Nyheten med enbart förlorare

Det var med sömn i ögat och kaffet vändandes i strupen som jag läste Expressens förstasida i morse. Förstanyheten var att utrikesminister Margot Wallström hade gjort eftergifter för Putin och förbjudit Försvarsmakten att använda Estländska flygbaser under en övning i vår. Detta var för dåligt för att inte vara sant! Med det menar jag att journalisten (Niklas Svensson) självklart måste ha extremt torrt på fötterna för att göra ett sådant bombastiskt utspel. Nyheten är av en en sådan dignitet att det påverkar karriärer, utrikesministerns eller journalistens.

Expressen tydliga påstående: "- JAS-planen stoppas"
Expressen tydliga påstående: ”- JAS-planen stoppas”

I ren affekt och eftersom jag inte kunde föreställa mig att en journalist skulle riskera den egna karriären medveten om både insatserna och korten på sin egen hand så hoppade jag på tåget mot utrikesministern. Man lär så länge man lever, för nu vet jag att nyheten var mer komplex.

Först och främst måste nämnas att det har i och med detta åsamkats skada för svensk utrikes- och säkerhetspolitik. Hur stor är inte klart i skrivande stund då det återstår att se hur nyheten slås upp i utländsk media. Den svenska självbilden är dock sargad. Många kommer bara att läsa rubriken och tror att vi nu är i Putins ledband.

Det visade sig ganska snart att Försvarsmakten inte ens hade planerat att landa i Estland under sagda övning. Och i min erfarenhet är sådant ganska ovanligt, inte minst av ekonomiska skäl. En övning med flygplan baserade utomlands är dyrt och pengar är ett problem. Försvarsmakten dementerar dessutom tydligt att de fått någon styrning från politisk håll. För mig är detta inte förenligt med rubriken enligt bilden. Någon far med osanning, och jag är övertygad om att Försvarsmakten inte skarvar en tum.

Det visar sig att UD:s kabinettsekreterare Annika Söder – allt enligt ett läckt PM – sagt följande:

Inga svenska plan skulle landa på estniskt territorium, och detsamma gällde Finland.

Man skulle kunna tycka att detta är ganska långt ifrån vad Expressen rapporterar, och det är det. Men är det oklanderligt? Nej, i min mening är det inte bra att ge en tum mot den antagonist som Ryssland på senare tid blivit. Allt man säger kan och kommer i dessa lägen att tolkas på för motståndaren – vilket visat sig kunna vara både svensk media och Ryssland – mest optimala sätt. Diplomati är inte helt olikt mediaträning i dessa lägen, säg inget som kan tas ur sitt sammanhang och göras till en dålig nyhet. Söder skulle självklar ha svarat på frågan som föranledde svaret att Ryssland inte har att göra med var vi landar utan att detta är något som Sverige – och Sverige ensamt – bestämmer över och ändrar efter behov!

Den kanske mer intressanta frågan är vem som läckt dokumentet. Klart är att svensk utrikespolitik lidit ett nederlag i trovärdighet. Klart är också att Ryssland har mest att vinna på nyheten som den har spelat ut sig.

Flera har här spelat så kallade nyttiga idioter.

  • Utrikesminister Wallström med underställd kabinettsekreterare Söder har inte förstått att hantera en motståndare som är avogt inställd och som lever på maktspråk, yta och ”posturing”.
  • Journalist Niklas Svensson har, oavsett om källmaterialet (PM:et) är tillhandahållet av illvilliga krafter (interna eller externa) eller en ensam idealist, blivit en bricka som spelats med kortet om evig berömmelse för det stora avslöjandet.
  • Expressen och DN (Bonnierkoncernen) – vilka båda slog upp nyheten stort – har underlåtit att göra adekvat faktakontroll, alternativt låtit ett köttben av denna storlek påverkat omdömet.

Det man som sammanfattning kan säga är att nyheten är en nyhet, men den är att utrikesminister Wallström inte förmår leverera en trovärdig utrikespolitik i den säkerhetspolitiska situation som nu råder. Kanske hade den feministiska utrikespolitiken passat bättre i den era av evig fred i Europa som många trodde kommit för att stanna.

Det går inte att vara mjuk mot de hårda eller snäll mot dem som vill oss illa, hur än man öskar att världen vore bättre än den är.

Vänligen,
Mikael Grev

P.s. Det finns inga bekräftade dementier på att Carl Bildt inte stått och bankat huvudet i väggen större delen av dagen.


”Övningsgate”

Idag vaknade Försvarssverige till en nyhet som föll som hagel över redan hårt prövad jord: Enligt Expressen skulle utrikesminister Wallström idkat eftergiftspolitik och stoppat Försvarsmakten från att landa på baltisk mark i samband med en övning, efter ryska påtryckningar. Redan i ingressen kan man läsa att

Utrikesminister Margot Wallström har accepterat krav från den ryske presidenten Vladimir Putin – vilket utlöst en kris i regeringskansliet och i Försvarsmaktens högkvarter: Jas-plan får inte landa i Estland under en kommande försvarsövning med Finland och USA, kan Expressen i dag avslöja. Ryssarna fick löftet av kabinettsekreteraren Annika Söder på ett möte i onsdags, visar en UD-promemoria som Expressen tagit del av.

Bilden var satt. Sveriges regering ger efter för ryska krav och det återberättades genom andra kanaler. di the localRegeringskansliets valhänta krishantering – jo, det är en kris, framförallt vad gäller svenskt anseende – lämnar som vanligt övrigt att önska.

Försvarsmakten kunde dock meddela lite senare under dagen att man inte erhållit någon styrning vad gäller genomförandet av övningen och att det

(…) under ingen del under planeringen för aktuell övning detta år varit aktuellt att utnyttja estniskt luftrum eller flygbaser. Utformning och genomförande har bestämts för att ge bästa möjliga förutsättningar för den aktuella övningen.

Vad kan vi lära av detta?

För det första fanns en redan etablerad jordmån för påståendet: Utrikesminister Wallström har ifrågasatts förut för sin hållning visavi Ryssland och övningsgate illustrerar en skada som redan skett.

För det andra bör många inblandade vila på hanen något – i tider av mycket raffinerad psyops och påverkan bör man i nationens intresse hålla huvudet kallt. Frågan ”vem tjänar på detta” är väl värd att ställa sig innan man attackerar tangentbordet. Det gäller även mig själv, skriver jag som en påminnelse. Jag gick också igång och det enda försvaret är att jag lade in brasklappen om att det var centralt för hur påtryckningens ska bedömas, beroende på om det var planerat för FM att landa på estnisk mark i samband med övningen eller ej.

För det tredje ändrar inga redovisningar om planer eller beslut, eller för den delen finsk-svenska hänsynstaganden till varandras behov…

…det faktum att kabinettssekreterarens hållning – om nu UD:s PM är korrekt – ger fog för kritik och underblåser den redan befintliga. Vi, och särskilt främmande makt, borde naturligtvis istället fått läsa något i stil med följande:

Kabinettssekreteraren betonade att det inte är Rysslands sak att ha synpunkter på svensk övningsverksamhet. Tatarintsev föreföll missnöjd med svaret.

För det fjärde behövs nu en mycket genomtänkt rehabilitering av den bild som – inrikes såväl som utrikes – har satt sig av bristfällig svensk egenmakt. Om jag hade suttit i Baltikum och läst dagens rubriker hade det varit vatten på en redan snurrande kvarn. I Kreml lär man smacka belåtet över bilden av det Stora Starka Ryska Inflytandet och när det gäller Washington DC utgår jag ifrån att tillrättaläggande kontakter redan tagits.

Sista ordet är inte sagt om regeringens sätt att hantera och förhålla sig till ryska intressen – varesig det gäller hur man bemöter en ambassadör eller lägger sig till med restriktioner alldeles på egen hand i en anda av destruktiv pre-emptive strike-kultur.

Vad det hela säger om Expressens roll och rapportering, samt övriga mediers påhak, lämnar jag därhän denna gång. This too shall pass.

 

Bekräfta närvaro av misstag eller med vilje?

Under slutet av förra veckan visade USA upp en rad satellitbilder på ryska förband i Ukraina, vilket som vanligt motsades av Ryssland. Bland annat visades bilder på ryska förband kring Debaltsevegrytan där de hårdaste striderna stått under februrari.






Information från satelliter är alltid svår att tolka om man inte kan bekräfta den genom andra sensorer eller genom andra källor. Det för yrkesmän tydligaste beviset på Rysslands kraftiga inblandning och stöd till kriget i östra Ukraina är logistiken. Mekaniserade förband och artilleri behöver enorma mängder underhåll i form av framförallt ammunition och drivmedel för att överhuvudtaget kunna fungera. Det är hundratals fordon om dagen för att hålla igång en krigsapparat av det slag vi bevittnat de senaste månaderna i östra Ukraina. Enklare för lekmannen att identifiera är förekomsten på pro-rysk sida av materiel som är exklusiv för Ryssland. Jag har i två tidigare inlägg tagit upp två av dessa materielsystem, nämligen stridsvagn T-72B3 som började tillföras den ryska armén 2012, samt luftvärnssystemen SA-15 och Pantsir-S.

De senaste veckorna har det kommit allt mer material på internet i form av foton och filmer tagna av privatpersoner och journalister på exklusivt rysk materiel och materiel med ryska förbandsbeteckningar.  Igår dök återigen bilder på T-72B3 upp på nätet då en brittisk "journalist" med starkt pro-rysk böjelse (går klädd i rysk uniform med Novorossija-märken på ärmen. Känner man inte till personen från början så finns det mycket att läsa om honom och hans "journalistik") i ett av sina videoreportage filmade en pluton T-72B3 vid Debaltseve. Återigen en förekomst som inte går att bortförklara.



Tydligaste id-punkterna på T-72B3 är avsaknaden av IR-strålkastare och tillkomsten av det franska IR-siktet (Sosna-U i rysk benämning). Andra id-punkter som skiljer T-72B3 från andra modeller är tillkomsten av väderstation för ge siktet meteorologiska data, bandaggregat, typ av reaktivt pansar.
Mer om T-72B3 - använd Google Translate eller liknande

Vad som är intressant att reflektera över i videoklippet är den centrala roll som stridsvagnarna spelar i sekvensen. Filmas de för att fotografen har ett stridsvagnsintresse, för att de utgör en tacksam bakgrund eller för att de är just ryska stridsvagnar?


Här är för övrigt några exempel på den uppmärksamhet man får på Twitter om man påtalar förekomsten av exklusivt rysk materiel:













För Sverige i tiden – del 2

För att detta inlägg skall bli begripligt måste du först ha läst del 1.

Inför publiceringen av vår tredje lista politikerlistan, eller #föpol-listan, måste vi först föra ett resonemang om politiskt ansvar, säkerhetspolitisk vision och varför ett starkt försvar i allians med andra är det enda alternativet.

Ingen kan på ett seriöst sätt bedriva utrikes- och säkerhetspolitik utan att ta hänsyn till historien. Inget politikområde påverkas så grundligt av historien och de historiska förutsättningarna. Fram till början av 1990-talet kunde politiker och makthavare i mycket stor utsträckning själva skriva historien, något som sedan internets intåg inte längre är möjligt.

Säkerhetspolitik bygger på geostrategiska förutsättningar och på säkerhetspolitiska instrument som försvarsmakt, folkets försvarsvilja och motståndskraft, landets infrastruktur och kanske viktigast - närområdet och grannländers vilja och inriktning.

Som framgår av del 1 så har Sverige historiskt krigat med Ryssland i 500 år. Visst har vi krigat en hel del med Danmark också men det är Ryssland som är ärkefienden. Detta blev särskilt tydligt under det Kalla kriget då Ryssland i form av Sovjetunionen hade långt gångna planer på att anfalla och ockupera Sverige, såväl fysiskt som psykiskt. Med psykiskt menas att Sovjetunionen bedrev en omfattande propaganda, subversion och psykologiska operationer som byggde upp en sympati för Sovjet och en aversion mot USA.

Subversion och psykologiska operationer syftade också till att minska tilltron till den befintliga politiska ledningen, till Försvarsmaktens förmåga och till samhällssystemet som sådant. Genom att lämna bidrag i form av pengar och kunskap "hjälpte" KGB sammanslutningar på de politiska ytterkanterna att sprida den typen av desinformation i Sverige under hela 70- och 80-talet. Man lyckades också att påverka ett stort antal individer i den högsta maktsfären.

Som framgår av del 1 är det inte på något sätt så att Moskva avfärdat metoden. Istället har det varit ekonomiska realiteter som orsakat minskad aktivitet. När den strategiska timeouten var över för Rysslands del, i och med att Putin blev president den 7 maj 2000, så återupptogs den gamla agendan om än inledningsvis i liten skala.

Detta är den bistra verklighet som dagens svenska politiker har att ta hänsyn till. Den period som Putin ser som den största rustningseran i rysk historia - den sammanfaller med den period då Sverige nedrustat kraftigast och snabbast. Först under socialdemokratisk och sedan under en borgerlig regering.

Perioden 2000-2020 har nu passerat till 75%. År 2020 har Ryssland rustat till en nivå att endast USA kan mäta sig med dess militära styrka och förmåga. Samtidigt har alla länder i EU nedrustat. Vissa kraftigare än Sverige. Men det finns en väsentlig skillnad och det är att alla länder med ett geostrategiskt läge som innebär att varje förändring påverkar säkerhetsbalansen globalt - är medlemmar i NATO - utom Sverige och Finland.

För att förstå detta på ett mycket rudimentärt plan - vilket kanske kan vara lämpligt eftersom politiker har många områden att sätta sig in i - så föreslår vi att man tittar på Johan Wiktorins föredrag under Folk och försvars Rikskonferens den 12 januari 2015.

Johan sammanfattar utgångsläget och vägen framåt för svenska försvarspolitiker på 5 minuter. En storartad och gedigen insats! Han beskriver vilken betydelse vårt lands storlek har, att det tar 2-3 veckor för amerikanska styrkor att verka med full effekt i Norden och att vi lever i en säkerhetssymbios med Finland och Baltikum.

När Johan sedan kommer in på hur den politiska styrningen av svensk totalförsvarsförmåga ser ut blir det riktigt intressant. Till syvende och sist är det politikernas uppfattning om nuläget och läget om några år som avgör vilka beslut de tar. Av någon okänd anledning har politikerna valt att inte lyssna på eller helt bortse från de presentationer och underlag man fått från statens experter. Enligt ett antal tillförlitliga källor visar det sig nu att medlemmar i försvarsberedningen och försvarsutskottet erhållit dragningar från MUST, FRA och SÄPO som de inte brytt sig om att analysera, eller ännu värre, trots att analysen visat att åtgärder måste vidtas - struntat i det.

Om detta beror på inkompetens eller att man blivit påverkad av någon annan, starkare part, förtäljer inte historien. Oavsett vilket så är det vi som svenska medborgare och skattebetalare som sitter med svarte petter. Om någonting inträffar, en kris eller rentav ett krig, så är det inte dessa ryggradslösa och/eller inkompetenta försvarspolitiker som kommer att lida för det utan ett stort antal vanliga svenskar, så kallade väljare.

Just nu finns det tre extrema partier i Riksdagen. Dessa tre partier har en lång historia av tveksamma samarbeten och hög mottaglighet för desinformation och subversion. Utanför Riksdagen finns det två till av samma skrot och korn. De större och etablerade och demokrati-indränkta partierna har i viss mån också fallit till föga för påverkan utifrån.

Det är fortfarande oklart hur personer som Cecilia Widengren m.fl. år efter år kunde häva ur sig felaktigheter om säkerhetspolitik, hotbild och försvarsekonomi. Det är fortfarande oklart varför Fredrik Reinfeldt uttryckte förståelse för den ryska invasionen av Krim. Det är oklart varför försvarsbudgeten kunde detaljstyras från finansdepartementet. Och det är oklart varför den före detta officeren Karin Enström utan att skämmas kunde kalla neddragningar för "satsningar" om och om igen. Så väl i Riksdagen som i massmedia. Alliansen har en landsförrädarspöke hängande över sig. Om kriget kommer någon gång under innevarande mandatperiod är det inte sittande regering som skall klandras, det är Alliansen och Nya Moderaterna som inte bara sänkte Försvarsmakten och hela försvarslogistiken utan också ljög om det och spred desinformation om vad de gjort och varför.

Den förra socialdemokratiska regeringen skall också granskas men man skall komma ihåg att omvärlden såg helt annorlunda ut under Göran Perssons regim. Det var  i början på 2000-talet inte ens säkert att Putin kunde återkomma som president när han obönhörligen skulle avgå 2008. Medvedev-lösningen var då helt okänd. För Anna Lindh och Laila Freivalds var Ryssland ett land som gick i demokratisk riktning och svenska företag med Oriflame och IKEA i spetsen spådde lysande affärer i österled. Och dessutom var EU och Afrika i fokus men även faktiskt NATO och ISAF. Att Sverige fått så gott rykte i NATO och att så många soldater och officerare fått erfarenhet av skarpa insatser skall vi tacka regeringen Persson för.

