Debatt om Marinen hos Folk & Försvar


I torsdags arrangerade Folk & Försvar ånyo ett mycket intressant seminarium i serien om försvarets effekt. I det avslutande seminariet var det Marinens tur. Talare var i nämnd ordning Magnus Christiansson från FHS, Marininspektören Jan Thörnqvist och avslutningsvis försvarsdebattören Johan Wiktorin från KKrVA. I detta inlägg avser jag att kort kommentera innehållet i detta intressanta seminarium.

Till att börja med kan jag ånyo konstatera att Folk & Försvar arrangerar intressanta seminarium. Bra jobbat! Vi får nu hoppas på att årets upplaga av Sälenkonferensen får samma spets, då just det arrangemanget helt saknat spets under de senaste upplagorna av konferensen. I år gästar till och med statsminister Reinfeldt. Även Cecilia Widegren kommer att skippa sin semesterresa för att vara på plats. Det vore mycket illa om dessa två får stå och mässa om Moderaternas förträffliga försvarspolitik utan att det blir någon efterföljande debatt med någon lämplig försvarsdebattör.

Men åter till ämnet, debatten om Marinen som hölls på plats i huvudstaden i torsdags.


Magnus Christiansson från FHS inledde med att återvända till den liggande propositionen "Ett användbart försvar" där han gav sin syn på innehållet med fokus på de marina och maritima frågorna. För den som är insatt i ämnet var det inget nytt under solen som Christiansson kommenterade. Trots det var det ändå intressant att lyssna till. Det var särskilt intressant när Christiansson i slutet tog upp det faktum att Sveriges NATO-ambassadör i Bryssel, Veronica Wand-Danielsson under Pax Baltica uttryckte "den svenska politiken sprider osäkerhet". Detta är något som många av oss försvarsdebattörer påtalat länge samtidigt som alla moderatpolitiker konstant hävdar den raka motsatsen. Att någon i Wand -Danielssons ställning uttrycker så stark kritik mot Sveriges försvars- och säkerhetspolitik måste tas på allvar av våra regeringsföreträdare. Allt annat vore ytterst oansvarigt!


Därefter var det dags för marininspektören Jan Thörnqvist att hålla sitt anförande. Personligen är jag något kluven till anförandets innehåll och huvudsakliga budskap. I sak har inspektören helt rätt i allt han tog upp, men jag är lite förvånad att han inte i detta forum tog tillfället i akt att mer kraftfullt trycka på de stora problemområden som Marinen har att hantera, och som ser ännu värre ut i den nära framtiden.

Även om inspektören belyste det mesta i sitt anförande så talade han enbart kort om de stora problemen i termer av "utmaningar" och valde istället att fokusera på det som fungerar bra. D.v.s den verksamhet som genomförs dagligen så som sjöövervakning, övningar tillsammans med andra, internationella insatser och att vi har kvalificerad materiel och välutbildad personal. Jag kan förstå om MI inte vill framstå som domedagsprofet, men samtidigt är målgruppen vid seminariet sådan att den primärt vill höra, och därefter debattera vad som måste förbättras.

MI konstaterade helt riktigt att Marinen i dag löser ställda uppgifter om man läser propositionen från 2008. Men det som MI i mina ögon sveper förbi alldeles för fort utan den nödvändiga fördjupningen är de kända och mycket stora problemen runt materielanskaffningen. Vi har stora problem, inte utmaningar med ubåtsordern A26 där osäkerheten runt projektet är mycket oroväckande. Det saknas som bekant också ett antal avgörande regeringsbeslut rörande vidmakthållande av fartyg och således indirekt den fysiska möjligheten att bibehålla nuvarande (redan alltför låga) numerär. Rörande personal kommer FM Org 18 på olika sätt att påverka Marinens förband. Kommer amfibiebataljonens samtliga kompanier att kunna behållas? Hur kommer antalet bemanningsuppdrag vid skolor att påverka uppfyllnaden av fartygsbesättningar? Hur ser ekonomin ut framöver för att kunna öva förbanden i den omfattning som krävs? Alla dessa frågor berörde inspektören förvisso, men för den som inte till fullo är insatt i ämnet, så blir bilden av det som förmedlades under huvudanförandet - att läget trots allt ändå är rätt OK.

MI visade även upp en bild av marinens insatsspektrum som är pedagogisk på det sättet att den påvisar en skalat spektrum där den övre röda skalan innebär väpnad strid.
I anslutning till detta påstår MI att "med den till buds stående ekonomin har vi en marin som står väl upp mot den här miljön". Men här anser jag att det saknas en avgörande parameter i sammanhanget, nämligen regeringens ambitionsnivå att "hela Sverige skall försvaras"!

Angående den väpnade striden säger MI att "vi kan det ganska väl" men att det i debatten låter det som att "vi inte kan någonting"?
Där tror jag att MI tolkat budskapen i den aktiva debatten helt fel. Det som debatten ofta har handlat om att vi har skalat bort så stora avgörande delar, och att numerären nu är så låg vilket innebär att ett antal faktiska förmågeglapp uppstått samtidigt som vi enbart kan uppträda med kvalitet på en enda plats, vilket även togs upp i den slutliga debatten.


När vi i sammanhang som dessa debatterar Marinen måste man ställa sig vissa avgörande frågor om man ska få någon relevant uppfattning om hur det är ställt med vår marina försvarsförmåga! Exempelvis...

Hur stor del skärgård kan den enda amfibiebataljonen verka inom? Hur många farleder kan våra minröjningsfartyg hålla öppna över tiden? Hur stort kust-/havsområde kan våra ytattackfartyg försvara/verka inom över tiden? Hur stort operationsområde kan våra ubåtar verka i med optimal effekt? Hur ska våra marina förband luftförsvaras? Hur ska våra marina förband logistikförsörjas? Hur många geografiska platser kan Marinen verka på samtidigt med trovärdig effekt? Det finns givetvis fler frågor. Skulle svaren på dessa frågor skrivas här, så skulle man för att citera marininspektören "få stora problem". Men det är istället frågor som varje läsare själv bör fundera på.
Personligen hävdar jag att Marinens numerär är vår stora akilleshäl, och det är således den som bör åtgärdas omgående. Jag hävdar också, till skillnad från vad många i Försvarsmaktens högre chefsskikt vill påstå, att "kompensera volym gör vi med hög kvalité".


Slutligen var det dags för seminariets höjdpunkt där Johan Wiktorin, som oberoende försvarsdebattör skulle ge sin syn på Marinens effekt. Som vanligt mycket intressant och insiktsfullt!

Wiktorin inledde med att belysa inte bara de marina delarna, utan också de maritima delarna.  Här konstaterades det mycket riktigt att det efter att Hylanders maritimutredning redovisades - inte har hänt så särskilt mycket. Närmare bestämt ingenting, och det är olyckligt. Kustbevakningen har fartyg som mycket väl skulle lämpa sig för andra uppgifter än vad de har i dag, där en bättre samordning och bättre utbyte med enkla medel skulle kunna uppnås.

Vidare tog Wiktorin, precis som han gjort i övriga seminarier, sin utgångspunkt i de sex basförmågorna. Detta måste ses i del 2 här nedan, för här får Marinen inte något bra betyg alls.

Den enda förmågan där det blir grönt är UNDERRÄTTELSER där han anser att Marinen ligger väl framme. Förmågorna LEDNING och RÖRLIGHET får betyget gult = godkänt. Avseende ledning är det primärt system i samverkan (flyg-marin) som kan förbättras. Förmågorna SKYDD och VERKAN får betyget orange (godtagbart) primärt baserat på det undermåliga luftförsvaret där avsaknad av kvalificerat luftvärn är mycket bekymmersamt. Avseende verkan är flera avgörande system i slutet av sin livslängd vilket enligt Wiktorin sänker betyget.

