten gick redan igår ut med information som gör gällande att myndigheten bedömer att den optiska ubåtsobservationen vid Stora Höggarn var en arbetsbåt med namnet Time Bandit. Försvarsmakten klassar enligt SvD också ner Kvimans iakttagelse från trolig ubåt (2) till icke ubåt (5).

Redan igår kväll stod det klart att Försvarsmakten hade klassat ner observationen. Csaba Bene Perlenberg, ledarskribent hos GP som direktrapporterade från Utrikespolitiskt konvent i Göteborg skrev då följande på twitter.



Sven-Olof Kvimans observation är enligt Försvarsmakten ingen ubåt. Istället menar man enligt vad som framkommit i SvD att han och hans fru istället har observerat vad som mycket troligt är båten på bilden här nedan. Båten är en arbetsbåt tillhörande Sjötransporter i Stockholm AB och stämmer överens med beskrivning och måttuppgifter i SvD.

Arbetsbåten Time Bandit

Angående den aktuella observationen vid Stora Höggarn så skriver SvD redan den 11 januari skriver  att "Försvarsmakten tonar ner händelsen".

- Vi kan inte klassificera att det var en ubåt. Vi har en observation, den är trovärdig, det finns en bild, men bilden kan vi inte tolka mer än att det är ett föremål som rör sig genom vattnet. På den här bilden ser man ytterligare ett antal fartyg och vi har inte fått in någon annan rapport från det här området i samma tidshärad


Det intressanta i sammanhanget är hur Försvarsmakten värderar de andra observationerna som har skett, i synnerhet den som gjordes samma dag av ett annat ögonvittne i samma områden nämligen Frantisek Alexander Zvrskovec som var ute med sin båt. I DN anser han att det inte är någon tvekan om att det var en ubåt han såg. Det framgår inte om det är Kvimans bild, eller om det är den samlade bedömningen av samtliga observationer som klassificerats ned till icke ubåt. Frantisek Alexander Zvrskovec säger till DN.

– Vi kör här varje dag. Jag åker ut mot Stora Höggarn och då ser jag ett ubåtstorn snett bakifrån. Jag kommer närmare ubåten och är 200–300 meter ifrån honom. Sedan svänger jag in i hamnen på Stora Höggarn. 
- Det är ingen tvekan om att det var en ubåt du såg? 
 - Det är ingen tvekan alls, nej, nej. Jag är helt säker. Under alla dessa år vi har varit här har jag sett många ubåtar.

Vidare finns ytterligare en observation norr om Vaxholm som sker dagen efter d.v.s. den 1 november från Resarö i Vaxholm. I media har denna observation kopplats ihop med observationen vid stora Höggarn.

– Jag bor på Resarö och har fönster ut mot Trälhavet. Vid 17-tiden var det fortfarande dager. Jag tittar ut genom fönstret och ser ett svart ubåtstorn. Det rör sig i farleden från Stockholm och går sedan ut mot Saxarfjärden.

Försvarsmakten har tidigare (5/2) genom en kort notis meddelat att man "bedömer att en högre prioritering av ubåtsjaktförmågan inom nuvarande ekonomisk ram, skulle, för såväl marinförbanden som för Försvarsmakten i sin helhet, leda till en sammantaget lägre operativ effekt och därmed en försämring av förmågan att möta väpnat angrepp."

I går lördag klockan 21.30 lade Försvarsmakten ut ytterligare en kort notis på webbsidan där man informerar att analysarbetet fortsätter, att man redovisat arbetsläget samt att den redovisning kommer inte att offentliggöras eller kommenteras.


Den här gången undviker jag att uttrycka egna åsikter runt den senaste nyheten.


Uppdaterat 21.20

Expressen


Uppdaterat 22.30

DN publicerar ikväll en ny artikel i ärendet med anmärkningsvärda uppgifter.

Icke ubåt!

Försvarsmakten gick redan igår ut med information som gör gällande att myndigheten bedömer att den optiska ubåtsobservationen vid Stora Höggarn var en arbetsbåt med namnet Time Bandit. Försvarsmakten klassar enligt SvD också ner Kvimans iakttagelse från trolig ubåt (2) till icke ubåt (5).

Redan igår kväll stod det klart att Försvarsmakten hade klassat ner observationen. Csaba Bene Perlenberg, ledarskribent hos GP som direktrapporterade från Utrikespolitiskt konvent i Göteborg skrev då följande på twitter.



Sven-Olof Kvimans observation är enligt Försvarsmakten ingen ubåt. Istället menar man enligt vad som framkommit i SvD att han och hans fru istället har observerat båten på bilden här nedan. Båten är en arbetsbåt tillhörande Sjötransporter i Stockholm AB.

Arbetsbåten Time Bandit

SvD skriver den 11 januari skriver  att "Försvarsmakten tonar ner händelsen".

- Vi kan inte klassificera att det var en ubåt. Vi har en observation, den är trovärdig, det finns en bild, men bilden kan vi inte tolka mer än att det är ett föremål som rör sig genom vattnet. På den här bilden ser man ytterligare ett antal fartyg och vi har inte fått in någon annan rapport från det här området i samma tidshärad


Det intressanta i sammanhanget är hur Försvarsmakten värderar de andra observationerna som har skett, i synnerhet den som gjordes samma dag av ett annat ögonvittne i samma områden nämligen Frantisek Alexander Zvrskovec som var ute med sin båt. I DN anser han att det inte är någon tvekan om att det var en ubåt han såg.

– Vi kör här varje dag. Jag åker ut mot Stora Höggarn och då ser jag ett ubåtstorn snett bakifrån. Jag kommer närmare ubåten och är 200–300 meter ifrån honom. Sedan svänger jag in i hamnen på Stora Höggarn. 
- Det är ingen tvekan om att det var en ubåt du såg? 
 - Det är ingen tvekan alls, nej, nej. Jag är helt säker. Under alla dessa år vi har varit här har jag sett många ubåtar.

Vidare finns ytterligare en observation norr om Vaxholm som sker dagen efter d.v.s. den 1 november från Resarö i Vaxholm. I media har denna observation kopplats ihop med observationen vid stora Höggarn.

– Jag bor på Resarö och har fönster ut mot Trälhavet. Vid 17-tiden var det fortfarande dager. Jag tittar ut genom fönstret och ser ett svart ubåtstorn. Det rör sig i farleden från Stockholm och går sedan ut mot Saxarfjärden.

Försvarsmakten har tidigare (5/2) genom en kort notis meddelat att man "bedömer att en högre prioritering av ubåtsjaktförmågan inom nuvarande ekonomisk ram, skulle, för såväl marinförbanden som för Försvarsmakten i sin helhet, leda till en sammantaget lägre operativ effekt och därmed en försämring av förmågan att möta väpnat angrepp."

I går lördag klockan 21.30 lade Försvarsmakten ut ytterligare en kort notis på webbsidan där man informerar att analysarbetet fortsätter, att man redovisat arbetsläget samt att den redovisning kommer inte att offentliggöras eller kommenteras.


Den här gången undviker jag att uttrycka egna åsikter runt den senaste nyheten.

Läget är akut!

Tid är ett förunderligt fenomen. Samtidigt som det är så självklart så har många problem att väga in tidsdimensionen i sina uttalanden, man gör det ofta lite för enkelt för sig. Ett exempel som återkommer frekvent inom säkerhetspolitik är något som liknar:

Det finns inget akut militärt hot mot Sverige.

