Det glömda låset i norr

av Jacob Fritzson

Vintervana förband behövs i norra Sverige när Arktis och Nordområdets strategiska betydelse ökar. Foto: Niclas Ehlén Försvarsmakten.

Vintervana förband behövs i norra Sverige när Arktis och Nordområdets strategiska betydelse ökar. Foto: Niclas Ehlén Försvarsmakten.

I december månad 2017 släppte Försvarsberedningen rapporten ”Motståndskraft – Inriktningen av totalförsvaret och utformningen av det civila försvaret 2021–2025”. Som namnet antyder är det en rapport som är avsedd att belysa området Totalförsvar.

Stort fokus ligger i vanlig ordning på Gotland. Försvaret på ön monterades med undantag för hemvärn ner helt och hållet och måste nu byggas upp från noll. Ironiskt nog konstateras att totalförsvaret upprustas från en mycket låg nivå.

I rapporten tillskrivs även andra områden strategisk vikt:

Sammantaget konstaterar Försvarsberedningen att Stockholmsområdet, Gotland, Öresundsregionen, Västkusten med Göteborg, västra Svealand samt delar av Jämtlands och Norrbottens län är strategiskt viktiga geografiska områden i händelse av en kris eller krig.

De senaste åren har Gotland haft rampljuset när det handlar om frågor och diskussioner som rör försvar, vilket är naturligt med hänsyn till nedrustningen på ön samt Gotlands strategiska vikt. Men det har även fört med sig att andra områden till del kommit i skymundan. Ett av de områden som uttryckts som strategiskt intressant i bland annat det senaste försvarsbeslutet är Arktis där den globala uppvärmningen nu förvandlat Arktis till en skådeplats för stormakternas kapplöpning.[1]

Ryssland

Ryssland har under de senaste 10 åren aktivt satsat på sitt försvar i Arktis. 2008 annonserade Ryssland att man avsåg att utöka Norra Flottans operationsområde för att skydda sina nationella intressen.[2] 2014 bröts den norra flottan ur det västra militärdistriktet och bildade Norra flottans strategiska kommando, med ansvar för Arktis. Utöver den norra flottan som består av cirka 80 fartyg finns även marktrupper under dess ledning. På marksidan finns totalt två stycken arktiska brigader, en i Pechenga samt en i Alakurtti som är under uppbyggnad. För marinens del finns även en marininfanteribrigad att tillgå. Det arktiska området är ofta en övningsplats för de luftburna trupperna som är tänkta att säkra bland annat de olika öarna i Arktis.

Generellt är Rysslands val att göra det norra ishavet till ett eget militärkommando intressant eftersom det sannolikt har två syften. Det ena är för att kunna avlasta de övriga kommandona från operationer i dessa områden men avknoppningen ger även kommandot möjligheten att kunna specialisera sig ännu mer på sitt område genom exempelvis kravställning på utrustning och materiel.

Egna styrkor

Under samma period 2008-2018 som Ryssland upprustade sitt försvar i regionen har Sverige upprättat det som benämns som Militär Region Nord(MRN) som omfattas av ytan från Härnösand till Kiruna. På den här ytan återfinns sju Hemvärns bataljoner, ett CBRN-kompani, två artilleribataljoner, en flygflottilj, en jägarbataljon (AJB) samt två mekaniserade bataljoner. Utöver detta har en brigad upprättas i Boden, den andra finns i Skövde. I övrigt har inga större satsningar gjorts på försvaret i norr. Av dessa förband är det egentligen enbart AJB som är särskilt anpassat för att verka i Norrland och i synnerhet i subarktiskt klimat.

Jag kommer främst att fokusera på armén eftersom detta är min egen arena, någon med bättre förståelse för flygvapnet och marinen får gärna komplettera mitt inlägg. Jag väljer att främst fokusera på manöverbrigaden eftersom det är denna resurs som har möjlighet att slå en motsvarande motståndare.

Under denna finner vi två mekaniserade bataljoner och en av de två artilleribataljonerna som finns i landet. Den andra är öronmärkt åt brigaden i Skövde. Förutom detta finns även stödresurser i form av luftvärn-, ingenjör-, ledning, – och logistikförband. Samtliga av de sistnämnda är utbildade i södra Sverige och ingen av dem är särskilt anpassat för att kunna hantera den norrländska terrängen.

I nuläget är inte organisationen av brigaderna helt fastställd men en tanke har varit att en av brigaderna utgörs av K-förband och den andra utgörs av T-förband. Men i det stora hela är det inte fastställt vilka enheter som ingår i vilken brigad.

Förslag på förändringar

Förslagen som jag ger nedan får anses vara en önskelista, men försvar måste byggas med en lång tidshorisont och därför anser jag det relevant att resonera kring uppbyggnad av nya förmågor.

Det arktiska området är en allt mer betydelsefull plats för stormakternas kapplöpning vilket innebär att förmågan till strid i subarktiskt/arktiskt klimat kommer att bli allt viktigare. Erfarenheten från exempelvis finska vinterkriget visar att utbildning och utrustning är två vitala faktorer för att uppnå framgång i ett subarktiskt klimat.

Av funktionsförbanden som nämndes tidigare är det ingen, av dessa som är särskilt anpassat för Norrlandsklimat. Undantaget är artilleriet som utbildas i Boden. Av funktionerna anser jag ingenjörförband vara särskilt viktiga i denna terräng. Vägarna i övre Norrland är få och terrängen stundtals mycket kanaliserande stundtals öppen. Detta kan både vara vår nackdel men med rätt resurser vara till vår fördel. Ingenjörförband med särskild kompetens och vana av vinterklimat är enligt mig den viktigaste funktionen som saknas i Norrland.

Luftvärnsförband med Robot 98 skulle rent konceptuellt i dagsläget vara relativt anpassat för Norrland med hänsyn till att den är bandvagnsburen. Det som krävs är personal med kännedom och vana av terrängen och klimatet.

Slutligen finns där brister med de två mekaniserade bataljonerna i norr. De saknar båda utrustning, personal och är materielmässigt inte särskilt anpassade för vinterstrid. Förbanden är förvisso bland det mest slagkraftiga i armén men tack vare de tyngre fordonen är de relativt svårmanövrerade i terrängen. Utöver detta bör både 191 samt 192 mekbat inordnas i den 3:e brigaden eftersom dessa två är vana vid klimatet och terrängen. Det stora hindret för bataljonen utgörs dock inte av de tyngre fordonen utan att delar av bataljonerna är hjulgående, bataljonerna skulle i högre grad behöva bli bandgående.  Slutligen anser jag att det behövs ett komplement till dessa tyngre bataljoner.

Ett möjligt komplement till dessa skulle kunna vara två Norrlandsinfanteribataljoner. En sådan bataljon skulle kunna vara utrustad med främst bandvagnar samt tillförd pansarvärnsförmåga, rent organisatoriskt likt de motoriserade förbanden i söder fast bandgående. Det skulle dessutom innebära att de motoriserade bataljonerna i söder kan öronmärkas åt den 2:a brigaden.

Var kan dessa utbildas?

Sollefteå har i nuläget kvar tillståndet för sina stora övningsfält och kommunen har dessutom kampanjat för att återupprätta regementet.[3] En situation liknande den som uppstått på Gotland där miljötillstånd överklagats verkar alltså otänkbar. Vidare skulle en placering av förband här göra att tomrummet av förband mellan Stockholm och Boden skulle fyllas något. Den största nackdelen är rekrytering av personal samt infrastruktur i form av bland annat kaserner. Regementsområdet såldes under den eviga fredens tid.

Boden har fördelen att det redan finns viss infrastruktur på plats och att de befintliga regementena lättare kan understödja upprättandet med tanke på avståndet. Fördelen med just Boden är att där redan finns kompetens avseende infanteristrid i Norrlandsterräng och att förband ingående i brigaden ofta kan öva med och mot varandra.  Den stora nackdelen med Boden är att det i nuläget kommer att krävas utbyggnad för att få plats med fler förband. Även Boden drabbades av den eviga fredens avvecklingar. Här finns det även två förband, A9 samt I19, som man måste dela skjutfält med vilket kan orsaka problem.

Utöver dessa två nämnda framstår även Östersund och Umeå som realistiska och lämpliga alternativ med hänsyn till att det där pågår militär verksamhet som kan byggas ut vilket är enklare än att bygga nytt.

Sammanfattning

De senaste åren har försvarspolitiken varit lågt prioriterad och därmed har landets säkerhet varit det. Politikerna har nu långsamt börjar vakna ur sin försvarspolitiska dvala och med det har nu Försvarsmaktens framtidsutsikter förbättrats avsevärt. Men det är viktigt att inte glömma strategiskt viktiga delar av Sverige som även det är i behov av en förstärkning av försvaret. Det har under en period varit politiskt enkelt att kräva upprustning på Gotland utan att på allvar mena den. Gotland har en lång väg kvar innan nivån på försvaret där kan anses tillräckligt bra men upprustningen av Gotland måste kunna ske parallellt med övriga delar, annars riskerar vi hamna i en situation där vårt försummande av exempelvis norra Sverige leder till att våra krigsförband i praktiken inte kan verka i den terrängtypen.

 
Författaren är fänrik vid Norrbottens regemente i Boden.

 


Noter
[1] http://www.regeringen.se/49c857/contentassets/266e64ec3a254a6087ebe9e413806819/proposition-201415109-forsvarspolitisk-inriktning–sveriges-forsvar-2016-2020 S 31

[2] http://www.telegraph.co.uk/news/worldnews/europe/russia/2111507/Russia-plans-Arctic-military-build-up.html

[3] https://www.svt.se/nyheter/lokalt/vasternorrland/regementsfragan-het-i-solleftea-igen?cmpid=del:tw:20180130:regementsfragan-het-i-solleftea-igen:nyh:lp

Nyanser av grått

Reflektion

I den säkerhetspolitiska debatten kommer diskussionen ofta in på den s.k. gråzonsproblematiken. Detta inlägg skall översiktligt försöka beskriva hur en nation kan tänkas utnyttja den s.k. gråzonen, här skall dock tilläggas att även andra parter (ej nationer) kan nyttja sig av den s.k. gråzonen. Enkelt beskrivet är gråzonsproblematik hur en nation försöker uppnå en eller flera målsättningar, eller skapa förutsättningarför ett militärt agerande d.v.s. forma en lämplig operationsmiljö i händelse av en eventuell väpnad konflikt, i gränslandet mellan fred och krig med olika former av (makt)medel öppna men främst konspirativa då den agerande nationen försöker undgå upptäckt samt försöker undvika en eskalering eller motåtgärder av sitt agerande.1 En viktig faktor, som nämnts men återigen bör poängteras, är att agerandet genomförs när det i folkrättslig mening fortsatt råder fred.2

Vad avser målsättningar (önskat slutläge) med utnyttjande av gråzonen mellan fred och krig, torde det ej vara möjligt att schablonmässigt kategorisera vilka dessa kan vara. En viktig utgångspunkt får anses vara de förutsättningar som råder i respektive nation, även definierarvilka målsättningarsom kan uppnås. Dock skall det ej bortses från möjligheten att s.a.s. fånga tillfället för att agera, utifrån ett uppkommet händelseförlopp, för att definiera möjliga målsättningar. Generellt utgör dock lagutrymmen, medborgerliga faktorer, socioekonomiska faktorer m.m. viktiga utgångsvärden för att kunna definiera vad som kan uppnås. Vilket även förutsätter en allomfattande kartläggning över många arenor.3 En slutsats blir således att det troligtviskrävs omfattande inhämtning och bedömning av det inhämtade materialet för att identifiera lämpliga målsättningar. När väl en målsättning har satts upp, påbörjas en process för att kunna uppnå den, genom en målanalys.

Ett rimligt antagande torde vara, att i välutvecklade och stabila demokratiska länder får det anses vara svårare att uppnå stora omvälvande målsättningar, kontra totalitära länder där ett underliggande missnöje samt en moralisk inneboende kraft till förändring finns hos befolkningen, vilket t.ex. skulle kunna möjliggöra regimskiften.4 Här kan det även antas att en väl fungerande säkerhets- och underrättelsetjänst utgör en försvårande faktor,5 då dessa kan identifiera vad som genomförs, varvid effekterna som kan uppnås blir lägre om agerandet ej skall kunna knytas till den genomförande nationen. Det möjliga agerandet inom gråzonen i ett sådant scenario sker, möjligen, då närmre fred än krig.

Med skapa förutsättningar avses, i detta inlägg, forma operationsmiljön. Här avses att åtgärder, främst, vidtas för att i slutändan skapa gynnsamma styrkeförhållanden. Detta kan t.ex. vara att vissa förmågor överbelastas och därmed får ett degraderat stridsvärde. Ett annat exempel kan vara att en hotbild projiceras inom något område som gör att en ökad fokusering sker mot detta, varvid andra åtgärder dolt kan genomföras. Det kan även tänkas vara att plantera sovande virus i olika digitala system, för att kunna aktivera när så krävs. Här kan även olika former av påverkan vara ett sätt, för att sänka tron på den egna eller samlade förmågan hos en nations väpnade styrkor.

Vad avser själva medlen, får det främst anses vara olika konspirativa som nyttjas ffa. utifrån de exempel som ges i olika sammanhang men även utifrån tankarna kring utnyttjande av gråzonen.6 Verksamheten genomförs inom en stor mängd arenor,7 av statliga (väpnade styrkor, underrättelsetjänster m.m.) och icke-statliga aktörer (näringsliv, organiserad brottslighet m.m.) med lagliga och olagliga medel av den nation som nyttjar gråzonen.Ett möjligt antagande är även att befolkningen i den nation som utsätts för aktioner inom gråzonen, indirekt kan komma att utnyttjas som en proxy. Då den som genomför aktionen försöker lämna så lite spår som möjligt av sin påverkan. Vidare kan det antas att verksamheten genomförs antingen isolerat, sekventiellt eller parallellt för att uppnå önskad verkan. För att uppnå en hög verkningsgrad torde nyttjande av flera aktiviteter parallellt vara det mest fördelaktiga. Dock avgör alltid ställd målsättning vad som skall uppnås, varvid ett isolerat agerande kan vara mer fördelaktigt i vissa fall.

En viktig faktor att ta i beaktande är att nyttjandet av gråzonen bör ses utifrån en form av krig som utkämpas,9 på motsvarande sätt som när ett konventionellt krig utkämpas, dock med lägre insatser. Vilket ur ett militärteoretiskt perspektiv inte är så anmärkningsvärt att se det. Då krig ytterst är en form av kamp mellan viljor med ett styrande politiskt motiv i bakgrunden, om man väljer att se det ur ett Clausewitztiskt perspektiv.10Dock ur ett folkrättsligt perspektiv blir det svårare att se det så, då det utgör ett mer binärt synsätt, vilket även gör nyttjandet av gråzonen till ett effektivt krigföringssätt, åtminstone gentemot västliga länder.11

Väljer vi då att se gråzonsproblematiken som ett sätt att bedriva krig, vad kan då uppnås med det? Utgående från krigföringsförmåga, fysiska, konceptuella och moraliska faktorer,12 skulle jag hävda att det i huvudsak är moraliska faktorer och till viss del fysiska faktorer, som kan påverkas. Där de moraliska faktorerna främst går att se i form av att utnyttjandet av gråzonen lämpar sig för att polarisera och destabilisera ett i grunden stabilt samhälle till en viss grad, men även sänka motståndsvilja. Vad avser fysiska faktorer skulle det kunna utnyttjas för att genomföra vissa aktioner såsom IT-angrepp, övningsverksamhet eller kränkningar som skapar behov av förändrad beredskap och i sin tur utmattar stridskrafter m.m.

Här kan det även antas att tiden spelar stor roll.13Nyttjandet av olika medel inom gråzonen för att nå målsättningar, torde i huvudsak vara en långsamtgående process ffa. om upptäckt skall undvikas. Därmed inte sagt att utnyttjandet av gråzonen inte kan ge snabba resultat, dock torde det då röra sig om mer allomfattande åtgärder över ett vitt spektrum av områden, där det, troligtvis, blir tydligt för den nation som utsätts för verksamheten att det, dels är samordnat, dels vem det är som agerar. Det torde då få ett mer liknande agerande som vid ett skymningsläge, om än i dess inledande faser. Vilket skulle kunna ses som de inledande stegen av ett väpnat angrepp.

En avgörande faktorer som tidigare nämnts är att utnyttjandet av gråzonen genomförs i ett, åtminstone till ytan sett, fredstillstånd. Detta innebär även att i huvudsak är det de myndigheter för inre säkerhet samt underrättelsemyndigheter som en nation i huvudsak kan utnyttja för att påverka den verksamhet som genomförs. Detta skapar givetvis en styrka för parten som tillämpar sig av verksamhet i gråzonen och en svaghet för den som skall skydda sig, då ett samhälles samlade resurser, eventuellt, ej kan uppbådas för att möta hotet.

Vad finns det då för styrkor och svagheter med att nyttja gråzonen? Den självklara styrkan är givetvis om det fungerar, att en ställd målsättning kan uppnås eller intressekonflikt lösas utan ett konventionellt krig för att nå dit,. Lyckas den även hållas dold för både nationen som utsätts och andra, kan vinsten nästan dubbleras då, dels en målsättning har uppnåtts, dels går det ej att knyta an det till nation som genomfört det. Det får ses som den egentliga styrkan med utnyttjande av gråzonen. Som förberedelser för en väpnad konflikt, finns det givetvis även styrkor med nyttjande av gråzonen, där kanske degradering av stridsvärde är den främsta. Kostnadsmässigt får det även ses som en effektiv metod, andra faktorer går även att se som styrkor.

Vilka svagheter finns det då? Skall detta genomföras effektivt kommer det ta en väldigt lång tid att genomföra. Snabba lösningar kan resultera i att verksamhet och avsändare till den röjs och därmed kan avsändaren hamna i ett sämre läge än tidigare. Det torde även kräva väldigt omfattande resurser, främst underrättelse-, men även operationsbetonade då denna form av krigföring kan anses vara mer komplex än konventionell krigföring. Det kommer troligtvis kräva en stor mängd operationsanalytiker för att kunna förutse möjliga motåtgärder och därmed egna omfall som krävs för att kunna möta de, men även för att kunna se lämplig händelseutveckling vid nyttjandet av olika metoder för att nå den ställda målsättningen. Mängden involverade försvårar även operationssäkerheten, som med all form av konspirativ verksamhet.

Avslutningsvis kring den s.k. "gråzonsproblematiken", är att begreppet förefaller användas väldigt brett. Enligt vissa är det en form av krig, vilket jag är böjd att hålla med om ur ett militärteoretiskt perspektiv. Enligt andra förefaller det kunna vara ett samlingsbegrepp där en mängd olika metoder samlas in under. Det sistnämnda skulle jag vilja hävda skapar mer huvudbry än vad det gör gott, vilket debatten kring hybridkrig som ett begrepp eller inte under de senaste åren kan vittna om.

Have a good one! // Jägarchefen

Källförteckning

Försvarsmakten 1, 2(Svenska)
Regeringen 1, 2(Svenska)
Säkerhetspolisen 1(Svenska)
Totalförsvarets forskningsinstitut 1, 2(Svenska)

Baylis, John. et al. Strategy in the contemporary world: an introduction to strategic studies. Oxford : Oxford University Press, 2016.
Clausewitz, Carl von. Om kriget. Stockholm: Bonnier fakta, 1991.
Freier, Nathan (red). Outplayed: Regaining Strategic Initiative in the Gray Zone. Carlisle, PA: The United States Army War College, 2016.
Kapusta, Philip. The Gray Zone. Tampa, Florida: United States Special Operations Command, 2015.
Matthew Symonds. The New battlegrounds. London: The Economist, 2018.

