Lucka 11: Krisberedskap och brandbekämpningshelikoptrar

Dagens lucka avhandlar krisberedskap och brandbekämpningshelikoptrar och läget inom dessa områden sedan 2014. Hösten 2014 var Sverige skakat efter den stora skogsbranden i Västmanland. Det kom närmast som en chock att Försvarsmakten inte längre hade en prioriterad uppgift att stödja samhället, utan endast skulle göra det när det inte inverkade menligt på andra uppgifter. Att bistå med bekämpning av skogsbränder med helikoptrar kunde Försvarsmakten göra, men det var inget man längre skulle hålla beredskap för och inte heller något som varit en dimensionerande faktor i materielanskaffningen. De privata företag som hade vattentunnor till sina helikoptrar hade inte samma kapacitet som den Försvarsmakten en gång haft. Samhället stod också handfallet när det gällde att förnödenhetsförsörja de brandmän och frivilliga som bekämpade skogsbranden. Mat och förnödenheter fick huvudsakligen samlas in genom frivilligas försorg. Ej heller ledningen fungerade tillfredsställande.

Stora lärdomar drogs och när stora skogsbränder åter härjade sommaren 2018 så var Sverige bättre rustat vad gäller ledning av insatserna. Man var också snabbare att begära stöd med utländska resurser. Försvarsmakten hade återanskaffat släcktunnor till sina helikoptrar. Fortfarande var det dock tydligt att Sverige inte var resursmässigt rustat på ett tillfredsställande sätt för att hantera kriser i den omfattning som skogsbränderna innebar, trots skogbranden i Västmanland och migrationskrisen hösten 2015. Dock så ter sig utvecklingen nu vara på väg åt rätt håll. Under 2020 kommer de civila delarna av totalförsvaret att övas på en nivå som inte skett på decennier. Utan tvekan kommer stora lärdomar att dras av detta. Vidare innebär Försvarsberedningen rapport Motståndskraft en rejäl genomlysning av totalförsvaret, men frågan som kvarstår är hur riksdagen kommer att ta ansvar för att stärka de nödvändiga delarna av totalförsvaret. Det är en sak att vara medveten om bristerna och en annan att finansiera beslut för avhjälpa dem.

Vems intelligens kommer att styra i framtiden – din egen eller den artificiella (AI)?

Artificiell intelligens, en resurs och en utmaning. Bilden visar ett exempel på hur maskininlärning kan manipuleras. Foto: Shutterstock.com.

I media hör och läser vi regelbundet om att AI, Artificiell Intelligens, kommer ta över miljontals jobb och att vi står inför en radikal förändring av hur samhällen och företag kommer vara organiserade och styrda. I en aktuell undersökning genomförd av Kairos Future framkommer att av 300 tillfrågade svenska toppchefer tror 38% att företag som inte lyckas transformera verksamheten till en AI- och datadriven organisation är borta från marknaden år 2030. En tredjedel bedömer också att man 2030 kommer att ha en icke-mänsklig medlem i sin ledningsgrupp. Fler än 70% av toppföretagen identifierar brist på kompetent personal som en av deras främsta utmaningar.

Myndigheter är inte konkurrensutsatta på samma sätt som företag, men jag vill påstå att samma grundläggande insikter måste finnas även hos organisationer som inte är affärsdrivande. Den digitala eran är redan här och utan förståelse för hur det påverkar verksamheten – och åtgärder för att anpassa sig – blir man snart överflödig. Inte minst viktigt är att kunna rekrytera kompetent personal för att hantera transformationen.

Försvarsmakten har en speciell situation i sin rätt att utöva våld för att försvara landets suveränitet och dess invånares säkerhet. För att vara trovärdig i en konflikt måste man då ha möjlighet att agera med utrustning och personal som är relevant i relation till motståndaren.

I militära sammanhang talas idag ofta om begrepp som precisionsbekämpning, multistatisk radar, obemannade och även autonoma farkoster, signaturanpassning etc, som alla bygger på en kvalificerad användning av digitala data. Inget av detta är nytt, men miniatyrisering och en snabb ökning av tillgänglig processorkraft gör att vi nu ser tillämpningar där begrepp som AI, maskininlärning och djupinlärning har börjat tillämpas i militära system. En annan förändring är den begynnande förekomsten av hypersoniska vapen, som kan flyga och slå ner i farter av 5-10 gånger ljudhastigheten, med en enorm anslagsenergi som gör att de kan penetrera nästan alla mål. Att bekämpa sådana ställer krav på förvarning med oerhört korta tidsintervall samt på nya kvalificerade motmedel.

Den mänskliga hjärnan är fantastisk, men kan inte ta in och bearbeta mer än en mycket begränsad mängd information per tidsenhet, medan ett nätverk av sensorer och kraftfulla datorer, med datafusion och med koppling även till databaser med tidigare erfarenhetsdata, i den nya snabba verkligheten är överlägsen som grund för beslutsfattande. Med AI kan smarta algoritmer göra beräkningar, simulera olika utfall och därefter anpassa algoritmerna och göra nya beräkningar – allt detta sekundsnabbt. Med maskininlärnings­metoder kan systemet successivt lära sig och förbättra sig. Med ännu mer avancerade djupinlärningsmetoder ser vi ytterligare ett steg på väg mot överlägsenhet. Då syftar jag på överlägsenhet över människans tänkande. Om motståndaren använder liknande verktyg för att bygga sina smarta vapen så accelererar det i ett race om vem som har de mest avancerade algoritmerna.

Men här ligger också faran! Sådan AI som med djupinlärning (Deep Learning) lyckats slå världsmästaren i det strategiska spelet Go 100 gånger av 100, är inte förutsägbar. Vi kan därför inte förstå varje steg i hur systemet modifierar sina algoritmer och drar sina slutsatser. Ett system med vapenverkan som använder sådana principer skulle kunna vinna i varje hotsituation, men om besluten att agera inte fattas baserat på krigets lagar och demokratiska principer om människors lika värde och regler för att så långt möjligt undvika civila offer etc – vad har vi då skapat för samhälle?

I traditionell militär utbildning och träning, och i alla historiska konflikter, finns alltid ett läge där någon har getts mandatet att fatta beslut. Därefter kan vederbörande göras ansvarig för sina handlingar. Om AI, innefattande maskininlärning och djupinlärning, ges möjlighet att själv göra anpassningar och förändringar med uppdraget att vinna en duell eller förgöra ett mål, kan människan inte fullt ut styra hur detta sker och framför allt inte i förväg veta hur beslutskedjan ser ut. Därmed kan människan, individen, inte ta ansvar för resultatet.

Samma dilemma diskuteras idag avseende AI i självkörande bilar. Om en situation uppstår att det inte går att stanna bilen innan den kolliderar (de fysikaliska lagarna om fart, massa och tröghet kan inte upphävas), ska systemet då välja att köra på två människor på vägkanten eller krascha bilen över stupet på andra sidan, med en säker död för personerna i bilen? Vem skriver algoritmen som beräknar det optimala utfallet och hur värderas olika människoliv?

Om det är svårt i daglig fredstid, hur svårt blir det inte i konflikt och krig?! Det besvärande i detta dilemma är också att alla stater inte agerar efter samma grundläggande värderingar. Problemet med AI-styrda vapen – och då talar jag inte om själva styrningen, eller sensorinhämtningen, där AI kommer användas i stor utsträckning, utan om beslutsprocessen för insats med vapenverkan – är att utfallet blir definitivt men inte förutsägbart och att vi samtidigt bekänner oss till demokratiska regelverk som ska kunna efterlevas.

Det stannar inte heller vid osäkerheten kring hur systemet anpassar sitt agerande för att nå optimal verkan. Helt digitaliserade system är sällan avskilda från omgivande nätverk, genom vilka de kan (och kommer) utsättas för intrångsförsök. Möjligheter att ”hacka” AI-baserade system och på sofistikerade sätt introducera kod som förändrar systemets uppträdande, kommer locka statliga ”Cyberkrigare” såväl som kriminella mörka krafter.

Det finns ett forskningsområde inom AI, på engelska benämnt ”Adversarial machine learning”, som närmast kan översättas med ”fientlig maskininlärning”. Genom att träna system på fel data kan man åstadkomma obehagliga beteenden, som blir obegripliga för en betraktare. Ett exempel som genomförts för att visa effekten var: ett självkörande system för bil tränades på vägmärken ur en bilddatabas, så att den skulle kunna köra helt korrekt efter alla regler. Man satte så några ganska små klisterlappar på bilder av en stoppskylt (vårt mänskliga förnuft såg direkt att det var en stoppskylt) och lärde systemet att detta var en hastighetsbegränsning, t ex 90. Systemet tolkade sedan alla vanliga stoppskyltar rätt, men genom att klistra på de bestämda symbolerna på en kritisk stoppskylt någonstans skulle bilens autopilot tolka det som en 90-skylt, inte stanna utan accelerera iväg med haveri som ett troligt resultat.

Om en sabotör lyckas hacka/attackera en beslutsdatabas för militärt beslutsfattande och lär systemet att satellitbilden av ett visst sexkantigt sjukhus föreställer en grupp stridsvagnar, trots att ett mänskligt öga kan se skillnaden, skulle resultatet bli än mer förödande. Cybersäkerhetsaspekten blir således en extremt viktig del i uppbyggnaden av framtida automatiserade militära lednings- och beslutssystem, om sådana introduceras. Exemplet är påhittat och givetvis skulle många säkerhets­funktioner byggas in för att förhindra ett sådant scenario, men hur vet vi att vi ”har full koll”?.

AI-utvecklingen leds idag av Kina, som gör enorma ekonomiska satsningar, utbildar, publicerar (numera med hög kvalitet och i större antal än de fyra ledande europeiska länderna tillsammans)  och sätter upp målsättningar och program. Där finns inte så tydliga skiljelinjer mellan civila forsknings­institutioner och militära intressenter och vi kan läsa om nya vapensystem där AI spelar en stor roll. Det sker även i Ryssland, som under hösten börjat rulla ut ett automatiserat ledningssystem, ISBU och Akatsia-M som (från en artikel i Izvestia i juni) utnyttjar AI-metoder som ”samlar information om fiendens aktiviteter, sedan om luft, mark, störning, strålning och övriga NBC-situationen i arméns verkansområde. Det summerar också data avseende tillgänglighet av materiel, tillgänglighet av ammunition, bränsle mm samt även om moral och den psykologiska statusen hos egen personal”. Systemet hämtar data från radio, fasta nät, satellit m fl informationskanaler. Med detta som grund görs ett antal simuleringar och systemet lämnar därefter en prioriterad lista över lämpligaste agerande, som underlag för befälhavarens beslut. Detta sker på bråkdelar av den tid det tagit i tidigare system och ryska armén hävdar att USA och Nato inte har något liknande framme. Allt detta enligt öppna ryska källor. Troligen tar det tid innan ett sådant system fungerar fullt ut, men det ger ändå en bild av vad vi kan förvänta oss och vad som säkert är under utveckling även på andra håll, inte minst i Kina. Det som beskrivs känner vi igen som ”nätverksbaserat försvar”, men med lite nya förtecken.