Ordet akut har en tidsdimension. Det används i de flesta andra sammanhang i mycket korta tidsperioder; sekunder, timmar, kanske dagar. Men ingenting i säkerhetspolitik – i princip – sker med så korta intervall.

Det tar lång tid från vilja till verkan när det gäller försvaret. Jag skulle vilja att denna tid minskas genom ett antal smarta tekniska val, men vi är inte där på 20 år. Skulle ett beslut tas idag att genast rusta upp maximalt vad vid förmår så tar det något år innan vi ser någon effekt, kanske tre till fem år innan vi ser en betydande effekt och minst tio år innan vi ser maximal effekt. För vissa vapensystem tar det längre än så.

Men vad betyder då akut? Tolkar man ordet som det ofta används så får man ge dem som säger ovanstående rätt, vi kan inte se att det finns ett annat land som är på väg över land, hav eller Östersjö med syfte att inta Sverige. Men samtidigt blir det då ett ganska meningslöst uttalande, för om det är på väg att hända så skulle man så klart inte uttrycka sig så, då skulle man vara på väg ner i skyddsrummen.

En mer relevant definition på akut är inom en tidsram man inte meningsfullt kan påverka. Här blir plötsligt akut ett intressant och högst relevant ord inom säkerhetspolitik. Om man inte kan garantera att ett annat land inte kommer att visa militärt intresse för Sverige inom en viss tid – och denna tid är kortare än man kan rusta upp svenskt försvar för att möta detta hot – då finns en akut risk för militärt angrepp mot Sverige.

Men att det faktiskt finns en akut risk för militärt våld mot Sverige är inte en populär åsikt eftersom det innebär att någon gjort en felbedömning. Kanske är det Alliansregeringen som under sina år vid makten gjort att läget blivit just akut, kanske är det något annat, kanske är vi fredsskadade.

För den version av akut som är meningsfull – det vill säga inom en tid som man inte kan göra något åt – så finns det faktiskt ett akut hot mot Sverige. Detta måste svenska politiker förstå och sluta göra läget ännu akutare genom sitt machiavelliska käbbel om vem som bestämmer mest i sandlådan.

Vänligen,
Mikael Grev


Oroväckande oproffsig rysk propaganda

Den "förbättrade" bilden av en M1A2 Abrams som den ryska militära TV-kanalen använder. Notera vapenskölden på tornet.

Under rubriken "Amerikanskt pansar beskjuter Mariupols omgivningar" har de ryska väpnade styrkornas officiella TV-kanal Zvezda publicerat bilden ovan. Det tar bara några sekunder att hitta originalbilden.

Här är originalbilden av den amerikanska M1A2 Abrams som man "berikat" med ett blågult ukrainskt statsemblem på tornet. Den är alltså tagen i Texas 2013. Allt detta togs upp på Twitter för en vecka sedan, då Zvezda publicerade "nyheten". Jag förutsatte att i alla fall någon tidning skulle ta upp saken eftersom det var en så pass allvarlig anklagelse - amerikanska stridsvagnar vid fronten. Därtill inte från vilken källa som helst, Zvezda lyder under Rysslands försvarsdepartement. Jag trodde fel, eftersom detta inte verkar ha nått vanliga medier.

Betyder denna ovanligt oproffsiga propaganda något?

Kan vi lita på staten?



Vi fortsätter artikelserien om Totalförsvaret. Idag skriver vi själva.

Staten, det offentliga eller det allmänna. Man måste inte ha läst 180 poäng statskunskap för att ha en uppfattning om vad det gemensamma står för och varför det skall finnas. Det finns ytterligheter i form av extremliberaler och anarkister som anser att staten inte skall finnas alls men de är oerhört lätt räknade i allmänna val.

Vi betalar skatt på inkomster för att stat, kommun och landsting skall ta hand om just det offentliga och det allmänna. De flesta svenskar förvärvsarbetar och betalar skatt på inkomst av tjänst och den största delen av den skatten går till kommunens kostnader.

Relationen mellan det offentliga och medborgaren är tydligast på det lokala och regionala planet. Företag och höginkomsttagare betalar desto mer skatt och där finns en tydligare koppling till staten. Stora företag som betalar mycket skatt liksom kapitalstarka privatpersoner är synnerligen beroende av en tydlig och förutsägbar s.k. jurisdiktion. Den som har arbetat med privatsektorutveckling i tredje världen vet hur oerhört förödande det är för näringsliv och riskkapitalister när staten inte garanterar sådant som betalningsströmmar, lagfarter, säkerheter i form av statsobligationer och upprätthållande av fast penningvärde.

Men det finns några områden till som är snäppet mer abstrakta, som så väl företag som medborgare måste kunna förlita sig på. Ett sådant område är rättsväsendet. Där finns polis, åklagare, domstolar och advokater som ser till att alla är lika inför lagen. Kostnaderna för detta finansieras främst genom statlig skatt. De allra flesta medborgare är laglydiga men ibland blir de utsatta för brott och förväntar sig då att rättsväsendet är funktionellt och effektivt. Det har dock inte så stor betydelse för statens legitimitet om rättsväsendet är ineffektivt ibland för enskilda medborgare. Det leder kanske till personliga tragedier och att en och annan blir rättshaverist för livet eller för en period. Men det hotar inte statens legitimitet.

För företag är det dock oerhört väsentligt att detta fungerar. Företagen placerar sina huvudkontor i de länder där det är lämpligast för dem att vara. Om Sverige visar sig brista i förmågan att hantera kriminalitet mot företag, företagsspioneri eller till och med har svårt att garantera likviditet i bankväsendet, har problem med otillbörlig konkurrens, upphovsrätt och korruption så kommer företagen efter hand att flytta ut ur Sverige.

Den sista instansen för företag och medborgare är landets förmåga att hantera kriser och skydda medborgare, företag och andra värden från effekterna av naturkatastrofer, mänskliga katastrofer eller krig och krigshandlingar. Detta brukar kallas för Totalförsvaret. Om Sverige har excellerat i allt det ovanstående så har landet misslyckats fullständigt med det sistnämnda. Sverige har ett mycket gott företagsklimat, vi tillhör världens 20 företagsvänligaste länder. Svenskar är världens åttonde lyckligaste medborgare. Det är nog inget större fel på välfärden här.

Men när vi börjar titta på landets förmåga att motstå kriser och i värsta fall hantera ett antagonistiskt hot, sannolikt i kombination med kriser - då är Sverige ett katastrofalt misslyckande. Många har beskrivit Alliansens åtta år vid makten och deras ansvar för denna katastrof. Det är förvisso sant men ansvaret faller även på chefer i Försvarsmakten, försvarsmyndigheter och andra myndigheter under de gångna åren. Det faller också en skugga på Göran Perssons regering även om de faktiskt inte hade några särskilda skäl att agera annorlunda än de gjorde.

Idag skulle en skicklig fiende kunna få Sverige på fall med några "enkla handgrepp". En kombination av terroristattacker, biologisk krigföring, informationsoperationer, psykologisk påverkan och elektronisk krigföring (cyberattacker) skulle få Sverige på knä utan att ett enda skott avlossats. Inte ett enda stridsflygplan och inte ett enda örlogsfartyg skulle behöva lämna sin bas. Inga kärnvapen, inga moln av fallskärmssoldater, inga tunga bombflyg, inga atomubåtar.

Bara en smart kombination av asymmetrisk krigföring, effekter uppnådda av lågprofilerade hot som sedan blåses upp genom informations- och påverkanskampanjer. Vi hade tänkt presentera ett scenario här men vi avstår eftersom vi inte bedömer att det finns något försvar mot det. Vårt scenario innehåller ingen sekretessbelagd information men vi har beslutat att inte bidra till den defaitism som spridit sig inom sociala media. Det finns en risk att defaitismen utnyttjas av ryska informationsoperationer.

