Är vår beredskap god?

Tjänsten vintertid bjuder på stora utmaningar som kräver en bra vinterutbildning. Foto: Försvarsmakten.Av Johan Althén

Midvinternattens köld är hård,
stjärnorna gnistra och glimma.
Alla sova i enslig gård
djupt under midnattstimma.
Månen vandrar sin tysta ban,
snön lyser vit på fur och gran,
snön lyser vit på taken.
Endast tomten är vaken. [1]

Tjänsten vintertid bjuder på stora utmaningar som kräver en bra vinterutbildning. Foto: Niklas Ehlén, Combat Camera/Försvarsmakten.


Som tjänstgörande i norra delen av Sverige ler jag när rubriker som ”snöchock” eller ”köldkaos” dyker upp i kvällspressen. För mig är vintern en naturlig del och något att förbereda mig för. Utmaningarna med att bedriva krigföring vintertid är just det som fick mig att både anta och fortsätta utmaningen med jägartjänsten. Allt blir så mycket mer komplicerat med snö, mörker och kyla.

Samtidigt slår mig tanken om vi, samhället, har det som krävs för att höja beredskapen när stora delar av samhället uppfattar sig vara utsatt för stora utmaningar när vintern kommer.

Fler och fler av våra grannländer, stora som små, genomför regelbundet beredskapskontroller med förband ur reserven för att möta ett försämrat omvärldsläge. Bland annat genomfördes under helgen v749 en snabb beredskapsövning med över 500 reservister i Estland. Intressant att notera är att flera länder genomfört beredskapskontroller med kort inställelsetid, Estland i detta fall med mindre än 24 timmars varsel.

Det svenska försvaret bygger till stor del på personal i Hemvärnet eller reserven, både tidvis anställda och pliktpersonal. Hemvärnet har kort beredskapstid och övar aktivering regelbundet. Men det som saknas är större beredskapskontroller som verkligen ställer samhällets förmåga på sin spets – där personal ur hemvärn, tidvis anställda och pliktplacerade kallas in för tjänstgöring med kort varsel.

Att genomföra större regelbundna beredskapskontroller med dessa kategorier skulle både höja tröskeleffekten samt ge oss värdefulla erfarenheter i vårt beredskapssystem. På samma sätt som övning Aurora gav Försvarsmakten viktiga erfarenheter för krigföring i stor skala kommer beredskapsövningar med personal i reserven i större skala att visa på samhällets förmåga att avdela personal till Försvarsmakten. Lägger vi sedan till friktionen med snö, mörker och kyla så kommer systemet verkligen att få bekänna färg.

Att öva och pröva beredskap kostar, men det måste få kosta. För gör vi inga kontroller så vet vi inte med säkerhet hur god vår beredskap är. Powerpointpresentationer har vi tillräckligt av.

Med vita snörika julhälsningar!

 
Författaren är major och skvadronchef med erfarenhet från operationer i Kosovo och Afghanistan.

 


Not
[1] Rydberg, Viktor. Tomten. http://runeberg.org/rydbdikt/tomten.html Läst 2017-12-10.

Nordic Baltic Security




My intervention at the joint conference on Security in the Nordic Baltic region arranged by the Atlantic Council and Konrad Adenauer Stiftung in Stockholm 12 December.



The conventional military threats that we can see in the region are mainly connected with Russian policies regarding the Baltic States and the Russian base complex on the Kola Peninsula.

If I begin with the Baltics.

If there is a serious crisis or a war NATO has to use Swedish territory and airspace to support military operations in and near the Baltic States. This also goes for Finnish territory to a large, but not equally large, extent. In both cases it is a question of geography.

The Russians are of course fully aware of this and would do their utmost to prevent it. The most obvious way to do it is to deploy long range air defence and anti-ship systems on Swedish territory, thereby creating a “wall” that NATO would have to fight its way through before being able to support the Baltic States.

A quite attractive option as a first step in a Baltic operation, perhaps even before any operations started in the Baltic States, as Sweden has limited capabilities to defend its own territory, and can´t expect swift support from anyone.

The Finnish case is a bit more complicated as its importance both for Russia and NATO, when it comes to operations in the Baltic States, isn´t as crucial as Swedish territory. Especially not in a Russian “smash and grab” operation.

Another factor perhaps also making it less attractive, from a Russian point of view, to borrow Finnish territory as a part of a Baltic operation might be that if Finland isn´t involved in the conflict it offers some protection for the Russian heartland.

This interdependence of Swedish, Finnish and Baltic State security leads to some conclusions:

-         If the Baltic States would be attacked Sweden would be drawn into that conflict regardless of its own policies.

-         Secondly, the security of the Baltic States depends to a large extent of Russia not being able to borrow Swedish territory. 

-         From a Russian point of view there could be some advantages if Finland did not become engaged in a conflict in the Baltic Sea region.

This said, the overall conclusion is that the best way to raise the threshold regarding Russian military adventures in the region ought to be making it clear that trying to borrow Swedish territory will not be an easy task and that Finland will not offer a secure flank in case of operations in the Baltic region.

This leads to the other hot spot in the Nordic- Baltic region, the Russian base complex on the Kola Peninsula. Apart of being home to a large part of Russia´s submarine based second strike capability it is regaining importance as a staging area for operations in the Atlantic. As in the Cold War the North Atlantic Sea lanes have again become important for the defence of Europe.

In case of a crisis Russia might want to increase its air and sea defence zone around these bases. The most obvious solution would be to deploy long range air defence systems in northern Finland and perhaps also I northern Sweden. It would not just increase the security of the bases, such systems would also pose a threat to NATO operations in and around northern Norway.

A very disturbing sub-problem for both Finland and Sweden connected with the Kola bases is that it does not have to be connected with a Russia-NATO crisis, it could just as well be the result of a US-Russia confrontation somewhere else in the world and where Russia takes precautions to protect its assets in the High North in case of a showdown with the US.

To borrow some Swedish and Finnish territory in such a situation would be a quite attractive option as it would not lead to an automatic response by NATO or the US – neither Finland or Sweden has any binding security agreements with the US or NATO.

These military assessments regarding the Baltic Sea region and the High North leads me to the conclusion that everyone in the region would have quite a lot to gain from a Finnish and Swedish NATO membership. It would not just increase everyones possibilities to defend their own territories, it would also, which is far more important, increase stability and security in the whole region. NATO deterrence would become more credible, making an armed conflict in the region less likely.

                                                                 *****

Militär allians med Finland eller inte?


Det här inlägget är ett något bearbetat manus för min presentation vid Armémuseums Finlandsdagar den gångna helgen. Det finns även publicerat på Kungl Krigsvetenskapsakademiens blogg www.kkrva.se   


Idag sker det ett omfattande samarbete mellan de svenska och finska försvarsmakterna:

-          En gemensam marin styrka för sjöövervakning och internationella krishanteringsoperationer är under uppbyggnad,

-          Båda ländernas flygstridskrafter övar rutinmässigt tillsamman inom ramen för ”Cross Border Training”,

-          Man använder varandras övningsanläggningar,

-          Möjligheterna till gemensamma materielinköp studeras,

-          Mm.

Från politiskt håll i båda länderna sägs också tydligt att samarbetat ska utvecklas ytterligare, bland annat ska ländernas operativa planering samordnas även för situationer bortom fredstid.

Allt detta är mycket positivt. Bland annat innebär det:

-          Att det går att genomföra större övningar där fler funktioner kan övas samtidigt,

-          Att viss materielanskaffning eventuellt kan bli billigare,

-          Att förmågan till att strida tillsamman ökar.

Men kanske viktigast av allt är att osäkerheterna för en angripare ökar. Tröskeln för eventuella ryska äventyrligheter blir högre genom att en ny okänd faktor tillförs ekvationen: kommer han att behöva möta båda ländernas stridskrafter vid ett angrepp eller inte?

Men det är just den frågan som också visar på begränsningarna i det svensk-finska samarbetet, eller snarare sätter gränsen för hur långt det kan drivas. Vi vet själva inte heller hur vi kommer att agera om grannlandet angrips.

Är båda länderna beredda att gå i krig av samma orsaker? Är Finland berett att gå i krig med Ryssland för att hjälpa Sverige att försvara Gotland kopplat till en kris i Östersjön? Är Sverige berett att gå i krig med Ryssland för att hjälpa Finland att försvara finska Lappland kopplat till att Ryssland önskar att utvidga försvarszonen kring sina baser på Kolahalvön?

Så länge den frågan inte kan besvaras med ett entydigt ja, kommer det att finnas klara begränsningar när det gäller att samordna operativ planering. Det går inte bygga planer där man inte vet om den som ska skydda den högra flanken dyker upp eller inte.

Finns det sådana osäkerheter måste en plan sannolikt se radikalt annorlunda ut, kanske med helt annorlunda inriktning hur ens egna stridskrafter ska användas och vilka mål man ställa upp för striden.

Knutet till samma problem - kommer länderna gå i krig av samma orsaker - går det inte heller att optimera ländernas försvarsmakter för största gemensamma effekt, t ex genom att göra en arbetsfördelning där Sverige främst ansvarar för luftförsvar och Finland för markstridsförmåga.

Det enda sättet att lösa dessa dilemman vore att länderna ingår en i alla avseenden bindande militärallians. Vilket jag tvivlar på att något av länderna är berett till.

Det av flera skäl.

Även om hotbilderna är likartade så finns det nyanser som kan leda till olika slutsatser. För svensk del är det utomordentligt osannolikt att landet skulle kunna hålla sig utanför en konflikt som berör Baltikum och där Nato ingriper till de baltiska ländernas försvar. Det är en fråga om geografi.

För finsk del är det inte fullt lika uppenbart. Även om risken är stor att Finland också skulle dras med i en sådan konflikt så är det inte lika självklart som i det svenska fallet. Med en portion tur och en trovärdig egen avskräckningsförmåga kan det finnas en chans att hålla sig utanför en sådan konflikt – kanske inte stor, men dock.

Att då förpliktiga sig att gå i krig för Sveriges skull som med största säkerhet skulle bli indraget och dessutom är ett attraktivt mål för Ryssland både på grund av sin geografiska belägenhet och sina begränsade möjligheter att försvara sitt territorium kanske inte är så lockande.

Förutom militära överväganden så tror jag att ländernas historiska erfarenheter också kan påverka viljan att binda sig alltför hårt.

I fallet Sverige, trots att möjligheterna till att bedriva neutralitetspolitik tog slut i och med EU-inträdet 1994, finns det en historiebild som påverkar många svenska politiker och även allmänheten ”vi lyckades ju hålla oss utanför både det första och andra världskriget genom att efterhand anpassa vår politik till händelseutvecklingen – det kanske går även nästa gång”. Om man lever i en sådan, i mina ögon orealistisk, föreställningsvärld kan det nog ta emot att förpliktiga sig till att gå i krig även om ett grannland skulle bli angripet.  

Jag tror att även finskt tänkande i ganska stor utsträckning präglas av landets historia. Finland har utkämpat fyra krig de senaste hundra åren där erfarenheterna skulle kunna sammanfattas som:

-          Små länders egna ställningstaganden spelar liten roll när stormaktsintressen kolliderar,

-          Det finns inga garantier för att man får hjälp hur mycket än omvärlden sympatiserar med dig,

-          En egen stark försvarsmakt ger dig viss handlingsfrihet att manövrera även i en stormaktskonflikt.

Paradoxalt nog, trots totalt olika erfarenheter så blir den finska slutsatsen när det gäller bindande allianser tämligen lik den svenska: se till att du bibehåller ett visst mått av egen handlingsfrihet. I Finland ser man dock en stark egen försvarsförmågan som en avgörande komponent när det gäller att skapa handlingsfrihet – det både före och under ett eventuellt krig. Det i avsevärt större utsträckning än i Sverige.

Även om det finns uppenbara begränsningar i hur långt ett svensk-finskt samarbete sannolikt kan drivas anser jag att det som sker är mycket bra och bör utvecklas så långt överhuvudtaget är möjligt. Det stärker båda ländernas försvarsmakter och ökar osäkerheten i ryska kalkyler – dock låt oss inte tro att det löser ländernas säkerhetspolitiska problem.

Jag har här inte berört betydelsen av den transatlantiska länken och Nato och hur det påverkar båda ländernas säkerhet. Jag konstaterar bara att såväl Sverige som Finland vidtar långtgående åtgärder för att stärka sina förbindelser med både Nato och USA.

                                                                 *****

Svensk och finskt militärt samarbete – möjligheter och begränsningar

av Karlis Neretnieks
Finska F 18 Hornet på flygbasen i Hagshult under övning Aurora 17. Foto: Jerry Lindbergh, Försvarsmakten.

Finska F 18 Hornet på flygbasen i Hagshult under övning Aurora 17. Foto: Jerry Lindbergh, Försvarsmakten.

Idag sker det ett omfattande samarbete mellan de svenska och finska försvarsmakterna:

  • En gemensam marin styrka för sjöövervakning och internationella krishanteringsoperationer är under uppbyggnad,
  • Båda ländernas flygstridskrafter övar rutinmässigt tillsamman inom ramen för ”Cross Border Training”,
  • Man använder varandras övningsanläggningar,
  • Möjligheterna till gemensamma materielinköp studeras,
  • m m.

Från politiskt håll i båda länderna sägs också tydligt att samarbetat ska utvecklas ytterligare, bland annat ska ländernas operativa planering samordnas även för situationer bortom fredstid.

Allt detta är mycket positivt. Bland annat innebär det:

  • Att det går att genomföra större övningar där fler funktioner kan övas samtidigt,
  • Att viss materielanskaffning eventuellt kan bli billigare,
  • Att förmågan till att strida tillsamman ökar.

Men kanske viktigast av allt är att osäkerheterna för en angripare ökar. Tröskeln för eventuella ryska äventyrligheter blir högre genom att en ny okänd faktor tillförs ekvationen: kommer han att behöva möta båda ländernas stridskrafter vid ett angrepp eller inte?

Men det är just den frågan som också visar på begränsningarna i det svensk-finska samarbetet, eller snarare sätter gränsen för hur långt det kan drivas. Vi vet själva inte heller hur vi kommer att agera om grannlandet angrips.

Är båda länderna beredda att gå i krig av samma orsaker? Är Finland berett att gå i krig med Ryssland för att hjälpa Sverige att försvara Gotland kopplat till en kris i Östersjön? Är Sverige berett att gå i krig med Ryssland för att hjälpa Finland att försvara finska Lappland kopplat till att Ryssland önskar att utvidga försvarszonen kring sina baser på Kolahalvön?

Så länge den frågan inte kan besvaras med ett entydigt ja, kommer det att finnas klara begränsningar när det gäller att samordna operativ planering. Det går inte bygga planer där man inte vet om den som ska skydda den högra flanken dyker upp eller inte.

Finns det sådana osäkerheter måste en plan sannolikt se radikalt annorlunda ut, kanske med helt annorlunda inriktning hur ens egna stridskrafter ska användas och vilka mål man ställer upp för striden.

Knutet till samma problem – kommer länderna gå i krig av samma orsaker – går det inte heller att optimera ländernas försvarsmakter för största gemensamma effekt, t ex genom att göra en arbetsfördelning där Sverige främst ansvarar för luftförsvar och Finland för markstridsförmåga.

Det enda sättet att lösa dessa dilemman vore att länderna ingår en i alla avseenden bindande militärallians. Vilket jag tvivlar på att något av länderna är berett till.

Det av flera skäl.

Även om hotbilderna är likartade så finns det nyanser som kan leda till olika slutsatser. För svensk del är det utomordentligt osannolikt att landet skulle kunna hålla sig utanför en konflikt som berör Baltikum och där Nato ingriper till de baltiska ländernas försvar. Det är en fråga om geografi.

För finsk del är det inte fullt lika uppenbart. Även om risken är stor att Finland också skulle dras med i en sådan konflikt så är det inte lika självklart som i det svenska fallet. Med en portion tur och en trovärdig egen avskräckningsförmåga kan det finnas en chans att hålla sig utanför en sådan konflikt – kanske inte stor, men dock.

Att då förpliktiga sig att gå i krig för Sveriges skull som med största säkerhet skulle bli indraget och dessutom är ett attraktivt mål för Ryssland både på grund av sin geografiska belägenhet och sina begränsade möjligheter att försvara sitt territorium kanske inte är så lockande.

Förutom militära överväganden så tror jag att ländernas historiska erfarenheter också kan påverka viljan att binda sig alltför hårt.

I fallet Sverige, trots att möjligheterna till att bedriva neutralitetspolitik tog slut i och med EU-inträdet 1994, finns det en historiebild som påverkar många svenska politiker och även allmänheten ”vi lyckades ju hålla oss utanför både det första och andra världskriget genom att efterhand anpassa vår politik till händelseutvecklingen – det kanske går även nästa gång”. Om man lever i en sådan, i mina ögon orealistisk, föreställningsvärld kan det nog ta emot att förpliktiga sig till att gå i krig även om ett grannland skulle bli angripet.

Jag tror att även finskt tänkande i ganska stor utsträckning präglas av landets historia. Finland har utkämpat fyra krig de senaste hundra åren där erfarenheterna skulle kunna sammanfattas som:

  • Små länders egna ställningstaganden spelar liten roll när stormaktsintressen kolliderar,
  • Det finns inga garantier för att man får hjälp hur mycket än omvärlden sympatiserar med dig,
  • En egen stark försvarsmakt ger dig viss handlingsfrihet att manövrera även i en stormaktskonflikt.

Paradoxalt nog, trots totalt olika erfarenheter så blir den finska slutsatsen när det gäller bindande allianser tämligen lik den svenska: se till att du bibehåller ett visst mått av egen handlingsfrihet. I Finland ser man dock en stark egen försvarsförmåga som en avgörande komponent när det gäller att skapa handlingsfrihet – det både före och under ett eventuellt krig. Det i avsevärt större utsträckning än i Sverige.

Även om det finns uppenbara begränsningar i hur långt ett svensk-finskt samarbete sannolikt kan drivas anser jag att det som sker är mycket bra och bör utvecklas så långt det överhuvudtaget är möjligt. Det stärker båda ländernas försvarsmakter och ökar osäkerheten i ryska kalkyler – dock låt oss inte tro att det löser ländernas säkerhetspolitiska problem.

Jag har här inte berört betydelsen av den transatlantiska länken och Nato och hur det påverkar båda ländernas säkerhet. Jag konstaterar bara att såväl Sverige som Finland vidtar långtgående åtgärder för att stärka sina förbindelser med både Nato och USA.

 
Författaren är generalmajor och ledamot av KKrVA.

Påbud?

Reflektion

"Ochdet hände sig vid den tidenatt från kejsar Augustus utgickett påbud..." Så inleds Evangelium enligt Lukas 2 Kapitlet, det är sannolikt en inledning som kommer höras på flera Julvesper runt om i Sverige, i närtid. Svensk försvarspolitik och därav indirekt även en stor del av dess säkerhetspolitik kom under det inledande 2000-talet baseras på att ett påbud skulle uppenbara sig. Detta påbud skulle indikera starten på ett försämrat omvärldsläge som i sin tur skulle medge ett tioårigt återtagande för att kunna garantera Sveriges oberoende i händelse av ett försämrat säkerhetsläge i vårt närområde.

