”Finlands sak är vår”

svenska finslandsfrivilligas föreningFlera konflikter i världen uppges idag locka unga svenskar att delta av ideologiska, religiösa eller våldsbejakande skäl. Varför det är så och vilka de är utgör en fråga för Säkerhetspolisen. Klart är dock att det är ett utom-statligt agerande där skälen är lika många som individerna som deltar och att det sträcker sig över flera länder tvärs över religioner och politisk färgskala. I debatten finns flera förklaringar eller försök till förklaringar. Förvånande är dock när försök görs till relativisering av detta fenomen genom jämförelser med svenska finlandsfrivilliga.

Riksdagsledamoten Mehmet Kaplan (MP) nämnde de finlandsfrivilliga i ett seminarium i Almedalen om svenskar i Syrien vilket väckte reaktioner inte minst i Finland. I Huvudstadbladet 2 juli utvecklade Kaplan resonemanget: ”Det borde inte ha sagts i samma sammanhang. Jag sa så här. För länge sedan under finska vinterkriget åkte människor från Sverige till Finland och krigade där, och där var det inga misstänkliggörande. Det var fel att säga på det sättet. Det blev missriktat.  (HBL - Jämförde du situationen i Syrien med Vinterkriget?) – Nej, jag gjorde inte det och jag gör inte det. Man ska inte jämföra dem. Men det uppfattades som en jämförelse och det är att beklaga om någon blev upprörd.” I en debattartikel i Daledemokraten skriver en företrädare för Muslimska mänskliga rättighetskommittén, Kitimbwa Sabuniatt ”Ändå har Finlandsveteranerna i den svenska folkloren en upphöjd status som kämpar för en god sak”. Jag är osäker på varför det är angeläget att försöka göra dessa paralleller men menar att det vittnar om en viss oförståelse för omständigheterna.

I slutet av november 1939 anföll Sovjetunionen Finland i det som kommit att kallas för vinterkriget. Sverige som stat valde att kalla sig för ”icke-krigförande” och ej neutralt. Det svenska stödet blev omfattande, både direkt och indirekt. Det kom att sträcka sig från att otaliga finska barn kom att få en vistelse i Sverige, hundratals miljoner kronor skänkta inom ramen för insamlingar, krigsviktiga varor överlämnade samt ett omfattande militärt stöd, såväl ett betydande personellt som materiellt sådant.

Cirka 9 500 svenskar deltog i vinterkriget på finsk sida. Huvuddelen män men också kvinnor som lottor. Flertalet av svenskarna organiserades i en frivilligkår men det fanns också bland annat ett flygförband, godkänt av regeringen, F 19 i flygvapnets flottiljnumrering. Den allmänna opinionen var starkt för det svenska deltagandet, ”Finlands sak är vår” och de som deltog gjorde det med regeringens tillåtelse.

Överbefälhavaren och Finlandsfrivilliga krigsveteraner. Foto:  CG Johanson.

Överbefälhavaren och finlandsfrivilliga krigsveteraner. Foto: CG Johanson.

Det är möjligt att jämförelserna med dagens konflikter vill göras därför att minnet av kriget inte är så starkt i Sverige men detsamma kan inte sägas om Finland. Varje år högtidlighåller Finland sina veteraner och stupade även i Sverige där finska krigsveteraner, krigsinvalider och lottor bosatta i landet samt de svenska frivilliga är i åminnelse. Senast i år deltog också överbefälhavaren och riktade där Sveriges och Försvarsmaktens tack till de svenska finlandsfrivilliga.

Den svenska respektive den finska försvarsmaktens samarbete idag är starkt och kommer de närmaste åren bli än mer fördjupat. I detta samarbete ligger också vården av våra gemensamma veteraner.

Mycket kan sägas om Sverige under andra världskriget men att jämföra det som sker idag med det som skedde under helt andra betingelser är helt enkelt inte korrekt och förvillar det som finlandsfrivilliga gjorde. Några av dessa har som erkänsla erhållit republiken Finlands högsta utmärkelser. Jämförelser med vad som händer idag i moderna konflikter får sökas och förklaras på annat sätt.

Läs mer om de svenska finlandsfrivilliga på Svenska Finlandsfrivilligas Minnesförening.

Erik Lagersten
Försvarsmaktens informationsdirektör

Binda ris åt egen rygg

 Under måndagen genomförde den ryska generalstaben en offentlig presentation där man redovisade den ryska sidan av händelseförloppet kring haveriet med Malaysian Airlines MH17. Av förklarliga skäl är den helt annorlunda än den version som är förhärskande i västliga media och de versioner som framhållits av dels Ukraina och dels USA där de två sistnämnda utpekar ett ryskt luftvärnsrobotsystem som orsaken till nedskjutningen.

Den presentation som genomfördes var högst intressant, anser jag eftersom den sade väldigt mycket mellan raderna och att man genomförde både en och annan pokerbluff gentemot media. Den första delen koncentrerades kring en visualisering av de flygplan som var i rörelse över sydöstra Ukraina vid haveritillfället. Visualiseringen koncentrerades kring spekulationer att ett okänt flygplan, sannolikt en ukrainsk Su-25 hade skjutit ner MH17, varvid resten av presentationen lades på att påvisa just denna möjlighet.

Vad gäller det absurda i att en Su-25 skulle ha skjutit ned en Boeing 777 på 10 300 m höjd har jag lagt alldeles för mycket tid i att diskutera detta i en av kommentarstrådarna till ett tidigare inlägg. Istället kommer detta inlägg att avhandla kärnan i den andra halvan av presentationen i form av den radarbild som presenteras som stöd för påståendena om att ukrainskt flyg skulle ha skjutit ned MH17. Här undrar jag verkligen om inte den ryske generalstaben binder ris åt egen rygg i och med offentliggörandet av denna presentation. Från minut 20 i nedanstående film börjar det intressanta.



Det som visas är den korrelerade radarbilden där målspåren i form av olika flygplan presenteras. Korrelation har gjorts mellan tre ryska radarstationer enligt talarrösten. Därtill har korrelation gjort mellan primärradar och sekundärradar (en sekundärradar visar bara transpondersvar). Bredvid målspåren anges den information operatören bedömer intressant. För vissa målspår i filmen är det transponderkod, höjd och fart. I vissa fall annat eller inget alls. Vid ca minut 20 inleds MH17 haveriförlopp och man kan se hur målspåret snabbt förlorar fart och samtidigt ändrar kurs. Detta är typiskt för ett flygplan som blir nedskjutet eller på annat sätt fått sina grundläggande flygegenskaper påverkade.

Strax efter detta pekar den ryska generalstaben på att ytterligare ett eko uppträder i närheten av MH17. Ett eko som har lägre fart, 200 km/h omtalas, och som heller inte avger ett transpondersvar. Detta eko uppger man sig ha följt i upp till fyra minuter innan det försvann och säger då att det cirklade över haveriplatsen. Avsaknaden av transpondersvar anser man bero på att det är ett ukrainskt militärt flygplan som flyger utan transponder för att det inte vill synas (jämför hur ryska militära flygplan uppträder i Östersjön numera, vilket bl.a. föranlett en nära kollision med ett SAS-flygplan)

Det nya ekot presenteras dock ej med data i form av höjd och fart för åskådarna. Ingen klocka presenteras heller som kan påvisa hur snabbt förloppet, vilket är grundläggande för radaruppspelningar just för att en åskådare ska kunna bedöma ett händelseförlopps utveckling (det är möjligt att klocka presenteras utanför det område Rossija24 filmar).


Min analys utifrån mina yrkeskunskaper är följande:
Det som presenteras är helt enkelt MH17 som störtar. I samband med det som förorsakar haveriet, sannolikt en träff av tyngre luftvärnsrobot, har flygplanet sönderdelats rejält i luften i åtminstone två större delar. Vid sönderdelningen startas automatiskt ett nytt målspår på den sekundära flygplankroppsdelen, vilket överensstämmer väl med den låga farten hos det nya målspåret. Radarbilden uppvisar sedan samma karakteristika som en radar som utsätts för remsfällning och med dålig undertryckning av dessa då radarn sedan under någon minut kvarhåller oroliga ekon i området. Jag bedömer dessa som varande vrakdelar från MH17 som hänger kvar i luften likt remsor efter att flygplanet sönderdelats. Betänk här att det är en lång färdväg till marken från drygt 10 km höjd. Det statiska läget för det kvardröjande ekot uppvisar dessutom ett uppträdande som ett flygplan inte skulle klara av. 

Slutsats: den ryska radarbildspresentation för MH17 uppvisar normalbeteendet för ett flygplan som sönderdelats i luften – inte att det skulle finnas ett annat flygplan kvar i området.

Att framställa detta förlopp såsom presenterat är en djärv pokerbluff av den ryska generalstaben, där man förlitar sig på att bländverk och teknik kan förleda journalister och därmed opinionen. För mig framstår det dock som närmast amatörmässigt såväl i val av orsak till haveriet som hur detta motiveras.


Den kommande haveriutredningen får påvisa hur korrekt min analys är – om nu haveriutredningen någonsin kan fullföljas.

Men alltför länge sen…

Alla läser inte Sydsvenska Dagbladet. Publicerade följande artikel där idag:


När värnplikten gjordes vilande för snart fem år sedan angav riksdagen att den kunde införas på nytt om omvärldsläget så krävde eller om försvaret inte kunde bemannas på frivillig väg. Det är ingen överdrift att påstå att båda dessa förutsättningar nu är uppfyllda.

Rysslands militära aggression i Georgien och Ukraina har kastat Europa tillbaka i spänningar och instabilitet. Dessvärre framstår Östersjön och Norra Europa alltmer som ett centrum för den utvecklingen. Fortsatt rysk upprustning i kombination med ett ökat internt förtryck talar för att läget kommer att försämras än mer de närmaste åren. De ryska vapnen står inte längre under demokratisk kontroll.

Samtidigt är det uppenbart att den krigsorganisation Sverige beslutade om år 2009 inte kan bemannas på frivillig väg. Det skulle ha skett vid utgången av detta år. Beskedet från Försvarsmakten är nu år 2023.

I ren desperation har Försvarsmakten framfört förslag om att Sveriges mycket begränsade krigsorganisation ska minskas än mer. Att ett litet, allianslöst land i tider som dessa ska stå utan militärt försvar, utgör ett oacceptabelt risktagande.

När värnplikten förklarades vilande hade den vanvårdats under lång tid. Trots bred kritik omfattade den enbart landets manliga befolkning och efter grundutbildning återkom soldaterna aldrig i tjänst. Några repetitionsövningar genomfördes inte. Befälsutbildningen för värnpliktiga var avskaffad och den vanligaste uppgiften var att gå vakt vid kaserner och förråd. Medan många som ville göra lumpen nekades, tvingades ett fåtal in med plikt. Fokus var heller inte längre det nationella försvaret, utan insatser långt från Sveriges gränser.

Mot denna bakgrund blev beslutet att förklara plikten vilande en logisk slutpunkt i en lång utförsbacke. Även jag tillhörde dem som trodde och hoppades att frivilligheten skulle vara tillräcklig.

Nu är läget ett helt annat. Sverige är i skriande behov av ett nationellt, militärt försvar. Det kommer att kräva fler soldater, ett jämt och tillräckligt flöde av personal in i försvaret och att de som tjänstgör där väljer att stanna kvar. Genom frivillig rekrytering har omkring hälften av de förband som Sverige ska ha tillgängliga i händelse av krig kunnat bemannas så här långt. Det duger inte. Nu måste riksdagen, regeringen och försvarsmakten se sanningen i vitögat och med plikt komplettera återstoden.

Överste Anders Emanuelson föreslår en allmän och könsneutral medborgarplikt för att tillgodose inte bara försvarets, utan också vårdens och omsorgens behov av personal (Aktuella frågor 21/7). Tanken är på många sätt tilltalande. En medborgarplikt skulle ge unga människor arbetslivserfarenhet, göra att de utvecklas, och samtidigt innebära en nyttig förstärkning inom viktiga samhällsområden.

För mig som liberal är ett offentligt tvång alltid problematiskt. Det är ett nödvändigt ont mot en enskild som kan tillgripas för att försvara våra gränser och vårt nationella oberoende. Att även använda plikt i fråga om skola, vård och omsorg framstår som mer våld än vad nöden kräver.

Och att uppväcka värnplikten ska inte ersätta, utan komplettera den rekrytering som nu sker på frivillig grund. 

Norge och Danmark har under lång tid haft frivilligt rekryterade och anställda soldater. Trots det har de fortsatt att vårda och vidmakthålla värnplikten som en viktig del i sitt militära försvar. Sverige gör klokt i att lära av deras exempel. Med ett blandsystem kan Sverige återuppbygga ett tillräckligt uthålligt och omfattande nationellt försvar för att avskräcka från väpnade angrepp. Vid ytterligare försämringar i omvärldsläget kan Sverige förhållandevis snabbt öka landets förmåga än mer. Samtidigt finns det också anställda soldater som svarar för hög beredskap och som på FN:s uppdrag kan göra insatser för fred och säkerhet i andra länder.

Vi lever i en osäker tid. Jämnt hundra år efter det första världskrigets utbrott har konflikter blossat upp, ända från Kinesiska sjön i öster till Mali i väst. Och mörka moln hopar sig även i vår närhet. Rysslands president Vladimir Putin har med eftertryck visat att han har en långsiktig politisk plan som syftar till att återskapa Sovjetunionens maktsfär. Det är på nytt tid att rusta sig mot despotins nycker och begär.
 
Allan Widman  

Den Ukrainska frågan

Sammanfattning

Av ekonomiska skäl kommer inte Europa genomföra några avgörande åtgärder mot Ryssland som kan avsluta den konflikt som just nu pågår i östra Ukraina. Detta utifrån det faktum att Ryssland är den tredje största handelspartnern med EU och t ex en fullständig ekonomisk sanktion skulle innebära en stor mängd arbetslösa med de inrikespolitiska följdverkningar av detta pga minskad export från EU till Ryssland. Detta i sin tur innebär att Ukraina ytterst står själv mot Ryssland. Bedömt kommer Ryssland bibehålla ett högt tryck i östra Ukraina trots den tragiska nedskjutningen av MH17, för att inom en (1) till två (2) månader återigen accelerera konflikt.

