Striden på djupet

Sammanfattning

Historiskt har stridande spetsnazförband funnits på olika nivåer (taktiskt, operativ och strategiskt) i Ryssland sedan 1950-talet. Den omdaning av de ryska väpnade styrkorna som påbörjades efter 2008 förefaller även omfattat spetsnazförbanden, utöver utvecklingen av en särskild specialförbandsledning samt specialförbandssystem på strategisk nivå. Stridande spetsnazförband förefaller numera finnas på taktisk, operativ och strategisk nivå i Ryssland. Detta innebär att ett heltäckande system för strid med särskilt utbildade och anpassade markförband på en motståndares djup på sikt kommer uppnås och i viss omfattning redan uppnåtts.

Analys

En mycket intressant nyhet publicerades den 21DEC2017 av det ryska Försvarsministeriets informationstjänst. Nyheten rörde 138. Motorskyttebrigaden i Kamenka Leningrad Oblast och dess spaningsförband. Det bör påtalas att det förefaller, enligt visa uppgifter finnas ett spaningskompani inom motorskytte- samt stridsvagnsbrigaderna (dessa två brigadtyper benämns hädanefter manöverbrigader), andra uppgifter tyder på en spaningsbataljon inom manöverbrigaderna.1 Därutöver skall även spaningsbrigader finnas samt är under införande på armé- och armékårsnivå.2

Det intressanta avseende detta spaningsförband är att det förefaller, dels få utbildning i inhämtning, vilket utifrån artikel förefaller vara på större djup än vad brigadspaningsförband arbetat på tidigare, samt på vapensystem som normalt sett enbart nyttjas av spetsnazbrigaderna, dels få utbildning i utnyttjande av fallskärm, rundkalott, för fällning på höjd mellan 800 – 2000 meter, av modell D-10, troligtvis syftandes till innästling med fallskärm. Utbildningen skall ha genomförts vid 2. Spetsnazbrigaden i Pskov Oblast.3

Således förefaller det troligt att artikeln berör det spetsnazkompani som skall finnas inom spaningsbataljoner vid manöverbrigaderna. Vilket innebär att den 138. Motorskyttebrigaden troligtvis har upprättat eller genomför upprättande av en spaningsbataljon, med tillhörande spetsnazkompani. Därtill att uppgifterna rörande införandet av spaningsbataljoner vid de ryska manöverbrigaderna får ses som en trolig uppgift. På ytan kan detta te sig som rätt banal information, men det kan möjligtvis innebära både en taktikförändring men även en förändring i operativ tänkande. Vilket gör denna till ytan obetydliga artikel mycket intressant för en fördjupad studie.

Inledningsvis börjar vi på arménivå, dels vad avser det historiska arv som finns, dels vad avser upprättandet av spaningsbrigaderna med dess spetsnazbataljon. Historiskt finns ett arv från de sovjetiska arméerna som under åtminstone 1980-talet, sannolikt även tidigare, hade  spetsnazkompanier. Detta kompani förefaller varit underställd arméernas underrättelsedirektorat. Kompaniet bestod av 8-12 särskilda spaningsgrupper, bestående av 5-12 individer i respektive grupp. Dess uppgift förefaller varit att genomföra inhämtning mot prioriterade målval samt bekämpning av dessa i vissa situationer.4

Detta spetsnazkompani på arménivå, bedömdes verka på avstånd mellan 50 – 500 km från själva stridslinjen, där det troliga var 300 km. Detta var kopplat till, dels målval samt stöd från tillgängliga indirekta bekämpningssystem, dels djup i anfallsmål som de sovjetiska arméerna bedömdes ha där det första anfallsmålet låg inom 150 km från starten av ett anfall och det andra inom 300 km. I sammanhanget är det även intressant att notera avståndet som de renodlade spetsnazbrigaderna bedömdes arbeta inom, vilket var mellan 300 och upptill 1,000 km från stridslinjen, medan de strategiska spetsnazförbanden var bortom 1,000 km.5Avstånden bör ej vara vägledande för denna förbandstyp utan det är snarare målval kopplat till högre chefs uppgift som styr var förbanden utnyttjas. Dock är denna förbandstyp generellt sämre på att agera i och invid den aktuella stridslinjen, då dess skydd samt beväpning ej är adekvat för den stridsintensitet som pågår där, varvid ett större djup brukar vara fördelaktigt.

Vad avser de särskilda spaningsbrigaderna på arménivå i dagens Ryssland, förefaller dessa enligt en (1) uppgift kunna verka på djup upptill 350 km.6 Detta skulle i sådant fall korrelera med det djup som de tidigare sovjetiska spetsnazkompanierna arbetade inom på arménivå under 1980-talet. Vad som även talar för detta, är längden på fjärrbekämpningssystemen som i dag finns att tillgå på arménivå. Där det främst får anses vara Iskandersystemet som kan vara ett adekvat system för spetsnazbataljonerna att utnyttja vid målupptäckt. Iskandersystemet har en räckvidd om, minst, 500 km, vilket skulle tala för att spetsnazbataljonerna på arménivå skall kunna agera på ett djup upptill 500 km.7 Det troliga djupet är någonstans kring 300–400 km utifrån Iskandersystemet grupperingsplats i förhållande till stridslinje o.dyl.

I detta sammanhang är det även intressant att notera det särskilda invisningskompani som skall tillföras respektive armé i syfte att kunna ge målinformation till Iskanderförbanden på arménivå.8Här får det ses som möjligt att detta invisningskompani ingår i arméernas spaningsbrigader, huruvida de ingår i brigadens spetsnazbataljon eller utgör ett fristående kompani i brigadstrukturen är oklart. Utifrån den information som framkommit får det trots allt ses som möjligtatt den ingår i spaningsbrigadens spetsnazbataljon. Avslutningsvis vad avser spaningsbrigaden är det intressant att notera att den även skall inneha förmåga för genomförande av psykologiska operationer.9

Vad avser spaningsbataljonerna vid de ryska manöverbrigaderna, förefaller de redan befintliga spaningskompanierna omvandlas till spetsnazkompanier.10 Härvid kan det antas att ett renodlat spaningskompani för brigadens inhämtningsbehov tillförs spaningsbataljonen utöver de sedan tidigare ingående förmågorna.11Här kan det antas att dessa spetsnazkompanier ingående i manöverbrigaderna arbetar på ett avstånd av 50-100 km bortom stridslinjen, vilket skulle motsvara djupet som de sovjetiska divisionsspaningsförbanden hade, där även ett kompani hade förmåga att luftlandsättas med fallskärm.12Djupet kan givetvis vara större beroende på uppgift.

Denna tillökning av stridande spetsnazförband kommer innebära att numerären mer eller mindre dubbleras,13 om uppbyggnaden inom spaningsbrigader och spaningsbataljoner fullföljs. Denna dubblering av numerär innebär, troligtvis, att spetsnazförbanden på armé- och och brigadnivå håller en lägrekvalitet, kontra de renodlade spetsnazbrigaderna under den ryska Generalstabens underrättelsedirektorats ledning som, sannolikt, kommer agera i de respektive militärdistriktens intresseområden och utifrån dess operationsplaner.14 Således bör dessa spetsnazförband inom de ryska manöverbrigaderna, troligtvis,ses som lätt infanteri med uppgifter bakom motståndarens linjer på taktisk nivå. De stridande spetsnazförbanden på arménivåkan, troligtvis, vara ett förband med uppgifter på högre taktisk nivå och eventuellt operativ nivå. Huruvida den personella kvaliteten på förbandet motsvarar förmågan att kunna verka på sådan nivå får anses vara oklart, utifrån tidigare förda resonemang angående dubblering av spetsnazförbanden.

En konsekvens av denna ökning är att de renodlade spetsnazbrigaderna, under den ryska Generalstabens underrättelsedirektorat, troligtviskommer agera på operativ nivå och inom gränslandet till strategisk nivå.15 Därtill finns de renodlade strategiska specialförbanden för att, troligtvis, verka på den strategiska nivån.16 Härvid uppnås en överlappande täckning med förband som kan verka, dels genom inhämtning, dels genom stridsföretag bakom en motståndarens linjer från taktisk till strategisk nivå. Vilket får anses vara något av en unik lösning, vilket även förefaller gå i linje med det det nuvarande ryska operativa tänkandet.17

Vad innebär då denna ökade satsning på spetsnazförband? För det första innebär det att förmågan att kunna genomföra lokalisering och invisning mot prioriterade målval för de olika ryska indirekta bekämpningssystemen kommer öka. De tidigare omnämnda avstånden speglar sig även gentemot olika ryska indirekta bekämpningssystem, på brigad- och arménivå.18 För det andra kommer förmågan att verka med direktriktad eld genom t.ex. eldöverfall eller överfall,19 mot olika prioriterade målval öka på det taktiska, operativa och strategiska djupet. För det tredje, kan detta anses vara en naturlig förlängning av hur Ryssland utvecklat luftvärns- samt indirekta bekämpningssystem syftandes till att täcka ett stort område.20Varvid detta blir en variant av detta på markarenan.

För det fjärde kommer detta för en motståndare till Ryssland, oaktat om det är en defensiv eller offensiv sådan, vara tvungen att avdela resurser för skydd av sitt bakre område på ett helt annat sätt än tidigare, då förmågan att verka med både direktriktad eld och indirekt bekämpning ökar. Detta innebär troligtvis att manöverförband kommer vara tvungen att avdelas på ett helt annat sätt än tidigare för detta skydd. För det femte innebär detta att de ryska manöverbrigadernas förmåga att verka ökar. Genom att dessa spetsnazförband agerar över hela djupet hos en motståndare, då denna motståndare, troligtvis, kommer vara tvungen att avdela manöverförband för skyddet av sitt bakre område, uppstår en kraftsplittring som indirekt ökar de ryska manöverbrigadernas verkan.

Utöver detta så kan det även vara en indikation på hur möjliga operationer kan tänkas genomföras med de reguljära stridskrafterna. Ett scenario skulle kunna vara att dessa spetsnazförband på de olika djupen utnyttjas för att bana väg för manöverbrigadernas anfall in på djupet vid defensiva eller offensiva operationer. Genom att t.ex. bekämpa olika former av prioriterade målval såsom nyckelpersonal eller kritiska system på de olika nivåerna, tar nyckelterräng (om än detta är en sannolikuppgift för luftlandsättningsförbanden), binder förband i en sekundärriktning genom störstrid m.m.

Slutsats

Ryssland förefaller genomföra en tydlig utveckling avseende sin förmåga att med markförband från taktiskt till strategiskt djup, dels kunna genomföra inhämtning, dels kunna genomföra stridsföretag. Troligtvis finns en gradering i förbandens förmåga att verka, där förmågan ökar allt eftersom för att vara som högst på strategisk nivå. Detta skapar i sin tur ett överlappande hot över hela markarenans djup, då en förmåga att kunna verka med direktriktad eld samt invisning av indirekta bekämpningssystem kommer finnas. Detta innebär att en motståndare till Ryssland, defensiv eller offensiv sådan, kommer vara tvungen att ta detta hot i beaktande. Vilket kan skapa en kraftsplittring som ytterst reducerar förmågan att verka med manöverförband.