Sedan kommer ingen officer i Karlstad, Östersund och Strängnäs, att glömma Försvarsbeslut 2004. Och framförallt kommer ingen med koppling till Gotland att glömma vansinnesbeslutet att avmilitarisera ön. Men märkligt nog var Försvarsmakten bättre rustad att försvara Sverige när fokus på internationella insatser var som störst för 10-15 år sedan - än vad den är idag.

Vad gör då den sittande regeringen för att skapa en trovärdig utrikes- och säkerhetspolitik? Tyvärr inte särskilt mycket. Tvärtom har man gjort det ena klavertrampet efter det andra under det knappa halvår man suttit vid makten. Man inleder med att reta upp USA och Israel genom att erkänna staten Palestina. Därefter slår man stenhårt fast att Sverige inte skall söka medlemskap i NATO trots att fler svenskar är för ett NATO-medlemskap än emot.

Därefter följer Hultqvist underliga beteende i Sälen där han lämnar i förtid, Margot Wallströms arroganta avfärdande av NATO-utredning i riksdagens säkerhetspolitska debatt, den lövtunna utrikespolitiska deklarationen där Ryssland nämns en enda gång och nu debaclet där utrikesministern viker sig för Putins krav och kabinettsekreteraren lägger sig i Försvarsmaktens arbete. Det sistnämnda har dementerats från olika håll under dagen, 16 feb.

Nu står Sverige inför det viktigaste säkerhetspolitiska beslutet på 80 år. Vapenvilan i östra Ukraina har brutits, Ryssland fullföljer och Putin har åter visat sitt rätta ansikte. Den ryska ledningen åker i cirklar runt EU:s ledare och Merkel vill inte att USA beväpnar Ukraina. Mot den bakgrunden skall regeringen under våren lägga fram en inriktningsproposition, den som kallas försvarspolitiskt inriktningsbeslut.

Med stöd av försvarsberedningens slutsatser skall regeringen utforma förslag till riksdagen. Förslagen ska bygga på insatsorganisationen med omedelbart gripbara förband, tillgängliga utan föregående återtagning, utformade, resurssatta och övade för sina uppgifter och ska ta hänsyn till förmågeutvecklingen i omvärlden och de internationella samarbeten som Sverige deltar i. Förslag på inriktning av det civila försvaret ska också finnas med i propositionen.

Hittills har vi förstått på Försvarsmakten att det krävs rejäla anslagshöjningar. Någon försvarsovänlig journalist på TT slog fast att Försvarsmakten "kräver" fyra miljarder extra per år. Denna formulering snurrade sedan runt i alla media. Det man skall ha klart för sig är att Försvarsmakten inte kräver någonting. Det är politikerna som tar beslut och det är politikerna som sitter på kassakistan. Försvarsmakten redogör för vad det kostar om man skall nå de mål som politikerna sätter upp.

Försvarsministern har öppnat för att värnplikten kan återinföras. Varför inte införa samhällsplikt? Alla män och kvinnor (och kanske alla nyanlända invandrare?) borde genomföra 6-12 månaders samhällsplikt för att förstå vad skattepengarna används till. Nu när vi har nollränta och finansministern tagit på sig spenderbyxorna är detta ett utmärkt tillfälle.

Slutligen: Det finns inget alternativ till NATO-medlemskap! Det spelar ingen roll om politikerna tillför fyra miljarder årsvis och fyrtio miljarder som en engångssumma - vi kommer aldrig att reda ut en säkerhetspolitisk kris ensamma. Inte ens med hjälp av Finland. Kom ihåg Johan Wiktorins ord - "vi lever i en säkerhetssymbios med de baltiska länderna och Finland. Det är win-win eller lose-lose.". I alla krig i världshistorien har segrarna varit i en allians med andra länder. Förlorare är små allianslösa länder med små försvarsmakter. Lär av Georgien. Lär av Ukraina. Lär av Moldavien. Se hur Putin tassar runt Baltikum medan han stövlar in i Ukraina.

Nu kommer vi inom kort att publicera #föpol-listan, som inte är en traditionell lista som #journalistan eller #fötwitt-listan utan snarare en beskrivning av vilka folkvalda som har makten över försvars- säkerhets- och utrikespolitiken. Tanken är att du som väljare, medborgare och skattebetalare skall påverka direkt och indirekt. Dels genom att följa andra försvarstwittrare och bloggare ("tillsammans blir vi klokare"), dels genom att följa journalister och påverka dem att skriva mer neutralt, mer objektivt och dels följa och påverka politiker så att de vet vad du som väljare tycker är viktigt.

Genom #föpol-listan kommer du närmare ansvariga politiker och de kommer närmare dig. De skall inte kunna gömma sig bakom partipiskor eller kollektivitet, de skall få grävande journalister efter sig genom dina tips och de skall känna att deras kunskap, mod och beslutsförmåga har betydelse och gör skillnad. Stor betydelse. Stor skillnad. Hjälp dem i deras arbete, få dem att förstå att de inte kan slarva sig igenom sin mandatperiod. Behövs det verkligen? Döm själv:


 


För övrigt anser vi att Sverige bör gå med i NATO.

En planerad övning

JAS 39 Gripen Foto: Försvarsmakten.

JAS 39 Gripen Foto: Försvarsmakten.

Med anledning av medieuppgifter i Expressen om den övning som planeras under våren tillsammans med Finland och USA så finns det anledning från Försvarsmaktens sida att redovisa hur förberedelserna och bakgrunden ser ut.

Övningen av den här typen är rutin för Försvarsmakten och har genomförts under flera år med olika utformning.

Svenska flygvapnet kommer under flygövningen att utnyttja svenskt, finskt och internationellt luftrum.

Det har under ingen del under planeringen för aktuell övning detta år varit aktuellt att utnyttja estniskt luftrum eller flygbaser. Utformning och genomförande har bestämts för att ge bästa möjliga förutsättningar för den aktuella övningen.

Försvarsmakten har inte erhållit någon styrning vad gäller genomförandet av övningen.

Enligt ett särskilt rambeslut (Fö2013/783/MFI) bemyndigar regeringen Försvarsmakten att själv fatta beslut om deltagande i utbildningar och övningar utomlands givet följande kriterier:

Övningsterritorium ska tillhöra länder som är medlemmar i EU eller Nato, samt Schweiz. Deltagarländerna ska vara medlemmar i EU eller Nato respektive Schweiz.

Om övningen innehåller scenario ska det vara en internationell fredsfrämjande insats. Därtill ska övningen stödja utvecklingen av Försvarsmaktens förmågor.

Vid tveksamhet om villkoren är uppfyllda, eller om övningen är i överensstämmelse med den säkerhetspolitiska linjen, ska myndigheten anmäla övningen till Regeringskansliet för regeringens beslut.

Försvarsmakten äger rätt att själv fatta beslut, enligt regeringsbeslutet, om de i dagsläget planerade övningsmomenten med USA.

Möjligheter till utökat övningssamarbete med USA, till exempel att öva tillsammans i samband med den amerikanska baseringen i Estland, har diskuterats mellan Sverige och USA på politisk och militär nivå sedan våren 2014. Bilaterala aktiviteter mellan svenska flygvapnet och USA planerades initialt för andra halvåret 2014, men aktiviteten ställdes av olika anledningar in. Frågan togs upp på nytt i samtal med EUCOM (Förenta staternas europeiska kommando) och USAFE (Förenta staternas flygvapen i Europa) under december 2014.

Formell inbjudan har inkommit till den svenske flygvapenchefen från chefen för USAFE i januari 2015. Preliminärt är första övningstillfället planerat till mars-april 2015. USAFE kommer att ha Ämari i Estland som sin utgångspunkt. I den pågående planeringsprocessen handlar det om att identifiera möjliga övningsområden i svenskt, finskt eller internationellt luftrum.

Erik Lagersten
Försvarsmaktens informationsdirektör

Stridsflyg 2030 – flygbaserna

Jag beskriver bakgrunden till ett nytänk i flygbassystemet 2030 i ett nyligen gjort inlägg hos Wiseman’s Wisdoms. Det är obligatorisk läsning för att förstå varför nuvarande bassystem, och den tidigare hyllade Bas 90, inte längre räcker till som grundkoncept.

Delar för denna artikelserie om stridsflyg 2030:

  1. Förutsättningar
  2. Neural – UCAV med värdflygplan
  3. Flygbassystem 2030
  4. Simulerad strid och utvärderingssystem 2030
  5. Skalbar insats med Neural
  6. Hantera luftrumsbestämmelser för UCAV

Prolog – reglera för krig

Något som delvis saknas i försvarsmakten är en uttalad idé om vad som ska hända med vårt digra regelverk när vi utsätts för en krigshandling. Det finns mig veterligen ingen alternativ regeluppsättning som träder in annat än i undantagsfall. Detta betyder inte att allt måste ske enligt fredsregler. Men så länge som det inte är definierat vilka regler som kommer att gälla i krig så kan man inte heller skapa optimala system för krigsfallet.

Det blir svårt för divisionschefen som kan behöva ställa sin personals väl och ve mot ett effektivt försvar av Sverige, något som kan leda till oförutsägbara prioriteringar. “The need of the many outweigh the need of the few.” sades av en karaktär med logik som rättesnöre men den praktiska tolkningen i krig är förmodligen lika många som det finns uttolkare.

När du läser nedan kanske du kommer att reagera på att vissa delar inte är helt förenligt med gällande regelverk i fred. Detta är gjort med öppna ögon men kräver den kanske svåraste delen i Stridsflygidé 2030, att våga planera för krig och operativ effekt som kanske inte alltid är förenligt med den enskildes chans att klara sig oskadd i varje situation. Det råder ingen tvekan om att svåra beslut behövs i krig och att militära chefer kommer att behöva skicka sin personal dit faran härskar.

Genom att redan i fredstid – med hjärnan i förarsätet och möjligheten att analysera läget i lugn och ro – skapa en uppsättning regler att förhålla sig till så kan man beställa vapensystem som bättre fungerar utifrån dessa premisser. Ett exempel är synen på flygsäkerhet. Vapen- och bränsletransporter är en annan. Regler som passivt skadar fler än de har möjlighet att aktivt rädda är många.

System byggs idag ofta med de civila reglerna som grundförutsättning. Om det skulle vara mer optimalt för försvaret av Sverige att ta en IRIS-T i bakluckan på en militär personbil och köra runt den mellan olika mobila klargöringsplatser i Sverige så är detta inget som låter sig planeras idag.

Jag tror att den tydlighet man tror sig säkrat med att ha samma regler i krig och fred är att lura sig. Regler blir ofta ett resultat av viss trygghetsnarkomani i fred kommer att åka ut genom fönstret så fort medarbetare stupar på grund av dem. Sedan sitter vi där – i ett efterläge – med en mer anpassad regeluppsättning men utan fördelen av att ha en utrustning optimerad för de ökade möjligheterna.

Mothållande till resonemanget ovan är att man ska öva i fred som man avser strida i krig, eller i alla fall så likt som möjligt (mer om detta i nästa del). Det går inte att skapa regelförändringar som radikalt förändrar förutsättningarna för striden om man inte på något sätt kan öva med dessa även i fredstid. Exempelvis; en Gripen måste vara ILS-utrustad i fred (eller ha motsvarande landningshjälpmedel) även om det skulle vara tillåtet att använda ett helt internt automatiskt landningssystem i krig och därmed vara oberoende av banans landningsutrustning. Det viktiga är att man kan skapa och räkna med krigsbaser där inte alla har en ILS tilldelad i krig.

Extrem spridning

Den avgörande och dimensionerande faktorn i ett flygbassystem är i vilken mån man kan verka med flygande enheter från basen över tiden, samt med vilken konfidens detta kan försäkras, det senare inte minst viktigt. Minsta risk för att rullbanor kan ha mineras i förväg, inte kan försvaras mot specialförband eller kan bombas och mineras med ballistiska robotar eller kryssningsrobotar gör lösningen sämre och mindre framtidssäker.

Ett sätt att garantera verkan över tiden i ett krig är att vara rörlig och oförutsägbar. På detta sätt kan man förlora enskilda enheter, med viss nedgång i stridseffekt som följd, men man har ett bättre skydd mot de katastrofala följder som en sönderbombad bana har för en flygbas i dagens system. Fienden kan i ett extremt distribuerat bassystem inte räkna med att kunna bekämpa all – eller ens en betydande del av – vår baskapacitet, vilket skapar en avhållande tröskeleffekt.

Är man beroende av en eller få baser så kommer fienden – precis som vi skulle göra – initialt slå stenhårt mot dessa i syfte att förlama hela flygsystemet. Läste ni inlägget hos Wiseman’s Wisdoms som länkat i ingressen så vet ni att vi nu inte bara har detta problem utan också inget sätt att värja oss mot det.

Det enklaste, och på det sätt försvarspolitik tyvärr ofta förs, är att med plåstermetoden lappa över en svaghet med ett materielinköp utan att egentligen lösa grundproblemet, i detta exempel det djupa beroendet av få flygbaser för stridsflyg. Kompetent luftvärn löser inte ensamt problemet, det gör bara kostaden för motståndaren högre. Effekten att kunna slå ut allt stridsflyg finns kvar och de kan till exempel genom en uppdatering av styrprogramvaran i Iskander-M kanske undgå vårt nya luftvärn och igen vara ovanpå.

Även om extrem spridning och mobil klargöring har uppenbara fördelar så finns det nackdelar och svårigheter som måste lösas. En av dessa är hur man håller koll på sina enheter, hur man säkert kommunicerar med dem och optimerar deras uppgifter för att kunna arbeta mot samma mål. Som entreprenör och programmerare vet jag att detta är lösbara problem, det handlar bara om vilja, rätt kompetens och ge rätt förutsättningar.

Med den rådande ekonomiska verkligheten för försvarsmakten, som enligt min bedömning kommer att vara rådande under överskådlig framtid (dock på betydligt högre nivå än nu), så har Sverige inte råd att satsa på stora truppkoncentrationer och tilldela stora resurser för att försvara dessa. Sverige måste övergå till ett mer modulärt och distribuerat tankesätt på alla möjliga områden i syfte att öka uthållighet, tröskeleffekt och försvarseffekt per krona.

Den troligtvis svåraste nöten att knäcka med extrem spridning är logistiken. Jag är övertygad om att det går att lösa men det måste till en hel del tänkande från logistikexperter. Det är bland annat inom detta område jag ser behov av regelförändringar i för krigsfallet. Bränsle och vapen måste kunna levereras effektivt utan en enorm organisation. Snabbhet, mobilitet och autonomt uppträde ska vara nyckelord, inte direkt ledord tagna från den precis införda logistikkedjan. Även om det klingar lite science fiction tror jag man inför denna era (2030) bör utvärdera leveranser av allt utom kanske bränsle med UAV:er.

Korta start- och landningssträckor

Både Gripen E+ och vår ännu imaginära UCAV Neural ska fokuseras på att kunna landa på korta landningsbanor. För Nerual ska vanliga större vägar kunna användas, i den mån de inte har mitträcke. Det som skiljer Neural från en Gripen är att den behöver mindre bränsle, hänger lättare vapen (inga tunga bomber eller spaningskapslar) samt har färre system som behöver servas av tekniker.

Robusthet är en viktig del av designen för Neural, den måste vara enkel att hålla i stridbart skick med få resurser. Snabbtankning (innebär motor igång) ska vara den normala typen av klargöring och sker på några få minuter, precis som gör Gripen idag. Även hänga nya vapen ska kunna ske på samma snabba sätt.

Ett beslutssystem optimerar var varje Neural ska landa, klargöras och starta med hänsyn till slumpmässig spridning, behov av och tillgång till vapen och bränsle, planerad försvarsplanläggning och så vidare. Vid reparationer så måste risken att landa nära eller på en av de större baserna tas. Vid snabbtankning så landar den i närheten av en av de mobila klargöringsteamen som också styrs av samma beslutssystem.

I stället för att ha en stor organisation kring en flygbas för Nerual så används mobila klargöringsteam. Dessa är mer likt jägargrupper och ligger gömda mellan klargöringar snarare än kräver skydd av basjägare eller liknande. De är helt autonoma och åker runt på svenska vägar till sin destination för nästa klargöring. Armén är förmodligen bättre på att sätta upp dessa typer av minimala jägarlika förband.

Neural skyddas naturligt genom att vara extremt spridda men också genom att alltid vara startklara den korta tid de inte är i luften. En klargjord Neural står parkerad på ett sätt som gör att den på någon minut kan vara i luften efter en order från operatör. På detta sätt blir den en aktiv och mycket effektiv del av luftförsvaret mot den plats de försvarar. Ett vanligt flygplan går inte att skydda på detta sätt eftersom det snabbt skulle slita ut piloterna om de var tvungna att sitta i flygplanen.

En Nerual blir på detta sätt svår att bekämpa på marken. Allt som behövs är en lite förvarning den lilla tid den står på marken. Hur svår den är att bekämpa väl i luften är en mycket teknisk sak som inte avses avhandlas i denna serie.

Eftersom Neural kan lämnas över mellan olika värdflygplan så kan de utnyttjas betydligt större del av tiden än ett flygplan. Kan man inkludera lufttankning, lång tid i luften per tankning och så hög robusthet som jag hoppas på så kommer Neural vara större delen av tiden i luften och dessutom en aktiv del i striden en stor del av denna tid.

