Försvarsbloggare

 Kan Försvarsmakten använda mer pengar? Att snabbt höja försvarsanslaget ytterligare med stora summor tjänar inget till, pengarna kan ändå inte upparbetas på något vettigt sätt. Argumentet har framförts i debatten i samband med hur och när försvarsanslaget bör höjas till två procent av bruttonationalprodukten. Jag tror argumentet är kraftigt överdrivet och ytterst bottnar i svårigheten att mentalt acceptera att vi lever i en ny verklighet. En verklighet som kräver ett annat sätt att tänka och agera än vad vi är vana vid.

Försvarsanslaget idag är ca 1,4 % av BNP.  Med det senaste tillägget på två miljarder som kommer att beslutas av riksdagen i närtid innebär det ca 79 miljarder kronor. I dagens penningvärde skulle 2 % av BNP innebära omkring 107 miljarder per år. Det vill säga mer än 25 miljarder extra per år om det skulle börja gälla från i år. Sammantaget ungefär 100 miljarder t o m 2025. I stort sett ett extra försvarsanslag utspritt på fyra år. Går det att på ett vettigt sätt förbruka så mycket pengar?

Många argument har förts fram varför det vore omöjligt. Det saknas infrastruktur, det är långa leveranstider på mycket av det som borde köpas, anskaffningsprocedurerna är tidskrävande, det saknas utbildad personal, det rimmar inte med liggande planering, en allt för snabb process riskerar till att leda till köp grundade på dåligt underlag och därmed till slöseri med pengar, mm. Alla synpunkterna låter i sig övertygande, ändå är det något som skaver. Speciellt om man börjar göra jämförelser med andra länder.   

För att ta några närliggande exempel. Polen fattade i dagarna beslut om att höja försvarsanslaget från planerade 2,2 % av BNP för 2022 till 3 % för 2023 och tiden därefter. Höjningen på 0,8 % av BNP på ett år är betingad av det ryska angreppet på Ukraina och fanns inte med i några planer. Polens BNP 2021 var ca 5875 miljarder kronor. Här gäller det alltså att skapa nya ”inköpslistor” och åtgärdskalendrar för i storleksordningen 45 miljarder kronor per år fr o m nästa år och framåt, utöver det som redan fanns i liggande planer. För svensk del skulle en motsvarande omedelbar höjning av försvarsanslaget, med 0,8 % av BNP, innebära ett tillskott på cirka 43 miljarder kronor bara för nästa år.

Lettland reagerade starkt redan 2014, då Ryssland annekterade Krim. Från 2015 t o m 2020 ökade det lettiska försvarsanslaget med cirka 160 %. Från 1 % av BNP till 2,3 %. En liknande utveckling skedde i Litauen där anslaget ökade från 1,1 % av BNP 2015 till 2 % 2019. Den 17 mars i år (förra veckan) beslutade Litauens regering att innevarande års försvarsbudget skulle ökas med 298 miljoner Euro (ca 3 miljarder SEK). Det innebar en höjning från 2,05 % till 2,52 % av BNP.

Den ryska invasionen av Ukraina har också lett till att kraftiga förstärkningar planeras av den tyska försvarsbudgeten. Tyskland spenderar idag ca 1,3 % av BNP på försvar. Den 27 mars angav förbundskansler Scholz att Tyskland skulle upp till nivån 2 % av BNP. Exakt hur och när det kan ske är något oklart med hänsyn till tysk lagstiftning. En första åtgärd är dock att skapa en fond (till del genom lån) på 1000 miljarder kronor för att snabbt kunna påbörja investeringar utanför den normala budgetprocessen. De 1000 miljarderna motsvarar ungefär två tyska försvarsbudgetar i dagens penningvärde (två svenska försvarsbudgetar skulle vara knappt 160 miljarder). Hur och i vilken takt pengarna ska användas är fortfarande oklart. Det kommer dock innebära stora investeringar i närtid för att avhjälpa många av de allvarliga brister som Bundeswehr har.

Det kan också vara av intresse att blicka bakåt till en period där Sverige genomförde en radikal och hastig upprustning. När oron började sprida sig i Europa mot slutet av trettiotalet började även Sverige öka sina försvarsansträngningar. 1938 förstärktes försvarsanslaget, då 148 miljoner kronor, med 70 miljoner kronor. Det innebar att anslaget ökade från ca 1,6 % av BNP till ca 2 % av BNP. Året därpå 1939, när andra världskriget utbröt, steg försvarsutgifterna till ca 6 % av BNP. Ytterligare något år senare var de uppe på närmare 12 % av BNP. Exemplet från beredskapstiden är självfallet bara till begränsade delar jämförbart med situationen idag då det bl a innefattar stora utgifter för beredskapstjänstgörande personal, mycket omfattande övnings- och utbildningsverksamhet mm. Dock, det skedde också en forcerad anskaffning av materiel och förnödenheter, omfattande infrastrukturåtgärder och också förändringar i existerande planer för i stort sett all verksamhet i Krigsmakten, varför det kan finnas skäl att försöka dra erfarenheter även från den tiden.

I generalerna Ehrensvärds och Douglas memoarer från den tidsperioden beskriver de hur det ofta var olika människors invanda föreställningsvärld, eller oviljan att frångå tidigare beslut, som var orsaken till att åtgärder fördröjdes, inte vidtogs överhuvudtaget eller genomfördes mot bättre vetande.

En allmänmänsklig svaghet tycks vara att även om omständigheterna radikalt förändras kan det ta tid innan människors referensramar flyttar sig tillräckligt för att mentalt acceptera de åtgärder som krävs. Ett exempel skulle kunna vara när försvarsledningen hösten 1939, grundat bland annat på analyser av det tyska polenfälttåget, begärde pengar av regeringen att få köpa etthundra stridsvagnar och bara fick medel till att köpa tjugo. Drygt två år senare fattade regering och riksdag beslut om att sätta upp tre pansarbrigader med 145 stridsvagnar i varje, varav huvuddelen skulle nyanskaffas.    

Likaså kan stelbenta, eller bara invanda, rutiner vara ett hinder för att snabbt anpassa verksamheten till en ny verklighet. Generalen Douglas redogör för två episoder där han lyfter fram hur konstigt och ovant det kändes för honom att sätta igång omfattande byggnadsverksamhet utan några detaljerade kostnadsberäkningar och att på eget ansvar hantera mycket stora summor pengar.

Generalen Ehrensvärd illustrerar oviljan att frångå existerande planer genom att peka på Göta livgardes nedläggning. Regementet lades ned i september 1939, några veckor efter att andra världskriget utbröt. Att så skedde grundade sig på 1936 års försvarsbeslut där det fastslogs att regementet skulle avvecklas. Göta livgarde återuppsattes 1942.