Analys

Allmänt.För att förstå konflikten i Ukraina måste vi först sätta in det i sitt perspektiv. Å ena sidan har vi en ekonomisk drivkraft å andra sidan har vi en geostrategisk drivkraft. Den ekonomiska drivkraften står EU för och den geostrategiska drivkraften står Ryssland för. Dessa två intressen kolliderade tydligt i mitten av 2013 då de första tecknen på att subversiv verksamhet hade påbörjats i Ukraina uppdagades, därefter har konflikten eskalerat. Således har vi två drivkrafter eller viljor kan vi även kalla det för att sätta det i militärteoretiska termer.

Den ekonomiska drivkraften i detta är att EU vill ha goda handelsrelationer med sina randstater. Som ett led i detta har man bl a det östliga samarbetsprogrammet. Utöver de rent ekonomiska drivkrafterna i det samarbetet så omfattar det främst att man försöker skapa stabilitet i dess närområde, således kan man se randstaterna till EU som en buffertzon mellan EU och de ej EU anslutna länderna, vilket gynnar de EU anslutna ländernas utveckling och unionen som helhet.

Innan vi belyser den Ryska drivkraften dvs den geostrategiska bör några faktorer klargöras. I Rysk media framhävs ofta att det östliga samarbetet mellan EU och Ukraina med främst frihandelsavtalet är skäl för en intressekonflikt. Då främst att Ryssland kommer översvämmas av billigare varor från EU via Ukraina till Ryssland. Detta är ur mitt förmenade helt fel, Rysslands främsta handelsstyrka är ej produkter utan det är råvaror vilket även står för huvuddelen av dess BNP. Således är enbart handeln ett svepskäl i konflikten för det egentliga problemet, det geostrategiska. Visst kan säkert lokalt producerade varor till del utkonkurreras av billiga EU varor men den Ryska ekonomin kommer inte gå under av de som man ibland kan få uppfattningen om.

Vad omfattar då den geostrategiska drivkraften för Ryssland i Ukraina. Jag vill påstå att det är tre (3) faktorer som gör att Ryssland är villig att spela ett högt spel i Ukraina. Den första (1) faktorn är den allena rådande bilden i Ryskt säkerhetspolitiskt tänkande sedan andra världskriget, ingen ny konflikt skall ske på Ryskt territorium, för detta krävs det antingen allierade eller neutrala randstater mellan sig och en presumtiv motståndare, i detta fallet EU och NATO. Den andra (2) faktorn är Rysk förstaslagsförmåga med kärnvapen, i detta fall handlar det antingen om NATO utplacerade eller av USA utplacerade ABM system, i sig är Ukraina ingen optimal plats för detta om man jämför t ex med Norge, Sverige och Finland då det kommer till att hindra Ryska kärnvapenbärande missiler som slår mot USA, dock mot vissa Europeiska länder har Ukraina en god placering för att kunna påverka vissa ballistiska banor. Den tredje (3) faktorn omfattar det militärindustriella komplexet som främst är placerat i östra Ukraina. I och med en omorientering av Ukraina mot EU och NATO skulle detta allvarligt störa dels rysk upprustning dels Rysslands militära underhållssäkerhet om det komplexet skulle falla under västlig påverkan. Dessa tre (3) faktorer ser jag som den största ryska drivkraften, det finns fler men dessa är de mest för Ryssland kännbara.

Således har vi en konflikt som består av två (2) drivkrafter en ekonomisk och en geostrategisk. Konflikten handlar således inte om ideologier om än det till del kan te sig så stundtals och den kan mycket väl på ett psykologiskt plan hos den Ryska befolkningen kan övergå till detta. Då främst ur tankegångarna att Ryssland står som en förkämpe mot den dekadenta västliga liberalismen, något som ofta framhävs i Ryssland. Personligen tror jag att det kommer vara mycket svårt i den globaliserade och multipolära värld vi nått att det kommer uppstå några renodlade ideologiska konflikter likt den mellan Väst (Europa och USA) i huvudsak och Sovjetunionen som vi såg under det kalla kriget, konflikterna kommer snarare handla om ekonomi (råvaruresurser) och geografi (dels säkra landområden dels utifrån demografiska faktorer), således en återgång till de klassiska konfliktfaktorerna innan 1900-talets ideologiska motsättningar.

Styrkeuppbyggnad/stödet.Den första styrkeuppbyggnaden som Ryssland påbörjade startade slutet av Februari 2014 kom att omfatta någonstans mellan 40,000 - 60,000 man med utrustning ur både mark-, luft- och sjöstridskrafterna. Huvuddelen av dessa kom att vara placerade längs med Ukrainas östliga och nordliga gräns. Styrkeuppbyggnaden var bedömt klar i slutet av Mars 2014. Därefter utgjorde de ett tydligt påtryckningsmedel mot Ukraina dels i Krimkrisen intill dess att folkomröstningen var avklarad dels i den fortsatta krisen i östra Ukraina.

Denna styrkeuppbyggnad avslutades i slutet av maj 2014 med en gradvis tillbakadragning av de Ryska styrkorna öster och väster om Ukraina till mitten av Juni. Vad som först såg ut att vara en total tillbakadragning av de Ryska styrkorna, har nu övergått till att bli en gradvis styrkeuppbyggnad igen med koncentrationsområden norr och öster om Ukrainas gräns. I dagsläget har Ryssland någonstans mellan 10,000 - 20,000 man återigen längs Ukrainas gräns. Således det som initialt såg ut som ett ryskt tillbakadragande har nu återigen blivit en militär faktor som kan utgöra dels ett påtryckningsmedel dels ett understöd för de irreguljära ryska styrkorna i östra Ukraina.

Det intressanta med denna styrkeuppbyggnad som genomförs just nu längs Ukrainas gräns är att den i högra grad än den tidigare består av rysk trupp för internationella insatser (fredsbevarande och fredsframtvingande insatser) åtminstone med dess markeringar. Den brigad för internationella insatser som är stationerad i MD C övades även i den senaste beredskapskontrollen. Likväl har CSTO genomfört ett antal övningar efter Beredskapskontrollen i MD C. Genomförandet av dessa övningar har dock varit kända ett tag. Likväl genomfördes under Beredskapskontrollen i MD C ett antal övningsmoment främst med de luftburna trupperna som var inriktad mot upprorsbekämpning, dessa var enligt offentliga uppgifter inriktade mot att kunna möta Afghanska upprorsmakare som man ser kan påverka ryska intressen efter NATO utmarsch. Vad man bör ta i beaktande är att de luftburna trupperna ses som Rysslands snabbinsatsstyrkor dels för operationer med nationellt dels internationellt intresse.

Vad avser troligt ryskt stöd till de irreguljära styrkorna i östra Ukraina har det initialt gått från att omfatta personellt stöd och till del med materiel till att nu mer omfatta materiellt stöd och enligt vissa än från oberoende part obekräftade uppgifter stöd med indirekt bekämpning. Vad som är intressant i detta är att stödet initialt omfattade det främst rekrytering och personellt stöd med relativt icke avancerad utrustning. Detta har nu övergått till mer avancerad utrustning om än utrustning som finns hos de strategiska reservtrupperna (RVGK). Denna omkastning har skett då det förefaller vara svårare och svårare att dels få frivilliga i Ryssland dels lokalrekrytera personal.

Således har vi nu en styrkeuppbyggnad längs Ukrainas gräns som består av vad som förefaller vara rysk trupp för internationella insatser. Likväl har den predestinerade mekaniseradebrigaden (MekB) inom MD C för internationella insatser övats inom brigads ram i närtid likväl har de luftburna trupperna övat "upprorsbekämpning" under beredskapskontrollen inom MD C. Således förefaller det att förband har samövat för en begränsad operation. Likväl ser man till den nuvarande mängden av Ryska styrkor vid Ukrainas gräns är det enbart en begränsad operation de kan klara av om inte större förband står i beredskap djupare in i Ryssland (andra echelongens förband).

Vad som är mycket intressant avseende stödet till de irreguljära styrkorna i östra Ukraina är att när väl krigslyckan vänt, har stödet övergått till att de erhåller mer och mer teknisk avancerad materiel. Vad som blir tydligt i och med detta är att operationen går ejenligt planeringen, man försöker vända motgångarna med hjälp av mer teknisk avancerad materiel och därmed blir det än tydligare att man erhåller materiellt stöd från den Ryssland. Likväl blir det tydligt att det är en tidslinjal som måste följas, då normalt ett uppror ej följer en tidslinjal utan tiden är vad som brukar vara det upprorsmakarna har gott om för de vet att de har det folkliga stödet med sig.

Sanktionerna.Väst (EU och USA) sanktioner kräver en separat genomlysning för att förstå händelseutvecklingen i Ukraina. Väst har i praktiken konstant varit i en efterhandssituation för att kunna förhindra Rysslands agerande i Ukraina dels genom splittring inom de egna leden dels genom att fokus har ej varit på Ukraina intill dess att konflikten tydligt synliggjordes. Detta har gjort att varje steg i sanktionerna i grunden har varit resultatlösa mot Ryssland.

Under tiden som Ryssland genomförde annekteringen och politikerna fortfarande diskuterade om det var rysk trupp på Krimhalvön hade Väst redan förlorat initiativet. När väl annekteringen var ett faktum dvs efter folkomröstningen som genomfördes kom först sanktioner upp som ett handlingsalternativ mot Ryssland. Ur ett folkrättsligt perspektiv må detta varit korrekt agerat men då är frågan om inte folkrätten måste ändras utifrån hur modern krigföring utförs. För det rådde inte några tvivel inom underrättelsesfären att Ryssland genomförde en annektering av Krimhalvön, däremot kunde man inte ur ett politiskt perspektiv utpeka Ryssland, men fakta fanns att tillgå.

Både USA och EU har genomfört en gradering av sina sanktioner mot Ryssland. Dessa har tydligt varit inriktade på att initialt straffa de individer man anser har varit delaktiga i dels annekteringen av Krimhalvön dels är delaktiga i händelseutvecklingen i östra Ukraina. För att därefter kunna agera mer kraftfullt genom att utföra sanktioner mot företag o dyl som ger mer kraftfulla ekonomiska sanktioner mot Ryssland.

Vi har nu nått punkten i sanktioner då USA har infört ekonomiska sanktioner mot Ryska företag medan EU har intagit ett mellansteg mellan ekonomiska sanktioner mot individer och företag, man beviljar inte längre lån för att genomföra verksamhet i Ryssland. Således är tärningen kastad för USA i detta läge det man kan göra nu är att öka de ekonomiska sanktionerna med Ryssland men då skall man ha klart för sig att handeln mellan Ryssland och USA är mycket liten. Medan handeln mellan EU och Ryssland är betydligt större, Ryssland är EU tredje största handelspartner.

Härvid uppträder även diskrepansen tydligt mellan EU och USA mot Ryssland. USA har råd att agera kraftfullt mot Ryssland de har trots avspänningen som kom att råda intill 2008 ej etablerat några större handelsförbindelser med Ryssland, medan EU kom att agera mer tydligt för att stärka de ekonomiska förbindelserna. I sig ett fullt naturligt agerande utifrån EU uttalade policy att man vill ha goda handelsförbindelser med sina randstater, men dessa handelsförbindelser kan även bli ett problem, såsom nu i den Ukrainska frågan.

Vad som har varit symptomatiskt under hela våren och sommaren 2014 är att de ekonomiska sanktionerna som väst, har tänkt påtvinga Ryssland, har genomfört har varit för sena samt vad som har varit på gång har läckt till media mer eller mindre omedelbart som det har dryftats. Härvid har Ryssland mycket väl kunnat förbereda sig på vad som komma skall, varvid man oftast när man läser i Rysk media om sanktionerna så får de en relativt undanskymd bild. Däremot så har Ryssland ekonomiskt genom börshandeln skadats, men fortfarande så för att utgöra en ekonomisk krigföring så har även dessa skadeverkningar varit relativt svaga, likväl har börshandeln tagit ett glädjeskutt vid varje möjlig utveckling som visat sig vara i någon form av positiv riktning, då man genom en sund analys insett att detta enbart är ett spel för galleriet.

Vad som blir tydligt med sanktionerna eller om man så vill den ekonomiska krigföringen är att den ej fungerar. EU handel är för sammanbunden med Ryssland sedan drygt 20 år, så alla former av åtgärder mot Ryssland kommer skada EU. Härvid har vi svagheten också, EU har som grund en handelsinriktning, således kommer man aldrig kunna vara en säkerhetspolitisk aktör. Likväl så är det en tydlig spricka som nu visas i den transatlantiska länken. USA vill att EU skall agera hårdare mot det Ryska agerandet i Ukraina men de kan ej göra det för att dess ekonomi är för tätt sammanbunden med motparten. Varvid även en opinion mot Europa kan skapas i USA.

Slutsatser

Vad avser den Ukrainska frågan är det Europeisk realpolitik som i slutändan kommer avgöra dess öde. I dagsläget får de ekonomiska faktorerna vara styrande trots att konflikten blir hårdare och hårdare. Ett resolut agerande från EU mot Ryssland håller jag för mycket tvivelaktigt, om än så kan det bli några riktade sanktioner mot företag, man kommer ej att agera på samma nivå som USA i denna fråga.

Ytterst handlar det om den Europeiska Unionens ekonomi och att ett kraftfullt agerande mot Ryssland kommer skapa dels ekonomiska problem dels inrikesproblem som en följdverkan av de ekonomiska problemen. Detta vet man i unionen och realpolitiskt agerar man utefter det också, om än så är det vissa nationer som kräver ett mer resolut agerande mot Ryssland, men helheten agerar realpolitiskt inför problemet.

Energiproblematiken med EU beroende av Rysk energi må vara en stötesten, dock så belyses den ofta, men det riktiga problemet är således det oerhörda ekonomiska beroendet som EU har av Ryssland för att överhuvudtaget kunna fungera. Om det varit en långsiktig avsiktlig strategi från Rysslands sida att binda upp EU energi och ekonomi mot den för att därefter kunna få ett påtryckningsmedel låter jag vara osagt, dock så utgör dessa två områden en tydlig tyngdpunkt i de Europeiska och Ryska relationerna och de bakbinder Europas förmåga att agera istället parerar man runt problemet.