När detta påbud skulle ha kommit, kommer troligtvis vara av stort intresse för framtida säkerhetspolitiska forskare. Vad som dock går att konstatera är att General Håkan Syrén under sin tid som Överbefälhavare, vid 2008 i kölvattnet av den rysk-georgiska konflikten tydligt kom att pekapå att Ryssland hade valt konfrontationens väg och att den svenska försvarspolitiken därav måste utgå från säkerhetspolitiska realiteter kontra, på förhand fastlagda ekonomiska ramar.

Vad avser den rysk-georgiska konflikten, är det intressant i ett underrättelsesammanhang att notera hur svensk underrättelsetjänst, i form av Försvarets Radioanstalt, innan konflikten påbörjades hade uppfattatvad som var på väg att ske. Vilket sätter General Håkan Syréns uttalande i ett visst perspektiv, då det var ett väldigt tydligt uttalande han genomförde i sin roll, dels som myndighetschef, dels som Överbefälhavare.

Vid 2012 genomförde Svenska Dagbladet med Mikael Holmströmsom reporter en intervjumed den avgående chefen för den militära underrättelse- och säkerhetstjänsten (MUST), Generalmajor Stefan Kristiansson. Den avgående MUST chefen påtalar vikten av att de förmågor som utvecklas i Ryssland måste beaktas, därtill påtalar han att den ryska militärreformen som påbörjades 2008 hade tagit fart. Därutöver påtalas även att Ryssland vill ha stabilitet, men risken är att det blir stabilitet på Rysslands villkor. Detta var ett eller två år, beroende på när man väljer att se startpunkten, innan den rysk-ukrainska konflikten uppstod.

I slutet av 2012 kom det beryktade uttalandet om "enveckas försvaret", dåvarande Överbefälhavaren, General SverkerGöransson, intervjuades av Svenska Dagbladets dåvarande reporter Mikael Holmström, vid en tjänsteresa till Kiruna. Vid denna intervju framkom det att Sverige skulle kunna stå emot ett angrepp under en veckas tid, mot en motståndaren med en begränsad målsättning. Detta förefaller varit en slutsats utifrån ett krigsspel, ett av troligtvis många som genomförts, varvid den måste sättas i en specifik kontext. Dock var det ett väldigt tydligt budskap som skickades av den dåvarande Överbefälhavaren.

På detta sätt skulle man kunna fortsätta ett bra tag, med olika signaler och utspel både kring omvärldsläge men även vad avser svensk försvarsförmåga. Dock blir det en återupprepning av mycket som redan berörts på denna och andra bloggar. Vad som dock gör dessa saker intressanta blir att sätta den nuvarande överbefälhavarens, General Micael Bydén, uttalandeunder den gångna veckan, v749, ihop med de tidigare berörda uttalandena.

Överbefälhavaren påtalar, om inte ytterligare finansiella medel tillförs kommer Försvarsmaktens förmåga nedgå. Detta som en bieffekt av Försvarsmaktens ökade verksamhet, sannolikt maa. det negativa omvärldsläget, redan vid 2020 kommer Försvarsmaktens förmåga nedgå. Därutöver påtalar han att personalen är pressad maa. den ökade verksamheten men även bristen på personal, utgör ett problem. Behovet av ytterligare medel för att kunna lösa de uppgifter som regering och riksdag har ålagt Försvarsmakten, är något som både nuvarande och dåvarande Överbefälhavare kontinuerligt påtalat. Varpå det i grunden ej är något ”nytt under solen”.

Således har det förlupit en sträcka på snart 10 år, när tre överbefälhavare har påtalat, att det råder en kraftig diskrepans mellan de medel som tillförs, kontra det säkerhetspolitiska omvärldsläget och i grunden Försvarsmaktens utformning för att kunna möta detta försämrade omvärldsläge. Man kan fundera på vilket "påbud" det är som krävs, för att Försvarsmakten skall kunna påbörja en tydlig omdaning som möter de behov som finns kopplat mot det omvärldsläge som råder.


Have a good one! // Jägarchefen

Köpet av Patriot – några tankar

av Lars Wedin
Ska Sverige köpa Patriot? Det är en fråga med många aspekter. Foto: Astrid Amtén Skage, Försvarsmakten.

Ska Sverige köpa Patriot? Det är en fråga med många aspekter. Foto: Astrid Amtén Skage, Försvarsmakten.

Något överraskande har Sverige beslutat att köpa ett stort, kvalificerat luftvärnssystem. Det är naturligtvis bra eftersom Sverige saknat ett system för bekämpning av ballistiska robotar och kryssningsdito.

Det finns, har jag förstått, de som hävdar att köpet skulle uppfattas som provocerande av Ryssland. Men en liten stat med en av Europas lägsta försvarsbudgetar kan naturligtvis inte provocera en stormakt. Det är säkert så att Ryssland inte gillar köpet – det minskar den ryska handlingsfriheten gentemot oss. Ryssland uppfattar säkert också att Sverige härmed ännu tydligare blivit en de facto allierad till USA. Men i detta avseende är köpet inte något kvalitativt nytt; Sverige har sedan länge haft ett nära samarbete med USA.

Däremot väcker affären viktiga frågor om hur anskaffningen gått till. Är det klokt att så binda sig vid det Trumpstyrda USA? Vad får vi för pengarna egentligen? Enligt Dagens Industri (28 november) är det franska systemet 2–4 miljarder billigare. Det franska SAMP/T är dessutom modernare och har sannolikt stor utvecklingspotential; en utveckling där svenska företag skulle kunnat delta.

Vilka blir konsekvenserna för resten av försvaret? Sverige måste i närtid förnya och förstärka sin ytstridsflotta som är på väg att bli gammal och redan är för liten. Förstärkningen måste omfatta både fartyg och personal. Luftvärnsrobot måste också snarast tillföras till Visbykorvetterna. Det franska systemet kan, enligt uppgift, integreras på svenska örlogsfartyg.

I vilket fall bör dessa nya fartyg förses med luftspaningsanläggningar som kan stödja det valda luftvärnsrobotsystemet. Detta torde ha sin viktigaste roll i en kris och i samband med ett krigsutbrott. Fartygen kan här spela en viktig roll som rörliga spaningsplattformar. Robotarnas insatsområden måste sannolikt prioriteras: huvudstaden, Blekingekusten, Göteborg och Gotland är de viktigaste områdena. Dessa ligger, helt naturligt, nära kusten. Med fartygsbasering skulle Sverige få ett mycket rörligare system än ett lastbilsdraget sådant!

Om beslutet att köpa Patriot ligger fast måste ett annat system anskaffas till våra fartyg – antagligen just SAMP (Aster-familjen).

Det vore naturligtvis utmärkt om vårt Patriot-system kunde integreras i Natos luftförsvarssystem. Utan att kunna de tekniska detaljerna så torde nyttan med systemet vara beroende av förvarning, vilket kräver en sådan anslutning. Hur detta skall vara möjligt utan att Sverige går med i Nato förstår jag inte men försvarsministern har säkert ett svar.

Dessa kommentarer leder över till den säkerhetspolitiska dimensionen. Sverige blir nu (ännu mer) beroende av stormakten USA, som leds av en milt sagt erratisk president. Det skall bli intressant att se vilket politiskt pris Sverige kommer att få betala.

Sveriges neutralitetspolitik har för länge sedan – gudskelov – gått hädan. Men vi blir inte medlemmar av Nato där Sverige skulle vara en av principiellt jämbördiga stater i ett mellanstatligt samarbete. I stället väljer vi att göra oss beroende av USA.

Ett annat problem med valet av Patriot är att vi väljer amerikanskt i stället för europeiskt. Med ett europeiskt system – SAMP/T – skulle vi ha kunnat delta på en någorlunda jämställd fot. Med Patriot får vi ta det vi får och vi kan räkna med att det kommer att finnas hemliga delar som gör att USA har någon kontroll över vårt utnyttjande av systemet.

Vi är då framme vid det europeiska problemet. Vissa debattörer ställer ett europaförsvar i motsats till Nato. Det problemet fanns förvisso i början av 2000-talet; ta Madame Albrights tre D som exempel: no discrimination (av alliansens medlemmar), no decoupling (av den transatlantiska länken) och no (unnecessary) duplication (av resurser och strukturer). Idag är nästan alla EU-medlemmar med i Nato och vice versa. Ingen seriös debattör förespråkar att EU skulle ersätta Nato.

Nato är den militära alliansen med stort A. Men ett europeiskt försvarssamarbete bör utgöra ett viktigt komplement.

För det första är det lätt att tänka sig situationer där USA inte kan eller vill komma européerna till hjälp. I början av november hade USA tre hangarfartygsgrupper i området kring Nordkorea, vilket visar den vikt USA, med all rätt, lägger vid utvecklingen i Ostasien. USA har globala säkerhetsintressen vilket EU inte har.

För det andra är det osäkert hur mycket man kan lita på ett USA lett av Trump – och för närvarande finns ingenting som talar för att han skulle försvinna i närtid.

För det tredje behöver Europa en försvarsindustri värd namnet, annars hamnar vi européer helt i händerna på vad USA vill sälja till oss och under vilka förutsättningar. Detta handlar givetvis också om europeisk industriell kompetens och arbetstillfällen.

För det fjärde har EU något som Nato inte har nämligen pengar. Genom EU skulle medlemsstaterna kunna samordna materielinköp så att vi får så mycket ”pang för pengarna” som möjligt. EU skulle också kunna ha en gemensam försvarsbudget för anskaffning av materiel som, i varje fall de små, staterna inte kan skaffa själva: satelliter, tankningsflygplan, flygande och flytande ledningsplattformar med mera. Sådana initiativ står inte i motsats till Nato – tvärtom.

För det femte – med vad skall vi bidra till i den europeiska fonden för utveckling av försvaret (European Defence Fund)? Köpet av Patriot går ju i rakt motsatt riktning mot den av medlemsstaterna beslutade förstärkningen av försvarssamarbetet. Ett samarbete som också den svenska regeringen säger sig stödja.

Sammanfattningsvis. EU behöver ha möjlighet att fatta och genomföra autonoma beslut. En rationell europeisk gemensam försvarssatsning vore ett stöd för Nato; inte en konkurrent. Det är obegripligt att Sverige motsätter sig en sådan utveckling syftande till gemensam säkerhet och i stället väljer att hänga upp sin säkerhet på USA.

Å andra sidan – har Patriot-affären klarat alla amerikanska hinder? Vad kommer Trump att säga? Sverige är ju just en sådan försvarspolitisk fripassagerare som han fördömt.

Slutligen; om inte Sverige skrinlägger planerna på att ratificera kärnvapenförbudet så lär vi inte kunna köpa Patriot och sannolikt inte heller SAMP/T.

 
Författaren är kommendör, Directeur des études, Institut Français d’Analyse Stratégique och ledamot av KKrVA.

Thoughts about U S nuclear policy

by Stefan Forss [1]

Former US Secretary of Defense William Perry (WP) and former Vice Chairman of the Joint Chiefs of staff General James Cartwright recently presented important views about US nuclear policy in the Washington Post. Their main point is that the USA should abandon the Ground-based Strategic Deterrent program to replace ICBMs, and also forgo development of a new long-range strategic cruise missile, the Long-Range Standoff weapon, LRSO. They want, however, to preserve the sea-based strategic deterrent and the new strategic stealth B-21 Raider bomber program in a dual-capable role, including the B61-12 variable yield nuclear bomb.

One of Dr. Perry’s and General Cartwrights main arguments concerns money. The projected cost of the nuclear programs over the next three decades could according to the US Congressional Budget Office amount to 1.7 trillion USD. This is indeed a huge sum which could significantly divert funding from other urgent sectors. The Russians have understood this very well for quite some time. Their own massive investment in their own nuclear triad, not to speak of medium range dual-capable systems, is a built-in feature in their nuclear policy, also geared to slow down the increase of US conventional military might.

The problem with this WP article is that it looks very much like an endorsement of a variant of the unilateral presidential nuclear initiative of George H Bush in 1991. This was at the time a commendable and straightforward way to come to terms with the problems posed by excessive non-strategic nuclear weapons. The result was that the US rather soon did away with all operational non-strategic nuclear weapons in all other services but the Air Force.

President Bush’s move built on the understanding that Russia would follow suit. Presidents Gorbachev and Yeltsin both reciprocated, in good faith it would seem, but the implementation of these initiatives on the Russian side remained more or less opaque. When one of the Russian nuclear hawks, Colonel General Leonid Ivashov visited Helsinki in 2000, I therefore asked him to provide specific answers. His response was a long tirade about how Russia has fulfilled all commitments made. It was not very useful, but rather disinformation as the Russians had no intention to live up to these commitments in earnest. That became plainly clear some years into Putin’s presidency. Now the Russian military services again employ nuclear weapons in various roles.

Giving up US ICBM’s and strategic ALCMs unilaterally would be appreciated in Moscow, and would also be perceived as evidence of weakness on the American side. It would give the Russian hardliners exactly what they want, strategic superiority. The Chief of the Russian General Staff, Army General Valery Gerasimov just recently outlined in detail the progress Russia has achieved in long-range precision strike systems.

Prudent US policy is therefore to go on with the planned programs to renovate all the legs of the triad. That was exactly what President Reagan did – remember the MX/Peacekeeper ICBM and the advanced plans for the road-mobile Midgetman ICBM, as well as the stealth Advanced Cruise Missile, in fact the only one of these strategic weapon systems to be deployed operationally, albeit for a rather short period of time.

Reagan’s recipe for getting Russia back to the negotiating table was to negotiate from a position if strength, which eventually lead to great results. It would be unwise now to give up good bargaining chips for free.

 
The author is professor and a called fellow of KKrVA.

 


Not

[1] The opinions expressed are the authors’ alone

Dåtid möter nutid

Sammanfattning

Den ryska ubåtsförmågan och då i synnerhet dess attackubåtsförmåga, har under ett antal år utgjort ett debattämne i det säkerhetspolitiska rummet. Oftast hänvisas det till att ubåtsaktiviteten är i nivåer som under det kalla kriget. Utgående från historiska siffror, kopplat till nutida faktorer är det möjligt att patrulleringsverksamheten ligger någonstans kring 10-20% av den Norra marinens totala bestånd av attackubåtar. Vilket i sammanhanget skulle innebär fyra till sex attackubåtar ur den Norra marinen genomför mer eller mindre kontinuerlig patrullering. Dock förefaller förmågan att verka, därmed även påverka NATO sjöförbindelser, med dessa fyra till sex attackubåtar vara markant högre än under det kalla kriget, utifrån NATO agerande i frågan kring det ryska ubåtshotet, men även enskilda befattningshavares uttalanden.

Analys

Det kalla krigets historia gör sig fortfarande påmind och många historier har ännu inte berättas och många kommer troligtvis inte heller berättas. Vid många tillfällen under de senaste åren har det dragits paralleller till det kalla kriget, såsom den ryska ubåtsaktiviteten i Atlanten och annorstädes skall vara den högsta sedan det kalla kriget.1 I sammanhanget kan det vara intressant att försöka få en historisk bild kring hur omfattande den sovjetiska ubåtsaktiviteten i Atlanten, under det kalla kriget, de facto var. Den amerikanska underrättelsetjänstens, CentralIntelligence Agency, digitala arkiv kommer utgöra källmaterialet för att försöka nå någon klarhet i detta.

En problematik som uppstår är dock att de flesta av uppgifterna som avhemligats avseende detta är från slutet av 1970-talet d.v.s. innan det som av vissa beskrivits som den andra fasen av det s.k. kalla kriget uppstod, vilket kan sägas var den första halvan av 1980-talet.2 Härvid kan informationen vara något missvisande, då det eventuellt kan ha funnits perioder med hög aktivitet under 1980-talet, med anledningen av den högre spänningen som rådde mellan de två supermakterna, kontra 1970-talets slut. Men det kan ändock ge en fingervisning om vilka storheter som då rådde och hur dessa skulle kunna appliceras i vår tid.

Den senaste avhemligade rapporten, som jag upptäckt, är publicerad 1979 och blev avhemligad i juni 2017. I rapporten The SovietAttack Submarine Force and WesternSea Lines of Communication, berörs bl.a. den sovjetiska marinens operativa tillgänglighet av attackubåtar. Enligt den rapporten skall den operativa tillgängligheten vara låg, enligt rapporten skall enbart 10% av den sovjetiska attackubåtsflottan agera utanför den sovjetiska kustzonen. Totalt sett, bedömdes enbart 60% av den sovjetiska attackubåtsflottan vara tillgängliga för att lösa uppgifter vid ett krigsutbrott.3

I rapporten hänvisar de även till uppgifter från september 1978 avseende mängden operativa ubåtar inom den Norra marinen (NM), Östersjömarinen (ÖM), Svarta Havsmarinen (SvHM) samt Stilla havsmarinen (StHM). Enligt de uppgifterna bestod NM av 127 attackubåtar, ÖM av 26 attackubåtar, SvHM 20 attackubåtar och StHM 76 attackubåtar, både dieselelektriska och reaktordrivna.4Känt sedan tidigare är att ÖM hade uppgifter i åtminstone Nordsjön och ev. i Atlanten med sina ubåtar.5 Vilket skulle innebära att man ev. får addera ÖM operativa attackubåtar till NM förmåga att verka i Atlanten. Detta skulle innebära att det skulle kunnat befinna sig 12 till 14 attackubåtar i Atlanten, vid 10%, och som mest 76 till 90 stycken attackubåtar, vid 60%, om de prövat ett större koncept, dock torde inte detta varit under en längre tid utan snarare under en kortare tidsrymd den större mängden agerat.

Hur ser det då ut i dag? Enligt Office of NavalIntelligence rapportThe Russian Navy: A HistoricTransition, från december 2015, skall NM vid tidpunkten för rapportens publicering totalt haft 23 stycken attackubåtar och ÖM två stycken. Av dessa 23 inom NM är sex stycken dieselelektriska attackubåtar.6 I dagsläget kan ÖM ubåtar bortses från då det ej förefaller förekomma någon kontinuerlig patrullverksamhet med dessa utanför Östersjöregionen. Utgående från antal, får det anses vara smått otroligt om NM över tiden skall ha 12 stycken attackubåtar ute i Atlanten, då det skulle vara över 50% av det totala beståndet, med de dieselelektriska inräknande, framförallt när bedömningar från det kalla kriget gör gällande att 60% av attackubåtsflottan var den maximala storheten Sovjetunionen kunde utnyttja.

Kan då istället tio procentsatsen fortfarande vara gällande idag, kontra fysisk mängd? Inledningsvis bör det påtalas att den ryska flottan kom att minska ansenligt i storlek från 1990-talet till mitten av 00-talet. Valet som den ryska flottan gjorde var att bevara de mest kvalificerade enheterna och påbörja utvecklingsarbete för framtiden d.v.s. man skar ned storleken på sin flotta. Utgående från de fartyg som finns, utgör en stor del fortfarande arv, med en medelålder på över 20 år. Historiskt hade sovjetiska fartyg en livslängd om 25 år, som kunde förlängas som mest upptill 15 ytterligare år med omfattande förebyggande underhåll.7

Utgående från medelålder på de ryska fartygen får det återigen anses vara smått otroligt att Ryssland skulle genomföra patrulleringar med 12 attackubåtar i Atlanten över tiden. Därtill sett till det åldrande beståndet kan ett rimligt antagande vara att det krävs löpande underhållsåtgärder på det nuvarande attackubåtsbeståndet för att genomföra patrulleringar med dem, trots de valde att bibehålla de bästa fartygen under 1990-talet. Varvid 10% faktorn snarare kan vara rimlig att anta är det som refereras till, vid olika uttalanden.