Have a good one! // Jägarchefen

Källförteckning

Izvestia 1 (Ryska)
RAND 1 (Engelska)
Rosoboronexport 1(Engelska)
Rysslands Försvarsministeriums Informationstjänst 1(Ryska)
TASS 1 (Engelska)
Totalförsvarets forskningsinstitut 1 (Svenska)

Bartles, Charles K. Grau, Lester W. The Russian Way of War: Force Structure, Tactics, and Modernization of the Russian Ground Forces. Fort Leavenworth: Foreign Military Studies Office, 2017.
Boltenkov, Dmitry. et al. Russia's New Army. Moscow: Centre for Analysis of Strategies and Technologies, 2011.
Defense Intelligence Agency. Soviet Army-Level Special Purpose Companies. Washington, DC: Defense Intelligence Agency, 1987.
Department of the Army. The Soviet Army: Operations and Tactics. Washington, DC: Department of the Army, 1984.
Department of the Army. The Soviet Army: Troops, Organization, and Equipment. Washington, DC: Department of the Army, 1991.
Galeotti, Mark. Spetsnaz: Russia's special forces. Oxford: Osprey Publishing, 2015.
Marsh, Christopher. Developments in Russian Special Operations: Russia's Spetsnaz, SOF and Special Operaions Forces Command. Ottowa: Canadian Special Operations Forces Command, 2017.
Sutyagin, Igor. Bronk, Justin. Russia's new ground forces: capabilities, limitations and implications for international security. Milton Park, Abingdon: Routledge Journals, E-bok, 2017.

Slutnoter

1Министерство обороны Российской Федерации. Разведчики мотострелкового соединения ЗВО в Ленинградской области пройдут курс десантной подготовки. 2017. https://function.mil.ru/news_page/country/more.htm?id=12155777@egNews(Hämtad 2018-01-18)
Bartles, Charles K. Grau, Lester W. The Russian Way of War: Force Structure, Tactics, and Modernization of the Russian Ground Forces. Fort Leavenworth: Foreign Military Studies Office, 2017, s. 31.
Persson, Gudrun. Rysk militär förmåga i ett tioårsperspektiv. Stockholm: Avdelningen för försvarsanalys, Totalförsvarets forskningsinstitut (FOI), 2017, s. 79.
Boltenkov, Dmitry. et al. Russia's New Army. Moscow: Centre for Analysis of Strategies and Technologies, 2011, s. 24.
Galeotti, Mark. Spetsnaz: Russia's special forces. Oxford: Osprey Publishing, 2015, s. 41.
Sutyagin, Igor. Bronk, Justin. Russia's new ground forces: capabilities, limitations and implications for international security. Milton Park, Abingdon: Routledge Journals, E-bok, 2017, s. 52, 57.
2Sutyagin, Igor. Bronk, Justin. Russia's new ground forces: capabilities, limitations and implications for international security. Milton Park, Abingdon: Routledge Journals, E-bok, 2017, s. 54.
Bartles, Charles K. Grau, Lester W. The Russian Way of War: Force Structure, Tactics, and Modernization of the Russian Ground Forces. Fort Leavenworth: Foreign Military Studies Office, 2017, s. 30.
3Министерство обороны Российской Федерации. Разведчики мотострелкового соединения ЗВО в Ленинградской области пройдут курс десантной подготовки. 2017. https://function.mil.ru/news_page/country/more.htm?id=12155777@egNews(Hämtad 2018-01-18)
Rosoboronexport. D-10. 2018. http://roe.ru/eng/catalog/aerospace-systems/aerospace-technologies/d-10/(Hämtad 2018-01-18)
4Defense Intelligence Agency. Soviet Army-Level Special Purpose Companies. Washington, DC: Defense Intelligence Agency, 1987, s. 1-2.
Bartles, Charles K. Grau, Lester W. The Russian Way of War: Force Structure, Tactics, and Modernization of the Russian Ground Forces. Fort Leavenworth: Foreign Military Studies Office, 2017, s. 280.
5Ibid. s. 1, 3-4.
6Sutyagin, Igor. Bronk, Justin. Russia's new ground forces: capabilities, limitations and implications for international security. Milton Park, Abingdon: Routledge Journals, E-bok, 2017, s. 94.
7TASS. Iskander-M missile hits target in Kazakhstan at Zapad-2017 drills. 2017. http://tass.com/defense/966182(Hämtad 2018-01-18)
8Известия. «Искандеры» получат «глаза» в тылу врага. 2017. https://iz.ru/news/711110 (Hämtad 2018-01-18)
9Sutyagin, Igor. Bronk, Justin. Russia's new ground forces: capabilities, limitations and implications for international security. Milton Park, Abingdon: Routledge Journals, E-bok, 2017, s. 55.
10Ibid. s. 57.
11Bartles, Charles K. Grau, Lester W. The Russian Way of War: Force Structure, Tactics, and Modernization of the Russian Ground Forces. Fort Leavenworth: Foreign Military Studies Office, 2017, s. 277.
12Department of the Army. The Soviet Army: Operations and Tactics. Washington, DC: Department of the Army, 1984, s. 7-2.
Department of the Army. The Soviet Army: Troops, Organization, and Equipment. Washington, DC: Department of the Army, 1991, s. 4-73, 4-76.
13Sutyagin, Igor. Bronk, Justin. Russia's new ground forces: capabilities, limitations and implications for international security. Milton Park, Abingdon: Routledge Journals, E-bok, 2017, s. 57.
14Ibid. s. 129.
15Galeotti, Mark. Spetsnaz: Russia's special forces. Oxford: Osprey Publishing, 2015, s. 45.
16Marsh, Christopher. Developments in Russian Special Operations: Russia's Spetsnaz, SOF and Special Operaions Forces Command. Ottowa: Canadian Special Operations Forces Command, 2017, s. 4, 11-12, 20.
Galeotti, Mark. Spetsnaz: Russia's special forces. Oxford: Osprey Publishing, 2015, s. 43, 51.
17Boston, Scott. Massicot, Dara. The Russian Way of Warfare. Santa Monica: RAND, 2017, s. 2.
18Ibid. s. 10-11.
19Sutyagin, Igor. Bronk, Justin. Russia's new ground forces: capabilities, limitations and implications for international security. Milton Park, Abingdon: Routledge Journals, E-bok, 2017, s. 54.
20Boston, Scott. Massicot, Dara. The Russian Way of Warfare. Santa Monica: RAND, 2017, s. 10-11.

Svenska och oinbjudna ubåtar

Svensk ubåt under andra världskriget, sedd genom periskop.

Nya rön om den extremt avancerade tyska ubåten U 3503 har råkat släppas samtidigt som dokumentärfilmen "Svenska ubåtar - från Hajen till A26".

Det är i senaste numret av Soldat & Teknik (1/2018) som jag kan berätta en del nytt om vad som hände med delar av den tyska "superubåten" av XXI-klass som slutade sina dagar 1945 i våra vatten. En tidigare opublicerad bild av U 3503 i Sverige ingår även i artikeln, från Gustaf Gustafsson - som var med när det hände. Fotografiet ovan av en svensk ubåt kommer också från Gustafsson - det är en bild som inte finns i artikeln. För fler bonusbilder - se min öppna Facebooksida.

Betydelsen av U 3503 för den svenska ubåtsutvecklingen tas upp i den nya dokumentärfilmen "Svenska ubåtar - från Hajen till A26" som förutom massor av fina scener och intervjuer med koppling till våra egna ubåtar också berättar om den sannolikt kraftigaste insatsen som den svenska marinen gjorde mot en möjlig ubåt under hela 1980-talet: den vid Oxelösund 1988. Detta gör AKA-film och Pennan & Svärdet med utgångspunkt från både filmsekvenser 1988 - bland annat av det kraftiga luftuppkok som man lyckades filma - och en nyinspelad intervju med den svenska fartygschef som i högsta grad var involverad.

I "Svenska ubåtar" ingår även bilder jag aldrig tidigare sett av de svenska miniubåtarna Spiggen I och II. Filmarna har även tagit fasta på ett väldigt snyggt och modernt sätt att presentera tekniska fakta om olika ubåtstyper. Gott om extramaterial är det också, och den totala speltiden är därför 2,5 timmar (151 minuter). Själva huvudfilmen är 90 minuter lång och filmens berättare är f.d. ubåtschefen Nils Bruzelius. Sevärt är bara förnamnet. Filmen finns på DVD genom Pennan & Svärdet.

Klarar kommunerna att hantera påfrestningar?

av Lars Björk
Foto: Tommy Alven / Shutterstock

Sjukvården är en kritisk och avgörande funktion om landet skulle råka i krig. Här finns en omfattande förbättringspotential.

Under nyårsnatten drabbades Halmstad av omfattande elavbrott när brand utbrutit på Gamletullsbron vid Stadsbiblioteket. Viktigt meddelande sändes ut via SMS som bara nådde vissa personer.

Det som oroar mig är att Sveriges kommuner inte är förberedda på svåra påfrestningar och höjd beredskap.

Försvarsmakten och Myndigheten för Samhällsskydd och beredskap, har på uppdrag av regeringen, gett ut planeringsanvisningar i juni 2016:

Totalförsvarsplaneringen utgår från ett öppet väpnat angrepp på Sverige som inledningsvis kan ha ett intensivt och snabbt förlopp. Det är troligt att konventionella och högteknologiska stridsmedel kommer att användas.

Cyberattacker och informationskrigföring är också en del i krigföringen.

Striden kan börja med bekämpning med fjärrstridsmedel och sabotageförband mot samhällsviktig verksamhet.

Risken för användning av kärnvapen, eller hot om detsamma, i regionala eller lokala konflikter kan komma att öka. Detta bedöms gälla även i eller i anslutning till vårt närområde och måste därför beaktas i planering och förberedelser.

Mot bakgrund av detta behöver statliga myndigheter, kommuner, landsting och företag, öka sin förmåga att motstå ett väpnat angrepp mot Sverige från en kvalificerad motståndare.

Har kommunerna påbörjat Totalförsvarsplanering? Svaret är sannolikt nej i de flesta fall – tyvärr.

Här några exempel:

  • el- och vattenförsörjning säkerställd inom kommunen
  • renovering och utbyggnad av normalskyddsrum och skyddade ledningscentraler
  • beredskapslager av olika förnödenheter
  • planering för omflyttning av civila inom kommunen, från osäkra/farliga områden
  • utnyttjandet av ”Hesa Fredrik” vid fara inklusive flyglarm, kompletterat med fungerande SMS larm.
  • undsättningsstyrkor, i en förstärkt Räddningstjänst, för att bistå ett stort antal människor i nöd (instängda i raserade hus mm)
  • omhändertagande av ett stort antal döda och skadade människor med akutintag och vård på tillfälliga platser inklusive vårdcentraler.
  • krigsplacering av viktiga kommunala befattningshavare
  • med mera

Varje kommun behöver inte framanalysera någon egen hotbild, den finns redan i ovan beskriven planeringsförutsättning – utan istället koncentrera sig på att planera och öva kommunens olika enheter och personal i syfte att kunna hjälpa invånarna på bästa sätt vid större påfrestningar och krigstillstånd.

 
Författaren är Major med stor erfarenhet av arbetet med beredskapsfrågor.

