Totalförsvarssverige har en ny minister

Statsminister Löfvens svar på att Alliansen vill väcka misstroendeförklaring mot statsråden Ygeman, Johansson och Hultqvist, var att idag presentera en regeringsombildning. Det var en märkbart stridslysten statsminister som meddelade att Johansson och Ygeman lämnar regeringen, medan försvarsminister Hultqvist är kvar för att prövas i votering när riksdagen återsamlas. Detta om inget nytt framkommit som skulle ge skäl till förändrad bedömning, vilket är Alliansens nuvarande bakdörr formulering.

Löfven tog strid med orden:

Försvarsminister i min regering är Peter Hultqvist.

Som förklaring hänvisade statsministern till det försämrade säkerhetspolitiska läget och behov av stabilitet, liksom en rad personliga förtjänster med försvarsministern innan han kallade misstroendeförklaringen mot Hultqvist ”helt oseriös”.

Detta blogginlägg handlar inte om vad som varit, ej heller vill jag spekulera i vad som komma skall. Men tre saker vill jag ha sagt innan jag tar mig an ämnet för dagen.

  1. Med anledning av den hotande misstroendeförklaringen, kommer det nu fokuseras på vad försvarsministern har gjort och inte gjort, men även hur säkerhetsfrågor i stort inom IT-området har behandlats politiskt alldeles oavsett regering – samt inte minst vad som behövs framåt (det sistnämnda är mer av en from förhoppning). Grundproblematiken är att vi länge har levt i en kultur där säkerhet inte får kosta, fördröja eller förhindra olika projekt. En lång rad larm och granskningar inom området, av olika aktörer, har pekat på stora brister. Här finns underlåtenhetssynder att fördela på många, under lång tid. Till detta kommer fortsatta strukturproblem i statsförvaltningen när det gäller departementsöverskridande utmaningar behov av beslut och åtgärder.
  2. Den stundande KU-granskningen och fortsatta avslöjanden (sista ordet är säkerligen inte sagt i denna historia) kommer förmodligen att bli besvärlig för personer och verksamheter som idag inte är indragna i diskussionen, medan en och annan som nu nagelfars kan komma stärkta ut på andra sidan. Det kommer klarna över tid hur regeringen har agerat, huruvida detta agerande brustit och om hanteringen hade varit annorlunda om informationsdelning och samordning hade fungerat bättre inom regeringskansliet. Det vill säga i den mån det kan det beroende på hur mycket som är sekretessbelagt. Vi vet t.ex. inte ännu vad regeringskansliets olika delar fick för rekommendationer av inblandade säkerhetstjänster under processens gång, när det gäller att begära mer information från Trafikstyrelsen, sprida informationen, informera riksdagen etc.
  3. Efter det att Transportstyrelsens agerande kommit i dager har regeringen meddelat en rad åtgärder; en utredare ska kartlägga händelseförloppet med Transportstyrelsens IT-upphandling, PTS ska ta fram en säker modell för så kallad ”insourcing” och man vill ha in ett fördjupat underlag från Säkerhetspolisen. Det hade man naturligtvis kunnat göra tidigare, så att säga på eget initiativ i takt med att inre och yttre skademinimering medgett detta, liksom varit öppen om anledningen till avskedet av GD Transportstyrelsen.

Tillbaka till dagens regeringsombildning och den utlösande faktorn till detta inlägg:

Regeringsombildningen innebär att tidigare justitie- och migrationsminister Morgan Johansson nu istället är justitie- och inrikesminister, med ansvar för polis samt övriga rättsväsendet, straffrätt, grundlagsfrågor, krisberedskap och civilt försvar. Således har ”Totalförsvarsverige” en ny minister att hoppas på, vid sidan av Försvarsmaktsminister Peter Hultqvist.

Den säkerhetspolitiska utvecklingen var en röd tråd i statsministerns argumentation idag, vilket naturligtvis indirekt höjer totalförsvarsfrågornas tyngd och ställer krav på handling (och resurser) från regeringens sida. Vad sade då ministern på presskonferensen om vad han vill med krisberedskap och civilt försvar?  Ingenting. Morgan Johansson sade inte heller ett ord om informations- och cybersäkerhet, vilket måste anses anmärkningsvärt med tanke på att det är områden som är själva upprinnelsen till hans nya portfölj.

Man ska naturligtvis inte förtvivla efter ett enda, första framträdande. Men nu gäller det att Morgan Johansson från första stund känner ett uppfordrande tryck att ägna nödvändig tid och kraft åt ansvaret för krisberedskap och civilt försvar.

Händelserna på Transportstyrelsen illustrerar hur säkerhetsfrågor sällan stannar inom ramen för ett departement, vilket ju också var ett argument för inrättandet av statsministerns säkerhetspolitiska råd. Några av oss tycker det var olyckligt att flytta regeringskansliets krishanteringsfunktion – Kansliet för krishantering – från statsrådsberedningen till justitiedepartementet, liksom att dela upp totalförsvarsfrågorna i och med att civilt försvar flyttades från försvarsdepartementet till justitiedepartementet. När nu så mycket vikt – retoriskt och understundom med vissa ekonomiska inslag – läggs vid säkerhet i vid mening, kanske en regeringsombildning hade kunnat landa i en strukturell förändring också, t.ex. i form av en ny minister för civilt försvar placerad vid Hultqvists sida på försvarsdepartementet?

Men hur man än gör med den formella ansvarsfördelningen mellan ministrar finns ett stadigt ökande behov av samordning mellan säkerhet (i vid mening), försvar och utrikespolitik. Det minsta man kan begära som lärdom av den aktuella krisen är någon slags koordinator i regeringskansliet för säkerhetsfrågor – där naturligtvis informations- och cybersäkerhet är en del. Allt som ryms inom det vi i dagligt tal kallar ”gråzonsproblematik” kräver det. Vi har tyvärr bara sett början på konsekvenserna av det över tid försämrade säkerhetspolitiska läge som statsministern talar om – särskilt den krigföring som genomförs med annat än blanka vapen – och ännu är inte den svenska naiviteten död och begraven.

Störst i Finska viken och för Putin


Så här skildrade igår rysk TV atomubåtens ankomst i Finska viken.

Sovjetunionens, numera Rysslands och tillika hela världens största ubåt och ytstridsfartyg har nu nått fram till Finska viken, vilket med viss emfas skildrades igår på den ryska militära TV-kanalen Zvezda. Vad ryska statsmedier sagt om dessa fartyg och Sverige verkar ha missats.

Vad jag kan se är det ingen Stockholms-redaktion som verkar ha noterat att den ryska statliga nyhetsbyråns militärexpert, Alexander Chrolenko, kommenterat världens största atomfartygs infart i Östersjön och därvidlag själv tagit upp motivet och då nämner även Sverige. För att citera honom, i egen översättning: "Det här är självklart också ett sätt att visa marin styrka gentemot länderna längs med färdrutten: Norge, Tyskland, Sverige, Polen och en rad andra länder." Med andra ord hymlar den statliga nyhetsbyråns egen expert inte det minsta om syftet. En enda svensk redaktion, vad jag kan se, har tagit upp detta, nämligen Skånska Dagbladet.

SVT har dock snuddat vid hur maktbalansen i Östersjön påverkas av den atomdrivna robotkryssaren Peter den store, i slutet av denna artikel. För att citera den av SVT intervjuade Johan Norberg vid FOI: "Frågan är var den tar vägen efter paraden".

Ännu har inga redaktioner alls, vad jag kan se, påmint om vad som hände i Östersjön Ryssland-Sverige den enda tidigare gång som Peter den store varit i Östersjön, 1996. Även om det "bara" var en olycka då Göran Carlssons Viggen gick ner så var det en dödsolycka.

En annan rysk nyhet är president Putins egna ord om Sovjetunionen härom veckan. Vid en TV-sänd frågestund med särskilt begåvade barn fick han frågan vilken händelse under hans livstid som haft "störst påverkan" på honom. Efter en stunds tvekan kom svaret: "Sovjetunionens sönderfall".

Man tager sig för pannan

av Lars Nylen

Samtidigt som man inom Transportstyrelsen våren 2015 diskuterade att engagera utomstående för hantering av viss datadrift bedrev vi inom Kungl Krigsvetenskapsakademien ett delprojekt om cyberhotet mot samhället och behovet av informationssäkerhet bland annat inom den civila statsförvaltningen. Vi pekade i seminarier och artiklar bland annat på riskerna med sammankopplade system och system i system och hur känslig information kunde läcka.

Problemen är större än det som nu hänt på Transportstyrelsen. Hösten 2015 konstaterade amerikanska FBI att cyberhotet, i sina olika former, är större än terroristhotet. Regeringen måste ta ett fastare tag om taktpinnen på detta viktiga säkerhetsområde och se till att det blir verkstad och inte bara tomma ord.

IT-teknologin genomsyrar samhället och är till stor nytta. Samtidigt är den förenad med sårbarhet och en ny arena för antagonister av olika slag. Därför är IT-säkerhet av största betydelse. Information kan via nätet stjälas, förändras, blockeras och manipuleras, dessutom så att kritiska samhällssystem skadas med mera. Angreppen kan ske på nanosekunder och ibland upptäcks de inte alls.

Samtidigt som hackers och andra antagonister med olika syften hela tiden och systematiskt ”knackar på portarna” till våra datorer får vi inte underskatta risken med att även personer som är anställda i säkerhetsklassade miljöer, av lättja, obetänksamhet eller okunnighet, lämnar dörren öppen på vid gavel. Bekymret med hotet inifrån ökar med mobila arbetsplatser, arbete utanför tjänstestället, från hemmet eller publika miljöer och med parkoppling av datorer och mobiltelefoner.

IT-säkerhet hör till de centrala delarna av försvaret av vårt land och vårt lands funktionalitet, så står det i en rapport från Socialdemokraterna år 2011. Sen dess har bland annat Riksrevisionen granskat, granskat igen och regeringen 2015 skrivit till riksdagen om intensifierade åtgärder. Bidde det bara en tummetott?

Risker, sårbarhet och behov av skydd tycks ”ha gått flera värdshus förbi”. Transportstyrelsen beslutar att göra avsteg, Säpo får veta och granskar och rekommenderar stopp för outsourcing och regeringskansliet informeras. Ändå händer det!

Informationssäkerhet måste ses som ett strategiskt värde i dagens och morgondagens verksamhet. Den grundläggande kunskapen och beställarkompetensen på områden som rör IT-system måste utvecklas inom staten. Statliga organ får inte tillåtas tappa det vakna och vakande ögat genom att dräneras på egen IT-kompetens. Vad hjälper det med tjusiga risk- och sårbarhetsanalyser om man struntar i att reagera när larmet ljuder.

Vill man dyka djupare in i problematiken och ta del av förslag till skyddsåtgärder är Krigsvetenskapsakademiens (KV21) bok ”Sverige – värt att skydda” med alla referenser en bra inkörsport (kan köpas här).

 
Författaren är tidigare rikskriminalchef och generaldirektör, samt är ledamot av KKrVA.

Ryskt maktspråk i bl a Baltikum, hur påverkar det vår säkerhet

av Stefan Forss

I Finland firar vi 100 år av självständighet. Det blev möjligt främst av två orsaker.

Rysslands interna svaghetstillstånd för hundra år sedan och särskilt bolsjevikernas revolution i november 1917 gjorde det möjligt för Finland att äntligen slita sig loss.

Den andra orsaken var att vår veterangeneration och finska armén mot alla odds lyckades förhindra att Stalins oövervinneliga röda armé skulle ha ockuperat Finland 1940 och 1944. Priset för att Finland aldrig blev en kommunistisk folkrepublik var högt, 95 000 stupade soldater samt 2 000 civila. Den senare siffran visar att Finlands försvarsmakt förmådde uppfylla sin huvuduppgift att skydda och värna landet och dess befolkning kanske bättre än något annat krigförande land i Europa. Under vår försvarskamp fick vi också betydande hjälp, främst från Sverige, som vi har stor anledning att vara tacksamma för.

En svensk symbolhandling som vi även kunnat glädjas åt sedan 2003 är att Konungen vid officiella statsbesök i Finland också lägger ned en krans vid minnesstenen för de för Finland fallna frivilliga svenska soldaterna, bara ett kort stenkast från deras överbefälhavares, marskalk Mannerheims grav på Sandudd, Finlands motsvarighet till amerikanernas Arlington.

Under lyckligare omständigheter skulle också Estland, Lettland och Litauen ha kunnat fira 100 års självständighet i år. Så blev det inte, utan i stället hamnade de som sovjetrepubliker under ett halvsekels ockupation att betala ett långt högre pris än Finland. Då de i samband med Sovjetunionens upplösning återvann sin självständighet, uppfylldes inte bara balternas egna drömmar och förväntningar, utan det hade en dramatiskt positiv effekt även säkerhetspolitiskt för Finland och Sverige. Med det sovjetiska militära uttåget ur Baltikum under första hälften av 1990-talet försvann en primär invasionsriktning.

Att värna om detta, d v s att göra det som är möjligt för att säkra att rysk militär inte än en gång skulle komma att kontrollera de baltiska stränderna, är självfallet ett mycket högt finskt och svenskt intresse. I mitten av 1990-talet försökte USA få Finland och Sverige att ta ansvaret för balternas försvar, men en sådan börda hade vi naturligtvis inte möjlighet att ta på oss. Den frågan löstes på det politiska planet då de 2004 blev medlemmar i Nato. Att det sedan dröjde länge innan Nato började göra verkliga militära beredskapsplaner för baltstaternas försvar är att beklaga, men just på den biten arbetas det nu intensivt.

Detta innebär självfallet en utmaning även för Finland och Sverige, eftersom trovärdiga militära beredskapsplaner inte kan åstadkommas utan betydande indirekt stöd från främst Sverige men i viss mån också Finland. Att det förhåller sig så är militär expertis rörande eniga om. Kungl Krigsvetenskapsakademiens eminenta bok Till bröders hjälp rekommenderas.

Alltnog, att torgföra eventuella utfästelser som Finland och Sverige kunde tänkas göra för balternas försvar är ingen klok politik. Man bör inte öppet visa alla kort. Vad man däremot kan säga är att vi inte kan låtsas vara neutrala och avsäga oss Lissabonavtalets solidaritetsklausul. Neutralitetens tid tillhör för Finland och Sverige historien, vi är inte längre i praktiken ens alliansfria, så stark är vår tillhörighet i det västliga lägret. Den insikten har ryska militären f ö sedan länge. Om det brinner i knutarna ska vi inte inbilla oss att vi kan stå vid sidan och titta på. Vi blir indragna i konflikter som berör närområdena. Men det är också i vårt egenintresse att vara beredda att ta kalkylerade risker för att freden ska kunna bevaras och att bränder inte uppstår.

Det innebär att vi gemensamt måste försvara den säkerhetsordning som började byggas upp inom ESK (nuvarande OSSE) med Helsingforsdokumentet1975 (Helsinki Final Act 1975) och som på 1990-talet gav så vackra resultat (Paris Charter for a New Europe 1990, Istanbuldokumenten 1999). Detta är den värdegrund vi bör bygga på och vi kan inte backa enbart för att Ryssland inte längre godkänner de centrala OSSE-dokumenten. Putins stand-in som president, Dmitrij Medvedev föreslog i april 2009 i Helsingfors ett reviderat dokument, som han kallade Helsinki Plus. En slagfärdig kollega vid finska försvarshögskolans strategiska institution bedömde då att det ryska förslaget i verkligheten var ett Helsinki Minus. Grundbultarna i OSSE-dokumenten fanns inte längre kvar (bl a nationernas suveräna rätt att själva välja sina säkerhetsarrangemang, förbudet att bruka eller hota med bruk av våld, gränsernas okränkbarhet). Intressesfärer legitimeras.

I det sammanhanget är faktiskt Molotov-Ribbentropavtalet och dess hemliga tilläggsprotokoll alltjämt överraskande aktuella. Rysslandsexperten Paul Goble argumenterar att Ryssland än i dag har väldigt svårt att helt ta avstånd från M-R-avtalet. Goble stöder sig på ryska underrättelseofficeren, generallöjtnant Pavel Sudoplatov (chef för NKVD:s specialoperationer) som i sin bok Special Tasks (1994) skrev följande:

“The Molotov-Ribbentrop accord was extremely highly valued by the Soviet leadership because this was the first treaty with the participation of the USSR where one of the leading world powers (Germany) officially recognized the Soviets having a right to its own interests beyond its own borders. Nothing similar had occurred in the entire history of the USSR.”

Med stalinismens återkomst i Vladimir Putins Ryssland är ett dylikt erkännande än viktigare att notera. De kretsar som upplever OSSE-dokumenten som likgiltiga eller överspelade bör besinna sig. Alternativet ovan förskräcker.

Vad Ryssland under Putin är kapabelt till har man demonstrerat med stor tydlighet. Delar av Georgien annekterades efter kriget 2008, Krim stod i tur 2014 och Ryssland har i praktiken tagit kontrollen över även andra delar i Ukraina, i Donbass. Enligt ryska och ukrainska pressuppgifter medgav utrikesminister Lavrov slutligen att Ryssland även initierade kriget i östra Ukraina.

Ryska folkets förtroende för president Putin är dock alltjämt starkt. Stalin utsågs nyligen till Rysslands största person genom tiderna, medan Putin kom tvåa. Han klår bl a Peter den Store. Sextio procent av ryssarna anser alltjämt att landet är för litet och att vissa länder vid landets gränser egentligen tillhör Ryssland. President Putin kan alltså åberopa folkets starka stöd för sin politik. Allt detta är sådant som vi måste förhålla oss till och också gardera oss emot – tillsammans. Något dylikt ska inte få ske i vårt närområde.

För vissa är Natomedlemskap den självklara lösningen. Att ansluta sig till den västliga försvarsalliansen Nato utifrån politiska värdeomdömen är i sig inte klandervärt. President Ahtisaari, mottagare av Nobels fredspris, står för denna åsikt. Men Finland är en demokrati och en stor majoritet av finska folket anser alltjämt att Natomedlemskap inte är till fördel för landet. Det måste respekteras.

En annan synpunkt som tyvärr knappast alls debatterats är att Natos militära förmåga sedan1990-talet körts ned till den grad att man inte längre – USA undantaget – har kapacitet eller förmåga att föra storskaliga krig. Fredsdividenden utmättes till fullo och återtagning är synnerligen kostsamt och politiskt oattraktivt för många prominenta europeiska medlemsstater. Även om god vilja fanns är det en omständlig och tidskrävande procedur att ställa om försvarsmakterna från krishantering till ”high end operationer”.

Finland och Sverige har redan nu utvecklat försvarssamarbetet i glädjande hög grad och kursen står fast. Men detta är naturligtvis otillräckligt. I dagarna har båda våra länder ingått bilaterala avtal med både Tyskland och Storbritannien. Då Tysklands försvarsminister Ursula von der Leyen talar om en kommande europeisk försvarsunion inom EU, är det skäl att lyssna. Finland är i princip positiv till en sådan utveckling. I praktiken ska det ändå inte bli någon dubblering, utan Nato består i sin traditionella roll. Om man går händelserna i förväg kan man kanske se vid horisonten att EU ”utlokaliserar” det hårda försvaret till Nato. Många hinder finns dock kvar. ”Det viktigaste är att känslan att hjälpa varandra vaknar. Jag hoppas att det ökar inom Europa”, sa president Sauli Niinistö vid ett seminarium i St. Michel den 1 juli.

Alltnog, vi har inte suttit och rullat tummarna de senaste åren, men det behövs ändå klara mellanstationer. Vi bör alldeles särskilt satsa på Norden som en naturlig koalition av villiga att hantera de stora utmaningar som vi med säkerhet har framför oss. Vi har en gemensam värdegrund att bygga på. Våra nationella försvarsmakter har sina styrkor och svagheter. Vi ska kunna agera tillsammans, söka sådana lösningar som stöder styrkorna och minskar svagheterna. Det innebär också att våra ledande politiker förbinder sig till denna form av samarbete, att man är med på kartan och också i allt högre grad deltar i övningar och spel som stärker samhörighet och samförstånd. Negativa överraskningar kan komma snabbt och oväntat och då behövs snabba koordinerade beslut.