Det mest problematiska blir UTHÅLLIGHET där betyget blir rött = ej godkänt. Här är det givetvis kopplat till den bristande numerären inom i stort sett alla områden. Kopplat till detta gör Wiktorin en mycket intressant iakttagelse när han återknyter till perspektivplaneringen.
"Vidareutveckling av IO14 medför så låga volymer att inte ens den territoriella integriteten kan upprätthållas vid systematiska kränkningar" (!)
Vi har där inte ens nuddat vid kriget, och inte ens vid en kris. Vi klarar enligt Försvarsmaktens perspektivplanering, vid en prononcerad ekonomi, inte ens av att hantera uppgifterna i djupaste fred.
När han sedan pekar på Försvarsmaktens eget förslag på lösning som innebär att
"...ytterligare minska volymerna till förmån för kvalité"?
Ja, då undrar man hur sakerna hänger ihop? Jag håller med Wiktorin i hans analys av läget. Detta måste dock ses i sin helhet för att få helhetsbilden, detta gäller för övrigt alla delar. Se seminariet här nedan!


I den slutliga diskussionen efter alla tre anföranden tog f.d. marinchefen Peter Nordbeck upp frågan om sjöfartsskyddet och skydd av hamnar. Något som kräver oerhört mycket resurser, och det faktum att det kräver att man finns på flera platser samtidigt. Han konstaterade där mycket kallt att Marinen endast kan verka i en riktning, antingen på ostkusten eller på västkusten, och att vi inte löser sjöfartskyddet med nuvarande numerär, något han senare fick medhåll i av Johan Wiktorin.

Avslutningsvis kan jag glädjande konstatera att MI under frågestunden blir mycket tydligt med problemen och deklarerar att han behöver politiska garantier för att kunna föra Marinen framåt och han uttrycker stor oro för materiel, ekonomi och personal efter 2017. Här växer Thörnqvist argumentation. Det är dock synd att inte den kraften kom fram redan under inledningsanförandet som mer blev till en allmän beskrivning av vad Marinen gör här och nu.

Sammanfattningsvis...

På den essentiella frågan huruvida Marinen kan lösa sina uppgifter och hantera kvalificerad strid blev det omedelbara svaret JA från både Magnus Christiansson, Jan Thörnqvist och Johan Wiktorin! Något jag i stort håller med om. Men här har vi också det stora dilemmat! För precis som merparten av debattörerna (och ÖB) hävdar så är problemet att vi enbart klarar av kvalificerad strid i ett begränsat område under en begränsad tid. Exakt hur begränsat området är ska givetvis inte tas upp i detta forum, men det är detta problem som primärt måste komma fram i debatten. Marinens numerär behöver utökas, inte reduceras ytterligare!





När man egentligen borde göra annat

Egentligen var avsikten att författa ett inlägg om ett helt annat ämne, men ibland blir det ju inte som man tänkt sig. Nu fastnade jag istället på bland annat denna filmsnutt från sluttampen av Viggeneran, där slutanvändaren 1. division F 21, Akktu Stakki har förevigat sin sista krigsbasövning med Viggen. Det var också en av de sista gångerna Jokkmokksbasen användes innan den strategiska time-outen till fullo övertog Försvarsmakten. Rekommenderar även att man tar en titt på det föreslagna klippet "Viggen Low Level Flying", även om man någon begått helgerån och försökt lägga ny filmmusik över den gamla med mindre lyckat resultat. Det är kul att se att låsen på de gamla divisionsfilmsarkiven börjat lätta, även om det gör att man lätt fastnar framför Youtube fastän man egentligen tänkt sig att göra annat.


Gun-boat diplomacy in the Baltic Sea Region?

By Karlis Neretnieks, MG (Ret), Chairman Dept I

Russia

Today we see rapidly increasing Russian capabilities to mount large scale, complex, military operations in its neighbourhood, coordinated with operations in other areas. It would be a mistake to see this just a problem for the Baltic States. It has implications for most of Russia´s neighbours, and also for other parties interested in the security and stability in the Baltic Sea region.

What do I mean by implications for others than the Baltic States? Besides obvious conclusions for countries as Sweden and Finland, also their territories are now within reach for Russian military operations, we also have to look at what it might mean for NATO and the EU when it comes to supporting its members in the Baltic Sea region and how it can affect the cohesion of the organisations.

US and NATO in Europe

The US refocusing towards Asia and moving assets out of Europe combined with reductions in its military spending means that immediately available forces to handle a crisis in Europe will be scarce. The need to move assets from continental USA to Europe in case of a crisis, or a conflict, will increase.

We should also have this in mind when we look at the different activities that took place during the Russian exercise ZAPAD 2013. Although the activities in and around the Baltic Sea look scary the most significant part of the exercise might have been the actions undertaken by the Russian Northern Fleet in conjunction with the exercise. Is it again preparing for its old role of hindering US reinforcements reaching Europe, especially Northern Europe?

Apart from the US decreasing capabilities in Europe the budget cuts affecting the German and British armed forces will also have a serious impact on what NATO can deliver when it comes to fighting power. Taken together these developments make NATO´s deterrence less credible – there will be few assets available for serious crisis management, not to speak of an armed conflict, in Northern Europe.

This is to some extent offset by Poland´s increased capabilities and France´s renewed interest in the region. Also the NATO exercise “Steadfast Jazz” could be seen as an encouraging sign. But that doesn´t change the overall picture – it will become more difficult for NATO to support the Baltic States.

The Nordic- Baltic region

Considering the vulnerability of the Baltic States and the increased importance of early support, especially from the US, it is crucial that everything possible is done to avoid creating weaknesses anywhere in the Baltic Sea region that could be utilised by a potential aggressor.
Due to geography the Nordic-Baltic region must be regarded as one area of operations. If there are obvious gaps in the in the defence structures in the region, which can be used to undermine the credibility of NATO as a security provider, that might lead to instability and increased risks.

Finland still has a credible defence, although it is facing serious economic problems that have to be solved. Norway is increasing its defence budget, acquiring very modern equipment, among other things F-35 fighters and state of the art frigates. But most importantly it is a member of NATO and has a coherent security policy based on credible national capabilities and cooperation with members of the alliance. The weak link in the region is Sweden.

Sweden

A misdirected defence reform and drastically reduced defence spending has led to a situation where Sweden lacks the capability to defend even the most vital parts of its territory. Since year 2000 till today the defence budget has shrunk from 2 % of GDP to 1,1 %. The few remaining units in the armed forces have been optimized for expeditionary activities. There are some efforts made to recreate a territorial defence, but the necessary means are lacking.

Not even “the one week defence”, meaning that a small part of the country can be defended for one week, described by the Swedish CHOD a year ago will become a reality according to the long term study that was presented by the armed forces HQ on October 1st this year. It will be something less. In the same study it was also very clearly stated that Sweden will need foreign help, not just in case of war, but already in a serious crisis, as the available assets will only be capable to uphold territorial integrity for a limited time.

This affects the security of the whole region. Using Swedish territory and airspace is probably crucial when it comes to NATO´s possibilities to support the Baltic States.

If Russia could “borrow” parts of Swedish territory at a very low cost in case of a crisis or a conflict, and deploy long range weapons systems there, that would seriously reduce NATO`s possibilities to conduct operations in the whole region.

On top of that, Sweden is not a member of NATO, which means that it would be difficult to coordinate Swedish activities with those of NATO, especially if it has to be done on short notice.