En uppenbar nytta med AI i militära sammanhang är alltså att ge avgörande stöd när tiden är alltför knapp, genom att analysera och prioritera bland en mängd handlingsalternativ i situationer när människan själv inte klarar av omfattningen.

Andra områden med försvarsanknytning där AI kommer att göra sitt intåg är t ex inom underrättelse­ tjänst, logistik och underhåll, undervisning, försvarsmedicin samt på bredden inom HMI-området, dvs människa-maskin-samverkan.

I dessa former, snarare än att autonomt sättas att fatta beslut om vapenverkan, kommer vi se en omfattande utveckling. I den måste Sverige och svensk försvarsmateriel – och därmed försvarsindustri – sträva efter att hålla sig i kunskapens framkant.

Författaren är överste, fil.lic. och ledamot av KKrVA. Han har också varit delprojektledare inom KV21.

Michael Howard har avlidit

En av världens främsta historiker, professor Sir Michael Howard har avlidit. Han blev 97 år. Hans huvudinriktning var krig och konflikter. ” The Causes of War” som utgavs 1983 är en klassiker. Howard var en av grundarna till IISS. Under 1980-talet innehade han den kanske mest prestigefyllda professuren i Storbritannien, Regius i modern historia i Oxford. Ett dussin av hans föreläsningar från denna tid gavs ut 1991 med titeln ” The Lessons of History”. Under min tid vid Ambassaden i London 1986 – 90 hade jag ett antal tillfällen att lyssna till och tala med denne lärdomsgigant. Några av mina intryck finns nedtecknade i en artikel i Svensk Tidskrift nr 7/91.

Howard var i grunden en skeptiker och realist. Han varnade för generaliseringar och tron på historiska upprepningar. De konkreta omständigheterna skilde sig alltid åt. Neutralitetspolitik kunde fungera för en del länder i vissa skeden, men inte för andra. Kapprustning kunde resultera i krig, men inte alltid o s v.

I en diskussion om civilisationernas uppgång och fall, konkluderar Howard att det inte finns något säkert lyckligt slut. Tillvaron består av ständiga utmaningar som måste mötas, om vi ska nå framsteg. Howard är i hög grad fokuserad på de säkerhetspolitiska aspekterna och individens betydelse. Där framstår han i bjärt kontrast till sin samtida Paul Kennedy som i The Rise and the Fall of the Great Powers betonar ekonomins helt centrala roll för imperiers utveckling och avveckling.

Ett ledmotiv är att krig i många fall kan vara oundvikligt och att alternativet kunde vara värre. Nya nationer har ofta förlösts i strid. Samtidigt närs en förhoppning att man i mer utvecklade samhällen på längre sikt skall kunna avstå från väpnade konflikter. Howards fokus var nationalstaten, åtminstone under de år jag följde honom närmare. FN och andra multilaterala fora spelade en begränsad roll i hans arbeten.

Det finns all anledning att ta tillfället i akt och läsa om och lära av Michael Howard.  Bland hans senare verk kan nämnas ”War in European History” och The Continental Commitment”. Den sistnämnda åter aktuell i dessa Brexit-tider.

Författaren är ambassadör och ledamot av KKrVA.

Lucka 10: Antiubåtsgranater

ELMA-kastare under provskjutning hösten 2018. Foto: FMV

Den tionde luckan 2014 handlade liksom den nionde om ubåtsjaktförmåga. Under 80-talets ubåtsjakter uppkom behov av både nya sensorer och verkansmedel. Ett exempel på det sistnämnda var antiubåtsgranatsystemet ELMA. Granaterna avfyrades i salva mot läget för en undervattenskontakt och kunde genom starka magneter fästa på en ubåts skrov. Därefter verkade granaten med riktad sprängverkan för att slå hål på ubåtens skrov. Från början skulle systemet endast verka för att tvinga upp en ubåt till ytan, men systemet utvecklades sedan för att uppnå sänkande förmåga sedan insatsreglerna hade förstärkts under senare delen av 80-talet. Liksom så mycket annat inom ubåtsjaktförmågan avvecklades systemen under 00-talet och på samma sätt blev det tydligt under 10-talets ubåtsjakter, särskilt hösten 2014, att det hade varit ett gravt felaktigt beslut. I försvarsbeslutet 2015 fattades beslut om att försöka återinföra systemen på åtminstone två av minröjningsfartygen, vilket FMV påbörjade under 2018. En förbättring jämfört med 2014, även om förmågan inte är helt åter och det har tagit tid.

Lucka 9: Målubåt

Spiggen II på museum i Töre. Foto: David Bergman
I spåren av ubåtsjakten i Stockholms skärgård hösten 2014, även benämnd underrättelseoperation Örnen, stod det klart att det (återigen) fanns tydliga behov av att förbättra Marinens ubåtsjaktförmåga. Detta var tyvärr ytterligare ett exempel på gamla lärdomar och erfarenheter som slängts på tippen i spåren av Fukuyamas End of history där den liberala världordningen och slutet på krigen hade kommit för att stanna. Varför lägga energi och pengar på att upprätthålla en förmåga jaga ubåt om nu militära insatser framförallt skulle ske mot irreguljära aktörer med låg teknologisk utveckling i andra världsdelar?

Varningstecknen vad gäller behoven av ubåtsjakt hade kommit flera år tidigare, även om det passade illa med den dåtida försvarspolitiken där "tillväxt endast kunde ske i den takt ekonomin medger". Ett av de mer kända tillfällena där det jagades ubåt på svenskt vatten var sensommaren 2011 där en skarp ubåtsjakt inleddes samtidigt som kungen genomförde ett längre besök ombord på ett av Flottans fartyg i samband med en övning. Under hösten 2014, ett halvår efter Rysslands annektering av Krim, stod det tydligt för även journalister och allmänhet att många av de resurser som behövdes för effektiv ubåtsjakt inte längre fanns att tillgå. Antalet fartyg med ubåtsjaktförmåga hade kraftigt reducerats. Bojbåtarna med uthållig spaningsförmåga var borta. I princip alla fasta sensorer och minlinjer hade avvecklats. Värst var att det inte längre fanns någon flygande ubåtsjaktförmåga med sensor och vapensystem sedan helikopter 4 avvecklades i slutet av 00-talet.

Ubåtsjakt är en konst där Östersjöns, och särskilt skärgårdens vatten gynnar ubåten. Olika temperaturskikt och bottentopografi gör inmätning svårt både med passiva och aktiva sensorer. En ubåt kan ofta höra en aktiv sonar innan denna har tillräcklig kraft att generera ett eko tillbaka till sensorplattformen. Likt fallet med en radar kan man genom att byta kurs utnyttja kursändring till noll-doppler för att göra sig osynlig. Att upprätthålla en ubåtsjaktförmåga är till stora delar hantverk, även om man har rätt materiel och det kräver att man har tillgång till något att öva mot.

Den huvudsakliga motståndaren i svenska vatten har genom åren varit olika typer av miniubåtar. Sverige har därför i omgångar anskaffat målubåtar av denna storlekskategori för att ha en realistisk motståndare att öva mot. På 00-talet var också den dåvarande målubåten Spiggen II ett av alla de materielsystem som togs ur organisationen. Spiggen lades i malpåse och avvecklades helt så sent som våren 2014 då hon skänktes till ett försvarsmuseum - endast ett knappt halvår innan den omtalade ubåtsjakten och några månader efter annekteringen av Krim. Marinen har istället fått nöja sig med att hyra in en mindre kvalificerad, privat ubåt när man ska öva mot mindre måltyper. Spiggen ligger fortsatt på museum utanför Töre som ett minne både över ubåtsjakten i Töre, liksom kortsiktig svensk försvarspolitik.

Train as you fight. Kan man inte öva på ett realistiskt sätt, så har man också svårt att upprätthålla en god förmåga. Med de speciella förhållanden som råder i den svenska operationsmiljön så är Marinen betjänt av ändamålsenliga målubåtssystem. Det finns betydligt fler aspekter att föra fram vad avser ubåtsjaktförmågans utveckling sedan 2014, men det får anstå till andra luckor i årets kalender.

Tolkien i krig

Här i första världskrigets skyttegravar blev mycket av Tolkiens böcker till.

Den nya Tolkien-filmen, som helt enkelt heter "Tolkien", utspelar sig inte så mycket i sagornas värld utan i England och Frankrike. Den handlar alltså om J.R.R. Tolkiens barndom, ungdom och tid vid fronten under första världskriget. Filmen har mest fått ljumma recensioner, men är den ändå sevärd?

Det verkar som om få svenska biografer (några alls?) har visat "Tolkien". Kanske den släpptes direkt på DVD i Sverige? Hursomhelst har jag nu sett den, på DVD, och min åsikt är att den inte bara är sevärd, den är helt enkelt underbar. För som film betraktat är det en både gripande, romantisk och mycket vacker film. Lägg därtill att regissören är finländare, Dome Karukoski. Va, en regissör från Finland? Faktiskt inte så märkligt, med tanke på att det finska språket var viktigt i Tolkiens språkvärld, liksom Kalevala - Finlands nationalepos.

Så, strunta i recensionerna och se filmen själv. Vill du sedan veta mer om Tolkiens krigserfarenheter kan jag varmt rekommendera Tolkien and the Great War av John Garth. En fantastiskt fin bok om man är riktigt Tolkien-intresserad och därtill har militärhistoriskt intresse.

Lucka 8: Kustrobot

Provskott med Robot 15 KA 2016. Foto: FMV
Liksom fallet med Gotland i förra inlägget är kustrobot ett område där det glädjande nog har hänt mycket sedan lucka 8 i julkalendern 2014. Kustrobotsystemet robot 15 KA lades liksom det övriga kustartilleriet ner i försvarsbeslutet 2000 efter att endast ha varit operativt i några få år.

