Tidtabell för nya värnplikten

Fler kommer att få gratis smink, men långt ifrån flertalet av varje årskull.

DN har i dagens tidning vad som sannolikt blir tidtabellen för värnpliktens återupplivande. Mikael Holmströms artikel "Mönstring nästa år och inryckning till värnplikt 2018" klargör flera saker om vad den nya värnplikten lär innebära. Men det finns också skäl att blicka bakåt på vad som stod på DN:s ledarsida efter att värnplikten gjorts "vilande" med bara tre rösters marginal i riksdagen.

Problemet med nuvarande personalförsörjning sammanfattas i dagens DN: "Men vid ingången till 2016 saknade försvaret 7.400 soldater och sjömän i krigsorganisation". Därefter följer en rad nyheter inklusive att lokalförsvarsförbanden också ser ut att få en comeback. Hela artikeln är verkligen en högintressant sammanfattning och analys av den färska utredningen En robust personalförsörjning av det militära försvaret. I ljuset av det begränsade antal ungdomar som lär få göra värnplikt (grundutbildning) under 2018-2025 (tabell år för år finns i DN-artikeln) kanske det är dags att ge den nya värnplikten ett rättvisande namn? För den senaste tiden har man kunna läsa en hel del om allmän värnplikt, exempelvis artikeln "Stort intresse för allmän värnplikt". Det är dock mycket länge sedan svensk värnplikt i praktiken (inryckning) verkligen omfattade nästan alla i en årskull. Man får då gå tillbaka till 1980-talet och det finns ingenting idag som tyder på en återgång till den nivån.

Som DN sammanfattar det handlar det nu i konkreta termer om 4,000 ungdomar 2018 och därefter en gradvis höjning till det dubbla från och med 2022. Är det många av varje årskull? Nej, inte med tanke på att varje kull är på kring 100,000 pers.

Här vill jag passa på att tipsa om den dödsruna jag 2010 skrev över värnplikten i samband med att den gjordes vilande. Så här sex år senare med ett Europa delvis i krig (Ukraina) och under stor påverkan av krig i Mellanöstern så kan jag konstatera att jag kanske var lite för snäll när jag tog upp den där ledaren i DN. Tänk att ledarsidan då kunde skriva saker som "Runt om i landets skogar fanns mobiliseringsförråd med materiel som aldrig användes". Intresset för svenskt försvars syfte och system har sedan 2010 onekligen ökat, men samtidigt finns det nog tyvärr kvar stora kunskapsluckor om både omvärldsläget och vad ett totalförsvar innebär. Är du inte redan med i Försvarsutbildarna? Då bör du börja med att granska Försvarsutbildarnas hemsida.

Är värnplikt slaveri?

Värnplikten är inte helt okontroversiell. Foto: Combat camera/Försvarsmakten

Värnplikten är inte helt okontroversiell. Foto: Combat camera/Försvarsmakten

av Lars Holmqvist

Senast den 30 september presenteras Annika Nordgren Christensens utredning om Försvarsmaktens framtida personalförsörjning. Vi kan anta att utredningen kommer att beröra värnplikt som en av metoderna för att bemanna vårt försvar.

Men värnplikt är inte okontroversiellt. Det har alltid funnits kritiker till systemet. Särskilt under de senaste årtiondena har vi kunnat se en ökad kritik mot värnplikten som idé, från en frihetlig liberal ståndpunkt.

Ett ganska färskt exempel på denna liberalt sinnade kritik är en debattartikel som Joar Forsell (ordförande i Liberala Ungdomsförbundet) och Mårten Roslund (ordförande Grön Ungdom) skrev och som publicerades i Expressen den 1 september.

Artikelrubriken var ”Värnplikten kränker individens frihet”. Man kan kanske tycka att det är av mindre intresse vad unga politiker uttrycker, de kan ofta utgöra väldigt yviga inslag i debatten, men långt driven liberalism är ett tankegods vars inflytande förefaller öka i betydelse, låt vara från en låg nivå. Redan 1993 uppstod viss turbulens i Moderata Samlingspartiet då uppfattningen att värnplikt = slaveri luftades på partistämman.

Den som googlar på ”värnplikt slaveri” får knappt 5 000 träffar. ”Conscription slavery” ger 400 000 träffar medan ”draft slavery” ger mer än dubbelt så många. I USA är frågan mer etablerad än i Sverige och berör långt fler än unga politiker.

Som exempel kan nämnas att Ron Paul, född 1935 och en av republikanernas presidentkandidater inför valen 2008 och 2012, i maj uttryckte, med anledning av ett regeländringsförslag, att ”Drafting Women Means Equality in Slavery”.

USA:s historia är en annan än vår. Inte minst under Vietnamkriget blev kritiken mot draftsystemet mycket hård. Unga män kallades in under tvång för att sättas in i strid i främmande land.

De orsakssamband som leder till att åsikter formuleras kan vara komplicerade och det är svårt att peka ut en specifik orsak som leder till en viss uppfattning i en sakfråga. Men i detta sammanhang måste nog ändå libertianismen nämnas.

Den libertianska tanken förespråkar en stark reduktion av statens befogenheter och budget. Libertarianer menar att flertalet av de strukturer som vi tar för givna i ett välfungerande samhälle, skulle kunna fungera lika bra genom privata initiativ. Den mer extrema strömningen, anarkokapitalismen, vill inte ha någon stat alls. Den mest konsekventa libertianismen leder fram till slutsatser som att ”skatt är stöld” och då ligger uppfattningen att värnplikt är slaveri rimligen inte långt borta.

Intressanta tankar, men det folkliga stödet för libertianism torde vara svagt. Det finns sedan länge en bred politisk uppslutning kring en stark stat och en lagstiftning med betydande inslag av tvång. Tvånget är ständigt närvarande och de flesta av oss reflekterar inte över det: den tvingande skolplikten, avspärrningar runt en byggplats där sprängningsarbeten pågår eller tvånget att hålla till höger i trafiken.

Min uppfattning om libertianism (och än mer om anarkokapitalism) är att den tycks bygga på antagandet om att människor regelmässigt av egen kraft fattar goda och rationella beslut. Det är en positiv och i många fall korrekt uppfattning. Men inte alltid.

Vad som bekymrar mig är att det idag redan finns samhällen där statens roll endast är nominell eller att den saknas helt. Vi brukar tala om klansamhällen, tribal kultur eller använda det engelska uttrycket för dem: ”failed states”.

Den empiriska slutsatsen vi kan dra av dessa samhällen är inte att den enskildes frihet är större än den hårt beskattade nordeuropéns. Tvärtom kännetecknas de av att andra strukturer, klaner om man så vill, fyller det tomrum staten lämnat efter sig och den enskildes möjlighet att välja väg inom klanen, eller byta klan, är hårt beskuren.

Utan att säkert veta, gissar jag att få västerländska libertianer på ideologiska grunder har valt att bosätta sig i t ex Afghanistan, Mali eller Somalia för att på plats kunna uppleva friheten från staten.

Tillbaka till värnplikten. De båda artikelförfattarna hävdar inte att värnplikten är slaveri, men väl att den kränker individens frihet. Jag menar att även om synpunkten är nominellt korrekt så leder resonemanget fel och detta bygger jag på följande:

  1. Staten är i sig inte en form av förtryck. Tvärtom har det i alla kända kulturområden visat sig att bättre organiserade samhällen har varit mer framgångsrika i konkurrensen med andra. Det har även lett till den självklara konsekvensen att människors migration över tiden har tenderat att gå i riktning mot bättre organiserade samhällen, inte från dem. Alla vägar leder till Rom, som man har sagt i ett par tusen år.
  2. Kompromisslös liberalism liksom kompromisslös socialism baseras på idén om en idealmänniska som inte existerar. Så snart en sådan samhällsmodell möter verkliga människor med de fel och brister som vi alla uppvisar, så krackelerar den. Empirin visar att staten med sitt tvång är den struktur som krävs för att vi ska kunna styra vår skaparkraft i en konstruktiv riktning. Utan den strukturen är samhällelig stagnation det bästa man kan hoppas på.
  3. Det senaste seklet har en viktig faktor tillkommit i och introduktionen av det demokratiska styrelsesättet. I en fungerande demokrati är även tvångslagstiftningen hårt reglerad. Det måste finnas ett gott syfte, tvånget måste vara begränsat till det som tjänar syftet, det praktiska genomförandet av tvånget måste också vara reglerat och det måste uppfattas som rättvist. Upplever valmanskåren att kraven inte uppfylls kan man genom val kräva avskaffande eller reformering.
  4. Rent principiellt är tvånget att betala skatt och tvånget att ej kunna använda sin tid (plikttjänstgöring) ganska likartat, så länge uttaget inte sker godtyckligt.
  5. Återstår då frågan om statlig verksamhet med huvudinriktning väpnad strid är något så pass speciellt att tvång inte borde tillåtas i just detta sammanhang. Ett par reflektioner:
    • Just eftersom tvånget att vara soldat eller sjöman är det mest krävande av alla, är det också kringgärdat av tvingande regler för hur tvånget får utformas och vad som inte kan krävas av den enskilde. Staten kan inte heller tvinga en enskild ut i kriget med mindre än att landets existens står på spel.
    • Någon kan invända att grundläggande militär utbildning är ett tvång som drabbar den enskilde utan att landets existens behöver stå på spel under utbildningstiden. Jovisst, men samtidigt är utbildningen som sådan en fredsaktivitet och kan därför inte jämföras med att tvingas delta i väpnad strid.
    • Stridens natur är sådan att order och tvång är en förutsättning för överlevnad och framgång på stridsfältet. Professionella soldater liksom frivilliga under utlandstjänstgöring tvingas lyda order, vilket vi ser som naturligt och nödvändigt, utan att därför tala om slaveri eller kränkande av enskildas rättigheter.
    • Riket omfattar i det närmaste 450 000 km2, ett av Europas största kustinnehav, färre än 10 miljoner invånare och en allt mörkare omvärld. Om någon kan beskriva ett trovärdigt och ekonomiskt möjligt alternativ till värnplikten som del av vår Försvarsmakts personalförsörjning, träd gärna fram.

Den frihetligt inspirerade kritiken av värnplikten som institution imponerar inte. Den tycks ta avstamp i en extrem tolkning av liberalism och den enskildes frihet som dessutom lämpar sig väl för att paketeras i emotionellt laddade one-liners. När man uttrycker att ”Värnplikten kränker individens frihet” så har man visserligen rätt i någon mån men det blir lite som att säga att man är ”för fred” eller ”mot orättvisor”.  Jovisst, värnplikten kan anses – på ett hårt reglerat och ytterst ett rättssäkert sätt – kränka individens frihet men värnplikten gör det i så fall på goda grunder och av nödvändighet.

Ditt hem har tagit eld o brandkåren behöver dra slangen över grannens tomt för att rädda huset, men grannen råkar vara libertarian. Be en stilla bön att brandkåren gör sitt jobb och – utan tvekan – väljer att kränka grannens frihet.

 

Författaren är egen företagare och reservofficer.

Aftonbladets rapportering om Irakinsatsen

Aftonbladet rapporterar idag om den svenska insatsen i Irak. Rapporteringen innehåller uppgifter som kan tolkas så att den svenska kontingenten har gått utanför det mandat Försvarsmakten fått av regeringen. Det är fel.

All verksamhet genomförs inom det mandat Försvarsmakten har för insatsen.

Insatsen har besökts av utrikesministern, försvarsministern, företrädare för försvarsutskottet och tjänstemän från både försvarsdepartementet och utrikesdepartementet. Samtliga har vid besöken delgivits uttömmande information om insatsen och dess förutsättningar.

Försvarsmakten informerar också regelbundet försvarsdepartementet om insatsen och den svenska kontingentens verksamhet.

Den svenska styrkan i Irak har inte lämnat över vapen av något slag till irakiska försvarsstyrkor, inklusive Peshmerga.

Den svenska styrkan har heller inte överlämnat några underrättelserapporter till irakiska försvarsstyrkor, inklusive Peshmerga. Däremot delar man information med styrkor man för tillfället utbildar. Det sker då inom ramen för det egna självskyddet, eftersom säkerheten på aktuell utbildningsplats omfattar både svenskar och irakiska försvarsstyrkor, inklusive Peshmerga.

Den svenska kontingentens uppgifter framgår av regeringens proposition 2014/15:104, Svenskt deltagande i den militära utbildningsinsatsen i norra Irak. Det svenska styrkebidraget ska verka i norra Irak och har rådgivning och utbildning av de irakiska försarsstyrkorna som huvuduppgift. Utbildningen omfattar vapenhantering, sjukvård, försvarsstrid, strid i bebyggelse och detektering av improviserade sprängladdningar. Styrkan utbildar också irakiska försvarsstyrkor i folkrätt.

I propositionen framgår också att säkerhetsläget är sådant att den svenska personalen kan utsättas för väpnat angrepp och att situationen är sådan att den svenska personalen behöver agera på ett sätt som går utöver självförsvar av den egna personen, exempelvis för att skydda annan person eller egendom. Det svenska bidraget är organiserat och utrustat för att kunna hantera sådana situationer och för att lösa sina utbildnings- och rådgivningsuppgifter.

Philip Simon
Försvarsmaktens presschef

Fungerar dagens priskompensation till försvaret?

av Helge Löfstedt

Genom decennierna har uppfattningarna om anslagsbehoven för Försvarsmakten gått isär. En  källa till åsiktsskillnaderna är synen på det försvarsprisindex, FPI, som Statsmakterna använder för att kompensera för den pris- och kostnadsutveckling som finns inom försvarssektorn. FOI har tidigare skrivit ett antal rapporter i ärendet. Där framförs bland annat åsikten att FPI tenderar att leda till underfinansiering. Här måste också framhållas att en underfinansiering som i procentsiffror ser liten och oskyldig ut snabbt kan medföra skillnader i miljardbelopp för de årliga försvarsanslagen.

FOI sände i våras ut ytterligare en rapport i ämnet nämligen Försvarsspecifik inflation –  Teori och internationella tillämpningar. Rapporten är skriven av överingenjören vid FOI, tillika ledamot i Akademien, Peter Nordlund jämte två kollegor. Med rapportens hjälp tolkar jag svaret på frågan i rubriken ovan som att priskompensationen till försvaret inte fungerar väl. I rapporten formuleras detta något mera indirekt – FOI-forskarna vill se ett vägval mellan

  • att utveckla nuvarande system och göra om dagens FPI så att det bättre överensstämmer med Försvarsmaktens faktiska pris- och löneutveckling eller
  • att överge dagens system och i likhet med i rapporten studerade länder göra en generell anslagsuppräkning som sedan kompletteras med en explicit bedömning av den försvarsspecifika inflationen för att därefter övergå i budgetförhandlingar.

Bakgrunden till förslaget till förändring synes vara erfarenheten att politikerna gärna foku­serar nya sakbeslut och går förbi effekterna av”beräkningsformler” och därmed okritiskt accepterar den pris- och lönekompensation som ges av FPI. Detta ger FPI status av ”osynlig beslutsfattare”, något som noterades redan i en rapport av Nordlund m fl år 2009. Förekom­sten av denne osynlige beslutsfattare kan sägas ha bekräftats av skeendet inför FB 2014. De politiska uttalandena om det angelägna i förstärkning av försvaret, som kunde höras tidigt, följdes sedan av för många förvånande måttliga anslagshöjningar. En förklaring till detta är att den räknemässiga hanteringen lett till neddragningar i inflationskompensation och resultatet blev den underkompensation som nämndes ovan. Resultatet av den samlades processen blev att vi i Sverige fortfarande lägger mindre andel av BNP på försvar än de flesta av våra grannar. Och det finns risk att andelen kommer att minska ytterligare under kommande år.

Något som talat emot ett försök att få FPI att bättre följa Försvarsmaktens faktiska pris- och löneutveckling är att USA och Kanada övergivit den vägen efter att under några år ha lagt betydande resurser på detta. Som läsare får jag intrycket att FOI-studien rekommenderar det andra tillvägagångssättet. Viktigt är att undvika att Sveriges riksdag ges illusionen att ett FPI tagits fram som ger en entydigt grund för det politiska avgörandet av försvarets anslag och dess utveckling.

Av rapporten framgår också att Sverige är det enda land där statsmakterna reducerar infla­tions­kompensationen för att stimulera fram ökning av försvarets produktivitet. I en littera­tur­genomgång redovisas att många ekonomiska forskare pekar på både teoretiska och praktiska problem i detta avseende.  Inget av de i studien behandlade länderna gör därför ett avdrag i priskompensationen där motivet skulle vara att styra respektive försvarsorganisation mot produktivitetsutveckling och högre effektivitet.