Utöver de ekonomiska faktorerna har EU och USA å ena sidan sedan den subversiva verksamheten startade i Ukraina varit i en konstant efterhandssituation. Medan å andra sidan har Ryssland varit i en konstant förhandssituation. Ryssland har således under hela konflikten varit innanför EU och USA beslutscykel. Detta har man främst uppnått genom god operationskonst, vad visa hävdar är ny krigföring men i praktiken är en förfining av den operationskonst som lades fram under 1980-talet då man övergav tänkandet med massiva insatser av taktiska kärnvapen vid en konflikt på den Europeiska kontinenten. På detta sätt har man lyckats uppnå en lågteknologisk 'Shock and Awe' på globalskala för att uppnå sina målsättningar, något som jag personligen inte tror att de själva initialt trodde att man skulle lyckas med. Vilket gjort att man istället nu har hamnat i en efterhandssituation då man ej utnyttjade de initiala framgångarna efter annekteringen av Krimhalvön i östra Ukraina.

Vad som dock kan förefalla troligt avseende utnyttjande av Rysslands väpnade styrkor vid en intervention kommer det ej vara det troliga handlingsalternativet som var under våren 2014 med ett större väpnat angrepp, i dagsläget kommer det troligtvis i sådant fall röra sig om en intervention under förevändning för skydd av den ryska minoriteten i östra Ukraina. Därav förbandsuppbyggnaden med fredsbevarande/fredsframtvingande förband. Bedömt kommer en sådan operation även begränsa sig till enbart Donetsk och Luhansk Oblast om den skulle genomföras utifrån nuvarande styrkesammansättning.

Vilket är Rysslands troligaste handlingsalternativ i dagsläget? Före MH17 var det troligtvis att accelerera konflikten inom Donetsk och Luhansk Oblast intill den grad att en intervention var nödvändig. I dagsläget kommer man troligtvis bibehålla ett relativt högt tryck och ej medge att den Ukrainska operationen lyckas. Detta kan dock innebära att konflikten övergår till en partisan liknande konflikt, vilket tecken redan nu finns på, avseende mer kvalificerade eldöverfall samt förbindelseförstörningar på djupet, för att därefter accelerera igen, detta ligger inom tidsperspektivet 1-2 månader. Vad avser interventionen är troligtvis en lösning liknade den i Transnistrien den bedömt troligaste om man väljer att accelerera konflikten återigen inom 1-2 månader.

Då uppstår en tydlig och moralisk följdfråga som framför allt Polen och de Baltiska staterna ofta har belyst, när är det då dags att agera? Är man bered att ta den ekonomiska problematiken vid nästa annektering eller är man beredd att snabbt börja avveckla handelsförbindelserna med Ryssland för att de ekonomiska banden ej skall utgöra ett hinder i framtiden, likt det man sedan några år tillbaka försökt göra avseende energiberoendet? För i dagsläget kommer Ukrainas öde ej avgöras av några högre moraliska faktorer utan av realpolitiska ekonomiska sådana oaktat frihandelsavtal mellan Ukraina och EU så är just nu utgången väldigt tydlig, den Ukrainska frågan kommer lösas utifrån realpolitiska ekonomiska faktorer som ej kommer ta hänsyn till den Ukrainska befolkningen. Vilket i praktiken innebär oaktat östligt samarbetsprogram och frihandelsavtal så kommer Ukraina ligga inom den ryska geostrategiska intressesfären och EU kommer ej ta konflikten längre än vad som redan skett, man accepterar i det tysta det ryska agerandet.

Have a good one! // Jägarchefen

Stort tack Oscar Jonsson!

Källor

U.S. Department of Commerce 1(Engelska)
Europeiska Unionen 1, 2 (Engelska)
Reuters 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8(Engelska)
NATO 1(Engelska)
RIA Novosti 1, 2(Engelska)
Jägarchefen 1, 2(Svenska)
The Observatory of Economic Complexity 1(Engelska)

Vård, skola, omsorg – igen

Ursprungligen var avsikten att skriva det här inlägget tidigare i veckan men den tragiska nedskjutningen av Malaysian Airlines MH17 kom emellan och gjorde även att denna nyhet helt drunknade i mediaflödet.


I torsdags meddelades från Moskva att den ryska statsbudgeten för åren 2015-2017 nu lagts fast och man kan av detta konstatera att den massiva ryska upprustningen både fortsätter och accelererar, trots alla förhoppningar om motsatsen och trots att ekonomin börjat stagnera.

För ganska jämnt två år sedan skrev jag ett inläggmotsvarande det du nu läser, men utifrån den budget som då offentliggjorts. Då handlade det om att försvarsbudgeten för 2013-2015 fastställts. I denna budget ökades de ryska försvarsutgifterna med 25,8 % jämfört med 2012, vilket kompenserades med att man sänkte utgifterna för hälsovård, utbildning, kultur, socialpolitik och nationalekonomi. Detta var långt innan Ukrainakrisen och innan de händelser i Östersjön som innebar en ögonöppnare för många vad avser den ryska militära upprustningen. Fortfarande vid den här tiden kommenterade många bedömare i Sverige de ryska upprustningsplanerna som orealistiska och något Ryssland aldrig skulle kunna ha råd med.

Problemet man ofta omedvetet försätter sig i är att man utgår ifrån sin egen kulturella förförståelse och drar slutsatsen att andra agerar utifrån samma logik som man själv. För oss svenskar ter det sig helt ologiskt att agera på det sätt som den ryska regeringen gör och genomföra detta enorma upprustningsprogram. Man vill då hitta förklaringar som passar bättre in i den egna bilden, till exempel att det är något som främst är riktat åt ett annat håll, t.ex. Kina. ”Ryssland rustar från en låg nivå”, hette det när företrädare för regeringspartierna pratade försvarspolitik i Almedalen samma sommar som det förra inlägget skrev, och de ryska fartygen i Östersjöflottan omtalades av försvarsberedningens ordförande som rostiga skrothögar. Det var en sanning 15 år tidigare, men knappast 2012.


I torsdags kom dock ytterligare bekräftelser på att den ryska upprustningen fortsätter, helt enligt plan trots att den ryska ekonomin går knackigt. Det handlar helt enkelt om prioriteringar och trots att det för oss svenskar förefaller helt ologiskt, precis lika ologiskt som att idag få för sig att flytta gränser i Europa med militärmakt, så väljer Putin att fortsätta prioritera den militära upprustningen. Inte i den takt som ekonomin medger som i fallet med den svenska försvarspolitiska inriktningsbeslutet 2009, utan i den takt man tidigare bestämt.

Budgeten för perioden 2015-2017 som nu offentliggjorts innebär att de ryska försvarsutgifterna ökar ytterligare och det ordentligt. 2017 ska de ryska försvarsutgifterna utgöra 25 % av den ryska statsbudgeten, att jämföra dagens andel på 17,9 % (som jämförelse kan nämnas att den svenska försvarsbudgeten utgör 5,0 % av statsbudgeten för 2014). Hur ska då president Putin och premiärminister Medvedev finansiera denna ökning? Helt riktigt. Genom ytterligare reduktioner av de sociala utgifterna. Det bådar helt enkelt inte gott för det ryska samhällets utveckling på längre sikt, men likväl väljer man denna väg.

En lärdom det är hög tid att dra är att det Ryssland i doktriner och reformer sagt sig vilja åstadkomma har man också sett till att förverkliga – trots all skepsis i västvärlden och i Sverige. Det är därför hög tid att fundera över vad man föresatt sig inom andra områden.

Den övergripande frågan är fortsatt: till vad syftar den ryska upprustningen? Vad har man så bråttom till?



Se gärna inläggsserien ”Strategiska Realiteter” från 2012 om bl.a. 2010 års ryska militärdoktrin och 2008 års strategi för Arktis. Vissa delar i inläggen har tyvärr besannats sedan de skrevs.

Det ska även understrykas att det alltid råder oklarheter vad som ingår i ryska försvarsekonomiska siffror. Exempelvis brukar den ryska försvarsbudgeten som andel av BNP redovisas exklusive inrikesministeriet trupper, gränstrupperna och andra paramilitära delar, vilket då adderar ytterligare ca 1 % av BNP.


Om den ryska försvarsbudgeten 2015-2017:



Ett krig är ett krig är ett krig

Underrättelseläget är osäkert, åtminstone det öppna. Vi vanliga dödliga får förlita oss på OSINT och utgående från alla you-tubeklipp, tweets, mer eller mindre sannfärdiga tidningsartiklar eller blogginlägg kan man bara dra en slutsats. Det pågår ett, visserligen oförklarat men dock, krig i Europa. Inte ett inbördeskrig, inte en storskalig terroristbekämpning eller vad som helst annat, utan ett krig. Ett krig med mekaniserade förband, kvalificerat artilleri, luftvärn av olika typer och modernitet och nu senast luftstrider.

Vad som är säreget med detta krig är att ingendera parten vill kalla det för vad det är. Ukraina eftersom man inte vill dra in Ryssland officiellt med allt vad det innebär; från utökade energisanktioner till en öppen insats av kvalificerade delar av den ryska krigsmakten. Ryssland för att man inte vill ådra sig ännu skarpare internationella reaktioner och sanktioner och, kanske framför allt, eftersom denna förtäckta form av aggression fungerar alldeles utmärkt hittills.

Till skillnad mot en annan aktuell konflikt, den mellan Israel och Hamas där de mediala och politiska skyttegravarna och åsiktspolerna sedan länge är grävda och fastställda, har det ukrainska kriget skapat problem bland svenska medier. Om det nu inte är ett krig, fastän det är det, är då en masskadesituation efter raketartilleribeskjutning värt samma krigsrubriker som israeliska flyganfall mot Gaza? Om det nu inte är dödssäkert bevisat intill tredje led att det är rysk materiel som används av upprorsstyrkorna, vågar vi skriva att det är så?

Eftersom konflikten är ny, inga färdiga ståndpunkter finns att falla tillbaka på bland journalister, proffstyckare och kulturarbetare och eftersom den ena parten är SSSR arvtagare som USA är starkt kritiskt till har man fått det svårt. Traditionell USA-misstänksamhet mot den gamla idolens kanske klandervärda agerande…. Bäst att ligga lågt och koncentrera trycksvärtan på det säkra kortet Israel istället.

Samma läge kan man ana hos svenska politiker. En situation som inte skulle kunna inträffa, som ligger utanför traditionella åsikter eller politiska ställningstaganden och som direkt motsäger vad man påstod för bara något år sedan. Att kalla verkligheten för vad det är, nämligen krig i vårt närområde, skulle ju dessutom ställa krav på åtgärder rörande svensk försvarsförmåga som man för död och pina inte vill ta i. Gärna löften om något i en avlägsen framtid med förhoppningen att det hemska man inte vill veta av ska klinga av och lösa sig på något sätt så man inte behöver fullfölja det man lovat. Därför vill man inte kalla en spade för en spade eller ett krig för ett krig. Det skulle ju innebära krav på omedelbara åtgärder här och nu, inte något kanske sen och då.

Det är tur för både politiker och journalister att Israel, Hammas och vård-skola-omsorg finns så att man slipper reagera på, eller rent av agera mot, ett krig som är ett krig men som för guds skull inte får kallas för ett krig. Åtminstone inte i Sverige, här och nu.


Gästinlägg: Att föra krig utan att det uppfattas som krig


I natt problematiserade jag i ett inlägg kring när det är krig respektive vad som utgör en krigshandling. Vad som skett i östra Ukraina under våren är en gradvis stegring av konfliktnivån där man kan konstatera att hade dagens konfliktnivå nåtts redan första dagen av strider i östra Ukraina, hade det definierats som krig mellan Ryssland och Ukraina. Nedan följer ett gästinlägg av doktoranden i krigsvetenskap, Oscar Jonsson, med anledning av det ovan beskrivna inlägget.

Wiseman
–––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––

Att föra krig utan att det uppfattas som krig

Innan man räknar det exakta antalet stridsvagnar i Ryssland bör man förstå tankegången om hur man vill använda dessa och när man känner sig berättigad att göra så. Det argumentet ledde mig in på att studera uppfattningen av krig och konflikt i Ryssland, något Wiseman efterlyste i sitt inlägg. Därav kändes det lämpligt att skriva detta inlägg.

Det mest traditionella sättet att se krig är det som grundar sig från Clausewitz definition att krig är en våldsakt för påtvinga motståndaren din vilja. Man kan tro att detta skulle vara en enkel start på diskussionen, men icke så. Gewalt som det originalet på tyska heter kan både innebära makt, kraft, och våld (power, force and violence). Men även om vi går med på att det är våld som avses, vilket känns som det närmast Clausewitz och det mest intuitiva, så är frågan om vad för typer av våld (jmf. diskussionen om strukturellt våld, verbalt våld etc. ad infinitum).

Hur som haver, den främsta skolan i den ryska militärteorin (i likhet med de flesta i Väst) insisterar på att fysiskt våld är den definierande faktorn om något är krig eller inte. Är våld frånvarande kan det vara en intensiv ekonomisk-/diplomatisk-/energimässig-/informationsmässig-/cyber konfrontation, men inte krig. En framträdande förespråkare för detta är generalen Gareev som har varit självständiga Rysslands tyngsta militärteoretiker (och kämpat i andra världskriget för övrigt) skrev 1995:

väpnad kamp är en del av krig - krig som ett komplext socialt och politiskt fenomen som inkluderar alla sfärer av livet i nationerna engagerade, med olika medel att bekämpa fienden inklusive: industriella, politiska och psykologiska medel, där den väpnade kampen är den främsta.

Detta sätt att definiera krig håller fortfarande den väpnade kampen främst och skulle jag säga är representativ för de flesta i rysk militärteori. Dock så utvecklas världen och Rysslands övertygelse att Väst är ute efter dem stärks avsevärt på de sista åren av 90-talet och därefter går både hotbilden och synen på krig utför.

Efter färgrevolutionerna uppkom en förståelse i Ryssland att Väst blivit så effektiva att använda icke-militära medel, som subversion och propaganda, i namn av demokratifrämjande att man inte behöver militära medel. Denna uppfattning vart stärkt efter den arabiska våren och speciellt efter oroligheterna kring det ryska valet 2011-2012.