Sammantaget, debatten avseende hur svårt det skulle vara att använda pengarna på ett ändamålsenligt sätt om försvarsanslaget skulle höjas till 2 % av BNP tämligen fort, inom något eller några få år, känns konstgjord. Andra länders erfarenheter och agerande ger intrycket att problemen med tillväxt på något egendomligt vis främst tycks vara ett svenskt problem. Det är inte omöjligt, jag håller det t o m för sannolikt, att orsakerna till stor del är desamma som under upprustningen vid andra världskrigets början. Politikens referensramar har inte förändrats i samma takt som omvärldsförändringarna skett. Att snabbt avdela många tiotals miljarder till försvarsändamål känns konstigt, och att förändra regelverk för att gynna Försvarsmaktens verksamhet känns också udda. Det finns ingen mental beredskap att göra det, det tar emot. Liknande mentala hinder finns sannolikt hos berörda myndigheter ”vi kan väl inte begära sådana jättesummor, det kommer politikerna aldrig acceptera”,  ”det här måste beredas noga, vi får inte bli beskyllda för att inte ha torrt på fötterna när vi begär slantar för att köpa, vidta åtgärd, XX”, ”vi har ju regler för hur många befäl det ska finnas för verksamhet YY”, mm. 

Det är min övertygelse att Försvarsmakten tillsammans med andra totalförsvarsmyndigheter, med stöd av vissa regeländringar på politisk nivå, tämligen enkelt, visserligen under visst stånk och stön, skulle kunna upparbeta en snabb anslagsökning till 2 % av BNP. Säg fram till och med 2024. Det skulle, i en jämn trappa innebära ca 10 miljarders påslag varje år under tre år, totalt ca 60 miljarder kronor.

Avslutningsvis. Som omvärlden ser ut borde vi kanske fundera mer på hur snabbt nå 3 % av BNP till försvarsändamål, och ägna mindre tid och energi åt att analysera 2 % ur alla möjliga synvinklar. Ja, här syndar jag, men vi har ännu inte nått de två procenten.

                                                                              *****    

P.S. Min krönika i senaste Officerstidningen rör delvis samma tema, då med tonvikt på de mentala faktorernas betydelse för att snabbt kunna rusta.  

 Kan Försvarsmakten använda mer pengar? Att snabbt höja försvarsanslaget ytterligare med stora summor tjänar inget till, pengarna kan ändå inte upparbetas på något vettigt sätt. Argumentet har framförts i debatten i samband med hur och när försvarsanslaget bör höjas till två procent av bruttonationalprodukten. Jag tror argumentet är kraftigt överdrivet och ytterst bottnar i svårigheten att mentalt acceptera att vi lever i en ny verklighet. En verklighet som kräver ett annat sätt att tänka och agera än vad vi är vana vid.

Försvarsanslaget idag är ca 1,4 % av BNP.  Med det senaste tillägget på två miljarder som kommer att beslutas av riksdagen i närtid innebär det ca 79 miljarder kronor. I dagens penningvärde skulle 2 % av BNP innebära omkring 107 miljarder per år. Det vill säga mer än 25 miljarder extra per år om det skulle börja gälla från i år. Sammantaget ungefär 100 miljarder t o m 2025. I stort sett ett extra försvarsanslag utspritt på fyra år. Går det att på ett vettigt sätt förbruka så mycket pengar?

Många argument har förts fram varför det vore omöjligt. Det saknas infrastruktur, det är långa leveranstider på mycket av det som borde köpas, anskaffningsprocedurerna är tidskrävande, det saknas utbildad personal, det rimmar inte med liggande planering, en allt för snabb process riskerar till att leda till köp grundade på dåligt underlag och därmed till slöseri med pengar, mm. Alla synpunkterna låter i sig övertygande, ändå är det något som skaver. Speciellt om man börjar göra jämförelser med andra länder.   

För att ta några närliggande exempel. Polen fattade i dagarna beslut om att höja försvarsanslaget från planerade 2,2 % av BNP för 2022 till 3 % för 2023 och tiden därefter. Höjningen på 0,8 % av BNP på ett år är betingad av det ryska angreppet på Ukraina och fanns inte med i några planer. Polens BNP 2021 var ca 5875 miljarder kronor. Här gäller det alltså att skapa nya ”inköpslistor” och åtgärdskalendrar för i storleksordningen 45 miljarder kronor per år fr o m nästa år och framåt, utöver det som redan fanns i liggande planer. För svensk del skulle en motsvarande omedelbar höjning av försvarsanslaget, med 0,8 % av BNP, innebära ett tillskott på cirka 43 miljarder kronor bara för nästa år.

Lettland reagerade starkt redan 2014, då Ryssland annekterade Krim. Från 2015 t o m 2020 ökade det lettiska försvarsanslaget med cirka 160 %. Från 1 % av BNP till 2,3 %. En liknande utveckling skedde i Litauen där anslaget ökade från 1,1 % av BNP 2015 till 2 % 2019. Den 17 mars i år (förra veckan) beslutade Litauens regering att innevarande års försvarsbudget skulle ökas med 298 miljoner Euro (ca 3 miljarder SEK). Det innebar en höjning från 2,05 % till 2,52 % av BNP.

Den ryska invasionen av Ukraina har också lett till att kraftiga förstärkningar planeras av den tyska försvarsbudgeten. Tyskland spenderar idag ca 1,3 % av BNP på försvar. Den 27 mars angav förbundskansler Scholz att Tyskland skulle upp till nivån 2 % av BNP. Exakt hur och när det kan ske är något oklart med hänsyn till tysk lagstiftning. En första åtgärd är dock att skapa en fond (till del genom lån) på 1000 miljarder kronor för att snabbt kunna påbörja investeringar utanför den normala budgetprocessen. De 1000 miljarderna motsvarar ungefär två tyska försvarsbudgetar i dagens penningvärde (två svenska försvarsbudgetar skulle vara knappt 160 miljarder). Hur och i vilken takt pengarna ska användas är fortfarande oklart. Det kommer dock innebära stora investeringar i närtid för att avhjälpa många av de allvarliga brister som Bundeswehr har.

Det kan också vara av intresse att blicka bakåt till en period där Sverige genomförde en radikal och hastig upprustning. När oron började sprida sig i Europa mot slutet av trettiotalet började även Sverige öka sina försvarsansträngningar. 1938 förstärktes försvarsanslaget, då 148 miljoner kronor, med 70 miljoner kronor. Det innebar att anslaget ökade från ca 1,6 % av BNP till ca 2 % av BNP. Året därpå 1939, när andra världskriget utbröt, steg försvarsutgifterna till ca 6 % av BNP. Ytterligare något år senare var de uppe på närmare 12 % av BNP. Exemplet från beredskapstiden är självfallet bara till begränsade delar jämförbart med situationen idag då det bl a innefattar stora utgifter för beredskapstjänstgörande personal, mycket omfattande övnings- och utbildningsverksamhet mm. Dock, det skedde också en forcerad anskaffning av materiel och förnödenheter, omfattande infrastrukturåtgärder och också förändringar i existerande planer för i stort sett all verksamhet i Krigsmakten, varför det kan finnas skäl att försöka dra erfarenheter även från den tiden.

I generalerna Ehrensvärds och Douglas memoarer från den tidsperioden beskriver de hur det ofta var olika människors invanda föreställningsvärld, eller oviljan att frångå tidigare beslut, som var orsaken till att åtgärder fördröjdes, inte vidtogs överhuvudtaget eller genomfördes mot bättre vetande.

