Försvarsmakten kommenterar situationen för Marinen



Försvarsmakten går i dag ut och kommenterar situationen för Marinen genom C LEDS Jan Salestrand, något jag tog upp i senaste blogginlägget. Detta ger en liten strimma ljus i det som annars är att betrakta som ett "svart hål" för Marinens framtid, i synnerhet när det kommer till fartygsbeståndet.

Jan Salestrand kommenterar situationen så här.

På senare tid har det ställts frågor i såväl riksdagens interpellationsdebatter som på nätet (bland annat på bloggen Skipper) om marina utveckling- och finansieringsfrågor. Det finns därför anledning för Försvarsmakten att kommentera arbetsläget i myndigheten. 
Frågan om den marina materielplaneringen är komplex, och innehåller många olika dimensioner. Den är extra komplicerad då flera aspekter i dagsläget faller under såväl försvarssekretess som kommersiell sekretess. Arbetet sker i nära dialog mellan Försvarsmakten, Försvarets materielverk och Regeringskansliet. Inom Försvarsmakten hanteras frågan på högsta nivå och vi följer också den debatt som förs och är medvetna om den oro flera debattörer ger uttryck för. 
Av de sekretesskäl som anges ovan har vi inte möjlighet att i dagsläget kommentera den pågående beredningen men inriktningen är att finna en helhetslösning som är genomförbar och optimerad utifrån tid, kostnad och operativ förmåga på kort och på lång sikt. 
Jan Salestrand
Chef för ledningsstaben

Att Försvarsmakten inte kan kommentera situationen djupare med hänvisning till sekretess har jag och sannolikt de flesta stor respekt för. Utan att ha tillgång till någon mer information kan man dock lägga ihop 1+1 när det kommer till marina materielfrågor och dra vissa slutsatser vad det hela rör sig om.

Med anledning av detta svar ter sig försvarsminister Karin Enströms "icke-svar" och rena lögner när det kommer till beslutad numerär ännu märkligare. Varför ger inte Karin Ensröm samma svar i frågan som Försvarsmakten i stället för att ge svar som leder i en helt annan riktning?

Därför är det naturligt att antalet korvetter i insatsorganisationen inte har beslutats av vare sig regeringen eller riksdagen. Antalet kan variera över tiden beroende på Försvarsmaktens ekonomiska förutsättningar....

Jag ställer mig därför fortsatt frågan huruvida regeringen och Försvarsmakten har samma bild av läget med anledning av ovanstående svar från ansvarig minister. Försvarsmakten antyder en orsak medan försvarsministern en annan. Jag tror dessvärre att båda orsakerna är brickor i spelet vilket gör situationen än mer bekymmersam!

Jag hoppas att Försvarsmakten fortsätter att informera när läget börjar klarna och när sakfrågorna som i dag omfattas av sekretess så småningom kan förklaras. Det finns nämligen oerhört många inom Marinen som börjar tappa tron på systemet och enbart ser en Marin som nu kommer att reduceras kraftfullt samtidigt som inga ny fartyg ser ut att bli verklighet.

För personalens skull måste både regeringen och Försvarsmakten lägga korten på bordet så snart det är möjligt!

Marina frågor

Korvetterna HMS Gävle, HMS Kalmar, HMS Sundsvall, HMS Göteborg.

Korvetterna HMS Gävle, HMS Kalmar, HMS Sundsvall, HMS Göteborg.

På senare tid har det ställts frågor i såväl riksdagens interpellationsdebatter som på nätet (bland annat på bloggen Skipper) om marina utveckling- och finansieringsfrågor. Det finns därför anledning för Försvarsmakten att kommentera arbetsläget i myndigheten.

Frågan om den marina materielplaneringen är komplex, och innehåller många olika dimensioner. Den är extra komplicerad då flera aspekter i dagsläget faller under såväl försvarssekretess som kommersiell sekretess. Arbetet sker i nära dialog mellan Försvarsmakten, Försvarets materielverk och Regeringskansliet. Inom Försvarsmakten hanteras frågan på högsta nivå och vi följer också den debatt som förs och är medvetna om den oro flera debattörer ger uttryck för.

Av de sekretesskäl som anges ovan har vi inte möjlighet att i dagsläget kommentera den pågående beredningen men inriktningen är att finna en helhetslösning som är genomförbar och optimerad utifrån tid, kostnad och operativ förmåga på kort och på lång sikt.

Jan Salestrand
Chef för ledningsstaben

Jan Salestrand

Jan Salestrand

Beställning av Korridoren till Kaliningrad

Vi har nöjet att meddela att Korridoren till Kaliningrad av Johan Wiktorin finns för beställning här. Utgivningsdatum 18/12.

Korridoren till Kaliningrad skrevs från början som en följetong på Kungl Krigsvetenskapsakademins blogg Försvar och Säkerhet.
Den beskriver en säkerhetspolitisk kris i vårt närområde 2015, där våra kunskaper, kontakter och kapaciteter som försvarsförmågan ställs på prov.

Intresset för handlingen blev stort, och Akademin har därför beslutat att försöka ge ut denna som bok.
Till utgivningen har prologen arbetats om till dialogform och ett avsnitt om en diskussion i den finska statsledningen har tillkommit.
Bilder i form av olika foton har valts ut och lagts till för att illustrera eller fördjupa respektive kapitel.

Så här säger ett par röster om den färdiga boken:

”Pekar på bristerna i vårt nuvarande försvar” – Bengt Gustafsson, ÖB 1986-94

”Raffinerad skildring” – Michael Sahlin, fd ambassadör, fd statssekreterare i Försvarsdepartementet

Genom bokens försäljning vill Krigsvetenskapsakademin stimulera till eftertanke, och samtidigt kunna vara en kvalificerad röst i den framtida försvarsdebatten.

Kommande luftlandsättning i Arktis

Så här såg det nyligen ut i centrala Ryssland.

För några månader sedan genomförde Ryssland för första gången på många år en luftlandsättning nära norska gränsen. Men det var barmark då. Nu aviseras en rysk luftlandsättning i Arktis i mars 2014.

Om den kommande luftlandsättningen kommer att genomföras lika nära Norge som den förra framgår inte av nyheten. Enligt RBTH har Ryssland i år inlett återställandet av sju militära flygfält i norr som inte har använts sedan sovjetisk tid. Därtill skall de närmaste dagarna kontrakt färdigställas för att ytterligare två flygfält skall återupplivas.

UPPDATERING 14:55: Tack för din kommentar nedan, Jan-Olov. Luftlandsättningen under 2009 års Zapad, som jag glömt bort eller missat (länkar?), var dock i likhet med årets inte en vinterövning. Därtill verkar nästa års omfatta fler soldater, tolkar jag det som.

The Silent Professionals


Efter varit kraftigt upptagen med ordinarie tjänstgöring de senaste veckorna så kommer här ett reflektionsinlägg kring den FRA debatt som uppstått i kölvattnet av Edward Snowdens läckta dokument som Uppdrag Granskning har fått tagit del av och som Svensk riksmedia har skrivit om under de senaste dagarna.

Att Sverige är ett av de ledande länderna i världen kring signalspaning är ett känt faktum sedan 1940-talet. Denna position stärktes under hela Kalla Kriget dels genom framgångar som FRA gjorde dels genom vår geografiska placering mot Sovjetunionen. Det underrättelsesamarbete som Uppdrag Granskning refererar till grundlades redan under 1950-talet något som belysts många gångar i Svensk litteratur, likväl har det fortsatt till dags datum, något som även Uppdrag Granskning visar på.

Således kombinationen att Sverige var/är oerhört duktig på signalspaning och att kunna inhämta värdefull information genom detta samt vår geografiska placering gjorde/gör att vi har en tydlig särställning inom det västliga underrättelsesamarbetet. Men själva grundbulten i hela diskussionen bör vara, varför har vi underrättelseförmågor och vad syftar de till, då faller vissa bitar av den senaste veckans rapportering kring främst FRA verksamhet bättre på plats och den ter sig inte för en utomstående som något främmande och skrämmande.

All form av underrättelsetjänst handlar om informationsinhämtning för att sedan kunna bearbeta information och därmed dra slutsatser av den dvs ta fram en produkt vilket är en underrättelse, vanligtvis bygger det i viss mån på någon form av bedömning dvs en analytisk gissning för man har aldrig hela bilden klar för sig. Arbetsgången är mångt och mycket liknade den jag själv tillämpar på de inlägg jag skriver här på bloggen.

