Ryssvärme

Sammanfattning

Bedömt kommer den säkerhetspolitiska situationen i Östersjöregionen försämras ytterligare ett steg under den kommande månaden. Detta utifrån Ryska uttalanden kring motåtgärder mot NATO förstärkningar utifrån den Ukrainska krisen som uppstod i Februari 2014. Huvuddelen av NATO motreaktion kring denna kris har skett i Östersjöregionen varvid det är sannolikt att denna region kommer bli skådeplatsen för någon form av Rysk maktprojicering. Detta kommer i sin tur återigen sätta Sveriges i dagsläget underdimensionerade Försvarsmakt i fokus samt det säkerhetspolitiska vakuum som vi genom denna organisation skapat i Östersjöregionen.

Analys

Allmänt.Rysslands Generalstabschef, General Valerij Gerasimov, uttalade sig 140523 att Ryssland måste agera mot NATO truppuppbyggnad samt ökade aktiviteter längs Rysslands gräns. Enligt honom ser man även att NATO styrkor ökar sin operationella- och stridsberedskap längs Rysslands gränser. Å andra sidan så anser NATO att Rysslands agerande sedan Februari, 2014, drastiskt förändrat den säkerhetspolitiska arenan negativt dvs ett paradigm skifte har uppstått. Likväl har ett antal uttalande från Rysslands President Vladimir Putin gjort att de Baltiska staterna samt Polen känner sig hotade av Ryssland, dessa uttalandet har berört Rysslands rätt att skydda dess ryskspråkiga minoriteter i angränsande länder.

Vad som blir intressant i detta uttalande är att man från Ryssland å ena sidan ej ser något problem med att man själva har haft cirka 40,000 man i direkt anslutning till Ukrainas gräns. Detta ser man som sin nationella rättighet, i sak helt riktigt varje nation äger rätten att med sina militära styrkor agera inom sina egna gränser. Men å andra sidan ser man det som en oerhörd provokation att NATO t ex har förstärkt försvaret av de Baltiska staterna samt Polen med totalt 600 man. Vilket i praktiken innebär 150 man i respektive land. Likväl så äger dessa nationer rätten att inom en militär allians begära stöd och därmed förstärka sitt försvar, vilket genomförts.

Ser man det ytterligare i en förlängning så har det Ryska övningsagerandet under 2013 varit betydligt mer offensivt mot Västeuropeiska länder än på länge samt intensiteten och mängden av övningar har vida överstiget de som NATO och de NATO anslutna länderna genomför. Likväl har fokus i huvudsak hos de ryska övningarna legat kring högintensiv offensiv strid mot en högteknologisk motståndare, vilket NATO under 2013 mer och mer börjat gå mot som ett svar på de Ryska övningarna, dock har fokus i huvudsak innan dess och till del under 2013 legat på lågintensiv krigföring mot en irreguljär motståndare.

För att få en uppfattning om vad som lett fram till de båda parternas (NATO och Ryssland) nuvarande ståndpunkt krävs det en resumé kring vad de båda parterna har gjort dels innan krisen i Ukraina dels agerandet som uppstått som en följd av krisen i Ukraina. En heltäckande sådan skulle bli en för omfattande analys utan en viss grad av förenkling kommer genomföras där vissa punkter kommer belysas som kan vara av intresse.

Att Ryssland kommer genomföra någon form av maktprojicering är mycket sannolik, däremot är det ytterst osannolikt att denna kommer genomföras direkt mot NATO. Däremot är det mycket troligt om man ser till Östersjöregionen att Sverige och Finland på något sätt kommer att beröras av denna. Främst utifrån det faktum att båda nationerna är militärt alliansfria. Mest troligt kommer det handla om övningsverksamhet på internationellt vatten och internationellt luftrum, däremot kommer det troligtvis ske i nära anslutning till något av de båda länderna. Varvid Sverige blir det troliga alternativt främst utifrån det faktum att man i den Finska viken har ytterst begränsat internationellt sjö- och luftrum och en för nordlig basering av Ryska sjöstridskrafter har en lägre grad av sannolikhet mht NATO nuvarande positionering av sina styrkor.

Ryssland.När Rysslands President Vladimir Putin i början av 2013 påtalade att det fanns en hotbild mot Ryssland och att dess väpnade styrkor var tvungen att öva inför detta hot, samt kontroller skulle genomföras rörande de väpnade styrkornas status, var det nog få i väst som såg framför sig den relativt omfattande ökningen av stora oannonserade övningar som skulle ske.

Samtliga försvarsgrenar i Rysslands väpnade styrkor har omfattats av dessa beredskapskontroller. Utöver detta har Ryssland tydligt ökat sin övningsaktivitet över hela ytan och bland samtliga försvarsgrenar under det gångna året. De övningar som tydligast uppmärksammats under 2013 är de genomförda beredskapskontrollerna av de väpnade styrkorna som genomfördes i samtliga fyra militärdistrikt. Varav den största genomfördes i det östra militärdistriktet, i slutet av juni månad 2013, komplexiteten i vissa av dessa beredskapskontroller har även visat att man har ökat sin förmåga.

En stor del av övningarna under 2013 har involverat det västra militärdistriktet (MD V) antingen direkt eller indirekt, med indirekt avses att visa förband har utnyttjas varav det främst varit ur luftstridskrafterna samt luftlandsättningsförband i andra militärdistrikt, detta kan i sin tur bero på att övning Zapad'13 (väst) genomfördes under 2013 vilket gjort att tyngdpunkten generellt sett legat i MD V under 2013. Dock ser man till övningsverksamheten under det inledande två kvartalen 2014 så har fokus fortfarande kvarstått inom MD V, detta kan i sin tur bero på dels Krimkrisen dels krisen i östra Ukraina.

Likväl är tecknen tydliga att den Ryska underrättelsetjänsten agerar mer offensivt, ser man till nationella förhållanden så har Säkerhetspolisen tydligt klargjort att Rysk underrättelsetjänst genomför inhämtning som syftar till krigsförberedelser. Inom övriga Europeiska länder har man ej varit lika tydlig att peka ut Ryssland på detta sätt, här inräknas då inte de Baltiska staterna som sedan länge rapporterat om sådan verksamhet, dock finns indikationer att liknande verksamhet förekommer.

Vad som även kan tyda på att man i det dolda genomför förberedelser att kunna agera i händelse av en konflikt är att Ryska företag upphandlar strategiskt gränssättande funktioner, att det finns en koppling mellan vissa Ryska företag, företagsledare samt den Ryska regeringen är tydlig. Likväl en tydlig förmåga av den Ryska regeringen att sätta press på företag att agera utifrån en för Ryssland gynnsam agenda.

Exempel på sådana upphandlingar är att Ryska företag nu i Europa köper upp raffinaderier för fossila bränslen och därmed i förlängningen hotar man energisäkerheten i många av EU länderna i händelse av att man skulle välja att utnyttja de fossila bränslena som ett vapen i någon form av konflikt. Likväl ser man nationellt så ägs idag det svenska mobilnätet som utnyttjar 450 MHz av ett Ryskt företag. Detta är mycket intressant för detta nät anses som ett säkerhetsnät som utnyttjas av polisen, räddningstjänst m fl i och med att detta nät täcker ca 90% av Sveriges yta.

Vad som är oroväckande generellt sett är inte de oannonserade beredskapskontrollerna, dessa ger relativt gott informationsunderlag för fortsatt analys varav man relativt snabbt kan konstatera vilken nivå förbanden och framförallt vilken förmåga staberna har att öva under mer krigsliknande förhållanden dvs agera utifrån ett dåligt informationsunderlag. Det oroväckande är den ökade övningstiden för främst luft- och sjöstridskrafterna men även komplexiteten i övningarna som markstridskrafterna genomför och oftast då i samverkan med andra försvarsgrenar. Varför är det då oroväckande? Främst utifrån det faktum att de västeuropeiska länderna övar ej denna komplexitet i stora förband, att öva en (1) brigad kontra två (2) brigader är en oerhörd skillnad och i dagens Västeuropa skall det mycket till att man övar två (2) brigader samtidigt, kontra dagens Ryssland.

NATO.Vad avser NATO har den stora stötestenen för Ryssland varit dess och USA missilförsvar samt NATO östliga utvidgning och då främst möjligheten att Ukraina före den antagna alliansfriheten eller Georgien på sikt kan bli medlemmar i organisationen. NATO som organisation har sedan 2001 i huvudsak varit fokuserad på lågintensiva konflikter i och med dess engagemang i Afghanistan. Efter kriget i Georgien 2008, har organisationen återigen börjat tänka i banor av reguljär krigföring men fokus har intill Krimkrisen varit kring de lågintensiva konflikterna.

Vad avser den nuvarande situationen med uttalandet från den Ryske Generalstabschefen är det den pågående krisen i Ukraina som bedömt lett fram till den och NATO motåtgärder utifrån dess stadgar vilket stipulerar att organisationen skall skydda sina medlemsländer. Men är det då några långtgående motåtgärder som NATO vidtagit. NATO själva är tydliga med att säga att motåtgärderna är defensiva samt syftar ej till att eskalera situationen, likväl har de Baltiska staterna samt Polen gett uttryck för att de tycker att åtgärderna är för svaga kontra det hot de upplever.

NATO har genomfört både förstärkningar vad avser marin-, luft- och markförmåga i dess östliga medlemsländer. Vad avser luftförmågan har man tredubblat, från fyra (4) flygplan till tolv (12) flygplan, luftstridskrafterna som sköter incidentberedskapen över de baltiska staterna. Likväl har man förstärkt med tolv (12) stycken F-16 från Amerikanska flygvapnet och fyra (4) stycken Rafale i Polen. Man har även förstärkt med sex (6) stycken F-16 ur Amerikanska flygvapnet samt sex (6) stycken CF-18 från det Kanadensiska flygvapnet i Rumänien. Likväl har man genomfört förstärkning med stridsledningsflygplan inom det aktuella området.

Den maritima förstärkningen omfattar fem (5) stycken minröjningsfartyg i Östersjön och ytterligare fem (5) stycken fartyg i Medelhavet. Att beakta är att Reuters har gått ut med uppgifter om att det skall vara eller bli totalt nio (9) stycken fartyg i Östersjön, något som jag ej funnit uppgifter om någon annanstans. Utöver detta har den Amerikanska flottan ett fartyg för tillfället (140525) i Svarta Havet. Således återigen ingen stor förstärkning utifrån det Ryska agerandet, likväl i Östersjön tillförs ingen offensiv sjöstridsförmåga från NATO sida i och med att det är minröjningsfartyg som om baserats dit.