Gästinlägg: KDU: Försvarsanslaget måste dubblas

Inför Folk och Försvars rikskonferens i Sälen presenterar KDU nytt försvarspolitiskt manifest. Se länk i slutet av inlägget.

KDU: Försvarsanslaget måste dubblas

Sveriges försvar är underfinansierat. Överbefälhavaren har konstaterat att försvaret, med nuvarande finansiering, inte klarar att lösa dagens uppgifter efter 2020. Anslagshöjningarna till Försvarsmakten har varit marginella. Samtidigt växer det säkerhetspolitiska och militära hotet mot Sverige. Det tillförs fler uppgifter och krav på beredskap höjs. Kristdemokratiska Ungdomsförbundet menar att underfinansieringen av landets försvar måste upphöra. Vi vill fördubbla försvarsanslaget.

För att möta Rysslands aggression mot Europa, som bland annat lett till krig i Georgien och Ukraina med tiotusentals döda, måste en militär upprustning av Sverige ske. Denna bör innehålla en rad saker. Vi vill exempelvis fördubbla arméns storlek, fördubbla marinens storlek, genomföra större övningar och utöka luftvärnet. Vi vill också att Försvarsmakten ska kunna möta fientlig infiltration likt Rysslands invasion av Krimhalvön genom att utveckla mycket snabbrörliga förband med hög beredskap och hög eldkraft.

Alla partier i riksdagen vill likt oss öka Försvarsmaktens verksamhet i någon mån. Detta kan inte ske utan pengar, oavsett om man tillhör Vänsterpartiet eller Alliansen. Politik handlar om prioriteringar. I en tid då alla säkerhetspolitiska larmklockor ringer borde landets säkerhet prioriteras främst.

Hur ska detta finansieras? Vi tror att Europas säkerhetssituation kräver att staten slutar slösa. Är det rimligt att kommuner som lyfter statliga bidrag bygger dyra äventyrsbad och sportarenor, när försvar och polis inte har medel att upprätthålla säkerheten? Måste Sverige ha så många myndigheter att de inte kan räknas? Vi vill att nedskärningar i annan statlig verksamhet ska ske i takt med att försvarsanslaget höjs för att finansiera det försvar vi vill ha.

Sverige har råd att finansiera sitt försvar. Det vi däremot inte har råd med är att stå värnlösa den dag säkerhetsläget kring Östersjön går från intressekonflikt till väpnad konflikt. Det är dags att betala försvarsnotan nu.





Christian Carlsson, förbundsordförande KDU









Andreas Braw, försvarspolitisk talesperson KDU






KDU:s försvarspolitiska manifest: ”Sverige är värt att försvara


Skyddsrum och andra suboptimeringar

av Hans Lindblad
Foto: r.classen / Shutterstock

Hinner människor uppsöka skyddsrummen i tid. Hans Lindblad tvivlar.

Jag blir för skattebetalarnas skull orolig när det nu åter börjar talas om skyddsrum. Under omkring 20 år som försvarspolitiker agiterade jag för att minska skyddsrumsbyggandet som jag såg som en  felsatsning baserad på minnen från massbombningar av tyska städer under andra världskriget.

Då kunde ett anfall mot en stad utföras av tusen bombplan eller fler. Det gav i flera fall eldstormar som kostade många tusen liv, som i Hamburg eller Dresden. Bomberna fälldes från hög höjd och kunde inte styras. De hamnade helt slumpmässigt, till exempel i vattendrag eller parker. Det hände att de allierade sökte slå ut till exempel stora kullagerfabriker men att de flesta bomberna hamnade vid sidan om.

Ett av få precisionsanfall riktades av britterna i mars 1945 mot Gestapohögkvarteret i Köpenhamn, bland annat för att söka förstöra dess arkiv. Tjugo snabba tvåmotoriga Mosquitoplan anföll i tre vågor på extremt låg höjd. 55 tyskar och 47 Gestapovärvade danskar dödades. Ändå begicks ett misstag. Ett av planen kolliderade med en lyktstolpe och hamnade i en klosterskola i närheten. En besättning i nästa våg trodde att den brinnande skolan var målet och bombade den. 86 barn och 39 vuxna omkom.

Kuwaitkriget 1990 visade genombrottet för avancerade målsökare då man träffade exakt utvalda byggnader, och precisionen har sedan ökat ännu mer. Ingen sänder ett flygplan som kostat hundratals miljoner och varje precisionsbomb flera miljoner för att på måfå jaga bostadshus i utkanten av en stad.

Under mellankrigstiden prioriterade de flesta flygvapen, också det svenska, bombflyget för att kunna slå mot baser på motståndarens eget territorium men knappast mot bostadsområden. Förändringen kom när Göring mitt under slaget om Storbritannien avbröt attackerna mot RAF:s baser och i stället beordrade anfall mot London. Därmed minskade trycket mot flygbaserna, till stor lättnad för britterna. Nazisterna hoppades att londonborna skulle skrämmas och paralyseras av bomberna, men i stället, med Churchills hjälp, reagerade de med ökad kampvilja och beslutsamhet.

De allierade gjorde sedan samma misstag – vilket senare psykologisk forskning visade – när de trodde att de massiva bombanfallen skulle knäcka tysk civilbefolkning mentalt. Den erfarenheten gör att tekniskt avancerade krigsmakter prioriterar flyginsatser mot strategiskt viktiga mål, inte mot bostäder.

Det var är inte första gången i krigshistorien som nya vapen tagits i bruk innan det fanns en genomtänkt och prövad doktrin på området. Först efter flera år fanns en systematik så att de allierade valde att slå mot tyska flaskhalsar, till exempel mot bränsleförsörjningen så att tyska flygplan mot slutet av kriget blev kvar på marken till följd av bränslebrist. I Frankrike sökte de allierade stoppa järnvägstrafik och man gick så långt som att med låganfall attackera enstaka lok. Skulle Sverige anfallas vore inget bättre än om angriparen prioriterade att förstöra till exempel tre procent av vårt lägenhetsbestånd. I stället slår han rimligen mot krigsviktiga funktioner där vi som samhälle är mest sårbara.

Det massiva svenska skyddsrumsbyggandet var väl mest ett exempel på hur försvar inte sällan utformas efter tidigare krigserfarenheter.

Ingen makt har numera resurser, utöver kärnvapen, som skulle kunna rasera flertalet hus i till exempel Stockholm, så som skedde med flera tyska städer. För att kunna genomföra massbombningar byggde USA under andra världskriget 18.500 exemplar av B-25 Liberator och 12.700 av B-17 Flying Fortress, båda typerna fyrmotoriga. Den följande och större B-29 sattes främst in mot Japan, inklusive två kärnladdningar. Britterna byggde 7500 Avro Lancaster.

Numera har Storbritannien inget enda bombflygplan. USA har 152 stycken, med avancerade styrda vapen. Den extremt dyra B-2 med ”smygförmåga” byggdes i 21 exemplar 1993-2002. Man har kvar 62 B-1B och 76 av den sista versionen B-52. De senare har en genomsnittlig ålder på drygt 55 år, helt unikt i flyghistorien, och de kan bli kvar många år till. B-52-orna är ensamma om att kunna bära kryssningsrobotar.

Bara USA och Ryssland har kvar stora bombflygplan, men det är flera decennier sedan ryssarna tog fram en ny typ. Jag tar här inte upp attackflygplan som väl egentligen aldrig varit dimensionerade för att jaga bostadshus. Det går också att anfalla med ballistiska robotar, oerhört dyra och så snabba att ingen förvarning finns. Så var fallet redan med tyska V-2 mot London. I princip bör väl dyra vapen inte sättas in mot mål med mindre värde än vapnet.

Jag var irriterad över att Civilförsvarsstyrelsen inte verkade intresserad av prioriteringar rörande skyddsrum utan ville bygga så många som möjligt. Hela planeringen gav intryck av slapphet. Svenska skyddsrum har ringa utrymme per person, det finns plats att sitta men knappast ligga, under begränsad tid efter akuta larm. Allt byggde på förutsättningen att ha några minuters förvarning.

På 70-talet ville många spara energi och satte in kraftigare fönster som gjorde att man inte längre hörde de ”hesa Fredrik” som skulle larma. Larmet skulle i stället ske genom telefon. Men på 80-talet uppgav Civilförsvarsstyrelsen för oss i försvarskommittén att Televerket var på väg att gå över till AXE-växlar utan att berätta att larmfunktionen då försvann. Kommittéledamoten Margaretha af Ugglas blev upprörd, men en expert från myndigheten sökte lugna henne med att ”det kanske inte går nu heller”. Senare gjordes en test i en stad, jag vill minnas i Borås. Det ledde till överhettning och brand i telefonstationen. Televerket förklarade sedan att det var ”systemvidrigt” att ringa i alla telefoner samtidigt. Här byggdes alltså skyddsrum för många miljoner per år utan att ansvarig myndighet såg till att systemet kunde fungera.

Liksom det mesta annat stoppades skyddsrumsbyggandet när Sverige efter kalla kriget genomförde den mest omfattande nedrustning något land genomfört (bortsett från den i Versallies 1919 beslutade avrustningen av Tyskland). Jag menar att det är mycket som behöver åtgärdas men knappast att bygga fler skyddsrum.

I tidningar börjar nu dyka upp artiklar om ”brist” på skyddsrum som då anges som skillnaden i en kommun mellan antalet innevånare och antalet skyddsrumsplatser. Men det är en godtycklig jämförelse. Vid larm om flygplan med dagens höga hastigheter finns bara få minuter för att hinna komma in i skyddsrummet och stänga. Alla som sysselsätts utanför hemmet skulle i så fall behöva skydd både hemma och på arbetsplatsen eller skolan.

Den rimliga prioriteringen vore att undanta bostäderna och de arbetsplatser som inte avser så viktiga funktioner att en angripare kan väntas vilja slå ut just det målet. Bedömer man att till exempel en teleanläggning är av central betydelse bör dess arbetsplatser ha sådant fysiskt skydd att verksamheten inte avbryts varje gång det går ett flyglarm. De människor som arbetar på de för anfall mest sannolika målen borde alltså finnas i bergrum eller i betongbyggnader utan fönster. Att ge skydd för en komplett arbetsplats kostar naturligtvis mångdubbelt mer än en plats i trångt bostadsskyddsrum.

Bostadshus i direkt anslutning till ett troligt bombmål bör inte ha skyddsrum utan de boende bör flyttas till mindre utsatta delar av staden. Jag noterade att Civilförsvarsstyrelsen var irriterad över oss som ville diskutera prioriteringar, för där var man mest intresserad av att ha så många skyddsrum som möjligt. Men att satsa mest på dem med största riskerna är väl annars närmast självklart inom till exempel hälsovård eller arbetarskydd. Jag säger inte att skyddsrum i bostadshus har noll värde, men kostnaderna måste vägas mot andra behov, till exempel sjukvård i krig.