Informationen kan inhämtas på ett flertal olika sätt t ex enbart genom öppna källor vilket är det vi försvarsbloggare använder oss av, nackdelen med sådan inhämtning är att vanligtvis får man ej tillgång till sekretessbelagd information varvid det kan vara svårt att dra några långtgående slutsatser framför allt långt fram i tiden. Ett annat sätt är att genomföra personbaserad inhämtning dvs man övertalar någon att överlämna hemlig information till en, eller en individ kommer med hemlig information till en. Ett annat sätt är att genomföra signalspaning och sedan, vanligtvis försöka dekryptera den inhämtade informationen antingen från etern eller från t ex fiberkabel.

Således ser man till informationsinhämtningen så syftar den ytterst till att tillförskansa sig ett övertag gentemot en annan. Vanligtvis involverar det att man får tillgång till hemlig information som en annan nation ej vill att man skall ha antingen genom t ex dekryptering eller genom överlämning av information. Att nu dekryptera information som en nation sänt i etern eller en källa överlämnat gör ju ej Sverige skyldig till någon form av lagbrott, källan har ju av sin egen fria vilja överlämnat information eller radiosignalen har kunnat tas in över t ex internationellt vatten.

Dock kan det ju vara så att den information man erhållit ställer följd frågor eller ett ökat informationsbehov varvid mer aktiva åtgärder krävs för att inhämta information, därav finns Försvarsunderrättelsedomstolen och för att citera Runar Viksten "Allt vad FRA gör i signalspaningsväg kräver domstolens tillstånd. Det FRA gör med stöd av ett inhämtat tillstånd är inte olovligt och kan följaktligen inte innebära brottet dataintrång." avseende sk aktiv signalspaning. Själva grundbulten i informationsinhämtning och bearbetning av information är att vi skall ha ett övertag och därmed kunna anpassa vår utrikes-, försvars- och säkerhetspolitik utifrån rådande omgivning. Detta kan kräva att man måste vidta mer aktiva åtgärder för att säkerställa detta, i visas ögon kan säkert detta te sig omoraliskt men så är verkligheten, att Sverige skulle vara ensam om att göra detta är naivt att tro, alla gör det, det handlar om att värna sina medborgare och sin nations väl. För att granska den genomförda verksamheten finns Statens inspektion för försvarsunderrättelseverksamheten (SIUN).

Således kan man ställas inför att vara tvungen att genomföra omoraliska handlingar för att värna om helheten. Likväl som att en soldat i Afghanistan kan vara tvungen att nyttja våld för att genomdriva en handling bör man se möjligheten att en operatör vid FRA genomför intrång för att tillförskansa information som krävs för att värna Sveriges intressen ur ett utrikes-, försvars- och säkerhetspolitiskt sammanhang.

Om nu så är fallet att intrång genomförs, genomför då FRA detta helt och hållet på eget bevåg? Nej, alla former information som inhämtas oaktat inom vilken arena det än må vara har en beställning, ett s k informationsbehov har uppstått hos t ex Försvarsmakten. Valet av metod för inhämtning måste dock vara proportionerligt med behovet. Således t ex om det är av synnerligen vikt för Sverige att man har en specifik information kan man tänkas gå väldigt långt för att tillförskansa sig denna. Här vägs både metoden för inhämtning in men även de risker detta medför, för all form av mer aktiv informationsinhämtning innebär risker för avslöjanden och om man är beredd att betala ”priset” för dessa risker.

Är det då något fel i detta? Här ligger vår egen moral och etik som en grundplatta, jag ser inget fel i detta, men så har jag aktivt valt att jobba inom Försvarsmakten dels för att värna om vår egen demokrati dels för att värna om andras liv och väl t ex vid internationella insatser. Är det så att denna information gör att Sverige som nation och dess medborgare får en tryggare tillvaro ser jag helt och hållet att det är värt det.

Att illegalt ta sig in i en dator för att inhämta information bör inte ses konstigare än de s k "resenärer" vi skickade ut under hela kalla kriget bakom järnridån med specifika frågor som krävde svar som man inte kunde få på annat sätt än att aktivt inhämta information. Det vill säga fysiskt titta på platsen och dokumentera denna, eller inköpen av Sovjetisk materiel som såldes på den svarta marknaden under slutet av det kalla kriget för att kunna bedöma förmågan hos denna.

Sen om Uppdrag Gransknings uppgifter stämmer att Sverige och FRA har fått tillgång till verktyg som NSA använder för informationsinhämtning så ser jag heller inte detta som konstigt. Det skall jämföras med att Sverige fick tillgång till SOSUS system under 1980-talet då kallat i svenska handlingar System-4 och Ålandsspärren, för att kunna följa ubåtsrörelser i Östersjön. Vilket var ett av de mest tekniskt hemliga system som USA förfogade över då. Detta handlar ytterst om vår geografiska placering främst gentemot Ryssland vilket effektivt möjliggör för oss att inhämta information rörande dess förehavanden. Således inte att övervaka Sveriges medborgare och dess förehavanden i antingen etern eller på internet.

Sen återstår ju frågan hur FRA väljer att använda verktygen som upplåtits till dem. Därav finns Försvarsunderrättelsedomstolen samt SIUN för att övervaka att det sker enligt de gällande lagar och förordningar som reglerar verksamheten.

Sen att inhämtning genomförs mot civila företag är rätt naturligt det fyller ett syfte för att forma vår säkerhetspolitik. Anledningen är enkel det handlar om att kunna upprätta en normalbild. Normalbilden handlar om att se förändringar som kan tyda på att ett angrepp är förstående dvs köps stora mängder av en viss materiel in, ändras tågtrafik osv. Det kan även syfte till att se om en förmågeskiftning genomförs dvs fokuserar man på något specifikt hos sina väpnade styrkor. Det handlar således inte om att dra ekonomisk vinning utan att följa trenderna och därmed även forma vår egen säkerhetspolitik. Likväl som att det kan handla om att få tillgång till information som ger en ett tekniskt övertag mot vapensystem, för man skall ha klart för sig att det är just civila företag som producerar försvarsmateriel.

Således jag har fullt förtroende för vad våra underrättelseorgan genomför och att det faller inom råmärkena för vad som är moraliskt försvarbart i vår demokrati. De finns till för att vara ett känselspröt så att vi aktivt skall kunna anpassa vår egen försvars-, utrikes- och säkerhetspolitik gentemot vår omvärld. Vad som är synd är att dessa organ är "The Silent Professionals" dvs de arbetar i skymundan hela tiden och kan aldrig få beröm offentligt för dess verksamhet, vanligtvis när den uppmärksammas är det operationer som gått felaktigt. Vi bör vara stolta över FRA bedrifter för det är de facto en av de viktigaste känselspröten vi har för att kunna anpassa vår beredskap och utveckling på sikt.

Have a good one! // Jägarchefen

Källor

Svenska Dagbladet 1, 2, 3, 4
SIUN 1
Undom 1
Den Dolda Alliansen, Mikael Holmström

Regeringens lilla hemliga spargris

Pengar i försvarsbudgeten  som inte utnyttjas under ett verksamhetsår går liksom fallet för andra statliga utgiftsområden tillbaka till statskassan. Det man inte använder år 1 är kvar i kassakistan att användas år 2. En sund ekonomisk tanke i grund och botten – om man inte missnyttjar förhållandet.

Inom utgiftsområde 6 och då närmast den del som utgör försvarsbudgeten har det inte riktigt fungerat så de senaste åren. Regeringen förbehåller sig rätten att besluta om alla investeringar större än 200 miljoner kr även om Försvarsmakten har budgeterat för dessa investeringar. Följden blir att allt större delar av försvarsbudgeten går tillbaka till statskassan outnyttjad eftersom Regeringen de senaste åren blivit allt mer ovillig att fatta beslut om de materielinvesteringar som Försvarsmakten sedan år budgeterat inom sin materielplan. Det senaste och mest markanta exemplet är Regeringens ovilja att fatta beslut om modifiering av två korvetter till vedettbåtar att ersätta de sju bevaknings- och vedettbåtar som inom mycket kort kommer att tas ur tjänst. Att två inte ersätter sju förstår nog vem som helst, men att noll är ännu sämre lär vara än tydligare.

Den socialdemokratiske riksdagsledamoten Peter Jeppsson har under hösten flera gånger satt åt försvarsministern för detta och oviljan att fatta beslut om Marinens framtid. Något som försvarsministern fått allt svårare att värja sig för. Det blev ytterst tydligt härom dagen vilket Skipper skrivit om.

Nu har dock det dolda anslagssparandet accelererat ytterligare då Syrieninsatsen är beordrad att belasta konto 1:1 Förbandsverksamhet och beredskap istället för 1:2 Fredsfrämjande förbandsinsatser. Syrieninsatsen utgörs av en Tp 84 Hercules med stödfunktioner med uppgift att stödja FN med transport av personal med uppgifter kring avvecklingen av de syriska kemvapnen. Insatsen är därtill uppkommen och inte någon insats som planerats sedan länge.