Vad avser den markbaserade förstärkningen så har denna genomförts till de Baltiska staterna samt Polen. En luftlandsättningsbataljon ur 173. Luftlandsättningsbrigaden, har fördelats på de fyra (4) länderna varav respektive land har förstärkts med ett luftlandsättningskompani, som ett styrkebidrag till dessa länder. Återigen totalt sett ingen stor förstärkning, utan mer en symbolisk handling.

Således ser man NATO förstärkningar till dess östliga medlemsstater så kan de relativt se sig stora, t ex en tredubbling av incidentberedskapen för de Baltiska staterna, ser man till faktiska siffror, så är dess förstärkningar precis som organisationen själv säger, enbart defensiv till sin natur och en klar symbolisk handling för dess östliga medlemsländer. Denna symboliska handling har mött på motstånd från de aktuella medlemsländerna som i mångt och mycket tycker det är ett för svagt agerande. Detta i sig kan tolkas som att alliansen har problem inom organisationen, vilket i sin tur kan föranleda ett kraftigt ryskt agerande för att pröva hur resolut alliansen är i sin ståndpunkt. Dock är det troligt att detta agerande mer handlar om att ej väcka mer ont blod än nödvändigt.

Rysslands reaktion ter sig således mycket märklig utifrån att det är dessa förstärkningar som kräver en motåtgärd. Dock måste man ta i beaktande att vad avser de Baltiska staterna är det i det Ryska tankesättet forna sovjetrepubliker varvid denna basering av trupp blir mycket känslig för dem. Likväl vad avser Polen är det en fd satellitstat till Sovjetunionen. Ur det perspektivet kan dess uttalande te sig mycket naturligt. Men återigen truppförstärkningarna är inte i paritet för att kräva någon motåtgärd, framför allt inte om man ser till dess fullständiga defensiva natur, vilket det de facto är.

Slutsatser

Huvuddelen av NATO truppförstärkningar har genomförts i Östersjöregionen dvs de Baltiska staterna samt Polen. Detta kommer innebära om Ryssland realiserar några former av motåtgärder vilket den Ryske Generalstabschefen gör sken av i sitt uttalande så är det i denna region dessa kommer ske. Detta föranleder att den säkerhetspolitiska situationen i regionen kommer ta ett steg bakåt vilket jag tidigare har berört i inlägg under våren, som en konsekvens av den Ukrainska krisen. Vad som dock är anmärkningsvärt är den Svenska tystnaden kring detta uttalande. Sveriges television citerade Reuters kring Generalstabschefens uttalande på dess hemsida, men någon form av efterföljande analys kring vad han egentligen menade har uteblivit. Östersjöregionen är med stor sannolikhet vad han avsåg samt det kommer bli skådeplatsen för motreaktionen.

Likväl uttalade sig den Ryske befälhavaren för Östersjöflottan i veckan, där han påtalade att en ökad övningsverksamhet kommer genomföras i Östersjön under sommaren av den Ryska flottan. Vilket i sig kan vara en indikator på att något kan vara förestående. Likväl skall man ta i beaktande att Ryssland kan i dagsläget enbart agera i en strategisk riktning, vilket innebär att om någon maktdemonstration skall genomföras krävs det att det militärdistrikt som denna projicering skall genomföras i har fokus. Ur detta perspektiv kan den till del genomförda återtagningen av trupp från Ukrainas gräns ses, då delar av förbanden är ingående i MD V och skulle i så fall behövas i dess västliga område om man väljer att realisera någon form av mak projicering mot NATO.

Vad motreaktionen kan bli kan man i dagsläget enbart sia om, men troligtvis kommer det bli någon form av kombinerad luft- och sjöprojicering. Dels utifrån att detta är de förmågor som NATO själva har förstärkt med i regionen dels för att genomföra en större beredskapskontroll med ingående marktrupp i dagsläget skulle kunna få oanade konsekvenser vilket Ryssland själva vet, man vill visa makt men man vill inte ha en snabbt nedåtgående spiral där man ej kan kontrollera händelseförloppet. Likväl är dessa styrkor relativt snabbt gripbara medan markförband kräver ombasering vilket kommer kunna följas av NATO underrättelseresurser i god tid innan, utifrån resonemanget att det ej är en beredskapskontroll som genomförs av Ryssland med ingående markförband. Dock kan förevändningen vara en beredskapskontroll av sjö- och luftstridskrafter.

Återigen kan situationen ställa sig på sin spets, främst utifrån perspektivet att vi har en organisation som är dimensionerad för expeditionära insatser och inte nationellt försvar eller hävdande av territoriell integritet under en långvarig försämrad säkerhetspolitisk situation i vårt närområde. Genomför man motåtgärder från Rysk sida kommer kravet på motåtgärder från NATO sida att lyftas relativt omgående från de östliga medlemsländerna detta i sin tur kommer föranleda att vi återigen tar ett steg nedåt i en redan nedåtgående säkerhetspolitisk spiral. Här kommer inte mer pengar till övningsverksamhet att hjälpa för, för eller senare erhåller den låga numerären av personal och utrustning sådant stridsvärde att man dels måste återhämta dels måste genomföra underhållsarbete. Slutsatsen blir således att en seriös diskussion krävs kring Insatsorganisation 14 vara eller ickevarande. NATO själva har konstaterat att det är andra spelregler som gäller nu, därför bör diskussion lyftas även kring vår egen organisation för även om bemanningen hade varit den önskade, hade vi haft stora brister fortfarande att klara en långvarig försämring av den säkerhetspolitiska situationen i vårt närområde.

Have a good one! // Jägarchefen

Källor

Der Spiegel 1(Engelska)
FOI 1 (Svenska)
Janes 1, 2(Engelska)
NATO 1(Engelska)
OSW 1, 2, 3, 4(Engelska)
Reuters 1, 2, 3, 4, 5, 6(Engelska)
Veckans Affärer 1(Svenska)


Frivilliga från Tyskland till Ukraina?

Dagens dödssiffra för Ukrainas militär har stigit till 16 sedan detta klipp publicerades.

Idag var den blodigaste dagen hittills för Ukrainas militär, med minst 16 dödade och många sårade. Detta blev resultatet av ett angrepp mot en militär vägspärr. De proryska styrkorna har de senaste dagarna också uppvisat nya vapen inklusive en polsk luftvärnsrobot.

I början av denna vecka antog många att en nedtrappning av konflikten i östra Ukraina skulle ske. Men dagens händelser indikerar inte precis det, liksom de senaste dagarnas uppdykande av nya vapensystem på den proryska sidan, som mycket tunga kulsprutor - se klippet nedan. Det märkligaste exemplet på nya vapen måste vara fyndet av en polsk Grom-luftvärnsrobot.

Nya tunga vapen i aktion hos de proryska styrkorna i Ukraina, pansarvärnsrobot (modell oklar) och kulspruta kaliber 12,7 mm antingen av modell NVS (sovjetisk), KT-12,7 (ukrainsk) eller Kord (rysk).

På personalsidan har den ryske översten (i reserven?) som leder "Folkrepubliken Donetsks" milis/väpnade styrkor, alltså Igor Strelkov/Girkin, i en öppen intervju kraftigt efterlyst fler frivilliga. Just nya frivilliga för de proryska styrkorna i Ukraina är som av en händelse nu huvudnyhet i en av Rysslands äldsta tidningar, Gazeta Kultura. Tidningen har intervjuat personer bosatta i Tyskland som har det gemensamma att de har tjänstgjort i sovjetiska eller ryska elitförband (mest VDV). Flera av dem uttrycker beredvillighet att ansluta sig till de proryska styrkorna i Ukraina och den ryska tidningen skriver att de kan komma att bilda en ny bataljon "Thälmann". Denna bataljon var en av de globalt mest omtalade under spanska inbördeskriget 1936-39 och i dess led stupade bland annat den svenske frivillige Olle Meurling (se Svenskar i krig).

En av de intervjuade, Alexander Kiefel, är en tidigare östtysk medborgare som i DDR tillhörde specialförbandet AGM/S, en motsvarighet till KGB-spetsnaz. Under några år tjänstgjorde Kiefel inom den sovjetiska militären i Afghanistan och i den ryska tidningen, på nedersta bilden, visar han stolt upp sin uniform med medaljer från tiden i Afghanistan.

TILLÄGG 23/5: Jane´s har publicerat denna högintressanta analys av den sannolika bakgrunden till den polska luftvärnsroboten.

Självbilden



Alla kanske inte läser den artikel som idag publicerats i annat fora.


Miljöpartiets språkrör Åsa Romson hävdar att utveckling och leverans av JAS Gripen E blir 20 miljarder dyrare efter att Schweiz i söndagens folkomröstning gjort tummen ned för det svenska stridsflygsystemet. Sanningen är att ingen idag vet vilka slutliga kostnader som projektet kommer att generera. De tekniska och ekonomiska osäkerheterna är stora, liksom flygplanets exportpotential.

Vi kan idag bara beklaga det schweiziska beslutet. Med ett positivt resultat hade Sverige för första gången lyckats att sälja nya exemplar av JAS Gripen till en västeuropeisk demokrati. Att i öppen konkurrens med andra moderna stridsflygsystem gå vinnande ur en sådan upphandling hade inte bara stärkt Gripens möjligheter i Brasilien utan också i en rad andra viktiga länder.

I den nu uppkomna situationen måste politiken utgå från realiteter. En av dessa är att vi redan gjort tunga investeringar i utvecklingsprojektet på grund av det pressade leveransschema som schweizarna krävde. Bedömt har den svenska staten redan ingått avtal om utveckling med industrin uppgående till tvåsiffriga miljardbelopp. Att nu avbryta och betrakta dessa pengar som ”sunken cost” kommer naturligtvis inte på fråga, även om Sverige formellt har en option att avbryta.

Ett beslut om utveckling av ett nytt stridsflygsystem är sannolikt ett av de största investeringsbeslut en nationalstat kan företa sig. Anskaffningen och driften av JAS Gripen E till det svenska flygvapnet handlade redan i utgångsläget om minst 90 miljarder. Beslutet bereddes i praktiken under sex till åtta års tid innan det fattades. Det föregicks av en bred politisk och byråkratisk mobilisering som knappast påverkas av det i och för sig dystra folkomröstningsresultatet.