Istället står vår förhoppning nu till våra försvarspolitiker som i dagarna arbetar fram underlaget till försvarsbeslutet. Vår uppmaning till dem är att inte glömma bort att även om Försvarsmakten behöver pengar till materiel, övningar och fler soldater så behöver också övriga medborgare ett robust och fungerande civilt försvar.

I det ingår polisens och rättsväsendets skydd av medborgare och företag, kommuner och landstings skydd för befolkningen mot t.ex. biologiska stridsmedel, Energimyndighetens ansvar att tillsammans med energiföretag se till att (trots ev sabotage) ransonera elektricitet och drivmedel till hushåll, näringsliv och försvarsmakt. Transportnäringen måste fungera så att förnödenheter når fram till de nyss nämnda. Mat och vatten måste finnas till alla även om samhället är utsatt för extrema påfrestningar. Och informationssystem måste fungera tillräckligt bra för att betalningar skall kunna genomföras, information måste kunna överföras säkert från stat till medborgare och mellan medborgare. Och mycket mer.

Allt detta har man helt bortsett från inför försvarsbeslutet. Det är till och med så illa att myndigheterna inte har några planeringsdirektiv som ger dem uppgiften att planera för ett krigsläge. Det duger inte att hänvisa till ansvarsprincipen - man måste också ha direktiv från rikets ledning vad man skall planera mot och vad man skall klara av samt hur och var extra resurser tilldelas och vad som är prioriterat. Om det råder brist - vem har prioritet? Hur länge? Vem beslutar om att ändra prioriteringar och på vilka grunder? Det saknas styrningar, beslut, prioriteringar, hänvisningar och resursnivåer.

För övrigt anser vi att Sverige bör gå med i NATO. Men - låt inte detta komma i vägen för höjda anslag. Vi ber t.ex. Moderaterna att vänta med kravet på NATO-medlemskap. Kunde de inte driva frågan när de satt i regeringen och innehade statsministerposten så kan de vänta ett tag till.

Katt och råtta lek över Östersjön

Reflektion

Då var det återigen dags för en nära incidentöver Östersjön, 07APR15, höll ett Ryskt jaktflygplan av modellen SU-27, bedömt på att flyga in i ett Amerikanskt signalspaningsflygplan av modellen RC-135, som närmast var det ryska jaktplanet enbart sex (6) meter ifrån det Amerikanska flygplanet. Det ryska agerandet mot det amerikanska signalspaningsflygplanet över internationellt vatten och i internationellt luftrum, har föranlett en skarp Amerikansk diplomatisk protestnot.

Enligtdet Ryska Försvarsministeriet, Generalmajor Igor Konashenkov, så flög det amerikanska signalspaningsflygplanet direkt an mot ryskt luftrum, s.k. "stöt", utan transponder påslagen, varvid rysk incidentberedskap lyfte för att identifiera den okända flygfarkosten. Enligt honom, fick det ryska agerandet signalspaningsflygplanet att ändra kurs.

Denna form av närgången uppvaktning har även skett mot svenskasignalspaningsflygplan, då flög man cirka tio (10) meter ifrån flygplanet kontra denna incident som var riktad mot det amerikanska signalspaningsflygplanet då man var så nära som sex (6) meter. Internationella regler stipulerar att man får ej gå närmre än 50 meter i sidled och 150 meter i höjdled. Ett ytterligare antal liknande incidenter har berörts i internationell press dels inom norden dels på andra geografiska platser i Rysslands närområde under 2014.

Att det Amerikanska signalspaningsflygplanet genomfört en s.k. "stöt"mot ryskt luftrum håller jag inte för otroligt, då det brukar vara en gängse procedur hos både Väst och Ryssland, för att framtvinga en reaktion, något som man gjort sedan 1950-talet, utnyttjandet av transponder eller ej blir svårare att kommentera, dock har både USA och NATO gjort en stor sak av att Ryssland ej utnyttjar det, varvid både USA och NATO skulle förlora mycket av sin trovärdighet vid ett sådant agerande.

Vad som dock bör vara utom allt tvivel är att en incident, d.v.s. kollision i luften, måste varit mycketnära, då det amerikanska utrikesdepartementet väljer att skicka en skarp protestnot till Ryssland för dess agerande över internationellt luftrum. Således blir bedömningen att vi den 07APR15 var mycket nära att få en kraftigeskalering av säkerhetsläget i Östersjöregionen.

Att Ryssland ogillar den svenska och amerikanska signalspaningen i Östersjön, även om den sker över internationellt vatten, blir mycket tydlig, då Rysslands Generalstabschef, ValerijGerasimov, enskilt nämnerSverige som ett av länderna som aktivt genomför signalspaning med flygplan mot Ryssland.

Varför genomför man då signalspaning från flygplan? Av den enkla anledningen att man förlänger sin räckvidd för att kunna fånga upp radiotrafik, nya radarsystem som utplacerats m.m. kontra om man enbart skulle förlita sig på sina signalspaningsresurser man har placerad på fastlandet. Exempelvis så kan en markpejl fånga en VHF signal inom 30 km avstånd, kontra ett flygplan på 3,000 m höjd kan fånga samma signal på 250 km avstånd, räckvidden blir ännu längre inom HF området.

Det finns inga internationella konventioner som förbjuder signalspaning likt den FRA genomför med signalspaningsflygplan över Östersjöns internationella luftrum. Signalspaningen är bedömt indelad i två kategorier dels en strategisk som syftar till att erhålla en normalbild kring signal verksamheten över Östersjön dels en riktad signalspaning då försök, övningar av intressant karaktär sker eller när särskilda underrättelsebehov föreligger.

Ser man historiskt så förefaller det vara den riktade signalspaningen som erhållit mest uppvaktning d.v.s. jaktflyg sänds upp för att få den spanande parten att avbryta sin verksamhet och varit den med dödlig utgång för nationer. I Östersjön är det mest kände exemplet den Sovjetiska nedskjutningen av den svenska DC-3 som genomförde signalspaning för FRA, som skede i samband med en Sovjetisk flottövning i Östersjön och s.k. "stöt"genomfördes även.

I December 2014, skrev jag ett bedömande rörande händelseutvecklingar i Östersjöregionen under första och andra kvartalet 2015, där nämnerjag att sannolikheten för en incident i luften över Östersjön får ses som hög, detta baserade jag på utifrån de tidigare incidenterna och den ökande övningsverksamhet i Östersjöregionen, denna incident bekräftar det antagandet och gör att denna bedömningen kvarstår.

Bedömt kommer vi få se fler incidenter under KV II 2015, då Rysslands President, Vladimir Putin, 09APR15 bekräftadeatt den nuvarande höga övningsverksamheten kommer fortgå under 2015, vilket kommer föranleda ökad signalspaningsverksamhet i Östersjön av de västliga nationerna. Förhoppningsvis inträffar ingen incident, inträffar en så får vi hoppas att det enbart blir materiella förluster och inte mänskliga oaktat vilken av parterna som blir den drabbade.

Vad som dock är säkert, är att incidenten den 07APR15 höjt spänningen i Östersjöregionen ytterligare ett snäpp och sannolikheten att relationerna kommer normaliseras mellan Väst och Ryssland ytterligare flyttats bortåt ett snäpp.

11APR15 20:40 Ändrat i begreppsapparaten, till stöt som är den korrekta svenska termen för anflygning.