Slutnoter

1Kapusta, Philip. The Gray Zone. Tampa, Florida: United States Special Operations Command, 2015, s. 1.
Försvarsmakten. Militärstrategisk doktrin. Stockholm: Försvarsmakten, 2016, s. 35.
Försvarsmakten. FM2015-13192:12 Försvarsmaktens delredovisning av perspektivstudien 2016-2018. Stockholm: Försvarsmakten, 2017, s. 4.
DS 2017:66. Motståndskraft. Inriktningen av totalförsvaret och utformningen av det civila försvaret 2021–2025. s. 65-66.
Matthew Symonds. The New battlegrounds. London: The Economist, 2018, s. 6.
2SOU 2010:72. Folkrätt i väpnad konflikt – svensk tolkning och tillämpning. s. 85-87.
Kapusta, Philip. The Gray Zone. Tampa, Florida: United States Special Operations Command, 2015, s. 3.
Matthew Symonds. The New battlegrounds. London: The Economist, 2018, s. 6, 8.
3DS 2017:66. Motståndskraft. Inriktningen av totalförsvaret och utformningen av det civila försvaret 2021–2025. s. 66-67.
Säkerhetspolisen. Säkerhetspolisen årsbok 2017. Stockholm: Säkerhetspolisen, 2018, s. 24.
Dagens Nyheter. Dragic, Marijana. Säpo: Vi har ett nytt normalläge. 2018. https://www.dn.se/nyheter/politik/sa-ska-sapo-skydda-valet/(Hämtad 2018-02-23) (Videosekvens med Daniel Stenling vid 43 minuter och framåt)
4Baylis, John. et al. Strategy in the contemporary world: an introduction to strategic studies. Oxford : Oxford University Press, 2016, s. 78-79.
Freier, Nathan (red). Outplayed: Regaining Strategic Initiative in the Gray Zone. Carlisle, PA: The United States Army War College, 2016, s. 16.
5DS 2017:66. Motståndskraft. Inriktningen av totalförsvaret och utformningen av det civila försvaret 2021–2025. s. 66.
6Försvarsmakten. Militärstrategiskdoktrin. Stockholm: Försvarsmakten, 2016, s. 35.
Jonsson, Daniel K. Att använda scenarier i planering för civilt försvar. Stockholm: Totalförsvarets forskningsinstitut, 2017, s. 50.
Matthew Symonds. The New battlegrounds. London: The Economist, 2018, s. 6.
7Säkerhetspolisen. Säkerhetspolisen årsbok 2017. Stockholm: Säkerhetspolisen, 2018, s. 24.
8Ibid.
DS 2017:66. Motståndskraft. Inriktningen av totalförsvaret och utformningen av det civila försvaret 2021–2025. s. 67.
9Matthew Symonds. The New battlegrounds. London: The Economist, 2018, s. 6.
10Clausewitz, Carl von. Omkriget. Stockholm: Bonnier fakta, 1991, s. 29, 41-42.
Freier, Nathan (red). Outplayed: Regaining Strategic Initiative in the Gray Zone. Carlisle, PA: The United States Army War College, 2016, s. 11.
11Matthew Symonds. The New battlegrounds. London: The Economist, 2018, s. 8.
12Försvarsmakten. Militärstrategisk doktrin. Stockholm: Försvarsmakten, 2016, s. 14.
13Matthew Symonds. The New battlegrounds. London: The Economist, 2018, s. 8.

Ryska reservister

Reflektion

Efter många års diskussioner,1 förefaller nu de ryska väpnade styrkorna kommit fram till ett nytt mobiliseringssystem. Detta systemet skall införas redan under 2018 och innebär att hemförlovade soldater kan sluta kontrakt med de väpnade styrkorna som reservister. Där de förbinder sig att, dels tjänstgöra två till tre dagar per månad, dels genomföra en 20 till 30 dagar lång repetitionsutbildning varje år. Kontrakt skrivs på tre, fem eller flera år. Dessa reservister skall kunna kallas in i fred, kris och krig. I fred inom ramen för större övningar, katastrofer eller vid personalbrist i de väpnade styrkornas förband.2

Initialt är det värt att konstatera att de ryska väpnade styrkorna kommer få ett snarlikt personalförsörjningssystem som den svenska Försvarsmakten i dagsläget har. Det vill säga, kontinuerligt tjänstgörande soldater (K), tidvistjänstgörande soldater (T) (vilket får ses som motsvarighet till de ryska reservisterna) samt plikttjänstgörande personal (P). Personalförsörjningssystemet i sig kan ha vissa styrkor beroende på hur man väljer att nyttja de olika personalkategorierna, men även svagheter.

Vad avser styrkor, är det främst att det finns snabbt gripbara förband om de är uppfyllda med kontinuerligt tjänstgörande personal. Detta gör att vid en stundande hotbild innehas en initial handlingsfrihet, utan mobilisering. Därutöver torde de ryska reservisterna likt de svenska tidvistjänstgörande personalen ha viss utrustning utkvitterad m.m. varvid dess inställelse- och pårustningstid torde vara relativt kort, kontra ett mobiliseringsförfarande. Därutöver torde en högre krigsduglighet, KDU, hos förbanden uppnås med både kontinuerligt samt tidvistjänstgörande personal, maa. mer frekvent utbildning samt övning kontra enbart plikttjänstgörande personal, som eventuellt ej inkallas under tidsperioden de är krigsplacerade.

Vad avser svagheter, är den uppenbara faran att man ej gör en tydlig sektionering i vad de olika förbanden (K/T/P) klarar av. En viss risk finns med mixade personalsystem, då det kan skapa en bild att alla förband klarar samma uppgifter, då oftast utgående från de kontinuerligt tjänstgörande, då det är främst de högre officerare ser över tiden. Därutöver finns givetvis risken att förbanden mixar personalkategorier, inom lägre enheter, varvid de blir mer eller mindre dysfunktionella. Dock förefaller det ej vara fallet med hur reservisterna skall placeras och nyttjas.

Dessa reservister kommer placeras vid ett förband, eller vid ett centrum för mobiliseringsresurser. De reservister som placeras vid ett förband förefaller främst utgöra personalreserv då de är det som framhävs, därutöver skall dessa reservister kunna skapa nya förband vilket får antas är de reservister som placeras vid centrum för mobiliseringsresurser inom militärdistrikten. I artikeln lyfts det östra militärdistriktet (MD Ö) fram som en strategisk riktning där förband kommer vara tvungen att upprättas.3Detta skulle kunna antas ha att göra med den division som skall upprättas inom de arktiska delarna av MD Ö,4 eller övriga förbandsförstärkningar som har annonseras inom det aktuella militärdistriktet.5

Således kan ett tänkbart utnyttjande av reservistsystemet vara att inom t.ex. det västra militärdistriktet (MD V), är fokus på att säkerställa bemanningen hos de kontinuerligt tjänstgörande bataljonsstridsgrupperna inom manöverförbanden, med en adekvat personalreserv över tiden för att säkerställa handlingsfrihet. Men även i händelse av en väpnad konflikt kunna fylla på dessa förband med högre utbildad personal än krigsplacerad pliktpersonal. Detta skulle i sak gå emot principen kring hur reorganisation genomförs i Ryssland, då principen varit att byta ut hela förband och inte gradvis personaltillförsel. Emedan det inom MD Ö snarare skulle kunna handla om att säkerställa förbandstillgång med en form av snabbmobiliseringsförband bestående av kontrakterade reservister.

Dock förefaller de väpnade styrkorna fortsatt bibehålla en större mobiliseringsreserv av värnpliktig personal, vilket troligtvis fortsatt kommer utgöra en större del av förbandsmassan. Framförallt maa. nya förbandsuppsättningar som genomförs inom de ryska väpnade styrkorna, främst avseende manöverförband.

Have a good one! // Jägarchefen

Källförteckning

Izvestija 1, 2, 3(Ryska)

Bartles, Charles K. Grau, Lester W. The Russian Way of War: Force Structure, Tactics, and Modernization of the Russian Ground Forces. Fort Leavenworth: Foreign Military Studies Office, 2017.

Slutnoter

1Bartles, Charles K. Grau, Lester W. The Russian Way of War: Force Structure, Tactics, and Modernization of the Russian Ground Forces. Fort Leavenworth: Foreign Military Studies Office, 2017, s. 14-16.
2Известия. В резерв по контракту. 2018. https://iz.ru/706732/bogdan-stepovoi-aleksei-ramm-evgenii-andreev/v-rezerv-po-kontraktu(Hämtad 2018-02-19)
3Ibid.
4Известия. В России сформируют части береговой обороны. 2017. https://iz.ru/news/656353(Hämtad 2018-02-19)
5Известия. Дальний Восток прикроют морским воздушным щитом. 2017. https://iz.ru/679966/sergei-valchenko-aleksei-ramm-evgenii-andreev/dalnii-vostok-prikroiut-morskim-vozdushnym-shchitom(Hämtad 2018-02-19)

ÖB skjuter sig i foten!

av Ulf Henricsson

Foto: Mats Carlsson, Försvarsmakten.

Foto: Mats Carlsson, Försvarsmakten.

För ganska många år sedan fick jag följande frågan från f d ÖB Bengt Gustafsson; ”Var det så här lågt till tak när vi höll på”?  ”Nej – det var det inte”! Jag har generalsord på – ”det var bra att du skrev”!

Alla var inte glada, men den för försvarets uppgift nödvändiga förändringen blev av.

Så varför flyttar då ÖB på generalmajor Anders Brännström, en officer som mer än de flestas fyller kraven på öppenhet, ärlighet och uppriktighet. Krav som ställs i försvarsmaktens egen värdegrund. Har inte ÖB och hans medarbetare läst på?

Har Anders Brännström fel? Har han röjt hemligheter? Nej – Anders Brännström har sagt det alla som kan försvarsfrågan redan vet – dagens svenska försvar har stora brister! Det vet också underrättelsetjänsterna i vårt närområde och man behöver inte spionera för att ta rätt på tillståndet – det framgår av allehanda öppna källor. Däremot är det bedrövliga tillståndet i huvudsak dolt för svenska folket – de som betalar och förväntar sig trygghet i utbyte.

I regeringskvarteren kan man måhända tycka att Anders Brännström inte varit ”politiskt korrekt” för sanningen gör ju ofta den politiska retoriken svårare.

Det hela påminner om ”översteupproret” 2001 när nio överstar hade synpunkter på det då nya försvarsbeslutet. De fortfarande aktiva kallades till ÖB för uppläxning och höga befattningshavare krävde att de skulle avskedas. Med facit i hand kan man konstatera att synpunkterna var välgrundade. Var har vi de då så mästrande cheferna i dagens debatt?

Som chef kan man göra livet lättare för sig genom att avpollettera medarbetare med avvikande åsikter. Det är en kortsiktig åtgärd som sällan är bra för organisationen och dess uppställda mål. Den absolut största risken är att man skapar en tysthetskultur som konserverar missförhållanden. Vem vill debattera angelägna samhällsproblem när resultatet kan bli att man får lämna sitt jobb. En chef som lägger locket på blir snabbt en ensam chef och får bara höra det som omgivningen tror han eller hon vill veta. Det leder också lätt till ett mindre bra chefsurval.

Får man då inte göra sig av med medarbetare som man inte fungerar ihop med. Jovisst, men man får då ha bättre timing än ÖB och inte göra det i samband med att vederbörande just varit öppen och ärlig enligt försvarsmaktens värdegrund. Nu liknar förflyttningen mer ett politiskt beställningsjobb.

Om inte försvarets medarbetare får diskutera försvarsfrågor skall detta då lämnas till utomstående? Skall sjukvårdspersonalen inte få ha synpunkter på sjukvården.

ÖB borde byta ut ordet lojalitet i sin värdegrund. Lojalitet betyder regelstyrd, att foga sig i regler och överordnads beslut – knappast ett lämpligt ordval om uppdragstaktik är filosofin. Ordet skall vara solidaritet – med uppgiften! (Se svensk akademins ordbok)

ÖB är väldigt tydlig med att försvarsmaktens ledningsfilosofi är uppdragstaktik vars innebörd belyses väl av denna gamla mening

Min herre, kungen av Preussen har gjort er till stabsofficer för att ni vet när ni inte får lyda order

Nedanstående citat från ett gammalt tyskt reglemente duger även i dag

Den främsta ledaregenskapen förblir ansvarsglädjen. Den skulle förstås falskt om man däri söker egenmäktiga beslut fattade utan hänsyn till helheten, eller givna order som inte är korrekt följda och en besserwisser som tillåts ta lydnadens plats. Men i de fall den underställde måst säga sig själv att uppdragsgivaren inte kunde överblicka omständigheterna tillräckligt väl, eller där ordern blir passé genom händelserna, så är det den underställdes plikt att inte utföra eller korrigera erhållna order samt meddela detta till överordnad. För denne underlydande kvarstår det fulla ansvaret för att inte följa order. En ansvarsglad befälhavare ryggar inte tillbaka för att hänsynslöst sätta in trupperna där kampens utgång är tveksam. Alla befälhavare måste vara på det klara med, och inprägla sina underställda, att underlåtenhet och försummelse bildar en tyngre belastning än ett felgrepp i valet av medel.

Vill man tillämpa den ledningsfilosofin i ofärd får man faktiskt tillämpa den fullt ut även i fred – annars skjuter man sig i foten!

 
Författaren är överste 1 gr och ledamot av KKrVA.

Något om motståndsgrupper

Reflektion

Den amerikanska underrättelsetjänstens, Central IntelligenceAgency, digitala arkiv med helt och till del avhemligade handlingar, erbjuder ofta en unik inblick i diverse olika verksamheter samt information från det kalla kriget. Men det kan även ge eventuella kopplingar till verksamhet och skeden vi ser i vår egen nutid, utifrån det negativa säkerhetsläge som råder.

I en skriven sammanfattning av ett mötte den 03NOV1983 mellan den amerikanska underrättelsetjänsten samt den nationella säkerhetsrådgivaren, Robert McFarlane, till den aktuella amerikanska presidenten vid tillfället, RonaldReagan, framkommer det en uppgift om att den ryska militära underrättelsetjänsten, GRU, förefaller fått till uppgift möjliggöra s.k. "Stay behind" operationer, i Europa.1Utgående från den amerikanska underrättelsetjänstens terminologi, kan det antas att det som åsyftas är att den ryska militära underrättelsetjänsten fått till uppgift att organisera motståndsceller i Europa som skulle kunna nyttjas t.ex. vid en väpnad konflikt.2

I sammanhanget är det värt att notera tidpunkten för detta. Denna uppgift diskuteras bara dagar innan övningen Able Archer'83 skall påbörjas (07NOV1983),3 en övning som Sovjetunionen kom att tolka som en möjlig indikator på ett överraskande kärnvapenangrepp och kom att försätta förband i högsta stridsberedskap för att kunna möta det. Det var också under denna tidpunkt som relationerna mellan Sovjetunionen och USA var som mest spända och krigsrädslan i Sovjetunionen var som störst.4

För Sovjetunionen får dock utnyttjande och upprättande av väpnade motståndsgrupper ej anses vara något nytt fenomen. Ur ett svenskt perspektiv är den s.k. Wollweber-organisationen, under 1930- och inledningen av 1940-talet, det mest kända exemplet på en sådan organisation.5 I sammanhanget är det även intressant att notera den oro som uppstod när ledaren för Wollweber-organisationen, Ernst Wollweber, återkom till Tyskland 1946, vilket kom skapa en flodvåg av rykten att en motsvarande organisation kunde vara under upprättande, en hotbild som kom att följa med en lång tid.6

Huruvida dessa organisationer kom finnas kvar efter andra världskrigets slut eller återupprättas får anses vara något oklart. Känt är dock att både KGB samt GRU hade stödnätverk för dess operativa och strategiska specialförband. Dessa stödnätverk skulle underlätta och möjliggöra specialförbandens operationer i händelse av en konflikt, dock var betoningen på att stödja varvid det främst var en logistik uppgift de innehade.7 Den östtyska säkerhets- och underrättelsetjänsten kom även upprätta stödnätverk för sina motsvarande förbandstyper, men även utbildning av personal, organiserade i grupper, kan ha skett för att lösa direkta stridsuppgifter.8 Då den östtyska säkerhets- och underrättelsetjänsten i mångt var en direkt kopia av dessa sovjetiska motsvarighet, får det ses som möjligt att organiserade grupper även fanns under sovjetisk ledning.

Utifrån den promemoria som upprättades efter mötet med RobertMcFarlane den 03NOV1983, uppstår således en intressant frågeställning, fanns det ingen direkt organiserad väpnad motståndsorganisation eller var det en ytterligareorganisation som skulle upprättas? Inledningsvis får det antas att det torde funnits viss substans i underrättelsen, då den avhandlats med den amerikanska presidentens nationella säkerhetsrådgivare.

Nästa del är att likt stödnätverken under det kalla kriget, så hade dåvarande KGB under det andra världskriget väpnade motståndsgrupper som kunde genomföra sabotage, men GRU förefaller även haft det. Den svenska utredningen avseende den s.k. Wollweber-organisationen förefaller funnit ytterligare en organisation som var organiserad enligt helt andra former än den av Wollweber upprättade.9 Detta skulle i sak kunna inneburit att KGB kan ha vidmakthållit sina organisationer, emedan GRU avvecklat sina under det kalla kriget. Varvid de under inledningen av 1980-talet kan varit nödgad att påbörja ett återupprättande utifrån då rådande säkerhetsläge.

Ett annat alternativ är att det var välplacerad desinformation för att kraftsplittra västliga underrättelse- och säkerhetstjänster, vid en tidpunkt som Sovjetunionen såg krigsrisken som mycket hög. Vilket i sak skulle vara ett möjligt alternativt troligtagerande av dem. Då t.ex. Ernst Wollwebers återkomst till Tyskland 1946 kom att skapa en omfattande ryktesflora och visualiserad hotbild i de västliga länderna, skulle ett sådant tilltagande som desinformation troligtvis kunnat ge goda effekter. Utifrån de perspektiven får det anses vara oklart om det fanns, eller upprättades eller om det rörde sig om desinformation. Historiskt vet vi dock att det har funnits liknande organisationer.

Vad finns det då för fördelar med dylika organisationer? Organisationerna kan ses som en "andra front" emedan de reguljära förbanden strider vid den faktiska stridslinjen (fronten), genomför dessa grupper s.k. störstrid i det bakre området. Detta kommer självklart binda resurser till eskort, skydd o.dyl. Resurser som i stället hade kunnat nyttjas vid den faktiska stridslinjen. Därutöver skapar de givetvis en misstro, vilka inom det egna landet kan man lita på, vilket i sin tur kommer kräva att underrättelse- och säkerhetstjänster avdelar resurser för att både i fred, kris och krig följa upp eventuella medlemmar av sådana organisationer, vilket som nämnts ovan kan resultera i en kraftsplittring.

