Norden under andra världskriget

Danskar betraktar den tyska invasionen 1940. BILDKÄLLA: Bundesarchiv

Tre nyligen publicerade böcker som kan rekommenderas har en sak gemensamt - mycket utspelar sig i Norden.

Norden under andra världskriget är en ny antologi (red. Anders Frankson) som innehåller en hel del nya rön om såväl Stalins vinterkrig som Hitlers invasion av Danmark och Norge, liksom en del nytt om den flyghjälp till Finland under vinterkriget som gick över Sverige och som visat sig vara lite mer omfattande än vad även flygintresserade har känt till.

Utöver dramatiska uppgifter innehåller boken även tänkvärd statistik som hur många tyska divisioner som sammanlagt fanns i Norden vid fem datum, 1940-45. Med andra ord viktiga nyckelfakta för att förstå Nordens roll i det större "spelet".

Wilhelm Agrells senaste bok, Tre spioner i kallt krig, liksom Erik Lewins Hämndens pris, borde också vara av stort intresse för denna bloggs läsare, som härmed önskas en skön sommar.

Varför sanktionerna mot Ryssland måste fortsätta

av Jan Leijonhielm

Det stundande VM i fotboll, som äger rum i ett antal ryska städer, kommer som ett välkommet PR-jippo för Moskva och Putin. Många miljarder har satsats i projektet, vilka kunde ha använts på betydligt bättre sätt i ett land som har ca 30 miljoner fattiga och urusel infrastruktur, såväl vad gäller transportsystem som sjukvård och välfärd.

Besöken av västledare – och då kanske jag inte i första hand tänker på Margot Wallströms besök i Moskva – tillsammans med allt starkare statliga röster för ett upphävande av sanktionerna i Italien, Ungern, Slovakien m fl länder ger i dag anledning till en oro för att EU’s sammanhållning är på väg att spricka. Att högerpopulistiska partier och grupper vill upphäva sanktionerna är uppenbart, liksom deras stöd för Putin. Donald Trumps utspel om ett förnyat medlemskap för Ryssland i G 7 hör också till orosbilden, medan hans finansdepartement faktiskt utökar sanktionerna mot personer i Putins inre krets. Detta är troligen också den bästa vägen till ett snabbare resultat, sanktionerna borde utökas.

Att upphäva sanktionerna vore ett allvarligt misstag av flera skäl. För det första skulle det ge helt fel signaler – aggression, militära angrepp och annektering lönar sig i längden. För den som bevistade mötet med den amerikanske chefsförhandlaren i dessa sammanhang Kurt Volker i Stockholm nyligen stod det klart att Ryssland bedriver ett lågintensivt, men kontinuerligt krig i östra Ukraina. Tillförsel av tung utrustning och militär personal sker regelbundet, och vad gäller utrustning förnekar Moskva inte ens längre påståendet. Runt 11 000 har dödats, bland dem många civila. Att under sådana förhållanden upphäva sanktionerna skulle snarast te sig absurt och ge klartecken för ny aggression mot länder i den ryska omgivningen.

Det finns de som hävdar att sanktioner historiskt sett ändå aldrig lönat sig. Det finns ett visst fog för påståendet, i den bemärkelsen att de sällan tvingat det utsatta landet att radikalt förändra sin politik eller av ekonomiska skäl gjort avbön. Detta är dock en starkt förenklad bild, sanktioner kan sällan jämföras, faktorer som geografi, ekonomi, typ av sanktioner, regimens styrka, befolkningens redundans o s v gör detta mycket svårt.

I det ryska fallet finns det emellertid belägg för att sanktionerna biter. Framför allt gäller detta minskad tillgång till billiga krediter och ohämmad användning av de internationella finansmarknaderna. Ryssland är i stort behov av krediter och utländska investeringar, främst för att skapa uthålliga medelstora tekniskt avancerade företag inom ett flertal sektorer. Likaså är importstoppet för flera viktiga tekniska produkter kännbart, framför allt inom energisektorn och där främst inom oljeindustrin. Den som vill fördjupa sig i tänkbara effekter på rysk ekonomi rekommenderas Susanne Oxenstiernas uttömmande FOI-rapport för några år sedan (Economic Sanctions Against Russia), slutsatserna håller fortfarande.

Det finns också en politisk effekt – de som skapat stora förmögenheter med hjälp av Putin inser att han inte längre kan skydda dessa om de befinner sig utomlands i en eller annan form, vilket de ofta gör. Detta undergräver Putins auktoritet och skapar ett missnöje, som möjligen kan leda till ett större hot mot hans maktställning. Däremot kan man naturligtvis inte förvänta sig att en fullfjädrad demokrat blir hans efterträdare, men det kan knappast bli mycket värre och Ryssland är i starkt behov av maktskifte.

Det finns också anledning att inte upprepa misstaget efter Georgienkriget, där Ryssland bjöds in till bordet igen efter endast sex månader – den Clintonska ”resetknappen” framstår i dag som mer än lovligt naiv. Man bör inte glömma, som ofta görs, att Moskva året innan utsatt Estland för ett massivt cyberangrepp. Nu säger kanske någon att Georgien får skylla sig själv som startade kriget. Onekligen inledde Saakasjvili stridigheterna, triggad av olyckliga omständigheter. Det spelade nu mindre roll, Ryssland hade under ett halvår byggt upp betydande anfalls – och ockupationsstyrkor vid gränsen. Samtliga västliga underrättelsetjänster hade förutsett angreppet, t o m vilken dag det skulle ske tack vare de tydliga förberedelserna på rysk sida.

Dessutom skulle ett upphävande skada den modiga ryska minoritet som, trots stämplad som landsförrädare, fortsätter att protestera mot annektering och krigföringen i Ukraina, samtidigt som den statliga propagandaapparaten skulle utmåla det som en triumf för en rysk hårdför nationalism.

Slutligen finns, som Masja Gessen nyligen skrev, en moralisk skyldighet att bibehålla sanktionerna, omvärlden måste reagera på det ryska agerandet. Det hjälper inte med fördömande eller ”uppriktig dialog”, Ryssland befinner sig under Putins ledning på ett sluttande plan mot en allt tydligare totalitär stat, som alienerar landet och dess befolkning från ett demokratiskt samhälle, vilket skapar oro och nödvändig militär upprustning i omvärlden.

 
Författaren är f d byråchef och ledamot av KKrVA.

Strategisk signalering?

Reflektion

Det ryska utrikesministeriets talesperson Maria Zacharovauttalade sig den 15JUN2018,1avseende den norska begäran om bl.a. ökad amerikansk truppnärvaro i Norge utifrån en rotationsbasis.2 Enligt det ryska utrikesministeriets talesperson, kommer denna ökning av amerikansk trupp underminera förtroendet mellan de båda länderna.3 Den ryska ambassaden i Norge uttalade sig även i frågan den 14JUN2018. De hävdar att detta norska initiativ, är ovänligt och kommer ej gå förbisett utan konsekvenser.4

Inledningsvis är det i intressant att notera, än en gång, hur det ryska utrikesministeriet å ena sidan anlägger en typ av retorik, oftast något nyanserad, och å andra sidan dess ambassader anlägger en annan retorik, oftast hårdare. Då det börjar utgöra något av ett modus operandi får det anses som minst möjligtatt det utgör ett sätt att skapa osäkerhet kring Rysslands officiella linje. Vilket skulle kunna pressa en mottagare av ett budskap, då den inte vet vart Ryssland officiellt står i en sakfråga.

I sammanhanget är det även intressant att notera den beredskapskontroll som den ryska Norra Marinen påbörjade den 13JUN2018. Denna övning skall enligt den ryska marinen vara den största på 10 år för den Norra Marinen och skall pågå under cirka en veckas tid.5 Därtill blir den än mer intressant då den påbörjades dagen efter att den norska regeringen officiellt delgav att de önskade en ökad amerikansk truppnärvaro i sitt land.6 Därutöver var det en oannonserad övning då det var en beredskapskontroll. Vilket skulle kunna innebära att det finns en möjlig koppling mellan beredskapskontrollen, den norska regeringens delgivande och de ryska utrikespolitiska uttalandena i frågan avseende ökad amerikansk truppnärvaro i Norge.

Här kan det påpekas att sådana kopplingar inte skulle kunna uppnå någon effekt, om det inte vore för att det finns ett troligthistoriskt exempel som involverar Norge. Under planeringsarbetet utav förhandslagring av amerikansk marinkårsmateriel i Norge under slutet 1970-talet, skall den Sovjetiska ambassadören i Norge gjort ett uttalande, i december 1979, avseende ett eventuellt positivt norskt beslut till förhandslagring. Uttalandet skall ha varit att Sovjetunionen skulle veta hur de skulle agera vid ett sådant beslut, samt hur de skulle kunna skapa problem för Norge.7

Kort efter detta uttalande kom den norska regeringen avbryta samtalen med USA avseende förhandslagring. Några månader senare kom den norska regeringen delge att förhandslagring för den amerikanska marinkåren skulle ske i centrala Norge, emedan förhandslagring av en norsk regementsstridsgrupp skulle ske i norra Norge.8 Enligt en svensk säkerhetspolitisk utredning skall beslutet avseende vart förhandslagringen skulle ske, bero på att en mer nordlig placering hade kunnat upplevas för provokativ gentemot Sovjetunionen.9Huruvida den sovjetiska ambassadörens uttalande, det norska avbrytandet av samtalen med USA och därefter beslutet om vart förråden skulle placeras hänger ihop är något oklart, men det får ses som troligt.

Detta innebär även att att det finns en historisk erfarenhetför Ryssland, i hur säkerhetspolitiska ageranden gentemot Norge kan genomföras, för att åtminstone uppnå en partiellframgång. Vilket skulle kunna förklara de två olika uttalandena, å ena sidan ett nyanserat från det ryska utrikesministeriet som huvuddelen av den internationella pressen främst citerar därmed omvärlden i stort tar notis om. Å andra sidan ett mer skarpt uttalande från den ryska ambassaden i Norge, där det får ses som troligt att främst norsk och nordisk press citerar och givetvis den norska regeringen analyserar och eventuellt tar viss hänsyn till. Uttalandet från den 14JUN2018 kan till del anses likna det sovjetiska uttalandet från december 1979.

Utgående från de ryska utrikespolitiska uttalandena gentemot Norge, kan den ryska Norra Marinens beredskapskontroll, utgöra s.k. militära maktmedel ibakgrunden. Syftandes till att förstärka de genomförda uttalandena från, dels utrikesministeriet, dels ambassaden. Sammantaget skulle detta kunna utgöra ett typexempel på strategisk signalering syftandes till att försöka påverka.

Have a good one! // Jägarchefen

Källförteckning

RAND Corporation 1(Engelska)
Regeringen 1 (Svenska)
Regjeringen 1(Norska)
Reuters 1(Engelska)
The Independent Barents Observer 1, 2(Engelska)

Slutnoter

1Reuters. Russia tells Norway its plan to increase U.S. Marines undermines trust. 2018. https://www.reuters.com/article/us-norway-usa-russia/russia-tells-norway-its-plan-to-increase-u-s-marines-undermines-trust-idUSKBN1JB16P(Hämtad 2018-06-17)
2Regjeringen. Det amerikanske marinekorpsets øving og trening i Norge. 2018. https://www.regjeringen.no/no/aktuelt/det-amerikanske-marinekorpsets-oving-og-trening-i-norge/id2604216/(Hämtad 2018-06-17)
3Reuters. Russia tells Norway its plan to increase U.S. Marines undermines trust. 2018. https://www.reuters.com/article/us-norway-usa-russia/russia-tells-norway-its-plan-to-increase-u-s-marines-undermines-trust-idUSKBN1JB16P(Hämtad 2018-06-17)
4 The Independent Barents Observer. Nilsen, Thomas. Russia says U.S. Marines in Norway destabilises situation. 2018. https://thebarentsobserver.com/en/security/2018/06/russia-says-us-marines-norway-destabilises-situation(Hämtad 2018-06-17)
5The Independent Barents Observer. Nilsen, Thomas. Alarm-drill: 36 Russian warships sail out to Barents Sea. 2018. https://thebarentsobserver.com/en/security/2018/06/36-russian-warships-sails-out-barents-sea(Hämtad 2018-06-17)
6Regjeringen. Det amerikanske marinekorpsets øving og trening i Norge. 2018. https://www.regjeringen.no/no/aktuelt/det-amerikanske-marinekorpsets-oving-og-trening-i-norge/id2604216/(Hämtad 2018-06-17)
7Lund, John. Don't Rock the Boat: Reinforcing Norway in Crisis and War. Santa Monica: RAND Corporation, 1989, s. 21.
8Ibid.
9SOU 2002:108. Fred och säkerhet - säkerhetspolitiska utredningen. s. 116.

Migration, Polarisering och Säkerhetspolitik

av Lars Holmqvist
Foto: Shutterstock.com

Migration innehåller parallellt med en mänsklig dimension även en säkerhetspolitisk dito som tydligt behöver uppmärksammas. Foto: Shutterstock.com

Vi har nu mindre än tre månader kvar till valdagen och läget är följande:

  • Under våren har vi kunnat läsa att såväl SÄPO som MSB varnar för utländska försök att splittra Sverige. MSB pekar specifikt ut migrationen som ”en infekterad fråga”. Till det kommer uppgifter om utländsk inblandning i både Frankrikes och USA:s presidentval, i Brexit-omröstningen och i andra länders val
  • Enligt Expressen/Demoskop (maj 2018) anser endast 1% av väljarna att Försvar är den viktigaste politiska frågan. Viktigast anses Invandring vara med 20%, Sjukvård med 18% och Integration med 12%. 32% av väljarkåren lyfter alltså fram två migrations-relaterade frågor
  • Var och en som följer den politiska debatten kan se otaliga exempel på debattinlägg, utspel och ledarstick om migration. De olika partiernas utspel är många och konfliktlinjerna mellan partierna är mer rörliga än fasta
  • De sociala medierna, t ex Facebook och Twitter, formligen svämmar över av migrationsrelaterade kommentarer.

Kan vi se ett mönster här? Kan det vara så att våra riksdagspartier, angelägna att vinna röster inför den 9 september, med sitt agerande bidrar till polariseringen? Kan det vara så illa att den som önskar skada vårt land faktiskt håller på att lyckas?

Om en antagonist vill destabilisera en nation genom att skapa splittring så är det långt enklare att utgå från en konflikt som redan finns, synlig eller latent, än att försöka uppfinna en ny. Sverige har inget Katalonien, ingen Brexit, ingen katolsk/protestantisk konflikt, ingen ryskspråkig minoritet eller ens en irriterad svensk/finsk språkfråga. Skåne och Gotland är inte Bretagne eller Korsika. Våra gamla nationella minoriteter som t ex samerna, vilka utan tvivel har farit illa genom åren, är helt enkelt för små för att kunna användas i destabiliseringssyfte. Det som står splittraren till buds är migrationsfrågan.

Men. Det borde vara möjligt att förbättra vår säkerhetspolitiska situation på både kort och lång sikt genom att Sverige som nation tar ett strategiskt grepp på migrationen. Det jag nu vill föreslå ligger långt från den debatt vi kan följa dagligen, den debatt som mest tycks handla om klickvänliga politiska utspel eller om vem som har misskött vad bakåt i tiden.

Förutom den arbetsrelaterade migrationen så finns det några få huvudorsaker till flyktingmigration. Två eller flera av dessa huvudorsaker kan naturligtvis uppträda parallellt eller sammanvävda med varandra:

  • Krig. Den orsak som vi kanske oftast tänker på när flyktingar kommer på tal. Sedan flera år är Syrienkonflikten den mest uppmärksammade i vår del av världen
  • Ekonomi. Stater som kännetecknas av politisk vanskötsel, t ex svårartad korruption eller utbredd fattigdom av andra skäl. Nästan en miljon venezolaner (3% av befolkningen) har flytt landet under de senaste två åren till följd av inrikespolitisk oreda vilket skapat ett stort tryck på grannländerna, särskilt Colombia. Vi har även de många västafrikaner som lämnar korrumperade hemländer och tar sig till främst Libyen i försök att nå Europa
  • Förföljelse av minoriteter, t ex det muslimska rohingyafolket i Burma, kristna i olika länder i Mellanöstern, homosexuella i många länder, etc.
  • Miljön. Sjöar som Aralsjön (Kazakstan/Uzbekistan) eller Tchadsjön i Västafrika är inne i en process som kan leda till att de försvinner helt. Extrem torka eller nederbörd är sådant som i grunden kan påverka människors förmåga att försörja sig
  • Mellanstatlig politisk utpressning. Under de senaste åren har såväl Ryssland som Turkiet visat att deras vilja att underlätta eller försvåra flyktingströmmar till andra länder kan variera från tid till annan. Ett agerande som naturligtvis kan skapa nervositet hos grannländerna.

En svensk säkerhetspolitisk strategi (vi har en sådan sedan januari förra året men den kan och borde bli långt bättre än vad den är idag) skulle kunna omfatta även vårt förhållningssätt till migration. Den ska inte ta avstamp i dagens flyktingsituation ”här och nu” men istället utgöra stöd för vårt agerande under lång tid framåt. Vi bör gripa oss an frågan med ett processuellt tänkande, utifrån flöden och enskilda flyktingars egna drivkrafter. En strategi bör involvera såväl vad Sverige gör med egna resurser och vad som bäst görs i nära samarbete med andra. Vissa åtgärder kan bli helt omöjliga att vidta utan ett internationellt samarbete, då främst inom ramen för EU/NATO/FN.

En del menar att man försvagar sin empatiska förmåga om man ”reducerar” flyende människor till flöden. Jag vill hävda det rakt motsatta. Om vi verkligen vill hjälpa så många nödställda som möjligt, givet de resurser som de facto avsätts, så krävs en planering som möjliggör effektivitet.

  1. Angrip orsakerna till att flyktingströmmarna uppstår. Detta kan vi inte göra själva utan det kräver samarbete med andra länder
    • Sätt betydligt hårdare press på krigförande stater än vi gör idag. Kanske måste vi räkna med fler och större militära fredsframtvingande insatser i krigsdrabbade områden än vi har sett hittills
    • Kombinera saftiga morötter med hårda piskor för att påverka den politiska eliten i de mest misskötta länderna och i de länder som accepterar eller t o m stödjer förföljelse av minoriteter. EU är – rätt utnyttjat – en formidabel politisk och ekonomisk kraft. Kanske kan det koloniala arvet ibland vara en broms, i det att Väst inte vill göra sig skyldiga till ”nykolonialism” men oavsett det historiska arvet måste vi kunna formulera tydliga och hårda krav på de allra mest misskötta länderna
    • Identifiera och hantera de miljörelaterade hot som kan uppstå på olika håll i världen. Det lär antagligen kosta oerhört mycket pengar, men frågan är hur mycket billigare det blir att försöka negligera dem
    • Den bästa vägen att motstå politisk utpressning torde vara ett enigt, konsekvent och långsiktigt agerande från Europas länder, oavsett mot vilket land hotet riktar sig.
  1. Optimera tillgängliga resurser. Så länge resurserna är ändliga är vi skyldiga att förutsättningslöst diskutera hur de bäst ska kunna nyttjas. Detta kan tyckas vara en självklarhet, men tyvärr lyser den diskussionen ännu med sin frånvaro. Hur ska våra resurser fördelas mellan att hjälpa på plats (t ex inne i Syrien), i UNHCR:s flyktingläger i grannländerna (t ex i Libanon, Turkiet), i tillfälliga läger inom EU eller genom permanenta uppehållstillstånd i Sverige? Här finns åtskilliga beslut som vi kan ta på nationell nivå. Om vi lyckas nå fram till en genomtänkt modell så bör det vara möjligt att få även andra länder att intressera sig för vår lösning. Ett nedslående exempel på det omvända är den process vi såg hösten 2015 då Sverige i ett enda panikartat beslut gick från stor öppenhet till raka motsatsen. Jag skulle alltså önska att Sverige kunde bli ett inspirerande exempel för andra länder, inte ett avskräckande sådant.
  1. Förbättra förmågan att hantera olika praktiska aspekter av migrationen i vårt land; Gå från information till utbildning när det gäller kulturella särdrag i det svenska samhället. Barns och kvinnors rättigheter, rättsstatens okränkbarhet, all frihet under ansvar, medborgerliga skyldigheter, tolerans, vikten av att kunna språket och att interagera med infödda. Utforma olika slag av ersättningar och bidrag för att skapa incitament att bli en del av samhället och försvåra för den som önskar stå utanför. Tillsätt de resurser som krävs för att identifiera etniska konflikter mellan olika invandrade grupper och sätt stopp för dem.

 
Den absoluta majoriteten av de som kommer hit kan utan större svårigheter ta till sig hur vårt samhälle fungerar och väldigt många har sökt sig hit just eftersom man värdesätter vårt sätt att leva, men varje enskilt exempel på motsatsen, det kan vara strävan att isolera kvinnor, individer som tillskansat sig flera identiteter, självutnämnda moralpoliser eller försök att etablera parallella rättssystem, medför skada för dem som drabbas och ger splittringstendenserna i samhället förnyad kraft. Vi har inte råd att göra fel, då varje brist kan komma att upptäckas och utnyttjas i polariseringens tjänst.

Om Sveriges politiska skikt skulle kunna enas kring en säkerhetspolitiskt hållbar migrationsstrategi över tid så skulle det vara värdefullt på mer än ett sätt:

  • Vi kan bidra till att minska risken för framtida flyktingkriser
  • Vi blir bättre rustade att hantera dem när de ändå uppstår
  • Vårt stöd till flyktingar blir mer effektivt, vilket minskar det totala lidandet
  • Vi minskar risken för nya inrikespolitiska konfrontationer

Slutligen. Vi skulle sända en kraftfull signal till den som vill destabilisera vårt land: Det svenska samhället bygger på tillit, tilliten är urstark och den kommer att försvaras. Av oss. Tillsammans.

 
Författaren är egen företagare och reservofficer.

Ökat tryck i Norr

Reflektion

Den 12JUN2018 rapporterade både svensk och internationell media att Norge hade för avsikt att, dels förlänga det avtal som fanns mellan dem och USA avseende rotation med amerikansk trupp i Norge till fem år, dels utöka mängden amerikanska soldater, upptill 700 stycken, som ingår i dessa rotationer. Skälet till denna ökning, förefaller utifrån vad som sagts, vara ett ökat behov av samövning men även utbildning och träning i vintermiljö, för både NATO länder men även USA. Det framkom även att de amerikanska soldaterna skulle baseras på ytterligare en ort, i dagsläget är de baserade i Værnes. I framtiden kommer de även vara baserade iSetermoen.1

I sammanhanget är det värt att notera hur den norska militära underrättelsetjänsten i sin årliga Fokus rapport för 2018, pekar på att en förändrad normalbild, avseende rysk militär verksamhet, i det norska närområdet under de kommande åren, kan uppstå.2Detta gör den norska regeringens beslut avseende ökad mängd amerikanska soldater på norskt territorium men även förlängd tid för rotationer,3 något mer förståeligt. Därutöver torde inte det ursprungliga behovet uppstått enbart för ett ökat intresse avseende uppbyggnad av vinterförmåga, utan snarare att det är kopplat till ett försämrat säkerhetsläge varvid en del är att bygga upp vinterförmåga för att kunna verka på nordliga breddgrader.