Vad bör då Sverige göra? Det bästa, enligt min uppfattning, är att svenska staten helt enkelt övertar det kontrakt som förhandlades fram mellan Försvarets Materielverk och Schweiz. Och det utan att ändra ett enda kommatecken i avtalstexten. Dels är det svenska försvaret i behov av fler stridsflygplan än de sextio som redan beställts. Dels visar erfarenheten att utländska kunder ofta lyckas få bättre villkor än industrins eget hemland. Att vid ändrade omständigheter omförhandla avtal med egen industri har erfarenhetsmässigt visat sig bli både sämre och dyrare.

På grund av ett hastigt försämrat omvärldsläge har det svenska luftförsvaret kommit under press. Under de senaste två åren har den svenska incidentberedskapen i timmar räknat i stort sett fördubblats varje år. Därtill har de operativa kraven höjts som en följd av återstartad försvarsplanering och en tydligare nationell dimension. Övningarna svårighetsgrad ökar och ställer krav på högre kompetens hos enskilda flygförare. Sverige behöver faktiskt inte bara en bättre beväpning och stridsledning, utan också fler flygtimmar – och därmed flygplan - för att verka avskräckande mot potentiella motståndare.

Andra små och mellanstora länder, utan egen förmåga till utveckling av spetsigt stridsflyg, kan ha ett mer okomplicerat förhållande till sina flygstridskrafter. Man köper i princip skrov och flygtid rakt över disk. Sverige har fortfarande en militär flygindustri med förmåga att slutleverera komplexa plattformar för luftstrid. Detta ställer krav på uthållig politisk och ekonomisk beredskap samt offervilja. JAS Gripen är förvisso den enskilt viktigaste komponenten i vårt militära försvar, men också en del av den nationella självbilden, för att inte säga stoltheten. Det som nu hänt i Schweiz förändrar inte detta.
 

Allan Widman (FP)

Försvarspolitisk talesperson         

#lågnivå – Omvärlden och den militära hjälpen

Av Lars Ekeman, tidigare generalsekreterare Folk och Försvar

Den havererade försvarsberedning ger oklara signaler om vad Sverige egentligen vill med sin säkerhetspolitik.

Nog borde medborgarna kräva en bättre leverans av det politiska systemet. Breda uppgörelser om försvaret har varit regel under decennier. En gemensam uppgörelse om den ekonomiska ramen hade varit värdefull signal till omvärlden och bra för försvaret.

Nu ska man emellertid komma ihåg att Försvarsmakten i sin perspektivplan som inlämnades i höstas till regeringen uppger att det krävs ett tillskott på 4,5 miljarder fram till 2019 för att kunna genomföra 2009 års försvarbeslut. Detta ska jämföras med de 2 miljarder som är socialdemokraternas förslag. Vilket är mer än vad moderaterna vill.

”Behovet av säkerhet tillsammans med andra är stort då det fordras militärt stöd för att klara ett begränsat väpnat angrepp mot Sverige”, skriver Försvarsmakten i den inlämnade perspektiv. Såvida inte de 4,5 miljarderna tillförs. Konsekvenserna av en underfinansiering är svåra bedöma. Konsekvensen torde emellertid vara att det fram till 2019 inte går organisera en arme som ens klarar ett begränsat väpnat angrepp. Det fortsatta behovet av militär hjälp i en krissituation är således fortsatt stort. Frågan om militär hjälp är viktig att sätta in i sitt sammanhang.

Solidaritetsförklaringens grundläggande premiss är att ge och att kunna ta emot militär hjälp. Den är en konsekvens av den politiska vilja som uttrycks i förklaringen. Den om att Sverige inte kommer förhålla sig passivt vid ett angrepp mot medlemmar i Europeiska Unionen samt Norge och Island. Vi förväntar oss att dessa länder agerar på samma sätt om Sverige angrips.

Det finns många som diskuterar och har uppfattningar om vilka krav som förklaringen ställer på militär förmåga. Som förklaringen är utformad så utgör den militära förmågan en viktig del. Det tror jag alla kan enas om. Det är emellertid inte bara vår egen förmåga utan även omvärldens som är av betydelse och därmed viktig att bilda sig en uppfattning om. Här brister det överlag hos de flesta som uttrycker åsikter i denna fråga.

Diskussionen tar ofta sin utgångspunkt i bedömningar av vår egen försvarsförmåga. Ofta är slutsatsen att förmågan är så bristfällig. Någon möjlighet att kunna möta angrepp med egna resurser existerar under kort tid, högst en vecka. I tiden gäller det från 2020.

Den rimliga slutsatsen som många drar är antingen ett fördjupad nordiskt försvarssamarbete eller ansökan om medlemskap i Nato. På så sätt kan vi kompensera vår brist på militära förmåga. Där slutar diskussionen. Ytterst få har ställt sig frågan hur det står till med omvärldens militära förmåga. Det är ju därifrån som hjälpen ska komma. Den hjälp som är så tydligt uttrycks i Sveriges solidaritetsförklaring.

Ett studium av öppna källor av USA:s och de ledande Europeiska ländernas militära förmåga ger en anledning till att ifrågasätta rimligheten i Solidaritetsförklarings premisser. I likhet med Sverige har det sedan det kalla krigets slut ägt rum en omfattande nedrustning. Huvuddelen har skett inom ramen för CFE avtalet. Natos över 90 divisioner som enbart dessa omfattade i runda slängar 1,6 miljoner män och kvinnor och Warszawapaktens ca 200 med ca 3,4 miljoner soldater, är nu borta.
Numera talar vi om brigader vars personalstyrka uppgår till ca 5000 personer per brigad.

Bilden som framträder är oroande. Ryssland genomför en reform av sina väpnade styrkor vars mål är att organisera 38 stående stridande brigader och ytterligare 14 som kan mobiliseras, total 52. Ytterligare ett mål är att tillföra modern materiel så att förbanden till 70 procent är utrustade med sådan.

De ledande europeiska nationerna inom Nato, Frankrike, Storbritannien och Tyskland är alla i varierande omfattning i färd med att reformera sina väpnade styrkor. Målet för den franska reformen är 7 stridande brigader. Storbritanniens mål är 7 och Tyskland är i färd med att reducera sin organisation till att omfatta 9 brigader.

Av särskilt intresse är den amerikanska förmågan. Flera hänvisar till den som den sista garanten för freden i Europa. Vi kan konstatera en motsvarande utveckling som i Europa. Amerikanska armén ska enligt de planer som finns, reduceras till 32 brigader. Av dessa så finns 2 stationerade i Väst Europa.

Det är önskvärt att de som diskuterar vår säkerhetspolitik och vår försvarpolitiska lösning på bättre sätt förhåller sig till dessa fakta, särskilt då till möjligheten att kunna ge och ta emot militär hjälp. Det är alltid viktigt att medlen för politiska vilja vilar på realistiska och realiserbara antaganden. Var och en får själv bedöma kvaliteten i försvarsberedningens arbete avseende dessa frågeställningar.

Osäker rapport i en osäker tid


Reflektion

I detta reflektionsinlägg kommer jag beröra främst den säkerhetspolitiska kopplingen i Försvarsberedningsrapport ”Starkare försvar för en osäker tid”. Försvarsberedningen fick förlängt med drygt en månad pga den uppkomna krisen i Ukraina. Detta för att kunna analysera konsekvenserna av den uppkomna krisen i sitt slutbetänkande och de konsekvenser detta kan ge för det fortsatta försvaret av Sverige. I sig ett helt korrekt beslut, en omvälvande säkerhetspolitisk händelse bör analyseras och framför allt då man kan tala om paradigmskifte. Således jag kommer belysa ett antal saker som jag finner intressanta, den ekonomiska kopplingen m m har redan väl belysts i media samt av Skipper och på Wisemans Wisdoms.

Lyckas man då med detta? Ja man berör den uppkomna krisen i Ukraina och hur den bryter mot folkrätten samt man belyser att den säkerhetspolitiska situationen i vårt närområde har förändrats. Likväl att Östersjöregionen utgör ett geostrategiskt viktigt område belyser man, dock missar man här det likt väl geostrategiskt viktiga området Barentsregionenvilket är mycket anmärkningsvärt i och med att detta utgör en av de viktigaste ekonomiska resurserna på sikt för Ryssland, vilket bör ha belysts utifrån uppkomna möjliga konsekvenser ur den Ukrainska krisen dvs ett mer aggressivt Ryskt agerande. Främst utifrån perspektivet att Ryssland fortfarande ser hotet från USA och NATO missilförsvar som ett av de främsta, i förlängningen innebär detta att Barensregionen kommer bli ett mycket säkerhetspolitiskt känsligt område mht förmågan att patrullera med fartyg på internationellt vatten längs Rysslands norra landgräns.

En annan intressant sak man kan slås av är att man på 152 sidor ej lyckas beröra den Baltiska kopplingen vad menar jag då med detta? Dels har vi nu de facto NATO marktrupp stationerad i de Baltiska staterna, som minst detta år ut och med en trolig förlängning under nästa år. Dels har vi ett aggressivt Ryskt agerande dels mot Ukraina dels mot de Baltiska staterna. Lägg då till i ekvationen att man från Rysk sida tydligt uttryckt sin motvilja mot att NATO trupp i de Baltiska staterna och man har ingredienserna för tydliga orosmoln i det egna närområdet. Att man inte lyckats förstå eller väljer att undvika att beröra de säkerhetspolitiska aspekter detta kommer få i förlängningen för Östersjöregionen är mycket beklämmande och likväl mycket allvarligt.

En annan intressant som ofta återkommer i Rapporten är vikten av samövning med NATO för att uppnå interoperabilitet. Hur kommer man nu lyckas med detta då NATO sluter sig mer och dess övningar kommer allt mer i framtiden beröra det kollektiva försvaret av alliansen. Där ofta partnerskapsländer ej är inbjudna av förklarliga skäl finner jag mycket svår tolkat. Ena stunden säger man i rapporten att NATO kommer fokusera mer på alliansen, andra stunden skall vi samöva, det blir dubbla budskap och ett budskap som blir lätt att genomskåda, framför allt när man från Sveriges utsända i NATO högkvarteret själva säger att samarbetet kommer minska pga den uppkomma säkerhetspolitiska krisen.

Likväl finner jag det anmärkningsvärt att man i rapporten sätter sån stor tillit till EU och dess gemensamma utrikes- och säkerhetspolitik (GUSP). Om det är något som krisen i Ukraina har visat med all tydlighet är det att EU ej är en utrikes- och säkerhetspolitisk spelare, då de olika nationernas intresse sätts i det främsta rummet och utdragna förhandlingar i bästa fall leder fram till något form av agerande. Nu är EU den partner vi kan agera utifrån i och med att vi är militärt alliansfria, men att man ej har tagit både ett och två andetag och analyserat hur har EU fungerat det senaste året i utrikespolitiska agerande mot Ryssland och utifrån det tagit sin ståndpunkt finner jag anmärkningsvärt.