Ytterligare en faktor som skulle kunna stödja 10% faktorn eller t.om. öka procentsatsen något är de uppgifter som framkommit, att den ryska patrulleringarna i Atlanten blivit, dels mer frekvent, dels ökat i tid, med dess attackubåtar.8 Vad som dock talar emot 10% faktorn är att det förefaller, dels ske patrullering utanför den brittiska flottans bas för dess ballistiskt robotbärande ubåtar vid Faslane,9 dels patrullering i Atlanten.10Utgående från 10% faktorn skulle det innebära att en ubåt befinner sig kring Skottland och en i Atlanten över tiden, vilket får anses vara något lågt. Således torde en siffra mellan 10-20% vara mer rimlig. Detta skulle innebära att av den ryska Norra Marinens attackubåtar genomför två till fyra stycken patrullering, här avses de 17 reaktordrivna attackubåtarna.

Vad som även blir intressant att studera är möjlig disposition av de tillgängliga attackubåtarna d.v.s. både de reaktordrivna samt de dieselelektriska. Tidigare bedömningar förefaller göra gällande att dieselelektriska ubåtar skulle patrullera i Norska Havet samt Barentshav i händelse av en konflikt.11 Vilket får anses vara rimligt maa. den kortare räckvidden dessa har. Sett till fredstida förhållande torde det fortsatt vara ett rimligt antagande att de dieselelektriska ubåtarna utnyttjas närmare den ryska kusten och dess flottbaser. Detta skulle i sådant fall innebära en ev. högre procentandel av de dieselelektriska ubåtarna utnyttjas i patrullering, om t.ex. en dieselelektrisk ubåt utnyttjas över tiden i Norska havet och en i Barentshav. Vilket torde vara möjligtm.h.t. tillgänglighet o.dyl.

Detta skulle således kunna ge en mängd om fyra till sex attackubåtar, både reaktordrivna och dieselelektriskt drivna, som genomför patrullering d.v.s. 17-26% av NM attackubåtar skulle med ett sådant antagande genomföra patrullering. Där två till fyra stycken genomför patrullering långt utanför den ryska kustzonen och två stycken genomför patrullering nära den ryska kustzonen. Detta får anses vara en rimlig mängd, kopplat till uttalanden om att verksamheten som bedrivs är inom s.k. ”kalla kriget nivåer”, när hänsyn tas till att attackubåtarna och dess personal måste genomföra återhämtning, underhållsarbeten osv. Således sett till 10% faktorn så ligger ovan resonemang över denna, men det får ses som rimligt att en patrulleringsverksamhet som ovan beskrivits genomförs. Varvid det får ses som möjligt att NM nyttjar cirka 10-20% av sitt attackubåtsbestånd över tiden, då patrullering med fyra i Atlanten och två i närheten av den ryska kustzonen ej behöver vara en konstant siffra utan säkerligen kan variera både med mindre mängd men även högre mängd.

En viktig faktor som även måste beaktas är de attackubåtar i användning av Ryssland idag har betydligt bättreförmåga än de som var i tjänst i slutet av 1970-talet och del av 1980-talet. Förmågan kan anses vara högre både i vad avser beväpning hos dem, men även förmåga till att undgå upptäckt d.v.s. överlevnad, vilket gör att den totala effekten hos en rysk attackubåt i dag, tydligt överstiger den förmåga dess motsvarigheter hade under 1970 och 1980-talet.12 Vilket får anses vara ett av, säkert flera, egentliga skäl till oron hos NATO maritima chefer, avseende den ökade mängden patrullering med de ryska attackubåtarna, då en modern rysk attackubåt i förmåga torde kunna motsvara minst två av de tidigare modellerna.

Härvid går det inte enbart att titta på procent eller direkta antal i användning av attackubåtar vid patrullering och jämföra med det kalla kriget, när den totala förmågan hos en attackubåt förefaller ökat. Därutöver förefaller NATO ubåtsjaktförmåga d.v.s. både vad avser inhämtningsförmåga men även förmågan till verkan nedgått markant sedan det kalla kriget slut.13I detta sammanhang är den estländske underrättelsechefen, Överste Kaupo Rosin, oro avseende förmågan att tillföra förstärkningar sjöledes väldigt intressant att notera,14om än att det troligtvis i huvudsak berör förmågan att förflytta förband i Östersjöregionen och till del i Atlanten.

I detta hänseende blir NATO beslut om återupprättande av ett "Atlantiskt kommando" synnerligen intressant. I debatten som förts kring det, handlar det främst om att säkerställa logistiken mellan Nordamerika och Europa i händelse av ett kraftigt försämrat säkerhetsläge eller väpnad konflikt.15 Vad som dock blir mer intressant är hur dessa sjöförbindelser är i behov av skydd i händelse av ett kraftigt försämrat säkerhetsläge eller en väpnad konflikt, varvid själva koordineringen avseende ubåtsjakt i Atlanten blir direkt avgörande.16 Därutöver kräver detta en kontinuerlig uppföljning redan i fredstid, för att ha en korrekt lägesuppfattning om t.ex. säkerhetsläget kraftigt skulle försämras, varvid det får ses som högst troligt att det kommer ske en förmågeförstärkning avseende ubåtsjakt inom de närmsta åren (två till fyra års period). Detta i sig utgör även en indikator på att trots reducering i den ryska attackubåtsflottan, anser NATO att den nuvarande mängden är ett signifikant hot.

Sjöförbindelserna mellan Nordamerika och Europa kommer i händelse av ett kraftigt försämrat säkerhetsläge eller väpnad konflikt mellan NATO och Ryssland vara direkt avgörande. Detta utifrån det beroende på styrketillförsel, som skapats ur den kraftiga amerikanska reduceringen av förmågor i Europa, sedan det kalla krigets slut.17 Därutöver den genomförda avvecklingen av de s.k. POMCUS förråden i Europa, har även ökat detta beroende av sjöförbindelserna.18 Då materiel i huvudsak kommer vara tvungen att passera på köl över Atlanten kontra utnyttjande av flygförbindelser. I det sammanhanget är det intressant att notera tidsåtgången för att förflytta en division från Nordamerika till Europa. I en studie genomförd av den amerikanska tankesmedjan RAND från 2013, jämförs olika förflyttningsalternativ. Där framkommer det t.ex. för att förflytta en division mellan t.ex. New York och Rotterdam, utifrån avstånd, skulle tidsåtgången vara cirka 30 dagar.19

I detta sammanhang blir f.d. SACEUR, General Philip M. Breedlove, uttalande vid en konferens anordnad av AirForce Association under 2016, mycket intressant. Breedlove framför en oro över hur säkert transporterna från Nordamerika till Europa kan komma att genomföras, både till sjöss men även i luften.20 Nu är uttalandet över ett år gammalt men det visar troligtvis på att åtminstone för ett år sedan var förmågan för NATO, att kunna verka mot olika hotförmågor under, på och över Atlanten klart bristfällig, annars skulle inte ett sådant uttalande genomförts. Härvid finns det även ett värde av att se vilka förluster som beräknades i händelse av en konflikt under det kalla kriget, vid transporterna över Atlanten.

Utgående från den tidigare refererade studien/rapporten av CIA, förefaller mängden förluster som Sovjetunionen hade kunnat åsamka det flöde av fartyg som var tänkt att trafikera sjölederna mellan Nordamerika och Europa vara nästintill försumbar. Dock handlar det även om vilka fartyg som sänks och med vilken last, varvid det ej går att fokusera på förmågan att sänka en stor mängd skepp.21 Varvid den nuvarande oron och uttalandena avseende den ryska ubåtsförmågan blir väldigt intressant, då tidigare studier visar på att den sovjetiska attackubåtsförmågan inte var så god som många kanske tänkte sig under 1970 och 1980-talet.

Sett till ett svenskt perspektiv blir detta även intressant, då vi i mångt hänger upp vår egen försvarsförmåga på att tillsammans med andra kunna agera i händelse av ett kraftigt försämrat säkerhetsläge eller vid en väpnad konflikt. Tidsåtgången innan substantiell militär hjälp skulle kunna komma fram till Sverige i händelse av en väpnad konflikt i Östersjöregionen får anses vara ansenlig, vilket även blir ett normerande värde att ta hänsyn till vid planering, men bör även ses som ett värde att ta med sig in för den nya Försvarsberedningen kring hur den svenska Försvarsmakten skall dimensioneras efter 2020.

Slutsats

Utgående från en rad faktorer får det ses som troligt att den ryska attackubåtsförmågan i dag är signifikant bättre än vad den var under 1980-talet. Denna förmågehöjning beror troligtvisfrämst på två faktorer, dels förbättrade ubåtar, dels NATO avveckling av vad som kan anses varit en välutvecklad ubåtsjaktförmåga uppbyggd kring både inhämtnings- men även verkanssystem. Mängden attackubåtar som de facto befinner sig över tiden i t.ex. Atlanten får dock anses vara låg, men kopplat till de två ovannämnda faktorerna, förefaller även en låg mängd kunna utgöra ett signifikant hot, utifrån NATO-ländernas agerande i frågan.

Have a good one! // Jägarchefen

Källförteckning

Breaking Defense 1(Engelska)
Center for a New American Security 1(Engelska)
Central Intelligence Agency 1, 2(Engelska)
Defense News 1(Engelska)
Globalsecurity 1(Engelska)
IHS Jane's Defence Weekly 1(Engelska)
Office of Naval Intelligence 1(Engelska)
RAND Corporation 1(Engelska)
Reuters 1, 2(Engelska)
The Heritage Foundation 1(Engelska)
The Telegraph 1(Engelska)
The Wall Street Journal 1, 2, 3(Engelska)
The Washington Post 1(Engelska)
U.S. Naval Institute 1, 2(Engelska)

Agrell, Wilhelm. Detsäkra landet?: svensk försvars- ochsäkerhetspolitik från ett kallt krigtill ett annat. Malmö: Gleerup, 2016.
Gustafsson, Bengt. Sanningen om ubåtsfrågan: ett försöktill analys. Stockholm: Santérus, 2010.

Slutnoter

1The Telegraph. Farmer, Ben. NavyfacingheaviestRussianactivitysinceColdWarsaysFirstSeaLord. 2017. http://www.telegraph.co.uk/news/2017/01/15/navy-facing-heaviest-russian-activity-since-cold-war-says-first/(Hämtad 2017-12-02)
Reuters. Shalal, Andrea. Russian naval activity in Europe exceeds Cold War levels: U.S. admiral. 2017. https://www.reuters.com/article/us-usa-russia-military/russian-naval-activity-in-europe-exceeds-cold-war-levels-u-s-admiral-idUSKBN17B0O8(Hämtad 2017-12-02)
Reuters. Emmott, Robin. NATOagreesnewmilitarycommandstoprotectEurope. 2017. https://www.reuters.com/article/us-nato-defence/nato-agrees-new-military-commands-to-protect-europe-idUSKBN1D82RK(Hämtad 2017-12-02)
The Washington Post. Gibbons-Neff, Thomas. Report:RussiansubactivityreturnstoColdWarlevels. 2016. https://www.washingtonpost.com/news/checkpoint/wp/2016/02/04/report-russian-sub-activity-returns-to-cold-war-levels/(Hämtad 2017-12-02)
IHS Jane's Defence Weekly. de Larrinaga, Nicholas. Russian submarine activity topping Cold War levels. 2016. https://web.archive.org/web/20160207042717/http://www.janes.com/article/57650/russian-submarine-activity-topping-cold-war-levels(Hämtad 2017-12-02)
2Agrell, Wilhelm. Detsäkralandet?: svenskförsvars-ochsäkerhetspolitikfrånettkalltkrigtillettannat. Malmö: Gleerup, 2016, s. 61.
3Central Intelligence Agency. TheSovietAttackSubmarineForceandWesternSeaLinesofCommunication. Washington, DC: Central Intelligence Agency, 1979, s. 3.
4Ibid. s. 4.
5Gustafsson, Bengt. Sanningenomubåtsfrågan:ettförsöktillanalys. Stockholm: Santérus, 2010, s. 172.
6Office of Naval Intelligence. TheRussianNavy:AHistoricTransition. Washington, DC: Office of Naval Intelligence, 2015, s. 16.
7Ibid. s. xix, 16.
8U.S. Naval Institute. Foggo III, James. Fritz Alarik. TheFourthBattleoftheAtlantic. 2016. https://www.usni.org/magazines/proceedings/2016-06/fourth-battle-atlantic(Hämtad 2017-12-02)
9The Telegraph. Farmer, Ben. NavyfacingheaviestRussianactivitysinceColdWarsaysFirstSeaLord. 2017. http://www.telegraph.co.uk/news/2017/01/15/navy-facing-heaviest-russian-activity-since-cold-war-says-first/(Hämtad 2017-12-02)
10IHS Jane's Defence Weekly. de Larrinaga, Nicholas. Russian submarine activity topping Cold War levels. 2016. https://web.archive.org/web/20160207042717/http://www.janes.com/article/57650/russian-submarine-activity-topping-cold-war-levels(Hämtad 2017-12-02)
11Central Intelligence Agency. SovietNavalStrategy:ConceptsandForcesforTheaterWarAgainstNATO. Washington, DC: Central Intelligence Agency, 1975, s. 18.
12U.S. Naval Institute. LaGrone, Sam. AdmiralWarns:RussianSubsWagingColdWar-StyleBattleoftheAtlantic’. 2016. https://news.usni.org/2016/06/03/admiral-warns-russian-subs-waging-cold-war-style-battle-atlantic(Hämtad 2017-12-02)
The Wall Street Journal. Barnes, Julian E. ARussianGhostSubmarine, ItsU.S.PursuersandaDeadlyNewColdWar. 2017. https://www.wsj.com/articles/a-russian-ghost-submarine-its-u-s-pursuers-and-a-deadly-new-cold-war-1508509841(Hämtad 2017-12-02)
13Smith, Julianne. Hendrix, Jerry. ForgottenWaters: MindingtheGIUKGap. Washington, DC: Center for a New American Security, 2017, s. 3, 7-8.
14Defense News. Mehta, Aaron. Interview: Col. KaupoRosin, Estonia’smilitaryintelligencechief. 2017. https://www.defensenews.com/interviews/2017/11/26/interview-col-kaupo-rosin-estonias-military-intelligence-chief/(Hämtad 2017-12-03)
15Reuters. Emmott, Robin. NATOagreesnewmilitarycommandstoprotectEurope. 2017. https://www.reuters.com/article/us-nato-defence/nato-agrees-new-military-commands-to-protect-europe-idUSKBN1D82RK(Hämtad 2017-12-03)
16The Wall Street Journal. Barnes, Julian E. NATOPlanstoCreateTwoNewCommandsAmidRussiaTensions. 2017. https://www.wsj.com/articles/nato-plans-to-create-two-new-commands-amid-russia-tensions-1508837829(Hämtad 2017-12-03)
The Wall Street Journal. Barnes, Julian E. NATOMullsArcticandAtlanticCommandtoCounterRussia. 2017. https://www.wsj.com/articles/nato-mulls-arctic-and-atlantic-command-to-counter-russia-1495104929(Hämtad 2017-12-03)
17Lostumbo, Michael J. et al. OverseasBasingofU.S.MilitaryForces: AnAssessmentofRelativeCostsandStrategicBenefits. Santa Monica, CA: RAND Corporation, 2013, s. 8-9, 14.
The Heritage Foundation. 2017IndexofU.S.MilitaryStrength:Europe. 2017. http://index.heritage.org/military/2017/assessments/operating-environment/europe/(Hämtad 2017-12-03)
18Globalsecurity. StrategicReserveStorageActivityEurope. 2017. https://www.globalsecurity.org/military/agency/army/srsae.htm(Hämtad 2017-12-03)
19Lostumbo, Michael J. et al. OverseasBasingofU.S.MilitaryForces: AnAssessmentofRelativeCostsandStrategicBenefits. Santa Monica, CA: RAND Corporation, 2013, s. 51-52.
20Breaking Defense. Freedberg Jr, Sydney J. RedAtlantic: RussiaCouldChokeAir, SeaLanesToEurope. 2016. https://breakingdefense.com/2016/09/red-atlantic-russia-could-choke-air-sea-lanes-to-europe/(Hämtad 2017-12-02)

21Central Intelligence Agency. TheSovietAttackSubmarineForceandWesternSeaLinesofCommunication. Washington, DC: Central Intelligence Agency, 1979, s. v, 11-16.

Uppdrag Bildt

av Nils Daag

Carl Bildt. Foto: Drop of Light/ShutterstockI det internationella maktspelet är Sverige en lättviktare. Men tidvis har starka personligheter bidragit till att vi har ”punched above our weight”. Neutraliteten/Alliansfriheten har i vissa skeden varit en bidragande faktor. Vi har setts som opartiska utan egenintressen. Under efterkrigstiden går en linje från Dag Hammarskjöld till Hans Blix. Därefter är de två mest framträdande svenskarna på den internationella scenen, Carl Bildt och Jan Eliasson. Bägge är fyrtiotalister. De har varit djupt involverade i internationell medling. Bägge har varit utrikesministrar.

Men där upphör likheterna. Jan Eliasson är sprungen ur arbetarklassen. Han hyllar multilateralismen, särskilt FN och har ett globalt synsätt. Han fullföljer en socialdemokratisk tradition, där de mjuka säkerhetspolitiska frågorna är lika viktiga som de hårda. Sällskaplig, energisk, med stort människointresse, lagarbetare (med sig själv i ledningen), i grunden tjänsteman som tog steget över till politiken genom sina kontakter med Olof Palme.

Adelsmannen Carl Bildt var politiskt engagerad redan i koltåldern. Hans karriär ledde honom som bekant till partiledare och sedermera också till statsministerposten. Hans säkerhetspolitiska fokus är de hårda frågorna i Europa och dess grannskap. Hans intellekt, detaljkunskaper och kontaktnät imponerar. Men samtidigt är Bildt en ensamvarg som inte anser sig ha behov av en organisation.

Den bästa sammanfattningen av Eliassons utrikespolitiska livsgärning finns i den vänbok som gavs ut m a a hans 70-årsdag. Titeln var ”En diplomatins hantverkare”. Något motsvarande finns inte för Bildt, även om hans själv i ett par böcker redovisat sina insatser och åsikter.

Det är därför med höga förväntningar man öppnar journalisten Björn Hägers nyutkomna ”Uppdrag Bildt”. Men man blir rätt snart besviken. Trots att såväl titeln som omslaget indikerar att utrikesfrågor står i centrum, handlar de dryga 500 sidorna främst om inrikespolitik. Och mycket av det som rör världen utanför ses i ett inrikespolitiskt sken. Det gäller t ex Lundin Oils dubiösa engagemang i Sudan och ansträngningarna att få loss de två fängslade journalisterna i Etiopien. Överhuvudtaget ägnas merparten av boken åt att söka binda Bildt vid diverse misslyckanden, affärer eller rentav olagligheter. Alltifrån hur han fuskade sig igenom värnplikten till hur han förvisades til en andraplansroll i Bosnien. Detta är självklart legitimt, men det sker på bekostnad av en mer ingående diskussion av Bildts utrikespolitiska filosofi

Men trots allt uppstår under läsningens gång några fundamentala frågor.

– Vilka är egentligen Bildts övergripande strategiska prioriteringar? Varför redovisar han ständigt sina aktiviteter i ett par ofta innehållslösa twittermeningar?