Därmed skulle nog kunna vara sagt om produktivitetsavdraget vid uppräkningen av försvar­sanslaget till följande budgetår. Frågan är dock om bristande ”internationellt stöd” är till­räckligt som argument för att på detta sätt lätta på trycket mot produktivitetsutveckling. Ett väl så viktigt argument fås om man kritiskt frågar sig om avdraget på ett tydligt sätt medfört ökad produktivitet. Jag kan inte se något som visar att så är fallet. Däremot synes FPI-kon­struktionen med ingående produktivitetsavdrag vara nära associerat med det faktum att det svenska försvaret över decennier minskat mycket kraftigt i omfång. Drivkraften har då bl a varit den pris- och lönemässiga underkompensation som tvingat försvarsmakten att regelbundet lämna in förslag till neddragning i antal anläggningar liksom antal vapensystem. Den nyligen kun­gjorda neddragningen av antalet JAS E utgör ett sent exempel på detta.

Ökad produktivitet inom försvaret är i och sig angeläget men fordrar tydliga arbetsmoment och utvärderingar inriktade mot just fenomenet produktivitet.

Den i mina ögon avgörande frågan är om ytterligare nedläggningar och ned­dragningar av antalet vapensystem verkligen är lämpliga i nuvarande säkerhetspolitiska läge. Bättre är om man nu kan skapa politisk majoritet för ett principiellt ställningstagande att ytter­ligare minskningar bör undvikas. Jag vill då nämna en lösning som man infört i Australien. Där vill man säkerställa att antalet vapensystem inte behöver minskas i samband med byte av systemgeneration. För att garantera detta räknas anslaget för nyanskaffning av ma­teriel upp någon procent per år. Tillägget dimensioneras så att det medför att ny materiel kan anskaffas med prestanda som motsvarar materiel som finns i omvärlden.

Till bilden hör då att sättet att kompensera för försvarsinflation i Australien också är mycket enkelt. Man använder ett samlat förenklat värde och hela försvarsanslaget räknas inför ett nytt budgetår upp med en fast siffra som numera är 2,5 %. Därutöver räknas också materiel­an­slaget upp på det sätt som beskrevs ovan. Med detta enkla beräkningsförfarande kan de poli­tis­ka och militära ledningarna då koncentrera sig på de avgörande politiska momenten näm­ligen att ta ställning till anslagsnivåer med motsvarande innehåll!

Här skall också nämnas att de länder som behandlas i rapporten är Australien, Danmark, Finland, Kanada, Norge, Storbritannien, Sverige och USA.

 
Författaren är pensionerad överingenjör från FOI och ledamot av KKrVA.

”Jamtland, Jamtland, jamt å ständut”


Rubriken för detta inlägg kan vara svårbegriplig för den som inte haft förmånen att tillbringa en del av sitt liv i Jämtland. Därför kommer här en översättning till vanlig svenska: "Jämtland, Jämtland jämt och ständigt". Orden uttalas med fördel under hyllningstal till denna ovanligt vackra del av vårt avlånga land.

Nåväl, varför detta utbrott av kärlek till just Jämtland? Jo, därför att det är svårt att inte bli imponerad av denna militärhistoriska fjällvandring i 1700-talskläder som nyligen gjordes mellan Tydal i Norge och Handöl i Jämtland. Snacka om att gå in för att försöka förnimma en del av det förgångna.

Som av en händelse har en entusiast för Jämtlands militärhistoria - inklusive rätt nylig sådan - startat en blogg om just det länets militärhistoria. Därför återfinns den bloggen, "Militärhistoria Z", nu i den öppna bloggläslistan här intill, lite nedanför.

”Jamtland, Jamtland, jamt å ständut”


Rubriken för detta inlägg kan vara svårbegriplig för den som inte haft förmånen att tillbringa en del av sitt liv i Jämtland. Därför kommer här en översättning till vanlig svenska: "Jämtland, Jämtland jämt och ständigt". Orden uttalas med fördel under hyllningstal till denna ovanligt vackra del av vårt avlånga land.

Nåväl, varför detta utbrott av kärlek till just Jämtland? Jo, därför att det är svårt att inte bli imponerad av denna militärhistoriska fjällvandring i 1700-talskläder som nyligen gjordes mellan Tydal i Norge och Handöl i Jämtland. Snacka om att gå in för att försöka förnimma en del av det förgångna.

Som av en händelse har en entusiast för Jämtlands militärhistoria - inklusive rätt nylig sådan - startat en blogg om just det länets militärhistoria. Därför återfinns den bloggen, "Militärhistoria Z", nu i den öppna bloggläslistan här intill, lite nedanför.

Gästinlägg: Rädsla som politiskt styrmedel

Nedan följer ett gästinlägg av tidigare försvarsministern Sten Tolgfors, tillika författare av boken "Sverige i NATO", om nödvändigheten av ett gott säkerhetspolitiskt debattklimat.


Den första försvarslinjen mot det auktoritäras framflyttade positioner är att vi i väst tar ansvar för att hålla våra demokratiska system vitala och väl förankrade. Demokrati, yttrandefrihet, mötesfrihet, fri media ska värnas. Samtalet är grund för vår styrelseform. Förtroendet för och försvaret av det demokratiska systemet måste vara en gemensam uppgift oavsett syn på enskilda politiska förslag, partier eller politiker. Accepterar vi urholkning av detta, så får vi mindre att försvara och svårare att försvara det vi har i Sverige.

Politisk och militär makt kan betraktas i absoluta termer, men är i verkligheten också relativ. När ett land rustar ökar dess faktiska militära förmåga, men om andra länder också rustar så kanske den relativa styrkan inte förändras. Om Ryssland jämförs med ett förberett och enat Väst och Nato är landet avsevärt militärt svagare, för att inte tala om hur det ser ut vid en ekonomisk jämförelse.

Men skulle Ryssland lyckas splittra länderna i EU och Nato, så att Ryssland jämförs med och ställs emot enskilda länder, så förändras ekvationen. Att försöka åstadkomma detta med politiska medel och informationsoperationer är mer realistiskt, måhända effektivare och därtill billigare än att försöka rusta ikapp dem.

Strategin är därför att försöka dra isär västliga samarbeten, som EU och Nato, genom att bilateralisera relationerna till enskilda medlemsländer och dra nytta av och förstärka deras skiftande intressen. Här används energiexporten för att straffa och belöna länder, allt efter politisk inriktning. Det rör sig också om att spela på mellan länderna skiftande politiska intressen och att använda narrativ som man bedömer fungerar i den berörda nationella miljön, samt att försöka bygga relationer till särskilt högerpopulistiska partier, som delar kritiken mot EU eller Nato.

I hybridkrigföring är Ryssland förmöget att använda alla de verktyg som står till statens förfogande för att nå dess politiska mål. Dessa verktyg är fler i auktoritära länder än i öppna demokratier, i vilka t.ex. en fri press är en central del av det demokratiska systemet. Ryssland styr nyhetsförmedling och vill därigenom påverka politiken och stämningen i andra länder.

Det handlar nämligen också om att dra isär människor och dela befolkningar.

Fundamentalt är att Ryssland använder rädsla som politiskt styrmedel. Genom att skapa osäkerhet och rädsla genom bl.a. militär våldsanvändning mot grannar, utrikespolitiska äventyrligheter och politiska uttalanden lägger landet grunden för att informations- och påverkansoperationer skall fungera.

Fruktar västvärldens det värsta så kommer man ha lättare att acceptera det näst värsta, är logiken. Fruktar världen storskaligt krig i Ukraina, så kommer kraven på återlämnande av Krim att minska.

Osäkerhet är numera ett mål. Vi ska inte veta vad som händer, varför det händer, vem som agerar eller vad målen med ett politiskt eller militärt agerande egentligen är. Den som tvekar på rysk inblandning skall stödjas med argument för ökad osäkerhet.

Men detta ger också en signal till länder i EU och Nato om hur destabilisering och spridande av rädsla skall bemötas. I grunden handlar det om att våra länder är avsevärt svårare att påverka i önskad riktning om demokratin står stadigt, solitt förankrad, med partier som har människors förtroende och en fri press som tar källkritik på stort allvar. Där en moderat är beredd att försvara en socialdemokrat, som hamnar i kampanjens centrum och en socialdemokrat är beredd att ta en centerpartist i försvar i värnet av det gemensamma, som är större än något enskilt parti.

Ett samhälls- eller debattklimat där rädslan får fäste blir instabilt och lättare att påverka utifrån. Utan rädsla går det inte att med samma effekt påverka debatten.

Rädsla används alltså som ett politiskt styrmedel. Tvivlet och osäkerheten måste då finnas där att spela på.

Märks en sådan agenda för instabilitet i debatten? Ja, pekar någon på Rysslands faktiska agerande – så kan det förnekas och ofta förses med tillägg som, “men USA då”? Ibland hävdas att Väst bär ansvar för det Ryssland gör – argument av typen ”allt började med att någon annan slog tillbaka” används. Angriper Ryssland grannländer – så anklagas Nato för att inringa Ryssland.

Det handlar om att diskussionen inte ska få handla om det som faktiskt har hänt, utan själva debatten ska ifrågasättas. Sanningen kan väl inte vara ensidig? Inte är det ens fel om två träter? Eller? Sådana ifrågasättanden sker i syfte att nå en fokusförflyttning till en debatt om debatten om Ryssland – som då inte längre handlar om hur landet faktiskt agerat, utan om hur saken av oss debatteras.

Seminariet om Ryssland och Nato på Stockholms Stadsbibliotek nyligen var av dessa skäl kanske intressantare för vad som hände under frågestunden, än under själva mötet.

Mötet var mer än fullsatt. Efter en timmes samtal om Ryssland, informationsoperationer och media - som Stefan Olssons nya bok handlar om - samt säkerhetspolitik, Nato och Sverige - som min bok “Sverige i Nato” utvecklar - inleddes en frågestund. På de första bänkraderna satt personer iklädda t-shirts med trycket ”Bevara alliansfriheten” på, samt företrädare för ”Svensk-Ryska vänskapsföreningen”, som jag inte vet någonting om. Så långt inga problem, i en demokrati är samtal och debatt grundläggande oavsett vilken ståndpunkt i en fråga som intas.

Problemet var att det hela slutade med högljudda rop och anklagelser om ensidighet från någon från ”Svensk-ryska Vänskapsföreningen” och att frågestunden till stor del kom att upptas av det organiserade. För intresserad allmänhet fans litet utrymme.

Poängen är att mötet sammantaget stördes, oavsett varför och vad det var fråga om. Inte främst för Stefan och mig, men för de åhörare som kanske hade föreställt sig ett annan frågestund än de fick; som inte fick utrymme för sina frågor. Samtidigt var det kanske nyttigt det som skedde, för många alldeles vanligt intresserade fick en ögonblicksbild av vad som står på spel i frågorna, på ett sätt som annars är svårt att förklara. Jag undrar om inte förståelsen i Natofrågan ökade av sig självt efter mötet.

Radioprogrammet ”Konflikt” var på plats och hade under den efterföljande helgen ett längre inslag om hur Ryssland generellt debatteras i Sverige, där delar av Svensk-ryska vänskapsföreningens rop och protester mot Rysslandskritiken på Stadsbiblioteket fanns inklippt. En debatt om Rysslandsdebatten, således. Det finns såklart plats för det också, men sanningen ligger inte alltid mittemellan två personers bilder.

De politiska partierna har en kodex att undvika att störa varandras möten, som ett led i det gemensamma värnandet av demokratin.

Vad det var fråga om på just detta möte lämnar jag därhän. Låt mig istället göra några generella reflektioner.

Det centrala är att varje försök att destabilisera förtroendet för det demokratiska systemet, med myter och dolda agendor måste motverkas. Det måste också spridande av rädsla, som odlas och används som ett politiskt styrmedel. Så varje gång vi talar om Rysslands agerande, hur allvarligt det är och vilket hot det utgör, så måste vi ha med i bilden att det ligger i någon annans intresse att vi talar på det viset. Det innebär varken att det är fel att tala om saken, eller att påståendena om Rysslands agerande är fel. Bara att det krävs medvetenhet om att rädsla och osäkerhet används som ett politiskt styrmedel och vi måste ha denna tanke i huvudet samtidigt som den säkerhetspolitiska utvecklingen diskuteras.

Därför gäller det att undvika att onödigtvis förstora osäkerheter och alltid bevara saklighet och nyans.

Sociala medier har särskilda möjligheter och utmaningar gällande denna sak. I vissa fall vet vi mindre vilka som finns bakom anonyma profiler på sociala medier, än vilka som finns bakom kampanjtröjorna på ett möte. De flesta är givetvis seriösa och engagerade för landets säkerhet, men det kan också finnas personer eller funktioner med andra agendor. Det kan t.o.m finnas profiler som vill bygga till synes seriösa relationer till andra idag, för att kunna använda närhet och nätverk för att agera destabiliserande då så efterfrågas.

Vi kan utgå från att våra reaktioner just nu studeras. Vilken sorts nyheter biter? Vad händer om stämningen på ett offentligt möte görs riktigt obehaglig? Vad får igång debatt, oro, spekulation, konflikt eller delningar i sociala medier? Vilka som dras med av olika typer av nyheter och vilka som inte dras med kan mycket väl kartläggas av andra, måste vi utgå från.

Kollektivt försvar av demokratin är nödvändigt. Och skapande av lugn och trygghet slår undan benen för den rädsla, som används för att destabilisera den. Obekräftade uppgifter bör betraktas kritiskt, det gäller spektakulära som vardagliga uppgifter lika. Nyans, reflektion, källkritik och belägg är grundläggande. Diskutera sak, undvik person, eftersom underminering av på något sätt ledande företrädare för landet är en del av undermineringen av demokratin.

Samtalet är grunden för demokratin.

För dit kommer trollen nämligen aldrig att kunna eller vilja gå.

Den som vill tjoa på möten – vare sig i verkliga livet eller på sociala medier - bör få göra det ensamt.


Sten Tolgfors
Tidigare försvarsminister och författare till boken Sverige i NATO

Gästinlägg: Rädsla som politiskt styrmedel

Nedan följer ett gästinlägg av tidigare försvarsministern Sten Tolgfors, tillika författare av boken "Sverige i NATO", om nödvändigheten av ett gott säkerhetspolitiskt debattklimat.


Den första försvarslinjen mot det auktoritäras framflyttade positioner är att vi i väst tar ansvar för att hålla våra demokratiska system vitala och väl förankrade. Demokrati, yttrandefrihet, mötesfrihet, fri media ska värnas. Samtalet är grund för vår styrelseform. Förtroendet för och försvaret av det demokratiska systemet måste vara en gemensam uppgift oavsett syn på enskilda politiska förslag, partier eller politiker. Accepterar vi urholkning av detta, så får vi mindre att försvara och svårare att försvara det vi har i Sverige.

Politisk och militär makt kan betraktas i absoluta termer, men är i verkligheten också relativ. När ett land rustar ökar dess faktiska militära förmåga, men om andra länder också rustar så kanske den relativa styrkan inte förändras. Om Ryssland jämförs med ett förberett och enat Väst och Nato är landet avsevärt militärt svagare, för att inte tala om hur det ser ut vid en ekonomisk jämförelse.

Men skulle Ryssland lyckas splittra länderna i EU och Nato, så att Ryssland jämförs med och ställs emot enskilda länder, så förändras ekvationen. Att försöka åstadkomma detta med politiska medel och informationsoperationer är mer realistiskt, måhända effektivare och därtill billigare än att försöka rusta ikapp dem.

Strategin är därför att försöka dra isär västliga samarbeten, som EU och Nato, genom att bilateralisera relationerna till enskilda medlemsländer och dra nytta av och förstärka deras skiftande intressen. Här används energiexporten för att straffa och belöna länder, allt efter politisk inriktning. Det rör sig också om att spela på mellan länderna skiftande politiska intressen och att använda narrativ som man bedömer fungerar i den berörda nationella miljön, samt att försöka bygga relationer till särskilt högerpopulistiska partier, som delar kritiken mot EU eller Nato.

I hybridkrigföring är Ryssland förmöget att använda alla de verktyg som står till statens förfogande för att nå dess politiska mål. Dessa verktyg är fler i auktoritära länder än i öppna demokratier, i vilka t.ex. en fri press är en central del av det demokratiska systemet. Ryssland styr nyhetsförmedling och vill därigenom påverka politiken och stämningen i andra länder.