Likväl tar man en utgångspunkt, som jag till del kan hålla med om, i att vid en konflikt i vårt närområde kommer fler nationer än Sverige vara indragna. Dock upplever jag att man låser sig fast vid detta scenario i och med att detta mest troligt skulle ge på hand att vi ej kommer slås ensamma. Detta är ett mycket farligtantagande från försvarsberedningens sida. Man har konstaterat att Östersjöregionen är ett geostrategiskt viktigt område. Tar man t ex Gotland i ett tydligt begränsat väpnat angrepp så kommer man i mångt och mycket skifta den geostrategiska balansen i Östersjöregionen. Varvid andra nationer ej kommer beröras av konflikten och personligen finner jag sannolikheten låg att NATO kommer involvera sig i den konflikten trots att det ur ett strategiskt perspektiv kommer NATO "sättas på pottkanten" av denna manöver. Således är man militärt alliansfri kan man ejförutsätta att någon kommer till undsättning, framför allt när NATO själv samt USA lämnat budskapet till Sverige, är man med i klubben får man förmånerna inte annars.

Likväl tar man sig an att Ryssland kommer agera mer aggressivt mot sina grannar i sitt närområde, dock verkar man bedöma att Sverige ej är en granne och ej ligger i Rysslands närområde. Vilket jag anser är en mycket naiv syn, Ryssland har tydligt visat att stora delar av Sverige omfattas av dess geostrategiska intressesfär. Denna syn kan ju te sig ur perspektivet att man försöker blunda för hotet och tidigare fadäser i säkerhetspolitiska analyser rörande Rysslands agerande. Men återigen man kan inte blunda för att Sverige ligger i Rysslands närområde och vi omfattas definitivt lika mycket som Finland av dess intressesfär, härvid krävs det att man som politiker agerar utefter det och inte omskriver förhållandena med förskönande ord eller utelämnar dessa helt.

Ett annat intressant fenomen som man tar upp i sin rapport vilket i sig är bra, är att man vill öka antalet GSS/K dock lär ju detta förslag falla på att Regeringsbeslut 5 (RB5) fortfarande gäller. Förhoppningsvis har man nu inte tänkt genomföra denna GSS/K ökning genom ytterligare kategoriförskjutningar dvs att Taktiska officerare omvandlas till specialistofficare, specialistofficerare till GSS/K och genom detta frigörs lönemedel varvid man kan öka antalet GSS/K. För det skulle vara nådastöten för en organisation med alldeles för många uppgifter redan nu.

Likväl verkar den tydliga expeditionära förmågan kvarstå och därmed försvåras det nationella försvaret vilket man själv pekar på i sin rapport fått ökad aktualitet. IO 14 är och förblir en organisation som i första hand kan agera i samverkan med andra nationer främst inom ramen för internationella insatser, den är för smal för att effektivt kunna genomföra nationellt försvar och för underdimensionerad. Är man nu seriös i sitt framförande kring den ökade aktualiteten kring nationellt försvar måste man ta ett helhetsgrep kring hela organisationen och låta behovet styra och inte politiska och ekonomiska medel. Genomförs inte detta så sätter man återigen den nationella handlingsfriheten på spel och därmed har man inte gjort en ordentlig säkerhetspolitisk analys av det nuvarande omvärldsläget vilket troligtvis kommer bestå de närmsta 10 åren dvs väl inom ram för beredningens rapport.


En annan aspekt som borde ha kommit fram ur den fördjupande analysen avseende Rysslands agerande kring Ukraina är Kavalleriets ökade betydelse inom Försvarsmakten. I dagsläget finns tre tre tydliga förbandstyper i kavalleriet som i kölvattnet av Ukraina bör få en alltmer ökad betydelse detta är Underättelsebataljonen (UndBat), Jägarbataljonen (Jbat/AJB) och delar ur säkerhetsbataljonen (SäkBat). Dessa tre förband fyller inom den moderna krigföringen en tydlig roll, vad avser UndBat är det att kunna genomföra informationsinhämtning och kvalificerad delgivning till högre chef, vad avser Jbat är det kvalificerad bekämpning av högvärdiga mål. Dessa två förband fyller en tydlig funktion och det har visat sig att dessa förband tydligt har en plats i krigföringen dels i Ukraina dels i Afghanistan och Irak utifrån stormakternas krigföring. Vad avser SäkBat fyller de en mycket tydlig funktion för att kunna möta den nya typen av krigföring som i allt högre grad omfattar jägar- och specialförband.

Have a good one! // Jägarchefen

Källor

Regeringen 1(Svenska)

Önskelistan

Av Johan Tunberger, ledamot avdelning VI

Efter uppenbara födslovåndor presenterade Försvarsberedningen sitt betänkande ”Försvaret av Sverige — Starkare försvar för en osäker värld” på torsdagen.

Här en första, preliminär kommentar:

Jämfört med en rad tidigare betänkanden innebär detta och olika åtgärder en välkommen tillnyktring.

För det första har Rysslands aggression mot Ukraina fått ledamöterna att inse vad många analytiker i tio års tid varnat för, nämligen att Putin och hans närmaste krets lever i tsar Alexander III:s artonhundratalsvärld och inte i det postmoderna Europa. Beredningen anser att allt militärt utbyte med Ryssland skall avbrytas.

För det andra inser (huvuddelen) av beredningen att det behövs friska pengar om försvarets förfall skall bromsas upp. På den senare punkten kommer det att bli avsevärda problem trots att beredningen ända in på upploppet diskuterat hur dess förslag skall finansieras. Till detta skall läggas att främst moderaterna i denna del ägnar sig åt ett taktiskt agerande som måste betecknas som futtigt.

Önskelistan är lång, i många avseenden välmotiverad och dessutom omfattad av beredningens majoritet.
Några axplock:

Förutom de tidigare aviserade beställningarna av fler JAS 39E, ytterligare en ubåt, luftvärnssystem med medellång räckvidd, långräckviddiga markmåls- och sjömålsrobotar m. m., finns ett antal förslag som kan vara väl så viktiga, särskilt om de implementeras i någorlunda närtid.

Hit hör förberedelser för att ta emot militär hjälp, ökad övningsverksamhet, vidgad militär närvaro på Gotland, förstärkning av bristpersonal inom Flygvapnet och Marinen samt gång- och flygtid inom dessa. Alla angelägna åtgärder om den operativa förmågan skall öka som beredningen önskar

Vidare föreslås att två brigadförband skall upprättas. Hur nu detta skall förverkligas med den utspridda gruppering av fredsförband vi nu har. Antigen måste det bli en ny flyttkarusell för att bilda s.a.s. brigadmässiga garnisoner eller också ett evigt marscherande kors och tvärs över riket för nödvändig samövning. Dyrt i båda fallen.

Beredningen ägnar stor tankemöda åt rekryteringen särskilt av arméförbanden med huvuddelen tillfälligt tjänstgörande gruppbefäl, soldater och sjömän. Bl. a föreslås att den nuvarande tre månader långa GMU ersätts av nio månaders grundutbildning (GU). Vidare föreslås ett system med direktutbildning för tillfälligt tjänstgörande; detta för att snabbare fylla upp dessa reservistförband.

Många av dessa förslag förefaller militärt välmotiverade.

En viktig fråga är när i tiden åtgärderna kan genomföras. I många fall kunde och borde det ske i närtid för att snabbt öka förvarets operativa effekt. Det gäller bl.a. att snabbt tillföra medel för att öka övningsverksamheten, vilket den säkerhetspolitiska situationen väl motiverar

Här förefaller socialdemokraterna ha en klart högre ambition än den moderatledda alliansregeringen. Denna vill i stället skjuta betalningarna framför sig och satsa på framtida avancerade vapensystem med effekt om tio år eller mer. Enligt min mening borde man i en ansvarsfull försvarsplanering försöka hålla samman det mer kortsiktiga och det mer långsiktiga perspektivet.

I vilket fall som helst kommer inte den av alliansregeringen, eller heller inte den av socialdemokraterna, föreslagna ramhöjningen tillnärmelsevis räcka för att genomföra de i och för sig ofta välmotiverade förslagen i Försvarsberedningens betänkande.

Risken är uppenbar för att nödvändiga inköp av ammunition, lastbilar och andra mindre iögonenfallande men vitala materielslag försummas. Detsamma gäller övningsverksamheten och krigsförbandsövningarna. Allt talar för att de kommer att fortsätta att utgöra budgetregulator och att försvarets utförsbacke fortsätter, om än i något flackare bana.

Att trolla med vackra ord är lättare än att trolla med knäna.

608 dagar av försvarsberedande med ett mycket ringa utfall



Försvarsberedningens rapport är presenterad. Ett arbete som har pågått i exakt 608 dagar sedan man presenterade ledamöterna i den nuvarande beredningen den 14 september 2012. Det är till synes 608 dagar som tyvärr föreslår väldigt lite verklig försvarseffekt! Allt handlar om att man inte åstadkommit en bred uppgörelse för att man inte vill betala för vad ett relevant försvar kostar, och därefter har rapporten utformats.

I ett pressmeddemande från försvarsdepartementet sommaren 2012 förkunnade försvarsminister Karin Enström att hon hade tillsatt en ordförande som skulle leda en försvarsberedning som under nästan två år skulle arbeta med att förbereda för ett nytt försvarsbeslut.
- Cecilia Widegren har en lång erfarenhet från politiken och har de ledaregenskaper som krävs för uppdraget som ordförande i försvarsberedningen, säger försvarsminister Karin Enström.
Man inledde med att ta fram en omvärldsanalys som skulle ligga till grund för det fortsatta arbetet som försvarsberedningen erhöll i juli 2013. I det förnyade uppdrag från regeringen fanns följande direktiv:
– Analysera det svenska försvaret och lämna förslag för perioden efter 2015. Förslagen ska fullfölja den nya inriktning för försvaret som lades fast av riksdagen 2009. Förslagen ska beakta förmågeutvecklingen i omvärlden och förhålla sig till utvecklingen av de samarbeten som Sverige deltar i. Vidare ska behov av justeringar inom personalförsörjningssystemet övervägas. 
– Analysera och lämna förslag till inriktning för det civila försvaret inklusive Försvarsmaktens behov av stöd från civila verksamheter vid höjd beredskap och krig. 
– Analysera Försvarsmaktens förmåga att stödja samhället vid allvarliga olyckor och fredstida krissituationer.
Det ser nu onekligen ut som att den fetmarkerade delen i första stycket här ovan har utgjort ett enormt hinder för vad man i rapporten har föreslagit, för man har tyvärr inte kommit fram till så särskilt många avgörande detaljer som på något avgörande sätt kommer att öka vår samlade försvarsförmåga jämfört med det nuvarande försvaret. Ett försvar som vi alla vet är dimensionerat som en expeditionskår för insatser på andra ställen än i Sverige, något som ÖB i sitt bästa råd till politisk nivå framhållit är fortfarande operativt relevant(!)