Hösten 2016 kom så beskedet att Försvarsmakten åter förbandssatte delar av förbandet, samt att man även genomfört provskott. Detta hade möjliggjorts genom att återanvända delar från gamla batteriet, och komponenter från avvecklade robotbåtar och korvetter. Beskedet var mycket välkommet eftersom det innebär att det inte enbart är Marinens fartyg som står för den uthålliga sjömålsbekämpningsförmågan på ytan. En angripare behöver också ta hänsyn till var dessa svårupptäckta robotsystem grupperats. Kombinationen av luftvärn (helst långräckviddigt som erhålls genom införandet av rb 103 Patriot) och sjömålsrobotar, ger möjligheter att avregla stora områden för en fiende och begränsas dennes rörelsefrihet och fysiska handlingsfrihet.

Att Försvarsmakten så snabbt skulle kunna återta kustrobotsystemet var det ingen som hade vågat hoppas på, även om vi var många som önskade och förordade det. Utrustat med Länk 16 skulle systemet snabbt kunna erhålla mållägen från andra plattformar, t.ex. ASC 890, JAS 39, helikoptrar, korvetter eller t.o.m. allierades plattformar och därmed kunna verka utan att öppna egen sensorer. På sikt vore det lämpligt att omsätta systemet med en modernare variant av roboten med en sekundär markmålsförmåga. Detta är dock inget som omnämns i Försvarsberedningens rapport Värnkraft, som nöjer sig med att konstatera att man vill se att förmågan vidmakthålls bortom 2025. En ny upphandling skulle sannolikt kunna samordnas med Finland som också opererar systemet.

Lucka 7: Gotland

Foto: Jesper Sundström/Försvarsmakten

Gotland. Denna strageiska ö mitt i Östersjön. Lucka 7 i julkalendern 2014 diskuterade det strategiska vakuum som Sverige åstadkommit genom att tio år tidigare avveckla det sista reguljära militära förbandet på ön, bortsett från bastroppen på Visby flygplats. När internationella insatser blev den enda prioriterade verksamheten, var inte längre det nationella försvaret geografiska krav längre ett urvalskriterium. Århundraden av strategiska erfarenheter och sanningar kunde läggas åt sidan.

Våren 2014 var dock misstaget tydligare än någonsin tidigare. Annekteringen av Krim och kriget i Ukraina hade gjort Östersjöområdet till den primära friktionsytan mellan NATO/EU och Ryssland. Mitt i alltihopa låg Gotland som ett strategisk vakuum. I försvarsbeslutet 2015 beslutades därför om en ny permanent militär närvaro på Gotland i form av en stridsgrupp. Ca 1 miljard kr avsattes för ändamålet. Takten för återetableringen visade dock inte på någon större hast eftersom Gotlands regemente skulle återuppsättas först i januari 2018. Antalet övningar på Gotland ökade dock. Så plötsligt sensommaren 2016 kom nyheten att Försvarsmakten skulle rotera markförband genom Gotland för att tillse en stående närvaro på Gotland. Den som sysslat med operationsplanering kunde känna igen resultatet av omedelbara åtgärder som vidtas i ett tidigt skede av planeringen efter inledande analys av läget. Dessa åtgärder på Gotland och därpå följande har haft en tydlig signaleffekt om svensk säkerhetspolitisk beslutsamhet. Det är trots allt vad man gör och mindre vad man säger som spelar roll inom säkerhetspolitiken. Ett annat tydligt exempel på beslutsamhet var beskedet i somras att väcka liv i luftvärnssystemet 23 BAMSE och gruppera detta på ön. Detta innebär att under de fem år som gått sedan förra julkalendern så har Gotland fått en reell militär närvaro där en märkbar tröskel har etablerats. Det är inte längre bara att ta för sig av Gotland. Försvarsbeslutet 2020 kommer att innebära ytterligare förstärkningar av stridsgruppen på Gotland med grund i Försvarsberedningens rekommendationer.

Det finns dock visst smolk i bägaren. Som med andra militära etablering är frågan om övnings- och skjutfält central. Förband måste kunna övas. Likaså är det centralt att etablera övrig stödjande infrastruktur. Här har det som förväntat gått trögt, vilket är något man också bör bära i åtanke inför det stundande försvarsbeslutet. Infra- och miljöfrågor har idag minst 5 års tid från påbörjade process till förverkligande. I fallet med Gotlands regemente har problematiken huvudsakligen kretsat kring Tofta skjutfält. Detta visar återigen hur regional och kommunal politik tillåts sätta upp hinder för statliga säkerhetspolitiska beslut. Ett annat exempel är Nordstream 2 och Karlshamns kommuns beslut som gick stick i stäv mot regeringens inriktning.

Är det något man ska lära sig av Gotlandsexemplet är hur lång tid det tar att återta nedlagda förmågor och de omfattande resurser i form av pengar och arbetskraft som detta kräver.


Uppdatering 8/12 16.00: Chefen för Gotlands Regemente, överste Mattias Ardin, meddelar att läget är förbättrat avseende miljötillståndet för skjutfältet.



Vara granne med en ond makt

Marskalken av Finland, Gustaf Mannerheim, symbolen för en framgångsrik kamp mot en antagonistisk stormaktsgranne. Foto: Helmut Laxin, Public Domain, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=1653135.

Finland gjorde rätt med sitt väpnade motstånd för åttio år sedan? Ja, naturligtvis var det rätt att försvara sig. Med de minst sagt ojämna styrkeförhållandena var det ett krigsårens ryktbara särfall. När Stalins arméer vällde in över gränserna var kriget oundvikligt, som rubriken över Stefan Forss blogg säger. Den diskussion som tid efter annan dyker upp handlar om hur finländarna skötte förhandlingarna med Sovjetledningen före krigsutbrottet.

Till argumenten mot deras linje att först sent och motvilligt överväga små justeringar hör påpekanden om att de som bäst kände Finlands begränsade försvarsresurser, Mannerheim inte minst, hade varit mer beredda att tillmötesgå kraven om ökad säkerhet för Leningrad. Det säger förstås inte hur kompromissberedda krafter i Finland skulle ha reagerat för en fullt tänkbar, kanske t o m trolig ”baltisk” utveckling, där eftergifter kunde ha lett till nya krav o s v tills självständigheten inte bara blivit en chimär utan helt gick under.

Man kunde inte veta hur långt Stalin hade kunnat nöja sig/tänkt vinna med förhandlingar, men man såg blott alltför väl hur brett upplagt det sovjetiska angreppet blev med en rad anfall över hela den långa gränsen, inklusive ambitionen att skära av Finland på mitten, den som stäcktes vid Suomussalmi. Balternas medvetna val, med historisk surdeg av tyskt inflytande, att hoppas på Stalins välvilja visade ju förskräckande tydligt hur han såg på dem, i underkastelsetermer.

Å andra sidan, Finlands hundradagarskamp väckte största beundran i vårt land men minst lika mycket i västvärldens stormakter. Överrumplingen med Molotov-Ribbentropp-pakten och motviljan mot bolsjevismen drev fram reaktioner av mer ideologisk art än sedvanligt självfallet stormaktstänkande.

Britter och fransmän var i grunden mest upptagna av att vinna tid och komma på något slags militära åtgärder mot Tyskland som kunde övertyga hemmaopinionen om att de menade allvar med att hejda hotet från Hitler. Men hur hade de tänkt i ett eget ”Leningrad”-fall? Minns hur länge man i London motsatte sig att få Irland som liten självständigt motspänstig granne.

Här skymtar den bakomliggande frågan i återkommande tankar på att Finland kunde hanterat Sovjetunionen annorlunda. Bör/ska inte en småstat med det olyckliga läget att vara granne med en stormakt veta att anpassa sig. I samhällsvetenskapliga sammanhang, på området internationella relationer och i litteraturen saknar i varje fall bedömningen/påståendet inte relevans. Som om exemplet Finland aldrig funnits, synes rekommendationen vara att, på säkerhetsområdet som granne till en stormakt, den lilla statens enda väg är underkastelse. Stå i vägen gör man på egen risk, synbarligen oförnuftigt. Att vara granne med ondskan medger tydligen inget undantag.

Mycket hänger den läsningen ihop med att de kunskaper vi tar till oss nästan alltid kommer från den anglosaxiska världen. Här kretsar överväganden, reaktioner och föreskrifter praktisk taget uteslutande de stora makternas förehavanden, med mycket ringa energi över för små staters säkerhetsproblem. Stefan Forss nämner särskilt Stephen Kotkins stora Stalinbiografi som, exempel på småstatsbehandlingens försvinnande i framställningen.

När mycket står på spel för de stora, vilka intressen finns då för att ta med de smås behov i beräkningen? Inte hade Churchill någon tanke på att Sverige skulle få ställa sig i vägen vintern 1940, när möjligheten att beröva Hitler malmfältens tillgångar övervägdes i London och Paris?

Finska vinterkriget tog ett fast grepp om också svenska känslor. Det bildade långt efteråt klangbotten till det kalla krigets föreställningar att vi om Sovjetunionen angrep oss, likt en gång finländarna, skulle försvara oss militärt tills hjälp anlände. (Hur Finland självt då skulle agera fanns det olika funderingar om i svenska staber.) Strategin innehöll inga väsentligt annorlunda ingredienser, såsom något slags tillmötesgående av Moskvas behov. Senare, till stöd för sekelskiftets makabra militära rasering fanns för närområdet ingen strategi alls.

Den som sätter sig in i Finlands läge hösten 1939 kan inte gärna finna att förhandlingseftergivenhet skulle varit det överlägsna alternativet till en försvarskamp som krävde 21 000 stupade och långt fler sårade och skadade. Men frågan om relationerna småstat-stormakt fick inget generellt överlägset svar.

Större insikter i stormakters drivkrafter innebär inte hjälplös förståelse. Naturligt för svenskt tänkande ter sig motvärn snarare än (kanske förklädd) underkastelse, Men så lever vi också i en beskedlig mindre stat utan central plats i storpolitikens teorier och praktik, och störres annorlunda instinkt om vad deras storlek betyder och förpliktar till.

Stormaktens vilja och dess behov av omkringliggandes respekt, för att inte säga undergivenhet, ställer hursomhelst vårt eget krav på klokast möjliga förhållningssätt; ett återupptaget totalförsvar väger kanske tyngre än ett under överskådlig tid bra litet militärt försvar. Därtill mer eller mindre, numera mer, tydlig förlitan på en annans stöd, hur det nu kan tas för givet.

Författaren är ledamot av KKrVA.