 
Författaren är professor och kallad ledamot av KKrVA.

Debacle!

Reflektion

Knappt en dag går förbi utan nya avslöjanden, eller för den delen konstateranden, avseende vad som än så länge får anses vara det största IT-säkerhetshaveriet i svensk historia. Nämligen Transportstyrelsens outsourcing av sitt IT-system. System må outsourcas, men hur det outsourcats får anses vara det största felet, då regelverk gravt åsidosätts och trots varningar från andra myndigheter och inom egen myndighet tas det ej på allvar, i den styrande delen av myndigheten.

Här vill jag belysa det första området som jag anser det ej har bottnas i. Har våra styrande inte förstått vilken säkerhetssituation Östersjöregionen befinner sig i? Säkerhetspolisen delgav i sin årsrapport för 2013 att krigsförberedelser genomförs på svenskt territorium. I oktober 2014 genomfördes den s.k. Operation Örnen, underrättelseoperation, i svensk skärgård, där den senare efteranalysen gav i hand att svenskt inre vatten kränkts. Därtill den övriga negativa säkerhetsutveckling i vårt absoluta närområde.

Således vid 2015 års infall, bör myndighetspersoner inom ramen för s.k. bevakningsansvarigamyndigheter i Totalförsvaret, förstått att, nu är det nog på riktigt, nu är det inte hypotetiska scenarier längre. Trots det så förefaller logiken halta, som Generaldirektör på en bevakningsansvarig myndighet får det anses att tjänsten innefattar ett ansvar där det krävs att rikets säkerhet alltid beaktas, annars åsidosätts tjänsteutövningen enligt mitt förmenande.

Dock förefaller det ej vara så i det aktuella fallet. Vilket får anses vara en av de mer skrämmande delarna, att man ej kan göra kopplingen mellan varningar inom egen organisation avseende outsourceningen, omvärldsutvecklingen och sitt eget myndighetsansvar. Här ställer man sig automatiskt frågan, hur ser det ut på andra bevakningsansvariga myndigheter?

Nästa faktor som bör tas upp, som inte belysts är effekt och ekonomi. Då transportstyrelsen även är involverad i de s.k. kvalificerade skyddsidentiteterna. Vilket t.ex. inom Försvarsmakten innebär individer som arbetar med inhämtning av underrättelser med särskilda metoder – personbaserad och teknisk inhämtning. Varvid personbaserad inhämtning innefattar att finna mänskliga källor och få dessa att lämna information.

Varvid en intressant frågeställning, men även obehaglig, hade denna information flyttas utom rikets gränser? Hade ej säkerhetsprövad personal haft tillgång till denna information? Sist men inte minst går det verkligen säkerställa att informationen ej är röjd? För ytterst är det dessa individer inom Polisen, Säkerhetspolisen och MUST som är ”längst ut på linan” och riskerar sitt liv. För även om namnen byts ut, kan de vara ”röjda” maa. att körkortsregistret som bekant även innefattar ansiktsbilder.

Varvid en moralisk, ekonomisk och effekt aspekt plötsligt inträder. Skall man förutsätta att informationen ej är röjd och arbeta på som vanligt med bibehålla effekt, eller måste personal/-en bytas ut? Ur en moralisk aspekt måste, har sannolikt redan, någon fattat ett beslut vilket inte kan ha varit ett trevligt beslut för oaktat hur man väljer, kan det få långtgående konsekvenser. Är det så att personal måste bytas ut, kommer det få en tydlig nedgång (effektminskning) i underrättelseflöde från det personbaserade spåret under en ansenlig tid, därtill tillkommer kostnaderna med nyrekryteringar och utbildning, vilket troligtvis är en långsam process maa. verksamhetens särart.

Nästa intressanta sak man slås av i mediarapporteringen är den omfattande informationsmängd som Transportstyrelsen de facto besitter. Att vissa statliga myndigheter måste besitta ansenlig mängd information har jag full förståelse för. Men någonstans måste det då börja göras ordentliga riskanalyser, vad händer om all denna information extraheras av någon? Hur kan vi säkerställa att så ej blir fallet osv. För som det ser ut just nu kring Transportstyrelsen så har det blivit en mindre version av det s.k. ”OPM-hacket”, utan att ha blivit ”hackad” och då återkommer man till frågan hur i hela fridens namn vet man att ingen information hamnat i orätta händer?

Utländska underrättelseorganisation, här avser jag alla, har sannolikt god insyn in vilken informationsbärare Transportstyrelsen är. Varvid de sannolikt redan under våren 2015, när det blev klart att IBM vann upphandlingen, började titta på hur man skulle kunna få tillgång till information. För onekligen torde de insett vilken guldgruva som plötsligt kunde öppna sig för dem, om man snabbt lyckades rekrytera någon eller försöka extrahera data vid informationsöverföringen. Här vill jag poängtera att det får förutsättas att det kan röra som om både västliga och östliga underrättelseorganisationer. Då det som sagt inte finns några vänner utan bara intressen i underrättelseverksamhet.

Listan kan göras längre på områden som inte belysts, utan det som rapporteras just nu är vilken skyddsvärd information som kan ha läckt. Konsekvenserna berörs ej i någon större omfattning, ännu skall tilläggas. Vilket jag hoppas massmedia börjar fokusera på, för vidden av detta är mycket stort och kostnaderna och konsekvenserna kan bli väldigt omfattande, ur ett Totalförsvarsperspektiv och betydligt mer än 70 dagsböter.

Avslutningsvis har vi nog inte sett slutet på detta debacle. Men en lärdom för andra myndigheter bör vara att snabbt se över sina egna IT-säkerhetsrutiner. För skadan kring Transportstyrelsen är redan skedd, det är bara att acceptera och försöka göra det bästa av situationen, men det är inget som bör upprepas. För just nu börjar misslyckandena, eller om man vill nyttja ett populistiskt ord utmaningarna, hopa sig ordentligt inom Totalförsvarssektorn och inte bara inom IT-området.

Have a good one! // Jägarchefen

Den nya Militärstrategiska doktrinen – teori som nu omsätts till verklighet

av Hans Ilis-Alm

Thukydides, en grekisk historiker, skrev för snart 2500 år sedan om det långa peloponnesiska kriget mellan Sparta och Aten. I sina betraktelser av kriget drar han bland annat slutsatser om att de faktorer som ofta styr stater är rädsla, egenintresse och heder (fear, interest and honor). När vi tittar på världen idag kan vi se samma fenomen i de underliggande krafter som styr hur stater agerar. Några exempel på detta är vad vi ser i konflikterna i Syrien och i Ukraina. Det är viktigt att komma ihåg att stater styrs av människor utifrån dessa individers uppfattningar och rationalitet vilka inte alltid är desamma som våra egna. Så var fallet redan för 2500 år sedan och det har inte ändrats. Utöver den här typen av konflikter, där stater är huvudaktörer, har vi idag också att hantera andra typer av hot i form av aktörer med helt andra drivkrafter och agenda. Sammantaget gör detta världen mycket komplex och svårförutsägbar. Strategiska trendanalyser ger en tydlig bild av att mänskligheten står inför många utmaningar både på kort och på lång sikt. Då Östersjöregionen och Sverige inte är undantagna från dessa utmaningar kommer vi att påverkas, direkt och indirekt, av händelseutvecklingen. I de politiska styrningar som Försvarsmakten erhållit i försvarsbeslutet från 2015 pekas det tydligt på den mycket oroväckande säkerhetspolitiska situation som råder i Europa och dess angränsande områden. Försvarsmakten har omsatt de politiska målsättningarna i en militärstrategisk doktrin (MSD 16) som nyss firat sin ettårsdag som styrdokument. Under hösten 2017 kommer många av de strategiska idéer som ÖB manifesterat i doktrinen att omsättas i verkligheten då Försvarsmakten för första gången på flera decennier genomför en stor gemensam övning: Försvarsmaktsövning Aurora.

Överbefälhavaren, ÖB, inriktar i den militärstrategiska doktrinen Försvarsmaktens användning av stridskrafterna i fred, kris och krig. Doktrinens syfte är att peka ut riktningen för hur Sveriges militära maktmedel[1] ska användas tillsammans med andra maktmedel för att med tillgängliga resurser uppnå de av riksdag och regering uppsatta målen. Doktrinen är att likna vid en kompass som pekar ut vägen snarare än att den ska ses som ett detaljerat ramverk. MSD 16 är styrdokumentet för ett antal underliggande dokument som med större upplösning omsätter strategin i planer och handling på alla nivåer. Den är vägledande för Försvarsmaktens personal kan bl a ses som ett verktyg för att upplysa medarbetare i andra myndigheter inom totalförsvaret och inte minst ett instrument för att signalera till omvärlden hur Sverige avser att använda sitt försvar. Till skillnad från de två tidigare militärstrategiska doktrinerna, utgivna 2002 och 2011, är denna doktrin mer inriktande till sin karaktär. Den nya doktrinen innebär ett filosofiskt trendbrott för Försvarsmakten och den är mycket tydligt utformad utifrån de realiteter som föreligger. Det handlar om hur vi ska agera med vad vi har för att uppnå våra säkerhetspolitiska målsättningar. Därmed är den inte längre baserad på stormaktens principer för krigföring utan det är en doktrin utformad efter våra unika förutsättningar. Ett bevingat ord av Theodore Roosevelt (f d amerikansk president) är ”Gör vad du kan, med det du har, där du är”. Det är precis vad den här doktrinen handlar om.

MSD 16 handlar således i allt väsentligt om hur vi med våra tillgängliga resurser ska försvara Sverige. Försvarsmaktens och totalförsvarets resurser syftar ytterst till att tillsammans verka krigsavhållande; att skapa tröskeleffekt. I en sådan innefattas de förmågor vi har varje dag, året om. En god omvärldsuppfattning genom en bra underrättelsetjänst och kvalificerade sensorer, en förmåga att snabbt kunna möta och hantera hot genom en hög tillgänglighet på förbanden är exempel på detta. Men det handlar också om att vi genom övningar, nationella och internationella, ständigt ökar våra färdigheter och har närvaro i Sverige och i vårt närområde. Vi övar med partners för att bygga relationer och öka vår förmåga att kunna verka tillsammans med andra länders militära förband. Försvarsmaktens viktigaste beståndsdel är personalen. Doktrinen syftar därmed också till att skapa förståelse för den kontext i vilken vi ska verka och därmed vägleda oss i handling. Insikten om att vårt uppträdande och vår attityd i alla sammanhang; under insats, vid övningar och i det dagliga värvet bygger vår trovärdighet hos Sveriges befolkning och hos aktörer i vår omvärld, är fundamental.

Sverige är en liten demokratisk stat. Vi kommer därför alltid att behöva agera utifrån att vi är i strategisk efterhand, vilket kommer att ställa mycket höga krav på oss alla att kunna hantera det oförutsägbara och att kunna verka under mycket påfrestande förhållanden.

Kärnan i MSD 16 är det så kallade militärstrategiska konceptet. Det är byggt utifrån de förutsättningar som råder i vår omvärld men också utifrån våra förutsättningar att hantera en förändrad och föränderlig hotbild. Försvarsmakten ska, tillsammans med det övriga totalförsvaret, verka konfliktförebyggande. Ett angrepp ska snabbt kunna mötas med förband med hög tillgänglighet för att vinna tid. Tillsammans med andra parter ska vi kunna vinna över en angripare och om vi står själva ska vi bjuda utdraget och uthålligt motstånd med syfte att undvika att förlora kriget.

Sverige är medlem i Europeiska Unionen som visserligen har artikel 42.7 i Lissabon fördraget, men vilken genom sin skrivning i realiteten inte förpliktigar övriga medlemsstater till militärt stöd. Sverige är således militärt alliansfritt vilket innebär att vi inte enbart kan bygga vårt militära försvar på förhoppningen om snabbt och substantiellt militärt stöd från någon annan part. Sådant stöd tenderar dessutom endast att materialiseras när det sammanfaller med en annan aktörs egna intressen.  Genom att vi idag har välövade insatsförband med mycket hög tillgänglighet kan vi omedelbart möta en aggression där den inträffar. Försvarsmakten har idag mycket kvalificerade förband, men numerären är liten och vår stridsidé måste därför anpassas till den verkligheten. Som komplement till de stående insatsförbanden finns därför, över ytan, det territoriella försvaret med ett hemvärn som genomgått en enorm utveckling. Hemvärnets förband är numera mycket kompetenta för de uppgifter de har inom det territoriella försvaret.

Att vi, Sverige, ensamma skulle kunna vinna ett krig mot en överlägsen motståndare är idag dock lika osannolikt som det var då vi hade en avsevärt större försvarsmakt. Det innebär inte att Sverige ger upp militärt om vi inte kan stå emot den inledande delen av ett angrepp, vilket den mediala tolkningen av förre ÖB uttalande om enveckasförsvaret landat i. Vi kommer att med alla till buds stående medel, över tiden, kämpa för att undvika att förlora. Detta kommer att vara kostsamt, inte minst ur det mänskliga perspektivet, men det har också historiskt visat sig vara mycket verksamt även mot en överlägsen angripare.

Endast om vi får militärt stöd, vilket inte på något sätt är självklart, finns förutsättningar för militär seger. För att det ska vara möjligt måste vi ha förmåga att ta emot ett sådant stöd. Att tillsammans med andra bedriva militära operationer kräver förberedelser i många dimensioner. Dessa innefattar ett brett spektrum; från juridiska frågor och logistik till taktiska och ledningstekniska procedurer.  Det värdlandsavtal som Riksdagen förra året beslutade möjliggör att genom avtal förenkla procedurerna för gemensamma övningar och samarbeten. Det är också ett verktyg för att möjliggöra för Sverige att kunna ta emot ett militärt stöd i ett skarpt läge. Att först när en allvarlig konflikt är ett faktum försöka lösa allt detta har små utsikter att lyckas. Under övning Aurora kommer detta för första gången att övas och prövas i en större kontext.

Dagens hot har många skepnader. Hot från internationell terrorism mot Sverige och svenska intressen, hemma och ute i världen, är ständigt närvarande. Här ska Försvarsmakten med stöd av ny lagstiftning kunna stödja andra myndigheter. Detta hot är både påtagligt och globalt och kommer att under lång tid kräva resurser från Försvarsmakten och andra myndigheter, i Sverige och utomlands. Vi vet heller inte hur en framtida konflikt i vårt närområde kan komma att se ut. Under senare år har den asymmetriska delen av vad som populärt kallas för hybridkrigföring varit i fokus bland annat på grund av det ryska agerandet på Krim. Men hybridkrigföringen innehåller inte endast informationsoperationer, anonyma kombattanter och okonventionella metoder utan den innefattar också reguljär krigföring med stora förband. Under hösten 2017 genomför Ryssland sin cykliskt återkommande storövning, Zapad.  En rysk övning bland många, som de flesta till numerären är långt större än de multinationella övningar som bland andra NATO bedriver i Europa.

Den nya militärstrategiska doktrinen inriktar hur Försvarsmakten, inom ramen för de uppgifter vi fått av riksdag och regering, ska kunna hantera detta hotspektrum. Det handlar om realism, om moral och om förmågan att anpassa sig. Allt byggt på organisationens minsta och viktigaste beståndsdel; människan. Omsatt i praktisk handling så styr doktrinen mot en hög grad av realism i övningar och utbildning för att på så sätt förbereda Försvarsmaktens personal för att kunna verka under mycket krävande förhållanden. Låt oss inte hysa några illusioner om att en väpnad konflikt inte kommer att utsätta Sverige och dess medborgare för oerhörda påfrestningar. De som under sådana förhållanden ska lösa de mest krävande uppgifterna, d v s försvaret av vårt land, måste vara väl förberedda för att klara den uppgiften. Höstens övning likväl som mindre övningar ska tjäna både som en del av tröskeleffekten och som byggstenar i vårt förmågebyggande på alla nivåer.

 

Författaren är brigadgeneral och tjänstgör som Senior National Representative vid US CENTCOM.

 


Not
[1] Jfr Instruments of power. Ofta med referens till exempelvis begreppet DIME; Diplomatic, Information, Military, Economic.

Trygghet eller säkerhet

av Jan Wickbom

Staten är skild från kyrkan – sekularisering. Sveriges statsskick skall helt bygga på demokrati (folkvälde). Detta har visat sig inte alltid fungera tillfredsställande bland annat vad gäller värnplikten

Plikt

I stället för den vid sekulariseringen undanskuffade religionen tillgreps filosofiska argument för plikt. Denna filosofi torde kunna sammanfattas i två meningar ”Egoistisk plikt” – ingrip om någon skadar ens anhöriga, eller  ”Nationell plikt” – laglydnad, civilisering.

Men den förhärskande demokratin styr Inte med filosofiska argument utan med materialistiska. Demokratin kan då bli teknokratisk, i värsta fall som Hitlers och Eisenhowers demokratier som hade säkerhet som mål; eller i bästa fall humanistisk som Mannerheims demokrati med försvar och trygghet som mål.

Religion

Religionens uppgift har bland annat varit att utplåna skillnaden mellan egoism och nationalism.

Man frågar sig om vi och judarna, med vår egoistiska plikt att lyda de tio budorden, skulle vara de enda civiliserade folken (nationerna) på jorden?  Indien har kastväsendet som nationell plikt och Islam har sex som egoistisk plikt och dessa folk måste betraktas som civiliserade lika väl som vi och judarna.

Natan Söderblom (ärkebiskop 1914–1931) hade redan före och under första världskriget observerat och vänt sig mot den filosofiska uppdelningen av plikt i en egoistisk och en nationell variant. Han menade att plikt inte var en valmöjlighet utan ett religiöst påbud som finns i alla religioner, eller till och med var den religiösa – gudomliga, ”heliga” – grunden för alla religioner. Söderblom organiserade en ekumenisk rörelse som 1925 utmynnade i ett internationellt kyrkomöte i Stockholm. Ekumeniken vidmakthölls sedan av Manfred Björkquist som med Sigtunastiftelsens hjälp behållit och behåller ett betydande inflytande. Denna ekumenik ger människorna trygghet. Om den blir världsomfattande ger den också människorna säkerhet.

Dag Hammarskjöld var en varm ekumenist.  Både Söderblom och Hammarskjöld har fått Nobels fredspris.

FN och EU

FN:s generalsekreterare Dag Hammarskjöld beaktade ekumeniken, Helighet, och önskade demokratier med försvar och trygghet i hela världen, men misslyckades.

FN:s och EU:s länder är nämligen materialistiska demokratier byggda för Välstånd, där alla människor sägs ha samma värde och där nationsbegreppet skall ersättas med begreppet ”samhälle”.

Cybernetik / religion

Cybernetiken är ännu i sin linda. Men den synes kunna upprätta kulturella, ”helighetliga” nationer ingående i olika regioner. Regionen skall då ha sitt specifika materialistiska välstånd. Dessa olika regionala välstånd skall regleras av FN så att regionens nationer får råd att utveckla sina egna ”heliga” kulturer.

Om cybernetiken ännu inte nått den kraft som fordras för att förändra både FN och EU i denna Hammarskjöldska riktning, kan vi ändå tillämpa vår demokrati så som Hammarskjöld önskade. Det skadar ingen och det stärker oss.

Hammarskjöld torde ansett att vi måste återgå till trygghetens försvarspolitik och införa Allmän Värnplikt. Sverige skulle då kunna bli FN:s bästa exempel i Hammarskjölds världsomspännande säkerhetspolitiska arbete där Europa (inklusive Ryssland) föregår med gott exempel.

Trygghetens taktik, operationer och strategi

Sveriges försvarspolitik bör växa fram från taktik till operationskonst och vidare till strategi.

Taktiken skall formas enligt den legale soldatens behov. Med markoperationer skall soldaterna försvara hela landet uthålligt. Markoperationerna skall stödjas av marinen på havet och flygvapnet i luften. Strategin – hushållning med resurserna – skall ombesörja att såväl mark-, sjö- och flygoperationerna som taktiken och den enskilde soldaten utrustas och strider kostnadseffektivt med utnyttjande av samhällets totala logistik. Dessutom kräver strategin att allmän värnplikt tillämpas (inte den teknokratiska frivilligrekrytering som nu påbörjats), att Flygvapnet har hög beredskap både i fred och krig, att både vår fredstida och vår krigstida logistik stöds av USA.