Därtill är det intressant att notera i den svenska Försvarsmaktens perspektivstudie, att vårt norra närområdes strategiska betydelse bedöms öka på sikt samt den pågående klimatförändringen i Arktisk med tillhörande intresse för naturtillgångar men även förändrade transportvägar, kan medföra att Ryssland bedömer Kolahalvön som än mer exponerat än vad det är i dag.4Dock är perspektivstudien inriktad mot utvecklingen intill 2035 emedan den norska underrättelsetjänstens Fokus rapport, men även den norska inbjudan till USA om ökad mängd amerikansk trupp, får anses vara och är i närtid d.v.s. de närmsta 3-5 åren.

Att säkerhetsläget gradvis blivit mer och mer negativt även i den norra delen av Europa har gått att följa i olika öppna rapporter men även massmedia. Varpå detta ej kan anses vara ett anmärkningsvärt agerande av Norge. Däremot är det intressant att det ej talas mer öppet om det. Att t.ex. ökningen av amerikansk trupp enbart har en koppling till övningsverksamhet "lurar" varken de säkerhetspolitiska följarna än mindre analytikerna, därtill som tidigare skrivits är det inte för nöje USA och t.ex. NATO länder ökat och kommer öka sin förmåga till vinterkrigföring på de nordliga breddgraderna.

Därtill är det intressant att notera hur delar av den amerikanska kontingenten skall baseras mer nordligt än den förra. Baseringen i Værnes är naturlig i förhållande till den Amerikanska marinkårens bergförråd i Trøndelag. Vad avser bergförrådens upprättades i Trøndelag under det sista decenniet av det kalla kriget, är en intressant aspekt i det hela att det tydligen skulle ansetts vara för provokativt gentemot Sovjetunionen att ha dessa förråd längre norrut.5 Dock är det snart 40 år sedan den diskussionen fördes, men det är en aspekt att ta i beaktande då säkerhetspolitiska aspekter stundtals kan vara relativt trögrörliga.

En annan intressant aspekt är hur det i säkerhetspolitiska sammanhang ses som en säkerhetsgaranti med amerikansk trupp på sitt territorium. Det vill säga ett angrepp mot en nation där det finns amerikansk trupp som skulle innebära stupade amerikanska soldater, brukar även anses som att USA kommer gå i strid. För att nyttja ett känt begrepp avseende säkerhetsläget i Baltikum, innebär det att det skapas en s.k. "snubbeltråd" med amerikansk trupp på sitt territorium. Ur ett sådant perspektiv blir ökningen av roterande amerikansk trupp på norskt territorium, men även den nordliga grupperingen av en kontingent intressant att ta i beaktande.

Avslutningsvis, vägs de olika aspekterna samman får det ses som troligt att säkerhetsläget i norr fortsatt har en negativ utveckling. Därutöver kommer denna negativa utveckling bli lika tydlig som i södra Östersjöregionen under de närmsta åren, möjligt även det närmsta året. Vilket ökningen av roterande amerikansk trupp på norskt territorium, får anses vara en tydlig indikator på.

Have a good one! // Jägarchefen

Källförteckning

Dagbladet 1(Norska)
Dagens Nyheter 1(Svenska)
Forsvaret 1(Norska)
Försvarsmakten 1 (Svenska)
Regeringen 1(Svenska)
Regjeringen 1(Norska)
Reuters 1(Engelska)

Slutnoter

1Dagbladet. Rønning, Mats. Amerikanske marinesoldater får grønt lys for nye fem år på Værnes. 2018. https://www.dagbladet.no/nyheter/amerikanske-marinesoldater-far-gront-lys-for-nye-fem-ar-pa-vaernes/69893523(Hämtad 2018-06-13)
Dagens Nyheter. Holmberg, Kalle. Norge vill dubbla antalet USA-soldater på norsk mark. 2018. https://www.dn.se/nyheter/varlden/norge-vill-dubbla-antalet-usa-soldater-pa-norsk-mark/(Hämtad 2018-06-13)
Reuters. Fouche, Gwladys. Norway to invite more U.S. Marines, for longer and closer to Russia. 2018. https://www.reuters.com/article/us-norway-us-russia/norway-to-invite-more-u-s-marines-for-longer-and-closer-to-russia-idUSKBN1J8149(Hämtad 2018-06-13)
2Forsvaret. Russland. 2018. https://forsvaret.no/fakta/undersokelser-og-rapporter/fokus2018/russland(Hämtad 2018-06-13)
3Regjeringen. Det amerikanske marinekorpsets øving og trening i Norge. 2018. https://www.regjeringen.no/no/aktuelt/det-amerikanske-marinekorpsets-oving-og-trening-i-norge/id2604216/(Hämtad 2018-06-13)
4Försvarsmakten. Slutlig redovisning av perspektivstudien 2016-2018. Stockholm: Försvarsmakten, 2018, s. 29-30.
5SOU 2002:108. Fred och säkerhet - säkerhetspolitiska utredningen. s. 116.

Nya livstecken i SoldF 2018 – Menige Stig Nilsson lever

av David Bergman
Menige Stig Nilsson. Bild: Markstridsskolan

Den senaste bilden på Menige Stig Nilsson med födelsedatum 10 juni. Den nya bilden ger oss nya ledtrådar med hopp om framtiden. Grattis på födelsedagen Stig, vi glömmer dig aldrig! Bild Markstridsskolan.
Sedan 1972 har han suttit krigsfånge, den menige soldaten Stig Nilsson. Under åren har det kommit sporadiska livstecken men nu har vi fått en helt ny bild på vår hjälte. Denna stärker vår övertygelse att han fortfarande lever men ger oss även ledtrådar om hans förehavanden och nytt hopp för framtiden.

Redan i 1972 års utgåva av Soldaten i fält blev Stig tagen som krigsfånge. Han har föryngrats något i 1986 och 2001 års utgåvor men har alltid sanningsenligt angett sitt födelsedatum – den 10 juni – och han firar därmed sin 46:e födelsedag i fångenskap.

Stig ser relativt välmående ut på den nya bilden. Han är uppenbart skadad men hans sår verkar vara omhändertagna. Ryggen är rak och blicken fast och vi får anta att han håller motståndsviljan uppe, även i fångenskap. Men den nya bilden avslöjar även något mer, en möjlig medfånge. Något som kan komma att hjälpa honom oerhört.

Varje manual inom området understryker vikten av sammanhållning och kamratskap för att kunna hantera fångsituationer. Men Stig är också utbildad på den gamla kungens tid och fick lära sig att enbart säga namn, grad och nummer. Även om han föredömligt varit sin utbildning trogen har tiderna förändrats och utbildningen för fång- och överlevnadssituationer med den. Vi kan inte vara säkra på att situationerna våra soldater ställs inför, och aktörerna i dem, följer Genève-konventionens bestämmelser. Soldater utbildas därför idag inför de mer komplexa hoten att förutom ren krigsfångenskap även kunna hantera hela registret av fångsituationer av både reguljära och irreguljära grupperingar, från att bli internerad av en stat till att bli tagen som gisslan av en enskild grupp. Försvarsmaktens riktlinjer för uppträdande i fångenskap ligger här i god framkant och i linje med det som internationellt kallas Conduct After Capture. Att Stig nu kanske har sällskap i sin fångenskap av en kollega som förhoppningsvis gått igenom SERE-utbildningen med det nya förhållningssättet bådar gott för att de kan hålla sig vid liv fram tills att frigivning eller en fritagning kan ske.

Under hösten är SoldF 2018 planerad att komma ut på förbanden. Kanske kan den då ge oss mer information om våra tillfångatagna kamraters förehavanden. Men till dess vill vi alla säga: Grattis på födelsedagen Stig. Håll ut – Vi glömmer dig aldrig, vi kommer aldrig att sluta leta.

 
Författaren är major, doktorand i psykologi och ledamot av KKrVA.

Passningsalternativ 1 – Ständig passning?

av Johan Althén
Författaren serverar ytterligare ett argument för uppdragstaktik. Foto: Jimmy Croona, Försvarsmakten.

Författaren serverar ytterligare ett argument för uppdragstaktik. Foto: Jimmy Croona, Försvarsmakten.

Jag avser i detta inlägg att lägga ytterligare ett perspektiv på den pågående diskussionen om att minska vår signatur i det elektromagnetiska spektrat med anledning av rådande signalhot.

I en värld där vi är vana vid att nå allt och alla genom våra mobiltelefoner vänjer vi oss vid sambandssystem och ständig passning med kommunikation och lägesuppfattning i realtid. Detta ställer nya krav på våra ledningssystem och det blir lätt för Arméns chefer på alla nivåer att ställa samma krav på att alltid få tillgång till exakt läge och att alltid kunna kommunicera med sina underställda. Tekniken gör det möjligt för alla att alltid kunna kommunicera med alla. Till det är vår armé relativt liten, vilket gör det möjligt att övervaka och kontrollera all pågående verksamhet i realtid.

Men är det rätt väg? Hur fungerar det om eller när vi inte bör kommunicera med varandra?

Om vi ser på vår egen doktrin, ledningsfilosofi och hur teknikutvecklingen går framåt vad avser möjligheter att både pejla, avlyssna och störa kommunikationer blir slutsatsen att vi kan inte ha ständig kommunikation med allt och alla hela tiden, utan vi måste välja våra tillfällen oavsett om tekniken gör det möjligt eller inte. Vikten av detta visade sig även exempelvis i form av de obemannade farkoster med telekrigsförmåga som visades upp under årets parad i Moskva.

Som jägarförband på djupet är det av största vikt att inte bli upptäckt varken visuellt eller i det elektromagnetiska spektrat –  det är helt enkelt jägarförbandets bästa skydd. Det innebär att förbandet måste gå ”offline” och tyst framrycka mot ställd uppgift med stor handlingsfrihet för att inte röja förbandet genom sändning med radio. Samtidigt måste vi beakta risken med att ett förband helt plötsligt slutar att sända, vilket är en signatur i sig. Det innebär att vi måste taktisera med vår signatur på ett stridsfält som är fragmenterat, kanske fördelat över hela landet. För att lyckas med detta ställs det krav på noggrann och samfälld planering där högre chefs målbild och beslut i stort blir tydliga för jägarchefen på djupet att agera utifrån i kombination med en väl avvägd sambandsplan. Moderna jägarförband ställer krav på en utrerad uppdragstaktik.

Mer uppdragstaktik till förbanden!

 
Författaren är major och skvadronchef med erfarenhet från operationer från Kosovo och Afghanistan.

Veteraner – har de gjort någon nytta?

av Ulf Henricsson

Den 29 maj firas veterandagen på Gärdet i Stockholm. Samtidigt kan man läsa i tidningen att vår insats i Mali förlängs ett år och att utrikesministern tycker att det är en besvärlig mission. Det får man hoppas att den är – annars behövde vi ju inte vara där! Man kan ju fråga sig varför flyktingströmmen tog fart 2015, samtidigt som internationella samfundet tyckte det blev för besvärligt i Afghanistan, Irak m fl platser. Det är sällan man ser den kopplingen i det politiska samtalet. Det handlar mer om de höga kostnaderna och riskerna.

Jag träffade för några veckor sedan omkring 200 av soldaterna från BA 01 – den första nordiska bataljonen i Bosnien-Herzegovina. Två hundra svenska kvinnor och män lade tre dagar och en hel del pengar på att träffas efter 25 år – inte på grund av att bataljonsledningen kallade – utan på grund av en vilja från soldaterna. Det blev en mäktig tillställning över tillfredsställelsen och stoltheten att ha gjort en insats som var livsavgörande för många på Balkan.  Insatsen har också påverkat många soldater och befäls liv efter missionen – mestadels på ett positivt sätt. För många är gruppchefen Magnus Ernströms titel på den bok han skrivit om missionen Ett halvt år, ett helt liv verklighet. Mycket kan sägas om detta, men jag överlåter till Magnus Ernström att ge en aspekt på nyttan av internationella uppdrag. Och detta är bara ett av kanske tusentals exempel på veteranernas insatser för en bättre värld.

 
Författaren är överste 1 gr och ledamot av KKrVA.

 


Stunder som betyder något [1]

av Magnus Ernström

För exakt två år och sju dagar sedan sedan upplevde jag något synnerligen omtumlande.

Just som jag i godan ro satt lutad över min dator dök en vänförfrågan upp på mitt Facebookkonto. Det var ett namn som verkade ha bosniskt ursprung. Jag kopplade inte direkt, men förnamnet klingade avlägset bekant från mitt researcharbete när jag skrev Ett halvt år, ett helt liv. Som  profilbild såg jag ett vackert familjefoto med fina barn som i mångt och mycket liknade mina egna; en storasyster med långt, vackert hår och en lillebror med ett glatt, lite busigt leende. De var kanske något år äldre än mina just då, men igenkänningsfaktorn var hög.

Sen såg jag vilken hemort denna mystiska vänförfrågan kom ifrån; Stupni Do, Bosnien-Hercegovina.

Insikten drabbade mig som ett slag i magen. Jag förstod vem, varför. I det ögonblicket insåg jag att de vackra barnen med sina varma leenden aldrig skulle ha funnits om vi inte gjort vad vi skulle. I ensamhet framför datorn träffades jag av en känslostorm jag sällan upplevt. Allt på en gång; vemod, sorg, frustration, ilska över dem vi inte kunde rädda. Tillfredsställelse, stolthet och lycka över dem vi faktiskt kunde hitta, stuva in i våra pansarfordon och köra i säkerhet – mitt framför näsan på mördarna, som letade efter dem. För att tysta de sista levande vittnena från massakern i Stupni Do. Egentligen skulle de ha varit döda.

Men vi räddade dem. Mot alla direktiv från FN och vårt eget högkvarter för att det eventuellt störde den storpolitiska processen. Och med alla direktiv från vår bataljonchef Ulf Henricsson. För att vi var människor, är människor, och för att det var rätt.

Är rätt.

Jag såg på barnen på bilden, och tackade min lyckliga stjärna för att vi själva överlevde, och dessutom kunde rycka de blivande barnens framtida mamma i säkerhet framför näsan på de bödlar som letade efter henne – och de få av hennes vänner och grannar som lyckats fly. Hon måste ha varit i ungefär samma ålder som sin dotter då. Kanske sexton, sjutton år.

Jag har stor anledning att tro att just dagen när vi ryckte de ännu ej påtänkta barnens mor ur dödens käftar alltid kommer att vara mitt livs stoltaste ögonblick. Att dessutom 25 år senare få ett så talande kvitto på att vi gjorde skillnad är en överväldigande känsla.

I min bok Ett halvt år, ett helt liv är hon ett av de anonyma öden som passerar förbi. Men hon är en människa som du och jag. Och hon tvingades gå igenom så fruktansvärda upplevelser att de nästan trotsar all fattning. Prövningar så horribla att man inte tror det är möjligt för en mänsklig själ att överleva dem.

Hon gjorde just det; överlevde.

Och hon har skapat något gott ur händelser så obeskrivliga att ingen ska få uppleva dem.

Livet i Bosnien är inte helt enkelt eller okomplicerat än idag, men hon kämpar vidare – och gör åtskilligt för att hjälpa medmänniskor som inte har det allt för lätt.

För mig är hon en hjältinna av en alldeles särskild sort – som har en alldeles särskild plats i mitt hjärta.

Jag är just nu på resande fot, och kliver snart på det flygplan som i eftermiddag landar på vad vi kallade ”Tabben”, Tuzla Air Base. En resa som tar mig några hundra mil bort – och två och ett halvt decennium tillbaka i tiden.

I morgon ska jag träffa henne igen i hennes hem i Stupni Do i Bosnien, Hon, den där unga flickan som berövades allt, vars öde etsade sig fast i mitt minne, och som jag i 25 år undrat hur det gick för.

Det känns riktigt, riktigt stort.

I dag har jag för första gången på nästan 25 år upplevt en konvoj från Tuzla till Vares tillsammans med ett gäng fantastiska soldater från FN-bataljon BA01, 1993–94. 

Dagen har rymt så många återseenden med platser från förr att jag spar de flesta intrycken till senare, och helt fokuserar på dagens viktigaste händelse – besöket i Stupni Do, och mötet med människor som trotsat alla odds och byggt en ny framtid där jag en gång trodde byn var förlorad till ondskan för alltid.

Stupni Do jämnades i princip med marken den 23 oktober 1993 , och byns invånare utsattes för en ofattbart, obeskrivligt brutal massaker, som bara ett fåtal lyckades fly ifrån. Trots åtskilliga försök, och ibland regelrätta stridshandlingar lyckades vår underbemannade nordiska bataljon inte ta sig in i Stupni Do förrän flera dagar senare för att få reda på vad som hänt i byn.

Men tidigt på morgonen den 26 oktober 1993 hittade vi – mot alla odds – de överlevande som lyckats fly massakern. Mitt framför näsan på deras förföljare lyckades vi rädda dem undan döden. En ung flicka kramade gråtande om halsen på en av mina kamrater, och den historia jag fick berättad för mig om vad hon utsatts för glömde jag aldrig.

Jag har under snart ett kvarts sekel undrat vilken sorts vidrig varelse som kan göra så mot en annan människa, och vad det blev av den oskyldiga flicka som genomlevt den rena ondska hon utstått, inte ens fyllda tjugo år.

Att få släkt och familj – unga, gamla, barn, spädbarn – mördade, utraderade, inför sina ögon går inte att föreställa sig. Jag trodde inte det var möjligt att överleva något sådant.

Jag fick undra ända till jag skrev min bok Ett halvt år, ett helt liv för att få reda på att hon inte bara överlevt, utan att hon också skapat ett fint liv för sig och sin familj. Och för mig har hon blivit en sann hjältinna och förebild ju mer jag fått reda på om vem hon är och vad hon ger, varje dag.

Idag har jag träffat henne för första gången sedan den där tidiga oktobermorgonen 1993, i hennes hemby Stupni Do. Jag har svårt att sätta ord på hur det känns, det var en obeskrivligt omtumlande upplevelse – men jag har idag upplevt ett av mitt livs mest rörande ögonblick.

I kväll somnar jag tacksam för vad livet ger, med en tår i ögat och ett brett leende.

–     –     –

Stig-Inge Blennow är en av Sveriges stora hjältar. Efter att vi beskjutits med pansarvärnsrobotar i Ribnica den 22 februari 1994 körde han sin pansarbandvagn – blödande och blind på ena ögat – sex kilometer längs smala vägar genom bergen för att hans grupp skulle kunna återupprätta radiosamband och kalla in förstärkning.

Idag har han blivit min hjälte på ytterligare ett vis; för två år sedan besökte han vårt gamla område i Bosnien och upptäckte att hela åttonde pansarskyttekompaniets camp i Vares hade rivits. Eftersom Vares-området varje år besöks av såväl gamla FN-soldater som Försvarsmaktens officersutbildningar tyckte Stig-Inge att det borde finnas något att se på platsen, annat än en ödetomt.

Därför bestämde han sig för att göra något åt saken. Med hjälp av ett stenhuggeri, och insamlade medel från soldater och andra engagerade – t ex Maria Byquist, som tillverkade myriader av specialdesignade paracordarmband och skänkte en mindre förmögenhet till insamlingen – blev det tillräckligt med medel för att tillverka en minnessten. Sveriges Veteranförbund sponsrade sedan Stig-Inge för resan ner, då en minnessten inte direkt går att checka in på flyget.

På plats i Vares har vi BA01:or haft hjälp av Adisa Likic och hennes familj. Adisa överlevde massakern i Stupni Do, och har mot alla odds gjort både Stupni Do, Vares och världen till en ljus och glad plats igen. Hon har en alldeles speciell plats i mitt hjärta, och det är inte bara för att hon har skött alla kontakter med borgmästaren och kommunen – som skänkt några kvadratmeter mark och har åtagit sig att vårda minnesstenen.

Igår, den åttonde maj, invigdes stenen, i närvaro av Adisa med familj och Vares borgmästare. Ett riktigt bra monument ska inte bara vara ett minnesmärke över något som varit – utan början på något nytt. Och det har Stig-Inge lyckats med. Alla från invigningen samlades till grillfest i det hus vi hyrt i Strica, någon kilometer från Camp Valhall och minnesstenen. Historier från förr blandades med förväntningar inför framtiden, och ett nytt, hjärtligt, bosnisk-svenskt ”vi” började byggas.

Till alla som bidragit vill jag rikta ett stort och innerligt tack.

 
Författaren var 1993 ställföreträdande gruppchef på BA 01. I dag är han utvecklingsstrateg för näringslivs- och innovationsfrågor i Gävleborgs län.

 


Not
[1] Denna text är hämtad från författarens blogg

Ryssland och vi

av Mats Bergquist

Enligt en internationell undersökning jag läste för några år sedan har Sverige och Polen de mest negativa uppfattningarna av alla europeiska länder om Ryssland. De exakta siffrorna minns jag inte längre utom att den för vår del var anmärkningsvärt stor. Men det låter rimligt att debatten i dessa båda länder har tydligare negativa drag än i många andra EU-länder.

Detta är en intressant uppgift – med tydliga politiska implikationer, som i fallet Polen ändå är lättare att förklara än för vår del. Polen har alltsedan den första s.k. delningen 1772 ständigt råkat illa ut. Efter de två ytterligare delningarna 1793 och 1795, då Ryssland, Preussen och Österrike lade beslag på vad som fanns kvar, styrdes Polen 1815–1831 som formellt en egen monarki med den ryske tsaren som kung. Sedan polackerna gjort uppror 1830 (och igen 1863–1864) upphävdes författningen och autonomin försvann. Efter 20 år som självständig stat 1918–1939 delades Polen 1939 på nytt mellan Tyskland och Sovjetunionen, för att efter kriget bokstavligen flyttas västerut och 1945–1947 inlemmas i Sovjetsystemet som folkdemokrati. Att polackerna nu mera än 25 år efter murens fall har en negativ syn på Ryssland är alltså inte att undra på, ständigt manifesterad bl a i diskussionerna om Katynmorden och flygolyckan i utanför Minsk för några år sedan, då en god del av det polska etablissemanget omkom, inklusive landets president Lech Kaczynski.