Regeringen har av flera partier, bland annat Socialdemokraterna, sedan länge kritiserats för att inte vilja överföra medel från konto 1:2 till 1:1 och 1:3 (anskaffning av materiel och anläggningar). Försvarsmakten har de senaste åren lämnat tillbaka miljardbelopp till statskassan från just konto 1:2 då antalet insatser nedgått jämfört med plan och likaså insatsernas omfattning. Nu verkar man dock ha tagit anslagssparandet ytterligare ett steg. Absurt.

Försvarsmakten skändar död stridsflygare, uppdaterad

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article18000947.ab Aftonbladet och expressen kan idag meddela att ett flygplan av typ S6 återfunnits i Vättern invid Karlsborg och piloten ligger kvar i vraket. Händelsen inträffade 1937. (följ länken ovan). Försvarsmakten har beslutat att inte bärga med anledning av att den döde flygaren förmodligen inte har några släktingar i livet. Försvarsmakten anser att griftefrid ska gälla vid platsen. Att det finns efterlevande kolleger tar man således ingen hänsyn till. Det är både oetiskt och skamligt att inte låta den döde begravas i vigd jord. Flygvapnet och dess chefer har under många år vårdat minnet av sina i flygtjänsten omkomna kamrater. Har svårt att föreställa mig att nuvarande Flygvapenchefen tillika Flygvapeninspektör kan vara nöjd med detta. Uppdaterad 131214 Det har nu visat sig att det finns släktingar till den den aktuelle piloten Stig Carlsson. Det tog Aftonbladet mindre än en dag att leta fram och intervjua vederbörande. FM "stora ansträngningar men inte lyckats hitta anhöriga" är inte trovärdigt, förmodligen har man inte gjort någonting. Aktuell släkting anger i intervjun att piloten bör bärgas i begravas i Göteborg bland övriga avlidna släktingar. FM lär nog titta över detta igen och ompröva sitt beslut.

James Blunts möte med VDV

James Blunt sjunger "No Bravery", om sin tid i Kosovo.

Nyligen höll jag ett föredrag om min senaste bok och fick en anmärkning. Den gällde det som står i boken om James Blunt när han var med om den märkliga incidenten med ryska luftlandsättningstrupper (VDV) i Kosovo 1999.

Personen som anmärkte menade att Blunt inte varit officer i Kosovo, utan haft någon grad under officer. Jag kan dock bekräfta att Blunt var fänrik när han for ner till Balkan och sedermera blev kapten. Det framgår inte bara av klippet ovanför och nedanför utan en lång rad andra källor. Ingen längre faktatext är felfri, så inte heller någon av mina böcker. Men detta med Blunt är inget fel. Nå, tack vare anmärkningen fick jag nu anledning att ta upp den starka låt som jag nämner i boken, se klippet ovan. Passar även på att lägga in "Blue On Blue" här nedanför, från BBC för några veckor sedan. Som många här vet kommer uttrycket blue on blue också från det militära och innebär att man råkar beskjuta egen trupp.

Huvudsaker och bisaker debatterades i Riksdagen

I Riksdagen debatterades idag Marinen. I ena stunden försökte Peter Jeppson (s) åter ställa försvarsminister Karin Enström mot väggen angående Regeringens ovilja att fatta beslut om Marinens ytstridsfartygsbestånd (lyckades rätt bra), för att i nästa stund debattera Marinens Musikkårs fortlevnad och framtid.

Man kan därmed konstatera att en eventuell nedläggning av Marinens musikkår väcker så starka känslor att ett flertal riksdagsledamöter ser sig tvingade att åter ta upp frågan i kammaren.

Det är en rad andra implikationer av den av regeringen beslutade besparingen på Försvarsmaktens lönekostnader som inte röner alls samma intresse hos ledamöterna. För att fortsätta på det marina temat så meddelades idag att ritningarna för nästa generations svenska ubåt, A26, är färdiga och Sverige förväntas beställa två exemplar. Sverige har för närvarande fem ubåtar av Gotlands- och Södermanlandsklass, men desto färre besättningar särskilt när man väger in att samma personal som ska bemanna ubåtarna (likväl som övriga fartyg) också ska bemanna skolor, staber och så vidare. Sverige investerar alltså mångmiljardbelopp i mycket avancerad materiel, men har inte råd med det det tiotal miljoner kr det kostar årligen att hålla en ubåtsbesättning anställd (av en slump ungefär samma kostnad som den beräknade besparingen på Marinens Musikkår) vilket Johan Wiktorin anmärkte på i samband med Folk och Försvars seminarium om Marinen härom veckan. Vilka som ska bemanna A26 i framtiden återstår att se.

På Försvarsföretagsdagarna i mitten av november berättade FMV:s generaldirektör Lena Erixon hur svenska JAS 39 kan stå på backen månader i rad i väntan på mycket enkla reservdelar såsom o-ringar. Generaldirektören vittnar därmed om ett fullständigt havererat logistikkoncept som med andra ord i så fall allvarligt påverkar Försvarsmaktens operativa förmåga. En fullkomligt absurd situation för ett högteknologiskt land som Sverige, men likväl tydligen en realitet. Samtidigt har TV 4 berättat hur andra flygplan står på marken till följd av höga avgångar bland Försvarsmaktens flygtekniker som är missnöjda med såväl löner som arbetssituation. Kanske inte så konstigt om inte ens så enkla föremål som o-ringar står att uppbåda.

Båda de ovan nämnda exemplen och den uppsjö av andra liknande exempel som finns inom alla de tre stridskrafterna, är pinsamma påminnelser om vilka absurda och samtidigt mycket allvarliga följder dagens svenska försvarspolitik medför. Intresset för detta eller det svenska försvarets operativa förmåga verkar dock ringa hos riksdagsledamoterna. Det finns ju trots allt en musikkår att rädda. Nåväl, det är ju i så fall givet vilken musikkår som kommer att spela vid nedläggningsceremonin för Försvarsmakten. Det går inte att komma ifrån att hos många politiker verkar bisakerna utgöra det huvudsakliga intresset för försvarspolitik mer än huvudsakerna.


Innan jag får en trumpet om halsen är det återigen bäst att förtydliga att jag verkligen inte hyser någon agg till Marinens Musikkår. Däremot finner jag det mycket beklämmande att våra riksdagsledamoter inte förmår se helheten och den mycket allvarliga situationen inom försvarspolitiken, liksom att moderata försvarspolitiker ej heller inser att nedläggningshotet mot Marinens Musikkår faktiskt är en direkt följd av just Regeringens sparkrav om 500 miljoner kr på Försvarsmaktens lönekostnader.

Läs gärna inlägget hos Skipper om interpellationsdebatten mellan Peter Jeppson och Karin Enström om Marinens framtida fartygsbestånd. Det framgår med all önskvärd tydlighet vilken framtid som Regeringen har planerad för Marinen.

Moderaterna reducerar marinens fartygsbestånd på egen hand?



Det går inte att tolka dagens interpellationsdebatt i riksdagen mellan försvarsminister Karin Enström (m) och ledamoten i försvarsutskottet Peter Jeppsson (s) på annat sätt än att Moderaterna på egen hand, helt utan riksdagens beslut, i praktiken kommer att reducera marinens bestånd av kvalificerade ytstridsfartyg till att endast omfatta fem stycken Visbykorvetter. Man gör det inte aktivt, utan istället genom att inte fatta de nödvändiga beslut som Försvarsmakten tvingats att anhålla om hos regeringen. Om detta realiseras är det ett enormt bakslag för vår försvarsförmåga, vår möjlighet att upprätthålla territoriell integritet och inte minst för marinens personal!

På Peter Jeppssons interpellationsfråga svarar försvarsministern följande (min fetstil).
Peter Jeppsson har frågat mig när beslut från regeringen avseende HMS Gävle och HMS Sundsvall kommer samt när beslut från regeringen avseende HMS Göteborg och HMS Kalmar kommer. 
I bakgrunden finns Försvarsmaktens hemställan till regeringen om att få bygga om korvetterna Göteborg och Kalmar till vedettbåtar samt att få genomföra en generalöversyn och modifiering av korvetterna Gävle och Sundsvall. Framställningarna i dessa ärenden inkom till Regeringskansliet i mars i år. 
Den 30 oktober och den 13 november i år besvarade jag likartade frågor från Peter Jeppsson angående marinens personal- och rustningsplan (riksdagsfråga 2013/14:78) respektive modifiering av korvetterna HMS Gävle och HMS Sundsvall (riksdagsfråga 2013/14:100). Den 4 december besvarade jag ännu en likartad fråga från Åsa Lindestam angående behoven av nyanskaffning och vidmakthållande av försvarsmateriel (riksdagsfråga 2013/14:153). 
Omsättningen av Försvarsmaktens materiel sker fortlöpande. Över tiden förändras därför den materiel som tillsammans med utbildad och övad personal utgör grundförutsättningen för effektiva förband. Därför är det naturligt att antalet korvetter i insatsorganisationen inte har beslutats av vare sig regeringen eller riksdagen. Antalet kan variera över tiden beroende på Försvarsmaktens ekonomiska förutsättningar och vilka resurser som krävs för att tillgodose de sammantagna operativa behoven.