Genom att Neural är outtröttbar så kan den operera dygnet runt som sensorer eller i spärrbana utan ett värdflygplan och som framskjuten sensor- och vapenplattform när en Gripen tar kommando över den för att genomföra mer komplicerade uppdrag som behöver pilot på plats. Detta ger högre operativ effekt per krona jämfört med ett bemannat flygplan samtidigt som det ökar effekten på våra bemannade Gripar när detta är önskvärt.

Gripen E+

För Gripen är det knivigare med extrem spridning. Vikten är ett problem även om Gripen är förhållandevis lätt i grundutförande. Idag har Gripen C/D många konfigurationer där det inte ens i bra väder finns möjlighet att starta och landa på kortbana (800m). Vikten innebär problem för underlaget och vanliga vägar utan förstärkning inte kan normalt inte användas. Samma spridningssystem som för Neural kan således förmodligen inte utnyttjas annat än i nödsituationer, av vilka det förvisso kommer finnas flera i en krigssituation.

System med en sorts hangarfartygskrok för landning kan vara en möjlighet för landning på korta banor – likaså bromsskärm som fanns på Draken – men det löser inte problemet med starter i varmt väder och tung last, då dragkraften inte räcker till. Tekniska innovationer inom området start och landning på korta banor med minimalt med banutrustning kommer att vara en nyckelfaktor för framgång i ett krig där fasta installationer är svåra att försvara.

För Gripen ska systemet med kortbanor återupprättas där kortbanor “från förr” återställs, dock av kostnadsskäl enbart asfaltsdelen. Redan för 15 år sedan fanns ett landningssystem till Gripen som inte krävde något externt landningshjälpmedel utan förlitade sig helt på interna sensorer. NINS (New Integrated Landing System) infördes dock aldrig skarpt. Genom att återinföra ett landingssystem som är helt autonomt – och eventuellt helt automatiskt – så skulle det bli betydligt enklare att sätta upp nya baser. ILS-utrustning som används för att landa i dåligt väder idag kräver installation vid banan som är både sårbar, kräver specialkompetens och finns i begränsad tillgång.

Det enda sättet att försvara Gripen på en flygbas är genom spridning inom basen och många skenmål. Detta kan dock aldrig bli annat än en procentuell överlevnadsmöjlighet där bekämpning som bäst blir slumpmässig med förhållandet mellan antal skydd och antal riktiga flygplan. Tiden där det gick att med stora mängder betong skydda flygplan är nog annat än i undantagsfall (F 16 i Uppsala) förbi. Här finns mycket smartness i försvarsmakten men liten vilja att lösa problemet eftersom fokus inte legat på att försvara Sverige på länge.

Luftförsvar av flygbaser

Det kommer att vara omöjligt att sprida Gripen som man kan sprida Neural. Luftförsvaret av de få baser som kan återställas – bedömt max ett tiotal – är därför av yttersta vikt för att kunna försvara Sverige under mer än inledningsfasen. Finns det minsta möjlighet till förbekämpning eller sabotage av de delar som krävs för att hålla basen igång så faller försvaret och kommer att bli en prioritet för den som vill annat. Detta är enkla förutsättningar att förstå men ack så viktiga att ta till sig.

Det finns många platser som tarvar förvar av ett kompetent luftvärn som kan hantera fiendens hela batteri av avståndsbekämpning. Allt ifrån kommunikationsmaster till logistikanläggningar måste fungera för att försvaret ska kunna upprätthållas i mer än timmar och dagar. Det som gör att flygbaserna trots detta bör prioriteras över allt annat är att med dem utslagna så är det i praktiken omöjligt att försvara de övriga platserna, än hur bra luftvärn de har. Luftvärn är defensivt och går nästan alltid att undgå och/eller bekämpa om man ges ostörd tillgång till luftrummet i dess närhet.

Flygfarkoster kan däremot parera fiendens taktik i flygarenan och är en förutsättning för att försvaret i övrigt ska kunna fungera. Om detta skrivs om i princip i alla taktiska och strategiska publikationer. Luftherravälde är en nyckelfaktor och den som har det har initiativet. Att det inte inom försvarsmakten är en naturligt accepterad förutsättning kan man hitta många anledningar till. Att det övas för lite tillsammans är en anledning. Att man tar Sveriges attackförmåga (som inte har avståndsbekämpning) som exempel för vad fienden klarar en annan. Den nu förlegade kampen om medel mellan försvarsgrenarna samt avsaknad av reellt hot – och därmed möjligheten att leva i en kvasivärld – ytterligare anledningar. Detta kan bara lösas med försvarsmaktsgemensamma övningar där förlust av luftherravälde får de konsekvenser som de skulle få i verkligheten.

Exakt vilket luftvärnssystem som bör införskaffas ligger utanför detta inläggs omfång och kommer med säkerhet förändras innan köpet blir aktuellt.

Klart är att ett mycket kompetent luftvärn som kan försvara mot fiendens samtliga avståndsbekämpningssystem är en absolut förutsättning för att försvara Sverige. I första hand måste de platser som skapar förutsättningar för att förneka fienden luftherravälde försvaras i syfte att kunna ge försvar till övriga funktioner över tid.

Vänligen,
Mikael Grev


Gästinlägg: Säkerhet byggs inte på förhoppningar

Mikael ”Duke” Grev är tidigare Gripenpilot i Flygvapnet (1995-2012) och driver
bloggen http://30001ft.com med liknande innehåll som detta.


Säkerhet byggs inte på förhoppningar

“There is no greater danger than underestimating your opponent.” - Lao Tzu - kinesisk filosof

Bilden av hur höga ryska militärer suktar efter pittoreska svenska sommarställen med puttrande sibberatorer och planerar hur de ska använda sin militära överlägsenhet för att tillskansa sig dessa är inte nödvändigtvis korrekt.

Krig uppstår i civiliserade samhällen ofta som en förlängning av något annat. Det uppstår när någon vill något, någon annan inte vill det och en negativ spiral av missförstånd leder till att båda parter anser att bästa vägen framåt är att inte vika ner sig. Även om vi alla tycker det är förkastligt - och ibland rent av löjligt - så är detta en realitet. Kanske känner du igen scenariot från dagens tidning?

Det är inte längre osannolikt att Ryssland och väst hamnar i krig. Carl Bildt sade i dagarna i en intervju att: “Krig mellan Ryssland och väst är tänkbart”. Detta är samma Bildt som varit delaktig i att dra ner försvarsmaktens budget som del av BNP från 1,5 till 1,1 procent, eller 25 %. En nerdragning som endast överträffas av de socialdemokratiskt ledda regeringarna innan.


Trovärdigt försvar
Vi får anta att syftet för en fiende inte är att ta och behålla vår mark utan att förneka oss att verkamot dem över den strategiskt viktiga Östersjön. Grunden till att överhuvud taget kunna försvara oss i ett sådant scenario är att vi har ett fungerande luftförsvar. Om fienden har luftherravälde finns mycket liten möjlighet för oss att göra effektivt motstånd.

Sverige har valt Gripen som bas i luftförsvaret och det är ett sunt val. Bemannade flygplan ger flexibilitet och Gripen är ett potent och prisvärt alternativ som passar bra för svenska förhållanden. Luftvärn är ett bra komplement men kan aldrig användas som enda komponent eller ersätta flygplan då det rör sig långsamt över ytan och inte kan verka i alla luftvolymer. Till råga på allt så har Sverige idag ett mycket klent luftvärn, ett resultat av både den strategiska timeouten och långt bortistan-doktrinen.

Gripen behövs alltså för att överhuvudtaget kunna försvara vårt luftrum - och i förlängningen vårt land - mot säkerhetspolitiska händelser som vi inte rår över. Vad händer då om vi inte kan använda våra flygplan? Tanken svindlar.


Bas 90
En förutsättning för att flygplan ska kunna verka är att det finns en fungerande start- och landningsbana. Förstörs rullbanan som flygplanen är grupperade vid så står de obönhörligen på marken. Detta är inte hemligheter utan allmänt accepterade förutsättningar. Inga baser - inget stridsflyg. Flygbaserna i vår nerlagda Bas 90-organisation var genomtänkta och konstruerade just för detta scenario. De hade flera närliggande banor för redundans och underjordiska anläggningar för skydd av viktiga funktioner. Därtill fanns en trovärdig plan för basens operativa effekt över tiden.

Bas 90-konceptet togs fram när det fortfarande var förhållandevis svårt att slå ut en rullbana. Kryssningsrobotar och andra stand off-vapen hade så kort räckvidd att vi kunde förneka fienden möjlighet att avfyra dem mot våra baser. Detta blev en tröskeleffekt eftersom en fiende inte kunde räkna med omedelbar framgång utan riskerade ett långvarigt luftkrig.

Så hände det som så ofta händer när man har ett stabilt läge, något oväntat händer. Sovjetunionen föll samman. Många trodde att den eviga freden var här för att stanna och Försvarsmakten monterades sakta men säkert ner. Spiken i kistan för försvaret av Sverige var terroristattackerna 11:e september 2001. Försvara Sverige mot krig blev än mer omodernt. Det blev modernt att försvara Sverige utomlands. Det lilla som fanns kvar för att försvara Sverige blev ännu mindre och allt som inte kunde användas för internationella insatser skrotades.

Samtidigt som Bas 90-baserna avvecklades i rask takt - dessa kunde man ju inte ta med sig utomlands - så växte fiendens förmåga att avståndsbekämpa bland annat rullbanor. Detta skifte har pågått sedan 90-talet och nu är vi i den prekära situationen att en motståndare utan problem kan bekämpa våra få kvarvarande rullbanor samtidigt som vi ökar vårt beroende av att de få vi har kvar fungerar.

Det finns flera anledningar till att vi inte kan försvara våra flygbaser. Brist på bevakningsresurser mot specialförband är en. Att vi bara har två basbataljoner kvar, en annan. Men jag ska nedan belysa en mer direkt anledning.


Iskander
Iskander är ett ryskt vapensystem som är lika enkelt som det är effektivt. Scud har vi alla hört talas om från Irakkriget. Iskander är efterföljaren och har varit operativ sedan 2006. Inte så låg nivå kan tyckas! Iskander hör till vapentypen ballistiska robotar eftersom den lobbar in stridsspetsen likt en kastad granat. Den ballistiska banan blir på dessa avstånd så hög att slutfasen över Sverige så snabb och brant att det kräver mycket kvalificerat luftvärn för att kunna försvara sig.

Det bör här nämnas att Sverige inte har - eller tänker skaffa - luftvärn som kan bekämpa ballistiska robotar eller avancerade kryssningsrobotar (Luftförsvarsutredningen 2040).
Två möjliga landbaserade grupperingsplatser, Kaliningrad och Gotland, och den nuvarande förmodade räckvidden på Iskander-M, 500km

Den nuvarande versionen (Iskander-M) har en räckvidd på c:a 500 km. Öppna källor hävdar betydligt mer, upp till 2000 km. Men egentligen spelar räckvidden inte så stor roll. Eftersom den är mobil och har en styrd startfas (behöver inte stå helt rakt) så är det bara att rulla ombord den på ett fartyg och man har full frihet att slå ut valfria flygbaser i Sverige från internationellt vatten. Det kan finnas tekniska anledningar till att man inte redan idag kan avfyra från fartyg. Roboten kanske är beroende av fast mark för att optimera TN-systemet. Detta är dock ett i lösbart problem, det fungerar ju på flygplansburna robotar, om det nu är ett problem överhuvudtaget.

Träffsäkerheten (CEP) är 7 meter för GPS/GLONASS-versioner och det finns olika typer stridsspetsar på upp till 800 kg (en halv bil..) för att garantera att det som träffas, förstörs. Vill man slå ut en landningsbana så gör man det helt enkelt (Iskander-video).

Det faktum att Ryssland, nästan helt utan risk för egna förluster, kan slå ut svenska baser - och därmed i stort sett flygvapnet i sin helhet - är problematiskt av många anledningar. Den kanske största är avsaknad av tröskeleffekt. För en fiende ter det sig nog lockande att kunna få så stor militär effekt utan kostnad. Att slå ut luftförsvaret för det strategiskt viktigaste landet i östersjöregionen är ett självklart öppnings- eller uppföljningsdrag i en militär konflikt. Vi underskattar fienden om vi tror att de inte redan vet detta. 

Det geniala sett ur fiendens ögon är att effekten erhålls med ett minimum av civila och militära offer. Det enda man gör är att bekämpa asfalterade ytor, man behöver inte ens slå ut själva flygplanen. Man kan till exempel hävda att rullbanorna bekämpats i självförsvar efter det att den första svenska Gripen gjort något man ogillar. Anledningen kan så klart vara helt fabricerad.

En ytterligare besvärande effekt för Sveriges möjlighet att försvara sig är att med våra flygplatser utslagna så får vi svårt att ta emot hjälp - om det finns någon att få. Vi skulle förmodligen i ett sådant läge böna och be NATO/USA för lite kvalificerat luftvärn enligt kom-och-rädda-oss-doktrinen för att möjliggöra banreparationer. Utan möjlighet att flyga in hjälp kommer detta ta betydligt längre tid.

Jag vill vara överdrivet tydlig. Ryssland kan placera Iskander-M på ett par civila fartyg och i Kaliningrad eller Gotska Sandön, skicka bevis på detta till Sveriges militärledning med texten: “Rör ni ett flygplan eller låter NATO landa på era baser så kommer ni att vara utan flygvapen i månader”. Sverige kan inget annat göra än lyda.


En lösning måste till
En detaljerad lösning är självklart för allomfattande för att ens börja beskriva i detta inlägg. Jag har dock startat en liten artikelserie för ändamålet. Nästa del kommer att handla om extrem spridning med bland annat vägbaserade UCAV som verkansdel för Gripen E+. En uppenbar första åtgärd är att anförskaffa luftvärn som kan försvara mot både ballistiska robotar och avancerade kryssningsrobotar. Utan dessa system kan någon som är pessimistiskt lagd hävda att försvaret av Sverige är av högst teoretiskt intresse. Jag tror inte på ‘pooling & sharing’ när det gäller dessa system eftersom de måste vara på plats från dag ett och alla kommer att behöva dem själva eftersom konflikter alltid riskeras att spridas. Man lånar inte ut sin skyddsväst om det är strid hos grannen.

Jag är pessimistisk till återupprättande av motsvarande Bas 90-systemet då jag tror att försvar av större fasta installationer framgent kommer att ligga efter möjligheten att slå ut dem. Spridda, dynamiska enheter är svårare för en fiende att räkna på och skapar högre tröskeleffekt genom osäkerhet.

Den troligtvis största framgångsfaktorn för framtagandet av en hållbar försvarsidé är att börja lösa de verkliga problemen och inte sopa dem under mattan. Det går inte att enbart lösa de problem man kan lösa med de medel man får. De stora problemen, som kostar miljarder att lösa, måste upp till ytan och luftas. Fienden vet redan vilka de är och planerar helt klart att exploatera dem. Försvarsmaktledningen vet. De enda som inte vet är svenska folket.


Rädslan för verkligheten
Jag har i mitt yrkesliv sett otaliga exempel på när man mer eller mindre medvetet tänker bort fiendens svårbemötta förmågor. Antingen saknar vi egen förmåga att representera dem eller så skulle det helt enkelt bli lönlöst att försvara sig. Det är inte roligt att förlora striden på A-sidan, men det skulle kanske vara ett behövligt uppvaknande.

Vi måste börja tänka på samma sätt som man tänkte inför skapandet av Bas 60/90. Utvecklingen har rört sig framåt och även om Ryssland för 15 år sedan hade en låg nivå på förband och materiel så har de till skillnad från oss varit listiga och fortsatt sin försvarsforskning. Detta innebär att när de nu rustar upp så hoppar de bock över ett slumrade Sverige.

Vi måste krossa glaset kring tänkarna och ledarna som förstår att prioritera operativ faktisk effekt framför arbetstidslagens finstilta nyanser. Som vågar lyfta de verkliga problemen och sedan omutligt står för sin åsikt. Som pratar med Göran Frisks tydlighet men fortfarande är anställda av Försvarsmakten. De som varit omoderna dinosaurier i tre decennier har blivit moderna igen och måste plockas fram ur frysen. 

 Säkerhet byggs inte på förhoppningar om evig fred.
Vänligen,
Mikael Grev
Follow @mikaelgrev_sve


Om att bygga högt

Högt hus i Stockholm. Foto: Mikhail Markovskiy

Högt i Stockholm. Foto: Mikhail Markovskiy

I dagarna så har Försvarsmaktens yttrande över en skyskrapa väckt viss uppmärksamhet. Mediauppgifter gör gällande att regler och krav är okända eller rent av hemliga. Det stämmer helt enkelt inte.

I Svenska Dagbladet uppger chefen för stadsbyggnadskontorets planavdelning i Stockholms stad att: ”Det här är ny information för oss”. På frågan ”Borde ni inte ha upptäckt detta tidigare?” uppger Stockholm stad att ”Det är en relevant fråga, men det är för att det är sekretessbelagt och vi har inte informationen i huset, vi kände inte till det här.