Dock har man på vissa punkter i rapporten trots allt, och framför allt i "ambitionen" tryckt på vikten av ett nationellt försvar. Gott så, men det brister trots ändå när man summerar det hela.

608 dagars arbete har i stort sett renderat i att den inriktning som lades fast 2009 fortsatt gäller. Med andra ord så har utveckligen i vårt närområde, Rysslands enorma militära kapacitetsuppbyggnad tillsammans med händelserna i Ukraina i reella termer inte betytt särskilt mycket! 

I rapporten föreslår man inte att några nya förband skapas, inte heller förordas någon fast militär verksamhet på Gotland. "Satsningen" blir då att inga förband föreslås att avvecklas....


Personal och bemanning 

Regeringsbeslut 5 ligger fast. Runt detta har man i rapporten inte opponerat sig även om ämnet tydligen har varit uppe för diskussion. Det som nu blir FM Org 18 kommer med största sannolikhet att realiseras vilket både i det korta och i det längre perspektivet kommer att innebära förmågesänkningar.

Dock har man förslagit en förstärkning till exempelvis Marinen på 150 ytterligare personalrader vilket är helt nödvändigt, man vill i etta annat stycke utöka antalet GSS/K. Allt detta går stick i stäv mot regeringens beslut om RB5. Hur detta slutar återstår att se. 

En annan positiv detalj är att man vill förändra utbildningen av GSS i syfte att göra den längre och därmed öka kompetensen på individen innan vederbörande anställs vilket är bra av flera skäl. En viktig aspekt är att det blir billigare och att det kommer att likna värnplikten i stor utsträckning vilket i framtiden gör steget mot aktiverad plikt mindre svårhanterlig. Bra! 


Flygvapnet 

För Flygvapnets del vill man öka numerären av antal JAS 39E till 70 st.

Man föreslår även anskaffning av jaktroboten Meteor, något som varit planerad att anskaffas sedan länge till Gripen.

Transportflyget halveras till fyra flygplan

Ironiskt nog vill man även se över möjligheten att basera flygplan på alternativa flygbaser. Detta lagom till dess att man lagt åtskilliga hundra miljoner på att avveckla hela BAS 90 systemet...


Marinen

För marinens del är läget jämfört med i dag oförändrat. Den som hade hoppats på att försvarsberedningen skulle komma som en räddande ängel och föreslå att den anorektiska numerären skulle föreslås utökas kommer att bli besviken. Det är till och med så illa att numerären av ytstridsfartyg ett tag varit nere på fem och vänt under resans gång, men på grund av Ukrainakrisen så har man nu återgått till numerären sju ytstridsfartyg. Det här är en så skamlig låg nivå så man under om ledamöterna ens förstår vad det innebär? Försvarsmaktens expertis i beredningen verkar inte ha varit till någon hjälp för att förklara det marina perspektivet av sakernas tillstånd.

Vidare så föreslås att fem ubåtar ska vidmakthållas. D.v.s. samma verkliga numerär som i dag, men jämfört med förra rapporten så ökar man på med ytterligare ett skrov.

Det förslås ingen anskaffning av luftvärnsrobot till vår flotta. I stället kan man läsa mellan räderna att samarbetet med Finland kommer att öka den marina förmågan....

För amfibieförbandets del så är förslaget att helt och hållet återgå till det som förbandet en gång skapade för, d.v.s. strid i skärgårdsmiljö, vilket innebär att den markoperativa verksamheten med fordon på land kommer att utgå. Detta är mycket bra och renodlar amfibiebataljonens verksamhet som i sin tur kommer bidra till ökad operativ effekt i den marina kontexten. Förutsättningen är dock att man tillför rätt vapensystem!


Armén

För arméns del föreslår man i rapporten anskaffning av medelräckviddigt robotluftvärn. Detta ligger som bekant redan med i Försvarsmaktens materielplan sedan tidigare, så några revolutionerande nyheter där finns inte. Dock vill man gå tillbaka mot en riktig brigadstruktur vilket är helt nödvändigt.


Finansiering

Detta är så skamligt så det är inte ens lönt att kommentera. Media har skrivit om det, och jag har inget ytterligare att tillägga än att de nya moderaterna nu måste anses som icke regeringsdugliga och direkt farliga. Centern som skrivit på rapporten utan reservationer hamnar därmed i samma låda. Vänterpartiet och Miljöpartiet är lika "off pist" som vanligt varför det inte är lönt att kommentera.


Sammanfattningsvis

Jag att tyvärr att hela försvarsberedningen - sammantaget - är att betrakta som en sandlåda där man på ett mycket ringa sätt har bidragit till att öka vår samlade försvarsförmåga i någon omfattning som motsvarar omvärldsutvecklingen. Det är som jag ser det 608 dagar för att komma fram till att det som beslutades 2009 i stort sett fortfarande är giltigt. Ett försvar som i huvudsak är dimensionerat som en expeditionskår för att släcka bränder i tredje världen med vissa nationella tillskott.

Enligt uppgift var det Moderaterna och Centern som först skrev på beredningens rapport. Dessa båda partier är med andra ord 100% nöjda med innehållet i sin helhet. I övrigt sitter det förmodligen ett antal enskilda ledamöter som inte alls är särskilt nöjda med rapporten. Att så stor andel av rapporten utgörs av avvikande meningar är ytterst anmärkningsvärt!

För Socialdemokraterna var rapporten och finansieringsförslaget livsviktig då denna kommer att vara gällande vid bildandet av ny regering efter nästa val oavsett vilka samarbetspartierna kommer att bli. Man kommer att hänvisa till de gemensamma underskrifterna. Nu har Moderaterna satt käppar i hjulet i syfte att skada en framtida regering och man har åsidosatt Sverige säkerhet på grund av partipolitik. Det här är "låg nivå" om något!

Den övergripande slutsatsen är att 12 ledamöter lagt 608 dagar och åtskilliga resor runt i världen till ringa nytta för rikets samlade försvar och säkerhet.. Försvarsberedningens rapport var den sista möjliga räddningsplankan för att ÖKA vår försvarsförmåga på ett sätt som motsvarar omvärldsutvecklingen i vårt närområde. Men nu tyder mycket på att även den räddningsplankan har försvunnit då rapporten kommer att ligga till grund för utformningen av vårt försvar på längre sikt. Det här var inte bra!


Media: SvD, SvD, AB, DN, DN,

Bloggar: Cornu, Kungliga Krigsvetenskapsakademin, Cecilia Widegren, Allan Widman, Staffan Danielsson, Statsmannen, Den sjätte mannen, Wiseman

Gästinlägg: En studie i politisk satir

En nämnvärt obekväm chef för försvarsberedningen presenterade idag vad man kommit fram till efter nästan två års arbete med förlängning för att inkludera Rysslands ockupation av Krim. Det sades många ord men inte mycket blev sagt. Vi känner igen allt från tidigare utspel av regeringen i närtid, kanske så när som på en sak. Mellan raderna gick att utläsa:

---
Det finns inget omedelbart hot att Ryssland enskilt ska anfalla Sverige. Men! Det kan inte längre uteslutas att Sverige dras in i en militär konflikt i närområdet.
---

Detta är stort. Det är just detta hot som svenskt försvar var dimensionerat för på 60, 70 och 80-talen! Men då hade vi 204 beställda Gripen, 10 gånger fler arméförband och en armada av fartyg. Då kallade vi det kallt krig. Vad den nu uppseglande konflikten mellan öst och väst kommer att kallas lär vi bli varse.

Den av Widegren illa dolda insikten att den eviga fredens utopiska framtidsvision ersatts av förståelsen att det alltid kommer att finnas elaka människor kan man önska skulle få försvarsberedningen att gå från ord till handling. För ord fanns det gott om; handling var det värre med. Att i ord säga att man vill öka från 60 till 70 Gripen och från 5 till 5 ubåtar (inte en felskrivning) innebär inget om man inte också är villig att skriva på fakturan som följer.

Ett enkelt tankeexperiment visar att om vi beställer 10 000 nya stridsvagnar så blir det inga pengar till människor och därmed noll i total försvarseffekt. Så fler är inte alltid bättre, såvida inte pengapåsen rättas därefter. Naturligtvis är syftet att pricka människans omättliga behov av lättsmälta siffror och som passar tidningarnas löpsedlar. Jag förordar att Försvarsmakten, och inte partipolitiskt styrda försvarspolitiker, ska få fördela medel på vapensystem.

Ett mantra som Alliansen genom Borg har pressat igenom som en grundförutsättning är att allt till Försvarsmakten ska finansieras ”krona för krona”. Detta är inte ansvarstagande och helt klart en taktik från finansdepartementets sida. Man vet mycket väl att inget parti vill visa på nerdragningar under ett valår. Så när S inte vill dra ner på samma sak som M så går allt i stöpet, helt enligt plan från finansdepartementet. Och Alliansen ökar enligt sin egen tro chansen att bli omvald genom att påvisa en röd-grön splittring i försvarsfrågan.

Att ta ansvar innebär att våga ta risker, att tro på det man gör och att göra det som behöver göras. Att använda försvarsfrågan som taktiskt slagträ när verkligheten står för dörren är att göra viljan till en adress i Rosenbad viktigare än medborgarnas säkerhet, och därmed viktigare än landets bästa. Att inte betala hemförsäkringen om sonen hotar flytta om han inte får en ny iPad är inte att ta ansvar. Att ta ansvar innebär svåra beslut. Att vara regeringsduglig innebär att man måste kunna se förbi sitt eget bästa i det korta perspektivet och se till den långsiktiga helheten.