En allmänmänsklig svaghet tycks vara att även om omständigheterna radikalt förändras kan det ta tid innan människors referensramar flyttar sig tillräckligt för att mentalt acceptera de åtgärder som krävs. Ett exempel skulle kunna vara när försvarsledningen hösten 1939, grundat bland annat på analyser av det tyska polenfälttåget, begärde pengar av regeringen att få köpa etthundra stridsvagnar och bara fick medel till att köpa tjugo. Drygt två år senare fattade regering och riksdag beslut om att sätta upp tre pansarbrigader med 145 stridsvagnar i varje, varav huvuddelen skulle nyanskaffas.    

Likaså kan stelbenta, eller bara invanda, rutiner vara ett hinder för att snabbt anpassa verksamheten till en ny verklighet. Generalen Douglas redogör för två episoder där han lyfter fram hur konstigt och ovant det kändes för honom att sätta igång omfattande byggnadsverksamhet utan några detaljerade kostnadsberäkningar och att på eget ansvar hantera mycket stora summor pengar.

Generalen Ehrensvärd illustrerar oviljan att frångå existerande planer genom att peka på Göta livgardes nedläggning. Regementet lades ned i september 1939, några veckor efter att andra världskriget utbröt. Att så skedde grundade sig på 1936 års försvarsbeslut där det fastslogs att regementet skulle avvecklas. Göta livgarde återuppsattes 1942.

Sammantaget, debatten avseende hur svårt det skulle vara att använda pengarna på ett ändamålsenligt sätt om försvarsanslaget skulle höjas till 2 % av BNP tämligen fort, inom något eller några få år, känns konstgjord. Andra länders erfarenheter och agerande ger intrycket att problemen med tillväxt på något egendomligt vis främst tycks vara ett svenskt problem. Det är inte omöjligt, jag håller det t o m för sannolikt, att orsakerna till stor del är desamma som under upprustningen vid andra världskrigets början. Politikens referensramar har inte förändrats i samma takt som omvärldsförändringarna skett. Att snabbt avdela många tiotals miljarder till försvarsändamål känns konstigt, och att förändra regelverk för att gynna Försvarsmaktens verksamhet känns också udda. Det finns ingen mental beredskap att göra det, det tar emot. Liknande mentala hinder finns sannolikt hos berörda myndigheter ”vi kan väl inte begära sådana jättesummor, det kommer politikerna aldrig acceptera”,  ”det här måste beredas noga, vi får inte bli beskyllda för att inte ha torrt på fötterna när vi begär slantar för att köpa, vidta åtgärd, XX”, ”vi har ju regler för hur många befäl det ska finnas för verksamhet YY”, mm. 

Det är min övertygelse att Försvarsmakten tillsammans med andra totalförsvarsmyndigheter, med stöd av vissa regeländringar på politisk nivå, tämligen enkelt, visserligen under visst stånk och stön, skulle kunna upparbeta en snabb anslagsökning till 2 % av BNP. Säg fram till och med 2024. Det skulle, i en jämn trappa innebära ca 10 miljarders påslag varje år under tre år, totalt ca 60 miljarder kronor.

Avslutningsvis. Som omvärlden ser ut borde vi kanske fundera mer på hur snabbt nå 3 % av BNP till försvarsändamål, och ägna mindre tid och energi åt att analysera 2 % ur alla möjliga synvinklar. Ja, här syndar jag, men vi har ännu inte nått de två procenten.

                                                                              *****    

P.S. Min krönika i senaste Officerstidningen rör delvis samma tema, då med tonvikt på de mentala faktorernas betydelse för att snabbt kunna rusta.  

 Kan Försvarsmakten använda mer pengar? Att snabbt höja försvarsanslaget ytterligare med stora summor tjänar inget till, pengarna kan ändå inte upparbetas på något vettigt sätt. Argumentet har framförts i debatten i samband med hur och när försvarsanslaget bör höjas till två procent av bruttonationalprodukten. Jag tror argumentet är kraftigt överdrivet och ytterst bottnar i svårigheten att mentalt acceptera att vi lever i en ny verklighet. En verklighet som kräver ett annat sätt att tänka och agera än vad vi är vana vid.

Försvarsanslaget idag är ca 1,4 % av BNP.  Med det senaste tillägget på två miljarder som kommer att beslutas av riksdagen i närtid innebär det ca 79 miljarder kronor. I dagens penningvärde skulle 2 % av BNP innebära omkring 107 miljarder per år. Det vill säga mer än 25 miljarder extra per år om det skulle börja gälla från i år. Sammantaget ungefär 100 miljarder t o m 2025. I stort sett ett extra försvarsanslag utspritt på fyra år. Går det att på ett vettigt sätt förbruka så mycket pengar?

Många argument har förts fram varför det vore omöjligt. Det saknas infrastruktur, det är långa leveranstider på mycket av det som borde köpas, anskaffningsprocedurerna är tidskrävande, det saknas utbildad personal, det rimmar inte med liggande planering, en allt för snabb process riskerar till att leda till köp grundade på dåligt underlag och därmed till slöseri med pengar, mm. Alla synpunkterna låter i sig övertygande, ändå är det något som skaver. Speciellt om man börjar göra jämförelser med andra länder.   

För att ta några närliggande exempel. Polen fattade i dagarna beslut om att höja försvarsanslaget från planerade 2,2 % av BNP för 2022 till 3 % för 2023 och tiden därefter. Höjningen på 0,8 % av BNP på ett år är betingad av det ryska angreppet på Ukraina och fanns inte med i några planer. Polens BNP 2021 var ca 5875 miljarder kronor. Här gäller det alltså att skapa nya ”inköpslistor” och åtgärdskalendrar för i storleksordningen 45 miljarder kronor per år fr o m nästa år och framåt, utöver det som redan fanns i liggande planer. För svensk del skulle en motsvarande omedelbar höjning av försvarsanslaget, med 0,8 % av BNP, innebära ett tillskott på cirka 43 miljarder kronor bara för nästa år.

Lettland reagerade starkt redan 2014, då Ryssland annekterade Krim. Från 2015 t o m 2020 ökade det lettiska försvarsanslaget med cirka 160 %. Från 1 % av BNP till 2,3 %. En liknande utveckling skedde i Litauen där anslaget ökade från 1,1 % av BNP 2015 till 2 % 2019. Den 17 mars i år (förra veckan) beslutade Litauens regering att innevarande års försvarsbudget skulle ökas med 298 miljoner Euro (ca 3 miljarder SEK). Det innebar en höjning från 2,05 % till 2,52 % av BNP.

Den ryska invasionen av Ukraina har också lett till att kraftiga förstärkningar planeras av den tyska försvarsbudgeten. Tyskland spenderar idag ca 1,3 % av BNP på försvar. Den 27 mars angav förbundskansler Scholz att Tyskland skulle upp till nivån 2 % av BNP. Exakt hur och när det kan ske är något oklart med hänsyn till tysk lagstiftning. En första åtgärd är dock att skapa en fond (till del genom lån) på 1000 miljarder kronor för att snabbt kunna påbörja investeringar utanför den normala budgetprocessen. De 1000 miljarderna motsvarar ungefär två tyska försvarsbudgetar i dagens penningvärde (två svenska försvarsbudgetar skulle vara knappt 160 miljarder). Hur och i vilken takt pengarna ska användas är fortfarande oklart. Det kommer dock innebära stora investeringar i närtid för att avhjälpa många av de allvarliga brister som Bundeswehr har.