På frågan ”Varför undersökte inte staden detta innan ni lade ned pengar och tid på detaljplanen?” i Dagens Nyheter svarar stadsbyggnadsborgar­rådet Roger Mogert (S): ”Man kan också tycka att Försvarsmakten kunde ha hört av sig. Vårt projekt har – till skillnad mot försvarets anläggningar – inte varit hemligt, säger Roger Mogert.”

Av Länstyrelsen i Stockholms hemsida där samtliga föreskrifter finns angivna för den som önskar bygga eller planera framgår att:

Vissa tekniska anläggningar och dess funktion är också utpekade som riksintresse för totalför­svaret men kan av sekretesskäl inte redovisas öppet. Det gäller ofta områden som har koppling till spanings-, kommunikations- och underrättelsesystem, som t.ex. radar- och radiolänksystem. Dessa funktioner riskerar att störas av höga objekt. Därför ska samråd alltid ske med Försvars­mak­ten i ärenden som avser byggnader och andra objekt högre än 20 meter över mark belägna utanför sammanhållen bebyggelse och högre än 45 meter inom sammanhållen bebygg­else. Försvarsmakten ska kontaktas i tidiga skeden i sådana plan- och byggärenden, vilket bör framgå av översiktsplan eller i till översiktsplanen knutet planeringsunderlag.

Det är olyckligt om långtgående planering behöver revideras för att gällande föreskrifter inte följs. Försvarsmakten önskar inte stå ivägen för samhällsutvecklingen men har också enligt lag att säkerställa totalförsvarets behov.

I det aktuella fallet har Försvarsmaktens handläggare varit i kontakt med tjänstemän vid Stockholms stads stadsbyggnadskontor under samrådstiden för att redogöra för förutsättningarna på platsen. En kontakt från Stockholms stad i ett utredningsskede hade gjort att förutsättningarna blivit kända tidigare i processen.

Försvarsmaktens rekommendation är generell men viktig, de som planerar att bygga kontaktar aktuell länstyrelse eller Försvarsmaktens infrastrukturavdelning vid Högkvarteret för att få kännedom om vilka regler som gäller.

Erik Lagersten
Försvarsmaktens informationsdirektör

Läs mer: Försvarsmaktens hemsida om riksintressen.

Gästinlägg: Agenten och Radion

Då var det dags för det första gästinlägget på bloggen och ett mycket intressant sådant, nedan följer en mycket intressant text av radioamatören ”Uascan” som i mån av tid, genomför en mycket kvalificerad uppföljning av både västlig och östlig radiotrafik i Östersjöregionen. Texten avhandlar radions användande av illegal underrättelsepersonal från i princip radions begynelse intill nu.

Hava a good one! // Jägarchefen


Så länge radion har funnits så har den spelat en viktig roll i underrättelsetjänstens arbete. Man kan misstänka möjligheten till en omedelbar förbindelse mellan två punkter var revolutionerande i arbetet. Underättelsearbetaren, oavsett om den ingick i den legala eller illegala delen av ambassaden kunde nu både ta emot och eventuellt sända information som omgående nådde hemlandet.

För tiden vid andra världskriget finns en ganska omfattande dokumentation omkring olika "radiospioner". Vid denna tid började radiosändare och mottagare vara så pass små och tillförlitliga att de kunde användas på fältet och inte bara i fasta installationer. Tyska agenter som försökte infiltrera England medförde inte sällan en "resväska" med en sändare och mottagare i.Ganska snart stod det klart för både underättelsearbetarna och dess motståndare kontraspionaget att radion är ett tvåeggat svärd. Att använda radio innebär per definition att användaren både röjer sitt läge och sin aktivitetsnivå. Enkla ramantenner som kunde användas för pejling utvecklades snabbt redan vid första världskriget, men att pejla en sändare manuellt som sänder varierande tider och kanske även byter frekvens är en mycket resurskrävande operation.

Ganska snart insåg man att olika former av enkelriktad sändning var en bra metod för att kommunicera med underättelserarbetarna på fältet. Svar till hemlandet kunde sedan sändas på annat sätt, genom fältbrevlåda (sk dead letter box), diplomatpost etc. Speciellt avgörande blev radion för att öka möjligheterna till kommunikation med illegalister. Möjligheterna att kryptera innehållet i sändningarna, till exempelvis en illegalist, ställer till med svåra avvägningar. Ska krypteringen göras med en mindre säker metod som exempelvis bygger på att en nyckel deriveras från en skönlitterär bok som i sig inte väcker någon misstanke? Eller ska en kryptering av högsta säkerhet, som "one time pad" användas, men som i sin tur kräver att illegalisten förses med en aldrig sinande tillgång på "pads" som måste överföras fysiskt samt förvaras mycket säkert innan användning? Båda exemplen kan konstateras i historien men där illegalisterna som använt svagare kryptering förefaller de att med få undantag råkat illa ut. Omfattande beslag av skönlitteratur i Sverige hos misstänkta agenter kan genom detta förklaras och inte ett förmodat litterärt intresse hos SÄPO.

Sverige var under andra världskriget utsatt för hel- och halvmilitära underättelse- och sabotageoperationer där radion spelade en viktig roll. Wilhelm Agrell har skrivit en utmärkt översikt över ämnet i sin bok "Venona". Boken behandlar ingående agentverksamhet från både öst och väst i Sverige före och under andra världskriget. Det som framträder tydligt i genomgången är Sovjetiska militära underättelsetjänstens GRUs behov av att ha tillgång till ett nät med radiostationer som kan ta upp och sköta kontakten med hemlandet om de ordinarie kanalerna bryts. I detta ligger också ett annat konstaterande. I underättelsevärlden där gränsdragningen mellan militär planering och underättelsearbete ibland är tunn måste organisationen även fungera i krig eller krigsliknande tillstånd. Civila kanaler kan alltså inte användas, om de ska vara helt pålitliga. Eftersom Sovjetunionen förutsatte ett fullständigt och totalt kärnvapenkrig i sina planeringsscenarier påverkade det även planeringen av kommunikation. Geografisk spridning och hög redundans var nödvändig. Det gör också att komplexiteten i utrustning och systemuppbyggnad måste vara låg och måste bokstavligen klara att ligga nergrävd många år för att sedan startats upp och användas. Dessa faktorer gör att det i viss mån kan vara relevant att dra slutsatser om dagens opus, även om referenserna ligger långt tillbaka.

Hur tar sig kontraspionageorganisationen sig an utmaningen med illegala radiosändningar av olika slag? Det krävs en väl utbyggd infrastruktur över hela landet för att upptäcka, hitta och gripa personerna bakom illegala radiosändningar. Personerna har möjlighet att operera de illegala radiostationer på olika tider, frekvenser och platser vilket kraftigt försvårar spaningen. Vid tiden för andra världskriget utvecklades i Sverige en "aperiodisk", dvs icke frekvensselektiv mottagare vilken gick under namnet "APA". Mottagarens låga känslighet gjorde att endast trafik inom någon eller några 1000 meter uppfångades. Men fördelen att inte behöva veta vilken frekvens som sändaren använde var vid denna tidspunkt en avgörande fördel. Svenskt kontraspionage, vilket sorterade under SÄPO, byggde ut system med många APAmottagare i de stora svenska städerna. Genom dessa kunde illegal trafik följas, kartläggas och i några fall även personerna bakom sändningarna gripas. Eventuella framgångar eller misslyckanden i detta är detta till största delen okänt då historieskrivningen i efterkrigstiden försvåras kraftigt av sekretess.

Hur APA-systemet användes och också kontraspionaget arbetade kan utläsas i denna utmärkta länksamling. I ett antal fall vet vi att pejl användes för att hitta den sändade stationen. I W Agrells "Venona" finns exempelvis beskrivet hur en "diversearbetare" grips efter man med olika pejlinsatser hittar fram till honom och hans sändarutrustning som visar sig vara Sovjetisk.

En helt annan teknisk ingång i att kartlägga agenttrafik och att identifiera mottagaren utvecklades av kontraspionaget MI5 i England under tiden efter andra världskriget. Under kodnamnet "RAFTER" utvecklades teknik på avstånd detektera och i vissa fall även avgöra frekvensinställningen på radiomottagare. Radiomottagare arbetar med sk superheterodyn teknik vilket innebär att en liten sändare, oscillator, transponerar signalen till ett annat frekvensområde. Denna oscillator läcker radioenergi som på relativt långa avstånd kan uppfångas. MI 5 använde RAFTER både mot den Sovjetiska ambassaden och direkt mot misstänkta eller konstaterade agenter som tog emot envägs radiosändningar. Man gick så långt att man installerade RAFTER-mottagare i en Lancasterbombare och flög kors och tvärs över London för att att försöka hitta en mottagare som var inställd på ett visst agentradionätet frekvens. Detta lyckades delvis. MI 5 kunde konstatera att personal på ambassaden avlyssnade de envägsradiomeddelanden som sändes till "deras" agenter. På så sätt kunde också MI 5 dra slutsatser om vilka radionät som hörde till brittiska KGB och GRU agenter.

Sverige satsade stora resurser på radiospaning mot agentradiotrafik. Förutom APAn fanns ett landstäckande nät med bemannade stationer, vars lokalisering fö stämmer väl med olika svenska försvarsobjekt. Sverige har alltid haft en mycket restriktiv lagstiftning på radioområdet och i många år var det olagligt att inneha en radiosändare som man inte hade erhållit tillstånd för. Sk privat radiotrafik samlades på ett smalt frekvensband. Förutom det uppenbara samhällsintresset i att hushålla med frekvensresurser kan även en visst särintresse noteras i att säkerställa "ren" eter för att enklare finna illegala radiosändare.

En sammanställning över de numera stängda SÄPO signalsspaningsstationerna återfinns här. På dessa platser ägnade man sig både åt "fjärrspaning", dvs att ta emot trafik från sändare i exempelvis Sovjet men även ”närspaning” förekom sannolikt där sändare inom Sveriges gränser avlyssnades, lägesbestämdes och kartlades. I Agrells "Venona" framgår att man lade stora resurser på att hitta mönster i tid mm på sändningarna. Kan vi dra några slutsatser om agentens aktivitetsnivå genom antalet och omfattningen av de meddelanden som tas emot? Går det att säga något om personens beteenden, yrke, sysselsättning genom att se på vilka tider agenten tar emot meddelanden? Om agenten grips och kontraspionaget lyckas så väl att det finns kryptonycklar eller andra ledtrådar som inte förstörts kan trafiken bakåt helt eller delvis dekrypteras. Det är därför av stort intresse att lagra trafik inför framtida "genombrott".

Ett sådant genombrott lyckades NSA i projektet BRIDE som senare kom att döpas till VENONA. VENONA-projektet omfattade den Sovjetiska telegramtrafiken mellan ambassaderna och KGB och GRUs enheter i Moskva. Trafiken var krypterad på säkraste möjliga sätt - genom One Time Pad (OTP). OTP är inte möjligt att kryptolgiskt angripa då nyckeln endast används en gång. Problem uppstod emellertid vid produktionen av nycklar, säkert genom att mycket höga volymkrav, vilket ledde till att producenten tog genvägen att återanvända nycklar, men under nya nyckelbeteckningar. Detta faktum samt en finsk fjärrspaningspatrull som kommit över en rysk kodbok i Petsamo gjorde VENONA möjligt. VENONA gav fragmentarisk inblick i delar av de Sovjetiska telegrammen. En fullödig beskrivning av VENONA hur svenskt perspektiv återfinns i den tidigare omtalade boken VENONA av Wilhelm Agrell.

I båda de stora svenska spionfallen under efterkrigstiden, Wenneström och Bergling, förekom enkelriktad agentradiosändning. Båda agenterna hade olika former av kortvågsmottagare för att motta instruktioner från sina uppdragsgivare. I Wennerströms fall spelade dessutom problem i radioförbindelsen en roll för hans avslöjande. Då han upplevde störningar i sändningarna från sina uppdragsgivare med en konventionell radio skaffade han sig en betydlig mer kvalificerad mottagare av märket "Hallicrafter". Detta väckte visst uppseende från svenskt kontraspionage som korrekt drog slutsatsen, för normal lång-, mellan- och kortvågsavlyssning av rundradio var mottagaren överkvalificerad. Den mottagare som Stig Berglig använde för att motta agentradiosändningar finns idag på musem: http://sv.wikipedia.org/wiki/Stig_Bergling#mediaviewer/File:Radio_of_Swedish_spy_Stig_Bergling_at_Aeroseum.jpg.

Med dagens snabba telekommunikationer, internet och mobiltelefoner måste väl agentradion vara obsolet? Svaret på den frågan måste bli ett klart och tydligt nej. Mängden agentradiosändningar på kortvåg föll kraftigt efter det kalla krigets slut. Nu har emellertid trafiken ökat igen. Om man utgår från de behov som de oilka användarna har, så är de fortfarande ytterst relevanta. Telekommunikationsnäten må i vårt samhälle vara väl utbyggda men sårbarheten i dem är stor. De kan inte förväntas fungera i en krigssituation då en stat kan förmodas stänga av eller kraftigt reducera sina telekommunikationer om de inte är utslagna av andra skäl. Dessutom finns det i dagens telenät mycket stora möjligheter till automatisk registrering av både individuella samtal, innehåll samt mönster.

Moderna system för att hitta, pejla och spela in radiotrafik är mycket kapabla. Men, att bara veta att en viss plats och frekvens som används för en illegal sändning är inte tillräckligt för att gripa gärningsmannen. Det krävs en samordnad insats med snabbfotade polisiära resurser och signalspaning för att detta ska vara möjligt. I fredstid tar sändande station en risk, men i ett spänt länge där en mängd, kanske tiotals stationer aktiveras krävs omfattande resurser för att kunna ingripa effektivt. En parallell med svårigheten i att fånga ubåtar ligger nära till hands.

de @Uascan

Referenser:

Venona, Wilhelm Agrell
Fallet Wennerström, Anders Sundelin
Spionjägaren, Olof Frånstedt
Spychatcher, Peter Wright

Ubåtsjaktkapacitet för 20:e århundradet

av Herman Fältström

Utgångspunkter

Det känns som om vi har förflyttat oss 30 tillbaka i tiden. Situationen är likartad men skiljer sig i vissa avseenden. Då hade vi bara ubåtsjakthelikoptrar (sedan jagarna avvecklats) som kunde bedriva ubåtsjakt. I dag har vi korvetter, bevakningsbåtar, minröjningsfartyg m.fl. som tillsammans kan bedriva ubåtsjakt men vi saknar ubåtsjakthelikoptrar. Då redovisades som grund för ÖB:s inriktning ”CM funktionsplan ubåtsskydd (1984)” och senare ”Beredskap, bevakning, ubåtsjakt och utveckling inom ubåtsskyddet 1988 (BUS 88)”. Denna senare låg till grund för ÖB, på regeringens uppdrag, redovisning av ubåtsskyddets kapacitet 1988, dess planerade utveckling och möjlig förstärkning Dessa förslag uppgick (dåvarande prisläge) till 2 190 Mkr för investeringar och 400 Mkr/år för driften.

Satsningar på soldaters (arméns) utrustning och på ytterligare JAS ger ingen ökning av svensk förmåga att i dag ”vara herrar i eget hus”. För FV gäller det att ha tillräckligt antal piloter till de JAS som nu finns så att FV kan hålla 12 JAS = 6 rotar taktiskt insatsberedda vid varje flottilj och ökad flygtid. För marinens del är ökad tid till sjöss, ”ubåt ny”, ”ubåtsjakthelikoptrar” samt ”fler fartyg med besättningar” nödvändiga.

Naturen och geografin är den samma som under 1980-talet. Därmed är de generella slutsatser m.m. som dessa studier redovisar fortfarande giltiga. Vi behöver inte uppfinna detta på nytt. Genom granskning av de resurser som nu står till buds och genom en analys av dessa kan vi komma fram till de sammansatta förband som kan sättas in för att hävda svensk integritet. Samtidigt som detta görs kommer vi otvetydigt finna områden som uppvisar brister. Dessa är (grov skattning) personal, tid till sjöss, antalet besättningar och fartyg, ubåtsjakthelikoptrar samt vapen.

Utveckling

Jag har samma uppfattning som när jag började arbeta med CM funktionsplan ubåtsskydd och sedan BUS 88. Vi ska utnyttja de skrov som finns

  1. rusta, göra översyn och ”modernisera” de fartyg/skrov som finns men i princip acceptera den utrustning som finns på dem,
  2. rekrytera besättningar till samtliga (på sikt 1,5 besättningar),
  3. planera för omsättning av fartygen under 2020-talet samt
  4. utgå från brister i det taktiska systemet (t.ex. som jag gjorde med ubåtsjaktstyrkor) och se till att kunna bilda sammansatta förband, inte minst vad gäller ubåtsjakthelikoptrar och vapen.