Men vi? Efter freden i Fredrikshamn 1809 då Sverige råkade ut för sin enda delning och Finland förvandlades till ett ryskt storfurstendöme har vi inte varit invecklade i några öppna fientligheter med Moskva, även om det kunde ha hänt 1855 under Krimkriget då Oscar I var lockad att genom att ansluta sig till England och Frankrike, kanske återfå Finland eller i alla fall Åland. Sannolikt hade Karl XIV Johan personligen en relativt positiv syn på Ryssland som något slags den konservativa legitimitetens väktare. Detta var inte minst viktigt för den svenske kungen, som jämte sin marskalkkollega Soult var den enda av Napoleonerans koryféer, som överlevde alla politiska förändringar i Europa efter kejsarens fall. Kungen uppskattade givetvis också att Ryssland hållit sitt löfte att understödja Norges lösgörande från Danmark och union med Sverige. Men därefter har misstänksamheten mot Ryssland varit ett dominerande tema i svenskt säkerhetspolitiskt tänkande, även om kortare perioder av hyggliga relationer har förekommit. Samtidigt som alliansfriheten under tiden sedan Bernadotte varit den styrande säkerhetspolitiska doktrinen – som givetvis tid efter annan måst anpassas till nya omständigheter – har denna, som jag många gånger i olika sammanhang framhållit, under långa perioder kompletterats med en Plan B för att möta det enda krigsfall, som man utom under Hitlers regim, planerade för, nämligen ett ryskt anfall. Våra egna resurser skulle aldrig, möjligen med undantag för de första decennierna efter andra världskrigets slut, kunna hantera de problem som yta, volym och tid innebar för ett geografiskt stort land med liten befolkning. Denna Plan B har på olika sätt under de gångna dryga 150 åren ofta utgått från förväntningar eller förhoppningar om stöd av västmakterna eller Tyskland.

Men några ryska planer sedan 1808, annat än i samband med en storkonflikt som kunde beröra oss, på att anfalla vårt land känner man inte till. Ändå har ”rysskräcken” ett handfast grepp om våra landsmän. Det krävs inte mycket för att svensk opinion jagas upp när något händer t.ex. i Östersjön och spåren leds till Moskva. Och successiva ryska regimer har fortsatt att bjuda på möjligheter att reagera på dess politik. Den ryska skuldbördan har särskilt under Sovjeteran regelbundet fyllts på med anfallet mot Finland 1939, ockupationen av de baltiska staterna 1939-1941 och igen 1944-1991, undertryckandet av Ungernrevolten 1956, Tjeckoslovakien 1968. Och under Putineran kom Georgien 2008 och framför allt Krim och östra Ukraina 2014. Bilaterala frågor som baltutlämingen 1945-1946, Wallenbergaffären, nedskjutningen av Catalinaplanet 1952, flera allvarliga ryska spioneriaffärer och faktiska och misstänkta ubåtskränkningar under det kalla kriget har givetvis konfirmerat den negativa bilden av Ryssland.

Man kan analysera vårt förhållande till Ryssland på två plan. Det ena är geopolitikens, det andra ryska regimers natur. Ända sedan det stora Nordiska kriget 1700–1721, som ändade en ett hundratal år av svensk strategisk regional dominans, har Ryssland, utom perioden 1871–1945 då Tyskland innehade rollen, varit den ledande makten i Nordeuropa. Sverige saknar givetvis möjligheter att med egna resurser ändra på detta sakernas tillstånd, annat än att gå med i en försvarsallians med andra stormakter. Men denna lösning har, i alla fall hittills, inte haft nödvändigt brett stöd i det politiska etablissemanget eller hos allmänheten. Därför har alliansfriheten, ofta kombinerad med en Plan B med förhoppningar om stöd utifrån, blivit den svenska modellen att hantera ett strategiskt problem. Sannolikheten för att den ryska federationen skulle komma att upplösas i mindre enheter, varvid den geopolitiska situationen givetvis skulle bli en annan, är rimligen mycket låg.

Det geopolitiska läget i vårt närområde förefaller således i sina grunddrag för överskådlig framtid rätt oföränderligt. Medvetenheten om den geopolitiska obalansen och att det sas är ryssarnas fel att den för oss är tydligt oförmånlig är ett konstant element i misstänksamheten mot Moskva. De är historiskt sett det enda land som tilldelat oss varaktig skada och förminskat Sverige till vad det är idag. Detta är knappast någont som sysselsätter den genomsnittlige svensken. Men den ryska skuldbördan är likafullt, medvetet eller omedvetet, i svenskarnas ögon tung. Ibland har man rörande tidigare epoker, före 1814, velat tilldela Danmark en liknande roll som arvfiende eftersom krigen med Danmark, beroende litet på hur man räknar, varit flera än dem med Ryssland. Men detta resonemang håller knappast. Kampen mellan Danmark och Sverige var snarare ett slags inbördeskrig mellan olika grenar av samma folk och som rörde makten över själva den Skandinaviska halvön. Konkurrensen med Ryssland hade större implikationer och rörde dominansen i hela Nordeuropa och Östersjön. Inte att undra på att krigen med Ryssland varit färre.

Om den geopolitiska obalansen med dess historiska bagage är en källa till den latenta misstänksamheten mot Ryssland har denna uppenbarligen förstärkts av avsaknaden av all demokratisk och civilsamhällelig tradition – utom några kortare perioder efter revolutionen 1917 och upplösningen av Sovjetunionen 1991. Ryssland uppvisar ju en provkarta på allahanda våldsamma, diktatoriska eller auktoritära regimer från Ivan IV till Vladimir Putin. Detta har lett till en säkert utbredd uppfattning, inte bara hos oss, att den ryska federationen inte kan ses som ett europeiskt land utan något sui generis, vilket förvisso också är många ryska tänkares uppfattning. Detta har elegant beskrivits av Bengt Jangfeldt i hans ”Vi och dom” (2017). Livegenskapen som avskaffades först 1861 har för svenskar, som aldrig upplevt ett riktigt feodalsystem, varit ett typiskt exempel på artskillnaden mellan en upplyst skandinavisk samhällsmodell och den primitiva och våldsbenägna i Ryssland. Det finns alltså ett rätt starkt svenskt självmedvetande i denna syn, vilket leder till en stark blandning av rädsla och en nedlåtande attityd. Den starka ryska konstnärliga, musikaliska, litterära och måleritraditionen blir egentligen det enda försonande draget.

Vilka politiska konsekvenser har då denna sannolikt djupt förankrade syn på vår store granne? Från rysk sida har man sannolikt haft en mera positiv syn på oss än vi på dem. Det följer visserligen av stormaktsperspektivet att små nu ofarliga grannar kan ses med ganska blida ögon. Men i Moskva har man säkert generellt uppfattat den alliansfria doktrinen som ett bidrag till stabliteten i regionen, även om man också varit medveten om risken för att Sverige vid en konflikt skulle hamna i västlägret. Förutsättningar för en rimlig politisk dialog mellan våra båda länder har ur denna ryska synvinkel oftast förelegat – om det inte vore för den lättväckta svenska opinionen. Varje svensk regerings rörelsefrihet begränsas av den inte helt oförståeliga tendensen att tillskriva Moskva skulden för det mesta av negativ karaktär som händer i regionen, oavsett om det gäller ubåtskränkningar, överflygningar, militärövningar nära vårt territorium, överträdelser av vad vi anser bara självklara mänskliga rättigheter etc.

Detta har, alldeles oavsett färgen på den regering vi haft, gjort det svårt att under någon längre tid upprätthålla en effektiv diplomatisk dialog. När, bara för att ta ett exempel, regeringen Erlander och framför allt dess utrikesminister Östen Undén – som alltid var angelägen om detta – ville förbättra relationerna med det poststalinistiska Sovjet och 1958 inbjöd Nikita Chrustjev till Sverige inställde den ryske regeringschefen året därpå besöket, med hänvisning till den fientliga svenska pressen. Och, för att ta ett färskare exempel, alltsedan den ryska annekteringen av Krim och interventionen i östra Ukraina 2014 med starka svenska reaktioner har relationerna mellan båda våra länder varit sämre än mellan Ryssland och många andra EU-länder. Om någon regering inom överskådlig framtid skulle komma på idén att bjuda in Putin till Sverige skulle allmänheten knappast förstå varför och initiativet leda till starka inrikespolitiska kontroverser.

Det vore givetvis i vårt intresse att söka upprätthålla något mera än en formell dialog med Ryssland. Men det politiska klimatet i Sverige tillåter f n helt enkelt inte detta. Man kan givetvis hävda att om en regering skulle vilja förbättra relationerna kan den söka övertyga den lättkränkta opinionen. Men en regering måste välja sina stridsfält. Varför skall man slösa politisk energi på en fråga som ändå knappast skulle ge goda politiska poäng? Och för dem som vill söka ändra på detta klimat gör ryssarna det inte precis lätt genom klumpig politik och stormaktsfasoner. Detta minskar incitamentet till dialog. I någon mån kan man försöka upprätthålla en sådan på det icke-politiska planet, vilket också skett och sker.

Ofta hänvisar analytiker här till att det trots allt är möjligt för både Finland och Norge att ha en rimlig relation till sin store granne. Men för särskilt Finland, men också Norge, har de som fysiska grannländer ett vitalt intresse av att kunna kommunicera med varandra också genom andra kanaler än diplomatiska noter. Finland har en 1300 km lång landgräns med den ryska federationen, den längsta denna har med något västland, vilket också leder till allehanda praktiska problem som måste hanteras. Detta var uppenbart när Moskva hösten 2015 plötsligt öppnade de annars välbevakade gränserna till både Finland och Norge. Det geopolitiska läget mer eller mindre kräver en säkerhetspolitisk dialog av det slag president Sauli Niinistö har med Putin, med ett par sammanträffanden per år och ibland telefonkontakt. Frånvaron av en sådan dialog skulle utan vidare bli utrikespolitiskt mycket besvärlig. Denna har dessutom rimligen ett värde för andra EU-länder.

Även Norge har behov av en dialog, inte minst om de väldiga och särskilt för Norge mycket viktiga haven i norr. Sedan man för några år sedan kommit överens om den territoriella delningen av nordområdena har man eliminerat ett stort irritationsmoment. Norge bär dessutom på ett historiskt arv som ofta förbises: som del i den dansk-norska unionen till 1814 var man ofta allierad med Ryssland mot Sverige. Ryssland var ett av de första länderna som 1905 erkände Norge som också minns att sovjetiska trupper befriade Nordnorge i krigets slutskede för att ganska snabbt evakuera området. Oslo kan också föra denna dialog, som sedan alliansens tillkomst medlem av NATO och utifrån en geopolitisk situation som fått historisk hävd och Moskva accepterat. Härvid har de unilaterala begränsningar som man åtagit sig i vad avser utplacering av kärnvapen på norskt territorium respektive övningar och stationering av utländsk trupp nära Ryssland spelat en roll.

Sveriges situation är således annorlunda än våra nordiska grannländers. Vi har inte samma praktiska behov av en dialog som de, och kan därför leva med ett mera ansträngt förhållande. Det ekonomiska utbytet är ändå ganska måttligt. Samtidigt ligger vi där vi ligger och skulle säkert ha nytta av en utförligare dialog och kanske utbyte av fackministrar. Högnivåbesök är f n knappast möjliga och utrikesminister Wallströms få möten med sin ryske kollega Lavrov har uppenbarligen varit ganska formella.

Den som här vill ändra på detta sakernas tillstånd och upprätta en bredare dialog har ett styvt jobb framför sig.

 
Författaren är ambassadör, docent och ledamot av KKrVA.

Modernisera totalförsvaret!

av Lars O Normark

Kungliga Krigsvetenskapsakademien har analyserat vårt totalförsvar i situationer när vi kan bli angripna både i form av hybridkrig och väpnat angrepp. Den sammantagna utvecklingen inom teknik, samhällsutveckling och stormakternas angreppsmetoder har inneburit att vi är relativt försvarslösa om en stor konflikt skulle drabba oss inom de närmaste åren.

Vi har idag närmast ett rudiment av civilt försvar. Cyberattacker kan slå ut elförsörjningen i hela landet, vilket gör att det mesta i Sverige stannar, t ex mobilnät och betalningssystem. Befolkningen börjar sakna vissa livsmedel redan efter några dagar när livsmedelslagren är tömda. Angriparen kan utnyttja sociala medier för att försöka skapa panik, misstroende och uppgivenhet.

Övergår angreppet till militära insatser kan våra kvalificerade förband riskera att slås ut eller hindras från att komma till verkan. Våra ledningssystem och robotarnas målsökare är utgör exempel där angriparens cyberinsatser och elektroniska krigföring kan göra våra system verkningslösa.

Det militära försvaret måste stärkas såväl avseende antalet förband som förbandens kvalitet. Robotluftvärn för brigader och marinens fartyg är en absolut förutsättning liksom robotluftvärnet för våra flygbaser. Försvaret ska anpassas till den tekniska utvecklingen.  En ständigt gripbar försvarsmaktsgemensam snabbstyrka måste organiseras . Hemvärnet och de frivilliga försvarsorganisationerna, som lottakårer och bilkårer, måste ges utökat stöd och utbildning.

Personalförsörjningen har under de senaste åren blivit en akilleshäl. Nu kan vi kanske komma tillrätta med detta om och när antalet soldater kan utökas. Men ett relevant totalförsvar tar tid att bygga upp. Krigsvetenskapsakademins projektgrupp prioriterar för det totala försvaret, civilt och militärt, ett nationellt cyberförsvar. För det civila försvaret krävs en bättre sammanhållen ledning. För det militära försvaret organiseras en snabbinsatsstyrka. Personalkadern fylls upp så att antalet förband med modern utrustning kan utökas. Det psykologiska försvaret behöver återuppväckas, även i fredstid, och rustas för dagens medievärld.

Försvarsmakten vill i sina studier, som sträcker sig fram till 2035, fördubbla sin personalstyrka i krig från idag 54 000 till 119 000 personer. Idag kostar försvarsmakten 48 miljarder kronor. Kostnaden år 2035 beräknas ha stigit till 115 miljarder kronor. Det motsvarar 2,4 % av dagens BNP. Det är i BNP-andel räknat samma nivå på Sveriges försvarskostnader som de var 1994 under Ingvar Carlssons(s) regering. Vilken försvarsmakt det skulle kunna resultera i kommer förhoppningsvis att framgå när Försvarsmaktens perspektivplan redovisas i sin helhet. Den utgör underlag för Riksdagens försvarsbeslut 2020, för den försvarspolitiska inriktningen 2021-2025.

 
Författaren är överste 1 gr och ledamot av KKrVA

Bortom rikets gränser Del 3 – Vår nutid

Reflektion

Detta är det avslutande inlägget i serien bortom rikets gränser (1, 2). Historiskt har det gått att spåra en obruten linje hur svenska jägarförband från mitten av andra världskriget, minst intill mitten av 1980-talet skulle agera bortom Sveriges gränser. Detta inlägg kommer belysa olika faktorer som även i dag kan tänkas vara värda att beakta. Trots vårt närområde ser annorlunda ut, därtill att de säkerhetspolitiska faktorerna är fundamentalt förändrade i förhållande till när den berörda planering genomfördes.

Det sistnämnda, det vill säga de säkerhetspolitiska faktorerna, bör vara det första som berörs då det sätter själva kontexten. Utåt skulle Sverige under det kalla kriget vara alliansfritt i fred och neutralt i krig.1 Denna uttalade inställning har t.ex. i två större arbeten falsifierats.2 Vad som, troligtvis, inte kunde göras var att upprätta färdiga planer på regeringsnivå mellan två stater om att svenska förband skulle insättas i ett tidigt skede på en annan nations territorium.3 Dagens säkerhetspolitiska realitet skulle dock medge det, därtill får det anses att t.ex. Sveriges solidaritetsförklaring,4 mer eller mindre frammanar det.

Utifrån solidaritetsförklaringen skulle jägarförband utgöra ett ypperligt bidrag, dels för att kunna stödja i vårt närområde med t.ex. direkta stridsinsatser, dels skulle det medge att vi själva erhåller en lägesbild som minst inom ett begränsat geografiskt område, beroende på storleken av insatta förband. Därtill utgör jägarförband s.k. ”lätta förband” vilket snabbt kan förflyttas med olika transporthjälpmedel och förbanden som sådana har en hög inneboende uthållighet. Dock utgör inte jägarförband en ”dussin vara” utan är numera en mer exklusiv resurs, därtill är jägarförband som förbandstyp ett ”lagt kort ligger” d.v.s. placeras förbanden på en specifik plats är dess rörlighet inte hög, utan måste de förflyttas tar det tid bl.a. på grund av att de agerar på ett av motståndaren behärskat område. Något en högre chef måste ha i beaktande.

Bortom solidaritetsförklaringen, har Sverige ingått avtal avseende försvarssamarbete med ett flertal länder i vårt närområde. Dessa avtal skulle tillsammans med solidaritetsförklaringen kunna utgöra en hävstång till en gemensam planering avseende hur t.ex. svenska jägarförband skulle kunna nyttjas i olika konfliktscenarier, får att erhålla en ömsesidig effekt hos båda parter i ett ingånget avtal. Detta skulle medge samma effekter som berördes i stycket ovan avseende solidaritetsförklaringen.

Ytterst skulle detta även skapa en mer fördelaktig position för Sverige. Då en konflikt i vårt närområde onekligen skulle involvera Sverige,5 antingen omedelbart eller på sikt. Ett tidigt insättande skapar som tidigare berörts en förmåga att, dels inhämta information som bidrar till en situationsförståelse. Dels en förmåga att tillsammans med en annan part påverka en motståndare och eventuellt på sikt enskilt påverka en motståndare och dennes högvärdiga mål. Detta kan anses vara själva essensen av varför vi t.ex. under det kalla kriget planlade att gå in på t.ex. finskt territorium. Syftande till att tidigt erhålla information samt kunna påverka de högvärdiga målen, tidigare än när en motståndares tätförband skulle stå djupt inne på svenskt territorium. Vilket troligtvis hade varit fallet om jägarförbanden enbart skulle agerat på svenskt territorium.

En debatt som ofta framträder är Sveriges behov av fjärrbekämpningsförmåga. I dag utgörs den faktiska fjärrbekämpningsförmågan av flygvapnets möjligheter att påverka en motståndare med dess i dag operativa vapensystem, vilket tyvärr inte kan ses som en reell fjärrbekämpningsförmåga. Bortom flygvapnets porté utgör enbart special- och jägarförband Sveriges enda möjlighet att påverka en motståndare. I en högintensiv konfliktmiljö mot en högteknologisk motståndare, kommer troligtvisportéen som det svenska flygvapnet kan agera inom begränsas, varvid special- och jägarförbanden blir än viktigare.

Special- och jägarförbanden skall ej ses som en ersättare till faktisk fjärrbekämpningsförmåga, denna behövs även utan snarare skall de två förbandstyperna ses som ett komplement. En annan viktig aspekt är även den mängd förband som kan tänkas bindas för att skydda ett bakre område, vid blotta vetskapen om att special- och jägarförband kan tänkas vara verksamma där. Detta i sin tur kan tänkas innebära att förband som skulle kunnat agerat som frontförband istället upptas för att skydda och bevaka ett bakre område. Påbörjas detta på ett stort djup kommer det gradvis binda fler och fler förband efterhand som en motståndares anfallsrörelse genomförs, vilket även kommer sänka hans anfallskraft. Detta kan även tänkas utgöra en del i skapandet av s.k. tröskeleffekt.

Som tidigare berörts är både special- och jägarförband något av ett lagt kort ligger. Påbörjas en uppgiftslösning, kan inte dessa förbandstyper snabbt börja lösa en ny uppgift i en annan riktning. Det vill säga handlingsfriheten är kraftigt beskuren när denna typer av förband väl börjar lösa en uppgift. Detta i kombination med att varken special- eller jägarförband utgör någon dussinvara, krävs noga övervägande innan de väljs för att påbörja en uppgiftslösning. Utgående från uppgiftslösning bortom Sveriges gränser, krävs ett än mer noggrant övervägande då dessa förband i sådant fall kommer få stora svårigheter i händelse av ett en konflikt fysiskt även skulle påverka svenskt territorium. Framförallt avseende understöd i olika former, de skulle troligtvis i praktiken bli fullkomligt avskurna varvid en långsiktig planering krävs.

Utifrån agerandet under det kalla kriget förefaller det i dagsläget inte framkommit att Sverige tillsammans med andra nationer hade en gemensam planering avseende jägarförbands nyttjande på annan nations territorium. Detta hade i händelse av en väpnad konflikt kunnat innebära att en stor mängd problematiska situationer hade uppstått, allt från strider till folkrättsliga förvecklingar. Detta kan givetvis omhändertagits i samband med att förbanden skulle insättas via olika kommunikationskanaler, varvid den politiska och militära ledningen kanske hade förutsatt ett godkännande från berörd nation eller nationer.

Det säkerhetspolitiska landskapet ser i dag annorlunda ut. Varvid en gemensam planering skulle vara möjlig att genomföra på förhand. Därutöver behöver den inte vara särskilt detaljerad och omfattande ffa. utifrån hur ett väpnat angrepp, dels kan gestalta sig, dels utvecklas. Vad som skulle underlättas är intransporter, minskade risker för vådabekämpning, underhållstjänst, uttransporter m.m. Sannolikheten för att dylika företag, som planerades under det kalla kriget, med en gemensam planering skall lyckas är avsevärt större än utan. Med de omfattande samarbeten Sverige har i dag med länder i vårt närområde, skulle detta vara fullt möjligt att genomföra. Under förutsättning att den politiska och militära viljan finns för det.

Avslutningsvis, den planering som fanns under det kalla kriget avseende nyttjande av jägarförband bortom Sveriges gränser kan även anses vara aktuell i dag. Nyttjande av special- och jägarförband utanför Sveriges gränser skulle bidra till en ökad situationsförståelse, möjlighet att påverka högvärdiga mål, binda förband som ev. bidrar till att minska en motståndares anfallskraft. Det skulle även skapa en s.k. ömsesidig effekt och ev. bidra till att skapa tröskeleffekt. De av Sverige ingångna försvarssamarbeten skulle möjliggöra en betydligt mer effektiv planering men även genomförande av sådana företag kontra de uppgifter som till dags datum framkommit om den planering som fanns under det kalla kriget.

Have a good one! // Jägarchefen

Källförteckning

Svenska Dagbladet 1, 2(Svenska)

Agrell, Wilhelm. Sprickor i järnridån: svensk underrättelsetjänst 1944-1992. Lund: Historiska media, 2017.
Ekman, Sten. Sverige och Finland under kalla kriget: hemligt militärt samarbete. Stockholm: Svenskt militärhistoriskt biblioteks förlag, 2017.