Det kan också vara av intresse att blicka bakåt till en period där Sverige genomförde en radikal och hastig upprustning. När oron började sprida sig i Europa mot slutet av trettiotalet började även Sverige öka sina försvarsansträngningar. 1938 förstärktes försvarsanslaget, då 148 miljoner kronor, med 70 miljoner kronor. Det innebar att anslaget ökade från ca 1,6 % av BNP till ca 2 % av BNP. Året därpå 1939, när andra världskriget utbröt, steg försvarsutgifterna till ca 6 % av BNP. Ytterligare något år senare var de uppe på närmare 12 % av BNP. Exemplet från beredskapstiden är självfallet bara till begränsade delar jämförbart med situationen idag då det bl a innefattar stora utgifter för beredskapstjänstgörande personal, mycket omfattande övnings- och utbildningsverksamhet mm. Dock, det skedde också en forcerad anskaffning av materiel och förnödenheter, omfattande infrastrukturåtgärder och också förändringar i existerande planer för i stort sett all verksamhet i Krigsmakten, varför det kan finnas skäl att försöka dra erfarenheter även från den tiden.

I generalerna Ehrensvärds och Douglas memoarer från den tidsperioden beskriver de hur det ofta var olika människors invanda föreställningsvärld, eller oviljan att frångå tidigare beslut, som var orsaken till att åtgärder fördröjdes, inte vidtogs överhuvudtaget eller genomfördes mot bättre vetande.

En allmänmänsklig svaghet tycks vara att även om omständigheterna radikalt förändras kan det ta tid innan människors referensramar flyttar sig tillräckligt för att mentalt acceptera de åtgärder som krävs. Ett exempel skulle kunna vara när försvarsledningen hösten 1939, grundat bland annat på analyser av det tyska polenfälttåget, begärde pengar av regeringen att få köpa etthundra stridsvagnar och bara fick medel till att köpa tjugo. Drygt två år senare fattade regering och riksdag beslut om att sätta upp tre pansarbrigader med 145 stridsvagnar i varje, varav huvuddelen skulle nyanskaffas.    

Likaså kan stelbenta, eller bara invanda, rutiner vara ett hinder för att snabbt anpassa verksamheten till en ny verklighet. Generalen Douglas redogör för två episoder där han lyfter fram hur konstigt och ovant det kändes för honom att sätta igång omfattande byggnadsverksamhet utan några detaljerade kostnadsberäkningar och att på eget ansvar hantera mycket stora summor pengar.

Generalen Ehrensvärd illustrerar oviljan att frångå existerande planer genom att peka på Göta livgardes nedläggning. Regementet lades ned i september 1939, några veckor efter att andra världskriget utbröt. Att så skedde grundade sig på 1936 års försvarsbeslut där det fastslogs att regementet skulle avvecklas. Göta livgarde återuppsattes 1942.

Sammantaget, debatten avseende hur svårt det skulle vara att använda pengarna på ett ändamålsenligt sätt om försvarsanslaget skulle höjas till 2 % av BNP tämligen fort, inom något eller några få år, känns konstgjord. Andra länders erfarenheter och agerande ger intrycket att problemen med tillväxt på något egendomligt vis främst tycks vara ett svenskt problem. Det är inte omöjligt, jag håller det t o m för sannolikt, att orsakerna till stor del är desamma som under upprustningen vid andra världskrigets början. Politikens referensramar har inte förändrats i samma takt som omvärldsförändringarna skett. Att snabbt avdela många tiotals miljarder till försvarsändamål känns konstigt, och att förändra regelverk för att gynna Försvarsmaktens verksamhet känns också udda. Det finns ingen mental beredskap att göra det, det tar emot. Liknande mentala hinder finns sannolikt hos berörda myndigheter ”vi kan väl inte begära sådana jättesummor, det kommer politikerna aldrig acceptera”,  ”det här måste beredas noga, vi får inte bli beskyllda för att inte ha torrt på fötterna när vi begär slantar för att köpa, vidta åtgärd, XX”, ”vi har ju regler för hur många befäl det ska finnas för verksamhet YY”, mm. 

Det är min övertygelse att Försvarsmakten tillsammans med andra totalförsvarsmyndigheter, med stöd av vissa regeländringar på politisk nivå, tämligen enkelt, visserligen under visst stånk och stön, skulle kunna upparbeta en snabb anslagsökning till 2 % av BNP. Säg fram till och med 2024. Det skulle, i en jämn trappa innebära ca 10 miljarders påslag varje år under tre år, totalt ca 60 miljarder kronor.

Avslutningsvis. Som omvärlden ser ut borde vi kanske fundera mer på hur snabbt nå 3 % av BNP till försvarsändamål, och ägna mindre tid och energi åt att analysera 2 % ur alla möjliga synvinklar. Ja, här syndar jag, men vi har ännu inte nått de två procenten.

                                                                              *****    

P.S. Min krönika i senaste Officerstidningen rör delvis samma tema, då med tonvikt på de mentala faktorernas betydelse för att snabbt kunna rusta.  

Sammanfattning

Historien återupprepar sig samt hjulet är runt brukar vara ordval som används i många sammanhang för att påvisa att vissa skeden eller ageranden på intet sätt är nya. Vad avser Rysslands användande av diversionsförband i dess andra invasion av Ukraina, faller agerandet i mångt in på hur Sovjetunionen antogs skulle agera. Det ryska agerandet med stödnätverk och stödagenter överensstämmer i mångt även med hur Sovjetunionen antogs skulle agera. Detta accentuerar dock behovet utav en förstärkt säkerhetsorganisation i Sverige för att kunna omhänderta dylika hot på svenskt territorium i händelse av ett kraftigt försämrat säkerhetsläge eller en väpnad konflikt.

Analys

Den polska tankesmedjan OSW, Ośrodek Studiów Wschodnich, har vid ett antal av sina sporadiska engelskspråkiga dagsrapporter avseende den andra invasionen i Ukraina rapporterat, dels om de ryska jägar- och specialförbandens agerande (kommer hädanefter benämnas diversionsförband), dels avseende det som kan anses utgöra stödagenter och stödnätverk till dessa förband men även för insättande av olika ryska bekämpningsmedel mot Ukrainska mål på av dem behärskat territorium. Detta inlägg kommer fokusera på att försöka finna historiska likheter eller olikheter med vad som antogs kunna vara det sovjetiska agerandet i händelse av en väpnad konflikt under det kalla kriget. Dock skall det beaktas att några generella slutsatser avseende det ryska agerandet med diversionsgrupper just nu får anses vara för tidigt att fastställa.

I OSW rapport för den tredje krigsdagen framkommer det att ryska diversionsförband agerat sedan invasionens början i närheten av och i Ukrainas huvudstad, Kyiv, sedan den andra ryska invasionens början.¹ I OSW rapport för den fjärde krigsdagen framkommer det att de diversionsförband som agerar i Kyiv skall bestå av tre (3) till femton (15) soldater.² I rapporten för det sjätte krigsdygnet framkommer det att stridigheter i Kyiv har inträffat med de ryska diversionsförbanden.³ Således förefaller diversionsförband varit aktiva från invasionens första dag i Ukraina, dock framkommer inget avseende stödnätverk/stödagenter i de ovan berörda dagarna av den engelskspråkiga rapporteringen från OSW.