Utifrån ovanstående resonemang avseende en "andra front" skulle i sådant fall de operativa och strategiska specialförbanden i Sovjetunionen kunnat ses som en "tredje front", där dess eventuella strid skulle genomföras. Där även dessa väpnade motståndsgrupper indirekt och direkt hade kunnat stödja dess strid. Den stödjande striden hade främst kunnat ses ur två perspektiv, dels som vilseledning, dels som kraftsplittring eller i samma geografiska område binda förband, vilket i sak även skulle orsakat en kraftsplittring.

Vad avser vilseledning, går det att se ett scenario där motståndsgrupper etableras i ett område för vid en väpnad konflikt träda i verket. Detta skulle eventuellt kunna föranleda en motpart till att tro, att ett område var aktuellt för t.ex. luftlandsättning eller landstigning eller på annat sätt viktigt. Varvid förband avdelats dit och de operativa och strategiska specialförbandens uppgift inom ett annat geografiskt område hade förenklats, eventuellt hade det även förenklat för de sovjetiska manöverförbanden vid den faktiska stridslinjen.

Vad avser kraftsplittring, går det att se ett scenario där dessa motståndsgrupper, om de funnits över ytan, skulle framtvingat motåtgärder inom den eller de stater de verkat, varvid resursers hade tvingats avdelas för att påverka dem i någon form av omfattning. Denna kraftsplittring skulle i sin tur, förenklat för de operativa och strategiska sovjetiska specialförbanden att verka. Motståndsgrupperna och specialförbanden skulle troligtvis även kunnat verka i samma område, där det får ses som tveksamt att motståndsgrupperna skulle haft kännedom om sovjetiska specialförband i området, men de hade kunna haft som uppgift att binda en motståndare för att möjliggöra specialförbandens strid.

För att nyttja ett mer nutida begrepp kan således dessa, eventuella, motståndsgrupper under det kalla kriget setts som proxyförband för att genomföra, dels strid i ett s.k. skymningsläge, dels strid vid en fullständig väpnad konflikt. Vad som går att se är att de mycket väl hade kunnat tjänat ett syfte både i fred, krisoch krig. I fred för att binda upp resurser hos underrättelse- och säkerhetstjänster för att kartlägga och följa upp, vilket hade kunnat förenkla agerande med renodlade underrättelseofficerare. I kris som en proxyorganisation för att ej involvera egna förband och i krig som ett understöd för egna specialförbands men även manöverförbands strid, fortsatt som en proxyorganisation. Detta skulle kunnat innebära att det dels fanns stödnätverk för sovjetiska specialförband, dels fanns väpnade motståndsgrupper för understöd av sovjetiska operationer i händelse av en väpnad konflikt.

Sett till operationssäkerhet o.dyl. får det ses som mindre troligtatt dessa motståndsgrupper skulle fått någon mer kvalificerad uppgift att fylla. Utan de skulle främst haft en störande funktion, inom ramen för kraftsplittring, vilseledningoch bindning. Där det ej hade varit direkt avgörande om de lyckats eller ej med att lösa en tilldelad uppgift, utan den primära funktionen hade som tidigare berörts varit att störa.

Avslutningsvis huruvida dessa motståndsgrupper fanns som en kvarleva från tiden före och under andra världskriget till det kalla kriget eller återupprättades under 1980-talets kraftigt försämrade säkerhetsläge, får ses som oklart. Vad som dock kan konstateras är att dessa motståndsgrupper hade kunnat fylla en funktion. Vilket gör att det även är en faktor att ta i beaktande i vår nutid, för fungerande modus operandi brukar följa med framåt i tiden, oaktat vilken nation det berör.

Have a good one! // Jägarchefen

Källförteckning

Central Intelligence Agency 1, 2(Engelska)
The New York Times 1(Engelska)

Agrell, Wilhelm. Maskerad front: kalla krigets underättelsehistoria. Lund: Historiska Media, 2008.
Agrell, Wilhelm. Stora sabotageligan: Kominterns och Sovjetunionens underjordiska nätverk i Sverige. Stockholm: Atlantis, 2016.
Andrew, Christopher M. Mitrochin, Vasilij Nikitič. The sword and the shield: the Mitrokhin archive and the secret history of the KGB. New York: Basic Books, 1999.
Burgess, William H., III. Inside spetsnaz: Soviet special forces: a critical analysis. Novato, Calif.: Presidio, 1990.
Gieseke, Jens. Stasi: Östtysklands hemliga polis, 1945-1990. Stockholm: Fischer & Co, 2017.
Jones, Nate. Able Archer 83: the secret history of the NATO exercise that almost triggered nuclear war. New York: The New Press, 2016.
United States Marine Corps. FMFRP 3-201 Spetsnaz. Washington, DC: Headquarters United States Marine Corps, 1991.

Slutnoter

1Central Intelligence Agency. Cryptic Feedback from 2 November McFarlane Meeting. 2016. https://www.cia.gov/library/readingroom/docs/CIA-RDP86B00885R000100050091-1.pdf(Hämtad 2018-02-18)
Central Intelligence Agency. Follow-Up to the 2 November McFarlane Meeting. 2016. https://www.cia.gov/library/readingroom/document/cia-rdp85m00363r000400690054-8(Hämtad 2018-02-18)
2The New York Times. Binder, David. Evolution In Europe; Agents Explain Why C.I.A. Planned for a Resistance in Europe. 1990. http://www.nytimes.com/1990/11/17/world/evolution-in-europe-agents-explain-why-cia-planned-for-a-resistance-in-europe.html(Hämtad 2018-02-18)
3Jones, Nate. Able Archer 83: the secret history of the NATO exercise that almost triggered nuclear war. New York: The New Press, 2016, s. 29.
4Ibid. s. 5, 29, 31-32.
5Agrell, Wilhelm. Maskerad front: kalla krigets underättelsehistoria. Lund: Historiska Media, 2008, s. 42-43.
Agrell, Wilhelm. Stora sabotageligan: Kominterns och Sovjetunionens underjordiska nätverk i Sverige. Stockholm: Atlantis, 2016, s. 7, 142, 152.
6Agrell, Wilhelm. Stora sabotageligan: Kominterns och Sovjetunionens underjordiska nätverk i Sverige. Stockholm: Atlantis, 2016, s. 259.
7Burgess, William H., III. Inside spetsnaz: Soviet special forces: a critical analysis. Novato, Calif.: Presidio, 1990, s. 230, 252.
Andrew, Christopher M. Mitrochin, Vasilij Nikitič. The sword and the shield: the Mitrokhin archive and the secret history of the KGB. New York: Basic Books, 1999, s. 364-365, 360-361.
United States Marine Corps. FMFRP 3-201 Spetsnaz. Washington, DC: Headquarters United States Marine Corps, 1991, s. 19.
8Gieseke, Jens. Stasi: Östtysklands hemliga polis, 1945-1990. Stockholm: Fischer & Co, 2017, s. 249-250.
9Agrell, Wilhelm. Stora sabotageligan: Kominterns och Sovjetunionens underjordiska nätverk i Sverige. Stockholm: Atlantis, 2016, s. 239.

AI – tredje större språnget i vapenhistorien?

av Magnus Sjöland

Flera ledare och tänkare har yttrat sig senaste tiden och uttryckt sin oro för utvecklingen inom AI – Artificiell Intelligens. Om bara några år kommer maskiner med AI att vara smartare och mer intelligenta än oss människor. Hur skall vi förhålla oss till detta? Skall vi nu reglera denna utveckling innan den går oss ur händerna?

Flera anser att AI är det tredje större språnget i vapenhistorien, det första var handeldvapen och det andra var kärnvapen.

Några uttalanden:

Elon Musk, tweet 4 sept 2017:

China, Russia, soon all countries w (with) strong computer science. Competition for AI superiority at national level most likely cause of WW3 imo (in my opinion).

Vladimir Putin, i ett tal i början av september 2017:

Artificial intelligence is the future, not only for Russia, but for all humankind. AI comes with colossal opportunities, but also threats that are difficult to predict. Whoever becomes the leader in this sphere will become the ruler of the world.

Putin ser framför sig att det framtida kriget utspelar sig mellan svärmar av drönare som styrs av AI:

When one party’s drones are destroyed by drones of another, it will have no other choice but to surrender.

AI kan vara användbart och ge en enorm fördel i ett krig inom flera andra områden än med drönare, allt från strategiska och taktiska beslut till Cyberöverlägsenhet, och med hjälp av ett stort antal sensorer ge en överlägsenhet på ett traditionellt slagfält.

Ett stort antal faror hotar mänskligheten om vi nu tar fram maskiner som är smartare och intelligentare än oss. Inom 20 år lär de enligt flera prognoser vara överlägsna oss inom flera olika områden. Det börjar redan komma maskiner som kan duplicera sig själva, lära sig av sina misstag och bygga en bättre kopia av sig själva.

Personligen tycker jag att den största faran med att lita på AI från ett ”neuralt nätverk med deep learning och big data” är att det är som en ”svart låda”, det går inte att veta hur det har kommit fram till sina slutsatser. Du måste lita på beslutet eller förkasta det. Ett stort problem uppstår när besluten är bättre än vad en människa kan prestera, AI kan nu användas för att vinna över människor i schack, fatta bra beslut på Börsen eller att diagnosticera vissa sjukdomar bättre än tränade läkare. Företag börjar mer och mer lita på AI när man fattar strategiska beslut, de som inte gör det kommer på efterkälken. Samtidigt så ökar då också sårbarheten, då sabotörer kan med AI och andra verktyg, tränga sig in och manipulera systemen så att de fattar svårupptäckta felaktiga beslut. Ett annat problem är att mycket kunskap kommer att tappas bort, om vi låter AI ta över arbetsuppgifter och funktioner från experter. Om du vill läsa mer och få en inblick i hur ett avancerat AI system kan tänkas manipulera och interagera med människor, läs senaste romanen av Dan Brown ”Begynnelsen”.

Om vi förflyttar vårt mindset från den civila världen till den militära, så ser jag ett väldigt allvarligt problem om vi låter dessa ”svarta boxar” ta över beslutsfattandet under ett krig och ännu värre om vi kopplar upp våra vapensystem så att vi låter AI sköta dem utan mänsklig inblandning. Då kan det gå käpprätt för oss människor! Dessa områden måste omedelbart regleras internationellt.

Ett föredömligt upprop till FN har nu kommit från 116 ledande personer från 26 länder med djup insikt inom AI och robotteknologi, bland annat ovan nämnd Elon Musk. De vill att FN förbjuder utvecklingen av autonoma vapen, även kallade ”dödsrobotar”. Detta är farkoster som kan klara sig själva på marken eller i luften, och kan döda alla människor som de får syn på. Dessa kan snabbt massproduceras och på slagfältet uppträda i 1000-tal eller ännu fler. Dessa enorma mängder robotar kan sedan styras taktiskt och strategiskt av AI. “These can be weapons of terror, weapons that despots and terrorists use against innocent populations, and weapons hacked to behave in undesirable ways.”, säger de i sitt upprop. De 116 experterna säger också att det är etiskt fel att maskiner skall bestämma över vilka människor som skall dödas, och vill att detta skall regleras under CCW-konventionen från 1983, Convention on Certain Conventional Weapons. Idag är USA och Kina ledande nationer, men även länder som Ryssland och flera länder inom EU arbetar med utvecklingen av sådana system. Kina har som mål att till år 2030 vara den ledande nationen inom AI.

Jag tycker Sverige skall vara ledande inom FN för att reglera området, det är svårt att överblicka, men en sak är säker: snart är vi människor intellektuellt underlägena de datorer vi en gång skapade och det vore hemskt om dessa i framtiden skall bestämma vilka människor som skall dö och vilka som skall få leva.

 
Författaren är vd och ledamot av KKrVA.

Sovjetisk flyghistoria av högsta klass

Över två tusen (!) amerikanska P-40 levererades till Sovjetunionen. FOTO: USAF

Antalet biografier på svenska om sovjetiska krigsdeltagare är inte överväldigande, kanske ett halvt dussin totalt? Ingen av de tidigare utgivna har, vad jag vet, fokuserat på en sovjetisk stridsflygare. Men nu finns en sådan bok och den sammanfattar på ett fint sätt även flygkriget över Nordkalotten.

Den nya och välillustrerade boken Boris Safonov av Jurij Rybin tecknar med hjälp av både sovjetiska, tyska och andra källor plus författarens logiska resonemang en ny och övertygande bild av det i Ryssland välkända flygaresset Boris Safonov. Boken inleds med ett sovjetiskt ID-kort för den brittiske Hurricane-piloten "Tim" Elkington, eftersom det mycket läsvärda förordet är skrivet av honom - en av de idag ytterst få (den siste?) av RAF-piloterna som flög från baser i Sovjet.

I bokens centrum står Boris Safonov och det märks att författaren har vänt på varenda sten på Kolahalvön, där Safonovs stridsinsatser skedde, och kommunicerat med alla relevanta veteraner och flyghistoriker, för att berätta om Safonov. På köpet får man en ofta överraskande bild av flygstriderna längst i norr och de särskilt i början extremt hårda levnadsförhållandena på marken för flygarna och deras familjer.

Boris Safonov var den förste av de sovjetiska piloterna att flyga en brittisk Hurricane, närmare bestämt den 26 september 1941. Men innan dess har man som läsare fått en god bild av hur de sovjetiska I-16 stod sig gentemot andra plan - överraskande bra får man säga. Safonov uppskattade Hurricane men fick senare byta till en amerikansk P-40 och därmed kommer författaren in på hur de många planen från de västallierade har skildrats på olika sätt i rysk litteratur, beroende på bokens årgång.

Kort sagt är Jurij Rybins biografi Boris Safonov en höjdarbok för den med intresse för flyghistoria och/eller Nordkalotten.

Förresten, hette P-40 Tomahawk, Warhawk eller Kittyhawk? Svaret är alla tre. Warhawk var standardnamnet i USA för alla varianter av P-40. De brittiska och sovjetiska flygarna använde däremot namnet Tomahawk för P-40B & P-40C och kallade senare versioner för Kittyhawk.

Skurkstater och andra

av Christian Braw

Foto: Valentina Petrov / Shutterstock

President al-Assad – företrädare för en skurkstat. Foto: Valentina Petrov / Shutterstock

I sin roman Professor Martens avresa låter den estniske författaren Jaan Kross en stor folkrättsjurist formulera en viktig regel för att förstå staters agerande. Folkrättsjuristen i romanen är en verklig person, Friedrich Fromhold von Martens (1845-1909). Han var född i Estland, som då var ryskt, och gjorde en banbrytande insats i rysk utrikespolitik och internationell rätt. Bland annat formulerade han den berömda Martens klausul. Den innebär att brott mot folkrätten, som inte finns behandlade i folkrätten, skall bedömas i enlighet med andan i denna.

Den regel som Jaan Kross låter Martens formulera är denna: Arten av staters agerande mot varandra kan bedömas utifrån staternas sätt att behandla sina egna befolkningar. En stat, som behandlar sin egen befolkning skurkaktigt, kommer att uppföra sig skurkaktigt mot andra stater. Därför finns det inga ”inre angelägenheter”. När kinesiska agenter nyligen förde bort en svensk medborgare från Malaysia var det en skurkaktig handling. Men den kan endast förstås mot bakgrunden av den kinesiska statens sätt att behandla sin egen befolkning. Om man ger akt på detta, är skurkaktiga handlingar från Kina mot andra stater att förvänta sig också i fortsättningen.

Om nu regimen al-Assad skulle överleva inbördeskriget i Syrien, så innebär det ingalunda fred i Orienten. Regimens skurkaktiga behandling av den egna befolkningen kommer att prägla även dess relationer till andra stater, i synnerhet i närområdet. För Sveriges säkerhetspolitiska läge är denna regel klargörande. Ju mer den ryska regimen förföljer, hotar, fängslar och mördar journalister och oliktänkande, dess mer kommer skurkaktigheten också att prägla dess förhållande till Sverige.

Och omvänt – den rättvisa, som präglar regimerna i Danmark, Norge, Finland, Estland och Tyskland, ger Sverige goda grannar i närområdet.

Skulle man kunna överföra detta till näringslivet? Då blir det så här: Det ansvar, den omsorg och lyhördhet, som en företagsledning visar mot sina kunder, sin personal och sina leverantörer kommer den också att visa gentemot andra företag och samhället i stort. Och omvänt: Den brist på ansvar, omsorg och lyhördhet, som ett företag visar mot kunder, leverantörer och anställda kommer det också att visa i sin relation till andra företag och till samhället i stort.

 
Författaren är präst i svenska kyrkan.

Något om jägarstrid


Reflektion

En intressant diskussion inträffade på Twitter igår, 10FEB2018, en diskussion som jag själv inte var involverad i utan som jag följde från sidan. Diskussionen kom till del handla om hur luftburna förband och jägarförband kan tänkas användas vid en väpnad konflikt. Luftburna förbands nyttjande överlåter jag med varm hand till 31. Bataljonens yrkesofficerare att utveckla. Dock kan det vara på sin plats att beskriva hur dagens, enda, kvarvarande jägarbataljon är tänkt att användas d.v.s. Arméns Jägarbataljon, i krigsorganisationen den 193. Jägarbataljonen.

Den, tyvärr, något förhärskande bilden inom Försvarsmakten och Armén i synnerhet avseende jägarförbands strid, baseras på hur Norrlandsjägarbataljonerna (NjBat) och Jägarbataljon syd (Jbat Syd) skulle strida under 1980- och 90-talet. Där striden främst baserades på störstrid och en avslutande hindra strid på motståndarens djup. Det vill säga, jägarbataljonerna var tilldelade geografiska områden, som i sin tur var indelade i skvadrons-/kompani-, plutons- och gruppområden. Inom dessa område skulle s.k. störstrid genomföras, enkelt beskrivet olika former av eldöverfall mot ett antal fördefinierade målval såsom underhållsfordon under lång tid. Denna strid skulle senare övergå till en avslutande hindra strid när fördelningarna skulle anfalla för att slå en motståndare. Det innebar att under en definierad tidsrymd skulle jägarbataljonerna hindra all framryckning inom sina områden, för att stödja fördelningarnas strid.

Den övergripande tanken med NjBat och Jbat Syd strid var således att, dels "ta tull" på fördefinierade målval, dels skapa ett hot som skulle kräva av en motståndare att avsätta resurser för att skydda sitt bakre område och därmed minska dennes förbandsmängd vid den faktiska stridslinjen. Sammantaget skulle detta innebära att våra egna manöverförband, eventuellt, skulle kunna uppnå fördelaktiga styrkeförhållanden för sin strid.

Detta synsätt lever, tyvärr, i relativt stor omfattning kvar på skolor, centra och staber. Där oftast i olika former av krigsspel, symbolen för en jägarbataljon placeras ut inom ett antal kvadrat kilometerrutor på kartan och sen ligger den där under det taktiserande som genomförs. I sak rätt utifrån dåtidens taktiserande, men på intet sätt rätt med nutidens enda kvarvarande jägarbataljon. Dagens jägarbataljon är på intet sätt knutet till geografiska områden likt NjBat eller Jbat Syd var, utan används där förbandets förmågor främst kommer till gagn för den gemensamma stridens förande.

Vad är då till gagn för den gemensamma stridens förande? För lösande av mer omfattande stridsuppgifter, d.v.s. högre taktisk, operativ och strategisk nivå, genomförs alltid en mer omfattande analys av den motståndare som skall mötas. Vid denna analys kommer alltid egna svagheter identifieras som måste skyddas men även en motståndares svagheter kommer identifieras s.k. kritiskasårbarheter, vilket eventuellt kan påverkas. En motståndare kommer givetvis i vissa fall, likt oss, vara medveten om sina kritiska sårbarheter och i vissa fall, likt oss, ej vara medveten om dessa. Har motståndaren kunskap om en kritisk sårbarhet kommer denne givetvis avsätta resurser för att skydda sårbarheten.