Lucka 6: Robot 75 och flygburna attackvapen

Lucka 6 i julkalendern 2014 belyste den då sedan ett tag avvecklade robot 75. Robot 75 var en tv-styrd attackrobot som användes på Attackviggen och den första versionen av JAS 39 Gripen. I inlägget 2014 fick vapnet i fråga utgöra exemplet på ett förmågeglapp eller ett redskap som saknas i verktygslådan.

Sedan 2014 har JAS 39 uppgraderats till det som kallas version 20, där bl.a. den långräckviddiga jaktroboten Meteor infördes, liksom den långräckviddiga glidbomben Small Diameter Bomb (SDB). SDB är på intet sätt en ersättare till rb 75, eller för den delen bombkapsel 90. Däremot erbjuder vapnet istället andra förmågor. Det kan fällas i mängd på hög höjd och glida många mål för att sedan träffa med meterprecision. Tyvärr är dock stridsdelen liten eftersom vapnet från början togs fram för scenarior där reducerad skada på tredje part var en primär egenskap. Redan tidigt i Gripenprogrammet planerades för ett långräckviddigt attackvapen, liksom ett tungt styrt attackvapen. Dessa försvann under 90-talet av ekonomiska skäl samtidigt som försvaret omorienterades mot internationella insatser. Idag när nationellt försvar är prioriterat står dessa vapens förmågor åter högt i kurs. Robot 75 och bombkapsel 90 hade sina begränsningar, men erbjöd möjligheter till att uppträda på lägsta höjd inför anfall och efter avfyrning/fällning snabbt lämna målområdet. Räckvidden ter sig idag klen, men eldkraften möjliggjorde påverkan på de större mål som är intressanta ur perspektivet nationellt försvar. Uppträdande på låg höjd möjliggör också att man utmanar långräckviddiga luftvärnssystem, då terrängmask är svårt att hantera för ett luftvärnssystem så länge man inte har tillgång till en extern, eleverad sensor.

I Försvarsberedningens rapport Värnkraft talas åter om långräckviddig markmålsförmåga, vilket kan sägas vara en omskrivning för kryssningsrobotar. Även ersättaren till den flygburna sjömålsrobot 15F avses få en sekundär markmålsförmåga. Det återstår att se vad försvarsbeslutet medger och när. Som så ofta går det snabbt att avveckla en förmåga, men tar desto längre tid att återinföra den. Som jag flera gånger påpekat tidigare har grannlandet Finland det senaste decenniet gått från att inte ha någon markmålsförmåga alls i sitt flygvapen (följd av freden under VK2) till att idag ha Nordens främsta markmålsförmåga. Det går om man vill.

Lucka 5: Beredskapspolisen

I julkalenderns lucka 5 2014 diskuterades beredskapspolisen. Detta var bara några månader efter den stora skogsbranden i Västmanland, som hade tagit i anspråk omfattande polisresurser för bevakningsuppgifter och andra enklare polisiära uppgifter. Jag kan rekommendera att man läser hela det gamla inlägget först och reflekterar över detta, för det är fortsatt aktuellt och kanske än mer så idag.

4 år senare hade vi åter flera nya stora skogsbränder, som än en gång tärde på Polisens resurser. Hösten 2015 hade migrationskrisen bundit upp stora polisresurser. Under de senaste åren har det blivit allt tydligare att Polisens arbetsläge är närmast överansträngt under normala förhållanden. En kris eller konflikt med ett längre gråzonsskede, syftande till att påverka det svenska samhället genom subversion, kriminalitet och terrorism skulle bli mycket svårt för Polisen att hantera när grundanspänningen är så hög. De samhällspåfrestningar som prövat Polisens resurser de senaste åren har dock inte varit organiserade och samordnade av en statsaktör, så ett dylikt scenario oroar.

Det finns också idag ett politiskt tryck på att återskapa någon form av reservpolis som kan bistå den ordinarie polisen vid samhällspåfrestningar. Polisen har i flera år fått stränga påbud att den måste växa sin organisation. Resultaten låter dock vänta på sig, då ledtiderna är långa som alltid för en kvalificerad organisation. Oavsett när Polisens tillväxt är genomförd, så kommer organisationen att behöva en förstärkningsresurs i händelse av större samhällspåfrestningar. Detta har också Försvarsberedningen identifierat i sin rapport Motståndskraft från december 2017, där man tillmäter en polisär förstärkningsresurs stor vikt. Man talar till och med om att en förstärkningsresurs borde uppgå till 3000 personer 2025. Man talar också om att krigsplacera personal vid bevakningsföretag som ytterligare en resurs för Polisen. Det ska bli intressant att följa vad som händer i dessa frågor. Försvarsutskottet ställde sig i mars 2018 bakom beredningens rapport och ansåg att en förstärkningsresurs om 1000 civilpliktiga borde finnas på plats innan 2022. Något mer har dock inte hänt.

Sällan har politiska beslut varit så dåligt tajmade som nedläggningen av den särskild beredskapspolisen 2012. Om en ny försärkningsresurs ska skapas och nå de nämnda målen, är det mycket hög tid att sätta fart. Trots allt som har hänt såväl inom landet i form av samhällspåfrestningar och insikterna om hur krig idag i än högre grad kan föras i gråzonen, har i princip inget hänt i fråga om en ersättare till (den särskilda) beredskapspolisen.


Lucka 4: Logistiken

Lucka 4 i 2014 års julkalender handlade om logistiken. Alla områden av försvaret undergick stora omdaningar under "ökenvandringen" i slutet av 90-talet och under 00-talet. Ett av de områden som drabbades hårdast var logistiken. En robust logistikorganisation är fundamental för de hårda prövning på såväl försvar som samhälle som ett krig innebär. Eftersom det inte skulle bli krig under överskådlig tid, kunde också logistik omorganiseras till insatslogistik, d.v.s. att tillfälligt koncentrera de tillgängliga resurserna till en insats istället för att både ha bredd och djup. Under ökenvandringen omstrukturerades också logisitiken till en mer New Public Management-lik organisation. Materiel och förnödenheter skulle beställas från centrala förråd och anlända just-in-time. Allt från strumpor till gradteckningar och granater. I denna tanke återfanns också det stora centrallagret utanför Arboga, kommenterat av en attaché från ett land väl öster om Sverige med "I wonder how the air defences of this place is". Spridda mobiliseringsförråd koncentrerades till färre platser då ekonomi vida översteg beredskap i värde. Försvarsmakten hann också med att överföra all sin logistik till FMV – som knappt hunnit ta över verksamheten och bli inkörda på det hela innan Ryssland hade annekterat Krim och Försvarsmakten fick ta tillbaka logistiken.

Nu är det andra tider och Försvarsberedningen har varit mycket tydlig i sin rapport från tidigare i år (Värnkraft) att Försvarsmakten måste bygga ut sin logistikorganisation. Att återuppbygga logistikorganisationen till en nivå som kan stödja hela försvaret vid ett väpnat angrepp kommer att ta lång tid, även om Försvarsmakten framhåller logistik som ett prioriterat område inför nästa försvarsbeslut. Det är en långsam tillväxttakt som återfinns i underlagets förbandstabell. Man ska också betänka att precis som det logistiska underområdet krigssjukvård, så är stora delar av logistiken beroende av resurser i samhället och att staten tidigare vidtagit rätt åtgärder. För att det militära försvaret ska fungera krävs det att samhället har en grundläggande försörjningstrygghet i form av drivmedelslager, livsmedel, mediciner och en stor mängd andra förnödenheter. Som synes av Försvarsberedningens rapport Motståndskraft är Sverige mycket långt ifrån denna nivå. Det är bara att konstatera att det tyvärr inte har hänt så mycket på fem år förutom att Försvarsmakten fått återta ansvaret för den militära bakre logistiken.

The seeds of disaster

The defeat of the French army in 1940 came as a shock. How could such a modern army be beaten by, what should have been, an inferior army so quickly? Brig. Gen. Doughty points out that the French were not stupid (”The Seeds of Disaster: The Development of French Army Doctrine, 1919-39” by Brig. Gen. Robert A. Doughty, USA (Ret.)).

They did not lack finances. They were open to debate and open to criticism. They made a determined effort not to repeat the mistakes of the past. They conducted experimentation and had inter-war experience fighting wars in the colonies. The French also foresaw the future development of artillery and the importance of the tank. They were innovative (they came up with the modern tank). So, how could the French do everything right but end up so wrong?

French military doctrine was logical and Brig. Gen. Doughty guides us through its logical development. From infantry to tanks to artillery and even the logic and necessity behind the Maginot Line. A logical development that led to a fractured military command. To the idea of a methodological and tightly controlled battle. To an army that was inflexible and unable to adapt to the rapid pace of war that the Germans dictated.

I, however, would disagree with some of what the general says. The development of French military doctrine as presented in the book does show signs of group-think and group-think is a form of stupidity. The fragmentation within the French high command led to competition and decisions that affected the military as a whole had to be reached by consensus. Yes, they were open to criticism and debate but the criticism and debate all circled within the zeitgeist of the times. There was no serious criticism of what they were doing. For example, the logic of the development of the doctrine led to a conscript army and there was no criticism of that. They had no irritating critic playing devil’s advocate. The debate, for example was about one, one and a half, or two years conscription. The closest they came to any form of serious critic was Gen. Charles de Gaulle arguing for a professional army because warfare had become more technical. But even he didn’t argue against the idea of conscription and was easily defeated in the debates as he held such a minority view.

I could also criticise the French’s experimentations. Brig. Gen. Doughty doesn’t go much into them but what he does say makes me wonder if they hit the physical grounding problem; simulate whatever you want to simulate, which is not necessary what you should nor need to simulate. If they had pushed their experimentation to trying to break their ideas rather than just trying to confirm what they were doing they might have seen the limitations and problems they were building before they hit reality in 1940.

What interested me when reading the book, however, were the ultimate causes that led to the chain of events in the first place. Why did the French set off down the path they did? No matter how logical we are if we start off with the wrong idea, it will be difficult to get to the right destination. The development of French military doctrine was like driving from Sundsvall to Stockholm in a new car, following all the rules of the road correctly, only to arrive at Stockholm to find we should have gone to Haparanda.