I rapporten för det åttonde krigsdygnet framkommer det att stödagenter förefaller rapporterat måluttag till ryska förband samt att ett antal arresteringar då genomförts av ukrainsk säkerhetstjänst utav ryska stödagenter men även att åtgärder pågick för att försöka nedkämpa ryska diversionsgrupper på ukrainskt territorium.⁴ I rapporten för det 20 krigsdygnet framkommer det att mellan den 14 och 15MAR2022 skall 60 kollaboratörer, stödagenter, till den ryska underrättelsetjänsten, oklart vilken eller vilka, gripits och 20 stycken ryska diversionsgrupper även skall ha nedkämpats. Stödagenterna skall främst inhämtat och delgivit information till Ryssland rörande positioner på ukrainska militära förband,⁵ vilka övriga uppgifter stödagenterna ha företagit sig framkommer ej i rapporten.

I OSW rapport för det 21 krigsdygnet framkommer det att ryska diversionsförband förefaller genomfört innästling via länder tillhörande den Europeiska unionen och vid ett stort antal tillfällen förefaller de även använts sig av presskort under falskt namn, det vill säga utgivit sig för att vara journalister. Enligt det ukrainska inrikesministeriet skall det finnas ryska diversionsgrupper över hela det ukrainska territoriet men en kraftsamling förefaller genomförts till Kyiv, Liviv, Ivano-Frankivsk och Rivne Oblast (län). Aktiviteten hos diversionsgrupperna rapporterades även ha ökat, sannolikt för att försöka identifiera transportrutter och transporter med västerländsk vapenmateriel som utgår från västra Ukraina, men även avseende den fortgående ukrainska mobiliseringen.⁶

I rapporten för det 23 krigsdygnet framkommer det att en större säkerhetsoperation har påbörjats utav Ukraina för att påverka dels de ryska diversionsförbanden, dels dess stödagenter/stödnätverk. Här framkommer det även att Ryssland har rekryterat stödagenter före den andra ryska invasionen utav Ukraina. Men det framkommer även att stödagenter har innästlat Ukrainskt territorium, från de sedan tidigare rysk ockuperade områdena i östra Ukraina. De individer som innästlat förefaller till huvuddel vara av ukrainsk börd, men har hävdat att de är internflyktingar. I Kyiv, Poltava och Kharkiv skall stödagenter även meddelat dess ryska uppdragsgivare positioner på Ukrainska förband men även var militärutrustning varit placerad. Därtill skall även verkansverifiering genomförts, det vill säga förmedla vilken effekt bekämpning haft på ukrainsk infrastruktur vilket normalt genomförs utifrån ett fördefinierat protokoll. Har ej erfordrad effekt uppnåtts brukar ytterligare bekämpning genomföras. Ett antal stödagenter skall även gripits.⁷

I ett avhemligat dokument av den amerikanska underrättelsetjänsten, Central Intelligence Agency, som baseras på ett föreläsningsunderlag vid den sovjetiska Generalstabsakademin från 1985, framkommer det att innästling med hjälp av fallskärm eller andra luftfarkoster förefaller varit väldigt svårt att kunna genomföra i slutet av det kalla kriget för sovjetiska diversionsförband. Dels berodde detta på att det sannolikt skulle råda en brist på transportflygplan, dels på grund av att det luftvärnshot som luftfarkosterna skulle utsättas för antogs vara väldigt högt och därmed omöjliggjort innästling. Därför ansågs innästling innan en väpnad konflikt utbrutit utgjort det alternativ som var mest lämpligt och via mark,⁸ enligt dokumentet.

I Professor Wilhelm Agrells bok Sprickor i järnridån framkommer det även att sovjetiska underrättelseofficerare som var krigsplacerade i dess underrättelsereserv skulle genomföra innästling innan ett väpnat angrepp mot Sverige. Denna innästling skulle genomföras med förfalskade finländska pass antingen in landvägen via Norrbotten eller via färja. Väl i Sverige skulle radiosändare, som redan innan var utplacerade på svenskt territorium, finnas att tillgå för deras rapportering utav den svenska mobiliseringen och eventuell förekomst av Nato förband med dess tillhörande materiel. Efter 1985 förefaller inriktningen ändrats varvid dessa underrättelseofficerare i den sovjetiska militära underrättelsetjänstens krigsorganisation i stället skulle rekognosera mål för sovjetiska diversionsförband strax innan ett väpnat angrepp skulle påbörjas, särskilt viktiga mål var svenska radaranläggningar och flygfält.⁹

Utifrån ovanstående blir det intressant att notera den Ukrainska uppgiften att ryska diversionsförband har genomfört innästling genom EU-länder under förevändningen att de är journalister för att lösa uppgifter i västra Ukraina. Vad avser denna innästling får det antas att de ej medfört någon vapenmateriel vid genomförandet av innästling med hänsyn till den risk som då råder att kunna avslöjas och därmed omintetgöra de uppgifter de blivit ålagda att lösa, vilket undertecknad kommer återkommande till längre ned hur det kan lösas. Således får det ses som att uppgifterna och antagandena avseende hur sovjetiska diversionsförband skulle genomföra innästling under det kalla kriget, fortsatt är giltiga att anta som en metod bland flera.

Vad avser stödagenter och stödnätverk får uppgifterna ur det så kallade Mitrokhinarkivet anses vara de mest trovärdiga. Huruvida de går att applicera på exempelvis den ryska militära underrättelsetjänstens stödnätverk för diversionsgrupper kontra den ryska utrikesunderrättelsetjänstens vars föregångare uppgifterna baseras på får anses vara något höjt i dunkel. Dock har det visat sig historiskt att både länder men även organisationer inom samma land oftast kommer till samma slutsatser hur dylik verksamhet skall genomföras. Varvid underlaget får anses vara sannolikt hur mer eller mindre samtliga sovjetiska stödnätverk skulle agera under det kalla kriget, vilket sannolikt följt med in i den Ryska Federationens fortsatta agerande.