12APR15 18:15 Enligt U.S. European Command (EUCOM) talesperson, Kapten Greg Hicks, var RC-135 planets transponder operationell under flygningen.

Have a good one! // Jägarchefen

Om nationaldagen och symbolernas betydelse

Adenviken 6 juni 2009. HMS Stockholm firade nationaldagen genom att samlas på fördäck och sjunga nationalsången.

Adenviken 6 juni 2009. HMS Stockholm firade nationaldagen genom att samlas på fördäck och sjunga nationalsången.

Ett försvar har två uppgifter. Dels som symbol för riket eller nationen, dels genom den våldsmakt det har att utöva mot en angripare. Det förstnämnda har varit i debatten under dagen genom den diskussion som uppstått kring Försvarsmaktens närvaro i Umeå under det gemensamma nationaldagsfirandet.

Som garnisonschefen sagt i intervjuer så för han bäst diskussionen gentemot Umeå kommun genom samtal framöver. Hur det kommer att se ut i Umeå nu och i framtiden är en fråga som kommer att adresseras lokalt. Är fordon ett problem så är fördelen med militär att närvaron går att anpassa. Det går utmärkt med fanvakt och musikkår också om viljan finns. Däremot väcker som sagt ämnet ett antal principiella frågeställningar som väcker känslor tvärs över åsiktsspektrat och såväl Aftonbladets, Dagens Nyheters som Svenska Dagbladets ledarsidor har kommenterat frågan med likalydande uppfattning.

Det finns ingen lag eller skyldighet att en arrangör ska bjuda in Försvarsmakten att delta i olika ceremonier. För nationaldagen ser det olika ut i landet och där det finns garnisonsorter eller hemvärn så är oftast ett militärt förband närvarande med självklarhet. Men det är upp till arrangören. Passar det inte, så passar det inte.

Motiven i Umeå för att Försvarsmakten inte ska vara med är dock enligt min mening inte genomtänkta. De är inte vanliga men heller inte ovanliga och dyker upp ett par gånger per år i anslutning till evenemang, övningar och liknande.

Orsaken skulle vara att nya medborgare kan ha med sig traumatiska erfarenheter och att blotta åsynen av militär skulle vara problematisk. Att exkludera Försvarsmakten från sådana sammanhang med någon slags förment omtanke blir faktiskt mera galet då det skapar känslan och bilden av Försvarsmakten som något farligt, och som medborgarna behöver vara rädda för. Med Sverige som nytt land är det precis motsatsen som är sanningen.

För att förklara detta behöver jag återvända till symbolfrågan som är mycket viktigare än vad vi normalt reflekterar över. Sverige är utan jämförelse ett av världen mest sekulära och progressiva länder. Det visar relevanta internationella jämförelser.1 Det som starkast kommer till uttryck är de värden som Sverige och dess medborgare ger uttryck för som viktiga. Här återfinns hälsa, frihet, ärlighet, familjetrygghet, rättvisa och en värld i fred.2

Det är till denna värdegemenskap som alla nya medborgare söker sig till. Detta då Sverige är ett av världens mest generösa flyktingländer sett till sin storlek som erbjuder människor en fristad utan våld och förtryck.

Det som kritiken mot militär närvaro eller övningar helt missar är att rikets samhällsbärande funktioner har till uppgift att skydda och upprätthålla just denna fristad och att ge alla människor i Sverige en förutsättning för att leva just utefter den värdegemenskap som alla i landet själva önskar. Det gäller försvar, polis och rättsväsende. Svärdet, spöknippen, bilor och vågskål i kombination med tre kronor blir därmed symboler för dessa grundläggande värdens själva existens och inte som något som ska eller kan förknippas med en repressiv stat. Utan försvar, utan polis, utan rättsväsende finns inte förutsättningar för en självständig demokratisk stat med trygghet för alla.

Är det någon gång det är lämpligt att markera just detta och att Sverige har dessa funktioner som garant för självständig nation fri från yttre tryck eller påverkan är det vid ceremoniella tillfällen då värden, solidaritet och ny gemenskap ska högtidlighållas. En patriarkal syn på att nya medborgarna inte kan tänka eller sätta saker i sitt nya sammanhang förminskar dessa som fria individer.

Jag ifrågasätter inte att nya medborgare eller asylsökande kan ha våldsamma erfarenheter från var man kommer. Det ställer stora krav på ansvariga att förklara, berätta och visa att i Sverige så är myndigheter med våldsmonopol inte medborgarnas fiender utan dess försvarare. De får då också en insikt i att just försvar och polis går i bräschen för integrering och att vi välkomnar medarbetare med skilda ursprung och etnicitet som få andra myndigheter. Nationaldagen är dessutom ett tillfälle för alla att möta veteraner som gjort insatser för FN och Sverige i världens konfliktområden till skydd för den enskilde. Att exkludera Försvarsmakten är också att exkludera dessa.

Oaktat hur nationaldagen firas är det ett tillfälle för alla i Försvarsmakten att bära uniform och med fasthet och stolthet möta allmänheten och dess frågor. För oss handlar det inte bara om att i skydd av hemmets trygga hörn säga att yttrandefrihet och människovärde ska försvaras, vi är också beredda att de facto med våra liv göra det.

Jag tjänstgör i Försvarsmakten och jag försvarar dig!

Erik Lagersten
Försvarsamaktens informationsdirektör

1 World Values Survey
2 SOM institutet – Svenska trender

Signaleffekt II

Dagens stora signaleffekt är dock inte den från Umeå, utan den som fyra nordiska försvarsministrar och en utrikesminister avser sända genom deras debattartikel i Aftenposten. I artikeln som publicerades igår kväll berättar ministrarna hur det nordiska försvarssamarbetet ska fördjupas med anledning av den osäkerhet som Ryssland skapat de senaste åren.

Det är en tydlig signal ministrarna skickar. Samtidigt måste den svenska politiken betänka att man just nu skickare en lika tydlig motsatt signal genom underfinansieringen och förseningen av vårens försvarsbeslut. Om bägge dessa signaler skriver jag idag i Expressen.

Signaleffekt I

På förmiddagen började en bild av ett mail cirkulera på Twitter. I skrivelsen omtalas att Gammlia (Västerbottens museum) tillsammans med Umeå kommun inte vill att Försvarsmakten deltar i nationaldagsfirandet hos dem, då man ska välkomna "nya svenskar" under ceremonin. Man har också meddelat att beslutet är inte förhandlingsbart. Försvarsmakten ska istället planera för att genomföra sitt firande av nationaldagen samt Garnisonens dag på annan plats i Umeå.

Jag är nog inte den ende som förvånas över detta besked från Gammlia och Umeå kommun. Uppsåtet är förmodligen vällovligt, men samtidigt bör de bägge instanserna tänka över de två signaler som deras agerande skickar. För det första sänder man en signal till som har som uppgift just att värna våra fri- och rättigheter att de inte hör hemma på den dag då just detta firas. Det här späder dessutom på en "vi och dom" källa mellan civilsamhället och försvar, vilket just är det problem vi förmodligen alla skulle vilja slippa, där det militära blir en separat del av staten.

För det andra, och långsiktigt värre, är den signal man skickar till de "nya svenskar" man tror sig värna. Förmodligen är man rädd att uniformer och militär är något dessa förknippar med negativa upplevelser som förtryck. Gammlia och Umeå kommuns agerande befäster då att så är fallet även i Sverige – den egna militären är något man ska frukta. Fokus borde istället vara att visa att i Sverige har vi ett samhälle som fungerar på ett bättre sätt och där just allas fri- och rättigheter är det som försvaras.