I grunden handlar det om ”en återställare”! Jag har många gånger frågat mig vems ärende de gick som skrotade den ubåtsjaktkapacitet som mödosamt byggdes upp under 1980-talet. Jag har många gånger funderat över vems ärenden de går som hela tiden ifrågasätter verkligheten. Som det är nu är Sveriges kapacitet att vara ”herre i eget hus” på men framför allt under havsytan praktisk taget försumbar. Situationen kan liknas med att stänga av alla luftspaningsradar. Då kan vi inte heller upptäcka några kränkningar i luften. Tänk vad bra … eller?

Om intresse finns så kan ni söka på länken http://faltstromska-garden.se/2015/02/09/ubatsjaktkapacitet-for-20e-arhundradet

 

Författaren är kommendör och ledamot av  Kungl Krigsvetenskapsakademien.

Strategi i NATO-frågan måste väljas med hänsyn till det militärpolitiska läget

av Carl Björeman

”Året är 1944. Ett krigsspel pågår i Högkvarteret som del i arbetet före en anad försvarsutredning inför stundande rysk seger mot tyskarna och slut på kriget. Ofantlig rysk dominans i Östersjöområdet kunde förutses omfattande även Finland. Strategisk svensk fördröjning i hela landet uppfattades vara enda realistiska möjlighet. För södra Sverige måste försvaret förläggas längs Smålandsgränsen och föras fördröjande mot denna. Detta är såvitt författaren vet enda gången som ÖB tvingats gå in för strategisk fördröjning från början. Den ryska dominansen var för stor, våra stridsvagnar m/42 var omoderna, vårt artilleri mycket Underlägset och de ryska trupperna stridsvana sedan flera år.”

(Andemeningen i brev från General Curt Göransson till Carl Björeman 1988-02-08.) #

Dåvarande generalstabskaptenen, sedermera arméchefen (1963-69) Curt Göransson hade under beredskapsåren haft befattningar, i armékårstab i Skåne och i försvarsstaben, vilka gav honom möjlighet att få god inblick i den operativa planläggningen. Hans beskrivning av de svenska försvarsmöjligheterna 1944 måste bedömas vara realistiska.

Det definitiva slutet på detta för Sverige ödesdigra läge var, det måste understrykas, tillkomsten av Atlantpakten 1949 och av NATO 1951. Sverige har all anledning att känna stor tacksamhet för att NATO bildades och kom att balansera den sovjetiska dominansen i vårt närområde.

Detta kan dock inte rättfärdiga den närmast reservationslösa propaganda för NATO-medlemskap i nuläget som bedrivs av några politiska partier, på de stora dagstidningarnas ledarsidor men som också förekommer i försvarstidskrifter.

———————

# Brevet innehöll en redovisning av hur den svenska försvarsstrategin hade växlat mellan avvärjning vid gräns / kust och fördröjning under åren 1940 till 1969.

 

Redan innan NATO hade etablerats fanns det emellertid tecken på att den sovjetiska dominansen vid krigsslutet var på väg att ersättas av en balans. Tecknen var de motsättningar mellan segermakterna Sovjet och USA som hade kommit i dagen vid konferenserna på Jalta (februari 1945) och i Potsdam (augusti samma år).

Vid en regeringsföredragning 1946 -03-21 gjorde ÖB Helge Jung följande bedömning (här i sammandrag): Om en brytning skulle inträda mellan stormakterna blir den närmaste uppgiften för vår krigsmakt att vara ett stöd för svensk neutralitetspolitik. För bägge stormakterna kommer Sverige i ett sådant läge att ha värde ur strategisk synpunkt, även om ingen av de agerande parterna hyser direkta erövringsplaner mot vårt land.

Jung blev sannspådd. Det militärpolitiska läge som han siade om inträdde och är aktuellt fortfarande, på avgörande punkter. Visserligen försöker NATO-anhängarna förmå de svenska statsmakterna att smygvägen överlåta den svenska säkerhetspolitiken till USA/Nato. Visserligen försöker det svenska militärindustriella komplexet, vars produkter främst är vapen för offensiv användning mot Ryssland, att helt styra den nationella försvarspolitiken. Men den avgörande gränsen har inte överskridits, Sverige har inget operativt samarbete med främmande makt.

Det är den gränsen som NATO-anhängarna nu vill överskrida. Ett svenskt medlemskap i NATO i dagsläget innebär just att Sverige frivilligt ingår i ett operativt samarbete med NATO. Det ger Rysslands president stora fördelar. Han kan ta detta som ett bevis för den ökande fiendskapen från Väst mot Ryssland. Det stärker den ryska motståndsviljan och motiverar Putin att fortsätta sina aggressiva och på kort sikt framgångsrika betvingelsemetoder. De NATO- anhängare som med enkla stridsrop som ”NATO-medlemskap är ett naturligt steg”, ” Det är dags nu ”och” Gå med i NATO? Gör det bara! ”är skyldiga att redovisa hur de ser på de militära styrke­förhållan­dena NATO-Ryssland. Det är naivt att blunda för att det är Ryssland som på kort sikt har övertaget. Kortsiktigt ja, men tillräckligt länge för att åsamka NATO, och i detta ingående Sverige, stor skada. Den nya ryska betingelsemetoden innebär som känt att använda propagandakrig och andra icke-militära medel innan öppna militära angreppsätts in.

De rebelliska ”folkrepublikerna” Donetsk och Luhansk i östra Ukraina har länge utsatts för propagandakrig och andra ”mjuka” metoder. Det är inte uteslutet att Putin snart bedömer dem mogna för en med öppna militära angrepp bekräftad annektering. Kommer NATO, med Sverige ingående, att gå i krig för att hålla områdena kvar i Ukraina? Eller kommer NATO, som i fallet Krim, att erkänna sig maktlöst?

Den minsta skada som ett svenskt inträde i NATO i nuläget kan medföra är att ekonomiska sanktioner mot Ryssland, som träffar dess mest sårbara funktioner, fördröjs och därmed att livslängden på president Putins aggressiva politik förlängs. Är det klokt att Sverige drar på sig detta pris för ett medlemskap i NATO?

 

Författaren är Generallöjtnant och ledamot av Kungl Krigsvetenskapsakademien.

Försvarsmaktens rapportering kring undervattensverksamhet

Grunden för all mediehantering inom Försvarsmakten är att arbetet ska präglas av öppenhet, systematik och med faktabaserad kunskap som grund för kommunikationen. Det gäller även för frågor kring faktisk eller påstådd undervattensverksamhet, men skiljer sig också delvis åt genom andra ledningsförhållanden och med särskilda hänsyn vad avser beslut kring publicering.

Anledningen är den stora uppmärksamhet frågorna väcker kombinerat med den naturliga osäkerhet som råder genom de särskilda förhållanden undervattensmiljön skapar. Generellt manar Försvarsmakten till försiktighet vad gäller att dra vittgående eller bestämda slutsatser av påstådda, enskilda, observationer.

Försvarsmakten uppmanar allmänheten att kontakta myndigheten kring iakttagelser i skärgården och till havs. Vi värderar varje observation för sig och hanterar dessa, inklusive eventuell personlig kontakt, enligt en mycket noggrann rutin utformad av underrättelsetjänsten.

Det är först efter ett omfattande och tidskrävande analysarbete som det går att klassificera observationer och det är enbart Försvarsmakten som kan verifiera sanningshalten i dessa. Försiktighetsprincipen gäller därför från Försvarsmakten i att dra snabba eller definitiva slutsatser kring det som framställs som observationer i media.

Överbefälhavaren (ÖB) har beslutat att följande två modeller ska gälla för Försvarsmaktens rapportering kring undervattensverksamhet:

Vad avser operationer

Det öppna och proaktiva sättet som präglade underrättelseoperationen 2014 ska vara vägledande. Försvarsmakten offentliggör marina operationer som rör undervattensverksamhet när de inleds och avslutas, under ett pågående skede om så krävs samt om det finns ett analysresultat som går att offentliggöra.

Beslut om att offentliggöra operationen baseras på en rad faktorer som operativa hänsyn, försvarssekretess, om tredje person kan påverkas, om Försvarsmakten behöver ytterligare information eller om operationen av andra skäl behöver synliggöras.

ÖB fattar beslut om ett aktivt eller passivt förhållningsätt för aktuell operation efter sakråd från berörda chefer. Formellt publiceringsbeslut, och i vilken form, fattar informationsdirektören som ansvarig utgivare för Försvarsmakten. Regeringskansliet ska underrättas innan offentliggörande eller publicering.

Vad avser analysarbete och allmänhetens observationer

Försvarsmakten kommenterar inte ett pågående analysarbete, påstådda observationer eller spekulationer. I de fall Försvarsmakten har erhållit information kring en observation bekräftar informationsstaben vid Högkvarteret detta men avböjer i övrigt att kommentera.

Försvarsmaktens hållning är att redovisa uppgifter baserat på fakta. I normalfallet sker detta vid presskonferenser eller via Försvarsmaktens hemsida där det alltid är den senast lämnade informationen som utgör verifierad information.

Information som inte lämnas vid en presskonferens eller som inte går att återfinna på Försvarsmaktens hemsida är att betrakta som overifierad och utgör aldrig Försvarsmaktens officiella hållning.

Även sådan information som påstås komma från anonyma källor inom Försvarsmakten och som inte är bekräftade vid en presskonferens eller via Försvarsmaktens hemsida är att betrakta som spekulationer.

ÖB fattar beslut om vilka analysresultat som ska offentliggöras efter sakråd från berörda chefer. Formellt publiceringsbeslut, och i vilken form, fattar informationsdirektören som ansvarig utgivare för Försvarsmakten. Regeringskansliet ska underrättas innan offentliggörande eller publicering.

Svensk militär aktivitet på eget territorium är en del av Försvarsmaktens ordinarie verksamhet. Alla förfrågningar om sådana kommer att besvaras av informationsstaben vid Högkvarteret med att detta är en del av Försvarsmaktens ordinarie verksamhet och inbegriper såväl övningar som sjöövervakning. I de fall det är en operation som rör undervattensverksamhet redovisar Försvarsmakten detta enligt ovan angiven modell vad avser operationer.

Avsteg från angivna rapporteringsmodeller beslutas av ÖB.

Erik Lagersten
Försvarsmaktens informationsdirektör

Inget mer, inget mindre

Debuterade med nedanstående gästinlägg på SvD:s nya blogg "säkerhetsrådet" idag.


Omvärldssituationen är minst sagt tillspetsad. Medan myndighet och försvarspolitiker förbereder sig för ett eventuellt inriktningsbeslut kommer nya rapporter om ubåtar, siktade långt in på Sveriges inre vatten. Och i Ukraina verkar en direkt konfrontation mellan Ryssland och Nato alltmer oundviklig.

På ett sätt kan det då framstå som närmast irrelevant vad ett litet allianslöst land långt uppe i norr tar sig för. De krafter som nu är i rörelse är av en helt annan magnitud.

Under lång tid har det svenska försvaret fått förfalla. Det har inte varit något som aktivt åsyftats, utan konsekvensen av decenniers likgiltighet. Politiken har inte kravställt och försvarsmyndigheterna själva har sökt andra berättiganden för sin existens än den nationella dimensionen.

Att 2015 fatta ett inriktningsbeslut som länkar utvecklingen i rätt riktning blir svårt. Sikten är måttlig. Och varje realistiskt resurstillskott kommer i grunden att framstå som otillräckligt. För Folkpartiet liberalerna handlar det nu om att göra det som är enkelt, snålt och beprövat.

Personalförsörjningen har utvecklats till ett Sisyfos-arbete för Försvarsmakten. Rekryteringen till GMU fungerar nöjaktigt. Men både under GMU:n och den senare befattningsutbildningen ökar avhoppen från soldatyrket. Bedömningen; att man skulle kunna hålla kvar soldaterna i aktiv tjänst under 6-8 år, har kommit ordentligt på skam. Nu, när Insatsorganisation 2014 egentligen skulle ha varit klar, är endast cirka hälften av befattningarna bemannade med frivilligt rekryterad, anställd personal.

Det klena utfallet hindrar dock inte Försvarsmakten att vilja fortsätta på den inslagna vägen. I underlaget för inriktningsbeslutet äskas medel för anställande av ytterligare 900 soldater på heltid. Även om det skulle lyckas att rekrytera och behålla dessa ett par år blir det ett dyrt, men ytterligt begränsat tillskott till vårt försvar.

Det är dags att inse att Sverige behöver samma mix av plikt och frivillig rekrytering som finns i våra närmaste grannländer. I tider av omvärldsförsämring ger det oss möjlighet att snabbt bemanna ett större nationellt försvar till begränsade kostnader. Plikten förankrar försvaret i samhället och gör det möjligt att ta ut mycket dugliga män och kvinnor, som annars kanske inte övervägt militär utbildning.

Rapporterna om främmande undervattensverksamhet på svenska, inre vatten duggar tätt. Om de observationer som gjorts är korrekta (och det saknas skäl att anta något annat) tyder uppträdandet på stor oblyghet, för att inte säga fräckhet. Sverige har inget annat val än att nu återuppbygga den förmåga till avancerad ubåtsjakt som vi förfogade över på 80- och 90-talen. Den enskilt viktigaste brickan i detta är luftburen ubåtsjakt med helikopter.

Våra tidigare, väl beprövade ubåtsjaktshelikoptrar avvecklades innan ersättningen kommit på plats. Den nya helikoptern har blivit en mardröm för det svenska försvaret. Hopplöst försenad, hopplöst dyr och sannolikt alltför komplex för att leverera någon egentlig nytta. På grund av detta projekts tillkortakommande anskaffades förra mandatperioden amerikanska Black Hawk, bland annat för sjuktransporter i Afghanistan. På samma sätt bör Sverige nu anskaffa Sea Hawk för att snabbt återfå förmågan att jaga och bekämpa ubåtar från luften.

Gotland försvaras idag av ca 400 hemvärnssoldater beväpnade med kulsprutor och granatgevär. Detta är inte ett tillräckligt skydd för Sveriges mest strategiska landområde. Tack vare Folkpartiets envishet finns även ett stridsvagnskompani förrådsställt på ön. Och det är med tillfredsställelse vi har kunnat följa personalens övningar med dem på Gotland under hösten.

Men det behövs mer. Möjligheterna att i ett skymningsläge förstärka Gotland får bedömas som osäkra. I tillägg till det som nu finns krävs kontinuerlig närvaro av ytterligare markstridskrafter, också med långräckviddig bekämpningsförmåga. Mellan skål och väg påtalar i stort sett samtliga östersjöländer den underlåtenhetssynd som avsaknaden av försvar på ön innebär.

Vid ett väpnat angrepp ligger vår bästa chans i att möta en fiende tidigt och innan han stigit iland. Detta har i långa tider fått oss att prioritera våra flygstridskrafter. Det är dock inte tillräckligt att ha många stridsflygplan om inte våra flygförare är väl tränade och planen tillräckligt beväpnade. I ett inriktningsbeslut måste särskilda medel avsättas både för flygtid och flygstrid.

Hemvärnet med de nationella skyddsstyrkorna är den mest tillgängliga och välbemannade delen av vårt försvar. Här ger också begränsade ekonomiska tillskott stor effekt. Hemvärnet bör tillföras ytterligare eldkraft genom bland annat Robot 70 och granatkastare. Till följd av den övriga insatsorganisationens litenhet kommer hemvärn att vara det enda som finns i stora delar av vårt land.

Sverige har en veteranpolitik för soldater. Dock är den otillräcklig och omfattar heller inte civila tjänstemän som arbetar tillsammans med soldater i internationella insatser eller under motsvarande omständigheter. Den nu sittande regeringen visar emellertid ingen vilja att utveckla den svenska veteranpolitiken trots att man fortsätter att skicka svenska män och kvinnor på riskfyllda internationella uppdrag. Politiken hänger inte ihop.

Försvarspolitik handlar till syvende och sist om pengar. Och denna gång flyger siffrorna i luften som aldrig förr. Min bedömning är att i förhållande till 2014 års nivå måste försvarsanslaget upp med cirka 10 miljarder årligen fram till 2024. Lejonparten bör komma så tidigt som möjligt. Detta kommer naturligtvis inte att ge oss en hållbar nationell säkerhet, men visar ändå på en vilja till självförsvar. Den signalen är viktig, både i förhållande till potentiella motståndare och våra vänner. I kombination med ett medlemskap i Nato under denna mandatperiod försätter det oss i väsentligt bättre läge. Inget mer, inget mindre.              

Allan Widman

Var herre i eget hus

av Herman Fältström

Sverige måste kunna svara upp mot sina åtaganden såväl vad gäller nationella som internationella insatser. Sverige skall kunna bidra till frihet och säkerhet i första hand i vårt närområde men också i Europa och i världen som helhet. Bidragen skall i första hand avse resurser som efterfrågas för att hävda svenskt territorium och integritet samt skydd av svenska intressen.

Vi måste ha klart för oss politikernas dualism mellan att vilja styra och att inte vilja binda sig. Det går inte för politikerna att inledningsvis styra dimensioneringen av försvarsmakten genom hotbeskrivningar och senare undvika att ta ställning till den säkerhetspolitiska risktagningen. Politikerna, riksdag och regering, bär det säkerhetspolitiska ansvaret. Försvarspolitiken och därmed försvarets utformning måste anpassas på sådant sätt att försvaret kan ge politikerna tillräcklig handlingsfrihet att självständigt fatta beslut som gagnar Sverige.