Enligt det så kallade Mitrokhinarkivet skall sovjetiska stödagenter rekognoserat luftlandsättnings- och landstigningsplatser för diversionsgrupper. Dessa stödagenter skall helst varit mellan 20 och 45 år gamla,¹⁰ vilket kan jämföras med uppgifterna avseende G(R)U stödagenter som helst bör ha varit mellan 55 till 65 år gamla.¹¹ En intressant uppgift som framkommer i Mitrokhinarkivet är att bland annat att ett stödnätverk hade till uppgift att, dels förflytta in agenter på amerikanskt territorium genom arbetskraftsinvandring från Mexiko, dels förflytta utrustning till USA för diversionsgrupper som skulle lösa uppgifter där men även upprätta basplatser för dessa.¹² Vad som även är intressant att notera är att det även förbereddes så kallade upplag, det vill säga materiel som gömts med olika metoder, men även förberedelser för luftlandsättning av utrustning för dessa diversionsgrupper i olika länder samt för så kallade proxyrörelser som skulle agerat för sovjetunionens sak i händelse av en väpnad konflikt.¹³ Värt att notera är att det även förefaller genomförts förberedelser utav Sovjetunionen i Sverige för att diversionsgrupper skulle kunna genomföra sabotage. Stödagenter skulle även kunna understödja i sabotageaktioner.¹⁴

I ett avhemligat dokument hos den amerikanska underrättelsetjänsten, Central Intelligence Agency, från en föreläsning vid den sovjetiska Generalstabsakademin framkommer det även att agenter rekryterades för att rekognosera olika mål och att en agent antogs kunna rekognosera en till två mål, som skulle rapporteras till en underrättelseofficer.¹⁵ Här kan det antas att det antingen var befintliga inom ett land, eller underrättelseofficerare i reserven som Professor Wilhelm Agrell berörde i sin bok som belysts ovan i inlägget. Vad som även är intressant att notera i det ovan nämnda föreläsningsunderlaget är att stödagenter ej skulle ha sådan ålder att de skulle kunna bli inkallad inom ramen för någon form av plikt, en annan fördel var om de hade handikapp eller var kvinnor. Dessa agenter skall även omhänderta så kallade stödpunkter, engelskans ”Safe House” eller det mer moderna ”Mission Support Site”.¹⁶ Stödagenterna till diversionsförbanden skall även i fred genomföra förberedelser för att förbandens angrepp skall kunna genomföras, men även själv kunna genomföra vissa åtgärder enligt föreläsningsunderlaget.¹⁷

Således går det att konstatera att under det kalla kriget förefaller Sovjetunionen byggt upp en organisationen som skulle stödja diversionsförband i sitt agerande. Detta stöd kunde bestå utav information som överlämnades i fred avseende olika mål, men även att utrustning smugglades in och doldes på ett presumtivt fientligt territorium. Men det fanns även agenter som skulle rapportera om ett lands förbandsrörelser, fasta mål med mera vid en väpnad konflikt till den sovjetiska underrättelsetjänsten eller diversionsgrupper. Det förefaller även funnits stödagenter för att härbärgera de sovjetiska diversionsgrupperna på ett eller annat sätt vid en väpnad konflikt.

Ovanstående blir således väldigt intressant avseende innästling utav ryska diversionsförband under täckmanteln som journalister genom EU-länder till västra Ukraina. Det innebär i förlängningen att sannolikt har upplag med materiel upprättats i god tid för dylika förband innan den andra ryska invasionen av Ukrainskt territorium, syftande till att medge en dold innästling. Men det innebär sannolikt även att stödpunkter finns för dessa förband på Ukrainskt territorium, där stödagenter/stödnätverk finns att tillgå för dessa diversionsförband. Vad som även blir intressant att notera är att under det kalla kriget användes arbetskraftsinvandring från Mexiko för att genomföra innästling av agenter till USA, i Ukraina används interna flyktingströmningar för agenter. Användandet av agenter/stödagenter för att rapportera mål i Ukraina förefaller heller ej vara något nytt med tanke på vad historien påvisar.

En intressant faktor är hur dessa agenter rapporterar. Ur ett historiskt perspektiv förefaller radioutrustning utplacerats. Dock får det ses som mer troligt till sannolikt vad avser den nu pågående väpnande konflikten i Ukraina att internet och mobiltelefontrafik används för olika former av rapporter. Detta med anledning utav att Ryssland ej förefaller påverkat varken det Ukrainska mobiltelefonnätet eller dess internetstruktur i någon nämnvärd omfattning, om man jämför med vad som inträffade vid annekteringen av Krimhalvön 2014 där exempelvis internet trafiken påverkades omgående.¹⁸ Detta får ses som ett viktigt utgångsvärde i händelse av andra väpnande konflikter i framtiden där Ryssland kan vara involverad, att den egna infrastrukturen kan användas emot en.

Ur ett svenskt perspektiv blir ovanstående synnerligen intressant, framförallt då Försvarsmaktens doktrin för gemensamma operationer beskriver att det väpnande angreppet kan inledas med sabotage men även likvidering av nyckelpersonal,.¹⁹ något som torde involvera diversionsförband. Vilket innebär utifrån ovanstående historiska men även nutida genomgång, att det får ses som troligt till sannolikt att Ryssland även kan ha vidtagit åtgärder vad avser upplag med materiel men även olika former av stödagenter och stödpunkter på svenskt territorium på motsvarande sätt som vi nu ser i Ukraina. Detta med anledning utav att Sverige i händelse av en väpnad konflikt i vårt direkta närområde mellan Ryssland och Nato enligt den senaste Försvarsberedningens rapport Värnkraft, oundvikligen kommer bli involverad i sådant fall. Därtill utgör Östersjöregionen ett av de mest tydliga kraftmätningsområdena mellan Ryssland och Nato, enligt försvarspropositionen från 2020.²⁰

Avslutningsvis, det finns betydligt mer att skriva om ovanstående och betydligt fler exempel samt källor som hade kunnat användas för att exemplifiera olika saker. Dock finns det för det vetgirige ett antal tidigare inlägg på bloggen som det går att fördjupa sig i, samt de källhänvisningar som även finns i dessa inlägg om man vill fördjupa sig ytterligare.

Slutsats

Användandet av ryska diversionsförband och stödagenter samt stödnätverk i Ukraina förefaller överinstämma med tidigare historisk information avseende hur Sovjetunionen skulle agera. Dock får det anses vara för tidigt i skrivande stund att dra för långtgående slutsatser utav detta. Mer information kommer sannolikt framkomma desto längre tiden går, men det är intressant att notera överensstämmelsen mellan Rysslands historiska arv från Sovjetunionen.

Vad som dock, och här vill jag verkligen understryka, accentueras är behovet av en förstärk säkerhetsorganisation i Sverige. Grunden för detta finns redan i form av förslaget till upprättandet av de svenska Militärregionernas säkerhetsförband, detta måste skyndsamt omhändertas och helst förstärkas. Men det accentuerar även behovet av vad som tidigare benämndes den särskilda beredskapspolisen, som främst hade till uppgift att påverka diversionsförband men även annan säkerhetshotande verksamhet i ett så kallat skymningsläge men även vid ett väpnat angrepp som en polisiär resurs. Det är dags att förstärka skyddet mot dylik verksamhet, då det får ses som det troliga aktionsmedlet mot Sverige.

Have a good one! // Jägarchefen

Källförteckning

British Broadcasting Corporation 1 (Engelska)

Central Intelligence Agency 1, 2 (Engelska)

Försvarsmakten 1 (Svenska)

Ośrodek Studiów Wschodnich 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7 (Engelska)

Regeringskansliet 1, 2 (Svenska)

Agrell, Wilhelm. Sprickor i järnridån: svensk underrättelsetjänst 1944-1992. Lund: Historiska media, 2017.

Andrew, Christopher M. Mitrokhin, Vasili. The sword and the shield: the Mitrokhin archive and the secret history of the KGB. New York: Basic Books, 2001.