Slutnoter

1Agrell, Wilhelm. Sprickor i järnridån: svensk underrättelsetjänst 1944-1992. Lund: Historiska media, 2017, s. 120
2Svenska Dagbladet. Holmström, Mikael. Palmes dubbelspel förblir en gåta. 2007. https://www.svd.se/palmes-dubbelspel-forblir-en-gata(Hämtad 2018-05-27)
Svenska Dagbladet. Ohlsson, Per T. De enda som inte visste var svenskarna. 2011. https://www.svd.se/de-enda-som-inte-visste-var-svenskarna(Hämtad 2018-05-27)
3Ekman, Sten. Sverige och Finland under kalla kriget: hemligt militärt samarbete. Stockholm: Svenskt militärhistoriskt biblioteks förlag, 2017, s. 163.
4Ds 2017:66. Motståndskraft. Inriktningen av totalförsvaret och utformningen av det civila försvaret 2021–2025. s. 26-27.
5Ds 2017:66. Motståndskraft. Inriktningen av totalförsvaret och utformningen av det civila försvaret 2021–2025. s. 61.

Knakande transatlantisk länk och ett alienerat Östeuropa som närmar sig Kina

av Ingolf Kiesow

Foto: Shutterstock.com

Den transatlantiska länken knakar betänkligt. USA har under en tid varit på väg att ge sig in i ett handelskrig, som i första hand riktar sig mot Kina, men som även på fullt allvar har Europa som en andra frontlinje. NATO:s huvudregel om ”en för alla, alla för en” gäller numera bara för dem som har betalat tillräckligt för sitt eget försvar enligt USA:s president Donald Trump.

Ingen vet om han blir omvald för nästa mandatperiod. Frågan är om den ovisshet som han har skapat rörande USA:s åtaganden mot sina allierade och om villkoren för världshandeln kommer att bestå i ytterligare sex år. Grunden för den gemensamma transatlantiska säkerhets- och utrikespolitiken har blivit bräcklig. I viktiga frågor om exempelvis påverkan på klimatet och kärnvapenavtalet med Iran kan man inte enas om en gemensam hållning, och USA hotar sina allierade med sanktioner om de inte följer USA:s politik.

Omvärlden försöker under tiden att bemästra situationen genom att skapa frihandelsområden utan USA, till exemepel mellan de övriga länderna kring Atlanten och Stilla havet samt mellan EU och Japan, Kanada, Mexiko och Brasilien.

 Världshandelsordningen på väg falla sönder

USA utmanas samtidigt av Kina om inflytande i världen, och Kina försöker vinna insteg i Europa på olika sätt, mest synligt genom satsning på ”den nya sidenvägen”, det enorma projektet att knyta samman hela den europeiska kontinenten i ett ekonomiskt nätverk under kinesisk ledning. Samtidigt försöker Kina påskynda den begynnande splittring av den transatlantiska länken som Donald Trump redan har åstadkommit, i första hand genom att låta det framstå som om EU och Kina har en gemensam politik mot USA för att bevara frihandelssystemet i världen, symboliserat av världshandelsorganisationen WTO.

Den organisationen har Donald Trump å andra sidan förklarat vara oanvändbar för USA:s intressen och något som USA kan klara sig utan. En informell kompromiss som Kina och USA tycks ha enats om för att åtminstone för tillfället stoppa utvecklingen i riktning mot ett fullskaligt handelskrig mellan dem strider mot WTO:s grundregler om frihandel. Det ställer EU, Japan och Indien, som alla har anslutit sig till Kinas klagomål hos WTO, inför frågan om de också skall låta sig tvingas att åsidosätta WTO-reglerna och därmed sätta världens nuvarande frihandelssystem ur spel.

Svårt hålla ihop militärallianser

Fortsätter USA att ställa sig mot resten av världen i handelsfrågor, Iran-avtalet och andra frågor blir det föga troligt att USA:s militära allianser i det läget kommer att vara någon hållbar grund för övriga alliansmedlemmars framtida säkerhetspolitik. Det har Tysklands förbundskansler Angela Merkel redan påpekat flera gånger.

EU behöver både undvika att bli ovän och en alltför nära vän till Kina. EU:s förhållande till USA börjar å andra sidan att ställas inför en rad nya problem – behovet av att undvika att bli en ovän, men heller inte kunna vara samma goda vän som förut, därför att man inte är överens om flera av de mest grundläggande frågorna. Handelspolitiska motsättningar blandas med säkerhetspolitiskt kaos och ställer EU inför krav på långsiktiga, men någorlunda snabba beslut på ett sätt som tidigare inte har förekommit i EU:s förhållande till omvärlden. Det kan bli svårt.

EU inte särskilt välrustat för att fatta snabba beslut

EU:s beslut om internationella avtal fattas genom omröstning i ” Europeiska Unionens Råd”, i dagligt tal kallat ministerrådet. Ofta krävs kvalificerad majoritet. Riktlinjerna för unionens långsiktiga politik överenskoms däremot vid möten med det ”Europeiska Rådet”, som består av medlemmarnas regerings- och statschefer, den permanenta ordföranden och EU-kommissionens ordförande. De möts två gånger om året. Ett land fungerar halvårsvis som ordförandeland i både ministerrådet och det Europeiska Rådet och förbereder agendan till mötena. Till hjälp har ordförandelandet både det tidigare ordförandelandet och nästkommande ordförandeland. Tillsammans bildar de den så kallade trojkan. Dess tre länder skall alltså tillsammans ha ansvaret för de ämnen som kommer att behandlas på lång sikt, och samtidigt har ordförandelandet ansvaret för planeringen av ministerrådets handhavande av unionens löpande ärenden.

http://www.consilium.europa.eu/sv/council-eu/presidency-council-eu/

De utgör på sätt och vis en balans till det inflytande som de största medlemsländerna, särskilt Frankrike och Tyskland, naturligen utövar över den gemensamma politiken. Ordförandeland är för närvarande Bulgarien. Den 1 juli 2018 tillträder Österrike, och vid årsskiftet tar Rumänien över.

EU har en femte kolonn

Många försök att råda bot på problem som uppstår med att Kina eller/och kinesiska företag sätter sig över de EU-regler som gäller för affärer i EU av tredjeland, liksom försök till kritik av Kina om till exempel bristande mänskliga rättigheter motarbetas regelbundet av en särskild grupp länder inom EU.

Det rör sig om den så kallade 16+1-gruppen, som består av EU:s fattigaste 11 länder, (https://en.wikipedia.org/wiki/List_of_sovereign_states_in_Europe_by_GDP_(nominal)_per_capita), som samtliga ligger i Öst- och Centraleuropa, samt balkanländer, som ännu inte vunnit anslutning och slutligen Kina, som tog initiativet till bildandet av gruppen. Syftet är att ”intensifiera och utvidga samarbete” mellan Kina och de sexton länderna ”rörande investeringar, transporter, finanser, vetenskap, utbildning och kultur”. ( http://ceec-china-latvia.org/page/about/)

Ordförandelandet Österrike numera en ideologisk del av Östeuropa

Det kan tilläggas att samtliga av EU-medlemmarna i 16+1 har intagit en avvisande inställning till flyktingmottagande och att de flesta har regeringar med högerinriktad politik eller av högerpopulistisk karaktär. Det gäller främst Ungern, Polen och Tjeckien, som har mött kritik av såväl kommissionen som andra medlemmar av unionen, men även de övriga i olika hög grad. Gruppen har alltså en ideologisk inställning, som skiljer medlemmarna från övriga EU-länder.

Österrikes nyvalde förbundskansler Sebastian Kurz kom till makten på ett program för ”Heimat, Sicherheit und Verantwortung”(ungefär ”Hembygd, Säkerhet och Ansvar”). ( http://www.euronews.com/2017/12/19/what-are-the-policies-of-austria-s-new-right-wing-government-)

Vad gäller EU innebär det visserligen fortsatt anslutning, men också att motarbeta fortsatt integrering, arbeta för mera inflytande av de nationella regeringarna, opposition mot anslutning av Turkiet och bättre förbindelser med Ryssland och Kina, samt sist men inte minst en migrationsfientlig inställning.

I april gjorde Kurz ett av sina första officiella utlandsbesök tillsammans med förbundspresident Van der Bellen i Kina och ingick bl a ett avtal om strategiskt samarbete. Både Van der Bellen och Kurz utlovade att Österrike skall verka för ett närmande till Kina under sin tid som ordförandeland i EU. (http://www.xinhuanet.com/english/2018-04/09/c_137096222.htm)

Nästa trojka gillar inte fortsatt integrering

Österrike är inte medlem av 16+1-gruppen, men den nye kanslerns politiska program ligger nära den gruppens politiska profil.  Att döma av uttalandena under hans Kina-besök kan man förmoda att Österrikes agerande som ordförandeland i EU och som en ”strategisk samarbetspartner till Kina” kommer att vara lyhört för Kinas önskemål, särskilt som Österrike kommer att ha två medlemmar av 16+1-gruppen i den trojka som förmodas utforma det Europeiska Rådets agenda.

Först och främst blir detta förmodligen ett underrättelse- och säkerhetsproblem. Som  med alla sådana problem är det lätt att först överdriva och sedan glömma. Med tanke på den känsla av besvikelse och bitterhet över vad anslutningen till EU har fört med sig som råder i dessa länder och med tanke på risken för att de väljer att lämna unionen måste man ändå ställa följande frågor: Hur kan man under ett kritiskt skede undvika att Kina kan få en otillbörlig påverkan på EU:s utrikes-och säkerhetspolitiska linje genom att hålla sig underrättat genom de 11 medlemmarna av   16+1-gruppen och få sina synpunkter framförda av dem inom unionen? Hur kan man vidare undvika att spontant och under kinesiskt inflytande inta en överdrivet negativ attityd till USA under det sannolikt stundande handelskriget mellan USA och omvärlden? Hur kan man med andra ord undvika att i onödigt hög grad försämra de allmänna relationerna med USA på längre sikt än Doland Trump´s tid vid makten?

Alldeles utan kinesisk inblandning måste man samtidigt undvika att olika inställning till frågor om flyktingar och demokrati tillåtes att splittra EU:s egen inre sammanhållning under en period, som kan vara avgörande för dess överlevnad.

EU är inne i ännu en period av strukturell omdaning. Spänningarna inom unionen har blivit sådana att bl a Frankrikes president Emanuel Macron har talat om att skapa ett ”Europa med två hastigheter”, en tänkt nyordning som skall möjliggöra att de motsträvigaste inte skall lyckas förhindra fortsatt integrering. De länder som är rädda för fortsatt integrering är just Europas fattigaste länder (samt helt nyligen även Italien), och de ingår samtliga i 16+1-gruppen och har med undantag för de baltiska länderna en historisk bakgrund, som gör dem mera konservativa i religiösa, samhälleliga och kulturella frågor och mera skeptiska inför globaliseringens fördelar. Det har betytt mycket för deras motstånd mot flyktingmottagande och gjort frågan ännu mera politiskt känslig.

EU:s östra gränsmarker kräver större vaksamhet

Att de östeuropeiska länderna nu har förenats med Kina i 16+1 ger anledning till bekymmer. Det är knappast i Europas intresse, om de fattigaste länderna stöts bort och bildar ett missnöjt och potentiellt fientligt bälte utmed Europas östra gräns. Visserligen har de flesta i 16+1 smärtsamma minnen av rysk överhöghet och offrar stora summor på militärt försvar av fruktan för Rysslands aggressiva attityd, men Ryssland och Kina är samtidigt på väg att snabbt närma sig varandra i såväl militära som ekonomiska sammanhang. I ett militärpolitiskt perspektiv framstår ett opålitligt Östeuropa som en mardröm för NATO, för EU och för Sverige.

Övriga EU-länder gör klokt i att behandla 16+1 med både vaksamhet och varsamhet och i ett långsiktigt perspektiv. Att behandla dem som en femte kolonn utan hänsyn till deras avvikande kulturella och historiska bakgrund kan slå tillbaka. Att inte vara misstänksam inför deras inbördes samverkan och deras samverkan med Kina kan å andra sidan vara minst lika farligt för Europas sammanhållning och oberoende.

 
Författaren är ambassadör och ledamot av KKrVA.

Ubåtsfrågan – än en gång

Redaktörens kommentar

av Tommy Jeppsson

Idag publiceras tre repliker och en slutreplik till ett tidigare inlägg på akademiens blogg av ledamoten David Bergman.

Med anledning av påståenden i ett par av dessa repliker finns det skäl till några tydliggöranden.

Akademien bygger på ledamöternas mångfald avseende kompetens och erfarenheter vilket utgör fundamentet för verksamheten, såväl inom akademien som i ledamöternas deltagande i den offentliga debatten. Akademien har inte och ska inte ha en ensad uppfattning utan bygger tvärtom på ledamöternas olika uppfattningar. Detta stimulerar en sakligt underbyggd debatt, vilken uppmuntras.

Kungl Krigsvetenskapsakademien välkomnar därför även de som inte är ledamöter som skribenter på vår blogg och i akademiens Handlingar & Tidskrift. Detta innefattar även individer som replikerar på, eller har annan uppfattning än författaren till en artikel eller ett inlägg. I detta ligger en inriktning i att vara så öppen som möjligt. Givetvis med ambitionen rörande bibehållen kvalitet på de enskilda inläggen samt på debatten i stort. Därför har vi i detta fall valt att ta in en replik, till trots för att denna uttrycker negativa åsikter om akademien som helhet samt rörande ledamöter, där skrivningen rörande de senare förutom att direkt vara felaktiga utgör direkta personangrepp. Sammantaget ovärdig journalistik.

Dock finns som alltid inriktningen kvar att hålla en hög kvalitet på våra inlägg, och jag  understryker därför, på ovan förekommen anledning, vikten av att oaktat andemening uttrycka sig respektfullt och sakligt och utan att angripa person eller institution.

Jag vill också understryka att allmänheten välkomnas extra att ta del av föredrag och diskussioner på de öppna delarna av våra akademisammankomster samt att ta del av akademiens tryckta material.

Med den slutreplik som här följer avslutas också denna debatt.

 
Författaren är överstelöjtnant, ledamot av KKrVA och redaktör för dess Handlingar och Tidskrift.


Replik till David Bergman

av Mattias Göransson

I ett inlägg publicerat på Kungliga Krigsvetenskapsakademiens blogg behandlar major David Bergman, tillika doktorand i psykologi, min bevakning av ubåtsfrågan. Sammanfattningsvis skriver han 1) att han uppmärksammats på bevakningen, 2) twitterledes har invänt mot den, 3) uppfattat sig bemött ”med taggarna utåt”, samt 4) önskar att den upphör. Därutöver redogör han 5) för Försvarsmaktens generella arbete för att förhindra feltolkningar av sinnesförnimmelser, samt 6) påpekar riskerna med att av ”enskilda indikatorer” dra slutsatser om helheten, då som invändning mot mitt påpekande att alla i dag kända fakta om påstådda undervattenskränkningar 1980–1994 talar för att det rörde sig om en masshysteri.

David Bergmans inlägg är dessvärre lika vilseledande som felaktigt.

Bergmans aktion föranleddes av en publicering i Filters april/majnummer som redovisar att bottenspåren i Hårsfjärden i själva verket var spår efter ankringen av marinens egna fartyg (de viktigaste spåren, i Danziger Gatt, genererades av HMS Belos den 14 oktober 1982 samt HMS Skuld den 4 december 1982). Processen fram till denna upptäckt redovisas i en 70 000 tecken lång artikel som på webben kompletteras med en 30 000 tecken lång notförteckning samt ett avsevärt antal avhemligade militära urkunder som låter läsaren själv kontrollera fakta. Stora delar av detta material har jag själv samlat på mig under de fyra år jag studerat ubåtsfrågan, men fullständigt avgörande var de rådata överstelöjtnant Sune Thomsson kunde bidra med: dykarnas originalskisser från Hårsfjärden, marinens eget filmmaterial samt loggböckerna för de involverade fartygen.

Utöver att redogöra för Thomssons forskargärning berättar artikeln om överstelöjtnantens personliga resa från ubåtstroende – eftersom han antog att kollegorna inom Marina analysgruppen redovisade fakta korrekt – till sanningssägare; när han själv undersökte sakförhållandena fann han att kollegorna spridit missledande, förvanskade och felaktiga påståenden. Därutöver förklaras varför bottenspåren fortfarande är centrala: efter att alla andra bärande ”tekniska bevis” fallit bort (kavitationsljudet avfärdades som minkar 1994; signalspaningen som handelsfartyg och sonogrammen som tekniskt undermåliga 1995; typljudet som sillar 1999; 3.47-bandet som svensk motorseglare 2008) var de vad som återstod.

När David Bergman reste invändningar mot denna rapportering, utan att själv ha tagit del av den, svarade Filter vid upprepade tillfällen att han först borde läsa artikeln och studera underlaget (tillgängligt på vår hemsida vid tillfället). Detta är inte att ha ”taggarna utåt”, det är att efterlysa stringens. Major Bergman är för övrigt statstjänsteman och som sådan juridiskt ålagd att uppträda opartiskt och sakligt.

Av den orsaken är hans inlägg på Kungl Krigsvetenskapsakademiens blogg desto mer anmärkningsvärd, även bortsett från det udda i att en representant för försvarsmakten i en demokrati uttrycker önskemål om att kritisk bevakning ska upphöra. Bergman nämner inga detaljer i sakfrågan, kan inte peka på något faktafel, utan levererar ett svepande och emotionellt budskap. Vad värre är: de försök han gör att anknyta till ubåtsfrågan visar att han saknar elementära kunskaper om ämnet.

Att Försvarsmaktens insatser för att motverka ”vaktposteffekten” och så kallat mönsterseende hade viss effekt är uppenbart: annars hade antalet observationer 1980–1994 varit oräkneliga, i bokstavlig mening (med tanke på tidsrymd, antalet inblandade personer och antalet skärgårdsobjekt). Saken gäller alltså de 6 367 som uppfattades som främmande undervattensverksamhet, och hur de analyserades och bedömdes.

De allra flesta gavs en låg klassificering även av marinen, men 411 respektive 118 bokfördes som ”sannolika” respektive ”säkra” observationer av främmande undervattensverksamhet. Den som detaljstuderar dessa rapporter – jag har personligen gått igenom runt 600 som jag funnit särskilt intressanta – upptäcker dock att underlaget brister i både metod och redovisning, samt att bedömningen varit godtycklig. Juridikprofessor Anna Christensson kom fram till samma sak när hon som medlem av 1995 års Ubåtskommission studerade varenda observation.

Inte minst av dessa anledningar var den ”tekniska bevisningen” så central: den utgjorde orsaken till att också mindre säkra observationer kunde ges en hög klassning, samt att även lågt klassade observationer inom Försvarsmakten – och bland allmänheten – betraktades som relevanta. Vad David Bergman tror är ”enskilda indikatorer” som visat sig felaktiga är alltså ubåtsfrågans själva fundament.

Att det är så är inget som jag har hittat på, det är ett historiskt faktum. De som mest ihärdigt framhävde betydelsen av de sedermera avförda ”tekniska bevisen”, samt att det var dessa som skänkte trovärdighet åt övriga observationer, var inga mindre än Marina analysgruppens chef Emil Svensson, hans kollega Nils-Ove Jansson, deras hantlangare Per Andersson, landets ÖB Bengt Gustafsson samt moderatledaren Carl Bildt.

Att dessa justerat sin argumentation i takt med att bevisningen fallit är en välkänd försvarsmekanism hos människor som investerat personlig prestige och trovärdighet i en fråga, i vardagligt tal kallad förnekelse. Varför Bergman uppvisar en liknande inställning vet bara han själv, men sannolikt är han påverkad av att Emil Svensson, Nils-Ove Jansson, Bengt Gustafsson och Carl Bildt tillhör hans egen akademi. Dessa medlemmars upprepade tjänstefel är en skamfläck för Kungl Krigsvetenskapsakademien, vilket Akademien har hanterat genom att enträget agera stödtrupp åt dem samt Per Andersson: man publicerar deras inlagor, finansierar deras bokutgivning och sprider deras hypoteser.

Denna kollegialitet är missriktad. För det är ju precis som överstelöjtnant Sune Thomsson kom fram till: de första att luras av Marina analysgruppens bedrägliga presentationer och slutsatser var kollegorna inom Försvarsmakten.

Envar har naturligtvis rätt till sin egen uppfattning om att ha jagat eller skådat en undervattensfarkost. Men utöver att den tekniska bevisningen har fallit vet vi numera A) att dåtidens sovjetiska farkoster saknade kapacitet att genomföra de av marinen beskrivna operationerna, B) att miniubåtar med larvband enbart förekom i Marina analysgruppens fantasi, samt C) att snart 40 års efterforskningar inte har resulterat i en enda trovärdig och med faktaunderlag säkerställd bekräftelse från en sovjetisk eller rysk källa.

Att konstatera dessa faktum är inte ”antydansjournalistik”.

 
Författaren är chefredaktör och ansvarig utgivare för Magasinet Filter.


Ilska, skam och tro i ubåtsdebatten

Av Sune Thomsson

Under rubriken ”Filtrera bort ubåtarna Filter” skriver majoren och doktoranden i psykologi David Bergman (DB) på försvarsbloggen den 13 april där jag figurerar:

Och ju fler reportage om påstådda militära misstag man publicerar desto fler ”visselblåsare” som upplever förklaringsmodellen som lämplig för att lätta sin egen frustration kommer också att lockas fram.

Eftersom DB vill diskutera utifrån psykologens perspektiv försöker jag minnas min reaktion på händelserna i Danziger gatt i oktober 1982. Alltså de händelser där ljudinspel och bottenspår blev tekniska bevis för protestnoten till Sovjet 1983. Jag var faktiskt på plats bara någon vecka efter att allt hände.

Till att börja med kände jag nog ilska och frustration över att ryssen var i det basområde som jag och några tio tusen andra skulle försvara. Vi hade räknat med förvarning och mobilisering och så kommer dom i fredstid. Dessutom under ytan när hela vårt försvar utgick från att de skulle komma ovan ytan. Vi var lurade, kändes det som.

Sedan kom de spännande ubåtsjaktåren som kändes mer meningsfulla än ”tröskandet på kaserngården”. Nu var det homo sapiens djupt förankrade jaktinstinkt som gällde. Men också tvivel. För varför fick de med sin höga företagsfrekvens aldrig haverier och hur kommunicerade man? FRA registrerade aldrig någonting under alla år. På fronten var det få som visste om att tiotals typljudsobservationer bedömdes vara från avancerade moderubåtar. Något som först år 2000 fick en annan förklaring.

Att i marinen öppet tvivla var mycket sällsynt, nästan skamfullt. Först efter några glas kunde någon enstaka visa tveksamhet.

Jag hade under årens lopp noterat att händelserna i Danziger gatt 82 hade drivit fram en officersrevolt och tre statliga utredningar. Och äntligen kom en annan av sapiens egenskaper i dagen: nyfikenhet.