Den stora svagheten ligger i förvarningen. Om ett antal flygplan upptäcks på låg höjd i riktning mot Mälardalen vet ingen var de kommer att vara två minuter senare. Ska man då för säkerhets skull till exempel klockan tre på natten larma ett par miljoner människor för att de ska klä på sig och rusa till skyddsrummen. Har människor blivit väckt tio gånger senaste veckan är det kanske inte säkert att de springer ut också den elfte gången. Anta ändå att ett visst kvarter träffas. Risken är uppenbar att fler dödas om det larmats och människor finns helt oskyddade ute på gatan på väg till skyddsrummet. Sannolikheten att slås ned av en tryckvåg eller träffas av splitter är då mångdubbelt större än om man varit kvar i lägenheten med dess skydd av väggar.

Länge skedde skyddsrumsbyggandet helt utan riskbedömningar i de enskilda fallen. I stället användes schabloner, så att skyddsrum byggdes i städer över vissa befolkningstal och då i nya hus med om jag minns rätt två våningar eller mer. Byggherrarna ålades detta i lag och kostnaden lades på de boende. Det sågs som rimligt att de som hade skyddsrum också betalade dem.

Det ändrades när regeringen gav efter för krav från bostadsorganisationer som ville lägga kostnaden på skattebetalarna med argumentet att det var orättvist att bara personer med tillgång till skyddsrum skulle betala dessa. Jag tyckte tvärtom, att det var konstigt att boende på landsbygden, där inga skyddsrum byggdes, skulle betala för städerna. På landet, särskilt i sannolika invasionsområden, borde i stället den enskilde fundera över vilket fönsterlöst utrymme på tomten som ger bäst splitterskydd och eventuellt skaffa sandsäckar för att vid behov stärka väggar och tak. Skyddet kan öka med ganska enkla medel. Nog mer mot artilleri än mot avancerade robotar

Som oftast drog skattebetalarna de kortaste stråna. Innan låg det i byggherrarnas intresse av bygga skyddsrum så rationellt som möjligt. Nu blev det mer intressant att bokföra så mycket som möjligt på skyddsrummen. Så är det väl alltid, att särintressen vill ha så mycket pengar som möjligt från staten.

Civilförsvaret satsade mycket hellre på skyddsrum än på utbildning till räddnings- och undsättningsenheter. Jag pläderade för grundutbildning direkt till civilförsvaret, som då skulle vara en resurs också vid fredstida katastrofer. Men företrädare för alla andra partier drev en rigid linje att i princip alla män skulle utbildas militärt, också de många tusen som sedan inte krigsplacerades. Civilförsvaret skulle nöja sig med att överta värnpliktiga vid 47 års ålder. Men utan utbildning i räddningstjänst eftersom man inte ansåg sig kunna ålägga personer i den åldern till exempel två månaders utbildning för krävande uppgifter med behov av särskild kompetens.

Vi hade en stor organisation på papperet, men med mycket tveksam förmåga. Danmark direktutbildade motsvarande enheter under sex månader och de fick under utbildningen bistå den civila räddningstjänsten för att vara med ”på riktigt”. Civilförsvarsstyrelsen stöttade inte oss som önskade ett föryngrat civilförsvar med direktutbildning, enligt mitt intryck för att verksledningen inte vill stöta sig med ÖB.

Till det jag ångrar som försvarspolitiker var att jag gick med på att skaffa skyddsmasker och barnskydd till hela befolkningen, vilket annars inget annat land än Israel gjorde. Knappt var skyddet uppbyggt innan allt slängdes bort. Gaskrig är folkrättsligt förbjudna. Två totala monster som Saddam Hussein och Bashar al-Assad har använt gasanfall i sina egna länder, men sannolikheten för gaskrig i Europa är ringa. Det finns gasskydd också i svenska skyddsrum, men lägg hellre pengar på viktigare saker än att underhålla dessa skydd.

Det var tragiskt att organiserade intressen i årtionden kunde lägga beslag på merparten av pengarna till det civila försvaret. De allvarligaste bristerna i krig finns i de flesta länder inom sjukvården, som då utsätts för enorma påfrestningar. I Sverige var lagren av importerade förbrukningsvaror i sjukvården ytterst små, men det dröjde länge innan staten ville bidra.

I stället satsades mångdubbelt större belopp på lagring av tekoprodukter, trots att veterligen inget land kapitulerat på grund av att brist på kläder och skor. Men Gunnar Sträng representerade Sjuhäradsbygden och både företag och fack såg en chans att få statligt stöd. Sjukvårdens importerade förbrukningsvaror hade ingen chans mot detta, eftersom det där inte fanns inhemska påtryckare.

Sveriges numerärt stora försvar hade få helikoptrar, vilket skulle ha gjort det mycket svårt att klara svårt skadade vid strider i övre Norrland. Men helikoptrar tillverkades inte i Sverige och de var därmed närmast chanslösa i konkurrens med materiel med starka inhemska uppbackare i industri, staber och förvaltningar.

Jordbruksintressen använde beredskapsargument för att plädera för stor areal och lagring av konstgödsel och bekämpningsmedel. Men risken för akut brist på livsmedel var störst i storstäder och övre Norrland med liten lagring och därför behov av närmast daglig tillförsel, vilket kunde vara svårt i ett krigsläge. Det är samma som vid hunger i Afrika, att mat inte transporteras till svältande. Skulle vi drabbas av flerårig avspärrning, föga troligt, skulle varje hektar kunna

försörja många fler om man då ökade andelen växter i maten och drog ned på den mycket kalorikrävande omvägen via slaktdjur.

Ska inte trötta med fler exempel på suboptimeringar. Har skrivit om sådana i mina riksdagsminnen ”Jag var för snäll”.

På sistone talar både politiker och andra om att satsa miljarder på civila delar av det som tidigare kallades totalförsvaret. Men när det börjar lukta pengar kan vi utgå från att många ser en chans att få en bit av kakan. I ett Sverige med extremt liten krigserfarenhet i generationer blir krig något ogripbart i en okänd framtid. Intressenter som ser chanser till nya statsbidrag dyker alltid upp när politiker talar om mera pengar.

Det ställer stora krav på försvarsutskott och andra att noga analysera risker och behov innan man mer konkret börjar utlova större anslag. Det viktigaste är att bygga upp kunskap och mental beredskap innan man börjar ange nya byggen och strukturer. Ta gärna skyddsrummen som varnande exempel på misshushållning och var medveten om att de nuvarande kapacitetsproblemen i sjukvården kommer att bli radikalt värre i ett läge med många skadade.

 
Författaren är tidigare redaktör och riksdagsledamot.

Sista spiken i förtroendekapitalskistan?

Foto: Sjöfartsverket

Det verkar inte finnas något slut på turerna runt Sjöfartsverkets helikopterverksamhet. Idag lämnar myndigheten det dystra beskedet att insatstiderna nu riskerar att ökas istället för att minskas. En ren och skär katastrof för alla de som är beroende av fungerande sjö- och flygräddning!

När man trodde att det inte kunde bli värre efter att man har stängt ner helikopterbaser, farit med osanning om huruvida man klarar att upprätthålla stipulerade tidskrav, och har haft helt orimligt långa insatstider så kommer idag ett nytt negativt besked. Istället för att komma till rätta med ovanstående problematik så riskerar istället inställelsetiden under nattetid istället att vara 45 minuter.

Det innebär att tiden från larm till dess att besättningen ska vara påklädd och helikoptern redo ökar från 15 minuter till 60 minuter

Lägg där till att det inte längre finns något krav att man ska kunna starta inom denna tid eftersom det  därutöver tillkommer tid för så kallad planering av uppdraget innan start kan ske.

Utöver detta så förstår jag inte heller hur Sjöfartsverkets generaldirektör Katarina Norén tänker när hon i en intervju med Sveriges radio hävdar att
"Det blir något sämre service på natten, men vi kommer att klara det uppdrag vi har från regeringen."
Jag har tidigare med några väldigt enkla bilder och beräkningar påvisat att man redan med en insatstid om 15 minuter och en stängd bas på Visby inte alls klarar tidskraven om att lokalisera och rädda en nödställd person inom 60 respektive 90 minuter på nationellt respektive internationellt vatten - exempelvis öster om Gotland.

Jag anser därför att generaldirektör Katarina Norén nu har en skyldighet gentemot allmänheten och sjöfarten att förklara hur man avser att klara tidskraven i enlighet med vad som påstås i de fall en helikopter är den enda möjliga resursen på grundar väder och vind - som denna årstid tyvärr är väldigt vanligt förekommande!

- Kommer basen på Visby att öppnas igen?
- Kommer helikoptrarna att flyga snabbare?
- Kommer man hyra in "någon annan" för att lösa ut ovanstående?

Men det här handlar inte längre bara om myndighetsledningen. Nu bör alla inblandade ta sig en funderare och tillämpa amiralen Anders Grenstads mantra "Mage-Spegel-Tidning".

Helikopterbesättningarnas avtal innebär i grunden att man arbetar en vecka, och är ledig tre veckor(!) 

Detta till synes mycket förmånliga arbetstidsavtal är man uppenbart inte beredd att släppa utan större motkrav, vilket till del är begripligt om man nu har haft det så under en längre tid, annars hade man givetvis haft ett nytt avtal på plats vid det här laget. Generaldirektören uttrycker dock i intervjun att hon anser att besättningarna ska jobba mer i grundschemat än vad man gör idag.

Från fackets sida hävdar man istället att myndigheten bör anställa fler besättningar. Det är möjligt att det faktiska behovet ligger någonstans däremellan, givetvis behöver det finnas en viss redundans i ett system som inte per automatik innebär att någon måste jobba övertid om någon är sjuk.

Det nuvarande avtalet innebär enligt Sjöfartsverket att man inte ens kan erbjuda besättningarna semester i vanlig ordning. Således finns det sannolikt flera goda skäl att revidera avtalet.

En beredskapsvecka (H24 under 7 dygn) i sjöfartsverket genererar alltså tre veckors ledighet (om man inte jobbar övertid på sin lediga vecka vill säga). Vilka andra yrkeskategorier i Sverige har ett sådant avtal?

Under 2016 genererade helikopterbesättningarna övertidskostnader om 52 miljoner kronor, och kostnaden för sjö- och flygräddning ökade med över 50% jmf föregående år från 300 miljoner till 470 miljoner enligt SVT

Det nuvarande avtalets utformning har enligt Sjöfartsverket inneburit att befälhavarna och besättningsmedlemmar med andra tilläggstjänster har tjänat i genomsnitt cirka 125 000 kronor per månad. Den enskilda högsta utbetalningen som gjorts var enligt Sjöfartsverket på över 500 000 kronor för en månad.


En annan aspekt på detta avtal som inte har diskuterats är att flygtiden för varje enskild besättning blir för låg med nuvarande avtal.

Under det senaste kvartalet (1 oktober till 31 december 2017) flög en besättning i Sjöfartsverket i snitt 7,5 timmar under en beredskapsvecka. Denna beräkning är baserat på all flygtid med Sjöfartsverkets helikoptrar under den aktuella perioden fördelat på de baser som har varit öppna. I denna siffra räknas även kortare kontrollflygningar och transportflygningar mellan baser in.

En besättning har alltså (i snitt) mindre flygtid än 8 timmar per månad (baserat på den totala flygtiden under fjärde kvartalet 2017).

Helikopterpiloter med mycket lång erfarenhet av liknande verksamhet menar att detta är för lite flygtid för att över tid kunna upprätthålla en tillräcklig hög kompetensnivå (flygtrim) för att kunna genomföra svåra operationer under svåra förhållanden på ett säkert sätt.