I år och under nästa år levereras de fem beställda korvetterna av Visbyklass i version 5 med bland annat sjömålsrobot. Det innebär att marinstridskrafternas förmåga till ytstrid nu ökar. Efter Visbykorvetternas leverans 2014 kommer Försvarsmakten ha fler kvalificerade fartyg i drift än idag. Det, i kombination med fartygens ökade kapacitet jämfört med sina föregångare, ger sammantaget förutsättningar för en stärkt operativ förmåga.


När regeringen har att ta ställning till Försvarsmaktens förslag till materielinvesteringar ska behövliga upplysningar och yttranden inhämtas. Regeringen svarar inför riksdagen i enlighet med regeringsformens beredningskrav. Först när förutsättningarna för ett beslut är uppfyllda fattar regeringen beslut.
För att långsiktigt åstadkomma en mer ändamålsenlig ordning för styrningen av Försvarsmaktens materielinvesteringar har regeringen tillsatt en särskild utredare med uppdraget att lämna förslag till förändringar av processen för hur regeringen styr investeringar i försvarsmateriel (dir. 2013:52).

I försvarsministern interpellationssvar finns en mängd felaktiga påståenden och ett budskap som inte uttalas i klartext, men som kan utläsas mellan raderna.

För det första hävdar försvarsminister Karin Enström ånyo att riksdagen inte har beslutat om numerären sju korvetter! Då är det åter igen tvunget att påminna försvarsministern och övriga intressenter om riksdagsbeslutet från den 16 juni 2009. Då fattade riksdagen beslutet rörande betänkandet "2008/09:FöU10 försvarets inriktning". När riksdagen efter att beslutet är fattat så sammanfattar man beslutet så så här på riksdagens webbsida (ett utdrag).

Försvarets nya inriktning (FöU10)
Riksdagen sa ja till regeringens förslag om försvarets nya inriktning. 
Konkret kommer denna nya inriktning att på sikt innebära det här. 

  • Det blir sju korvetter, varav fem av Visbyklass, och antalet ubåtar i insatsorganisationen bibehålls.

Karin Enström anser i nu efterhand att "antalet kan variera över tiden beroende på Försvarsmaktens ekonomiska förutsättningar". Moderaterna anser således att ett enskilt riksdagsparti, i egenskap av att man styr över försvarsdepartementet - på eget bevåg - utan riksdagens medgivande - kan reducera antalet ytstridsfartyg jämfört med vad som beslutats i riksdagen. Därmed sätter den moderatledda regeringen våra möjligheter att upprätthålla den territoriella integriteten, och reducera försvarsförmågan på spel. Man kan nämligen inte genomföra kvalificerade övningar i tillräcklig omfattning om man med samma fem visbykorvetter som ska försvara Sverige och vår sjöfart samtidigt ska utgöra sjöbevakningsfartyg.

Det är mycket skrämmande att se och höra denna totala nonchalans mot det politiska systemet, mot övriga regeringspartier, mot ÖB:s och Försvarsmaktens budskap i tal och skrift som ex. PerP och inte minst mot svenska folket och vår säkerhet!

Inte nog med detta. Vi får ännu en gång ett kvitto på att våra politiker, i det här fallet försvarsministern är felinformerad i mycket viktiga frågor! Här måste högre chefer inom Försvarsmakten ta sitt ansvar och tala klarspråk utan omskrivningar av verkligheten när politiker besöker förbanden och när Försvarsmaktens högsta ledning informerar försvarsdepartementet.

Vem har informerat ministern om att försvarsförmågan ökar med införandet av visbykorvetter jämfört med övriga korvetter? Dessa fartyg har samma beväpning med gamla robotar och torpeder och i stort sett samma sensorer som övriga fartyg om än i något modernare tappning. Men att därifrån ta steget att påstå att "förmågan till ytstrid nu ökar" är oerhört magstarkt! 

Inte blir det bättre av att ministern tillägger att "fartygens ökade kapacitet jämfört med sina föregångare, ger sammantaget förutsättningar för en stärkt operativ förmåga".

När försvarsminister Enström sedan avslutar med påståendet om att "efter Visbykorvetternas leverans 2014 kommer Försvarsmakten ha fler kvalificerade fartyg i drift än idag" så tar lögnen överhand, för inte ens de mest skönmålande cheferna inom Försvarsmakten kan ha påstått något sådant?

Peter Jeppson i sin tur konstaterade mycket riktigt att de uteblivna besluten i ärendet "drastiskt kommer att försämra vår försvarsförmåga". Han poängterade i sammanhanget även genomförandegruppens beslut från 2008 som innebar att ej bestycka dessa visbykorvetter med luftvärnsrobotar. Han konstaterar även att fortsatta icke-beslut i ärendet kommer att öka kostnaderna för dessa åtgärder.

Peter Jeppson vädjade även till ministern att om hon inte ville ge ett konket svar på frågan, att hon åtminstone borde ge alla försvarsanställda som lever i stor ovisshet ett konkret svar på frågan!

Enströms fortsatta icke-svar mynnade i stället ut i att beskriva alla satsningar regeringen gjort på Marinen genom att man tagit beslut om underhåll/modifiering av befinliga stridsbåtar, röjdykarfartyg samt att man utökat ramen för nytt signalspaningsfartyg.

Inte någon gång under debatten, när Peter Jeppsson mycket konkret framförde sin farhåga att han inte kan tolka försvarsministerns budskap på annat sätt än att hon är nöjd med att Marinen inom bara något år endast kommer att bestå fem ytstridsfartyg! 

Jag gör ingen annan tolkning än vad Jeppsson gör. Regeringen avser EJ att ta något beslut i frågan inom en nära framtid, och jag är högst tveksam, med anledning av ministerns hänvisning till den (helt felaktiga bild) hon erhållit rörande Visbykorvetternas förmågor samt det faktum att hon fortfarande hävdar att det inte finns ett riksdagsbeslut om sju korvetter i insatsorganisationen. 

Detta sammantaget ger en mycket tydlig bild som säger att något beslut om de fartyg som Marinen förväntar beslut om inte kommer att komma!

Det är nu hög tid att fler vaknar till liv och tar debatten. Det kan inte vara upp till en politiker och en försvarsbloggare att driva denna för marinen och för vårt nationella säkerhet mycket viktiga fråga!

Varför engagerar sig inte Folkpartiets Allan Widman och Kistdemokraternas Mikael Oscarsson? Båda två försvarspolitiker i regeringspartier som uttalat att man inte är nöjd med rådande låga nivå? Varför tar man inte den här debatten när Moderaterna genom dina icke-beslut kommer att reducera försvarsförmågan ytterligare? Varför är det knäpptyst från Moderaternas Annicka Engblom som annars alltid hävdat att hon värnar om Marinen? Där är det fortsatt knäpptyst så länge det inte handlar om musikkåren - något som är beklämmande och tarvar på trovärdigheten! Varför tar inte Sverigedemokraternas Mikael Jansson upp en högaktuell fråga som denna istället för att prata om att återupprätta kustartilleriregementen? 

Var är officersförbundet, som annars brukar vara duktiga på att bevaka viktiga frågor? Nu handlar det om Marinens framtid, och personalens tro på framtiden. Ta upp ämnet till debatt!

Varför tar inte media upp detta? Mikael Holmström (SvD) och Ewa Stenberg (DN) tillsammans med andra försvars- och säkerhetspolitiska reportrar borde rimligtvis bevaka ämnet. De enda som skrivit om det är Blekinge Läns Tidning. Fler borde göra samma sak, för utan debatt om detta så kommer regeringens nonchalans fortsätta, och snart står vi med en marin knappt värd namnet.

Sist men inte minst. Det är nu hög tid att försvarsmaktens högre chefer tar bladet från munnen och förklarar för regeringen vad avsaknad av dessa viktiga beslut kommer att innebära för vår försvarsförmåga. Inte minst för att visa för personalen att man tar frågan på största allvar.