Conclusions

If you combine the vulnerability of the Baltic States, Sweden´s unwillingness to contribute to the security of the region, the possible reemerging threat against the moving of reinforcements from the US to Northern Europe and the decreasing capabilities among NATO´s European members, the overall picture becomes quite disturbing.

This change in the “Correlation of Forces” in the Baltic Sea region is not just a problem in case of an armed conflict or a serious crisis. It is equally, perhaps even more so, important when it comes to the cohesion of EU and NATO.

If NATO loses its credibility when it comes to conducting military operations in the region it opens up for a “Finlandisation” of the Baltic States, and perhaps also other countries. They might have to bow to Russian pressure in all kinds of areas, military, economic, energy and others, if it becomes obvious that they can´t defend themselves, and that no help might be forthcoming. We shouldn´t forget that military power is primarily a political tool. It doesn´t have to be used, it is often enough to make it credible that it can be used.

In earlier times this was called gun-boat diplomacy. It is a policy tool that tends to be forgotten as an option for an opponent, when you no longer have the means to apply it yourself, or when you have problems countering it. Then it becomes convenient to pretend that the tool doesn’t exist.

Att vara chef för ett särintresse



Än en gång ifrågasätts Sveriges säkerhetspolitiska trovärdighet, och än en gång kritiseras regeringens försvarspolitik från andra länder. Försvarsminister Karin Enström svarar än en gång så som hon alltid gör, oavsett vilken fråga som ställs att regeringen både ökar försvarsförmågan och ökar försvarsanslaget. Det här är inte bara ett stort problem ur ett strikt försvarspolitiskt och militärt perspektiv. Den här farsen börjar också bli riktigt pinsam.


Den här gången är det en av Finlands ledande försvarsdebattörer Charly Salonius-Pasternak som fullkomligt sågar sveriges försvarspolitik med fotknölarna.

Sveriges marin och flygvapen saknar avgörande moderna robotvapen, medan armén är ”förstörd”. Detta beror enligt honom på att försvaret både genomgått radikala förändringar och varit konstant underfinansierat. Resultatet är ”ett ökande gap mellan Sveriges deklarerade säkerhetspolitik och dess militära förmåga.”

Han konstaterar även att Sverige har blivit en konsument av säkerhet istället för att bidraga med regional säkerhet. Det är hård men i mina ögon rättvis kritik som Salonius-Pasternak kommer med.

Försvarsminister Enström ger en helt annan bild och påstår som vanligt att läget är det helt motsatta, d.v.s. att Sverige istället stärker försvarsförmågan och ökar anslaget. Vidare far ministern med grov osanning då hon hävdar att Försvarsmakten ska stödja Island med luftövervakning(!) Så är inte fallet, eftersom detta stoppades av andra NATO-länder och där en planerad insats istället blev en övning. Detta är givetvis inte på något sätt okänt för vår försvarsminister.

Den stora frågan är då varför vår försvarsminister gång på gång far med osanning, och varför fortsätter den ständiga skönmålningen av ett mycket svårt läge när det kommer till finansieringen av den egeninitierade försvarsreformen och därmed Sveriges försvarsförmåga?

En sak kan vi slå fast, Karin Enström är inte korkad. Jag har vid ett flertal tillfällen, långt innan hon blev försvarsminister lyssnat till hennes åsikter om försvaret och dess behov av utveckling efter en lång tid av socialdemokratiskt vanstyre och förbandsnedläggningar. Då tyckte jag att Enström var en kvinna med sunda åsikter. Som officer i nu nedlagda Kustartilleriet så vet Karin Enström vad det hela handlar om, och hon vet innerst inne hur illa ställt det är med vår försvarsförmåga. Fru Enström har inte erhållit ett ämbete som hon är novis inom, till skillnad från många tidigare ministrar. Leni Björklund är ett närtida exempel. Nej, Karin Enström har till skillnad från flera av sina företrädare god förståelse för sitt politikområde. Men ändå har det blivit så oerhört fel! Varför frågar sig då vän av ordning?

Det finns sannolikt inget givet svar på den frågan, men en sak är klar. Försvarsministern har att hantera ett politikområde som inte på något sätt ligger i statsminister Reinfeldts intressesfär. Minns benämningen "särintresse". På försvarspolitiken vinner man heller inte några val på i ett samhälle där kunskapen runt försvar, säkerhet och omvärldsutveckling ligger på en skrämmande låg nivå.

Karin Enström är alldeles uppenbart helt bakbunden av statsminister Reinfeldt och hans prioriteringar. Försvarsdepartementet är ett av de minsta och alldeles uppenbart ett av de lägst prioriterade departementen av regeringen Reinfeldt. De gånger försvarspolitiken hamnar i fokus så är det när något pinsamt har hänt, i likhet med ryska påsken. Försvarsområdet ska "hanteras"  av någon som statsministern kan lita på gör sitt jobb utan att göra en ny "Odenbergare". Samma sak var prioriterat när Cecilia Widegren fick uppdraget att leda försvarsberedningen.

I detta sammanhang måste man påminna sig om att det var just av den här anledningen som Mikael Odenberg avgick. Han kunde inte sitta tyst och se på när finansministern styrde över försvar- och säkerhet genom ekonomiska reduceringar och strukna materielprojekt. Odenberg köpte inte detta, och efter hans abrupta avhopp från posten som försvarsminister blev det således viktigt för statsministern med någon extremlojal på posten. Såväl Tolgfors som Enström är lojala moderater som gör sitt jobb utan att ifrågasätta det egna partiets prioriteringar. Det är just detta vi nu ser och hör när Karin Enström styr över vår försvarspolitik på ett sätt som man inte trodde moderater skulle kunna göra.

Genom att läsa, titta och lyssna på intervjuer med ministern ända sedan hon tillträdde så är det samma svar som levereras oavsett vad frågan handlar om, och oavsett vilken kritik som riktas mot försvarspolitiken. Regeringen satsar, regeringen stärker försvarsförmågan och regeringen ökar anslagen. Toppnoteringen hittills är ändå i SR P1 för drygt ett år sedan där det blev riktigt pinsamt. Även Johan Wiktorins färska intervju med ministern blev pinsam. När han ställer frågan vilket som är det sämsta beslut Moderaterna bidragit till i regeringsställning blir svaret på denna konkreta fråga istället vilka bra saker regeringen gjort? Ja, då rinner den sista droppen av trovärdigheten ut i sanden.

Karin Enström har till synes valt den politiska karriären framför att ta kampen för ett fungerande försvar. Jag tror att Karin Enström efter nästa val, då hon med största sannolikhet får lämna sitt ämbete kommer att få svårt att se sina före detta kollegor i Försvarsmakten i ögonen. För när vi i framtiden kommer att se tillbaka på vad de nya moderaterna åstadkom med försvarspolitiken mellan åren 2006 och 2014 så kommer vi att minnas perioden som en smärre katastrof i likhet med vad socialdemokraterna bidrog till, men i en annan tappning där man istället vägrade vidta nödvändiga åtgärder i takt med att omvärldsläget förändrades.
  
Media: SvD, YLE

Frän finsk kritik mot ett inkapabelt svenskt försvar

"Ett land som i århundraden har bidragit till regional stabilitet har på mindre än ett decennium gått till att vara en konsument av säkerhet"

Det är ett av de skarpt kritiska omdömen som den finske forskaren Charly Salonius-Pasternak vid det finska utrikespolitiska institutet fäller om svensk försvarsförmåga, försvars- och säkerhetspolitik i en nyligen publicerad artikel. Den svenska flottan saknar luftvärn till sina få kvarvarande fartyg, flygvapnet saknar förmåga att på längre avstånd verka mot markmål och armén har blivit slaktad, saknar väsentliga delar av sin materiel och har svårt att rekrytera i tillräcklig omfattning.