Det handlar nämligen också om att dra isär människor och dela befolkningar.

Fundamentalt är att Ryssland använder rädsla som politiskt styrmedel. Genom att skapa osäkerhet och rädsla genom bl.a. militär våldsanvändning mot grannar, utrikespolitiska äventyrligheter och politiska uttalanden lägger landet grunden för att informations- och påverkansoperationer skall fungera.

Fruktar västvärldens det värsta så kommer man ha lättare att acceptera det näst värsta, är logiken. Fruktar världen storskaligt krig i Ukraina, så kommer kraven på återlämnande av Krim att minska.

Osäkerhet är numera ett mål. Vi ska inte veta vad som händer, varför det händer, vem som agerar eller vad målen med ett politiskt eller militärt agerande egentligen är. Den som tvekar på rysk inblandning skall stödjas med argument för ökad osäkerhet.

Men detta ger också en signal till länder i EU och Nato om hur destabilisering och spridande av rädsla skall bemötas. I grunden handlar det om att våra länder är avsevärt svårare att påverka i önskad riktning om demokratin står stadigt, solitt förankrad, med partier som har människors förtroende och en fri press som tar källkritik på stort allvar. Där en moderat är beredd att försvara en socialdemokrat, som hamnar i kampanjens centrum och en socialdemokrat är beredd att ta en centerpartist i försvar i värnet av det gemensamma, som är större än något enskilt parti.

Ett samhälls- eller debattklimat där rädslan får fäste blir instabilt och lättare att påverka utifrån. Utan rädsla går det inte att med samma effekt påverka debatten.

Rädsla används alltså som ett politiskt styrmedel. Tvivlet och osäkerheten måste då finnas där att spela på.

Märks en sådan agenda för instabilitet i debatten? Ja, pekar någon på Rysslands faktiska agerande – så kan det förnekas och ofta förses med tillägg som, “men USA då”? Ibland hävdas att Väst bär ansvar för det Ryssland gör – argument av typen ”allt började med att någon annan slog tillbaka” används. Angriper Ryssland grannländer – så anklagas Nato för att inringa Ryssland.

Det handlar om att diskussionen inte ska få handla om det som faktiskt har hänt, utan själva debatten ska ifrågasättas. Sanningen kan väl inte vara ensidig? Inte är det ens fel om två träter? Eller? Sådana ifrågasättanden sker i syfte att nå en fokusförflyttning till en debatt om debatten om Ryssland – som då inte längre handlar om hur landet faktiskt agerat, utan om hur saken av oss debatteras.

Seminariet om Ryssland och Nato på Stockholms Stadsbibliotek nyligen var av dessa skäl kanske intressantare för vad som hände under frågestunden, än under själva mötet.

Mötet var mer än fullsatt. Efter en timmes samtal om Ryssland, informationsoperationer och media - som Stefan Olssons nya bok handlar om - samt säkerhetspolitik, Nato och Sverige - som min bok “Sverige i Nato” utvecklar - inleddes en frågestund. På de första bänkraderna satt personer iklädda t-shirts med trycket ”Bevara alliansfriheten” på, samt företrädare för ”Svensk-Ryska vänskapsföreningen”, som jag inte vet någonting om. Så långt inga problem, i en demokrati är samtal och debatt grundläggande oavsett vilken ståndpunkt i en fråga som intas.

Problemet var att det hela slutade med högljudda rop och anklagelser om ensidighet från någon från ”Svensk-ryska Vänskapsföreningen” och att frågestunden till stor del kom att upptas av det organiserade. För intresserad allmänhet fans litet utrymme.

Poängen är att mötet sammantaget stördes, oavsett varför och vad det var fråga om. Inte främst för Stefan och mig, men för de åhörare som kanske hade föreställt sig ett annan frågestund än de fick; som inte fick utrymme för sina frågor. Samtidigt var det kanske nyttigt det som skedde, för många alldeles vanligt intresserade fick en ögonblicksbild av vad som står på spel i frågorna, på ett sätt som annars är svårt att förklara. Jag undrar om inte förståelsen i Natofrågan ökade av sig självt efter mötet.

Radioprogrammet ”Konflikt” var på plats och hade under den efterföljande helgen ett längre inslag om hur Ryssland generellt debatteras i Sverige, där delar av Svensk-ryska vänskapsföreningens rop och protester mot Rysslandskritiken på Stadsbiblioteket fanns inklippt. En debatt om Rysslandsdebatten, således. Det finns såklart plats för det också, men sanningen ligger inte alltid mittemellan två personers bilder.

De politiska partierna har en kodex att undvika att störa varandras möten, som ett led i det gemensamma värnandet av demokratin.

Vad det var fråga om på just detta möte lämnar jag därhän. Låt mig istället göra några generella reflektioner.

Det centrala är att varje försök att destabilisera förtroendet för det demokratiska systemet, med myter och dolda agendor måste motverkas. Det måste också spridande av rädsla, som odlas och används som ett politiskt styrmedel. Så varje gång vi talar om Rysslands agerande, hur allvarligt det är och vilket hot det utgör, så måste vi ha med i bilden att det ligger i någon annans intresse att vi talar på det viset. Det innebär varken att det är fel att tala om saken, eller att påståendena om Rysslands agerande är fel. Bara att det krävs medvetenhet om att rädsla och osäkerhet används som ett politiskt styrmedel och vi måste ha denna tanke i huvudet samtidigt som den säkerhetspolitiska utvecklingen diskuteras.

Därför gäller det att undvika att onödigtvis förstora osäkerheter och alltid bevara saklighet och nyans.

Sociala medier har särskilda möjligheter och utmaningar gällande denna sak. I vissa fall vet vi mindre vilka som finns bakom anonyma profiler på sociala medier, än vilka som finns bakom kampanjtröjorna på ett möte. De flesta är givetvis seriösa och engagerade för landets säkerhet, men det kan också finnas personer eller funktioner med andra agendor. Det kan t.o.m finnas profiler som vill bygga till synes seriösa relationer till andra idag, för att kunna använda närhet och nätverk för att agera destabiliserande då så efterfrågas.

Vi kan utgå från att våra reaktioner just nu studeras. Vilken sorts nyheter biter? Vad händer om stämningen på ett offentligt möte görs riktigt obehaglig? Vad får igång debatt, oro, spekulation, konflikt eller delningar i sociala medier? Vilka som dras med av olika typer av nyheter och vilka som inte dras med kan mycket väl kartläggas av andra, måste vi utgå från.

Kollektivt försvar av demokratin är nödvändigt. Och skapande av lugn och trygghet slår undan benen för den rädsla, som används för att destabilisera den. Obekräftade uppgifter bör betraktas kritiskt, det gäller spektakulära som vardagliga uppgifter lika. Nyans, reflektion, källkritik och belägg är grundläggande. Diskutera sak, undvik person, eftersom underminering av på något sätt ledande företrädare för landet är en del av undermineringen av demokratin.

Samtalet är grunden för demokratin.

För dit kommer trollen nämligen aldrig att kunna eller vilja gå.

Den som vill tjoa på möten – vare sig i verkliga livet eller på sociala medier - bör få göra det ensamt.


Sten Tolgfors
Tidigare försvarsminister och författare till boken Sverige i NATO

Nya krav på utvecklad samhällskommunikation

av Erik Lagersten

Ett nytt utbrott av pandemisk svin- eller fågelinfluensa kommer att ställa stora krav på koordinering av verksamhet och kommunikation bland berörda myndigheter och samhällsfunktioner. Foto: paulprescott72, iStockphoto.com.

Ett nytt utbrott av pandemisk svin- eller fågelinfluensa kommer att ställa stora krav på koordinering av verksamhet och kommunikation bland berörda myndigheter och samhällsfunktioner. Foto: paulprescott72, iStockphoto.com.

Att fatta beslut som rör den enskildes eller samhällets säkerhet står inför flera utmaningar. Allmänhetens förtroende för att Sverige klarar en kris formas inte längre enbart av hur väl samhället klarar den faktiska uppgiften, utan också hur samtliga inblandade förstår att hantera bilden av förmågan, innan, under och efter ett skeende. Det gäller för polis, försvar, räddningstjänst och sjukvård eller för våra vardagsförutsättningar, från el- och livsmedelsförsörjning till trafik- och betalningssystem.

 
Att vi inte är rustade för detta visar flera nationella och internationella säkerhetshändelser under de senaste åren. Rapporteringen av faktiska förlopp har förvirrats genom uppenbart manipulativa uppgifter eller att myndighetsföreträdare själva bidragit till ryktesspridning genom för tidiga slutsatser, eller budskap som varit i konflikt med varandra över tid.

Nu utmanas en stabil samhällsstruktur då allt fler aktörer agerar i syfte att påverka destruktivt och att lättillgängliga tekniska system medger att information blixtsnabbt och ofiltrerat sprider sig exponentiellt, både i kvantitet och förändrat från ursprungligt innehåll. Noterbart är att det inte längre är enbart ”sociala funktioner” som är sårbara i detta perspektiv, utan minst lika mycket traditionella mediers förmåga att förstå vad som är sanning eller desinformation. I ett ansträngt läge kommer våra beslutsfattare att ha samma problem, samtidigt som den tidigare generella auktoritetstilltron sviktar eller utmanas hos allmänheten.

Företrädare för offentlig sektor måste nu förstå denna komplexitet och hur modern kommunikation fungerar. De måste skapa organisationer som uthålligt och konsistent förmedlar korrekt information. Detta som skydd mot inre och yttre påverkan. Följande ställningstaganden är centrala, (1) att koordinera beslutsfattande och verksamhetsutövning mellan olika myndigheter och samhällsfunktioner, (2) att utgå från vad som ska uppnås och använda såväl verksamhetsmässiga möjligheter samt bilden av desamma, (3) att betrakta ledning och kommunikation som samma process, (4) att tidigt bemöta felaktigheter och desinformation, (5) att delegera rätten att snabbt formulera en uppfattning eller ståndpunkt.

Sverige har sedan i år en civil tjänsteman från Myndigheten för Samhällsskydd och Beredskap placerad vid NATO Strategic Communications Centre of Excellence. Regeringens beslut motiveras främst med behovet av att analysera och bemöta rysk informationskrigföring eller desinformation. I den allmänna debatten och i regeringens överväganden, har inte uppmärksammats hela innebörden av Strategic Communications, förkortat Stratcom eller de konsekvenser eller fördelar nyttjandet skulle innebära. Stratcom utvecklas nu framförallt militärt, men konceptet bör framöver vara föremål för övervägande inom civilt offentligt beslutsfattande.

Kritiken mot svenskt deltagande i Stratcom-centret har fokuserat på en föreställningsvärld om en militär vilja att vilseleda. Under rubriken ”Nu ska Nato lära Sverige propaganda” i Aftonbladet Kultur, har det bland annat kunnat läsas att syftet är att ”det är Putins lögner svenska medier måste bli bättre på att avslöja” följt av att ”till saken hör att inga svenska medier går på de ryska propagandalögnerna.” Det senare påståendet förtjänar särskilt att ifrågasättas i ett annat sammanhang, men analys och bemötandet av möjliga motståndares förmåga är bara en mindre del av en utvecklad Stratcom förmåga. Okunskapen missar helheten som istället borde vara föremål för granskning.

Stratcom, i en militär kontext, syftar till att identifiera önskat slutläge och de åtgärder som ger störst effekt för att nå dit. Därefter sker en systematisk koordination av diplomati, kommunikation och informationsoperationer kombinerat med militära maktdemonstrationer eller operationer. Då användandet av de senare är en integrerad del av konceptet, är det missvisande att översätta begreppet med ”strategisk kommunikation”, som traditionellt sett handlar om kommunikationens roll att nå organisationens mål. Det saknas idag en bra svensk benämning. Möjligtvis är ”strategisk verksamhetskommunikation” mer rättvisande.

Militärt kan resultatet vara en övning med tungt bombflyg över Östersjön som samtidigt återföljs av en kommunikation mot berörda målgrupper. Det kan vara att en verksamhet som tidigare genomfördes i det fördolda nu offentligt redovisas som en styrkedemonstration. Men det kan också vara att en operation som normalt skulle betraktas utan militärt värde genomförs därför att den har ett högt politiskt värde och därigenom uppnår önskad effekt.

Svensk jakt eskorterar ett amerikanskt bombflygplan i samband med en övning över Östersjön. Vilket är viktigast, att öva samflygning eller sända en signal på svensk-amerikanskt samarbete i en form som tidigare var otänkbar? Foto: Försvarsmakten.

Svensk jakt eskorterar ett amerikanskt bombflygplan i samband med en övning över Östersjön. Vilket är viktigast, att öva samflygning eller sända en signal på svensk-amerikanskt samarbete i en form som tidigare var otänkbar? Foto: Försvarsmakten.

Har inte detta alltid gjorts? Det går självklart att hitta exempel på alla varianterna ovan, skillnaden nu är att konceptet ska utgöra en del av beslutsfattandet som metod på den högsta politiska och militärstrategiska nivån inom Nato.

Arbetet är inte okontroversiellt. Det finns ett inbyggt motstånd bland de funktioner som ska samordnas att låta sig koordineras av ett nytt element  inom beslutsapparaten. Utöver detta innebär militära maktmedel alltid en risk för förluster eller skador där dessa måste vägas mot den effekt som kan uppnås. Det är särskilt angeläget att detta beaktas om syftet med det som görs är symboliskt. Det finns också inom medlemsländerna en skepsis mot samordnade budskap då de nationella förutsättningarna inom varje land ser väldigt olika ut för detta.

För Sverige menar jag dock att aktuella erfarenheter och utvecklingen av krisernas natur i ett modernt kommunikationssamhälle, behöver anamma Stratcom-konceptet för samhällets koordinering och ställningstaganden i ett bredare perspektiv. Det inbegriper inte bara svenskt försvar utan också en förmåga för de civila delarna av offentlig sektor. I dag agerar ofta olika företrädare som om det som görs kan vara skilt från det som sägs. Det handlar om okunskap, ibland naivitet och vid tillfällen oförmåga att förstå helhet och förutse följdeffekterna av ett agerande eller vad som sägs. Det gäller för såväl förtroendevalda som tjänstemän. Grunden måste vara att säga det du gör och göra det du säger.

Följande principer behöver omhändertas inom offentlig förvaltning, enligt min mening, för att möta detta krav:

  1. Koordination av beslutsfattande och verksamhetsutövning mellan olika myndigheter och samhällsfunktioner. Det gäller i synnerhet mellan regering och berörda myndigheter. I frågor som rör samhällets säkerhet krävs en mycket tätare samverkan mellan politiker och tjänstemän. I praktiken innebär detta att antalet beslutsfattare minskar i en krissituation vilket ställer stora krav på integritet, roller och förtroende från dem som inte är delaktiga i processen.
  2. Identifiera vilket mål som ska uppnås och använda samtliga resurser i syfte att komma dit. Samspelet mellan nyckelpersoner, vilken verksamhet som har betydelse och kommunikationen måste utvecklas. Beroende på om det är allmänhetens förtroende för svenskt totalförsvar vid ett militärt angrepp eller tilltron till vårdens förmåga vid en epidemi så ser paletten olika ut. Det gemensamma är att samtliga delar måste användas och förståelsen för att det kanske inte är själva handlingen som är det viktiga, utan hur den uppfattas eller vice versa.
  3. Ledning- och kommunikationsprocesserna måste integreras inom varje organisation. Ingen beslutsfattare kan längre ha dessa åtskilda då de så tydligt samverkar. Kommunikation omhändertar inte längre konsekvenserna av ett beslut utan är själva förutsättningen för det. Centralt är också att den sammanslagna processen och det som kommuniceras ut uppfattas som trovärdigt. Det innebär att såväl organisationens styrkor som svagheter måste förmedlas så långt det är möjligt. Om en ensidig skönmålning uppfattas ske riskerar ledningen, inte minst internt, att ifrågasättas med risken för den demoralisering som då kan uppstå.
  4. Felaktigheter eller desinformation måste bemötas tidigt oaktat var det förekommer. Offentlig förvaltning bereder omsorgsfullt ärenden vilket gör att tiden till svar normalt är lång. I en värld där de som vill oss illa utnyttjar alla tillgängliga kanaler måste samhällets svar vara lika snabbfotat. Fokus bör ligga på att först bemöta felaktigheter för att därefter ge en komplett bild av sanningen.
  5. Samhällets eller myndighetens uppfattning måste snabbt kunna formuleras. Ofta kräver en kris eller utvecklingen av mediekonsumtionen att tidigare ställningstagande inte är applicerbara eller att svar saknas då frågeställningarna snabbt blir nya. Enskilda företrädare måste utveckla förmågan att formulera en ståndpunkt under tidspress. Detta kan enbart göras med en delegering av mandat och tilltro på att verksamhetens grundsyn och mål samt moraliska-etisk kompass, är kristallklar för de som får ett sådant förtroende.