Baserat på detta så vore det således rimligtvis av godo att öka arbetstidsuttaget något för varje besättning genom att exempelvis arbeta en vecka och vara ledig två veckor? Detta borde rimligtvis även ligga i besättningarnas intresse att få möjligheten att utöka sin flygtid - inte bara för att säkerställa egen kompetens (och säkerhet), utan även för att kunna ha bättre förutsättningar att rädda liv under svåra förhållanden. Det gamla uttrycket övning ger färdighet borde även vara giltigt i denna verksamhet.  

Vad menade jag då med Mage-Spegel-Tidning.

Jo, jag anser att alla inblandade i detta bör ställa sig själv följande frågor mot bakgrund av vilken risk denna konflikt och orimliga avtalskrav innebär för alla de som färdas på och över havet:

- Känns det bra i magen?
- Kan jag med gott samvete se mig i spegeln?
- Finns det en risk att tidningen kommer att skriva om det ni nu gör?

Om svaren blir något annat än JA, JA, NEJ så tror jag att man bör ta ett steg tillbaka och fundera över situationen och se till att snarast finna en lösning så att inte liv riskeras.

P.S. 1:  Sjöfartsverket medger nu att man inte kommer att klara tidskraven gentemot Försvarsmakten. Detta är ytterligare en mycket besvärande aspekt på det hela D.S.

P.S. 2: Det finns givetvis flera sidor på ett mynt där olika parter har olika bild av läget. Alla turer och detaljer kommer sällan fram i den allmänna debatten. Därmed inbjuder jag som vanligt till gästinlägg eller repliker i ämnet. D.S.


2,5 dygn på ett skär i ytterskärgården

Foto: Kustbevakningen (KBV 502)


Det här inlägget kommer att avhandla en händelse i oktober förra året, d.v.s. för drygt två månader sedan. Det handlar om en ensamseglare som natten mot den 25 oktober förliste med sin segelbåt i St Annas yttre skärgård, lyckades ta sig upp på ett skär, och som lyckades överleva där i över två dygn innan hjälp anlände.

Att det här fallet tas upp på denna plats beror helt och hållet på att flera av varandra oberoende personer som på olika sätt var delaktiga i sjöräddningsinsatsen har hört av sig och bett mig att granska just denna händelse ur ett sjöräddningsperspektiv i allmänhet och med fokus på räddningshelikopterinsatsen i synnerhet. Först när jag satte mig in i ärendet på djupet förstod jag varför.

Slutet gott, allting gott - brukar man ofta säga. Det slutade gott den här gången. Sjöfartsverkets helikopter Lifeguard 005 från Ronneby hittade den nödställda mannen, landade på ön och tog ombord honom och förde honom därefter till Universitetssjukhuset i Linköping för vård. Således kan man konstatera att slutet var gott, men hur såg vägen dit ut?


Larmet går

Onsdag 25 oktober kl 16:44 

Kustbevakningen kontaktas via mail från en person, vars vän - en rysk man - som som ensam ska segla sin mindre segelbåt till Spanien från Stockholm södra skärgård. Anledningen till mailet är utebliven kontakt med honom under de senaste 18 timmarna. Senaste gången mannen hördes av var under natten mot onsdagen då han befann sig några distansminuter nordost Arkösund.
KBV vidarebefordrar informationen till sjöräddningscentralen (JRCC).

JRCC påbörjar resursinventering, och 45 minuter senare klassar JRCC upp ärendet då "fara för liv inte kan uteslutas" och konstaterar redan här att "man behöver söka mer aktivt".

Man konstaterar redan här att "Flygspaning är önskvärt då området är stort och att det är svårspanat från ytan" D.v.s. spaning från båtar är inte optimalt.


Onsdag 25 oktober kl 17:30 

Kustbevakningsflyget KBV 503 larmas och påbörjar kl parallellsök i området från Häradsskär upp mot Oxelösund med E17 00 00 som begränsningslinje i väster (vilket oturligt nog skulle visa sig vara en knapp distansminut öster om positionen på den nödställda personen).

JRCC vidtar under kvällen även åtgärder i form av olika meddelanden på VHF och NAVTEX med uppmaning att hålla utkik efter båten. Man vidtar även en rad andra åtgärder.

Försvarsmakten genom Sjöbevakningscentralen (SjöC Gbg) blir omgående engagerad för att ta fram radarhistorik/spårning.


SAR-helikopter Visby

Onsdag 25 oktober kl 18:42 

Redan en timme efter att uppgifterna kommit in, och arbetet med att skapa sig en bild av läget så har man på JRCC konstaterat att det i första hand är flygande resurser som krävs.

JRCC ringer därför befälhavaren på räddningshelikoptern i Visby kl 18:42 på kvällen för att "höra om de har möjlighet att söka och vad de kan göra".

Svaret från befälhavaren till JRCC blir att han "ska kolla vädret och fundera".

15 minuter senare - klockan 18:57 meddelar befälhavaren till JRCC att han "kan inte gå pga vädret. Detta med de nya väderminima. Kan eventuellt gå när det ljusnar."

Man kan alltså ännu en gång konstatera att Sjöfartsverkets nya väderminima ännu en gång har inneburit sådana begränsningar att man inte startar mot en befarad nödställd person. Detta samtidigt som kustbevakningsflyget med ett större flygplan genomför parallellsök på låg höjd över skärgården i mörker!

Flygplanet KBV 503 meddelar kl 19.10 att man genomför parallellsök med 1 NM sökavstånd och att man har möjlighet att fortsätta i ytterligare två timmar (fram till ca kl 21.00).

Fartyget KBV 033 som har kommit upp i området meddelar att det är svårsökt mht sjöhävningen, och man fattar beslut om att avbryta deras insats.


Fortsatt spaning

Kvällen Onsdag 25 oktober

Polisen är nu inkopplad och bistår med pejling av var mannens mobiltelefon tidigare har befunnits sig.  Man erhåller ett antal pejlingar som ger begränsningslinjer som innebär att sökområdet stämmer väl överens med det område som KBV 503 har fått tidigare.

KBV 503 fortsätter att söka under sena kvällen och utökar sökområdet något, men Sjöfartsverkets helikopter uteblir.

När KBV 503 kl 2115 måste avbryta och gå mot basen Skavsta så gör räddningsledaren bedömningen att det är för svårspanat för ytenheter, och eftersom man inte har tillgång till några flygande resurser så gör man därför ett uppehåll i det aktiva sökandet efter mannen.



KBV-flyget återupptar sökandet och ASC 890 ansluter

Morgonen Torsdag 26 oktober

Under kvällen och natten ställer JRCC flera gånger frågan huruvida KBV-flyget har möjlighet att återuppta sökandet på morgonen, och att man vill ha upp dem så fort som möjligt när det ljusnar.
Strax efter kl 0800 startar KBV 502 och fortsätter spaningen i det aktuella området.

KBV 313 påbörjar att söka av hamnar i området.

Kl 10.43 ansluter även Försvarsmaktens radarspaningsflygplan ASC 890 i sökandet. Man startar från Malmen och söker i området Oxelösund - Gotland - Ölands norra udde.

Kl 13.28 avbryter KBV 503 sökandet, och en timme senare kl 14.34 avbryter även ASC 890 sökandet och går tillbaka till Malmen.

Kl 15:39 ansluter KBV 503 och fortsätter sökandet efter sin ordinarie flygrutt.

Någon helikopter från Sjöfartsverket larmas inte ut under hela dagen, trots att man redan under den tidiga morgonen var angelägna om att få upp flygande resurser (KBV) för spaning.



Ny bedömning av situationen

Torsdag 26 oktober kl 17:30

Räddningsledaren gör på torsdag kväll följande bedömning (kortfattat):

Området avsökt, det finns inga tecken på olycka.
Det kan dock ändå inte uteslutas att den saknade har råkat ut för något.
Den sammantagna bedömningen är att inte fortsätta med aktiv sökinsats, utan klassa ärendet ovisshet istället fortsätta med inre spaning

Man genomför inre spaning i stor omfattning under natten och morgonen genom att kontakta en rad personer och därmed kan man utesluta en mängd platser/hamnar.


Återupptagning av flygspaning under morgonen

Morgonen Fredag 26 oktober

Kl 09:13 startar Flygvapnets ASC 890 ånyo från Malmen och får det senast fastställda sökområdet. JRCC pratar senare även med FTS /JAL där man kommer överens om att en rote JAS 39 Gripen ska flyga över området och söka efter den försvunna segelbåten vilket man också gör.


Räddningshelikoptern Visby larmas

Förmiddagen  Fredag 26 oktober

Kl 1015 larmas räddningshelikoptern Lifeguard 002 på Visby för sök mellan Harstena och Häradsskär!

Den här gången startar helikoptern, men det dröjer nästan en timme innan helikoptern kommer iväg. Den lyfter kl 11:09 från Visby flygplats, dvs hela 54 minuter efter larm.

Kl 10.45 innan helikopter från Visby kommer i luften gör Rescuerunner Gränsö några fynd där man bland annat hittat en kudde med ryskt tvättråd samt en rad andra saker som eventuellt kan härledas till den saknade båten. Dessa fynd som görs av Rescue Gränsö från RS Arkösund är till synes helt avgörande för insatsen, då de indirekt fastställer att båten är förlist.

Rescuerunner (Foto: SSRS)


Kl 11.39 påbörjar Lifeguard 002 sökinsatsen, kort därefter påträffas inredning från segelbåten och en rad andra delar.

Kl 12.44 engageras även KBV 502 för spaning i samma område.


Räddningshelikoptern Ronneby larmas

Eftermiddagen Fredag 26 oktober

Kl 12.57 larmas även räddningshelikopter Lifeguard 005 i Ronneby till platsen.
Men även den helikoptern dröjer 35 minuter innan den kommer iväg kl 13.31.

Kl 13.30 (ca) avbryter Lifeguard 002 och går tillbaka till Visby för att tanka. Detta ifrågasätts av RL som undrar varför man inte kan gå till Nyköping (närmare) och tanka. RL får förklarat för sig att Lifeguard 002 måste ha en tekniker på plats för att kunna kupera och tanka.



Den nödställda personen lokaliseras! 

Kl 14.38 hittar helikopter Lifeguard 006 en havererad segelbåt och en svartklädd man på ett skär som vinkar för att få uppmärksamhet. Positionen är i närheten av ön Stora Lundskär strax öster om Gubbö Kupa mitt emellan Häradsskär och Harstena. 

Mannen har skrivit HELP med mossa på berghällen.

Personen tas ombord och man flyger honom till sjukhuset i Linköping. Därmed avslutas räddningsinsatsen. Slutet gott som sagt, efter ett omfattande arbete från många instanser.


Foto: Sjöräddningsällskapet RS Arkösund

Foto: Kustbevakningen (KBV 502)
Foto: Kustbevakningen (KBV 502)
Foto: Kustbevakningen (KBV 502)



Analys/Kommentarer

Baserat på den ovan beskrivna insatsen - som i det stora hela har genomförts på ett föredömligt sätt, inte minst genom den omfattande inre spaningen från JRCC (som inte kan återges i sin helhet här) och sökinsatserna från flygplan, fartyg, båtar och inte minst SSRS rescuerunner.  