Jansson, Nils-Ove. Omöjlig ubåt: stridsberättelser från ubåtsjakten och det säkerhetspolitiska läget under 1980-talet. Göteborg: Nils-Ove Jansson, 2014.

Slutnoter

¹ Ośrodek Studiów Wschodnich. Wilk, Andrzej. Żochowski, Piotr. Russia’s war against Ukraine: the status after three days. 2022. https://www.osw.waw.pl/en/publikacje/analyses/2022-02-27/russias-war-against-ukraine-status-after-three-days (Hämtad 2022-03-20)

² Ośrodek Studiów Wschodnich. Wilk, Andrzej. Żochowski, Piotr. Russia’s war against Ukraine: day 4. 2022. https://www.osw.waw.pl/en/publikacje/analyses/2022-02-28/russias-war-against-ukraine-day-4 (Hämtad 2022-03-20)

³ Ośrodek Studiów Wschodnich. Wilk, Andrzej. Żochowski, Piotr. Russia’s war against Ukraine: day 6. 2022. https://www.osw.waw.pl/en/publikacje/analyses/2022-03-02/russias-war-against-ukraine-day-6 (Hämtad 2022-03-20)

⁴ Ośrodek Studiów Wschodnich. Wilk, Andrzej. Żochowski, Piotr. Russia’s attack on Ukraine: day 8. 2022. https://www.osw.waw.pl/en/publikacje/analyses/2022-03-04/russias-attack-ukraine-day-8 (Hämtad 2022-03-20)

⁵ Ośrodek Studiów Wschodnich. Wilk, Andrzej. Żochowski, Piotr. The Russian attack on Ukraine: day 20. 2022. https://www.osw.waw.pl/en/publikacje/analyses/2022-03-16/russian-attack-ukraine-day-20 (Hämtad 2022-03-20)

⁶ Ośrodek Studiów Wschodnich. Wilk, Andrzej. Żochowski, Piotr. The Russian attack on Ukraine: day 21. 2022. https://www.osw.waw.pl/en/publikacje/analyses/2022-03-17/russian-attack-ukraine-day-21 (Hämtad 2022-03-20)

⁷ Ośrodek Studiów Wschodnich. Wilk, Andrzej. Żochowski, Piotr. The Russian attack on Ukraine: day 23. https://www.osw.waw.pl/en/publikacje/analyses/2022-03-19/russian-attack-ukraine-day-23 (Hämtad 2022-03-20)

⁸ Central Intelligence Agency. USSR GENERAL STAFF ACADEMY LESSON: Spetsnaz Forces and Means in a Front Offensive Operation. Washington D.C.: Central Intelligence Agency, 1987, s. 9.

⁹ Agrell, Wilhelm. Sprickor i järnridån: svensk underrättelsetjänst 1944-1992. Lund: Historiska media, 2017, s. 279-280.

¹⁰ Andrew, Christopher M. Mitrokhin, Vasili. The sword and the shield: the Mitrokhin archive and the secret history of the KGB. New York: Basic Books, 2001, s. 360.

¹¹ Jansson, Nils-Ove. Omöjlig ubåt: stridsberättelser från ubåtsjakten och det säkerhetspolitiska läget under 1980-talet. Göteborg: Nils-Ove Jansson, 2014, s. 65-68.

¹² Andrew, Christopher M. Mitrokhin, Vasili. The sword and the shield: the Mitrokhin archive and the secret history of the KGB. New York: Basic Books, 2001, s. 363.

¹³ Ibid. s. 364-366.

¹⁴ Ibid. s. 364, 382.

¹⁵ Central Intelligence Agency. USSR GENERAL STAFF ACADEMY LESSON: Agent Reconnaissance in Front Offensive Operations. Washington D.C.: Central Intelligence Agency, 1988, s. 11.

¹⁶ Ibid. s. 12.

¹⁷ Ibid. s. 13.

¹⁸ British Broadcasting Corporation. Baraniuk, Chris. Could Russian submarines cut off the internet?. 2015. https://www.bbc.com/news/technology-34639148 (Hämtad 2022-03-20)

¹⁹ Försvarsmakten. Doktrin för gemensamma operationer. Stockholm: Försvarsmakten, 2020, s. 18.

²⁰ Ds 2019:8. Värnkraft. Inriktningen av säkerhetspolitiken och utformningen av det militära försvaret 2021–2025. s. 113-117.

Prop. 2020/21:30. Totalförsvaret 2021–2025. s. 33.

Det här inlägget finns också på Kungl Krigsvetenskapsakademiens blogg. Lagt upp det här mera som en "arkivåtgärd".

Den ryska uppmarschen kring Ukraina liknar ett skådespel där åskådarna med teaterkikare kan följa allt som sker på scenen i detalj. Men ser vi också en revolution när det gäller framtida krigföring? Är tiden förbi när det var möjligt att genomföra ett överraskande angrepp?

Vikten av att överraska motståndaren har i militära sammanhang alltid framhållits som en avgörande komponent i krigskonsten. Sun Tzu säger ”förbrylla, vilseled och överraska fienden”. Clausewitz ”Överraskning är inte bara ett medel för att uppnå numerär överlägsenhet; men bör också betraktas som en grundläggande (krigförings-)princip på grund av sin moraliska effekt (påverka fiendens stridsmoral).  Arméreglemente del 2 från 1995 skriver ”Överraskning eftersträvas alltid… ” och ägnar sedan en hel sida för att beskriva hur det kan uppnås. I Försvarsmaktens skrift Militärstrategisk doktrin från 2016 sägs ”Överraskning förblir en viktig komponent i hotbilden”.

Fördelarna med att överraska motståndaren gäller alla nivåer. Från strategiska överfall som Pearl Harbour, eller operativa överraskningar som Ardennerna 1940 och Suezkanalaen 1973 till taktiska överraskningar som luftlandsättningen på Eben Emael.

Inget talar för att överraskning inte skulle vara en viktig framgångsfaktor även i framtiden - men kommer det att vara möjligt?

Det är uppenbart att en uppmarsch av den storlek som vi sett kring Ukraina de senaste månaderna inte går att dölja. De sensorer som kan upptäcka vad som sker är alltför många och för bra. Övervakningssatelliter med SAR- teknik, (Synthetic-aperture radar) har idag förmågan att även i mörker och dåligt väder upptäcka enskilda stridsvagnar och robotfordon. Den här typen av information finns kommersiellt tillgänglig. Den är inte längre förbehållen välfinansierade och tekniskt avancerade underrättelsetjänster. Kombineras det satelliterna ser med information från kvalificerade drönare och signalspaning kommer det inte vara många fysiska aktiviteter som kan hållas dolda. Analyseras dessutom informationen i realtid med stöd av AI kommer det inte vara lätt att förbereda ett större militärt angrepp utan att det upptäcks i ett tämligen tidigt skede. Till detta bör läggas sådan information som kan hämtas på internet eller i mobilnät i form upplagda bilder från mobiltelefoner, avlyssnade konversationer, platsinformation om var en person befinner och hackade meddelanden. Nej, att dölja en uppmarsch, eller större förbandsförflyttningar överhuvudtaget, låter sig inte göras.