Detta har lett generalstabschefen Gerasimov att säga att icke-militära medel är fyra gånger så viktiga som militära. Detta leder mig oundvikligen till slutsatsen att om det militära är långt ifrån det viktigaste, så tappar det statusen som definierande faktor i krig. Detta leder oss till en mycket mindre definitiv bild av vad krig är, men en, i mitt tycke, som bättre fångar verklighetens komplexitet. Det var säkerligen det Gerasimov avsåg när han argumenterade att karaktären av moderna konflikter är att gränsen mellan krig och fred suddas ut.

Det främsta förkroppsligandet av detta är hur Rysslands doktriner kring informationssäkerhet innehåller en förståelse där information i sig självt kan uppfattas som ett säkerhetshot och handlingar som kan påverka statens (läs regimens) stabilitet. Detta innefattar då all form av kritik mot Rysslands regering, arbete för demokratisk reform och yttrandefrihet som del i informationskrigföringen.

Detta är även illustrerande för vad som styr våldsanvändningen. I grunden ligger en intressekonflikt (vilket det finns många av) där maktmedel används. När man känner sig tvingad att använda militär makt och/eller när man ser sig ha möjlighet att främja sina intressen, så gör man det. Definitivare än så är det svårt att vara, förutom att man kan lägga till att Ryssland, av olika anledningar, har väldigt förlåtande etiska och juridiska begränsningar i när och hur man använder våld.

Rent folksrättsligt är det relativt enkelt: stater har en inneboende rätt att försvara sig mot en väpnad attack (vilket kräver en viss intensitet, t.ex. inte en gränsvakt som ger sig ut på en egen räd), vilket är den enda gången det är tillåtet enligt FN att använda vapenmakt utan Säkerhetsrådets godkännande. Vad som utgör väpnad attack är, såklart, under debatt i dessa cyber-tider, men enklast är det att se det som att slutsatsen från internationella domstolens yttrande 1970 om legaliteten av kärnvapen gäller. Det ser att det är effekten och intensiteten i en attack och inte medlen som avgör om use of force har skett. Vidare går tolkningen av Artikel 2(4) i FN-stadgan att ifall en grupp agerar med omfattande logistiskt stöd och direktion från en stat kan dess beteende attribueras den staten, vilket ser möjligt ut att göra i Ukraina. Dock är frågan, som Wiseman påpekar, till vilken nytta detta är för Ukraina då det svåra med folkrätten är att den kräver makt att upprätthålla.

Till syvende og sidst är detta med att vara i krig, trots alla invecklade sett att klassificera och bedöma det, som att vara kär, man bara vet det när man är det.

Oscar Jonsson är doktorand i Krigsvetenskap på King’s College London och driver bloggen Säkerhetspolitiska Reflektioner

När är det krig?

När är det egentligen krig och när är en konflikt mellan-statlig och inte intern? Det är frågor som brukar kunna sysselsätta folkrättsspecialister för oändlig tid.

Vad avser konflikten i Ukraina är detta en gråzon som Ryssland utnyttjat till fullo. Annekteringen av Krim började med de små gröna männen som plötsligt en dag dök upp överallt på Krim. Varken fordon eller uniformer hade några märken som skulle kunna bekräfta varifrån de kom (även om man i vissa fall misslyckades med att dölja ryska registreringsskyltar och liknande). Först efter att folkomröstningen på Krim hållits och Krim tagits upp i Ryssland, erkände president Putin att det varit ryska soldater. Något som alla redan vetat. Varför var det då så viktigt att förneka att det rörde sig om en ockupation med rysk trupp och istället hävda att det handlade om lokala förmågor? Därför att den internationella folkrätten förbjuder att folkomröstningar om nationstillhörighet hålls på ockuperat område.

Vad avser utvecklingen i sydöstra Ukraina har det inte på samma sätt gått att hävda områdets tillhörighet till Ryssland. Visserligen hölls en folkomröstning under våren med mer än tveksamt resultat och valdeltagande. Den krigföring som använts i sydöstra Ukraina har sedan inledningen gått från att vara renodlad infanteristrid från den pro-ryska sidan till att bli allt mer mekaniserad och nyttjande system för avståndsbekämpning, såsom raketartilleri och bandhaubitsar. De pro-ryska styrkorna har också kommit att förfoga över ett alltmer potent luftvärn, där nu senast igår ett ukrainskt flygplan sköts ned flygandes på en höjd som ligger över räckvidden för de enklare luftvärnssystem som tidigare uppvisats.

Vilka de pro-ryska soldaterna är råder det naturligtvis delade meningar om. Från pro-rysk sida omtalas de som huvudsakligen lokala kämpar, medan såväl utländska journalister i området, den ukrainska regeringen och även avhoppade pro-ryska soldater, talar om att uppåt 80 % är tillresta ryssar som dessutom utbildats i Ryssland innan man körts över gränsen in i Ukraina. En av de senaste och starkaste uppgifterna om detta är denna intervju med en pro-rysk (armenisk) soldat som deltog i de mycket hårda striderna om Donetsk flygplats för en dryg månad sedan, vilket ledde till en svidande förlust för den pro-ryska sidan. Soldaten berättar också i intervjun om hur rekryteringen skedde i Ryssland och hur utbildning gick till innan han och hans förband sattes in i östra Ukraina.

För några veckor sedan dök de första pro-ryska stridsvagnarna upp på bilder där man såg hur dessa korsat gränsen från Ryssland och fortsatt in i Ukraina för att delta i strider där. Först omtalades det som erövrade ukrainska stridsvagnar, men sedan dess har en stor mängd stridsvagnar, stridsfordon, luftvärnspjäser, raketartilleripjäser med mera korsat gränsen – inte dolt utan närmast helt öppet vid gränsstationer där de ryska gränsvakterna inte lyfter ett finger. Från att till en början ha varit enstaka fordon handlar det nu om större förband. Under tisdagen kom uppgifter om att >30 stridsvagnar, >30 bandhaubitsar och därutöver stridsfordon korsat gränsen, varav vissa fordon med rysk flagg. Det rör sig liksom tidigare dock inte om materiel som återfinns i ryska frontförband utan materiel från 70-talet och som därmed återfinns i motsvarande den ryska mobiliseringsreserven. Dagens förstärkning handlar dock om materiella numerärer som börjar närma sig de som återfanns i en svensk mekaniserad brigad tills dessa försvann. Det publicerades också under dagen en rad filmer som visar stridsvagnar och bandhaubitsar under framryckning i Donetskområdet med ryska flaggor, även antalet i dessa filmer inte stämmer med de publicerade vittnesmålen. Här är ett filmklipp och hos Interpretermag finns tre andra. Lägg märke till att samma vita, smutsiga lastbil följer kolonnen i alla filmklippen.


För att återgå till huvudfrågan – när är det egentligen krig? Det beror som sagt på hur man definierar krig, där vissa vill använda matematik (antal döda) för att definiera att det rör sig om krig. Däremot kan man tala om krigshandlingar. Att ockupera och sedan annektera ett annat lands territorium är utan tvekan en krigshandling. Där hade nog många hoppats att det skulle vara "Krim, men inte mer". Eftersom Ryssland heller inte erkänner någon inblandning i östra Ukraina har det också gett möjligheter för dem som så önskar att se mellan fingrarna med det som händer där. Den gradvisa stegringen i vilka förband som används har inneburit en sannolikt fullt avsiktlig tillvänjning hos det internationella samfundet till den okonventionella krigföringsmodell som används. Hade man redan i april-maj inlett striderna i östra Ukraina med att köra en mekaniserad brigad från Ryssland in i Ukraina hade ingen tvekat att beteckna det som en krigshandling och att krig då skulle råda mellan de bägge länderna. Att det skulle vara annat än en krigshandling att från land A köra över gränsen till land B med en mängd stridsfordon med land A:s flagga och i land B ta upp strid med B:s stridskrafter, råder det inga tvivel om. Nu har utvecklingen varit gradvis stegrande och det är bara att jämföra med det gamla talesättet om konsten att koka en groda levande utan att den hoppar ur vattnet.


Ukraina har naturligtvis mest att förlora på att förklara Ryssland krig eftersom detta skulle ge Ryssland de möjligheter man så hett eftersträvar att gå in fullt ut med militär i Ukraina. Detta ska dock inte hindra det internationella samfundet med EU i spetsen från att agera – förutom den gradvisa tillvänjningen. Hade dagens förflyttning genomförts direkt i våras, hade nästa våg av sanktioner redan effektuerats. Nu har så inte blivit fallet. Onekligen är det en mycket effektiv strategi som man valt i Moskva understödd med mycket skickliga och långsiktiga informationsoperationer. Det återstår nu att se när de ryska fredsbevarande trupperna dyker upp med tanke på koncentrationen av förband med sådan märkning längs den ukrainska gränsen. Än är vi inte riktigt där.

Det finns oerhört mycket att analysera i den ryska krigföringen och läxor som måste identifieras och göras. Inte minst vad detta har för innebörd för framtiden och hur utvecklingen blir i vårt omedelbara närområde som blivit den säkerhetspolitiska tyngdpunkten i Europa mellan NATO och Ryssland. En av frågorna som då måste analyseras är "när är det krig?" och vad oklarheterna avseende detta innebär i ett scenario som utspelas i vårt omedelbara närområde.


Rekommenderar starkt den under måndagen publicerade Frivärld-rapporten om rysk informationskrigföring mot civilsamhället.

Amerikanska UD om Rysslands tillförsel av krigsmateriel till östra Ukraina

Felinformerade, felciterade eller bara naiva?



Jag hade tänkte skrivit ett lugnt och långsamt inlägg om ubåtsjakt i kväll. Men som jag misstänkte så skulle Mikael Holmströms artikel om den reducerade Marinen, som jag kommenterade här på bloggen i går, följas upp av andra skribenter. Men jag hade i detta sammanhang inte förväntat mig så många amatörmässiga kommentarer från våra försvarspolitiker som i dag presenteras i SvD uppföljande artikel, därav rubriken.

När SvD kontaktade försvarspolitiker från samtliga partier för att få en kommentar på gårdagens artikel så lyckas dessa herrar och dam hitta den ena anledningen och förklaringen efter den andra för att förklara sakernas tillstånd.

Peter Rådberg (MP) verkar inte ens ha förstått vad det hela handlar om och börjar tala om att det viktigaste är att upprätthålla incidentberedskapen. Lite av en paradox i sig själv då Rådberg vill minska hela försvaret. Staffan Danielsson (C) menar att det är bemanningens fel. Allan Widman (FP) skyller också på bemanningen samt menar att problemet inte är antalet fartyg utan att vi inte använder och utnyttjar de plattformar vi har idag på ett bättre sätt. Det är intressant att det är just Allianspartierna som skjuter in sig på bemanningsproblematiken. Det innebär indirekt att man underkänner sin egen reform både vad avser personalförsörjningssystemet men även antalet personalrader i Marinen vilket har en direkt koppling till försvarsanslagets storlek.

Den här gången är det Mikael Oscarsson, Mikael Jansson, Torbjörn Björlund och Peter Hultqvist som når upp till godkänt. De har förstått att färre fartyg inte rimmar med att samtidigt öka den marina närvaron i Östersjön. Björlund menar till och med att det hela är hyckleri från regeringen. Problemet med Björlunds uttalande är att Vänsterpartiet vill minska försvarsanslaget, så det argumentet faller rätt så platt när det i det här fallet kommer från just honom.

Ingen verkar dock ha funderat på att det möjligtvis kan vara den politiska underfinansieringen som är orsak till att antalet kölar och därmed möjligheten till ökad närvaro på Östersjön nu istället minskar?

Magnus Jönsson, chef för 3. Sjöstridsflottiljen sammanfattar det hela i en enda mening. "Öka närvaron till sjöss kan vi ju inte säga att vi gör när vi minskar antalet skrov."


När det kommer till politikerna så får Peter Hultqvist dock betyget VG i ärlighet. Han utesluter inte att det på längre sikt kan bli nödvändigt med fler fartyg för att klara den ökade närvaron. På kort sikt vill Peter Hultqvist öka personalen och tillföra större ekonomiska resurser. "Det är det vi kan göra politiskt just nu" säger Peter Hultqvist. Just det sistnämnda rörande vad som är möjligt just nu gör att trovärdigheten ökar eftersom det är ett ärligt och uppriktigt svar även om man självklart hade önskat mer.

Karin Enström levererar trots att hon är Sveriges försvarsminister de mest märkliga svaren. Enligt henne är försvarets låga bemanning ett hinder för att kunna vara tillräckligt närvarande på Östersjön. Detta hade inte varit särskilt anmärkningsvärt om hon inte samtidigt , alldeles på egen hand, beordrat Försvarsmakten att reducera personalkostnaderna med 500 miljoner kronor årligen där officerare kan komma att minskas med över 1000 tjänster och GSS/K med över 500. Det är obegripligt att en minister så obehindrat kan tala mot sig själv och sina egna beslut på detta sätt. Det hade varit en sak om regeringen tagit sitt förnuft till fånga och beslutat om att häva RB5, och därmed även kommunicerat detta till Försvarsmakten. Men så är inte fallet enligt Erik Lagersten så sent som bara för en vecka sedan.
”Vare sig i dessa anvisningar eller i annan form har Försvarsmakten erhållit någon formell styrning att RB5 inte gäller.”

Vad många dessutom verkar glömma bort är att det är det kraftfullt förändrade säkerhetspolitiska läget som utgör bakgrund för att den här debatten ens existerar just nu. Tidigare har det funnits ett enormt ointresse av att diskutera antalet fartyg i Marinen. Att våra politiker då istället flyttar fokus och diskuterar detaljer om några fler anställda hit eller dit samtidigt som Ryssland hotar Ukraina med kärnvapen är inget annat än märkligt.

Jag har sagt det förut och jag säger det igen.

Dubbla besättningar är fantastiskt bra i fredstid, om man bara vill ha fartygen ute till sjöss mer tid än i dag. Men dubbla besättningar är obsolet i krig, då är det endast numerär och vapen som räknas. När ett örlogsfartyg väl behövs på riktigt kommer händelseförloppen vara väldigt snabba, och då kommer det ej finnas tid eller möjlighet att byta besättningar.