Jag kan inte annat än djupt beklaga detta föga genomtänkta beslut i Umeå.



Om Human Factors Integration – moral och stridseffekt

Thomas EngevallI dagspress och på sociala media har Försvarsmaktens arbete inom området som kallas ”Human Factors Integration” (HFI) beskrivits under den senast veckan. Vissa av inläggen och kanske främst de där givna kommentarerna har haft en ifrågasättande och sarkastisk ton till Försvarsmaktens HFI-arbete och även till de individer inom myndigheten som jobbar med frågorna.

För mig som försvarslogistikchef och för Försvarsmakten som myndighet är det hela egentligen mycket enkelt. Vår personal, oaktat om de är kvinnor eller män, om de är stor- medel- eller småväxta, ska vara utrustade med uniformer, vapen och personlig utrustning som passar och som gör dem effektiva i utbildning, övning och strid. På ett likartat sätt behöver vi, när vi genomför större modifieringar eller nyanskaffar materiel i allmänhet, se över vad som kan göras för att systemen ska kunna användas av så stor andel av vår personal som möjligt.

Detta sagt, all utrustning och alla system kommer inte att vara möjlig att anpassa för alla. Exempelvis har det under alla år ställts vissa max- och minimått när det gäller längd och vikt på de som ska bli piloter för att säkerhetsutrustningen ska fungera. Sådana krav kommer att fortsätta att finnas för ett antal system, men de kommer att vara undantag – inte regel.

Man kan tycka att allt detta är självklarheter, men samtidigt går det inte att bortse från att det fortfarande finns problem som inte är lösta. Speciellt gäller detta utrustning för kvinnor i Försvarsmakten, trots att många år har gått sedan kvinnor först anställdes eller blev soldater/sjömän. Tiden i sig har därför visat sig inte lösa problemen utan en mer systematisk inställning och attityd krävs, därav Försvarsmaktens HFI-arbete.

För de som mot förmodan tycker denna typ av arbete inte behövs eller till och med är löjligt (vilket jag tror och hoppas att ingen inom Försvarsmakten gör), rekommenderas att prova att tillbringa ett halvår i insats med hög hotbild kombinerat med en för stor hjälm, ett icke anpassat kroppskydd, för stora eller för trånga kängor och ett vapen som inte är optimalt utformat. När (och om) de sedan kommer hem från en sådan insats känner jag mig helt säker på att de bytt åsikt om vikten av HFI. Jag är också helt säker på att de också efter en sådan insats skulle se på de personer som jobbar med dessa frågor på samma sätt som jag gör – med respekt.

Min uppfattning är klar – i slutänden handlar det om respekt för medarbetarna och om hela organisationens moral och stridseffekt.

För den som vill veta mer om orsakerna och tankar kring HFI rekommenderas läsning av  länkat PM där begreppet beskrivs mer i detalj.

PM Human Factors Integration

Thomas Engevall
Konteramiral och försvarslogistikchef

Svåra utmaningar även för Norden

av Stefan Forss

Utåt råder skenbart lugn. Inget av de nordiska länderna ser sig i dagsläget hotat trots Rysslands allt hårdare retorik och snabbt iscensatta storskaliga militära övningar i närområdet. Denna övningsverksamhet kommer enligt försvarsminister Sjoigu att ytterligare intensifieras under året. Denna nya ”normala” lägesbild medför allt större krav på vår beredskap och vår förmåga att kunna tolka läget rätt. Därtill har vi att förhålla oss till Rysslands alltmer tuffa agerande i Ukraina. Tung rysk krigsmateriel uppges alltjämt strömma in landet. I baltstaterna är man kanske snäppet mer pessimistiska än vi i Norden, men något akut krigshot ser man inte.

Men eftersom krigandet i Ukraina temporärt avmattats till något som kanske med god vilja kan tolkas som vapenvila, finns bland Rysslands vänner redan en spirande önskan om avtrappning av sanktionerna mot Ryssland och en återgång till ”business as usual”. Bland dessa finns även EU:s höga representant för utrikes- och säkerhetsfrågor, tidigare kommunisten Federica Mogherini (New York Times 28/3, 2015; http://www.nytimes.com/2015/03/29/world/europe/fragile-cease-fire-in-ukraine-inspires-little-confidence-in-west.html ).

Allmänt bedöms att hamnstaden Mariupol kommer att vara Rysslands nästa militärstrategiska mål i Ukraina. Där har vapenvilan varit enbart skenbar (Se AP-artikel på http://m.apnews.com/ap/db_306481/contentdetail.htm?contentguid=u84R6NBn). På ukrainska sidan bedöms att det bara är en tidsfråga innan ett större anfall är att vänta. Intressant är ju att självaste TASS (http://tass.ru/en/world/784646) rapporterade om att ryska generalöversten Aleksandr Lentsov, formellt i egenskap av OSSE-inspektör, utsattes för beskjutning i samma område nära Mariupol för en tid sedan. Allmänt antas att Lentsov är den som faktiskt leder de ryska styrkorna i Ukraina och här var han kanske bara och bekantade sig med krigsskådeplatsen.

Rysslands verkliga strategiska mål i Ukraina har varit föremål för en hel del diskussion. Yale-professorn Timothy Snyders analys (DN, 24/3, http://www.dn.se/kultur-noje/det-ryska-kriget-som-ska-skilja-ukraina-fran-europa-1/) övertygar. Rysslands avsikt är att avskilja Ukraina från Europa. Men ”det är rimligt att tro att Moskva har en ännu större plan för disintegration” i vår världsdel.

”Trots en högstämd retorik om rysktalandes och andras rättigheter har Moskva uppvisat ett svalt intresse för de rysktalande vars hemland nu ödelagts av den ryska interventionen. Ryssland tycks inte heller ha för avsikt att annektera Luhansk och Donetsk, utan föredrar att lämna kvar dem i ett katastroftillstånd som en utmaning för både Ukraina och EU”, skriver Snyder. Carl Bildt har träffsäkert beskrivit Folkrepublikerna i Luhansk och Donetsk som republiker utan folk.

För att undergräva EU har ”Ryssland odlat upp klientstater [som Ungern och] försökt värva nya (Cypern, Grekland, Bulgarien, Serbien, Österrike, Tjeckien, Slovakien)”. Flera av dessa länder är med nordiska mått korrumperade. Rysslands autoritära, fascistiska och kleptokratiska regim erbjuder skrupellösa eliter samarbetsmöjligheter och fördelar som inte kan förbises.

Klart är dock att Rysslands gunst kräver ett pris. Greklands statsminister Alexis Tsipras fraterniserar nu öppet med Ryssland. Han anser att sanktionerna mot Ryssland inte leder någon vart (http://www.theguardian.com/world/2015/mar/31/alexis-tsipras-greece-russia-relations) och avser att även närvara vid Segerdagsparaden i Moskva den 9 maj, liksom också Tjeckiens president Milos Zeman. Flera europeiska statschefer står sannolikt i kö. Andra som förväntas närvara är dignitärer som Nordkoreas Kim Jong-un och Kinas Xi Jinping.

Finlands president Sauli Niinistö har dock tackat nej. Även under mer normala förhållanden kan man fråga sig varför Finland som angreps av Sovjetunionen skulle ha anledning att fira just den dagen. Företrädaren Halonen fanns nog på plats för tio år sedan. Putin hade då bara någon dag tidigare sagt som sin uppfattning att Sovjetunionens sammanbrott var en av det förra seklets största katastrofer.