Efter pensionering 1997 började jag därför läsa dom där utredningarna och blev efterhand skeptiker. Varför? Jo, jag kom fram till att de tekniska bevisen tvärt emot vad ubåtsutredningarna skrev inte håller. Alltså bottenspår och ljudinspel i Danziger gatt. Samma indikationer ger enligt Ubåtskommissionen 1995 trovärdighet till de många optiska observationerna. Resonemanget övertygade inte, min tro vacklade.

Mina analyser av ljud och bottenspår kommer att finnas på Riksarkivet men den intresserade kan redan nu kika i Magasin Filter.

Efter denna exploration i psykologens soffa går jag över till regeringens protestnot 1983.

Nyckelmeningen löd:

Den svenska regeringen har icke några uppgifter som motsäger kommissionens slutsats härvidlag. Den drar slutsatsen att det varit fråga om sovjetiska ubåtar.

Formuleringen speglar Olof Palmes tveksamhet. Han tog upp de märkliga bottenspåren med Boris Pankin som givetvis förnekade alltsammans. Även i Carl Bildts värld fanns tvivel. I varje fall togs saken inte upp vid Moskvasamtalen 1992-94.

De tekniska bevisen för protestnoten kan nu avfärdas efter avslöjandena i Filter. Därmed även teorin om medvetet utsläpp av ubåtar. Således viktiga klarlägganden för många intresserade, möjligen med DB som undantag.

Inte minst borde händelserna ha ett intresse vid analys av den gråzonsproblematik som försvarsberedningen flaggar för.

Skulle förresten vara intressant att höra DB reaktion när Insatsledningen 2015, visserligen efter viss fördröjning, blev visselblåsare och avslöjade att ytgående ubåt på väg mot Stockholms slott var en vit plastbåt.

 
Författaren är f d överstelöjtnant i Kustartilleriet.


Gärna debatt men grundad på fakta och inte på invektiv

av Emil Svensson

Ledamoten Per Blomqvist har i ett inlägg lovordat de ”insatser” som Mattias Göransson och Sune Thomsson gjort om ubåtsfrågan i tidskriften Filter. Den direkta orsaken till Blomqvists agerande förefaller vara att han är missnöjd med doktoranden David Bergmans mer insiktsfulla beskrivning av Filters aktiviteter i samma fråga.

Rent principiellt får naturligtvis Göransson och Thomsson tycka vad de vill.  Problem uppstår bara om de genom sitt agerande skapar och sprider en falsk bild av en säkerhetspolitisk utmaning som har skärskådats av tre statliga kommissioner.  Dessa har slagit fast att främmande undervattensverksamhet genomförts mot Sverige.

Jag har naturligtvis ingen förhoppning om att övertyga Göransson och Thomson om att de har fel. De är fast i sin egen retorik.  Jag hoppas att nedanstående två exempel i alla fall hindrar att fler akademiledamöter eller läsare av denna blogg hamnar i samma grop som Per Blomqvist.

Mitt första exempel rör den sovjetiska ubåten S363 (U137) som enligt Filter hamnade i Karlskrona skärgård genom navigationsmisstag. Man påstår också att sovjetiska ubåtsjaktflygplan letade efter sin försvunna ubåt öster om Bornholm.

Enligt den företagsorder som gavs till ubåten så har den som ”huvuduppgift att söka och skugga främmande ubåtar i” två områden som tillsammans bildar ett V kring delar av Bornholm.( Enligt sovjetiska ubåtschefer kallades området skämtsamt för ”byxorna” ). För laddning av batterierna anges ett särskilt område öster om Bornholm. Företaget skulle genomföras i två identiska etapper med mellanliggande vila i Swinoujscie.  Den andra etappen påbörjas den 17/10 1981 och avslutades på ett grund i Gåsefjärden.

I samma uppgift ingår både enstaka ytfartyg och ubåtsjaktflygplan och särskilda direktiv för samband med sådana enheter finns i företagsordern.  Det är alltså en ganska normal sovjetisk spaningsoperation mot ubåtar som genomförs och där senare den egna ubåten temporärt dras ur för ett specialuppdrag i Karlskronaområdet.  Specialuppdrag var inte heller ovanligt enligt sovjetiska ubåtschefer.

Eftersom Göransson m fl tydligen har mycket begränsade kunskaper om navigering så finns det anledning att översiktligt beskriva vilka navigeringshjälpmedel som fanns på U 137. Förutom kompass och logg så fanns utrustning för att navigera efter Deccakedjan. Man kunde också pejla alla de radiofyrar som finns i området. Därutöver hade man också signalspaningsutrustning för att pejla all radarsändning.  Till detta hade också en särskild signalspaningsgrupp kommenderats ombord.  All utrustning fungerade enligt ryska källor perfekt. Radiopejlen kontrollerades dessutom av en svensk inspektionsgrupp ombord på den grundstötta ubåten.

Hela navigeringen har studerats i detalj av marin expertis, sjöbefälsskolan i Kalmar och FOA. I Ubåtsskyddskommissionens rapport 1995 står det tydligt att de bedömde att U 137 inträngning var avsiktlig. Skulle man fråga en fritidsskeppare om det är möjligt att med endast kompass och kikare navigera fel med mer än halva Östersjöns bredd i detta område, så skulle svaret bli ett absolut nej.

Kvarstår då påståendet att sovjetiska ubåtsjaktflygplan skulle ha letat efter U137 öster om Bornholm.  Eftersom ubåtsjaktflygplan ingick i den sovjetiska företagsordern så är det inget märkligt att de fanns på plats öster om Bornholm. Målet för deras verksamhet var alltså främmande ubåtar.  Eftersom U 137, så snart som de var säkra på att de inte kunde ta sig från grundet, själva rapporterade sitt rätta läge så fanns det heller inget sökbehov.  Den sovjetiska ledningen visste alltså att det stod en ubåt på grund inne i Karlskrona skärgård innan de svenska myndigheterna fick samma information.  Det enda behov man hade av flygplan i förhållande till U 137 var möjligen som reläfunktion för radiotrafik mellan ubåten och dess bas.

Ovanstående fakta kommer i sin huvudsak från ryska dokument och officiella källor.

Jag övergår därmed till frågan om bottenspåren som framför allt Thomsson tydligen tycker är felaktigt hanterad.

För att läsarna ska förstå hur det går till vid undersökning av bottenspår görs nedan en beskrivning över hur Marinen hanterade bottenspårsrapporter under 80-talet.

För att öka kunskapsnivån om de olika typer av spår på botten som kunde förekomma gjorde Marinen systematiska prov med att dokumentera hur spår som skapats av legal mänsklig påverkan såg ut. Marinen gjorde därför fullskaliga prov med olika typer av ankare, kättingar, m m. Det finns ett stort sortiment av ankare som oftast är anpassade efter båtens/fartygets storlek och nyttjande. Exempel på ankare som testades var stockankare, Danfortankare, blyplättar, Bruceankare, Facettankare, draggar, m m. Dessa olika ankare finns också i varierande vikter och storlekar vilket givetvis påverkar det uppkomna spårets karaktär och storlek. Till ankarets spårbild hör också ibland ankarets förbindelse med fartyg eller boj. Denna kan bestå av kättingar av olika dimensioner eller tågvirke, många gånger med bly eller annat material inne i själva tågvirket för att göra detta tyngre och sjunkande. Under vissa förhållanden sätter man också på en tyngd några meter från ankaret på trossen för att denna tyngd ska dämpa ryck m m i själva ankaret vid sjögång. En båt eller ett fartyg som ligger fritt med ankare vrider sig efter vinden och då släpar kättingen eller trossen i botten och ger olika typer av spårbildning.  Även bojar kan komma i rörelse, inte minst på senvintern då de kan ha frusit fast i isen som sedan börjar driva iväg med bojen och ett släpande ankare vilket orsakar spår. Spår kan också åstadkommas av kablar mm som fastnat i ett fartyg och släpats med längs botten tills de lossnat.

För att få kunskap om hur spårbildningen kan se ut vid yrkesfiske med exempelvis trål gjordes också dokumentation av detta. I detta fall är det oftast trålborden som orsakar de markanta spåren på botten.

Allt ovan beskrivet dokumenterades inom Marinen för att personalen skulle lära sig hur bottenspår orsakade av legal mänsklig verksamhet kan se ut. De absolut vanligaste, av människan orsakade, spåren som kan ses på botten kommer just från sådan ovan beskriven verksamhet.

Ett bottenspår kan upptäckas av en ren slump i samband med exempelvis dykning. Det är dock mycket ovanligt utan det normala är att en bottenundersökning initieras efter någon observerad eller befarad främmande aktivitet.

Bottenspår som upptäcks och som inte bedöms ha naturlig legal förklaring genomgår en mycket omfattande utvärdering som kan ta lång tid. Spåren dokumenteras med foto och eller video och mätningar sker av många olika parametrar som bredd, djup, vinklar i själva spåret, eventuella rillor, avstånd mellan parallella spår, mm. Mätningar sker också av hur mycket sediment som ligger i själva spåret och om spårväggarna har börjat slipas av genom eventuell bottenström. Man försöker kontrollera hela spåret för att försöka se var början och slutet är för att bedöma i vilken riktning spåret har uppkommit. Vid mätningar av ”bandspår” kontrolleras parallelliteten regelbundet längs spåret.

Då det är av vikt att försöka tidsbestämma, d v s klarlägga när spåret har uppkommit, sker kontroller normalt av ett nytt spår ett par gånger den första veckan efter upptäckten och därefter en gång per vecka och över tiden med längre tidsintervaller. Detta för att se hur spåret åldras genom sedimentfyllning och avslipning av kanter. Man kan senare också kontrollera hur återväxt av bottenväxter kan ske efter en tid.

Beroende på vilken typ av botten det är, bottendjup, strömförhållanden, m m kan ett spår finnas kvar under lång tid. Exempel finns från skärgården där gamla registrerade bottenspår fortfarande kan upptäckas under dylager efter mer än 30 år med hjälp av bildalstrande sonar.

I vissa fall ställs krav på att avgjutning ska ske av ett tvärsegment av spåret. Att använda normal spårsäkringsutrustning som utnyttjas vid polisundersökningar av exempelvis bilspår på land är svårt att använda på sjöbotten och därför togs tidigt fram en specialanpassad skumliknade produkt som kunde sprutas/hällas ner i undervattensspåret och som stelnade snabbt så att avgjutningen kunde lyftas till ytan. För en oinvigd är det svårt att se hur spåret ser ut efter en avgjutning genom att det är ett inverterat gjutobjekt man ser. Vill man göra detta mer förståeligt kan man då använda detta som en del av en gjutform och då göra en ny gipsavgjutning vilken efter det att gipsen stelnat visar hur spåret ser ut i verkligheten.

Vid flera viktiga bottenundersökningar har tidigare också polistekniker deltagit i dykningar för bevissäkring. I samband med dessa undersökningar ser man också om det kan finnas andra avlagringar på påkörda stenar, m m.

De bottenspår som bedöms ha åstadkommits genom främmande undervattensverksamhet dokumenteras i hemliga handlingar tillsammans med fotografier, sjökortsavdrag, m m. Vid vissa större incidenter som Hårsfjärden, Kapellhamnsviken och några fler, har information kring dessa lämnats ut till media.

Beroende på bottendjup och andra vattenförhållanden utnyttjas många gånger fjärrstyrda plattformar, typ Sjöuggla, som förses med mätutrustning för att mäta spårbredd, m m. Om bottendjupet medger utnyttjas dykare för jobbet.

Om man nu ändå inte vill tro på denna beskrivning av Försvarsmaktens noggranna och förutsättningslösa bedömningar av bottenspår, kan man dock förhoppningsvis sätta tilltro till Ubåtskommissionen 1995 slutsatser avseende bottenspår. De skriver exempelvis som sammanfattning på bottenspåren i Djupviken under Hårsfjärdenhändelserna 1982:

Sammanfattningsvis bedöms dock de parallella bandspåren som spår från en bottengående banddriven farkost. Att spåren skulle kunna vara orsakade av tunnor eller sjunktimmer som finns i närheten kan uteslutas till följd av spårens parallellitet och det regelbundna rillmönstret.

Samma kommissions slutsatser av samtliga bottenspår är följande:”Vi delar experternas bedömningar vad avser Hårsfjärdenområdet, Klintehamn och Kappelshamnsviken och att spår där åstadkommits av bottengående farkoster samt att det utanför det egentliga Hårsfärdenområdet även förekommer spår av farkoster som inte är bottengående. Vi bedömer spåren som bevis för främmande undervattensverksamhet. Vi bedömer vidare att spåren i Hävringebukten med stor sannolikhet härrör från ankring.

Till slut några ord om Göranssons påstående ”att dåtidens sovjetiska farkoster saknade kapacitet att genomföra de av marinen beskrivna operationerna” samt ”att snart 40 års efterforskningar inte har resulterat i en enda trovärdig och med faktaunderlag säkerställd bekräftelse från en sovjetisk eller rysk källa.”

I detta fall måste Göranssons källforskning vara extremt dålig.  Om vi börjat med syftet med operationerna så finns de bra beskrivna i en bok ”Dum Spiro Spero” skriven av en sovjetisk Spetsnazmedarbetare. Uppgifterna i denna bok verifieras av ett meddelande i Interfax den 20 april 1998 där det sägs att redan år 1970 inrättades spanings- och sabotageförbandet Delfin som var avsett för hemliga operationer riktade mot utländska staters marinbaser. I dessa förbands beväpning ingick både de allra bästa vapentyperna och den bästa militära utrustningen, däribland miniubåtar av typen Piranha och dykarfarkosterna av typerna Triton I och Triton II.

Den ryske marinchefen, Vladimir Kurojedev har även under första kvartalet 1998 under ett samtal med utländska attachéer avslöjat att samtliga ryska mariner hade denna typ av förband.

Starttidpunkten verifieras också av den f d sovjetiska FN-ambassadören Sjevtjenko som hävdar att beslutet om att sända in ubåtar till svenska farvatten, fattades av politbyrån 1970. I sin bok skriver han:

In important foreign policy matters the Kremlin leadership`s typical double-handed approach was expressed in the approval of a plan to send submarines to probe Swedish and Norwegian coastal areas soon after Swedish Prime Minister Olof Palme visited Moscow in 1970 and received assurances that the Soviet Union intended to widen the friendly cooperation with this country.

Jag fick under 1990-talet möjlighet att möta många exsovjetiska militärer och har stor respekt för deras militära kunskaper. Förmåga att utnyttja motståndarens svagheter var viktigt. Annekteringen av Krim påvisar utnyttjande av en rad okonventionella metoder för att i det längsta dölja de verkliga avsikterna. Undervattensmedel är mycket lämpliga för anonyma insatser och möjliggör förnekelser. Dessa förnekelser underlättas självklart av om man genom ryktesspridning kan så misstro i mållandets befolkning.

 
Författaren är kommendör 1 gr och ledamot av KKrVA.


Slutreplik till Mattias Göransson

av David Bergman

Det gläder mig att Mattias Göransson tar sig tid att bemöta kritik från en mångårig läsare. Sen finns det alltid olika sätt att bemöta de som har synpunkter på ett reportage. Göransson menar i sitt svar att han inte haft taggarna utåt när han fattat pennan Jag överlåter åt övriga läsare att av hans replik avgöra om så är fallet efter inte.

Det är något ironiskt att Göransson svarar på de punkter jag inte ifrågasatte. Jag berörde inte hans förmåga att göra bedömningar i de enskilda fall han tagit upp – att utvärdera hans marina kompetens överlåter jag till marina kollegor. Min kritik byggde på hans sätt att göra orimliga generaliseringar och dra alltför långtgående slutsatser om inkompetenta militärer med beskyllningar om masshysteri eller någon form av kollektivt medvetet bedrägeri.

Chefredaktörens långtgående slutsatser framförs även med en grund i en starkt försvarsfientlig retorik, samt en blindhet för att det mönsterseende som han beskyller andra för, även påverkar honom själv. Retoriken i hans replik går igen, tillsammans med den minst sagt bekväma argumentationslinjen att avfärda kritiker genom att hävda att dessa är i förnekelse och att deras agerande skulle vara symptomatiskt just för personer som förnekar att man befinner sig i förnekelse.

Tyvärr fortsätter Göransson med samma typ av antydningar och insinuanta kommentarer och utvidgar även dessa på ett anmärkningsvärt sätt.

En sådan insinuation är när Göransson anmärker att ”Major Bergman är för övrigt statstjänsteman och som sådan juridiskt ålagd att uppträda opartiskt och sakligt.” och genom det vill mena att statstjänstemän som sådana har någon form av generella begränsningar avseende yttrandefriheten. Han antyder också implicit att min kritik skulle varit myndighetens och därmed något anmärkningsvärt i en demokrati.

Officerare har samma grundlagsskyddade rätt som andra att uttrycka sig och att delta i den offentliga debatten. Försvarsmaktens policy understryker även, med uppenbara undantag för exempelvis detaljer vilka omfattas av sekretess, att anställda skall uppmuntras att delta i samtalet om myndighetens ämnen. Att ange sin militära grad antyder på intet sätt att man skulle uttrycka sig i rollen som tjänsteman eller att det skulle vara myndighetens uppfattning. Detta vet Göransson, inte minst då han intervjuat flera kollegor som gett sina privata synpunkter i de aktuella reportagen.

Att en chefredaktör försöker tysta kritiker genom antydan att personer inte skulle få uttrycka sig offentligt på grund av den yrkeskategori de tillhör är anmärkningsvärt och hör inte hemma i en demokrati. Skulle kommentaren bottna i en reell uppfattning att officerare gärna får yttra sig till stöd för hans teorier, men inte som kritiker till desamma finns genuin anledning till oro.

En annan insinuant kommentar rör att akademien skulle utgöra någon ”stödtrupp” för sina egna ledamöter. Flera skribenter samt Göransson själv har nu publicerat sina texter på akademiens hemsida. Dessutom är flera av Göranssons intervjuobjekt, exempelvis Johan Kihl och Sven Hirdman, ledamöter av samma akademi. Var han finner fog för sina påståenden om denna sammansvärjning är därmed inte helt enkelt att se.

Att mena att man inte sysslar med antydningsjournalistik för att sen komma med denna typ av antydningar är inget som övertygar. Om Göransson använt samma stringens i sitt övriga arbete som han uppvisat i ovanstående exempel finns än större anledning att ifrågasätta hans långtgående teorier och slutsatser.

 
Författaren är major, doktorand i psykologi och ledamot av KKrVA

Den strategiska vikten hos inre vattenvägar och stora sjöar

Hos SvD plockar Oscar Jonsson, Försvarshögskolan och doktorande på King’s College London, upp tråden om Sveriges behov av att skapa en långräckviddig bekämpningsförmåga. Jonsson ser nyttan i denna inte bara som en tröskelskapande förmåga, men även som ett sätt att kunna leverera stöd i den svenska säkerhetspolitiska solidaritetsförklaringen till grannländerna.

Svenska kryssningsrobotar har varit ett känsligt ämne, då ordet i Sverige i vissa kretsar har en värdeladdning. Som Jonsson tar upp så är det heller ingen billig förmåga, men det är heller inte någon annan kvalificerad militär förmåga. Som läget är idag råder också ett förmågevakuum i Sverige vad gäller förmåga att bekämpa större mål. Samtliga flygbomber som det svenska försvaret förfogar över har små stridsdelar och är framtagna för just små mål. Detta var rimligare inom ”Afghanistandoktrinen” när man framförallt såg luftstridskrafternas markmålsuppgifter inom flygunderstöd till markförband, där collateral damage var styrande. Eftersom inte heller de andra försvarsgrenarna har någon bekämpningsförmåga mot större mål, råder fortsatt svårigheter för Sverige att både bekämpa större mål på territorium som en fiende ockuperat, men också än större svårigheter att ta striden till motståndarens territorium. Jonsson gör också liknelsen med en boxare som inte har möjlighet att utdela egna slag utan bara parera.

Ett annat av argumenten som också anförts i debatten hittills har varit att en svensk anskaffning av kryssningsrobotar skulle hota eller provocera Ryssland.* Detta argument har en tendens att dyka upp inom försvarsdebatten så fort man talar om att öka svensk förmåga. Här kan argumentet falsifieras med en gång. Vårt östra grannland Finland har de senaste åren anskaffat såväl markbaserade som flygburna kryssningsrobotar, utan att det väckt några större rubriker i Ryssland.

Det finns också en annan ryska aspekt som är intressant vad gäller kryssningsrobotar. Ryssland har sedan Syrieninterventionens start hösten 2015 använt Syrien som en försöksplats för nya vapensystem och förmågor. Ett av systemen som testades tidigt och rönte stort intresse var den nya ryska fartygsburna kryssningsroboten Kalibr. De första skotten av denna robot genomfördes från Kaspiska Havet över Iran och Irak på väg mot målen i Syrien. Kalibr är en rysk motsvarighet till den amerikanska Tomahawk som varit frekvent använd sedan Gulfkriget. Kalibr har 2500 km räckvidd, varvid enheter i Kaspiska Havet t.ex. kan nå mål i Sverige och enheter i Östersjön kan nå mål i Mellanöstern m.m. Robotarna som skjutits hittills har huvudsakligen skjutits från Buyan-M klass korvetter, som trots deras ringa storlek kan bära 8 Kalibr-robotar. Korvettens ringa storlek möjliggör dock förflyttning längs Rysslands inre vattenvägar. Hittills är drygt 10 korvetter planerade att byggas. Två fartyg flyttades f.ö. också plötsligt från Svarta Havet till Östersjön härom året.

Den första av Buyan-M korvetterna, Grad Svijazhsk, avfyrar en Kalibr-robot. Foto: Okänd.

Varför är då Buyan-M och Kalibr så intressant? Ryssland har under flera år följt framgångarna som USA har haft med att kunna genomföra fjärrbekämpning från fartyg världen över där målen funnits i Irak, Afghanistan, Sudan, Libyen, Jemen, Syrien m.m. Kryssningsrobotar är mycket effektiva och svårstoppade. Rysslands främsta intressen ligger dock inom några hundra mil från de ryska gränserna och man har både svårt att hålla igång en kapabel fjärrbekämpningsförmåga med bombflyg (flygplanen är mycket gamla och har usel tillgänglighet) och de ryska flottornas övervattensförmåga på större haven är heller inte mycket att komma med längre. Samtidigt gör INF-avtalet från 80-talet att varken Ryssland eller USA får hålla sig med markbaserade ballistiska robotar eller kryssningsrobotar med räckvidder mellan 50 och 550 mil. Avtalet ledde som exempel till avvecklingen av USA:s ballistiska Pershing-robotar, den markbaserade versionen av Tomahawk, samt att de ryska Iskander-systemen idag på pappret är begränsade till att ha under 50 mils räckvidd. INF-avtalet tillkom då bägge supermakterna var rädda att motståndaren skulle vara lockad att genomföra ett överraskningsanfall med dessa medelräckviddiga markbaserade system eftersom de var så svåra att bekämpa och gav så kort förvarning mellan skott och nedslag.