Salonius-Pasternak menar på att den huvudsakliga orsaken till den allvarliga situationen att Sverige nu är en destabiliserande faktor är den alltjämt ökande klyftan mellan den uttalade svenska säkerhetspolitiken och landets militära förmåga. Det svenska försvaret har varit under konstant reformering och är därtill allvarligt underfinansierat. Det i ett område av världen som det senaste halvåret varit skådeplats för betydligt större militärövningar än någon annan plats på Jorden.


Inte oväntat har Svenska Dagbladet uppmärksammat denna fräna kritik från en av Finlands ledande försvars- och säkerhetspolitiska debattörer. Föga förvånande ger försvarsminister Karin Enström i en kommentar i SvD:s artikel en helt motsatt bild:

"- Vi stärker nu försvarsförmågan och ökar förbandsanslaget med 1,4 miljarder de kommande fyra åren. Försvarsmakten genomför flera övningar på och över Östersjön där bland annat Finland deltar. Sverige är det land som har mest militär flygaktivitet över Östersjön, av samtliga Östersjöländer, säger Karin Enström och tillägger:

- Vid årsskiftet stödjer Sverige, Finland och Norge tillsammans Island med luftövervakning. Det är ett exempel på hur vi samarbetar med andra länder - helt i enlighet med vår säkerhetspolitik. När jag förra veckan träffade Natos generalsekreterare tackade han för Sveriges bidrag i Nato-ledda insatser och i organisationens utvärdering av vår försvarsreform ges den gott betyg."

Som vanligt är det en blandning mellan högt och lågt. Sverige är det land som har störst intresse av Östersjön säkerhetspolitiskt, näst Ryssland. Att inget av de andra EU-länderna runt Östersjön har samma aktivitet beror på att de alla har andra gränser som är betydligt mer intressanta. Förutom Tyskland och Danmark har alla de andra länderna landgränser direkt mot Ryssland varvid dessa av naturliga skäl är betydligt mer intressanta.

Vad avser "luftövervakning" över Island är det en fråga som tidigare berörts på WW. Den isländska förfrågan till övriga nordiska länder gällde ursprungligen incidentberedskap, men detta stoppades av vissa NATO-länder (sic!) som anser att Sverige åker snålskjuts i NATO. Lösningen för att ändå visa på nordiska sammanhållning blev då att istället genomföra flygövningar på Island med stridsflygplan motsvarande de gemensamma flygövningar som genomförs på veckobasis mellan flygförband i norra Norge, Sverige och Finland. I händelse av ett skarpt incidentuppdrag blir det då NATO-landet Norges flygstridskrafter som får sättas in. Uppgiften "luftrumsövervakning" är inte något som genomförs med stridsflygplan utan med markradarstationer och radarövervakningsflygplan. Sålunda hade Sverige löst den uttalade uppgiften om man t ex deltagit med de svenska sådana resurser som finns. Med tanke på att endast två flygplan återstår av ursprungliga sex sedan övriga sålts till andra länder, lär dessa behöva prioriteras för närområdet. Allt det här vet ju Karin Enström och Försvarsdepartementet, men för att verka effektiv är det naturligtvis viktigt att tala om "luftrumsövervakning".

Återigen refererar också försvarsministern till den pappersutvärdering som gjorts i NATO av de svenska målsättningarna med försvarspolitiken. Det är alltså inte någon värdering som gjorts av reell försvarsförmåga, finansiering av försvarsreformen, hur långt försvarsreformen har kommit eller ens någon värdering som gjorts på plats i Sverige utan en värdering av de uppgifter Försvarsdepartementet sänt in rörande hur man tänker sig svenskt försvar när insatsorganisation 2014 är intagen. Som bekant är det en enorm skillnad i Regeringens målsättningar för svenskt försvar och vad finansieringen räcker till och för den delen även den förmåga som finns idag. Som exempel kan t ex nämnas marininspektör Jan Thörnqvists föredrag på Folk och Försvars idag om Marinens förmåga. Han betecknade läget som gott, där Marinen är så gott som i mål med samtliga målsättningar för IO 14 utom att ha samtliga förband personalförsörjda och välövade. Det kan ju tyckas vara en rätt väsentlig del i att nå målen med en försvarsreform?

I försvarsministerns uttalande i SvD ser vi därmed de tydligaste av exempel på just det Charly Salonius-Pasternak beskriver i sin artikel. Regeringen skriver säkerhetspolitisk check efter check, helt utan täckning i verkligheten.

YLE


En inblick i Totalförsvarets hemligaste delar (uppdaterad 21.25)

En av Kalla Krigets djupaste hemligheter är den så kallade Zonen (eller kanske rentav Zonerna). Zonen är en förkortning för Högkvarterszonen och syftar på det område dit Sveriges ledning med stödfunktioner skulle ta sin tillflykt i händelse av krig. Zonen utgjordes av ett antal mycket hemliga bergrum, vars existens var så hemliga att informationen rörande dessa klassades högre än graden kvalificerat hemligt.

Genom åren har det också existerat en stor mängd vilseledande information kring Zonens placering. I romansviten Operation Garbo valde författarna att förlägga Zonen till Tivedenområdet och Tiveden har också varit en av de mer populära platserna att misstänka. Anläggningarnas placering var så hemlig att personal med driftuppdrag dit ej fick köra militärregistrerade bilar dit och till och med lär ha tvingats byta nummerplåtar under resans gång i syfte att förvilla eventuella förföljare enligt dokument som framkommit på senare år. Från början lär antalet anläggningar i Zonen ha varit mycket stort då stora delar av stödfunktionerna till landets styrande organ även skulle inrymmas. Regering, Riksdagens krigsdelegation och den högsta militärledningen skulle därtill alla ha reservanläggningar. Alla inte bara dolda utan även skyddade mot de kärnvapenanfall man kunde förvänta i händelse av att det kalla kriget skulle bli hett.

Det svenska totalförsvaret var oerhört väl utbyggt under det kalla kriget genom andra världskrigets erfarenheter. Inte minst lade man stor vikt vid försörjningsberedskap och psykologiskt försvar. Välkända är telefonkatalogernas sidor "Om kriget kommer" där varje svensk kunde läsa de viktigaste åtgärderna var och en inom allmänheten behövde känna till. Den tilltänkta sovjetiska fienden visste man var mycket skicklig på informationskrigföring och vilseledning och det var därför av yttersta vikt att allmänheten fick ta del av svensk information genom radio och tv. För att man skulle kunna veta att budskapet var autentiskt och därtill invaggas i en viss trygghet om att vissa saker består, fanns långtgående förberedelser för att upprätthålla Sveriges Radios och Sveriges Televisions sändningar i händelse av krig. Sålunda var det viktigt att även dessa hade krigsgrupperingsplatser inom Zonen med möjlighet att intervjua landets högsta ledning samt förmedla viktig information.

Idag lär dock Zonen vara avvecklad (i alla fall delar därav eller kanske en äldre?) och så är även de omfattande förband som utbildades för att försvara Zonen. Vissa av anläggningarna är plomberade och andra säljs till allmänheten. En anläggning som säljs till allmänheten är just anläggningen som skulle användas av Sveriges Radio och Sveriges Television. För 3,9 miljoner kr kan man nu bli ägare till ett omfattande bergrumskomplex där de ej plomberade ytorna omfattar 5000 kvm och hela markområdet 18 hektar. Bilderna och ritningarna som mäklaren tillhandahåller vittnar om de enorma resurser som lades ner under det kalla kriget på försvarsförberedelser. Passa på att titta på detta då det sannolikt är den enda chansen att se något liknande. Särskilt översiktkartan vittnar om hur stor bara denna anläggning för Sveriges Radio och Television varit, även mycket nu verkar vara plomberat.