Marinens nuvarande bestånd av ytfartyg för kvalificerad strid och havsövervakning omfattar idag sex bevakningsbåtar, en vedettbåt, två korvetter av göteborgsklass, två korvetter av stockholmsklass samt de två levererade visbykorvetter. Att genom icke-beslut stryka allt och endast behålla fem visbykorvetter är en reducering av ytfartygsflottan på drygt 60 procent! Detta skulle då blir en större reducering än FB-04. Är detta Moderaternas försvarspolitik?

Bloggar: Wiseman, Cornucopia, Wiseman



Se hela interpellationsdebatten mellan Försvarsminister Karin Enström och Peter Jeppsson här nedan. Hela debatten är ca 28 minuter lång men bör ses i sin helhet. Suzanne Svensson (s) deltar i debatten mellan 07.20 och 11.20 ett debattinlägg som tyvärr inte håller sig till sakfrågan varför den delen kan utelämnas.

Neutralitetsbegreppet

I svensk försvars- och säkerhetspolitisk debatt är neutralitetsbegreppet ständigt återkommande. Detta är intressant men också förledande. Detta då neutralitet inte längre utgör en central grund för Sveriges aktuella säkerhetspolitik.

Detta är ingen värdering av politiska ställningstaganden utan ett konstaterande att när bilden av eller önskan om politiken (bland allmänhet eller beslutsfattare) skiljer sig åt från faktiska förhållanden blir förutsättningarna för myndigheterna att verkställa fattade beslut problematiska. Avståndet mellan det vi gör och det som sägs blir då väldigt stort. Svensk försvarspolitik eller Försvarsmaktens samarbeten med andra länder blir obegripliga för den som fortfarande uppfattar att Sverige är neutralt enligt äldre doktrin.

I Aftonbladet kommenterar Marita Ulvskog (S) en artikel om signalspaning “Det är därför vi har en särskild överenskommelse, Finland och Sverige, när det gäller EU:s försvars- och säkerhetspolitik, att vi är neutrala länder och att vi hanterar de frågorna självständigt och inte via EU.”

Det är möjligt att Ulvskog är felciterad men för den läsare som inte dagligen eller stundligen följer försvars- eller säkerhetsfrågor kan citatet onekligen tolkas som att Sverige är neutralt. Det är heller inte ovanligt att begreppet bland många återkommer som en sanning gällande idag.

Utrikesminister Anna Lindh (S) meddelade 2002 i den utrikespolitiska deklarationen, att “Sverige är militärt alliansfritt. Denna säkerhetspolitiska linje, med möjlighet till neutralitet vid konflikter i vårt närområde, har tjänat oss väl.” Detta brukar kallas slutorden för svensk neutralitetspolitik.

Av regeringens skrivningar framgår idag att: “Sverige kommer inte att förhålla sig passivt om en katastrof eller ett angrepp skulle drabba ett annat medlemsland eller nordiskt land. Vi förväntar oss att dessa länder agerar på samma sätt om Sverige drabbas. Sverige bör därför ha förmågan att kunna ge och ta emot militärt stöd. Målet för det militära försvaret ska var att enskilt och tillsammans med andra, inom och utom landet, försvara Sverige och främja vår säkerhet.”

Detta innebär att Sverige, enligt politisk majoritet i riksdagen, är fortsatt militärt alliansfritt men att neutralitet som tidigare inte är aktuellt. Debatten, och inte minst allmänhetens möjligheter att ta del av eller förstå försvarsfrågor, underlättas av om den förs utifrån faktiska omständigheter. Först då blir det lättare att ta ställning och argumentera för en annan ordning eller fördjupning av nuvarande.

Mer om säkerhetspolitik (historiskt och idag) går att läsa på sajten sakerhetspolitik.se som drivs av MSB (Myndigheten för samhällsskydd och beredskap).

Erik Lagersten
Försvarsmaktens informationsdirektör

Korridoren till Kaliningrad i tryck

Idag gick Korridoren till Kaliningrad i tryck. I jämförelse med följetongen är framförallt prologen omarbetad och ett avsnitt om Finland tillagt. Korridoren till Kalingrad ges ut av Kungl Krigsvetenskapsakademin med försäljningsstart onsdagen 18/12. Mer information om beställningsförfarande kommer på Akademins hemsida fredag 13/12.

Omslag: Image courtesy of MODIS Rapid Response Project at NASA/GSFC

60 år av felaktiga slutsatser formar svensk säkerhetspolitik? (uppdatering 9/12 19.05)

Svensk JAS 39 under incidentuppdrag mot ryskt signalspaningsflygplan IL-20 Coot-A.
Bild via Observationsplatsen och franska flygvapnet

SVT fortsätter sin publicering av uppgifter från Snowden-arkiven rörande Sveriges samarbete med USA och även Storbritannien inom signalspaning. För de flesta borde detta komma som en icke-nyhet och vi får dagligen skåda nya journalistiska lågvattenmärken i jakten på sensationsrubriker. Sorgligast hittills är förmodligen avslöjandet av Marinens "hemliga fartyg" i en landsortstidning. Det är nog ytterst få Karlskronabor som inte sett HMS Orion eller vetat om att det är ett signalspaningsfartyg.

Nåväl. Samarbetet med väst torde även detta vara väl känt och det enda som har hänt nu är att SVT publicerat amerikanska dokument som bekräftar just detta samarbete som ju de facto redan är känt.

Det kan heller inte komma som en överraskning att stora delar av FRA:s inhämtning är riktad mot Ryssland som trots allt är den dimensionerande säkerhetspolitiska faktorn i vårt närområde, precis som dess föregångare Sovjetunionen tidigare var. Så som ofta påpekat i andra blogginlägg förande de mer fysiska dimensionerna av försvars- och säkerhetspolitik, så utgjorde Sverige halva den europeiska fronten mellan NATO och Warzawapakten och den situationen består än idag men i andra dimensioner. Under detta Kalla Kriget hade Sverige första parkett för att bedriva signalunderrättelsetjänst in i Sovjetunionen och de intressanta yttersta försvarslinjerna som låg i Baltikum som var högt prioriterat såsom utgörande den yttre ringen av Moskvas försvar. Då liksom idag utgjorde dessutom Östersjön prov- och försöksområde för den ryska marinen.

Vad ska vi ha FRA till om myndigheten inte ska spana på Ryssland, den ryska makteliten och aktörer i Ryssland som utgör fundamentala beståndsdelar i den ryska utrikes-, säkerhets- och försvarspolitiska utvecklingen? God kännedom om detta är grunden för att kunna anpassa svensk försvars- och säkerhetspolitik. Otaliga är de exempel på hur information från just FRA kunnat användas av Regeringen för att styra händelseutvecklingen på ett för Sverige gynnsamt sätt eller användas som förvarning. Ett exempel som nämnts i media idag är Georgienkriget, men andra exempel är frihetskampen i Baltikum, U 137-incidenten, haveriet med en rysk Su-15 i Östersjön vid manövrering mot en spaningsviggen och en rad andra större internationella händelser. Både kända som en rad okända. Information från FRA är också en vital komponent för att bekräfta riktigheten i annan underrättelseinformation som inhämtats via andra kanaler.

Sensationshysterin i media underblåses även då Försvarsmakten håller locket på vad avser rysk signalspaningsverksamhet mot Sverige. Bilden allmänheten får i media blir då (något förenklat) att Sverige spanar på Ryssland för att gå USA:s intressen, även om det i realiteten ser ut på ett helt annat sätt. Det har förekommit ett fåtal tillfällen då media fått intervjuer med företrädare från MUST eller SÄPO som valt att berätta om underrättelseverksamhet mot Sverige. Ett exempel är denna intervju med dåvarande MUST-chefen som berättar om ökad signalspaning mot Sverige.


Den som överraskas av de senast framkomna uppgifterna om att FRA kunnat samarbeta med USA och andra västländer i NATO under mycket lång tid, bör läsa in sig mer på ämnet och vad som redan är känt. En utmärkt start är SvD-journalisten Mikael Holmströms bok Den dolda alliansen, där ämnet ingående avhandlas liksom övriga förbindelser mellan Sverige och NATO under det Kalla kriget.

Den upprördhet som många media idag verkar eftersträva att åstadkomma är beklagansvärt nog baserad på 60 år av politiskt hemlighetsmakeri och falskspel. Det tog inte många år efter andra världskriget innan ett fåtal ledande socialdemokratiska politiker i partiets absoluta kärna valde att fortsätta och utveckla det mycket täta samarbete med USA och Storbritannien som Sverige haft under andra världskriget. Utåt skulle det i 50 år anspelas på att neutraliteten var det som räddat oss under kriget och det som skulle hålla oss överlevande i händelse av ett tredje världskrig mellan väst och öst och där alliansfriheten var en central del. I själva verket hade Sverige ett mycket tätt samarbete västerut, men endast känt och underhållet av ett ytterst litet fåtal politiker och än färre militärer där inte ens alla överbefälhavare var invigda i situationen.