Ingen begränsning finns dock för flygburna eller fartygsburna system. Här har nu Ryssland med Kalibr-systemet börjat utnyttja en intressant möjlighet i INF-avtalet. De små Buyan-korvetternas möjlighet till uppträdande på de inre vattenvägarna och innanhaven, gör att de blir nästan lika svåra som markbaserade system att upptäcka och framförallt slå ut p.g.a. deras tillbakadragna geografiska lägen.** Samtidigt kan de själva slå långt och svårupptäckt med sina kryssningsrobotar, eftersom dessa till skillnad från ballistiska robotar färdas marknära och därför blir mycket svåra att detektera både vid avfyrning och anflygning. Det är inte för inte som den gemensamma faktorn hos de nybyggda fartygen i de ryska flottorna, oavsett klass, är att de kan beväpnas med Kalibr-systemet.

Innebörden för svenskt vidkommande är tvåfald. Den ena är välkänd, nämligen att Ryssland i händelse av en konflikt med Sverige kan nyttja vapensystem från avstånd som gör det omöjligt för Sverige att detektera avfyrning. Det kommer minst sagt att bli en utmaning att detektera dylika anfall. Svårigheten för ett luftförsvar att detekera och framförallt skydda sig mot kryssningsrobotar, har med all tydlighet framgått av det senaste årets anfall från USA, Storbritannien, Frankrike och Israel mot mål i Syrien. Här finns det en uppsjö av intressant empiri att studera inför att det nya svenska luftvärnet organiseras och tas i bruk. Jag bedömer att kryssningsrobotar fortsatt kommer att vara det mest frekventa och troliga hotet mot mål på svenska fastlandet.

Det andra innebörden är den intressanta möjligheten att utnyttja inre vattenvägar. Skulle Sverige välja att anskaffa riktigt långräckviddig bekämpningsförmåga så är det inte säkert att en flygburen förmåga skulle ge bäst tröskeleffekt, vilket många verkar förutsätta. Bästa skydd uppnås sannolikt genom placering på fartyg eller ubåt och basering i någon av de större sjöarna då man där skulle vara så gott som helt skyddad vid ett initialt angrepp mot Sverige. Därmed skulle en angripare alltid tvingas räkna med att behöva hantera denna långräckviddiga bekämpningsförmåga vid ett angrepp, vilket därmed blir typexemplet på en tröskeleffekt. Det är en utmanande tanke.




* En debatt om svensk anskaffning av kryssningsrobotar har pågått sedan 2014, då den dåvarande regering talade om att förmågan borde anskaffas på sikt. Förslaget har också kommit från Försvarsmakten och Försvarsberedningen, m.fl.
**Jämför även Sovjetunionens användning av Bottenhavet för basering av kärnvapenbestyckade Golfklassubåtar för att hålla dessa mer skyddade från NATO:s attackubåtar, än vid uppträdande i världshaven.

Tidigare inlägg om kryssningsrobotar, markmålsbekämpning och tröskelförmåga:
- En dag full av kryssningsrobotar
- Dags att höja tröskeln - Del 3: Luftburen offensiv förmåga
- Dags att höja tröskeln - Del 4: Ubåtsbaserad andraslagsförmåga
- Den icke-existerande arsenalen & del 2

Bortom rikets gränser Del 2 – Det kalla kriget

Sammanfattning

Från mitten av det andra världskriget till åtminstone inledningen av 1980-talet förefaller det funnits en planering för insättande av svenska jägarförband bortom rikets gränser. Planeringen under det kalla kriget visar på att de olika ledningsnivåerna, taktisk, operativ och strategisk förefaller haft egna dedikerade resurser för både inhämtning men även strid med jägarförband bortom rikets gränser. Ur ett militärteoretiskt perspektiv är det intressant att notera hur de olika ledningsnivåerna förefaller haft en tydlig förståelse för nyttan men även behovet med jägarförbanden, annars torde inte en sådan känslig planering tagits fram, än mindre i vissa fall rekognoserats för redan i fredstid.

Analys

I det förra inläggetberördes planläggningen för svenska jägarförband under det andra världskriget, i händelse av en väpnad konflikt, att verka i, dels i Norge, dels i Finland. Detta inlägg kommer beröra de uppgifter som framkommit kring den planläggning som fanns under det kalla kriget avseende jägarförbands strid på framförallt finskt territorium i händelse av en väpnad konflikt d.v.s. scenariot angrepp över landgränsen. En viktig faktor som måste beaktas, är att den skrivna litteratur som i dag finns, dels kommer från avhemligade handlingar ffa, från den tidigare delen av det kalla kriget, dels härstammar ur muntlig historia framför allt den senare delen av det kalla kriget och ej faktiska dokument, varvid det krävs ett källkritiskt förhållningssätt till informationen. Vad avser jägarförbands nyttjande utgår informationen från böcker där bl.a. citat från f.d. Överbefälhavaren General Bengt Gustafsson och chefen för K 4 och sedermera Kalix Försvarsområde Överste Per Mohlin, nyttjats.

Utvecklingen av den svenska jägartjänsten men även jägarförband kom framskrida efter andra världskrigets slut och de inledande decennierna av det kalla kriget. Vad avser själva tjänsten förefaller både de allierades erfarenheter under det andra världskriget omhändertagits, men även de finska erfarenheterna. Det sistnämnda får ses som mest tongivande i utvecklingen av den svenska jägartjänsten,1 troligtvis var det en konsekvens av den större mängd frivilliga svenskar som stred i Finland, kontra med de Allierade, men även de historiska banden mellan länderna kan ha spelat in.

Sett till den uppgift som de fria jägarförbanden hade utanför Sveriges gränser,2 förefaller även dessa följt med de svenska jägarförbanden under det kalla kriget, men intressant nog även vissa brigadspaningsförband.3 Här kan eventuellt de jägarplutoner som brigaderna hade intill 1960-talet som därefter blev spaningsförband,4 haft en viss inverkan. Det vill säga spaningsförbanden övertog de uppgifter som brigadens jägarförband hade innan, som eventuellt de fria jägarförbanden i förlängningen hade haft.

I sammanhanget fria jägarförband är det intressant att notera en artikel från 1991 i Dagens Nyheter, där likheterna mellan de fria jägarförbanden och den organiserade motståndsrörelsen som byggdes upp efter det andra världskriget på Sveriges Statsministers, TageErlander, initiativ.5 Huruvida det fanns likheter är en annan fråga, dock är det intressant att notera hur en eventuellt historisk koppling kan ha funnits mellan verksamheterna och hur de senare kan ha utvecklats i olika riktningar.

Av de i dag publicerade offentliga uppgifter förefaller en planering från 1952 för FO 67, Kalix Försvarsområde, vara det första dokumentet som faktiskt påvisar att svenska (Norrlands)jägarförband under det kalla kriget, skulle lösa uppgifter i Finland i händelse av en väpnad konflikt. I det fallet rör det sig om två jägarplutoner som skulle genomföra spaning mot, dels Saukkola (här avses troligtvis Saukkolankuja) – Rovaniemi, dels Tervola – Kemi. Därtill skulle denna inhämtningsuppgift redan under fredsförhållande förberedas.6Det vill säga, troligtvis genomfördes viss form av rekognosering för uppgiftens lösande.

Den fredsmässiga rekognosering förefaller även genomförts under 1970-talet i Finland för norrlandsjägarförbanden.7Under inledningen av 1980-talet förefaller en inriktning funnits att kunna verka med cirka 80 stycken norrlandsjägargrupper på finskt territorium i händelse av en väpnad konflikt. Därutöver hade dessa grupper även ett inhämtningsområde som sträckte sig ned till Uleåborg.8 Utgående från att varje norrlandsjägargrupp, vid den tidpunkten, bestod av 8 jägarsoldater, skulle det totalt rört sig om cirka 640 jägarsoldater. En norrlandsjägarbataljon 85 bestod av totalt 580 jägarsoldater och av 36 norrlandsjägargrupper.9 Totalt skulle 7 stycken Norrlandsjägarbataljoner gruppera längs den svensk-finska gränsen.10 Här blir ett rimligt antagandeatt respektive norrlandsjägarbataljon skulle avdela ett antal jägargrupper för denna uppgift på finskt territorium.

Således förefaller det finnas en obruten linje från inledningen av 1950-talet, och före de det andra världskriget, till åtminstone inledningen och/eller mitten av 1980-talet. Där en faktisk planering finns avseende nyttjande av svenska norrlandsjägarförband på finskt territorium i händelse av en väpnad konflikt. Utifrån nu kända uppgiftsområden, förefaller djupet bortom riksgränsen som dessa Norrlandsjägarförband skulle agera på var mellan 70-80 km in på finskt territorium. Fokusområde förefaller varit de vägsystem på finskt territorium som gick mot den svenska riksgränsen.

Dock var det inte enbart Norrlandsjägarförband som skulle agera på finskt territorium i händelse av en väpnad konflikt. De svenska fallskärmsjägarna skulle även agera på finskt territorium. Här förefaller det funnits två planeringar. Den enaförefaller varit att i ett tidigt skede sätta in fallskärmsjägarpatruller med fordon, som skulle innästla på finskt territorium. Den andra förefaller varit att med flygplan genomföra intransport och fällning med fallskärm på finskt territorium. Inriktningen förefaller varit att kunna placera dessa fallskärmsjägarpatruller djup intill den sovjetisk-finska gränsen.11

Vad avser fallskärmsjägarnas eventuella uppgifter, bör även de patruller med fallskärmsjägare som fanns, åtminstone under det kalla kriget, inom den militära underrättelsetjänstens mobiliseringsorganisation beröras. Dessa patruller förefaller bestått av tre personer och innehaft uppgifter såsom spaning, sabotage och samband.12 En uppgift gör gällande att dessa enheter bl.a. skulle verka i området av Kajana och Ivalo området.13 En annan uppgift gör även gällande att förband ev. skulle insättas på sovjetiskt territorium,14här omnämns ej dessa tremannapatruller explicit, men det får dock ses som möjligt att det är dessa som avses. Då de ordinarie fallskärmsjägarpatrullerna skulle kunna insättas på ett djup till den finsk-sovjetiska gränsen.

Dock var det inte enbart norra Finland svenska jägarförband skulle insättas i. Enligt vissa uppgifter skall en särskild, troligtviskvalificerat hemlig, plan tagits fram för att nyttja både fallskärmsjägare och kustjägare på Åland. Huvuduppgiften förefaller varit att genomföra inhämtning på Åland, givetvis kan det även planerats för stridsföretag eller utgjort s.k. beredduppgifter.15 Vad avser svenska kustjägarförband på Åland ter det sig naturligt, maa. dess inriktning. Vad som dock är intressant att notera är att i både Anvisningar förFallskärmsjägare från 1976 samt i FallskärmsjägarreglementeFallskärmsjägarpatrull från 1998 finns instruktioner för hur förbandet skall agera vid t.ex. in- och utnästling med båtar o.dyl. samt agerande i skärgård/kust.16

Vad gör då allt detta intressant? Det förefaller funnits ett taktiskt, operativt och strategiskt tänkande kring hur jägarförband skulle nyttjats i händelse av en väpnad konflikt under det s.k. kalla kriget. Detta accentueras tydligt i hur de olika förbandstyperna var tänkt att användas. Brigadspaningsförband skulle placeras på ett djup, olika jägarförband bortom dem och den militära underrättelsetjänstens enheter bortom jägarförbanden. Vilket i praktiken innebär att en överlappning skedde av det taktiska, operativa och strategiska djupet samt de olika ledningsnivåerna (taktisk, operativ och strategisk) hade dedikerade resurser på djupet för sin verksamhet.

En viktig, och troligtvis primär, uppgift förefaller varit genomförande av inhämtning. Vilket i sig inte är anmärkningsvärt, då en av de viktigare uppgifterna torde varit att fastställa en motståndares koncentrations- och anfallsriktning innan denne passerar den svenska gränsen. Syftande till att kunna placera egna förband såsom norrlandsbrigaderna på adekvata platser.

Här kan det tänkas att tremannapatrullerna på vad som kan ses som strategiskt djup, gav inriktningen för vart fallskärmsjägarpatrullerna skulle insättas. Dessa gav i sin tur inriktning vart norrlandsjägargrupperna skulle placeras och avslutningsvis brigadspaningsförbanden. Detta skulle ge aktuell information för att möjliggöra en adekvat planläggning samt en heltäckande inhämtningskedja för de olika ledningsnivåerna.

På det operativa och taktiska djupet förefaller även stridsföretag planerats. Vilket i sig inte är anmärkningsvärt. Dock kan det antas att dessa stridsföretag torde varit inriktade mot vad som i dag benämns högvärdiga mål. Då risktagningen för dessa enheter på t.ex. operativt djup vid strid blir väldigt höga och en adekvat sjukvårdskedja får ses som svåruppnådd. Trots risktagningen blir strid på sådant djup förståelig, då det kommer röra sig om olika målval som kan tänkas ge väldigt hög effekti den samlade striden om de nedkämpas alt. bekämpas. Då det skulle rört sig om kår- och/eller frontförmågor som det oftast finns begränsad mängd av. Detta i sin tur går att härleda till de tankegångar som Överste Nils Ivar Carlberg la fram vid Fallskärmsjägarskolans grundande 1952.

Avslutningsvis, ur ett militärteoretiskt perspektiv är dessa planer inte anmärkningsvärda. Det får snarare ses som ett sundhetstecken att de har funnits. Hade indikationer uppstått på att ett väpnat angrepp över landgränsen var en möjlighet, hade det krävts som minst att inhämtning påbörjats gentemot den hotbilden. Varvid en större mängd inhämtningsresurser hade krävts, därav att den planering som berörts ovan, troligtvis funnits. Därtill om ett väpnat angrepp sågs som en realitet, hade det krävts utplacering av enheter i ett tidigt skede för att kunna påverka en motståndare på ett adekvat sätt. Sen utgjorde det troligtvispå det politiska planet ett väldigt känsligt ämnesområde, vilket är fullt förståeligt.

Slutsats

Under det kalla kriget förefaller det funnits en planering för att kunna verka på taktiskt, operativt och strategiskt djup, bortom Sveriges gränser, med olika svenska jägarförband. Detta får ses som en väldigt framsynt planering då det skulle möjliggjort, dels inhämtning för att kunna placera våra brigader i ett gynnsamt läge för att kunna möta ett väpnat angrepp över främst den svenska landgränsen. Dels kunna genomföra stridsföretag mot en motståndares begränsade resurser, som framförallt finns på djupet, och därmed skapa gynnsamma förutsättningar för den samlade striden med t.ex. de svenska brigadförbanden.

Have a good one! // Jägarchefen

Källförteckning

Dagens Nyheter 1(Svenska)
Nationalencyklopedin 1(Svenska)

Ekman, Sten. Kalixlinjen – kalla krigets lås i norr: befästningarna, fasta artilleriet, de svenska planerna och det tänkta sovjetryska anfallet. Stockholm: Svenskt militärhistoriskt bibliotek, 2013.
Ekman, Sten. Sverige och Finland under kalla kriget: hemligt militärt samarbete. Stockholm: Svenskt militärhistoriskt biblioteks förlag, 2017.
Försvarsmakten. Anvisningar för Fallskärmsjägare. Stockholm: Försvarsmakten, 1976.
Försvarsmakten. Fallskärmsjägarreglemente Fallskärmsjägarpatrull. Stockholm: Försvarsmakten, 1998.
Guldbrand, Wilhelm. Norrlands dragonregemente: jägarregementets 25 år i Arvidsjaur. Arvidsjaur: Kamratföreningen Blå Dragoner, 2010.
Gyllenhaal, Lars. Elitförband i Norden. Stockholm: Fischer & Co, 2009.
Holmström, Mikael. Den dolda alliansen: Sveriges hemliga NATO-förbindelser. Stockholm: Atlantis, 2011.
Hugemark, Bo (red). Nya fronter? : 1943 – spänd väntan. Stockholm: Probus, 1994.
Hugemark, Bo (red). Den stora invasionen: svenskt operativt tänkande under det kalla kriget. Stockholm: Medströms bokförlag, 2017.
Nelsson, Bertil. Från Brunkeberg till Nordanvind: 500 år med svenskt infanteri. Stockholm: Probus, 1993.

Slutnoter

1Nelsson, Bertil. Från Brunkeberg till Nordanvind: 500 år med svenskt infanteri. Stockholm: Probus, 1993, s. 207-208.
Gyllenhaal, Lars. Elitförband i Norden. Stockholm: Fischer & Co, 2009, s. 18.
Nationalencyklopedin. Kalla kriget. 2018. http://www.ne.se/uppslagsverk/encyklopedi/lång/kalla-kriget(Hämtad 2018-05-20)
2Hugemark, Bo (red). Nya fronter? : 1943 – spänd väntan. Stockholm: Probus, 1994, s. 283.
3Ekman, Sten. Kalixlinjen – kalla krigets lås i norr: befästningarna, fasta artilleriet, de svenska planerna och det tänkta sovjetryska anfallet. Stockholm: Svenskt militärhistoriskt bibliotek, 2013, s. 114.
Ekman, Sten. Sverige och Finland under kalla kriget: hemligt militärt samarbete. Stockholm: Svenskt militärhistoriskt biblioteks förlag, 2017, s. 173.
4Gyllenhaal, Lars. Elitförband i Norden. Stockholm: Fischer & Co, 2009, s. 18.
5Dagens Nyheter. Stenström, Carin. Svensk gerilla under kriget. Nya fakta avslöjar kommandogrupperna. 1992. https://www.dn.se/arkiv/inrikes/svensk-gerilla-under-kriget-nya-fakta-avslojar-kommandogrupperna/(Hämtad 2018-05-20)
Holmström, Mikael. Den dolda alliansen: Sveriges hemliga NATO-förbindelser. Stockholm: Atlantis, 2011, s. 392-393.
6Ekman, Sten. Sverige och Finland under kalla kriget: hemligt militärt samarbete. Stockholm: Svenskt militärhistoriskt biblioteks förlag, 2017, s. 154-155
7Ibid. s. 158.
8Ibid. s. 160.
9Guldbrand, Wilhelm. Norrlands dragonregemente: jägarregementets 25 år i Arvidsjaur. Arvidsjaur: Kamratföreningen Blå Dragoner, 2010, s. 67, 101.
10Ekman, Sten. Sverige och Finland under kalla kriget: hemligt militärt samarbete. Stockholm: Svenskt militärhistoriskt biblioteks förlag, 2017, s. 159.
11Ibid. s. 163.
12Holmström, Mikael. Den dolda alliansen: Sveriges hemliga NATO-förbindelser. Stockholm: Atlantis, 2011, s. 325-326.
13Ibid. s. 326.
14Ekman, Sten. Sverige och Finland under kalla kriget: hemligt militärt samarbete. Stockholm: Svenskt militärhistoriskt biblioteks förlag, 2017, s. 181.
15Hugemark, Bo (red). Den stora invasionen: svenskt operativt tänkande under det kalla kriget. Stockholm: Medströms bokförlag, 2017, s. 94.
16Försvarsmakten. Anvisningar för Fallskärmsjägare. Stockholm: Försvarsmakten, 1976, pkt. 8:51 – 8:73.
Försvarsmakten. Fallskärmsjägarreglemente Fallskärmsjägarpatrull. Stockholm: Försvarsmakten, 1998. s. 50-62.

Vi saknar skydd mot den nya generationens laservapen

av Magnus Sjöland

Flera länder utvecklar nu högenergi-laservapen, bland annat USA och det finns rykten om att även Ryssland gör detsamma. De nya vapen som utvecklas har nu mycket högre effekt än tidigare system, med effekter upp mot 200 kW och med förmåga att omvandla det som träffas till plasma eller exploderande materia. De nya systemen klarar att bekämpa mål på allt längre avstånd och med allt högre precision. Systemen finns idag som fungerande prototyper och några system är i operationell drift.

Fördelen med laservapen i jämförelse med konventionella vapen är att de når målet med ljusets hastighet och därmed inte behöver kompensera för vind, att målet rör sig, eller att motståndaren hinner svänga medan kulan/projektilen är på väg mot målet. En annan stor fördel är att man slipper dyra kostnader för ammunition, då ett skott bara kostar högst några USD. De är även tysta och röjer inte den som skjuter, det kan bli så att man inte märker att man är beskjuten förrän det är för sent.

Även ett litet hål kan göra stor skada! Vi kommer att få se flera typer av skador från laser, t ex brännhål, smältskador eller explosioner.

Vi har alla sett StarWars filmer med laservapen, nu börjar de komma på riktigt och inte bara vara en fantasi. Vissa vapen i filmerna är dock omöjliga idag, t ex att de fäktas med röda och blå lasersvärd och det smäller och blixtrar när strålarna möts, och att de har en längd på ca en meter. I verkligheten breder t ex en ljusstråle ut sig med ljusets hastighet och blir snabbt väldigt lång.

Tanken med de nya vapensystemen är att kunna bekämpa taktiska robotar, som kanske kommer i sådan hög fart att de inte går att bekämpa på ett annat sätt. Andra mål som idag är svåra att bekämpa utan laser är små snabba fartyg och drönare. En fördel med laser är att det går att punktbekämpa delar av ett mål, det går att sikta på målets svagaste länk och där bränna igenom och förstöra kritiska funktioner. Exempelvis roder på en flygande farkost eller pontoner på en gummibåt. Amerikanska flottan nämner att det går att slå ut motorn på en liten båt och på detta vis få stopp på den utan att skada någon ombord. Ofta räcker det med belysning i någon sekund för att målet skall brännas sönder.

Några av de stora utmaningarna för att konstruera laservapen är kylning, strömförsörjning och effektiva rikthjälpmedel. Skall laservapnet installeras i exempelvis ett stridsflygplan är det också utrymmesbrist. Lockheed Martin har på uppdrag av flygvapnet i USA börjat konstruera ett system som skall vara i drift om några år, för att från stridsflygplan kunna bekämpa markmål, sjömål, drönare, skydda planet mot fientliga missiler och andra stridsflygplan. Lockheed har redan fungerande system för markfordon och fartyg.

Tidigare har det utvecklats lasersystem med lägre effekt som kunnat slå ut sensorer, där det endast krävs små effekter för att kunna förstöra exempelvis optiska sensorer. Ögonen är väldigt känsliga för laserljus och det går lätt att göra något blind, speciellt då de flesta laserstrålar är osynliga för blotta ögat och därmed omöjliga att upptäcka. Laservapen som är utvecklade för att skada ögon är förbjudna genom ett tilläggsprotokoll till konventionen om inhumana vapen, från 1980, och ingen säger sig utveckla sådana vapen idag.