There are three ultimate causes, as I can see it:

  • Romance and traditions
  • Victory in the First World War
  • Government interference

Doughty points out that in 1914 the French made the mistake of believing that very brave and very courageous soldiers would defeat an invader. And the battlefields of 1914 were full of very brave and very courageous and very dead French soldiers. The French high command realised the mistake and the French army of 1918, as Doughty explains, was very different army from that that went to war in 1914. However, despite the French high command’s attempt to avoid the mistakes of the past, romance came to the fore again in the inter war years. The romantic notions of ”citizen soldiers” and ”every man’s duty to defend the country” led to a conscript army that wasn’t well trained and, therefore, unable to adapt and change rapidly in 1940.

Victory in the First World War meant that the French failed to fully understand the potential of the tank nor were they able to change their own internal culture. You don’t fix what ain’t broken, right? As Brig. Gen. Doughty points out, the French were not trying to re-do the battles of 1918 but they were well rooted in 1918.

The government was another problem. They say the worst thing that can happen to a general is a politician gets involved and the French government did hinder the military development. Doughty goes through a number of examples of this in the book. Going against the Supreme Council of War, for one, or even arguing that the military was too important to be left to technicians (i.e. the military experts who knew what they were doing), for another. Ironically, when France did get a politician as minister of war who understood that he did not understand military matters it made matters worse. Instead of unifying the military, authority was delegated to the various parts of the military command which resulted in increased competition within the military.

The French army of the inter-war years is not the Swedish army of today. There are many differences. For example, the French did not develop the idea of a rapid reaction force. It was total war or no war. However, there are some areas of similarities that make the reading worthwhile with important lessons to be learnt.

The book is also the second book in Lind’s manoeuvrer warfare cannon, thus, should be a compulsory read for everyone in the Swedish Armed Forces (if it is not already). The book lays the foundations as to why we want to do manoeuvrer warfare in the first place.

The author is BEng(hons) PhD EurIng.

Förmågeglapp

Reflektion

Den 03DEC2019 publicerade Totalförsvarets forskningsinstitut en nyutgåva av dess återkommande rapport, "Rysk militärförmåga i ett tioårsperspektiv". Detta inlägg kommer belysa två faktorer i den tidigare nämnda rapporten och utveckla dessa i förhållande till den försvarspolitiska diskussion som nu pågår kring anslagsmängden inför det stundande försvarsbeslutet. Det finns sannolikt skäl för att återkomma till den nyss publicerade rapporten, i senare inlägg och aspekter, då fler intressanta faktorer berörs i den.

Den första intressanta faktorn är att enligt FOI har Ryssland nu, 2019, uppnått förmågan att kunna initiera ett regionalt krig. Det skall jämföras mot tidigare antaganden när Ryssland enbart antogs kunna föra ett lokalt krig. Denna förmågeökning har Ryssland lyckats uppnå på 8 år, mellan 2011-19.1Beskrivningen FOI använder av regionalt krig är flera nationer som strider i en region i världen där striden sker mellan nationer eller koalitioner vilket t.ex. skulle kunna vara en väpnad konflikt mellan Ryssland och flertalet stater eller koalitioner i Europa.2Detta korrelerar i stora drag med de ryska väpnade styrkornas definition av ett regionalt krig.3 För att kunna genomföra ett regionalt krig gör FOI bedömningen att det av Ryssland krävs, flertalet kombinerade armékårer, mariner och luftförsvarsarméer.4

Den andra intressanta faktorn FOI tar upp är att huvuddelen av den ryska militära förmågan finns i dess västra geografiska område,5 i praktiken Rysslands västra militärdistrikt (MD V) vilket i sig inte är någon nyhet. Dock skall kraftsamlingen av de mest kvalificerade och kapabla förbanden även genomförts till MD V.6 Vad som även är intressant att notera i FOI rapport är den tydliga ökningen av s.k. bataljonsstridsgrupper (BSG) som skett, enligt FOI skall det 2019 finnas totalt 52 BSG i MD V.7 Vilket skall jämföras med ett antagande av CSIS från 2016 att Ryssland då hade 22 BSG inom MD V.8 Vilket innebär mer än en fördubbling på tre år av förband som med mycket kort varsel är gripbara för att kunna påbörja lösande av uppgift.9 FOI uppskattar att de 52 BSG i MD V omfattar ca. 36-47,000 soldater.10

Vad innebär då detta? Först och främst måste det klargöras att det är en markant skillnad mellan att inneha en förmåga, såsom kunna initiera ett regionalt krig, kontra viljan att genomföra det. Detta kan exemplifieras med den danska militära underrättelsetjänstens riskvärdering publicerad 29NOV2019. Där de gör bedömningen att det är osannolikt att Ryssland skulle påbörja offensiva operationer mot de baltiska staterna eller något annat land i Danmarks närområde, om det skulle kunna medföra en höjd risk för direkt militär konfrontation med NATO,11 vilket det sistnämnda, i skrivande stund, får anses vara troligt skulle ske om Ryssland skulle angripa t.ex. de baltiska staterna.12

Däremot finns alltid risken att t.ex. en incident uppstår maa. den förhöjda militära aktiviteten i vårt närområde vilket snabbt kan eskalera bortom en incident till en väpnad konflikt. Där själva eskalationen underbyggs av de spänningar som det negativa säkerhetsläget har utvecklat i vårt direkta närområde. I det negativa säkerhetsläget ingår t.ex. att de baltiska staterna ser ett ryskt militärt hot mot sitt territorium, men även en generellt ökad insikt bland de övriga Natoländerna om en rysk förmåga och vilja att i vissa situationer använda militära maktmedel för att nå politiska mål.13 Emedan Ryssland även ser ett militärt hot mot sig, då de enligt den danska militära underrättelsetjänsten ej ser det som uteslutet att en väpnad konflikt med NATO kan inträffa antingen i anslutning till eller på tidigare sovjetiskt territorium.14 Hur stor sannolikheten är för att en incident eskalerar bortom kontroll går inte att kvantifiera. Utan det handlar snarare om att möjligheten finns och det mer är slumpen som styr utgången av den.

Dock innebär säkerhetspolitik bl.a. att kunna skapa trösklar för att skydda sig, vad som nu går att konstatera utifrån FOI rapport är att Ryssland troligtvis besitter en hög förmåga då de bedöms kunna initiera ett regionalt krig, där även förmågan att kunna utkämpa ett regionalt krig mot NATO i Europa bedöms som goda av FOI.15 Varvid följande skrivelse i Försvarsmakten svar till Försvarspolitisk proposition 2021-25, "Även om merparten av Försvarsberedningens förslag kan genomföras så nås inte den tröskeleffekt som Försvarsberedningens förslag skulle innebära fullt ut",16 får anses vara något olycksbådande.

Detta skulle kunna innebära i händelse av ett eskalerande händelseförlopp eller konflikt i vårt närområde, dels att vi ej har en tillräcklig tröskeleffekt för att antingen själva eller tillsammans med andra verka konfliktdämpande, dels att vi ej har vad som kan bedömas vara en adekvat försvarsförmåga i händelse av en väpnad konflikt. Där det sistnämnda eventuellt kan indikeras utav Danmarks Försvarsminister, Trine Bramsen, uttalande V947. Där hon framförde att om Sverige eller Finland skulle bli utsatta för ett överraskande angrepp av Ryssland, måste Danmark vara beredd att hjälpa till och försvara de två länderna mot såväl fysiska angrepp som cyberangrepp,17 ett uttalande som blir något intressant mtp. den danska Försvarsmaktens storlek och vår egen.18

Vad avser Trine Bramsens uttalande är det även intressant att notera hur det divergerar gentemot den danska militära underrättelsetjänstens skrivelse att ett väpnat angrepp som inleds av Ryssland mot något land i Danmarks närområde ansågs som mer eller mindre osannolikt. Dock gjorde hon sitt uttalande två veckor innan den danska militära underrättelsetjänstens riskvärdering publicerades. Varvid hon eventuellt ej varit delgiven den slutsatsen.

Utifrån den höjda ryska militära förmågan och den säkerhetspolitiska osäkerhet som råder och troligtvis kommer råda framgent samt eventuellt öka, dels lokalt, dels globalt. Blir den enkla slutsatsen att Försvarsberedningens förslag bör genomförs fullt ut. Varvid själva diskussionen om att kalla in Försvarsberedningen igen eller inte,19 blir irrelevant, utan snarare handlar det om att säkerställa att de finansiella medlen finns för att genomföra förslaget. Tillförs inte dessa medel vilket Sveriges Statsminister, Stefan Löfven, var tydlig med ej kommer ske,20får det ses som troligt att det fortsatt kommer råda ett s.k. förmågeglapp i vår förmåga att dels skapa en trovärdig tröskeleffekt, dels inneha en adekvat försvarsförmåga. Detta förmågeglapp riskerar även att öka i en allt mer osäker omvärld, såväl lokalt som globalt.

Avslutningsvis, den ryska förmågehöjning som har skett är inte att betrakta som något oväntat. Vad som dock får anses vara något oväntat är den oförmåga många i beslutande positioner i de västliga länderna har haft, och i många fall fortfarande har, i att ta till sig denna förmågeökning och eventuella innebörder av den.

Have a good one! // Jägarchefen

Källförteckning

Altinget 1(Danska)
Center For Strategic & International Studies 1(Engelska)
Dagens Nyheter 1(Svenska)
Forsvarets Efterretningstjeneste 1(Danska)
Försvarsmakten 1, 2(Svenska)
Reuters 1(Engelska)
Rysslands Försvarsministerium 1(Engelska)
Svenska Dagbladet 1(Svenska)
Totalförsvarets forskningsinstitut 1(Engelska)
Valstybes Saugumo Departementas 1(Engelska)

The International Institute for Strategic Studies. The military balance. London: The International Institute for Strategic Studies, 2019.