Tänker man enbart i termer av fredsproduktion som våra politiker nu verkar anses vara dimensionerande då man säger att det inte behövs fler fartyg, ja så kan man lika gärna dra det hela ytterligare ett steg längre. Då finns det ju egentligen ingen större anledning att lägga militära resurser på att syssla med en sådan grundläggande verksamhet som sjöövervakning. Då kan man likt vad man gör redan i dag hyra in Frivilliga flygkåren och Sjövärnskåren för att titta på fartyg. Jättebilligt blir det också. 

Trots bakgrunden till att denna diskussion nu existerar så tar ingen politiker upp det faktum att antalet fartyg i första hand måste baseras på att kunna möta krigets krav, inte hur sjöövervakning i fredstid ska lösas. Men det sistnämnda är givetvis enklare att hantera. Det går alltid att hävda att det ska lösas och tas "inom ram".

För övrigt så bör det tilläggas att enbart mer tid till sjöss inte skapar utökad försvarsförmåga, inte ens med dubbla besättningar. För att skapa utökad försvarsförmåga krävs kvalificerade övningar i större förband, och i samverkan med Flygvapnet. Sådant kostar pengar, och det är pengar som inte finns i dag. Det tål ånyo påminnas om att Försvarsmakten i år har 144 miljoner mindre att öva för jämfört med föregående år, något som ingen annan ännu har uppmärksammat. Detta trots löften om ökad närvaro, som den här debatten egentligen handlar om. Vilka av mediahusen blir först med att skriva om detta?

Ingen vet hur läget i vårt omedelbara närområde kommer att utveckla sig. Inte heller vet man hur snabbt saker kommer att utveckla sig. Det vore därför klädsamt om våra politiker hade tagit en annan utgångspunkt i diskussioner som dessa och faktiskt erkände att numerären fartyg här och nu är alldeles för liten. Det hade också varit klädsamt om den verkliga orsaken - underfinansieringen kunde användas som förklaring någon gång. 


Uppdaterat:

BLT publicerar nu också en artikel i ämnet.

Annicka Engblom (M) vill se både ökade resurser och fler fartyg till marinen och är en av få som nu faktiskt pekar på underfinansieringen, men ger samtidigt Försvarsmakten kritik.
– Vi har pekat ut prioriteringar både i budgeten och i försvarsberedningen om att stärka marinen och flygvapnet och därför ställer jag mig frågande till hur försvarsmakten prioriterar. Det stämmer inte överens med den politiska planeringen.
- Jag kan bara säga att vi har en lång kust att täcka och alldeles för få enheter idag

Peter Jeppson (S) har också förstått problematiken i sin helhet.
– Att gå ner från sex fartyg till två gör skillnad i vilket område du kan täcka. Fartygen kanske kan ligga ute lite längre, men det är färre antal fartyg ute och det ser jag som ett jättebekymmer.
– Om vi ställer krav på Försvarsmakten, oavsett om det gäller personal eller materiel, så måste vi också tilldela pengar.
Det är glädjande att det finns några politiker som både förstår problematiken, och som förstår vad som krävs för att kunna lösa problemen. Dock är det så att Försvarsmakten inte kan agera på försvarsberedningens rapport. Det vore att förekomma hela processen även om jag i sak håller med.

Bloggar: Jagarchefen 

Marginalisering och andra skyddsmekanismer

Någon gång då och då händer det att jag skriver ett blogginlägg bara för att tipsa om ett annat blogginlägg och det här är ett sådant tillfälle.

Jag rekommenderar mycket starkt att man läser Jägarchefen om hur man nu i Sverige försöker förneka att det existerar ett större problem varvid skyddsmekanismen blir att påvisa andra, mer ringa problem. Här sätter Jägarchefen fingret rakt på problematiken. Grundproblemet är att vi redan nu upplever en i grunden förändrad säkerhetssituation i vårt omedelbara närområde. Det är den problematiken som måste tas itu med.

Samma problematik identifierades även av Pär Nuder i slutet av maj i en krönika i Dagens Industri. Efter ryska påsken rasade debatten i Sveirge kring den svenska incidentberedskapen. Varför Ryssland börjat uppträda som man då gjorde, och faktiskt gjort några gånger både tidigare och flera gånger därefter, var av ringa intresse. Skyddsmekanismen hade slagit till då, liksom nu.


DN

Marginaliseringseffekten

Reflektion

Detta inlägg handlar om hur man kan bortse från ett grundläggande problem i en säkerhetspolitisk debatt och välja att omvandla det till ett flygsäkerhetsproblem eller bemanningsproblem och därmed negligerar det egentliga problemet och väljer att lösa ett enklare problem. Givetvis tänker jag på hur en kraftigt försämrad säkerhetspolitisk situation som ger spill effekter i form av en ökad militär övningsverksamhet som i grunden enbart syftar till att visa förmåga och därmed mäta sig med en motståndare kan bli ett flygsäkerhetsproblem.

Anser jag nu att det är fel att Flygvapnet funderar på lösningar på detta flygsäkerhetsproblem, nej det tycker jag inte, till del ingår det i myndighetsansvaret men det är ej en uppgift som åligger flygvapnet, utan det är luftfartsverket som äger det egentliga problemet. Men ser man generellt nu i den Svenska nyhetsrapporteringen så är det inte nyheter som att Ryssland genomfört den största luftförsvarsövningen på 25 år i vårt närområde, genomför t ex offensiva attackflygs- och sjöstridsföretag i vårt närområde, utan det är att den civila luftfarten riskerar att kollidera med flygplan. Nu anser jag att det är rätt att media lyfter detta i och med att förlusten i människoliv skulle vara ofantliga om ett civil trafikflygplan och en militär luftfarkost kolliderade. Men återigen VARFÖR lyfts inte grundproblematiken, vi har en direkt ohälsosam nedåtgående trend i säkerhetsspiralen för Sverige som nationalstat, det blundar man för är min uppfattning både inom media och även politiskt, men man väljer att konkretisera problematiken till som dagens exempel flygsäkerhet.

Men i mitt sinne blir det rätt skrämmande att man lyckas marginalisera det säkerhetspolitiska problemet till flygsäkerhet. För man har nu både från Marinen och Flygvapnets sida påtalat den markant ökade övningsverksamheten, den markant mer offensiva karaktären i övningsverksamheten och till den grad att man till och med har "höjt på ögonbrynen" nästintill varje dag den senaste månaden. Om man då inte från både politiskt och massmedialt håll inser att det är på riktigt nu, är det beklämmande, för då är man antingen i chock och väljer att negligera det hela eller så väljer man avsiktligt att inte diskutera ämnets området antingen av okunskap eller så av anledningen att man anser att det hela saknar värde i den allmänna debatten, varav vi får hoppas att det inte är det sistnämnda för det vore som att man hade blundat för att U-137 (S-363) gick på grund i Karlskrona (Torhamnaskär).

Likväl blir debatten än mer ofokuserad och problem undvikande då t ex Försvarsberednings ordförande Cecilia Widegren påtalar att det är aktuellahändelser som måste styra Försvarsmaktens utveckling, vad hände med tio (10) års återtagande helt plötsligt? Skulle vi inte ha den tiden på oss för att upptäcka förändringar i vårt närområde som skulle påvisa en negativ säkerhetspolitisk utveckling? Likväl så blir både Försvarsberedningens utlåtande avseende ökad personalmängd till Flottan pga svårighet med sjögångstid likväl som Karin Enströms utspel idag (140714) avseende att svaret på Flottans problem heter mer personal, hur undrar jag mig stilla i sinnet hänger det ihop med RB5? För fortfarande är min uppfattning att det är valda delar av den politiska nivån som säger att RB5 gäller inte längre, men har Försvarsmakten fått den ordern från Försvarsdepartementet? Man brukar ju säga att det går fort i hockey, men när började det svänga så här rejält i säkerhetspolitik? Säkerhets- och försvarspolitik bygger på strategi som är långsiktig, flera år framåt, och det är inget man ändrar på veckobasis som nu verkar vara fallet. 

Exemplen kan göras många, men grundproblemet kvarstår man väljer att marginalisera det säkerhetspolitiska problemet eller om man så vill säga det hotet i vårt närområde mot Sverige. Så länge man väljer att göra det kommer debatten bli därefter och likväl så kommer inte den breda allmänheten få reda på än mindre förstå helheten av vad som händer och försiggår just nu i anslutning till vår gräns och vårt land. Detta är det mest allvarliga med marginaliseringen av den säkerhetspolitiska situationen, den breda allmänheten förnekas en korrekt lägesuppfattning, Erik Gustaf Geijer lär ha yttrat innan Karl Marx att religion är som opium för folket, jag tror att man nu kan säga att marginaliseringseffekten i den svenska försvars- och säkerhetspolitiska debatten har blivit samma sak, för så länge allmänheten inte vet om att det blåser storm i havet bredvid dem behöver de heller inte oroa sig för det, men för eller senare når även vågorna land.

Have a good one! // Jägarchefen

Källor

Svt 1, 2(Svenska)
SR 1, 2(Svenska)
SvD 1, 2, 3, 4(Svenska)
Försvarspolitisk Arena 1(Svenska)
Försvarsberedningen 1(Svenska)

Rättelser med anledning av artikelserie i Hundsport

h

Foto: Nicklas Gustafsson/Combat Camera

Tidningen Hundsport (HS) nummer 6 har som tema Statens tjänstehundsavel där Försvarsmaktens och polisens avelsverksamhet behandlas i tre artiklar. Dessvärre innehåller tidningen en rad felaktiga uppgifter.

Försvarsmakten (FM) och polisen erhåller uppdrag av regering och riksdag. Respektive myndighet bestämmer sedan detaljerna i detta uppdrag. För båda myndigheterna består detta bland annat i att bedriva hundtjänst som kräver hundar av en speciell typ. Dessa hundar har privata uppfödare inte kunnat producera i det antal och av den kvalitet som verksamheten kräver.  För att säkra rekryteringen av hundar bedriver därför FM och polisen avel och uppfödning av rasen Tysk schäferhund.

Myndigheterna har även fått regeringens uppdrag att samarbeta med privata uppfödare. FM och polisen strävar därför efter att samarbeta med svenska schäferuppfödare – vilket också vore till stor nytta för rasen. Men, om svenska schäferuppfödare inte har som ambition att samarbeta kommer FM och polisen att arbeta vidare på egen hand med att trygga tillgången av hundar för viktiga samhällsfunktioner enligt gällande uppdrag.

Tjänstehundarnas uppgift

Polisen och Försvarsmakten har tillsammans 550 tjänstehundar i aktiv tjänst. Varje hund har en förare och tillsammans bildar dessa ett ekipage. Hundförarna är anställda soldater eller poliser. Den totala kostnaden för hundverksamheten i myndigheterna är svår att ange exakt, då den inbegriper såväl avelsverksamhet som kostnader för löner, utbildning, utrustning och fordon med mera, men uppskattas till mellan 500-600 miljoner kronor per år. Det är priset för den samhällsinsats som tjänstehundsekipagen utför i form av att förekomma allvarliga olyckor eller terrorhandlingar, rädda liv, lagföra brottslingar, för att skydda och bevaka skyddsvärda objekt, personal och verksamhet.

Kostnader för hundtjänsten

För att kunna bedriva denna verksamhet behövs varje år omkring 100-130 nya hundar av hög kvalitet; hundar som är stabila, har stor arbetslust och som är rätt dresserade. Dessa hundar blir dyrare att producera i FM och polisens avelsprogram jämfört med att köpa in dem utifrån. Men merkostnaden är marginell om vi slår ut det på alla ekipage och framförallt om vi med ett avelsprogram garanterar att hundförarna får de hundar som verksamheten kräver. Slår vi ut kostnaderna för hela avelsprogrammet på de 550 hundekipage som finns i FM och polisen så utgör hundkostnaden, exklusive dressyrkostnaden, mindre än fem procent av kostnaden för hela hundtjänsten och är avsevärt lägre än kostnaden för de bilar som hundförarna har tillgång till.

Privata uppfödare räcker inte till

Fram till slutet av 1980-talet rekryterades omkring hälften av alla nya tjänstehundar från den numera nedlagda Statens hundskola, som vid den tiden årligen födde upp omkring 300 schäfrar och 200 labradorer. Resterande hundar köptes in från privata uppfödare, antingen som valpar eller som vuxna hundar. Vi den tiden registrerades cirka 5 000 schäfervalpar per år. Sedan dess har schäferrasen minskat markant till 1 300 nyregistrerade schäfervalpar år 2013. När Statens hundskola bolagiserades menade många att den privata uppfödningen utan problem skulle kunna ersätta hundskolans hundproduktion. Detta har också skett på ledarhundssidan och inom Tullverket, men när det gäller den typ av hundar som polisen och Försvarsmakten behöver uppstod problem med att hitta hundar när hundskolan försvann. Med tanke på de sjunkande registreringssiffrorna skulle de problemen ha varit ännu större i dag om vi inte hade haft en statlig tjänstehundsavel. Beslutet att starta en statlig destinationsuppfödning av tjänstehundar ter sig mot den bakgrunden i dag allt mer riktigt och den kritik som riktas mot myndigheternas ambitioner att trygga tillgången på hundar är svår att förstå.

Felaktigheter i Hundsport

Tidningen Hundsport nummer 6 innehåller flera faktafel. Här följer några exempel:

I artikeln av David Lundgren och Ingrid Tapper (Uppfödaransvar) anges att mindre än 10 procent av hundar från kennel FM blivit tjänstehundar. Rätt uppgift ska vara omkring 30 procent. Andelen har ökat från 20 procent till 35 procent för hundar födda mellan åren 2005-2011. Alla hundar födda 2012 är inte färdigdresserade än, men allt tyder på att närmare 40 procent av hundarna kommer att bli färdiga tjänstehundar. Felaktigheten kommer av att David Lundgren och Ingrid Tapper endast tagit med de tjänstehundar som finns registrerade i SKK:s databas, det vill säga endast polishundar och hundar till Hemvärnet som blivit kontrakterade ur FM avelsprogram. Inga stamhundar till Försvarsmakten, inga hundar till danska och norska försvaret är medräknade. Likaså saknas väktarhundar och alla hundar som tagits ut till Hemvärnet, men som ännu ej kontrakterats.