För de ursprungliga initiativtagarna inom socialdemokratin med Tage Erlander i spetsen var detta ett naturligt resonemang baserat på erfarenheterna från kriget, men även realpolitiska förutsättningar såsom att ett öppet svenskt samarbete med NATO eller till och med NATO-medlemskap skulle kunna medföra att Sovjetunionen såg sig tvingat att gå in i Finland på samma sätt som man senare gjorde i Ungern och Tjeckoslovakien och integrera landet i Warzawapakten. En utveckling som varken Sverige eller USA ville se.

Svårigheterna kom dock med generationsskiftet i socialdemokratin. Lika självklar som livlinan västerut var för Erlander med flera, lika främmande skulle tanken på ett samarbete vara för de socialdemokrater som dominerade partiet under senare av kalla kriget, vilket inte är så konstigt. När förberedelserna och samarbetet västerut intensifierades, ökade också den svenska officiella retoriken kring alliansfriheten och neutraliteten som under det kalla krigets andra halva kom att vara en lika central del av socialdemokratin som lika lön för lika arbete. Samarbetet var så pass hemligt att när Palme förlorade valet 1976 informerades aldrig någon av de två följande borgerliga regeringarna om samarbetet, vilket torde ha inverkat menligt på möjligheterna att agera snabbt i händelse av krig. Sådan information i de borgerligas händer hade naturligtvis kunnat innebära politiskt självmord för socialdemokratin, men även ett markant ökat stöd för Vänsterpartiet Kommunisterna.

Det förefaller därmed inte så konstigt att många av dagens moderna socialdemokrater som "gick med i Olof Palme" (Mona Sahlin) och även yngre förmågor som uppfostrats med retorik om alliansfrihet som neutralitet allt sedan barnsben, även kommit att se den som en verklighet.

Slutsatsen inom det svenska samhället har därmed blivit att den alliansfria och neutrala politiken var framgångsrik och det som höll Sverige skyddat. Frågan är dock om man därmed inte bedrar sig själv av ren okunskap eftersom det i realiteten förhöll sig på helt annat sätt, känt av både Väst och Sovjetunionen.

Av den anledningen är just citatet från SVT:s dokument så intressant: “The relationship with Sweden is protected at the TOP SECRET level because of that nation’s political neutrality”.


Ett nytt försvarsbeslut står för dörren. För svensk säkerhetspolitiks bästa är det mycket hög tid att Socialdemokraterna nu slutligen tar tag i sin historia och kommer med en vitbok över partiets säkerhetspolitiska förbindelser västerut kontra den falska retorik som format två generationer av socialdemokratiska politiker. Tiden rinner snabbt ut. Snart är alla nu levande personer som hade insyn borta. Utan tvivel finns det många socialdemokraterna som hoppas på den utvägen då det minst smärtsamma för partiet och egna intressen vore om fasaden fortsatt kunde upprätthållas.


Läs gärna denna artikel av Robert Dalsjö som forskat på den svenska livlinan västerut och de dåvarande socialdemokratiska regeringarnas förhållningssätt

Media: DN, 2, 3, 4, 5, 6SvD, 2, 3, 4Aft, 2, 3, SR, GP, BLT, 2, 3

Läs även Oscar Jonsson om FRA och sensationslystna media

Uppdatering 9/12 19.05: Marita Ulvskog, som ju kan räknas in i den generation socialdemokrater som vuxit upp i den offentliga bilden av socialdemokratin som den svenska neutralitetens försvarare, uttrycker sig något märkligt i en intervju med Aftonbladet idag om just neutralitet. Glädjande nog har Försvarsmaktens Informationsdirektör Erik Lagersten kommenterat detta på ett mycket bra sätt på Försvarsmakten Kommenterar. Aftonbladets artikel är annars läsvärd med tanke på tidigare försvarsministern Björn von Sydows kommentarer.

Uppdatering 12/12: Mycket läsvärd debattartikel i SvD av ordföranden i Försvarsunderrättelsedomstolen apropå den senaste veckan rapportering om FRA.

Ett knakande nordiskt samarbete (uppdaterat 10/12 07.00)

"Två länder men ett artillerisystem" är en vision som nu fallit.
Foto Försvarsmakten

Samma vecka som världens artillerister firar sitt skyddshelgon Sankta Barbara, väljer Norge att meddela att man avbeställer samtliga sina 24 Archer haubitsar från Sverige. Archer har gång efter annan framhållits av svenska försvarspolitiker som det goda exemplet på vinsterna med det nordiska försvarsmaterielsamarbetet, men nu står Sverige som ensam brukare av systemet, mycket svårt försenat delvis till följd av norska krav. Därtill ska läggas att Sverige som motköp tvingats köpa den fjärrstyrda vapenstationen Protector för ca 1,2 mdr kr att montera på såväl Archer som personterrängbilar och framförallt den nya pansarterrängbilen. Förlorare på den affären var Saab som lyckats sälja sin motsvarighet till Finland.

Archerproduktionen omfattar 48 st system där grunden utgörs av lika många (samtliga) svenska haubits 77B där dessa tagits ur organisationen och lämnats till industrin för ombyggnation. En process som gjort att Sverige fram till i höst stått helt utan artilleri till dess de fyra första levererades. Så går det när industrins intressen tillåts vara överordnade försvarsförmågan.

Nu ska ytterligare 20 Archer levereras till Försvarsmakten under kommande år, varvid det svenska försvaret slutligen kommer att disponera två artilleribataljoner. Försvinnande lite inser var och en som kan något om indirekt eld, även om Archersystemet både är långskjutande och rörligt.

Sverige och Regeringen har nu tre vägar att välja på. Den snikekonomiska lösningen som tillika är den troligaste är att det blir bara 24 Archer för Försvarsmakten. Att materielanskaffningen är mycket allvarligt underfinansierad är väl känt och att då köpa ytterligare två bataljoner Archer är ej möjligt – i alla fall inte under den sittande regeringen.

Alternativ två är att Sverige utökar sin beställning till att omfatta alla 48 Archer och istället upprätta fyra bataljoner. Detta skulle kunna vara en lösning mer i den socialdemokratiska smaken då det skulle rädda en rad jobb i Karlskoga även om Bofors numera är ägt av Bae. Förmodligen ligger det också i linje med såväl vad Folkpartiet, Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna har anfört i försvarspolitiken, då dessa förespråkar en upprustning av försvaret med ökad numerär. En svensk anskaffning av de kvarvarande 24 pjäserna skulle därtill kunna lösa ett av svenskt försvars största logistiska problem nämligen hur man i händelse av höjd beredskap snabbt ska kunna transportera ner den ena eller bägge artilleribataljonerna från Boden till södra Sverige. Genom att placera två nya artilleribataljoner i södra Sverige får man handlingsfrihet och kan leva upp till de moderata ledorden ”här och nu” genom att kunna lösa uppgifter redan från dag 1. Detta förutsätter dock också anställning av personal till ytterligare två bataljoner, vilket ej är görligt utifrån nuvarande ekonomiska läge där många materielsystem inte ens är skuggbemannade eftersom Försvarsmakten inte har råd att ha både personal till sina krigsförband och stödfunktioner som staber, skolor etc för att inte tala om frånvaro för elever, sjukskrivna och föräldralediga.

Det tredje alternativa är det minst realistiska nämligen att erbjuda de kvarvarande 24 på den öppna marknaden och där hitta en köpare. Gissningsvis måste detta ske till ett vrakpris, då Norge nu ratat anskaffningen med motiveringen att Archer ej uppfyller de operativa kraven man har på ett nytt artillerisystem. Intressant i sammanhanget att mycket snarlika argument anfördes när Norge för fem år sedan ratade JAS 39E till förmån för F-35. Bae får svårt att sälja kvarvarande 24 system och de som kommer att stå med längst näsa är de svenska skattebetalarna som från början köpt pjäserna till fullpris (när Indien stoppade sin anskaffning efter mutskandalen), därefter gett tillbaka pjäserna till Bae och som sedan inte kommer att få del av kakan om Bae lyckas sälja pjäserna till annan köpare.

Från den svenska regeringens håll har man ständigt framhållit den gemensamma Archeranskaffningen som det goda exemplet på det nordiska försvarssamarbetet och vinsterna med detta. Siffran 400 mkr nämns då som den summa som sparats på att genomföra anskaffningen tillsammans med Norge. Det är en siffra som hittills inte kunnat granskas, inte minst för att man aldrig berättat vad man jämför med. Oavsett om nu sparats 400 mkr sparats lär det vara en mindre post i jämförelse med kostnaderna för att Norge nu hävt sitt kontrakt. Enligt SR låg den norska anskaffningen på 700 mkr. Inte minst lär nu de svenska driftskostnaderna för systemet öka när det inte längre finns en partner att dela dessa och logistiken med.