 
Författaren är överste 1 gr och ledamot av KKrVA

10-årsjubileum för WW 🎉

Idag är det 10 år och en dag sedan jag startade Wiseman’s Wisdoms. Anledningen till varför jag skriver den här texten en dag efter det egentliga jubileet är något jag kommer att återkomma till längre ner.

När jag startade bloggen sommaren 2007 var det ett resultat av att jag suttit och funderat över den då aktuella försvars- och säkerhetspolitiken under en bilfärd. Idag gjorde jag samma resa och fann mig återigen reflektera över samma frågor, samt vad som har hänt under de gångna tio åren. Mycket är det också som har hänt. När jag startade bloggen var jag en 29-årig löjtnant som var mycket bekymrad över försvarsbeslutet 2004 och den vändning den första alliansregeringens försvars- och säkerhetspolitik tagit i och med Anders Borgs almedalstal i juli 2007. Idag är jag en 39-årig överstelöjtnant och krigsförbandschef som fortfarande är bekymrad över försvars- och säkerhetspolitiken, men som samtidigt ser en del positiva tendenser jämfört med när bloggen startades. Skulle någon sommaren 2007 ha berättat för mig vilken betydelse bloggen skulle komma att få så hade jag aldrig trott på det. Att idag bli stoppad på gatan och tackad av helt vanliga människor som känner igen mig, eller få höra från yngre kollegor i Försvarsmakten hur viktigt mitt skrivande är för dem, är både oerhört smickrande och glädjande. Det är det som jag alltid kommer att bära med mig från de gångna tio årens bloggande.

Att starta en anonym försvarsblogg idag på det sätt jag gjorde 2007 hade varit helt omöjligt. 2007 var 7 år innan kriget i Ukraina och allmänhetens första erfarenheter av påverkans- och vilseledningsoperationer där internet och sociala medier utgör verktyg. Skulle jag idag ha startat bloggen och använt samma metod med anonymitet, hade det spelat ringa roll hur kvalitativa inläggen var. Bloggen hade av goda skäl blivit misstänkt för att vara ett redskap för främmande makt.

Som de trogna följarna säkert har märkt så går det numera också länge mellan inläggen, och jag brukar också för höra av människor jag träffar att de skulle vilja se fler inlägg. Den främsta anledningen är helt enkelt att jag inte har tid att skriva, vilket också är anledningen till att detta inlägg inte kom exakt på tioårsdagen. Jag har alltid varit tydlig med att bloggen är ett fritidsintresse och något som jag sköter helt på fritiden, skilt från jobbet. Med den befattning jag har idag i Försvarsmakten har också min fritid minskat betydligt. Får jag välja att lägga energi på att skriva ett inlägg på bloggen eller jobba några extra timmar med något som jag vet kommer att göra mitt krigsförband effektivare, så väljer jag det senare. Sådant är det säkerhetspolitiska läget idag och det finns heller inga antydningar till att det blir ljusare under överskådlig tid. Samtidigt är det idag både glädjande och intressant för mig i min yrkesroll att se att många av de frågor och problem som jag genom åren har diskuterat på bloggen antingen är omhändertagna eller på väg att bli det. Jag kan inte ta på mig äran för detta, men det är både uppmuntrande och en anledning till att jag inte känner samma behov av att skriva inlägg.

Det finns dock en rad frågor och problem som fortsatt behöver diskuteras och belysas. Den största av dessa är den ständigt återkommande underfinansieringen av försvarsbesluten och därigenom Försvarsmakten. Innebörden av ränta-på-ränta är en välkänd effekt när det gäller investeringar och sparande. Detsamma gäller dock omvänt. Inte bara finansiella skulder utan även försvarsförmåga. Om man konstant tvingas underskrida målsättningar och skjuta investeringsbehov på framtiden, så växer återtagningsbehov exponentiellt. Den här frågan blir bara viktigare att belysa inför kommande budgetår, liksom nästa försvarsbeslut.


Finns Wiseman’s Wisdoms kvar om tio år? Det låter jag vara osagt, men jag har idag inga som helst planer på att stänga bloggen även om tiden för att genomföra uppdateringar är knapp.

Snösmältning och dykstockar – Del 2 – Metod och motiv

Sammanfattning

Sannolikt utnyttjades både moderfartyg men även moderubåtar för att genomföra in- och uttransport av de genomförande delarna, för inträngningsoperationerna på inre vatten vid Höga Kusten och Härnösand. Fyra troliga motivbilder finns för genomförandet av dessa inträngningar, den första är kustflottans basområde, den andra är inhämtning mot prov och försöksverksamhet, den tredje är påverkan/skydd av svenska och NATO förberedelser i Trondheims området och den fjärde är påverkan av kustnära förbandsrörelser i nordlig och sydlig riktning i händelse av en väpnad konflikt. Sannolikt har tyngdpunkten varierat med tiden, i de fyra olika motivbilderna, från 1950-talet och framåt. I huvudsak torde det övergripande syftet utgjort operativa krigsförberedelser.

Analys

Inledning.I detta andra inlägg avseende främmande undervattensverksamhet vid Höga Kusten och Härnösand, kommer metoder för transporten till och från det aktuella området beröras. Motivbild kommer även beröras kring varför området kan ha varit av intresse för främmande makt/-er (kommer härefter benämnas som motståndare, då det de facto genomfördes vapeninsatser mot den eller de som genomförde dessa inträngningar).

Bild 1. Geografisk position för fyren vid Grundkallen.
Metod.Två metoder får anses stått till buds för motståndaren att in- och uttransportera de genomförande delarna för inträngningsoperationerna längs Höga Kusten och Härnösand, dessa är moderubåt och moderfartyg. Vilket den uppmärksammade ubåtsjakten vid Sundsvall i slutet av april och inledningen av maj månad 1983, kan indikera på. Kustbevakning kom redan den 23APR1983 rapportera att en inpassage av ubåt skett i Bottenhavet. Vid fyren Grundkallen kom även en del av den hydrofonbojgrupp som utnyttjats under Hårsfjärden upprättats, i samband med ubåtsjakten i Sundsvall. Detta system kom indikera en ubåtspassage den 08MAJ1983, av en ubåt med två propellrar.1

Problematiken var dock att enbart en hydrofon förefaller utnyttjas, varvid någon riktningsbestämning ej gick att genomföra. Således kan det varit in- eller utpassage till Bottenhavet som spelades in, sannolikt rörde det sig om en utpassage. Vad som dock är anmärkningsvärt är att informationen om inpassagen ej kom till kännedom för Nedre Norrlands Militärområde (MILO NN), förrän den 28APR1983, dagen innan inkom de första visuella observationerna från allmänheten. I utvärderingen av ubåtsjakten, kom det framföras kritik avseende operationssekretessen, då uppgiften avseende inpassagen till Bottenhavet hade spridits inom en för stor krets.2

Vad avser kritiken avseende operationssekretessen kring inpassagen blir den dock något malplacerad. Då det inom Kustbevakningen torde varit ett relativt stort antal individer, från enskilt fartyg vidare in i ledningscentraler till samverkanspersonal, som känt till den innan den ens nåde Försvarsmakten. Varvid det kan vara mer troligt att det är hydrofonupptagningen på utpassagen som spridits till en för stor krets. Då det avseende den, finns en tydlig vinst av att ej skapa kännedom om att inhämtningsutrustning placerades ut vid kanaliserande terräng, såsom Ålandsförträngningen. Vilket blir ett viktigt utgångsvärde att ta fasta på.

Vad som dock blir intressant avseende metod, är observationen av vad som enligt analysgruppen bedöms vara en miniubåt, utanför Ulvön den 17MAJ1983. Analysgruppen kom fastställa, att vid Sundsvall mellan den 26-27APR1983 och 6-7MAJ1983 uppträdde en ubåt och en miniubåt.3Härvid blir ett troligt antagande att den miniubåt som agerade vid Sundsvall även transporterades med en moderubåt. Då inga fler inspelningar förefaller finnas på passage vid Grundkallen under den aktuella tidpunkten, så blir det även troligt att den miniubåt som siktades vid Ulvön, 17MAJ1983, åtminstone uttransporterades med ett moderfartyg.

Bild 2. Ålandsförträngningen / Södra Kvarken.
Vad avser metoder blir det hela än mer intrikat under sommaren 1986, då det amerikanska hydrofonsystemet SOSUS placeras ut i södra Kvarken. Enligt kommendör av 1. graden Nils-Ove Jansson (PA), skall detta system ej registrerat några säkra kontakter på främmande ubåtar under tiden det var i operativ drift. Vilket är väldigt intressant information mtp. den hydrofonupptagning som genomfördes vid Brämön, 1988 av en ubåt, men även övriga ubåtsincidenter,4 de måste s.a.s. tagit sig dit på något sätt. Huruvida avsaknaden av säkra kontakter med System-4 är en konsekvens av att kunskap om det tidigare systemet vid Grundkallen spridits till motståndaren, som genomfört inträngningsoperationerna är oklart.

Fick motståndaren dock kännedom om det första systemet vid Grundkallen, kan det tvingat fram en taktikanpassning då de måste förutsätta i sin planering att området övervakades. Denna anpassning kan ha genomförts på tre sätt. Antingen övergick man helt till att utnyttja moderfartyg, alternativt kan det genomförts förflyttning med moderubåtar i skydd av andra fartygsrörelser,5 och avslutningsvis byte av transportväg. Givetvis är en kombination av metoderna även möjlig.

Bild 3. Öregrundsleden.
Vad avser byte av transportväg för att undgå System-4, skulle det kunna inneburit att utnyttja den s.k. Öregrundsledenmtp. den verksamhet som förefaller skett där under 1980-talet och tidigare.6 Denna hypotes grundar sig på uppgiften att System-4, skall fungerat mycket bristfälligt i de säregna förhållanden som råder i Östersjön.7 Vilket skulle kunna inneburit att upptäcktsavståndet varit relativt kort med systemet, varvid Öregrundsleden skulle kunna vara en möjlig transportväg för ubåt, för att undgå Ålandsförträngningen, där systemet sannolikt var placerat.

Här är det även möjligt att ett moderfartyg kan inväntat en ubåt i/vid Öregrundsleden och där tagit upp den, för att på så sätt kunna undvika System-4. Dock skulle det i sådant fall innebära att det rört sig om en miniubåt. Öregrundsleden får anses vara relativt vältrafikerad samt för grund för att genomföra en dold transportrörelse med moderubåt, varvid det antingen genomfördes upphämtning med moderfartyg norr, mitt i eller söder Öregrundsleden, alternativt söder Öregrundsleden med moderubåt.

Utnyttjandet av enbart miniubåtar med en lång förflyttningssträcka torde dock minska uthålligheten och tiden i det faktiska operationsområdet. Varpå moderfartyg i anslutning till operationsområdet får anses vara mer realistiskt. Dock torde ett och samma fartyg i anslutning till operationsområdet väcka uppmärksamhet, varpå en mer dold möjlighet böra vara att utnyttja ett flertal moderfartyg som trafikerar förbi det faktiska operationsområdet under den aktuella tidsrymden, under en till synes legitim förevändningen. Dock skapar det problem med att akut kunna avbryta en pågående operation, då det ej går att påbörja urnästling med omedelbar verkan. Ett sätt att kringgå den problematiken kan vara att ha ett antal förutbestämda upphämtningsplatser, längs med den tänkta urnästlingsvägen som passeras av moderfartygen.

I den s.k. ÖB rapporten från 1987 kan man dock få uppfattningen att en transportrörelse genomfördes med ubåt längs Norrlandskusten, som var riktad mot Övre Norrlands militärområde (MILO ÖN), under 1987.8 Därtill framgår det att motståndaren bedöms inneha förmåga att passera egna fasta spaningssystem.9Vilket troligtvis i fallet kring System-4 skulle kunna vara att motståndaren utnyttjat någon av de många fartygsrörelserna till och från Bottenhavet för att skyla sin egen ljudbild.10En annan metod, på samma tema, skulle kunna vara att motståndaren avsiktligt koordinerar ”civila” fartygsrörelser för att passa sina inträngningsoperationer, för att skapa en ljudbild som ubåtsljudet skall kunna döljas i. Givetvis finns fortfarande möjligheten med Öregrundsleden för moderubåt, dock innebär det en risktagning då den sannolikt måste visa både torn och skrov under del av tiden.

Således får det anses troligt att både moderubåtar och moderfartyg utnyttjats av motståndaren för att genomföra in- och uttransport inför inträngningsoperationer. Troligtvis har även metoderna utnyttjats var för sig och i kombination, för att öka flexibiliteten samt operationssekretessen, men även försvåra våra åtgärder för kunna påverka motståndarens ageranden. Troligtvis har även andra metoder utnyttjats för att dölja transportrörelser med moderubåt utöver den ovanstående beskriva metod.

Motiv.Fyra troliga motivbilder får anses finns till kränkningarna kring Höga Kusten och Härnösand. Den första är rekognosering samt krigsförberedelser mot kustflottans baseringsområde. Den andraär inhämtning mot den testverksamhet som Försvarets Materielverk (FMV) bedrivit och bedriver i det aktuella området. Det tredjeär förberedelser för att antingen kunna skydda eller påverka det amerikanska marinkårsförbandet i Tröndelag, samt den svenska planering som fanns avseende Trondheim. Den fjärde och avslutande motivbilden är påverkan av svenska förbandsrörelser antingen i nordlig eller sydlig riktning.

Rekognosering samt förberedelser mot kustflottans basområde, berördes till del i det föregående inlägget.11 Detta torde dels, innefattat att finna de olika förtöjningsplatserna med tillhörande infrastruktur såsom sambandssystem, dels pröva olika metoders lämplighet för att kunna genomföra operationer mot det aktuella området, således en form av skarpt tillämpad övningsverksamhet kan även tillämpats. Inom ramen för rekognosering kan det även innefattat utplacering av inhämtningssystem.12 Sett till den säkerhetspolitiska situation som rådde under 1980-talet,13torde detta varit en av de mer troliga motivbilderna till inträngningsoperationerna vid Härnösand och Höga Kusten.

Vad avser FMV prov och försöksverksamhet i Härnösand14kan det varit ett fullt rimligt motiv för den främmande undervattensverksamheten i området. De både supermakterna USA och Sovjetunionen förefaller under den aktuella tidsperioden besuttit personal, materiel och kunskap för att genomföra både inhämtning mot materielförsök men även återtagande av utrustning efter materielförsök, med hjälp av undervattenssystem.15Vad som dock förefaller vara något svårt är att nå klarhet när exakt i tid, prov och försöksverksamhet påbörjats utanför Härnösand. Utifrån samtal förefaller dock verksamhet bedrivits under 1980-talet men även före det.

Med tanke på hur pass kvalificerade robotsystem Sverige lyckats producera,16 torde det finnas ett stort underrättelsevärde i att, dels kartlägga de prov som genomförts, dels försöka samla upp rester från den materiel som prövats. Att svenska materielförsök med robotsystem tilldrog sig uppmärksamhet, är känt. Vid planerade provskjutningar med robotsystem i Augusti 1962, utanför Gotland, närmare bestämt norr om Fårö, fick svenska jagare både radar- och hydrofonkontakt med en främmande ubåt, varvid vapeninsats med sjukbomber genomfördes. Intressant vid denna incident var att ubåten väljer att gå mot två av de tre jagarna vid den första vapeninsatsen, vid den andra går den ut mot internationell vatten.17

Bild 4. Mellersta Norrland samt Trondheims området.
Den Amerikanska marinkårens förhandslagring i Tröndelag, Norge, får även anses vara en trolig motivbild för kränkningarna. Vid en mottagning på den sovjetiska ambassaden i oktober 1980, skall den sovjetiska ambassadören, Michail Jakovlev, framfört ett väldigt tydligt budskap till den då sittande Överbefälhavaren, General Lennart Ljung, om att denna förhandslagring ökade riskerna att Sovjetunionen genom Sverige kunde behöva rikta militära angrepp mot Tröndelagsområdet vid en väpnad konflikt. Denna konversation kom att nedtecknas av Överbefälhavaren och delges, dels Regeringen, dels underrättelsetjänsten. Utöver förhandslagringen som i sig skapade handlingsfrihet, så utgjorde den geografiska placeringen av förhandslagringen att en hög grad av handlingsfrihet uppnåddes, avseende hur förbandet sedan kunde förflyttas.18

I ett tidigare skede så är även den svenska reservhamn som byggdes upp i Trondheim, samt förvaring av petroleumprodukter samt torrvaror av intresse. Då det mer eller mindre kom att bli den tilltänkte livlinan sjöledes in till Sverige i händelse av en väpnad konflikt i Östersjöregionen, då det ej ansågs troligt att kunna ta emot fartygstransporter på västkusten.19Anläggningen kom att vara i svenskt ägo intill 1987, då den avyttrades.20 Denna förnödenhetslina torde även ökat det militärstrategiska värdet av mellersta Norrland, då de intransporterade varorna som skulle fördelas ut från Trondheim, i huvudsak torde ha passerat igenom Jämtland och Västernorrland i sydlig eller nordlig riktning. Vilket även kan förklara den möjliga Sovjetiska krigsplanering från 1960-talet som f.d. Överbefälhavaren General Bengt Gustavsson, berör. Planeringen innebar att en maritim landstigning skulle genomföras i Sundsvall-Härnösands området, som därefter skulle ta djup intill Trondheim. Vilket skulle innebär att både Norge och Sverige skars av, men även svensk försörjning.21

Sammantaget finns det en obruten kedja från mitten av 1950-talet (vilket sammanfaller med den första rapporterade kränkning mot kustflottans basområde), med Trondheim-Tröndelag, som innebär att det mellersta Norrland utgör ett militärstrategiskt viktigt område, utöver kustflottans basområde, som skulle kunna föranleda kränkningar i syfte att genomföra krigsförberedelser. Inledningsvis var det för Sveriges försörjning i händelse av en väpnad konflikt skulle fördelas ut i landet via det området. Denna svenska planering torde dock börjat tappa värde under 1970-talet maa. den Norra Marinens ökade förmåga. I ett senare skede, kom det att bli ett geografiskt område som kunde utnyttjas för att påverka NATO förmåga till väpnad strid maa. förhandslagringen av den amerikanska marinkårsbrigaden.

Påverka förbandsrörelser, avser främst kunna påverka mobilisering av stridskrafterna i MILO ÖN. Över hälften av personalen ingående i förbanden för försvaret av MILO ÖN, skulle tillföras från främst Mälardalsregionen.22 Förflyttningen av all personal, ej boende i området, till MILO ÖN bedömdes ta cirka 10 dygn under goda förhållanden, skulle friktioner uppstå kom tiden öka.23 Jägar- och lokalförsvarsförband blev indelade i två omgångar en A- och B-omgång. A-omgången var lokalrekryterad och B-omgången skulle mobilisera i Mälardalen och där tillföras personlig utrustning för att flygas upp under mobiliseringens andra eller tredje dygn.24

I sammanhanget är det även viktigt att belysa problematiken avseende det östra militärområdet (MILO Ö). Där en tydlig risk fanns att Stockholm och delar av Mälardalen, skulle inneslutas genom sabotage och luftlandsättningar, vilket kunde hindra förflyttningarna ut ur Stockholm.25 Varvid den planerade förbandsmängden som skulle kunna tillföras MILO ÖN, kunde bli betydligt lägre än vad som förutsattes.

En huvuddel av personalen som skulle tillföras, kan man förutsätta skulle transporteras med hjälp av järnväg till MILO ÖN, i händelse av mobilisering. Förmågan att då kunna påverka järnvägstransporter men även landsvägstransporter, som kunde förutsättas skulle ta vid i händelse av bruten järnvägsförbindelse,26 får anses vara viktig. Problematiken i MILO Ö var att ett strategiskt överfall kunde omkullkasta mobiliseringen, ett strategiskt överfall mot MILO ÖN, bedömdes som mindre troligt, men indirekt kunde det påverkas markant genom att slå av förbindelserna i t.ex. mellersta Norrland i de älvdalar som vägar och järnväg passerade genom, samt med enkla medel innesluta Stockholmsregionen där en ansenlig mängd värnpliktiga fanns.