Slutnoter

1Oxenstierna, Susanne. Westerlund, Fredrik. (eds). Russian Military Capability in a Ten-Year Perspective – 2019. Stockholm: Totalförsvarets forskningsinstitut, 2019, s. 4, 19.
2Ibid. s. 65.
3Ministry of Defence of the Russian Federation. Mission and Objectives of the Russian Armed Forces. 2019. http://eng.mil.ru/en/mission/tasks.htm(Hämtad 2019-12-03)
4Oxenstierna, Susanne. Westerlund, Fredrik. (eds). Russian Military Capability in a Ten-Year Perspective – 2019. Stockholm: Totalförsvarets forskningsinstitut, 2019, s. 65.
5Ibid. s. 19.
6Ibid. s. 43.
7Ibid. s. 39.
8Hicks, Kathleen H. Conley, Heather A. Evaluating Future U.S. Army Force Posture in Europe: Phase I Report. New York: Center For Strategic & International Studies, 2016, s. 2.
9Valstybes Saugumo Departementas. National Security Threat Assessment. 2017. Vilnius: Valstybes Saugumo Departementas, 2017, s. 6.
10Oxenstierna, Susanne (eds). Westerlund, Fredrik (eds). Russian Military Capability in a Ten-Year Perspective – 2019. Stockholm: Totalförsvarets forskningsinstitut, 2019, s. 39.
11Forsvarets Efterretningstjeneste. Efterretningsmæssig Risikovurdering 2019. København: Forsvarets Efterretningstjeneste, 2019, s 25.
12Reuters. Plucinska, Joanna. NATO will respond to any attack on Poland or Baltics: Stoltenberg. 2019. https://www.reuters.com/article/us-nato-summit-stoltenberg-poland/nato-will-respond-to-any-attack-on-poland-or-baltics-stoltenberg-idUSKBN1Y70MC(Hämtad 2019-12-03)
13Försvarsmakten. Försvarsmaktens underlag för försvarspolitisk proposition 2021–2025. Bilaga 1. Stockholm: Försvarsmakten, 2019, s. 12.
14Forsvarets Efterretningstjeneste. Efterretningsmæssig Risikovurdering 2019. København: Forsvarets Efterretningstjeneste, 2019, s. 8.
15Oxenstierna, Susanne. Westerlund, Fredrik. (eds). Russian Military Capability in a Ten-Year Perspective – 2019. Stockholm: Totalförsvarets forskningsinstitut, 2019, s. 67.
16Försvarsmakten. Försvarsmaktens underlag för försvarspolitisk proposition 2021–2025. Stockholm: Försvarsmakten, 2019, s. 2.
17Altinget. Krog, Andreas. Trine Bramsen: Vi skal være parat til at hjælpe Sverige og Finland. 2019. https://www.altinget.dk/artikel/bramsen-vi-skal-vaere-parate-til-at-hjaelpe-sverige-og-finland(Hämtad 2019-12-03)
18The International Institute for Strategic Studies. The military balance. London: The International Institute for Strategic Studies, 2019, s. 100-101, 150-152.
19Dagens Nyheter. Holmström, Mikael. Besked om försvarsberedning dröjer. 2019. https://www.dn.se/nyheter/besked-om-forsvarsberedning-drojer/(Hämtad 2019-12-03)
20Svenska Dagbladet. Wallberg, Peter. ÖB kan inte räkna med ännu mer pengar. 2019. https://www.svd.se/ob-kan-inte-rakna-med-mer-pengar(Hämtad 2019-12-03)

Lucka 3: Officersutbildningen

Lucka 3 i julkalendern 2014 tog upp officersutbildningen, där antalet studerande hade varit lågt under flera år. 2014 hade antalet sökande till officersutbildningen stigit något, men fortfarande var det ett för lågt antal som antogs till utbildningen. Detta var ett problem som hade existerat under flera år. Ett annat problem var ekonomin för att utbilda officerare. 2012 ansåg sig inte Försvarsmakten ha råd att utbilda mer än 30 st officerare. Det blev ändå 90 utbildningsplatser genom Försvarshögskolans försorg, vilket vi ska vara mycket glada för idag.

Idag vill Försvarsmakten utbilda uppåt 300 officerare per år. Det kräver både en utökning av officersutbildningen, men också en betydligt effektivare rekrytering. De senaste åren har det funnits en tendens bland unga som vill söka en officersutbildning att i första hand välja specialistofficersutbildningen, då det finns en uppfattning att som taktisk officer sköter man administration och annat tråkigt, istället för att syssla med kärnverksamheten. Tyvärr är detta inte utan sanning.

En annan av anledningarna till de svaga rekryteringstalen för officersutbildningen var att värnplikten lades vilande. Detta ledde till att färra ungdomar fick en inblick i Försvarsmakten och att officersyrket kunde vara något för dem. Det är därför glädjande att värnplikten nu åter aktiverats och att den nu utökas, samtidigt som Försvarsberedningen identifierar att just värnplikten är en nyckel till att få till en mer robust officersförsörjning. Ett annat positivt steg har varit att öppna den särskilda officersutbildningen, SOFU, vilken innebär att personer med en akademisk examen slipper genomföra hela officersprogrammet. Detta är ett mycket effektivt sätt att få in personer med andra kompetenser i Försvarsmakten och ett system som har fungerat mycket väl i t.ex. USA. I år har också fler än antagits till Officersprogrammet, 192 st. Det är en väsentlig ökning jämfört med tidigare, men betydligt färre än de 225 platserna.

Fortsatt är ansökningstalen till officersprogrammet för svaga. En anledning till detta är att Försvarsmakten fortsatt inte rekryterar mot yrken utan framhärdar i att reklamen i första hand ska bygga varumärket Försvarsmakten. Att försöka rekrytera officerare med "Försvarsmakten" som tyngdpunkt i en kampanj är lika smart som att tro att man kan rekrytera ekonomer, barnmorskor och laboratorieanalytiker i en kampanj som säger "Sök Landstinget". Det ena utesluter inte det andra. Det måste gå att bygga varumärke samtidigt som man genomför kampanjer för att söka teknisk officer i Armén, ubåtsofficer eller helikopterpilot. Rekryteringen av stridspiloter har t.ex. varit ett sorgebarn i många år, så till den grad att den blivit en särskild uppföljningspunkt från Försvarsdepartementet, vilket syns i bl.a. det årliga regleringsbrevet och Försvarsmaktens årsredovisning. När jag tillträdde som divisionschef köpte jag en egen reklam på Facebook för 3000 kr (vänliga kollegor och vänner swishade mig sedan bidrag) riktad mot unga 18-25. Under de två dagarna som reklamen syntes ökades antalet sökande markant över tidigare års siffror, liksom följande år där liknande kampanjer inte genomfördes. Ett ännu bättre exempel är Youtube-serien Jägarsoldat som fått antalet sökande till jägarutbildnigen att skjuta i höjden. Glädjande nog kommer det en liknande serie om pilotyrket. Det är dock inte helt sant att Försvarsmakten inte rekryterar mot enskilda jobb. Försvarsmakten har faktiskt ett Twitter-konto som heter Försvarsmakten Jobb. Tyvärr kommer det inte mer än 3-4 inlägg/månad från kontot. Då och då dyker det också upp annonser i t.ex. Försvarets Forum om att söka till t.ex. specialförbanden.

Sammanfattningsvis har det blivit betydligt bättre vad avser officersutbildningnen, men mycket kvarstår att göra. Särskilt när man betänker att Försvarsmakten under 20-talet ska växa med 50 % i sin krigsorganisation, samtidigt som en tredjedel av dagens officerare kommer att gå i pension under 20-talet. Man ska dock glädjas över att rekryteringen till specialistofficersutbildningen fungerar väl. Förresten är det nu hög tid att söka till Officersprogrammet 2020.



Lucka 2: Flygstridsledning

ASC 890. Foto: Lasse Jansson/Försvarsmakten

Lucka 2 i julkalendern 2014 avhandlade flygstridsledning. Den som följt bloggen sedan starten 2007 vet att under de första åren var flygstridsledningen och turerna kring den IT-konsultsönskedrömsdrivna omställningen av denna, en mycket diskuterad fråga. Ofta skedde detta i form av gästinlägg från majoren Peter Neppelberg som inte tvekade att med risk för egen karriär lyfta galenskaperna i de beslut som var på väg att fattas. Sverige och Flygvapnet kan i mångt och mycket tacka Peter för att vi idag fortsatt har en robust, skyddad flygstridsledning där man inte lagt alla ägg i samma korg. En av de mer naiva visionerna var nämligen att samla i princip allt i en kontorsbyggnad i Enköping. Turerna kring det nätverksbaserade försvaret i den avart av detta som materialiserades under sena 00-talet, var både heta och med höga insatser. Det rörde sig om mångmiljardkontrakt för en IT-sektor som hittat en andra chans inom försvaret efter att IT-bubblan hade krackelerat. Ett exemepel på hur mycket som stod på spel var att när SVT i Dokument Inifrån våren 2011 granskade det nätverksbaserade försvaret och den väckelselika rörelsen kring detta så började plötsligt höga SVT-chefer få mail ifrån någon som utgav sig för att vara "Wiseman's Wisdom" (sic!). Då åsikterna som uttrycktes inte riktigt stämde överens med vad som diskuterats på bloggen, så fattade man på SVT misstankar. Man började istället odla mailkontot, samtidigt som man hörde av sig till mig via bloggen. Om något så visar detta vilken ställning försvarsbloggarna hade fått inom försvarsdebatten 2011.

2014 hade de radikala omställningsplanerna gått i stöpet och istället fanns två skyddade berganläggningar kvar varifrån flygstridsledningen kunde genomföras. Likaså hade Link 16 införts som ersättare för den nationella datalänken, så läget var avsevärt bättre. Länk 16 möjliggjorde också att med rätt krypto så kunde svensk flygstridsledning leda enheter från andra stater. Det är något som nyttjats om inte dagligen så minst varje vecka inom t.ex. Cross-Border Training och andra training events som genomförs med grannländerna och NATO. Den lägesbild som erbjuds är fantastiskt bra, särskilt när egen flygande spaningsradar ASC 890 är i luften.

Jämför man situationen inom flygstridsledningen idag med läget i december 2014 så har några steg framåt tagits, medan det på andra håll fortfarande står stilla. Ett av de största stegen är att det är avsevärt mycket mer kvalificerad övningar som genomförs för såväl flygstridsledning som luftbevakning. Kvaliteten på svensk flygstridsledning framhålls ofta av utländska flygvapen som det bästa de upplevt inom området. Försvarsberedningen har i sin rapport Värnkraft uttryckt att man vill se ytterligare en STRIL-bataljon sättas upp under det kommande försvarsbeslutet. Det är en i mina ögon något oprecis beskrivning eftersom en STRIL-bataljon kan se ut lite hur som helst i sin sammansättning och att döma av Försvarsmaktens underlag till regeringen inför den försvarspolitiska inriktningspropositionen, så är en ytterligare bataljon inte något man vill sätta upp. Istället "föreslås åtgärder som förstärker flera basfunktioner". Vad som oroar idag är samma sak som inom många andra funktioner i Försvarsmakten, nämligen personalförsörjningen. Flygstridsledare är en nyckelkompetens för ett fungerande luftförsvar. Sedan värnpliktsbefattningarna inom STRIL försvann har det även här varit svårrekryterat och det blir inte bättre av att en civil flygledare har ca 3 ggr så hög lön och lägre pensionsålder.