Det väckte uppmärksamhet att Ryssland med öppna armar tog emot företrädare för den europeiska extremhögern, inklusive nynazister till en konferens i St. Petersburg för en tid sedan (Moscow Times, 22/3, http://www.themoscowtimes.com/news/article/russian-european-far-right-parties-converge-in-st-petersburg/517839.html). De hade inga problem med ordningsmakten. Det hade däremot en liten skara motdemonstranter som protesterade mot mötet och som veterligen omhändertogs bestämt. Visst står detta i bjärt kontrast till Sovjetrysslands framgångsrika kamp då Nazitysklands soldater förvägrades tillträde till Leningrad under 900 dagar av belägring.

En av USA:s främsta Rysslandsexperter, professor Stephen Blank hävdar att Rysslands egentliga kamp inte handlar om Ukraina utan om Europa. Det är inte Donbass det gäller, utan det är det nya ryska imperiet som står på spel (http://www.atlanticcouncil.org/blogs/new-atlanticist/in-ukraine-the-real-fight-is-for-europe). ”Putin avser inte endast att rasera säkerhetsordningen i Europa, Kaukasus och Centralasien, han säger även att ryska staten som sådan inte kan tolerera ett suveränt Ukraina, utan Ryssland kan överleva endast som ett imperium. Vi bör ha helt klart för oss vad just detta innebär. Om man uttrycker det rakt på sak betyder imperium ett permanent konflikt- eller krigstillstånd”, skriver Blank.

Även erfarna och insiktsfulla finska observatörer som minister Jaakko Iloniemi har kommit till likande slutsatser. Den raserade europeiska säkerhetsordningen utgör det största aktuella säkerhetshotet i Europa.

Att utvecklingen i Ukraina kommer att bli långt mer avgörande för den framtida situationen även i vår region har dessvärre inte sjunkit in tillräckligt hos beslutsfattarna. Ifall Ukraina faller helt eller hamnar i rysk kontroll vore det inte bara ett svek mot det ukrainska folket utan även förödande för oss på lite längre sikt.

Revolutionen på Majdan handlade om människor som i frihet slöt sig samman mot en förutsägbar stat med syftet att uppnå lag och rätt och europeisk förutsägbarhet, menar Snyder och nästan alla andra utom Rysslands lakejer. ”Det civila samhället, den ukrainska staten och den europeiska integrationen skulle bli en ömsesidigt förstärkande treenighet.”

”Det ryska projektet att utradera både Ukraina och EU i namn av en alternativ världsordning bör varken överraska eller lura någon. Man kan ifrågasätta om en sådan desintegration ligger i Rysslands intresse, men det är trots allt en politik som bygger på en korrekt förståelse av historien. Om Majdan handlade om medinflytande, självständighet och Europa så handlar Rysslands anti-Majdan om propaganda, konspiration och imperium”, avslutade Snyder sin förträffliga artikel.

Då Ryssland lagt korten på bordet och utmanat omvärlden har man särskilt i Europa och USA haft svårt att enas om någon så robust ståndpunkt att det skulle ha avskräckande inverkan på Rysslands agerande. Pratet om att konflikten i Ukraina inte har någon militär lösning är tom retorik. I de flesta fall är det tvärtom. En aggressor har inga särskilda incentiv att backa ifall risken för militära motåtgärder bedöms som obetydliga. Den som inte låter sig övertygas kan ta till sig överste Bo Hugemarks eminenta analys den 26/3 om självavskräckningens verkningar på SvD:s blogg Säkerhetsrådet (http://blog.svd.se/sakerhetsradet/2015/03/26/gastinlagg-hugemark-varnar-for-sjalvavskrackning/).

I Finland har vi erfarenhet av hur politiska lösningar med Sovjetunionen blev möjliga först efter att två hårda krig hade slutat oavgjort 1940 och 1944 och då röda arméns försök att åstadkomma det av ryska statsledningen eftersträvade resultatet, d v s Finlands ockupation hade misslyckats. Då Stalin efter andra världskrigets slut fick bekanta sig med nya kartor sammanfattade han resultatet rörande imperiets utbredning på följande sätt för sina närmaste medarbetare:

”I norr är allt i sin ordning. I Finland som gjorde oss så mycket ont flyttade vi gränsen längre bort från Leningrad. Baltstaterna som varit ryskt territorium sedan urminnes tider har vi återtagit, Vitryssland och Ukraina är i vår hand, liksom också Moldavien. I väster är allt därmed som sig bör.”

Att Putins Ryssland är på samma väg bör inte överraska någon. Hur långt Ryssland förmår förverkliga sina ambitioner är däremot en helt annan sak. Självfallet är förutsättningarna inte enbart teoretiska så länge ledarskapet i väst vacklar och de viktigaste aktörernas interna relationer är ansträngda. Det defaitistiska och försvarspolitiskt introverta Tyskland, som alltjämt tyngs av djupa skuldkänslor från andra världskriget, är trots sin ledande ställning i Europa direkt olämpligt att axla rollen som ledare för europeisk säkerhet. Aldrig mer krig med Ryssland är Tysklands allt överskuggande politiska linje och därmed är också landets trovärdighet som solidarisk allianspartner i Nato och EU tvivelaktig. Landets försvarsbudget har dalat till ynkliga 1,1 procent av bnp, och av den går en oproportionerligt stor del till yrkesarméns löner. Materielunderhållet är eftersatt, vilket lett till svag operativ tillgänglighet och nyanskaffningarna har snarast uteblivit. Men kanske botten är nådd?

”Special relationship” mellan USA och UK har i praktiken upphört. I USA har man med bestörtning tagit del av britternas fortsatta nedskärningar i försvaret. Då Natos europeiska traditionella stöttepelare vacklar så betänkligt har USA:s inställning till Nato avsevärt försämrats. Att Natos militära kommendör (SACEUR) general Philip Breedlove haft ytterst svårt att få audiens i Vita huset har varit känt en längre tid, men det är närmast oerhört att president Obama nyligen även nobbade Natos generalsekreterare Jens Stoltenberg på dennes besök i Washington. Kan signalen vara klarare? Från USA:s synvinkel gör européerna alltför lite för sitt försvar och har bidragit till en förfärlig soppa i Ukraina, som de inte klarar av att hantera.

I USA står Ukraina trots allt överraskande lågt på agendan och president Obama har ingen aptit alls att ta någon ledande roll i hanteringen av krisen. Det har främst Tyskland fått göra och resultatet är känt. Merkel och Steinmeier har aktivt förträngt Fredrik den stores ordspråk: Diplomati utan vapen är som musik utan instrument.

I amerikanska kongressen och bland militärer och forskare har emellertid en allt starkare opinion yrkat på ett större amerikanskt engagemang och militärt stöd till Ukraina i form av defensiva vapen. Tillsvidare har det inte lett till resultat. Men bl.a. tidigare Natokommendören general Wesley Clark yrkar nu i Newsweek på att Ukraina bör beväpnas omedelbart (http://www.newsweek.com/wesley-clark-ukraine-must-be-armed-right-now-319348).

En helt annan kategori påverkare finner man bland ålderstigna dignitärer som Henry Kissinger och Zbigniew Brzezinski, båda starkt präglade av kärnvapenhotet under kalla kriget. De föreslog var för sig redan för ett år sedan att krisen i Ukraina skulle biläggas enligt vad som helt enkelt kan betecknas som en finlandiseringsmodell från kalla kriget. Att detta väckte anstöt i Finland var bara naturligt.