Diskussion.Hur kan då ett företag riktat mot Härnösand och Höga Kusten sett ut? De genomförande delarna har transporterats med moderubåt eller moderfartyg genom Bottenhavet till Härnösandsområdet. Antingen söder eller norr om Hemsön. Skall någon form av rekognosering genomföras gentemot Gustavsviksbasen eller Hemsö fästnings östra eller nordliga delar, finns totalt fyra möjliga inträngningsleder att utnyttja. Med dessa inträningsleder finns även en möjlighet att genomföra omläggning av förflyttningen, djup intill Hornön, där numera Höga Kusten bron är placerad.

Bild 5. Möjliga inträngningsleder.
Givetvis kan de genomförande delarna släppts betydligt mer söder eller norr om Härnösand för att genomföra sitt uppdrag. Dock minskar uthålligheten med ett sådant förfarande, varvid tiden som krävs för uppgiftens lösande måste vara i paritet med förflyttningssträckan. Härvid blir det troligt att i en majoritet av fallen, har uppgiftslösningen påbörjats och avslutats i anslutning till det aktuella området där uppgiften skall lösas. Men som en taktikanpassning samt för att försvåra vår kunskapsuppbyggnad, validering och falsifiering, av uppdragsprofil är det ett troligt antagande att motståndaren även kan agerat så.

Sett till den aktuella tidsperioden, så torde i en majoritet av fallen den främmande undervattensverksamheten utgjort operativa krigsförberedelser, antingen i form av rekognosering, övning och/eller utplacering av materiel eller system för att kunna lösa krigsuppgifter. Varvid det är motivbild 1, 3 och 4 som får anses vara de troligaste. Vilken eller vilka av dessa tre motivbilder som är mest sannolik är desto svårare att utpeka.

Dock, kopplat till den främmande undervattensverksamhetens art, får det anses mer sannolikt att det är motivbild 1 samt ett kustnära alternativ av motivbild 3 och 4 som är sannolik. Sannolikheten att sabotagegrupper hade kunnat förflytta sig längre inåt landet från kusten för att t.ex. påverka svensk underhållstrafik från Trondheim eller amerikanska marinkårsförbandsrörelser inne på svenskt territorium får anses mindre sannolikt. Däremot att påverka sensorkedjan längs med den svenska kusten för motivbild 3 och broförbindelser längs med kusten i motivbild 4 får anses högst sannolikt, ur ett Sovjetiskt perspektiv.

Kopplat till den Sovjetiske ambassadörens uttalande, skulle det även kunna finnas ett västerländskt intresse i motivbild 3, det vill säga i syfte att försvara förråden i Tröndelag agera på svenskt territorium. Dock får det snarare anses vara i ett sådant skede att det aktuella området i sådant fall blivit ockuperat av Sovjetiska stridskrafter, varvid man i sådant fall antingen skulle kunna påverka sovjetiska marina stridskrafter som baserats i området eller marina förbandstransporter till området och/eller understödja den organiserade motståndsrörelsen och/eller jägarförband i området.

Slutsats

I det föregående inlägget, gick det att konstatera att med hög sannolikhet har undervattensverksamhet bedrivits vid Härnösand och Höga Kusten men även till del in i Ångermanälven. I detta inlägg, går det att konstatera ett antal möjliga metoder för in- och uttransport av de genomförande delarna för dessa operationer. Att fastslå vilken metod som nyttjats mer eller mindre får anses vara svårt, på samma sätt som det är svårt att se vilken motivbild som är mer trolig än någon annan. Sannolikt är det en kombination, både vad avser utnyttjade metoder men även motivbilder, där vissa varit mer tongivande vid vissa tidpunkter och andra vid andra tidpunkter.

Have a good one! // Jägarchefen

Källförteckning

Foreign Military Studies Office 1(Engelska)
Försvarets Materielverk 1(Svenska)
Jägarchefen 1(Svenska)
Riksdagen 1(Svenska)
Svenska Dagbladet 1, 2, 3, 4, 5 (Svenska)
Sveriges Television 1(Svenska)

Braun, Joakim von. Gyllenhaal, Lars. Ryska elitförband och specialvapen. Stockholm: Förlag Fischer & Co, 2016.
Dalsjö, Robert. Life-line lost: the rise and fall of "neutral" Sweden's secret reserve option of wartime help from the west. Stockholm: Santérus Academic Press Sweden, 2006.
Försvarsmakten. Undervattensverksamheten som riktas mot vårt land, läge hösten 1987. Stockholm: Försvarsmakten, 1987.
Gustafsson, Bengt. Det "kalla kriget": några reflexioner. Stockholm: Försvarshögskolan, 2006.
Gustafsson, Bengt. Det sovjetiska hotet mot Sverige under det kalla kriget. Stockholm: Försvarshögskolan, 2007.
Holmström, Mikael. Den dolda alliansen: Sveriges hemliga NATO-förbindelser. Stockholm: Atlantis, 2011.
Huchthausen, Peter A. Sheldon-Duplaix, Alexandre. Hide and seek: the untold story of Cold War naval espionage. Hoboken, N.J.: John Wiley & Sons, 2009.
Hugemark, Bo. et al. Den stora invasionen: svenskt operativt tänkande under det kalla kriget. Stockholm: Medströms bokförlag, 2017.
Jansson, Nils-Ove. Omöjlig ubåt: stridsberättelser från ubåtsjakten och det säkerhetspolitiska läget under 1980-talet. Göteborg: Nils-Ove Jansson, 2014.
Jones, Nate. Able Archer 83: the secret history of the NATO exercise that almost triggered nuclear war. New York: The New Press, 2016.
SOU 1994:11. Om kriget kommit: förberedelser för mottagandet av militärt bistånd 1949-1969: betänkande av Neutralitetspolitikkommissionen.
SOU 2001:85. Perspektiv på Ubåtsfrågan.

Slutnoter

1SOU 2001:85. Perspektiv på Ubåtsfrågan. s. 161, 167.
Jansson, Nils-Ove. Omöjlig ubåt: stridsberättelser från ubåtsjakten och det säkerhetspolitiska läget under 1980-talet. Göteborg: Nils-Ove Jansson, 2014, s. 19, 34-35.
2Ibid.
3SOU 2001:85. Perspektiv på Ubåtsfrågan. s. 166.
Jägarchefen. Snösmältning och dykstockar - Del 1 - Kränkningarna. 2017. http://jagarchefen.blogspot.se/2017/07/snosmaltning-och-dykstockar-del-1.html(Hämtad 2017-07-18)
4Sveriges Television. Ellung, Axel. Sjöström, Håkan. Sellén, Patric. SVT avslöjar: Tidigare okänd ubåtsjakt vid Brämön. 2014. https://www.svt.se/nyheter/lokalt/vasternorrland/ubat (Hämtad 2017-07-18)
Jägarchefen. Snösmältning och dykstockar - Del 1 - Kränkningarna. 2017. http://jagarchefen.blogspot.se/2017/07/snosmaltning-och-dykstockar-del-1.html(Hämtad 2017-07-18)
5Jansson, Nils-Ove. Omöjlig ubåt: stridsberättelser från ubåtsjakten och det säkerhetspolitiska läget under 1980-talet. Göteborg: Nils-Ove Jansson, 2014, s. 34.
6Ibid. s. 37-39, 174-175.
Mystiska u-båtar utanför Öregrund. Svenska Dagbladet. 1938-07-09.
Intensiv ubåtsjakt efter ännu ett larm. Svenska Dagbladet. 1982-07-30.
Spaningarna fortsätter. Svenska Dagbladet. 1982-07-31.
Periskop iakttogs vid Öregrund. Svenska Dagbladet. 1985-07-10.
Främmande miniubåt avlyssnad. Svenska Dagbladet. 1986-12-31.
7Holmström, Mikael. Den dolda alliansen: Sveriges hemliga NATO-förbindelser. Stockholm: Atlantis, 2011, s. 536.
8Försvarsmakten. Undervattensverksamheten som riktas mot vårt land, läge hösten 1987. Stockholm: Försvarsmakten, 1987, s. 6.
9Ibid. s. 22.
10Jansson, Nils-Ove. Omöjlig ubåt: stridsberättelser från ubåtsjakten och det säkerhetspolitiska läget under 1980-talet. Göteborg: Nils-Ove Jansson, 2014, s. 33-34.
11Jägarchefen. Snösmältning och dykstockar - Del 1 - Kränkningarna. 2017. http://jagarchefen.blogspot.se/2017/07/snosmaltning-och-dykstockar-del-1.html(Hämtad 2017-07-18)
12Andersson, Per. Vad gjorde de här? Personliga reflexioner om den främmande undervattensverksamheten. Tidskrift i sjöväsendet. vol. 174 no. 3 (2010): s. 219-220.
13Jones, Nate. Able Archer 83: the secret history of the NATO exercise that almost triggered nuclear war. New York: The New Press, 2016, s. 5.
14Försvarets Materielverk. Provplats Härnösand. 2017. http://fmv.episerverhosting.com/sv/Verksamhet/Test-och-Evaluering/Provplatser/Vidsel---ny/Harnosand/(Hämtad 2017-07-18)
15Braun, Joakim von. Gyllenhaal, Lars. Ryska elitförband och specialvapen. Stockholm: Förlag Fischer & Co, 2016, s. 159.
Foreign Military Studies Office. Russian Media Discuss Role Of Hydronauts. 2013. http://fmso.leavenworth.army.mil/OEWatch/201308/Russia_09.html(Hämtad 2017-07-18)
Huchthausen, Peter A. Sheldon-Duplaix, Alexandre. Hide and seek: the untold story of Cold War naval espionage. Hoboken, N.J.: John Wiley & Sons, 2009, s. 187, 221.
16Motion 1984/85:2426. Åtgärder för att bibehålla en svensk utvecklande robotindustri. http://www.riksdagen.se/sv/dokument-lagar/dokument/motion/atgarder-for-att-bibehalla-en-svensk-utvecklande_G8022426(Hämtad 2017-07-18)
17Allerman, Christian. Ubåtsincidenter och främmande undervattensverksamhet - en tillbakablick och ett försök till summering. Tidskrift i sjöväsendet. vol. 171 no. 1 (2007): s. 35-36.
18Holmström, Mikael. Den dolda alliansen: Sveriges hemliga NATO-förbindelser. Stockholm: Atlantis, 2011, s. 251-252, 451.
19SOU 1994:11. Om kriget kommit: förberedelser för mottagandet av militärt bistånd 1949-1969: betänkande av Neutralitetspolitikkommissionen. s. 132-133.
20Dalsjö, Robert. Life-line lost : the rise and fall of "neutral" Sweden's secret reserve option of wartime help from the west. Stockholm: Santérus Academic Press Sweden, 2006, s. 235.
21Gustafsson, Bengt. Det sovjetiska hotet mot Sverige under det kalla kriget. Stockholm: Försvarshögskolan, 2007, s. 53-55.
22Hugemark, Bo. et al. Den stora invasionen: svenskt operativt tänkande under det kalla kriget. Stockholm: Medströms bokförlag, 2017, s. 60.
23Gustafsson, Bengt. Det "kalla kriget": några reflexioner. Stockholm: Försvarshögskolan, 2006, s. 32.
24Hugemark, Bo. et al. Den stora invasionen: svenskt operativt tänkande under det kalla kriget. Stockholm: Medströms bokförlag, 2017, s. 61.
25Ibid. s. 122, 237, 242.
26Ibid. s. 61.

27Ibid. s. 241.

Bekräftat: Typhoon på väg till Östersjön

Världens största ubåt kommer om några dagar kunna beskådas i Stora Bält.

Det är nu bekräftat av ryska flottan att världens största ubåt, den 173 meter (172,8) långa atomubåten TK-208 Dmitrij Donskoj, igår inledde sin färd från Kolahalvön till Östersjön - där varken hon eller eller någon annan ubåt av Typhoon-klass tidigare har varit. Hon reser också i fint sällskap, med atomkryssaren Peter den store.

Igår, måndag den 17 juli, publicerade det ryska försvarsministeriet rörliga bilder av hur de atomdrivna fartygen Dmitrij Donskoj och Peter den store inledde färden mot Östersjön. Genom den norska nyhetssajten Barents Observer finns nu fler uppgifter om rutten för Dmitrij Donskoj, alltså ubåten av den Typhoon-klass som blev kändis genom filmen "Jakten på Röd Oktober". Hon kommer att i ytläge (på grund av storleken och djupet) glida genom Stora Bält, alltså mellan de danska öarna Fyn och Själland, och det bör ske några dagar före den 29 juli - då hon skall visas upp i Sankt Petersburg, under den ryska flottans dag.

Dmitrij Donskoj är inte längre utrustad med sin standardbeväpning om 20 R-39 kärnvapenrobototar utan har de senaste åren tjänstgjort som plattform för prov med Rysslands dyraste vapensystem, kärnvapenroboten Bulava, på svenska Stridsklubban.

Apropå Stora Bält så skrev bloggaren Jägarchefen nyligen ett intressant inlägg om detta område. De östtyska attackdykarna, Kampfschwimmerkommando 18, hade det danska kustartilleriet på ön Langeland som mål.

Två svenska hjältar och tsarfamiljen

Jan Danielsen med norrman iklädd samma uniform som han bar vid Narvik.

Idag för 70 år sedan kan ha varit Raoul Wallenbergs sista. Idag för 100 år sedan föddes Jan Danielsen. Samma datum året därpå blev det sista för Rysslands tsar Niklaj II med hustru och barn.

Sovjetiska myndigheter uppgav 1957 att Raoul Wallenberg avlidit tio år tidigare, den 17 juli 1947, i den sovjetiska säkerhetstjänstens förvar. Av en hjärtattack i sin cell. Medan dödsorsaken sedan dess har betvivlats så framstår det som möjligt att Raoul Wallenberg dog den 17 juli eller omkring det datumet. Antingen genom att han giftmördades eller sköts av den sovjetiska säkerhetstjänsten, beroende på vilken sovjetisk/rysk källa man vill sätta mest tilltro till. För att citera general Pavel Sudoplatov om Raoul Wallenberg:

"Tidigt i juli 1947 hade man nått ett dödläge i fallet Wallenberg. [Han] hade vägrat samarbeta och eliminerades därför, samtidigt som våra ledare fortsatte att hävda för svenskarna att de ingenting visste om hans öde." (ur Sudoplatovs Direktoratet)

Vidare uppgav Sudoplatov att Wallenberg sannolikt injicerades med ett gift från ett särskilt laboratorium tillhörigt MGB, som säkerhetstjänsten då hette.

Undertecknad har i bokform bara ytligt beskrivit Raoul Wallenberg, men desto mer har jag skrivit om Jan Danielsen, som föddes den 17 juli 1917. Det var en stor förmån att flera gånger få träffa honom och skriva om hans konkreta ställningstagande mot både Stalin och Hitler.

Nästa år denna dag kommer det att bli en särskild uppmärksamhet kring den siste regerande tsaren Nikolaj II - eftersom han sköts tillsammans med sin hustru och barn den 17 juli 1918, varefter liken förstördes och gömdes så grundligt att de först kunde hittas och identifieras i samband med Sovjets fall.

I gränslandet mellan krisberedskap och totalförsvar

av Lars Holmqvist

Torsdagen den 15 juni var Generaltulldirektören inbjuden till Justitieutskottet. Man kan anta att ämnet som avhandlades var Tullverkets agerande i samband med terrordådet i Stockholm den 7 april i år, men protokollet från mötet är ännu inte publicerat. För min del bedömer jag inte att Tullverket begick något formellt fel den dagen, men om jag har rätt i mitt antagande är det nästan mer oroande än om de hade brutit mot regelverket.

Det är nu åtta år sedan MSB grundades. Två bistra erfarenheter som var ganska färska i minnet när MSB grundandes, var flodvågskatastrofen i Indiska oceanen på Annandag Jul 2004 och stormen Gudrun bara två veckor senare. Bägge dessa händelser ledde till omfattande kritik av den svenska krisberedskapen och de påverkade helt säkert utformningen av och kraven på den nya myndigheten.

Sedan dess har mycket hänt inom svensk krisberedskap, på nationell, regional och lokal nivå. Att utvecklingsarbetet tar tid är något som märktes i samband med skogsbranden i Västmanland 2014. Branden visade på ett antal brister i krisberedskapen, även om delar av insatsen fungerade väl eller t o m mycket väl. Men vi fick nya erfarenheter vilka bör kunna bidra till ett bättre resultat vid nästa stora brand. Vi lär oss successivt.

Under sommaren 2016 kunde ett utbrott av mjältbrand konstateras i trakten kring Omberg i Östergötland. Jordbruksverket hade det huvudsakliga ansvaret för att hantera situationen. Myndigheten kartlade läget, begränsade utbredningen, sanerade området och vidtog åtgärder för att minska nya utbrott i framtiden (vaccineringsprogram). Man hanterade även behovet av information i samband med situationen. Denna uppgift löstes dels med egna resurser, dels i samverkan med andra myndigheter. Ett bra exempel på framgångsrik fredstida krishantering.

Den politiska utvecklingen i vår omvärld har lett till ett ökat intresse för ett återuppbyggt Totalförsvar. Vi behöver kunna skydda samhällets viktiga funktioner under angrepp från en antagonist. Ett robust totalförsvar ställer betydligt högre krav på ansvariga myndigheter och andra aktörer än vad krisberedskap i fredstid gör.

Medan fredstida krishantering outtalat bygger på idén om ”en kris i taget”, där samhället runt omkring en aktuell kris fungerar som vanligt och därför ganska enkelt kan avdela nödvändiga resurser för att hantera (den enda) krisen, måste totalförsvaret bygga på antagandet att många olika delar av samhället är under stress samtidigt och att den enskilda myndigheten i högre grad än annars måste kunna lita till egna resurser, eller möjligen på resurser som på förhand har avdelats från annan aktör.

Att tillföra resurser från andra myndigheter eller aktörer genom samverkan när behov uppstår, så som sker i fred, kommer helt enkelt inte att fungera tillräckligt bra.

I militär verksamhet är samverkan i sig inte tillräckligt. Chefen för ett militärt förband tilldelas istället resurser genom att andra förmågor (förband) underställs eller ges uppgiften att understödja förbandet. Därmed samlas beslutsrätten hos förbandschefen. Detta fungerar eftersom högre chef i hög grad har de kunskaper och erfarenheter som krävs för att leda de underställda/understödjande förbanden.

Men man kan inte överföra den militära modellen till det civila försvaret rakt av utan att problem uppstår. Inte minst då spännvidden avseende uppgifter och kompetens hos olika myndigheter är enorm. Ingen högre civil chef kan, på samma sätt som den militäre förbandschefen, besitta tillräcklig kunskap för att leda en samling av vitt skilda civila myndigheter.

En hybridmodell som kanske skulle kunna fungera är att olika civila myndigheter fortsätter att ansvara för sin autonoma verksamhet även vid höjd beredskap och krig men att de förbereds på att vissa definierade resurser kan komma att avropas (att använda i egen verksamhet eller för att stödja andra), vilket berörd myndighet då kan planera för, öva inför och avdela resurser för. Exempel på resurser som skulle kunna komma att avropas: X sovplatser med fungerande varmvatten i en kommuns skolbyggnader, mobil sjukvårdsplats med kapacitet att behandla X patienter, tillgång till ishall för att förvara X avlidna, möjlighet att utspisa X soldater i Y dygn, X resurser ur kommunal räddningstjänst med egen uthållighet Y för tjänstgöring på annan ort, etc.

Modellen med på förhand kända resurser som kan komma att avropas kan vara särskilt värdefullt i ett gråzonsläge. Genom att på förhand delegera rätten att avropa (under vissa förutsättningar) kan flera steg mot ökad beredskap tas utan att regeringen tvingas ta ett ”högprofilbeslut” om höjd beredskap som man kanske ogärna vill ta för att inte provocera främmande makt i onödan. Om antagonisten agerar på ett sätt som möjliggör ”deniability” (så som skedde på Krim februari 2014) skulle svenska myndigheter på detta vis kunna snabbt och ”spontant” komma igång med försvarsåtgärder.

Man kan diskutera om just detta är rätt väg att gå, men det är av betydelse att vi på något vis möjliggör ökad beredskap på myndighetsnivå, utan krav på att det föregås av regeringsbeslut.

Med andra ord, vissa delar av totalförsvaret måste kunna fungera som just ett totalförsvar, även om höjd eller högsta beredskap inte har beslutats av regeringen och vi i formell mening fortfarande har fred.

Resonemanget ovan leder tillbaka till Tullverkets agerande den 7 april. Ett totalförsvar utformat för att klara utmaningar i ett gråzonsskede skulle kunna ställa följande krav:

  • Tullfunktionen vid rikets gränser skall upprätthållas intill dess att Tullverket får andra förhållningsregler. Kravet gäller i fred, vid ett uppkommet krisläge (inklusive i ett gråzonsläge), vid höjd beredskap och i krig.
  • Tullverket har stor frihet i att välja metoder för att lösa uppgiften så länge man säkerställer tillräckliga resurser. Arbetsmiljöskäl eller andra fredstida regleringar är inte godtagbara skäl för att frångå myndighetens ansvar.
  • Inte heller är bristande stöd från andra myndigheter (t ex avsaknad av polisskydd) skäl för att frångå ansvaret.
  • När information om vad som har skett saknas eller om informationen är motstridig (så som läget kanske upplevdes på eftermiddagen den 7 april) skall Tullverket inte passivt invänta bekräftad information utan på eget initiativ ta höjd för det svåraste scenariot och vidta åtgärder för att kunna möta det. Det är bättre att en enskild myndighet växlar upp beredskapen en gång för mycket än en gång för lite.
  • Tullverket ska planera för och öva beslutsfattande i krissituationer. Om läget är sådant att normal beslutsprocess inte är möjlig eller bedöms ta alltför lång tid skall man ha definierade och förövade modeller för att kunna fatta delegerade beslut. Om så befinns nödvändigt skall vissa beslut även kunna tas av TIB (Tjänsteman I Beredskap) ensam.
  • Oavsett hur informationen som når Tullverket ser ut, eller om den saknas helt, skall Tullverket utan dröjsmål inleda löpande rapportering om verksamheten till regeringens kriskansli (eller till den funktion till vilken man hänvisas) och till berörda sidoordnade myndigheter.
  • Om Tullverket i sin planering drar slutsatsen att otillräcklig säkerhet vid t ex Arlanda är ett bekymmer så får man antingen äska resurser för att lösa problemet inom myndigheten, eller begära möjligheten att (t ex) avropa X polisresurser med uthålligheten Y för att skapa tillräcklig säkerhet. 

Ur regeringens Regleringsbrev till Tullverket för 2017 kan man under rubriken Stärkt säkerhetsskyddsarbete läsa följande:

Tullverket ska i egenskap av bevakningsansvarig myndighet, enligt förordning (2015:1052) om krisberedskap och bevakningsansvariga myndigheters åtgärder vid höjd beredskap, redovisa vilka övergripande åtgärder som myndigheten har vidtagit för att bedriva ett systematiskt säkerhetsskyddsarbete i enlighet med säkerhetsskyddslagen (1996:627) och säkerhetsskyddsförordningen (1996:633). Uppdraget ska redovisas tillsammans med det som anges inom ramen för uppdraget om Planeringsanvisningar för det civila försvaret (Ju2015/09669/SSK) till Regeringskansliet (Finansdepartementet) senast den 22 februari 2018.

Givet gällande lagstiftning om arbetsmiljö och kraven enligt Regleringsbrevet så begick Tullverket antagligen inte något formellt fel på eftermiddagen den 7 april. Men det ska bli intressant att se hur man kommer att bearbeta erfarenheterna från i våras. Vi får förhoppningsvis veta i februari nästa år.

Givet erfarenheterna från terrordådet på Drottninggatan kan man fråga sig om vi tillräckligt väl har belyst vikten av att enskild myndighet själv klarar av att fatta snabba beslut i ett gråzonsläge. Beslutsfattande som vilar på en välövad förmåga, en stark vilja och ett gott självförtroende är något som endast kan bli möjligt genom tydliga krav följt av omfattande förberedelser.

 
Författaren är egen företagare och reservofficer.

Minns 20 juli

av Christian Brav

20 juli är en av de viktigaste dagarna i det nutida Europas historia. Denna dag år 1944 genomfördes det attentat, som hade kunnat avsluta Andra världskriget och rädda miljoner fångar i nazistiska koncentrationsläger. Det var en grupp höga tyska officerare, som äntligen lyckades genomföra vad de länge försökt: att placera en bomb i Hitlers närhet. Den som utförde attentatet – överste Claus von Stauffenberg – hade lyckats få med sig portföljen med bomben in i Hitlers högkvarter, placerat den under bordet i det rum där Hitler skulle arbeta och därefter tagit sig ut ur det starkt övervakade området. När han passerade den sista kontrollen skakades området av explosionen. Han flög tillbaka till Berlin, satte igång den militära operation, som skulle förändra hela maktstrukturen, och då – kom beskedet att Hitler mot all förmodan överlevt. Högkvarteret avspärrades av SS, Stauffenberg och hans medhjälpare greps.

På kvällen 20 juli stod det klart att attentatet misslyckats. Generalöverste Fromm, chef för reservarmén, lät då avrätta de fyra främsta motståndsmännen, bland dem greve Stauffenberg. Dagen efter lät SS-chefen Heinrich Himmler gräva upp kropparna. De identifierades, kremerades, och askan spreds ut för att ingenting skulle finnas kvar som påminde om dem. Så nära framgången hade de varit, och ändå misslyckades de. De föll vid målet.

Ett nytt samhälle

20 juli-attentatet mot Hitler var mer än ett försök till statskupp. Det handlade om en statsvälvning, en total omvandling av det nazistiska samhället till en demokratisk rättsstat. Ett av det viktigaste dokumenten för att lära känna tankestrukturen bakom 20-julirörelsen är den regeringsdeklaration, som Carl Goerdeler och Ludwig Beck förberett. Goerdeler var en känd borgerlig politiker, tidigare överborgmästare i Leipzig, och generalöverste Ludwig Beck var en av den tyska krigsmaktens allra främsta befattningshavare.

Deras regeringsdeklaration börjar med orden: ”Den första uppgiften är att återställa rättens fulla majestät.” I Tredje Riket härskade ideologin som den överordnade principen. Roland Freisler, som senare dömde Goerdeler till döden, hade inte ens en lagbok i sin rättssal. Det räckte med ”folkdomstolens” rättskänsla, som var präglad av nazismens föreställning om den rasernas oavlåtliga antagonism, där den starkare utrotar den svagare. Nazismen var Darwins teori omsatt i politik. Därmed hade också godtycket fritt spelrum. Med ”rättens majestät” menar Goerdeler och Beck, att det finns grundläggande rättsprinciper, och att lagarna är härledda ur dem, inte ur tillfälliga politiska maktförhållanden. Till dessa grundläggande principer hör skydd av egendom och person. Alternativen är alltså rättsstat eller partistat. De skriver: ”Ingen mänsklig gemenskap kan bestå utan rätt.” Detta är bakgrunden till deras konkreta krav på domarkårens oavhängighet och oavsättlighet.

Rätten är allmängiltig. Den ställer krav på alla. Därför skall alla som överträder den lagföras på samma sätt. I regeringsdeklarationen sägs uttryckligen att judeförföljelserna och terrorn på ockuperade områden skall upphöra och att alla som plundrat de förföljdas egendom skall straffas. Särskilt hårt kommer de att straffas, som förbrutit sig mot folkrätten och de mänskliga rättigheterna. Goerdeler och Beck skriver: ”Mänsklighetens grundläggande regler lär sig den enskilde i familjen. Den är urcellen för all folkgemenskap. Familjens tillfrisknande är statens viktigaste uppgift. Därför behöver staten hjälp av föräldrar, religionens kraft och alla kyrkors bistånd. Ett rent och sunt familjeliv kan endast byggas på en allvarlig, ansvarsmedveten syn på äktenskapet som livsgemenskap.” Detta är direkt riktat mot Tredje Rikets propaganda, som satte den biologiska fortplantningen i vilken form som helst i centrum. Det var konsekvent, eftersom gränsen mellan människa och djur egentligen är utstruken i nazismen. Också här var Darwin föregångaren. Goerdeler och Beck pekar däremot på att människan är mer än ett djur och att fortplantning har sin nödvändiga fortsättning i en fostran i familjen, som en skyddad, trygg och stabil miljö.

Till frihetens återupprättande

I regeringsdeklarationen heter det vidare: ”Den andliga friheten, samvetets och åsikternas frihet, som brutits ned, skall återställas. Kyrkorna skall få tillbaka sin rätt att verka fritt för sin bekännelse. De skall i framtiden vara skilda från staten. De kan nämligen endast fullgöra sitt uppdrag när de är självständiga och fria från all politisk inblandning.”

Inom näringslivet var avsikten att upphäva planekonomin och göra konkurrensen fri. De skriver: ”Privategendomen är grunden för allt ekonomiskt och kulturellt framåtskridande.”

Tredje Rikets ledare hade varit frikostiga med löften om ekonomiskt välstånd för alla. Men statens medel är alltid begränsade. Goerdeler och Beck skriver: ”Vi avvisar beslutsamt och kraftfullt alla löften om ekonomiskt välstånd … var och en måste bjuda till med sin egen kraft.”

Adolf Hitler hade varit en mästare i att uttrycka sig mångtydigt och dunkelt på ett sätt som kunde verka religiöst. Den gud han talade om var snarare hans eget öde än Jesu Kristi Fader. Goerdeler och Beck tar upp denna aspekt: ”Gud finns inte för att åberopas som försynen vid varje ytlig tillfällighet. Utan han kräver och vakar över att hans ordning och bud inte blir överträdda.”

Rättsstat eller partistat

Vad ville de? Det handlade inte bara om att finna en väg ut ur ett omöjligt krig. Det handlade om en omgestaltning av hela samhället. Det viktigaste för dem var att rättstaten måste upprättas på nytt. Den statsordning som tillkom i Weimar 1919 hade egentligen bara en princip: de som är flest har alltid rätt. Juridiskt kallas det folksuveränitet. Det finns inga principer, ingen värdegrund annat än majoritetens. 20 juli-männen hade insett att detta innebär samhällets totala politisering. Det blir en partistat istället för ett rättssamhälle. Det var så redan efter 1919, men det accelererade efter 1933, då nazisterna kom till makten. Allt blev politiskt. Redan i Weimarrepubliken hade statliga och kommunala tjänster delats ut allt efter den tillfälliga politiska majoritetens önskningar. Den offentliga sektorn var politiserad.

I Tredje riket fullföljdes denna linje. Utan partibok ingen tjänst – det var vad som gällde. Den som inte var politiskt korrekt hade ingen chans. Inte ens studentexamen kunde man avlägga utan att vara partimedlem. Den, som inte hade partibok, ansågs nämligen sakna ”politisk mognad”. Peter Hornung, som själv var abiturient i Tredje riket, har berättat om detta dilemma i sin självbiografi Du skaffade rum för mina steg (Fredestads förlag). Alla befattningar i samhället tillsattes politiskt. Meriter, rättskänsla, kompetens vägde lätt mot partilojalitet. Följden blev att de som var lojala med partiet avancerade och bredde ut sig, medan de kompetenta och rättsmedvetna trängdes undan. Därmed förföll hela samhället till att bli en maktapparat istället för en gemenskap. Redan under tiden efter 1919 hade denna utveckling kommit igång. 1933 var polismästaren i Berlin inte en skicklig polisman utan en fackföreningsman. Nazisterna var inte sena att fullfölja samhällets politisering. Därför avsåg Goerdeler och Beck att upphäva alla utnämningar från 1933 och framåt. Tjänsteinnehavarna skulle därefter prövas och en särskild hedersdomstol inrättas.

Det var en grundläggande felutveckling i samhället som 20 juli-männen ville göra upp med. Istället för partistaten ville de ha rättsstaten. Men hur kunde de som officerare vända sig mot sin högste chef, Führern? I sin bok Um der Ehre willen (Siedler Verlag) berättar Marion Gräfin Dönhoff om generalöverste Ludwig Beck. Han sade: ”Om en soldat i tider som dessa endast ser sina uppgifter och plikter inom ramen för sina militära uppgifter, visar han en brist på mognad och insikt om uppgiften. Man måste bli medveten om ansvaret inför hela folket.”

Hämndens tid

De närmast följande dagarna efter 20 juli greps över 5 000 personer. 200 av dem avrättades efter summariska rättegångar.  I Tredje riket rådde ”släkträtten”, vilket innebar att en hel släkt var skyldig om en medlem dömdes. De avrättades familjer fick dessutom betala för avrättningen. Det sändes en noggrant specificerad räkning, som slutade på 585,74 riksmark.

Nina Schenk Gräfin von Stauffenberg hade en central plats på Gestapos lista över misstänkta. Hon var änka efter attentatets huvudman. Hennes liv har skildrats av dottern, Konstanze von Schultess i biografin Nina Schenk Gräfin von Stauffenberg (Pendo Verlag 2008). Framställningen bygger på moderns egna anteckningar, tillkomna under ett betydande motstånd. Hon menade nämligen att när minnet skrivs ner slutar man att berätta, och därmed dör den verkliga historien.

Nina Schenk Gräfin von Stauffenberg var genom sin familjebakgrund beredd på ett dramatiskt liv. Hon var född i Litauen, där hennes far var tysk generalkonsul. Han fängslades av ryssarna, när första världskriget bröt ut, och fördes till tsarernas bastilj, Peter-Paulsfästningen i S:t Petersburg. Modern tillhörde en känd tysk-baltisk släkt, Stackelberg. Hennes hem brändes ner och plundrades under striderna 1918. Bit för bit fick hon plocka    samman resterna. Efter 20 juli drabbades hon än hårdare. Hon fängslades och fördes till koncentrationslägret Ravensbrück. Därifrån kom hon till lägret Stutthof i nuvarande Polen. Hon dog i Stutthof, och ingen vet var hon fick sin grav.

Nina mötte Claus, när hon var 16 år. Då visste hon vem hon skulle dela sitt liv med, och hon förstod att det skulle bli en officershustrus ensamma och lojala liv. De tre musketörerna var hennes älsklingsbok och förblev så hela livet.

Nina Schenk Gräfin von Stauffenberg var redan tidig insatt i sin mans motstånd mot Hitler. Sedan han blivit svårt sårad under striderna i Nordafrika, kom han tillbaka till Tyskland med bara en hand och ett öga. På den återstående handen hade han förlorat två fingrar. På sjukbädden sade han till sin unga hustru:

– Nu är tiden inne för mig att rädda Tyskland.

Hon svarade:

– Och det tänker du göra i ditt tillstånd!

Han kom inte bara tillbaka i tjänst, han började också ett intensivt arbete för att förbereda statsvälvningen. Han lyckades personligen genomföra attentatet och ta sig tillbaka till Berlin, där han satte igång det planerade maktövertagandet. Han lyckades till och med få Hitler att personligen underteckna den plan – Valkürie – som skulle sättas i verket, sedan Hitler själv dödats. Diktatorn anade inget, planens avsikt var uttryckligen att den skulle användas vid utbrottet av ett tänkt folkligt uppror.

Attentatet genomfördes, planen sattes i verket. Då kom beskedet att Hitler överlevt. Nina von Stauffenberg insåg omedelbart vad det innebar: även hon skulle bli gripen, och barnen skulle förhöras.  För att skydda dem sade hon till dem: ”Jag har en dålig nyhet för er. Pappa har tagit miste. Därför har man skjutit honom.” Detta var hennes svåraste stund. Själv hade hon med sin man redan kommit överens om vilken roll hon skulle spela. Hon skulle framstå som den okunniga hemmafrun, som bara höll på med blöjor och tvätt. Hon spelade sin roll väl inför Gestapo, men hon fängslades likväl och sändes till koncentrationslägret Ravensbrück, där hon spärrades in i isoleringscell. Att hon alls överlevde berodde på en av Tredje rikets mest egenartade gestalter: Melitta Schiller. Hon var född i en välbärgad judisk familj och ingift i familjen Stauffenberg. Till yrket var hon testpilot och ansågs så viktig för flygvapnet, att hon inte drabbades av judeförföljelserna. Hon lyckades dock inte rädda Ninas mor.

De överlevde

Hur överlevde Nina von Stauffenberg i Ravensbrück? Senare skrev hon: ”Man överlämnar sig i Guds hand, och redan det är en stor hjälp.” Hon var musikaliskt begåvad, och med den musik hon hade inom sig genomförde hon väl planerade musikaliska soaréer i sin isoleringscell. Helt ensam var hon inte. Hon var gravid, när hon arresterades, och i fångenskapen födde hon dottern Konstanze, som märkligt nog överlevde, och som alltså nu skrivit biografin om sin mor. Under krigets slutskede fördes Nina med sitt nyfödda barn från det ena fängelset till det andra av en militärpolis, som till sist bara lämnade henne.

Till det mest gripande hör skildringen av 20 juli-barnens öden. Också de fängslades och fördes bort  under falska namn. De skulle delas ut till SS-familjer, men den tilltagande förvirringen i Tyskland gjorde att de hamnade på ett barnhem i Bad Sachsa. I den nazistiska propagandan var Stauffenberg förrädarnamnet framför andra.  När en av Ninas söner skulle undersökas av en läkare, tilltalades han med det falska namn Gestapo gett honom. Han svarade: ”Jag heter Stauffenberg.” Undan för undan avslöjade barnen sina rätta identiteter för varandra, och då upptäckte de att många av dem var släkt. De kom från familjer, som varit ledande och bärande i Tysklands historia.

Var 20 juli ett misstag? Marion Gräfin Dönhoff har kallat 20 juli för ”Samvetets uppror”. Som sådant är det unikt i världshistorien. En av 20-juli-männen, general Erich Hoepner, uttryckte det så: ”Det är inte framgångens glans utan uppsåtets renhet, som avgör insatsens värde.”  De egenskaper, som präglade 20 juli-männen och deras hustrur har av Marion Gräfin Dönhoff sammanfattats i orden:  kontinuitet, ansvar för det gemensamma bästa, plikt, ära och ett visst allvar. 20 juli-männen  betalade med sina liv för sitt samvetes uppror. Deras familjer drabbades av hämnden. Men ingen av 20 juli-änkorna gifte om sig. De hade stått bakom sina män – i allt och för alltid.

20 juli och det nya Tyskland

Marion Gräfin Dönhoff skriver om motståndsmännen: ”Framför allt var det viktigt för dem att det skedde en förnyelse av det moraliska och etiska medvetandet. De var överens om, att ingen enskild och ingen nation kan leva utan en metafysisk dimension.” Det metafysiska är det som går utöver tid och rum. Det är det stabila, förblivande och absoluta – Gud.

20 juli-männen föll vid målet. Men det som de ville överlevde dem och kom att prägla det nya Tyskland. Förbundsrepublikens grundlag börjar med orden: ”I medvetande om vårt ansvar inför Gud och människor …” Rätten i ett folk är mer än majoritetsbeslut. Varje människa har ju rättigheter just genom att hon är en människa, alldeles oavsett partierna. Tysklands president 1959-1969, Heinrich Lübcke, uttryckte det så: ”Rätten skall förankras i de rättigheter som människan fick genom födseln, långt innan det fanns en stat.” Hans efterföljare i ämbetet, Richard von Weizsäcker, skrev 1985: ”Vår grundlags stat är frihetlig. Det innebär att varje enskild medborgare kan hävda sin rätt mot staten med stöd av grundlagen.” Detta är den rättsstat, som 20 juli-männen ville se.

 
Författaren är präst i svenska kyrkan.

Snösmältning och dykstockar – Del 1 – Kränkningarna

Sammanfattning

Främmande makt/-er förefaller från minst 1955 intill dags datum genomfört militära operationer med undervattenssystem, dels längs Höga Kusten, dels in i Ångermanälven. Det övergripande syftet, under det kalla kriget, får anses vara att genomföra operativ inhämtning samt operativa förberedelser för att kunna verka mot kustflottans baseringsområde. Den eller de kränkande makterna förefaller fokuserat sin verksamhet under våren samt hösten i det aktuella området. Den kränkande makten har sannolikt använt både dykarfarkoster, miniubåtar samt konventionella ubåtar i sin verksamhet.

Analys

Detta inledande inlägg, om tre stycken, kommer beskriva historisk kränkningsbild kring Härnösandsområdet i huvudsak och till del Höga Kusten. Inlägg nummer två kommer fokusera på motivbilder samt möjliga metoder, det avslutande tredje inlägget kommer fokusera på möjligheter i nutid för att verksamheten fortskrider och varför den gör det i sådant fall, det inlägget kommer även utgöra en del av det avslutande inlägget avseende den ökade militärstrategiska vikten av mellersta och norra Norrland. Det övergripande syftet är att öka kunskapen kring hur en eller flera kränkande makt/-er kan tänkas agera och varför man kan vara beredd att ta stora risker redan i fredstid.

Vi befinner oss just nu i den period, kvartal 3, där observationer och rapportering avseende, eventuell, främmande undervattensverksamhet är som högst. Historiskt under perioden 1981-1994 inkom cirka 5% under kvartal (KV) I, 30% under kvartal KV II, 50% under KV III och avslutningsvis 15% under KV IV, sett till hela Sverige. Detta mönster förefaller fortfarande vara aktuellt, utifrån uttalanden av Försvarsmakten.1

För att belysa vissa faktorer som kan ligga till grund, för varför en eller flera främmande makt/-er kan tänkas kränka svenskt inre vatten, kommer jag utnyttja Västernorrland som ett exempel, jag har i ett antal tidigare inlägg belyst hur det område varit utsatt för främmande undervattensverksamhet. Därmed finns det ett värde i att belysa det mer ingående. Därtill, sett till rapporter och mediabevakning är det området mindre uppmärksammat, varvid det är lättare att filtrera information. Däremot kan bevekelsegrunderna till varför området kränkts bli svagare, än om t.ex. Stockholms skärgård utnyttjas som exempel.

Vid 1914 års försvarsbeslut fastställdes att en örlogs-/bas/depå skulle upprättas vid Ångermanälvens mynning, närmare bestämt vid Gustavsvik. Vid beslutstillfället hade kustflottan örlogsbas vid Karlskrona samt Stockholm, vilket bedömdes för litet maa. den långa svenska kusten, det fattades även beslut om att upprätta en örlogsbas i Göteborg.2 Samtidigt fattades även beslut om att anlägga Hemsö fästning. Fästningsarbetet kom att påbörjas 1916, men arbetet kom att avbrytas 1918 i.o.m. Finlands frigörelse från Ryssland, beslutet om att upprätta en kustartillerikår kom även att upphävas, 1925. Vid 1925 och 1936 års försvarsbeslut kom de delar av fästningen som var färdigbyggd placeras i materielreserven, för att aktiveras 1939 i och med andra världskrigets utbrott, 1942 kom även ett kustartilleridetachement för bemanningen av fästningen organiseras.3

Bild 1. Gustavsviksbasen samt Hemsö fästning.
Under andra världskriget kom även Fårösundsbasen att anläggas.4Ytterligare baser kom även upprättas efter andra världskriget slut. De som tillkom under det kalla kriget var, Öregrundsbasen, Gräddöbasen, Saxarbasen, Ingaröbasen, Södertörnsbasen, Orrbasen och Gullmarsbasen. Dock kvarstod Gustavsviksbasen (Hemsöbasen/Härnösandsbasen) som enskild örlogsbas för kustflottan i norra Sverige.5 Detta ger en motivbild till varför främmande makt/-er skulle kunna tänkas ha ett operativt inhämtningsintresse, av detta geografiska område. Då den enda örlogsbasen för norra Sverige fanns där, som därtill skyddades av, en av Sveriges största kustartilleri anläggningar.

Den 19JUL1955, förefaller den första möjliga ubåtsobservationen genomförts i anslutning till Gustavsviks örlogs-/bas/depå i Ångermanälven. Två individer observerade ett mörkt föremål, som kan ha varit ett ubåtstorn, som rörde sig i nordlig riktning. Försvarsstaben bedömde vittnesuppgifterna som för vaga, för att kunna fastställa om det de facto hade varit en ubåt eller ej i området.6 Detta år, 1955, var även det år då ett flertal observationer gjordes av möjliga ubåtar, längs den svenska kusten. Det var även detta år, som sannolikt, de första miniubåtsobservationerna genomfördes längs svensk kust, i september respektive november, vilket i sammanhanget blir intressant.7


Bild 2. Geografiskt område för Ramvik, Veda och Hornö.
Detta förefaller vara den enda observationen fram till 1980-talet som går att finna kring Västernorrland, därmed inte sagt att det inte finns andra omnämnda som ej digitaliserats, eller går att finna med andra sökord, än de som använts. Däremot så omnämns i 1983 års ubåtsutredning, att mellan 1962-79 skall tre sannolika och 13 möjliga kränkningar skett inom Nedre Norrlands Militärområde (MILO NN).8 Ett annat viktigt ingångsvärde att ta med sig i de kommande beskrivningarna kring den främmande undervattensverksamhet, är att erfarenhetsvärdet från 1980-talets kränkningar var att det inkom från allmänheten cirka 100 rapporter per år, i MILO NN, avseende möjlig främmande undervattensverksamhet.9

Vid den större ubåtsjakten i Sundsvall under slutet av april och inledningen av maj månad 1983,10 inkom även rapporter från Härnösandsområdet. Den 04MAJ1984 observerades vid Veda en möjlig ubåt vid platsen för färjeläget mellan Veda och Hornö.11I sammanhanget är det intressant att notera en senare observation vid Ulvön den 17MAJ1983, då två fritidsfiskare från Köpmanholmen observerade en ubåt som bröt vattenytan med sitt torn, bara några meter från deras egen båt. Händelsen kom omedelbart att rapporteras till Marinen som insatte en helikopter mot platsen, dock blev spaningarna resultatlösa. Denna observation kom dock att bedömas som en säker ubåt alternativt miniubåt i den efterföljande analysen av incidenten.12

Bild 3. Geografiskt område för Norafjärden.
Den 29AUG1984 observerade skepparen på färjan mellan Hornö och Veda vad han ansåg vara en ubåt, under kvällen kom även ubåtsnät läggas ut vid in-/utloppet till Norafjärden, en till två bevakningsbåtar kom även befinna sig i fjärden, det kom även läggas ut ytterligare ett ubåtsnät tre dagar senare, parallellt med det sedan tidigare utlagda nätet. Marinen hade innan denna observation genomfört en krigsförbandsövning i området.13Inhämtning med soldater på land, riktad mot Norafjärdan förefaller även genomförts.14 Den 04SEP1984 kom bevakningen i området trappas ned, viss form av bevakning kom fortsatt bibehållas, sannolikt kring Norafjärden.15

Besättningen på en norsk segelbåt skall den 31MAJ1986 observerat vad de ansåg vara ett periskop utanför Härnösand. De skall även tagit fotografier av föremålet, vid observationstillfället var sjön lugn och det var soligt. Vid analys av bilderna framkom inget av marint intresse enligt Försvarsmakten, dock kom Försvarsmakten fortsatt att utreda deras iakttagelser, vad slutsatsen blev har ej gått att finna i den öppna rapporteringen. Möjligtvis är det dock denna observation som omnämns i SOU utredningen från 1995, i sådant fall är den klassificerad som sannolik ubåt, då den i tid samt geografiskt område förefaller överinstämma.16

I mitten av december 1987 upptäckte dykare ur kustbevakningen avvikande bottenavtryck men även spår efter larvfötter skall ha upptäckts i Gånsvik, de skall även fotograferat och filmat dessa spår. Marinen kom att påbörja en undersökning, syftandes till att fastställa om det rört sig om främmande undervattensverksamhet. Tidningarnas Telegrambyrå (TT) kom även anlita en egen dykare för att undersöka botten, enligt denna dykare så skall bottenavtrycken kunnat härröra från en dragandes bojsten, några avtryck av larvfötter upptäcktes ej av den av TT anlitade dykaren.17

Den 23APR1988 skall civilpersoner uppfattat ett periskop under rörelse och en s.k. vattenplog som skapades av rörelsen. Observationen skedde någon kilometer ut från kusten. Ytterligare en observation genomfördes samma dag vid Husum. Försvarsmakten kom, dels kalla in kustbevakningen, dels sätta in Hemvärn för att försöka identifiera ytterligare tecken på främmande undervattensverksamhet. Några ytterligare observationer kom ej att genomföras, varvid bevakningen avvecklades efter några dagar.18

Bild 4. Geografiskt område för Härnön.
Under den av SVT rapporterade ubåtsjakten vid Brämön i Augusti månad 1988,19 förefaller även möjlig undervattensverksamhet genomförts utanför Härnön, fiskebåten Tärnö skall ha kolliderat med ett föremål 19AUG1988. Likaså observerades även en s.k. “valrygg” vid Ramvik, i Ångermanälven den 23AUG1988. I slutet av samma dygn, 23AUG1988, erhålls även en hydrofonkontakt vid Älandsfjärden som inledningsvis bedöms som möjlig ubåt. Denna hydrofonkontakt kom sedan klassificeras som ett troligt drivande hydronfonmål d.v.s. ett mål för hydrofoner att upptäcka, som normalt placeras fast på botten.20

Därefter förefaller det ej skett någon offentlig rapportering avseende främmande undervattensverksamhet, förrän i november 1996. Marinen förefaller då genomfört någon form av ubåtsskyddsverksamhet kring Härnösand. Huruvida det var ett naturligt fenomen eller möjlig främmande undervattensverksamhet har ej gått att klarlägga, utifrån den öppna rapporteringen.21

Efter 1996 verkar det råda ett tomrum med rapportering intill 2014, när Operation Örnen genomfördes i Stockholms Skärgård,22vad avser möjlig främmande undervattensverksamhet vid nedre Norrland. I samband med Operationen Örnen, uttalar sig säkerhetskonsulten och författaren Joakim von Braun att han fått se uppgifter om möjlig främmande undervattensverksamhet, bl.a. utanför Sundsvall. När Sundsvalls Tidning frågar Försvarsmakten om von Brauns uppgifter, meddelar de att de ej kan bekräfta någon kränkning. Enligt von Braun så skall det skett antingen 2012 eller 2013.23

Bild 5. Område utvisande Gammellandet.
Nästa tillfälle som eventuell främmande undervattensverksamhet tas upp, är 2015, då en observation inrapporteras. Uppgiftslämnaren skall, dels genomfört en observation 2014 då ett ubåtsliknande föremål skall ha dykt, dels skall vederbörande den 25JUL2015, observerat vågbildning samt hur en silverstrimma bildats av något. Båda dessa observationer genomfördes vid Gammellandet.24

Som en konsekvens av medierapporteringen kring dessa två observationer, framkommer ytterligare en observation, denna skall ha genomförts den 03JUL2015. Vid denna observation finns det, dels en filmsekvens av hur något orsakar svallvågor och beskrivs som ett stim med 20 sälar som rör sig i hög fart, dels beskrivs av båtföraren hur ekolodet plötsligt visar grunt vatten, där det enligt sjökortet skall vara ca 30 meter djupt. Detta skede i Vålångersviken.25

Således, går det inledningsvis att konstatera, det finns ett flertal observationer vid Härnösand men även en bit in i Ångermanälven. Vid första anblick av dessa uppgifter kan det te sig något fantasifullt att man skulle kunna/våga gå in med en ubåt i en älv. Varvid det blir av värde att kontrollera sjökortet över det aktuella området, för att falsifiera eller validera om det är teoretiskt möjligt. För detta utnyttjas sjöfartsverkets öppna karttjänstsom går att tillgå över internet.

Begränsningen längs Ångermanälven kommer vara till Gustavsvik. Utanför Härnösand ligger maxdjupet på cirka 100 meter. Vid kontroll av de utmärkta farlederna till Gustavsvik i Ångermanälven så varierar djupet som mest till 106 meter och som minst 11 meter, längs de farleder som finns till Gustavsvik. Dock finns oftast djupare områden precis bredvid där farleden är utmärkt. Vad avser bredd så är den minsta bredden cirka 150-200 meter.26

Vad avser minsta operationsdjup torde det vara någonstans kring totalt 30-40 meter för en större diselelektrisk ubåt (motsvarande den tyska 212 eller den svenska Gotlands klassen). Detta utifrån behovet av 12 meter vatten ovan och under ubåten, samt dess egen höjd.27Detta djup går givetvis att minska, detta innebär givetvis en högre risktagning för upptäckt. För en miniubåt torde minsta operationsdjup, minst, kunna halveras jämfört med en större diselelektrisk ubåt.

En viktig faktor att beakta blir även ubåtens längd för att kunna manövrera i områden med begränsat utrymme, såsom skärgårdar, fjordar och älvmynningar. De diselelektriska ubåtarna har ett övertag då det gäller att manövrera i trängre områden jmf med t.ex. de större reaktordrivna attackubåtarna.28Miniubåtar har givetvis ett än större övertag då det kommer till att manövrera i områden med begränsat utrymme m.h.t. dess begränsade längd.

Bild 6. Sammanställning av observationer kring Härnösand.
Sett till de djupförhållanden där främmande undervattensverksamhet genomförts, som framkommit i de öppet redovisade ubåtsjakterna och observationerna under 1980-talet längs med Sveriges kust, får det ses som fullt rimligt att en miniubåt och/eller dykarfarkoster kan agerat i Ångermanälven och definitivt längs med kustområdet vid Härnösand.29 Vad avser en större konventionell ubåt får det även ses som definitivt att den kan agerat längs med kustområdet vid Härnösand, men även en bit in längs Ångermanälven.

Vad avser s.k. falsklarmsproblematik, finns det ett antal faktorer som måste beaktas ffa. avseende de utflöden till Bottenhavet som finns i det aktuella området och vad de kan medföra. I området finns fyra vattendrag, Ljungan, Indalsälven, Ångermanälvenoch Moälven. Samtliga fyra vattendrag för med sig mängder av föremål under vårfloden. Därtill förs stockar sedan tidigare flottning i älvarna med sig nedström och kan ge upphov till falsklarm.30

Därutöver torde vårfloden kunna skapa gynnsamma förutsättningar för att skapa en negativ miljö för ubåtsjakt ffa. med passiva system.31Dock medför även vårfloden problem för en inkräktare, då det torde vara relativt kraftiga strömmar som försvårar, dels förflyttning, dels eventuellt undervattensarbete/-rekognosering. Större mängder sand o.dyl. torde även transporteras under vårfloden, men även under övrig tid, varvid svårigheter kan skapas för en inkräktare.

Sett till den rapporterade verksamheten, så är fördelningen utifrån månader enligt följande, April månad ett tillfälle, Maj månad tre tillfällen, Juli månad två tillfällen, Augusti månad två tillfällen, November och December ett tillfälle. Utifrån den fördelningen så förefaller den eller de kränkande makterna utnyttja vårfloden samt det sämre vädret under höst och vinter månaderna som skydd, för sin verksamhet. De två tillfällena i Juli månad sticker dock ut.

Slutsats

Således får det anses tekniskt och teoretiskt möjligt att agera med dykarfarkost, miniubåt och konventionell ubåt utanför det aktuella området kring Härnösand, samt in i del av Ångermanälven upptill Gustavsvik. Den eller de kränkande makterna förefaller agerat i huvudsak under våren samt höst och tidig vinter. Troligtvis för att under våren kunna dölja sin verksamhet i samband med vårfloden och under hösten samt tidig vinter då det råder mindre aktivitet och människor tenderar hålla sig inomhus i större omfattning maa. väderförhållanden.

Främmande makts/-ers verksamhet förefaller pågått sedan minst 1955 intill dags datum. I huvudsak torde verksamheten varit inriktad mot Kustflottans basområde samt Hemsö fästning. Dock kan ett flertal andra motivbilder finnas, för den genomförda verksamheten. Framförallt om verksamheten fortfarande fortskrider, så måste andra motivbilder finnas, då Hemsö fästning samt kustflottans basområde i det aktuella geografiska området får anses vara avvecklat maa. den omriktning som Försvarsmakten genomförde under inledningen av 2000-talet.

Have a good one! // Jägarchefen

Källförteckning

Allehanda 1, 2(Svenska)
Forum navale 1(Svenska)
Försvarsmakten 1(Svenska)
Försvarets Forum 1(Svenska)
Nationalencyklopedin 1, 2(Svenska)
Sundsvalls tidning 1(Svenska)
Sveriges Television 1(Svenska)

Artman, Kristian. Westman, Anders. Lärobok i Militärteknik, vol. 2: Sensorteknik. Stockholm: Försvarshögskolan, 2007.
Försvarsmakten. Sammanfattande rapport avseende ubåtsskyddsverksamheten i MILO NN. Östersund: Försvarsmakten, 1988.
Haglund, Magnus. Svenska flottan under kalla kriget: operationer och taktik i skuggan av hotet från öst. Stockholm: Svenskt militärhistoriskt biblioteks förlag, 2014.
Holmström, Mikael. Den dolda alliansen: Sveriges hemliga NATO-förbindelser. Stockholm: Atlantis, 2011.
Jansson, Nils-Ove. Omöjlig ubåt: stridsberättelser från ubåtsjakten och det säkerhetspolitiska läget under 1980-talet. Göteborg: Nils-Ove Jansson, 2014.
SOU 1983:13. Att möta ubåtshotet.
SOU 1995:135. Ubåtsfrågan 1981-1994.
SOU 2001:85. Perspektiv på Ubåtsfrågan.
Vego, Milan. The Right Submarine for Lurking in the Littorals. Proceedings Magazine. vol. 136. no. 6 (2010): 16-21.