Men ånyo så väcks det dock nya som gamla frågor runt Sjöfartsverkets helikoptrar och dess beredskap och tillgänglighet.

Än mer anmärkningsvärt är det att personal - oberoende av varandra - som på olika sätt varit engagerade i just denna räddningsinsats anser att det är anmärkningsvärt att inga helikoptrar från Sjöfartsverket deltog i räddningsinsatsen under de första två dygnen trots att det var just flygande resurser som var den enda relevanta och dessutom mest efterfrågade resursen.



1. Varför startade inte helikoptern på Visby?


Helikoptern baserad på Visby larmades redan på onsdagen, dvs nästan två dygn innan personen hittades. Befälhavaren valde då att inte starta på grund av "nya väderminima". Detta samtidigt som KBV 503 flög i området på låg höjd och mörker under många timmar. Vädret på Visby flygplats såg den aktuella tidpunkten ut enligt nedan baserat på historisk väderdata från väderarkivet rl.se som arkiverar väderdata från svenska flygplatser. Detta är alltså det faktiska vädret och inte en prognos.




Man kan sammanfatta vädret på Visby flygplats vid tidpunkten för larmet enligt nedan.

Vindriktning: Syd-Sydväst
Vindstyrka: 7 m/s
Temperatur: +12 grader
Lufttryck: 996
Sikt: över 10 km
Molnighet: Mulet

Tyvärr finns ej molnbaser i denna statistik, något som är avgörande för att fatta korrekta beslut. Jag avser därför inte dra några slutsatser av detta väder eftersom det inte är dåvarande prognoser utan faktiskt väder som redovisas. Men jag konstaterar dock att KBV 503 var uppe och genomförde spaning under molnbasen samt att övrig flygtrafik från Visby flygplats inte var påverkad.

Nya väderminima (beslut 2017-10-12) är en utkomst av en konflikt inom Sjöfartsverket där besättningarna inte skriver avvikelserapporter jmf tidigare samt turbulens runt nytt arbetstidsavtal. Man kan därför ännu en gång konstatera att Sjöfartsverkets nya väderminima och lägsta flyghöjder innebär risker för andra människors liv när helikoptrarna inte kommer upp i luften när de behövs som mest.



2. Varför larmades inte helikoptrarna ut i gryningen på torsdag morgon? 


Jag har frågat Sjöfartsverket huruvida JRCC tog någon ny kontakt med befälhavaren på helikoptern i Visby när det ljusnade på morgonen 26/10?

Sjöfartsverket svarar genom sin kommunikationsavdelning så här:
Bedömningen under dag ett var att JRCC behövde fler ingångsvärden och att vi inte hade några tecken på att olycka skett varpå en inre spaning påbörjades samt ett sök med ytenheter och flygande enhet. Under senare delen av kvällen gjorde JRCC bedömningen att området var svårspanat för ytenheter med hänsyn till dyning, mörker och sökområdets storlek. Natten tillförde inte någon ytterligare information som tydde på att en olycka skett och man avsåg därför fortsätta söket vid gryningen med KBV-flyg som har goda möjligheter att söka av stora områden. Under förmiddagen användes även Försvarsmaktens radarspanings-och ledningsflygplan i ärendet. Dessa bedömdes som tillräckliga med de ingångsvärden som JRCC hade. Någon förnyad kontakt med SAR-hkp under morgonen togs således ej.

I JRCC sjöräddningslogg för det aktuella fallet framgår vid flera tillfällen under natten och tidiga morgonen att man är mycket angelägna att få ut kutbevakningsflyget så fort som möjligt för spaning. Det är således ändå oklart varför man inte larmar ut helikoptern för ingående sök av öar i det aktuella området i gryningen. Som bekant kan en helikopter flyga betydligt långsammare samt söka av öar på ett helt annat sätt än ett flygplan.

Att helikoptern är ovärderlig vid sök på och runt öar bevisades dessutom av Lifeguard 005 som hittade personen direkt när de väl startade från Ronneby den 27/10. Man flög i praktiken rakt på personen.


3. Beredskapstiderna


Det är anmärkningsvärt att det tog 55 respektive 35 minuter för helikoptrarna att komma i luften efter larm - dessutom på vardag under dagtid.

Som bekant har Sjöfartsverket tagit bort det gamla tidskravet på 15 minuter, man ska enbart vara redo för insats, dvs påklädd och utdragen helikopter inom 15 minuter, därefter kan den så kallade planeringen av uppdraget få ta hur lång tid som helst. Det finns alltså inget krav på hur snabbt helikoptern ska vara i luften längre....

Det här bevisar ånyo att Sjöfartsverket omöjligt kan klara att rädda en nödställd person med helikopter öster om Gotland inom 60/90 minuter på svenskt/internationellt vatten. Det går helt enkelt inte om det tar så lång tid från larm till dess att helikoptern lyfter. Den som har befunnit sig till sjöss i detta område i större omfattning vet att det är få tillfällen under ett år som räddning av nödställd med fartyg/båt är genomförbart mot väder och våghöjder.

Sjöfartsverkets helikoptrar är med hänsyn till den uppgift man är satt att lösa att likställas med räddningsbilar på en brandstation. Som jämförelse kan sägas att en heltidsbrandman ska vara utryckningsklar inom 90 sekunder och en deltidsbrandman som har jour i hemmet/på jobbet ska vara utryckningsklar inom 5 eller 8 minuter.

Slutsatser

Det är oroväckande att personal som ingår i sjöräddningsorganisationen ställer sig frågande till varför Sjöfartsverkets helikoptrar inte kommer upp i luften när de behövs som mest.

Det är oroväckande att interna konflikter och turbulens leder till ökade väderminima som leder till att helikoptrar blir stående på marken vilket indirekt innebär risk för liv.

Det är oroväckande att Sjöfartsverket uttryckligen hävdar att man löser tidskraven 60/90 minuter även om basen på Visby är stängd. Det torde nu vara uppenbart att detta inte är möjligt om den enda möjliga resursen är en helikopter med bakgrund av den tid det tar från larm till start.

Vilka åtgärder borde då vidtas avseende helikopterresurserna?

- Tillse att fem baser är bemannade över tid
- Starta inom 15 minuter efter larm! Kan brandbilen åka inom 90 sekunder så bör detta vara möjligt.
- Se över väderminima/gränsvärden och om så krävs utbildningsstatus så att tillgängligheten ökar.


Den här gången blev utfallet av den samlade räddningsinsatsen lyckat, mycket tack vara alla inblandade inklusive helikopterbesättningarna - när de väl kom upp i luften.

Att den nödställda personen - som dock uppvisat ett extremt dåligt sjömanskap ur flera aspekter - klarade livet efter 2,5 dygn på ett skär i ytterskärgården i oktober månad med kallt väder, utan möjlighet till värme, färskvatten och mat är både glädjande och imponerande.


-----------------------------------------

Varför granskar bloggen Sjöfartsverkets helikopterverksamhet?

Sjöräddningshelikoptrar är den i särklass viktigaste livlinan för alla som färdas på eller över havet. Detta är en samhällsfunktion som förväntas fungera även under de mest svåra förhållanden, således när den behövs som mest.

Det handlar primärt om att det måste fungera vid större katastrofer likt Estonia/Scandinavian Star, men även vid alla andra typer av nödlägen så som vid räddning av nödställda i havet, från fritidsbåtar och fiskebåtar samt vid evakuering av skadefall och bränder ombord på fartyg. En annan anledning är att Försvarsmakten har ett stort behov av en fungerade sjö- och flygräddning vilket även finns reglerat i avtal.

När det finns uppenbara brister i hur detta hanteras, hur beredskapen ser ut, och när Sjöfartsverkets helikoptrar gång efter annan inte startar även under förhållanden som till synes ter sig gynnsamma så finns det all anledning att granska verksamheten.


I dag finns det ingen annan statlig eller civil aktör som i närtid tid skulle kunna etablera förmågan att med personella och materiella resurser ta över och driva verksamheten i sin helhet, något som har antytts och önskats från flera håll i den pågående debatten.   

Målet och syftet med granskningen är under rådande förhållanden enbart att den helikopterbaserade sjö- och flygräddningen markant måste förbättras jämfört med rådande prekära läge. En sådan förändring kan nog tyvärr, enligt min bedömning, enbart ske om frågan lyfts fram i det allmänna ljuset och där debatteras.


Utrikesministern och säkerhetspolitiken

av Patrik Oksanen

Foto: Drop of Light / Shutterstock

Är Nuclear Ban Treaty till gagn för svensk säkerhet? Utrikesministern tror så. Patrik Oksanen tror det definitivt inte.

Utrikesminister Margot Wallströms uttalanden i SVT Rapport på Nyårsdagen att ”Nato ska avstå från att säga saker som upplevs som press och hot mot Sverige” har väckt många reaktioner. Samtidigt är det upprepning av tidigare budskap från utrikesministern. Bakom uttalandet ligger frågan om Sverige ska skriva på Nuclear Ban Treaty, kärnvapenförbudsavtalet, eller inte. Inget land vid Östersjön, förutom Sverige, överväger att skriva på.

Bloggen har fått tillstånd att publicera en längre ledartext som beskriver konflikterna och spelet kring avtalet.

Texten publicerades första gången 1:a a september i Östersunds-Posten, Hudiksvalls Tidning, Ljusnan, Ljusdals-Posten och Söderhamns-Kuriren, samtliga en del av tidningskoncernen MittMedia. Rubriken är ”Wallströms kärnvapendröm för Sverige mot säkerhetspolitisk atomvinter”.

Bakom texten ligger både offentliggjorda UD-handlingar, internationella bedömares ”arbetsdokument” samt samtal med ett tiotal källor, från flera länder, med insyn i diplomatin kring avtalet, under villkor om anonymitet.

Vad är egentligen nytt sedan texten publicerades?

– I sak är det bara en sak som är ny, att regeringen har tillsatt en utredning. UD ville att den skulle bli klar i vår, försvarsdepartementet ansåg att mycket behöver utredas. I klartext efter valet, här vann försvarsdepartementet. Och sedan blev ju Hultqvist kvar, när texten skrevs hängde misstroendeförklaringen efter Transportstyrelsen i luften.

Kommer Sverige att skriva på?

– Nej, jag betraktar avtalet som politiskt dött. Om Wallström ens får det igenom regeringen, vilket är ytterst tveksamt med tanke på att Löfven avgjorde utredningens tidpunkt till Hultqvists fördel, tar det stopp i riksdagen.

– Alliansen är emot, jag räknar med att Sverigedemokraterna står kvar vid sin kritiska position. Men om de skulle svänga har jag ändå svårt att tro att Stefan Löfven är beredd att driva igenom ett säkerhetspolitiskt kontroversiellt beslut som stödjer sig på SD. Och inga opinionsmätningar talar för att denna situation kommer att ändra sig efter valet.

”Wallströms kärnvapendröm för Sverige mot säkerhetspolitisk atomvinter”

Ungdomens 80-talsdrömmar om slagord för en kärnvapenfri värld håller på att föra svensk utrikes- och säkerhetspolitik in i en återvändsgränd som slutar med ett stup.