Det kan i sammanhanget inte nog understrykas hur viktig en fri oberoende press är för allmänhetens tilltro och förtroende för offentlig förvaltning. Myndigheters professionalisering  och systematiska arbete med kommunikation måste följas av en kritisk insyn. Detta ställer nya och stora krav på journalister att i sin granskning ha tid och kraft att gå på djupet i komplexa frågeställningar samt att inte devalvera begreppet ”avslöjande” och det arbete som krävs för verkliga sådana.

Svenska exempel på en tillämpning av Stratcom går att finna redan från mitten av 90-talet hos polisen, som tillsammans med lokala och regionala organisationer, redovisat invånarnas uppfattning om upplevd trygghet snarare än faktisk trygghet. En sådant resonemang är en utmärkt effektmätare för att identifiera vilka åtgärder som krävs utifrån en bred palett av verktyg, givet att man förstår eller vågar tolka resultaten rätt. Andra exempel är underrättelseoperationen i Stockholms skärgård 2014, placeringen av permanenta militära förband på Gotland 2016 samt myndigheternas hantering av pandemin 2009 till 2010.

Det går att kalla ett utvecklat koncept för Stratcom eller något annat. Det centrala är att offentlig sektor med säkerhetsansvar, i grunden funderar på om nuvarande organisationer och ledningsförmågor är utformade för att kunna arbeta på det sätt som krävs oaktat hot. Upprätthålls inte allmänhetens förtroende, genom en systematisk kombination av professionell kommunikation och fungerande verksamhet, står samhället inför större utmaningar i kris än vad som är rimligt att klara av.

 
Författaren är Kommunikationsdirektör för Västra Götalandsregionen, tidigare informationsdirektör i Försvarsmakten, Kommendör i Försvarsmakten reserv och Styrelseledamot i Sveriges Kommunikatörer.

Se upp för rysk-kinesiskt strategiskt samarbete!

Innebörden av marina samövningar

av Ingolf Kiesow

”Om något land skulle försöka skaffa sig global hegemoni och dominera Västra Stilla havet, bör det tänka sig för två gånger, eftersom Kina och Ryssland är svåra att tas med vart och ett för sig, för att inte tala om båda tillsammans.”

Med de orden avslutas en ledartikel i den statliga kinesiska dagstidningen ”Global Times” den 12 september 2016 om innebörden av en rysk-kinesisk marin samövning i det Sydkinesiska havet.

USA har alltsedan det japanska anfallet på Pearl Harbor 1941 haft en marin närvaro i Västra Stilla havet för att förhindra att något land skulle kunna konkurrera med USA i militär styrka till havs. USA äger ö-gruppen Guam i Västra Stilla havet och anser sig vara en del av regionen. USA:s sjätte flotta är stationerad i Japan, och USA  har en närvaro med flyg- och markstyrkor i såväl Sydkorea som Japan samt mindre enheter  på Filippinerna. Artikeln i Global Times illustrerar en vilja att ändra på detta förhållande, med andra ord en revisionistisk tendens i  kinesisk säkerhetspolitisk diskurs.

Kina har sedan 1970-talet gjort anspråk på nästan hela det Sydkinesiska havet, som till större delen omfattar öar och vatten som andra länder anser som sina och utövar kontroll över på olika sätt. Genom att anta FN:s internationella havsrättskonvention har Kina accepterat en princip om obligatorisk medling i tvister om konventionens innehåll. När Filippinerna 2015 väckte talan mot Kina inför den internationella skiljedomstolen i Haag vägrade dock Kina att delta och kallar domstolens utslag för ”illegalt”. Skiljedomstolen kom med sitt utslag i somras, och det gick Kina emot på nästan alla punkter. Kina utmanar nu övriga länder på olika sätt. Uppmuntrade av myndigheterna seglar exempelvis stora kinesiska fiskeflottor ut mot grannländerna. Där kan de påräkna skydd av kinesiska beväpnade ”kustbevakningsfartyg” under sina intrång på grannarnas fiskevatten.

Ockupation av öar, som även omfattar ubåtsjakt, kommer att utövas, liksom artilleriövningar och försvar av öar” heter det också i artikeln om den kinesisk-ryska marina samövningen..” USA och Japan har bränt sina fingrar”. Samtidigt framhäves Kinas och Rysslands detaljerade strategiska partnerskap för samarbete”. Artikeln säger också att det inte rör sig om en militär allians. Syftet är att skydda den egna säkerheten och att bevara sitt strategiska utrymme för överlevnad och utveckling”, ett ordval som osökt för tanken till Nazi-Tysklands krav på ”Lebensraum” under 1930-talet på ”. Både Kina och Ryssland är kärnvapenmakter, och om deras ambitioner skulle motarbetas ”kommer det 21:a århundradet att bli fullt av mörker och fasa” förkunnar tidningens redaktion.

Inte en militär allians, men…

Det skall framhållas att” Global Times” anses representera den mest nationalistiskt färgade delen av den kinesiska maktapparaten och inte alltid representerar officiella ståndpunkter. Vidare är det sant att Ryssland och Kina inte har ingått i någon militär allians, och att deras samarbete inte kan betecknas som ”intimt”. I den ryska duman dyker då och då upp förslag om hur man skall stoppa den ansvällande vågen av kinesiska småföretagare i östra Sibirien, som man befarar kan komma att tas över helt av kineser. Den ryska entusiasmen är synnerligen begränsad över Kinas ambitioner att sammanknyta hela den eurasiska kontinenten med projektet ”One Road, One Belt” under ledning av kinesisk finansiering. I ryska media hörs tvärtom farhågor för att de egna traditionella positionerna hotas i de forna sovjetrepublikerna i Centralasien i allmänhet och särskilt vad gäller olje- och gasledningar från området.

Skäl för samverkan

Dessa misstankar och rivaliteter hindrar inte att Kina och Ryssland funnit sina säkerhetspolitiska intressen sammanfallande under trycket av den internationella händelseutvecklingen.

Ryssland har fått se sin ekonomi försämras av västerländska sanktioner för dess agerande i Ukraina i kombination med sjunkande priser på olja oh gas. Det har lett till ivriga försök att få Kina att ersätta Europa som marknad. Kina har för sin del varit ovilligt att betala överpris för ryska energiråvaror, men förhandlingarna har i alla fall lett till kinesiska utfästelser om investeringar i rysk olje- och gasutvinning i Norra Ishavet och byggande av ledningar från Sibirien till Kina.

Kina har efter utslaget i Haag-domstolen å andra sidan själv råkat ut för negativa reaktioner och försämrade relationer med sina grannländer i det Sydkinesiska havet. Viktigast är att grannländerna har börjat samarbeta militärt med USA och Japan samt upplåta baser till USA. De tar emot stöd med vapen från både Japan och USA och har kraftigt höjt sina egna försvarsanslag för att stärka sin marina förmåga.

Det militära samarbetet mellan Kina och Ryssland inskränker sig inte till marina samövningar i Medelhavet och Sydkinesiska havet. Det omfattar också samövningar till lands och i luften ”för att bekämpa terrorism” och omfattar även gemensam utveckling av nya vapen. Kina har visserligen utvecklat en egen vapenindustri, som kan täcka de flesta behoven men fortsätter att vara en kund till rysk vapenindustri.

Indien reagerar också mot Kina

Till allt detta kommer att Kinas agerande i det Sydkinesiska havet även haft inverkan på attityderna hos andra grannländer till Kina. Indien har alltsedan 1948 en territorialtvist med både Pakistan och Kina rörande områden i det före detta landet Kashmir, vartill kommer att Kina tidvis gör anspråk på nästan hela den indiska delstaten Arunachal Pradesh. 1962 anföll Kina Indien och ockuperade omtvistade områden. Bl a efter kraftiga internationella reaktioner drogs dock de kinesiska trupperna tillbaka. Sedan dess råder en djup misstro mot Kina i Indien, som nu får näring av Kinas expansion i det Sydkinesiska havet. När Pakistan sprängde sin första kärnvapenladdning gavs inte någon officiell förklaring. Ett par månader tidigare hade Indiens försvarsminister George Fernandes dock vägrat att låta Indien gå med i det internationella icke-spridningsavtalet med motiveringen att Kina är en kärnvapenstat och att han ansåg att Kina är Indiens ”potentiella fiende nummer ett”. Indien har sedermera utvecklat både ett ubåtsbaserat kärnvapen och kärnvapenbärande missiler, som kan avskjutas från mobila plattformar. En ny typ har nyligen visats upp, som har en räckvidd som når fram till Kinas huvudstad Beijing. Dessa missiler är nu på väg att förbandssättas, vilket väcker indignerade protester från Kina.

USA har sedan början av 2000-talet eftersträvat närmare förbindelser med Indien för att göra detta land till en demokratisk motpol till Kina i Asien. I och med att ledaren för det Hindu-nationalistiska partiet BJP, Narendra Modi, för två år sedan blev Indiens premiärminister med ett program för radikal modernisering av den indiska ekonomin blev Indien också mottagligt för dessa inviter. Sedan dess har ett närmande pågått mellan Indien och USA.

Pakistan

Pakistan hade sedan 1948 fått stöd från USA med både vapen och pengar för att skydda sig mot Indien. Samarbetet försvårades dock efter hand av att pakistanska myndigheter misstänktes för att ge stöd till Taliban-rörelsen, som tillåts verka från vissa avlägsna delar av landet och operera i Afghanistan utan att hindras av den pakistanska militären. Alltsedan president Obama beordrade avrättningen av Al-Qaeda-ledaren Osama Bin-laden på pakistanskt territorium utan att först begära tillstånd av den pakistanska regeringen har de pakistansk-amerikanska relationerna fortsatt att försämras. I den amerikanska senaten väcks nu motioner om sanktioner mot Pakistan för dess stöd till Talibanerna.

I takt med att USA närmade sig Indien och Pakistans relationer med USA försämrades har Kina kunnat intensifiera sina egna ansträngningar att få inflytande och ersätta USA i rollen som hjälpare mot Indien. Bl a  utvecklas ett gemensamt pakistansk-kinesiskt stridsflygplan, som skall ersätta det amerikanska F-16 i det pakistanska flygvapnet. Pakistan har mött växande motstånd i den amerikanska kongressen för köp av nya modernare F16 och i gengäld försvårat amerikanska transporter av materiel till de amerikanska styrkor i Afghanistan som bekämpar Talibanerna.

Ny roll för Ryssland

Ryssland har inte varit sent att också utnyttja tillfället att vinna inflytande i Pakistan. Under hösten 2016 planeras den första rysk-pakistanska militära samövningen med namnet ”Friendship 2016” att äga rum. Pakistans ambassadör i Moskva har också meddelat att man förhandlar om vidgat samarbete om försvar och militär-tekniskt samarbete. Rollerna har förändrats. Medan USA närmar sig Indien försämras dess relationer med Pakistan, som i stället ges stöd av Ryssland och Kina.

Rysk-kinesisk samverkan i ett europeiskt perspektiv

I ett större sammanhang försämras förhållandet mellan USA och Kina samtidigt som det försämras mellan USA och Ryssland. Att ha en gemensam potentiell motståndare har redan lett till ett växande strategiskt samarbete mellan Kina och Ryssland. Det är inte någon militär allians, och det markerar inte att ett nytt kallt krig ännu har delat in världen i maktblock, men det kan få betydelse även för Europa. Visserligen har EU inte några strategiskt viktiga intressen att bevaka i Asien, men om Kina skulle se sig manat att eskalera någon av sina många tvister med sina grannar i Asien kommer USA att beröras – och Europa är lierat med USA i NATO och bygger sin militära trygghet på denna allians. I ett läge då USA måste fokusera på Asien kan Ryssland tänkas utnyttja situationen till att försöka flytta fram sina positioner i Europa.

USA står inför ett presidentval. Varken Donald Trump eller Hillary Clinton har någon mjuk inställning till Kina, men USA:s ekonomi har inte tillåtit någon förstärkning av den militära förmågan för att göra allvar av president Obamas deklarerade avsikt att göra en ”pivotering” i riktning Asien. Någon betydande förstärkning av den militära närvaron i Västra Stilla havet har man inte haft råd med. USA skulle tvingas att välja prioritering, om två konflikter skulle uppstå samtidigt, i Asien och Europa. Numera går dubbelt så mycket sjöburen handel över Stilla havet som över Atlanten. Mycket talar för att USA skulle välja att prioritera Asien högre i ett sådant läge. Länderna i Europa gör klokt i att se över sin egen militära förmåga. Den bör dimensioneras så att man inte stimulerar ryska förhoppningar om att kunna utnyttja USA:s begränsade resurser och Kinas agerande på den andra sidan av den eurasiska kontinenten till att flytta fram sina egna positioner i vår region.

Ett svenskt perspektiv

Även i Sverige bör vi reflektera över vart den militära utvecklingen i världen är på väg i ett större perspektiv än vår egen region. Antingen vi är med i NATO eller fortsatt alliansfria hoppas vi på amerikanskt ingripande, om Ryssland skulle försöka använda vårt territorium. Om USA vid det tillfället är engagerat i Asien är det inte säkert att vi kan påräkna tillräckligt snabb amerikansk mobilisering och transport av styrkor för att rädda Sverige , om vi inte själva har resurser att fungera som snubbeltråd.

 

Författaren är ambassadör och ledamot av KKrVA

 

Ryska marinkåren då och nu

Ryska spelkort med sovjetisk marininfanterist i helsvart framför en VDV-soldat.

Segern över den svenska flottan vid Hangöudd 1714 var Rysslands första seger till sjöss. Därtill anser man i Ryssland att den var en av de viktigaste segrarna överhuvudtaget under hela det så kallade stora nordiska kriget 1700-1721. Nya rön finns nu om detta slag.

Segern fick stora konsekvenser, den öppnade Rysslands väg till Åland och Bottenviken. Den 7 augusti (enligt dåtida rysk kalender 27 juli) är därför en milstolpe i Ryssland inte bara för vanliga sjömän utan även för marininfanteriet, som också deltog i slaget - vilket är anledningen till att det tas upp i Ryska elitförband och specialvapen. Men det finns olika tolkningar av slaget, som i svensk historieskrivning benämns sjöslaget vid Rilax. Det har på senare år faktiskt också kommit en hel del ny information om en av dem som avgjorde slaget, kommendörkapten Matija Zmajevic. Dessa nya rön finns i den ifjol utgivna Stor seger - litet nederlag? i det överraskande kapitlet av Margareta Matovic.

Särskilt i Johanna Wassholms kapitel blir man varse skillnaderna i hur slaget vid Hangöudd/Rilax lever vidare i Ryssland, Finland och Sverige. Wassholm ger ett tydligt exempel på hur synnerligen viktigt slaget ännu anses vara i österled - det högtidlighölls med en sovjetisk medalj 1964 och en rysk 2014. Apropå militära märken så märks de senaste årens ökning av fallskärmsutbildningen inom marininfanteriet även i dess förbandsmärken. Nedan märke från Svarta havets marininfanteri.

Ryska marinkåren då och nu

Ryska spelkort med sovjetisk marininfanterist i helsvart framför en VDV-soldat.

Segern över den svenska flottan vid Hangöudd 1714 var Rysslands första seger till sjöss. Därtill anser man i Ryssland att den var en av de viktigaste segrarna överhuvudtaget under hela det så kallade stora nordiska kriget 1700-1721. Nya rön finns om slaget.

Segern fick stora konsekvenser, den öppnade Rysslands väg till Åland och Bottenviken. Den 7 augusti (enligt dåtida rysk kalender 27 juli) är därför en milstolpe i Ryssland inte bara för vanliga sjömän utan även för marininfanteriet, som också deltog i slaget - vilket är anledningen till att det tas upp i Ryska elitförband och specialvapen. Men det finns olika tolkningar av slaget, som i svensk historieskrivning benämns sjöslaget vid Rilax. Det har på senare år faktiskt också kommit en hel del ny information om en av dem som avgjorde slaget, kommendörkapten Matija Zmajevic. Dessa nya rön finns i den ifjol utgivna Stor seger - litet nederlag? i det överraskande kapitlet av Margareta Matovic.