Lika imponerad som man blir av våra förfäders ansträngningar, lika fundersam blir man över vilka förberedelser som finns kvar idag. Att vi idag i Sverige närmast helt saknar försörjningsberedskap sedan alla beredskapslager avvecklats är väl känt och något som bland annat lyfts av Staffan Danielsson (livsmedelsförsörjningen). Det tål att fundera på vilka förberedelser och ansträngningar som överlevt 00-talets strategiska time-out för att trygga att landet fortsatt har sin folkvalda styrelse i funktion och därtill massmedia om nu ofreden mot förmodan skulle drabba oss.

Nedan ett tidigare länkat inslag från Handelsbanken TV om samma anläggning förra gången den såldes. Förra ägaren gjorde konkurs efter ca ett halvår. I inslaget finns också en intervju med en journalist som var krigsplacerad i anläggningen.

Gamla försvarsanläggningar får nytt liv


Kommentarer som spekulerar i varifrån krigstida ledning idag sker kommer ej att publiceras.


Uppdatering 21.25: Missa för allt i världen inte den skarpa kritik av svensk försvarsförmåga som finske forskaren Charly Salonius-Pasternak reser. Tyvärr en alltför sann bild.

FoF- Försvarets effekt Marinen

Följande seminarium (28 nov 2013) behandlade Försvarsmaktens sjöoperativa förmåga. Från Försvarsmakten medverkade marininspektören, konteramiral Jan Thörnqvist.

Click here to view the embedded video.

Click here to view the embedded video.

 

Föreningen Folk och Försvar och dess seminarier är en av hörnstenarna i svensk försvarsdebatt. Ämnena är alltid angelägna och har såväl bra föreläsare som engagerad publik. Genom video-direktsändning och Play finns numera goda förutsättningar för en bredare publik att ta del av dessa seminarier. Sedan en tid publicerar också Folk och Försvar sina seminarier på Youtube. Prenumera på dessa så möjliggör du också att seminarierna kan direktsändas (livestream).

Erik Lagersten
Informationsdirektör

Prickskyttar i basker blå

Prickskyttar är temat i del två av den ryska TV-rekryteringen.

Den ryska TV-rekryteringskampanjen "Universalnyj soldat" fokuserar i del 2 på prickskyttar inom luftlandsättningstrupperna (VDV, de med blåa baskrar).

Väl att märka är att det inte handlar om ett specialförband utan "bara" ett elitförband, vilket bland annat framgår av beväpningen, Dragunov (SVD). I en kommande artikel i Pennan & Svärdet går jag igenom den senaste utvecklingen vad gäller ryska prickskyttevapen.

Vad gäller TV-seriens namn vill jag förtydliga att man nog har valt den med tanke på den stora popularitet som en actionfilm med samma namn fick i Ryssland på 90-talet. I filmen ifråga, som fått flera uppföljare (såg ettan på bio i Ryssland men har inte sett uppföljarna), spelar lustigt nog en svensk en av huvudrollerna, Dolph Lundgren. Som ytterligare kuriosa kan nämnas att det fanns en film redan 1971 med samma namn, som dock numera är så gott som bortglömd. I den filmen var George Lazenby (en av dem som spelat James Bond) legosoldat.

Vissa likheter

Om man har något intresse för säkerhetspolitik eller internationella relationer har man knappast kunnat undgå att missa att Kina förra veckan deklarerade en Air Defence Identification Zone* över internationellt hav och långt in i Japans motsvarande zon inklusive över den omstridda ö-gruppen Senkaku som varit i japansk ägo sedan 1895. Den kinesiska deklarationen har väckt ett närmast ramaskri i Ostasien och spätt på de redan ansträngda relationerna mellan bland andra Kina och Japan, men även med USA och Sydkorea. I Japan har antalet starter med jaktincidentberedskap ökat mycket kraftigt det senaste året och bara under juli till september genomfördes 80 starter mot kinesiska militära flygplan och UAV:er som flugit i närheten av de japanska öarna.

USA har reagerat kraftigt på det kinesiska inrättandet av en så vidsträckt ADIZ. Den tydligaste reaktionen hittills var att man i måndags lät två B-52 bombflygplan oanmält flyga genom den nyetablerade zonen utan att först informera de kinesiska militära myndigheterna i enlighet med de av Kina stipulerade reglerna. Kina valde dock att inte skicka upp några jaktflygplan för att möta de amerikanska flygplanen och har heller inte kommenterat händelsen. För närvarande stävar också en amerikansk hangarfartygsstridsgrupp och japanska örlogsfartyg mot den av Kina proklamerade zonen.

Det torde framgå för alla inblandade att det amerikanska agerandet handlar om att visa musklerna i de internationella relationerna i området. Samtidigt kan man inte undgå att konstatera att det återigen finns vissa likheter med flygverksamhet som försigått i Östersjön de senaste åren, inte minst i påskas.

DN, 2, 3, 4, Aft, SVT, USA Today


*En ADIZ etableras av vissa länder en bit ut i internationellt luftrum och inom egen flyginformationsregion för att kunna kontrollera och identifiera misstänkt flygtrafik. Runt USA existerar olika ADIZ långt utan territorialvattengränsen för att bland annat kunna stävja narkotikasmuggling. Det ursprungliga syftet var dock att kunna identifiera sovjetiska bombflygplan. Mer finns att läsa här om bland annat hur flygplan förväntas uppträda.

Haveri i materielanskaffningsprocessen



Anskaffning av materiel till Försvarsmakten är som alla följare av försvarsbloggar vet ett mycket stort och mångfacetterat problemområde. Kollegan Wiseman har tidigare myntat uttrycket att "krig är en materielsport" och så är det. Brist på rätt materiel i rätt omfattning skapar inget trovärdigt försvar! I Sverige har tillgång till den avgörande materielen nu blivit ett så pass stort problem att den kraftfullt påverkar vår försvarsförmåga, och inte blir det bättre av att regeringen behandlar frågan genom en kombination av nonchalans och överförmynderi.

Försvarsmakten erhåller i anslaget 1.3 (Anskaffning av materiel och anläggningar) årligen ca 8,9 miljarder kronor.  En summa som är allt för snålt tilltagen för att kunna hålla Försvarsmaktens materiel relevant. Framförallt när det kommer till att upprätthålla en kombination av kvalité och numerär. Det är också på grund av ett för snålt tilltaget materielanslag som det så kallade ofinansierade materielberget har växt sig till fullkomligt ohanterliga nivåer. Det finns siffror som tyder på att det överstiger hela 50 miljarder kronor.

Ett av problemen med att materielberget konstant ökar är den långsamma handläggningstiden, framför allt från regeringens sida. Anledningen till detta är att regeringen beslutat att alla anskaffningar överstigande 200 miljoner kronor ska beslutas av regeringen vilket innebär 2,2% av Försvarsmaktens tilldelade anslag för anskaffning av materiel.

Eller om man hellre vill se det till hela försvarsanslaget, så handlar beslutsgränsen 200 miljoner om 0,5% av det totala anslaget. Att regeringen inte anförtror myndigheten Försvarsmakten att själva besluta om summor som överstiger 0,5% av den summa Försvarsmakten själva disponerar är skrämmande och kan inte annat än ses som detaljstyrning gränsande till något som skulle kunna liknas vid grovt överförmynderi.