Tillbaka till reglerteknik

I ett tidigare inlägg redogjorde jag för vikten av ett långsiktigt agerande i de tröga processer som säkerhetspolitik onekligen är. En slutsats var i metaforens tecken att man inte kan jaga enskilda pirater med hangarfartyg utan man måste etablera en trovärdig närvaro över tiden. En annan var att en eka inte blir ett hangarfartyg oavsett hur många gånger man påstår det. 


Säkerhetspolitik är långsiktig, 10-20 år, men den hanteras idag som en eka. Visst, man kan låta bli att sänka den och kalla det satsning, men det är inte seriöst.

Grafen nedan visar på resultatet av den försvarspolitik som kommer att föras i och med försvarsberedningens rapport. Notera skillnaden mellan regeringens förslag i ord och de resurser som de faktisk är villiga att skjuta till inom överskådlig budgeteringstid (ett par år). Allt bortom det är snömos.



Grafen visar också att vad vi än gör nu – även om ord och resurser skulle sammanfalla – så har vi minst 10 år av återtagning innan vi kan matcha den förväntade ryska nivån med ett proportionellt förvar. Regeringen utsätter Sverige för risk genom att inte i handling bemöta dagens uppenbart försämrade säkerhetsläge. Denna risk kommer att bestå med de tilldelade resurserna under mycket lång tid framöver.

Om tidigast 10 år kan vi med det som idag meddelats av försvarsberedningen komma upp till en rimlig stabiliserande försvarsnivå, under förutsättning att Ryssland inte fortsätter och öka sin ökning. Tyvärr är inte ens detta realistiskt med de faktiska tillskott som föreslås. En graf visar detta med all önskvärd tydlighet:

Som syns i grafen är trätandet om en eller två miljarder (en föreslogs) extra per år av semantisk betydelse. Det är svensk valårspolitik när den är som sämst och påverkar inte Sveriges förmåga nämnvärt. Även om de livligt citerade 5,5 miljarderna kommer till stånd (planerat till ungefär när vi har självkörande bilar på gatorna) så är det för lite, för sent. Enligt förslaget kommer Ryssland att öka sin försvarsbudget 31 gånger snabbare än Sverige de närmaste åren. Och detta är inte från ”en låg nivå” utan med bas två år efter Georgienkriget.

När regeringen säger att de tar ansvar för svensk säkerhetspolitik, rustar upp och tillför medel så får man bilden av en 3-åring som med choklad runt munnen nekar att de ätit godis. Att enträget proklamera sin egen övertygelse är inte olikt den senaste amerikanska valdebatten då Sarah Palin uttalade groda efter groda men ändå tilläts fortsätta av de egna eftersom det konfirmerade deras egen ideologi.

När vi ändå är inne på amerikansk politik så finns en annan jämförelse. Jag tror många med mig tyckte det var absurt hur demokrater och republikaner inte kunde komma överens om detaljer i en budget trots att alternativet var något de båda förlorade stort på. Det hela blev lite som att käbbla om vem som ska sätta i bottenproppen tills båten sjunkit. Det är där svensk försvarspolitik är just nu, käbblande om vem som ska sätta i proppen. Fast värre. Bottenpropparna som partierna slåss om att erbjuda skiljer sig bara i papperstjocklek och den som läser av vattenlinjen använder ett vattenpass och meddelar att båten går rakt.

Oenighet var det här

 En talande detalj i sammanhanget är att en tredjedel av försvarsberedningens 150-sidiga dokument består av alla avvikande uppfattningar från de olika partierna. Så kan man inte ha det. Det motverkar hela idén med en försvarsberedning. Faktum är att detta nog är spiken i kistan för försvarsberedningar i dess nuvarande form.

Avsikten med en partiöverskridande försvarsberedning är att säkerställa en långsiktig säkerhetspolitik och styrning av försvarsmakten, oavsett vem som sitter i regeringsposition. Men det kräver ansvarsfull hantering där man tonar ner partipolitik till förmån för ett intellektuellt och ärligt samtal kring fakta, behov och förutsättningar. Detta har inte skett de senaste två åren under Cecilia Widegrens ledning. Snarare det motsatta, försvarsberedningen har i krisens spår gjorts till ett podium som vilken friprelle som helst skulle vara stolt över. Halleluja!

Som lök på laxen (eller grädde på moset beroende på vart man står på den politiska skalan) så talar Urban Ahlin (S) klarspråk i SVT direkt efter Cecilias låga påhopp i slutet av sitt anförande. Han svarade på en direkt fråga att politikerna har missbedömt Rysslands intentioner och aggressiva beteende och att pengarna som nu anslås inte räcker. Halleluja nummer två! En politiker som erkänner ett fel. Frågan är om han får komma tillbaka till jobbet efter lunch.

Det var nog klokt av Widegren att inte tillåta frågor från journalister efter sin predikan. Tur för mig eftersom jag inte hade min skämskudde. Om några av de skarpare försvarsjournalisterna fått ställa frågor så hade det nog blivit riktigt pinsamt. Pinsamt Maud style.

Mikael "Duke" Grev
@mikaelgrev_sve


Hej Matematik! – Rättningskommentarer Nationella prov i Försvarsekonomi

Jag kunde inte låta bli.

En lång pina är snart till ända. Politiken har idag lyckats reducera försvarsfrågan till käbbel inför öppen ridå. Trots en ny allvarlig försämring av det säkerhetspolitisk läget i Europa ska vi vänta till 2019 förrän förstärkningen av anslaget krälar över miljardgränsen. Jag vägrar att använda bägge sidors siffror som ju i olika grad innehåller omfördelningar mellan Försvarsmaktens olika anslag. Så mycket var alltså finansministerns ”substansiella uppskalning” av försvarsförmågan värd.

Det finns några bra förslag i rapporten som jag hoppades på igår, och som jag kommer att kommentera vid ett större seminarium om några veckor. Det finns även några ambitionsökningar som 10 Gripen, halvtidsmodifiering av en extra ubåt och uppgradering till modernt medelräckviddigt luftvärn hos de bägge luftvärnsbataljonerna. Men, dessa kostar också pengar. Detta innebär att den strukturella obalansen mellan uppgifter och resurser kommer att tillta i styrka med det förslag som ligger.

Det är naturligtvis ingen lätt uppgift att granska förslagets alla detaljer i medierna, men det är en stor besvikelse att man inte lyckades att samla sig till att fråga om finansieringen av beredningens förslag i perioden 2019-2024. Detta är mycket olyckligt, då det anges som sammanlagt c:a 25 Mdr SEK. Jag har därför låtit sammanställa en förenklad redovisning på bristerna i denna:

Bild1

Jag har utgått från det underlag som regeringen lämnade ut i samband med att partiledarna gjorde sitt försvarsutspel. Den som har något annat underlag får gärna visa det, för ingen skulle bli gladare än jag om det fanns ett bättre. För att förenkla det hela har jag tagit bort det faktum att tillförda pengar bara inflationssäkras från det år de förs till.

Summeringen av förslaget för åren 2019-2024 blir (2405+3265+4000+4395+5500+5545 MSEK) 25 170 MSEK. Från 2018 uppgår finansieringen till 1198 MSEK enl regeringens underlag. Men, 500 MSEK/år kommer från Försvarsmaktens internationella anslag. Dessutom tillkommer besparingsbetinget i form av ytterligare effektivisering av statsförvaltningen som uppgår till 101 MSEK/år för Försvarsmakten. Varje år finansieras alltså tillskottet med 601 MSEK från FM själv, totalt 3 606 MSEK i perioden 2019-2024. Det innebär att den egentliga förstärkningen av Försvarsmaktens anslag är 21 564 MSEK dessa år. Av dessa finansieras 3 582 MSEK ((1198-601) x 6).

17 982 MSEK är alltså inte redovisade i finansieringen. Regeringen skriver förvisso:

”Ytterligare finansieringsförslag bedöms behövas för perioden efter 2018.”

Men, det redovisas som sagt inte 2014 samtidigt som man svänger sig med stora tal. Så mycket för ”Krona för krona”.

Arma folk

Beredningen


Avvikande mening Allan Widman (FP)

Försvarsberedningens majoritet betecknar den svenska säkerhetspolitiken som solidarisk. Sverige ska, utan närmare precisering, bygga säkerhet "tillsammans med andra". Att ha allmänt inkluderande och mycket vida mål för det säkerhetspolitiska samarbetet kan naturligtvis uppfattas som ett uttryck för solidaritet. Problemet är dock att nationell säkerhet och länders relationer kring detta förutsätter fasthet och tydlighet. Om inte förpliktelser och garantier mellan bestämda parter på förhand är utklarade vinner den deklarerade solidariteten inte tilltro.

Ett samarbete om försvar, som förutsätts upphöra vid övergången från fred till krig är inget försvarssamarbete, utan ett förvaltningssamarbete.

Nato är det främsta multilaterala säkerhetssamarbetet mellan fria och demokratiska länder. Tillsammans förfogar medlemsländerna över de mest kvalificerade försvars- och säkerhetsresurser som världen känner. I förening med den organisation, färdighet och tydliga förpliktelser som präglar samarbetet är Nato det helt givna alternativet. Att försvarsberedningens majoritet, i en tid av snabbt accelererande osäkerhet, inte tar avgörande steg mot, eller ens framhåller ett svenskt medlemskap i Nato som en option, framstår inte som ansvarsfullt. Om det inte nu är tid, kan man med fog fråga när denna för vår säkerhet helt avgörande fråga ska aktualiseras?

Ett svenskt medlemskap i Nato skulle skapa förutsättningar för ett djupt och förtroendefullt samarbete med de övriga nordiska och baltiska länderna. Det skulle även garantera de svenska stridskrafterna tillgång till den ledning och de kommunikationer som vi redan idag är beroende av. Vi skulle kunna forma vårt militära försvar med utgångspunkt från andras bidrag, istället för att utsiktslöst försöka upprätthålla en komplett förmågebredd på egen hand. Vi skulle vara en röst vid bordet istället för att vänta på besked ute i hallen.

I andra internationella samarbeten där Sverige deltar som medlem sker regeringens förhandlingar med full parlamentarisk insyn och påverkan. Vårt utanförskap förhindrar en sådan ordning i förhållande till Nato. Som medlem av EU stadgar regeringsformen att regeringen fortlöpande ska informera och samråda om samarbetet med riksdagen. Därmed stärks inte bara den demokratiska förankringen, utan också den svenska positionen vid förhandlingar i Bryssel.

Medlemskap eller inte måste Sverige alltid ha en egen, substantiell försvarsförmåga. Som en del av kollektiv säkerhet kan man inte bara lita till andra utan måste också själv bidra. Valet står inte mellan Nato eller ett eget, starkt försvar. Det krävs både och.