På det hela så har läget inom flygstridsledning förbättrats sedan 2014, men personalförsörjningen oroar (tyvärr är inte Försvarsmaktens personalförsörjning i form av attraktion och framförallt bibehållande av personal inte något som Försvarsberedningen borrar djupare i än rätt svepande formuleringar kring att något borde göras). Försvarsberedningen påtalar också behovet av att omsätta sensorkedjan (d.v.s. framförallt Försvarsmaktens markbundna radarstationer) till modernare system. Vad som blir av detta får vi se i Försvarsbeslutet, men man kan säga att det har hänt rätt mycket på de dryga 40 år som gått sedan merparten av dem anskaffades.

Lucka 1: Krigsjukvården

Lucka 1 i 2014 års julakalender avhandlade krigsjukvården med konstaterandet att läget var mycket illa ställt. Krigssjukvården var något av det första som avvecklades när försvaret ställdes om under 90- och framförallt 00-talet. Om det nu inte skulle bli krig, så varför i så fall bekosta en mycket omfattande krigssjukvård, med alltifrån lagerhållning av läkemedel, vacciner och andra förnödenheter till just fält- och krigssjukhus? Inlägget konstaterade också, mycket med grund i arméöverläkaren Blimarks D-uppsats, att den militära sjukvården 2014 i stort sett helt var beroende av den civila sjukvårdens resurser. Ominriktningen av den militära sjukvården gjordes med internationella insatser som ram, d.v.s. inga masskadeutfall utan ett begränsat antal skadade och snabb transport till mer kvalificerad sjukvård tillhandahållen av annan aktör. Försvarsberedningens rapporter inför försvarsbeslutet 2015 gjorde inga särskilda nedslag inom sjukvården, och inte heller gjordes så i propositionen.

Några år senare var medvetenheten något större och yrvaket så. Försvarsberedningen konstaterade också i sin rapport Motståndskraft i december 2017 att läget var mycket dåligt ställt inom sjukvården i det militära försvaret, liksom den civila sjukvårdens förmåga att hantera ett större antal skadade i samband med en allvarlig händelse. Detta skulle bl.a. kräva ett omfattande omdisponeringsarbete innan man skulle ha plats och resurser för att ta hand om de skadade. Idag produceras inte heller några vacciner i Sverige eller större mängder av de läkemedel och medicinska förnödenheter som sjukvården är beroende av. Istället importeras dessa just-in-time. På det hela är det ingen munter läsning som Försvarsberedningen erbjuder.

Ett tydligt exempel på hur det fungerar i praktiken är också hur den svenska sjukvården nyligen påverkades med veckor av inställda operationer på ett antal sjukhus till följd av att en ny leverantör av sjukvårdsmaterial upphandlats. Eftersom det idag inte finns någon instans med samlat ansvar för att lagerhålla läkemedel, sjukvårdsmaterial och andra förnödenheter, så blir konsekvenserna så allvarliga som under oktober vid minsta störning redan under fredstid.

Sammanfattningsvis kan man konstatera att trots 5 års öppet krig i Europa och ett stadigt försämrat omvärldsläge, så har ingenting gjorts för att komma till rätta med dessa mycket allvarliga brister i totalförsvarets bägge delar. Avsaknad av robust sjukvård gör det svenska samhället sårbart för påtryckningar med militära och andra maktmedel där masskadeutfall anges som konsekvens. Det återstår att se vad det blir av det hela i försvarsbeslutet 2020 - och när sjukvården efter beslut kan nå någon form av grundnivå.


Återbesök i julkalendern

I december 2014 gjorde jag en julkalender på bloggen, där jag i varje del belyste ett eftersatt område inom Försvarsmakten eller totalförsvaret. Vid den tiden var Rysslands krig i Ukraina relativt nytt (den andra stora offensiven i östra Ukraina hade ännu inte inletts). Vidare hade Ryssland ännu inte tagit flera av de steg som sedan kommit att påvisa landets krig icke-konventionella medel gentemot Väst, som påverkansoperationerna mot det amerikanska valet, det brittiska Brexit-valet, attacken med kemiska stridsmedel mot ryska avhoppare i Storbritannien m.m. I Sverige hade senhösten präglats av ubåtsjakten i Stockholms skärgård och arbetet med försvarsbeslutet 2015. Kort sagt, omvärldsläget var allvarligt, ett nytt försvarsbeslut stod för dörren och alla talade om "hybridkrig" och påverkansoperationer.

Idag står vi inför ett nytt försvarsbeslut under 2020. Kriget i Ukraina har nu rasat i 5 år och Europa har också upplevt flera allvarliga terrordåd med ursprung i Levanten, liksom en migrationskris också företrädesvis förorsakad av läget i Mellanöstern. Samtidigt har EU upplevt en skälvning i och med Brexitbeslutet, liksom NATO:s framtid ter sig osäker med Donald Trump som president i USA och Turkiets farliga väg under president Erdogan. Det har också blivit tydligt för allt fler att krig inte enbart förs med fysiska, militära medel, utan i högre grad i gråzonen mellan fred och väpnad konflikt med andra medel såsom påverkansoperationer, cyberattacker och specialoperationer likt Skripal-fallet. Det kan därmed inte råda tvivel om allvaret i den säkerhetspolitska omvärldssituationen, vare sig i vårt närområde, Europa eller världen som helhet. Detta avspeglas också i den närmast totala politiska enigheten kring att det svenska försvaret nu måste växa. När 2009 års försvarsbeslut togs hette det att ett enskilt angrepp mot Sverige var otänkbart. Idag omtalas det enskilda angreppet mot Sverige, som en inledande operation, som ett av de troligaste scenarierna.

Med detta som bakgrund, passar det rätt bra att göra ett återbesök till 2014 års julkalender för att se vad som hänt inom respektive område och diskutera varför det ser ut som det gör idag inom området. Imorgon blir det lucka 1 - krigssjukvården. Jag kan dock redan nu varna för att jag kanske inte alltid kommer att hinna uppdatera varje lucka på exakt rätt dag, men då får jag ta igen det senare.


Vinterkriget var oundvikligt

Vinterkriget debatteras åter inför 80-årsminnet av den unga republiken Finlands hårdaste prövning.[1] Finländarnas bild av det kriget har i allt väsentligt bestått. Från ryskt håll tog man på sig ansvaret först efter kalla krigets slut. I maj 1994 förklarade president Jeltsin i Kreml att ”angreppet var Stalins brott mot Finland”.

Men nu höjs även i Finland röster som ifrågasätter och skuldbelägger landets statsledning. Det sker i ett läge då de yngre generationerna håller på att förlora kontakten till de för Finlands framtid så avgörande krigsåren. En opinionsmätning för ett år sedan visade klart lägre försvarsvilja bland finländare under 25 år än tidigare. För sådana länder och deras sympatisörer som inte vill Finland väl är det naturligtvis en välkommen utveckling. Återstår att se vad slags resultat senare mätningar ger.

Slutsatserna om att Finlands regering har åtminstone sig själv delvis att skylla dras utifrån ett mycket smalt fokus på Stalins och Molotovs förhandlingar med Finlands representanter anförda av J K Paasikivi hösten 1939. I ett bredare perspektiv där även Sovjets militära planer, krigsförberedelserna, Terijoki-regeringens betydande roll samt det verkliga kriget framträder, förblir helhetsbilden entydig. Vinterkriget var oundvikligt. Under kalla kriget var det självfallet svårt att i finska media tala klarspråk.

En YLE-redaktör frågade minister Max Jakobson för fyrtio år sedan ”om man kunde peka ut några särskilda personer som ansvariga för att ha börjat kriget”. ”Hur vore det med Stalin?”, svarade Jakobson och tillrättavisades omedelbart: ”Jag avsåg den finska sidan.”

I en omfattande intervju (Yle Arenan: ”Sodan alla”, del 2) med professor, överste (i a) Pekka Visuri framför denne sin åsikt att vinterkriget kunde ha undvikits. Han hänvisar till professor Stephen Kotkins (Princeton University) nyaste forskning och hävdar att Stalins mål var att nå ett förhandlingsresultat senhösten 1939. Kotkin beskriver detta kort också i en föreläsning (ca 1h 30 minuter in i programmet). De föreslagna gränsjusteringarna på Karelska näset, kravet på kontroll av öar i Finska viken samt en flottbas i Hangö för att kunna stänga av Finska viken från västmakters flottstyrkors eventuella angrepp var måttfulla. De utgick från Sovjetunionens förståeliga oro för Leningrads säkerhet, en åsikt som även omfattas av president Putin. Finska regeringens inkompetens och kompromisslösa hållning ledde till kriget, hävdas det.

Att professor Kotkin är en internationell Stalin-auktoritet innebär inte automatiskt att han skulle vara Finlandsexpert. Endast några tiotal sidor i den massiva boken STALIN: Waiting for Hitler 1929 – 1941 handlar explicit om Finland. Ett litet antal finländska historiker förekommer i hans källförteckning. Kotkins ryska källmaterial är digert, men det har varit tillgängligt även för finländska forskare. Ryssland har aldrig släppt det känsligaste materialet som skulle ge entydiga svar på alltjämt öppna frågor om Sovjetunionens verkliga avsikter 1939. Den nuvarande trenden är dessutom negativ då tillgången till arkiven har försvårats samtidigt som viljan att restaurera den gamla sovjetiska historieskrivningen blivit allt starkare.

Flera bemärkta ryska historiker gjorde utmärkta utredningar om upptakten till vinterkriget innan läget stramades till under detta årtionde. Professor Jurij Kilin vid universitetet i Petrozavodsk (Petroskoj) menar att Stalins närvaro vid förhandlingarna var främst att vilseleda.

I juni 1939 gav Stalin kommendören för Leningrads militärdistrikt K  A Meretskov order att göra upp nya planer för ”motanfall” mot Finland, eftersom han bedömde att de gällande operativa planerna var alltför överdimensionerade. Närvarande hos Stalin var också O W Kuusinen och Stalin uppmanade då Meretskov att vända sig direkt till Kuusinen i frågor som berör Finland. Det var ett av de första tecknen på samordning av den kommande kampanjens militära och politiska dimensioner. Kuusinen träffade Stalin ett dussintal gånger innan angreppet inleddes.