– Åstadkommer man verkligen bättre resultat genom att halva tiden befinna sig i luften? ”Wheels up from Bruxelles” blir enligt Björn Häger den tweet som tydligast sammanfattar Bildts utrikesministertid. Vid hans avgång i samband med valförlusten 2014 räknade TT ut att hans flygresor motsvarat drygt tusen varv runt jorden.

– Varför valde han under sin tid i regeringen att i så ringa grad utnytja det diplomatiska maskineri som stod till hans förfogande?

– Hur har han, som den ende svenska politikern, lyckats utveckla teflontekniken att inte svara på frågor till en sådan fulländning? Hägers reaktion pendlar mellan yttersta frustration och motvillig beundran.

Amerikanska ambassaden liknade som bekant Bildt vid en ”Medium sized dog with a big dog attitude”. Den fråga man kan ställa sig efter att ha läst Hägers bok är ”is there any bite”? D v s vad har Carl Bildt egentligen uppnått under decenniers kringflackande som en diplomatins Flygande holländare? Kanske finns det en plan, en strategi. Men de femhundra sidorna i Hägers bok ger inga ledtrådar.

 
Författaren är ambassadör och ledamot av KKrVA

Ett år med Bujan-M i Östersjön

Reflektion

För över ett år sedan ombaserades två korvetter ur Bujan-M klassen från Svarta havs Marinen (SvHM), närmare bestämt korvetterna Serpuchov och Zeljonoj Dol, till Östersjömarinen (ÖM).1Själva historien kring dess förflyttning berördes för ett år sedan på denna blogg i ett antal inlägg, varvid dess uppenbarelse och ombasering till ÖM ej var en överraskning. Däremot går det att påstå att den mediala storm som uppstod, kring dess ombasering, var något oväntad.2

Förflyttningen av de två Bujan-M korvetterna till Östersjön utgjorde, troligen, en form av strategisk signalering. Dock kan det vara av intresse att se hur pass mycket övningsverksamhet som officiellt rapporterats, när det kan ge en viss uppfattning om hur de två korvetterna kan tänkas nyttjas i den ryska strategiska kommunikationen, dels mot Östersjöländerna, dels mot NATO.

Totalt finns 19 nyheter publicerade av det ryska Försvarsministeriets informationstjänst, på det ryska försvarsministeriets officiella hemsida, mellan 01OKT2016 och 23NOV2017 avseende de två Bujan-M korvetterna, Serpuchov och Zeljonoj Dol. Fördelningen av dessa 19 nyheter är, att korvetten Serpuchov omnämns 15 gångar, Zeljonoj Dol två gånger och de båge korvetterna omnämns i två artiklar tillsammans.3 Inleder vi med korvetten Serpuchov så utgör en av de omnämnande artiklarna en stridsövning, och 14 övriga omnämnanden avseende korvetten. Vad avser Zeljonoj Dol två omnämnanden, är de avseende stridsövningar. I de två artiklar de omnämns tillsammans berörs utvecklingsarbete kring Bujan-M korvetter.

Fortsätter vi med de s.k. övriga artiklarna kring korvetten Serpuchov, så utgör en av dessa omnämnande korvettens deltagande i firandet av segerdagen den 09MAJ2017, två omnämnande avseende deltagande vid Marinmässa i Sankt Petersburg (StP), sju omnämnande avseende deltagandet vid firandet av den ryska flottans dag i StP 30JUL2017, tre omnämnanden vid deltagandet av mässan Armé-2017 i StP. En artikel omnämner att korvetten eventuellt kan komma att benämnas “stötenhet” om valideringen av dess förmågor faller väl ut.

Således, vad som går att konstatera så långt är att det är ytterst sparsamt skrivet avseende övningsverksamhet i Östersjön med de två korvetterna. Här går det att jämföra med de korvetter ur Steregusjtjij klassen som är baserade i Östersjön, där det nästintill skrivs en eller flera artiklar från Försvarsministeriets informationstjänst på veckobasis avseende dessa korvetters övningsverksamhet i Östersjön och annorstädes. Utåt sett, för den breda allmänheten, förefaller det således byggas upp en bild att de två korvetterna ur Bujan-M klassen som ombaserades till Östersjön, ej övar i någon större omfattning.

Att dessa två Bujan-M korvetter enbart skall ha genomfört tre stridsövningar under en ett års period i Östersjön, håller jag för föga troligt. Vilket skapar en intressant frågeställning, varför skrivs det så ytterst begränsat av det ryska Försvarsministeriets informationstjänst avseende Bujan-M korvetterna i Östersjön kontra den relativt omfattande rapporteringen avseende korvetterna ur Steregusjtjij klassen. Att övningsverksamhet genomförs kontinuerligt med de två korvetterna håller jag som högst troligt, därtill att västliga underrättelsetjänster har en god uppfattning avseende den övningsverksamhet som genomförs.

En möjlig förklaringsmodell till den begränsade rapporteringen, kan mycket väl vara att rapporteringen avseende fartygens verksamhet avsiktligt hålls begränsad. Syftandes till att kunna utnyttjas för strategisk signalering, då den relativt omfattande mediarapportering som uppstod avseende ombaseringen, sannolikt, återigen skulle uppstå i händelse av någon mer rapporterad omfattande/kvalificerad övningsverksamhet kring de två korvetterna. En annan möjlig förklaringsmodell till den begränsade rapporteringen, kan vara att den tidigare omnämnda rapporteringen vid ombaseringen verkade menligt, för Rysslands strategiska kommunikation. Varvid rapporteringen hålls nere. Givetvis finns det ytterligare förklaringsmodeller.

Oaktat förklaringsmodell, kvarstår faktumet att det rapporteras ytterst sparsamt kring dessa två korvetters verksamhet i Östersjön, vilket är intressant notera. Därutöver måste det föreligga något skäl bakom det, då det ryska Försvarsministeriets informationstjänst rapporterar om det mesta, förutom just detta.

Have a good one! // Jägarchefen

Slutnoter

1Försvarets Materielverk. Ny fartygsklass i Östersjön. Teknisk Und informerar. vol. 18, no. 2, 2017, s. 6.
2Sökning på Google, med sökorden buyan-m, bujan-m, baltic sea, östersjön.
3Министерство обороны Российской Федерации. Более 2 тыс. человек посетили МВТФ «Армия-2017» в Кронштадте в первый день работы. 2017. https://function.mil.ru/news_page/country/more.htm?id=12139375@egNews(Hämtad 2017-11-23)
Министерство обороны Российской Федерации. Ряд подразделений Балтийского флота борется за право называться «ударными». 2017. https://function.mil.ru/news_page/country/more.htm?id=12150258@egNews(Hämtad 2017-11-23)
Министерство обороны Российской Федерации. В Санкт- Петербург прибыли 18 кораблей Балтийского флота для участия в Главном военно-морском параде. 2017. https://function.mil.ru/news_page/country/more.htm?id=12132131@egNews(Hämtad 2017-11-23)
Министерство обороны Российской Федерации. Три боевых корабля Балтийского флота прибыли в Санкт-Петербург для участия в военно-морском параде. 2017. https://function.mil.ru/news_page/country/more.htm?id=12121697@egNews(Hämtad 2017-11-23)
Министерство обороны Российской Федерации. Корабли Балтийского флота провели артиллерийские стрельбы в море. 2017. https://function.mil.ru/news_page/country/more.htm?id=12150095@egNews(Hämtad 2017-11-23)
Министерство обороны Российской Федерации. Корабли Балтийского флота взяли курс на Санкт-Петербург для участия в морской части военного парада. 2017. https://function.mil.ru/news_page/country/more.htm?id=12121755@egNews(Hämtad 2017-11-23)
Министерство обороны Российской Федерации. 22 боевых корабля и катера ВМФ, принимающих участие в Главном Военно-Морском параде в Санкт-Петербурге, совершили проход по Неве в рамках первой ночной тренировки. 2017. https://function.mil.ru/news_page/country/more.htm?id=12133373@egNews(Hämtad 2017-11-23)
Министерство обороны Российской Федерации. Отряд кораблей Балтийского флота взял курс на Санкт –Петербург для участия в Главном военно-морском параде. 2017. https://function.mil.ru/news_page/country/more.htm?id=12132318@egNews(Hämtad 2017-11-23)
Министерство обороны Российской Федерации. В Санкт-Петербурге прошла ночная тренировка боевых кораблей и катеров ВМФ России, принимающих участие в Главном военно-морском параде. 2017. https://function.mil.ru/news_page/country/more.htm?id=12133594@egNews(Hämtad 2017-11-23)
Министерство обороны Российской Федерации. Более 50 единиц техники ВМФ задействовали в показах второго дня МВТФ «Армия-2017» в Кронштадте. 2017. https://function.mil.ru/news_page/country/more.htm?id=12139550@egNews(Hämtad 2017-11-23)
Министерство обороны Российской Федерации. Министр обороны России генерал армии Сергей Шойгу проверил готовность к проведению военно-морского парада в Санкт-Петербурге. 2017. https://function.mil.ru/news_page/country/more.htm?id=12135040@egNews(Hämtad 2017-11-23
Министерство обороны Российской Федерации. На форуме «Армия-2017» в Кронштадте завершился показ вооружения и военной техники ВМФ России. 2017. https://function.mil.ru/news_page/country/more.htm?id=12140020@egNews(Hämtad 2017-11-23)
Министерство обороны Российской Федерации. В Главном командовании ВМФ России подведены итоги участия Военно-Морского Флота в VIII Международном Военно-Морском Салоне-2017 (МВМС-2017). 2017. https://function.mil.ru/news_page/country/more.htm?id=12131962@egNews(Hämtad 2017-11-23)
Министерство обороны Российской Федерации. В Санкт-Петербурге и Кронштадте прошла сводная тренировка кораблей-участников Главного военно-морского парада. 2017. https://function.mil.ru/news_page/country/more.htm?id=12134354@egNews(Hämtad 2017-11-23)
Министерство обороны Российской Федерации. В Санкт-Петербург прибыли экипажи 16 боевых кораблей ВМФ России для участия в Международном Военно-Морском Салоне «МВМС-2017». 2017. https://function.mil.ru/news_page/country/more.htm?id=12131269@egNews(Hämtad 2017-11-23)
Министерство обороны Российской Федерации. Ракетные корабли в море отработали взаимодействие и разыграли учебный бой. 2017. https://function.mil.ru/news_page/country/more.htm?id=12131109@egNews(Hämtad 2017-11-23)
Министерство обороны Российской Федерации. Малые ракетные корабли «Ливень» и «Зеленый Дол» Балтийского флота поразили воздушные мишени в ходе учения. 2017. https://function.mil.ru/news_page/country/more.htm?id=12129072@egNews(Hämtad 2017-11-23)
Министерство обороны Российской Федерации. Новейший малый ракетный корабль ЧФ «Вышний Волочёк» готовится к ходовым и государственным испытаниям. 2017. https://function.mil.ru/news_page/country/more.htm?id=12139011@egNews(Hämtad 2017-11-23)

Министерство обороны Российской Федерации. Для ВМФ России в Республике Татарстан будет заложен 10-й по счёту малый ракетный корабль нового поколения, оснащенный высокоточным оружием. 2017. https://function.mil.ru/news_page/country/more.htm?id=12119919@egNews(Hämtad 2017-11-23)

Pandakram – Kinas diskreta hot framstår som allt mindre diskret

av Ingolf Kiesow
Kinas president Xi Jingping håller på tillskansa sig suverän makt. Foto: Kaliva/Shutterstock

Kinas president Xi Jingping håller på tillskansa sig suverän makt. Foto: Kaliva/Shutterstock

”US’ anti-China report deserves retaliation”. Så lyder rubriken till ledarartikeln 2017-11-17 i den kinesiska partitidningen “Global Times. Artikeln handlar om långtgående förslag i den årliga rapporten till den amerikanska kongressen från ”kommissionen för granskning av amerikansk-kinesiska ekonomiska och säkerhetsförhållanden”. Dessa båda dokument illustrerar tillsammans de stämningar som skapar en växande risk för ett handelskrig mellan Kina och ”Väst”.

Partikongress med vilja att förändra

När världens folkrikaste land ändrar sin inställning till omvärlden påverkas alla länder, även Sverige.

Av de dokument som presenterades i samband med den 19:e nationalkongressen med Kinas kommunistiska parti framgår bl a

  • att Xi Jingping ensam får makt över alla delar av partiet – och därmed landet – på ett sätt som inte beviljats någon annan ledare sedan Mao Tsetungs dagar,
  • att Xi Jingping fortsätter att vara landets ledare och att hans teser om hur Kina skall styras upphöjs till en del av partiets konstitution. Därmed ges de samma vikt som Marx’, Lenins, Mao Tsetungs och Deng Xiaopings teser,
  • att landet skall styras på ett mera auktoritärt vis, att gränserna för yttrandefriheten bevakas mera noggrant och utländskt inflytande skall bekämpas, samt
  • att Kina skall ”inleda en ny epok och återta sin plats i centrum” och spela en ledande roll i världen.

Kina vill att den övriga världen skall använda Kina som en förebild

Xi Jingping rapporterade till kongressen att Kina i mitten av det tjugonde århundradet skall ha blivit ”en global ledare ifråga om nationell styrka och internationellt inflytande, med en modern ekonomi, avancerad kultur och väpnade styrkor av världsklass.” Xi konstaterade att dessa framgångar också betyder att socialism med kinesiska förtecken har breddat vägen för utvecklingsländer och därför också tillför ”kinesisk visdom” och ”kinesiska lösningar” på problem som möter mänskligheten. Partitidningen Global Times förtydligar för europeisk del med att säga att ”under de senaste åren har Storbritannien skilt sig från EU och flyktingkrisen och terrorism har chockat Europa. Nu, när den katalanska oberoenderörelsen har blivit en konstitutionell utmaning, är alla dessa händelser antagligen inte isolerade från varandra. Det betyder att styrandet av Europa är svårt att upprätthålla… Det är dags att vakna upp!” Europa behöver med andra ord lära av Kinas mera auktoritära system!

Kina är redan på väg att utmana USA militärt

I mitten av det tjugonde århundradet skall Kinas folkarmé ha blivit ”en krigsmakt av världsklass” sade Xi Jingping vid öppnandet av nationalkongressen. Redan idag är Kina faktiskt på väg att lyckas i sitt uppsåt att militärt mota bort USA från västra Stilla havet. Den slutsatsen drar i varje fall en stor studie, som gjordes av Rand Corporation 2015. Den förutsade att redan med då pågående nyanskaffningar och utbildning skulle Kina i år vara överlägset de amerikanska styrkorna på sex av nio områden av relevans vid en väpnad konflikt om Taiwan och på fyra av nio områden av relevans vid en konflikt i Sydkinesiska havet. ”USA:s dominans är en vikande frontlinje” heter det i en presentation av rapporten 2016.

Vilja – och växande förmåga – till ekonomisk dominans

De redan svåra handelspolitiska motsättningarna mellan Kina å ena sidan och USA och EU å den andra kan förvärras och tillsammans med Kinas ambitioner att ”vägleda världen” bli till en ideologisk kamp mellan två block, en historisk parallell till det kalla kriget. Det är inte nödvändigt att det blir så, inte om amerikanska, europeiska och kinesiska ledare lyckas undvika eskalering av redan pågående motsättningar. Däremot står det klart att läget kräver största möjliga försiktighet och uppmärksamhet även i de små länderna, som lätt kan komma i kläm, särskilt om de vill försöka framstå som neutrala och oberoende.

De ekonomiska faktorerna talar redan till Kinas fördel. Räknat i ”Purchasing Power Parity” (ungefär i förhållande till inhemsk ”köpkraft”) är Kinas BNP idag störst i världen eller 21.417.150 miljoner dollar jämfört med USA:s 18.569.100 miljoner dollar enligt Världsbankens statistik för 2016. [1]

Kina arbetar på att skapa nätverk, där EU ingår

Under det senaste året har Kina visat en tydlig vilja att ha goda relationer med Europa. Kinesiska företag har gjort uppmärksammade investeringar i Portugal, Spanien, Polen, Ungern och Grekland, liksom i infrastrukturföretag i Storbritannien och Frankrike och i viss utsträckning även i övriga Europa. År 2016 investerade Kina fyra gånger mera i Europa än investeringar i den andra riktningen – och betydligt mera än i USA. Tidigare ofta starkt kritiska uttalanden om Europa har tonats ned och gjorts mera sällsynta, medan kinesiska media i stället framhäver gemensamma intressen i exempelvis fortsatt frihandel och kampen mot den globala uppvärmningen. Denna tendens har uppmärksammats i USA och väckt en viss oro där. Den välkända ekonomiska media-koncernen Bloomberg har till exempel publicerat åtskilliga artiklar i ämnen som ”När USA retirerar från ledarskapet för världen stiger Kina och Tyskland fram”. Premiärminister Li Keqiangs tre Europa-besök uppmärksammades och befaras tyda på en ny intressegemenskap riktad mot amerikansk dominans. Artiklar på samma tema, men med omvända förtecken, förekommer i kinesiska media; EU och Kina sitter i samma båt, om Donald Trumps verbala angrepp på frihandeln omsätts i praktiken. En kil är på väg att drivas in mellan EU och USA, en kil som delvis har skapats av Donald Trumps till synes irrationella beteende.

”Panda-omfamningen” har en besvärande sida. Den är en del av större utrikespolitiska ambitioner, som framfördes och ständigt upprepades i det officiella nyhetsflödet från partikongressen.” One Belt One Road (förkortat till OBOR)” eller Den nya Sidenvägen”, som den också kallas, är en central del av denna politik. Den omnämndes nästan alltid, när de nya riktlinjerna för utrikes- och säkerhetspolitiken berördes. Den innebär att man skall skapa transportleder från Kina till Europa och Nordafrika både till lands och till sjöss. Enorma investeringar skall göras i infrastruktur på vägen till lands och i hamnar längs leden till sjöss. De tidigare nämnda Europa-investeringarna är delvis ett led i detta projekt. Europa skall vara en integrerad del av ett ekonomiskt nätverk, där Kina skall spela en central roll och där man också vill utöva politiskt inflytande. Sverige är inte något undantag. Volvo personbilar är exempelvis redan Kina-ägt, och Hong Kong-bolaget MTR driver redan Stockholms tunnelbana och vill bygga hela nya stadsdelar samt nya linjer för höghastighetståg genom Sverige.

Ryssland samverkar med Kina

Eftersom vapen, som utvecklas och produceras inom ett land medför kostnader, som inte bör beräknas i växelkursvärde utan i PPP, har Kina redan större utrymme för militära investeringar än USA. Kinas långsiktiga planering tillåter att detta kan ske med utnyttjande av en mindre andel av BNP än vad USA behöver skapa utrymme för i sin budget. Om inte utvecklingen vänder kommer partikongressens tal om Kina som militär världsmakt år 2050 att bli verklighet med råge

Kina står inte ensamt i sin utmaning av ”Väst”. Sedan 2012, då Xi Jingpin tillträdde sitt ämbete som president, har Ryssland närmat sig Kina, särskilt under de senaste två åren. Det var i och med att Ryssland 2014 började utsättas för kännbara ekonomiska sanktioner från västländerna samt effekten av sjunkande oljepriser och samtidigt mötte en europeisk ovilja mot fortsatt beroende av ryska gasleveranser. Den ryska utrikespolitiken har därefter fört landet närmare Kina, bland annat med avsikt att få Kina att ersätta Europa som avnämare av den ryska gasen. Med en travestering av talet under Barack Obamas tid om USA:s ”omfokusering” av strategiska resurser till Asien talar man både i Ryssland och Kina om ”Putins Slow Pivoting to China”. Mängder av ekonomiska och politiska överenskommelser har ingåtts. Man utvecklar gemensamt framtida vapensystem och bedriver militära samövningar till lands, till sjöss och i luften. Kinas ekonomiska styrka backar numera upp Rysslands förmåga att utveckla och framställa nya vapen.