Vad jag vet utvecklas inga laservapen i Sverige, dock borde vi snarast starta forskning, prov och försök med hur vi skyddar oss mot den nya generationens vapen så att vi inte blir helt sårbara, och våra fartyg, fordon och stridsflygplan enkelt går att slå ut. Jag ser framför mig olika typer av motmedel.

    • En huvudgrupp av motmedel är att man gör något utanför målet, där det går att få laserstrålen att inte nå fram till målet med full effekt eller kanske få den att vika av eller upplösas.
    • En annan huvudgrupp är att täcka målet med något så att inte lasern skadar objektet. Här kan man tänka sig både reflekterande och eller absorberande material med väldigt hög smältpunkt, t ex kan kanske skummade keramer med en mycket hög smältpunkt ge en sådan tidsfrist att det går att klara sig?

Vi borde göra praktiska försök. Man skulle kunna göra en ”lasersköld” liknande det som finns på rymdfärjornas keramiska plattor. Fördelen med dessa material är att när det upphettas i luft så bildas skyddande oxider som bromsar nedbrytningsprocessen inklusive nedsmältningen. Föreningarna är några av de med de högst kända smältpunkterna just nu, de står väldigt bra emot värmechock, kemisk attack, oxidation och är bäst på att stå emot energipulser. Dessa karbider används idag i raketmotorer och på raketspetsar.

Man kan också fundera på folkrätten, vad händer om man konstruerar ett motmedel som gör att angriparens laserstrålar sprids så att många människors ögon förstörs? Är det angriparen eller den som försvarar sig som bryter mot folkrätten? Vad händer om man konstruerar ett motmedel som gör att soldaterna hos angriparen som avfyrar laservapnet får förstörda ögon? Det är tillåtet att utveckla laservapen som dödar motståndaren, men inte att förstöra synen. Många moraliska dilemman kan uppstå.

Det går att ställa många liknande frågor, men den stora frågan kvarstår: Vad händer om Sverige inte hänger med i utvecklingen av laservapen? Det gäller att först och främst förstå hoten och sedan hur vi skall agera och skydda oss. EU kommer att satsa forskningsmedel de närmsta åren inom detta område, och vi i Sverige kan ansöka om att få vara med.

 
Författaren är VD och ledamot av KKrVA.

Svenskt medlemskap i Nato

av Per Åberg

Foto: Shutterstock.com

Som en följd av att de politiska partierna inför försvarsbeslutet 2015 inte kunde enas i frågan om ett svenskt Nato-medlemskap tillsattes en utredning som för ett och ett halvt år sedan presenterade sitt betänkande Säkerhet i ny tid (SOU 2016:57). Det skulle enligt utredningsdirektiven bidra till ett fördjupat nationellt samtal om denna fråga. Man kan konstatera att ”det nationella samtalet” har blivit livligare men det kan ifrågasättas om det har fördjupats.

Semantik eller fakta

En diskussion bör för att bli fruktbar utgå från risken för en militär konflikt i östersjöområdet och, om en sådan skulle uppstå, sannolikheten för att Sverige dras in i den.  Den semantiska excercis som tidigare i år har förts beträffande vilket uttryck som bör användas för att beskriva denna risk tjänar inget syfte. Dessbättre har vi fakta som hjälper oss att uppskatta sannolikheten. Enligt en uppsats författad av översten doktor Pekka Visuri och publicerad i antologin Vakaus Vaakalaudalla. Ajatuksia turvallisuuspolitiikkamme suunnasta (Stabiliteten i vågskålen – tankar om vår säkerhetspolitiks inriktning) är Rysslands militära styrka idag betydligt mindre än den var under det kalla kriget. Dess östersjöflotta förlorade i praktiken sin aktionsförmåga under 1990-talet och har inte heller under 2000-talet förstärkts i någon nämnvärd grad. Även om Ryssland teoretiskt genom ett markangrepp skulle kunna bemäktiga sig de baltiska huvudstäderna på ett par dagar måste det hållas för osannolikt att man skulle binda upp en stor del av tillgängliga förband där. Man bör också hålla i minnet att närmare hälften av Rysslands utrikeshandel sker sjövägen, inräknat energiexporten till Tyskland genom gasledningen, och denna handel skulle naturligtvis avbrytas omedelbart vid ett krigsutbrott.

Riskbedömning

Om en militär konflikt ändå skulle bryta ut i vårt närområde, måste Sverige då dras in? Det skulle rimligtvis från rysk sida framstå som önskvärt att slippa avdela ytterligare stridskrafter för att ta och hålla svenskt territorium. Förutsatt att Sverige disponerar över tillräckliga militära resurser (vilket knappast är fallet idag) förefaller mycket tala för att i vart fall Rysslands förstahandsval skulle vara att lämna ett alliansfritt Sverige ifred. Om Sverige blir medlemmar i Nato ställer sig situationen däremot radikalt annorlunda. Vi vet med hundraprocentig säkerhet att om Sverige är Nato-medlem då ett sådant krigsfall inträffar kommer Sverige att bli indraget. Logiken säger alltså att risken för att Sverige ska dras in i ett krig är mindre om Sverige står utanför Nato och, måste det tilläggas, har ett någorlunda starkt försvar.

Konsekvenser av ett medlemskap

Det är inte troligt att ett svenskt medlemskap i Nato skulle bidra till att förhindra ett krig i närområdet. Natos militära förmåga skulle öka högst marginellt men från ett ryskt perspektiv skulle ett svenskt medlemskap innebära en höjning av den militära temperaturen i östersjöområdet, vilket per definition betyder att tröskeln för krigshandlingar sänks. Det bästa bidraget Sverige kan ge till att förhindra ett krigsutbrott i närområdet är nu liksom tidigare att hålla fast vid sin alliansfria linje.

Som Nato-medlem kan Sverige bli tvunget att delta i militära aktioner långt bort från vår del av världen. Sådana brukar huvudsakligen tjäna USA:s intressen men Nato-medlemmar har engagerats för att ge ökad legitimitet åt företagen. Invasionerna i Irak och Afghanistan ägde sålunda rum med stöd av Nato-medlemmar. Och om Turkiets äventyrliga agerande leder till militära motaktioner utgående från syriskt territorium kommer Nato inte att kunna stå overksamt. Vårt land har utsatts för terrorhandlingar som sannolikt haft samband med vårt deltagande i Natooperationer i Afghanistan och Libyen. Risken för flera terrordåd skulle rimligtvis öka om Sverige blev Nato-medlem.

Vad ger oss ett medlemskap och vad kostar det?

Natos skydd är inte mycket värt utan USA helhjärtade engagemang. USA:s president Donald Trump har dock uttalat sin tveksamhet till att Nato-avtalets femte artikel om gemensamt försvar skulle gälla villkorslöst. De europeiska medlemsländer som inte uppfyller rekommendationen att två procent av BNP ska gå till försvaret skulle inte förtjäna Natos stöd. Sverige lägger minst pengar på försvaret av alla länder runt Östersjön, endast 1,1 % av BNP. För Sveriges del betyder rekommendationen alltså att vi som Nato-medlem skulle behöva nästan fördubbla våra försvarsutgifter. Tillspetsat kan man säga att det enda Sverige med säkerhet erhåller som medlem i Nato är fullständig visshet om att landet kommer att dras in i en eventuell väpnad konflikt mellan Ryssland och något Nato-land någonstans i världen. För detta betalar vi med en dramatisk ökning av försvarsutgifterna. Allt annat är spekulationer och kanske önsketänkande.

Slutsats

Om ett svenskt inträde i Nato, i tillägg till de andra nackdelar som det skulle medföra, även framtvingar en betydande ökning av försvarsutgifterna, är det då inte bättre att vi lägger dessa pengar på ett starkt försvar av ett fortsatt alliansfritt Sverige? Valet borde inte vara särskilt svårt. All eventuell osäkerhet om Sveriges agerande i en eventuell kris i närområdet undanröjs bäst genom att Sverige upprepar att dess säkerhetspolitiska linje ligger fast. Denna innebär sedan länge att Sverige med all kraft kommer att försvara sitt territorium och sitt oberoende. Något därutöver behövs inte.

 
Författaren är advokat.

Något litet om det försvarspolitiska läget i stort

Försvarsberedningen strävar vidare mot målet att lägga en slutrapport i maj 2019 och Försvarsgruppen (S, MP, C och M) håller ännu så länge ihop kring den senaste överenskommelsen från augusti 2017. De underlag och utredningar som hittills har lämnats – ett pärlband uppfordrande budskap från materielutredare Wahlberg, Försvarsmakten och MSB – ligger och pyr i bakgrunden. Årsrapport/årsöversikt/årsbok från FRA, MUST och Säkerhetspolisen bidrar till glöden och från politiskt håll har inte beskrivningen av den säkerhetspolitiska utvecklingen i närområdet förändrats till det ljusare. Till detta kommer Försvarsberedningens senaste rapport, som omges av en känsla av brådska och pockar på beslut i närtid för att höja den samlade civila och militära motståndskraften. I efterdyningarna av den har dessutom MSB:s totalförsvarsövning SAMÖ 2018 gått av stapeln, omfattande centrala och regionala bevakningsansvariga myndigheter tillsammans med Försvarsmakten, Regeringskansliet, Riksdagsförvaltningen, Riksbanken, Lantmäteriet, SOS Alarm och Teracom AB – det är drygt 500 övande som gissningsvis har identifierat nya nödvändiga åtgärder för att kunna öka förmågan inom civilt försvar.

Nu är det 119 dagar kvar till valet. Totalförsvars-Sverige står på denna växande glödbädd och måste hoppa allt snabbare för att inte bränna sig under fötterna. De två partier som vet att de kan sitta med försvarsministerposten kommande mandatperiod, det vill säga S och M, präglas av det eventuella ansvaret – om än i varierade grad. Magnituden av behoven lägger sordin på utspelsviljan, i kombination med andra vallöften som ska finansieras, insikt om hur reformutrymmet ser ut framöver och fortsatt lågt tryck från allmänheten för rejäla totalförsvarstillskott. Partierna har redovisat sina ambitioner i stort och beroende på hur opinionsmätningarna utvecklar sig de kommande månaderna, kommer inte Moderaterna vilja blåsa upp orealistiska förväntningar på omedelbara och rikliga miljardregn efter ett eventuellt makttillträde – något som bekymrar KD och L mycket mindre – och inom S lär Hultqvist lyckas balansera mandatperioden ut.

I försvarsinriktningsbeslutet 2015 står det mantra som upprepats sedan dess:

Det enskilt viktigaste under försvarsinriktningsperioden 2016 t.o.m. 2020 är att öka den operativa förmågan i krigsförbanden och att säkerställa den samlade förmågan i totalförsvaret.

…men 2019 blir ett tungt år inom Försvarsmakten och det varnas olycksbådande från de inre leden. Jag vägrar tro att inte försvarsfrågor kommer upp i partiledardebatter och reportage inför valet, men det faktum att Försvarsberedningen består under valrörelsen och återupptar arbetet efteråt, innebär att alla som inte heter Jan Björklund eller Ebba Busch Thor kommer vilja säga en del om vad respektive parti vill, till exempel om resurstillskott, men sedan hänvisa det svåra till pågående beredningsarbete som man ”inte vill föregripa”.

Försvarsmaktsledningen har att överväga hur myndigheten ska kommunicera så att allvaret går fram med önskvärd tydlighet, utan att framkalla rekyler under en känslig valrörelse, samtidigt som man internt måste känna igen ledningens bild av läget då vetskapen om ett magert 2019 har trängt ut i organisationens kapillärer. Det behöver inte tilläggas att uppgiften är svår, men det sämsta alternativet är att huka under maskeringsnäten. Det underlättar till exempel inte en ny (eller nygammal) relation med en tillträdande försvarsminister som ofrånkomligen känner sig överrumplad om pausknappen har varit intryckt och hela ”sändningen” kommer efter tillträdet.

Det handlar dock långtifrån enbart om pengar. En annan brännande fråga gäller Försvarsmaktens utveckling och inriktning. Man ska inte förledas att tro att det enbart är en strid om resurser, utan i högsta grad en fråga om hur politiken får genomslag i Försvarsmakten. Det hänger dessutom ihop, då ingen försvarsminister kan argumentera med kraft mot sin finansminister om han eller hon inte känner sig säker på att det man argumenterar för och vill beställa, till slut levereras. Det blir tyvärr anekdotisk bevisföring som man bör behandla efter eget förstånd, men jag noterar en växande klyfta i samtal med båda sidor.

Det kommer bli ökade resurser till både civilt och militärt försvar efter valet. I bästa fall kan vi börja skönja måluppfyllelse vad gäller inriktningsbeslutet 2015, om än modifierat i några avseenden. Men det är cirka 711 dagar till dess att det ligger en ny försvarspolitisk inriktningsproposition för åren 2021-2025 på riksdagens bord. Innan dess har vi alltså val, regeringsbildning, budgetpropositioner för 2019 och 2020 – samt Försvarsberedningens slutrapport och myndigheternas underlag att se fram emot. Vad som helst kan hända. Försvarspolitikens processer är dock av det mer beständiga slaget.

För övrigt 1 är det intressant att det nu slutits en trilateral avsiktsförklaring om fördjupat samarbete (Statement of Intent, SOI) mellan USA, Sverige och Finland, innan dess att utredningen om eventuellt svenskt undertecknande av kärnvapenkonventionen är klar och politiskt hanterad. Antingen har signalen gått från S att det inte blir något svenskt undertecknande, oavsett utredningsresultat och vilken regering det blir i höst, eller så spelade det inte så stor roll för den amerikanska administrationen trots allt. Ett annat alternativ är såklart att USA nu har ett tydligt ess (läs: SOI) i rockärmen att vifta lite med, om det börjar luta åt svensk anslutning.

För övrigt 2 anser jag att public service ska arrangera en rejäl totalförsvarsdebatt inför valet. Allt annat är faktiskt orimligt. totalförsvar

Bortom rikets gränser Del 1 – Det andra världskriget

Sammanfattning

1942 skapades de fria jägarförbanden. Dessa förband skulle kunna agera utom rikets gränser i syfte att verka mot olika målval. Syftet med striden förefaller varit att höja den taktiska samt operativa effekten i händelse av ett väpnat angrepp. Den framsynthet som den svenska Försvarsstaben såg under det andra världskriget med nyttan av jägarförband, förefaller till del fallit i glömska. Då det i dagens taktiska och operativa diskussioner sällan berörs. Då de mer avgörande målvalen vid inledning av en väpnad konflikt ej kommer finnas på svenskt territorium utan, bortom vårt eget territorium. Vilket ytterst kan påverka utgången av en väpnad konflikt.

Analys

Detta är det första inlägget i en serie om tre, som kommer beröra hur svenska jägarförband skulle insättas utanför rikets gränser i händelse av en väpnad konflikt. Det första inlägget kommer beröra andra världskriget vilket kan ses som den formativa perioden. Det andra inlägget kommer beröra det kalla kriget och det avslutande tredje inlägget kommer beröra hur erfarenheterna från de två tidigare perioderna, kan appliceras i vår egen nutid.

En av de mer intressanta historierna i svensk krigsplanläggning rör hur svenska förband och i synnerhet jägarförband skulle agera utanför svenskt territorium. Under årens lopp har ett flertal böcker publicerats som i olika omfattning berör detta område, från andra världskriget till det kalla krigets slut. Vilket gör att det finns ett underlag att utgå från, för att akademiskt beröra detta. Då det även i våra dagar kan finnas ett beröringsområde till det som tidigare förutsågs och planerades för.

Ett avgörande årtal för utvecklingen av de svenska jägarförbanden och jägarstriden förefaller varit 1942. Under inledningen av detta år kom Arméns taktiska anvisningar (TA) utvidgas med ett avsnitt kring det s.k. fria kriget samt begreppet fria jägartrupper infördes i begreppsfloran. Denna utvidgning av de taktiska anvisningarna ger att förband som splittras och hamnat bakom fiendens front, skall fortsätta striden som fri jägartrupp eller ansluta sig till sådan förut organiserad. Uppgiften som tas upp inom ramen för det fria kriget var att försvåra för en motståndarens underrättelse, sambands- och underhållstjänstoch i övrigt tillfoga denne skador och förluster.1

I detta sammanhang är det intressant att jämföra hur det fria kriget beskrivs i dagens gällande taktiska anvisningar, vilket Arméreglemente taktik (AR Taktik) får ses som det närmsta jämförbara reglementet till TA. Vid en jämförelse av beskrivningen kring det fria kriget och målvalen som förordas i, dels tankarna från 1942, dels i den senaste utgåvan av AR Taktik är de mer eller mindre identiskt.2 Här är det även intressant att jämföra beskrivningen av fria kriget i den publicerande anvisningen för fria kriget från 1944,3samt hur dagens moderna jägarstrid beskrivs.4 Även här är det i huvudsak likheter, om än att terminologin/nomenklaturen skiljer sig åt.

Utöver de generella anvisningarna för det fria kriget, kom det även upprättas fria jägarförband 1942, i ett antal av de då organiserade militärområdena. Därtill, vilket är synnerligen intressant, kom vissa av dessa fria jägarförband få till uppgift att verka utanför svensktterritorium, i Norge och Finland, vid en väpnad konflikt. Intressant är även de stödpunkter, för att nyttja nutida terminologi, som planerades för dessa fria jägarförband. Tanken förefaller varit att splittrade svenska förbanden skulle föras till dessa platser, för att där inordna dem under de fria jägarförbanden för att fortsätta striden i form av det fria kriget, Vad som även är intressant att notera, är att det fanns tankar om att även medföra utrustning för att kunna organisera s.k. ”friskaror”, bland civilbefolkningen.5

De målval de svenska fria jägarförbanden i Norge och Finland blev tilldelade var bl.a. broar, staber, förråd, drivmedelsupplag, radiostationer, flygplan, flygplatser, luftvärn, järnväg m.m.6Värt att notera är även att hänsyn togs till hur de reguljära förbanden skulle agera vid ett anfall in i Norge, då var målvalen för de fria jägarförbanden av sådan karaktär att de skulle försöka skapa en s.k. avregling av stridsfältet för att möjliggöra de egna förbandens anfallsrörelse, emedan förhindra en fientlig påverkan av den. Totalt fanns 50 förstahandsmål i Norge, men enbart 7 stycken i Finland.7 Jämförs målvalen med mer nutida jägarförband, så överinstämmer de väl med de tilltänkta mål som t.ex. Fallskärmsjägarna skulle verka mot, som minst, mellan perioden 1952-70.8

Vad avser målvalen, är det intressant notera hur, dels Försvarsstaben skulle tillgodose militärområdena med information kring dem, dels är det intressant att notera att i minst ett militärområde skulle även vägvisare avdelas ur högkvarteret.9 Här kan det antas att det är den dåvarande militära underrättelsetjänsten i form av C-byrån som hade till uppgift att inhämta denna information främst genom utfrågning av medborgare som kom till Sverige, men även eventuellt avdela personal till de fria jägarförbanden för vägvisning, sett till den verksamhet som de bedrev under det andra världskriget.10

Historiskt är det intressant att notera hur den svenska Försvarsstaben förefaller tagit fasta på den verksamhet som t.ex. de Allierade bedrev med olika former av rädföretag men även annan verksamhet för att påverka Tyskland. Därtill förefaller de även tillmätt verksamheten en hög grad av både operativ men även taktisk effekt. Då de själva påbörjade planläggning för att verka både i Norge samt Finland i händelse av en väpnad konflikt. Här torde Överste Nils-Ivar Carlborgs ord från 1952, främst accentuera fördelarna, ”Ju längre bakom fiendens front man kommer, desto mer lönande mål finns det”.11 Det som indirekt även sägs är desto mer lönade mål, desto merpåverkan. Härvid blir agerandet på ett större djup vilket t.ex. ett agerande i Norge hade varit under andra världskriget fullt naturligt, då det skulle ge stor effekt.

Sett till de målval som var prioriterade hade det, om företagen lyckats, gett en hög grad av utdelning. Vad som kanske är mest intressant och vad jag personligen kan uppleva saknas i både den öppna taktiska men även operativa diskussionen är hur jägarförband motsv. kan nyttjas för att skapa fördelar till manöverförbanden. Tydligt är att åtminstone under det andra världskriget såg de som planerade framför sig att jägarförbandens strid t.ex. skulle kunna avregla stridsfältet för att möjliggöra manöverförbandens strid. Utgående från de taktiska diskussioner som förs på våra skolor vid nivåhöjande utbildningar, ges inte de tankegångarna något utrymme d.v.s. det berörs inte hur, dels försvarsgrenarna, dels stridskrafterna bidrar till att skapa den samlade operativa effekten.

Därtill förefaller vad som numera benämns som striden på djupet, haft ett helt annat genomslag i de taktiska och operativa tankegångarna. Möjligtvis hade detta färgas av erfarenheterna från Finlands strider men även de Allierades. Dock är det intressant att notera skillnaden mellan tankegångarna under andra världskriget och vår egen nutid. I dag finns det ytterst lite publicerat som öppen information kring fördelarna med de förband som agerar på ett av motståndaren behärskat område. Utan diskussionen handlar snarare om dessa förbanden kan underställas någon av brigaderna, kontra vad de, de facto kan genomföra för att lösa striden och höja den samlade operativa effekten.

Avslutningsvis, stor del av denna krigsplanläggning samt förbandsuppbyggnad som genomfördes kom efter andra världskrigets slut, tre år efter dess uppbyggnad, att läggas i malpåse och i huvudsak avvecklas. Dock kom det säkerhetspolitiska läget återaktivera tankarna och planerna från det andra världskriget med de fria jägarförbanden och då för att kunna verka in i Finland i händelse av en väpnad konflikt. Något nästa inlägg i denna serie kommer beröra mer omfattande, då det nu finns relativt omfattande litteratur publicerad inom ämnesområdet.

Slutsats

Utgående från det tänkande som förefaller funnits under andra världskriget, förefaller de taktiska och operativa fördelarna med jägarförbands nyttjande varit mer framsynta än vad de är i dag i den allmänna taktiska och operativa debatten. Därtill förefaller de givits mer utrymme i den öppna diskussionen. Insättandet av svenska förband utom rikets gränser i händelse av en väpnad konflikt kan säkert te sig kontroversiellt i visa kretsar, dock fullt realistiskt och praktiskt sett till en väpnad konflikt. Då en motståndares mer sårbara delar initialt ej kommer befinna sig på svenskt territorium utan på något av våra grannländers området, vid ett väpnat angrepp över landgränsen.