Men Brzezinski är inte alls ångerfull, utan fortsätter att späda på. Vid en konferens i Bryssel den 20 mars satte han fortsättningsvis tummen ned för Ukrainas integration med EU och Nato, som ju realistiskt är ett långtidsprojekt trots att principen finns inskriven redan i Helsingforsdokumentet från 1975. Men desto värre var att Brzezinski nu också uttryckte ett klart motstånd mot finskt Natomedlemskap. Den finska Nato-optionen, d v s Finlands rätt att själv ansöka om medlemskap när man finner det lämpligt, gav han inte mycket för. Det är Natos medlemsländer som slutligen avgör om Finland skulle beviljas tillträde eller inte, menade Brzezinski helt riktigt. Han hänvisade till de forna krigen mellan Finland och Ryssland som något som enligt honom skulle påverka USA:s ståndpunkt.

Det sista argumentet är en förolämpning. Att Finland försvarade sig mot Sovjetunionen och lyckades bevara både suveräniteten och det nordiska demokratiska statsskicket lägger han därmed Finland till last. Tyskland självt blev tidigt Natomedlem. Även för Polen som utsattes för sovjetiskt angrepp i september 1939 och tvingades därmed i krig med Sovjetunionen, har detta inte varit något hinder för Natomedlemskap.

Pinsamt för Brzezinski är att han är kappvändare. ”När ska Finland komma med i Nato”, frågade Brzezinski ivrigt Hufvudstadsbladets nuvarande ledarskribent Yrsa Grüne i Riga 2002. Intressant är att han då tyckte att Finland vunnit över Sovjetunionen i krig.

Att prognostisera framtiden är vanskligt. Men för att vi i Norden ska kunna hantera situationen är det nödvändigt att de nordiska länderna koordinerar sina försvarsansträngningar kraftfullt och tillsammans (Breaking the Nordic Defense Deadlock, http://www.strategicstudiesinstitute.army.mil/pubs/display.cfm?pubID=1253). Här är den transatlantiska länken naturligtvis av alldeles central betydelse. Många finska politiker och beslutsfattare inser dessvärre inte hur beroende av USA Finlands försvarsmakt redan är. Finland tog detta helt avgörande militärpolitisktpolitiskt steg redan vid slutet av kalla kriget. Om man nu i Finland förkastar den transatlantiska länken på politiska grunder så gör man det utifrån ren okunnighet eller från neutralitetsnostalgiska premisser. Bakåtsträvarna bör dock inse att det för finländsk del också handlar om Finland som nordiskt land. Någon bättre referensram har Finland inte.

 

Författaren är professor och kallad ledamot av KKrVA.

Militärt försvar – fredsbevarande?



I dessa dagar när diskussionens vågor går höga om hur många miljarder som behövs för att skapa ett trovärdigt försvar kan det finnas skäl att titta tillbaka i historien vad det innebar för Sverige att ha ett bra, eller dåligt försvar, när det var oroligt i omvärlden vid tidigare tillfällen.
Nedan ett föredrag jag höll i november om hur försvaret vid dessa tillfällen eventuellt bidrog till att hålla oss utanför olika konflikter, alternativt ökade eller minskade andra makters vilja att hjälpa oss. 
Analysen sträcker sig från Krimkriget till och med Kalla kriget, där kanske erfarenheterna från andra världskriget och det Kalla kriget, främst då hur andra makter bedömde att Sveriges försvarsförmåga påverkade den totala bilden i Östersjöområdet, kan vara av intresse även idag.

                                                                 **


Eders Majestäter, eders Kungliga högheter, herr talman, excellenser, akademiledamöter, mina damer och herrar

Alla har vi hört uttrycket ”Si vis pacem para bellum”, myntat av romaren Vegetius 300 år e Kr – Om du önskar fred, rusta för krig.

Frågan jag ställer är; kan Sveriges tvåhundra år av fred vara ett bevis för att sentensen stämmer?

Bidrog Krigsmaktens förmåga till att minska risken för att Sverige skulle blivit indraget i ett krig?

Den allmänna föreställningen att vi levt i ett fredligt hörn av världen är en sanning med modifikation. Nästan varje generation sedan 1814 har haft anledning att fundera på Krigsmaktens roll och förmåga vid kriser eller konflikter i vårt närområde.

Krimkriget 1853-56, Dansk-tyska kriget 1864, Unionsupplösningen 1905, Första världskriget 1914-18, Andra världskriget 1939-45, Kalla kriget 1945-1991 och idag kriget i Ukraina med dess ”spillover” på vårt närområde.

Här har jag valt att se lite närmare på Krimkriget, tiden kring Första världskriget, Andra världskriget och Kalla kriget, och försökt bedöma Krigsmaktens roll som en krigsavhållande faktor vid dessa tillfällen.

 
Krimkriget

Under Krimkriget såg Storbritannien och Frankrike krigföringen i Östersjön som ett sätt att hota för Ryssland vitala områden, huvudstaden St. Petersburg och marinbasen i Kronstadt.

Operationerna var mycket omfattande. År 1855 rörde det sig om ca 2000 fartygsrörelser. En bas i Östersjön var en nödvändighet. Valet föll på Fårösund, på Gotland, som blev huvudbas för den fransk- brittiska flottan under huvuddelen av kriget.

Ur rysk synvinkel var det självfallet ett starkt önskemål att Sverige skulle förbli neutralt under konflikten, och därmed göra det omöjligt för Storbritannien och Frankrike att använda svenska hamnar.

Den svenska Krigsmakten var vid den här tiden påfallande svag. Landets försvar bestod av ett föråldrat indelningsverk och en omodern flotta.

Oscar I och hans regering var mycket medvetna om Sveriges militära svaghet, och försökte inledningsvis inta en neutral hållning i konflikten. Efterhand blev man dock tvungen att böja sig för de brittiska och franska kraven. Den svenske utrikesministern, Gustav Stierneld, sa vid ett tillfälle 1855, när Ryssland krävde strikt neutralitet av Sverige, ”Det är svårt att låsa dörren om man inte har några nycklar” med tillägget ”Britterna kommer aldrig respektera ett försvar baserat på ord”.

Att Sverige inte drogs med i kriget kan nog mest tillskrivas att Storbritannien och Frankrike fick som de ville, och att Ryssland inte hade kapacitet att göra något åt det. Plus en skicklig svensk diplomati, där kungen spelade en ledande roll.

Det kan här också nämnas att när det på nytt förelåg risk för krig mellan Storbritannien och Ryssland år 1885 så framförde såväl Ryssland som Tyskland krav på att Fårösund skulle befästas för att göra den svenska neutralitetspolitiken trovärdig. Det skedde också, fast först tre år senare. Lite sent kan tyckas.

Hade det utbrutit ett krig 1885 hade Sverige stått inför samma problem som under Krimkriget, oförmåga att hävda sin neutralitet.

Första världskriget

Även om det under det Första världskriget förekom omfattande militära operationer i Östersjöområdet så var svenskt territorium inte av någon avgörande betydelse för några av de krigförande.

Den svenska krigsmakten hade under det första årtiondet av 1900-talet genomgått en positiv utveckling och var relativt stark. Sverige hade infört allmän värnplikt 1901 och hade därmed fått en tämligen stor armé. Även flottan hade förnyats under de senaste 20 åren före kriget.

Även om det kanske inneburit vissa fördelar för de krigförande att disponera svenskt territorium så fanns det stora fördelar med att Sverige förblev neutralt, t ex ekonomiska.