Om dessa kritiska sårbarheter påverkas kan följdverkningar skapas, som i sin tur gör andra delar av motståndaren gripbar. Ett intressant faktum, som inte alltid behöver stämma men ofta gör det, är att de kritiska sårbarheter som identifieras på djupet av en motståndares behärskad terräng, oftast kan få stora följdverkningar för denna, om de kan påverkas, än de sårbarheter som är närmre stridslinjen. Det är dessa målval, kritiska sårbarheter, på djupet som dagens enda kvarvarande jägarbataljon är avsedd att nyttjas mot. Det innebär också att det kan röra sig om kvalificerade målval, som en motståndare kan tänkas avsätta kvalificerade och i vissa fall omfattande skyddsresurser kring.

Således, dagens enda jägarbataljon är diametralt skild från dess föregångare. Förbandet är ej knutet till specifika geografiska områden, utan används på djupet där motståndarens avgörande kritiska sårbarheter identifierats som kan påverka stridens utgång. Hur striden genomförs och med vilken egen förbandsstorlek definieras inte utifrån reglementsenliga uppställningar, utan utifrån det faktiska målvalet (kritiska sårbarheten). Varvid förbandet ej är avsett för att nyttjas på det sätt som i många fall fortfarande taktiseras på skolor, centra och staber d.v.s. störstrid längs med vägar under lång tid.

En sekundär effekt av att specifika kritiska sårbarheter skall påverkas, är att en motståndare kommer vara tvungen att avdela resurser för att skydda sitt bakre område. Kanske i än större omfattning nu än tidigare, då denna ej i lika stor omfattning som tidigare kan förutse vart och hur dessa enheter kommer verka. Vilket indirekt kommer binda resurser för denna och eventuellt kan skapa mer gynnsamma styrkeförhållanden för egna manöverförband, utöver påverkan av specifika kritiska sårbarheter.

Avsaknaden av denna kunskap skulle jag hävda medför att blivande chefer på högre nivåer och även i vissa fall nu sittande chefer på högre nivåer, går miste om hur ett väldigt kvalificerat instrument skall nyttjas i deras planläggning samt i stridens förande. Ett instrument som enligt mitt förmenande effektivt kan bidra till att fälla avgöranden i den gemensamma striden.

Avslutningsvis skall tilläggas att detta inlägg är väldigt generellt skrivit för att ej avslöja styrkor, svagheter och taktik. Således berörs ingen form av skyddsvärd information i detta inlägg.

Have a good one! // Jägarchefen

Ett osannolikt försvar

Av Johan Wiktorin, Avd I

Förvirringen kring angreppsrisker och hot var stor efter årets konferens för Folk och Försvar i Sälen.

Bakgrunden var Försvarsberedningens genomarbetade rapport som lämnades till regeringen precis före jul. Försvarsberedningen konstaterar i rapporten att ett väpnat angrepp mot Sverige inte kan uteslutas. Det kan inte heller uteslutas att militära maktmedel eller hot om sådana kan komma att användas mot Sverige. Sverige blir oundvikligen påverkat om en säkerhetspolitisk kris eller väpnad konflikt uppstår i vårt närområde.

Statsminister Löfvén menade under sitt framträdande att det skett en generell försämring av säkerhetsläget, men att hotbilden inte förändrats. Dessutom menade han liksom utrikesminister Wallström att regeringens säkerhetspolitiska analys har företräde och att den inte ändrats sedan 2015 och där är formuleringen att ett enskilt militärt angrepp är osannolikt.

Oppositionen vädrade morgonluft och regeringen fick motta stark kritik för sina inbördes icke jämkade budskap. Försvarsminister Hultqvist fick dagen efter förklara att regeringen hade ett stort förtroende för partikamraten von Sydows sätt att leda beredningen. ÖB å sin sida framförde sin och Försvarmaktens uppfattning att risken för väpnat angrepp var alltjämt låg.

Det kunde varit slut där, men just Björn von Sydow fortsatte debatten under sin utmärkta presentation av beredningens rapport, när han reciterade delar ur Tage Danielssons oförglömliga stycke om sannolikhet.

Det inspirerade de tre akademikollegorna Brännström, Hugemark och Mörtberg att i SvD veckan efter Sälen mena att sannolikhetsbegreppet var oandvändbart som planeringsgrund för utformningen av försvaret.

Det var helt obetalbart att höra Björn von Sydow i Sälen om sannolikhet, men kan vi skoja bort begreppet ur försvarsutformningen?

Nej, är mitt korta svar. Den måste behandlas, det är svårt och den kan vara mycket svår att kvantifiera och därmed att bli överens om. Exemplen som kollegorna räknande upp i sin artikel som Pearl Harbor, berodde ju på att man inte tog in förändringarna utan hemföll till önsketänkande.

Om vi börjar med att analysera hotet, så består varje hot av intention och kapacitet. Vissa vill även ha med faktorn tillfälle, men jag avstår här, eftersom det snarare är en produkt av hot och sårbarheter.

I fallet Ryssland är det helt riktigt som framförs i SvD att intentionen kan förändras snabbt. Den lilla politbyrå som styr Ryssland med president Putin som Primus Inter Pares kan ändra uppfattning relativt fort för omvärlden som i fallet Krim 2014. Vi kan i alla fall säga att Kreml i närtid har visat sin avsikt att uppnå politiska mål med militära medel (Ukraina, Syrien).

Vi kan också lyssna till varningar från våra underrättelse- och säkerhetstjänster som att Ryssland bedriver psykologiskt krig mot oss, enligt Säpo.

Chefen för Must, Gunnar Karlson, pekade i december 2016 ut Ryssland när det gällde både cyberangrepp och påverkansoperationer. Vidare bedriver den ryska ledningen ett intensivt upprustningsprogram sedan åtta år tillbaka, där den långsiktiga intentionen kan skönjas. Trots sanktioner och kontraktion i ekonomin, så håller den politiska viljan uppe ansträngningarna.

Och det har gett resultat. Ryssland klarar av, inte utan problem, att slåss i Ukraina och Syrien parallellt samtidigt som man fortsätter bygga sina kapaciteter. I Östersjön ser vi nya stridsflygplan, nya örlogsfartyg och kvalificerade robotsystem grupperas i exempelvis Kaliningrad.

Med en stormakt som bedriver informationsoperationer mot oss och för fram militära resurser i både Arktis och Östersjöområdet kan jag med bestämdhet säga att hotet mot Sverige har ökat de sista fem åren. Angrepp pågår i ett försök att forma den framtida stridsmiljön, om tillfälle skulle uppstå.

Våra sårbarheter ska jag inte analysera här, utan nöja med mig att konstatera att de finns i form av militär uthållighet och klara brister i civilt och psykologiskt försvar liksom i försörjningsberedskap. Kontentan är att en motståndares kapaciteter inte behöver vara iögonfallande stora för att åstadkomma oönskade effekter i vårt samhälle som försvårar väpnat motstånd. Det är detta som vi ska råda bot på till 2025, enligt Försvarsberedningen.

Mötet mellan hot och sårbarheter konstituerar olika risker. Riskerna analyseras i konsekvenser och just sannolikheter. Eftersom konsekvenserna av väpnade angrepp är alltifrån stora till extrema är den variabeln lite mer trögrörlig. En generell bedömning som täcker begränsade militära angrepp på landet skulle vara att konsekvenserna skulle vara minst mycket stora.

Sannolikheten däremot är väldigt flytande. Den kan vara alltifrån nästintill obefintlig till överhängande. Eftersom vi här, liksom i bedömningen av en kärnkraftskatastrof, har att göra med sällanhändelser, så blir sannolikheten också svårfångad.

Motsättningar kan därför uppstå i de politiska bedömningarna. Därför är det viktigt att försöka komma överens om några grundläggande principer. En sådan tycks vara att vi kan påverka sannolikheten själva genom en egen försvarsförmåga. Många av de länder som blev angripna de sista 100 åren upplevdes inte av angriparen ha ordning på sitt försvar. Våra nordiska grannländer under andra världskriget är utmärkta exempel på detta. Det är alltså angriparens värdering av försvararen och sina egna mål som bestämmer sannolikheten för angrepp.

Därför är det viktigt att signalera motstånd i alla riktningar. Till den presumtive angriparen, till den egna befolkningen och till partners. Om inte vi försvarar oss själva, vem ska då göra det?

Det är därför svårt att komma till någon annan slutsats än ÖB’s: Att risken är låg dvs ungefär att sannolikheten är mycket liten, men konsekvenserna mycket stora om det sker.

Tröskeleffekt, som mest kommer ur sjö- och flygstridskrafter, är en beståndsdel i att försöka påverka sannolikheten och även konsekvenserna av angrepp genom att försätta kvalificerade resurser hos motståndaren ur stridbart skick. Precis som ÖB framhöll i Sälen, så kommer vår relativa operativa förmåga att vika snabbt efter 2020 om inte det sker klara tillskott av resurser.

Att inte hörsamma en sådan begäran skulle alltså med ovanstående resonemang kunna öka sannolikheten långsiktigt för ett angrepp och därmed risken för väpnade angrepp mot landet. Ur en angripares perspektiv skulle därför en oförmåga att stärka försvaret kunna tolkas som en svag politisk vilja att försvara landet, vilket i sin tur skulle kunna driva sannolikheten för krig ytterligare högre.

Tröskeleffekt är dock inte den enda komponenten att ta hänsyn till. Försvarsviljan och förmågan att kunna slåss uthålligt är andra beståndsdelar som påverkar sannolikheten. Risken att bli fast i ett Afghanistan är något som hökarna hos en angripare vill försöka vifta bort i de inbördes diskussionerna. Därför är det viktigt att vi vidtar sådana förberedelser inom främst markstridskrafterna, så att dessa på ytan blir kända. På samma sätt är det också avgörande att vi visar att vi är beredda att slåss tills angriparen inte tål mer.

Det är den mest tragiska biten av de senaste decenniernas försvarspolitik och något som jag vet driver oss försvarsbloggare. Få förstår vilka uppoffringar det skulle krävas att besegra en motståndare, vilket vi till slut skulle göra. Det är därför det är fundamentalt att vara stark från början och kunna stå upp mot aggressiva hot. Våldet och kriget har sin egen dynamik och destruktiva effekter. Det får helt enkelt inte börja och det får inte slå rot.

Hur många skott var det i den första salvan i Syrien? För snart sju år sedan. De senaste dagarna har israeliskt och ryskt stridsflyg liksom turkisk helikopter och iransk drönare blivit nedskjutna i syriskt luftrum. Där är vi idag. Ingen fred i sikte.

Samma tankeexperiment kan även parentetiskt göras för den inre säkerheten. Hur litet var gängvåldet i Honduras från början och var är det idag?

Det är därför fundamentalt att kunna göra fullständiga riskanalyser, där hot, sårbarheter och risker vägs samman, med sannolikheten som en av de bärande delarna. Denna ska sedan läggas på den grundläggande förmågan att upprätthålla vårt folkrättsliga uppdrag att skydda vår territoriella integritet. Se mitt tal i Sälen 2015.

Om vi inte gör det, så kommer det bli öB som blir sittande med risken och så kan vi inte ha det av flera skäl. Det innebär politiken inte vill ta ansvar och därmed att omprioritera resurser. Det innebär också att det blir Försvarsmakten som tolkar sannolikheten, vilket torde öka klyftan mellan myndigheterna och den politiska nivån, till gagn för ingen annan än en angripare.

Särskilt viktigt är det att ta fasta på beredningens budskap att vi oundvikligen skulle dras in i en väpnad konflikt i närområdet. Problemet är att närområdet står i omedelbar kontakt med Mellanöstern och Svarta havet genom allianser. Om saker börjar skena där kan vi ha en konflikt här inom ett dygn.

Därför vill jag 2018 se lite politiskt ansvar, där man intellektuellt kan diskutera dessa fenomen i allmänna ordalag med väljarna. Mitt kompetensbidrag till debatten blir att hotet mot Sverige har ökat kraftigt de senaste fem åren, att vi har en informationskonfrontation med Ryssland och att sannolikheten, och därmed risken, för väpnande angrepp kommer att öka om vi inte strax tar beslut om förstärkningar om en ordentlig uppbyggnad av totalförsvaret. Omvärldens politiska viljor har aldrig anpassat sig till svenska beslutsprocesser. Det är inte sannolikt, det är sant.

Säkerhetspolitik à la Grönköping

av Bo Richard Lundgren

Foto: Drop of Light / Shutterstock.com

Bl a statsministern har invecklat sig i ett resonemang om sannolikheten av ett angrepp på vårt land som inte ger klara besked. Måhända kunde han använt sig av försvarsberedningens formulering? Men då hade utrikesministern blivit trampad på tårna. Resultatet är otydlighet i en situation när tydlighet erfordras. Foto: Drop of Light / Shutterstock.com

Den 4 januari 2017 presenterade regeringen en Nationell säkerhetsstrategi. I företalet till denna framhöll statsministern att frågor om svensk säkerhet brukar samla breda majoriteter i Sveriges riksdag och räknade med att det skulle var möjligt att nå en bred samling också i arbetet med att förverkliga innehållet i strategin.

Fem dagar senare – den 9 januari 2017 – gav regeringen ut anvisningar för den parlamentariskt tillsatta Försvarsberedningen. Här fick beredningen i uppdrag att analysera viktiga förändringar i den nationella utvecklingen, särskilt i Europa och i Sveriges närområde. Beredningen skulle också redovisa sin bedömning av den säkerhetspolitiska utvecklingen och konsekvenserna för svensk försvars- och säkerhetspolitik.

Beredningen arbetade under våren, sommaren och hösten 2017. Arbetet leddes av den allmänt respekterade riksdagsledamoten, f d talmannen m m Björn von Sydow (S), med ett, som alla vet, gediget förflutet inom området.

Den 20 december 2017 presenterade beredningen sin första delrapport Motståndskraft – Inriktning av totalförsvaret och utformningen av det civila försvaret 2021-2025 (248 sidor). Beredningen var enig om huvuddragen i rapporten, och alla riksdagspartier står bakom dokumentet.

Vid presskonferensen betonade von Sydow att det råder en parlamentarisk samsyn kring de förslag som beredningen lägger fram. För en utomstående föreföll det klart att man hade lyckats att uppnått den politiska enighet som statsministern efterlyst cirka ett år tidigare.

Men så hände något. Den 14 januari 2018 uppträdde statsministern på Folk och Försvars rikskonferens i Sälen. Han underkände den säkerhetspolitiska bedömning som beredningen hade gjort avseende synen på ett väpnat angrepp mot Sverige. Till yttermera visso fick han stöd av sin utrikesminister, som dessutom uttalade sig nedsättande om den parlamentariskt tillsatta Försvarsberedningen, som hon kallade ”den där gruppen.”

Frågor man nu måste ställa sig är: Hur står det till med regeringens förmåga att hantera frågor som rör rikets säkerhet? Och vad betyder statsministerns högtidliga tal om politisk enighet? Är det bara tom retorik som ingen behöver ta på allvar?

I senaste numret av Grönköpings Veckoblad uttalar sig polisen Paulus U. Bergström om tillståndet i stadens polisväsende. Han kommer med en tydlig uppmaning till allmänheten: Var laglydig! (Bakgrunden är den att polisväsendet i staden är fullt upptagen med att omorganisera sig, och då blir det inte så mycket tid över att utreda brott.)

Kanske skulle den svenska regeringen kunna rikta en liknande uppmaning till president Putin i Moskva. Var laglydig! Håll dig till folkrätten och det internationella regelverket! Då kanske Herr Putin lämnar tillbaka den olagligt annekterade halvön Krim och upphör med sina aggressioner mot Ukraina. En sådan uppmaning skulle ju dessutom ligga helt i linje med utrikesminister Wallströms tidigare agerande. Hon har ju tagit i på skarpen och talat om för Nordkoreas Kim Jong-Un att han måste avveckla alla sina kärnvapen.

Låt oss återgå till allvaret. Den som är intresserad av frågor som rör rikets säkerhet har på senare tid fått ett starkt intryck av att regeringens säkerhetspolitik börjar bli allt mer naiv och grönköpingsmässig. Det borde regeringen försöka ändra på så fort som möjligt. Ett sätt kan vara att lyssna på Försvarsberedningen.

 
Författaren är tidigare avdelningschef vid Försvarshögskolan och ledamot av KKrVA.

Krigen i Syrien: vadan och varthän? – Trender framåt och reflektioner bakåt

av Michael Sahlin
Foto: OBJM / Shutterstock.com

Foto: OBJM / Shutterstock.com
Syrien-krisens värsta tid är nu, säger humanitäre FN-samordnaren Jan Egeland om det läge i Syrien som tillspetsats till följd av den nya turkisk-kurdiska konflikten i Afrin, detta trots att ett viktigt mål för det (USA-ledda) internationella arbetet i Syrien, och Irak, de avgörande framgångarna i kriget mot IS, nu nåtts, och Assad-regimens avgörande framgångar med rysk och iransk hjälp lett till avtagande strider mellan regimen och rebellgrupperna. Men trots – och delvis till följd av – dessa förändringar är freden i det krigsdrabbade Syrien långt borta, främst eftersom det diplomatiska intressespelet snarast blivit än mer komplext och destruktivt. Detta i hög grad en produkt av det som framtonar som en ny amerikansk Syrien-politik (dock i fortsatt dragkamp mellan Pentagon och State), väsentligen byggd på fortsatt militär samverkan med kurdiska YPG, en politik som tycks dikteras av viljan att motverka Iran, konkurrera med Ryssland, skydda israeliska intressen och på nytt ifrågasätta Assad-regimen, och en politik som ytterligare komplicerat relationen mellan de båda NATO-länderna Turkiet och USA. När vi nu har facit, bl a i form av total förödelse av EU:s närområde Syrien och dödsfall i halvmiljonklassen och flyktingströmmar i 10-miljonklassen, hade allt detta kunnat undvikas, hade FN:s säkerhetsråd kunnat agera klokare? Se där en av många frågor som tränger sig på från Syrien-krisen/krigen, snart inne på det ofattbara åttonde året fortfarande utan ljus i tunneln; konsekvenserna kommer att verka och värka under lång tid framöver.

* * *

När den avgående presidenten Obama skulle lämna över till tillträdande presidenten Trump var det Nordkorea och det nordkoreanska kärnvapenprogrammet – och USA:s motverkansdilemma – som Obama framhöll som efterträdarens enskilt största utmaning. Men Obama-administrationens sista överlämningsärende handlade om Syrien. Avgående nationella säkerhetsrådgivaren Susan Rice hade ett förslag att överlämna till efterträdaren Michael Flynn: att USA i den fortsatta, starkt prioriterade kampen mot IS skulle satsa på samverkan med den syrisk-kurdiska milisen YPG som de ”boots on the ground” som man nu insåg krävdes, utöver de massiva flyginsatserna, för att kunna betvinga och besegra den jihadistiska terrorgruppen.