Stockholm den 15 maj 2014
 

Allan Widman

 

 

 

 

Försvarsberedningens öden & äventyr – Del 11 Examensanvisningar

I morgon bitti är det dags för Försvarsberedningen att presentera sin försvarspolitiska rapport efter långt arbete. Eftersom jag har fått en förfrågan om att kommentera rapporten i ett annat sammanhang, så kommer jag inte att skriva någon analys i morgon av rapporten. Visst twittrande kan däremot förekomma.

Här är därför istället en liten checklista med kommentarer för den intresserade att använda när den verbala offensiven blåser över Sverige:

1. Är man överens?

I år är det särskilt viktigt, eftersom vi har en allvarlig kris i Ukraina som kan leda till ett krig. Hittills har den nationella enigheten bestått. (Fp) brukar skriva avvikande mening om Nato och (V) har också traditionellt en reservation. Att de största partierna inte skulle vara överens vore inte bra för landet.

2. Hur ser det militära konceptet ut?

Egentligen är det redan färdigt, eftersom regeringen redan talat om att det ska följa inriktningen från 2009. Det vill säga som om ingenting har hänt. Vi kan förvänta oss förstärkningar med 10 Gripen till, en halvtidsmodifiering av en ubåt och anskaffande av medelräckviddigt luftvärn för att stärka den så kallade tröskeleffekten. Att man sedan fortsätter att leva utan tröskel på Gotland kommer man inte att låtsas om, inte heller att medelräckviddigt luftvärn har för kort räckvidd.

Förvänta er heller ingen ökad markoperativ rörlighet för att kunna möta en motståndares snabbinsatsförband – med eller utan nationalitetsbeteckningar. Det hade ju behövts, eftersom du får gå sex km för att träffa på en armésoldat i Sverige.

3. Kommer detta att finansieras?

Morgondagens lågoddsare. Nej, till 0.8 gånger pengarna. Regeringens olika expertmyndigheter (FM, FOI och RiR) menar att underskottet av det gamla beslutet är någonstans mellan 4,5 – 7 Mdr SEK årligen kring 2019. Lägg därtill ökade ambitioner enligt punkten ovan, vilket torde vara kring 1,5 – 2 Mdr/år. Den strukturella obalansen mellan uppgifter och resurser kommer att bestå. Lägg särskilt märke till om det förekommer försök att dölja att man omfördelar mellan det internationella anslaget till andra anslag, och sedan presenterar det som en höjning av försvarsanslaget.

4. Blir det en Natoanslutning?

Nej till 0.81 ggr pengarna. Beredningen kommer givetvis att hänvisa detta till den utredning som pågår av Sveriges internationella militära samarbeten. Oavsett detta är det en rejäl uppförsbacke för Natomotståndarna som inte finansierar ett mer självständigt försvar.

5. Vad kommer man att säga om vår krisberedskap?

Så sakteliga har det gått upp för allt fler att vi inte har någon försörjningsberedskap att tala om. Blir det bara skrivningar om att upprätta planer eller kommer man faktiskt att göra något?

6. Kommer man att organisera om försvaret?

Regeringen måste krypa ur på något sätt att en fullt bemannad insatsorganisation inte levereras i år och att arbetet med konsekvenserna av Regeringsbeslut 5/2013 (RB 5) innebär att basorganisationen lamslås. En ny sammanlagd Försvarsmaktsorganisation kan lanseras, men vad ska den bestå av? (se punkten 3)

7. Kommer man att förstärka underrättelsetjänsten?

Den försämrade säkerhetspolitiska utvecklingen måste/borde leda till en kraftig förstärkning av svensk underrättelsetjänst. De två största organen är MUST med anslagspost 1.1.4 och FRA. Sverige har en bra underrättelsetjänst, men kraven kommer att öka och det gäller att förstärka sådant som man är bra på också för att fullfölja framgångar.

8. Hur kommer man att följa upp verksamheten och förbereda sig för sämre tider?

Här gäller det att vara uppmärksam på om Försvarsberedningen föreslår några särskilda utvärderingar längs resan. Finns det några skrivningar om att planera för hur den så kallade beredskapskrediten ska användas vid behov?

Sist, men absolut inte minst, finns det någon som helst anvisning att planera för hur en förstärkning av försvaret ska se ut? I FB 2004 skrev man att allvarlig och varaktig försämring av det säkerhetspolitiska läget skulle innebära att man genom successiva beslut skulle förbereda sig på att möta mer omfattande militära operationer mot Sverige. Den klockan började ticka 2008 i samband med Georgien. Även om man säkert kommer skriva tuffa saker om Rysslands agerande i Ukraina, så återstår frågan: Kommer man faktiskt att göra något?

9. Blir det verkligen inget som blir bättre då?

Det blir det säkert. Det finns tecken på tillnyktring när det gäller behovet av övning. Där har politiken på senare tid blivit mer drivande än försvaret, och ju tidigare och mer vi övar, desto bättre. På samma sätt finns det en ökad insikt att det gäller att använda de dyra plattformarna på bättre sätt genom att förstärka personaltätheten. Riktade satsningar på övningsverksamheten och fler besättningar till fartyg och flygplan ska vi vara positiva till.

Det är sannerligen inte lätt för våra försvarspoltiker att hävda sig mot sina partikamraters äskande om andra viktiga områden, i synnerhet under ett valår. På många sätt är det en otacksam uppgift och risken finns att Försvarsberedningen 2014 och dess ledamöter får finna sig att bli omsprungna av den brutala verkligheten. I värsta fall kommer de att bli jämförda med Försvarskommittén 1937.

En päls av stor ödmjukhet är därför rekommenderad klädsel vid morgondagens presentation.

F

I morgon bitti är det dags för Försvarsberedningen att presentera sin försvarspolitiska rapport efter långt arbete. Eftersom jag har fått en förfrågan om att kommentera rapporten i ett annat sammanhang, så kommer jag inte att skriva någon analys i morgon av rapporten. Visst twittrande kan däremot förekomma.

Här är därför istället en liten checklista med kommentarer för den intresserade att använda när den verbala offensiven blåser över Sverige:

1. Är man överens?

I år är det särskilt viktigt, eftersom vi har en allvarlig kris i Ukraina som kan leda till ett krig. Hittills har den nationella enigheten bestått. (Fp) brukar skriva avvikande mening om Nato och (V) har också traditionellt en reservation. Att de största partierna inte skulle vara överens vore inte bra för landet.

2. Hur ser det militära konceptet ut?

Egentligen är det redan färdigt, eftersom regeringen redan talat om att det ska följa inriktningen från 2009. Det vill säga som om ingenting har hänt. Vi kan förvänta oss förstärkningar med 10 Gripen till, en ubåt och anskaffande av medelräckviddigt luftvärn för att stärka den så kallade tröskeleffekten. Att man sedan fortsätter att leva utan tröskel på Gotland kommer man inte att låtsas om, inte heller att medelräckviddigt luftvärn har för kort räckvidd.

Förvänta er heller ingen ökad markoperativ rörlighet för att kunna möta en motståndares snabbinsatsförband – med eller utan nationalitetsbeteckningar. Det hade ju behövts, eftersom du får gå sex km för att träffa på en armésoldat i Sverige.

3. Kommer detta att finansieras?

Morgondagens lågoddsare. Nej, till 0.8 gånger pengarna. Regeringens olika expertmyndigheter (FM, FOI och RiR) menar att underskottet av det gamla beslutet är någonstans mellan 4,5 – 7 Mdr SEK årligen kring 2019. Lägg därtill ökade ambitioner enligt punkten ovan, vilket torde vara kring 1,5 – 2 Mdr/år. Den strukturella obalansen mellan uppgifter och resurser kommer att bestå. Lägg särskilt märke till om det förekommer försök att dölja att man omfördelar mellan det internationella anslaget till andra anslag, och sedan presenterar det som en höjning av försvarsanslaget.

4. Blir det en Natoanslutning?

Nej till 0.81 ggr pengarna. Beredningen kommer givetvis att hänvisa detta till den utredning som pågår av Sveriges internationella militära samarbeten. Oavsett detta är det en rejäl uppförsbacke för Natomotståndarna som inte finansierar ett mer självständigt försvar.

5. Vad kommer man att säga om vår krisberedskap?

Så sakteliga har det gått upp för allt fler att vi inte har någon försörjningsberedskap att tala om. Blir det bara skrivningar om att upprätta planer eller kommer man faktiskt att göra något?

6. Kommer man att organisera om försvaret?

Regeringen måste krypa ur på något sätt att en fullt bemannad insatsorganisation inte levereras i år och att arbetet med konsekvenserna av Regeringsbeslut 5/2013 (RB 5) innebär att basorganisationen lamslås. En ny sammanlagd Försvarsmaktsorganisation kan lanseras, men vad ska den bestå av? (se punkten 3)

7. Kommer man att förstärka underrättelsetjänsten?

Den försämrade säkerhetspolitiska utvecklingen måste/borde leda till en kraftig förstärkning av svensk underrättelsetjänst. De två största organen är MUST med anslagspost 1.1.4 och FRA. Sverige har en bra underrättelsetjänst, men kraven kommer att öka och det gäller att förstärka sådant som man är bra på också för att fullfölja framgångar.

8. Hur kommer man att följa upp verksamheten och förbereda sig för sämre tider?

Här gäller det att vara uppmärksam på om Försvarsberedningen föreslår några särskilda utvärderingar längs resan. Finns det några skrivningar om att planera för hur den så kallade beredskapskrediten ska användas vid behov?

Sist, men absolut inte minst, finns det någon som helst anvisning att planera för hur en förstärkning av försvaret ska se ut? I FB 2004 skrev man att allvarlig och varaktig försämring av det säkerhetspolitiska läget skulle innebära att man genom successiva beslut skulle förbereda sig på att möta mer omfattande militära operationer mot Sverige. Den klockan började ticka 2008 i samband med Georgien. Även om man säkert kommer skriva tuffa saker om Rysslands agerande i Ukraina, så återstår frågan: Kommer man faktiskt att göra något?

9. Blir det verkligen inget som blir bättre då?

Det blir det säkert. Det finns tecken på tillnyktring när det gäller behovet av övning. Där har politiken på senare tid blivit mer drivande än försvaret, och ju tidigare och mer vi övar, desto bättre. På samma sätt finns det en ökad insikt att det gäller att använda de dyra plattformarna på bättre sätt genom att förstärka personaltätheten. Riktade satsningar på övningsverksamheten och fler besättningar till fartyg och flygplan ska vi vara positiva till.

Det är sannerligen inte lätt för våra försvarspoltiker att hävda sig mot sina partikamraters äskande om andra viktiga områden, i synnerhet under ett valår. På många sätt är det en otacksam uppgift och risken finns att Försvarsberedningen 2014 och dess ledamöter får finna sig att bli omsprungna av den brutala verkligheten. I värsta fall kommer de att bli jämförda med Försvarskommittén 1937.

En päls av stor ödmjukhet är därför rekommenderad klädsel vid morgondagens presentation.

Tänkvärt inför försvarsberedningens rapport

Imorgon förmiddag kl 9 presenterar Försvarsberedningen sin rapport om hur det svenska försvaret ska utformas i framtiden. Inför detta vill jag tipsa om en återblick på hur den försvarsmakt vi idag har formades och vad som då meddelades avseende organisationens begränsningar om riksdagen skulle fatta ett beslut om en sådan i försvarsbeslutet 2004.

Ur Försvarsmaktens budgetunderlag 2005 där konsekvenserna av de fyra olika politiska finansieringsalternativen presenterades:

"Samtliga planeringsalternativ bygger på förmåga att hävda den territoriella integriteten (TI) som är avvägd relativt det rådande omvärldsläget. I planeringsalternativ minus 3 är dock kapaciteten begränsad att verka i flera geografiska områden samtidigt. Denna begränsning finns i än högre utsträckning i planeringsalternativ minus 6.
…
Givet att förband är insatta i internationella insatser, uppstår i samtliga planeringsalternativ varierande grad av risktagning avseende förmågan att samtidigt kunna möta uppkommen kris på nationell basis (uppgift 3a). Förbandsmassan är i flera avseenden så begränsad att den inte räcker till för att täcka dessa behov samtidigt. Detta förhållande blir påtagligt i planeringsalternativ minus 3."


Minus 3 mdr kr var det alternativ som riksdagen beslutade och som Försvarsmaktens organisation bygger på idag. Konsekvenser för detta alternativ:

– Hävdande av territoriell integritet: 
"Kapaciteten att hävda den territoriella integriteten reduceras, beredskapen anpassas till det rådande omvärldsläget och den positiva utvecklingen i närområdet."

– Förmågan att efter successiva beslut av statsmakterna återta högre förmåga mot väpnade angrepp mot Sverige:
"Genom att antalet förband reduceras, minskar uthålligheten för genomförande av verksamheten såväl på mark-, sjö- som i luftarenan. Förmågan att kunna möta uppkommen kris bygger i planeringsalternativ minus 3 miljarder kronor på att huvuddelen av förbanden, som också är avsedda för internationella operationer, kan disponeras för nationella behov. Numerären och uthålligheten i flera funktioner är så begränsad att möjligheterna att utnyttja systemens inneboende flerfunktionsförmåga inom andra arenor i praktiken försvinner.

– Förmågan att på lång sikt ≈10 år (dvs idag 2014) utveckla förmåga att möta olika former av mer omfattande militära operationer mot Sverige:
"I planeringsalternativ minus 3 miljarder kronor avvecklas flera moderna förband, som mycket väl skulle kunna vara till nytta i framtiden."
…
Effekterna totalt och i funktionerna innebär främst minskad redundans, minskade förutsättningar att kunna agera på flera platser m h t numerär, uthållighet m m. Sammantaget medger resurserna möjlighet att verka i ett begränsat område, för att där uppnå förutsättningar att kunna nå gynnsamt avgörande. Förutsättningarna att i framtiden öka volymer och eller förmåga, inom vissa utvalda funktioner, begränsas av kapaciteten i den grundorganisation som kan vidmakthållas inom anvisade
ekonomiska ramar."


Efter försvarsbeslutet 2004 har inga fler försvarsbeslut fattats. 2009 antog riksdagen regeringens inriktningsproposition som föreslog att det försvar som 2004 beställts och dimensionerats för att enbart kunna hantera internationella insatser och mindre kränkningar av den territoriella integriteten också skulle kunna försvara Sverige.

Det är således lätt ur ovanstående konsekvensbeskrivningar att härleda ÖB:s uttalande om att landet endast kan försvaras i en vecka, på en plats och mot ett begränsat angrepp när organisationen är fullt bemannad och utrustad.

Konsekvensbeskrivningen för försvarsbeslutet 2004 beskriver begränsningarna för det försvar Sverige har idag. Nästa år fattas det första försvarsbeslut som kan påbörja en återuppbyggnad om så önskas politiskt. Det är det beslutet försvarsberedningen lämnar sina rekommendationer om imorgon, om man idag kan enas. Det är dock en mycket lång väg tillbaka till ambitionsnivån innan 2004.

Regeringsduglighet?

Svenska Dagbladet fortsätter ikväll sin artikelserie inför att försvarsberedningen ska lämna sin rapport på torsdag och har ikväll en artikel om att det ända in i det sista är osäkert om det går att nå enighet i försvarsberedningen då Alliansen med Moderaterna i spetsen vill göra partipolitik av det hela inför valet.

Sista stycket känns dock mycket talande för svensk försvarspolitik och naiv svensk politik rent generellt. Läs detta noggrannt och reflektera över vad som samtidigt utspelats de gångna tre månaderna i ett land närmare Stockholm än Bryssel och om vad vi egentligen vet om den närmaste framtiden.

"Det som talar mot en uppgörelse är att alliansen motsatt sig S krav på att i höst flytta oförbrukade 400 miljoner kronor från de internationella insatserna för att akut stärka försvaret av Sverige. Finansdepartementet går emot och kräver dessutom att försvaret enligt tidigare beslut ska spara 110 miljoner kronor i år. Därutöver tvingas försvarsmakten enligt Regeringsbeslut 5 att till 2018 minska personalen, tvärtemot de ökningar som alliansledarna lovat."

Gissa därtill hur mycket Finansdepartementet gnuggat händerna gångna år när Försvarsmakten gång efter annan lämnat tillbaka miljardbelopp, inte minst på anslaget för internationella insatser.


Om den estniske presidenten utan att tveka väljer att kalla Sverige och svensk försvarspoltik för ett säkerhetshål, så krävs det inte mycket fantasi för att gissa vad som sägs internt i våra andra grannländer.

Är det detta som är att uppvisa regeringsduglighet?

DN uppmärksammar statsflyget

Statsflygets senaste tillskott Gulfstream G550 vid leveransen 2011. Foto Försvarsmakten


Glädjande nog har DN Ekonomi granskat statsflygverksamheten och visar på diskrepansen mellan det pris Försvarsmakten får debitera regeringskansliet och den egentliga timkostnaden.

DN tar dock endast upp kostnaden för bränsle och underhåll, vilket i år ska uppgå till ca 19 000 k/h, medan regeringen bara tillåter Försvarsmakten att debitera 10 800 kr/h. Detta är dock inte den fulla kostnaden med tanke på att personalkostnaderna inte är inräknade. Statsflyget är en verksamhet som näst intill uteslutande bedrivs för att betjäna kungahuset och regeringskansliet och därmed torde även personalkostnaderna debiteras kunden, på samma sätt som ett privat bolag skulle göra om tjänsten köptes därifrån. De flygvärdinnor som betjänar statsflyget är därtill inte anställda av Försvarsmakten utan hyrs in.

Vidare är det så att Försvarsmakten endast erhåller ersättning om kunden finns ombord. Det vill säga att om kunden åkt kommersiellt till Washington, men vill åka statsflyget hem så utgår ingen "framkörningsavgift" i form av kostnaden för att flytta flygplan och besättning från Bromma till Washington. Ej heller erhåller Försvarsmakten någon ersättning för kostnaden att besättningen måste sova över i Washington för att erhålla nattvila inför flygningen tillbaka.

Med tanke på det ökade trycket på statsflyget och fåtalet flygplan händer det att ett flygplan plötsligt är trasigt vid en beställd flygning. Då åligger det Försvarsmakten att köpa in tjänsten utifrån för att garantera att kunden kan genomföra sin resa. Det ska understrykas att detta inte kostar några 10 800 kr/h utan marknadspriset som ligger någonstans runt 100 000 kr/h. Detta hände exempelvis i vintras när Carl Bildt skulle resa från Bryssel och flygplanet fick ett tekniskt fel. Jag har ännu så länge inte hört något annat än att Försvarsmakten fick ta den notan på över €70 000.

Till DN säger regeringskansliets informatör att Försvarsmakten har medel i budgetpropostitionen för att kunna genomföra statsflyguppgiften, men kan inte svara på om anslaget är ökat för att täcka de ökade kostnader för försvaret.

Vad man kan konstatera är att i övrig statlig verksamhet när modellen med köpare/säljare av tjänster appliceras, är det viktigt att det även finns ett visst avkastningskrav, ofta motiverat med att det ska sporra rationalisering. Så verkar ej vara fallet med statsflyget. Här har istället den avgift Försvarsmakten får ta ut sjunkit över åren samtidigt som kostnaderna ökat. Avgiften som får debiteras idag är enligt uppgift densamma som på 90-talet. Intressant nog så sammanfaller den största prissänkningen med att oppositionen 2011 fick igenom ett besparingskrav på regeringskansliet. Förra året gjorde Försvarsmakten enligt årsredovisningen ett underskott på drygt 102 miljoner kr på statsflyget.


Modellen med köpare och säljare av tjänster inom offentlig sektor syftar ytterst till att sänka kostnader. Om den verkligen gör det kan diskuteras. En grundförutsättning för modellen är dock att man är transparent i redovisningen och trogen modellen. Kostar det 100 000 kr per flygtimme för Försvarsmakten att tillhandahålla tjänsten statsflyg så är det den kostnaden som ska debiteras och vara synlig.

- "Det är nästan lite planekonomi över det hela", säger Kent Härstedt (s) till DN. Nej, det är en planekonomi, men man försöker fortfarande leka marknadsekonomi.


Tidigare inlägg om statsflyget:
Hur man osynligt sparar i en försvarsbudget
Uppföljning av statsflyget
Att leka affär med skattebetalarnas pengar

Reflektioner inför Försvarsberedningens rapport

På torsdag (15 maj) sker nästa stora händelse i den försvarspolitiska världen då Försvarsberedningen  ska lämna in sin försvarspolitiska rapport som ska fungera som underlaget för nästa försvarsbeslut. Ett försvarsbeslut vars betydelse är svårt att överskatta med tanke på hur mycket … Continue reading →