Nödvändigheten av en långsiktig säkerhetspolitisk strategi är uppenbar. Säkerhetspolitik – för att vara trovärdig – måste vara konsekvent och långsiktig. En sådan strategi utgör grunden för utvecklingen av svenska försvarskapaciteter. Försvarspolitiken är en operativ utveckling av det svenska försvaret för att kunna uppfylla den långsiktiga strategin och utgör en grund för utformningen av det svenska försvaret. Men det gäller att hålla isär detta. Så är inte fallet nu. Det blandas friskt mellan likviditet, kvartals- och årsbudget samt planering på kort sikt samtidigt som den långsiktiga planeringen – den säkerhetspolitiska strategin – lyser med sin frånvaro.

Tyvärr är dagens försvarspolitiska verklighet ett mycket tydligt bevis på avsaknaden av en långsiktig säkerhetspolitisk strategi för den förändring, som nu ligger till grund för Försvarsmaktens framtida utformning. Det är här ”nöten sitter”.

Det är värt att notera att den under Kalla kriget existerande hotbilden har förändrats. Men det är inte så att det militära hotet mot vårt land har upphört under överblickbar tid. De som hävdar detta, tror själva på den gamla hotbilden som det enda alternativet till ”fred i vår tid”. Det är helt uppenbart att de förändringar som nu skett skapar en annorlunda verklighet i vårt närområde. Inte minst behovet av energi och transporter förändrar situationen radikalt. Och det berör inte bara Östersjön utan lika mycket Norska havet som Barents hav.

Att den strategiska tyngdpunkten förskjutits norrut och österut från Centraleuropa och Östersjöutloppen är mycket påtagligt. Det är också påtagligt, att den verksamhet som äger rum i den norra delen av Europa alltid har varit närvarande. Transporter av råvaror, produkter och människor har till större delen — mer än 90 % — skett med fartyg. Det handlar om att övervaka och kontrollera hur haven utnyttjas. Min slutsats är att även om de lantmilitära styrkorna har minskat, kvarstår behovet att övervaka och kontrollera haven över, på och under havsytan i ökad omfattning. Med andra ord: kapacitet att vara herrar i eget hus — den territoriella integriteten — har blivit allt viktigare.

 

Författaren är kommendör och ledamot av Kungl Krigsvetenskapsakademien

För Sverige i tiden – del 1

Sverige står nu inför den största säkerhetspolitiska utmaningen på 80 år. Det är svårt att förstå varför så många svenska politiker, och för all del journalister, just nu tänker och talar på ett så djupt historielöst sätt.

Vi skall nedan försöka redogöra för några händelser som är av särskild vikt när man som politiker vill förstå dagens säkerhetspolitiska situation.

När första världskriget bröt ut 1914 var Gustaf V kung över Sverige. Hans valspråk löd Med folket för fosterlandet. På den tiden existerade inte Sovjetunionen, det fanns inga kommunistiska stater alls men det hade ingen större betydelse för den svenska aversionen mot det ryska grannlandet. Sverige och Ryssland har krigat av och till sedan Gustav Vasa. När Hitler slöt den baksluga pakten med Stalin den 23 augusti 1939 var det en och annan historiker som förskräckt betraktade den svenska allianslösheten som en vandring längs knivens egg.

Så sent om lite drygt hundra år tidigare hade Sverige utkämpat Finska kriget mot en allians bestående av Ryssland, Frankrike och Danmark m fl. Sverige hade klokt nog allierat sig med Storbritannien.  Som alla vet förlorade Sverige Finland i detta krig men utan alliansen med britterna hade vi mycket väl kunnat förlora stora delar av Sverige till Ryssland med tanke på hur kriget utvecklade sig och hur trupperna stod vid stilleståndet i Frostkåge. Royal Navy utgjorde en viktig faktor då Tsar Alexander tog beslut om att acceptera villkoren i Fredrikshamn den 17 september 1809.

”Ålandshaf, Bottniska Wiken samt Torneå och Muonio Elfwar skola hädanefter utgöra Gränsen mellan Ryska och Swenska Rikena”


Men allra viktigast är slutsatsen som Finland måste dra. Att ha en svag "allierad" med en svag ledning mot en stor och stark fiende som dessutom ingår i en stor och stark allians är inget bra utgångsläge. Efter freden i Fredrikshamn blev Finland sig aldrig mer likt. Det var nu de facto en del av Ryssland, något som kom att prägla den finska säkerhetspolitiska miljön i nästan 200 år fram till 1991 med undantag av kortare perioder under andra världskriget. Inget sagt om att livet under den svenska överhögheten var ett underbart tillstånd.

Även om finnar (och svenskar samt tyskar) dog för Finlands sak under 40-talet så slutade trots allt Finlands granne som en segrarmakt efter freden 1945 vilket satte minst lika stark prägel på det finska samhället som under tiden som storfurstendöme. Under mellankrigstiden härjades Finland av motsättningar mellan röda och vita och den Sovjetiska påverkan (på de röda) var en destabiliserande faktor.

Efter andra världskriget blev Gustav VI Adolf kung i Sverige och tog sig valspråket Plikten framför allt. Detta valspråk kan tjäna som fond till den säkerhetspolitik som Sverige drev under hotet av en invasion från öster. Vi vet idag att Sovjetunionen och Warszawa-pakten hade detaljerade invasionsplaner för Sverige, inte bara för taktiska eller operativa bruk utan för att inlemma Sverige i Östblocket så väl politiskt som kulturellt. Detta var väl etablerat efter kriserna i Ungern 1956 och Tjeckoslovakien 1968.

Sverige såg sig med rätta som ett land med en mycket stark krigsmakt vilket var den yttersta garanten för fred och frihet. Utan den hade vi inte kunnat föra någon säkerhetspolitik värd namnet. Men den politiska klassen vägrade att ens prata om en anslutning till en allians. Skälen till detta är ännu idag inte otvetydigt vederlagda. Mycket klarnar när man läst Mikael Holmströms bok ”Den dolda alliansen” och vem som helst har kunnat räkna ut att Sverige i praktiken inte var alliansfria under några längre perioder av det Kalla kriget. Många vill också se Olof Palmes liv, gärning och död som ett offer för vår skenbara alliansfrihet.

När vår nuvarande kung Carl XVI Gustaf blev kung 1973 tog han valspråket För Sverige i tiden. Syftet var att slå an en ton av modernisering och framåtblickande vilket säkert var naturligt efter industrialisering, rymdålder och svensk tillväxtexplosion. Under 1970-talet var Sverige ledande i världen på rad tekniska områden men hade också en egen kulturexport. Initialt mest ”den svenska synden” men ABBA, Björn Borg och Ingemar Bergman var världsstjärnor som mätte sig med sina motsvarigheter i England, USA och resten av världen.

Samtidigt hade Sovjetunionen börjat inse att de alltid skulle vara näst bäst på teknik. De förlorade rymdkapplöpningen och deras exportvaror var inte gångbara annat än inom WP. De var inte alls lika duktiga som USA och Israel på underrättelsetjänst särskilt när tekniken gjorde sitt intåg även inom detta område. Dessutom hade deras officerare en tradition av att studera Sun Tzu snarare än Fredrik den Store, Moltke eller Clausewitz.

De tog då ett beslut som visade sig vara synnerligen klokt. De valde att släppa mycket av det traditionella spioneriet till förmån för påverkan och subversion. Just det året som Tjabo blev kung så hade USA utvecklat nästa generation ”Surface-to-surface guided missile”, nämligen Pershing II. När USA 1975 fick klart för sig att man tappat det strategiska överläget över WP i Europa efter att Sovjet introducerad SS-20 började en tio-årig kapplöpning där alla medel var tillåtna. Båda sidor excellerade i desinformation och vilseledning och båda sidor försökte dölja sina egentliga avsikter.

I början av 80-talet hade Sovjet förstått att USA var på god väg att fullfölja sitt beslut att gruppera Pershing II i Västtyskland satte de igång och placera ut SS-20 i hundratal. När det gick upp för dem att detta inte påverkade USA:s beslut (varför skulle det?) och de därmed också förstört alla vidare diplomatiska möjligheter så återstod endast subversion och desinformation.

Under den första halvan av 1980-talet började KGB-agenter att infiltrera den västtyska fredsrörelsen. Man försåg dem med kunskap och pengar utan att någon förstod var resurserna kom ifrån. Framåt 1985 lyckades rörelsen (med KGB:s hjälp) att mobilisera 300 000 demonstranter i tio tyska storstäder. Den största demonstrationen genomfördes i Heilbronn där avskjutningsplatserna fanns, hela 30 000 personer samlades där.  Även i England och Italien demonstrerades det. Men trots att demonstrationerna var riktade mot båda blocken så fanns det inte ett spår av demonstrationer i Sovjetunionen eller i något annat WP-land. I samband med demonstrationerna kan man misstänka att KGB också tänkte försöka genomföra sabotage. Flera bomber exploderade i Tyskland i samband med protesterna. Detta lyckades dock inte.

Efter detta (samt en del andra händelser av liknande karaktär) insåg KGB att detta var framtidens melodi. Genom att indirekt påverka grupper av människor i de länder som de avsåg att besegra så skulle inte ett skott behöva avlossas och inte ens ett tal behöva hållas. Människor som på olika sätt kunde påverka makten, var en del av makten eller kunde destabilisera samhället så att det kunde förändras i en riktning som var gynnsam för Sovjet ringades in och identifierades. I det här läget insåg alltså KGB att det var fullkomligt ovidkommande om dessa grupper sympatiserade med sovjetkommunismen. Bara de direkt eller indirekt kunde bidra till att öka Sovjetunionens makt över landet i fråga så var allting frid och fröjd.

Under hela Kalla kriget identifierade Sovjet också länder utanför WP-sfären som redan var instabila och som av olika skäl inte hade något till övers för USA, Israel eller Västeuropa. Sådana länder var t.ex. Egypten, Syrien, Irak, Libyen, Sudan, Chile, Uganda, Nicaragua, Mocambique och Angola. Dessa länder fick ekonomiskt bistånd, köpa vapen billigt, tekniköverföring och politisk rådgivning. Ofta blev ledarna i dessa länder oändligt rika och mäktiga t ex. Saddam Hussein, Muammar Khadaffi och Hafez Al-Assad.

När WP och Sovjetunionen kollapsade 1989-91 så var det inte på något sätt så att KGB tappade bort dessa strategier. Det enda som hände var att pengarna tog slut. Övertygelsen om att idéerna var mycket användbara var orubbad.

Vladimir Putin var vid Kalla krigets slut rådgivare till Leningrads borgmästare. 1991 bytte staden namn till St. Petersburg. Vid den tidpunkten hade han arbetat totalt 16 år i KGB. Han slutade officiellt med graden överstelöjtnant den 29 augusti 1991. Därefter följde en inte helt spikrak politisk karriär i St. Petersburgs politiska liv och därefter i Moskvas spindoctor-värld från 1996.

Men den 25 juli 1998 utnämndes Putin till chef för FSB. FSB är som bekant arvtagaren till KGB:s andra direktorat – alltså inrikes säkerhetstjänst. Denna position hade han fram till dess att han svors in som Rysslands president den 7 maj 2000. Men redan den 7 mars 2005 blev FSB direkt underställda presidenten – Vladimir Putin var återigen chef för den ryska säkerhetstjänsten. Och om någon undrar är det Putin som utser SVR:s högsta chef och denne rapporterar direkt till Putin (SVR = utrikes underrättelsetjänst). Som tidigare beskrivits ingår numera gamla FAPSI (signalunderrättelsetjänst och cyberkrigföring) i FSB och som alla vet vid det här laget så kontrolleras i stort sett alla nyhetsbyråer i Ryssland av staten.

Av ovanstående kan man dra slutsatsen att Ryssland idag leds av en f.d. KGB-officer som har skaffat en rejäl erfarenhet av subversion och desinformation under 16 år på fältet för KGB. Hans huvudsakliga hemvist under den perioden var dessutom Östtyskland med uppgifter i Västtyskland. Därutöver har han lärt sig politik den hårda vägen, främst under en period när Ryssland aktivt närmade sig väst och hade nära kontakter med amerikanska aktörer som senare lett fram till det omfattande samarbetet med t.ex. PR-byrån Ketchum. Ketchum har haft t.ex. Delta Airlines, Kodak, IBM, HP, World Economic Forum, Philips och Roche som kunder. Denna byrå har arbetat aktivt men anonymt för att stärka en positiv bild av Putin och den ryska regeringen världen över med den ryska staten som kund.

När Carl XVI Gustaf tog valspråket För Sverige i tiden kanske han inte trodde att världsordningen skulle ändras så många gånger som den gjort. Under hans (pågående) regim blev Kalla kriget iskallt men tog sedan slut, fred utbröt inklusive strategisk timeout och nu har det ersatts av ett förkrigsstadium som kan bli ett nytt kallt krig men definitivt ett varmt krig - en storskalig väpnad konflikt i Europa.

Den här veckan avgörs Europas öde för decennier framöver. Och i allra värsta fall slutar ett misslyckande i en global katastrof i form av ett kärnvapenkrig mellan USA och Ryssland.

Del 2 av ”För Sverige i tiden” kommer att beröra vad Sverige kan och bör göra i det läge som nu uppstått givet den historiska kontexten ovan.

För övrigt anser vi att Sverige bör gå med i Nato.



[uppdatering 9/2] Ubåtar – Var god dölj!

Av Johan Wiktorin, ledamot avdelning I

Den senaste tidens diskussioner kring den pensionerade överstelöjtnanten Sven-Olof Kvimans bilder av misstänkt ubåt den sista oktober i fjol fick ny näring igår när DN publicerade två nya vittnens utsagor om upplevevelser i samma område och tidsrymd.

Från läktaren är det naturligtvis svårt att värdera detta och slå fast att det är en ubåt, men sannolikheten måste i vart fall sägas ha ökat från ”möjlig” till ”trolig”. Det är bland annat svårt att kontrollera oberoendet mellan vittnena.

Spekulationerna har i vart fall tagit fart. I DN:s artikel citerar Mikael Holmström professorn i underrättelseanalys, Wilhelm Agrell, som är inne på maktdemonstration som huvudsakligt motiv till att en ubåt visar sig i övervattensläge på svenskt inre vatten.

Jag är inte lika övertygad om detta, bland annat därför att det är svårt att kontrollera reaktionerna hos det svenska folket. Det är inte alls säkert att vi drar de slutsatser som den främmande makten vill. Om vi gör tankeexperimentet att inga kränkingar eller utfall skulle skett mot Sverige de senaste två åren, så är jag övertygad om att intresset för försvarsdebatt och för att stärka försvaret, hade varit minst sagt ljummet.

En indikation är exempelvis glidningen i opinionen när det gäller eventuellt Nato-medlemsskap. Om vi utgår från att det är rysk undervattensverksamhet, är en sådan förskjutning kontraproduktiv, då landet inte vill se ett svenskt eller finskt medlemsskap i alliansen.

Å andra sidan kan man hävda att det är det pågåendet närmandet till Nato som en sådan demonstration ska avbryta eller reversera. Inte orimligt, och vissa av våra försvarspolitiker tycks vara säkra på att det är just psykologiska operationer som pågår.

Istället bedömer jag att det är underrättelseverksamhet som pågår, närmare bestämt rekognoceringsuppdrag inför militära operationer i samband med en väpnad konflikt. Öva fram- och tillbakaryckning, utplacering av sensorer, kontroller av bottenlägen eller förberedelser för mineringar är möjliga uppgifter i ett sådant sammanhang.

Att en ubåt visar sig i övervattensläge under underrättelseupppdrag kan ha flera förklaringar. Miniubåtar kan ha svårt att trimma i närheten av ytan, särskilt i Östersjön där salthalten kan variera väldigt lokalt. Vi har själva denna erfarenhet från användandet av Spiggen, när det begav sig.

Diversion eller avledning kan vara en annan anledning, där främmande makt vill att vi ska sätta in resurser för att kunna operera mera ostört i ett annat område. Ju mer vi fått veta om det som skedde i mitten av oktober, ju tydligare blir det att kränkande makt hade en stor operation igång med flera undervattensfarkoster igång.

……………

För att komma till rätta med problemet krävs att man har en förmåga att avvisa främmande undervattensverksamhet. Denna är uppbyggd av vilja och kapacitet. På kapacitetssidan, så vet vi att vi har bättre sensorer på minröjningsfartygen och ubåtarna jämfört med förut. Den civila befolkningen har kameror och fartygen kvalificerade sensorer av olika slag, även om undervattensfarkosterna till del jämnar ut det hela med materialteknik.

De mest uppenbara kapacitetsbristerna utgörs av de ännu icke-existerande ubåtsjakthelikoptrarna med sensorer och ubåtsjakttorpeder liksom antalet fartygsskrov. Många pannor läggs i djupa veck när det gäller ubåtsjakthelikoptrar, men ännu har ingen diskuterat möjligheten att leasa sådana i väntan på leverans av de sjöoperativa versionerna av helikopter 14.