I artikeln anges att kostnaden för avelsverksamheten för båda myndigheterna är 40 miljoner kronor. Rätt uppgift är 25 miljoner kronor, vilket avser alla kostnader fram till dess att hundarna blivit testade. Vidare anges att det årliga behovet är 30-50 hundar. Detta avser endast FM behov. FM och polisens sammantagna behov av hundar är 100-130 stycken per år.

I artikeln av David Lundgren och Ingrid Tapper uppges vidare att 10 procent av hundarna födda 2012 redan är avlivade, samtidigt som man antyder att detta skett på grund av att hundarna varit jobbiga. Siffran 10 procent avser all dödlighet, från sex veckors ålder till dags dato och innefattar även olyckor. Inga hundar avlivas på grund av att de är jobbiga. Snarare är det så att det är just i den kategorin som vi hittar flest tjänstehundar. Av de 17 hundar som haft 4 eller 5 fodervärdar blev 12 stycken (70 procent) tjänstehundar. I gruppen som stannat hos samma fodervärd hela tiden (2/3 av alla hundar) är utfallet 30 procent.

I artikeln hänvisas till privata kennlar som varit framgångsrika när det gäller att föda upp tjänstehundar. Vilka är då dessa? Enligt uppgifter från Rikspolisstyrelsen i Karlsborg hade polisen 287 schäfrar i tjänst i februari 2014. Av dessa kom 66 stycken från kennel Försvarsmakten. De resterande schäfrarna kom från 97 olika kennlar varav endast 7 stycken hade mer än 5 polishundar i tjänst (Bockegårdens 13, Jebas 9, Spårmarkens och Gråmans 8, Hedeforsens 7, Kustmarkens och Torneryds 6). Eftersom dessa hundar har sålts till polisen under en femårsperiod finns med andra ord ingen enskild schäferuppfödare som har en tydlig profil mot att föda upp tjänstehundar. Alla övriga 90 kennlar svarade vardera för fem hundar eller färre i tjänst hos polisen. Antar vi att dessa rekryterats under en femårsperiod är det, oräknat kennel FM, bara sju kennlar som i genomsnitt fått fram mer än en polishund per år. Det finns med andra ord ingen privat avel inriktad mot att få fram tjänstehundar.

Påståendet att avelsverksamheten bedrivs för att ge forskare bland annat vid Sveriges Lantbruksuniversitet (SLU) möjlighet att forska är absurd. FM har samarbetsavtal med SLU och Linköpings Universitet som medger forskning såvida detta inte menligt påverkar produktionen. Hittills har fem masteruppsatser presenterats och inom kort kommer tre doktorsavhandlingar som helt eller delvis bygger på material från kennel FM att läggas fram. Forskningen ger ny kunskap och kompetens som alla Sveriges hundägare kan dra nytta av. Den statliga kenneln skapar möjligheter att bedriva forskning men vi föder givetvis inte upp hundar för att bedriva forskning.

Det är olyckligt att Hundsport som språkrör för Svenska Kennelklubben medverkar till att sprida felaktig information om hundtjänsten i Försvarsmakten och hos polisen. Myndigheternas uppdrag ligger fast och därmed också arbetet med att anskaffa nya hundar till verksamheten. Vi hoppas på ett framtida samarbete, men det förutsätter att det finns en vilja även från Kennelklubbens ras- och specialklubbar till ett sådant samarbete. Ett första steg mot detta borde vara att inte misskreditera varandra med felaktig och vilseledande information

Micael Bydén Flygvapenchef/Funktionsansvarig för FM hundtjänst

 

Den ständigt minskande Marinen



Det här inlägget kommer att avhandla ett ämne som jag snart skrivit ett hundratal inlägg runt och något som jag därmed också anser är mycket viktigt att debattera, nämligen vår marin och det för vårt rikes säkerhet mycket problematiska faktum att den mer eller mindre håller på att raderas ut. Anledningen till ytterligare ett inlägg i samma ämne är att Mikael Holmström i dag mycket förtjänstfullt belyser den marina aspekterna av försvarets förfall i en ny artikel på SvD.

När jag själv för inte så särskilt länge sedan började i Marinen bestod flottan av 30 robotbestyckade ytattackfartyg, ett tiotal ubåtar och så många minröjningsfartyg och minsvepare att det inte gick att hålla reda på det exakta antalet. Några av dessa fartyg var förvisso inte rustade och bemannade, men de fanns där i materielberedskap om de skulle behövas med kort varsel. Då kunde man kalla in en krigsbesättning som hämtades ur värnpliktiga som nyligen muckat och officerare som bemannade marinens skolor etc. Utöver dessa fanns ett stort antal andra fartyg för olika ändamål. Vi hade även ett alldeles eget marinflyg där vi själva disponerade 14 stycken tunga ubåtsjaktutrustade hkp 4, ett ubåtsjaktflygplan och ett antal mindre helikoptrar. Då ska man även minnas att detta var under en tid som präglades av avspänning i närområdet, i ett Europa där murar föll och där ryssar talade mer om "glasnost och perestrojka" än att rusta sina militära styrkor.

I dag, i nådens år 2014 när det är krig i Europa och det säkerhetspolitiska läget i vårt omedelbara närområde är sämre än någonsin. Så här spänt har det inte varit sedan kalla kriget. Samtidigt så är då vårt eget försvar mindre än vad det någonsin tidigare har varit, och för Marinens del så har flottan inte varit så här liten sedan Gustav Wasa var kung i Sverige. Vi pratar ungefär om den 7 juni 1522. Kustartilleriet, sedermera Amfibieregementet (i singular) är dessutom näst intill totalavvecklat, endast spillror återstår.

Flottans verkansdelar består i dag av sju ytstridsfartyg och fyra ubåtar. Till detta kan läggas sju minröjningsfartyg som ska klara av att hålla samtliga viktiga leder och hamnar öppna i händelse av kris eller krig. Det fornstora Kustartilleriet av några ynka kompanier på Berga och en handfull bevakningsbåtar i Göteborg.  Det är vad den svenska Marinen kan ställa upp med i dag, men även i morgon om det säkerhetspolitiska läget försämras ytterligare. Därför måste det politiska svamlet om satsningar och ökad förmåga omsättas från att enbart vara fina ord till konkret handling, och det måste ske här och nu!

Det Mikael Holmströms artikel handlar om är den utökade marina närvaron i Östersjön som så vackert utlovats av våra skönmålande och valseger-suktande politiker i samband med att Ryssland gick in i Ukraina. Helt plötsligt så var det både politiskt gångbart och viktigt att lova saker som skulle öka försvarsförmågan. Svenska folket brydde sig för någon vecka om vårt försvar innan de återgick till tron på den eviga freden. Men istället fortsätter vår Marin att krympa(!) Detta trots att Ryssland gick in i Tjetjenien 1999 strax efter att Vladimir Putin blev premiärminister. Detta trots att Ryssland år 2008 gick i krig mot Georgien under Vladimir Putins ledning, då som president. Trots att Ryssland efter kriget i Georgien startade en omfattande militär reform där man satsar 5000 miljarder kronor (ca 120 årliga svenska försvarsanslag) på att bygga upp en toppmodern militärmakt som man övat i stor skala. Detta trots att Ryssland nu börjar använda sin militärmakt i krig och erövrar andra länders territorium. Trots allt detta blir våra politikers fina ord om satsningar, inget annat än just bara ord!

Holmström tar i artikeln upp det faktum att de sex bevakningsbåtarna av typ 80 som har nyttjats för övervakning av svenskt sjöterritorium nu ska avvecklas utan ersättare. Vad som är än mer anmärkningsvärt, och något som tidigare ej kommunicerats via officiella kanaler är att Försvarsmakten nu väljer att ersätta sex bevakningsbåtar med de 30 år gamla korvetterna Stockholm och Malmö - som dessutom degraderas till vedettbåtar och blir därmed också av med beväpning och sensorer.

Vän av ordning kanske minns att jag för två år sedan i en artikel i KÖMS tidskrift TiS förespråkade att dessa två fartyg skulle få leva vidare just i rollen som sjöbevakningsfartyg. Men då var den säkerhetspolitiska situationen i vårt närområde helt annorlunda, och jag argumenterade då för att fartygen skulle vidmakthållas i nuvarande konfiguration som korvetter i syfte att skapa redundans. Jag har dessutom fått ny information som innebär att jag funderar över om det verkligen är rätt beslut att köra vidare med dessa fartyg på obestämd tid med enbart mindre materiella åtgärder?

Den ursprungliga planen var att dessa trotjänare skulle avvecklas. Försvarsmakten har tidigare hävdat att de nått sin "end of life" vilket är helt rimligt med ett fartygssystem som skrovmässigt är 30 år och som redan under ubåtsjakten på tidiga 90-talet hade förbrukat sin beräknade gångtid. Som ersättare för de sex bevakningsbåtarna och för den delen inte minst västkustens ensamma trofasta försvarare och prototyp för de sedan länge avvecklade patrullbåtarna - HMS Jägaren - så skulle de två korvetterna Göteborg och Kalmar byggas om. Just detta ärende har avhandlats på denna blogg åtskilliga gånger, det har skrivits frågor till försvarsministern och det har debatterats i riksdagen. Men några beslut har fortfarande inte fattats och fartygen ligger således avrustade och förfaller allt mer.

Försvarsmakten har nu strukit dessa fartyg ur den marina rustningsplanen och frågan är om detta är kommunicerat till försvarsdepartement? Försvarsutskottet visste inget om detta i alla fall. För det handlar till syvende och sist om att Försvarsmakten återkallar ett tidigare insänt underlag för ett regeringsärende som förhoppningsvis låg nära till hands att effektueras nu när problematiken med Kockums nu är löst. Men läser man Holmströms artikel så framgår det med all önskvärd tydlighet att Försvarsmakten strök detta av ekonomiska skäl, d.v.s. att man inte anser att pengarna räcker till.

Här har vi då pudelns kärna. Politikerna lovar dyrt och heligt satsningar på försvaret och ökad förmåga. När verkligheten kommer i kapp så innebär det för Marinens del att inte ens vidmakthållande av befintliga skrov är ekonomiskt genomförbart p.g.a av den omfattande underfinansieringen. Läs gärna Wisemans senaste inlägg där han med förfinad precision sätter fingret på exakt vad det hela handlar om...
Den moderata försvarspolitiken summerad efter 8 år är precis som föregående socialdemokratiska för lite, för sent och alldeles för ihåligt. Här skrivs ut försvarspolitiska checkar i mängder och det är checkar som finansministern inte har för avsikt att lösa in. Tyvärr får detta också säkerhetspolitiska konsekvenser, inte bara för Sverige utan även för våra grannländer.

För rikets säkerhet innebär allt det här vissa saker. Om man nu skrider till verket med att avveckla vapen och vissa sensorer på korvetterna Stockholm och Malmö och bygger om dessa till renodlade bevakningsfartyg likt HMS Jägaren (detta görs enbart för att minska underhållskostnader) så reducerar vi den marina försvarsförmågan, det är enkel matematik. Fartyg utan vapen göre sig icke besvär vid annat än i djupaste fred, det torde även den mest skönmålande försvarspolitiker förstå.

Vidare så kommer som nämnt tidigare de två korvetterna HMS Göteborg och HMS Kalmar enligt Försvarsmaktens liggande plan inom några år att övergå till att bli rakblad eller något annat där det krävs högkvalitetsstål, trots att de skrovmässigt, efter omfattande skrovkonditionskontroller, har konstaterats vara i mycket gott skick.

Återstår då de två sista korvetterna m/ä i riket, HMS Sundsvall och HMS Gävle, så är även dessa i stort behov av en halvtidsmodifiering för att kunna leva vidare enligt plan. Materielåtgärder som även dessa är planerade och ligger som ett regeringsärende. Hur stora åtgärder som ekonomin i dagsläget medger är dock oklart. HMS Gävle är sedan några år tillbaka dessutom avrustad och tagen ur tjänst vilket inte framgår av Holmströms artikel.

Börjar man då räkna på antalet korvetter (bestyckade fartyg som kan bidra till rikets säkerhet) så kan vi konstaterar att det ånyo kommer att bli svårt att hålla den beslutade numerären sju om inte regeringsbeslut fattas trots att vi behöver försvarsförmåga "här och nu". Man kan bara konstatera att det numera handlar om det berömda uttrycket #lågnivå när det kommer till Marinens numerär av ytstridsfartyg. Finska flottan som tidigare alltid varit lillebror har nu fler robotbestyckade fartyg än den än den svenska och veteranflottiljen har lika många "ytstridsfartyg" som hela Försvarsmakten förfogar över. 

Vad borde då göras?

Som alltid handlar det om att vårt försvar måste finansieras. Våra politiker vill uppenbart inte betala för vad ett försvar kostar, inte ens för det försvar som de själva har beställt. En orsak till detta är att allmänheten, d.v.s. svenska folket inte är medvetna om hur litet försvar vi faktiskt har i dag, och därmed så är det väldigt få som kan syna korten.

Våra politiker måste sluta ljuga, skönmåla och sätta partipolitik framför rikets säkerhet. Det duger inte längre. Säger man att försvarsförmågan ska ökas så innebär det för Marinens del att antalet fartyg och besättningar måste ökas och därmed måste även regeringsbeslut 5/13 skrotas. Utöver detta krävs det utökade resurser till kvalificerade övningar.

När det kommer till Marinen och åtgärder som bidrar till att det politikerna säger ska omsättas i praktiken så borde följande genomföras:


  • Öka Marinens personalram så att fler besättningar kan utbildas och sättas samman. Antalet individer i stabstjänst bör minskas.
  • Vidmakthåll HMS Stockholm och HMS Malmö som korvetter under tiden materiella åtgärder genomförs på andra korvetter i syfte att hålla uppe numerären sju. Avveckla ej vapensystem och sensorer.
  • Tillse att Marinen kan genomföra mer kvalificerade övningar i förband och i samverkan med Flygvapnet.
  • Lägg omedelbart en beställning på modifiering av samtliga fyra korvetter av Göteborgsklass och tillse att dessa blir operativa stridsfartyg som så snart som möjligt, det är här och nu som förmågan behövs, och den kanske behövs ännu mer i morgon. Det innebär att vi utökar numerären av ytstridsfartyg till nio. Fortfarande för få, men bättre än sju.
  • Inom ramen för det nyligen erhållna regeringsbeslut 6/14 att "utreda möjligheter för utökad samverkan avseende övervakning av territoriet" så bör Kustbevakningen bli en fristående del i Marinen, och därmed kan Kustbevakningens flotta av 16 bevakningsfartyg nyttjas även för marin sjöbevakning. När detta är genomfört kan HMS Stockholm och HMS Malmö avvecklas.
  • Börja redan nu studera anskaffning av nya ytstridsfartyg så att befintliga fartyg på sikt kan omsättas samt att numerären kan utökas ytterligare. Anskaffning av robotluftvärn till befintliga fartyg  måste också ses över.