Faktaboksförfattaren Antero Uitto har i sin Kuusinen-biografi Suomensyöjä Otto Wille Kuusinen (”Finlandsslukaren” Otto Wille Kuusinen, Paasilinna 2013) behandlat Terijokiregeringens motiv i detalj. Det var ett genomtänkt drag som hade tillämpats flera gånger tidigare med varierande framgång. Lenin själv anses ha kläckt idén att använda marionettregeringar som kunde be röda armén om bistånd. Det blev ett användbart verktyg att förneka att man själv var en expansionistisk krigförande part. En annan fördel var att man varken behövde ge ett klart ultimatum eller förklara krig. Samma koncept tillämpas f ö i östra Ukraina i dag.

Meretskovs flera gånger uppdaterade operativa anfallsplaner godkändes i slutet av oktober, då den sovjetiska uppmarschen till Finlands gränser redan var i full gång. De mobiliserade styrkorna hade på Stalins order övats dolt under krigsliknande förhållanden. Den 15 november fick Meretskov och Zjdanov order att besöka trupperna vid fronten. Krigsfångar bestyrkte senare att man då fick höra att kriget snart skulle börja.

Röda arméns kraftsamling till Finlands gräns före Vinterkriget. (Kartbilden från Ari Raunio: De militära operationerna – De finska krigen 1939-45, Karttakeskus, 2008)

Röda arméns kraftsamling till Finlands gräns före Vinterkriget. (Kartbilden från Ari Raunio: De militära operationerna – De finska krigen 1939-45, Karttakeskus, 2008)

Tiden var nu inne att förverkliga Stalins mål att nå Rysslands gräns från 1914. För att underlätta framryckningen i Finland hade trupperna blivit tilldelade en detaljerad marschguide (A. Uitto: Puna-armeijan marssiopas Suomeen 1939, 2011). De hade också en sträng order att inte överskrida gränsen till Sverige.

Någon paradmarsch till Finland blev det inte, av det enkla skälet att Finlands regering inte gav vika. Självfallet hade Stalin genuint önskat nå ett förhandlingsresultat. Spänningen skulle då temporärt ha lättat och i vilket fall som helst hade den finska fältarmén hemförlovats. Det skulle ha öppnat för den sovjetiska paradmarschen.

Finlands regering bedömde Sovjetunionens verkliga territoriella ambitioner korrekt, men ansåg helt felaktigt att röda armén inte skulle anfalla vintertid. Regeringen beslöt den 20 november att hälften av de inkallade reservisterna skulle hemförlovas. Det fatala beslutet hann man inte börja verkställa innan bomberna föll i Helsingfors.

Det hängde alltså på håret och att Finland också hade en sagolik tur framkommer i minister Paavo Rantanens förtjänstfulla artikel i kulturtidskriften Kanava (nr 7, 2019).

President Kyösti Kallio sammanfattade situationen i sitt radiotal till nationen på Finlands självständighetsdag den 6 december 1939:

”Nu ser emellertid hela världen att det inte rörde sig om Leningrads säkerhet, eftersom angreppet skett längs hela gränsen från Petsamo till Systerbäck. […] Det verkar som om den mäktiga stormakten vill beröva oss vår självständighet som den själv erkänt, och därmed allt som är oss dyrt och heligt.”

Professor Kilin gav sin syn på vinterkriget i flera föredrag i Finland i mars 2010:

”Till Sovjetunionens målsättningar i vinterkriget hörde [bl a] att slå finska armén och att införliva hela Finland med Sovjetunionen. […] Vinterkriget var oundvikligt.”

Stefan Forss
Professor

Lauri Kiianlinna
Brigadgeneral (i.a.)

Heikki Hult
Överste (i.a.)

Pertti Inkinen
Kommodor (i.a.)

Pekka Holopainen
Överste (i.a.)

 

Vinterkrigets strider

Kartbilden från Vinterkrigsföreningens portal (huvudredaktör, övlt Ari Raunio). De streckade röda pilarna betecknar Röda arméns anfallsmål, de heldragna pilarna det verkliga utfallet.

Kartbilden från Vinterkrigsföreningens portal (huvudredaktör, övlt Ari Raunio). De streckade röda pilarna betecknar Röda arméns anfallsmål, de heldragna pilarna det verkliga utfallet.


Not

[1] Artikeln publiceras även på SvD Säkerhetsrådet.

Uppskruvat tonläge hos Rysslands försvarsminister

Rysslands försvarsminister Sergej Sjojgu står för en hård linje. Foto: Nickolay Vinokurov / Shutterstock.com

Under hösten har vi sett ett större antal studier, artiklar och mediainslag som kommenterat Putins trettio år vid makten. Slutsatserna är unisona: Putin har skickligt utnyttjat landets genetiska kod, som analytikern Lilia Sjevtsova kallat den – en järntriangel av historia och imperialism, en allsmäktig stat och byråkrati samt, viktigast av allt, kontroll.

Med dessa instrument har Putin och hans krets lyckats fjärma Ryssland från allt vad demokrati, rättsstat, ett civilt samhälle och livskraftig ekonomi innebär. Tack vare en säkerhetsapparat som fått fria tyglar och en lagstiftning som stämplar de flesta viktiga funktioner i ett civilsamhälle som ”utländska agenter”, förtrycks eller omöjliggörs snart alla organisationer som kämpar för mänskliga rättigheter. Den senaste åtgärden i syfte att avskärma landet så långt som möjligt togs nyligen, då Putin skrev under en lag som förbereder en brytning med Internet och införandet av det ryska Runet. Alla internetleverantörer måste redan i dag agera via Roskomnadzor, det statliga organ som censurerar nätet. Om detta visar sig fysiskt möjligt är en annan fråga, men säkerhetstjänsterna har länge haft detta överst på önskelistan.

Även om Putins popularitet är hög – f n runt 60 procent mot tidigare 80 – vacklar den på grund av impopulära beslut som t ex frågan om  pensionsåldern. Som tidigare nämnts börjar också självutnämnda eller av Putin möjligen sanktionerade kronprinsar dyka upp med egna initiativ. Mot den bakgrunden framstår en lång intervju med försvarsminister Sergej Sjojgu i Moskovskij Komsomolets för en tid sedan som särskilt intressant. Sjojgu ger normalt aldrig längre intervjuer och erkänner själv att det är minst sju år sedan den senaste.

Sjojgu, som varit försvarsminister sedan 2012, han var tidigare räddningsminister i 18 år, har i så gott som alla opinionsundersökningar sedan ca 20 år kommit tvåa i popularitet efter Putin. Gapet är dock stort, Sjojgu hamnar normalt 30 till 40 procentenheter under Putin. Han har heller aldrig utgjort något hot mot Putins ställning, och hans åsikter ligger väl i linje med chefens. Några av de tankar han för fram i artikeln förtjänar dock att framhållas, inte minst för att den har karaktären av en programförklaring.

Tonen är genomgående hård och med skarpa utfall mot väst, som under hela perioden efter kalla kriget haft som mål att ”förgöra och förslava Ryssland”. Detta hade också möjligen lyckats, om man hade fortsatt samma strategi som under Gorbatjovs tid, underförstått en man som låtit sig luras av västs löften att inte utvidga Nato m m. Gudskelov kom man till insikt om detta och från 1999 gick utvecklingen (under Putin) i rätt riktning. Därigenom hindrade man enligt Sjojgu också utvecklingen mot en unipolär värld och slog in på den multipolära.

Mot denna bakgrund framstår en stark krigsmakt som det enda skyddet mot västs dolska planer. Denna har också nu enligt Sjojgu moderniserats tillräckligt, d v s till ca 70 procent, och man kan därför acceptera en långsammare ökning av budgeten, som ökar i absoluta tal, men inte som andel av BNP.

Sjojgu anklagar också väst för att bedriva cyberkrig i form av informationskrigföring mot Ryssland under sken av att sprida ”demokrati”. Detta har tydligen varit så framgångsrikt, att man har ansett sig behöva skapa ett nytt militärpolitiskt huvuddirektoriat som skall motverka inblandning i ryska angelägenheter med falsk information. Till detta fogas förnyade ansträngningar att stärka den nationalpatriotiska andan genom att bygga ett nät av Patriotparker, upprätta ännu en militär ungdomsförening och genomföra militärpatriotiska sommarläger över hela landet.

Sjojgu ger i intervjun en bakgrund till det stora antalet beredskapskontroller i form av övningar på nivåer upp till armé som genomförts under senare år. Orsaken är att krigsmaktens verkliga tillstånd enligt Sjojgu tidigare avsiktligt dolts eller förvanskats. Detta ger också förklaringen till omflyttningar och avskedande på höga nivåer och att det militära utbildningssystemet ombildats. Han återspeglar här också officerskårens kritik mot sin företrädare, Serdjukov, som avskedades 2012 på grund av påstådd korruption. Här skedde något bakom kulisserna, som vi ännu inte fått fullständig klarhet i. Under en period detta år var Putin oförklarligt borta från politiken, utan att någon förklaring lämnades. Samtidigt hittade säkerhetstjänsten ”utlånad” konst m m hemma hos Serdjukovs älskarinna, vilket ledde fram till korruptionsanklagelserna. Sannolikt samverkade FSB med försvarsledningen för att bli kvitt den alltför reformistiske Serdjukov.

Vad gäller situationen i Ukraina anser Sjojgu att extremisterna – brushuvuden som manar till galenskaper – måste stoppas, här avses då den lagliga regeringen i Kiev. Han säger sig inte vilja ens tänka på effekterna av ett krig mellan de båda staterna, och varningen är tydlig.

Sergej Sjojgu framstår som en helt tänkbar efterträdare till Putin, hans retorik och världssyn återspeglar i hög grad den rådande. Han är, ur Putins synvinkel, dessutom en garant för att denne inte kommer att råka ut för något rättsligt efterspel med anledning av sin tid som president och premiärminister. Det skulle dock inte röra sig om någon påtaglig föryngring, Sjojgu är bara tre år yngre än Putin. Detta behöver i sig inte innebära något hinder, ryska ledare har hög genomsnittsålder.

För Ryssland och omvärlden vore det emellertid ett olyckligt val, Sjojgu representerar en politiker, som inte bara bekräftar den nuvarande kursen mot en totalitär stat, och med en uppenbar bunkermental inställning till omvärlden. Han har dessutom, vilket tydligt framgår av den noggrant formulerade artikeln, valt hårdast tänkbara ton mot väst, står för krigsmakten som enda garant för rysk överlevnad och driver en fortsatt militarisering av samhället, egenskaper som Ryssland minst av allt behöver. Mycket kan dock hända före kommande presidentval, vi får väl hoppas på det.

Författaren är f d byråchef. Han är ledamot av KKrVA.