När det gäller skrov, så pågår det trots uppgifter om undervattenskränkingar ända tillbaka tillbaka till Göteborg 2011, en fortsatt avrustning av skrov. Korvetter blir vedettbåtar med avvecklad ubåtsjaktförmåga, bevakningsbåtarna var konstruerade och anskaffade just för inomskärs ubåtsjakt avvecklas på löpande band och så vidare. Antalet fartyg inom flottan är underkritiskt i förhållande till de reella behoven. Detta är antagligen den största bristen vi har inom ubåtsjaktförmågan.

Frågan är vad Försvarsmakten vill. I torsdags lämnade myndigheten in sitt svar till regeringen som begärt att få veta mera om förmågan till ubåtsjakt. Så här skriver Försvarsmakten på sin hemsida:

”Försvarsmakten bedömer att en högre prioritering av ubåtsjaktförmågan inom nuvarande ekonomisk ram, skulle, för såväl marinförbanden som för Försvarsmakten i sin helhet, leda till en sammantaget lägre operativ effekt och därmed en försämring av förmågan att möta väpnat angrepp. Försvarsmaktens svar är i sin helhet hemligt.”

Skipper skrev i lördags kväll på Twitter och talade för ökad ubåtsjaktförmåga. Han fick ett snabbt svar av den nye chefen för ledningsstaben, generallöjtnant Dennis Gyllensporre:

Snabb reaktion alltså, men varför begränsa ubåtsjaktförmågan till det operativa sammanhanget? Det finns ju även ett strategiskt sammanhang, där hävdandet av vårt territorium är en ständigt pågående kamp av yttersta vikt. Ånyo ett exempel, där myndigheten lägger en hämsko på arbetet med den nya inriktningen. Istället borde man bedöma den framtida utvecklingen och sätta in kränkningarna i en strategisk kontext, där svaret hypotetiskt skulle kunna låta:

”Försvarsmakten bedömer att den militära verksamheten i Östersjöområdet kommer att intensifieras de närmaste åren, bland annat till följd av rysk aggression i Ukraina och ett samlat amerikanskt och europeiskt intresse att bygga ut ett gemensamt robotförsvar i närområdet. I en sådan utveckling bedöms intresset för svenskt territorium öka parallellt. Om inte ubåtsjaktförmågan byggs ut riskerar vi därför att få allt svårare att hävda vårt sjöterritorium mot undervattenskränkningar. Försvarsmakten ser därför ett behov att snabbt vidta ett antal åtgärder för att öka denna förmåga på kort och medellång sikt. Åtgärderna redovisas i en hemlig bilaga. Dessa behov ligger utöver de åtgärder som Försvarsmakten tidigare redovisat som underlag till inriktiningspropositionen.”

En annan trist vinkel i samband med ubåtsuppgifterna rör den nya öppenheten som stolt redovisades i höstas. Eller rättare sagt tillbakagången till gammalt beteende. Enligt DN svarar inte Försvarsmakten inte alls eller mycket kortfattat på tidningens frågor. Den nya linjen är nu att inte kommentera enskilda observationer.

Så mycket för devisen Öppenhet, Resultat, Ansvar. Vi har nu åter mindre öppenhet och undervattenskränkningar. Ni kan sova gott, för det är antagligen ingens fel.

……………….

[Uppdatering 9/2 kl 0715]

Signaturen Dageleven skriver i en kommentar om ”operativ balans” liksom generalen Gyllensporre gjorde i sin kommunikation med Skipper. Det låter förstås vederhäftigt, men jag måste få påminna om att det redan finns ubåtsjakthelikoptrar beställda som är kraftigt försenade. Det innebär att tidigare försvarsledningar har ansett att vi måste ha detta materielsystem för att uppnå operativ balans.

Med tanke på att även mobilisering och koncentrationstransporter är en del i förmågan att möta väpnat angrepp, så undrar jag bara hur Försvarsmakten jämför risken att med eller utan ubåtsjakthelikopter att genomföra en förstärkningsoperation till Gotland. Kanske läge att öva med egen ubåt som motståndare? Operativ balans, sa Bull.

………………….

Läs även Skipper om detta ämne.

Krafttag krävs för att lösa ubåtsproblemen!



I natt rapporterade DN om ytterligare ett vittne till den ubåt som pensionerade officeren Sven-Olof Kviman såg på eftermiddagen den 31 oktober förra året långt inne i Stockholms skärgård, och därmed också innanför de numera avvecklade inre försvarsspärrarna i området runt Vaxholm. 

Utifrån videointervjun så bedömer jag uppgifterna som trovärdiga, och det finns som jag ser det ingen anledning att tvivla längre. Till skillnad från andra observationer som gjorts så var uppgiftslämnaren själv ute med sin båt och såg ubåten på mycket nära avstånd. Med tanke på de måttuppgifter som anges så handlar det bedömt om en mindre ubåt.

Det här är ett ytterst grovt övergrepp mot Sverige, och vi står med byxorna nere vid knävecken samtidigt som någon gör precis som de vill på våra vatten. Som ÖB uttryckte det i oktober. "Det är rent ut sagt för jävligt!"

Försvarsmakten deklarerade den 19 januari att man nu kommer att byta strategi under 2015 genom att genomföra fler underrättelseoperationer. Hur detta ska hindra inkräktarna är oklart eftersom de som befinner sig här inte ens anser att det nödvändigt att uppträda dolt över tiden. Att bara en vecka efter den största ubåtsjakten sedan kalla kriget välja att gå ända in till Stockholms stad, dessutom till del i ytläge, tyder på att man inte bekymrar sig nämnvärt om vår förmåga att lokalisera och bekämpa. Detta borde oroa oss mest av allt, och det borde rimligtvis leda till att vi vidtar kraftfulla åtgärder.

Konteramiral Anders Grenstad var i januari tydlig med att peka på allvaret runt det som händer. Han är sjöofficer, har varit med förr och kan därmed dra relevanta slutsatser.
– Det här är synnerligen välplanerat, det kränker vårt territorium och det finns en tanke bakom den här verksamheten som någon håller på med. Det är inte bara övningsverksamhet, tar man den här risken så är man beredd att göra väldigt mycket för att lösa sin uppgift, vad det nu är, säger Anders Grenstad.

DN har i dag efter att den senaste informationen framkommit intervjuat en rad politiker som uttrycker stor oro över vad som händer. Man anser att det krävs utökade resurser för ubåtsjakt. Slutsatser som är helt korrekta med tanke på vårt prekära läge. Vi har avvecklat ubåtsjaktförmågan inte bara en gång utan två gånger i Sverige. Den första gången i samband med försvarsbeslutet 1972 då ubåtsjakt "skulle lösas med andra medel än militära". Den andra gången i samband med försvarsbesluten 2000 och 2004 då i stort sett hela det nationella försvaret försvann ut med badvattnet, inte minst ubåtsjakt och i synnerhet ubåtsskyddsförmågan.

Även om politiker alltid vill lösa alla problem när det har hänt något för att några veckor senare glömt allt så noterar jag ändå att man från politisk nivå tycks vara mer bekymrad över vad som händer än från Försvarsmaktens sida där man mer eller mindre lagt locket på. Åtminstone utåt sett. Personligen kan jag till och med skönja en viss irritation när frågan om behovet av en utökad ubåtsjaktförmåga kommer på tal. Jag påstår inte att det är så, men det är en magkänsla jag har. Jag hoppas dock att jag har fel.

Johan Wiktorin skriver i dag en mycket läsvärt artikel i ämnet där han diskuterar öppenheten enligt Försvarsmaktens egen devis ÖRA där Ö står för öppenhet. Jag instämmer i bedömningen att det verkar som att Försvarsmakten nu väljer att frångå det man utlovade för en tid sedan rörande ökad öppenhet. Det här innebär att allmänheten inte blir upplyst om vad som har skett, och därmed kommer allmänhetens förståelse för att det krävs prioriteringar rörande att öka vår marina förmåga att minska. Inte bra.

Johan Wiktorin tar i sin artikel också upp brister i ubåtsjaktförmågan, något som diskuterats under flera år, men utan att det skett några förbättringar. I stället avvecklas fartyg avsedda för bl.a. ubåtsjakt som Wiktorin beskriver. Brist på såväl personal som på pengar att nyttja och underhålla fartygen är anledningarna.

Från Försvarsmaktens sida anser man inte att ubåtsjaktförmågan ska prioriteras högre än något annat. Det framgår av den korta notis som publicerades den 5 februari där orden förmodligen vägts på guldvåg.

Försvarsmakten bedömer att en högre prioritering av ubåtsjaktförmågan inom nuvarande ekonomisk ram, skulle, för såväl marinförbanden som för Försvarsmakten i sin helhet, leda till en sammantaget lägre operativ effekt och därmed en försämring av förmågan att möta väpnat angrepp. Försvarsmaktens svar är i sin helhet hemligt.

Personligen anser jag att ubåtsjaktförmågan är en delmängd i att kunna möta ett väpnat angrepp och inte något som står i motsatsförhållande till förmågan att möta ett väpnat angrepp. Dessutom krävs ubåtsjaktförmågan för att kunna hävda och värna svenskt territorium, en av Försvarsmaktens huvuduppgifter. Jag är övertygad om att resurser snarast hade omfördelats till Flygvapnets incidentberedskap om svenskt luftrum hade kränkts under lång tid och på djupet av vårt territorium. Att vi har besökare under ytan är ännu allvarligare eftersom det sker över lång tid och där någon typ av verksamhet dessutom sker. Att Försvarsmakten inte anser att detta skall prioriteras högre än i dag, och att resurser snarast bör omfördelas (i väntan på att de politiska besluten om resursförstärkningar kommer) är för mig obegripligt. Vi har konstaterat att vi har ubåtar i våra vatten här och nu. Då krävs det också att vi gör något här och nu.

Jag tror dessutom att anledningen till att Försvarsmakten inte driver linjen hårdare kan härledas till att det inte finns försvarsgrenschefer likt tidigare med fullt mandat att föra talan, och driva frågor inom sin egen försvarsgren. Något som tidigare marinchefer kunde göra när det kommer till frågan om behov av resurser för att stoppa undervattenskränkningarna. Idag sker fördelningarna centralt med allt vad det innebär. Decemberunderlaget talar sitt egna tydliga språk om att Marinen inte är prioriterad, och därmed heller inte utökade resurser för att förstärka ubåtsjaktförmågan. 

Jag brukar regelbundet påminna om vad statsministern sade under presskonferensen efter ubåtsjakten i oktober, och jag avser göra det ytterligare en gång.

"Det är fullkomligt oacceptabelt, vi ska inte ha någon främmande undervattensverksamhet i våra vatten. Vi kommer att stärka vår förmåga att upptäcka och identifiera dom som är ute i olagliga ärenden i våra vatten på svenskt territorium. Vi kräver att Sveriges gränser respekteras"

Ubåtsjägaren Göran Frisk har sin teori klar för sig. Inte förrän vi har sänkt den första ubåten kommer så kränkningarna av vårt territorium att upphöra. Jag tror Göran Frisk har helt rätt. Men för att åstadkomma detta så kommer en rad åtgärder att krävas. Marinen har levererat en mycket genomarbetad delrapport från ubåtsjaktstudien. Ett arbete som pågått under flera år. Jag hoppas att resultatet av den - i sin helhet - delges till regeringen och politikerna i försvarsutskottet när den är slutförd. Först när man har fått hela bilden klar för sig så förstår man också behoven. Vi måste göra allt för att förhindra fortsatta kränkningar av våra svenska vatten.

Ubåtar – var god dölj!

Av Johan Wiktorin, ledamot avdelning I

Den senaste tidens diskussioner kring den pensionerade överstelöjtnanten Sven-Olof Kvimans bilder av misstänkt ubåt den sista oktober i fjol fick ny näring igår när DN publicerade två nya vittnens utsagor om upplevevelser i samma område och tidsrymd.

Från läktaren är det naturligtvis svårt att värdera detta och slå fast att det är en ubåt, men sannolikheten måste i vart fall sägas ha ökat från ”möjlig” till ”trolig”. Det är bland annat svårt att kontrollera oberoendet mellan vittnena.

Spekulationerna har i vart fall tagit fart. I DN:s artikel citerar Mikael Holmström professorn i underrättelseanalys, Wilhelm Agrell, som är inne på maktdemonstration som huvudsakligt motiv till att en ubåt visar sig i övervattensläge på svenskt inre vatten.

Jag är inte lika övertygad om detta, bland annat därför att det är svårt att kontrollera reaktionerna hos det svenska folket. Det är inte alls säkert att vi drar de slutsatser som den främmande makten vill. Om vi gör tankeexperimentet att inga kränkingar eller utfall skulle skett mot Sverige de senaste två åren, så är jag övertygad om att intresset för försvarsdebatt och för att stärka försvaret, hade varit minst sagt ljummet.

En indikation är exempelvis glidningen i opinionen när det gäller eventuellt Nato-medlemsskap. Om vi utgår från att det är rysk undervattensverksamhet, är en sådan förskjutning kontraproduktiv, då landet inte vill se ett svenskt eller finskt medlemsskap i alliansen.

Å andra sidan kan man hävda att det är det pågåendet närmandet till Nato som en sådan demonstration ska avbryta eller reversera. Inte orimligt, och vissa av våra försvarspolitiker tycks vara säkra på att det är just psykologiska operationer som pågår.

Istället bedömer jag att det är underrättelseverksamhet som pågår, närmare bestämt rekognoceringsuppdrag inför militära operationer i samband med en väpnad konflikt. Öva fram- och tillbakaryckning, utplacering av sensorer, kontroller av bottenlägen eller förberedelser för mineringar är möjliga uppgifter i ett sådant sammanhang.

Att en ubåt visar sig i övervattensläge under underrättelseupppdrag kan ha flera förklaringar. Miniubåtar kan ha svårt att trimma i närheten av ytan, särskilt i Östersjön där salthalten kan variera väldigt lokalt. Vi har själva denna erfarenhet från användandet av Spiggen, när det begav sig.

Diversion eller avledning kan vara en annan anledning, där främmande makt vill att vi ska sätta in resurser för att kunna operera mera ostört i ett annat område. Ju mer vi fått veta om det som skedde i mitten av oktober, ju tydligare blir det att kränkande makt hade en stor operation igång med flera undervattensfarkoster igång.

……………

För att komma till rätta med problemet krävs att man har en förmåga att avvisa främmande undervattensverksamhet. Denna är uppbyggd av vilja och kapacitet. På kapacitetssidan, så vet vi att vi har bättre sensorer på minröjningsfartygen och ubåtarna jämfört med förut. Den civila befolkningen har kameror och fartygen kvalificerade sensorer av olika slag, även om undervattensfarkosterna till del jämnar ut det hela med materialteknik.

De mest uppenbara kapacitetsbristerna utgörs av de ännu icke-existerande ubåtsjakthelikoptrarna med sensorer och ubåtsjakttorpeder liksom antalet fartygsskrov. Många pannor läggs i djupa veck när det gäller ubåtsjakthelikoptrar, men ännu har ingen diskuterat möjligheten att leasa sådana i väntan på leverans av de sjöoperativa versionerna av helikopter 14.

När det gäller skrov, så pågår det trots uppgifter om undervattenskränkingar ända tillbaka tillbaka till Göteborg 2011, en fortsatt avrustning av skrov. Korvetter blir vedettbåtar med avvecklad ubåtsjaktförmåga, bevakningsbåtarna var konstruerade och anskaffade just för inomskärs ubåtsjakt avvecklas på löpande band och så vidare. Antalet fartyg inom flottan är underkritiskt i förhållande till de reella behoven. Detta är antagligen den största bristen vi har inom ubåtsjaktförmågan.

Frågan är vad Försvarsmakten vill. I torsdags lämnade myndigheten in sitt svar till regeringen som begärt att få veta mera om förmågan till ubåtsjakt. Så här skriver Försvarsmakten på sin hemsida:

”Försvarsmakten bedömer att en högre prioritering av ubåtsjaktförmågan inom nuvarande ekonomisk ram, skulle, för såväl marinförbanden som för Försvarsmakten i sin helhet, leda till en sammantaget lägre operativ effekt och därmed en försämring av förmågan att möta väpnat angrepp. Försvarsmaktens svar är i sin helhet hemligt.”

Skipper skrev i lördags kväll på Twitter och talade för ökad ubåtsjaktförmåga. Han fick ett snabbt svar av den nye chefen för ledningsstaben, generallöjtnant Dennis Gyllensporre:

Snabb reaktion alltså, men varför begränsa ubåtsjaktförmågan till det operativa sammanhanget? Det finns ju även ett strategiskt sammanhang, där hävdandet av vårt territorium är en ständigt pågående kamp av yttersta vikt. Ånyo ett exempel, där myndigheten lägger en hämsko på arbetet med den nya inriktningen. Istället borde man bedöma den framtida utvecklingen och sätta in kränkningarna i en strategisk kontext, där svaret hypotetiskt skulle kunna låta:

”Försvarsmakten bedömer att den militära verksamheten i Östersjöområdet kommer att intensifieras de närmaste åren, bland annat till följd av rysk aggression i Ukraina och ett samlat amerikanskt och europeiskt intresse att bygga ut ett gemensamt robotförsvar i närområdet. I en sådan utveckling bedöms intresset för svenskt territorium öka parallellt. Om inte ubåtsjaktförmågan byggs ut riskerar vi därför att få allt svårare att hävda vårt sjöterritorium mot undervattenskränkningar. Försvarsmakten ser därför ett behov att snabbt vidta ett antal åtgärder för att öka denna förmåga på kort och medellång sikt. Åtgärderna redovisas i en hemlig bilaga. Dessa behov ligger utöver de åtgärder som Försvarsmakten tidigare redovisat som underlag till inriktiningspropositionen.”