Särskilt i Johanna Wassholms kapitel blir man varse skillnaderna i hur slaget vid Hangöudd/Rilax lever vidare i Ryssland, Finland och Sverige. Wassholm ger ett tydligt exempel på hur stort slaget var och ännu är ännu är i österled - det högtidlighölls med en sovjetisk medalj 1964 och en rysk 2014. Apropå militära märken så märks de senaste årens ökning av fallskärmsutbildningen inom marininfanteriet även i dess förbandsmärken. Nedan märke från Svarta havets marininfanteri.

Förändrad normalbild?

Sammanfattning

Under loppet av några veckor har tre (3) av fyra (4) militärregioner, MR, i Sverige berört främmande makts informationsinhämtning på svenskt territorium. Enligt Försvarsmakten skall ingen hastig ökning skett i främmande makts informationsinhämtning, utan det har varit en långvarig ökning som skett. Dock finns det avvikelser i det resonemanget, då dels inhämtningen förefaller ökat samt ändratkaraktär, dels sammanfaller med rapporteringen avseende tidigareläggandet av den permanenta militära närvaron på Gotland samt ett, enligt Försvarsmakten förändrat och försämrat säkerhetspolitiskt läge i vårt närområde.

Analys

I nedanstående inlägg kommer jag utnyttja begreppet främmande makt, trots att media i ett flertal artiklar hänvisar till att Försvarsmakten sagt att det är Ryssland som genomfört inhämtningsverksamheten, Försvarsmakten använder även i andra artiklar, inom samma tidsrymd och händelser, begreppet främmande makt. Varvid det sist nämnda ur en analytisk synvinkel är mer lämpligt att utnyttja, då händelserna ligger så nära i tid, för att entydigt kunna utpeka en nation, då underrättelseverksamhet per definition är en ”wilderness of mirrors”.

Den militära underrättelse- och säkerhetstjänsten, MUST, skriver i sin årsöversikt för 2015, publicerad 01MAR2016, att främmande makt bedriver omfattande inhämtning inom Sverige, därtill skriver MUST hur Försvarsmaktens verksamhet regelbundet, av främmande makt, följs upp och dokumenteras på olika sätt. Enligt MUST skall, även, främmande makt genomfört avancerad inhämtning mot den av Försvarsmakten skyddsvärd övningsverksamhet.1

Ovanstående text innehåller ett antal nyckelord, kursiverade, som bör klargöras för att skapa en större förståelse för inlägget. Begreppet omfattande bör tolkas att det finns en regelbundenhethos främmande makt d.v.s. det är mer regel än undantag att Försvarsmaktens verksamhet på olika sätt följs upp. Dokumenteras är precis som det låtar, anteckningar av t.ex. hur många fordon och vilka deltog i övningen, avbildning, fotografering, videofilmning o.dyl. av den genomförda verksamheten. Avancerad inhämtning är den inhämtning som får ses falla utanför den ordinarie inhämtning.

Vad blir då detta på ren svenska? Kort och gott det MUST skriver är att Försvarsmakten mer eller mindre dagligen utsätts för uppföljning på olika sätt och vis av främmande makt. Denna mer eller mindre dagliga uppföljning dokumenteras på olika sätt av främmande makt. I sig kanske inget uppseendeväckande, men det är en viktig sak att ta med sig, då det var den normalbild som förefaller varit under 2015, avseende främmande makts inhämtningsverksamhet riktad mot Försvarsmakten.

Ovanstående uppgifter, blir mycket intressant att ta fasta på, utifrån militärregion syds, MR S, uppmaning till allmänheten att rapportera säkerhetshotande verksamhet. En uppmaning som publicerades på Försvarsmaktens hemsida den 12SEP2016.2 Enligt MR S skall det ej vara någon särskild händelse som föranlett uppmaningen om rapportering samt upprättande av "tipslinjerna", en (1) för markhändelser och en (1) för sjöhändelser.3 Här får man se erfarenhetsvärdet från 1980-talet, ”detektiven allmänheten” är oftast den bästa på att observera onormala händelser. Då det är de som har bäst kännedom om den s.k. ”normalbilden” i sin omgivning, varvid MR S uppmaning blir fullt naturlig.

Tidsmässigt blir det mycket intressant att notera MR S uppgifter om att både Flygvapenövning 2016, 02-06SEP2016, samt övningen International Bison Counter, 15-26AUG2016, skall ha varit utsatt för inhämtningsoperationer av främmande makt. Inhämtningen skall enligt MR S skett på ett sofistikerat sätt, men det skall ha genomförts inom vad svensk lagstiftning medger,4det vill säga främmande makt har utnyttjat lagstiftningen till sitt maximum för att kunna genomföra i grunden olovlig verksamhet inom lagens råmärken.

De delar som ingick i Flygvapenövning 2016 på Gotland, samt den genomförda beredskapskontrollen, 05-14SEP2016, med Försvarsmaktens operativa reserv på Gotland, förefaller varit utsatt för inhämtningsoperationer av främmande makt. I både fallen förefaller det varit personer med utländskt registrerade fordon som, vid vissa platser, närmat sig övningsverksamheten och ställt frågor till övningsdeltagare, där man förefaller bedöma att individerna som ställt frågorna bedrivit inhämtningsverksamhet.5 Gotland tillhör den mellersta militärregionen, MR M.

Militärregion Norr, MR N, har även belyst problem med inhämtningsverksamhet som genomförs av främmande makt. Eventuellt kan även en liknande tipstelefon som MR S upprättat, även upprättas inom MR N.6

I sammanhanget är det även viktigt att ta med sig Försvarsmaktens bedömning av det säkerhetspolitiska läget i vårt närområde, som enligt delårsrapporten för 2016, dels förändrats, dels försämrats under det första halvåret av 2016.7 Enligt Försvarsmakten, så skall dock den senaste tidens rapportering avseende främmande makt inhämtningsverksamhet, ej föranletts av någon hastig negativ utveckling, utan det skall ha föregåtts av en långvarig negativ sådan. Därtill förklaras uppmärksamheten, enligt Försvarsmakten, som en del i ökad medveten och intresse för frågan.8

Säkerhetspolitiska förändringar torde, rent logiskt, föranleda pareringar hos t.ex. Försvarsmakten, varvid dessa pareringar på ett eller annat sätt måste mötas upp av främmande makts inhämtningsverksamhet.9 Sen kan givetvis inhämtningen öka och förändrats utan parering av säkerhetspolitiska förändringar, då kan det ses som en indikator för t.ex. ett försämrat läge.

Således, under loppet av enbart några veckor, har tre (3) av fyra (4) militärregioner omtalat främmande makts inhämtningsverksamhet på svenskt territorium. I en MR har redan tipstelefon upprättats och i en annan överväger man att inrätta en, så allmänheten kan rapportera misstänkt säkerhetshotande verksamhet. Därtill förefaller trenden vara, sett till vad som beskrivs i artiklarna från de olika MR, ett nästan demonstrativt agerande av främmande makt vid sin inhämtningsverksamhet. Ett agerande som precis ligger inom lagens råmärken, vilket gör att det förefaller vara svårt att kunna agera med juridiska medel mot den.

Återknyter vi till inledningen av inlägget och vad MUST rapporterar kring vad som förefaller vara en normalbild, som MUST beskriver för 2015. Förefaller normalbilden vara den att Försvarsmakten mer eller mindre kontinuerligt utsätts för uppföljning och dokumentering av sin verksamhet. Detta är ett viktigt ingångsvärde att ta med sig under det fortsatta resonemanget i inlägget.

Agerandet som främmande makt uppvisade under 2015, beskrivet i MUST årsöversikt, förefaller ej varit av sådan art att Försvarsmakten, på MR-nivå, ansett det funnits behov av att upprätta tipstelefoner för allmänheten. Detta är viktigt att ta fasta på då det, bedömt, innebär att normalbilden förändrats under 2016, för den inhämtningsverksamhet som genomförs av främmande makt, då Försvarsmakten, dels upprättar tipstelefon, dels öppet belyser problematiken i media.

Dock kan det givetvis finnas andra förklaringar också. Sett till delårsrapporten som beskriver en försämrad säkerhetspolitisk situation i vårt närområde, så innebär det, troligtvis, även att Försvarsmakten vill kunna följa i större omfattning vad främmande makt genomför för inhämtningsoperationer. Varvid tipstelefoner skulle kunna vara ett sätt. Dock förefaller det utifrån, militärregionernas rapporter snarare röra sig om operativ informationsinhämtning, vars informationsvärde får ses som kortvarig, 3-12 månader, vilket till del, snarare skulle kunna indikera att man ökat den formen av inhämtning, vilket i sig skulle indikera ett trendbrott, då de tidigare rapporterna i media snarare burit karaktären av strategisk inhämtning.

För att fullfölja resonemanget kring operativ inhämtning, så skulle det i sak, kunna vara en av säkert många faktorer som föranlett tidigareläggningen av permanent militär närvaro på Gotland. Då, en möjlig, ökning av, operativ inhämtning, bör ses som en tydlig försämring av det säkerhetspolitiska läget, då de informationsbehoven som faller under den kategorin är så pass kortvariga i tid, d.v.s. den tid man kan få effekt av den information är kortvarig.

Slutsats

De senaste veckornas uppgifter om ökad informationsinhämtning av främmande makts underrättelsetjänst/-er, indikerar utifrån ett antal, i inlägget ovan redovisade, faktorer att inhämtningen i Sverige har ändrat karaktär, normalbilden har förändrats, dels förefaller den blivit mindre osynlig, dels förefaller den ökat, då en militärregion inrättat en tipstelefon, en annan överväger att inrätta. Vilket totalt sett, bedömt, kan innebära att främmande makts informationsinhämtning, som minst, passerat en brytpunkt varvid Försvarsmakten är i behov av att få in ett större underlag för att kunna klarlägga den faktiska omfattningen och mot vad den är inriktad.

Därtill kan detta även ses som en ytterligare faktor som styrker slutsatsen i föregående inlägg, ”strategisk symbios”, att en kris fas, bedömt, har inträtts, som minst, i Östersjöregionen. Då rapporteringen, avseende främmande makts inhämtningsverksamhet, sammanfaller, dels med Försvarsmaktens egna bedömning om ett försämrat säkerhetspolitiskt läge, dels sammanfaller med tidigareläggandet av den permanenta militära närvaron på Gotland.

Have a good one! // Jägarchefen

Källförteckning

Aftonbladet 1(Svenska)
Expressen 1(Svenska)
Försvarsmakten 1, 2, 3, 4(Svenska)
Sveriges Television 1(Svenska)
Svenska Dagbladet 1(Svenska)
Säkerhetspolisen 1(Svenska)
Värnamo Nyheter 1 (Svenska)

Slutnoter

1 Försvarsmakten. Militära underrättelse- och säkerhetstjänsten. Årsöversikt 2015: Militära underrättelse- och säkerhetstjänsten. Stockholm: Försvarsmakten, 2015. 11.
2 Försvarsmakten. Bohman, Janne. Militärregion syds tipslinje. 2016. http://www.forsvarsmakten.se/sv/aktuellt/2016/09/militarregion-syds-tipslinje/ (Hämtad 2016-09-20)
3 Aftonbladet. Magnå, Joakim. Försvaret öppnar tipslinje för allmänheten. 2016. http://www.aftonbladet.se/nyheter/article23513044.ab (Hämtad 2016-09-20)
4 Värnamo Nyheter. Nilsson, Hans. Misstänkt spionage mot flygbasen i Hagshult. 2016. http://www.vn.se/article/misstankt-spionage-mot-flygbasen-i-hagshult/ (Hämtad 2016-09-20)
5 Svenska Dagbladet. Gummesson, Jonas. Misstänkta personer sökte upp militär på Gotland. 2016. http://www.svd.se/misstankta-personer-sokte-upp-militar-pa-gotland/om/det-skarpta-sakerhetslaget(Hämtad 2016-09-20)
Expressen. Johansson, Filip. Försvaret: Ryska spioner agerar turister. 2016. http://www.expressen.se/nyheter/forsvaret-ryska-spioner-agerar-turister/(Hämtad 2016-09-20)
6 Sveriges Television. Larsson, Erica. Nilsson, Ellika. Misstänkt ryskt spionage ökar i norra Sverige. 2016. http://www.svt.se/nyheter/lokalt/norrbotten/misstankt-ryskt-spionage-okar-i-norra-sverige(Hämtad 2016-09-20)
7 Försvarsmakten. Försvarsmaktens delårsrapport 2016 inkl. lägesredovisning. Stockholm: Försvarsmakten, 2016. 3.
8 Försvarsmakten. Sylvander, Marcela. På förekommen anledning. 2016. http://blogg.forsvarsmakten.se/kommentar/2016/09/20/pa-forekommen-anledning/(Hämtad 2016-09-20)
9 Säkerhetspolisen. Om utländsk underrättelseverksamhet. http://www.sakerhetspolisen.se/kontraspionage/om-utlandsk-underrattelseverksamhet.html(Hämtad 2016-09-20)

Förändrad normalbild?

Sammanfattning

Under loppet av några veckor har tre (3) av fyra (4) militärregioner, MR, i Sverige berört främmande makts informationsinhämtning på svenskt territorium. Enligt Försvarsmakten skall ingen hastig ökning skett i främmande makts informationsinhämtning, utan det har varit en långvarig ökning som skett. Dock finns det avvikelser i det resonemanget, då dels inhämtningen förefaller ökat samt ändratkaraktär, dels sammanfaller med rapporteringen avseende tidigareläggandet av den permanenta militära närvaron på Gotland samt ett, enligt Försvarsmakten förändrat och försämrat säkerhetspolitiskt läge i vårt närområde.

Analys

I nedanstående inlägg kommer jag utnyttja begreppet främmande makt, trots att media i ett flertal artiklar hänvisar till att Försvarsmakten sagt att det är Ryssland som genomfört inhämtningsverksamheten, Försvarsmakten använder även i andra artiklar, inom samma tidsrymd och händelser, begreppet främmande makt. Varvid det sist nämnda ur en analytisk synvinkel är mer lämpligt att utnyttja, då händelserna ligger så nära i tid, för att entydigt kunna utpeka en nation, då underrättelseverksamhet per definition är en ”wilderness of mirrors”.

Den militära underrättelse- och säkerhetstjänsten, MUST, skriver i sin årsöversikt för 2015, publicerad 01MAR2016, att främmande makt bedriver omfattande inhämtning inom Sverige, därtill skriver MUST hur Försvarsmaktens verksamhet regelbundet, av främmande makt, följs upp och dokumenteras på olika sätt. Enligt MUST skall, även, främmande makt genomfört avancerad inhämtning mot den av Försvarsmakten skyddsvärd övningsverksamhet.1

Ovanstående text innehåller ett antal nyckelord, kursiverade, som bör klargöras för att skapa en större förståelse för inlägget. Begreppet omfattande bör tolkas att det finns en regelbundenhethos främmande makt d.v.s. det är mer regel än undantag att Försvarsmaktens verksamhet på olika sätt följs upp. Dokumenteras är precis som det låtar, anteckningar av t.ex. hur många fordon och vilka deltog i övningen, avbildning, fotografering, videofilmning o.dyl. av den genomförda verksamheten. Avancerad inhämtning är den inhämtning som får ses falla utanför den ordinarie inhämtning.

Vad blir då detta på ren svenska? Kort och gott det MUST skriver är att Försvarsmakten mer eller mindre dagligen utsätts för uppföljning på olika sätt och vis av främmande makt. Denna mer eller mindre dagliga uppföljning dokumenteras på olika sätt av främmande makt. I sig kanske inget uppseendeväckande, men det är en viktig sak att ta med sig, då det var den normalbild som förefaller varit under 2015, avseende främmande makts inhämtningsverksamhet riktad mot Försvarsmakten.

Ovanstående uppgifter, blir mycket intressant att ta fasta på, utifrån militärregion syds, MR S, uppmaning till allmänheten att rapportera säkerhetshotande verksamhet. En uppmaning som publicerades på Försvarsmaktens hemsida den 12SEP2016.2 Enligt MR S skall det ej vara någon särskild händelse som föranlett uppmaningen om rapportering samt upprättande av "tipslinjerna", en (1) för markhändelser och en (1) för sjöhändelser.3 Här får man se erfarenhetsvärdet från 1980-talet, ”detektiven allmänheten” är oftast den bästa på att observera onormala händelser. Då det är de som har bäst kännedom om den s.k. ”normalbilden” i sin omgivning, varvid MR S uppmaning blir fullt naturlig.