Ökat tryck från Kina och Ryssland kräver vissa omgående åtgärder

Kina och Ryssland samverkar i utveckling av nya vapensystem. Kina deltar i en rysk manöver i Östersjön, och ”den nya Sidenvägen” går till lands genom ryskt territorium med slutdestination i Östersjöhamnar. Kina strävar numera efter att stöpa världen efter sina egna preferenser, som delas av Ryssland i väsentliga avseenden.

Rysk expansion på Krimhalvön och i Ukraina skapar oro i ”Väst” liksom fortsatt militär upprustning och ökad övningsverksamhet. Ryssland arbetar både öppet och i de fördolda på att skapa split och förvirring samt klyftor mellan befolkningslagren och mellan dem och deras politiska ledare. Ryssland vill både förhindra Nato:s vidare utvidgning och minska sammanhållningen inom ”den transatlantiska länken”. Propagandan används både öppet och i det fördolda genom sociala medier med att sprida halvsanningar och rena lögner om ”Väst” och dess politiska ledare. Dessa ambitioner ägnas mycket utrymme i europeiska media, men detsamma gäller inte de kinesiska.

Medan vi är vana att iaktta och reagera på politiska och militära framflyttningar av ryska positioner och rysk propaganda är vi dåliga på att göra detsamma ifråga om Kinas. Det landet rustar också upp sin militära förmåga – med större ekonomiska resurser – och dess propaganda arbetar också på att förklena och förlöjliga de politiska och ekonomiska systemen i ”Väst”. Kinas målsättning ter sig allt mera sammanfallande med den ryska globalt, och Europa blir både direkt och indirekt föremål för ett alltmera påtagligt kinesiskt intresse. Efter den 19:e partikongressen bör det framstå tydligt för var och en att en avsevärd förbättring måste ske i vår Kina-bevakning. Sverige bör inom EU:s ramar försöka värja oss mot möjliga inskränkningar av vårt oberoende och oönskad påverkan på vårt politiska system. Vi kan knappast avsäga oss de fördelar som ”pandakramen” kan ge oss, men vi måste värja oss mot det krypande beroende som den är avsedd att skapa. Vi bör redan nu

  • avhjälpa sådana brister i vår lagstiftning som försvårar och i vissa avseenden omöjliggör styrning av myndigheterna inför möjliga kaotiska lägen i världshandeln. Bristerna försvårar vår försörjning och gör det lättare att utöva påtryckningar mot Sverige (ett ämne, som berördes vid Akademisammankomsten 2017-09-13), inte minst mot bakgrund av risken för ett kommande amerikansk-kinesiskt handelskrig, där även EU kommer att dras in,
  • skapa möjligheter att stoppa ryska och kinesiska förvärv av strategiska tillgångar på svensk mark – till exempel containerhamnen i Gävle och ubåtshamnen i Fårösund, som nyligen hamnat under rysk respektive kinesisk kontroll,
  • sluta upp med att motsätta oss de stora EU-ländernas krav på föregående EU-kontroll av förvärv av tredje part av strategiskt betydelsefulla infrastrukturtillgångar inom unionen.

 
Författaren är ambassadör och ledamot av KKrVA.

 


Not

[1] Jämför man i stället med användande av traditionella växelkursvärden har USA fortfarande världens största BNP – 18.569.100 miljoner dollar jämfört med Kinas 11.199.145. Att siffran för USA är densamma enligt båda sätten att räkna är givet genom att det är dollarn som är utgångspunkten för båda beräkningarna. Räknat i växelkursvärde har Bloomberg räknat ut att med nuvarande utvecklingstakt går Kinas BNP om USA:s först år 2029.

Staten och kapitalet i samma båt – några ord om näringslivet och totalförsvaret

Folk och Försvar och Försvarsberedningen arrangerade nyligen ett seminarium om näringslivets roll i totalförsvaret, där jag hade förmånen att få framföra några reflektioner i slutet tillsammans med Matilda Olsson, analytiker på FOI. Det sades så mycket som jag ville kommentera under seminariet att jag inte hann med, så jag fortsätter här, i skriftlig form.

Vägen från allmän insikt och ambition till genomförande är inte enkel när det gäller ett totalförsvar anpassat för nutida krav. Den allmänna nödvändigheten behöver man inte längre påminna om, däremot finns det skäl att – i kommunikation med civila aktörer som stått utanför försvarsdebatten och som nu måste göra ett snabbt kunskapslyft – diskutera hur samhället som helhet påverkas av krig och konflikt, t.ex. utifrån FOI:s typfall 4 (rekommenderar förstudien, fortsatt utveckling av de fyra typfallen, här samt en rapport om att använda scenarier i planering för civilt försvar. På MSB:s sajt finns utbildningsmaterial m.m.).

Den allmänna opinionen rör sig framåt, mer välvilligt inställd till det militära försvaret än på länge. Det kom bland annat till uttryck i samband med Aurora 17 och kan illustreras med några nedslag i sociala medier:

opinionen aurora

Jag tror det finns skäl att göra armkrok med den känslan även när det gäller utvecklingen av den civila delen av totalförsvaret. Företag och verksamheter som förknippas med vilja och förmåga att stärka samhällets motståndskraft och försvarsförmåga, kommer av allt att döma kunna dra nytta av det i sina relationer med omvärlden och därmed skapas affärsnytta – utöver den ömsesidiga samhällsnyttan. Kanske kan det ske genom någon form av totalförsvarscertifiering (mer om det nedan). Ett annat budskap jag vill föra fram är att det inte längre går att kalla näringslivet till allmänna möten om att det vore bra med samverkan. Det måste nu, några år efter regeringsbeslutet om återupptagen totalförsvarsplanering, bli konkret och operativt: Avtal. Kravställning för högre beredskapsnivåer. Villkor. Ekonomi. Personal (omfattande bland annat tillgänglighet med hänsyn till krigsplaceringar). Redundans. Försörjningssäkerhet.

Säkerhet först, har inrikesminister Morgan Johansson sagt (i kontrast till i den takt ekonomin medger). Det är bra. Men vad får till exempel leveranssäkerhet, med krav på förmåga över tid, kosta? Och hur lång tid? Vad är alternativet? Om någon tänker att staten istället bör ta hand om saken och bygga upp egen intern förmåga, skulle det verkligen bli billigare och säkrare?

Allt genast vore ju väldigt bra, men det är inte genomförbart ens med rejäla ekonomiska tillskott. Totalförsvarssverige har kompetensförsörjningsproblem som är gränssättande för utvecklingstakten. Därför måste vi prioritera. Inom vilka områden är vi beredda att ta risker? Vad måste oundgängligen hanteras så fort som möjligt? Jag efterlyser det civila försvarets motsvarighet till nationella väsentliga säkerhetsintressen. Se t.ex. den nationella säkerhetsstrategin, s 18:

Det är ett väsentligt säkerhetsintresse för vårt land att självt ha militära förmågor avseende stridsflyg och på undervattensområdet. Det är betydelsefullt för svensk försvarsförmåga att dessa väsentliga säkerhetsintressen, och därmed förknippade industriella och tekniska kompetenser, bibehålls och utvecklas på ett sätt som är rationellt i förhållande till kraven på krigsduglighet och god hushållning med statens resurser.

Till vilka beredskapsnivåer ska näringslivet förhålla sig? Försvarsmakten kan höja sin beredskap och därmed behöva det civila stöd som är nödvändigt för att kunna verka, även om inte beredskapen i samhället i övrigt är höjd – vilket såklart innebär att förordningar etc. inte är aktiverade.

En annan vinkel på näringslivets roll i totalförsvaret, är möjligheten att medverka till en bredare och djupare lägesbild. Företagen ser avvikelser i sina respektive normalbilder som kan vara intressanta komplement till våra underrättelsemyndigheters analyser. Man behöver inte krångla till det, bara systematisera, och som tack för hjälpen kan de delges öppna analyser av omvärlden i en säkerhetspolitisk kontext, vilket kan vara relevant t.ex. vid investerings- och etableringsbeslut.

Min förhoppning är ökad tyngdpunkt på tydligt reglerat sektorsansvar och mindre tyngdpunkt på samverkan mellan en lång rad aktörer som alla har ett ansvar. Jag hoppas att detta återfinns i den kommande delrapporten från Försvarsberedningen (se lyssningstips nedan). Vidare vill jag skicka följande budskap till beredningen, som lär arbeta febrilt med rapporten just nu:

Försvarsberedningen måste få tänka och skriva fritt! Ingen annan instans i samhället kan göra det beredningen kan göra, om den äger integritet och tillämpar den. Att svara på frågor som t.ex. vad som är en rimlig ambitionsnivå för Sverige? Vad ska vi klara och när ska vi kunna klara det? och sedan jobba sig tillbaka genom systemet för att se hur man uppnår detta och når politisk samsyn om saken – det gör ingen annan. Det viktigaste i det arbetet, för att få en organisation som regeringskansliet och myndigheterna att jobba för beredningen, är förmodligen att ställa frågor till experter och sakkunniga i form av vilka beslut och åtgärder måste vidtas för att vi ska nå (infoga valfritt mål), istället för kan vi göra såhär? Det sistnämnda leder ofelbart till ett batteri av ”nej, det går inte”.

Det nordiska samarbetet bör ta stora och konkreta steg framåt vad gäller samarbete kring den civila delen av totalförsvaret. Vi sitter i mångt och mycket i samma båt och det räcker att ta Göteborgs hamn som exempel på ömsesidiga nordiska beroenden.

Synergier finns att hämta hem när det gäller miljöteknik och innovation – vilket även innebär att kretsen närmast berörda ”totalförsvarsaktörer” utökas. På länsstyrelser och i kommuner bör t.ex. de som arbetar med miljö (i vid bemärkelse) kopplas ihop med totalförsvars- och krisberedskapsmänniskorna för uppenbara vinster vad gäller ökad robusthet och uthållig förmåga oavsett kris eller krig.

Redan befintliga avtal eller redan gjorda investeringar, som kanske hade sett annorlunda ut om ett totalförsvarsperspektiv hade lagts över beslutet, är en sak. Men framåt gäller det att så mycket som möjligt undvika att behöva lappa och laga i efterhand. Det som är det dyrare alternativet i närtid, kan som bekant innebära besparingar på sikt när man inte behöver göra om och göra rätt. Önskan vore ju att alla beslut på lokal, regional och statlig nivå, av särskild vikt för totalförsvarsförmågan, skulle underställas en konsekvensanalys (alltså i praktiken). Med andra ord ett slags totalförsvarsfilter inkl. mandat. Nu bygger det alltför mycket på att det råkar finnas någon kunnig och ansvarstagande person som uppmärksammar det hela och kastar grus i maskineriet – inte sällan till omgivningens irritation.

Epilog

I den podcast jag gör för Försvarsmaktsråd Skaraborg kan man i det första avsnittet höra Försvarsberedningens huvudsekreterare Tommy Åkesson berätta om det pågående arbetet med den rapport om totalförsvarets civila del, som beredningen överlämnar till försvarsministern i slutet av december. Både han och Mats Klintäng, chef för Försvarsmaktens Totalförsvarsfunktion, liksom chefen för Skaraborgs regemente och Militärregion Väst, Bengt Alexandersson, framhåller i podden betydelsen av näringslivet i totalförsvaret.

Idén med någon form av totalförsvarscertifiering fångades upp av Frida Wallnor på Di under rubriken Certifiera bolags bidrag till försvaretPåminner också om att Insamlingsstiftelsen för totalförsvarsstudier lyfte offentlig-privat samverkan i sin förstudie häromåret (och jag vet att de jobbar vidare med saken).

Jag skriver om det försvarspolitiska läget i senaste numret av Axess Magasin. I nästa nummer kommer en recension av Wilhelm Agrells nya bok, Sprickor i järnridån: Svensk underrättelsetjänst 1944-1992.

Den 28-29 november är det Mötesplats Samhällssäkerhet på Kistamässan i Stockholm. Jag medverkar i plenum under rubriken Vägval inför stora utmaningar

Den 5-6 december är det dags för årets upplaga av Försvarsföretagsdagarna, som arrangeras gemensamt av Försvarsmakten, Försvarets Materielverk (FMV), Säkerhets- och försvarsföretagen (SOFF) samt SMED. Det blir två dagars fokus på den framtida försörjningen av försvarssektorn vad gäller förmåga, kompetens och samarbete. Staffan Dopping modererar och jag leder ett antal paneldiskussioner.

Utan pilot – ett poster boy-projekt?

Sammanfattning

I stället för ett stort projekt (eller proof-of-concept med liten faktisk effekt) med syfte att bygga ett autonomt stridsflygplan (UCAV) som kan ersätta pilotens alla stridsuppgifter så bör försvarsmakten och svensk flygindustri starta ett betydligt mindre projekt som löser ett praktiskt problem (skapar nytta) men är smalare och därmed enklare att genomföra. Detta projekt kan sedan iterativt utvecklas för att innefatta fler av de uppdragstyper piloten kan hantera.

Automatisk nödstart från flygbas med enkelt ombasering föreslås bli detta poster boy-projekt då det bedöms politiskt genomförbart, är väl avgränsat i funktionalitet men ändå ger försvarsmakten en betydande effekt för utvecklingspengarna i kris- och krigsfallet.

772_1.jpg

Hur länge har vi piloter i flygplanen?

Ett kärt ämne när man pratar mellan ingenjörer och piloter är om och när stridsflyg kommer att ersättas av obemannat dito, och hur. För ett drygt år sedan så skrev jag ett förslag kring detta på uppdrag av industrin.

För Sverige och den svenska försvarsindustrin är frågan svår. Att bygga UCAV:s är nämligen förbaskat dyrt och ekonomiskt riskfyllt. Det man sparar – rent ekonomiskt – på att flytta piloten från sitsen i flygplanet till en kontorsstol på marken är idag mycket mindre än kostnaden för att utveckla tekniken för att klara kraven på flygplanet i ett kris- eller krigsscenario.

Ser vi till den uppsjö av möjliga uppdrag som finns för ett stridsflygplan så är dessutom flera av dem idag inte möjliga att utföra lika bra eller bättre från kontorsstolen, då informationen som måste förmedlas till piloten från flygplanets sensorer helt enkelt är för omfattande och tidskritisk för dagens länkar. Överföringshastigheten är dessutom svår att garantera under störda förhållanden.

Informationsöverföringen kan till del lösas med lokal bearbetning på flygplanet (AI/ML) och hålla människan i loopen enbart som slutlig beslutsfattare, men här är tekniken inte mogen att satsa helhjärtat på, men rör sig nu mycket snabbt framåt.

Att lösa den stora och breda UCAV-frågan för att kunna ersätta piloten för nära alla (nåja…) uppdragstyper är ett enormt komplext projekt. Det är många delar som måste vara på plats, både ingenjörs- och tillståndsmässigt. Stora och svårdefinierade utvecklingsprojekt tenderar att bli än mer komplexa under gång då det är hart när omöjligt att i uppstartsskedet kunna förutse alla problem som måste lösas.

Frågan är om Sverige och svensk försvarsindustri har resurserna och riskvilligheten för detta. Samtidigt så är detta utan tvekan framtiden och vill vi ha svenska grejer i luften om 20+ år så måste vi röra oss åt ett håll med mer automatisering av piloten uppgifter.

Ett alternativ till ett jätteprojekt med slutmål att ersätta piloter med förarlöst flyg är att först lösa något mindre och spetsigare men som fortfarande bär sin vikt i den nytta som skapas. Alternativet till detta är ett proof-of-concept-projekt likt nEUROn, men då blir nyttan enbart i lärdomar.

Nödstart

Ett flygplan är optimerat för att utföra sin uppgift i luften. På marken är det sårbart. Kryssningsrobotar, ballistiska robotar, bomber från flyg, indirekt eld, sabotageförband etc. är hot mot ett flygplan som står på marken. Därför finns procedurer för nödstart, där i princip närmaste pilot hoppar i och startar västerut när det finns indikationer på hot, allt för att rädda flygplanen (och piloterna då…)

Nödstart kräver en pilot per flygplan och fördröjs från initiering av metoden med den tid det tar för piloten att

  1. ta sig fysiskt till sin flygutrustning (några sekunder till någon timme beroende på uppehållsplats),
  2. ta på sig utrustningen (några minuter),
  3. förflytta sig till flygplanet (någon minut till betydligt längre beroende på omständigheter),
  4. samt starta flygplanet, taxa och starta (fem – tio minuter).

Förvarning

Hur lång förvarning man kan förvänta sig beror så klart på vilket typ av hot. För en Iskander-M borde anflygningstiden ligga på runt tio minuter; för en kryssningsrobot och flygattack kanske det dubbla. Det man kan säga är att ju kortare tid det tar för flygplanen att komma upp i luften, och därmed i relativ säkerhet från ovan nämnda hot, desto kortare fönster har fienden att bekämpa dem från upptäckt.

Om det tar en Iskander-M tio minuter från avfyrning till träff och vi med hög sannolikhet kan starta samtliga Gripen från en bas på åtta minuter plus minus en, då ökar sannolikheten att vi kan verka med dem igen.

Fienden kan fortfarande slå ut banan, men den kan lagas. Likaså behöver inte piloterna befinna sig nära flygplanen bara för att kunna nödstarta och inte heller kan de bli bekämpade i det fönster på c:a 10-30 minuter då de befinner sig i eller på väg mot flygplanen.

Poster boy-projekt: nödstart

Förslaget är i korthet att i stället för att börja med en helhetslösning för alla delar av UCAV så skapar man ett poster boy-projekt för att minska osäkerheterna. En lösning för en relativt liten och väldefinierad tekniskt och tillståndsmässig (t.ex. enbart i kris/krig) problemdomän, där man ändå erhåller strategiska fördelar genom att göra flygplanen mindre sårbara på marken.

Funktionen ska vara att en beslutsfattare inför snabbt kommande hot ska kunna “trycka på knappen” för en flygbas och därmed aktivera en automatisk nödstartsfunktion för samtliga där baserade Gripen som inte bedöms hinna startas av piloter och som sats i autostart-läge (klargjorda och avspärrade).

Flygplanen startar då själva upp, taxar ut till startbanan enligt ett förprogrammerat (men anpassningsbart) mönster, startar och flyger till ett väntläge. Där kan de antingen få ombaseringskommando via länk eller själva vid bränslemin flyga mot fördefinierad bas för landning enligt nödförfarande UAV.

Vad skulle ett sådant projekt leda till?

  1. Risken för bekämpning av stridsflyg på marken bedöms minska betydligt.
  2. Effekten av inköpta Patriot-system blir mindre binär. En ej bekämpad Iskander-M-robot behöver inte betyda ett antal procent färre flygplan utan kan istället mätas i tid för återställande av flygbasen.
  3. Försvarsmakten och svensk flygindustri skulle få ovärderlig praktisk erfarenhet av utveckling av flygplan med autonom förmåga utan politiska låsningar (vapen).
  4. Försvarsmakten skulle få en kortare och mer väldefinierad tid att förhålla sig till för att varna baser för angrepp.