Den som följt den här bloggen vet att Marinen snart står utan fartyg på grund av att regeringen inte förmår fatta beslut om modifiering av korvetter eller ombyggnad till vedettbåtar. Men vi kan även ta ett annat exempel från verkligheten. Det handlar om en ersättare av signalspaningsfartyget HMS Orion. Ett fartyg som är trettio år gammalt och som mer eller mindre alltid är till sjöss året runt primärt för att bistå FRA. Beslutet att bygga ett nytt fartyg tog regeringen redan den 22 april 2010, d.v.s för tre och ett halvt år sedan - under förra mandatperioden. Det vi dock kan konstatera är att det fortfarande inte börjat konstruerats något nytt fartyg.

Det vi däremot vet är att planerna för fartyget blivit något förändrade som har krävt en något utökad finansiell ram. Här kommer alltså ett nytt problem att uppstå. Försvarsmakten tvingas nu att på nytt gå tillbaka till försvarsdepartementet för att erhålla ett nytt beslut - som tar tid. Så sent som den 15 november i år beslutade regeringen om den utökade ramen för projektet, vilket har bidragit till ytterligare ett års försening.

Jag ställer ånyo frågan, vilken förädling av det inlämnade underlaget görs på försvarsdepartementet i en sådan här fråga, och vad är det departementet själva kan tillföra utöver det underlag som Försvarsmakten, FMV och sannolikt även FRA levererat? I mina ögon är inte hanteringen trovärdig på något sätt då det enbart tycks vara finanspolitiken som styr besluten och inte försvars- och säkerhetspolitiken.

Det är även mycket intressant och backa bandet för att se vad som sagts tidigare i ämnet Försvarsmaktens materielanskaffning. Redan för elva år sedan var detta ett mycket hett ämne och en särskild utredning gjordes under ledning av särskilda utredaren Jan Tånneryd.  Projektet STYROM (STYRrning och Organisation av Materielförsörjningen) som slutligen renderade i SOU 2002:39.

Utredningen syftade primärt till att utreda FMV:s resursutnyttjande och organisation. Men det intressanta är det sekundära uppdraget att även utreda hur regeringens styrning av Försvarets materielverk fungerar samt följa upp hur Försvarsmaktens uppdragsstyrning har utformats och hur den fungerar.

Det skulle ta alldeles för mycket tid att belysa alla intressanta delar kopplat till regeringens styrning av materielprocessen men några saker är viktiga att belysa. I utredningen framgår bland annat följande:
I linje med att regeringen prövar alla väsentliga investeringar och vägvalsbeslut bör antalet regeringsärenden som bereds vid myndigheter och departement väsentligt kunna minska. Med en ändrad delegeringsordning kan i huvudsak alla investeringar som understiger en miljard kronor beslutas av Försvarsmakten eller annan beställande myndighet. Antalet beslutstillfällen reduceras till två: att inleda ett materielprojekt respektive att påbörja en huvudinvestering.
Redan för elva år sedan föreslår alltså regeringens utredare att Försvarsmakten själva ska få beställa all materiel som undertiger en miljard kronor utan att det måste generera ett regeringsärende(!)

Vidare kan man utläsa att utredaren anser att försvarsdepartementet bör omorganiseras med anledning av att materielförsörjningen blir alltmer komplex.
Materielförsörjning inom försvaret är den enskilt största investeringsverksamheten i staten. Materielfrågorna kommer att få en ökad komplexitet som en konsekvens av fler överväganden om tidiga vägval, om investeringar i försök och demonstratorer, en ökad komplexitet i de tekniska utformningarna parat med internationella samarbeten och en industri under fortsatt omvandling. Vi anser att detta bör få uttryck i ett tydligt organisatoriskt fokus i Regeringskansliet som vi föreslår bör inrätta en särskild materielenhet i Försvarsdepartementet.
Nu får man hoppas att försvarsdepartementet tagit till sig åtminstone denna rekommendation, men man blir tveksam när man tar del av informationen på den egna webbsidan där man stoltserar med att "Försvarsdepartementet har funnits i sin nuvarande form sedan 1920". Dock får man hoppas på att enheten MFU (Enheten för Materiel, Forskning och Utveckling) är dimensionerad för att hantera materielfrågorna på ett effektivt sätt. Men tyvärr visar avsaknaden av många beslut samt förseningen av många projekt likt ersättare till HMS Orion på raka motsatsen.

Men det är inte nog med detta. Trots att det är ett stort problem med att regeringen detaljstyr materielförsörjningen och att en särskild utredare redan för elva år sedan påpekat att det borde vara tvärt om så är försvarsminister Karin Enström av en helt annan uppfattning. Hon vill i stället ytterligare öka regeringens inflytande och detaljstyrning av materielprocessen.

Det var i samband med att Försvarsmakten lämnade in svaret på RB7 som sedan genererade RB5 (minska 500 miljoner på personalkostnader) som en mycket upprörd försvarsminister som då deklarerade följande i ett pressmeddelande från försvarsdepartementet. Något som även SvD tog upp.
Vi kommer nu att analysera underlaget, del för del, men jag kan redan nu konstatera att det behövs förbättrad styrning av Försvarsmakten, t.ex. materielplaneringen. Detta för att säkerställa ett utfall i enlighet med regeringens och riksdagens beslut.

 Se även försvarsministern från 1:00 in i klippet här nedan.


Vi kan alltså konstatera att materielprocessen inte kommer att bli enklare framöver. Snarare tvärt om.  Att man går stick i stäv mot vad regeringens utredare för elva år sedan kom fram till är beklämmande.

Folkförankringen av försvaret

Folkförankring är ett ofta använt men sällan definierat begrepp. Följande seminarium (20 nov 2013) arrangerat av Landstormsfonden i samarbete med Folk och Försvar behandlade detta ämne. I närvaro av H.K.H. Kronprinsessan Victoria redovisade riksdagsledamöterna Peter Hultqvist och Allan Widman, Eva Halldén från Förvarshögskolan samt Peter Lagerblad från FOS sin syn. Själv hade hade jag möjligheten att från Försvarsmaktens sida lämna några kommentarer (22.40 in i del 2).

Click here to view the embedded video.

Click here to view the embedded video.

 

Föreningen Folk och Försvar och dess seminarier är en av hörnstenarna i svensk försvarsdebatt. Ämnena är alltid angelägna och har såväl bra föreläsare som engagerad publik. Genom video-direktsändning och Play finns numera goda förutsättningar för en bredare publik att ta del av dessa seminarier. Sedan en tid publicerar också Folk och Försvar sina seminarier på Youtube. Prenumera på dessa så möjliggör du också att seminarierna kan direktsändas (livestream).

Erik Lagersten
Informationsdirektör

TV-rekrytering och miljardinvestering i norr

Nu har den börjat, den nya ryska TV-rekryteringen.

Denna blogg har tidigare tagit upp de enorma utmaningar Ryssland står inför om man ska kunna bemanna den framtidsarmé som ska stå färdig 2020. Man vill ha så många yrkessoldater som möjligt.

Den nya TV-serien "Universalnyj soldat", del 1 ovan, är ett av verktygen man hoppas på. Hm, kommer Dolph gästspela?

Apropå yrkessoldater har det just blivit känt i Norge att landet nu ska skapa ett andra förband inom armén mest bestående av yrkessoldater och att det ska baseras ovanför polcirkeln, i Norges motsvarighet till Boden, Setermoen. Det blir ett snabbinsatsförband med nordlig profil och dess namn är, åtminstone inledningsvis, HRS Nord.