Den svenska regeringen hade förmodligen mycket stora förhoppningar på den nya norska regeringen och att ett av de första försvarspolitiska besluten skulle bli detta hade man säkerligen inte räknat med. Intressant är att läsa den norska regeringens pressmeddelande där man först framför att kontraktet bryts då inga Archer ännu levererats och att enligt kontraktet skulle samtliga vara levererade i år och operativa nästa år. Lite senare i kontraktet påpekar man att nuvarande artillerisystem (amerikanska M-109) kan hållas operativt till 2020. Det ger alltså sex år för leverans och för att få systemet helt operativt. Uppenbarligen anser inte Norge detta vara tillräckligt, medan Sverige har en helt annan införandeplan. Vem som har rätt återstår att se.


Vad som står klart är att det blir Försvarsmakten och de svenska skattebetalarna som blir förlorare. Kostnadsbesparingar som sedan länge är inräknade i den svenska försvarsbudgeten kommer nu inte att kunna uppfyllas (även om det är högst tveksamt om man kunnat infria dessa ändå). Resultat blir det vanliga – mindre försvarseffekt.



FMV pressmeddelande
SR S: Ett bakslag för det nordiska samarbetet


Uppdatering 7/12 11.15: Norge vill nu ha tillbaka 550 miljoner NOK som man satsat i Archer-projektet. Att det här kommer att bli dyrt för såväl de svenska skattebetalarna som Försvarsmakten, råder det inga tvivel om.

Fler norska länkar: Aftenposten, VGAN
Sociala media: Cornucopia


Uppdatering 10/12: SvD Näringsliv uppmärksammar turerna kring lastbilsupphandlingen i samband med Archer.

Gästinlägg: Funderingar kring foldern Marinens utveckling

Foto: Försvarsmakten

Marinen har tagit fram en folder för att informera om Marinen och marinens utveckling. Den ständigt aktiva och återkommande gästskribenten Boatswain har analyserat innehållet och kommenterat. Generellt sett är alla grepp som kan bidra till att allmänheten och i synnerhet politiker blir mer allmänbildade och informerade runt försvarsfrågan.

Extra glädjande är att man på folderns framsida använder begreppet MARINEN och marinens heraldiska vapen istället för enbart Försvarsmakten. Att återinföra försvarsgrenschefer är nästa steg i rätt riktning, men det är ett helt annat ämne.

/ Skipper

-------------------------------------

Idag presenterade Marininspektören skriften Marinens utvecklingMarinbloggen. MI:s förhoppning är att skriften ”ökar både förståelse och intresse för marinens del i det svenska försvaret” och han beskriver det som angeläget, med anledning av den aktuella försvarsdebatten, att beskriva Marinens uppgifter och användande. Jag tänkte med detta inlägg kommentera och fundera lite kring de olika rubrikerna i foldern.

Inledningsvis presenteras Marina förutsättningar där det redogörs för hur sårbart samhället är för störningar i det sjöburna varuflödet, militärgeografiska förutsättningar, klimatförändringar och förändrade flöden av naturtillgångar. Kortfattat och en bra beskrivning för de icke insatta. Det enda jag saknar är Rysslands rejäla upprustning som är en viktig faktor att beakta om man ska beskriva marina förutsättningar då de övar mer under-,på- och över havsytan än tidigare. Till detta hör även en ökad numerär, mer offensivt övningsmönster och förhållningssätt till omvärlden. Förvisso antyds det mellan raderna att ”andra ökar sin militära förmåga” och att det sker en ”okoordinerad minskning av de militära resurserna” inom EU. Som läget är nu gäller det att vara tydlig med budskapet!

Därefter redogörs det i punktform för Marinens uppgifter och jag väljer att kommentera dem punkt för punkt.


Marinen ska:

• I första hand verka i vårt närområde genom att skydda svenska intressen till havs.


Så långt allt väl men vad händer om de två Visbykorvetterna och HMS Carlskrona skulle ianspråktagas för en eventuell ME04? Då minskar vår redan anorektiska flotta av ytattackfartyg med minst 1/3 under knappt ett år. Här sitter inte MI på beslutet men har att hantera konsekvenserna av det.


• Verka förebyggande, konfliktdämpande och stabiliserande.

Kräver närvaro till sjöss. Som den ekonomiska situationen ser ut vad beträffar förbandsmedel kommande år blir det sämre med den varan.


• Kunna möta en kvalificerad motståndare i alla konfliktnivåer och under lång tid.

Här tycker jag att MI tar i lite väl mycket. ÖB har redan deklarerat att Försvarsmakten kan försvara en del av Sverige, under begränsad tid förutsatt att det tillförs medel för att kunna intaga IO14. Att då drömma om att Marinen ska kunna stå emot ”under lång tid” förblir något av en rosa dröm.


• Samverka med övriga stridskrafter, länder, myndigheter och organisationer.

Här tar samverkan med flygstridskrafter steg åt rätt håll varje år och vad beträffar samverkan med andra länder är Sverige bäst i icke Nato-klassen. När det gäller samverkan med andra myndigheter och organisationer är jag mer tveksam. Vi ska inte samverka för samverkans skull och som det ser ut just nu måste vi fokusera på den väpnade striden.


• Till största del utgöras av stående förband.

Det gör fartygsförbanden till största del redan nu. Problemet är oförutsedda avgångar bland våra sjömän och bemanningsuppdrag som måste lösas ”inom ram” på divisionerna. Här behövs extra rader för att hantera bemanningsuppdrag, sjukdom ,vidareutbildning m.m.


Jag håller helt med MI om hans fem punkter som Marinen ska kunna och göra.

Dock saknas resurserna för detta och det rår inte ens en amiral på. Här måste det till en politisk vilja och mer ekonomiska medel. Stycket ska nog istället ses som ett uttryck för MI:s vilja.

Vidare belyses de tre Marina operativa koncept (Sjöövervakning, Sjöfartsskydd och Kustförsvarsoperation) som utarbetats och de kräver ingen ytterligare kommentar.

När det gäller det fjärde stycket – Prioriteringar (sex till antalet) så genomsyrar de ganska väl den politiska viljan; nationellt och internationellt, TI, samverkan och nordiskt samarbete. Som tagits upp av undertecknad tidigare så måste det börja avgränsas och prioriteras avseende vilka försvarssamarbeten vi ska deltaga i. Även här fungerar det inte att vara med överallt. Att prioritera innebär att välja bort och där har nog den politiska nivån lite att lära, då skulle MI också ha möjligheten att säga vad som är viktigast.

Slutligen redogör Marininspektören för de Marina utvecklingsbehoven och det är först där som vi har diametralt skilda åsikter. I foldern står det att ”dimensionerande krav är att nästa generations stridsfartyg (NGS) ska kunna ha medeltung helikopter ombord, en god uthållighet och en utökad ledningsförmåga”. Det är omöjligt att inte tolka detta som att NGS ska kunna husera Hkp 14 och därmed bli större än nuvarande Visbykorvetter. Jag anser inte att det är rätt väg att gå mot färre och större kölar. Vi behöver mer eldkraft, större möjlighet till såväl kraftsamling som spridning och mindre sårbarhet. Det talar starkt för fler men mindre fartyg förutsatt prolongerad ekonomi.


Sammanfattningsvis och trots de på sina håll negativa formuleringarna ovan - bra MI!

Tydligt och rakt. Tyvärr framstår det mer som amiral Thörnqvists vilja/önskan än vad som i nuläget är en realistisk syn på marin utveckling men oaktat detta så behöver vi någon som tar på sig ledartröjan, går främst och visar vilken kurs vi ska sätta i den försvarspolitiska stormen.


Nu är det upp till MI och oss andra att spotta på den politiska stenen tills den blir dyngsur. Envar får dra sitt strå till stacken och informera allmänheten om vikten av en säker sjöfart. Först då kan Marinens utveckling bli som den beskrivs i foldern.

/Boatswain

”I Stalins skugga” och ”Stella Polaris”

Trailer för "I Stalins skugga" av Hans Barnekow.

Finlands oerhört dramatiska historia i krigets slutskede och de första åren EFTER andra världskriget, som var mer dramatiska än vad de flesta känner till - det är fokus för den mycket välgjorda dokumentären "I Stalins skugga" som just visats för första gången på SVT.