Ett angrepp på Sverige hade dessutom inneburit att avsevärda militära resurser hade behövt avdelas för en sådan operation, styrkor som behövdes på annat håll.

En krigsmakts styrka kan dock inte bara bedömas efter antalet soldater eller vapen av olika slag. Den viktigaste faktorn är vad utomstående tror om dess förmåga att föra krig. I det sammanhanget kan följande två citat ur generalerna Archibald Douglas och Carl August Ehrensvärds memoarer rörande den här tiden vara intressanta.

”Vädret blev det sämsta möjliga. Det kom snö och kyla så att truppen slet ofantligt mycket ont, men sådant fäste sig general Bildt föga vid. Bland de talrika utländska iakttagarna väckte det däremot mycket uppseende. En tysk officer, sade mig efteråt att man i varje fall i hans hemland aldrig skulle vågat att sätta trupperna på så hårda prov under en fredsmanöver.” (Douglas om manövrarna i september 1912).

I sitt tacktal vid en middag för de militärattachéer som följt arméns höstmanöver 1913 sa den tyske attachén ”I habe eure Infanterie in den Wäldern gesehen, und wehe dem Feind, der sich in die Schwedishen Wäldern hineinwagt” (Ehrensvärd om manövrarna september 1913).

Nu finns det inga skäl att dra några större växlar på de här citaten när det gäller Krigsmaktens bidrag till att Sveriges neutralitet respekterades under det Första världskriget, dock kan man anta att den svenska krigsmakten tillmättes viss respekt i utlandet, i alla fall när det gällde förmågan att försvara det egna landet.

Andra världskriget

Det andra världskriget innebar, jämfört med det första världskriget, en sämre situation för Sverige. Svenskt territorium och svensk militär förmåga var i olika omgångar mycket intressant för alla inblandade parter.

Jag skall försöka belysa det med två exempel: brittiska överväganden i samband med det tyska anfallet mot Norge 1940, och den tyska anfallplaneringen mot Sverige 1943.

Den svenska krigsmakten var vid början av kriget i ett dåligt skick. Försvarsbeslutet 1925 hade bl a lett till en halvering av armén, men framförallt var den illa övad. Flygvapnet bestod av ett drygt hundratal flygplan, alla omoderna. Flottan var den enda försvarsgren som skulle kunna betecknas som rimligt användbar.

Under kriget mer än fördubblades organisationen och försvarsanslagen ökade med 800 %, men Sverige kom aldrig ikapp stormakterna när det gällde kvalitén på utrustningen.

I sitt verk om andra världskriget, i avsnittet om det tyska anfallet mot Norge 1940, för Churchill ett längre resonemang om att Sverige, med sin goda armé som han säger, lätt skulle kunna ta delar av mellersta Norge.

Det innan tyskarna besatt området med större styrkor. Brittiska förstärkningar skulle sedan kunna tillföras.

Han inser dock att Sverige då antagligen skulle anfallas av Tyskland och att den mest utsatta landsändan var södra Sverige, där Storbritannien inte skulle kunna bidra med mycket.

Den övergripande slutsatsen är ändå att det fanns tunga skäl att försöka få med Sverige i kriget då det skulle binda stora tyska styrkor. Därmed skulle Tyskland disponera färre förband mot Frankrike, den avgörande krigsskådeplatsen.

Av Churchills resonemang kan man dra minst två slutsatser:

- Att Sverige bara ses som en liten bricka i ett mycket större spel.

- Att stora beslut, som för svenskt vidkommande kunnat vara ödesdigra, inte behöver grunda sig på djupare kunskap. I det här fallet var Churchill uppenbarligen mycket illa underrättad om tillståndet i den svenska krigsmakten och dess förmåga.

Det andra exemplet rör konkret militär anfallsplanering, där en bedömning av motståndaren självfallet är central. Våren 1943 gavs generalen Böhme uppgiften att planera för ett anfall mot Sverige. Hans

uppfattning om det svenska försvarets förmåga vid den tidpunkten kan kort sammanfattas enligt följande:

- Luftwaffe kan slå ut det svenska flygvapnet redan under det första dygnet.

- Svenska armén har inte förmåga att effektivt möta pansrade anfallsförband.

- Svensk förmåga att genomföra motanfall är begränsad.

- Svensk taktik är föråldrad.

Det ger knappast bilden av en i tyska ögon avskräckande motståndare.

Orsaken till att det aldrig blev ett angrepp är fortfarande oklar; förbanden behövdes på något annat håll, krig med Sverige hade inneburit ett avbräck för den tyska krigsindustrin, teorierna är flera.

En intressant fråga som inställer sig är om Sverige hade sagt upp transiteringsavtalet med Tyskland i augusti 1943, om vi vetat vad Tyskland då ansåg om den svenska krigsmakten. En tidpunkt då vi själva ansåg oss ha skaffat en tillräcklig avskräckningsförmåga.

 
Kalla kriget

Sveriges var under det Kalla kriget i vissa avseenden än mer utsatt än under Andra världskriget. Båda parter, Nato och Sovjetunionen hade ett klart intresse av att kunna utnyttja svenskt territorium, eller åtminstone hindra motparten att göra det.

Den svenska krigsmakten var under denna period, åtminstone i ett småstatsperspektiv, relativt stark. Satsningarna under Andra världskriget hade slagit igenom. Men som alltid, det är vad andra tror och tycker som är det väsentliga.

I en amerikansk bedömning från 1952 anges att den svenska krigsmakten sannolikt bara skulle kunna fördröja ett sovjetiskt anfall genom landet, inte avvärja.

Man pekar bl a på bristen av modern utrustning inom armén. Flottan och Flygvapnet anges som moderna och väl fungerande men med tydliga begränsningar.

Men man kommer ändå till slutsatsen att Sverige tillsamman med tillförda Nato-förband skulle kunna försvara stora delar av Skandinavien. Det blev lönsamt, eller om man så vill möjligt, för Nato att försvara Skandinavien. Planer för insättande av tämligen omfattande stridskrafter, främst i Norge, utarbetades också efterhand.

Den här bedömningen är speciellt intressant då den visar på hur vårt då relativt starka försvar bidrog, eller om man så vill motiverade, andra till att vidta åtgärder som också gynnade vår säkerhet.

Avslutning

Avslutningsvis, vad kan vi då säga om Vegetius tes ”Om du önskar fred, rusta för krig” i perspektivet att Sverige haft fred i tvåhundra år.

Vid de tillfällen där risken för att Sverige skulle dras in i ett krig har varit stor har Krigsmakten oftast varit dåligt rustad, och knappast uppfyllt kriteriet att vara avskräckande. Det skulle vederlägga Vegetius tes.

Samtidigt är det tydligt att en svag krigsmakt ofta begränsade den svenska regeringens handlingsfrihet, och därmed framtvingade en farlig balansgång, ibland mycket farlig. Det skulle stödja Vegetius tes.

Ska jag dra någon övergripande slutsats så är det att Krigsmaktens bidrag till Sveriges 200 år av fred inte varit avgörande. Men det är också troligt att vi hade kunnat undvika flera av de risker vi tvingades att ta, och sluppit göra en del av eftergifter vi tvingades till, om vi vid de tillfällena hade haft en större militär förmåga.

En lärdom för framtiden kanske skulle kunna vara att inga rustningar, hur omfattande de än är, kommer eliminera risken för att Sverige kan dras in i ett krig. Det beror på överväganden i rum där vi inte finns med.

Dock, även en liten stat kan påverka risknivån genom egna åtgärder, eller brist på åtgärder.

 

                                                          *****

Tack för uppmärksamheten