Dessutom skulle det vara enkelt att utöka funktionen med att omfatta automatisk ombasering av flygplan. Detta är ett pussel att lägga då flygplan och piloter båda är ansträngda resurser. Till exempel, en ombasering för underhåll av ett flygplan kräver idag två piloter och två flygplan (hämta/lämna), detta skulle med en automatsikt ombaseringsfunktion enbart beröra det aktuella flygplanet. Mindre resurser, mindre risk och lättare planering.

Vänligen
Mikael Grev

P.s. I min artikel om extrem spridning visas att ett flygplan på marken är sårbart och att lösa logistiken kring detta är en av de viktigaste delarna, kanske den viktigaste, för att kunna verka med stridsflyg över tid i ett försvarskrig.


Tack och adjö Svenskt Militärhistoriskt Bibliotek

Idag skriver signaturen Oberon gästinlägg hos Wiseman om Mattias Göranssons nya propagandabok "Björnen kommer" som alldeles uppenbart har som enda syfte att stödja det ryska narrativet i ubåtsfrågan och därmed så tvivel om undervattenskränkningarna hos den som dristar sig att köpa boken.

Tyvärr visar det sig att den bokklubb som jag har varit medlem i under väldigt många år, Svenskt Militärhistoriskt Bibliotek, har valt att köpa in, marknadsföra och sälja boken till sina medlemmar.

Med anledning av detta kommer jag att med omedelbar verkan säga upp mitt medlemskap. Jag avser ej stödja en bokklubb som i sin tur bidrar till att sprida det ryska narrativet genom Göranssons bok, som dessutom hånar och underminerar förtroendet för en hel yrkeskår, där många kollegor har ägnat en stor del av sitt yrkesverksamma sitt liv åt att förhindra kränkningar av vårt territorium från främmande makt.

Att SMB tar in denna bok tyder på extremt dåligt omdöme alternativt obefintlig research, vilket är lika illa.

Gästinlägg: Göransson gömmer konstaterade kränkningar

Detta är ett gästinlägg från signaturen "Oberon"

På kvällen tisdagen den 14 november avhölls på Södra Teatern i Stockholm ett evenemang benämnt bokkväll. Där presenterade chefredaktören för Magasinet Filter, Mattias Göransson, sin bok Björnen kommer!. Inte oväntat blev det i allt väsentligt en tillställning där de redan troende – under smått sekteristiska former – främst ägnade sig åt att i konsensus bekräfta Göranssons hypoteser och varandra. Från scenen ställdes även psykiatriska diagnoser på namngivna, men inte närvarande personer och vissa framstående försvarsbloggare omnämndes i nedsättande ordalag.

Enligt omdöme från Mikael Holmström (SR Studio Ett den 8 november) innehåller boken flera faktafel. Det enligt mitt förmenande mest graverande av dessa beskrivs nedan.

Boken har en betydande spännvidd avseende såväl tid som sakområden, ubåtsfrågan utgör emellertid ett centralt tema. Här argumenterar Göransson emfatiskt för den så kallade nollhypotesen, ursprungligen lanserad av Röster i Radio-TV journalisten Ingemar Myhrberg. Att författaren i sin ambition att finna stöd för nollhypotesen har drabbats svårt av kognitiv dissonans, något han i boken tillskriver andra, framgår tydligt av hans filtrering av fakta vilka inte stöder den egna hypotesen, samt presentation av alternativa fakta vad avser de två konstaterade kränkningarna av svenskt territorialhav vid Hävringebukten 1988 och 1992.

I rapporten från 1995 års Ubåtskommission (SOU 1995:135, sid. 229 ff) framgår att kränkningarna vid Hävringebukten har en särställning i fråga om omfattning och tillförlitlighet avseende den tekniska dokumentationen. Beträffande kränkningen 1992 konstateras i rapporten att: ”[…] den sammanlagda indikationsbilden var den starkaste man hade haft under de senaste decennierna.”

Den av experter analyserade tekniska dokumentationen utgörs i båda fallen främst av sonagrambilder från de kontakthållande minjaktfartygens bildalstrande högfrekvenssonarer. Vid den senare händelsen kompletteras dessa av videogramsekvenser och rådatasekvenser. I expertgruppen ingick bl.a. två experter från sonartillverkaren, varav den ena var sonarens konstruktör. Av utlåtandet från sonartillverkarens experter framgår bl.a. att ekot sannolikt inte var ett biologiskt objekt.

Ubåtskommissionen konstaterar beträffande kränkningen 1988: ”Av materialet framgår att det eko som ansetts utgöra en ubåt rör sig ca 10 m över bottnen med en fart av ca 1 m per sekund (1,5-2 knop). Stillbilderna visar också tydligt en skarpt avgränsad bottenskugga av ett långsmalt föremål av ca 30 m längd, försett med en tornliknande upphöjning nära föremålets mitt.”

Ubåtskommissionen konstaterar beträffande kränkningen 1992: ”Av materialet framgår att det skarpt avgränsande eko som ansetts utgöra en ubåt, kommer från ett 30 m långt föremål som rör sig nära bottnen med en fart som ökar från 0,5 till 1,5 knop.”

Ubåtskommissionen skriver i sin bedömning beträffande de aktiva sonarkontakterna i Hävringebukten 1988 och 1992 (sid. 268): ”Vi finner det ställt utom tvivel att svenskt territorialhav vid dessa tillfällen kränktes av främmande undervattensfarkoster.”

Professor Anna Christensen skriver i sin reservation, vilken Göransson i andra avseenden än dessa gör till ett stort nummer, att hon delar kommissionens uppfattning vad avser de aktiva sonarkontakterna i Hävringebukten 1988 och 1992.

Ambassadör Ekéus går i 2001-års Ubåtsutredning ytterligare ett steg längre. I rapporten (SOU 2001:85, sid. 206) definierar han Hävringe-incidenten 1988 som en möjlig vändpunkt beträffande ubåtskränkningarnas fortsatta förekomst. Han menar där att ubåtsjaktresursernas resoluta agerande och kraftfulla eldinsatser vid denna händelse, sammantaget med Sovjetunionens sönderfall, kan ha bidragit till att antalet kränkningar i början av nittiotalet gick mot nollnivån.

Att dessa besvärande fakta går stick i stäv mot den av Göransson förfäktade nollhypotesen är otvetydigt och att de förorsakat honom svår kognitiv dissonans styrks av hur han valt att hantera dem i boken.

I boken, som omfattar över 400 sidor, avhandlas de konstaterade kränkningarna i Hävringebukten med totalt fyra meningar. I en av meningarna omformuleras Ubåtskommissionens: ”…ställt utom tvivel…”, till att bli: ”…föreföll vettiga…”. I en annan mening påstår Göransson helt utan grund att: ”Om typljudet var sillar kunde även de sonogrambilder som tagits avbilda sillstim[…]”. Ett dilettantiskt påstående vars upphov i avsaknad av referens eller fotnot rimligen inte kan anses vara annat än författarens eget. Det passar emellertid bra in i argumentationen för nollhypotesen - men trovärdigheten sjunker mot bottennivå.

Oberon


Uppdatering 27/11: Det kan i sammanhanget vara intressant att läsa Lars Gyllenhaals ca en månad gamla blogginlägg om ryska röster om sovjetiska kränkningar. /Wiseman

Danmark byter fot

av Mats Bergquist

Förre danske statsministern Anders Fogh-Rasmussen har bidragit till en ändring av Danmarks "grand strategy". Foto: Slavko Sereda/Shutterstock

Förre danske statsministern Anders Fogh-Rasmussen har bidragit till en ändring av Danmarks ”grand strategy”. Foto: Slavko Sereda/Shutterstock

Att små stater sällan byter ”grand strategy” är något som författaren till dessa rader i olika sammanhang upprepat. Det finns goda skäl för detta påstående. En liten stat har av uppenbara skäl mindre strategisk autonomi än en stormakt. Byten eller, värre, frekventa byten av grundläggande strategi kan skapa misstroende i omvärlden och öka risken att dras in i en konflikt. Den mindre staten drar nytta av att dess stormaktsgrannar med rimlighet kan förvänta sig en viss politisk grundlinje. Och omvänt gäller att den lilla staten kan minska risken att råka in i politiska förvecklingar eller värre med omvärlden om man med trovärdighet kan hävda att man i sin säkerhetspolitik följer en grad av konsekvens. Självfallet kan inte säkerhetspolitiken förbli opåverkad av förändringar i omvärlden, men sådana förändringar kan rymmas inom ramen för en stats etablerade ”grand strategy”.

I svensk debatt dök denna argumentation kanske först upp i EEC-debatten 1961–1962 där regeringen – och centerpartiet – på goda grunder hävdade att en ansökan mitt under det kalla kriget om medlemskap, med tanke på den europeiska gemenskapens politiska dimensioner, kunde skapa misstro rörande svensk neutralitetspolitik. Temat har, men inte alls lika prominent, figurerat i NATO-debatten.

En mindre stat har i princip alltid tre olika möjliga förhållningssätt till stormaktsgrannar: triumfvagnspolitik, som syftar till att vinna fördelar genom att hålla sig väl med grannen; balanspolitik, d v s att för sin säkerhet alliera sig med en annan stormakt och/eller andra mindre stater; och neutralitets- eller alliansfri politik. Historiskt sett är den första varianten vanligare än den andra. Skiljelinjen mellan den första och tredje varianten kan ibland te sig tunn. En viss stats politik kan förete element av båda dessa förhållningssätt. Finland strävade, med stöd av VSB-pakten, under det kalla kriget att med en 1300 km lång gräns med Sovjet föra en neutralitetspolitik, men hade också påtaglig nytta av sina ekonomiska kontakter med Sovjetunionen. Sverige kunde hålla större distans till Sovjet.

Danmarks politik efter 1864 är en intressant och förbisedd fallstudie i en liten stats relationer till sin stormaktsgranne, i detta fall Tyskland. Man har nu glömt bort att i det danska riket före 1864 ingick också det, i det stora hela tysktalande hertigdömet Slesvig-Holstein, som ju sträckte sig ända till Hamburgs förorter och där således den danske kungen var suverän. Men 1864 berövade Bismarck med våld Danmark detta territorium och infogade det i Preussen. Detta senare land hade redan 1848–1849 försökt skilja hertigdömet från Danmark, men utan att lyckas. Danskarna hade 1864 förhoppningen att om det efter kriget femton är tidigare gick att behålla status quo (bl a med visst svensk-norskt militärt och Storbritanniens diplomatiska stöd) kunde det väl gå igen. Men det blev en snabb och total preussisk-österrikisk triumf. Sammanhanget skildras i en dansk TV-serie som också kördes i svensk TV för några år sedan och som väl skildrar den totala bristen på realism hos såväl statsledningen som militärledningen.

Man kan dra en parallell med effekterna av Sveriges krig med Ryssland 1788–1790 respektive 1808–1809. Eftersom freden i Värälä 1790 slutade med status quo kunde det väl gå bra en gång till, om nu Ryssland skulle gå till anfall? Detta ihåliga självförtroende skall ses mot bakgrund av att föregående krig, för svensk del 1741–1743 respektive för dansk del 1814 med Sverige som båda slutat i en katastrof: förlusten av Finland respektive Norge. Det återupprättade självförtroendet ledde således både Gustaf IV Adolf och den danska statsledningen vilse. Förlusten 1864 av en fjärdedel av landets territorium och 40 % av dess befolkning – så många talade tyska i den tidens Danmark – blev lika traumatisk för Danmark som den blev för Sverige 1809 och framtvingade i båda fallen en strategisk omorientering som varat in i dessa dagar. Danmark måste nu förhålla sig till det allt mäktigare tyska riket. Man anlade en strikt realpolitisk linje, utan att anlägga några moraliska aspekter. Ett mått av pacifism spred sig i det danska samhället och därmed en uppfattning att det rent av vore omoraliskt att om Tyskland skulle gå till angrepp offra danska soldaters liv i en hopplös kamp. Att räkna på hjälp från någon annan stormakt, d v s i praktiken Storbritannien, var inte realistiskt eftersom detta sannolikt tvärtom skulle öka riskerna för Danmark. Det fanns alltså, i motsats till i Sverige, egentligen inget Plan B-tänkande. Man måste förhålla sig till Berlin och förkastade allt balanstänkande.

Detta strikt realpolitiska synsätt skulle styra Danmark genom båda världskrigen. Intressant nog hade Danmark under såväl första som andra världskriget, då landet ju trots ockupationen i princip var suveränt, samma utrikesminister, Erik Scavenius, som företrädde partiet Radikale Venstre, som var influerat av pacifistiska strömningar. En av Scavenius svenska kollegor under första världskriget, Johannes Hellner, utrikesminister i Nils Edéns regering 1917–1920, betecknar sin danska motsvarighet som en av de mest kallt och logiskt resonerande människor han träffat. Denna kylighet och logik manifesterade sig i de eftergifter som den danska regeringen såg sig tvungen göra för att undvika tysk ockupation under det första respektive repressiva övergrepp mot Danmarks suveränitet under det andra världskriget. En sådan ockupation 1914 eller senare hade kunnat bli följden av reducerad dansk livsmedelsexport till Tyskland eller omfattande brittiskt marint inträngande i Östersjön. Danmark skrev 1941 motvilligt på en s k anti-Kominternpakten, Hitlers alliansnätverk, och tillät upprättandet av en frivillig SS-kår till östfronten. Men ibland ansåg också Scavenius det möjligt, som i fallet med en av Tyskland önskad tull- och myntunion, att med framgång motsätta sig tyska krav.

Trots att Danmark 1949 gick med i NATO menar den danske historikern, publicisten och tidigare diplomaten Bo Lidegaard (bl a i en tankeväckande artikel i Politiken 23 november 2014) att den danska realpolitiken fortsatte århundradet ut. Danmark skulle vara med i det västliga samarbetet, men inte i någon framträdande roll, och därtill kunna tala med alla. Försvaret gavs ingen hög prioritet. Nu fanns ingen stormaktsgranne att förhålla sig till, vilket också minskade incitamentet till en eventuell revidering av den strategiska grundlinjen som uppenbarligen hade ett utbrett stöd i landet. Danmark var således inte någon tydligt drivande kraft i NATO och skulle i EU, där man ju kom med 1973, ibland karaktäriseras av den s k asteriskpolitiken, som främst innebar ett danskt undantag från EU:s försvarssamarbete.

Men detta skulle ändras i och med att Anders Fogh Rasmussen 2001 tillträdde som statsminister för en koalitionsregering mellan Venstre och De Konservative. Fogh Rasmussen, som skulle sitta till 2009, för att sedan 2009–2014 som förste dansk i en så ledande internationell position bli NATO:s generalsekreterare, skulle komma att genomföra vad som måste ses som en strategisk omorientering. För Rasmussen var inte realpolitiken nog som riktmärke. Världspolitiken måste också handla om värden, som ibland måste värnas med våld. I Fogh Rasmussens värld var Scavenius realpolitik feg och klandervärd. Danmark borde ha stått upp och slagits, oavsett offren. Danmark blev under Rasmussen följdriktigt, jämte Spaniens José Maria Aznar, en av George W Bushs och Tony Blairs mest trogna allierade i krigen mot Afghanistan och Irak. Danmark har med tanke på insatserna lidit stora personella förluster, över 50 soldater stupade (de allra flesta i Afghanistan), utan att detta förefaller ha väckt någon substantiell opposition mot krigsdeltagandet hos den allmänna opinionen. Man kan nog tryggt anta att en motsvarande situation i Sverige inte vore tänkbar.

Bo Lidegaard menar nu att Danmark till slut gjort sig av med traumat från 1864 och övergett vad han kallar ”hyperrealismen”. Detta har alltså underlättats av att stormaktsgrannen idag är det demokratiska Tyskland som knappast hotar Danmark. USA är naturligtvis fortfarande den helt dominerande stormakten, men inte längre den stat som sätter spelreglerna. Följaktligen behöver USA stöd i kampen mot de onda krafterna. Men det speglar rimligen också en politisk övertygelse hos Anders Fogh Rasmussen personligen. Även om det aktiva danska deltagandet i flera krig inte mött så mycken opposition undrar Bo Lidegaard om allmänheten egentligen uppfattat förändringens vidd. Sannolikt är det inte så många i Sverige heller som noterat eller förstått innebörden av den förändrade danska politiken. Danmark har, trots denna synbara förändring och det aktuella intresset kring Kaliningradexklaven, mera sällan figurerat i den aktuella säkerhetspolitiska debatten, som ju i alla fall sedan Krimkrisen dominerats av läget i norra Östersjöområdet. Att man i Washington tidigt uppfattade dessa nya signaler visades genom att George W Bush redan 2005 avlade ett officiellt bilateralt besök enbart i Köpenhamn.

Det finns säkert de i Danmark som menar att Lidegaard överdriver sina teser. Dessa kan då hänvisa till att Danmark alltfort inte visat tecken på att mjuka upp sitt motstånd mot EU:s gemensamma försvarspolitik och att man således nu inte deltar i diskussionerna kring PESCO (Permanent European Security Co-operation). Omorienteringen skulle därmed inte vara så genomgripande som Lidegaard hävdar. Men denna fortsatta danska inställning kan ju lika väl hänga ihop med att man som Storbritannien inte vill medverka till något som kan riskera att försvaga NATO:s roll som ensamt ansvarig för alliansens territorialförsvar.

Den av Fogh Rasmussen inledda politiken förefaller egentligen inte ha ifrågasatts av hans efterträdare på statsministerposten, partikamraten Lars Lökke Rasmussen 2009–2011, socialdemokraten Helle Thorning-Schmidt 2011–2015 och ånyo Lökke Rasmussen därefter. Danmark deltar aktivt i luftövervakningen både av Island och Baltikum där det danska flygvapnet f ö var det som störde ryska bombplan som i den s k långfredagsincidenten 2013 övade anfallsföretag mot Sverige, medan den svenska incidentberedskapen stod på marken.

Vilka konsekvenser har då den nya danska politiken i ett vidare perspektiv fått? Danmarks samarbete med USA har ökat väsentligt liksom den danska närvaron i Östersjön och landets specifika säkerhetspolitiska vikt i allmänhet. Den aktiva interventionspolitiken i tredje världen kan tyckas ha flyttat till närområdet. Den roll som NATO:s favoritmedlem i Norden som Norge både av strategiska och politiska skäl haft under de första femtio åren av alliansens tillvaro har fått konkurrens.

En strategisk omorientering genomförs och cementeras inte på dryga 15 år. Vad som skett skall inte heller karaktäriseras som ett skifte av dansk ”grand strategy” eftersom Danmark länge varit medlem i NATO. Men denna tydliga tyngdpunktsförskjutning i dansk säkerhetspolitik är i alla händelser värd att följa noga. Danmark ligger inte längre i någon säkerhetspolitisk skugga, om nu detta tidigare ibland varit fallet.

 
Författaren är ambassadör, Fil dr och ledamot av KKrVA.

Erfarenheter från kriget i Ukraina – ukrainske arméchefen på FHS 20 november


Här några spridda noteringar från ukrainske arméchefens presentation på FHS den 20 november.



När det ryska angreppet mot östra Ukraina började våren 2014 (strax efter annekteringen av Krim) så blev följande brister i den ukrainska organisationen tydliga:

-          De ukrainska förbandens utgångsgruppering (d v s fredsgarnisoner) var fellokaliserade, krävde långa och tidsödande tilltransporter innan de kunde sättas in,

-          Förbandens olika funktioner var inte samövade på högre taktisk nivå (brigad),

-          Den materiella tillgängligheten var låg,

-          Man var oförberedd för ”hybridkrigföring”.