En till chans att se "I Stalins skugga" på TV kommer, närmare bestämt på SVT2 på söndag den 8 dec 2013 kl 08.00. Under de närmaste 30 dagarna kan man i Sverige även se dokumentären via dator på SVT Play, här en direktlänk. I filmen figurerar operation "Stella Polaris", som SR nyligen hade en P3 dokumentär om som jag bidrog till en smula. Mer info om minnesmärket över Stella Polaris som syns i filmen finns här, längst ner på sidan.

Regeringens nonchalans av försvaret fortsätter



Fler riksdagsledamöter börjar nu engagera sig i den bekymmersamma situationen som den oansvariga moderatledda regeringen försätter Försvarsmakten i när det kommer till anskaffning och vidmakthållande av försvarsmateriel som kräver regeringsbeslut. Den här gången är det ånyo en av socialdemokraternas representanter i försvarsutskottet, Åsa Lindestam, som ställer en ny skriftlig fråga till försvarsminister Karin Enström. 

Det är glädjande att riksdagsledamoten Lindestam verkar förstå problematiken runt dessa problem. Precis som Peter Jeppsson tidigare gjort så sätter dessa skriftliga frågor den press på försvarsministern som en enskild ledamot i det politiska systemet kan göra. Lite olyckligt i sammanhanget är det att Lindestam missförstått förhållandet med de sex bevakningsbåtar som hon tar upp i sin skriftliga fråga. Något som tyvärr bidrar till att frågan tappar lite av sin tyngd. De sex bevakningsbåtarna som Lindestam tror ska byggas om ska i själva verket avvecklas och ersättas av de två vedettbåtar som tyvärr inte alls tas upp i frågeställningen.

Det här visar ånyo på problematiken med vårt politiska system där enskilda riksdagsledamöter med en bakgrund väsensskild från försvarsområdet uppenbart har svårt att förstå de komplexa turerna och olika benämningar på saker och ting.

Oaktat detta är huvuddelen av frågan relevant och viktig! 

-------------------

den 29 november

Fråga

2013/14:153 Behoven av nyanskaffning och vidmakthållande av försvarsmateriel

av Åsa Lindestam (S)

till försvarsminister Karin Enström (M)

Försvarsmakten och Försvarets materielverk har tillsammans utrett behov av nyanskaffning och vidmakthållande av försvarsmateriel. I den senaste budgeten och i Perspektivplanen finns bland annat beslut om att Sverige ska ha sju korvetter. I budgeten fanns summor angivna för att sätta i gång detta. Även ombyggnation av sex bevakningsbåtar finns med i både budget och PerP.

Försvarsmakten har prioriterat bland annat detta.

Om budgeten överstiger 200 miljoner kronor måste beslut fattas även av regeringen. Så är inte fallet. På fråga i försvarsutskottet fick vi veta att regeringen prövar detta, och stundtals säger regeringen nej till förslagen. Därmed blir material med tiden obrukbart och inte heller nyanskaffat.

Min fråga är:

Avser försvarsministern att snarast tillsammans med regeringen fatta beslut i enlighet med Försvarsmaktens prioritering?

--------------------

Karin Enströms så kallade svar och den fortsatta nonchalans av Försvarsmaktens förutsättningar för att kunna lösa sina uppgifter man är ålagda av regeringen är skrämmande! Inte på något sätt svarar försvarsministern på den konkreta frågan som dock är något mer utvecklad än tidigare. Vad man kan utläsa mellan raderna i sista stycket är att något politiskt beslut inte ligger nära i tiden. Läs Karin Enströms svar här nedan.

---------------------

den 4 december

Svar på fråga

2013/14:153 Behoven av nyanskaffning och vidmakthållande av försvarsmateriel



Försvarsminister Karin Enström



Åsa Lindestam har frågat mig om jag avser att tillsammans med regeringen snarast fatta beslut i enlighet med Försvarsmaktens prioritering.

Den 13 november i år besvarade jag en likartad fråga från Peter Jeppsson angående modifiering av korvetterna HMS Gävle och HMS Sundsvall (riksdagsfråga 2013/14:100).

Visbykorvetterna är under leverans i version 5, vilket förbättrar den samlade förmågan till ytstrid. Regeringen har även fattat beslut om halvtidsmodifiering av röjdykfartygen Spårö och Sturkö samt stridsbåt 90. Vidare har regeringen utökat den ekonomiska ramen för anskaffningen av en ersättare till signalspaningsfartyget Orion.

Försvarsmakten har budgeterat för halvtidsmodifiering av två korvetter av Göteborgsklass och ombyggnation av ytterligare två till vedettbåtar. Försvarsmaktens budgetunderlag behandlar inte ombyggnation av sex bevakningsbåtar. Försvarsmaktens perspektivstudie berör inte någon av de ovan nämnda åtgärderna.

Regeringen har i regleringsbrev för budgetåret 2013 avseende Försvarsmakten beslutat att myndigheten ska framställa om regeringens medgivande för beställning av objekt och verksamheter som medför ekonomiska bindningar över 200 miljoner kronor eller i övrigt är av strategiskt betydelse. Regeringen tar löpande ställning till Försvarsmaktens förslag till materielinvesteringar när beredningskravet i regeringsformen och förutsättningarna för ett för verksamheten bra beslut i övrigt är uppfyllda.

Regeringen har sedan 2006 fattat beslut om betydande investeringar i Försvarsmaktens materiel för att säkerställa militär operativ förmåga. Regeringen tillsatte i maj 2013 även en särskild utredare med uppdraget att lämna förslag till förändringar av processen för hur regeringen styr investeringar i försvarsmateriel (dir. 2013:52). Syftet är att åstadkomma en mer ändamålsenlig ordning för styrningen av Försvarsmaktens materielinvesteringar samt öka möjligheterna för riksdagen och regeringen att fatta investeringsbeslut på strategisk nivå. Det är av stor betydelse att omsättningen av marinstridskrafternas materiel svarar mot den långsiktiga planeringen för marinens och Försvarsmaktens samlade behov.


----------------

Slutsatsen av ministerns otydliga svar är att några fartyg inte kommer att byggas om i närtid. Det verkar dessutom som man avser vänta på att utredningen avseende försvarsmaterielanskaffningen ska redovisas innan något beslut överhuvudtaget kan komma i fråga.

Detta kommer i praktiken innebära att marinens redan låga numerär av kvalificerade ytstridsfartyg kommer att sjunka ytterligare till att omfatta endast fem Visbykorvetter. Rikskorvett nummer 1,2,3,4 och 5. 

Det kommer även innebära att sex bevakningsbåtar av Bevakningbåt typ 80, vedettbåten HMS Jägaren samt korvetterna HMS Stockholm, HMS Malmö, HMS Gävle och HMS Sundsvall kommer att avvecklas under 2015 utan att regeringen behagat att säkerställa dess ersättare.

Lägg där till turbulensen runt ubåtsaffären A26 som jag avser återkomma till i ett senare inlägg.

Är detta vad nuvarande regering benämner som en satsning? Ska hela Sverige med sin 240 mil långa kuststräcka försvaras med endast fem rikskorvetter?

Värdet av luftlandsättning

Fanns på ett antikvariat i Luleå.

I Ryska elitförband berättar min medförfattare och jag att de första elitsoldaterna från ovan faktiskt inte var de sovjetiska. Sovjet var däremot först med att till fullo inse värdet av luftlandsättning. Vilka var då först med luftlandsättningssoldater?

Vi tar upp de tre pionjärländerna i boken, tre västeuropeiska länder. Eftersom bokens tema är sovjetiska och ryska förband berättar vi inte mer ingående om västsoldater. Det gör jag istället i en artikel som finns i Militär Historia nummer 12/2013, inklusive bilder aldrig tidigare publicerade i Sverige. En av källorna för artikeln ses här ovanför, den trycktes 1938. Andra viktiga källor var italienska. Artikeln avslutas med hur Sovjets luftlandsättningstrupper, VDV, blev till. De var ju onekligen pionjärer på ett sätt, de var historiens första permanenta luftlandsättningsförband.

I dagens Ryssland märks också hur högt man värdesätter luftlandsättning. Den nya ryska TV-satsningen "Universalnyj soldat" fokuserade på VDV i del två. Hör och häpna, fokusen på VDV fortsätter i del tre (se nedan).

Varför denna fokusering på VDV? Min tes är att man från den ryska militära ledningens sida vill att VDV:s starka anda och moral skall sprida sig till övriga trupper. Tillåt mig i detta sammanhang att få citera rysk statsradio, Rysslands röst: "I den moderna världen, då militär styrka återigen blir en av grundläggande säkerhetsgarantier, kan arméns och moralens betydelse knappast överskattas".

Tredje delen utspelar sig till stor del inuti luftlandsättningsfordonet BMD.