Have a good one! // Jägarchefen

Källförteckning

Försvarsmakten 1(Svenska)

Agrell, Wilhelm. Sprickor i järnridån: svensk underrättelsetjänst 1944-1992. Lund: Historiska media, 2017.
Ekman, Sten. Kalixlinjen – kalla krigets lås i norr: befästningarna, fasta artilleriet, de svenska planerna och det tänkta sovjetryska anfallet. Stockholm: Svenskt militärhistoriskt bibliotek, 2013.
Försvarsmakten. Fallskärmsjägarreglemente Fallskärmsjägarpatrull. Stockholm: Försvarsmakten, 1998.
Försvarsmakten. Arméreglemente Taktik. Stockholm: Försvarsmakten, 2013.
Hugemark, Bo (red). Nya fronter?: 1943 – spänd väntan. Stockholm: Probus, 1994.
Lantförsvarets kommandoexpedition. Anvisningar för fria kriget. Stockholm: Lantförsvarets kommandoexpedition, 1944.
Palm, Thede. Några studier till T-kontorets historia. Stockholm: Kungl. Samfundet för utgivande av handskrifter rörande Skandinaviens historia, 1999.
Stiftelsen Fallskärmsjägarskolans historia. Arméns fallskärmsjägarskola. D. 1: 1952-1991: en jubileumsbok. Karlsborg: Stift. Fallskärmsjägarskolans historia, 1992.

Slutnoter

1Hugemark, Bo (red). Nya fronter? : 1943 – spänd väntan. Stockholm: Probus, 1994, s. 258-261.
2Försvarsmakten. Arméreglemente Taktik. Stockholm: Försvarsmakten, 2013, s. 65-66.
3Lantförsvarets kommandoexpedition. Anvisningar för fria kriget. Stockholm: Lantförsvarets kommandoexpedition, 1944, s. 7
4Arméns Jägarbataljon, 2017. https://www.youtube.com/watch?v=A8ximzNYg8k(Hämtad 2018-04-01)
5Hugemark, Bo (red). Nya fronter? : 1943 – spänd väntan. Stockholm: Probus, 1994, s. 262-267.
Ekman, Sten. Kalixlinjen – kalla krigets lås i norr: befästningarna, fasta artilleriet, de svenska planerna och det tänkta sovjetryska anfallet. Stockholm: Svenskt militärhistoriskt bibliotek, 2013, s. 55.
6Hugemark, Bo (red). Nya fronter? : 1943 – spänd väntan. Stockholm: Probus, 1994, s. 270, 272, 274, 276, 278, 280-281.
7Ibid. s. 283.
8Stiftelsen Fallskärmsjägarskolans historia. Arméns fallskärmsjägarskola. D. 1: 1952-1991: en jubileumsbok. Karlsborg: Stift. Fallskärmsjägarskolans historia, 1992, s. 172.
9 Hugemark, Bo (red). Nya fronter? : 1943 – spänd väntan. Stockholm: Probus, 1994, s. 262, 282.
10Palm, Thede. Några studier till T-kontorets historia. Stockholm: Kungl. Samfundet för utgivande av handskrifter rörande Skandinaviens historia, 1999, s. 39-42.
Agrell, Wilhelm. Sprickor i järnridån: svensk underrättelsetjänst 1944-1992. Lund: Historiska media, 2017, s. 20.
11Försvarsmakten. Fallskärmsjägarreglemente Fallskärmsjägarpatrull. Stockholm: Försvarsmakten, 1998, s. 7.

Något om det fria kriget och fortsatt motstånd

Sammanfattning

Historiskt har det s.k. fria kriget funnits i den svenska Försvarsmakten sedan 1940-talet. Därutöver har det s.k. "fortsatta motståndet" funnits sedan minst 1990-talet. Det ses som en realitet att förband kommer bli avskurna i händelse av en väpnad konflikt. Dessa förband skall övergå till det fria kriget. För att höja effekten av det s.k. fria kriget, bör något av de förband som i dag har uppgifter på det av en motståndare behärskat område erhålla en tilläggsuppgift i form av att organisera de förband som blivit avskurna. Det förbandet bör även ges uppgiften att organisera eventuella "friskaror" i det fortsatta motståndet. Detta skulle, dels höja den operativa effekten, dels bidra till att skapa tröskeleffekt.

Analys

I en intervju, 2016, påtalar Sveriges Överbefälhavare, General MicaelBydén, "Om vi av någon anledning skulle stå ensam som land så lovar jag att Försvarsmakten kommer att göra allt vi kan ned till sista man eller kvinna som står med vapen i hand".1Ett uttalande som jag ställer mig fullt bakom, allt annat vore orimligt. Detta uttalande tangerar även ett intressant ämnesområde som berörts ett antal gånger på denna blogg, nämligen det friakriget.

Inledningsvis krävs en belysning av vad det s.k. fria kriget är. Enligt Handbok Armé - Begrepp och förkortningar innebär fria kriget, "Strid som syftar till att störa och försvåra motståndarens verksamhet på djupet i områden somerövrats av denne och som genomförs när ordinarie ledningsförhållanden och förbandsstruktur har upphört att fungera samt när tidigare uppgifter inte kan lösas".2

Arméreglemente Taktik (AR Taktik) beskriver översiktligt fria kriget på följande sätt, "Avskurna förband, som inte har kontakt med högre chef och inte kan lösa sin ordinarie uppgift, övergår till fria kriget. Den tidigare inleddastriden på motståndarens djup fortsätter. Alla förband som lämnas kvar i områdesom behärskas avmotståndaren, skall kunna störahans verksamhet. Striden genomförs i mindre enheter, i regel grupp och pluton".3 Nationalencyklopedin definierar som följer, "fria kriget förs med kvarblivna, ofta splittrade enhetereller särskilt utbildadeoch utrustade markstridsförband inom av fiendentaget område".4

Således går det att dra slutsatsen att det fria kriget innebär att striden förs på det av en motståndare behärskat område. Där de ordinera ledningsförhållandena upphört att fungera och/eller förbandsstrukturen har upphört att fungera, för våra förband. En tidigare inledd strid på motståndarens djup skall fortsätta. Det sistnämnda får antas vara riktat mot de förband som har ordinarie uppgifter på ett av motståndaren behärskat område, dock kan dessa förbands ledningsförhållanden eller förbandsstrukturer även upphöra att fungera varvid de i ett sådant fall skall övergå till det fria kriget.

AR Taktik ger även en inriktning om målval, det vill säga vilka typer av system eller förband de som genomför det fria kriget skall inrikta sig mot.5 Handbok Markstrid Pluton har även ett tresidigt avsnitt kring striden djupet,6därtill ger AR Taktik även vissa riktlinjer avseende hur striden skall föras, den skall vara okonventionell samt överraskande.7 Därutöver förordas att striden skall samordnas till tid, rum och målval.8 Vilket i taktik är att se som ledord och inte unikt för det fria kriget. Dock blir detta desto svårare på ett av motståndaren behärskat område ffa. om det finns flera oberoende enheter inom ett geografiskt område. Därtill för att få effekt bör striden samordnas med den övriga förbandens strid, vid stridslinjen.

Vilket för oss fram till första delen av detta inlägg. Det går att konstatera, hur det från högsta nivå uttalas att striden skall fortsätta oaktat vad. Detta filtreras vidare ned till våra taktiska reglementen och stridstekniska handböcker. Därtill går det även att konstatera hur det bland markarenans reglementen och handböcker ses som en realitet, att förband kommer splittras samt befinna sig på det av motståndaren behärskat område.

Alla som har genomfört en värnpliktsutbildning åtminstone en bit in på 1990-talet eller en officersutbildning intill inledningen av 2000-talet torde känna igen sig avseende det fria kriget.9Huruvida så är fallet i skrivande stund får ses som oklart. Min uppfattning är att det i dag ej avdelas någon form av tid på bred front för detta område, i form av utbildning. Varken som teoretiska diskussioner eller praktiska övningar för en stor del av markstridsförbanden. Trots det förefaller ses som högst troligtatt enheter kommer bli avskurna och hamna på ett av motståndaren behärskat område, i händelse av en väpnad konflikt.

Nu propagerar jag inte för ytterligare en "pålaga" bland alla övriga "utbildningspålagor" som finns för våra markstridsförband, i form av att införa en obligatorisk fria kriget utbildning. Däremot kan jag anse att cirka två sidor i Arméreglemente taktik samt tre sidor i Handbok markstrid pluton är något i underkant, som förberedelse inför det fria kriget. Där syftet med de totalt fem sidorna får antas vara att skapa en teoretisk förståelse, för de krav som ställs på ett förband vilket ej har som huvuduppgift att verka på på det av en motståndare behärskat område. Om det, dels ses som ett troligt scenario, dels ses som det sista motståndet gentemot en motståndare bör vi kunna prestera en mer omfattande anvisning för det fria kriget.

Vad som även är intressant i detta, är en historisk tillbakablick. Den moderna svenska jägartjänsten kan anses skapats med de s.k. "friajägarförbanden" som upprättades under andra världskriget. Dessa förband hade bl.a. till uppgift att verka utom rikets gränser,10 något ett annat inlägg kommer återkomma till. En annan väldigt intressant uppgift denna förbandstyp hade, var att samla de enheter som av olika anledningar hade hamnat på det av en motståndare behärskat område och leda dess strid, det vill säga det fria kriget. De skulle även kunna organisera friskaror (motståndsceller av civila).11

AR Taktik nämner, som tidigare nämnts, att det fria kriget skall samordnas till tid och rum,12 detta kan genomföras med en chef som tagit befälet över fler delar än sin egen som befinner sig i det av motståndaren behärskade området. Ett annat alternativ skulle kunna vara likt de fria jägarförbanden under andra världskriget, att någon av de förbandstyper som de factoskall verka på det s.k. djupet erhåller en sådan uppgift d.v.s. att redan i fred utbildas för att kunna leda striden, för de förband som blivit kvar i det av en motståndare behärskat område. Därtill skulle de även kunna utbilda andra på det av motståndaren behärskade området för striden där.

Det sistnämnda finns offentligt, mig veterligen, enbart explicit omskrivit13 i en förhandsutgåva till ett ejpublicerat jägarreglemente som ingick i serien JägarreglementeArmén vilket skulle publicerats under inledningen av 2000-talet. I dess häfte 7 som berör Norrlandsjägarbataljon 2000, framkommer det att, "Bataljonen skall kunna stödja, organisera och/eller leda andra (splittrade, kvarlämnade) förband och frivilliga (civila m m) på alla sätt som folkrätten medger". Därtill framkommer det att, "Om delar av annat förband påträffas, skall detta underställas den områdesansvarige chefen eller lämpligt befäl för fortsatt lösande av uppgift, i regel jägarförbandschefen", samt "Detta förband skall utbildas i jägarstrid och överlevnad. Förbandet bör tilldelas jägarsoldater och befäl för att leda och utbilda grupperna (motståndscellerna). På så sätt ökar uthålligheten hos hela enheten och en enhetlig ledning (cheferna talar samma språk) säkerställs".14

Således går det att identifiera en historisk linje från 1940-talet till slutet av 1990-talet avseende uppgiften fortsatt motstånd. Huruvida de svenska jägarförbanden de facto hade detta som en uppgift under perioden däremellan eller om det låg i träda under det kalla kriget är oklart, då de öppna reglementena för jägarförbanden från den senare delen av det kalla kriget ej ger någon vägledning kring detta område. Dock som tidigare nämnts förefaller åtminstone Norrlandsjägarbataljonen blivit tilldelade detta som en uppgift i slutet av 1990-talet maa. skrivningen i det ej publicerade reglementet, dock lades Norrlandsjägarbataljonerna ned 2000 varvid detta tänkande förefaller fallit i glömska.

En möjlighet till varför detta omnämns i förhandsutgåvan till detta reglemente, kan ha varit den gradvisa avvecklingen av den organiserade motståndsrörelsen som påbörjades under 1990-talet och som enligt en uppgift definitivt skall ha avvecklats under inledningen av 2000-talet.15 Då förhandsutgåvan även nämner att Norrlandsjägarbataljonerna skall ta, "Möjligheten att organisera civila i särskilda motståndsceller skall tas tillvara. Detta kräver dock högsta sekretess och kontroll för att cellerna skall kunna operera inom civilt område. Verksamheten leds av jägarbefäl i tät samverkan med motståndsledare".16

I detta sammanhang är det intressant att notera hur Norrlandsjägarbataljonerna mer eller mindre började organiseras gentemot liknade huvuduppgifter som de amerikanska specialförbandsgrupperna hade vid inledningen av 1990-talet.17Det vill säga att kunna genomföra stridsföretag, informationsinhämtning samt leda och organisera fortsatt motstånd.18Nu gick inte utvecklingen i den riktningen, utan utvecklingen kom istället gå mot enbart strid och till del informationsinhämtning,19för arvtagaren till Norrlandsjägarbataljonerna.

Vilket för oss fram till själva essensen med detta inlägg. Sett till dagens freds- samt krigsorganisation20 och det rådande säkerhetsläget i vårt närområde.21 Därtill sett till Sveriges stora geografiska yta, borde ett återtagande av uppgiften fortsatt motstånd, vilket ovanstående faller under i svensk nomenklatur, utgöra ett prioriterat område. Även om ett tydligt förbandsåtertagande skulle påbörjas efter nästa försvarsbeslut, gentemot 2035 som perspektivplanen förespråkar,22kommer det i skrivande stund vara 17 år innan det helt eller delvis realiseras. Vilket får anses vara en väldigt lång tid innan någon reell effektökning sker.

Genom att tilldela något av de förband som redan nu har sin huvuduppgift på det av motståndaren behärskat område uppgiften fortsatt motstånd som en sekundär huvuduppgift, skulle troligtvis vår egen samlade effekt i händelse av ett väpnat angrepp öka. Då det skulle utgöra en s.k. förmågeförstärkare.23Detta skulle, troligtvis, även bidra till den s.k. tröskeleffekten,24 då en motståndare kommer veta att det finns förband som kommer organisera ett fortsatt motstånd, med de implikationer detta har avseende den mängd förband som måste avdelas för att skydda en motståndares verksamhet.25

Här skulle det kunna argumenteras för att detta bör vara en uppgift för Särskilda operations gruppen (SOG). Något jag ej skulle ifrågasätta, dock agerar det förbandet på den strategiska nivån,26 samt utgör ett s.k. "Tier 1" förband.27 Vilket oftast innebär att det inte finns någon större personell massa,28 något det troligtvisskulle krävas för att lösa liknade uppgifter på t.ex. det svenska fastlandet och ej ett begränsat geografiskt område såsom Gotland. Därtill torde handledning av avskurna förband samt upprättande av eventuella motståndsceller på svenskt territorium vid ett väpnat angrepp ej ses som en strategisk uppgift, utan snarare en operativ. Varpå uppgiften snarare bör tilldelas någon av de andra förband som redan nu agerar på det s.k. djupet.

Vid en översiktlig översyn hur t.ex. US Army Special Forces avser bedriva s.k. fortsatt motstånd på en motståndare behärskat område, går det att konstatera att själva verksamheten är komplex.29 Det vill säga det kan inte ses som troligtatt t.ex. en grundutbildningsomgång skall kunna behärska både strid eller inhämtning på djupet därtill även lösa uppgiften fortsatt motstånd. Det innebär att denna verksamhet bör vara förbehållen kontinuerligt tjänstgörande personal. Då personalen kan lösa sin ordinarie huvuduppgift efter genomförd grundutbildning och därefter tillförs en sekunder uppgift i form av fortsatt motstånd.

Efterhand som den kontinuerligt tjänstgörande personalen avslutar sin anställning bör dessa krigsplaceras inom tidvis tjänstgörande eller pliktbaserade delar inom det förband som har det fortsatta motståndet som uppgift. Syftandes till att höja förmågan för genomförande av fortsatt motstånd inom hela förbandet.

Slutsats

En mer omfattande beskrivning samt anvisning avseende det s.k. fria kriget bör tas fram. Då det ses som en realitet att förband kommer bli avskurna och isolerade på det av en motståndare behärskat område, i händelse av en väpnad konflikt. Därtill bör som minst teoretiska diskussioner börja föras avseende det fria kriget på de officersutbildningar som genomförs och helst praktiska övningar i det. Något av de förband som skall lösa uppgifter i det av en motståndare behärskat område, bör tilldelas uppgiften fortsatt motstånd i syfte att skapa, dels höjd operativ effekt, dels tröskeleffekt.

Have a good one! // Jägarchefen

Källförteckning

Försvarsmakten 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7(Svenska)
Regeringskansliet 1, 2(Svenska)
Svenska Dagbladet 1(Svenska)
Totalförsvarets forskningsinstitut 1(Svenska)

Department of the Army. Doctrine For Special Forces Operations. Washington, DC: Department of the Army, 1990.
Department of the Army. Special Forces Unconventional Warfare Operations. Washington, DC: Department of the Army, 2003.
Department of the Army. Special Forces Operations. Washington, DC: Department of the Army, 2014.
Eriksson, Gunilla & Pettersson, Ulrica (red.) Special operations from a small state perspective: future security challenges. Cham: Springer International Publishing, 2017.
Försvarets läromedelscentral. Infanteri- och kavallerireglemente, Jägarförband. Stockholm: Chefen för armén i samarbete med Försvarets läromedelscentral, 1987.
Försvarsmakten. Jägarreglemente Armén: Norrlandsjägarbataljon 2000. Försvarsmakten: Stockholm, 2000.
Försvarsmakten. Arméreglemente Taktik. Stockholm: Försvarsmakten, 2013.
Försvarsmakten. Handbok Armé - Begrepp och förkortningar. Stockholm: Försvarsmakten, 2016.
Försvarsmakten. Handbok Markstrid – pluton. Stockholm: Försvarsmakten, 2016.
Guldbrand, Wilhelm. Norrlands dragonregemente: jägarregementets 25 år i Arvidsjaur. Arvidsjaur: Kamratföreningen Blå Dragoner, 2010.
Gyllenhaal, Lars. Elitförband i Norden. Stockholm: Fischer & Co, 2009.
Holmström, Mikael. Den dolda alliansen: Sveriges hemliga NATO-förbindelser. Stockholm: Atlantis, 2011.
Hugemark, Bo (red). Nya fronter? : 1943 - spänd väntan. Stockholm: Probus, 1994.

Slutnoter

1Svenska Dagbladet. ÖB: Vi kommer att slåss till sista soldat. 2016. https://www.svd.se/ob-vi-kommer-att-slass-till-sista-soldat(Hämtad 2018-05-11)
2Försvarsmakten. Handbok Armé - Begrepp och förkortningar. Stockholm: Försvarsmakten, 2016, s. 14.
3Försvarsmakten. Arméreglemente Taktik. Stockholm: Försvarsmakten, 2013, s. 63.
4Nationalencyklopedin. Fria kriget. 2018. http://www.ne.se/uppslagsverk/encyklopedi/lång/fria-kriget(Hämtad 2018-05-11)
5Försvarsmakten. Arméreglemente Taktik. Stockholm: Försvarsmakten, 2013, s. 63.
6Försvarsmakten. Handbok Markstrid – pluton. Stockholm: Försvarsmakten, 2016, s. 160-162.
7Försvarsmakten. Arméreglemente Taktik. Stockholm: Försvarsmakten, 2013, s. 63.
8Ibid.
9Försvarsmakten. Om kriget kom, avsnitt 8, "Fria kriget". 2017. https://youtu.be/xQkppE6OvEA?t=4m17s(Hämtad 2018-05-11)
10Hugemark, Bo (red). Nya fronter? : 1943 - spänd väntan. Stockholm: Probus, 1994, s. 263.
11Ibid.
12Försvarsmakten. Arméreglemente Taktik. Stockholm: Försvarsmakten, 2013, s. 63.
13En möjlig inriktning finns i Infanteri- och kavallerireglemente, Jägarförband. Stockholm: Chefen för armén i samarbete med Försvarets läromedelscentral, 1987, pkt 2:41. Där det framgår att kvarlämnade förband kan underställas jägarbataljon.
14Försvarsmakten. Jägarreglemente Armén: Norrlandsjägarbataljon 2000. Försvarsmakten: Stockholm, 2000, s. 42-43.
15Holmström, Mikael. Den dolda alliansen: Sveriges hemliga NATO-förbindelser. Stockholm: Atlantis, 2011, s. 417-418.
16Försvarsmakten. Jägarreglemente Armén: Norrlandsjägarbataljon 2000. Försvarsmakten: Stockholm, 2000, s. 43.
17Department of the Army. Doctrine For Special Forces Operations. Washington, DC: Department of the Army, 1990, s. 3-1 – 3-7.
18Försvarsmakten. Jägarreglemente Armén: Norrlandsjägarbataljon 2000. Försvarsmakten: Stockholm, 2000, s. 4.
19Guldbrand, Wilhelm. Norrlands dragonregemente: jägarregementets 25 år i Arvidsjaur. Arvidsjaur: Kamratföreningen Blå Dragoner, 2010, s. 98-103, 158-160, 177.
20Försvarsmakten. Försvarsmaktens årsredovisning 2017. Stockholm: Försvarsmakten, 2018, s. 99-103.
Försvarsmakten. Personalsiffror. 2018. https://www.forsvarsmakten.se/sv/information-och-fakta/forsvarsmakten-i-siffror/(Hämtad 2018-05-11)
21Proposition 2014/15:109. Försvarspolitisk inriktning – Sveriges försvar 2016–2020. s. 22-23.
Ds 2017:66. Motståndskraft. Inriktningen av totalförsvaret och utformningen av det civila försvaret 2021–2025. s. 61.
22Försvarsmakten. Slutlig redovisning av perspektivstudien 2016-2018. Stockholm: Försvarsmakten, 2017, s. 50.
23Department of the Army. Special Forces Operations. Washington, DC: Department of the Army, 2014, s. 2-2.
24Dalsjö, Robert. Fem dimensioner av tröskelförsvar. Stockholm: Totalförsvarets forskningsinstitut (FOI), 2017, s. 24.
Försvarsmakten. Slutlig redovisning av perspektivstudien 2016-2018. Stockholm: Försvarsmakten, 2017, s. 32.
25Försvarsmakten. Arméns Jägarbataljon. 2017. https://youtu.be/A8ximzNYg8k?t=3m12s(Hämtad 2018-05-11)
26Försvarsmakten. Särskilda operationsgruppen – SOG. 2018. https://www.forsvarsmakten.se/sv/organisation/sarskilda-operationsgruppen/(Hämtad 2018-05-11)
27Eriksson, Gunilla & Pettersson, Ulrica (red.) Special operations from a small state perspective: future security challenges. Cham: Springer International Publishing, 2017, s. 14.
28Ibid. s. 14, 19-20, 182-183.
Gyllenhaal, Lars. Elitförband i Norden. Stockholm: Fischer & Co, 2009, s. 96.
29Översiktlig genomläsning av Department of the Army. Special Forces Unconventional Warfare Operations. Washington, DC: Department of the Army, 2003.