Problemet att åstadkomma överraskning är inte begränsat till den operativa nivån, även på stridsteknisk och taktisk nivå; hos plutoner, kompanier, bataljoner och brigader kommer det krävas ett nytänkande avseende hur åstadkomma överraskning. Konflikten i Nagorno Karabach, mellan Azerbajdzjan och Armenien, 2020, kan vara en illustration av utmaningarna. Azerbajdzjanska drönare slog där ut viktiga delar av det armeniska försvaret på några få veckor. Drönare av typen TB2 och Harop, köpta ”över disk” från Turkiet respektive Israel, upptäckte såväl som bekämpade mycket framgångsrikt flera olika typer av markmål. Under striderna ska bland annat flera dussin luftvärnsställningar, många artilleripjäser och hundratals pansarfordon ha förstörts av de Azerbajdzjanska drönarna. TB2, och andra likartade system, har en uthållighet på upp mot tjugofyra timmar i luften. De kommer att finnas i anslutning till de flesta tänkbara grupperingsområden nästan oavbrutet. Det kommer att vara svårt att samla förband för att genomföra ett överraskande större anfall, om man inte har medel för att förblinda eller bekämpa drönarna på något annat sätt. Men det kommer inte att räcka. Förverkligas existerande planer när det gäller antalet SAR-satelliter kommer sådana kunna avspana valfritt område på jordklotet var femtonde minut, oberoende av väder och sikt. En tjänst företaget Cappela planerar att kunna erbjuda sina kunder. Satelliter har blivit ett problem även för den taktiska nivån.

Att överraskning är något eftersträvansvärt har inte upphört att vara sant därför att det blivit svårare att uppnå det. Frågan blir; vad kan göras för att skapa överraskning?

På strategisk och operativ nivå kan vi se framför oss att ett angrepp startas direkt ur förbandens fredsgrupperingar, och då med framförallt stående förband. Det gäller såväl mark-, sjö- som luftstridskrafter. Därmed undviker man såväl förflyttningar, vilka sannolikt är omöjliga att dölja, som avslöjande mobiliseringsåtgärder. De förband som ska följa upp de inledande insatserna mobiliseras och flyttas fram först efter att angreppet påbörjats. Operativ rörlighet blir i en sådan modell en avgörande förmåga. För någon som ska angripa Sverige blir då främst transportflyg för bland annat luftlandsättningar och tonnage som kan lastas och lossas snabbt, till exempel moderna färjor, avgörande system. I det här konceptet utgör långräckviddiga bekämpningssystem som kryssningsrobotar också en viktig komponent då de kan verka direkt från sina fredsgrupperingsplatser, utan några röjande förberedelser.

Nackdelen, risken, med modellen är självfallet att om anfallsavsikten röjs i förtid, spionage, något viktigt sambandsnät hackats, eller på något annat sätt, så är risken stor att angreppet misslyckas då de stridskrafter som kan sättas inledningsvis är ganska små. Det senare förutsätter förstås att försvararen disponerar slagkraftiga och snabbt gripbara resurser som kan användas, försättas i hög beredskap, även vid svaga angreppsindikationer.

Dock, det finns en stor fara i att ensidigt satsa på att möta denna typ av överraskande angrepp. Om det ur angriparens synvinkel inte spelar någon större roll om försvararen få tid att förbereda sig, det vill säga försvararen har inte förmåga att tillväxa även om han får en längre tids förvarning, så kommer angriparen självfallet inte välja denna tämligen riskfyllda modell. Han kommer då ladda upp med det som behövs, även om det syns, och först därefter gå till angrepp.

Även om det inte går att uppmarschera oupptäckt finns det andra sätt att försöka överraska på operativ nivå, främst då kanske med vilseledning. Ett historiskt exempel skulle kunna vara skapandet av general Pattons ”spökarmé” i sydöstra England 1944 inför D-dagen, operation Fortitude. Dess fiktiva existens och gruppering avsåg att få tyskarna att tro att invasionen skulle komma i Calaisområdet, inte i Normandie. Här användes bland annat skenmål och skensignalering i stor skala. För att säkerställa att den blev upptäckt gjorde man det ”lagom svårt” för tyskt spaningsflyg att flyga över området. Det fick inte vara för lätt då skulle tyskarna bli misstänksamma, men heller inte så svårt att de inget upptäckte. Kan man skapa illusionen att motståndaren försöker dölja något, men inte lyckas fullt ut, så blir den inhämtade informationen trovärdigare.

Ett annat exempel kan vara Suezkanalen 1973 där återkommande stora egyptiska övningar i anslutning till kanalen med tiden blev en normalbild som ledde till att israelerna inte reagerade i tid när en ”övning” övergick till ett angrepp.

Båda de här metoderna kan utvecklas. En variant på ”Fortitudemodellen” kunde vara att utnyttja de moderna informationssystemens stora kapacitet och de olika tekniker de använder genom att ”mata” dem med vad man vill att de ska upptäcka. Ju fler olika sensorer som samlar information desto fler olika möjligheter att spela in information som, om det görs skickligt, kan bli ömsesidigt förstärkande. 

Bara som en enkel illustration av hur man skulle kunna bygga upp en skenbild idag - verkligheten är avsevärt mer komplicerad. Något upptäcks av källa A (t ex en satellit ser slarvigt igenlagda stridsfordonsspår), konfirmeras av källa B (drönare som upptäcker några avsiktligt dåligt maskerade skenmål) och källa C (några soldater som ”ringer hem” på mobilen till familjen i ett i övrigt extremt radiotyst område). Den här metoden är ”dual use”. Den kan användas till att få motståndarens underrättelsetjänst att dra slutsatsen; ”vi har hittat fiendens anfallsförband, här kommer anfallet att ske”. Men den kan också vara en metod att ekonomisera med egna förband. Skapa en bild av att ”här är försvaret starkt”, och förhoppningsvis få angriparen att avstå från att angripa den platsen, eller förbruka resurser på att bekämpa skenmål. I vad mån anekdoten från andra världskriget om det tyska skenflygfältet som britterna bombades med skenbomber av trä är sann eller inte tvistar de lärde om. Dock, dåligt genomförd vilseledning är bortkastad möda, det är en svår konst.

Ser vi på taktisk nivå så kommer möjligheterna att uppträda i större förband, och även bedriva statisk strid, att bli mindre. Det kommer framtvinga ett antal anpassningar i hur vi för striden, utveckling av olika signaturdämpande åtgärder och införande av medel för att bekämpa eller på annat sätt neutralisera en fiendes olika underrättelsesystem. Det skulle leda för långt att här försöka beskriva alla de åtgärder som kan vara aktuella och olika forskningsprojekt som borde initieras. Men att det måste göras är uppenbart.

Sammantaget innebär den tekniska utvecklingen att även små stater idag har möjlighet att skapa sig underrättelseunderlag som tidigare bara var förbehållet ett fåtal större stater. Den möjligheten bör vi inte försitta. Där kan man förundra sig över den styvmoderliga behandling som rymd- och drönarområdena fått i det senaste försvarsbeslutet. Dock, och det är ett stort dock, med enbart information vinns inga krig – det behövs verkanssystem också. Vad ska man annars med informationen till?

                                                                 *****