En återvändsgränd som gör både Sverige och världen mer utsatt för kärnvapen, helt tvärtemot den retorik UD:s politiska ledning lever med.

Det här är historien om hur det viktigaste svenska säkerhetspolitiska och utrikespolitiska ställningstagandet på årtionden drivits fram av utrikesminister Margot Wallström och där UD:s ledning aktivt försökt hålla borta den förödande kritiken som finns mot avtalet från andra departement, riksdagspartier och allmänhet.

Istället är det viktigare att få ett avtal på plats som stigmatiserar kärnvapenländer än som leder fram till att kärnvapen inte sprids eller minskar.

Dessutom har UD tigit om varningar för allvarliga konsekvenser från bland annat USA och handlingar som skickats utan hemligstämpel till andra myndigheter har sekretessprövats när de ska lämnas ut.

Längs vägen mot ”Nuclear Ban Treaty” har en rad svenska principer övergivits, samordningen med Finland brutit ihop och relationerna med USA, Storbritannien, Frankrike och Nato hotas. Allt för ett avtal som beskrivs i ett UD-dokument som kaotiskt hopsytt och som inte kommer att leda till något resultat.

Låt oss börja i det självklara. Ingen gillar kärnvapen. Det är ett fruktansvärt vapen som mänskligheten aldrig borde ha hittat på. Och målet borde vara att det avskaffas helt. Det säger alla, inklusive de som inte vill skriva ”Nuclear Ban Treaty”.

Men vägen mot en kärnvapenfri värld går inte via det nya avtal som Sverige röstat för och som utrikesminister Margot Wallström nu vill att Sverige skriver på.

Hur ensam Sverige är försökte utrikesminister Wallström undvika att klargöra när avtalet försvarades 25 augusti på SvD Debatt. Nogsamt undviker Wallström att tydliggöra att det enda land som drabbats av kärnvapen, Japan, inte skriver på, och inte heller Finland finns med.

Inga Natoländer skriver på, det gör att Sverige är enda östersjölandet som vill skriva på NBT-avtalet, i sällskap med några mindre europeiska länder.

Alla dessa länder har ett bättre säkerhetspolitiskt läge än vad Sverige har idag.

Sekretessen kring slutrapporten

Och bristerna är många. UD:s slutrapport om förhandlingar innehåller inga hemligstämplar i sig, och har skickats runt både till en lång rad svenska ambassader samt till andra svenska myndigheter. Men när ledarsidan begär ut handlingen enligt offentlighetsprincipen så tar det plötsligt tvärstopp.

I stället dröjde beskedet och sedan kom nytt besked om prövning. Och när dokumentet efter en vecka lämnas ut är det uppenbart att UD inte vill att riktigt hur många av bristerna, både med avtalet och förhandlingarna som process, ska spridas med ”hänsyn till mellanfolkliga förbindelser” och att ”det skadar landet”.

Redan i den öppna inledningen slås avtalets stora brister fast: ”Sammansättningen av deltagandet i förhandlingen medförde att Sverige hade svårt att få gehör för flera förslag. Från svensk sida hade önskats ett förbud av mer rimlig omfattning, starkare verifikation och tydligare språk om förbudets kompletterande roll i förhållande i NPT”.

NPT är icke-spridningsavtalet för Kärnvapen från 1968. Ett avtal som är underskrivet av nästan alla världens länder, inklusive de stora kärnvapenmakterna. Undantagen är de senare kärnvapenmakterna Indien, Israel, Nordkorea och Pakistan.

Men det nya NBT-avtalet säger uttryckligen i artikel 18 att det går före andra avtal, som NPT – något som Sverige protesterade emot i sin röstförklaring. Men likväl står det så i avtalet.

Och eftersom NBT innehåller sådana brister när det gäller omfattning och verifikation (inga krav på verifikation vilket skulle ge exempelvis Nordkorea lugn och ro att utveckla kärnvapen) är oron från kritikerna stor att detta kan utnyttjas för att undergräva försöken att stoppa kärnvapenspridning.

En genomläsning av den svenska slutrapporten ger också bilden av kaotiska förhandlingar med ordförandeskapets bristande kapacitet. Ändå tycks UD ha sekretesstämplat några av de värsta exemplen från förhandlingarna.

Diplomatkällor har vittnat om dåligt förberedda förhandlingar, med oklar information om vilka som ingick samt var, när och hur samtalen i små grupper genomfördes. Där vissa gruppresultat senare, inför alla, presenterades felaktigt som kompromisser.

Resultatet av NBT är alltså ett avtal som skuldbelägger kärnvapenstater och alla stater som på olika sätt bygger sin säkerhet på kärnvapenstaters garantier, det vill säga Natoländerna och kärnvapen-paraplyet.

Samtidigt saknas konkreta steg för att kunna stoppa nya länder som att skaffa sig kärnvapen. Det saknas också vägar att få de befintliga kärnvapenmakterna att minska eller helt avveckla sina arsenaler. Och den svenska delegationen, som ändå röstade för slutresultatet, kände sig tvingad att avge en röstförklaring där man i tio punkter kritiserade avtalet.

UD skriver i slutrapporten ”…för att bli ett verkligt nedrustningsinstrument krävs tillträde av kärnvapeninnehavare. Det ter sig föga sannolikt.” Men hur osannolikt det verkligen är har UD valt hemligstämpla. Svenska folket ska inte få veta att bakom sekretessens fikonlöv gömmer sig en formulering som visar hur utsiktslöst avtalet är, och den beskrivs av de som läst rapporten som följande…

”Antagandet att vissa av kärnvapenstaterna ska ta hänsyn till konventionen i sina eventuella nedrustningsåtaganden är inte sannolikt, inte minst i ljuset av sin skarpa kritik och avståndstagande. ”

Det i sig är en föga överraskande slutsats. Det är bara att lyssna på Sveriges närmaste utrikespolitiska allierade för att förstå slutsatsen.

Finlands valde annan väg. Länge har det varit ett mantra mellan Utrikesdepartementet och Utrikesministeriet i Helsingfors att Finland och Sverige samarbetar allt djupare och närmare i utrikes- och säkerhetspolitiken.

Här har tjänstemän bäddats in hos varandra. Man säger sig vilja agera samordnat och från både Helsingfors och Stockholm har man understrukit att utrikesministrarna Wallström och Soini stortrivs ihop.

Men när det kommer till den säkerhetspolitiska kärnan förmår inte Sverige och Finland vandra hand i hand. ”Nationella intressen” tar över.

Nationella intressen är inte det samma i Helsingfors som för den vänster-socialdemokratiska sfär som UD:s politiska ledning kommer från. För Stockholm har drömmen om en kärnvapenfri värld, att arbeta med tredje världen och civilsamhället för att nå dit varit överordnat. För Helsingfors har nationens överlevnad varit målet och den realpolitiska kylan är vägledande.

Finland valde att hålla sig helt utanför förhandlingarna när kärnvapenmakterna, inklusive Ryssland, inte var med. Bakom resonemanget ligger den analys som UD hemligstämplar.

Det går inte att påverka kärnvapenmakterna om de inte är med i avtalet. Man kan inte få med kärnvapenmakterna i det här avtalet med de skrivningar som finns. Alltså har avtalet spelat ut sin praktiska betydelse innan bläcket har torkat. Dessutom hotar det att undergräva Icke-spridningsavtalet NPT, där kärnvapenmakterna är med.

Och om man hade kommit fram till någon annan slutsats, mot förmodan, så kan man från finländsk horisont ofta höra ett konstaterande att ”Sverige nog har litet större utrymme att agera än vad Finland upplever att man har. Realpolitik och geografiskt läge kräver försiktigare handling”.

Och vad är man rädd för från Finlands sida? Jo, att hamna utanför den västerländska gemenskapen och isoleras från samarbetet med USA och Nato. Ett scenario med begränsad övningsverksamhet, på grund av ett effektlöst avtal, med USA och Nato är en säkerhetspolitisk mardröm.

Då skulle Finland vara ännu mer utsatt för rysk press som syftar till att återställa de långa skuggåren under VSB-paktens dagar då Sovjetunionen hade ett allt för stort inflytande på finländsk inrikespolitik, inklusive presidentval.

I Helsingfors är man lyhörd och gör en realpolitisk analys. I Arvfurstens palats har man under ett års tid ignorerat varningssignalerna. Och kring detta har Stockholm och Helsingfors inte kunnat hitta en gemensam linje.

Även om man gärna från Helsingfors sida försöker sopa över sprickan genom att betona gemensamma mål (vem vill inte ha en kärnvapenfri värld?) och att man bara gjort olika analyser om vilken väg som är bäst och att det inte påverkar något framåt så går det inte att komma från att i ett skarpt läge misslyckades samordningen.

Det nationella intresset går alltid först.

Varningarna från väster

Det har de senaste dagarna kommit braskande rubriker om brev från försvarsminister Mattis till försvarsminister Hultqvist och att USA:s Chargé d´affaires träffat utrikesminister Wallström. Men budskapen som överlämnats är inte nya. Tvärtom.

Den amerikanska hållningen är inte okänd och Sverige är inte det enda land som man framfört den till.

Det här har varit känt hos UD sedan långt tillbaka, redan innan FN:s generalförsamling i december 2016 röstade igenom mandat om förhandlingar att ta fram ett legalt bindande kärnvapenförbud.

Däremot har budskapen framförts på lägre nivå, alltså på diplomatnivå mellan ambassadörer och hos diplomater på nivån därunder.

De amerikanska invändningarna mot NBT känns igen, de är ungefär liknande som UD:s egna. NBT kommer inte att förbättra någonting i världen, dessutom hotar det att undergräva NPT vilket skulle gynna Nordkoreas kärnvapenprogram.

Och eftersom varken Ryssland, Kina eller någon annan kärnvapenmakt kommer att göra sig av med sina arsenaler så kommer USA inte heller att göra det.

Med NBT-avtalet så kommer ett förbud mot kärnvapen och för länder utan kärnvapen att samarbeta med kärnvapenländer. För medlemsländerna i Nato var slutsatsen enkel, NBT-avtalet fungerar inte i verkligheten.

Nederländerna var det enda Nato-land som satt med under förhandlingarna. Men röstade sedan emot. I röstförklaringen var man tydlig:

”Åtaganden i Artikel 1 är inkompatibla med våra åtaganden som Nato-land…Vidare är utkastet, i praktiken, icke verifierbart. Det skadar trovärdigheten.”

Ett avtal, särskilt ett avtal som är vagt och luddigt skrivet för att alla ska kunna skriva på, kommer att leva sitt eget liv när det ska tolkas de kommande åren. Och hur kan Sverige veta vart avtalet tar vägen när olika praktiska händelser ska uttolkas i förhållande till NBT?

Här skulle en tolkning av avtalet kunna bli att Sverige fördragsmässigt måste neka amerikanska fartyg och flygplan tillträde till svenskt territorium på grund av USA:s policy att aldrig bekräfta eller förneka kärnvapen.

Det i sin tur kan leda till att USA:s och Natos försvarsplanering av Baltikum måste tänka bort Sverige, trots våra åtaganden gentemot Baltikum i EU:s Lissabonfördrag och vår ensidiga Solidaritetsdeklaration.