En annan trist vinkel i samband med ubåtsuppgifterna rör den nya öppenheten som stolt redovisades i höstas. Eller rättare sagt tillbakagången till gammalt beteende. Enligt DN svarar inte Försvarsmakten inte alls eller mycket kortfattat på tidningens frågor. Den nya linjen är nu att inte kommentera enskilda observationer.

Så mycket för devisen Öppenhet, Resultat, Ansvar. Vi har nu åter mindre öppenhet och undervattenskränkningar. Ni kan sova gott, för det är antagligen ingens fel.

Hotbilder och Spegelbilder – Del 2

Sammanfattning

Bedömt har de Västliga länderna underskattat den säkerhetspolitiska dimensionen av vad av Ryssland benämner "det nära utlandet". Denna underskattning i Väst samt Rysslands ökade militära förmåga i traditionell väpnad strid, har i sin tur lett fram till ett spegeltänkande hos Ryssland att Väst har samma förmåga. Sammantaget ger underskattningen av det "nära utlandet" samt Rysslands spegeltänkande av Väst förmåga till väpnad strid, en ytterst instabil situation.

Analys

Allmänt.Detta inlägg kommer försöka beskriva utifrån den nyss antagna militär doktrinen för den Ryska Federationen hur man bedömer att ett angrepp mot Ryssland kommer genomföras, detta har till del berörts i ett tidigare inlägg, likväl kommer modern rysk operationskonst beröras, vilket populärt har benämnts som sjätte generationens krigföring.

Bild 1. "Det nära utlandet".
För att dels kunna ta till sig det Ryska synsättet dels förstå kommande händelser, måste vi först och främst acceptera det faktum att Ryssland förefaller anse sig vara i en geopolitisk/-strategisk konflikt med USA och därmed även NATO, oaktat hur vi i Väst ser på saker så anser Ryssland att de är i en konflikt.1

Ukraina har blivit den inledande spelplanen i denna konflikt mellan Ryssland och Väst, bedömt består dock hela schackbrädet av vad Ryssland brukar benämna "det nära utlandet", vilket i praktiken är ett antal tidigare Sovjetrepubliker i Central- och Östeuropa, Kaukasus samt Centralasien. Det "nära utlandet" är vad Ryssland ser som sin intressesfär, vilket även blir strategiskt viktiga områden för Ryssland.2

Kommer konflikten upphöra i och med Ukraina, troligtvis inte, nästa del i denna geopolitiska kraftmätning kommer troligtvis utspela sig i Östersjöregionen, där den egentliga friktionsytan mellan Ryssland och Väst står idag.3 Den s k geostrategiska triangeln ger en fingervisning om detta. Likväl, utöver Baltikum är de övriga nationerna i vad som räknas till det "nära utlandet" för Ryssland, i mångt redan inordnade i den Ryska intressesfären.

Varför är då begreppet "det nära utlandet" viktigt att känna till? Begreppet i sig kom till under Jeltsin eran, men blev en säkerhetspolitisk realitet när Rysslands nuvarande President, Vladimir Putin, satt sin första mandatperiod som president. Det är således Rysslands "nära" intressesfär,4 vilket i praktiken innebär dess buffertområde5 mot dess, enligt den nyss antagna militär doktrinen, huvudmotståndare NATO.6

Detta blir i praktiken, de platser, där man dels bedömer att en motståndare kan anfalla igenom vidare mot Ryssland dels de platser man själv avser att möta en motståndare. Därvid måste man ta hänsyn till "det nära utlandet" både ur perspektivet hur Ryssland ser på ett möjligt angrepp mot dem men även hur de själva avser att föra sin strid.

Är då detta något nytt? Nej detta var den allenarådande militärfilosofin efter 1945 av Sovjetunionen, inget nytt krig skulle utkämpas på Sovjetunionens territorium.7 Vilket i praktiken kom att bli Brezjnevdoktrinen, som dels stipulerade att man kunde ingripa i ett socialistiskt broderland då dess socialistiska system hotades.8 Men dels syftade den till att skydda den strategiska buffert som krävdes för att skydda själva Sovjetunionen i händelse av en konflikt med Väst, vilket bör ses som det egentliga syftet med Breznjevdoktrinen.9

Sett i vår nutidshistoria så klarnar agerandet, i Georgien 2008 och Ukraina 2014, Rysslands strategiska situation höll på att förändras, buffertområdet – det nära utlandet – hotades varvid man agerade. Vilket bör ses som den egentliga Putindoktrinen, randstaterna till Ryssland skall hållas som en strategisk skyddsbuffert mot Väst. Varvid man ur mitt synsätt något felaktigt talat om att skydda de ryska minoriteterna i randstaterna som Putindoktrinen, detta är snarare att se som ett medel för att uppnå målet, vilket är att bibehålla den strategiska bufferten mot Väst, på samma sätt som Breznjevdoktrinen utåt handlade om att bevara socialismen, men i praktiken handlade om att bevara den strategiska buffertzonen.

Ett hypotetiskt ryskt resonemang kan då bli: "Se hurdet gick med Sovjetunionen, dåBrezjnev i slutet av sin tidsom Generalsekreterare och Gorbatjovunder sin tid, valde att inteta hand om problemen i vårtnära utland. Unionen gick underoch vi kastades ut i ettkaos, låt oss inte göra omdetta misstag".

Operationskonst.Rysslands generalstabschef, Valerij Gerasimov, höll i Januari 2013 ett anförande inför Rysslands krigsvetenskapsakademi, där han förklarade hur det moderna kriget genomförs och slåss. Detta kom sedan att beskrivas i VPK, Voyenno-promyshlennyykur'yer, den militär-industriella sektorns tidning i Ryssland, som får ses som en tidning med mycket stort genomslag inom Rysslands säkerhetsstrukturer.10

Överste Chekinov och Generallöjtnant Bogdanov, har även beskrivit hur det moderna kriget kan föras,11 deras syn på den moderna krigföringen kan sammanfatta konflikten till åtta stycken steg, som sträcker sig från konfliktens början intill dess att motståndarens stridsvilja är bruten och den väpnade konflikten är över.12

Bild 2. Grafisk representation av Gerasimov,
Chekinov & Bogdanov teoribildning.
Gerasimov, Chekinov och Bogdanovs tankar och förklaringsmodeller kring det moderna kriget korrelerar väl med varandra, där Gerasimov har mer generella tankar har Chekinov och Bogdanov mer detaljerade och ingående förklaringar oftast på operativ nivå. Vilket i sig är rätt naturligt då Gerasimov som Generalstabschef skall tänka/se övergripande, medan Chekinov och Bogdanov kan fördjupa sig i de operativa detaljerna.

Båda dessa förklaringsmodeller måste ses tillsammans som en, för att dels förstå hur Ryssland tror att en motståndare kommer agera dels hur Ryssland själv avser genomföra väpnad strid. Tillsammans så förenas både den strategiska nivån och den operativa i de olika skedena som Gerasimov strukturerat upp. Bilden visar de båda modellerna sammanslagna.

Vad vi kan se inledningsvis är att det moderna kriget som Ryssland ser framför sig, sker under en lång tid, dolt innan det övergår till en öppen konflikt. Detta är i sig inget nytt, då vi i Sverige t ex under 1980-talet såg framför oss en lång form av dold påverkan innan själva angreppet skulle ske. Några faktorer, varav jag fokuserar på fyra, skiljer sig dock markant jämfört med tidigare:
  1. Förberedelserna för att kunna genomföra denna typ av krigföring, är enorma, de skiljer sig inte något mot tidigare, men för att kunna få ut full i effekt på kort tid, så måste huvuddelen av inhämtnings-, bearbetnings- och planeringsprocessen genomföras innan. Detta ställer oerhörda krav på underrättelseorganisationen, som måste planera brett dvs alla länder som kan utgöra ett potentiellt hot måste förberedelserna genomföras i långt innan.
  2. Samverkan mellan militära och icke-militära medel är i en högre grad samordnad nu kontra tidigare, konflikten sker över hela samhället och hela samhället är en konfliktyta. Detta innebär även att det i verkligheten är ett frontlöst krig som genomföras, slagfältet är helt defragmentrat över alla sektorer och ytor i en nation.
  3. Assymetrin i denna operationskonst är påtaglig, då både militära och icke-militära medel inledningsvis utnyttjas dolt för att därefter övergå till mer och mer öppna åtgärder och avslutningsvis till en öppen väpnad konflikt, så möjliggörs nästintill en oändlig rad av metoder för att uppnå målsättningarna som den politiska nivån satt upp.
  4. Kampen om perceptionen vilket kanske är den faktor som erhållit mest uppmärksamhet i denna form av operationskonst, med all rätt, då samtliga tre officerare, sätter en hög vikt kring informationsoperationer, vad som är unikt med det är att operationerna genomförs över hela ytan dvs klassisk militär vilseledning förenas med psykologiska operationer mot allmänheten, för att skapa en heltäckande förledning.

Fungerar operationskonsten, onekligen gör den det, för när Gerasimovbeskrev den i Januari 2013, så trodde han nog inte själv att händelseutvecklingen i Ukraina skulle ske, likväl inte att han skulle genomföra en operation utifrån dess premisser senare i Februari 2014 på Krimhalvön. När President Vladimir Putin tillkännagav att de Ryska Väpnande styrkorna genomfört operationen på Krimhalvön,13 så har vi fortfarande inte sett den fulla potentialen av den Ryska operationskonsten, vi kom bedömt in i inledningsskedet av Gerasimovs "krisfas" och bedömt i inledningsskedet av fas 5 i Chekinov & Bogdanov teoribildning.

Angreppet.I VPK publicerades 14JAN15 en artikel av ordförande i Akademin för geopolitiska studier, Konstantin Sivkov, där han skisserar upp ett scenario, hur ett NATO lett angrepp mot Ryssland kan tänkas genomföras.14 Scenariot korrelerar väl med den troliga angreppsbilden som man ser framför sig i den nyss antagna militär doktrinen för den Ryska Federationen.15

Nedan sammanfattas huvuddragen i Sivkovs angrepsscenario mot Ryssland:16
  1. Inledningsvis krävs det enligt Sivkov ett gynnsamt moraliskt och psykologiskt klimat har skapats i NATO länderna, med det menar han, medborgarna i NATO länderna har en motvilja till väpnad konflikt. Detta överbryggar man nu enligt honom, genom den demonisering av Ryssland som genomförs i de NATO anslutna länderna.
  2. Därefter menar Sivkov, kommer man destabilisera dels de styrande individerna i Ryssland dels Rysslands befolkning. Återigen menar här Sivkov att detta sker i nuet, sanktionerna mot ledande individer i Ryssland är ett sätt att splittra den styrande makten och därmed allienera den översta delen av de styrande individerna, för att dessa ej skall ha en maktbas att kunna utgå ifrån. Destabiliseringen av befolkningen menar Sivkov på sker av västinfluerade intellektuella som sprider propaganda till befolkningen genom liberal media och bloggare i Ryssland, vilket har huvudbudskapet att Ryssland måste återgå till en mer västerländsk liberal linje. Detta menar han på kan orsaka massprotester i Ryssland och destabilisera den sittande makten/offentliga förvaltningen.
  3. Därefter kommer en snabb styrkeuppbyggnad ske i Rysslands närområde, parallellt med denna styrkeuppbyggnad kommer inflytelseagenter påbörja en aktiv påverkan i Ryssland för att skapa en utbredd destabilitet i landet. Denna destabilisering understödjs av specialförband som dolt har innästlat Ryssland och utgör de hårda elementen i massprotester mot den styrande makten, massprotesterna syftar till handlingsförlama den styrande makten. Detta syftar ytterst till att förhindra den offentliga förvaltningen att fungera.
  4. Bild 3. Grafisk representation av Sivkovs hypotetiska scenario.
    Därefter menar Sivkov att den offentliga förvaltningen kommer tappa kontrollen över Rysslands nukleära förmåga, varvid specialförband även utnyttjas för att förstöra ledningsstrukturen för de strategiska avskräckningstrupperna. Detta kommer föranleda att FN och andra internationella organisationer kommer kräva en intervention i Ryssland för att säkerställa att dess kärnvapen ej utnyttjas i felaktiga syften.
  5. Interventionen kommer inledas med ett massivt flygangrepp som kommer nedkämpa det Ryska luftförsvaret samt flygvapnet. Parallellt med flygangreppet eller kort efteråt kommer markoffensiven att påbörjas in i Ryssland. Sivkov tror att de Ryska förbanden kommer vara så desorganiserad så att markoffensiven kommer vara över efter kort tid, därefter kommer ett partisankrig att ta vid då den Ryska befolkningen tar till vapen, dock bedömer han att detta kommer vara över även efter mycket kort tid, då ingen extern hjälp finns att erhålla.

Sivkovs hypotetiska scenario följer i huvudsak Gerasimov teoribildning samt den nyss antagna militär doktrinen för den Ryska Federationen, så den fungerar mycket bra som en sk ”case modell”. Dock delar jag inte hans syn på NATO förmåga att genomföra denna typer av operationer:
  • Att dolt och på kort tid lyckas mobilisera de mängder av förband detta skulle kräva, klarar NATO inte i dagsläget, de har än  ingen förhandslagring av materiel i de östliga medlemsstaterna, likväl har huvuddelen av NATO förmåga att genomföra landsvägs- och järnvägstransport av tyngre materiel avvecklats.
  • NATO förmåga att genomföra högintensiv väpnad strid mot en högteknologisk motståndare är enligt seriösa bedömare i dagsläget låg, denna förmåga bedömer man återtagit utifrån de mest positiva bedömningarna om två till tre år. Vilket troligtvis sammanfaller med tidpunkten då förhandslagringen av materiel i de östliga medlemsstaterna är genomförd fullt ut samt transportförmågan av tyngre materiel är återtagen.
  • Där NATO bedömt har viss förmåga, är att genomföra de inledande destabiliserande åtgärderna som Sivkov skisserar i sitt scenario, dock har man som ovanstående pekar på ingen möjlighet att fullfölja det med någon högre förmåga i dagsläget, likväl har Ryssland mycket tydligt kringskurit väst möjligheter att genomföra sådan påverkan med den sk "Agentlagen".
  • Polariseringen i de västliga länderna i olika sakfrågor inom de flesta politiska områden, gör även att Sivkovs resonemang om att förbereda NATO länderna för en väpnad konflikt faller i mångt.

Slutsatser

Nedan följer några generella slutsatser man kan dra av ovanstående resonemang:
  1. Vad många västliga bedömare, inte alla med många, förefaller ha förbisett är vikten som Ryssland sätter vid sitt geostrategiska läge, det är ingen nyhet att Rysslands nuvarande President, Vladimir Putin, har satt en stor vikt på det sk "nära utlandet". Men vad många i väst förefaller förbisett är den säkerhetspolitiska dimensionen i "det nära utlandet".
  2. Den geostrategiska konflikten som uppstått kommer bedömt inte avslutas vid Ukraina, utan den kommer fortsätta intill dess att Ryssland anser att det ”nära utlandet” utgör den strategiska buffert som krävs.
  3. Den ryska operationskonsten ger ett tydligt utslag av spegeltänkande, man förutsätter att NATO anslutna länder och övriga västliga länder har samma förmåga som sig själv. Dock har över ett decennium av fredsfrämjande och fredsframtvingande operationer, tydligt försvagat NATO förmåga att genomföra reguljär väpnade strid mot en högteknologiska motståndare.

Have a good one! // Jägarchefen

Källförteckning

Bloomberg 1(Engelska)
Lettiska Försvarshögskolan 1 (Engelska)
Nationalencyklopedin 1(Svenska)
OSW 1(Engelska)
RT 1(Engelska)
Reuters 1(Engelska)
Rysslands President 1(Ryska)
Sveriges Television 1(Svenska)
The New York Times 1, 2 (Engelska)
Voyenno-promyshlennyy kur'yer 1, 2(Ryska)

Den Dolda Alliansen. Holmström, Mikael. 2011
The Rise and Fall of the Brezhnev Doctrine in Soviet Foreign Policy. Ouimet, Matthew J. 2003

Slutnoter

7Holmström, Mikael. Den Dolda Alliansen. 2011. Sid 261
9Ouimet, Matthew J. The Rise and Fall of the Brezhnev Doctrine in Soviet Foreign Policy. 2003. Sid 36
11Military Thought. Chekinov, Bogdanov. The Nature and Contet of a New-Generation War. 2013. Sid 12-23
12Bērziņš, Jānis. Russias New Generation Warfare In Ukraine. 2014. Sid 6
15Voyennaya doktrina Rossiyskoy Federatsii. 2014. Sid 7-8