Tidsmässigt blir det mycket intressant att notera MR S uppgifter om att både Flygvapenövning 2016, 02-06SEP2016, samt övningen International Bison Counter, 15-26AUG2016, skall ha varit utsatt för inhämtningsoperationer av främmande makt. Inhämtningen skall enligt MR S skett på ett sofistikerat sätt, men det skall ha genomförts inom vad svensk lagstiftning medger,4det vill säga främmande makt har utnyttjat lagstiftningen till sitt maximum för att kunna genomföra i grunden olovlig verksamhet inom lagens råmärken.

De delar som ingick i Flygvapenövning 2016 på Gotland, samt den genomförda beredskapskontrollen, 05-14SEP2016, med Försvarsmaktens operativa reserv på Gotland, förefaller varit utsatt för inhämtningsoperationer av främmande makt. I både fallen förefaller det varit personer med utländskt registrerade fordon som, vid vissa platser, närmat sig övningsverksamheten och ställt frågor till övningsdeltagare, där man förefaller bedöma att individerna som ställt frågorna bedrivit inhämtningsverksamhet.5 Gotland tillhör den mellersta militärregionen, MR M.

Militärregion Norr, MR N, har även belyst problem med inhämtningsverksamhet som genomförs av främmande makt. Eventuellt kan även en liknande tipstelefon som MR S upprättat, även upprättas inom MR N.6

I sammanhanget är det även viktigt att ta med sig Försvarsmaktens bedömning av det säkerhetspolitiska läget i vårt närområde, som enligt delårsrapporten för 2016, dels förändrats, dels försämrats under det första halvåret av 2016.7 Enligt Försvarsmakten, så skall dock den senaste tidens rapportering avseende främmande makt inhämtningsverksamhet, ej föranletts av någon hastig negativ utveckling, utan det skall ha föregåtts av en långvarig negativ sådan. Därtill förklaras uppmärksamheten, enligt Försvarsmakten, som en del i ökad medveten och intresse för frågan.8

Säkerhetspolitiska förändringar torde, rent logiskt, föranleda pareringar hos t.ex. Försvarsmakten, varvid dessa pareringar på ett eller annat sätt måste mötas upp av främmande makts inhämtningsverksamhet.9 Sen kan givetvis inhämtningen öka och förändrats utan parering av säkerhetspolitiska förändringar, då kan det ses som en indikator för t.ex. ett försämrat läge.

Således, under loppet av enbart några veckor, har tre (3) av fyra (4) militärregioner omtalat främmande makts inhämtningsverksamhet på svenskt territorium. I en MR har redan tipstelefon upprättats och i en annan överväger man att inrätta en, så allmänheten kan rapportera misstänkt säkerhetshotande verksamhet. Därtill förefaller trenden vara, sett till vad som beskrivs i artiklarna från de olika MR, ett nästan demonstrativt agerande av främmande makt vid sin inhämtningsverksamhet. Ett agerande som precis ligger inom lagens råmärken, vilket gör att det förefaller vara svårt att kunna agera med juridiska medel mot den.

Återknyter vi till inledningen av inlägget och vad MUST rapporterar kring vad som förefaller vara en normalbild, som MUST beskriver för 2015. Förefaller normalbilden vara den att Försvarsmakten mer eller mindre kontinuerligt utsätts för uppföljning och dokumentering av sin verksamhet. Detta är ett viktigt ingångsvärde att ta med sig under det fortsatta resonemanget i inlägget.

Agerandet som främmande makt uppvisade under 2015, beskrivet i MUST årsöversikt, förefaller ej varit av sådan art att Försvarsmakten, på MR-nivå, ansett det funnits behov av att upprätta tipstelefoner för allmänheten. Detta är viktigt att ta fasta på då det, bedömt, innebär att normalbilden förändrats under 2016, för den inhämtningsverksamhet som genomförs av främmande makt, då Försvarsmakten, dels upprättar tipstelefon, dels öppet belyser problematiken i media.

Dock kan det givetvis finnas andra förklaringar också. Sett till delårsrapporten som beskriver en försämrad säkerhetspolitisk situation i vårt närområde, så innebär det, troligtvis, även att Försvarsmakten vill kunna följa i större omfattning vad främmande makt genomför för inhämtningsoperationer. Varvid tipstelefoner skulle kunna vara ett sätt. Dock förefaller det utifrån, militärregionernas rapporter snarare röra sig om operativ informationsinhämtning, vars informationsvärde får ses som kortvarig, 3-12 månader, vilket till del, snarare skulle kunna indikera att man ökat den formen av inhämtning, vilket i sig skulle indikera ett trendbrott, då de tidigare rapporterna i media snarare burit karaktären av strategisk inhämtning.

För att fullfölja resonemanget kring operativ inhämtning, så skulle det i sak, kunna vara en av säkert många faktorer som föranlett tidigareläggningen av permanent militär närvaro på Gotland. Då, en möjlig, ökning av, operativ inhämtning, bör ses som en tydlig försämring av det säkerhetspolitiska läget, då de informationsbehoven som faller under den kategorin är så pass kortvariga i tid, d.v.s. den tid man kan få effekt av den information är kortvarig.

Slutsats

De senaste veckornas uppgifter om ökad informationsinhämtning av främmande makts underrättelsetjänst/-er, indikerar utifrån ett antal, i inlägget ovan redovisade, faktorer att inhämtningen i Sverige har ändrat karaktär, normalbilden har förändrats, dels förefaller den blivit mindre osynlig, dels förefaller den ökat, då en militärregion inrättat en tipstelefon, en annan överväger att inrätta. Vilket totalt sett, bedömt, kan innebära att främmande makts informationsinhämtning, som minst, passerat en brytpunkt varvid Försvarsmakten är i behov av att få in ett större underlag för att kunna klarlägga den faktiska omfattningen och mot vad den är inriktad.

Därtill kan detta även ses som en ytterligare faktor som styrker slutsatsen i föregående inlägg, ”strategisk symbios”, att en kris fas, bedömt, har inträtts, som minst, i Östersjöregionen. Då rapporteringen, avseende främmande makts inhämtningsverksamhet, sammanfaller, dels med Försvarsmaktens egna bedömning om ett försämrat säkerhetspolitiskt läge, dels sammanfaller med tidigareläggandet av den permanenta militära närvaron på Gotland.

Have a good one! // Jägarchefen

Källförteckning

Aftonbladet 1(Svenska)
Expressen 1(Svenska)
Försvarsmakten 1, 2, 3, 4(Svenska)
Sveriges Television 1(Svenska)
Svenska Dagbladet 1(Svenska)
Säkerhetspolisen 1(Svenska)
Värnamo Nyheter 1 (Svenska)

Slutnoter

1 Försvarsmakten. Militära underrättelse- och säkerhetstjänsten. Årsöversikt 2015: Militära underrättelse- och säkerhetstjänsten. Stockholm: Försvarsmakten, 2015. 11.
2 Försvarsmakten. Bohman, Janne. Militärregion syds tipslinje. 2016. http://www.forsvarsmakten.se/sv/aktuellt/2016/09/militarregion-syds-tipslinje/ (Hämtad 2016-09-20)
3 Aftonbladet. Magnå, Joakim. Försvaret öppnar tipslinje för allmänheten. 2016. http://www.aftonbladet.se/nyheter/article23513044.ab (Hämtad 2016-09-20)
4 Värnamo Nyheter. Nilsson, Hans. Misstänkt spionage mot flygbasen i Hagshult. 2016. http://www.vn.se/article/misstankt-spionage-mot-flygbasen-i-hagshult/ (Hämtad 2016-09-20)
5 Svenska Dagbladet. Gummesson, Jonas. Misstänkta personer sökte upp militär på Gotland. 2016. http://www.svd.se/misstankta-personer-sokte-upp-militar-pa-gotland/om/det-skarpta-sakerhetslaget(Hämtad 2016-09-20)
Expressen. Johansson, Filip. Försvaret: Ryska spioner agerar turister. 2016. http://www.expressen.se/nyheter/forsvaret-ryska-spioner-agerar-turister/(Hämtad 2016-09-20)
6 Sveriges Television. Larsson, Erica. Nilsson, Ellika. Misstänkt ryskt spionage ökar i norra Sverige. 2016. http://www.svt.se/nyheter/lokalt/norrbotten/misstankt-ryskt-spionage-okar-i-norra-sverige(Hämtad 2016-09-20)
7 Försvarsmakten. Försvarsmaktens delårsrapport 2016 inkl. lägesredovisning. Stockholm: Försvarsmakten, 2016. 3.
8 Försvarsmakten. Sylvander, Marcela. På förekommen anledning. 2016. http://blogg.forsvarsmakten.se/kommentar/2016/09/20/pa-forekommen-anledning/(Hämtad 2016-09-20)
9 Säkerhetspolisen. Om utländsk underrättelseverksamhet. http://www.sakerhetspolisen.se/kontraspionage/om-utlandsk-underrattelseverksamhet.html(Hämtad 2016-09-20)

På förekommen anledning

De senaste dagarna har uppmärksamheten varit stor, från såväl media som allmänhet kring olovlig underrättelseverksamhet mot Försvarsmakten. En viss oro kan skönjas för att vi ser ett hastigt försämrat läge.

Det är därför viktigt i sammanhanget att påminna om att den utveckling vi ser, i dels ett ökat intresse för vårt närområde, dels underrättelseverksamhet riktad mot Försvarsmakten, har ökat och breddats under senare år. Det är alltså ingen hastig utveckling i negativ riktning under kort tid. Detta gäller även antalet inrapporterade säkerhetshändelser, dvs de har också ökat de senaste åren.  Den ökade uppmärksamhet som underrättelsehoten har fått på senare tid kan förklaras med ökad kunskap om och ökat intresse för frågan, något som i sig är positivt.

Med det sagt är det värt att påminna om det som MUST skriver i sin årsöversikt för 2015: den främmande underrättelseverksamhet som bedrivs i Sverige är omfattande och kartlägger företrädare för Sveriges och Försvarsmaktens verksamhet. Det förekommer också regelbundet att främmande personer följer och på olika sätt dokumenterar Försvarsmaktens verksamhet. Vaksamhet- och rapporteringsvilja är viktiga komponenter i vårt skydd mot främmande underrättelseverksamhet.  Det är också viktigt med en balanserad och proportionerlig kommunikation för att inte bidra till  ryktesspridning och ökad oro. Försvarsmakten kommer inte heller fortsättningsvis att kommentera detaljer kring underrättelsehot eller de åtgärder vi vidtar för att möta dem.

Marcela Sylvander

Försvarsmaktens kommunikationsdirektör

Mot väpnad konflikt VI

av Johan Wiktorin, avdelning I

Det har gått fem månader sedan sist och det har blivit dags för uppföljning av serien Mot Väpnad Konflikt. De sedvanliga förbehållen om bland annat icke-linjär utveckling och brister i förståelsen av Gerasimovs krigföringsmodell gäller fortfarande.

Bild1

Den föregående uppföljningen från april hittar du här.

Ny skattning 160918

bild1

Slutsats: Trenden fortsätter mot väpnad konflikt. Vi har ett direkt militärt hot mot Sverige.

Under rubriken forma koalitioner har de senaste årens utveckling konsoliderats, framförallt när det gäller de ryska försöken att knyta sig närmare i Kina i de fall udden kan riktas mot USA. I efterdyningarna efter kuppförsöket i Turkiet i mitten av juli kan vi också se en ökad rapport mellan Turkiet och Ryssland, medan banden mellan EU/USA och Turkiet blivit alltmer ansträngda. I veckan besökte också den ryske generalstabschefen sin kollega för att följa upp Erdogans möte med Putin i Sankt Petersburg förra månaden.

Det pågår ju naturligtvis politiskt och diplomatiskt tryck hela tiden, även när det inte råder någon risk för väpnad konflikt. Två saker som sticker ut, och som gäller Sverige är dels utrikesminister Lavrovs tydliga varning till oss för att gå med i Nato. Det är också den inbjudan som Ryssland skickat ut till både Nato och till en del av Östersjöstaterna om samtal kring säkerheten i Östersjön. Här har Ryssland tagit initiativet, och om inte koordineringen i svaren blir bra, så kommer Kreml att försöka vidga uppfattade sprickor. Anmärkningsvärt är också att Tyskland inte är inbjudet.

I den ekonomiska sfären ligger EU:s sanktioner mot Ryssland fast och har förnyats i sexmånaders-intervaller: USA har utvidgat sina sanktioner i perioden mot ytterligare juridiska och fysiska personer. Den mest iögonfallande åtgärden var när Gazprom stängde av gasleveranser till Polen under en månads tid. Här finns det anledning att vara uppmärksam inför den kommande vintern, då uteblivna leveranser till gasberoende stater skulle kunna skapa stora påfrestningar i det europeiska systemet.

När det gäller de diplomatiska relationerna, så fortsätter den gradvisa nedbrytningen av dessa. Paradoxalt har väst och Ryssland parallellt lyckats förhandla fram vapenvilor i både Ukraina och Syrien. Det är svårt att hävda att dessa följs, men det visar att betydelsefulla kanaler alltjämt finns som kan användas för kommunikation i ansträngda lägen.

Det hindrar dock inte att Ryssland enligt amerikanska uppgifter trakasserar diplomater. Vi kunde också se en släppt film, där en rysk vakt vid den amerikanska ambassaden försöker gripa en amerikansk diplomat som får brotta sig in genom entrén. USA har också byggt en ny mur runt sin ambassad i Moskva. Ryssland anklagar också USA för att understödja rebeller i Syrien som använder C-stridsmedel. Som vanligt med desinformation, så är en del sant (ISIL har använt detta) och annat osant (USA stödjer inte ISIL).

En detalj som inte fick någon uppmärksamhet här under sommaren var att Polen stängde sin gräns mot Kalingrad Oblast och Ukraina. Jag har försökt att förstå varför Polen i samma veva inte stängde gränsen mot Belarus samtidigt, men gått bet. Nyligen kom också 200 tjejener från den ryska republiken via Belarus och sökte politisk asyl i Polen, men avvisades i klump.

Det är inte bara Polen som förstärkt gränsbevakningen. Norge har börjat upprätta ett staket mot Ryssland längst upp i norr, för att försvåra rysk användning av flyktingar som politiskt vapen. Den estniska regeringen har också förberett ett förslag till sitt parlament om upprättandet av en fem km lång gränszon mot gränsen till Ryssland.

På den egna planhalvan har de nordiska ledarna gästat Vita huset i maj och vår stats-, utrikes- och försvarsminister deltog i Nato:s toppmöte i Warszawa i juni. Inte första gången en svensk regering deltagit i ett sådant, men med tanke på det stadiga avvisandet av Nato-medlemskap en tydlig signal om det fördjupade samarbetet.

En ännu snabbare fördjupning av försvarspolitiska samarbeten har skett genom de samarbetsavtal vi slutit med USA och Storbritannien. De senaste två åren har en strid ström av tjänstemän färdats kors och tvärs över Atlanten för att åstadkomma detta. Lägg till detta även amerikanska besök av kongressledamöter från bägge partierna i Sverige och inte minst vicepresident Bidens besök för en månad sedan (återkommer om detta längre ned).

Timingen med Storbritannien var nästan synsk. Mindre än en vecka senare bestämde sig de brittiska väljarna för att dra sig ur EU. Brexit är av stor säkerhetspolitisk betydelse. Det försvagar EU, utan att stärka något annat. Tvärtom, förra veckan kom ett franskt-tyskt förslag om att fördjupa det europeiska försvarssamarbetet, vilket den svenska regeringen omedelbart avvisade.

Vi kan skönja konturerna av ett fragmenterat transatlantiskt säkerhetslandskap. En nordlig del, också av EU, där de nordiska länderna, Polen, de baltiska staterna och Storbritannien satsar på att garantera sin säkerhet genom Washington, medan kontinenten går i riktning mot fördjupning av EU-samarbete. Denna rörelse bromsas av de andra, och risken ökar för att de södra länderna kommer försöka att försvåra framförallt svenskt-finskt närmande till Nato liksom ett förringande av de baltiska staternas utsatta läge. Lägg därtill de försvårade relationerna med Turkiet.

På temat aktioner av politiska motståndare så ligger initiativet helt klart i Moskva. Eliten stärker greppet på hemmaplan och genomför eller understödjer detta i väst. I Ryssland har man sedan april stiftat en ny anti-terrorlag (Yarova-Ozerov). Undersökningskommitténs ordförande Alexander Bastrykin har uppmanat till radikala åtgärder mot den politiska oppositionen för att möta det ”destruktiva inflytandet” som USA har på rysk inrikespolitik. Strax efteråt blev Aleksei Navalny överfallen på öppen gata av en grupp kossacker.

Flera avskedanden eller förflyttningar har gjorts inom de administrativa organen och i regionerna, där lojalitet med regimen premierats. Mest intressant för vår del är att FSB-chefen i Kaliningrad, Evgeny Zinichev, befordrats till guvernör i länet.

Inför dagens parlamentsval har myndigheterna också väckt åtal mot opinionsinstitutet Levada Center för att vara utländsk agent. President Putin personligen försökte också använda avstängningen av de ryska friidrottarna i OS, som ett försök att underminera landet.
På bortaplan har Ryssland kunnat skörda frukterna av långvarigt arbete av att stödja radikala och populistiska rörelser. Den amerikanska politiken är djupt polariserad och där Donald Trump öppet flirtar med den ryske presidenten. Hans andra kampanjledare, Paul Manafort, tvingades avgå på grund av sina relationer till ryska kontakter.

Veckorna efter Brexit öppnade sig också ett djupt och otäckt ledarskapsvakuum, där de politiska ledarna försvann en efter en. Alla dessa enskildheter har naturligtvis inte ryska förklaringar, utan poängen är att den politiska sammanhållningen i väst är på väg att luckras upp med rysk uppmuntran, där så är möjligt.

Här hemma har i alla fall Säpo varnat för hur ryska agenter försökte påverka röstningen i Riksdagen om slutande av det så kallade Värdlandsstödsavtalet.

———————————

När det gäller informationsoperationer, så har en del av dessa just på det ameriaknska valet. Den ryska fronten Wikileaks har börjat publicera mail från Hillary Clintons privata server för att underminera hennes ställning. Wikileaks har också dumpat resultatet från hackandet av demokraternas kongressorganisation. Trots att organisationen säger sig ha ryska informationstillgångar har man aldrig släppt ut något sådant material.

Vad värre är, så har amerikanska myndigheter konstaterat försök att tränga in i själva valräkningssystemet i ett par delstater. Även här pekar tidningarnas uppgiftslämnare på att det är ryska hackare bakom detta. Den ryske presidenten kommenterade för ett tag sedan alla dessa anklagelser med att man inte var inblandade ”på statsnivån”, vilket är en intressant formulering. I vår del av världen har det tyska författningsskyddet (BfV) sagt att Ryssland ligger bakom dataintrången i Bundestag.

Om USA kan konstatera något liknande, så kan vi nog se fram emot en hårdnad konfrontation i cybervärlden, något som president Obama påminde om vid G-20-mötet i början av månaden. Han inskärpte att landet har både de bästa offensiva som defensiva kapaciteterna i världen.

Andra inslag i informationskrigföringen är att de ryska luftlandsättningstrupperna i somras luftlandsatte materiel och trupp på Nordpolen. Google har också blivit avslöjade med att rita in politisk överhöghet över Krim beroende på var du befinner dig. Sålunda är Krim ryskt på Googles kartor i Ryssland och ukrainskt annars.

I början av augusti for också Ryssland i grova anklagelser mot Ukraina för att försöka genomföra terrorangrepp på Krimhalvön. Förhör visades med påstådda fångar i rysk TV, men frågan dog plötsligt och det visade sig att den ryska historien kunde motbevisas.

Här hemma har framförallt ÖB personligen blivit måltavla för flera utfall från det ryska utrikesdepartementet. När ÖB efterlyste en kommunikationskanal mellan svenska och ryska militära högkvarter för att undanröja missförstånd vid incidenter fick han utstå ett kraftigt angrepp från departementets talesperson, Maria Zakharova, om motsatsen. Samma visa upprepade sig igen med koppling till diskussionen om transpondrar, där ÖB ånyo blev påhoppad med argumentet om att det är Nato-plan som kränkt svenskt territorium i år. Att frågan gäller vad som händer ute i internationellt luftrum ville man inte låtsas om.

Därför är det spännande att konstatera att ÖB ännu inte blivit påhoppad för sina uttalanden i samband med förstärkningen av Gotland förra veckan. Möjligen har man i Kreml dragit slutsatsen att ÖB inte varit påverkbar och att det rent av har stärkt ÖB’s ställning. För tidigt att dra den slutsatsen, men en rimlig hypotes.

————————————-

När det gäller strategisk avskräckning, så kretsar mycket kring intensiv övningsverksamhet. I juni körde Nato/USA flera nästa parallella övningar i närområdet. Baltops, utan ryskt deltagande även denna gång, kördes i Östersjön samtidigt som övningen Anakonda med 31000 genomfördes med fokus till förstärkning av Polen. På motsvarande sätt genomfördes Sabre Strike i de baltiska staterna samtidigt som Baltops. I de två förstnämnda deltog svenska förband, medan Finland också deltog i Sabre Strike.

Sabre Strike var också föremål för ett överraskande angrepp från den tyske utrikesministern Steinmeier som kallade denna för ett ”sabelskramlande” som bara tjänade till återuppliva gammal konfrontationspolitik. Passande nog verkade han glömt bort såväl Zapad-09, då Ryssland övade kärnvapenattack på Warszawa liksom annekteringen av Krim.

I samband med detta genomförde Ryssland en stor beredskapskontroll den 14 juni, där man bland annat kontrollerade statusen på olika depåer. Putin deklarerade att man var tvungen att höja landets stridsberedskap på grund av Nato. Att en Nato-brigad i varje baltisk stats skulle kunna ha någon relevant anfallskapacitet mot Ryssland är ju skratteretande.

Dessförinnan, i mitten av maj, invigde Nato den första etappen i sitt gemensamma robotförsvar på plats i Deveselu, Rumänien. I Redzikow, vid polska Östersjökusten, tog man samtidigt också det första spadtaget för nästa etapp. Detta försvar är en viktig drivkraft för att förstå rysk-amerikanska spänningar i Östersjön. Att sedan den berömde robotkonstruktören Jurij Salomonov i rysk direktsändning 2012 sa till den dåvarande presidentkandidaten Putin att Nato inte kan skydda sig mot ryska robotanfall spelar ingen roll.

Frankrike testade ballistisk robot från ubåt i Atlanten den 2. juli. Ryssland svarade (?) med beredskapskontroll av kärnvapenregementen två dagar senare. Drygt två veckor senare drog Ryssland igång en ny övning. Om det föranleddes av att USA hade Nightwatch (E-4B) i luften i Europa eller om det senare var en reaktion på övningen har jag inte haft någon möjlighet att hitta. USA hade också RC-135 Cobra Ball i luften, vilket används för att detektera ballistiska robotar. Nightwatch eller National Airborne Operations Center är Pentagons ledningscentral vid kärnvapenkrig och det finns fyra maskiner totalt.

Nästan två veckor senare, den 1/8, var det dags för den amerikanska övningen Polar Roar, där man med bombplan av typen B-2 och B-52 flög över Nordpolen till Nordsjön och Östersjön för en styrkeuppvisning. Sverige övade identifiering genom att gå upp med incidentberedskapen.

När det gäller övriga kärnvapenrelaterad avskräckning får vi inte glömma bort de nordkoreanska provsprängningarna liksom flera robottester som riktats mot japansk ekonomisk zon. Dessa åtgärder binder en försvarlig del av amerikansk uppmärksamhet, vilket minskar reaktionsmöjligheterna i vår del av världen.

Detta gäller också den hårdnande attityden från Kina som inte accepterar utslaget från Skiljedomstolen i Haag om sina territoriella anspråk i Sydkinesiska havet, utan möter istället detta med forcerad utbyggnad av militära faciliteter på skär och korallrev liksom ökad övningsverksamhet. För att ytterligare spä på osäkerheten övar nu kinesiska oh ryska flottenheter i området. Ett liknande aggressivt beteende kan också noteras i Östkinesiska havet, där konfrontationen sker mot Japan i form av beväpnad kustbevakning och fiskefartyg som tar sig in i japansk ekonomisk zon.

Slutligen, i den södra riktningen märker vi dels landstigningsövningar i Svarta havet från både USA och Ryssland under sommaren liksom den nyligen avslutade storövningen Kavkaz-2016, där Ryssland kan ha övat upp till 120 000 man och använt detta för maskerade förflyttningar av förband och förnödenheter.

När det gäller strategiska förflyttningar, så märks framförallt en tillfällig deployering av världens bästa jaktplan, F-22 Raptor, till Rumänien och Litauen. Även kring koreanska halvön har motsvarande förflyttningar gjorts. En intressant sak är att tidningen Izvestija nyligen skrev om deployeringen av det ryska systemet för satellitnavigationsstörning, POLE-21. Detta system är avsett att störa ut signaler från bland annat GPS och GLONASS inom ett visst område.

Avseende stridsoperationer har jag stoppat in del annan övningsverksamhet. Ni som följt serien vet att det inte är enkelt att avgöra i varje fall var saker hör hemma på grund av multipla syften och effekter med viss verksamhet.

Rena stridsoperationer har i alla fall skett i Syrien, som till exempel när Nato-landet Turkiet intervenerade i Syrien för nästan en månad sedan. Ryssland attackerade också ISIL i styrkeprojektionsuppvisning genom att lyfta med bombflyg från den iranska flygbasen Hamedan och skjuta kryssningsrobot Kalibr från örlogsfartyg ibland annat Medelhavet.

Uppgifter har också kommit att ryskt flyg attackerat baser där amerikanska och brittiska specialförband nyss uppehållit sig. Igår verkar amerikanskt flyg också ha attackerat syriska regeringstrupper av misstag med ett stort antal dödsoffer som följd. Risken för militära incidenter ökar mellan stormakterna när man uppträder gärna varandra.
Så har ryskt stridsflyg uppträtt oerhört aggressivt mot amerikanska spaningsflyg i Svarta havet och iranska båtar trakasserat den amerikanska jagaren USS Nitze i Persiska viken sen april. Ryssland har också vid enstaka tillfällen jaktskyddat egna signalspaningsplan.

En annan typ av övning som hölls under sommaren var den stora ryska civilförsvarsövningen av ryska katastrofministeriet EMERCON med uppgivna 520 000 deltagare.

Övningar av konkreta stridsoperationer har blivit allt tydligare senaste tiden. Den 10/8 genomfördes en beredskapskontroll av västra militärdistriktet i Ryssland. Ett par dagar senare genomförde Lettland en överraskande beredskapsövning med koncentration till den östra regionen.

För svensk del

Jag bedömer att vi i historieböckerna kommer att kunna se den 25 augusti 2016 som dagen, då krisen mellan väst och Ryssland blev påtaglig i Sverige. Den dagen beordrade den ryske presidenten en omfattande beredskapsövning med truppsammandragningar som fick den polska militärledningen att sammanträda omedelbart. Det var också den dagen som vicepresident Biden varnade Ryssland för att svenskt territorium var okränkbart. Intressant nog valde han formuleringen ”…Putin, or anyone else…”. Ser det amerikanska säkerhetsetablissemanget en grupp hökar beredda att ta över makten i Ryssland? Samma dag gick också Turkiet in i Syrien i stort format.

Tre dagar senare infann sig den finländske presidenten Niinistö och statsminister Sipilä till ett inofficiellt möte på Harpsund med statsminister Löfvén och andra inbjudna gäster. Den som följer säkerhetspolitiken i Finland noterar särskilt att landet accelerarat sina ansträngningar för att få till stånd bilaterala avtal med USA också. För närvarande befinner sig Kommendören av Försvarsmakten Jarmo Lindberg sig i USA tillsammans med försvarsdepartementets kanslichef Jukka Juusti för förhandlingar.

Här är det intressant att minnas de sovjetiska planerna hösten 1940 som gick ut på ett skenanfall mot Gotland, medan det verkliga anfallsmålet var Åland. Om detta finns att läsa i Tidskrift för Sjöväsendet nr 3/2014. Jag noterar särskilt att Ryssland stadigt hållit fast vid att det ingångna Moskvafördraget om Åland ingånget mellan Finland och Sovjetunionen 1940 fortfarande gäller. Det stipulerar att Finland ska garantera att inte tredje part får tillgång till Åland. I nutid skulle det troligen motsvaras av USA och Sverige. Detta ska läggas bredvid det faktum att Ryssland tillverkar i princip kopior av amfibiebataljonernas Stridsbåt 90 liksom finländska kustjägarnas Jurmoklass (M-12). Något att hålla ögonen på, eftersom Åland är ännu viktigare än Gotland vid en konfrontation med Ryssland.

Sverige reagerade konkret på det nya läget genom en beredskapskontroll den 5/9 med överskeppning till Gotland av förband från fastlandet. Detta visade sig vara en fint maskerad förstärkning av försvaret på ön, när ÖB meddelade att det blev en tidigareläggning av det permanenta försvaret av Gotland. Vi kan beklaga att det inte blev mer, men nu gjorde vi det bästa vi kunde med det vi har. Att inte lämna ett vakuum är oerhört viktigt och att komma innanför en motståndares planer är den högsta konsten av krigföring. Östersjömarinens landstigningsövning i onsdags fick därför genomföras under nya planeringsförutsättningar för det västra militärdistriktet.

I samma veva gick också södra militärregionen ut med vädjan om tips avseende allmänhetens observationer kring misstänkt verksamhet i anslutning till försvaret. Jag är mycket förtjust i detta tilltag, det försvårar eventuell underrättelseinhämtning och höjer medvetandegraden i landet.

För den minnesgode finns också en hel del incidenter kring civil försörjning att uppehålla sig kring, även om majoriteten mycket sannolikt har andra förklaringar än statsantagonister. Ett axplock:

Sabotaget mot masten i Häglared utanför Borås i mitten av maj, ett falskt meddelande på Sveriges Radios hemsida om ett attentat vid Arlanda och sabotage vid tillbyggnaden vid Södertälje sjukhus.

Den 19/5 noterade jag störningar av radiohuset i Göteborg, nedgång av Luftfartsverkets radar liksom störningar hos SJ och SOS Alarm. Till detta kan läggas en stor ökning av antalet vattenläckor i landet, senast i Gävle, och en känsla av ökat antal lastbilsolyckor vid broar av olika slag (här har jag inte hållit räkningen).

Den politiska nivå på ömse sidor blockgränsen är antingen uppfylld av sin egen plan (regeringen) eller Nato (alliansen). Ingetdera svarar på akuta behov av att höja försvarsförmågan på kort sikt och några ambitioner att höja förmågan på lång sikt synes inte heller. Som jämförelser kan nämnas Polen som kommer att höja försvarsanslagen ytterligare 30 % nästa år. Den tyska regeringen gav i somras ut ett sk White paper, där man fortfarande har målet 2,0 % av BNP till försvaret och talade om tio dagars enkild livsmedelsberedskap. Norge väntas i november klubba ett förslag från augusti om en förstärkning av försvaret med 160 miljarder NOK de närmaste 20 åren. Och då är de här länderna med i Nato.

Det paradoxala är att det politiska Sverige kan svänga sig med bedömningar om terrorhot, medan ingen på den politiska nivån vill ta uttrycket militär hot i sin mun. Min skattning enligt Gerasimovs modell är att det nu råder ett tydligt militärt hot mot väst, och därmed Sverige, från rysk sida. (Se övre vänstra delen av grafen)

Det är regeringen som styr riket. Ansvaret ligger tydligt där, men även oppositionen måste vara konstruktiv. Jag önskar mig en smula ödmjukhet från både regeringen och alliansen i dessa frågor. Om inte den farliga trenden kan rullas tillbaka, så får de snart sitta i samma samlingsregering.

Gotlandsbudskapen

Det var nog inte bara jag som överraskades av det tydliga och allvarliga besked som kablades ut av SVT Nyheter på morgonen den 14:e september: "Sveriges överbefälhavare (ÖB) har beslutat att det från i dag klockan 7 på morgonen ska finnas permanenta förband på Gotland. Anledningen är att den operativa förmågan måste höjas på grund av det försämrade omvärldsläget i Sveriges närområde. En försämring som enligt Försvarsmakten väntas bestå under en längre tid."

Även försvarsministern kommenterade i ett uppföljande inslag, ett par timmar senare: "Vi markerar svensk suveränitet. Vi markerar svensk närvaro på Gotland."

Senare samma dag lades en artikel och videoklipp upp på Försvarsmaktens informationskanaler, med följande budskap: "Försvarsmakten har beslutat att från och med idag, den 14:e september, ha förband som permanent grupperar och bedriver verksamhet på Gotland. Beslutet grundar sig i den över tid försämrade säkerhetssituationen i vårt närområde och behovet av en ökad militär närvaro som konstaterats i det försvarspolitiska inriktningsbeslutet."