Lägg därtill att Sveriges möjligheter att öva mer avancerat med Natoländer genom detta kan stängas. I praktiken stänger det hela Nato-dörren, samt kan leda till att Sveriges roll som partnerland skulle devalveras kraftigt.

Från amerikansk horisont ställer man sig fler frågor om hur Sverige tänker egentligen. Varför vill Sverige både skriva på avtalet och samtidigt ha skydd från kärnvapenmakter, som USA, Storbritannien och Frankrike? Hur tänker sig Sverige att ett säkerhetssamarbete ska se ut egentligen, när det samtidigt finns hot från en kärnvapenmakt som Ryssland?

I Washington har det också cirkulerat ett ”paper” som är en kalldusch för svensk vapenindustri, att amerikansk industri inte kan samarbeta kring högteknologisk vapenindustri med länder som skrivit på avtalet.

I det amerikanska synsättet är konventionellt och nukleärt försvar sammansatta delar i det amerikanska totalförvaret. För SAAB vore mardrömmen att Gripen skulle stå utan motor. Konsekvenserna skulle bli oöverskådliga och katastrofala. Både för svensk säkerhet och svenska arbetstillfällen.

Det är långt ifrån säkert att ett svenskt undertecknande av NBT skulle få den drastiska effekten, i alla fall på kort sikt, innan olika tolkningar utvecklar dokumentet. Men NBT-avtalet är en mycket farlig väg för svensk säkerhetspolitik.

Genom att stänga NATO-optionen och skrota Hultqvist-doktrinen som går ut på en rad bilaterala samarbeten, framför allt med USA, bidrar Sverige till både instabilitet och ökad oro i Östersjöområdet. Det ökar krigsrisken.

Ryssland är det land som pratar mest om att använda sina taktiska kärnvapen, bland annat för att kyla ned konflikter. Den svenska vägen skulle alltså öka riskerna för att kärnvapen används i Östersjöområdet. Eftersom Sverige är utanför kärnvapenparaplyet så bidrar Wallströms linje till större risk att vi drabbas vid en ”rysk nukleär de-eskalering”.

Ungefär så här har det pratats om Sverige och NBT-avtalet i diplomatiska kretsar i snart ett år.

Wallströms spelplan begränsad

”Vi fattar självständiga beslut. Ingen ska försöka hota eller påverka oss.”

Det var en påtagligt irriterad Wallström som uttalade sig efter uppvaktningen från USA:s Chargé d´affaires. Det som framför allt torde irritera Wallström är att verkligheten nu läggs fram öppet. För budskapet var som sagt inte nytt.

Wallströms mål att få igenom avtalet har försvårats. Hänvisning till utrikessekretess och förhoppningar om tystlåten diplomati har inte fungerat.

En första reträtt var en utredning om konsekvenserna för att vinna tid och för att kunna få frågan igenom i regeringen, där motståndet framför allt är försvarsminister Peter Hultqvist (S) som säger att arbetet med kärnvapennedrustning inte får rubba försvarssamarbeten.

Här talar tiden för Wallström, Alliansens hot om misstroendevotum mot Peter Hultqvist (S) för Transportstyrelsen kan göra att det motståndet faller i regeringen om Hultqvist tvingas bort.

Ett inrikespolitiskt svenskt drag som väcker förundran bland Sveriges allierade. Eller som en av de internationella källorna, en senior och ledande expert inom sitt område, uttrycker det frankt och förvånat – och utan hålla tillbaka:

”Ursäkta, men Alliansens ledare måste ju ha flera skruvar lösa om man under dylika omständigheter vill få bort Hultqvist, svenska regeringens enda trovärdiga säkerhetspolitiska styrman.”

Om Wallström får igenom avtalet i regeringen så återstår riksdagen. Centerpartiet slängde igen dörren stenhårt i veckan, vilket troligtvis grusade förhoppningen om stöd därifrån för Margot Wallström (S) och hennes kabinettssekreterare Annika Söder, dotter till förra centerledaren Karin Söder.

Med hela Alliansen emot återstår bara hoppet till Sverigedemokraterna, som intagit en folkhemsnostalgisk neutralitetsposition till Rysslands stora glädje.

Frågan är om statsminister Stefan Löfven (S) verkligen vill att Sveriges viktigaste utrikespolitiska och säkerhetspolitiska beslut på årtionden ska vila på SD.

Genom att försöka hemlighålla och vilseleda kring motståndet mot NBT-avtalet har utrikesminister Margot Wallström fört Sverige in på en väg där det bara finns två alternativ, backa eller gå över stupet.

Regeringen är förhoppningsvis så klok att man väljer det förstnämnda så snart som möjligt.

 
Författaren är politisk redaktör på Hudiksvalls Tidning och ledarskribent med inriktning på säkerhetspolitik i MittMedia.

Från luftvärn till personalförsörjning

Robotsystem 23 BAMSE. Foto: Saab
Orkar man inte läsa detta långa inlägg, så kan man hoppa direkt till sista stycket.

Under hösten blev det klart att FMV har fått klartecken att inleda förhandlingar med USA om en anskaffning av luftvärnsrobotsystemet MIM-104 Patriot som nytt medelräckviddigt luftvärn för Sverige. Valet har under några år stått emellan Patriot och det franska systemet SAMP/T. Det första har redan 30 år på nacken, men har utvecklats i flera steg under denna period, där Sverige sannolikt tittar på de senaste modellerna av robotar och ledningssystem. Det franska systemet är i princip helt nytt och har än så länge bara levererats i landversion till de franska och italienska försvaren, även om samma system redan finns på en rad olika örlogsfartyg. Systemen har båda sina för- och nackdelar. Den osäkerhet som nu råder gäller hur mycket luftvärn Sverige egentligen kommer att få för pengarna om Patriot beställs. Andra kunder som i närtid beställt Patriot, t.ex. Polen, har blivit mycket negativt överraskade när de upptäckt den slutliga prislappen. Vilket det slutliga innehållet blir i luftvärnsbataljonen för de anslagna ca 10 mdr kr, lär klarna till hösten.

Den mediala belysningen av luftvärnsanskaffningen har under hösten fokuserat på två aspekter. Den ena är huruvida ekonomin kommer att räcka. Det andra är förmågan att skjuta ner ballistiska robotar, som i flera intervjuer har beskrivits som nödvändig (se t.ex. Ny Teknik). Så länge INF-avtalet lever, så finns i vårt närområde endast en form av ballistiska missiler som kan nå Sverige – Iskander-M med ca 50 mils räckvidd. Systemet finns idag hos förband i närheten av St Petersburg och under 2018 troligen också permanent även i Kaliningrad. Från Kaliningrad har Iskander därmed räckvidd in över sydöstra Sverige och Gotland. En fråga man dock måste ställa sig är hur pass dimensionerande Iskander därmed är för Sverige med tanke på det begränsade täckningsområdet, samt att den främsta anledningen för systemets gruppering i Kaliningrad är det amerikanska robotförsvaret i Polen. Oavsett vilket luftvärnssystem man väljer för att lösa uppgiften skydd mot ballistisk robot så lider dessa av en stor begränsning. De skjutande enheterna måste vara grupperade i den omedelbara närheten av målet för att kunna verka mot den ballistiska roboten, eftersom det endast är i slutfasen den är påverkbar. Ser man till Patriotsystemet så är det också systemets förmåga att skydda mot ballistiska robotar som framhålls av tillverkaren. Så sent som i slutet av 2017 användes systemet skarpt i Saudi-Arabien mot en ballistisk robot avfyrad från Jemen av Houthi-styrkor. Trots insats med fyra luftvärnsrobotar verkar man ha misslyckats med att skjuta ner den ballistiska roboten.

Ballistiska robotar är dock bara en liten del av lufthotet, om än det mest kvalificerade. Ett betydligt mer vanligt vapen, som erbjuder både större flexibilitet och ekonomi, är kryssningsroboten. Medan stormakternas ballistiska robotar är helt bundna av INF-avtalet, så är endast kryssningsrobotar begränsade när de är markbaserade. Flyg- och sjöburna kryssningsrobotar har ingen begränsning i räckvidder, vilket gör det möjligt att skjuta dem från mycket långa avstånd (t.ex. Rysslands anfall mot mål i Syrien med kryssningsroboten Kalibr, avfyrad i Kaspiska Havet).

Tyvärr går inte skydd mot kryssningsrobotar hand i hand med skydd mot ballistiska robotar. Luftvärnssystem som är bra på det ena, tenderar att vara svaga mot det andra. Av den anledningen brukar de mer långräckviddiga luftvärnssystemen som S-400, Patriot, SAMP/T m.fl. ha ett närskydd av mer korträckviddigt luftvärn. I fallet med S-400 är det t.ex. Pantsir-systemet. För svensk del kommer närskyddet att utgöras av det nya korträckviddiga luftvärnssystemet med IRIS-T.

Innan den stora svenska strategiska time-out:en avsåg Sverige att anskaffa robotsystemet BAMSE för att just skydda viktiga platser, som t.ex. flygbaser, mot kryssningsrobotar. Systemet anskaffades för en bataljon och sattes upp som demonstratorförband innan det slutligt lades ner under slutet av 00-talet. Istället blev avsikten att sälja den redan anskaffade första bataljonen till en utländsk köpare. Tidigare i år stod det dock klart att den tilltänkta köparen Indien inte kommer att köpa systemet, så de redan levererade enheterna står kvar i malpåse i Sverige, betalda av de svenska skattebetalarna.

Vore det då inte en smal sak att förbandssätta BAMSE-systemet och skapa ett ytterligare luftvärnsförband med förmåga till skydd mot kryssningsrobotar? Hur svårt kan det vara?

Här kommer vi till det som är pudelns kärna i inlägget och som personer utanför Försvarsmakten har svårt att förstå. Saken är den att det är närmast omöjligt. Som på så många andra håll i Försvarsmakten är det inte egentligen mängden materiel som tryter, utan personalen. Den allvarligaste konsekvensen av 00-talets stora nedläggningsbeslut är den som drabbar Försvarsmakten idag i form av problem med personalersättning. Samtidigt som det råder mycket stora behov av att öka personalmängden och framförallt att utbilda nya soldater i form av värnpliktiga för att fylla krigsorganisationen, så kommer antalet officerare bara att sjunka de närmaste åren. Fram till år 2025 kommer mer än en tredjedel av dagens officerskår att ha gått i pension. Trycket på den kvarvarande personalen ökar därmed med tiden, vilket ÖB redan idag varnat för.

Att ersätta dessa tusentals officerare på 7 år är närmast omöjligt, framförallt av den anledningen att någon måste utbilda de nya officerarna. Samtidigt behöver Försvarsmakten utbilda en allt större mängd soldater, och soldatutbildningen utgör i högsta grad en grund för att sedan kunna rekrytera officersaspiranter till de bägge officersprogrammen. Vidare ska den tillgängliga personalmängden samtidigt lösa den kravsatta beredskapen som finns i olika former hos alla förband. Samma personal ska också göra det som skattebetalarna och försvarspolitikerna framförallt förväntar sig – att höja färdigheten på krigsförbanden. Uppgifternas omfång och antal ökar, medan personalvolymen minskar, samtidigt som årsarbetstiden per individ är konstant. