Expressen skriver idag en oväntat bra artikel om bloggrannen Wisemans Wisdoms. Flera höjdare uttalar sig bland andra försvarspolitikern Peter Hultqvist (S):
-Han [Wiseman] och många andra bloggare har djup kunskap och granskar försvaret kritiskt. Han behöver inte tala om vem han är. Är man ute efter kunskap kan man ha nytta, säger Peter Hultqvist.
Det är tydligt att moderna media har kommit förbi anonymitetens hinder som hindrat gammelmedia. Att Wiseman mfl. är anonyma utgör inte längre något hinder för att budskap ska komma ut och tas emot på för avsett sätt. Mina skäl att vara anonym är de som beskrivs i texten och det viktigaste är att mina ord ska få stå för sitt innehåll utan att bli "besmittade" av den grad och därmed status jag har i det militära systemet, antingen den anses vara för låg eller för hög. Risken för repressalier bedömer jag för egen del som låg.
Bloggarna ansågs för några år sedan som ett gissel men Försvarsmaktens Informationsdirektör Erik Lagersten har anammat modern kommunikation och bejakar den debatt som förs på internet.
-Vi bejakar utvecklingen. Bloggarna gynnar Försvarsmaktens verksamhet. Vi får mycket pisk. Det är positivt, det får man leva med, säger Erik Lagersten.
Lagersten har gått så långt att Försvarsmaktens egna blogg-portal hämtar inlägg från externa försvarsbloggar. Det är järvt och mycket gynnsamt för försvarsdebatten. Wiseman var en av de första försvarsbloggarna och är den absolut största och mest inflytelserika.
-Wiseman är förvisso anonym, men mycket är intressant och relevant. Ett ämne som dyker upp på hans blogg kan bli en fråga i riksdagen inom en vecka. Så det är en informationskälla vi måste förhålla oss till, vi bemöter, kommenterar och ger underlag till politiken, säger Försvarsmaktens informationsdirektör Erik Lagersten.
Expressen skriver också om att fler och fler bloggare väljer att kliva ut ur anonymiteten, något som Morgonsur just har gjort. Han är ingen renodlad försvarsbloggare men bör omnämnas i sammanhanget. Inte minst hans Bosnien-skildringar är mycket läsvärda. Huruvida Cynisk väljer att avanonymisera sig återstår att se. Det är många som vet vem jag redan, jag är inte alls så hemlig som Wiseman och inte heller så framstående. Wiseman förtjänar allt beröm och borde få någon form av utmärkelse om han väljer att kliva fram. Varför inte Försvarsmaktens Förtjänstmedalj?
I en faktaruta tillhörande artikeln nämns några andra försvarsbloggare; Skipper, Sinuhes samtal och Cynismer. Det är givetvis smickrande att förekomma i dessa sammanhang även om det aldrig varit något mål i sig.
Föreliggande inlägg är ett resultat av en tanke som väcktes i samband med genomläsningen av kommentarer hos Bloggaren Skipper där en kommentar fastnade hos mig. Resultatet är en "Samproduktion" mellan väpnaren J.K Nilsson och sjöbusen Skipper där vi får se resultatet av Skippers rättframma formuleringar. Mycket nöje
/J.K Nilsson
Det resultat som ÖB har redovisat, det så kallade ”enveckasförsvaret”, är utfallet av ett spel.
Det ÖB inte har gjort är att redovisa vilken förmåga fienden bedöms kunna sätta in mot olika flygbaser, hamnar och mobiliseringsområden. ÖB har inte heller redovisat vilka vapensystem som fienden bedöms använda i just den här operationen mot Sverige eller vilka vapensystem som fienden avstår att använda.
ÖB har interedovisat hur väl Försvarsmakten anser att flygplanet JAS 39 i okänd version fungerar mot den tänkta fiendens flygplan vilka det nu må vara. Vi har inte fått veta vilket bestyckningsalternativ som flygplanen använder i luftförsvarsrollen. ÖB har inte talat om hur länge våra flygande radarstationer ASC890 bedöms överleva, om de ens har varit ett spelkort i spelen?
ÖB har inte talat om hur väl Arméns förband har lyckats mobilisera och transportera till det tänkta stridsområdet, som vi inte hellerhar fått någon kunskap om. Vi har intefått veta om hela vår mobiliserade förmåga sätts in eller om det finns resurser avdelade som reserver för att användas i en annan riktning? Vi har intefått veta hur fienden är dimensionerad eller hur denna har disponerat sina resurser.
ÖB har inte sagt ett ord om hur många ytstridsfartyg han har räknat med, eller hur många ubåtar som har funnits till sjöss för att kunna verka med vapen mot en överskeppning. Eller vänta nu, vi vet inte ens om den tänkta fienden kommit över havet i spelet?
Så vad vet vi egentligen baserat på vad ÖB egentligen har sagt? Nej, vi vet nog faktiskt ingenting!
Däremot skulle vi med enkelhet kunna komma fram till det som ÖB faktiskt har sagt, att Försvarsmakten kan försvara Sverige i ungefär en vecka på en plats, om vi plockade fram The world factbook ifrån CIA och ställde upp ett utgångsläge på ett RISK-bräde och spelade efter erfarenheter ifrån rapporten Rysk förmåga i ett tioårsperspektiv och Flygattack mot markmåloch de olika erfarenheterna ifrån Serbien, Irak och Libyen.
Gräver vi vidare i FOI arkiven och övriga rapporter så kan våra egna slutsaster preciseras ännu bättre.
Vi kan alltså konstatera att det som chefsåklagare Tomas Lindstrand tror är ett brott mot rikets säkerhet egentligen går att räkna ut med hjälp av det som finns i öppna rapporter på internet.
Jag liksom många andra har under lång ifrågasatt vad den svenska regeringens och Försvarsmaktens "Exit strategy" är i Afghanistan? Vilka mål är det vi vill ha uppfyllda för att kunna lämna landet?`I dagsläget så verkar det vara tidslinjen och USA:s dåliga ekonomi som driver fram det planerade uttåget 2014. Samtidigt så talar man om en förlängd närvaro i form av utbildningsinsatser. Men hur länge ska det pågå? Vilka risker kommer dessa soldater att ta då talibanerna med stor sannolikhet kommer att på ett eller annat sätt försöka ta tillbaka makten?
Libyen var en mer begränsad insats där Sverige militärt uppfyllde alla mål, och det med råge. Men vilket var egentligen det ursprungliga syftet? Frankrike drev på insatsen och Sverige hängde i slutändan på. För den som kommer ihåg så var det under mycket stor politisk vånda som Sverige skickade iväg de Gripenflygplan som stått i beredskap som del av EU Battlegroup. Vilket syfte hade Sverige? Var det bara att knyta banden närmare till NATO? Den stora frågan är kanske vilket syfte hade Frankrike? Gamla koloniala band? Franska medborgare i fara? Civilbefolkning som behövde hjälp? Olja? Kom ihåg att Frankrike bara något år innan insatsen legat i förhandling med Khadaffi om att sälja Rafale till Libyen.
I december 2012 antog FN:s säkerhetsråd en resolution att upprätta en afrikanskledd stödinsats i Mali. FN:s medlemsstater uppmanades då att stödja insatsen bland annat med utbildning, utrustning och logistik. Sverige har beslutat att lämna stöd i form av transportflyg. Stödet ställs till medlemsländerna i det västafrikanska samarbetsorganet Ecowas.
På papperet är det Ecowas vi stöder, men är det inte lite märkligt att det svenska stödet kommer först när Frankrike ökat trycket på rebellerna? Ecowas har heller inte imponerat i sina försök att ta ansvar för närområdet.
For about eight years, efforts have been made to establish an effective Ecowas Standby Brigade as part of the AU's African Standby Force. Nigeria ought to be able to play a key role because of its experience.
Nigeria, som är den stora spelaren inom Ecowas, är kända för att använda metoder som kanske inte är fullt förenliga med FN-uppdrag.
The Nigerian force in Sierra Leone in the late 1990s, known as Ecomog, faced a daunting challenge: Preventing marauding, brutal rebels from seizing power in a broken country.
They played a major role in pulling Sierra Leone back from the brink, although the tactics were often heavy-handed and included summary executions.
The same accusations are being made today as the Nigerian military fights the Islamist militant group popularly known as Boko Haram in the north of the country.
Amnesty International says people are caught between the military and the Islamists. An Amnesty report entitled Nigeria: Trapped In The Cycle Of Violence says the army's tactics are even boosting support for Boko Haram.
Omvärldens deltagande i insatsen kan t.o.m. förvärra läget.
"In my view though it is not going to be a cakewalk. My biggest fear is that could attract fellow Islamists from elsewhere as we saw in places like Iraq or Afghanistan," says Abuja-based Mr Aderemi.
If there is a military fight, the Islamists' rallying call would be given extra impetus by the fact that the United States, France and other European countries are offering support to the Ecowas mission - in every way possible except boots on the ground.
Vad är Ecowas drivkraft att ställa upp med trupp? Är det verkligen för att hjälpa civilbefolkning i nöd, eller är det för att stoppa de islamistiska rörelserna från att spridas till de egna länderna? Man kan likna detta vid USA:s dominoteori från Kalla Kriget. Faller ett land för islam (kommunism) så faller snart grannlandet.
De svenska politikerna börjar sluta upp bakom ÖB i hans kritik om att Försvarsmakten inte längre har förmåga att försvara Sverige. Frågan är vad detta kan leda till? Ett svenskt medlemsskap i NATO eller satsningar på nationellt oberoende. Minskningarna på det svenska försvaret har faktiskt ökat behovet av att Försvarsmakten används i strid. Insatserna utomlands och då särskilt mot islamistisk terrorism ökar sannolikt hotbilden mot Sverige. Nu säger jag inte att Sverige ska ge upp och låta terroristerna vinna, men vi måste också vara fullt medvetna om potentiella konsekvenser av våra insatser.
Tyvärr så pekar reaktionerna på ÖB:s uttalande att Regeringen inte vill ha en offentlig debatt om vad Försvarsmakten kan eller inte kan.
Jag tycker att det första politikerna borde göra är att analysera våra internationella insatser. Kanske inte enbart det militära värdet, utan framför allt det politiska. Vad är egentligen syftet med vårt deltagande och vilket mål vill/kommer vi att nå? I stället för att bara ställa upp när omvärlden ber oss så borde vi fråga vad är syftet med insatsen och vad vill vi egentligen själva?
Jag skrattade gott när jag läste det här inlägget på SvD Resor.
Turbulens eller störande medpassagerare är något som många kan uppleva som otäckt på flygplan. Men enligt amerikanska Federal Aviastion Administration (FAA) finns det farligare saker ombord – nämligen kaffefiltren.
FAA har under de senaste tio åren fått in över tio anmälningar om incidenter med brännskador efter att kaffebryggningen ombord gått fel. Flera flygvärdinnor, och i vissa fall även passagerare, rapporteras ha fått andra- och tredjegradens brännskador i incidenterna.
Tio års flygning i USA innebär en rackarns massa flygningar med miljontals passagerare inblandade. Tio anmälningar på att folk skållats av hett kaffe under den tidsperioden är nog med stor sannolikhet betydligt färre fall än motsvarande utfall på t.ex. McDonalds.
Vad är det då som är farligt ombord på passagerarflyg?
Turbulens ska man inte leka med. Det finns många fall med CAT - Clear Air Turbulence som vållat skador på både passagerare och flygplan. Men med dagens väderradar som finns i moderna trafikflygplan så kan man undvika de flesta former av turbulens. I kombination med att piloter har rapporteringsskyldighet för kraftig turbulens och att meteorologerna brukar ha koll på Jetströmmar och frontsystem som kan ge upphov till kraftig turbulens så är faran inte så stor som den var för 20 år sedan. Jag har för vana att alltid om ha bältet spännt. Då är man skyddad för de luftgropar som piloterna inte upptäcker. Det är när man är oförberedd som de värsta skadorna kan uppstå.
Den dummaste faran ombord är all sprit. Fulla passagerare beter sig ofta illa och är en fara för säkerheten. Det ligger tunga taxfreekassar i hyllorna ovanför passagerarna som ursprungligen designades för att bära lättare objekt som ytterkläder och någon mindre väska. I kombination med att lågprisbolag, som t.ex. Ryan Air, tar betalt för bagage, vilket leder till överfyllda stora handbagage, så är hatthyllorna kraftigt överbelastade. Vid ett haveri eller bara en hård landning så finns det risk att tunga objekt åker ned och skadar passagerarna. Denna fara skulle man lätt kunna ta bort genom att förbjuda spritförsäljning ombord. Men detta stoppas nog av vinstmarginalerna för lågprisbolagen. Det går idag att förbeställa sprit, men detta brukar levereras innan avgång, vilket är korkat. Det bästa vore om man fick köpa taxfree vid destinationsflygplatsen. På så sätt behöver inte en massa extra kilon transporteras i flygplanen, vilket sparar vikt, vilket i sin tur innebär att flygplanen drar mindre bränsle och sparar på miljön.
Hur farligt är det att ha elektronisk utrustning påslagen? För 20 år sedan fanns det möjligtvis en viss fara då tillverkarna av elektronisk utrustning inte var särskilt medvetna om faran med elektromagnetiska fält. Men dagens elektronik är helt ofarlig. Att stänga av under start och landning är numera mer en princip än en praktisk fara. FAA driver dock fortfarande på att förbjuda elektronik. Detta samtidigt som man tillåter iPads i kabinen för piloter!
A year ago, when I first asked Les Dorr, a spokesman for the F.A.A., why the rule existed, he said the agency was being cautious because there was no proof that device use was completely safe. He also said it was because passengers needed to pay attention during takeoff.
When I asked why I can read a printed book but not a digital one, the agency changed its reasoning. I was told by another F.A.A. representative that it was because an iPad or Kindle could put out enough electromagnetic emissions to disrupt the flight. Yet a few weeks later, the F.A.A. proudly announced that pilots could now use iPads in the cockpit instead of paper flight manuals.
The F.A.A. then told me that “two iPads are very different than 200.” But experts at EMT Labs, an independent testing facility in Mountain View, Calif., say there is no difference in radio output between two iPads and 200. “Electromagnetic energy doesn’t add up like that,” said Kevin Bothmann, the EMT Labs testing manager.
It’s not a matter of a flying device hitting another passenger, either. Kindles weigh less than six ounces; Walter Isaacson’s biography of Steve Jobs weighs 2.1 pounds in hardcover. I’d rather be hit in the head by an iPad Mini than a 650-page book.
Den största faran skulle jag vilja hävda är att man sitter stilla under långa perioder. I kombination med att den torra luften i flygplanen leder det till uttorkning och dålig blodcirkulation. Det händer tyvärr då och då att passagerare dör av blodpropp i sin stol. Lösningen är att dricka mycket (dock ej sprit) och att med jämna mellanrum resa på sig och röra på armar och ben. Tyvärr så innebär vinstmarginalerna hos lågprisbolagen att det är trång mellan stolarna, vilket givetvis förvärrar denna fara.
Det första bolaget som förbjuder sprit ombord och i stället levererar det vid ankomsten skulle kunna nyttja detta i sin miljö- och säkerhetsprofilering. Om man sedan höjde priset med några tior och ökade benutrymmet så skulle säkerheten ombord öka drastiskt. Men vem vågar vara först? Tyvärr så är det bara kostnaden för biljetten som de flesta passagerare oroar sig för. Det är först när det händer något som man kommer att anklaga bolagen för att de inte tänkt på säkerheten.
Ibland undrar man om det inte är så att FAA och flygbolagen medvetet sprider dumheter som t.ex. farliga kaffefilter samt förbjuder nyttjande av elektronik bara för att passagerarna ska fokusera sig på detta i stället för de verkliga farorna ombord?
Försvarsbloggarnas historia handlar om ett övergripande dilemma. Antingen hemlighålla våra brister och därigenom visa lojalitet med den verksamhet vi är en del av. Eller att avslöja och genom detta möjliggöra ett åtgärdande. Faktum är att denna blogg tillkom som ett resultat av avslöjandet att vi tappat förmågan att hemligt och säkert leda vårt eget stridsflyg. Samtidigt var det många som tadlade öppenheten. Även om jag är långt ifrån säker på att detta vitala förmågeglapp överbryggats tillhör jag dem som är övertygad om att medborgarna i vårt land hellre ska hållas vetande än ovetande.
Idag har jag på lunchekot uttalat att ÖB:s slutsatser inte kan ha överraskat någon som följt den svenska försvarsdebatten. På bloggarna var man väl snarare av åsikten att ÖB:s bedömning var optimistisk. Och ändå torde de flesta förstå att motståndskraft mot väpnade angrepp knappast entydigt kan anges i dygn och timmar. Det finns alltför många okända faktorer.
Det är förvisso inte svårt att finna skäl för ansvarsutkrävande bland Sveriges generaler, men det bör knappast ske på grund av att de har modet att säga som det är.
Att tala klarspråk och göra de konstateranden som vem som helst kan göra bara genom att följa bloggar och media skulle alltså innebära en risk för rikets säkerhet? Åklagaren som ska genomföra menprövning inför en eventuell förundersökning rörande ÖB´s så omskrivna "avslöjande" om svenska enveckasförsvaret borde istället fråga sig vem eller vilka är det som äventyrar rikets säkerhet egentligen. Torde inte då både statsminister och finansminister ligga illa till då dessa bägge Knoll och Tott aktivt nedmonterat Försvarsmakten under många år. Genom att byta ut den senaste försvarsminister, Sten Tolgfors till förmån för en riktig nickedocka har just dessa herrar fått den marionett de önskar. Kanske den verklige boven står att finna i tidigare regeringar, "Ingenting kan hända nu, vi har tio år på oss om omvärlden förändras i ogynnsam riktning". Var det inte världens bästa Persson som sa det? Att grundlura svenska folket genom att låta dem leva i förvissningen att landet har ett bra och anpassat försvar, är inte det värt att undersöka? Landets ÖB gör sitt jobb då han berättar att Kejsaren är naken. Likheten med sagan om Kejsarens nya kläder är slående. Varför inte lyssna på ÖB, och alla andra analytiker istället för att i diktatoriska anslag hota om åtal.
Vad gör man med alla flygplan efter att deras aktiva karriär tagit slut? En del slutar sina dagar på Museum. En del hålls i luften tack vare massor av insatser av flygfantaster. Men, majoriteten går tyvärr till skrot. Frågan är till vilken nytta? Oftast är skrotningsavgiften högre än vad det återvunna metallvärdet är.
Då är det i mina ögon bättre att flygfantasterna får dra nytta av dem. Och flygfantaster finns det gott om i Sverige.
Förra helgen tillbringade jag en eftermiddagen hos en gammal kollega och flygfantast. Vi hade inte träffats sedan år 2000 då jag flög JA 37 och han flög SK 37E på F 4 Frösön utanför Östersund. Nu har han gått i pension och sysslar bl.a. med sin egna flygsimulator som jag givetvis passade på att testa.
Som gammal spaningspilot på F 13 så hade han valt Bråvalla som startbas. Hangarer och platta fanns givetvis med.
Först så testade vi SK 60 modellen. Den visuella modellen (svensk märkning) var mycket tjusig med huv som gick och öppna och stänga med korrekt ljud och rörligt huvhandtag. Kabinlayouten var dock den variant som användes i Österrike, vilket bl.a. innebar ett för mig mycket konstigt horisontgyro. Dessutom var presentationen i fot och knop, vilket jag inte är van att flyga på i en SK 60. Alla knappar var korrekta även om det saknades bl.a. beröringsskyddet på LT-kranen. Österrike har en General Electric J85 motor, så det var varken den äldre RM 9B - Turbomeca Aubisque eller den nyare RM 15 - RR/Williams FJ44 som simulerades.
Upp i luften kom jag utan större problem och sedan blev det lågflygning ut över Bråviken. Jag hade bara för någon vecka flugit i området med PA-28 och man känner igen sig i simulatorn. När jag kom ut vid kusten så blev det stigning upp på höjd för lite avancerad flygning. I en simulator är det inga större problem att göra raka manövrar som looping och rollar. Att göra gungor är svårare. Där krävs det ett visuellt system med större synvidd än bara en platt skärm.
Passet avslutades med ILS-inflygning. Just instrumentflygning är något av det som simulatorer är bäst på. Det var svårt att hitta neutralläget på styrspaken. Här krävs trim och kraftåtermatning för att det ska fungera riktigt bra. Den digitala presentationen gör också att det blir en viss PIO-effekt då det är svårt att se när ILS-nålen sticker ut i höjd eller sida. Men med lite träning så hade det nog gått bättre.
Den avslutande landningen fick bli vad den blev. Det är mer eller mindre omöjligt att simulera en landning perfekt, då det kräver oerhört mycket från det visuella systemet samt att det krävs återmatning av luftkrafter på roder och spak för att det ska kännas rätt. Men jag överlevde och en bra landning är som bekant en landning som man kan gå iväg från på egna ben.
Ett par dagar senare dök det upp ett brev i postlådan. I detta låg ett diplom som intygade att jag var återinflugen på SK 60. Stort tack JEL!
Numera så finns det möjlighet för alla att pröva på att flyga stridsflygplan. Det finns ett antal simulatorer i Sverige i privat regi som använder sig av hårdvara från flygplan som flugit i Flygvapnet. Ny teknik har inneburit att det som tidigare tog stora datorhallar att åstadkomma numera går att göra i en vanlig PC. Jag tänkte försöka göra en sammanställning av dessa stridsflygsimulatorer i mer eller mindre privat regi. I många fall så finns det möjlighet för privatpersoner att köpa flygtid i dessa.
Först lite historia om simulatorerna i Flygvapnets tjänst här och här.
Först en genomgång av simulatorer på museum runt omkring i Sverige.
Flygvapenmuseum På gamla F 3 i Malmslätt utanför Linköping så finns navet för de svenska flygmuseerna. F 3 har varit nedlagt i många år, men levt vidare som detachement till diverse flottiljer. Numera bedrivs helikopterverksamhet och flygutbildning. Dessutom bedriver FMV och Flygvapnet utprovning och taktisk utveckling av Gripen.
- JAS 39. Detta är en generisk avhemligad variant av JAS 39C Gripen. Då Gripen används i Flygvapnet så vill man inte avslöja allt för mycket för allmänheten (och kanske en eller annan spion som gärna vill veta mer). Den skänktes av Saab till Flygvapenmuseum den 17 december 2003 i samband med flygets 100-årsjubileum.
Aeroseum I gamla F 9 Säves bergshangarer utanför Göteborg håller Aeroseum till.
- JA 37. Jag har försökt få tag på information från Aeroseum om vilket flygplan det rör sig om, men jag har ännu inte fått något svar.
- SK 61. Ursprungligen 61.021 eller SE-LNC. Den flög först i Flygvapnets regi, men fördes sedan över till TFHS i Ljungbyhed. Slutligen var det Lunds Universitet som opererade maskinen.
Dessutom har man en Piper PA-24 Comanche simulator (f.d. SE-FFG).
Brattforsheden På gamla Krigsflygfält 16 i Brattforsheden så bevaras beredskapsåren 1939-45. Länsstyrelsen i Värmland beslutade 2003 att bevara området och förklarade det som ett "kulturreservat".
- AJSH 37. F 7 gamla AJSH 37 simulator som flyttats hit efter pension. Novelair stöttar i renoveringen. Även denna simulator har jag tillbringat ett antal timmar i.
- J 35B. Ursprungligen 35.244. Levererad till F 18 62-10-17 där den flög hela sin karriär fram till 73-07-07 förutom en period då den var utlånad till Saab. Den kom till Robotmuseum från Scheeleskolan i Köping som i sin tur fått tag på den på F 18 uppställningsförråd.
Dessutom finns en Linktrainer och en Rb 05 simulator som Flygvapnets AJ 37 piloter tillbringat många timmar i.
F 10 Flygmuseum På F 10 Flygmuseum i Ängelholm är det givetvis Draken som gäller!
- J 35J. Simulatorn är under uppbyggnad och arbetet kan följas här. Se reportage hos SR.
Sedan har man en generisk flygsimulator som kan simulera flera olika typer av flygplan (Cessna, SK 61 Bulldog, SK 60 eller J 35J).
F 11 Flygmuseum F 11 flygmuseum på Skavsta flygplats utanför Nyköping var en gång i tiden den stora spaningsflottiljen och har därför fokuserat på spaningsflyget i Sverige. Läs ett tidigare inlägg från ett besök på museet.
F 15 Flygmuseum Flygplatsen utanför Söderhamn är numera stängd, men museet bedriver fortfarande sin verksamhet.
- AJS 37. Ursprungligen var detta 37.081. Denna simulator är under uppbyggnad och kommer att presenteras för allmänheten när museet öppnar för säsongen 1 juni 2013. Här finns lite bilder från projektet.
Simulatorn har en Facebookgrupp. Den är dock sluten än så länge, så intresserade får söka medlemskap.
F 16 kamratförening F 16 kamratförening i Uppsala har ett par PC-baserade simulatorer där besökare kan testa på att flyga.
F 21 Flygmuseum Strax utanför vakten på F 21 Kallax utanför Luleå så finns förbandsmuseet. Då F 21, till skillnad från de flesta andra museum, ligger vid en flottilj som fortfarande är i drift så kan man höra lite stämningshöjande flygbuller när man går omkring bland utställningsobjekten.
- JA 37Di. Detta är kabinen från den JA 37 simulator som använts på F 21. Med andra ord så har jag nog ett par timmar i den också...
Över till simulatorer i privat regi.
Falun - J 35A. Den här simulatorn har jag ännu inte fått så mycket information om. Enligt uppgift rör det sig om den första 35 simulatorn som ursprungligen fanns på Saab. Det skulle därför kunna röra sig om 35-simulator nr 101 som en tid fanns på Flygvapenmuseum.
Norrköping - J 35F2. Detta är flygplan 35.609 som lånats ut av Flygvapenmuseum. 35.609 levererades till F 3 70-06-01. Den fördes senare över till F 17. Den har efter en buklandning 81-05-30 på en krigsbas använts som utbildningsobjekt på F 10 fram till 1999. Därefter fanns den på Nyköpings flyggymnasium fram till 2004.
Gävle Dessa simulatorer drivs av Novelair AB. Deras hemsida är ganska så tunn, men desto mer finns på deras blogg och på Facebook.
- J 35J. Ursprungligen 35.531. Flygplanet levererades till F 13 68-08-14 som en J 35F2. Sedan fördes den över till F 12 och slutligen F 10. Den moddades slutligen till J 35J och flög på F 10 fram tills dess att Draken avvecklades.
- AJS 37. Byggd av delar från 37.009 som finns på F 15 flottiljmuseum. Skrovet är byggt av Novelair baserat på ritningar från Saab. Ursprungligen fanns denna simulator i en buss och visades upp på en hel del flygdagar runt omkring i Sverige.
Novelair är också involverade i uppbyggnaden av F 15 AJS 37 simulator, se ovan. Se mer på denna diskussionssida på SoldF.
Stockholm Föreningen Swesim är ett gäng flygentusiaster som driver ett antal simulatorer. Både civila och militära.
- AJS 37. Detta har aldrig varit ett riktigt flygplan, utan är en av Flygvapnets simulatorer som på omvägar hamnat här. 1974 levererades den till F 15 och användes i grundutbildningen på Viggen, TIS 37, så jag har ett par timmar i denna simulator. Jag har för mig att den skänktes av Flygvapnet till flygteknikerskolan i Västerås, men hamnade senare på Heron City utanför Stockholm där man kunde hyra flygtid. Jag var själv vid ett tillfälle på Heron City och pratade med ägaren. Verksamheten gick nog inte så lysande så Swesim tog över simulatorn och den är numera i drift i deras verksamhet.
- J 35J. Ursprungligen 35.521 som levererades till F 13 68-04-03 i J 35F2 status. Därefter flögs den på F 14 och slutligen på F 10 där den modifierades till J 35J. Enligt Bo Widfeldts bok "Draken" blev den uppställd på Säve. Sedan fick en privatperson i Stockholm tag på den, men orkade inte färdigt med sitt simulatorprojekt utan i stället så togs den över av Swesim som nu färdigställer simulatorn.
- J 32B. Ursprungligen 32.605 som levererades till F 1 60-02-22. Under sin karriär var den baserad på F 4 och F 15. Den flög sista tiden på Målflygdivisionen på gamla F 3 i Malmslätt. Det är en av få J 32 som hade baksitsen fullt utrustad för DK-flygning då den användes för att flyga in nya piloter på Lansen. Sista flygningen 97-08-27. Swesim tog över den 2010 och påbörjade att bygga om den till simulator. Dock så har man på senaste årsmötet tagit beslut om att det inte finns tillräckligt med utrymme i deras lokaler, så projektet kommer att lägga ner till förmån för andra projekt. Se diskussion på SFF forum om 32.605.
Utöver militära flygplan så har Swesim dessutom en Boeing 737 och en Focker F28!
- SK 35C. Detta är 35-simulator nr 102 i Flygvapnet som levererades 1962 till F 16. Ursprungligen var det en J 35A simulator, men 1976 byggdes den om till framsits på SK 35C för att användas i grundutbildningen på F 16. 1985 flyttades den ned till F 10 där den användes fram till 1998.
- J 35F2. Mälardalens Högskola i Västerås tog 1998 mot F 10 gamla J 35F2 simulator. I Flygvapnet 35-simulator nr 109. De hade dock inte tid att göra något med simulatorn, så den har senare flyttats till Västerås flygmuseum.
Man har även en gammal Link Trainer, vilket är intressant då det var den första simulatortypen som Flygvapnet använde. Utöver det finns en DC-10 och en Metropolitansimulator.
2011 höll Västerås flygmuseum en simulatorkonferens med ett antal av de ovan nämnda simulatorprojekten som deltagare.
Sammanfattning För den som vill fördjupa sig så finns det många simulatorrelaterade forum på nätet. Svenska Flygsimulatorklubben är ett. Här är ett projekt för att bygga svenska flygbaser i FS2004. RB Design har genom åren tillverkat en hel del modeller på svenska flygbaser till Flight Simulator.
Det är inte bara flygplan som återanvänds, utan som kan ses på en del av sidorna så är det även gamla tekniker och piloter som efter pension delar med sig av sina kunskaper. Som jag skrev i ett av mina första inlägg på bloggen, länge leve nördarna!
Om inte entusiasterna fanns så skulle slutet för de flesta flygplan bli som i filmen nedan...
Med tanke på att JAS 39 A/B Gripen just avvecklats i Flygvapnet så borde det finnas chanser att komma över delar av en kabin som skulle kunna gå att modifiera till en simulator. Det skulle t.o.m. finnas möjligheter att få tag på delar av Flygvapnets 39 A/B simulatorer, då allt inte går att återanvända när de byggs om till 39 C/D.
Hmm, det här fick mig själv sugen på att sätta fart på mitt eget flygsimulatorprojekt (del 1, del 2). På grund av flytt under hösten så har det stått stilla ett bra tag, men nu när det mesta är på plats i mitt nya hus så är det nog dags att plocka ihop grejorna igen.
P.S: Den som har mer data om de olika simulatorerna får gärna höra av sig, så uppdaterar jag inlägget.
Uppdaterad 13-01-25, 16:00 Swesim meddelade mig att 32-projektet kommer att läggas på is då man har för ont om utrymme i sina lokaler. Synd, en 32:a som komplement till alla 35/37-simulatorer hade varit trevligt. Vi får se vad som händer med skrovet.
Uppdaterad 13-01-25, 21:03 Jag har lagt till kulturreservatet Brattforsheden som har en AJS 37 simulator.
Uppdaterad 13-01-26, 10:55 F 11 simulator bygger inte på 37.961, utan på 37.958. 37.961 reparerades också efter haveriet. Jag fick följande kommentar från en läsare:
"SULan i Nyköping bygger inte på 37961 utan på 37958. Det är riktigt att framkroppen till 37961 finns på museumet, men den ingår endast i ordinarie utställning. Vidare kring 37961 så transporterades hon efter buklandningen på F 17 sjövägen till F 13 (ej SAAB). Där reparerades hon och återsattes faktiskt i tjänst.
Senare hamnade hon på F 21 där hennes aktiva karriär avslutades 1998. Framkroppen kom efter det att överföras komplett till FVM (de hade ej plats att ta emot en hel SF 37). Där fick hon så stå undanställd i förråd några år innan förflyttningen till sitt nuvarande hem på F 11 museum blev aktuell."
Vad gör man utan sina läsare? :-)
Jag har tyvärr ingen bra lista med sammanställningar för de olika Viggenindividernas öden motsvarande de som t.ex. finns i böckerna om "Draken" och "Tunnan". Jag får nog sätta mig ner och titta i de elektroniska arkiven för att se historiken.
Idag vaknade Sverige till rubriken ”ÖB granskas för brott mot rikes säkerhet”, onekligen ett bra sätt att få fart på hjärncellerna och man såg framför sig hur en sjukskriven ÖB har transporterats till något dunkelt förhörsrum med en lampa mot ansiktet. Men sedan räckte det med ingressen för att förstå att chefsåklagare Tomas Lindstrand funderar lite över detta, har sonderat med kollegorna, pratat lite med Säpo. Han ska ”snart ta ställning till frågan”. Och när han har tagit ställning till frågan är det JK:s uppgift att i så fall ta det hela vidare (vilket man redan beslutat sig för att inte göra). Det intressanta är vem han får ”mer kött på benen” ifrån. Han säger i DN-artikeln att han inte vill göra en ”menbedömning på egen hand utan jag vill att människor som kan det här systemet och som jobbar med det ska ha en uppfattning. Och någon sådan återkoppling har jag inte fått ännu”. Är det ÖB:s egen organisation (MUST) som har fått frågan och ska bedöma det? Försvarsdepartementet?
Det är svårt att se hur ett sådant åtal skulle se ut. Om ÖB hade pratat om spelen, som är kvalificerat hemliga eftersom de bl.a. rör värdering av främmande makt, hade det naturligtvis varit en sak. Men nu berättar ÖB om svensk förmåga i en insatsorganisation som är beslutad (IO 14) men inte intagen förrän 2019 – i sig förutsatt att man får budgetförstärkning m.m. – och de uppgifterna torde vem som helst med lite tålamod och kunskap kunna lägga ihop efter att ha studerat öppna underlag och försvarsbloggar med kommentarstrådar detaljerade som vilken beredskapsplan från kalla kriget om helst.
Nu är förvisso ÖB inte vilken hobbygranskare som helst, men sett i ljuset av alla års efterlysningar från inte minst riksdagens Försvarsutskott, om större insyn, tydligare mål, bättre beskrivning av operativ förmåga etc., kan man nog hävda att det uppriktiga budskapet om svensk förmåga på några års sikt är ett svar på en politisk beställning. Både vad gäller förmåga och tydlighet i redovisningen. Det är också detta som enligt min bedömning kommer få många försvarspolitiker att under dagen uttrycka sitt stöd för ÖB. Det är liksom lätt att i offentligt tryck hitta deras tidigare formuleringar om behov av öppenhet och ingen vill anklagas för att vilja tysta ÖB eftersom hans budskap kan skvätta tillbaka på en själv.
En annan dimension av saken gäller värdering av vad som är skadliga uppgifter kring svensk försvarsförmåga. Återigen, dagens officerare tolererar inte att verksamheten skönmålas eller luras om a la ”vår beredskap är god” och det syns på nätet, lindrigt sagt. Och så genuint hemliga saker som vår incidentberedskap vädras numer också i offentligheten, t.ex. genom artiklar av fd generaler samt genom Riksrevisionens försorg, vilket man i så fall kan tycka är bra mycket allvarligare eftersom det rör vår befintliga förmåga precis just nu.
Med andra ord: Tomas Lindstrand kommer förmodligen sjukskrivas för arbetsutmattning om han oroar sig för att främmande makt vet för mycket om svensk operativ kapacitet och ger sig ikast med att undersöka vilken information som finns att tillgå på nätet.
Slutligen, om det så småningom blir åtal har inte regeringen annat att göra än att säga tack och adjö till Sverker Göranson. Men det försätter regeringen och försvarsministern i ett bestående tillstånd av att ha manipulerat bort den ÖB som tog bladet från munnen. Det kan vara hur felaktigt som helst, men det blir i så fall den bild man har att hantera framöver.
Uppdatering kl 1324:
Jag citeras av TT, bl.a: ”Nordgren Christensen anser att Lindstrand borde vara betydligt mer bekymrad för att försvarsbloggar nu fylls av initierade kommentarer om svensk försvarsförmåga, med uppgifter som är betydligt känsligare än de som ÖB redogjort för.”
Det borde varit ett ”i så fall” där, så att ingen missförstår. För säkerhets skull: Jag tycker det krävs mer öppenhet, inte mindre och det inkluderar bl.a. försvarsbloggar – något jag ju själv försökt bidra till en del genom åren. Min poäng är att uppgifter om t.ex. incidentberedskap här och nu borde intressera åklagaren mycket mer än vad en eventuell kommande insatsorganisation kan klara, om han är orolig för vad en motståndare kan hitta på med informationen. Utvecklingen på nätet är irreversibel, tack och lov! Det är i grunden är mycket positivt och sunt att det finns så mycket information som möjligt tillgängligt, om det sedan är i form av kommentarer i bloggar, offentligt tryck eller redovisningar till internationella kontrollinstanser. Det är ju inte precis ett svenskt fenomen, tvärt om är den svenska offentligheten underutvecklad om man jämför med andra länder. Och om man ska dra det ett steg längre kan man betänka att hela poängen med att anmäla innehav av vapensystem, förband etc. till internationella kontrollorgan är att det är konfliktdämpande i sig.
Jag har ånyo tjänstgjort ett par dagar som reservofficer. I ljuset av det och mina övriga kontakter med myndigheten slås jag av hur snabbt allting gått. När jag en gång utbildades vid Infanteriets Officershögskola i Halmstad fanns reglementen för samtliga truppslag ner till plutons- eller gruppnivå. Varenda kadett visste hur ett skyttekompani skulle se ut i termer av befattningar och förbandsbestämmande materiel. Och på de KFÖ:er (riktiga sådana) man tjänstgjorde fanns personal och materiel i huvudsak att tillgå. Det var begripligt och verkligt.
Nu är känslan att vi startar om från ruta ett (1). Det kan naturligtvis vara spännande och lärorikt, men kommer att ta mycket lång tid. Och hur säkrar vi effektivitet och enhetlighet? Mina erfarenheter har lett mig till att tro att vi inte enbart behöver få tillbaka vapengrenschefer utan också truppslagsinspektörer. De senare med ansvar för kompetensen inom sina respektive pastorat; såväl fortbildning av personal som säkerställandet av relevanta och uppdaterade reglementen. Om detta har jag tidigare ställt frågor, men inte fått några tillfredsställande svar.
Några dagar in i Sälen försökte man som alternativ till ”veckoförsvaret” lansera begreppet ”enhaubitsförsvaret”. Men som de flesta vet höll inte detta epitet för närmare granskning.
Detta hindrar emellertid inte att materielproduktionschefen Leif Nylander i senaste Försvarets Forum brinner för internationella materielsamarbeten och anser att just ”haubitsen Archer är ett lysande exempel”.
För övrigt önskar även jag Överbefälhavare Sverker Göranson god bättring.
En sak som aldrig upphör att förvåna mig är den svenska oförmågan att ta snabba beslut. I stället ska det kallas till stora gruppmöten, läggas ut på utredning m.m. Slutresultatet är att allt styrs, inte av den som tänker snabbast, utan av den som tänker långsammast. Konsensus är något som eftersträvas, i många fall mer än beslutet i sig själv.
Varför?
Blir dessa grupplösningar bättre? Tveksamt. Oftast leder de i bästa fall till den typiska svenska "lagomlösningen". För att få konsensus och harmoni i en grupp så får man kompromissa med resultatet så att alla känner att de fått vara med och påverka. Inte det bästa resultatet med andra ord, men det som skapar minst oro i gruppen.
Blir resultatet säkrare? Det intressanta är att forskning pekar på att gruppbeslut tenderar att resultera i att man tar större risker. Detta då alla i gruppen tenderar att tro att resultatet av ett gruppbeslut är säkrare och att man därför inte analyserar och ifrågasätter beslutet tillräckligt väl. "Någon annan" har ju beslutat!
Ett annat resultat som forskning visat är att i valet mellan ett säkert dåligt resultat och en potentiell katastrof så väljer många den potentiella katastrofen. Detta kan vara t.ex. valet mellan att avbryta en flygning och återvända till passagerarnas förtret eller att fortsätta med något som för stunden bedöms som en liten risk. Däremot i valet mellan ett bra resultat och ett bättre resultat så väljer man logiskt det bättre.
Inom luftstrid och till viss del affärsteori så pratar man om Boyds OODA-Loop. Det handlar om vägen fram till att vinna en luftstrid (affär). Genom Observe (titta på problemet), Orient (placera problemet i sitt sammanhang), Decide (ta ett beslut) och Analyze (utvärdera utkomsten av ett beslut), så kommer nästa loop att gå bättre då den kan bygga på analysen av den första. I teorin så är det den som kan gå igenom loopen snabbast som vinner då hans beslut kommer att bygga på ett överlägset beslutsunderlag. I praktiken (t.ex. strid mot talibaner i Afghanistan) så fyller OODA i vissa fall ingen roll då motståndaren inte är påverkad av tiden för nå resultatet.
Grupper har problem med OODA. Särskilt grupper som har dålig kunskap om ämnesområdet. De tenderar att inte komma till Beslut innan de har analyserat, vilket enligt OODA-teorin är mer eller mindre omöjligt. Visst kan man genomföra simuleringar m.m. för att få fram ett statistiskt sannolikt resultat av beslutet, men det är först när beslutet tas som man kan se verkan av det. Resultatet kan dessutom bli ett annat om det tas vid en senare tidpunkt.
Märk väl att besluten inte alltid behöver vara snabba. De ska bara verka vara snabba. Genom att förbereda sig så har man ofta tagit besluten redan innan de behövs. T.ex. så repeterar en pilot nödchecklistan för motorbortfall under start för att inte behöva tänka när det inträffar. Det många glömmer är dock det i nödchecklistan vitala och alltid initiala punkt "flyg flygplanet". D.v.s. bara för att man behöver analysera ett problem så slutar man inte att flyga eller driva ett projekt närmare milstolpen. Verkligheten har en viss tendens att fortsätta och inte vänta på beslut. Inga beslut eller sena beslut innebär därför att någon annan indirekt tar besluten åt en.
I flygsäkerhetskretsar har man lärt sig att dela med sig av sina misstag. Då gäller det att ha högt i tak samt att ha en icke bestraffande kultur. Straffas någon för att han erkänner sina misstag så kommer han att vara tyst nästa gång. Detta resulterar att information, som skulle kunna resultera i att någon annan kan undvika att göra samma misstag, saknas. Tyvärr så krävs det ofta att någon ska göra ett misstag för att man ska upptäcka riskerna. Det är dock oerhört korkat att en organisation gör samma misstag två gånger.
Baserat på erfarenheterna så skapar man sig handlingsregler, checklistor eller regelverk. Faran med detta är att vissa tror att regelverken alltid skyddar. Regelverken kan i vissa fall hämma och resultera i att folk tar genvägar och då ökar riskerna. Jämför t.ex. lösenord på datorer. Regelverken säger att säkerheten höjs med långa och komplexa lösenord. Resultatet i verkligheten blir ofta att man antingen skriver ner lösenorden eller använder samma komplexa lösenord överallt, d.v.s. minskad säkerhet. Dessutom skyddar regelverken bara mot kända faror. Sunt förnuft och utbildad personal är det enda som hjälper i längden.
Man lär sig alltså av misstagen. Frågan är då om man helt ska förbjuda folk att begå misstag? Att bara lära av andra hjälper inte alltid, för det skulle resultera att man låter andra leda utvecklingen och därmed också ta de stora vinsterna. För att vinna måste man våga ta risker. Det gäller bara att vara medveten om ungefär hur stora risker man tar.
Min teori är att när personer i en grupp saknar kunskap så tenderar diskussionen att hamna kring hur man tar beslut snarare än beslutet i sig själv. Likaså, en chef som saknar kunskap i ett ämne tenderar att förskjuta beslutet till ett område han klarar av och ta beslutet där. Ett beslut, men tyvärr ofta fel beslut.
Jag kan i detta sammanhang rekommendera boken "Gut Feeling". Som vanligt en ganska så pratig amerikansk bok, men med ett kort kärnbudskap. Kan du ditt ämnesområde så är ofta den första känslan du har det rätta beslutet. Det gäller bara att lita på den känslan. Nu lägger människor ofta ned lång tid och stora vedermödor för att försöka bevisa magkänslan, vilket i många fall kan vara omöjligt.
Min syn är att konsensusbeslut är mer eller mindre omöjliga att nå och i många fall inte ens något att sträva efter. Det man ska ha är en bra diskussion där alla experter får komma med sina synpunkter och delge sina kunskaper i området. Sedan tar chefen beslutet och organisationen följer det. Beslutet bygger då på både kunskap och magkänsla. Kontrollorganet ska vara att resultatet av beslutet ska följas upp och en dålig chef bytas ut om det visar sig att han tar upprepade dåliga beslut.
Det är ett berg av utmaningar för nästa regering att ta hand om, oavsett hur den är sammansatt efter valet 2014. Det räcker med att titta på listan över planerade propositioner och skrivelser från Försvarsdepartementet för att se hur pausknappen nu är intryckt i det politiska systemet. Ja man jobbar såklart på i Försvarsberedningen, men före sommaruppehållet kommer Försvarsutskottet endast få en skrivelse att behandla som gäller Riksrevisionens rapport om bemanning av marinens och flygvapnets stående insatsförband och det sammanslagna Försvars- och utrikesutskottet kommer behandla UD:s skrivelse om Nordiskt utrikes-, säkerhets- och försvarspolitiskt samarbete. Efter sommaruppehållet är det inte en enda planerad proposition eller skrivelse från Försvarsdepartementet. Allt skjuts på framtiden, efter Försvarsberedningens rapporter och framför allt efter valet 2014.
Idag skriver Försvarsberedningens ordförande Cecilia Widegren (M) på Brännpunkt. Det första som bör noteras är det numer fastslagna ”nästa försvarspolitiska beslut 2015”. Det var inte ens lätt på Sten Tolgfors tid att se en realistisk tidsplan för ett försvarsbeslut före valet, men så sent som för ett år sedan var budskapet från regeringsföreträdare att beslutet skulle ske 2014, i tid för att kunna gå in i det nya försvarsbeslutet när det andra upphör att gälla, dvs. 1 januari 2015.
Detta förhållande innebär ett antal saker:
Man prolongerar försvarsbeslutet efter 1 januari 2015 (gissningsvis till ingången av 2016) och det blir inte några budgetförstärkningar, med hänvisning till att Försvarsberedningen inte har arbetat färdigt. Detta välkomnas förmodligen i varierande grad av samtliga partier då man med hänvisning till processen inte behöver följa upp budskap som hittills kommunicerats (om t.ex. behov av mer pengar) under ett valår, då man ska presentera förslag som man på goda grunder tror intresserar bredare väljargrupper och som kräver sin finansiering. Å andra sidan får Moderaterna leva med att (S) kan mullra, ungefär som nu, i drygt ett år till utan att korten riktigt kan synas.
Det andra handlar om Försvarsmaktens möjligheter att planera framåt, inklusive det omgivande samhällets möjlighet att planera framåt. Om osäkerheten är stor, eller upplevs vara stor, över hur den närmaste framtiden kommer se ut är det få kommunalråd, högskolerektorer eller stora arbetsgivare som vågar räkna med att planeringsförutsättningarna ligger fast och därmed går in i långsiktiga åtaganden. Bostadsfrågan för soldater är ett exempel på ett sådant område och detta riskerar naturligtvis bli en ond cirkel vad gäller rekrytering.
Det tredje handlar om – och nu går vi tillbaka till Cecilia Widegrens debattartikel – hur man ska förhålla sig till denna process utifrån de larmsignaler som sänts ut från olika aktörer, inklusive representanter från regeringen i samband med JAS Gripen-beställningen. Det är tydligt att regeringen inte går de till mötes som ser Ryssland som något slags växande militärt hot. Tvärt om betonas den bredare paletten av hot och risker och de förändringar som Widegren pekar ut sedan den förra beredningsrapporten understryker det. Det är inte heller oväsentligt att hon upprepar formuleringen i försvarsbeslutet 2009 om att ”ett enskilt militärt väpnat angrepp mot Sverige är fortsatt osannolikt under överskådlig tid.”
Låt mig vara tydlig med att jag inte har någon annan uppfattning. Det är få, om någon, som ser ett enskilt angrepp mot Sverige som realistiskt och de faktorer Widegren tar upp i sin artikel som områden att analysera och förhålla sig till är samtliga relevanta. Det jag vänder mig emot är den situationsanpassade hanteringen av hotbildsanalys och budskap hos de inblandade aktörerna då allting egentligen verkar ganska klart: Inriktning och ekonomi ligger fast, samt i stora drag den säkerhetspolitiska analysen jämfört med beredningens förra rapport.
Möjligen finns det anledning att uppehålla sig något vid en sak, inte minst med anledning av David Camerons Europatal idag. Cecilia Widegren skriver:
”Det säkerhetspolitiska läget i Europa är, ur ett svenskt perspektiv, bättre än någonsin i modern tid. Detta som följd av öst- och centraleuropeiska länders befrielse och medlemskap i EU och Nato. Vi kan hamna i en annan situation i framtiden men det är svårt att se att den skulle komma utan en politisk destabiliserande process först.”
Om man är alarmistisk får man nästan alltid smisk på sikt, men nog bör man fundera över om vi befinner oss i denna ”destabiliserande process” just nu?
”Det är numera den europeiska integrationen i förening med den transatlantiska förankringen som säkrar freden i vår del av välden. Detta må i dagsläget låta teoretiskt, men i en situation där samarbetsstrukturerna i Europa skulle bryta samman skulle vi drabbas också av en säkerhetspolitisk osäkerhet som lätt kan bli farlig.”
Hans oro lär knappast ha dämpats i och med utvecklingen i UK. Detta, och toppmötet i december 2014 om det europeiska militära samarbetet, förtjänar ökad uppmärksamhet. EU:s utveckling lär debatteras framöver, men den försvars- och säkerhetspolitiska dimensionen kommer troligtvis inte få den plats i debatten som den förtjänar.
Nåväl, det är inte lönt att vara pessimist. Det skulle ändå inte fungera
Årets Flygare 2012 Årets flygare 2012 blev för första gången ett par. Jasmine och Pär Cederqvist är var för sig och på olika grunder kvalificerade att utses till Årets Flygare 2012. Eftersom de är gifta med varandra passar det utmärkt att detta år utse dem båda. Styrelsen efterlyste denna gång förslag från medlemmarna vilket gav många fina uppslag. Det råder inte brist på kandidater till den hedervärda titeln "Årets Flygare". Jasmine och Pär kommer att uppmärksammas och tilldelas KSAK förtjänstmedaljer i guld i samband med KSAK årsstämma. Jasmine Cederqvist har en stor del av sitt liv ägnat sig åt flyg. Hon tog flygcertifikat 1985 och flyger idag bl a Tiger Moth. Att dessutom vara hustru till en av Sveriges främsta uppvisningsflygare har gett henne goda allmänkunskaper om flyg. Detta i kombination att kunna förmedla händelser på ett för allmänheten förståeligt sätt men också trevligt och engagerat har gjort henne till en utmärkt speaker på flygdagar. Hon torde vara den mest anlitade under senare år. Jasmine ägnar sig åt konst och har en permanent utställning på det gamla militära flygplatsområdet på F5 i Ljungbyhed. Det handlar nästan uteslutande om flygrelaterad konst. Jasmine är på många sätt en utmärkt kvinnlig förebild inom flygets område. Pär Cederqvist är känd som uppvisningsflygare. Han har varit militärpilot i Flygvapnet, renoverat flygplan och under många år visat upp sig i sin egen Tiger Moth på flygdagar. Ofta har han även suttit i andra flygplan av olika slag. Så småningom kom han att engageras i Biltemas uppvisningsgäng. När Bertil Gerhadt omkom för ett par år sedan var Pär den naturliga efterträdaren. Han har under de senaste två åren setts mer och mer på flygdagar och visar upp sig i både Spitfire och Mustang. Ofta flygs de två flygplanen i förband med det är nästan alltid som Pär står för de enskilda uppvisningarna i båda dessa flygplan. Pär är numera chefspilot på Biltema. Det är svårt att hitta någon som är mera "pilot" än Pär. / Rolf Björkman KSAK
Kina använder nu synnerligen krigiska termer om ötvisten med Japan. Klipp från NTD, en utlandskinesisk TV-kanal. Kina och Japan har nu nått en extrem nivå av ordkrig och senast sades det från kinesiskt håll att om japanskt jaktflyg kommer att avlossa spårljus blir det "inget andra skott".
Tidningen The Economist skriver "China and Japan are sliding towards war". För att förstå vilka känslor som finns inblandade måste man känna till Kinas syn på andra världskriget. Jag tänker i dessa dagar mycket på en fantastisk resa jag gjorde med Pelle Mohlin för några år sedan, då jag bland annat fick gå på Marco Polo-bron, den plats där man kan säga att kriget Kina-Japan 1937-45 bröt ut. Att minnena av det kriget inte försvunnit blev tydligt för mig under den resan. Det är nog faktiskt läge att be en bön om att tvisten inte eskalerar ytterligare, för nu har ordkriget Kina-Japan gått väldigt långt.
Jag har med viss förundran studerat rapporteringen från pendeltågsdebaklet i Saltsjöbaden. SL och Arriva gick snabbt ut och pekade ut skyldiga innan man ens börjat själva utredningen. Allt var solklart och den skyldige skulle hängas ut för att rädda aktiekursen. F.d. insatschefen i Försvarsmakten, var snabb att peka på detaljer utanför SL:s ansvarsområde. Det ledde till att städerskan polisanmäldes. Jag skulle dock vilja hävda systemfel snarare än ett osannolikt försök från en enskild person att stjäla ett pendeltåg.
Nu när det börjat dyka upp mer fakta så pekar mycket på att det var en rad felaktigheter som ledde till olyckan.
För att kunna se i vagnarna under städningen så krävdes det strömsatta vagnar. Med andra ord så var nyckeln i inte av ett misstag eller av slump. För att slippa ha kompressorer igång så bromsades vagnen med gasspaken. Dessutom hade någon annan lagt växlarna i läge så att tåget kunde komma ut på det ordinarie spåret. Allt väntade bara på den sista utlösande faktorn. Och den kom i form av att städerskan flyttade på stolsryggen för att komma åt och städa.
Inom ämnet "Human Factors" i flygutbildning får man lära sig om den s.k. "Swizz Cheese Model". Med detta begrepp menas att alla skyddsnät har hål. Oavsett hur många rutiner och bestämmelser som finns så finns det alltid risk för att alla skyddsmekanismer sätts ur spel samtidigt.
En av grundorsakerna skulle jag vilja hävda är att SL, likt många andra svenska bolag, numera lägger allt mer av sin verksamhet på entreprenad. Billigast offert vinner. Men innebär inte detta risk att underleverantörerna tar genvägar för att hålla priserna nere? SL köper upp tågtrafiken av Arriva. Arriva köper troligtvis upp upp städtjänsten av ytterligare ett bolag. Det skulle sedan inte förvåna mig om detta bolag hyr in timanställda "konsulter". Vilken utbildning får i slutändan den stackars städerskan? Att tåget fortsatte rulla visar i varje fall att hon inte vet något om dödmansgrepp eller nödbromsar.
Hur ser manualen ut för att städa ett tåg? Borde inte någon med teknisk förståelse för tågen finnas på plats när outbildad personal rör sig i området? Men manualer är inte allt. Jag är lite rädd för verksamhetsmanualer och processer. I allt för många fall så resulterar de i att folk slutar tänka. Har man följt processen så har man gjort rätt, basta! Tyvärr så missar alla manualer den situation man inte tänkt på. Det är här det sunda förnuftet ska komma in. Detta kräver dock personal och en ledning som är välutbildade och kan sitt yrke.
För att komma vidare bör nu SL studera en ost. Jag föreslår en bit god lagrad Grevé då den är försedd med tydliga instruktiva hål.
- Den första ostskivan är ledningens upphandlingar. Där bör man se till att de bolag som köps upp är kompetenta och inte genar för att tjäna pengar eller vinna upphandlingen.
- Den andra ostskivan är tågens design. Det kan inte krävas att skyddsmekanismer kopplas bort bara för att man ska få ljus för att se att städa och för att öppna dörrar.
- Den tredje ostskivan är regelverken och instruktioner för städning. Det måste finnas personal tillgängliga som kan tågen utifall något händer.
- Den fjärde ostskivan är personalens utbildning. Alla som rör sig i en farlig zon ska vara utbildade på vilken funktion olika knappar och reglage har så att de inte kommer åt dem i onödan och så att de vet vilka nödreglage som ska användas om något uppstår.
Det är en smula ironiskt när man går in på Arrivas hemsida och finner att ett av deras kärnvärden är att "Säkerheten för våra medarbetare och kunder kommer alltid i första hand".
SL ber nu om ursäkt, men det är inte ursäkt som förhindrar liknande händelser i framtiden. Nu måste man rensa upp i sitt bolag. I stället för att hänga ut en stackars städerska så vill jag se om man är lika benägen att hänga ut sin egen ledning!
P.S: Varför utreder inte SHK denna olycka? Den finns i varje fall inte med på deras hemsida i vare sig nya eller pågående utredningar.
Uppdaterad 13-01-21, 19:11 SHK kommer att utreda olyckan. Bra, då kommer vi att få en oberoendes syn på vad som gått snett och då inte bara den sista detaljen i en händelsekedja som ledde till haveri. Läser man lite på SHK hemsida så står följande att läsa:
"En olycka rörande spårtrafik (järnvägs-, tunnelbane- eller spårvägsdrift) orsakad av kollision mellan spårfordon, urspårning, eller annan händelse med betydelse för säkerheten ska undersökas om
- minst en person har omkommit eller minst fem personer har blivit allvarligt skadade, eller
- spårfordon, spåranläggningar, egendom som inte transporteras med spårfordonet eller miljön har fått skador för minst två miljoner euro."
I det aktuella fallet skadades "bara" en person och inga omkom, men de ekonomiska skadorna borde blivit betydande.
I Österrike pågår just nu för fullt debatten om värnpliktens vara eller icke vara. För att lösa frågan så planeras en folkomröstning.
I folkomröstningen i Österrike står två alternativ. Det första lyder: Vill ni att en yrkesarmé och ett avlönat frivilligt socialt år införs? Den andra frågan är: Vill ni att värnplikten och civiltjänstgöringen bibehålls?
De senaste undersökningarna pekar på att närmare hälften av väljarna vill ha kvar det nuvar-ande systemet medan cirka 40 procent vill avskaffa värnplikten. Regeringen i Wien är lika splitt-rad som befolkningen.
Socialdemokraterna har gjort en kovändning och vill införa en yrkesarmé från och med 2014, medan borgerliga ÖVP har svängt lika dramatiskt och i dag hävdar att värnplikten inte bara är en del av Österrikes identitet utan också effektivare och billigare.
För en yrkesarmé talar enligt försvarsminister Norbert Darabos att massarméer var nödvändiga under det kalla kriget när Sovjetunionen var det största hotet. Dagens hotbild består däremot av cyberkriminalitet, internationell terrorism och stater där det råder kaos.
När samma besluts togs i Sverige så var det med en total avsaknad av debatt. Någon folkomröstning var det aldrig ens fråga om.
SR hade ett reportage om Wiseman för några dagar sedan. I detta reportage frågar man sig varför försvarsbloggarna fått sådan betydelse. Allan Widmans analys är att debatten förs hos bloggarna i avsaknad av andra intresserade media.
Kanske är det så att i fredestid så för försvarsmakterna världen över en sakta men säkert insomnande tillvaro. Varför lägga ner pengar och intresse på något som synbarligen inte används?
Den dag det smäller till brukar tongångarna och intresset ändras. I Österrike så levde Flygvapnet under många år en anonym tillvaro. Befolkningen var mest irriterad över buller och kostnader. Man nöjde sig med begagnade J 35Ö Draken från Sverige med två 30 mm automatkanoner som enda beväpning. Sedan så kom 1991 krisen i forna Jugoslavien med flyktingströmmar och beskjutning över gränsen. Helt plötsligt så ändrades tongångarna. Österrikes Draken uppgraderades för att bära jaktrobotar. Österrikiska piloter utbildades i Sverige på JA 37 Viggen som ett steg mot anskaffning av Gripen. Som alla vet så blev det inte så. Det politiska beslutet blev anskaffning av begagnade Eurofighter från Tyskland. NATO- och grannlandet vägde politiskt sett tyngre än lilla neutrala Sverige.
Det är nog detta som finns färskt kvar i österrikarnas minnen och som leder till att debatten nu tas. Sverige har varit förskonad från krig i snart 200 år. Händelser under världskrigen och Kalla Kriget har sopats under mattan. Detta ska vi givetvis vara glada för, men det leder också till att kunskapen för att föra en allvarlig debatt i många fall saknas. Någon folkomröstning kan det aldrig bli. Den skulle bli lika effektiv som den om högertrafik eller avveckling av kärnkraft. Där hade i varje fall politikerna kunskap nog att ta bättre beslut än gemene svensk. Frågan är om de har det i försvarsdebatten? Det är kanske här som avvecklingen av Värnplikten har sin största förlust. Förr så hade i varje fall stora delar av den manliga befolkningen en viss insikt som innebar att de kunde prata om försvarsfrågor. Om några år så kommer detta minne vara borta och debatten ännu sämre.
Att mycket står och faller med USA:s ekonomi, inte minst för oss här i Europa, står nog klart för de flesta. Hur går det då, där borta? Vi hör ju från tid till annan om kongressens huvudbry med budgettaket. Det nya lånetak som nu diskuteras ligger på 16 400 miljarder dollar.
Om man haft en biljon (1000 miljarder) vid Jesu födelse och om man spänt en miljon om dagen sedan dess, ja då skulle man ha haft 700 miljarder kvar idag och förmodligen haft en hel del kul på vägen och möjligen ådragit sig någon enstaka smittsam sjukdom. Om vi fixerar USA:s statsskuld till – låt säga - 14,3 biljoner dollar och omräknar till sekunder så blir det 451 108 år, nästan en halv miljon år, vilket är dubbelt så länge som Homo sapiens anses ha funnits.
Ett annat sätt att illustrera statsskulden framgår av denna filmsnutt, där man staplar 100-dollarsedlar:
”Underskottet i USA:s federala budget uppgick i fjol till 1 100 miljarder dollar, vilket motsvarar 7,3 procent av landets BNP. Därmed har USA:s statsskuld ökat med drygt 60 procent till nästan 16 400 miljarder dollar sedan president Barack Obama svor presidenteden första gången, i januari 2009”.
Finns det då någon ljusning eller lösning i sikte? Inte vet jag, men hade jag haft det så vore jag väl närmast kvalificerad till ekonomipriset till Nobels minne. Ett förslag som finns är att och låsa in ETT MYNT i centralbanken:
”Ett nödmynt med valören 1 000 miljarder dollar (6 580 miljarder kronor) skulle kunna bli president Barack Obamas nästa drag. Allt fler ser det som ett sätt att kringgå motståndet mot ett höjt lånetak i kongressen. Om någon månad har Obama slagit i lånetaket. Då kan han inte längre finansiera budgetunderskottet med nya lån.
För att ta sig ur det låsta läget skulle Obama kunna använda sig av finansdepartementets rätt att prägla egna mynt i platina, med valfri valör. Tanken är att sätta in nödmyntet i USA:s centralbank Federal Reserve (Fed) och därmed skapa nytt finansiellt utrymme trots lånetaket”.
Den galloperande statskulden är i alla avseende pengar som redan konsumerats och som alla vet är lån något som förväntas att amorteras av och att låntagaren betalar ränta under tiden lånet löper. Problemet är att det saknas överskott att betala räntor och amorteringar med. Tvärt om saknas pengar till det löpande och nya lån ökar underskott i budgeten och därmed statsskulden.
De militära konsekvenserna av kommande besparingar i USA:s budget återstår att se, men redan nu är det annonserat för minskat fokus på Europas säkerhet.
Ryssland rustar från en låg nivå enligt vår Försvarsminister. Det samma sa man att Kinas ekonomi för 20 år sedan, ”den växte mycket men från en låg nivå”. Den är snart världens största ekonomi. Själv tror jag att det tar tid även att jobba sig neråt, om än från en hög nivå.
Folk och Försvars rikskonferens i Sälen är slut för i år. Vad som riskerade bli ett stort antiklimax i och med att ÖB blev magsjuk och fick ställa in, blev istället en konferens där innehållet i programmet visade sig så bra att det stod på egna ben och inte var beroende av förväntad dramatik mellan försvarsministern och Försvarsmakten kring den debatt som sysselsatt Försvarssverige sedan beskedet om ”enveckasförsvaret”.
I korridorer och barer och i förekommande fall skidspår var det naturligtvis fortfarande det man diskuterade, men resulterade mest i förvirrade diskussioner om hur många veckor det egentligen var sagt att uthålligheten omfattade och vad för slags scenario man egentligen hade spelat med samt om hela Sverige ska och kan försvaras – och i så fall när denna förmåga finns på plats. Här pratar politiken, Försvarsmakten och medierna förbi varandra och jag avser återkomma till det i ett senare inlägg.
Parallellt med detta var givetvis Sveriges relation till NATO i blixtbelysning i och med generalsekreterare Anders Fogh Rasmussens framträdande i Sälen. I ett mycket svenskanpassat tal med rubriken ”NATO and Sweden: Strong Partners in support of the United Nations” sade Fogh Rasmussen vad som gäller och vad de egna medlemmarna måste höra honom säga om de ömsesidiga försvarsgarantierna i fördragets artikel V.
Ett annat övergripande intryck är att hela NATO-frågan är mindre laddad och behandlas på ett annat idag än för bara några år sedan. Demonstrationerna mot NATO:s närvaro i Göteborg 2007 känns t.ex. ganska avlägsna, liksom Socialdemokratins stopp för deltagande i NATO Response Force (NRF) året efter – något som man nu verkar öppna för och det är en omsvängning som man inte ska underskatta betydelsen av. Jämför bland annat med den försvars- och säkerhetspolitiska valplattform (S) lade fram tillsammans med (V) och (MP) inför valet 2010, där deltagande i NRF avvisades ”bland annat eftersom vi anser att Försvarsmakten redan har betydande åtaganden”. Dessa formuleringar återfinns även i en artikel på Brännpunkt i februari 2008 av de två S-talespersonerna Urban Ahlin och Anders Karlsson med tillägget att:
”(…) försvarsbudgeten är starkt ansträngd. Den borgerliga regeringen har tidigare visat att den tar försvarspolitiska beslut utan att först analysera dem. Det har redan fått allvarliga konsekvenser för Försvarsmakten”.
Något som förvisso är än mer aktuellt idag, om det nu verkligen hade varit ekonomin som avgjorde saken.
Detta nya mer avslappnade förhållningssätt till NATO växer fram under skuggan av Moderaternas och Socialdemokraternas stabila positioner i frågan. Jag dristar mig till att påstå att tonläget hade varit mycket mer högljutt om det rörde sig på allvar i de två stora partier som gemensamt avgör saken. Då hade förmodligen samtliga småpartier i Alliansen, sånär som (FP), varit försiktigare, ty den NATO-skeptiska allmänheten verkar se NATO som ett större hot mot freden än frånvaron av försvarsgarantier. Ulf Bjereld på Newsmill:
”Den andra förklaringen är att Nato-motståndarna inte tror att ett Nato-medlemskap skulle öka Sveriges säkerhet. I stället är det så att merparten av Nato-motståndarna gör bedömningen att ett medlemskap i Nato skulle öka risken för att Sverige ofrivilligt blir indraget i militära krigshandlingar.”
Hur denna inställning ändras över tid påverkas troligen av hotbildsuppfattningen, möjligen i kombination med larm om Sveriges begränsade militära förmåga. Men det är inte säkert. Jag tror allmänhetens syn på hot och risk mot vårt samhälle har genomgått en mycket djupare förändring sedan Kalla kriget än vad många – i synnerhet i försvarskretsar – har förstått och inte velat se i frustrationen över vad man anser är ett slarvigt ointresse från både allmänhet, medier och politiken.
Men det krävs en djupare förståelse än kontraproduktiv irritation över att ingen begriper, typ. Och förståelsen gäller hur samhället verkligen ser ut: Hur skulle vårt samhälle reagera på ett överhängande hot om krig eller ett krigstillstånd? Vet vi det? En obehaglig tanke för många är inte bara vad vi har för samlad civil och militär kapacitet om det värsta händer, utan också om vi skulle uthärda de uppoffringar som ett försvar som bygger på uthållighet över ytan, ”sega gubbar” och fria kriget innebär? Jag har svårt att se det och anser att det är en dimension som förtjänar sin plats i diskussionen. Det som kommer till uttryck i opinionsmätningar om vilken vikt allmänheten lägger vid försvarsfrågor, eller för den delen ytterst i regeringens ställningstaganden, speglar dessa förändringar. Oavsett det handlar om hur vi ska ha det med NATO eller försvarets uthållighet. Det handlar inte bara om föreställningar om att den eviga freden är här, och man ska inte bara vifta bort alltsammans genom hänvisningar till okunskap om geopolitikens realiteter.
För min egen del konstaterar jag åter att vägen till en öppen och inkluderande diskussion om både Sveriges militära omvärldsrelationer (inklusive NATO) och hur vi bedömer vår säkerhetspolitiska miljö och militära förmåga går genom det nordiska. En Nordisk försvarsberedning hade t.ex. kunnat lägga ut texten om vilken militär och civil förmåga som krävs idag och hur våra samhällen så att säga kan stämma överens med det. Här existerar inga låsningar, däremot en gräns dit man når förr eller senare så länge man inte har ömsesidiga garantier som både övas och försvarsplaneras. Även till detta ämne kommer jag återkomma. Men innan dess kan det vara värt att summera Rikskonferensen med att blicka framåt.
Alla som vet något om Sverker Göranson förstår att han måste gnisslat tänder från sjuksängen över att inte ha kunnat leverera sitt budskap i Sälen. Intresset var som sagt stort inför att ha ÖB och försvarsministern under samma tak efter debatten om Försvarsmaktens förmåga, men det fanns säkert även starka skäl för Försvarsmaktens ledning att ta tillfället i akt och bädda för vad som lär bli en turbulent vår.
I oktober 2012 fick Försvarsmakten i ”Regeringsbeslut 7” uppgiften att inkomma med fördjupade ekonomiska underlag i samband med budgetunderlaget för 2014 som lämnas i mars.
Försvarsmakten ska enkelt uttryckt lämna konsekvensbeskrivningar av vad en prolongerad ekonomi innebär om man samtidigt ska uppfylla de beslut som finns om försvarets förmåga och utformning, samt beskriva konstadsutvecklingen fram till 2019. Försvarsminister Karin Enström (M) uttryckte sig på följande sätt i Sälen:
”Både i år och nästa år har Försvarsmakten en ekonomi i balans. Efter 2015 gör Försvarsmakten i sin inledande analys bedömningen att så inte kommer vara fallet. Detta tar jag på stort allvar. Men underlaget som Försvarsmakten har lämnat ger inte svar på alla frågor om utvecklingen under kommande år. Regeringen beslutade därför under hösten att ta ett helhetsgrepp kring Försvarsmaktens ekonomi. Tillsammans med myndigheten görs nu en djupare analys av den långsiktiga ekonomiska utvecklingen. Försvarsmakten ska redovisa sin del senast 1 mars 2013. Det underlaget ska ge mig och regeringen möjlighet att bedöma om det finns behov av att fatta strategiska beslut.”
Låt säga att Försvarsmakten redovisar ett antal brutala alternativ i mitten av mars – det kommer rimligen bli försenat – där en konsekvens tex är en avskaffad försvarsgren, ja då får regeringen problem eftersom man i de senaste turerna skruvat fast sig hårt i att insatsorganisation 2014 (IO 14) är tillräcklig givet den hotbild man ser framför sig. Och eftersom man har sagt att den är tillräcklig, har man indirekt sagt att den förmågan är vad som behövs.
Min gissning är att försvarsministern tackar ÖB så mycket för marsunderlaget, hänvisar till att det nu ska granskas i Regeringskansliet men att hon omedelbart ger besked om att försvarsgrenarna ska bestå – om nu FM meddelar något annat. Där går förmodligen någons lags moderat gräns. Försvarsministern kommer också hänvisa till Försvarsberedningens arbete med omvärldsbedömningen, som levereras i sommar, och eventuellt öppna för en förlängd implementeringsperiod bortom 2019. Genom alla diskussioner om försvarsekonomin är det värt att påminna sig om det ofta upprepade mantrat att inriktningen för IO 14 respektive personalförsörjning kan ”bara genomföras i den takt som ekonomin tillåter”. Därigenom sitter Försvarsberedningen med två starka intressen som vill åt varsitt håll: Ett som handlar om debatten kring Ryssland och landets militära statsningar och viljan att undvika anklagelser om skönmålning kring detta – särskilt hos de mindre Allianspartierna. Och ett som handlar om att man måste finna stöd i hotbildsbedömningen för att nedgå i förmåga och sträcka ut tiden i reformarbetet.
Mot bakgrund av detta ska nog Rikskonferensen i den del som handlar om försvarsekonomi och försvarseffekt snarast ses som en uppvärmning inför vad som komma skall.
Idag är överflyttningen till Krigsvetenskapsakademins hemsida färdig. Alla gamla länkar och inlägg med kommentarer är speglade. Denna sida blir en slags digital kyrkogård, när kommentatorsmöjligheterna stängs av om någon dag.
Stort tack så här långt till alla läsare! Gör nu den nya sidan till ditt nya bokmärke.
Folkpartiet Liberalernas förslag om att RBS 70 ska tillföras det gotländska försvaret har fått lite uppmärksamhet. Tanken är enkel. Det som är betalt, fungerande och fortfarande modernt ska till obetydlig kostnad höja tröskeln i vår strategiskt viktigaste, men mest avrustade, landsända.
Nej, RBS 70 på Gotland ska inte bekämpa luftmål. Det skulle på ett oacceptabelt sätt hota flygsäkerheten. Men att avstå från en rell bekämpningsförmåga, därför att man utgår från att arméstridskrafterna inte följer centrala säkerhetsföreskrifter, är inte rimligt.
Skälet till detta inlägg är att en kommentator på denna blogg frågat vad undertecknad egentligen gjort för försvaret. Jag har undvikit att svara på detta, eftersom det känns obekvämt att recensera egna insatser.
Likväl kommer här en lista över vad jag engagerat mig för.
Avvecklingen av NBF. Det är högst osäkert om detta lett till slutlig framgång, men möjligen har det blivit lite svårare att skinna vårt försvar och saklöst försöka underminera återstoden av fungerande stridsledning.
Avvecklingen av Hästveda. Ja, jag är nog beredd att tillskriva mig en del av äran av att detta förband ännu inte lagts ned.
Helikoptrar. Att rädda Hkp 4 gick inte. Däremot tillfördes det svenska bidraget i Afghanistan helikoptrar för MEDEVAC. Det i sin tur ledde till att nya fungerande Black Hawks anskaffades till försvaret. De kommer att få stor betydelse också för det nationella försvaret och krisberedskapen.
Veteranpolitiken. Sedan den 1 januari 2011 har Sverige en sammanhållen veteranlagstiftning. Den handlar bland annat om rätt till tidsobegränsad rehabilitering för veteraner, stöd och information till anhöriga samt ett ökat erkännande.
Det är naturligtvis omöjligt att i kollektiva beslutsystem leda i bevis vad enskilda gjort eller inte gjort. Jag skulle naturligtvis inte försökt