Tydlig och smart kommunikation, som andades allvar, beslutsamhet och handlingskraft. Känslan som infann sig var att man hade gjort bedömningen att den operativa förmågan på Gotland behövde höjas från normal nivå. Detta gjordes genom att ett mycket välövat och -utrustat pansarskytteförband tilltransporterades till ön under paraplyet av en beredskapsövning, för att därefter få order om att kvarstanna och utgöra ett kvalificerat och tillgängligt "spelkort" på ön.

Diskussionerna i vanliga medier och sociala medier var verkligen igång. Många åsiktspersoner, däribland jag, tyckte till och diskuterade frågan i olika forum. Oavsett vad man tyckte i sakfrågan, så bottnade allting i en rak och tydlig kommunikation från landets militärledning. Utan att använda den stora sockerskopan hade man berättat för den svenska allmänheten om vad som gällde, vad som skulle ske och framförallt varför Försvarsmakten agerade som den gjorde. Gott så!

Redan dagen efter utvecklar ÖB resonemanget i en intervju med TV 4. Där lägger han lika stor vikt vid att möjligheten fanns och att lång planering låg bakom, som att säkerhetsläget krävde det. I ett inslag i SVT från samma tillfälle säger ÖB kort och gott: "2018 var målbilden för att vi skulle klara av det. När vi nu ser att vi kan gå fram snabbare, att göra någonting mer på ett annat sätt än grundplanen, då gör vi det. Det här var ett logiskt och naturligt beslut för mig."

Budskapet skiftar alltså på bara ett drygt dygn. Från att beslutet fattats på grund av det över tid försämrade omvärldsläget och behovet av höjd operativ förmåga, går man nu över till att det sker för att förutsättningarna och planeringsarbetet medgav att Försvarsmakten går fram lite snabbare än ursprungsplanen angav.

Dessa två budskap motsäger inte varandra. Antagligen är båda med verkligheten överensstämmande. Det som jag reagerar på är att man ganska fort väljer att skifta fokus i sin kommunikation. Man väljer att släppa det inledande budskapet som av mig uppfattades som rakt, ärligt och krasst, och går istället in på en ny linje som jag uppfattar vara lite mer överslätande och nedtonande.

Jag, och många med mig, uppskattade det inledande dygnets kommunikation. Det är så Försvarsmakten bör informera om den skarpa och viktiga verksamhet som vi bedriver. Det är en lysande ton som kommunicerar allvar och handlingskraft. Men denna kommunikation måste hållas ihop, det är inte tillräckligt bra att man redan efter ett dygn viker av i en ny, mer nedtonande riktning. En sådan splittrad kommunikation riskerar att ge öppningar för tvivel, misstolkningar och avfärdanden.

Sådana öppningar och sprickor i informationsarenan är vi inte förtjänta av just nu. Varför sker denna snabba omsvängning? Varför vill man tona ner något som bara ett dygn tidigare uppfattades som ytterst angeläget och allvarligt? Hur ska mottagaren kunna tolka det som sker och sägs, om Försvarsmakten skickar ut olika budskap med så korta intervaller?

I dessa tider är kommunikation och information en självklar del av vår krigföringsförmåga, detta är alla relevanta aktörer överens om. Inom ramen för "Gotlandsbeslutet" var vi, enligt mig, initialt mycket bra men släppte pucken redan efter ett dygn. Vi kan bättre än så!

Gotlandsbudskapen

Det var nog inte bara jag som överraskades av det tydliga och allvarliga besked som kablades ut av SVT Nyheter på morgonen den 14:e september: "Sveriges överbefälhavare (ÖB) har beslutat att det från i dag klockan 7 på morgonen ska finnas permanenta förband på Gotland. Anledningen är att den operativa förmågan måste höjas på grund av det försämrade omvärldsläget i Sveriges närområde. En försämring som enligt Försvarsmakten väntas bestå under en längre tid."

Även försvarsministern kommenterade i ett uppföljande inslag, ett par timmar senare: "Vi markerar svensk suveränitet. Vi markerar svensk närvaro på Gotland."

Senare samma dag lades en artikel och videoklipp upp på Försvarsmaktens informationskanaler, med följande budskap: "Försvarsmakten har beslutat att från och med idag, den 14:e september, ha förband som permanent grupperar och bedriver verksamhet på Gotland. Beslutet grundar sig i den över tid försämrade säkerhetssituationen i vårt närområde och behovet av en ökad militär närvaro som konstaterats i det försvarspolitiska inriktningsbeslutet."

Tydlig och smart kommunikation, som andades allvar, beslutsamhet och handlingskraft. Känslan som infann sig var att man hade gjort bedömningen att den operativa förmågan på Gotland behövde höjas från normal nivå. Detta gjordes genom att ett mycket välövat och -utrustat pansarskytteförband tilltransporterades till ön under paraplyet av en beredskapsövning, för att därefter få order om att kvarstanna och utgöra ett kvalificerat och tillgängligt "spelkort" på ön.

Diskussionerna i vanliga medier och sociala medier var verkligen igång. Många åsiktspersoner, däribland jag, tyckte till och diskuterade frågan i olika forum. Oavsett vad man tyckte i sakfrågan, så bottnade allting i en rak och tydlig kommunikation från landets militärledning. Utan att använda den stora sockerskopan hade man berättat för den svenska allmänheten om vad som gällde, vad som skulle ske och framförallt varför Försvarsmakten agerade som den gjorde. Gott så!

Redan dagen efter utvecklar ÖB resonemanget i en intervju med TV 4. Där lägger han lika stor vikt vid att möjligheten fanns och att lång planering låg bakom, som att säkerhetsläget krävde det. I ett inslag i SVT från samma tillfälle säger ÖB kort och gott: "2018 var målbilden för att vi skulle klara av det. När vi nu ser att vi kan gå fram snabbare, att göra någonting mer på ett annat sätt än grundplanen, då gör vi det. Det här var ett logiskt och naturligt beslut för mig."

Budskapet skiftar alltså på bara ett drygt dygn. Från att beslutet fattats på grund av det över tid försämrade omvärldsläget och behovet av höjd operativ förmåga, går man nu över till att det sker för att förutsättningarna och planeringsarbetet medgav att Försvarsmakten går fram lite snabbare än ursprungsplanen angav.

Dessa två budskap motsäger inte varandra. Antagligen är båda med verkligheten överensstämmande. Det som jag reagerar på är att man ganska fort väljer att skifta fokus i sin kommunikation. Man väljer att släppa det inledande budskapet som av mig uppfattades som rakt, ärligt och krasst, och går istället in på en ny linje som jag uppfattar vara lite mer överslätande och nedtonande.

Jag, och många med mig, uppskattade det inledande dygnets kommunikation. Det är så Försvarsmakten bör informera om den skarpa och viktiga verksamhet som vi bedriver. Det är en lysande ton som kommunicerar allvar och handlingskraft. Men denna kommunikation måste hållas ihop, det är inte tillräckligt bra att man redan efter ett dygn viker av i en ny, mer nedtonande riktning. En sådan splittrad kommunikation riskerar att ge öppningar för tvivel, misstolkningar och avfärdanden.

Sådana öppningar och sprickor i informationsarenan är vi inte förtjänta av just nu. Varför sker denna snabba omsvängning? Varför vill man tona ner något som bara ett dygn tidigare uppfattades som ytterst angeläget och allvarligt? Hur ska mottagaren kunna tolka det som sker och sägs, om Försvarsmakten skickar ut olika budskap med så korta intervaller?

I dessa tider är kommunikation och information en självklar del av vår krigföringsförmåga, detta är alla relevanta aktörer överens om. Inom ramen för "Gotlandsbeslutet" var vi, enligt mig, initialt mycket bra men släppte pucken redan efter ett dygn. Vi kan bättre än så!

Permanent militär närvaro på Gotland – några kommentarer


 
ÖB:s (och försvarsministerns) beslut från i onsdags att ständigt ha militära förband på Gotland och att snabba på etablerandet av en ny garnison på ön är bra. Det visar att man uppfattat och reagerar på det allt allvarligare läget i Östersjöområdet. Samtidigt visar det på att förra årets försvarsbeslut sprungits ifrån av verkligheten. Det krävs fler åtgärder, och tidigare, än vad man då räknade med. Det som nu görs är av karaktären ”man tager vad man haver”, men det utgör ingen påtaglig förstärkning av försvarsförmågan på Gotland. Det är mer en markering av att Sverige reagerar på omvärldsutvecklingen. 

För att få en uppfattning om hur ett eventuellt militärt hot mot Gotland skulle kunna se ut är Kungl. Krigsvetenskapsakademiens rapport ”Hotet” http://kkrva.se/hur-kan-sverige-angripas/ inte facit, men kanske en vägledning.  Ett mekaniserat skyttekompani med 150 soldater och femton stridsfordon samt ett stridsvagnskompani med ett tiotal stridsvagnar (där personalen ska komma från fastlandet) skulle i de skissade scenarierna inte utgöra någon avgörande skillnad för ryska planerare.

Med Försvarsmaktens nuvarande ekonomi och haltande personalförsörjningssystem är det dock tveksamt om det går att göra så värst mycket mer just nu. Jag har tidigare föreslagit att inriktningen borde vara att skapa en stridsgrupp på Gotland bestående av en komplett mekaniserad bataljon förstärkt med artilleri, kvalificerat luftvärn och sjömålsrobotar, totalt ca 1500 personer.

En sådan styrka skulle höja tröskeln för ett eventuellt angrepp avsevärt. Det i två avseenden. För det första skulle då Ryssland i en anfallsplanering behöva räkna med ett starkare motstånd. Det skulle innebära att man måste avdela större styrkor, vilket kräver mer förberedelser, något som i sin tur riskerar att i förtid röja vad man planerar. Något som skulle ge oss tid att vidta motåtgärder. Ryssland skulle också behöva ta med i planeringen att det skulle ta längre tid att besätta ön vilket skulle öka Nato:s möjligheter att ingripa. Något som definitivt ligger i alliansens intresse då ett ryskt innehav av Gotland allvarligt skulle påverka Nato:s möjligheter att försvara Baltikum. Dessutom skulle det ge ett väsentligt bidrag till försvaret av fastlandet. Det skulle inte vara lika lätt att ”runda” ön vid en operation mot östra Mellansverige om där fanns långräckviddiga svenska vapensystem, främst då luftvärn och system för att bekämpa sjömål. Sammantaget, konceptet skulle inte bara öka stabiliteten i Östersjöområdet utan också påtagligt öka Sveriges säkerhet. Det till en tämligen begränsad kostnad.

Vid ett eventuellt återinförande av värnplikt så vore det fullt möjligt att bemanna styrkan med i huvudsak gotlänningar. Något som skulle ge en hög beredskap. Nästan, eller kanske t o m lika hög, som för stående förband. Ön är inte stor. De flesta skulle kunna inställa sig inom timmar vid ett skarpt läge. Men även inom ramen för nuvarande personalförsörjningssystem skulle det vara möjligt att nå en liknande effekt. Det vore antagligen möjligt att rekrytera tämligen många gotländska deltidssoldater genom att t ex erbjuda en rejäl ”gotlandspremie” till dem som är beredda att ställa upp på ett års militär utbildning. Gotland har alltid krävt speciallösningar. På Gotland infördes t ex värnplikt redan 1812, nittio år innan det skedde på fastlandet.

Detta vore inte en återgång till Kalla krigets nivåer. Då skulle ön försvaras av ca 25 000 man (varav 5000 gotlänningar), 60 stridsvagnar, 110 pansarkyttefordon, ett femtiotal artilleripjäser, luftvärn, fast och rörligt kustartilleri mm. Snarare vore det en rimlig avvägning m h t ett annat militärpolitiskt läge och de möjligheter som modern teknik ger.

Det här skulle dock kosta pengar som inte finns. Min förhoppning är att partierna som stod bakom försvarsöverenskommelsen från år 2015 snabbt kan ena sig om tilläggsanslag till Försvarsmakten som möjliggör en förstärkning av försvaret av Gotland (och fastlandet). I väntan på det så får ÖB göra det bästa med det lilla han har – onsdagens beslut visar att han försöker.



                                                                              *****




Permanent militär närvaro på Gotland – några kommentarer


 
ÖB:s (och försvarsministerns) beslut från i onsdags att ständigt ha militära förband på Gotland och att snabba på etablerandet av en ny garnison på ön är bra. Det visar att man uppfattat och reagerar på det allt allvarligare läget i Östersjöområdet. Samtidigt visar det på att förra årets försvarsbeslut sprungits ifrån av verkligheten. Det krävs fler åtgärder, och tidigare, än vad man då räknade med. Det som nu görs är av karaktären ”man tager vad man haver”, men det utgör ingen påtaglig förstärkning av försvarsförmågan på Gotland. Det är mer en markering av att Sverige reagerar på omvärldsutvecklingen. 

För att få en uppfattning om hur ett eventuellt militärt hot mot Gotland skulle kunna se ut är Kungl. Krigsvetenskapsakademiens rapport ”Hotet” http://kkrva.se/hur-kan-sverige-angripas/ inte facit, men kanske en vägledning.  Ett mekaniserat skyttekompani med 150 soldater och femton stridsfordon samt ett stridsvagnskompani med ett tiotal stridsvagnar (där personalen ska komma från fastlandet) skulle i de skissade scenarierna inte utgöra någon avgörande skillnad för ryska planerare.

Med Försvarsmaktens nuvarande ekonomi och haltande personalförsörjningssystem är det dock tveksamt om det går att göra så värst mycket mer just nu. Jag har tidigare föreslagit att inriktningen borde vara att skapa en stridsgrupp på Gotland bestående av en komplett mekaniserad bataljon förstärkt med artilleri, kvalificerat luftvärn och sjömålsrobotar, totalt ca 1500 personer.

En sådan styrka skulle höja tröskeln för ett eventuellt angrepp avsevärt. Det i två avseenden. För det första skulle då Ryssland i en anfallsplanering behöva räkna med ett starkare motstånd. Det skulle innebära att man måste avdela större styrkor, vilket kräver mer förberedelser, något som i sin tur riskerar att i förtid röja vad man planerar. Något som skulle ge oss tid att vidta motåtgärder. Ryssland skulle också behöva ta med i planeringen att det skulle ta längre tid att besätta ön vilket skulle öka Nato:s möjligheter att ingripa. Något som definitivt ligger i alliansens intresse då ett ryskt innehav av Gotland allvarligt skulle påverka Nato:s möjligheter att försvara Baltikum. Dessutom skulle det ge ett väsentligt bidrag till försvaret av fastlandet. Det skulle inte vara lika lätt att ”runda” ön vid en operation mot östra Mellansverige om där fanns långräckviddiga svenska vapensystem, främst då luftvärn och system för att bekämpa sjömål. Sammantaget, konceptet skulle inte bara öka stabiliteten i Östersjöområdet utan också påtagligt öka Sveriges säkerhet. Det till en tämligen begränsad kostnad.

Vid ett eventuellt återinförande av värnplikt så vore det fullt möjligt att bemanna styrkan med i huvudsak gotlänningar. Något som skulle ge en hög beredskap. Nästan, eller kanske t o m lika hög, som för stående förband. Ön är inte stor. De flesta skulle kunna inställa sig inom timmar vid ett skarpt läge. Men även inom ramen för nuvarande personalförsörjningssystem skulle det vara möjligt att nå en liknande effekt. Det vore antagligen möjligt att rekrytera tämligen många gotländska deltidssoldater genom att t ex erbjuda en rejäl ”gotlandspremie” till dem som är beredda att ställa upp på ett års militär utbildning. Gotland har alltid krävt speciallösningar. På Gotland infördes t ex värnplikt redan 1812, nittio år innan det skedde på fastlandet.

Detta vore inte en återgång till Kalla krigets nivåer. Då skulle ön försvaras av ca 25 000 man (varav 5000 gotlänningar), 60 stridsvagnar, 110 pansarkyttefordon, ett femtiotal artilleripjäser, luftvärn, fast och rörligt kustartilleri mm. Snarare vore det en rimlig avvägning m h t ett annat militärpolitiskt läge och de möjligheter som modern teknik ger.

Det här skulle dock kosta pengar som inte finns. Min förhoppning är att partierna som stod bakom försvarsöverenskommelsen från år 2015 snabbt kan ena sig om tilläggsanslag till Försvarsmakten som möjliggör en förstärkning av försvaret av Gotland (och fastlandet). I väntan på det så får ÖB göra det bästa med det lilla han har – onsdagens beslut visar att han försöker.



                                                                              *****