Slutnoter

1SOU 1995:135. Ubåtsfrågan 1981-1994. s. 35-36.
2Stille, Åke. Om de primära örlogsbaserna vid Östersjön och Nordsjön ur strategisk-geografisk synpunkt.Forum navale. no. 12 (1954): 20.
3Nationalencyklopedin. Härnösands kustartilleriregemente. 2017. http://www.ne.se/uppslagsverk/encyklopedi/lång/härnösands-kustartilleriregemente(Hämtad 2017-07-13)
Nationalencyklopedin. Hemsö fästning. 2017. http://www.ne.se/uppslagsverk/encyklopedi/lång/hemsö-fästning(Hämtad 2017-07-13)
Försvarsmakten. Norrlandskustens marinkommando med Härnösands kustartilleriregemente. http://web.archive.org/web/19981212031041/http://www.mkn.mil.se/(Hämtad 1998-12-12)
4Stille, Åke. Om de primära örlogsbaserna vid Östersjön och Nordsjön ur strategisk-geografisk synpunkt. Forum navale. no. 12 (1954): 20.
5Haglund, Magnus. Svenska flottan under kalla kriget: operationer och taktik i skuggan av hotet från öst. Stockholm: Svenskt militärhistoriskt biblioteks förlag, 2014, s. 148 (karta utvisande svenska örlogsbaser).
6Osäkra uppgifter om ubåtstorn. Svenska Dagbladet. 1955-07-28
7Främmande ubåt siktades vid Utö Spaning förgäves. Svenska Dagbladet. 1955-07-17.
Fyra värnpliktiga såg ny okänd ubåt från berg på Utö. Svenska Dagbladet. 1955-08-04.
Larm vid Gotland lots gjorde skiss. Svenska Dagbladet. 1955-08-10.
Holmström, Mikael. Den dolda alliansen: Sveriges hemliga NATO-förbindelser. Stockholm: Atlantis, 2011. s. 502-504.
8SOU 1983:13. Att möta ubåtshotet. s. 87-89.
9Ubåtsövning blev plötsligt allvar. Tidningarnas Telegrambyrå. 1987-12-22.
10SOU 2001:85. PerspektivUbåtsfrågan. s. 161-168.
11Ubåt. TidningarnasTelegrambyrå. 1983-05-05 17:51.
12Ubåt. TidningarnasTelegrambyrå. 1984-05-20 15:01.
SOU 2001:85. Perspektiv på Ubåtsfrågan. s. 166.
13Nät. TidningarnasTelegrambyrå. 1984-09-01 18:09.
14Nät. TidningarnasTelegrambyrå. 1984-09-02 18:09.
15'Ubåt?'. TidningarnasTelegrambyrå. 1984-09-04.
16Ubåt. TidningarnasTelegrambyrå. 1986-05-31 (11:07 121 ord).
Ubåt. Tidningarnas Telegrambyrå. 1986-05-31 (11:07 80 ord).
SOU 1995:135. Ubåtsfrågan 1981-1994. s. 180.
17Dykare undersöker bottenspår utanför Härnösand. TidningarnasTelegrambyrå. 1987-12-18.
'Mystiska ubåtsspåren - bara från bojsten?'. TidningarnasTelegrambyrå. 1987-12-22.
18Det var en främmande ubåt. TidningarnasTelegrambyrå. 1988-04-27.
19Sveriges Television. Ellung, Axel. Sjöström, Håkan. Sellén, Patric. SVT avslöjar: Tidigare okänd ubåtsjakt vid Brämön. 2014. http://www.svt.se/nyheter/lokalt/vasternorrland/ubat(Hämtad 2017-07-13)
20Försvarsmakten. Sammanfattande rapport avseende ubåtsskyddsverksamheten i MILO NN. Östersund: Försvarsmakten, 1988, s. 4, 6.
21Peter Carlberg. Fortsatt spaning efter misstänkt ubåt. SvenskaDagbladet. 1996-12-11.
22Enander, Dag. 8 dagar i oktober. FörsvaretsForum. no 6 (2014): 24-28.
23Sundsvalls Tidning. Strandh, Birgitta. Främmande ubåtar ska ha kränkt Sundsvall. 2014. http://www.st.nu/medelpad/sundsvall/frammande-ubatar-ska-ha-krankt-sundsvall(2017-04-14)
24Allehanda. Leffler, Klas. Ullacarin såg misstänkt ubåt i Ångermanälvens mynning – förhördes av försvaret. 2015. http://www.allehanda.se/angermanland/harnosand/ullacarin-sag-misstankt-ubat-i-angermanalvens-mynning-forhordes-av-forsvaret(Hämtad 2017-07-13)
25Allehanda. Leffler, Klas. 'Nytt tips: Är det här en ubåt på fjärden?'. 2015. http://www.allehanda.se/allmant/angermanland/nytt-tips-ar-det-har-en-ubat-pa-fjarden(Hämtad 2017-04-14)
26Sjöfartsverket. Sjöfartsverkets karttjänster. 2017. http://www.sjofartsverket.se/sv/Snabblankar/Kartviewers/Se-pa-sjokort-/(Hämtad 2017-07-13)
27Vego, Milan. The Right Submarine for Lurking in the Littorals. Proceedings Magazine. vol. 136. no. 6 (2010): s. 17.
28Ibid. s. 18-19.
29Jansson, Nils-Ove. Omöjlig ubåt: stridsberättelser från ubåtsjakten och det säkerhetspolitiska läget under 1980-talet. Göteborg: Nils-Ove Jansson, 2014, s. 14-117.
30SOU 2001:85. Perspektiv på Ubåtsfrågan. s. 165.

31Artman, Kristian. Westman, Anders. Lärobok i Militärteknik, vol. 2: Sensorteknik. Stockholm: Försvarshögskolan, 2007, s. 88.

Eldorado i Östersund

Varsågod att undersöka Viggen och Draken närmare på Teknikland.

Vill bara tipsa alla läsare som är i närheten av Östersund att inte missa sommarens nog mest familjevänliga militärhistoriska museum, Teknikland utanför Östersund - t o m 18 år kommer man in gratis.

På Teknikland finner man inte bara flygnostalgi (både civil och militär) utan även två enorma Lego-dioramor och mycket om Jämtlands militärhistoria överhuvudtaget inklusive en del om det jag berättat i Tyskar och allierade i Sverige, särskilt allierade specialoperationer mot tyskarna i Norge, utgående från i Jämtland.

För öppettider och mer info besök Tekniklands hemsida och för mer av mina bilder från förra veckan så hänvisar jag till min öppna författarsida på Facebook.

President Macron. Del 2

av Lars Wedin

franskflaggaEfter den andra valomgången är spelplanen nu lagd – nästan. Macrons parti har en mycket stark majoritet i ”andra kammaren”, hans politiska mandat försvagas dock av det låga valdeltagandet. Den första regeringsombildningen är redan skett. Bland andra har försvarsministern och justitieministern – den senare ledare för koalitionspartnern centerpartiet MoDem – just avgått. Presidenten har haft en första stor sammandragning av de båda ”kamrarna” i något som kallas ”kongress”. Här har presidenten gett sin vision om vad som skall göras och premiärministern har talat om hur detta skall ske.

Macrons huvudinriktning är att reformera ekonomin och arbetsmarknaden. Detta är helt nödvändigt för att han skall kunna bli en partner till Merkel viket i sin tur krävs för att det fransk-tyska paret skall kunna driva EU framåt. Men här kommer han att möta den yttersta vänstern under Mélenchon och de ärkereaktionära fackföreningarna (framför allt kommunistiska CGT) för vilka varje modernisering är ett hot mot ärvda privilegier. Detta kommer att ta mycket kraft från utrikes- och säkerhetspolitiken.

Nedan följer en genomgång av Macrons program som det har skildrats i olika fora, bl a en studie från franska försvarsdepartementets studieavdelning (DGRIS). Det är i första hand utrikes- och säkerhetspolitiken som här är av intresse. Urvalet är personligt liksom, självklart, analysen av hur detta program – om det genomförs – kan påverka Sverige.

Allmänt

För bara någon månad sedan sades det att Macron var alltför oerfaren och man förutspådde stora svårigheter för honom att få ett stabilt regeringsunderlag. Idag talar man om hans oerhörda taktiska skicklighet och inför andra omgången av de allmänna valen var man snarast oroad för att han skulle få en odemokratiskt stor majoritet.

Han är också ny i utrikespolitiken. Men hans möten med Merkel, Putin och Trump har knappast präglats av någon osäkerhet – tvärt om. Onekligen spännande att han bjudit in Trump till 14-juli paraden; för att imponera? För att visa på Frankrikes självständighet? Det nyligen timade G20-mötet har också visat att Macron vill spela en viktig roll inte minst när det gäller klimatet.

Ekonomin är emellertid den avgörande frågan. Budgetunderskottet måste ned till under 3%; vilket inte blir lätt för Macron har, på politikers sätt, gjort stora ekonomiska utfästelser. 2019 skall underskottet vara nere på 2,9 % medan de offentliga utgifterna skall vara mindre än 50% av BNP år 2022 – när femårsmandatet är slut. För detta måste antalet statstjänstemän minska med 50 000 – 70 000 och stora besparingar göras på sjukförsäkring och arbetslöshetsförsäkring, två notoriska underskottsområden. Samtidigt skall 15 000 nya poster för gendarmer och poliser skapas liksom 40 000 nya platser i fängelserna. Allt detta innebär en radikal omsvängning från förre presidenten Hollands politik.

Utrikespolitik

Den globala utvecklingen präglas av en ”ny historisk cykel” och en ”ny era av konflikter”. Den strategiska situationen försämras som följd av ökade militärutgifter och militariserad terrorism vartill kommer att det europeiska projektet möter en existentiell utmaning. Demokratin utmanas av auktoritära regimer, som strävar efter att förändra de regionala balanserna. I detta sammanhang pekar Macron särskilt ut Ryssland. Här krävs en fast europeisk hållning. Europa måste hålla ihop och öppna en dialog från en styrkeposition. ” Europa behöver lära sig förstå Ryssland. Sanktionerna existerar och de är nödvändiga så länge överenskommelsen i Minsk inte respekteras. Vi kommer att försöka få dem avskaffade givet att situationen i Ukraina ger möjlighet.” Samtidigt kräver en lösning av kriget i Syrien att man kan komma överens med Putin.

I denna situation är de utrikespolitiska prioriteringarna, i De Gaulles och Mitterands anda, suveränitet, oberoende och strategisk autonomi. Men dessa prioriteringar bör ”inskriva sig i en europeisk ram och i synnerhet i dialog med Tyskland.”

Det europeiska projektet spelar en huvudroll i Macrons politik, traditionellt byggd på det ”fransk-tyska paret”. Den europeiska integrationen inom försvarsområdet måste fördjupas med ”de som vill och som är beredda att investera”. Detta bör leda till ”reell strategisk autonomi på europeisk nivå”. Bland annat skall EU få ett eget militärt högkvarter och ett program för forskning och teknologiutveckling. Han har också föreslagit en ”buy European act”.

Den europeiska gränspolisen bör förstärkas.

Anmärkning; i franskt språkbruk betyder strategisk autonomi bl a en stark underrättelsetjänst som tillåter egen analys och beslut samt givetvis egna medel för att kunna agera.

Macron är alltså inte främmande för ett Europa ”med flera hastigheter” där de som vill fördjupa samarbetet, inte minst inom försvarssamarbetet, kan gå före. Detta program blir lättare att genomföra nu när den eviga stoppklotsen Storbritannien är ute ur leken.

Men detta program står inte i motsats till vikten av fortsatt integration i Nato. Tvärtom ser han EU och Nato som parallella organisationer. Nato har de militära resurserna medan EU har de ekonomiska styrmedel, som krävs för en aktiv försvarspolitik. ”Trumpismen” gör att Europa måste kunna stå på egna strategiska ben.

Här bör nämnas att Frankrike har ett nära samarbete med, främst, USA när det gäller bekämpningen av DAECH. Det franska hangarfartyget, som nu är på översyn, har varit helt integrerad i amerikanska flottstyrkor i Indiska Oceanen och franska chefer har också fört befäl över hangarfartyg från US Navy. Med Storbritannien finns ett allt närmare samarbete inom ramen för överenskommelsen från 2010 som går under namnet Lancaster House.

Politiken gentemot arabländerna och Medelhavet bör utgöra kärnfrågor för fransk diplomati men också, eller framför allt, för Europas politik; speciellt nämns ett närmare samarbete med Algeriet och Egypten. Frankrike bör vidare återfinna sin plats som aktör i Mellersta Östern; särskilt i syfte att bidra till en lösning av krisen i Syrien. Macron säger i en intervju (Le Figaro 22/6) att han kan tänka sig unilaterala franska insatser om en av två ”röda linjer” överträds: användning av kemiska vapen och om humanitära organisationer hindras (definition?) i sitt arbete.

Frankrike fortsätter att vara engagerat i Libanon. Öppningen mot Iran bör fortsättas om atomöverenskommelsen från 2015 respekteras och om Iran bidrar till regional stabilitet.

Macron vill ha en samordnad europeisk insats för att stabilisera Libyen.

Det är tydligt att kraven för ett turkiskt medlemskap i EU inte uppfylls och utvecklingen i detta land leder knappast till en förbättring. Europa bör dock inte stänga dörren för Turkiet.

Israels säkerhet är en oföränderlig princip liksom den palestinska statens legitimitet. Frankrike bör söka efter en  lösning som ger en rättvis och långsiktig fred, som gör att de två staterna kan existera tillsammans i fred.

Ett omfattande partnerskap bör ingås med Afrika. Frankrike kommer fortsatt att försöka spela en stabiliserande roll i Sahel, särskilt då i Mali.

Försvarspolitik

Försvaret behöver stärkas. Försvaret är en politisk prioritering vid sidan av utbildningsväsendet, den inre säkerheten och rättsväsendet. Målet är 2% av BNP 2025, vilket många betraktar som lågt givet att 2% redan idag är normen i Nato och EU. Samtidigt är detta realistiskt givet Frankrikes stora ekonomiska problem. Man bör också komma ihåg att försvarsbudgeten traditionellt varit underfinansierad.

Här kan valet av ny försvarsminister inge farhågor. Florence Parly har tillhört Socialistpartiets vänsterflygel och är expert på budgetfrågor. Däremot har hon ingen erfarenhet av försvaret; en fransk Tolgfors? Eller, spekuleras det, kommer hon att använda sina kunskaper i kommande slagsmål med Bercy (finansdepartementet). Den 6 juli deklarerade emellertid budgetministern (min översättning) att försvarsdepartementets budget kommer att ökas trots ett allmänt sparmål för regeringen om 4 – 5 miljarder €.  ”Våra militärer har sedan länge levt med bristande resurser. Detta innebär inte att det inte skulle gå att genomföra reformer. »” Men denna dag (10 juli) har finansdepartementet föreslagit en besparing på försvarsbudgeten om 850 M€! Den som lever får se…

En viktig budgetteknisk fråga i sammanhanget är hur försvarsmaktens pensioner skall räknas – innanför eller utanför 2%-målet?

Att Macron tar sin roll som överbefälhavare på allvar är tydligt inte minst genom den militärparad han anordnade på Champs Elysées i samband med att han tog över presidentskapet och därmed blev ”chef för försvarsmakten” (chef des armées).

En ny vitbok (motsvarar vår rapport från försvarsberedningen) skall tas fram som grund för nästa försvarsbeslut för åren 2019-2025. Detta skall möjliggöra högre tillgänglighet och en snabbare omsättning av föråldrad materiel. Prioriteringarna är:

  • Cyberförsvar;
  • Underrättelsetjänst, bl a skall en koncentration ske av resurserna i syfte att öka förmågan att bekämpa terrorism;
  • Tankningsflygplan;
  • Ytfartygsflottan (bl a patrullfartyg och studier för nästa hangarfartyg mot 2040) ;
  • Drönare;
  • Satelliter;
  • Bibehållen numerär.

Macron vill skapa någon form av kortare värnplikt om, kanske, en månad. Dess huvudsyfte skall vara att stärka relationen medborgare-stat, medborgare-försvar och den strategiska uthålligheten. Den beräknade kostnaden om 2-3 Md € skall ligga utanför försvarsbudgeten men organiseras genom försvarsmakten och gendarmeriet.

Den operativa reserven skall ökas till 85 000 reservister från försvarsmakten, gendarmeriet, brandkårerna, polisen och civilförsvaret.

Kärnvapenavskräckningen skall bevaras och moderniseras. Den är ”ett nyckelelement i vår strategiska autonomi avseende beslut och insatsers genomförande. Försvarsmakten skall vara i stånd att försvara nationens existens, vilket utgör kärnvapnens existensberättigande. Macron har i detta sammanhang påmint om att vissa stater – läs Ryssland och Nordkorea – ”inte tvekar att använda sina kärnvapenstyrkor i syfte att demonstrera och hota”.  Under sin mandattid kommer han att ta de beslut som är nödvändiga för att bibehålla de två komponenterna i kärnvapenarsenalen: de ubåtsburna och de luftburna.

Operation ”Sentinelle” (militära patruller på gator och torg samt särskilt utsatta platser som järnvägsstationer; idag är närmare 10 000 man insatta i denna operation) skall anpassas till hotet från terrorismen utan ”all dogmatik”. Eftersom Frankrike, liksom Europa i övrigt, har drabbats av upprepade attacker den senaste tiden blir nog en anpassning nedåt svår även om detta är en verksamhet med tveksam effekt. Lagarna skall anpassas så att det nuvarande undantagstillståndet skall kunna tas bort i november. Praktiskt innebär detta att många av undantagstillståndets bestämmelser permanentas.

Macron förefaller vilja begränsa antalet internationella insatser (OPEX). Sådana operationer skall bara genomföras när alla andra möjligheter prövats och det finns utsikter till framgång.

(Försvars-)Industripolitik

Frankrike måste reindustrialiseras för att återfinna sin strategiska autonomi. Det är också nödvändigt att öka säkerheten avseende tillflödet av varor och resurser. Reindustrialiseringen skall möjliggöra ett ökat oberoende speciellt vis-à-vis USA. Samtidigt krävs en konsolidering av försvarsindustrin.

Forskning och utveckling behöver stärkas. Mindre och medelstora företag spelar här en huvudroll.

Maritim politik

Som bekant (?) utgör havet människans framtid. Frankrike med världens näst största ekonomiska zon – 11 Mkm2 – har här en enorm potential som dock hittills inte tillvaratagits. Men havet har ett särskilt avsnitt i Macrons program. Inte minst krävs en verklig maritim strategi. Vidare krävs ett starkt ökat samarbete mellan företrädare för de olika maritima frågorna (energi, transport, turism…). Alltför länge har den maritima politiken saknat en klar vision samtidigt som koordinationen mellan olika aktörer, privata som statliga, har varit otillräcklig. Men mot denna bakgrund saknar många i den maritima näringen en sammanhållande minister. Å andra sidan är den nye premiärministern, Édouard Philippe, före detta borgmästare i hamnstaden Le Havre…

Idag representerar den maritima ekonomin 14% av Frankrikes BNP: tre gånger så mycket som bilsektorn. Ändå görs alldeles för lite för att på bästa sätt utnyttja det maritima området. Av Frankrikes import kommer 85% över havet men bara 1 container av två kommer till en fransk hamn. Här krävs en nationell hamnstrategi som sammanhåller de stora hamnarna med de sekundära och decentraliserade.

Macron kommer också att stödja utvecklingen av marin förnyelsebar energi i syfte att nå de bestämda målen för energitransformering och för att skapa en fransk industri på området.

Frankrike skall förbättra utnyttjandet av sina strategiska marina resurser speciellt inom områdena bioteknologi och jordmetaller – vilket måste innebära en satsning på gruvdrift under vattnet.

Vidare skall den marina forskningen stärkas, skyddet av den marina biodiversiteten ges speciell uppmärksamhet. Allmänt skall statens marina aktörers roll och medel stärkas i syfta att bättre kontrollera det marina området och dess rikedomar.

 Avslutning

Valen är nu över. Nu gäller det att leverera. Kommer Macron att lyckas? Hans stora problem kommer att utgöras av den yttersta vänstern och fackföreningarna som har förmåga – och ofta visat vilja – att störta Frankrike i kaos. Om han misslyckas då kommer nog nästa presidentval år 2022 att stå mellan ytterlighetspartier till höger och vänster med svåra konsekvenser bl.a. för Europa. Men om han lyckas finns möjligheter till en ny ”vår” för Europa.

Även denna utveckling kan dock innebära problem för ett Sverige där en saklig debatt om Europa saknas. Var placerar sig Sverige i ett Europa med fler hastigheter? Sverige kan inte ingå i Europas kärna utan att vara med i euron. Men ingen svensk regering torde vilja lyfta på locket till denna infekterade fråga. Vår ljumma inställning till europeiskt försvarssamarbete kan också medföra problem. Macron torde vara helt oförstående för den svenska synen att EUs försvarspolitik är begränsad till krishantering och därmed är förenlig med svensk ”alliansfrihet”. Inte heller torde den svenska försvarsbudgetens låga nivå framkalla någon entusiasm. Den torde i stället uppfattas som att Sverige inte är berett att ta ansvar för sin säkerhet och än mindre för Europas. Vilket tyvärr är sant.

Ett orosmoln är att Sverige aktivt bidragit till FN-konferensen om förbud mot kärnvapen. Visserligen kommer detta internationella förbud inte att leda till nukleär avrustning i denna tid när kärnvapnen tvärtom fått ökad aktualitet. Men det svenska aktiva deltagande kan leda till konfrontation med inte bara Frankrike – se ovan – utan för oss viktiga stater som USA och Storbritannien. Ett strategiskt självmål! Dessutom är skulle en värld utan kärnvapen inte bli en fredligare värld utan tvärtom.

Sammantaget finns det en stor risk för ett dubbelt utanförskap: utanför såväl Nato som EUs försvarspolitik samtidigt som vi helt saknar strategisk autonomi. Hittills verkar den svenska lösningen vara att placera sig under USAs beskydd. Det kan visa sig vara en mycket farlig politik.

 
Kommendör Lars Wedin är ledamot av KKrVA och KÖMS samt korresponderande ledamot av Académie de marine. Han är redaktör för Tidskrift i Sjöväsendet.

Be aldrig om ursäkt för att vi övar

av David Bergman

Poliser och personal ur Försvarsmakten omhändertar skadade ungdomar efter ett fingerat terrorattentat mot ett skoldisco. Övningen Meteor prövade personalen till deras yttersta gräns, både i omfattning och realism, endast ett par veckor innan attentatet på Drottninggatan. Foto: Joel Thungren / Försvarsmakten

Poliser och personal ur Försvarsmakten omhändertar skadade ungdomar efter ett fingerat terrorattentat mot ett skoldisco. Övningen Meteor prövade personalen till deras yttersta gräns, både i omfattning och realism, endast ett par veckor innan attentatet på Drottninggatan. Foto: Joel Thungren / Försvarsmakten

Det är sent på kvällen när larmet kommer: skottlossning på skoldisco i Uppsala. Den första polisbilen som kör fram mot skolentrén blir direkt beskjuten. Uppsalapolisens insatsstyrka är snabbt på plats men möter kraftigt motstånd av en grupp välorganiserade och välbeväpnade terrorister. Kraftiga detonationer och höga skrik hörs inifrån byggnaden. Det är inte förrän Stockholmspolisens insatsstyrka Piketen tillsammans med förstärkningsresurser från Försvarsmakten anländer som de tillsammans via flera inbrytningspunkter simultant lyckas forcera in i lokalen och oskadliggöra terroristerna.

När det sista skottet tystnat och pannlamporna tänds möts personalen av ett blodbad. Skriken från de skadade och panikslagna bara ökar i styrka. Flera har bortsprängda kroppsdelar, andra har öppna sår medan ännu fler är i chock. Ungdomar drar i poliserna och soldaterna och ber i panik att de ska rädda just deras kompis när de påbörjar triagering och omhändertagande. Det är sen natt innan helikoptern lyft för att transportera iväg den sista skadade. Först nu hittas de tysta och chockade som gömt sig i skrymslen runt om i den enorma byggnaden.

Denna gång var det lyckligtvis inte på riktigt. Sent på natten återuppstår såväl skadade som avlidna på ett givet kommando och personalens agerande utvärderas grundligt inne på garnisonsområdet i Uppsala. Det avslutande momentet var kulmen på övningen Meteor där en och en halv veckas fördjupande utbildning växlats med praktiska moment i Uppsala, på Berga, i Stockholms skärgård och på Gotland. För att säkerställa realismen i momenten hade professionella figuranter med amputerade armar eller ben lejts in från det brittiska företaget Casualty Resources (tidigare Amputees in action) tillsammans med busslaster av frivilliga skolungdomar. Sminkpersonalen hade gjort figuranternas skador så verklighetstrogna att de, trots vetskapen att de inte var riktiga, blev obehagliga att titta på.

Denna gång fanns jag i övningsledningen. Något som gav mig tid och möjlighet att reflektera lite extra, varav två saker utmärker.

Det första rör behovet av realistiska övningar och vad de ger personalen. Den 7 april, bara några få veckor efter slutmomentet på övningen, skedde dådet på Drottninggatan i Stockholm. Flera ur personalen som övades den natten i Uppsala fanns på plats efter attentatet i Stockholm, bättre förberedda med slipade färdigheter. Att eftersträva en sådan realism i övningar har dock en tendens att orsaka diskussion inom organisationen. Jag har vid mer än ett tillfälle mött de som med skeptiska röster menat att sådana typer av övningar eller bilder från dem ”kan missförstås”. Självklart kan de missförstås! De avbildar en extrem miljö som i alla andra kontexter än en övning skulle vara otänkbara. Men det utgör på inget sätt en anledning att avstå från att öva. Efter att ha sett ocensurerade bilder från attentatet på Drottninggatan kan jag konstatera att realismen i övningen hamnade väldigt nära verkligheten. Då vi förväntar oss att personal skall kunna verka och prestera i extrema miljöer har vi ett långtgående ansvar att öva dem med moment som så nära som möjligt återspeglar de extrema krav som en skarp situation kan komma att ställa på dem.

Det andra rör buller-klagarna och att vi aldrig ska be om ursäkt för att vi övar. Övningen drog till sig mycket uppmärksamhet från närboende, kanske mest så momenten i Uppsala som genomfördes nära tätbebyggt område. Huvudsakligen var kommentarerna som så ofta väldigt positiva. Främst skolungdomar och pappor med barn på axlarna kom glatt springande för att titta på fordon och helikoptrar samt prata och ställa frågor. Det fanns dock självklart enskilda individer som trots omfattande information & skyltning inte upplevde sig ha fått någon information och krävde att vi skulle sluta bullra. En skrikande man krävde en ursäkt och att vi omedelbart upphörde med vad vi gjorde, annars skulle han ringa polisen. Vi gick honom halvvägs till mötes: då det just då inte fanns fler poliser någonstans i Uppland än på den platsen kunde vi bespara honom att ringa.

Det är ett enkelt faktum att oaktat hur väl vi informerar så kommer det alltid finnas individer som upplever sig oinformerade. Det finns också de som helt enkelt rent principiellt eller ideologiskt inte tycker om att försvaret finns, och som en följd av det reagerar negativt på att vi övar. Det har de givetvis all rätt att tycka, det är till och med den rätten vi försvarar, men då är anledningen till deras reaktion något helt annat än informationen från myndigheten. Ibland har klagomål på telefon eller bara orden ”Någon har reagerat” varit tillräckligt för att få även höga chefer att vackla vad gäller verksamhetens fortsättning. Jag är den förste att beklaga om vår verksamhet orsakat någon olägenhet. Att vara vänlig och professionellt bemöta alla, även skrikande surpuppor, är också självklart. Men jag kommer aldrig, aldrig be om ursäkt för att vi övar.

Personalen som hanterade attentatet på Drottninggatan har fått oerhört mycket beröm, av goda anledningar. Likaså i många andra situationer där poliser och soldater ställts inför svåra och ibland livshotande situationer. Men goda prestationer kommer sällan utan god utbildning och realistiska övningar. Så fortsätt att öva, så realistiskt som möjligt, och be aldrig någonsin om ursäkt för det.

https://www.youtube.com/watch?v=UWpO8JP8s1A

 
Författaren är major, försvarsmaktsdoktorand och ledamot av KKrVA:

Försvarets finansieringsbehov – en pedagogisk utmaning

Från Almedalen meddelade igår Moderaterna att de hotar att lämna försvarsöverenskommelsen om inte resultatet blir att Riksdagen redan i höstens budget skjuter till 2 mdr kr till försvarsbudgeten. Det kan till en början låta som ett ansenligt tillskott, men det finns några aspekter man bör ha i åtanke. För det första har ÖB enligt Dagens Nyheter meddelat att i grunden kommer Försvarsmakten att förlora förmåga om inte minst 6,5 miljarder kr tillförs till 2020 (Därutöver har DN också uppgifter om en hemlig begäran om ytterligare 9 mdr kr). Det är lätt att tro att alla ytterligare pengar utöver dagens försvarsanslag skulle betyda en ökning av förmågan, men så är inte fallet.

För det andra ska dessa pengar också sättas i perspektivet av begreppet ”basplattan” som myntades inför försvarsbeslutet 2015. I ett nytt grepp, sannolikt för att undkomma förhoppningar och diskussion om nya stora materielprojekt, anammade regeringen begreppet basplattan för att beskriva de grundläggande områden och materielsystem som behövde byggas upp efter att ha legat för fäfot sedan försvarsbeslutet 2004. Öppet handlar det om brist på lastbilar, uniformer, m.m. Som jag redan då påpekade så handlar basplattan om saker som gemene svensk redan förutsätter att försvaret redan har.

Här existerar fortsatt en pedagogisk utmaning av stora mått för ÖB och Försvarsmakten. Hur kan man förklara för allmänheten och politiker vilka belopp som måste läggas för att täta hålen i basplattan, utan att röja sekretessbelagd information och därmed vara en eventuell angripare behjälplig?

Utan att tala klarspråk i denna fråga så får man mycket svårt att motivera de anslag som man är beroende av. Det skulle dock otvivelaktigt också följas av en diskussion om vad försvarsbudgeten egentligen gått till hittills. Här behöver man dock ha i åtanke att Sverige år efter år i reala termer reducerat sin försvarsbudget. Försvarsbudget som andel av BNP är ett trubbigt mått, men visar ändå på kostnader och ambition i förhållande till kostnadsläge. Görs nu inget tillskott till försvarsbudgeten så kommer denna att 2018 för första gången i historien att sjunka under 1 % av BNP. Det ska jämföras med de 2 % av BNP som är NATO:s rekommendation, vilket också var den nivå den svenska försvarsbudgeten var på fram till år 2000 och försvarsbeslutet då. Man kan också jämföra det med Sveriges uppfyllda mål om att lägga 1 % av BNP i bistånd. Innan vårändringsbudgeten för 2017 låg faktiskt både försvarsbudgeten och biståndsbudgeten på 46,1 mdr kr.


Hittills är det endast Liberalerna och Sverigedemokraterna som föreslagit försvarsanslag som innebär ökningar av den svenska försvarsförmågan. Det återstår att se vad hur mycket mer pengar som försvaret får höstens budget, men man bör inte ha för höga förväntningar.

Läs gärna Patrik Oksanens ledarartikel om Anna Kinberg Batras besked i Almedalen

Hesa fredrik

Reflektion

Inledningsvis hade jag inte tänkt skriva något om gårdagens (09JUL2017) utomhuslarm, som kom beröra Stockholms län. Dock har historien börjat få så många olika bottnar, varvid ett inlägg trots allt kan vara på sin plats för att belysa några faktorer. Sett till själva hanterandet av larmet, har media beskrivit det utförligt. Vad som dock blir något anmärkningsvärt är att inledningsvis framkommer det uppgifter, från Räddningscentralen i Stockholms län, att det var en systemuppdatering som orsakade själva fellarmet.1 Detta kom sedan enligt uppgifter från SOS Alarm, ändras till att den s.k. ”mänskliga faktorn”, var orsaken till fellarmet.2

Redan under gårdagskvällen (09JUL2017) framfördes det kritik att signalen för ”faran över” ej hade signalerats via utomhuslarmen. Denna kritik bemötte SOS Alarm, inledningsvis, med att "faran över" signaleras då det är kopplat till ett ärende, eftersom det nu rörde sig om ett fellarm så skall man valt att gå ut via Sveriges radio.3 Här blir historien ännu mer intrikat, då SOS Alarm senare publicerar uppgifter att de, de facto, skall ha försökt få iväg signalen ”faran över med utomhuslarmen men det fungerade ej, orsaken till detta har i skrivande stund ej kunnat klarläggas.4

Inleder vi med att belysa själva kommunikationen, så kan jag ha överseende med att det inledningsvis förmedlades att det var en systemuppdatering som orsakade fellarmet kontra mänskliga faktorn. Däremot blir det riktigt illa, när man förklarar att man aktivt valt att ej skicka ut "faran över", för att det sedan från samma organisation skall framkomma att signalen ej kunnat skickas ut, trots försök, p.g.a. ett tekniskt fel. Det är sådana kommunikationsmissar som renderar i att det sås misstro, men även skapar konspirationsteorier.

Därtill om, nu, uppgifterna stämmer att vid fellarm skall ej signalen för ”faran över” skickas ut, då det ej är kopplat till ett ”skarpt ärenden”, bör SOS Alarm se över sina rutiner. Det vill säga, går det ut ett fellarm bör även ”faran över” ljuda, då man ej kan ha olika förfaranden vid olika situationer. Ljuder larmet vid icke meddelade testtillfällen skall även faran över ljuda, då är man konsekvent och har enkelhet för medborgarna, vilket man enligt mitt förmenade måste vara och ha när det kommer till larmmeddelanden.

Allvarligaste i detta är dock att man ej kunnat få ut ”faran över” när man försökte p.g.a. tekniskt fel. Då kan man ställa sig frågan, kan detta tekniska fel t.ex. uppstå vid andra tillfällen, då ett VMA måste komma ut vid t.ex. en allvarlig olycka med giftutsläpp. Utomhuslarmet är ett sådant system som måste fungera och måste ha inbyggda omfallsmekanismer, fungerar det inte med A så kan vi ta till B för att larmet skall ljuda.

Detta blir synnerligen viktigt, då det t.ex. rör beredskapslarm. Med hänsyn till hur vi i Sverige sett på möjliga konfliktförlopp sedan 1980-talet, så har en allena rådande bild varit att det troligtvis kommer vara inom ramen för ett överraskande angrepp d.v.s. vi har ej hunnit vidta adekvata förberedelser. Så förefaller även nu vara fallet, när man läser i Militärstrategisk doktrin från 2016 att, ”det militära försvaret dimensioneras för att kunna verka under strategiskt överfall genom operativ chock”.5

Härvid blir det synnerligen viktigt att det snabbt går att få ut beredskapslarm för att ffa. den kontinuerligt tjänstgörande personalen snabbt skall kunna inställa sig, då varje spilld minut i ett sådant läge av ett strategiskt överfall genom operativ chock, innebär att en motståndare får ett övertag. Därtill är det också synnerligen viktigt ur perspektivet ”laga rätt”, då ett stort antal lagar per automatik aktiveras vid beredskapslarm (som även innebär högsta beredskap för totalförsvaret), för att möjliggöra försvaret av riket.6

Således, de myndigheter och organisationer med ansvar för uthomslarmsystemet har en snabb förbättring att göra, då ett antal brister uppdagats, brister som ej borde finnas.

Have a good one! // Jägarchefen

Slutnoter

1Sveriges Television. Andersson, Lisa. Horvatovic, Iva. Malmén, Joel. ”Hesa Fredrik” gick igång över Stockholm – tekniskt fel. https://www.svt.se/nyheter/lokalt/stockholm/hesa-fredrik-gick-igang-over-stockholm(Hämtad 2017-07-10)
2SOS Alarm. Felaktigt VMA-larm under söndagskvällen. 2017. https://www.sosalarm.se/pressrum/pressmeddelanden-behallare/felaktigt-vm-larm-under-sondagskvallen/(Hämtad 2017-07-10)
3Sveriges Television. Andersson, Lisa. Horvatovic, Iva. Malmén, Joel. ”Hesa Fredrik” gick igång över Stockholm – tekniskt fel. https://www.svt.se/nyheter/lokalt/stockholm/hesa-fredrik-gick-igang-over-stockholm(Hämtad 2017-07-10)
4SOS Alarm. Felaktigt VMA-larm under söndagskvällen. 2017. https://www.sosalarm.se/pressrum/pressmeddelanden-behallare/felaktigt-vm-larm-under-sondagskvallen/(Hämtad 2017-07-10)
5Försvarsmakten. Militärstrategisk doktrin. Stockholm: Försvarsmakten, 2016, s. 53.
6Riksdagen. Förordning (2015:1053) om totalförsvar och höjd beredskap. 2017. https://www.riksdagen.se/sv/dokument-lagar/dokument/svensk-forfattningssamling/forordning-20151053-om-totalforsvar-och-hojd_sfs-2015-1053(Hämtad 2017-07-10)

Genomlys säkerhets- och försvarspolitikens misslyckande

av Claes Arvidsson

”Den 16 juni 2009 beslöt riksdagen att värnplikten i Sverige skulle vila i fredstid, vilket i praktiken innebar att värnpliktsförsvaret avskaffades. I avsaknad av en allvarlig militär hotbild mot Sverige prioriterades försvar av det svenska territoriet ner, till förmån för ett aktivt deltagande i internationella militära insatser med anställda soldater i alltid tillgängliga militära förband. Försvarskostnaderna som andel av Sveriges BNP tenderade att minska.”

Så inleder Joakim Berndtsson, Ulf Bjereld och Karl Ydén en presentation av SOM-institutets pejling av svenska folkets syn på försvar och säkerhet på DN-debatt 15/6. De fortsätter artikeln med konstaterandet att ”i dag är situationen närmast helt förändrad”. Det är sant. Det nationella försvaret står i fokus.

Genom att slå fast att försvarsbeslutet 2009 skedde ”i avsaknad av en allvarlig militär hotbild” ansluter de tre sig till en verklighetsbeskrivning som man i politiken gärna tar fasta på när det blickas tillbaka på avvecklingen av det nationella försvaret. Att det var rätt då men blev fel på grund av att verkligheten förändrades och att politiken därmed måste läggas om. Brytpunkten blir då det ryska kriget mot Ukraina och annekteringen av Krim 2014.

Kort sagt, politik som rationellt handlande.

En mer principiell invändning mot det sättet att argumentera är att en stat alltid måste ha ett nationellt försvar – evig fred kan aldrig tas för given.

En annan fråga är hur ”avsaknad av allvarlig militär hotbild” ska tolkas. Det är lätt att instämma i att en sådan saknades under den tid då det nationella försvaret avvecklades, men därmed kan och bör man inte sätta punkt. Den intressanta frågan när det nu görs försök att skriva den politiska historien, är om det fanns en riskbild som i sådana fall ger ett annat perspektiv på 2009 och 2014.

I själva verket ringde varningsklockorna redan före 2009 och sedan alltmer ihållande under perioden fram till 2014.

I min bok Fritt fall: Nedslag i debatten om försvar och säkerhet i Sverige (Penna till papper bokförlag 2017) kan man i artikelform följa hur utvecklingen i Ryssland blir alltmer negativ under 2000-talet. Mer auktoritärt inåt, mer aggressivt utåt. Allt kombinerat med ett militärt återtagande. Riskbilden förändrades till det sämre. Än mörkare blev den i augusti 2008 då det ryska kriget mot Georgien ägde rum.

Så ja, det fanns en riskbild som ett välfungerande politiskt system borde ha tagit höjd för. Ändå var det bara folkpartiet liberalerna som efter Georgienkriget tog intryck av den förändrade lägesbilden, och började lägga om partiet kurs från en politik som bars upp av tanken på självvald internationell insats till behov av ett nationellt försvar.

Via artiklarna i Fritt fall kan man följa försvars- och säkerhetspolitiken under mer än ett decennium – under statsministrarna Persson, Reinfeldt och Löfven. En slutsats är att det rör sig om ett kollektivt politisk misslyckande. En annan är att det vore både klädsamt och viktigt om de statsbärande partierna – socialdemokraterna och moderaterna – gjorde upp med vad de gjorde.

Men det är inte allt. Framför allt behövs en genomlysning av misslyckandets anatomi för att vaska fram de faktorer och processer som bidrog till att det politiska systemet inte reagerade. I stället följde man den gamla kartan i en ny terräng. En sådan analys handlar om historieskrivning, förståelsen av försvarspolitiken som politikområde och inte minst viktigt om lärande.

Det gäller också att se framåt. Kunskap, debatt och lärande skulle vinna på ökad offentlighet kring försvar och säkerhet. Några förslag med fokus på debatt, vidsyn och granskning av politik och myndigheter:

  • I myndighets-Sverige är fristående inspektioner numera ett vanligt inslag. Försvarets myndigheter borde på samma sätt ha externa inspektioner.

  • Stärk forskningen om försvar och säkerhet vid universitet och oberoende högskolor (FHS-modellen har fortfarande inte lyckats övertyga). En omvandling av professuren i underrättelseanalys i Lund till ett lektorat är fel väg att gå.
  • Ge FOI:s säkerhetspolitiska analysenhet ett fast grundanslag – i stället för att som nu planera för en nedragning på anslaget.
  • KKrVA skulle kunna bidra mer till det offentliga samtalet genom att inrätta ett råd bestående av 3-4 akademiledamöter som en gång per år redovisade en granskning av aspekter på försvars- och säkerhetspolitiken. Modellen för detta kan hämtas från tankesmedjan SNS:s Konjunkturråd respektive Demokratiråd, som med sina årliga rapporter belyser politik, problem och tendenser.

Försvar och säkerhet skulle må bra att ses på som ett vanligt politikområde.

Det skulle också visa vad som särskiljer.

 
Claes Arvidsson är författare, mångårig ledarskribent i SvD och ledamot av KKrVA.