Åtgärder sedan 2014 för att öka försvarsförmågan:

-          Huvuddelen av tidigare tillgängliga och nyuppsatta förband har organiserats i brigader för att säkerställa allsidigt användbara och samövade förband,

-          Antalet brigader har under de gångna tre åren ökat från 20 till 34,

-          Militärdistrikten (4 st) har förstärkts med redan inledningsvis tilldelade förband (brigader, lokalförsvar mm),

-          En operativ reserv i form av en armékår har skapats,

-          Det pågår en omfattande anskaffning av ny materiel och mycket omfattande renoveringar av ”arvmateriel”.



Andra erfarenheter:

-          Såväl hotet från som de egna möjligheterna med elektronisk krigföring var tidigare gravt underskattat,

-          Elektronisk krigföring ett av huvudmedlen att möta hotet från drönare (och också ett av de stora hoten mot egna drönare),

-          De ryska styrkorna har god förmåga att störa ut sambandet på kompani- och bataljonsnivå,

-          Rysk artillerield mycket effektiv för att försvåra ukrainsk verksamhet,

-          Egen förmåga att bekämpa fientligt artilleri viktigt och mycket höga krav på egen rörlighet för att undvika rysk artilleribekämpning – skjut under kort tid, sedan omedelbart omgruppera,

-          Förmåga till indirekt eld måste finnas på alla förbandsnivåer bataljon, brigad, division.



Slutligen: Striderna har hitintills kostat Ukraina 2500 döda och 7500 sårade soldater.

Vill Sverige vara med eller skall vi stå utanför?

EU-flaggan. Foto: Wlad74/Shutterstockav Magnus Sjöland

Säkerhetsläget har försämrats och EU gör nu sin största satsning någonsin för att stärka Europas säkerhet, stärka vår konkurrenskraft och skapa fler arbetstillfällen. EU lanserar nu ”the European Defence Fund”. Totalt handlar det om över 5 miljarder kronor fram till 2020 och därefter över 50 miljarder kronor per år (5.5 miljarder Euro/år). Risken är stor att Sverige endast får smulor av detta eller inget alls medan de stora länderna får det allra mesta. Mer om detta längre ner i artikeln.

Bilden föreställer EU-flaggan. Foto: Wlad74/Shutterstock

EU kommer att satsa på pengar inom tre huvudkategorier:

  • Försvarsforskning
  • Utveckling av försvarsmateriel
  • Medfinansiering från EU

För att ett projekt skall bli beviljat finns flera olika krav, som t ex att medlemsstaterna måste satsa egna pengar och att de företag som är med är Europeiska företag. Andra krav på projekten:

  • Skall vara överlägset redan befintliga produkter
  • Hög innovationsgrad, gärna ett stort steg framåt
  • Ge nya marknadsmöjligheter för export och möjlighet för företag att växa
  • Ge möjlighet till autonomi för europeisk industri
  • SME (små och medelstora företag) skall ges möjlighet att vara med, detta uppmuntras
  • Resultaten skall användas för att stärka EU försvar och säkerhet – inte bara pappersprodukter eller rena forskningsprojekt

Nu till problemet: Sverige har slutat att finansiera nya teknikutvecklingsprojekt inom försvarssektorn sedan ca 15 år tillbaka. Om inte detta ändras betyder det att vi inte kan vara med och få del av de över 50 miljarder kronor per år som EU kommer att satsa på att modernisera vårt försvar och vår kompetens, då det krävs medfinansiering från medlemsländerna för att få vara med i projekten. Om svenska företag vill vara med, så måste svenska staten (Försvarsmakten eller FMV) vara med och finansiera projekten för att det skall beviljas. Men Sverige har strukit dessa ur budgeten för flera år sedan och ingen politisk vilja verkar finnas för att satsa på teknikutveckling. Tyvärr!

Hur skall Sverige få del av den senaste tekniken? Hur skall Sverige möta de senaste hoten? Listan på hot kan göras lång: cyberattacker, nanoteknik, terrorism, ny mycket högre eldkraft, autonoma farkoster, nya kamouflagetekniker, robotar och rymdvapen. Om vi är med i EU:s satsning, får vi del av de andra medlemsländernas teknik och vi är med och utvecklar nya tekniker för att skydda oss mot det nya som hotar våra samhällen. I juni i år kom den första utlysningen från EU:s fond som gällde:

  • En teknikdemonstrator för en förbättrad situationsmedvetenhet åt marinen
  • Truppskydd och avancerade soldatsystem
  • Europeisk inriktning av försvarsforskning

Tidigare lade svenska staten stora belopp på teknikutveckling, vilket lagt grunden för de SME och stora företag vi har idag inom försvarssektorn i Sverige. Staten definierade vad de behövde och medfinansierade nyutveckling av de produkter som behövdes för att försvara vårt land. Många projekt var unika, och har blivit en stor framgång både för vårt försvar och på exportmarknaden. Idag är den förhärskande strategin att ”köpa från hyllan”, vilket ofta innebär att vi köper redan omoderna system eller snart föråldrade system, och ofta missar den allra senaste tekniken. Staten får därför svårt att möta de senaste hoten .

Företagen famlar i blindo och försöker gissa vad staten kan behöva, utvecklar på chans och hoppas att staten skall köpa de nya produkterna. Detta innebär att de svenska företagen tappar konkurrenskraft mot företag i andra länder där de kan få riktade beställningar. När inte svenska staten har köpt produkterna, minskar dessutom företagens trovärdighet på exportmarknaden och mycket exportmöjligheter går förlorade.

USA har flera system som de inte säljer på export, då det är för avancerad teknik. Det kan finnas möjligheter om man har egen high-tech att byta med eller samutveckla nya system tillsammans. Annars får vi snällt vänta tills den blivit så föråldrad att vi får köpa den. Det vore bra om vi i Europa kan lyfta oss så att vi får fram fler världsledande system och tekniker.

Jag tycker att det vore synd om vi i Sverige ställer oss utanför denna fina möjlighet att få del av den senaste tekniken. Risken är även stor för att våra företag hamnar på efterkälken om de utestängs från den Europeiska gemenskapen.

Vi bör avsätta en rejäl slant i försvarsbudgeten för tillämpad forskning och teknikutveckling, samt stärka statens förmåga att analysera hot och definiera utvecklingsprojekt. Detta skulle ge:

  • Stärkt skydd av vårt land
  • Stärkt svensk konkurrenskraft
  • Fler jobb i Sverige
  • Fler möjligheter att vara med i samarbetsprojekt både inom EU och med USA

 
Författaren är vd och ledamot av KKrVA.

Bortom horisonten

Sammanfattning

Ryssland besitter troligtvis i dagsläget förmågan att genomföra begränsande operationer med dess luftlandsättningsstyrkor på signifikant avstånd från dess egna territorium. Troligtviskommer Ryssland i närtid (ett till två år) öka denna förmåga så att de kan genomföra större operationer på signifikant avstånd. Den genomförda luftlandsättningsövningen 24-27OKT2017 var troligtvis en slutövning/validering avseende denna förmåga. Parallellt med denna övning genomförde även de ryska strategiska kärnvapenstyrkorna en s.k. "triadövning" den 26OKT2017. Härvid var samtliga strategiska förband direkt underställda den ryska Generalstaben insatta i övningsmoment. Möjligtvis var dessa två strategiska övningar sammanlänkande.

Analys

Det finns ett antal förmågor och förband inom de ryska väpnade styrkorna som kontinuerligt bör följas upp, luftlandsättningsstyrkorna är en av dessa då de även räknas som ett strategiskt vapenslag.1 Detta inlägg kommer beröra ett antal intressanta faktorer som uppenbarats under KV III-IV 2017 avseende ryska luftlandsättningsstyrkorna och vad detta kan innebära, dels avseende förändrat uppträdande hos dem, dels möjligheten till ett förändrat ryskt uppträdande/utnyttjande av/med dess väpnade styrkor i närtid (ett till två år).

Under 2017 förefaller luftlandsättningsövningarna blivit större till sin karaktär, vad avser storleken på förbanden som deltar. Något som tydligt accentuerades under KV II 2017. Under loppet av en månad genomfördes två större luftlandsättningsövningar, där den ena enligt bofasta i Pskov Oblast, skall ha varit den största och mest intensiva sedan väldigt länge tillbaka.2 Därutöver är det intressant att notera att minst ett kompani, ur 106. Luftlandsättningsdivisionen, inom luftlandsättningsstyrkorna har förmågan att delta i landstigningsföretag.3 Vilket blir viktiga utgångsvärde att ta med sig för att kunna analysera den luftlandsättningsövning som genomfördes under perioden 24-27OKT2017, vilket detta inlägg i huvudsak kommer beröra.

Den 24OKT2017 meddelade det ryska försvarsministeriets informationstjänst att luftlandsättningsförbanden i Pskov Oblast (76. Luftburna divisionen), Krasnodar och Stavropol Kraj (7. Luftburna divisionen) försatts i högsta larmberedskap, därtill hade delar ur den 7. Luftburna divisionen baserad i Krasnodar Kraj genomfört en 200 km lång förflyttning till ilastningsplatser (flygfält) vid Armavir, Krasnodar och Krymsk.4 Därutöver skulle även transportflygregementena i Tver, Pskov och Rostov Oblast försatts i högsta larmberedskap.5 Mer än 30 IL-76 transportflygplan skall under den 24OKT2017 ombaserats till flygbaser i Krasnodar Kraj för att genomföra lufttransport av luftlandsättningsstyrkorna i övningen.6 Totalt förefaller övningen omfattat cirka 5,000 luftlandsättningssoldater.7 Utöver det skall totalt cirka 60 luftfarkoster deltagit i övningen av modellerna IL-76, AN-2, MIG-31BM, SU-35S, SU-34, A-50, IL-22 och MI-8.7 Utav dessa cirka 60 luftfarkoster skall över 30 stycken, som tidigare nämnts, utgjorts av IL-76.8

Under den 24OKT2017 förefaller således den 76. Luftburna divisionen i Pskov Oblast samt 7. Luftburna divisionen i försatts i högsta larmberedskap, delar ur 7. Luftburna divisionen förefaller även varit under förflyttning redan innan och tagit sig till ilastningsområden i Krasnodar Kraj. Därutöver förefaller 334. Transportflygregementet i Pskov Oblast, 8. Transportflygregementet i Tver Oblast och 708. Transportflygregementet i Rostov Oblast försats i högsta larmberedskap. Utifrån denna fördelning skall således två av tre transportflygregementen inom det västra militärdistriktet (MD V) samt det enda inom det södra militärdistriktet (MD S) med dess IL-76 varit involverad i denna övning.9 Transportflygförbanden skall även under den 24OKT2017 genomfört förflyttning till de flygbaser som 7. Luftburna divisionen förflyttat sig till, vilket utgjorde ilastningsplatser.

Den 25OKT2017 skall 2,500 luftlandsättningssoldater genomfört luftlandsättning i Uljanovsk oblast. Luftlandsättningsföretaget skall föregåtts av att jakt- (MIG31-BM, SU-35S) samt attackflyg (SU-34) säkrade luftrummet samt markområdet där luftlandsättningen genomfördes. SU-34 flygplan skall ha genomfört markmålsbekämpning mot stridsfordon och fottrupp. Cirka 20 minuter innan huvudstyrkan skulle luftlandsättas, fälldes en säkringsstyrkan ur två IL-76. Därefter under en överflygning om 7 minuter över fällningsområdet skall cirka 1,000 soldater luftlandsatts med fallskärm, på mycket kort tid skall totalt 2,500 luftlandsättningssoldater luftlandsatts, totalt skall 20 stycken IL-76 deltagit i luftlandsättningsföretaget. Därutöver skall även A-50 flygstridsledningsflygplan samt IL-22 ledningsflygplan utnyttjats för att leda luftlandsättningsföretaget. Luftlandsättningen 25OKT2017 förefaller haft till uppgift att ta och säkra flygplatsen Vostotjnyj, strax öster om Uljanovsk. Specialförbandsenheter skall även luftlandsatts med hjälp av åtta stycken AN-2 flygplan och genomfört ett stridsföretag mot en ledningsplats. Efter genomförd luftlandsättning skall IL-76 flygplanen genomfört s.k. taktisk landning i sluten ordning med begränsade avstånd på Vostotjnyj flygplats. Transportflygplanen skall ha landat in med två minuters intervaller på flygplatsen.10

Inleder vid med en rimlighetsbedömning, så får det ses som möjligtatt fallskärmsfällning genomförts med cirka 2,500 luftlandsättningssoldater, då en IL-76 kan bära 140 stridsutrustade soldater för fallskärmsfällning,11varvid det skulle åtgått 18 stycken IL-76 för genomförandet och enligt det ryska Försvarsministeriets informationstjänst skall cirka 20 stycken IL-76 deltagit i luftlandsättningsföretaget under den 25OKT2017. Luftlandsättningsföretaget förefaller varit indelade i tre omgångar, en säkringsomgång och därefter två huvudomgångar á cirka 1,000 luftlandsättningssoldater. Där en fällning á 1,000 soldater förefaller tagit 7 minuter över fällningsområdet. Vilket innebär att omgång två torde kommit 5-10 minuter efteråt för att påbörja sin fällning, totalt skulle det innebära i tid att inom 25-30 minuter fanns cirka 2,500 soldater på marken och hela företaget med säkringsstyrka och huvudstyrka tog 50-60 minuter att genomföra. Vad som dock får anses vara något avvikande är landningen på Vostotjnyj flygplats med IL-76 efter genomförd fällning. Dock kan detta utgjort ett separat övningsmoment inom ramen för luftlandsättningen. Möjligheten finns dock att delar av förbandet flögs in och enbart 1,000 soldater luftlandsattes med fallskärm.

Den 26OKT2017 förefaller även luftlandsättning genomförts i Budichino i Kostroma oblast, samt ytterligare en luftlandsättning i Uljanovsk oblast, totalt skall cirka 2,500 soldater luftlandsatts. Om det ryska försvarsministeriets information stämmer så skall luftlandsättningen i Uljanovsk oblast bestått av cirka 1,000 soldater under den 26OKT2017 varvid 1,500 soldater i sådant fall skall ha luftlandsatts i Budichino i Kostroma oblast.12 I övrigt förefaller förfarandet överinstämma med agerandet under den 25OKT2017 vad avser understödjande luftfarkoster samt andra enheter. Dock överinstämmer det ryska försvarsministeriets informationstjänsts rapportering den 26OKT2017, mer eller mindre helt exakt med det TASS rapporterade den 25OKT2017 vad som ej nämns är Kostroma oblast, vilket måste tas i beaktande avseende validiteten i rapporteringen. Utöver det skall även luftlandsättning under mörkerförhållanden genomförts mellan den 25-26OKT2017, vid övningsfältet Kislovo i Pskov Oblast, möjligtvismed delar ur 76. Luftlandsättningsdivisionen.13

Dock sett till den struktur som både 76. och 7. Luftburna divisionen har, måste det antingen skett en sammanslagning med de delar som kan genomföra luftlandsättning med fallskärm, ur de två divisionerna, alternativt har det genomförts luftlandsättning samt inflygning av förband till flygplats. Den 76. Luftburna divisionen nämns ej explicit att de skall ha deltagit vid luftlandsättningarna i Vostotjnyj eller Budichino. Dock om ytterligare fallskärmsfällning skall ha genomfört under den 26OKT2017, bör de logiskt deltagit då 7. Luftburna divisionen ej har den mängden med förbandsdelar som kan fälla med fallskärm, om de nu inte ilastades och återflögs den 25OKT2017. Slutsatsen blir dock att det får ses som troligt att det är ett lägre antal soldater (cirka 1,000 stycken) som luftlandsatts med fallskärm och en del har flugits in till flygplatsen, vilket förklarar övningsmomentet med taktisk landning i Vostotjnyj. Därtill finns möjligheten att det enbart rört sig om genomförande under ett av de två dygnen, troligtvis den 25OKT2017 i sådant fall, utifrån det tidigare nämnda resonemanget avseende rapporteringen.

Således för att rekapitulera själva övningsmomenten, under den 24OKT2017 försätts 7. och 76. Luftburna divisionen i larmberedskap, tre transportregementen, två från MD V och ett ur MD S, påbörjar förflyttning till ilastningsplatser, som den 7. Luftburna divisionen genomför förflyttning till. Under dagen den 25OKT2017 genomförs en luftlandsättning vid Vostotjnyj i Uljanovsk oblast. Under natten mellan den 25-26OKT2017 genomförs mörkerfällning vid Kislova i Pskov Oblast och under dagen den 26OKT2017 genomförs fällning vid Budichino i Kostroma oblast och och i Uljanovsk oblast. Detta skiljer sig föga från de luftlandsättningsövningar som genomfördes under KV II 2017.

Vad som dock gör övningen mycket intressant är de ingående förmågorna. I övningen ingick långräckviddiga jaktplan (MIG-31BM, SU-35S) samt attackflygplan (SU-34), därtill ledningsresurser för att leda luftlandsättningsföretaget.14Vad avser ledningsresurser, är detta första gången jag kan erinra mig läst att A-50 samt IL-22 skall ha deltagit i luftlandsättningsövningar. Givetvis kan jag missat sådan information, dock påtalar även det ryska försvarsministeriets informationstjänst att det var första gången denna typ av förmågor deltog.15 Vad som dock är avvikande är utnyttjandet av AN-2, avseende räckvidd.16 Sett till räckvidden på AN-2 kan det ej startat på samma platser som IL-76 flygplanen, då det ej skulle nått fram till luftlandsättningsområdena, varvid det troligtvis startat närmre. Därtill utnyttjandet av MI-8 helikoptrar som dock enbart omnämns att de skall ha deltagit, men inte vilken uppgift de kan ha haft.

Transportflygplanet AN-2 har dock andra förmågor som gör att det fortsatt utnyttjas. Flygplanet har en mycket god förmåga att genomföra lågflygning vid mycket låga hastigheter, därtill har den en relativt liten radarsignatur i sig.17 Sammantaget gör det flygplanet som mycket lämpligt att utnyttja vid mindre företag såsom för jägar- och specialförband. I det sammanhanget är det intressant att notera, hur AN-2 utnyttjandes under övning Zapad-2017 som målflygplan för att öva förmågan hos det ryska luftförsvaret att verka mot lågtflygande mål med låg hastighet.18Detta övningsmoment kan givetvis haft dubbla syften, utöver att öva luftförsvaret mot den typen av mål, kan det även utgjort ett övningsmoment för piloter på AN-2 som skall transportera jägar- och specialförband in över en motståndares territorium, såsom var fallet vid övningen den 24-27OKT2017.

Vad gör då övningen väldigt intressant? Troligtvis övade Ryssland förmågan att kunna verka bortom eget understöd och ledningsförmåga d.v.s. på ett signifikant avstånd från ryskt territorium. Räckvidden på de understödjande jakt- och attackflygplanen samt de tillförda luftburna ledningsresurserna utgör en tydlig indikator på detta. Sådana företag får anses ske antingen i inledningen av en väpnad konflikt eller då man kan garantera minimala förluster under en pågående väpnad konflikt d.v.s. luftförsvarsresurser finns ej eller är bekämpade till en hög grad. I denna övningen utnyttjades även specialförband samtidigt, vilket gör att det får anses troligt att det var i inledningsskedet av en väpnad konflikt, som övningen utspelades.

En annan intressant nyhet avseende de ryska luftlandsättningsstyrkorna är den förmågehöjning avseende sjukvårdstjänst som skall genomföras under 2018.19 Detta i sig är även en indikator på att förbanden eventuellt skall uppträda mer autonomt d.v.s. på ett sådant avstånd där eget understöd ej kan påräknas såsom sjukvårdstransport med helikopter. Det kan även vara en indikator på att förbanden kommer agera i stridsmiljöer där ett högre skadeutfall är att påräkna, såsom mot en reguljär motståndare.

Vad som gör denna, troligtvis, strategiska övning än mer intressant är att den genomfördes parallellt som det genomfördes en s.k. ”triad övning” med ryska kärnvapenförmågorna den 26OKT2017. Rysslands President, Vladimir Putin, deltog även i denna övning. Övningen omfattade avfyring med ubåtsbaserade och markbaserade interkontinentala ballistiska missiler, därutöver avfyrades kryssningsrobotar från flygplan mot markmål.20Här finns således möjligheten att de båda övningarna kan ha varit sammanlänkande, vilket får ses som möjligtsamtliga delar av de vapenslagen (luftlandsättningsstyrkorna, transportflyget och de strategiska kärnvapenförbanden) som är direkt underställda21 den ryska generalstaben var aktiverade under det aktuella tillfället.

Detta öppnar upp för ett helt annat övningsscenario som i sådant fall, möjligtvis, innehöll s.k. nukleär deeskalering d.v.s. då antingen utnyttjande eller hot om utnyttjande av kärnvapen används för att deeskalera en påbörjad eller snart pågående väpnad konflikt.22 Ett möjligt exempel på detta kan vara de funderingar som Rysslands President, Vladimir Putin, hade under 2014 vid den s.k. ”Krim operationen” att försätta de ryska kärnvapenstyrkorna i larmberedskap,23 mycket väl kan ha sipprat ut, oavsiktligt eller avsiktligt, och därmed kunnat agera som en deeskalerings åtgärd gentemot västländerna att ej agera under det inledande skedet av operationen.

Utgår vi från att det som genomfördes den 24-27OKT2017 var en allomfattande strategisk övning, för de direkt underställda vapenslagen till den ryska Generalstaben, får vi således ett scenario som antingen kan vara defensiv med offensiva inslag eller offensiv i sin karaktär. Där en situation uppstått som gör att Ryssland genomför luftlandsättningar signifikant bortom de avstånd där eget understöd kan påräknas. Därefter deeskaleras konflikten antingen med hot om insättande av kärnvapen eller begränsat insättande av kärnvapen under kvällen av den 26OKT2017 d.v.s. efter två dagar (25-26OKT2017) av luftlandsättningar genomförts, vilket korrelerar mot övningsslutet för luftlandsättningsstyrkorna den 27OKT2017.

Slutsats

Troligtvishar Ryssland i dagsläget förmågan att genomföra begränsadeoperationer med dess luftlandsättningsstyrkor på signifikant avstånd från dess egna territorium. Troligtvis krävs en fortsatt förmågeuppbyggnad för att öka mängden förband som kan understödja i dessa operationer på längre avstånd. Dock får det ses som troligt att Ryssland i närtid d.v.s. inom ett till två år, kan ha höjt denna förmåga att genomföra luftlandsättningsoperationer på signifikant avstånd från dess egna territorium markant. Vilket innebär att en markburen motsvarighet till den s.k. Syrien operationen som genomfördes under 2015 med främst luftstridskrafter, även kommer kunna genomföras med markstridsförband.

Have a good one! // Jägarchefen

Källförteckning

British Broadcasting Corporation 1. 2(Engelska)
Bulletin of the Atomic Scientists 1(Engelska)
Jägarchefen 1, 2 (Svenska)
Reuters 1(Engelska)
Rysslands Försvarsministerium 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11, 12, 13(Ryska/Engelska)
Röda Stjärnan 1, 2(Ryska)
TASS 1, 2 (Engelska)
The Drive 1(Engelska)

Department of the Army. The Soviet Army: Troops, Organization, and Equipment. Washington DC: Department of the Army, 1991.
Försvarsmakten. Flygplankort. Stockholm: Försvarsmakten, 1999.
Persson, Gudrun (red). Rysk militär förmåga i ett tioårsperspektiv. Stockholm: Avdelningen för försvarsanalys, Totalförsvarets forskningsinstitut (FOI), 2017.

Slutnoter

1Persson, Gudrun (red). Rysk militär förmåga i ett tioårsperspektiv. Stockholm: Avdelningen för försvarsanalys, Totalförsvarets forskningsinstitut (FOI), 2017, s. 25.
2Jägarchefen. Prolog Zapad-2017 Del 3 – Från hav och luft. 2017. http://jagarchefen.blogspot.se/2017/08/prolog-zapad-2017-del-3-fran-hav-och_29.html(Hämtad 2017-11-19)
3Jägarchefen. Prolog Zapad-2017 Del 4 – De kom från havet. 2017. http://jagarchefen.blogspot.se/2017/09/prolog-zapad-2017-del-4-de-kom-fran.html(Hämtad 2017-11-19)
4Министерство обороны Российской Федерации. Подразделения двух десантно-штурмовых дивизий ВДВ подняты по тревоге в рамках совместного летно-тактического учения с соединением ВТА. 2017. https://function.mil.ru/news_page/country/more.htm?id=12148247@egNews(Hämtad2017-11-19)
Красная звезда. На пределе возможного. 2017. http://www.redstar.ru/index.php/news-menu/vesti/iz-vvs1/item/34917-na-predele-vozmozhnogo(Hämtad 2017-11-19)
5Министерство обороны Российской Федерации. Тверское соединение Военно-транспортной авиации поднято по тревоге в рамках летно-тактического учения. 2017. https://function.mil.ru/news_page/country/more.htm?id=12148152@egNews(Hämtad 2017-11-19)
6Министерство обороны Российской Федерации. Более 30 самолетов Ил-76 перебазировались на оперативные аэродромы в рамках учения ВТА. 2017. https://function.mil.ru/news_page/country/more.htm?id=12148249@egNews(Hämtad 2017-11-19)
7Министерство обороны Российской Федерации. Более 2,5 тысяч военнослужащих ВДВ десантировалось с парашютом в ходе учения под Ульяновском. 2017. https://function.mil.ru/news_page/country/more.htm?id=12148345@egNews(Hämtad 2017-11-19)
Министерство обороны Российской Федерации. В Ульяновской и Костромской областях в ходе основного этапа учения ВТА состоялась масштабная высадка десантников из Новороссийска. 2017. https://function.mil.ru/news_page/country/more.htm?id=12148402@egNews(Hämtad2017-11-19)
Красная звезда. Масштабная воздушная работа. 2017. http://www.redstar.ru/index.php/2011-07-25-15-55-32/item/34898-masshtabnaya-vozdushnaya-rabotas(Hämtad2017-11-19)
TASS. First-ever Military Transport Aviation drills with 5,500 paratroopers kick off in Russia. 2017. http://tass.com/defense/972545(Hämtad 2017-11-19)
8Министерство обороны Российской Федерации. Экипажи военно-транспортной авиации налетали более 150 часов в ходе летно-тактического учения. 2017. https://function.mil.ru/news_page/country/more.htm?id=12148604@egNews(Hämtad 2017-11-19)
9Persson, Gudrun (red). Rysk militär förmåga i ett tioårsperspektiv. Stockholm : Avdelningen för försvarsanalys, Totalförsvarets forskningsinstitut (FOI), 2017, s. 29, 31-32, 34, 35.
10Министерство обороны Российской Федерации. Более 2,5 тысяч военнослужащих ВДВ десантировалось с парашютом в ходе учения под Ульяновском. 2017. https://function.mil.ru/news_page/country/more.htm?id=12148345@egNews(Hämtad 2017-11-19)
Красная звезда. На пределе возможного. 2017. http://www.redstar.ru/index.php/news-menu/vesti/iz-vvs1/item/34917-na-predele-vozmozhnogo(Hämtad 2017-11-19)
Ministry of Defence of the Russian Federation. Main stage of Russian Airborne and Aerospace Forces exercise takes place near Ulyanovsk. 2017. http://eng.mil.ru/en/news_page/country/more.htm?id=12148345@egNews(Hämtad2017-11-19)
TASS. First-ever Military Transport Aviation drills with 5,500 paratroopers kick off in Russia. 2017. http://tass.com/defense/972545(Hämtad 2017-11-19)
11Department of the Army. The Soviet Army: Troops, Organization, and Equipment. Washington DC: Department of the Army, 1991, s. 5-232.
12Министерство обороны Российской Федерации. В Ульяновской и Костромской областях в ходе основного этапа учения ВТА состоялась масштабная высадка десантников из Новороссийска. 2017. https://function.mil.ru/news_page/country/more.htm?id=12148402@egNews(Hämtad 2017-11-19)
Ministry of Defence of the Russian Federation. Large-scale airborne operation takes place in Ulyanovsk and Kostroma regions. 2017. http://eng.mil.ru/en/news_page/country/more.htm?id=12148402@egNews(Hämtad 2017-11-19)
13Красная звезда. На пределе возможного. 2017. http://www.redstar.ru/index.php/news-menu/vesti/iz-vvs1/item/34917-na-predele-vozmozhnogo(Hämtad 2017-11-19)
14Försvarsmakten. Flygplankort. Stockholm: Försvarsmakten, 1999, s. 214, 223, 225, 245, 295.
15Министерство обороны Российской Федерации. Более 2,5 тысяч военнослужащих ВДВ десантировалось с парашютом в ходе учения под Ульяновском. 2017. https://function.mil.ru/news_page/country/more.htm?id=12148345@egNews(Hämtad 2017-11-19)
16Försvarsmakten. Flygplankort. Stockholm: Försvarsmakten, 1999, s. 104.
17The Drive. Rogoway, Tyler. One Of North Korea's Most Dangerous Weapons Is The Ancient An-2 Biplane. 2017. http://www.thedrive.com/the-war-zone/13851/north-koreas-recent-drills-featured-one-its-most-dangerous-weapons-the-ancient-an-2-biplane(Hämtad 2017-11-19)
British Broadcasting Corporation. Dowling, Stephen. The plane that can fly backwards. 2015. http://www.bbc.com/future/story/20150415-the-plane-that-can-fly-backwards (Hämtad 2017-11-19)
British Broadcasting Corporation. North Korea: New camouflage for biplane fleet. 2015. http://www.bbc.co.uk/news/blogs-news-from-elsewhere-32202641(Hämtad 2017-11-19)
18Министерство обороны Российской Федерации. В ходе учения «Запад-2017» зенитчики ЗВО перехватили низколетящие и малоскоростные цели. 2017. https://function.mil.ru/news_page/country/more.htm?id=12142816@egNews(Hämtad2017-11-19)
19Министерство обороны Российской Федерации. В ВДВ увеличится число специалистов экстремальной военной медицины. 2017. https://function.mil.ru/news_page/country/more.htm?id=12149875@egNews(Hämtad2017-11-19)
20TASS. Putin test-fires ballistic missiles in strategic nuclear force command and control drills. 2017. http://tass.com/defense/972835(Hämtad 2017-11-19)
21Persson, Gudrun (red). Rysk militär förmåga i ett tioårsperspektiv. Stockholm: Avdelningen för försvarsanalys, Totalförsvarets forskningsinstitut (FOI), 2017, s. 25.
22Bulletin of the Atomic Scientists. Sokov, Nikolai N. Why Russia calls a limited nuclear strike "de-escalation". 2014. https://thebulletin.org/why-russia-calls-limited-nuclear-strike-de-escalation(Hämtad 2017-11-19)

23Reuters. Grove, Thomas. Putin says Russia was ready for nuclear confrontation over Crimea. 2015. https://www.reuters.com/article/us-russia-putin-yanukovich/putin-says-russia-was-ready-for-nuclear-confrontation-over-crimea-idUSKBN0MB0GV20150315(Hämtad 2017-11-19)

För Totalförsvaret Viktiga Objekt

Reflektion

Förra veckan, v745, publicerades i tidningen Hela Gotland en intressant nyhet. Där framkommer det att Gotlands Energi AB (GEAB), med anledning av det säkerhetspolitiska läget anställt väktare för att genomföra daglig bevakning, sköta reception och inpassering vid dess huvudkontor i Visby. Att olika företag anställer väktare för att lösa olika former av uppgifter är i sig inget uppseendeväckande, då olika företagsverksamhet kan föranleda olika former av hotbilder gentemot företagets faciliteter eller anställda. Däremot uppges i detta fallet det säkerhetspolitiska läget utgöra anledningen, vilket gör artikeln intressant. Därutöver framförs att inget specifikt skall ha föranlett denna åtgärd, utan det allmänna lägetuppges som skäl samt att GEAB är en samhällsviktig institution och ett skyddsobjekt.1

Att det säkerhetspolitiska läget anges som skäl, får anses vara något revolutionerande då uttalandet indirekt bekräftar en konkret hotbild maa. det säkerhetspolitiska läget, motett energibolag som i någon form som kräver en motåtgärd. Varan denna hotbild består av ges ingen ledtråd kring, dock är den moderna hotbilden mångfacetterad.2 Därutöver utgör säkerhetspolitik ett brett spektrum av hotbilder, vilket t.ex. den i januari 2017 förmedlade nationella säkerhetsstrategin pekar på.3 Varvid det krävs en försiktighetför att ej dra förhastade slutsatser, dels vadhotbilden kan bestå av, dels vem som utgör grunden till denna hotbild. Däremot får det anses vara troligt att det rör sig om ett reguljärt hot d.v.s. ej terrororganisationer, utifrån det publicerade intervjumaterialet,4 därtill Gotlands geostrategiskt viktiga position.5

Vad som aktualiseras med denna artikel i HelaGotland är: hur väl kan vi skydda de för totalförsvaret viktiga objekten? Vilket får anses vara en nygammal problematik som belystes av Generalen Bengt Gustafssonunder sin tid som Överbefälhavare. I en studie som han lät göra, under 1980-talet, med stöd av de olika militärområdena (MILO) framkom det att det fanns cirka 8000 skyddsobjekt som var viktiga för totalförsvaret, här inräknades ej mobiliseringsförråd vilket hemvärnet hade till uppgift att skydda i ett s.k. ”skymningsläge”. I sammanhanget är det även intressant att notera, att det skulle krävas totalt 4,000 bevakningsplutoner för att skydda dessa objekt,6 detta var under 1980-talet. Huruvida de för totalförsvaret viktiga objekten blivit färre eller fler är svårt att sia om, då det troligtvis ej genomförts någon liknande inventering som genomfördes under 1980-talet, maa. att totalförsvarsplanering återupptogs med det senast fattade försvarsbeslutet.7 Därtill går inte att enbart räkna skyddsobjekt då de i sig, ej behöver innebära en koppling gentemot totalförsvaret.8

Här uppstår onekligen en intressant frågeställningen, hur skall vi kunna skydda alla dessa för totalförsvaret viktiga objekt i händelse av ett kraftigt försämrat säkerhetsläge och ytterst ett väpnat angrepp? Ett viktigt ingångsvärde att ta med sig är att situationen skiljer sig mellan 1980-talet och vår nutid, varpå att enbart räkna förbandsmassor inte är en framkomlig väg. Då platser och objekt som tidigare krävde t.ex. jägar-/specialförbandsinsatser, numera kan påverkas med t.ex. olika fjärrbekämpningsmedel eller IT-angrepp. Dock går det troligtvis att anta, att den nuvarande numerären hos Försvarsmakten är för liten, för att kunna skydda de platser som de facto kräver fysiskt skydd med personal. Då Försvarsmakten redan under 1980-talet var för liten för den uppgiften.

En liten ljusning finns dock i den personalförsörjningsutredning som leddes av Annika Nordgren Christensen, där det föreslås att lokalförsvarsförband bör upprättas.9Dock, sett till mängden objekt och infrastruktur som fysiskt torde behöva skyddas, får det fortsatt ses som troligt att mängden tillgängliga förband kommer vara begränsat. Vilket ytterst innebär att det kommer krävas prioriteringar ur ett totalförsvarsperspektiv, dels vilka risker är man beredda att ta, dels vilka umbäranden är man beredda att utsätta befolkningen för vid ett kraftigt försämrat säkerhetsläge eller ett väpnat angrepp.

Därutöver får behovet av det infrastrukturella skyddet anses ökat i och med den minskade numerären av förband som är spridda över hela Sveriges yta med långa avstånd. För att t.ex. kunna verka som ett brigadsystem krävs det att t.ex. Artilleriet i Boden, Ingenjörsförmågan från Eksjö, Logistik från Skövde osv. flyttas till en samlingspunkt där brigaden skall ”uppstå” för att kunna verka. För att denna samling skall lyckas, kommer det krävas att förbindelserna kan skyddas på ett adekvat sätt.

Kopplat till ovanstående går det att identifiera kanske en av de viktigaste frågorna som måste besvaras av den nya försvarsberedningen vid dess rapportinlämning senast den 14MAJ2019. Det vill säga hur skall totalförsvaret utvecklas/organiseras och framför allt definiera vad som är skyddsvärt och hur detta skall skyddas. Framför allt måste detta totalförsvar vara så pass organiserat och motståndskraftigt redan i fredstid att det kan motstå den första "operativa chocken". För att undvika en tillfällig eller utdragen systemkollaps av samhället som öppnar upp för en motståndare att kunna verka relativt obehindrat.

Have a good one! // Jägarchefen

Slutnoter

1Hela Gotland. Pettersson, Dennis. Därför bevakas Geabs kontor av vakter. 2017. http://www.helagotland.se/samhalle/darfor-bevakas-geabs-kontor-av-vakter-14952843.aspx(Hämtad 2017-11-16)
2Jonsson, Daniel K. et al. Scenariobaserad planering för civilt försvar inom energiområdet. Stockholm: Totalförsvarets forskningsinstitut, 2017, s. 24.
3Regeringen. Sveriges nationella säkerhetsstrategi. 2017. http://www.regeringen.se/artiklar/2017/01/sveriges-nationella-sakerhetsstrategi/(Hämtad 2017-11-16)
Regeringen. Sveriges säkerhet måste ses i ett bredare perspektiv. 2017. http://www.regeringen.se/debattartiklar/2017/01/sveriges-sakerhet-maste-ses-i-ett-bredare-perspektiv/(Hämtad 2017-11-16)
4Hela Gotland. Pettersson, Dennis. Därför bevakas Geabs kontor av vakter. 2017. http://www.helagotland.se/samhalle/darfor-bevakas-geabs-kontor-av-vakter-14952843.aspx(Hämtad 2017-11-16)
5Dagens Nyheter. Holmström, Mikael. Stor amerikansk närvaro i svensk militärövning. 2017. https://www.dn.se/nyheter/sverige/stor-amerikansk-narvaro-i-svensk-militarovning/(Hämtad 2017-11-16)
6Gustafsson, Bengt. Det "kalla kriget": några reflexioner. Stockholm: Försvarshögskolan, 2006, s. 22.
7Proposition. 2014/15:109. Försvarspolitisk inriktning – Sveriges försvar 2016–2020. s. 2.
8Säkerhetspolisen. Skyddsobjekt. 2017. http://www.sakerhetspolisen.se/sakerhetsskydd/skyddsobjekt.html(Hämtad 2017-11-16)

9SOU 2016:63. Betänkande av 2015 års personalförsörjningsutredning. En robust personalförsörjning av det militära försvaret. s. 19.