Flynn gav ett avvaktande svar, naturligt nog med tanke på hans bakgrund. Sedan denne general Flynn avslöjats med att inte ha sanning som sin bästa gren, enligt både FBI:s och vice-president Pence synnerliga mening, och därför fått rekordtidig presidentiell fot framkom ju tydliga uppgifter om att Flynn inte bara haft otillbörliga kontakter med ryska vederbörande utan också stått i sold hos Erdogans Turkiet. Det hade bl a förmärkts genom den artikel Flynn lät publicera på själva valdagen med starka förord för att USA borde bejaka den officiella turkiska berättelsen om bl a varför ett amerikanskt samarbete med de syriska kurderna inte var tillrådligt. Och känt var förstås redan då att Ankara absolut inte uppskattade ett sådant samarbete, i kampen mot IS. Så det var inte minst genom Flynns roll och utnämning som president Erdogan och hans närmaste, hjärtligt trötta på Obama-teamets kallsinnighet, hade stora förväntningar på att Obamas sorti och Trumps tillträde skulle innebära ett lyft och en lättnad.

Men så blev det inte – bara något år efter Flynns snöpliga avgång har det skett flera scenförändringar i regionen och särskilt i Syrien, och i skrivande stund i slutet av januari (2018) är läget i stort mer komplicerat än kanske någonsin, trots att IS efter lång och seg och kostsam strid så när besegrats. Och avgörande för denna utgång var just samarbetet mellan USA och den USA-ledda stora koalitionen (där Turkiet utgör motvillig medlem) och de kurdiska styrkorna, enligt Obama/Rices rekommendation till Trump/Flynn, samtidigt som relationen mellan de NATO-allierade USA och Turkiet hamnat i en ”all time low”. Sedan Erdogan, nu djupt frustrerad över Trump/USA:s sätt att säkerhetspolitiskt nalkas frågan om hanteringen av kvarlåtenskapen efter IS-kriget, i dagarna valt att förhandla med Putins Ryssland om tillstånd att militärt intervenera i nordvästra Syrien för att komma åt YPG så framskymtar t o m risker för direkta sammanstötningar mellan amerikanska, i varje fall USA-stödda, förband och den turkiska armén.

Samtidigt aktualiseras ett ännu oklart mått av ryskt militärt stöd till den turkiska operationen (”Olive Branch”!) tankar om det otänkbara: det bisarra i att NATO:s yttre gräns offensivt överskrids och försvaras till följd av beslut och åtgärder med bas i Moskva.

Detta betyder att i regionen de flesta av de ursprungliga problemen kvarstår olösta, samtidigt som ytterligare komplikationer tillkommit under den 7-åriga syriska tragedins koreografi. Nu, i skrivande stund, är läget, i olika koncentriska cirklar (beroende på hur brett man definierar ”Mellanöstern” och vilket delproblem som fokuseras), så tillspetsat, tilltrasslat och spänt att det blivit dags att inse, också i Sverige, att här inryms en problempotential med faktiskt global räckvidd. Smärtsamt uppenbar för alla och envar är, för att lyfta en aspekt, diskrepansen mellan å ena sidan alla ytterst kännbara sätt varpå Mellanöstern påverkar Europa och europeisk säkerhet i vid mening, å andra sidan den patenterade europeiska oförmågan att för egen del göra något åt saken. Just den aspekten kan sedan utvidgas till att inkludera USA och den samlade västliga responsförmågan, den som nu präglas av utrikespolitisk transatlantisk oenighet (Iran-avtalet, Israel-Palestina, m m) och samtidigt av minskande amerikanskt reellt inflytande i regionen, ställt i relation till Ryssland.

* * *

Avsikten med denna text är att först, efter denna övergripande lägesbestämning, söka ge en bild av hur de parallella syriska krigen nu tycks utveckla sig – en ansats till anatomisk undersökning – och därefter diskutera vilka frågor som redan idag finns att ställa och erfarenheter/lärdomar i olika avseende dras, nu när kriget/krigen med vidhängande humanitära katastrofer nalkas år 8, fortfarande utan glimtande gult ljus i tunneln. Texten inskränks här till att fokusera Syrien, i självklar vetskap om att mycket av det som sker i Syrien bäst eller endast kan förstås i ljuset av parallella utvecklingar i Irak, m fl grannländer. I självklar vetskap också om att huvudarenan för den turkisk-kurdiska konflikten (och mer specifikt Ankaras konflikt med PKK, med grenar in i Syrien, och Irak) ligger i Turkiet, sydöstra Turkiet. Tillkommer den övergripande regionala konfliktdimensionen sunni-shia, med allehanda politiskt relevanta underdimensioner inom särskilt sunni: wahabism/salafism, jihadism, Muslimska Brödraskapet, sufism, m m. Allt överlappar och hänger ihop, och har gjort så sedan i varje fall det första världskriget för 100 år sedan, allt det som inför dagens läge utlöstes först av den iranska anti-Shah revolutionen 1979 och därefter av arabvåren 2011 med genomgående tragiska och svårläkta konsekvenser.

Men Syrien, alltså, och huvudsakligen tre samtidiga, parallella och sammantvinnade krig: dels upproret/revolten mot Assad-regimen som blev ett av världshistoriens mest komplicerade inbördeskrig, dels världssamfundets krig mot terrorgruppen som än idag dras med de många namnen, IS, ISIL, ISIS, Daesh, och dels det mer lågintensiva, men när detta skrivs högaktuella, kriget mellan turkiska och Turkiet-stödda styrkor och kurdiska PYD, med väpnad gren YPG, med kvinnlig falang YPJ. Krigens karaktär bestämdes, och bestäms fortfarande, av dels involveringen av externa regionala och globala aktörer, dels en extrem fragmentering på rebellsidan i den grundläggande huvudkonflikten, för och emot Assad-regimen.

Som ska diskuteras avslutningsvis och som kommer att diskuteras i decennier framöver: Hur kunde en så humanitärt katastrofal och säkerhetspolitiskt problematisk händelsekedja tillåtas ske? Hade katastrofen kunnat undvikas? Har Syrien-krisen (och Jemen, och Irak, och Libyen, och Somalia, och Sydsudan…) gjort oss avtrubbade?

Utsikter för fred, respektive fortsatt konflikt

Innan vi ställer frågorna om det som är och har varit, och diskuterar erfarenheter och lärdomar, först några ord om hur utsikterna till fred (alternativt fortsatt konflikt) ser ut i början av 2018, strax innan början på kriget/krigens ofattbara åttonde år.

Och för att kunna säga dessa ord måste vi erinra om hur aktörsbilden ser ut, efter alla dessa år av krig.

Först kriget mot IS. Den USA-ledda anti-IS koalitionen, gradvis utväxt till att bestå av 74 länder och internationella organisationer (”partners united in defeating global terrorism”) uppger nu att man återerövrat 99% av det territorium IS som mest kontrollerade, efter den smått otroliga maktutbredningen 2014. Ryssland har, med varierande grad av seriositet och takticitet, samverkat med koalitionen i kampen mot IS, liksom Iran. Men med kriget mot IS till synes i allt väsentligt vunnet i Irak och Syrien, till ett oerhört högt pris – och med läxor från Irak och Afghanistan lärda när det gäller att inse vad som krävs för att förhindra den aggressiva jihadismens återuppstående –  återuppstår nu alla övriga, och nytillkomna, konflikter med full kraft.

Rysslands ingripande i det syriska inbördeskriget, alltså Assad för och emot, hösten 2015 vände som vi minns kriget till Assad-regimens fördel. Dessförinnan hade krigsförloppet utvecklats så att Assad-regimen sommaren 2015 såg ut att falla, samtidigt som djup ambivalens verkade prägla Obamas USA och övriga västländer: kampen mot IS hade kommit att prioriteras, och alternativen till Assad som sammanhållande kraft i ett sammanhängande Syrien ingav glädjelöshet, en vilsenhet beträffande krigsmålen som också grundades i trista erfarenheter av både försöken att aktivt stödja de olika (”moderata”) rebellgrupperna och de rebellstödjande regionala makternas spretiga och vacklande positioner. Det ryska ingripandet på Assads sida bäddade också för Irans inträde på den syriska arenan. Dessa utvecklingar banade sedan väg för ett läge – i fördjupad undran över USA:s vilja och förmåga att göra skillnad i steget från Obama till Trump – där initiativet till en slags fredsprocess hade övergått från Genéve (FN) till Astana/Sochi i rysk regi, baserad på ett rysk-iransk-turkiskt samarbete, efter östra Aleppos fall i slutet av 2016.

Denna process hade ett år senare, i slutet av 2017, utmynnat i ett Syrien bestående av dels stora områden återtagna av regimen med hjälp av ryskt flyg och markstyrkor med stöd av iranska och Iran-stödda förband, inkl Hizbollah från Libanon, dels områden i östra/nordöstra Syrien som med amerikanskt flyg- och specialförbandsstöd kontrollerades av kurddominerade styrkor (med YPG som dominerande militär faktor), och dels ett antal ”de-escalation zones”, framförhandlade trilateralt mellan Moskva, Teheran och Ankara, och i ett fall, intill Jordanien/Israel, direkt mellan USA och Ryssland. Endast i dessa zoner var det nu fråga om att rebellgrupper hade den faktiska kontrollen, och förhandlingar, t ex i Genéve, om politisk förhandlingslösning och övergångskompromiss var nu i praktiken inskränkta till att handla om denna, nu starkt reducerade delmängd. Och vad värre var, i den största och viktigaste av dessa zoner, provinsen Idlib nära turkiska gränsen och intill den nu konfliktdrabbade kurdiska kantonen Afrin, dominerades rebellsidan av f d Al Qaida-anknutna jihadistgruppen Tahrir al Sham, ett tillsammans med IS legitimt mål för fortsatta ryska (och västliga) attacker, oavsett vapenstilleståndsarrangemang i övrigt.

Den fortsatt trassliga syriska scenen gör det nu svårt för Putins Ryssland att ta steget vidare – från ett segerrikt militärt ingripande, därtill med tillfälle att visa upp och krigstesta rysk militär och militärindustriell förmåga, inklusive uppskattningsvis 150 nya vapensystem, och dessutom manifestera diplomatisk vilja och förmåga inför en vilsen västkant – till en framförhandlad och internationellt legitim fred, helst utan ansvar för återuppbyggnadens kostnader. Därav samarbetet med (Iran och) Turkiet, därav intresset för visst elementärt samarbete med USA, och därav en rysk önskan att Astana-resultaten ska välsignas och legitimeras i det FN-ledda Genéve-formatet – och därav en rysk öppenhet för att freden, om och när den kan säkerställas, sist och slutligen måste ges optiken av politisk kompromiss och all-syrisk transitionslösning. Och därav det ryskledda arbetet med en ny syrisk författning och en rysk insistens, starkt ogillad i Ankara, på att även de syriska kurderna måste ges säte och stämma i en slutöverenskommelse. Och därav den i slutet av januari genomförda särskilda fredskonferensen i ryska konferensmetropolen Sochi, med ytterst selektivt deltagande från de stridande parterna och starkt ifrågasatt legitimitet i förhållande till den de Mistura-ledda FN-processen i Geneve.

Turkisk intervention i Afrin

Det i januari 2018 inledda turkiska militära ingripandet i den kurddominerade Afrin-”kantonen” – och som rört till det rejält i den syriska myrstacken – var det fjärde gränsöverskridandet av den turkiska armén under den syriska krisen. Nr 1 var en operation 2015 för att undsätta en truppstyrka som bevakade ett seldjukiskt minnesmärke (Suleiman Shah) inne i Syrien och flytta detta till ett säkrare ställe nära gränsen. Den gången skyddseskorterades undsättningsstyrkan just av YPG, just i Afrin (!). IS och Al Nusra var hotet. Men det var då. Sedan följde Operation Euphrates Shield i augusti 2016, någon månad efter det beramade kuppförsöket. Den skedde, efter vaga klartecken från Moskva (som där och då ägde och fortfarande äger luftherraväldet) och i någon mån även Washington, med det uppgivna syftet att dels jaga bort IS från gränstrakterna och dels bestrida YPG möjligheter att koppla samman de östliga kantonerna (Kobane och Jazira) med den längst i väster, just Afrin. De hårda och månadslånga striderna mot IS särskilt om staden Al Bab kostade den turkiska armen 70 man i stupade, och deltagande enheter ur Fria syriska armén långt fler. Operationen efterlämnade staden Manbij (som Erdogan nu hotar att angripa) som en mellan Turkiet och USA olöst bråkfråga, än idag under USA-stödd YPG-kontroll. Och i höstas handlade det om att med begränsad styrka dra in i Idlib-provinsen, men nu under det trilaterala rysk-iransk-turkiska de-eskalationsavtalet, att övervaka vapenvilan, trots pågående strider mellan Assad-styrkor och jihadistiska Tahrir al Sham, m fl.

Och så nu den utomordentligt kontroversiella interventionen i Afrin (”Olivkvisten”!), med det deklarerade syftet att där tillintetgöra YPG, USA;s samarbetspartner i den avklingande kampen mot IS. I turkisk regimretorik åsyftar benämningen ”olivkvist” de uttalade syftena att befria Afrin från terror och därmed skapa utrymme för områdets återlämnande till sina ”rättmätiga ägare”, inklusive återvändande syriska flyktingar.

Det skall här erinras om den sedan länge etablerade turkiska traditionen av flygangrepp över den irakiska gränsen, mot PKK:s högkvarter i Quandil-bergen i norra Irak, decennielånga perioder av angrepp som vunnit en form av regional sedvanerättslig legitimitet.

Det skall också påpekas att dessa olika interventioner, överlagrat pågående strider mot PKK inne i Turkiet, oundvikligen tär hårt på den turkiska armén, TSK, redan hårt tärd av alla utrensningar efter kuppförsöket sommaren 2016.

* * *

Sedan Trump-administrationen, fullföljande företrädarens linje, konkluderat att den fortsatt prioriterade kampen mot IS förutsatte fortsatt och utvidgat stöd till YPG och därtill senare formellt beslutat att upphöra med det militära stödet till anti-Assad rebellgrupperna har förutsättningarna för dagens komplexa situation skapats, bland annat innebärande en slags amerikansk-rysk öst-västlig flygoperativ dominansuppdelning med Eufrat som gräns. Samarbetet med YPG (eller SDF, Syrian Democratic Forces som är den alternativa benämningen för att markera att även andra än kurdiska styrkor ingår) är nu det instrument som Washington, utöver sin allmänna diplomatiska och ekonomiska tyngd, de facto förfogar över vid främjandet av de mål Tillerson och Matthis sedermera angivit: att uthålligt motverka att IS-hydran sticker upp ett nytt huvud någonstans i regionen, att bestrida Putins Ryssland full dominans i landet, att hindra och tillbakapressa Irans militära positionsframflyttning i Irak och Syrien och att skydda Israel från ett genom Syrien-kriget stärkt Hizbollah, och, möjligen, att visa YPG och andra liknande aktörer att det lönar sig att offra sig för USA;s krigsmål.

Men då hamnar man å andra sidan, som vi sett, i allvarlig intresse- och strategisk konflikt med NATO-kollegan Turkiet, och skapar ett problem också mellan Turkiet och NATO eftersom den turkisk-amerikanska osämjan om nutid och framtid i Syrien (och om skillnaden mellan huvudsak och bisak), överlagrat ett antal andra problemfrågor i relationen, pressar Turkiet att kompensatoriskt  utveckla ett långsiktigt förmodligen ohållbart men kortsiktigt taktiskt fördelaktigt samarbete med Svartahavsgrannen Ryssland. Till bilden hör också den inrikespolitiska fördel Erdogan och hans närmaste drar av den nationalistiska mobiliseringen i Turkiet kring ledningens expansiva utrikes säkerhetspolitik, och även Turkiets ambivalenta hållning till regionens andra icke-arabiska stormakt, shia-landet Iran, nu utpekat av både Israel och USA som regionens huvudproblem.

Så trots att den regimstödjande sidans omfattande militära framgångar, och rebellsidans försvagning, internationella övergivenhet och fortsatta splittring. lett till allmänt avmattade stridigheter och därav följande relativa förbättring av det humanitära undsättningsarbetet i Syrien ser freden avlägsen ut i slutet av januari. Internationaliseringen av det syriska ombudskriget/krigen har gjort Syrien till en arena för alltmer komplexa och alltmer oförenliga regionala och globala intressen, med tilltagande risk för att det kommer ta år, kanske många år, att skapa ny stabilitet genom sammanjämkande av ryska, amerikanska, turkiska, israeliska, saudiska, europeiska m fl, – och syriska (i den mån syrier alls tillfrågas) – intressen.

Nya trender i det nya läget ”efter IS”: amerikanska överväganden

Det måste här tilläggas att det nya, än mer komplicerade, spelet om Syrien ”efter IS” också tycks lägga grunden för en viss renässans för de tidigare, hittillsvarande konfliktmönstren. Med detta avses flera olika trender.

En sådan trend, fortfarande mer som risk och farhåga än som påtaglig realitet, är den främst av USA påtalade risken att det övriga tumultet, och nu senast det turkisk-kurdiska kriget i Afrin, ska ge IS en chans att återkomma på banan, trots allt, såsom skedde i Irak. Även om ingen tror att en IS-återkomst ska kunna ske med 2014 års förbluffande storskalighet så vore det illa nog, och demoraliserande nog, om IS skulle återkomma som destabiliserande militär faktor, i Syrien, kanske också västra Irak, till ideologiskt stöd för terrorattacker också utomlands. Och i det perspektivet får man inte glömma att det ju finns även annan militant, väpnad jihadism, och särskilt då Al Qaida-avläggaren och f d Al Nusra, Tahrir al Sham som nu utgör den stora huvudvärken i Idlib nära turkiska gränsen, under turkisk övervakning men under angrepp av ryskt flyg och Assad- och Iranstödda styrkor. En strategisk samverkan mellan IS och Tahrir al Sham i en nästa konfliktfas är lätt att föreställa sig.

En annan trend framskymtar i den Tillersonska Syrien-politikens förnyade anti-Assad betoning, detta jämfört med intrycket senare år av gradvis, praktisk amerikansk anpassning till det efter den rysk-iranska interventionen skapade läget på marken och det fruktlösa i att fortsätta kräva Assads avgång och politisk övergångslösning (a la Genéve-processen), något som också uppmuntrat Erdogans Turkiet att skärpa ton och åtgärder mot Assad-regimen, oaktat samarbetet med Moskva och Teheran som fortsatt stöder Assad och trots oenigheten med USA om andra Syrien-frågor. Detta sammanhänger med en tredje trend, Fria Syriska Arméns/FSA:s återuppdykande, efter år av marginalisering, som reell militär faktor och aktör – nu tydligen som resultat av en diskret men målmedveten turkisk satsning – som förtrupp för den turkiska armén i dess olika interventioner (Afrin, Idlib, m m).

Att USA i sin nya Syrien-politik à la Tillerson nu åter talar om att en nödvändig politisk lösning förutsätter att Assad bugar sig ut från scenen har många bottnar och flera konsekvenser. En är kopplad till den globaldiplomatiskt annalkande frågan om ansvaret för de astronomiska kostnaderna för återuppbyggnaden av det söndertrasade Syrien, det ansvar som det internationella samfundet inte kan undgå att adressera, också som handlingsväg för att hantera den Syrien-relaterade flyktingkrisen – biljonbelopp för återuppbyggnad och miljontals människor. Men det ter sig extremt svårt för USA och västvärlden i stort att finna politiskt gehör för att finansiera återuppbyggnaden i ett Syrien fortsatt styrt av den för krisen huvudansvarige. Tillkommer så att en amerikansk Syrien-politik som syftar till att trycka tillbaka iranierna och hålla ryssen stången (och turken lugn) inte har utrymme för en rysk-iranskt kontrollerad marionettregim i Damaskus, en regim som därtill skulle framstå som något av ett monument över amerikanska säkerhetspolitiska tillkortakommanden i den känsligaste av regioner. Och en fortsatt, och fortsatt relevant och legitim, FN-process i Genéve förblir sättet att bestrida Putin herraväldet över fredsprocessen i Syrien, och i Genéve-spåret gäller fortsatt att fred förutsätter kompromiss som förutsätter att Assad ersätts av någon form av övergångsregim. Men även om just detta element må uppskattas i Ankara (och Riyad, och Tel Aviv) så uppskattas det garanterat inte i Moskva och Teheran.

Och så har vi den kurdiska aspekten/komplikationen, den fråga som i nuläget spetsat till hela den syriska ekvationen och ytterligare spätt på spänningen mellan de allierade NATO-länderna USA och Turkiet, och då är det hög tid att peka på den israeliska faktorn. Trump-administrationens nya Syrien-politik dikteras i hög grad av dess pro-israeliska hållning: att skydda Israel från de kombinerade hoten från ett expansivt Iran och ett krigsvant och missilladdat Hizbollah, att av inte minst det skälet prioritera målen att tvinga bort iranska och pro-iranska styrkor från syriskt och särskilt sydsyriskt område. Vi erinrar oss här att Netanjahus Israel var det enda land i världen som hösten 2017 uttryckligen stödde kurdiska KRG:s i norra Irak folkomröstning om självständighet. Skälet var den israeliska preferensen för en kurdisk lösgörelse från det Iran- och shia-dominerade Irak, såsom säkerhetsbuffert mot Iran. Nu handlar det på motsvarande sätt om preferensen för en kurdisk, USA-stödd buffert i östra och nordöstra Syrien, en buffert mot befarade/konstaterade iranska strävanden att med hjälp av Assad-regimen i Damaskus och Hizbollah i Libanon etablera en säkerhetspolitisk korridor hela vägen från Teheran till Medelhavet, ett existentiellt hot mot Israel. Och för det, tänkte man, är det rationellt och nödvändigt att investera i redan gjorda investeringar i det etablerade amerikansk-kurdiska samarbetet i den del av Syrien som i tentativ amerikansk-rysk ”understanding” utgör överenskommen amerikansk militär intressesfär, öster om Eufrat. Men då uppstår å andra sidan en starkt oönskad turkisk-amerikansk konflikt, som vi sett. Och inte bara det, från både Moskva och Teheran signaleras protest mot amerikansk avisering av planer på permanent närvaro i, amerikansk ”ockupation” av, det oljerika östra Syrien, för turkiskt vidkommande särskilt oacceptabelt i den utsträckning amerikansk maktprojicering innebär stärkande och legitimering av kurdiska politiska strävanden. Som i sin tur återverkar på existentiellt känsliga förhållanden i den ofärdiga stats- och nationsbyggarprocessen i det janushövdade Turkiet, med ett ansikte blickande västerut, ett annat österut.

* * *

Summerar vi detta försök till lägesbestämning, Syrien ”post IS”, så handlar det, bland annat, om denna rad av strecksatser:

– Begreppet ”post-IS” summerar att det tagit den USA-ledda koalitionen, tillsammans med Ryssland och Iran, uppåt 4 år att med stora insatser och stora förluster besegra IS-kalifatet i Irak och Syrien, även om fickor finns kvar, liksom risker för IS’ återkomst, fusionering med andra jihadistgrupper och angrepp och etablering utanför regionen. Men med IS-hotet starkt reducerat tränger sig landets övriga, länge åsidosatta, problem på med full kraft; ombudskriget i Syrien ter sig nu snarare mer än mindre militärpolitiskt tilltrasslat, med en ny, flerdimensionell dynamik igångsatt, en dynamik med global räckvidd;

– Efter lång amerikansk tvekan – som bidragit till att släppa till rysk militär och diplomatisk dominans, släppa in iranska stridskrafter och till synes låta Assad slippa undan – tycks Trump-administrationen, av ett antal diskuterade skäl, nu ha bestämt sig för att med större kraft återinträda på den syriska banan, även om närmare besked om mål och medel ännu utestår. Fullföljande därvidlag av samarbetet i östra Syrien med kurdiska YPG innebär kollision med turkiska intressen vilket tillsammans med återupptagna krav på Assads avgång innebär kollisionskurs även mot Moskva, och en NATO-politiskt oönskad trend mot ökat turkisk-ryskt samarbete, och kollisionskurs även mot Iran, med resulterande risker även för kärnteknikavtalet. Ännu utestående närmare besked om amerikanska avsikter när det gäller att navigera i regionens brottsjöar återspeglar ännu utestående slutlig avdömning i en pågående dragkamp i Washington mellan Pentagon/CENTCOM (som fortsätter prioritera den militära kampen mot IDS, m fl) och State (som fått anledning att oroa sig över bredare säkerhetspolitiska vägvalsdilemman).

– Med nuvarande militära och diplomatiska läge ter det sig ännu ovisst, oaktat all retorik, om Syriens territoriella integritet, ett sammanhängande, intakt Syrien till sist kommer att bli resultatet av de många åren av inbördes- och ombudskrig på de olika fronterna. Avgörande i det storpolitiska spelet om detta kommer att bli inte minst den kurdiska faktorn, t ex om den turkisk-kurdiska konflikten till sist avgörs, med grannländernas och stormakternas införståddhet, genom en uppgörelse mellan Assad-regimen och de olika kurdiska fraktionerna, inkl PYD/YPG. Detta förutsätter dock ett närmande, med stormakternas införståddhet, mellan Ankara och Damaskus, vilket i sin tur förutsätter viss minimal samsyn mellan Washington och Moskva om rambetingelserna för en fredlig avveckling av kriget/krigen. I fråga om denna eventuella samsyn har Putin den taktiska fördelen gentemot Trump att Ryssland i Syrien opererar på inbjudan av den ”lagliga” regeringen – den faktor som för USA:s del gör skillnaden mellan Irak och Syrien.

– Men i avvaktan på allt detta, och med Assad numera ohotad i den interna striden: fortsatt krig mellan parterna i Idlib (turkiska armén, syriska armén, ryskt flyg, jihadistiska Tahrir al Sham, Fria Syriska armén, mfl), med fortsatt extrema humanitära konsekvenser och flyktingrörelser, fortsatt krig i enklaver som Östra Goutha nära Damaskus, fortsatt krig mot rester av IS, och nu fullt krig mellan turkar och kurder uppe i Afrin, med risker för spridning (till amerikanskt bekymmer) av dessa strider österut. För turkiska statsledningens del för övrigt ett tillfälle att stolt visa upp prov på den oberoende turkiska försvarsindustrins innovations- och produktionsförmåga, funktionellt jämförbar med ryssarnas försvarsindustriella uppvisning i övriga Syrien.

Och mycket annat elände, i slutet av januari 2018, strax innan inbördeskriget går in på sitt åttonde år. ”Nu är Syriens kanske värsta tid”, sade FN:s humanitäre samordnare Jan Egeland härom dagen.

Återblickande reflexioner och frågor efter 7 år av katastrofalt krig i Syrien (och Irak)

Hade katastrofen kunnat undvikas?

Den övergripande reflexion man vid återblick på den syriska katastrofens bakgrund och utdragna förlopp kan göra må vara både banal och beskäftig men likväl relevant: vad kan vi nu, i vetskap om all förödelse i och utanför Syrien som ofattbara 7 års krig förorsakat, säga om hur katastrofen kanske hade kunnat undvikas och om vilka lärdomar som eventuellt kan dras i fråga om andra liknande mänskliga katastrofer? Detta kommer naturligtvis att diskuteras i generationer framöver, givet den syriska krisens unikt destruktiva karaktär. Men några saker kan kanske sägas redan nu, om än i viss efterklokhet.

För att kunna göra det krävs att man erinrar sig den syriska krisens (de huvudsakligen tre krigens) viktigaste skeden eller stadier. Efter sju år av bakslag, besvikelser och frustrationer, med ständigt ökade siffror för dödsoffer och intern- och externflyktingströmmar, är det svårt att nu minnas alla märkliga stadier, scenväxlingar.

Men ett sätt att skapa struktur bakåt är att erinra om de tre FN-medlare som passerat revy; först Kofi Annan (februari-augusti 2012), sedan Lakhdar Brahimi (2012-2014) och sedan och fortfarande, med anmärkningsvärd uthållighet, Staffan de Mistura. Både Annan och Brahimi kastade in handduken med bittra kommentarer över hur låsningarna i FN:s säkerhetsråd gjort det hopplöst för det internationella samfundet att förhindra en successiv förvärring av Syriens militära, politiska och humanitära kris, trots stora ansträngningar i Geneve-formatet att förmå parterna och deras stödländer att enas om en skiss till en politisk förhandlingslösning. Men de Mistura kämpar på fortfarande, mot svåra odds – han har nyss avverkat den nionde mötet i FN-regi, fortfarande

utan framsteg, fortfarande i oklarhet om vari en i förhållande till en ständigt föränderlig situation på marken relevant och realiserbar politisk kompromiss kunde tänkas bestå, fortfarande baserat på de ursprungliga FN-resolutionernas grundläggande postulat om att en politisk lösning/kompromiss förutsatte regimförändring i Damaskus, m m, med andra ord förhållanden före IS’ inträde på banan som huvudproblem och före den ryska interventionen 2015 som förtydligade att Assads bortförande inte (längre) ägde någon praktisk realitet.

Vad säger Kofi Annan och Lakhdar Brahimi idag om hur katastrofen hade kunnat undvikas?

Före och efter Obamas ”röda linje”, före och efter IS

Ett annat sätt att strukturera återblicken är att tala om före och efter Barack Obamas ”röda linje” i augusti 2013. Bakgrunden var ju dels Obamas beslutsamhet, baserad på företrädarens demoraliserande fiasko i Irak och ty åtföljande folkliga stöd i USA (och Storbritannien) för en ”aldrig mer kriga i Mellanöstern”-politik, att undvika militär amerikansk involvering av USA i Syrien (jfr läget i Irak där USA agerade på regimens inbjudan), dels dramatiska indikationer på att Assad-regimen, av svårförklarliga skäl, hade använt kemvapen mot civilbefolkningen. Det stämmer nu till eftertanke, snart fem år efter denna händelse, att kriget hade kunnat få ett radikalt annat förlopp om Obama den gången hade fullföljt hotet om militär bestraffning, det hot som han till sist valde att backa undan från. Eftermälet, byggt på all katastrofal utveckling som skett åren sedan dess och som partipolitiserats i och med maktskiftet i USA, må tala om undfallenhet och underlåtenhetssynd, men Obama själv har i den berömda The Atlantic-intervjun utvecklat varför beslutet att backa den gången var nödvändigt, framsynt och klokt. Faktum är idag att det inte går att säga hur kriget hade utvecklats om ett storskaligt amerikanskt flygangrepp hade skett, och faktum är också att beslutet hursomhelst symboliserade ett regionalt och globalt förtydligande av en amerikansk beslutsamhet att avstå från ledartröjan i den regionala krishanteringen. Spåren från Irak fortsatte att förskräcka.

För det tredje har vi indelningsstrukturen före och efter IS. Om fenomenet IS (m fl namn) finns mycket att säga, och många oklarheter och mysterier att klara ut. Men i detta sammanhang handlar det om att i korthet erinra om hur IS’ uppdykande på banan fr o m 2014 innebar en total ”game changer” – detta på flera sätt men främst genom att a) framtvinga USA:s inträde – trots all tvekan – också på den syriska scenen och därvid etablera ett numera alltså starkt kontroversiellt militärt samarbete med kurdiska YPG, b) framtvinga en USA-ledd internationell omprioritering mot IS-hotet, på bekostnad av dittillsvarande likaledes starkt kontroversfyllda stöd till rebellkampen mot Assad, c) internationellt förtydliga en bild (Assads bild) av att alternativen till Assad-regimen var antingen ”somaliskt” (eller ”libyskt”) kaos eller ”afghanskt” jihadiststyre, bådadera ur västlig synpunkt av tveksamt mervärde, en konsekvens av den samlade men splittrade rebellrörelsens ”jihadisering”, och d) ytterligare bidra till att skapa en förvirrande och skrämmande bild av ett land i totalt sönderfall.

Före och efter den ryska interventionen

För det fjärde har vi fasindelningen före och efter den ryska militära interventionen hösten 2015, den som så småningom, tillsammans med involveringen av iranska/pro-iranska markenheter och libanesiska Hizbollah, vände kriget till Assad-regimens fördel och i grunden förändrade förutsättningarna för varje tänkbar politisk förhandlingslösning genom att göra det uppenbart för alla och envar, oavsett retoriska utfall och infall, att det inte längre var aktuellt att Assad-regimen skulle se sig ha skäl att godvilligt förhandla om sin egen avgång. Om det någonsin varit det.

Man bör i sammanhanget, för det femte, också nämna Turkiets positionsförändringar i olika steg: först en hård, ultimativ anti-Assad hållning, i militärdiplomatiskt sällskap med Gulf-länder som Saudiarabien och Qatar, och åtföljande öppenhet för samverkan även med radikaliserade, ”jihadiserade” rebellgrupper (inkl IS?), sedan en gradvis ökande betoning av att kurdiska PYD/YPG  var det större, mer existentiella säkerhetshotet i turkisk prioritering, och sedan de olika steg som innebar närmande till Ryssland och fjärmande från USA.

Så, givet dessa förlopp, dessa omkastningar och krigsfaser – och i de perspektiv vi nu förfogar över efter 7 års krigiska förvecklingar – hade katastrofen kunnat undvikas? Frågan kan ju ställas också i vetskap om att den utveckling som faktiskt skett under dessa år i praktiken är värsta tänkbara, med 7 års förödelse, med kanske en halv miljon döda och miljoner skadade, med halva den syriska befolkningen på flykt i landet eller utomlands, varav flertalet för länge sedan torde ha gett upp hoppet om att någonsin kunna återvända, hur eländig flyktingtillvaron än må te sig. Frågan kan därmed också ställas mot bakgrund av krigets/krigens garanterat långvariga konsekvenser, oavsett hur det går med landets territoriella integritet. Tanken svindlar när man tänker på tidsutdräkten – och därmed de långvariga regionala och globala säkerhetspolitiska konsekvenserna – av allt som skall hanteras sedan någon form av fred en dag har uppnåtts, med återuppbyggnad, flyktingåtervändande i förekommande fall, försoning, ansvarsutkrävande, m m.

Allt detta vet vi nu, tillsammans med insikten om allt vi inte vet. Hade det alltså kunnat undvikas?

Blockeringen i FN:s säkerhetsråd

Kanske inte. Svårigheterna har varit överväldigande och svårprognosticerade. Men om president Assads primära ansvar torde grundläggande konsensus föreligga i det internationella samfundet. Den bitterhet som finns hos alla de grupper och schatteringar som offrat allt i motståndskampen, bara för att konstatera att trots hittills sju års förödande krig Assad likväl ser ut att sitta kvar, den bitterheten är väl svår att mäta. Är försoning alls möjlig, kan man fråga, och fundera över jämförelser med länder som Bosnien, Libyen, Somalia och Sydsudan, m fl.

Men sedan bör det tilläggas att stormakterna i säkerhetsrådet bär ett stort ansvar. Som Kofi Annan och Lakhdar Brahimi besviket konstaterade var låsningarna i FN:s säkerhetsråd avgörande för krigets förlopp och förlängning, och dessa låsningar grundade sig i att västmakterna i rådet, påhejade av Turkiet och Gulf-staterna, konsekvent krävde Assads avgång som förutsättning för all annan metod för att släcka den syriska branden, något som Ryssland med stöd av Kina lika konsekvent veterade, en grund för efterföljande misslyckanden i den långa raden av fredssamtal i FN-regi, fram till dags dato. Och till grund för anti-Assad sidans hållning låg en bedömning, omhuldad inte minst av länder som Turkiet och Saudiarabien utifrån den egna agendan, att Assad likt andra autokrater till följd av arabvårens revolutionära kraft stod inför sitt nära förestående fall och därmed kunde bortses ifrån, särskilt som hans sätt att bemöta upproret bedömdes (av Obama och andra) ha berövat honom all legitimitet. Assad-sidans sega motstånd underskattades alltså, även om det sommaren 2015, före det ryska ingripandet, såg ut som att denna prognos skulle besannas.

Denna låsning, och denna kalkyl, kan alltså idag konstateras ha kostat det syriska folket åratal av ofattbart lidande. Därmed är det möjligt att dra slutsatsen att ja, med facit i hand hade stormakterna kunnat agera mer klokt och framsynt. Alternativet till det som skedde hade – kanske – varit en rysk-västlig kompromissöverenskommelse om att säg per 2012 rikta ett opartiskt ultimatum till de stridande parterna – såsom skedde i fallet Sudan-Sydsudan 2012 när helvetet höll på att bryta loss – om att avbryta striderna, och följa upp ultimatumet med ett beslut om att skicka en bred internationell fredsframtvingande styrka till landet. Det inses lätt att detta alternativ skulle ha inneburit en kolossal samling svårigheter och risker av diplomatisk och militär art. Men det skall ställas mot alternativet, det som skedde. Det är inför vad som skall ske framöver ett beskt piller att svälja, för säkerhetsrådets västliga medlemmar, att den blockering av säkerhetsrådet som man då medverkade till möjliggjort detta antal år av förskräckligt krig, samtidigt som nyckelfiguren Assad med rysk och iransk hjälp fortfarande styr i Damaskus.

Frågor kring IS

Sedan tillkommer ju en mängd andra frågor att retroaktivt fundera över. Mycket kommer framöver att handla om IS, monstret som 2014 dök upp från ingenstans – men som konsekvens av Bush-administrationens fatala invasion av Irak 2003 – och chockerade världen med sin militära framfart och sin historiskt unika grymhet, och som kunde besegras (om ”besegras” är rätt ord) endast med stora militära ansträngningar och genom stora uppoffringar. Hur var det möjligt för denna bisarra företeelse att internationellt rekrytera alla dessa tiotusentals krigare, varifrån fick de sina vapen och sitt militära kunnande (utöver plundringen av Mosul), hur kunde de hålla stånd så länge mot 28 000 flygföretag i USA-koalitionens och rysk regi och alla andra insatser? Vad berättar IS-kriget om det moderna krigets olika dueller? Och vad säger fenomenet IS om tillståndet i världen, i detta fall relationen mellan den splittrade islamska arabvärlden och i första hand liberala västdemokratier med imperialism och kolonialism i bagaget?

Tankar om terrorism

Tillståndet i världen efter 11 September 2001 handlar mycket om begreppet och företeelsen terrorism, i modern tappning. Syrienkrigen aktualiserar en bredare trend där det globalt upplevda terrorismproblemet å ena sidan skapar ett rum för samarbete mellan annars svårharmoniserade parter, å andra sidan ett uppenbart och rätt massivt politiskt missbruk, i och med att det numera, mer än förr, ter sig internationellt legitimt att stämpla politiska motståndare som terrorister värda att bekämpa. För Assad är alla väpnade motståndsgrupper ”terrorister” som skall bekämpas, medan övriga parter i det syriska virrvarret har varierande, intressestyrda definitioner, så att en ledande huvudvärk i det internationella fredsarbetet hela tiden har varit just detta: vem är terrorist som det är legitimt att flygbomba, och vem är det inte? Vad innebär omständigheten att Al Qaida-avläggaren Tahrir al Sham allmänt stämplas som terrororganisation (till skillnad från Ahrar al Sham som förblivit ett omstritt fall) för genomförandet enligt den trilaterala Astana-överenskommelsen av Idlib (där Tahrir al Sham dominerar bland rebellgrupperna, mitt ibland mer än 2 miljoner utsatta civila) som en s.k. de-escalation zone? Vad säger det om Turkiet som aktör i Syrien att regimen säger sig föra en legitim kamp mot terrorism i tre olika riktningar, PKK, IS och Gulen-rörelsen? Och så finns att beakta alla symptom på och risker för terrorspridning från Syrien/Mellanöstern till ett skrämt Europa.

Sist och slutligen gäller det att komma ihåg att Mellanöstern ju inrymmer så många andra skiljelinjer och konflikter, många med den syriska – och irakiska – arenan som tummelplats. Att reda ut den syriska röran, svårt som det är och blir, är förvisso inte nog, men ingenting i den vidare mellanösternröran är nog det förutan. Sammantaget handlar landet – och regionen -om en monumental ovisshet och osäkerhet som manifesterar ett antal aktörer och provisoriska/varierande allianser som saknar kompass.

 
Författaren är Fil dr, f d statssekreterare, generaldirektör och ambassadör.

Faran med prognostisering och speglingseffekter


Reflektion

Den ryske generalstabschefens, General Valerij Gerasimov, årliga tal vid den ryska krigsvetenskapsakademins sammankomst, brukar flitigt citeras och analyseras. En faktor som ej belysts, mig veterligen i någon nämnvärd omfattning, i hans senaste tal från februari 2017 rör utnyttjandet av indikatorer, för genomförandet av prognostiseringar avseende hotbild och omvärldsläge.1I sak är detta ej förvånansvärt, dock är det värt att belysa, samt det blir intressant att sätta i samband med en publicerad intervju den 21JAN2018 i den ryska tidningen Kommersant med Rysslands utrikesminister, Sergej Lavrov, där han framhäver att Ryssland har gränser (s.k. ”röda linjer”) för vad som kan anses acceptabelt då det kommer till påverkan av ryska intressen.2

De flesta nationer använder troligtvis någon form av bedömningsmodell som i sin tur grundas på ett antal indikatorer eller ingångsvärden, för att kunna genomföra en omvärldsanalys. I Sverige hade den militära underrättelsetjänsten under det kalla kriget skapat en normalbild. Enkelt beskrivit är en normalbild faktorer som inträffar med en regelbundenhet som dokumenterats under en längre tidsperiod.3Denna normalbild fanns sammanställd i bok form, för att kunna avgöra om situationen på något sätt avvek från vad som dokumenterats tidigare.4 Vad avser normalbild finns det givetvis svagheter, en normalbild kan skapas under en längre tid för att kunna medge agerande då en situation uppstår som kräver det, likväl kan t.ex. sambandstrafik bestå av fyllnadstrafik för att dölja ökningar i trafiken osv.

Dock kan avvikelser från en normalbild ge en föraning om något är på väg att ske. Normalbilden kan även lägga grund för s.k. prognostisering d.v.s. att försöka förutsäga var och när något kan inträffa. Ett konkret exempel på prognostisering är den modell som svensk underrättelsetjänst tog fram under 1980-talet för att kunna förutsäga inom vilka geografiska områden samt vid vilka tidpunkter främmande undervattensverksamhet kunde tänkas ske.5Det mest kända exemplet avseende försök till prognostisering är dock den sovjetiska Operation RJaN (Raketno-JadernoeNapadenie). Operationen startades som ett led i, dels en extremt alarmistisk världsbild hos den sovjetiska ledningen, dels rädslan för ett överraskande västligt kärnvapenangrepp.6Operation RJaN kom att fortgå intill slutet av 1980-talet eventuellt inledningen av 1990-talet.7

Vad avser Operation RJaN, skall den åtminstone under en tidsperiod bestått av 292 indikatorer som sammantaget skulle utvisa om ett överraskande västligt kärnvapenangrepp var förestående.8Indikatorerna sträckte sig över ett flertal områden, vilket får anses krävas för att skapa en heltäckande bild och ej förlita sig på enskilda områden eller fåtalet indikatorer. Dessa indikatorer utgjordes t.ex. av, om ett flertal f.d. amerikanska presidenter anländer till Washington, om en stor mängd fordon fanns parkerade utanför Vita Huset, en signifikant ökning av antisovjetisk propaganda som utlöser krigshysteri, utslaktning av djurbestånd m.m.9 En mängd av dessa indikatorer var direkt knutna till kärnvapenstyrkor, men många av dem kan även ses som allmängiltiga faktorer för att kunna identifiera en möjlig start av ett konventionellt krig.

Vad är då faran med prognostisering? Den självklara faran är det man avser upptäcka med sin prognostisering ej upptäcks. Den andra uppenbara faran är att signaler misstolkas och placeras in i prognostiseringen som ett tecken. Vilket även skedde under Operation RJaN, nämligen vid NATO övningen Able Archer 1983. Sovjetunionen ansåg då att ett överraskande kärnvapenangrepp var förestående, varvid de försatte förband i högsta stridsberedskap.10Able Archer var dock inte det enda tillfället, utan ytterligare 8 till 9 gånger under perioden Operation RJaN pågick, skall förband inom Warszawapakten satts i högsta stridsberedskap.11Här kan det antas i fallet med Operation RJaN att erfarenheterna från andra världskriget och då främst det inledande överraskande tyska angreppet på Sovjetunionen kom skapa en högre grad av misstänksamhet,12 tillsammans med en alarmistisk världsbild gav upphov till feltolkningarna.

I sammanhanget är det värt att belysa hur den ryska befolkningen, i dagsläget, ser på möjligheten att en konflikt kan uppstå mellan Ryssland och en annan stat. Uppgifterna avseende detta kommer från de två ledande ryska opinionsinstituten, Levada Tsentr och VTsIOM. Levada Tsentrs undersökning genomfördes under januari månad 2017 och presenterades i slutet av februari. VTsIOM undersökning genomfördes i oktober och november månad 2017 och redovisades i slutet av december. På frågan om det finns någon konfliktrisk svarade 58% ja i Levada Tsentrs undersökning. I VTsIOM undersökning skall 68% ansett att det fanns en konfliktrisk.13

Vad avser hur de ryska medborgarna ser på risken för en väpnad konflikt förefaller det skilja 10% mellan de båda opinionsinstituten, vilket skulle kunna förklaras med att Levada Tsentrs undersökning genomfördes cirka 10 månader innan VTsIOM, varvid en upplevd försämring i omvärldsläget kan ha gett resultat i respondenternas svar. Oaktat går det att konstatera att över hälften av den ryska befolkningen förefaller se en risk för konflikt mellan Ryssland och en annan stat eller sammanslutning av stater.

Detta i sin tur blir en viktig faktor att ta i beaktande. Det som visade sig med Operation RJaN var som tidigare beskrivits, att den sovjetiska ledningens alarmistiska världsbild, troligtvis, kom forma utfallet av prognostiseringen, tillsammans med historiska erfarenheter. En liknande situation kan säkerligen inträffa igen, med vetskapen att prognostisering fortsatt förefallerutnyttjas av de ryska väpnade styrkorna, ffa. om över hälften av ens egen befolkning bedöms se en krigsrisk. Då det sin tur, även, torde omfatta såväl underrättelseanalytiker som ryska beslutsfattare på olika nivåer. I blogginlägget "Tuppens år" valde jag att avsluta med orden "Dock har som bekant myntet alltid två sidor", nedan kommer jag belysa några faktorer som utvecklar det, utifrån ovanstående resonemang.

För det första får det anses som troligt att de ryska väpnade styrkorna använder någon form av prognostiseringsmodell för att, dels tolka omvärldsläget, dels hotbilden som råder mot Ryssland. Vilka faktorer som ingår i denna prognostiseringsmodell i dagsläget får anses som högst oklart. Dock får det ses som möjligt att visa av faktorerna som utnyttjades under Operation RJaN återanvänds då de kan ses som allmängiltiga för att tolka, åtminstone en konventionell militär hotbild mot Ryssland. Här får det även ses som möjligt att de s.k. ”röda linjerna” i ryska intressen som Rysslands Utrikesminister påtalade, även är kopplade till denna prognostisering. Sett till historien kring Operation RJaN så får det ses som troligt, att västliga underrättelsetjänster har liten eller ingen insyn i vad som formar det ryska tänkandet kring denna form av prognostisering.

För det andra, om Ryssland upplever sig som hotad av ett angrepp (vilket opinionsundersökningarna skulle kunna tyda på), kommer det åtminstone till del prägla hur dess underrättelsetjänst, säkerhetstjänster, väpnade styrkor m.m. kommer agera. Häri ligger en risk för misstolkningar, jämför vi med Sverige där cirka 60% av befolkningen inte är oroad över en väpnad konflikt i vårt närområde, 63% tror ej att ett politiskt hot från ett annat land riktat mot Sverige är troligt och 79% anser inte att ett militär angrepp mot Sverige är troligt.14 Således finns möjligheten att två vitt skilda bilder kan uppstå, ena sidan ser möjligheten att en väpnad konflikt kan uppstå, emedan den andra ej gör det. Vilket kommer skapar möjligheten till subjektivitet vid bedömningar o.dyl.

För det tredje förefaller de ryska väpnade styrkorna, eller snarare det ryska Försvarsministeriumet, involverar sig eller få mer utrymme, i rysk utrikespolitik.15 Vilket, till del, försvårar hur ryska säkerhetspolitiska signaler skall tolkas. Är det t.ex. den ryska försvarsministern, SergejSjojgu, som för tillfället har den starkaste ställningen att signalera säkerhetspolitiska signaler, eller är det den ryske utrikesministern, Sergej Lavrov, eller för den delen chefen för den ryska utrikesunderrättelsetjänsten, SergejNarysjkin, eller någon annan ur de ryska utrikesunderrättelse- eller säkerhetstjänsterna. Då de allauttalar sig i säkerhetspolitiska sammanhang men även genomför resor runt om i världen, där säkerhetspolitiska spörsmål troligtvisavhandlas.16

För det fjärde, har Europa och västvärlden gravt missbedömt Rysslands agerande avseende säkerhetspolitiska målsättningar vid minst två tillfällen under en 10 års period.17Där det nu i efterhand får anses som troligt att Ryssland hade valt att sätta upp s.k. ”röda linjer”. Så kallade speglingseffekter låg troligtvis till grund för de västliga felbedömningarna avseende Rysslands agerande. Häri kan det även antas att olika prognostiseringsmodeller låg till grund för det ryska agerandet, då det får ses som troligt att styrkekorrelation o.dyl. i Rysslands närområde visade på en negativ utveckling för Ryssland, varvid de valde att agera.

Sammanfattningsvis, historiskt har det således skett upprepade felbedömningar av både Ryssland och de västliga länderna i tolkning av ageranden. Myntet har två sidor, hur vi väljer att åskåda en situation behöver ej vara detsamma som t.ex. Ryssland väljer att åskåda den, vilket i säkerhetspolitiska sammanhang alltid måste vara en faktor att ta i beaktande ffa. då höga företrädare inom den ryska säkerhetspolitiska sfären gör utspel/uttalanden. Vilket gör Sveriges Utrikesministers uttalande vid Folk och Försvars rikskonferens i Sälen 2018,18 avseende SergejNarysjkin utspel, något beklämmande. Då det trots allt skulle kunna finnas en möjlighet att Ryssland ser Sverige som en deltagare i ett icke-deklarerat hybridkrig som drivs av USA mot Ryssland. Framför allt då Sverige ytterst sällan förefaller omnämnas i renodlade säkerhetspolitiska sammanhang av ryskspråkig media.19

Have a good one! // Jägarchefen

Källförteckning

Kommersant 1(Ryska)
Levada Tsentr 1(Ryska)
Myndigheten för samhällsskydd och beredskap 1(Svenska)
Radio Free Europe/Radio Liberty 1(Engelska)
RAND Corporation 1(Engelska)
Reuters 1, 2(Engelska)
Svenska institutet 1(Svenska)
VTsIOM 1(Ryska)
Vojenno-Promysjlennyj Kurjer 1 (Ryska)
Woodrow Wilson International Center for Scholars 1, 2(Engelska)

Agrell, Wilhelm. Sprickor i järnridån: svensk underrättelsetjänst 1944-1992. Lund: Historiska media, 2017.
Frick, Lennart W. Rosander, Lars. Bakom hemligstämpeln: hemlig verksamhet i Sverige i vår tid. Lund : Historiska media.
Försvarsmakten. Försvarsmaktens Underrättelsereglemente. Stockholm: Försvarsmakten, 2010.
Försvarsmakten. OpB KH 010:718: FRÄMMANDE UNDERVATTENSVERKSAMHET OCH VÅRA MOTÅTGÄRDER UNDER 2. OCH 3. KVARTALEN 1987 SAMT ALLMÄNT KUNSKAPSLÄGE OM DEN FRÄMMANDE VERKSAMHETEN (En bilaga och fyra underbilagor). Stockholm: Försvarsmakten, 1987.
Gustafsson, Bengt. Det sovjetiska hotet mot Sverige under det kalla kriget. Stockholm: Försvarshögskolan, 2007.
Jones, Nate. Able Archer 83: the secret history of the NATO exercise that almost triggered nuclear war. New York: The New Press, 2016.

Slutnoter

1Военно-промышленный курьер. Герасимов Валерий. Мир на гранях войны. 2017. https://vpk-news.ru/articles/35591(Hämtad 2018-02-02)
2Коммерсантъ. «Заряженность на русофобию беспрецедентна». 2018. https://www.kommersant.ru/doc/3526872(Hämtad 2018-02-02)
3Frick, Lennart W. Rosander, Lars. Bakom hemligstämpeln: hemlig verksamhet i Sverige i vår tid. Lund : Historiska media, 2004, s. 323-324.
Försvarsmakten. Försvarsmaktens Underrättelsereglemente. Stockholm: Försvarsmakten, 2010, s. 17.
4Agrell, Wilhelm. Sprickor i järnridån: svensk underrättelsetjänst 1944-1992. Lund: Historiska media, 2017, s. 222.
5Försvarsmakten. OpB KH 010:718: FRÄMMANDE UNDERVATTENSVERKSAMHET OCH VÅRA MOTÅTGÄRDER UNDER 2. OCH 3. KVARTALEN 1987 SAMT ALLMÄNT KUNSKAPSLÄGE OM DEN FRÄMMANDE VERKSAMHETEN(En bilaga och fyra underbilagor). Stockholm: Försvarsmakten, 1987, s. 29-31.
6Agrell, Wilhelm. Sprickor i järnridån: svensk underrättelsetjänst 1944-1992. Lund: Historiska media, 2017. s. 280.
7Jones, Nate. Able Archer 83: the secret history of the NATO exercise that almost triggered nuclear war. New York: The New Press, 2016, s. 53.
Gustafsson, Bengt. Det sovjetiska hotet mot Sverige under det kalla kriget. Stockholm: Försvarshögskolan, 2007. s. 60.
8Woodrow Wilson International Center for Scholars. Schaefer, Bernd. Jones, Nate. Fischer, Benjamin B. Forecasting Nuclear War. 2014. https://www.wilsoncenter.org/publication/forecasting-nuclear-war(Hämtad 2018-02-02)
9Woodrow Wilson International Center for Scholars. Committee for State Security (KGB), 'Indicators to recognize adversarial preparations for a surprise nuclear missile attack'. 2018. http://digitalarchive.wilsoncenter.org/document/119338(Hämtad 2018-02-02)
10Jones, Nate. Able Archer 83: the secret history of the NATO exercise that almost triggered nuclear war. New York: The New Press, 2016, s. 3, 34-36.
11Gustafsson, Bengt. Det sovjetiska hotet mot Sverige under det kalla kriget. Stockholm: Försvarshögskolan, 2007, s. 61
12Jones, Nate. Able Archer 83: the secret history of the NATO exercise that almost triggered nuclear war. New York: The New Press, 2016, s. 34.
13Всероссийский центр изучения общественного мнения. Пресс-выпуск № 3547 – Армия и общество: мониторинг. 2017. https://wciom.ru/index.php?id=236&uid=116619(Hämtad 2018-02-02)
Левада-Центр. РОССИЙСКАЯ АРМИЯ. 2017. https://www.levada.ru/2017/02/20/rossijskaya-armiya-2/(Hämtad 2018-02-02)
14Myndigheten för samhällsskydd och beredskap. Opinioner2017: Allmänhetens syn på samhällsskydd, beredskap, säkerhetspolitik och försvar. Karlstad: Attityd, 2018, s. 36, 53-54.
15Reuters. Osborn, Andrew. Stubbs, Jack. Backed by Putin, Russian military pushes into foreign policy. 2017. https://www.reuters.com/article/us-russia-politics-military-insight/backed-by-putin-russian-military-pushes-into-foreign-policy-idUSKBN1E70WM(Hämtad 2018-02-02)
16Radio Free Europe/Radio Liberty. Eckel, Mike. Chiefs Of Three Russian Intelligence Agencies Travel To Washington. 2018. https://www.rferl.org/a/russia-spy-chiefs-washington/29010324.html(Hämtad 2018-02-02)
17Reuters. Dyomkin, Denis. Russia says Georgia war stopped NATO expansion. 2011. https://www.reuters.com/article/idINIndia-60645720111121(Hämtad 2018-02-02)
Kofman, Michael. et al. Lessons from Russia’s Operations in Crimea and Eastern Ukraine. Santa Monica: RAND Corporation, 2017, s. 1.
18Rikskonferensen 2018, Söndag 15:45, 2018. https://youtu.be/33kuDe-Ke-0?t=33m6s(Hämtad 2018-02-02)
19Svenska institutet. Bilden av Sverige: Ryssland. Stockholm: Svenska institutet, 2016, s. 2, 4.

Terrorhot mot och från Sverige

Inifrånskildring av PET, danska polisens säkerhets- och underrättelsetjänst.

”Det finns fortfarande ett förhöjt terrorhot mot Sverige” sade Säkerhetspolisens chef Anders Thornberg i söndagens DN och tecknade en bild av nuläget för Sverige både vad gäller terrorism och främmande staters elektroniska attacker och påverkansoperationer.

För att sätta sig in mer i hur terrorhotet i Norden ser ut idag och hur det har uppstått finns det få böcker som kan mäta sig med Sju år som spionchef av Morten Skjoldager, som kom ut på svenska ifjol. Chefen som åsyftas är inte Anders Thornberg, utan hans danske kollega Jakob Scharf. Men mycket av boken gäller även Sverige, som bland annat följande ord av Scharf ur boken visar:

"Men om jag tvunget måste svara på frågan om den allvarligaste incidenten i Danmark blir det fallet med den svenska terrorcellen, sett till professionalism, planering och hur nära det faktiskt var att ett omfattande terrorattentat fullbordades."

Målet för terrorplanerna var den danska tidningen Jyllands-Posten och i Sju år som spionchef får man ta del av nästan alla intressanta detaljer om både planerna och hur de stoppades.