Finska synpunkter kring breven om NATO

Av Stefan Forss, filosofie doktor i fysik och docent vid Försvarshögskolan i Helsingfors och kallad ledamot i Kungl Krigsvetenskapsakademin

För snart 20 år sedan blev det aktuellt för mig att tänka på inträdesanförandet till KKrVA. Att det skulle komma att handla om försvarssamarbete i Norden var självklart. Min utgångspunkt var att den finska synen på försvarsfrågan skulle stå som motto för anförandet, Augustin Ehrensvärds ord som stod ingraverade på en tavla vid kungsporten i Sveaborg: ”EFTERVÄRD, stå här på egen botn och lita icke på fremmande hielp”. Men en av mina fina dåtida forskarkolleger, Frej Wasastjerna tyckte att detta inte var nog, utan erbjöd ytterligare ett citat: ”Vår egen kraft är här för svag. Vi vore snart nedgjorda” (från andra versen av ”Vår Gud är oss en väldig borg”).

Båda citaten är alltjämt kuranta, åtminstone vad gäller Finland; försvars- och säkerhetsfrågan har förblivit olöst. Efter murens fall har emellertid den bastantaste grundpelaren i den nordiska försvarsekvationen, Sveriges formidabla nationella försvar, fått vittra sönder och konsekvenserna kan bli förödande. Ytterligt svagt politiskt ledarskap i Finland under största delen av samma tidsperiod har bidragit negativt. Det man brukar beteckna hård säkerhet blev helt enkelt en icke-fråga i Finland och när man småningom kommit till insikt om misstaget blinkar statskassan rött.

Utifrån sina professionella bedömningar synes de nordiska försvarscheferna vara rätt eniga om att våra länder är för små för att enskilt kunna skapa en trovärdig och avskräckande försvarsförmåga. Lika eniga verkar man vara i bedömningen om att vi alla skulle komma att beröras av hög spänning och kriser i närområdet. Att krypa in i neutralitetens skal går inte, problemen måste tacklas gemensamt.

Försvarsförmågan grundar sig på några nyckelfaktorer: ett fredstida försvar som är tillräckligt robust att hantera inledande, kanske även utdragna spänningslägen och som också ska kunna garantera tillräcklig styrketillväxt som matchar eventuella motståndares så effektivt att dessa skulle bedöma eventuella angreppsföretag som olönsamma eller kontraproduktiva. I Finland har man utöver detta fäst särskild vikt försvarsviljans betydelse, beredskapen att slåss hårt för sitt land även om utsikterna är osäkra eller dåliga.

Varje militärstrateg tänker på reserver och styrketillväxt. I närområdet har vi en stor aktör som uttryckligen satsar stort på styrketillväxt. Enda landet i Norden som organisatoriskt kan generera trupp i betydande kvantiteter är Finland, men det förutsätter att den kritiska mobiliseringsfasen lyckas. En helt annan sak är hur bra eller illa den finska krigstida fältarmén kan utrustas. I dagsläget ser det dystert ut.

För skarpa lägen har Norge och Danmark främst USA och Nato som det ultimata ryggstödet. Men även i Sverige synes man på fullt allvar tro att brödrafolk samt större västliga aktörer skulle snarast automatiskt skynda till det alliansfria Sveriges hjälp i ett skarpt läge. Solidaritetsdeklarationer av olika slag är det som åberopas.

Man kan undra om inte det är Sveriges informella Natomedlemskap under kalla kriget som alltjämt spelar en stor roll i den svenska försvarsekvationen. På den tiden var emellertid Natos försvarskoncept för Norge ett helt annat än dagens. Invasionsförsvaret krävde ett försvarsdjup som automatiskt skulle ge även Sverige skydd. Men skyddet var kanske trots allt mer politiskt än militärt. Frånsett några enstaka höga svenska politiker och militärer visste ju inte svenska folket någonting alls om detta arrangemang. Följaktligen kunde det inte heller övas. Ledamoten Robert Dalsjö har visat övertygande att hjälpen från väst inte skulle ha fungerat i praktiken.

Rörande Sveriges säkerhetssituation under kalla kriget kan man dra bara en logisk slutsats. Det var Sveriges försvarsmakt själv som med sin förmåga gav landet trygghet, att dra in Nato i den diskussionen för enbart på villospår. Svenska flygvapnet, flottan och kustartilleriet skulle ha mosat alla ansatser till invasion och på land fanns en välutrustad fältarmé. Det var en förmåga som gav ryggstöd också åt de nordiska broderfolken, inklusive Finland.

Men det var då det. I Finland skakar man nu misstroget på huvudet så snart solidaritetsdeklarationerna kommer på tal. På så lösa grunder kan ingen seriös försvarslösning byggas.

FoF-Försvarets effekt Armén

Följande seminarium (25 okt 2013) behandlade Försvarsmaktens markoperativa förmåga. Från Försvarsmakten medverkade arméinspektören, generalmajor Anders Brännström.

Click here to view the embedded video.

Click here to view the embedded video.

 

Föreningen Folk och Försvar och dess seminarier är en av hörnstenarna i svensk försvarsdebatt. Ämnena är alltid angelägna och har såväl bra föreläsare som engagerad publik. Genom video-direktsändning och Play finns numera goda förutsättningar för en bredare publik att ta del av dessa seminarier. Sedan en tid publicerar också Folk och Försvar sina seminarier på Youtube. Prenumera på dessa så möjliggör du också att seminarierna kan direktsändas (livestream).

Erik Lagersten
Informationsdirektör

FoF-Försvarets effekt Flygvapnet

Följande seminarium (3 okt 2013) behandlade Försvarsmaktens flygoperativa förmåga. Från Försvarsmakten medverkade flygvapeninspektören, generalmajor Michael Bydén.

Click here to view the embedded video.

Click here to view the embedded video.

 

Föreningen Folk och Försvar och dess seminarier är en av hörnstenarna i svensk försvarsdebatt. Ämnena är alltid angelägna och har såväl bra föreläsare som engagerad publik. Genom video-direktsändning och Play finns numera goda förutsättningar för en bredare publik att ta del av dessa seminarier. Sedan en tid publicerar också Folk och Försvar sina seminarier på Youtube. Prenumera på dessa så möjliggör du också att seminarierna kan direktsändas (livestream).

Erik Lagersten
Informationsdirektör

FoF-Perspektivplanering

Följande seminarium (7 okt 2013) behandlade Försvarsmaktens perspektivplanering. Från Försvarsmakten medverkande chefen för ledningsstaben vid Högkvarteret, generallöjtnant Jan Salestrand. 

Click here to view the embedded video.

 

Föreningen Folk och Försvar och dess seminarier är en av hörnstenarna i svensk försvarsdebatt. Ämnena är alltid angelägna och har såväl bra föreläsare som engagerad publik. Genom video-direktsändning och Play finns numera goda förutsättningar för en bredare publik att ta del av dessa seminarier. Sedan en tid publicerar också Folk och Försvar sina seminarier på Youtube. Prenumera på dessa så möjliggör du också att seminarierna kan direktsändas (livestream).

Erik Lagersten
Informationsdirektör

Ska internationella insatser användas för personalförsöjrning?

DN uppmärksammar Försvar och Säkerhets intervju med Allan Widman där denne uttrycker farhågor för Försvarsmaktens rekrytering när antalet internationella insatser går ned.

Detta var en aspekt av det nya personalförsörjningssystemet som vi var flera som varnade för då såväl Försvarsmakten huvudsakligen marknadsfört de militära yrkena med utlandsinsatser och även motiverat de låga lönerna med att det skulle kompenseras med regelbundna insatser och övningsdygn*.