Detta kommer att kosta pengar, men samtidigt är det inga orimliga summor det handlar om. Våra politiker måste skjuta till ekonomiska medel, men samtidigt bör Försvarsmakten även överväga att prioritera den marina förmågan högre än vad man gör i dag då Marinen alldeles uppenbart är satt på svältkost. Det framgår med all önskvärd tydlighet i den gemensamma materielplanen. 

Vidtar vi ovanstående åtgärder så har vi tagit ett steg i rätt riktning till skillnad från i dag då näst intill samtliga steg sker i fel riktning p.g.a. ekonomin trots politiska löften om ökad förmåga. För övrigt kan vi också hoppas på att samtliga fem korvetter av Visbyklass snart blir levererade...

I morgon avser jag skriva några rader om ubåtsjakt och annat runt detta ämne.


För lite, för sent och för ihåligt (uppdaterat 15/7 07.10)

"When you give one of your myndigheter a omöjligt regeringsuppdrag" Kanske var det just regeringsbeslut 5/2013 som Tumblr-kontot "When you work at regeringskansliet avsåg?"

I Helsingborgs Dagblad skriver Försvarsberedningens ordförande Cecilia Widegren och partikollegan Hans Wallmark om hur försvaret ska förberedas för att kunna hantera en för Sverige osäker tid. Det vore ju tacknämligt, men det kan tyckas väl sent för syndarna att vakna först nu. Överhuvudtaget är det ju ett problem att försöka utmåla en pågående försvarsreform som lyckad och samtidigt motivera att det krävs ekonomiska tillskott.


Widegren och Wallmarks debattartikel inleds med att beskriva Försvarsberedningens samstämmighet om de 27 miljarder kr som man enats om att satsa under nästa försvarsinriktningsperiod.  Inte med ett ord nämns att dessa satsningar påbörjas först om fyra år, eller att det trots denna, som det nu utmålas från moderat håll, historiska satsning på intet sätt hanterar att försvarsbudgeten saknar drygt 50 miljarder kr för att verkställa den försvarsreform som Riksdagen beslutade 2009. Därutöver tillkommer de starkt negativa effekterna av det försvarsprisindex som sätts av Finansdepartementet. Som lök på laxen kan vi av debattartikeln konstatera att det inte heller denna gång blir något försvarsbeslut utan återigen endast en ny inriktning av försvaret.

Vad gör då regeringen för att avhjälpa det sedan drygt 4 månader i grunden förändrade säkerhetspolitiska läget i Europa där Östersjön nu utgör tyngdpunkten i det säkerhetspolitiska manövrerandet mellan Ryssland och NATO? En mycket bra fråga där svaret fortfarande låter vänta på sig eftersom den försvarsberedningsrapport man refererar till och de åtgärder som där beskrivs avser perioden efter 2015.

Widegren och Wallmark listar sedan några förslag för att förbättra försvaret och öka den operativa förmågan, främst genom att ”personal och resurser ska tillföras för att öka övningsverksamhet”. Vidare framhåller man att ”Försvaret bör tillföras ytterligare mer kontinuerligt anställd personal”. Bra förslag men samtidigt ytterst märkliga. Det senaste året har nämligen Försvarsmakten lagt all sin planeringsenergi i såväl Högkvarteret som ute på förbanden för att i enlighet med regeringsbeslut 5/2013 planera för mindre personal och framförallt färre kontinuerligt anställda, vilket har varit något regeringen mycket noggrant betonat.

Frågan är då vilken status regeringsbeslut 5 har just nu? Försvarsminister Karin Enström gick ut omedelbart innan Försvarsmakten lämnade in sitt svar till regeringen och meddelade att regeringen inte tänkte genomföra några förslag som sänker den operativa förmågan. Frågan är dock vilken definition regeringen gör av sänkning av operativ förmåga – för sänker den operativa förmågan gör konsekvenserna av regeringsbeslut 5 definitivt. Till och med den av Försvarsmakten föreslagna reducerade neddragningen definierar myndigheten som medförande ”en organisation nära underkritisk nivå” och med ”kännbara produktionsmässiga och operativa konsekvenser”. Som exempel innebär konsekvenserna av att genomföra RB 5 fullt ut att Armén personellt och materiellt kommer att minskas från 5 mekaniserade bataljoner till 3. Det är en reduktion av antalet manöverbataljoner med 25 %, samtidigt som regeringen omtalar att man satsar på försvaret i en orolig tid.

Läget blev inte klarare i Almedalen då Cecilia Widegren vid ett framträdande på Försvarspolitisk Arena (se 22.45) uttalade att RB 5 nu tillhör byrålådan och att nya planeringsanvisningar gått ut till Försvarsmakten – ”försvaret ska planera utifrån de förusättningar som gäller här och nu och inte som gällde för ett år sedan”. Man får verkligen hoppas att de sparkrav Försvarsmakten ålades i och med RB 5 därmed är utraderade. Är de inte det så påbörjas åtgärderna redan till hösten för att den nya organisationen ska vara intagen 2016. Enligt Försvarsmaktens informationsdirektör Erik Lagersten har heller inte myndigheten fått några anvisningar eller liknande om att RB 5 inte längre gäller. (uppdaterat 15/7 07.10)


Den stora frågan man bör ställa med tanke på Widegren och Wallmarks debattartikel ”Förberedelser i en osäker tid” är varför har ingen gjort några förberedelser för den osäkra tid vi upplever redan nu?

Konsekvenserna visas med all tydlighet i läget i Östersjön just nu, vilket beskrivs bra i Svenska Dagbladet ikväll. Här ska det poängteras att vi mycket väl vet hur situationen utvecklats i luften över Östersjön och på havsytan de senaste åren. Dock vet ingen hur läget ser ut under vattnet. Med tanke på hur Ryssland agerat och uppträtt vad avser andra Östersjöstaters luftrum, kan man bara gissa vad som händer under havsytan. Att ubåtsjakten utanför Göteborg 2011 skulle vara en singulär händelse, tvivlar jag på.

Den moderata försvarspolitiken summerad efter 8 år är precis som föregående socialdemokratiska för lite, för sent och alldeles för ihåligt. Här skrivs ut försvarspolitiska checkar i mängder och det är checkar som finansministern inte har för avsikt att lösa in. Tyvärr får detta också säkerhetspolitiska konsekvenser, inte bara för Sverige utan även för våra grannländer.


Kan tron försätta berg?

Reflektion

Reagerar lite grann idag på en artikel i Dagens Nyheter att banden mellan NATO och EU stärks pga krisen i Ukraina. Ja det är helt riktigt att banden till del har stärkts främst genom att NATO i sig är en försvarsallians och det skulle te sig mycket märkligt om denna skulle påbörja ekonomiska sanktioner mot en annan nation medan en överstatlig samarbetsorganisation likt EU kan göra detta. Men har då banden stärkts mellan EU och NATO?

NATO i sig har sagt att det kommer ske en återgång till att främja det kollektiva självförsvaret dvs artikel 5 i NATO stadgan dvs man kommer minska fokus på internationella insatser och fokusera på att möta hot mot medlemsstaterna och då främst dess östliga sådana pga den Ryska aggressionen mot Ukraina. Stärks då banden mellan Sverige som ett icke NATO land men EU medlem?

Personligen har jag mycket svårt att se detta, dels genom t ex USA ambassadörs uttalanden till Försvarsberedningen rörande NATO dels NATO generalsekreterares uttalande vid Folk och Försvar i Sälen 2013, dvs är man med i ”klubben” kan man åtnjuta klubbens förmåner men inte annars. Vad som kommer stryka på foten i första hand är Partnerskap för fred (PfP) övningarna vilket varit det främsta redskapet för Sverige att uppnå interoperabilitet förutom att uppfylla NATO STANAG (jämför med ISO standard civilt). Ett icke NATO land kommer ha mycket svårt att få delta i artikel 5 övningar vilket kommer vara huvudfokus de närmsta åren för NATO. Likväl har NATO medlemsländer inte råd rent ekonomiskt att genomföra både Artikel 5 övningar och PfP övningar, man får helt enkelt prioritera, då kommer det kollektiva självförsvaret i förstahand och partnerskapet till icke allierade länder i andrahand.

Kan man inte blanda det bästa av två världar tänker sig vän av ordning då? Ja i en utopisk värld kan man göra det, men NATO kommer vara mycket restriktiva att delge information till icke medlemsländer och även i vissa fall medlemsländer kring förberedelser som rör det kollektiva självförsvaret. Skall man genomföra en övning utifrån artikel 5 kommer man osökt in sekretessbelagd information vilket ej kan delges "hur som haver", således kommer det återigen vara svårt för ett icke NATO land att få delta i övningar framgent.

Så stärks då banden mellan det militärt alliansfria Sverige och NATO de facto jag har svårt att se det så ur mitt perspektiv blir svaret på frågan nej. Däremot så är Sveriges geografiska position återigen militärstrategiskt viktig för försvarsalliansen NATO, i huvudsak handlar det om att kunna genomföra OP EAGLE GUARDIAN. Edward Lucas genomgång för den Amerikanska Senatens utrikesutskott beskriver väl, varför Sverige och Finland behövs inom den transatlantiska gemenskapen, men det är enbart för att kunna realisera NATO planer kring ett försvar av de Baltiska staterna, där har förbindelserna stärkts mellan Sverige och NATO, men fortfarande så omfattas inte Sverige på något sätt av NATO kollektiva självförsvar i händelse av ett väpnat angrepp. Utan vår militärgeografiska position gör att NATO kommer vilja ha ett speciellt förhållande med konungadömet Sverige likt det under Kalla Kriget.

Så för att rekapitulera har banden stärkts mellan EU och NATO? Mitt svar på den frågan är nej, däremot så har de nationer som både är NATO och EU medlemmar stärkt sin position dels för att de omfattas av det kollektiva självförsvaret dels för att man kan utnyttja EU förmåga att genomföra sanktioner som en överstatlig organisation så där den ena organisationen ej kan verka tar den andra vid och vice versa. Sveriges position har på intet sätt stärkts av den Ukrainska krisen snarare har den försvagas för vi kommer i slutändan exkluderas i många av NATO verksamheter framgent. Likväl har vi blivit än mer säkerhetspolitiskt blivit trängda i ett hörn, där vi i slutändan kommer vara tvungen att ta ett ställningstagande, antingen en omfattande återupprustning för att kunna vara militärt alliansfria eller en omröstning om ett medlemskap i en försvarsallians med allt vad det innebär.

Have a good one! // Jägarchefen

Källor

DN 1(Svenska)
United States Senate Committee on Foreign Relations 1(Engelska)

Den transatlantiska stormen

Reflektion

Den transatlantiska länken mellan Europa och USA verkar utsättas för allt mer hårda prövningar. Å ena sidan kommer avslöjanden om hur man i Europa ser på USA å andra sidan visar det sig att USA bedriver och har bedrivit dels riktade underrättelseoperationer samt inhämtning mot allierade.

I sig är det inget konstigt att underrättelseoperationer genomförs, allierade eller inte, inhämtning i underrättelsesyfte brukar ju benämnas som världens näst äldsta yrke och allt handlar om att man själv hela tiden skall ha ett övertag oaktat område, man kan ju lätt tro att inhämtningen enbart inriktas mot militära förmågor men det är en liten men mycket viktig del av helheten.

Vad som gör de två senaste månaderna lite anmärkningsvärda är att det är främst den transatlantiska länken som utsätts för påverkan av dessa avslöjanden. I sig kan detta vara en slump, men ytterst lite i säkerhetspolitiska- och underrättelsesammanhang styrs av slump, men det sker samtidigt som Europa och USA har nått ett säkerhetspolitiskt lågvattenmärke i paritet med de mest ansträngda stunderna under 1980-talet med Ryssland.

Har händelserna då skett, utan tvekan är det nog så att det är fallet, vilket faller tillbaka på det faktum att alla spionerar på alla, det finns inget "gentlemens agreements" inom underrättelsesfären allt som säges och görs registreras och kan någon gång komma till användning. Men återigen slumpen, något man inte litar på inom underrättelseverksamhet, säger att detta förefaller vara lite väl märkligt.

För mitt i den allvarligaste krisen på över 25 år mellan Ryssland och Europa så ansträngs relationerna till det yttersta med dess främsta allierade. Att det hela låter konspiratoriskt håller jag med om, men återigen inget "gentlemens agreement" existerar mellan någon nation och organisation i underrättelsebranchen, samt vid en kris bör man alltid ställa sig frågan "tjänar någon" på att detta händer.

Från både USA och Europieskt håll kommer uttalanden om att dessa händelser ej kommer få någon påverkan på den transatlantiska länken. Är så fallet? Jag tror personligen att det kommer få påverkningar, relationerna mellan främst underrättelseorganisationerna lär bli frostiga för en tid framåt då de som minst bör vara det, likväl har allmänhetens förtroende på båda sidorna av Atlanten fått sig en törn.

Är nu organisationerna chockade av detta? Tveksamt, alla vet att man kan få agenter avslöjade, alla vet att man genomför inhämtning mot varandra, det man försöker klarlägga och begränsa är skadeverkningarna av den inhämtning som har skett och avslöjats. För att sen på sikt försöka normalisera förhållandena mellan staterna och organisationerna. För återigen alla vet att alla genomför inhämtning mot varandra och publicitet i spionärenden syftar oftast till att dels statuera exempel dels nå ett syfte.