Morten Skjoldager har gett oss ett gediget och välformulerat underlag för att kunna följa en modern underrättelsetjänsts arbete. Först vid läsningen av denna bok insåg jag till fullo hur enormt komplicerat och tidskrävande det är att rättssäkert kartlägga terrorism. Sju år som spionchef är sannerligen en tankeväckande bok och har fått enorm uppmärksamhet i hemlandet. PET försökte också att stoppa dess utgivning. Än så länge har boken inte figurerat så mycket i svensk debatt. Läs den själv och begrunda.

”Jag osäkrar min AK-47:a…”

"Axel Stål", från svensk jägarsoldat till frivillig mot IS-terroristerna.

Författarna med anknytning till de svenska specialförbanden är lätträknade. Kaj Karlsson, utbildad vid Särskilda skyddsgruppen (SSG), har liksom Erik Lewin, tidig medlem av Särskilda inhämtningsgruppen (SIG), skrivit bra thrillers. Pseudonymen Axel Stål tillhörde SSG. Hans bok Kontakt! innehåller en hel del spänning men är ingen roman.

Om åren som jägarsoldat och vid SSG berättar "Axel Stål" nästan ingenting i Kontakt!, men det är förståeligt (han vill vara en pseudonym och om SSG är det ännu knepigt att få skriva) och hans nuvarande arbete är nog så intressant. Han är en av de svenskar (högst sannolikt den med bäst utbildning bakom sig) som valt att strida som utländsk frivillig på kurdisk sida mot IS-terroristerna. Språket i hans bok flyter på riktigt bra, det är hög närvarokänsla. Ett smakprov ur boken:

"Jag osäkrar min AK-47:a [...] har tidigare blivit erbjuden en amerikansk M4-automatkarbin av specialförbandet, och jag är van vid M4:an. Men som jag en gång lärde mig på svenska jägarförband på 1980-talet, och sedan dess har tillämpat, så är det föregångsmannaskap som gäller. Om våra mannar inte har M4:or så har inte jag det heller."

Stål är väl medveten om de frivilliga från Sverige som finns på motsatt sida och det är synnerligen intressant att läsa hans tankar om dem, liksom om hans syn på situationen och stridsmiljön i Irak.

Härom dagen beställde jag uppföljaren till Kontakt! och ser fram mot den.

Fallet Brännström

av Einar Lyth

Delar fullt ut mångas uppfattning om angreppet på generalmajoren Anders Brännström.

Jag – som har långt bakåtperspektiv – vill bara påpeka att allt det Anders Brännström, Jan Mörtberg och Bo Hugemark skrev i sin artikel i SvD den 23 jan är – i alla sina formuleringar och till alla delar – invändningsfritt eftersom det i sak inte innehåller något annat än grundkursen i strategi och säkerhetspolitik.

Ja, just detta var del av grundkursen på den tvååriga högre stabskurs där Bo Hugemark (och för den delen jag) var lärare redan på 1970-talet. Detta var sålunda godkänt av statsmakterna för vår verbala navigering mellan blindskären redan under det kalla kriget.

Varför skulle det då inte vara godkänt nu?

Heder åt generalmajor Anders Brännström som för försvarsmaktens skull alltid uppträtt rakryggat!

Heder åt Krigsvetenskapsakademien som för totalförsvarets skull berikar och breddar försvarsdebatten!

Heder åt överste Bo Hugemark som vid 80 års ålder envist fortsätter att med framgång reda ut begreppen – för logikens skull!

När Försvarsmakten omvandlades från flera myndigheter till en enda lades munkavle på aktiva officerare som tidigare yttrat sig i den offentliga debatten.

 
Författaren är överste 1 gr och ledamot av KKrVA.

Populismen hotar Europas säkerhet

av Nils Daag

Den som med ett ord vill sammanfatta de senaste årens samhällsutveckling i Västvärlden landar ofta på populism. Detta diffusa begrepp sätts i samband med Brexit, Trumps intåg i Vita Huset och massiva valförluster för de etablerade maktpartierna till höger och vänster. I några länder sitter högerpopulistiska partier redan vid makten. I andra löses tabut mot samverkan med dessa snabbt upp. Sällan har en politisk tänkare haft så fel som Francis Fukuyama, när han efter Warszawa-paktens fall och Sovjetunionens upplösning myntade tesen om ”Historiens slut”. Att den liberala demokratiska modellen slutgiltigt segrat.

När vi i Sverige diskuterar säkerhet är det i ett öst-västligt perspektiv. Alla är ense om att Försvaret måse stärkas. Det militära hotet från Ryssland står i centrum liksom frågan om vi ska söka formellt medlemskap i NATO. I södra Europa dominerar Nord-Syd dimensionen och hoten består i första hand av terrorism, migration etc. Det är framförallt detta som den franske presidenten Macron vill att EUs säkerhetspolitiska samarbete ska handla om.

Men det finns en grupp stater som det talas mindre om i dessa sammanhang nämligen Centraleuropa. Av de mindre länderna har Österrike väckt särskild uppmärksamhet. Det var där som högerpopulismens framgångar inleddes. Nu riktas åter blickarna mot Wien. FPÖ s kandidat var ytterst nära att vinna presidentvalet. När sedan detta populistiska parti med nazistförflutet trädde in i regeringen efter parlamentsvalet skedde detta i en europeisk miljö som radikalt skiljer sig från den som rådde vid decennieskiftet 1999/2000. Sedan dess har Rysslands säkerhetspolitik blivit alltmer aggressiv samtidigt som andra utmaningar i form av migration, terrorism etc tilltagit. Brexit och den tyska inrikespolitiska krampen undergräver ytterligare Europas ställning i ett läge där vår relativa politiska och ekonomiska styrka fortsätter att försvagas.

I Polen har Kaczynskis parti Lag och Rättvisa sökt vidga kontrollen över rättsväsendet och angripit press-och yttrandefriheten. Längst har utvecklingen mot populism gått i Ungern. Orban sitter allt säkrare i sadeln. I ett historiskt perspektiv kan f ö erinras att den ungerska rikshalvan under kejsartiden var mer auktoritärt styrt än Österrike. Även i Slovakien driver det ”socialdemokratiska” regeringspartiet SMER en politik med starka populistiska inslag. I Tjeckien har Milos Zeman sedan han tillträdde 2013 som den förste direktvalde statschefen försökt förflytta makten från parlamentet och regeringen till presidentposten. Det mesta pekar på att att han kommer att vinna klart i den andra omgången i presidentvalet.

En hel del av den främlingsfientlighet och rasism som idag bidrar till att länder som Ungern, Slovakien och Tjeckien vägrar att ta emot asylsökande och försummar de nationella minoriteterna, framförallt Romerna har djupa rötter. Antisemitismen var brutal, utbredd och legitim i den österrikisk-ungerska dubbelmonarkin runt det förra sekelskiftet. På 30-talet tog den klerikalt-konservativa och korporativistiska austro-fascismen över makten i Österrike efter ett kort inbördeskrig. Ungern styrdes av amiralen Horthy. I Polen spelade marskalken Pilsudski samma roll. I själva verket var vid Andra världskrigets utbrott Tjeckoslovakien den enda demokratin i Öst-och Centraleuropa. Men de nationella populistpartierna försvann i samband med först tysk och sedan rysk ockupation.

Med denna utveckling blir det för länder som Sverige allt svårare att värna frihandeln och driva igenom en mer rättvis fördelning av asylsökande och flyktingar. Man bör komma ihåg att flera av dessa länder tillhör de minst utvecklade. De anser sig inte heller ha ekonomiska möjligheter att föra en generös flyktingpolitik. Och EUs möjligheter att ”straffa” medlemsländer om de går i antidemokratisk riktning är mycket begränsade.

Men den viktigaste långsiktiga konsekvensen är hotet mot en ”ever closer Union”. De populistiska partierna är i grunden EU-skeptiska eller öppet EU-fientliga. Även om man inte kommer att följa det brittiska exemplet så söker man förhindra en vidareutveckling av samarbetet. Man ser EU som en möjlighet till ekonomiskt bistånd, en kassako. Men man är inte beredd att ge upp sin nationella suveränitet eller visa solidaritet i exempelvis flyktingfrågan. I själva verket är ju nationalism/partriotism en av grundpelarna i populismen. Liberalismen ses som ett dekadent utländskt påfund. Populister/auktoritära regimer kan mycket väl överta Makten i fler länder i regionen. Balansen förskjuts såväl geografiskt som politiskt.

Likaså förespråkar de centraleuropeiska länderna ett betydligt närmare samarbete med Ryssland.I ett historiskt perspektiv kan dettta tyckas paradoxalt. Men det handlar såväl om energiberoende som allmänna ekonomiska fördelar. Det finns också personliga kontakter som daterar sig tillbaka till Sovjettiden samt en samsyn på förhållandet makt, demokrati och patriotism. Därtill i vissa fall finansiell uppbackning. Frågan är vad detta på lite sikt får för konsekvenser för sammanhållningen inom NATO. Försvarsorganisationen har egentligen aldrig trots portalparagrafen i Atlantstadgan bestått av 100% demokratier. Men det har ändå funnits en gemensam värdegrund. Om alltfler medlemsstater blir allt mindre demokratiska och alltmer ryssvänliga kan sammanhållningen utsättas för stora påfrestningar.

De centraleuropeiska länderna är normalt inga tunga spelare i EU. Länder som Österrike, Slovenien och Slovakien brukade traska partrull bakom Tyskland. Men det växande samarbetet inom den s k Visigradgruppen knyter regeringarna i Polen, Ungern, Slovakien och Tjeckien närmare varandra. Den nye österrikiska Förbundskanslern Kurz har ambitioner att föra en mer aktiv utrikespolitik. Men här kan sänggåendet med FPÖ lägga hinder i vägen. Det kan vidare noteras att Bulgarien nu tillträder som ordförandeland i EU följt av Österriike och Rumänien. I alla tre länderna finns främlingsfientliga och högerextrema partier företrädda i regeringen.

Det kan hävdas att populismen är ett alleuropeiskt problem och att Centraleuropa endast utgör en del av detta fenomen. Men regionen är av historiska skäl mer mottaglig och sårbar än exempelvis de nordiska länderna, där demokratin och konsensustänkandet är djupare förankrade. De fascistisk/populistiska regimerna under mellankrigstiden, den tyska ockupationen och slutligen kommunisttiden har efterlämnat djupa spår. De värderingar som utgör grunden för EU-samarbetet har i stor utsträckning så att säga införts ovanifrån/utifrån, inte vuxit fram organiskt i det egna landet. I själva verket handlade inträdet i EU och NATO för dessa länder mer om frigörelse från sovjetisk ockupation och nationell suveränitet än demokrati.

Den fortsatta utvidgningen av EU och NATO på Balkan förstärker ytterligare dessa tendenser. Där är länderna ännu mer nationalistiska än i Centraleuropa. Här återfinns dessutom ytterligare en dimension nämligen akuta gränstvister och ifrågasättanden av motpartens nationella identitet. I ett läge där EUs medlemsstater rent generellt skulle gynnas av fortsatt nära samarbete internt, exempelvis i flyktingfrågan och öppenhet gentemot omvärlden inte minst vad gäller investeringar och handel, pekar utvecklingen alltmer på att de populistiska krafterna tvingar regeringarna i motsatt riktning. Risken är stor att de nya medlemsstaterna i Öst- och Centraleuropa inte bara blir en ekonomisk börda utan också en bromskloss för reformarbetet. Egoismen, protektionismen och populism/auktoritärt styre breder ut sig. EU-samarbetet har för överskådlig framtid nått sin högsta punkt. Kurvan vänder nedåt. Detta i ett läge där läge där Europas och överhuvdtaget Västs andel av världsekonomin snabbt krymper. Omvärldens bild av Europa som allt svagare och splittrat bekräftas.

Debatten om svenskt medlemskap i NATO och vår snäva syn på ett närmare försvarspolitiskt samarbete inom EU, har främst förts i ett nordeuropeiskt militärt öst-västligt perspektiv. En alternativ eller åtminstore kompletterande analysmodell vore att utgå från de demokratiska värdegrunder som ledde till NATOs och EUs bildande. När dessa nu står under tryck både internt och externt blir det viktigt att länder med en solid demokratisk tradition står upp för dessa ideal också som medlemmar.

 
Författaren är ambassadör och ledamot av KKrVA.

ÖB: Laget före jaget – en del av den militära professionen

Många av er har säkert tagit del av diskussionerna i media och sociala medier rörande öppenheten inom Försvarsmakten. Låt mig vara tydlig: Det är en självklarhet för mig att ha en öppen debatt och fri diskussion runt om i organisationen. Flera perspektiv berikar och ökar kvalitén i vår verksamhet. Jag vill att chefer och medarbetare på alla nivåer bidrar och står upp för sina åsikter. Tankar och idéer ska prövas av organisationen. Brister och felaktigheter ska rapporteras och på klokast sätt rättas till. Målet är tydligt – vi ska öka vår operativa förmåga.

Skälet är att vi i händelse av kris eller krig ska kunna försvara den svenska demokratin där yttrande- och meddelarfrihet är några av grundbultarna. Det är klart att jag inte alltid skrattar när jag läser bloggar, Twitter eller tidningar. Men om vi inte har högt i tak slutar vi att utvecklas som organisation. Så enkelt är det.

Så här dagen efter att Sverige tog silver i handbolls-EM tänker jag på Bengt ”Bengan” Johansson. En av Sveriges genom tidernas mest framgångsrika idrottsledare. Han är känd för anfallstekniken ”Gurkburk” men framförallt för ett ledarskap som präglades av engagemang, öppenhet, kommunikation och – inte minst- delaktighet.

Vi som satt bänkade framför Tv:n under ”Bengans” storhetstid minns hur han, när det var time-out, lät spelarna – de som gjorde jobbet på planen – sköta taktiksnacket. Själv stod han tyst och lyssnade och när de var klara sa han något i stil med: ”Så gör vi”.

En viktig förklaring till framgångarna med handbollslandslaget är att de uppträder tillsammans som just ett lag. Ett lag där spelarna har förtroende för varandra. Ett lag där man bygger varandras framgång. Ett lag där man respekterar varandras olika roller och där alla inser att så länge man är med i truppen måste jaget ibland stå tillbaka för laget.

För mig betyder det att när tiden för diskussion är över måste var och en acceptera att vissa beslut inte alltid blir så som man själv hoppats. Det betyder också att man litar på att den som fattat beslutet gjort det för lagets bästa. Det är en del av den militära professionen.

Micael Bydén
Överbefälhavare

Varför misslyckas Försvarsmaktens rekrytering?

av Jarl Ellsén
Kadetter från Sjöstridsskolan. Foto: Jimmy Croona, Försvarsmakten.

Kadetter från Sjöstridsskolan. Foto: Jimmy Croona, Försvarsmakten.

Det grundläggande elementet för att söka ett jobb, som man vill ägna större delen av sin yrkesverksamhet är att man vet något om detta jobb och att det på ett eller annat sätt verkar lockande. Frågor man ställer sig är inledningsvis: Passar det just mig? Vilka utvecklingsmöjligheter finns?  Kan man tjäna några pengar? Är rekryteraren duktig, så räcker det för de flesta om svaret på de två första frågorna är i hög grad positiva.

Nyligen framgick på nyhetsplats i TV att Försvarsmakten inte alls lyckats rekrytera den mängd personal (tydligen alla kategorier) som krävs i den nya organisationen. Någon förklaring angavs inte, men den ligger nära till hands. Det handlar om det ovan nämnda ”grundläggande elementet”, att veta något vad det handlar om. Hur skall den yrkessökande ungdomen i dag, bortsett från familje- eller släktrelaterade informationer, kunna veta något om Försvaret? Värnplikten har varit vilande ett antal år nu. När den allmänna värnplikten gällde, fanns det knappast en enda familj i Sverige som inte på ett eller annat sätt hört talas om försvaret, vilket på den tiden verkligen inte var ett ”särintresse”. Den allmänna värnplikten var i själva verket en gång av ett stort allmänt intresse och om den inte är det längre så finns det ju ingen anledning för media att behandla ämnet. Samma gäller givetvis även de sociala medierna.

Försvarsmakten har som alla företag och organisationer en informationstjänst, med säte i Högkvarteret lydande under ÖB. I den tidigare organisationen hade varje regemente, flottilj, örlogsbas sin egen informatör, som agerade regionalt eller lokalt, generellt enligt de direktiv man fick från försvarsstabens Informationsavdelning.

Informationsavdelningen i dåvarande Försvarsstaben hade som huvuduppgift att visa svenska folket det relativt sett starka, välutrustade och välutbildade försvar man fått för sina skattepengar. En bieffekt av detta var naturligtvis att man därigenom skulle attrahera ungdom att söka sig till försvaret för vidare utbildning, i första hand till befäl. Vilka metoder användes då?

Den grundläggande var att skapa goda kontakter med medias representanter. Därigenom var det inte svårt att få deltagare i de pressträffar eller snarare utflykter till försvarets olika förband som visades upp, ofta med övningar i sina rätta miljöer. Ej heller blev slutresultatet i form av reportage och TV-inslag i de flesta fall en besvikelse. Snarare tvärtom. Den ungdom som stod i begrepp att välja utbildning eller jobb saknade i varje fall inte ”inputs” från försvarsyrket.

Som situationen ser ut i dag är ett utbud från försvarets viktigaste informationskälla – Högkvarteret – än viktigare, eftersom vad Försvarsmakten är och vad den gör förblir i dag okänt för de flesta, bortsett från de reportage och debatter som numera uppstår i samband med politiska utspel på grund av det säkerhetspolitiska läget. Högkvarterets informationstjänst bidrar huvudsakligen med stora svarta helsidesannonser i, som knappast kan entusiasmera en 18-åring. Samma typ av upplysning förekommer på T-banestationerna. Intet av detta tycks ge något resultat att döma av ovan nämnt TV -inslag. Försvarsyrket saknas dessutom nästan alltid på dagstidningarnas s k ”jobbilagor”, vilket jag betraktar som en mycket allvarlig miss.

Min sammanfattning av detta inlägg är en uppmaning till de ledande i Försvarsmakten: Visa upp och berätta om vårt lilla men materielmässigt faktiskt mycket imponerande militära försvar! Utnyttja de sociala medierna!

 
Författaren är f d kommendörkapten och tidigare chef för försvarsstabens informationsavdelning.

FInland: ”Vi kommer inte att kompromissa”

Finlands utrikesminister ser ingen gräns för försvarssamarbete med Sverige.

Mer försvarssamarbete både med Sverige och inom EU - det signalerade igår Finlands utrikesminister på ett ovanligt tydligt sätt med sin DN-debattartikel "Sveriges sak är vår".

Artikeln tål verkligen att läsas i sin helhet men av särskild vikt torde det vara att utrikesminister Timo Soini skriver "Det finns orsak att vara orolig över utvecklingen i Ryssland" samt "...vi kommer inte att kompromissa på Ukrainas eller Europas bekostnad, folkrätten ska följas ovillkorligen".

Starka är även Soinis ord om EU: "Det är viktigt att EU:s försvarspolitiska samarbete utvecklas eftersom Europa är tvunget att satsa mer på sin egen kapacitet".

Om Finlands och Sveriges förhållande till USA skriver Soini: "Det är av stor vikt att vi försöker påverka Förenta staternas politik och jag tror att vi når bättre resultat genom att agera tillsammans som nordiska länder."

Bakgrunden till att dessa markeringar av Finlands utrikesminister gjorts offentligt och vid denna tidpunkt kan man fundera över.