Av detta verkar det dock bli en tumme. Försvarsmaktens ekonomi är nu återigen så skral att antalet övningar under andra halvåret 2013 och framförallt 2014 reduceras till ett minimum, varvid antalet övningsdygn sjunkit i botten när de rörliga kostnaderna ska sparas in. Om detta är än så länge mycket lite skrivet med undantag för reduceringen på anslaget för Hemvärnet i Skåne.

När Sverige nu drar sig ur Afghanistan kommer Sverige endast ha en handfull personer i militära internationella insatser. Försvarsmakten har sedan mitten av 00-talet huvudsakligen fokuserat sina rekryteringskampanjer kring internationell tjänst, varvid många rekryter och kadetter till en början levt med tron om att detta är normaltillståndet i Försvarsmakten. Detta rekryteringsfokus har också gjort det svårt att rekrytera till yrken i Försvarsmakten där sannolikheten för internationella insatser är låg och där behålla personalen, liksom att rekrytera till yrken som till största del aldrig kommer att beröras av internationella insatser. Viljan från centralt håll att rekrytera specifikt mot dessa yrken, där värnplikten tidigare var inkörsporten, har varit låg då man inte velat splittra rekryteringsbudskapet.

Men är det ett egensyfte att genomföra internationella insatser för att stimulera personalförsörjningen? Jag hoppas verkligen att så inte är fallet, för det skulle vara förödande och därtill etiskt tvivelaktigt. Internationella insatser ska inte användas för att motivera lägre grundlöner lika lite som de ska användas för att locka rekryter. Internationella insatser ska göras där synergieffekter uppstår i att det gagnar det internationella samfundet och att det gagnar Sverige och svenska intressen. Däri ligger stora delar av Försvarsmaktens existensberättigande.

Från att tidigare ha haft en försvarsmakt där den övergripande målsättningen var att hålla en så hög förmåga att organisationen aldrig skulle behöva användas verkar vi idag få det omvända.


*Övningsdygn innebär att arbetstagaren ej är arbetstidsreglerad under de 24 h dygnet löper, samtidigt som endast 8 arbetstimmar behöver planeras i lista och räknas av mot listperioden. Arbetstagaren erhåller strax under 2000 kr och 4 h ledighet, alternativ strax under 1000 kr och 8 h ledighet.

Det sjätte brevet om NATO

Med det här brevet sätter Oscar Jonsson och jag punkt för diskussionen den här gången. Vi återkommer möjligen under våren med en ny diskussion om ett viktigt ämne.

Johan,

Du talade om en bräcklig grund och det är något det vore ovist att bygga ett hus på. Ett nutida exempel är beslutet att lägga värnplikten vilande som togs med enbart tre rösters övervikt och övergav gängse tradition i svensk säkerhetspolitik med blocköverskridande överenskommelser.

Beslutshasten ledde till problem i och med att värnplikten lades vilande 2010 medan avtalsbestämmelserna inte hade slutförts förrän 2012. Lösningar för soldatbostäder och sätt att göra soldatyrket attraktivt saknades. Vidare uteslöts möjligheten till att delvis använda värnplikt som exempelvis Ryssland och Norge gör. Detta har bidragit till att personalförsörjningen blivit ett av de största strategiska problemen vi har idag (vilket Allan Widman tog upp hos dig på frågan om det sämsta beslutet han medverkat i).

Med den analogin som varning är vi absolut överens om att hasta sig in i något som inte är diskuterat, opinionsbildat eller förberett för, är en dålig idé. Men vi behöver inte enbart diskutera NATO utan även en försvarsidé och NATO:s roll i den samma. Det är i förhållande till den Alliansens bidrag kan utvärderas snarare än NATO:s meriter i sig självt. Att ”enskilt och tillsammans med andra, inom och utom landet, försvara Sverige och främja vår säkerhet” är inte mycket till vägledning. Med få resurser behövs tydlig prioritering och har man för många prioriteringar har man inga alls.

Här är vi i limbo mellan att 2004 överge ett nationellt försvar och att 2013 i perspektivstudien säga att närområdet ska vara utgångspunkten. Ifall närområdet är utgångspunkten då ser jag att NATO skulle kunna tillåta en rollfördelning där Sveriges roll exempelvis kan vara att prioritera triangeln Karlskrona-Gotland-Stockholm om Norge (och eventuellt Finland) fokuserar norrut, Polen och Tyskland i södra Östersjön samt Danmark kring Öresund.

Detta har givetvis sina brister, men det är i alla fall ett förslag på en hanterbar prioritering som relaterar till en försvarsidé med NATO:s bidrag till densamma. Och det är mer realistiskt än att hela Europas tredje största land ska enskilt försvaras för blott 40 miljarder eller försvaras av andra som varken har lovat att göra det eller mestadels inte har resurser för det.

I likhet med dig tror jag inte att Ryssland ser ett allvarligt hot från ett svensk och finskt NATO-medlemskap. Med det sagt är det uppenbart att NATO-medlemskapet inte skulle mottagas väl i Ryssland och det skulle vara en förevändning för ökade påtryckningar. Samtidigt är det min bedömning att Ryssland skulle undvika att skapa allvarligare problem på sin mest fredliga och stabila front. Irrationellare än så är Ryssland inte trots att externa fiendebilder används för att parera ledarskapets minskande legitimitet.

Angående Finland håller jag med dig men inte helt. Vi bör göra vad vi kan med Finland som vår närmaste allierade och deras sak är vår. Men deras förutsättningar skiljer sig. Trots att Finland också har problem med försvarsreform har de fortfarande ett trovärdigt territorialförsvar med 1,6% av BNP i försvarsanslag. Även om det är fel att rusa in i en allians på grund av militär svaghet är just det en stark drivkraft och den drivkraften driver oss starkare än den driver Finland vilket kan leda att vi drar olika slutsatser i frågan.

Eftersom jag tror att NATO skulle bidra med ett mått av ökad säkerhet bara genom Artikel-5, (och med en stor dos av optimism) press på regeringen att öka försvarsanslagen samt med medlemskapet erbjuda möjligheter för prioriteringar från ett helhetsperspektiv, ser mina reglage ut annorlunda ut. Eller snarare ser mitt perspektiv på reglagen annorlunda ut.

Det går att köra bil mitt i sommaren med full värme och mitt i vintern med full kyla, det är bara en väldigt dålig idé. För NATO-medlemskapet är folkviljan vredet som reglerar värmen åt rätt håll, sedan kommer förvarsförmågan som reglerar ventilationen, eller hur mycket vi får ut, och Finland är vredet som reglerar höger och vänster, bak och fram så att goda relationer upprätthålls i bilen. För att NATO-medlemskapet inte ska leda oss i diket behöver vi dessa tre i en sådan stor utsträckning som möjligt, med prioritet för försvarsförmågan för den behövs i alla fall. Det får bli min slutsats.

Tack så mycket för dina brev Johan och all heder till dig för denna innovativa form att ta konversationen vidare. Jag är av den bestämda åsikten att det är bättre med debatt utan slutsatser än slutsatser utan debatt, även om vi har nått ett antal gemensamma punkter. Jag hoppas du och våra läsare har fått en lika intressant resa som jag samt att diskussionen kring denna essentiella fråga för vår säkerhet fortsätter, men också kring Sveriges försvarsidé.

På återhörande,

Oscar

Tidigare brev om NATO:

Första brevet
Andra brevet
Tredje brevet
Fjärde brevet
Femte brevet