Kommer något liknande att ske i Sverige? Personligen är jag tveksam till det. Framför allt har policyn sedan 1960-talet varit att arbeta mer i det dolda och undvika pompösa avslöjanden oaktat vilken nation det har rört sig om. Främst för att kunna bibehålla ett övertag inom kontraspionaget och framför allt att nå en fällande dom i ett spionärenda tar tid dvs att få fram en "vattentät" bevisbörda mot den åtalade. Då är det enklare att lösa problematiken med t ex omplacering så vederbörande ej har tillgång till skyddsvärd information. Det man dock har gjort vid flertalet tillfällen har varit att göra diplomatisk personal "person non grata" oftast har det då rört sig om undertättelseofficerare på ambassader som arbetat som sk handläggare åt agenter.

Vad jag däremot tror kommer vara avgörande i både Finland och Sverige det närmsta året/åren är hur NATO frågan utvecklas. Förs de båda länderna eller något av länderna närmre NATO. Så kommer vi troligtvis få antingen spionavslöjanden eller ljudinspelningar på "bordet" som sätter förtroendet mellan den staten och främst den transatlantiska länken på sin spets, för undertättelseverksamhet när den genomförs operativt är oftast en mycket ohederlig och smutsig verksamhet.

Således är oftast saker och ting aldrig vad de förefaller att vara inom underrättelseverksamhet, men vad man alltid kan vara säker på är att det finns någon part i bakgrunden som tjänar på det som sker.

Have a good one! // Jägarchefen

I skuggan av Almedalen

Sammanfattning

Ryssland har under Almedalsveckan genomfört och påbörjat två mycket anmärkningsvärda övningar. Dels den största luftförsvarsövningen på 25 år dels vad som förefaller vara ytterligare en motövning mot NATO. Den ena övningen visar på att man återigen börjar närma sig en hög nivå den andra övningen visar på att man vet om detta i och med att man utmanar NATO öppet med en egen övning i anslutning till dess övning. Således är det verkligen dags att lyfta upp omvärldsläget på dagordningen ordentligt och då inte enbart tala om det utan även visa handling kring det inom Svensk politik.

Analys

MD V. Under perioden 1-4 Juli 2014 har 1. Flyg- och luftförsvarskommandot (FLLK) inom västra militärdistriktet (MD V) genomfört luftförsvarsövning omfattande dels flyg dels luftvärn. Övningen har i huvudsak genomförts över och i Tver och Leningrad Oblast vid Kingisepp respektive Kushalino övningsfält. Luftförsvarsövningen är den största av sitt slag som genomförts under de senaste tjugofem (25) åren i Ryssland.

Ur flygstridskrafterna har fem (5) flygregementet (antalet flygplan som totalt deltagit har ej delgivits) deltagit med SU-24, SU-27, SU-34, MIG-29 SMT och MIG-31. Flygstridskrafterna som deltagit i övningen har varit baserade vid åtta (8) stycken flygbaser. Ur luftvärnet har sju (7) luftvärnsregementen deltagit med S-300 samt Pantsir S-1, utöver detta har även arméflygs-, ingenjör-, sambands-, specialflygs- och televapenresurser deltagit i övningen. Övningen har varit dubbelsidig, flygresurserna har försökt ta sig igenom de luftförsvarade områdena av luftvärnsförbanden. Övningen har genomförts dels simulerad dels med skarp ammunition.

Övningen har syftat till att för flygförbanden öva i en extremt hög luftförsvars miljö och därmed genomföra genomträngning av luftförsvarsområdena. För att då kunna påverka i huvudsak en motståndare på marken antingen med hjälp av flygbomber, missiler och /eller raketer. För luftförsvarsförbanden har det i huvudsak syftat till att försvara viktiga områden. Totalt har luftförsvarsförbanden genomfört över trehundra (300) simulerade robotskjutningar mot angripande motståndare. Flygförbanden har genomfört flertalet samordnade flygangrepp mot strategiska och operativa mål varav det största attackflygföretag bestod av över trettio (30) flygplan i en anfallsvåg.

Övningen inledes med att motståndaren angrep strategiska mål i St Petersburg området från tre (3) olika riktningar. Vid ett övningsmoment anföll en våg av över tjugo (20) attackflygplan mot St Petersburg området i skydd av radiotystnad och anflygning på extremt låg höjd. Som skenföretag utnyttjades MI-8 helikoptrar utrustade med televapensystem för att dels störa luftförsvarsförbanden dels utgöra en skenåtgärd för att simulera ett angrepp från en annan riktning och därmed dra åt sig uppmärksamheten hos ledningsresurserna vid luftförsvarsförbanden.

Vid ett annat övningsmoment genomfördes ett flyganfall med skarp ammunition mot en simulerad flygbas vid Kingisepp övningsfält. Uppställningsplatser, ammunitions- drivmedelsplatser o dyl hade konstruerats, likväl utnyttjades en tidigare befintlig landningssträcka. Flygstyrkan utnyttjade både styrda och ickestyrda flygbomber vid angreppet. Samtliga mål förstördes vid angreppet. Därefter påbörjade ingenjörresurserna reparation av landningsbana för att kunna påbörja flygverksamhet vid basen igen, efter ett antal timmars reparationsarbete ansågs flygbasen operationell igen. Bedömt är detta det företag som bestod av över trettio (30) flygplan.

Två saker är mycket intressanta med denna luftförsvarsövningen som genomförts. Den första är att man utan tvekan övar offensiva flygföretag mot högvärdiga mål (HVM) dvs flygförbanden har ej övat defensivt luftförsvar i samverkan med luftvärn. Vad som även är intressant i detta är utnyttjandet av MI-8 helikoptrarna för televapeninsatser. Här bör man betänka införandet av MISTRAL fartyg i Östersjön mht den flygkapacitet dessa tillför, likväl andra sjöburna plattformar som kan utnyttjas vid ett inledande angrepp som bärare för liknande televapensystem, mht att man innan ett angrepp kan ta sig mycket nära en nationsgräns med dessa. Troligtvis har även flygande signalspaningsresurser utnyttjas under luftförsvarsövningen i syfte att lokalisera luftvärnet och därmed kunna genomföra invisning och stridsledning av attackflygsföretagen, detta utifrån att signalspaningsflygplan ur det Ryska flygvapnet har varit aktiva under den aktuella perioden. Det andra är att man övar angrepp mot flygbaser som skyddas av kvalificerade luftvärnsresurser samt att man vid dessa har övat R3 (Räddning, Röjning och Reparation) resurserna skarpt. Särskilt mängden av reparationsresurser som åtgått vid genomförandet av ett angrepp bör beaktas, en (1) ingenjörbataljon, krävdes för att få flygbasen operativ.

MD S. En annan mycket intressant övningen pågår just nu i södra militärdistriktet (MD S) vilket omfattar dels sjöstrids- dels luftstridsförband i Svarta Havet. Övningen påbörjades den 4 Juli 2014 vilket sammanfaller med startdatumet för NATO övningen SEA BREEZE'14, denna övningen verkar dock nu förskjutas till Augusti 2014, dock befinner sig fortfarande flertalet NATO fartyg kvar i Svarta Havet samt Svarta Havs flottan genomför vad som förefaller vara ytterligare en motövning till en NATO övning. Detta är något som det även talas om i Rysk media att det uttryckligen är en motövning.

Denna motövning omfattar över tjugo (20) örlogsfartyg, tjugo (20) luftfarkoster (stridsflygplan, helikoptrar), marininfanteri och kustförsvarstrupper. Övningen genomförs i hela Svarta Havet och omfattar, robotskjutningar mot sjömål, artilleriskjutningar mot sjö- och luftmål. Det övergripande syftet är att samöva sjö- och luftstridskrafterna för att kunna slå en motståndare till havs samt genomföra taktiska landstigningar i Svarta Havs regionen.

Vad som hittills har övats förefaller det varit sjöstridskrafterna för sig och luftstridskrafterna för sig. Inledningsvis den 4 Juli 2014 genomfördes robotskjutningar från örlogsfartyg. Därefter rapporterades det om att under den 7 Juli 2014 genomförde dels sjöstridskrafterna en robotskjutning med fyra (4) stycken örlogsfartyg samordnat mot en fientlig sjöstridsgrupp. Dels genomfördes en luftstridsföretag med SU-24 mot en fientlig sjöstridsgrupp. Ingen samordning förefaller än ha genomförts mellan sjö- och luftstridskrafterna.

Slutsatser

Några slutsatser kan dras dels vad avser luftförsvarsövningen inom MD V dels motövningen inom MD S utifrån den initiala rapporteringen kring de båda övningarna varav den i MD S fortfarande pågår. Ytterligare slutsatser kan dras om någon eller några veckor då ytterligare nyhetsrapporteringen kring övningarna har framkommit och som brukligt då det Ryska Försvarsministeriet släpper sin officiella utvärdering.

Inledningsvis är det ju mycket intressant och till del anmärkningsvärt att den största luftförsvarsövningen på 25 år genomförs i närheten av Almedalen utan att det märks i debatten, då flertalet partiledare lyfte just försvars- och säkerhetspolitiska frågor i sina tal under Almedalsveckan, antingen så tyder det på att informationsflödet är klart begränsat eller att man tiger ihjäl frågan, dock så sammanföll en incidentstart samtidigt som öppna SIGINT källor rapporterade om Rysk signalspaningsverksamhet i Östersjöregionen i anslutning till Gotland, under fredag kvällen den 4 Juli 2014, så till del blev den Svenska Politiker eliten varse om att fredens hav inte är så fredliga längre.

Vad avser övningen inom MD V är det mycket intressant att man övar offensiva flygföretag mot strategiska mål i en mycket svår luftförsvarsmiljö. Likväl storleken på anfallsföretagen som varierar mellan 20 till 30 attackflygplan. Detta motsvarar de största anfallsvågorna som genomfördes under ACE'14 och då var det flertalet nationer med i dessa, det man måste beakta var att dessa anfallsföretag EJ genomfördes med det luftvärnshot som övades under denna övning, således så kan man börja dra slutsatsen att det ryska flygstridskrafterna inom MD V börjar närma sig en hög förmåga med stormsteg, återigen är det teknikbristen som hindrar vissa delar, men utifrån den rapportering som genomförts så kan den börja anses vara försumbar mht det generellt sett låga luftvärnshotet som finns i Östersjöregionen. 

Likväl att man övar anfallsföretag mot flygbaser tyder på att man passeratförsvarsnivån och nu övar offensiva attackföretag, således man genomföra offensiva stridsföretag i en mycket svår miljö och lyckas lösa dessa uppgifter. Likväl skall man beakta att ett anfallsföretag mot en flygbas med 20-30 ryska attackflygplan ger enhel ingenjörbataljon flertalet timmar i reparationsarbete för att få den operativ igen, med operativ avses här att man kan landa, tanka och återigen lyfta. I Insatsorganisation'14 finns två (2) stycken ingenjörbataljoner för hela Försvarsmaktens behov, lägg därtill enbart två basbataljoner för hela flygvapnets behov så inser vän av ordning rätt snabbt att våra resurser i händelse av ett väpnat angrepp är mycket begränsade till obefintliga till att våra främsta fjärrstridsresurs, dvs flygvapnet, skall kunna utnyttjas, de kommer helt enkelt inte kunna lyfta för baserna kommer vara förstörda och inga reparationsresurser finns att tillgå.


Likväl utnyttjandet av helikopterbruna talevapenförmågor öppnar en ny dimension, att helikoptrar utnyttjas till detta tidigare är inte okänt, men det man bör ta i beaktande är utnyttjandet av televapenresurser på helikopterförband i ett inledande angreppsskede då örlogsfartyg med helikoptrar kan patrullera i nära anslutning till Svensk territorialvattengräns för att därefter påbörja störning och därmed markant minska egen förberedelse- och förvarningstid, då främst utifrån att Ryska luftstridskrafter har en längre anflygningssträcka än tidigare jämfört med under Sovjettiden, då dessa flygburna förmågor tidigt skulle märkas om de skulle passera ut ur Finska viken eller från Kaliningrad. Likväl är detta något som det Finska luftförsvaret bör ta i beaktande i och med dess mycket långa landgräns mot Ryssland.

Men det mest intressanta i detta inlägg är nog ändå den Ryska motövningen i Svarta Havet. Vid två tillfällen har nu Ryssland initierat motövningar mot NATO övningar i dess närområde. OM nu detta är ett mönster är för tidigt att säga, nästa stora NATO övningen genomförs i Polen i September 2014. Genomför då Ryssland med hjälp av Vitryssland en motövning så bör man kunna säga att det är ett mönster som uppträder. Varvid ett tydligt ställningstagande från Rysk sida har tagits, varje NATO övning i dess närområde kommer mötas med en motövning. Således tar vi ytterligare ett steg nedåt i en nedåtgående säkerhetsspiral i vårt eget närområde.

I sig är detta mycket intressant att Ryssland initierar motövningar, då NATO t ex under Zapad övningarna har hållit sig mycket passiva, troligtvis har enbart en förhöjd underrättelse- och stabsberedskap intagits, men man har ej initierat motövningar. Ser man till SEA BREAZE och BALTOPS är detta övningar som genomförts under en mycket lång tid, så det är ej några nya övningar som tillkommit utifrån Ukraina krisen, utan de tillhör så att säga normalbilden i de olika regionerna. Varvid dessa motövningar blir än mer anmärkningsvärda. Kommer det ske en motövning i September, detta är förtidigt att säga, dock vad som är intressant är att vissa uppgifter gör gällande att det strategiska bombflyget har framgrupperat TU-160 till Vitryssland, vilket kan vara ett tecken på att sådana åtgärder vidtas. Det mest troliga alternativet är att om en motövning genomförs är det i form av en beredskapskontroll med både Ryska och Vitryska förband inom ramen för det försvarsförbund som finns mellan de båda nationerna.

Således Ryssland är tydligt på frammarsch dels möts NATO upp med motövningar dels har man börjat öva allt mer offensiva anfallsföretag vilket återigen bekräftar att man har gått från den sk låga nivån till en högre nivå alternativ högnivå inom vissa förband och förmågor.

Have a good one! // Jägarchefen

Källor

Ryska Försvarsministeriet 1, 2, 3, 4(Ryska)
ITAR-TASS 1, 2, 3, 4 (Engelska)
RT 1(Engelska)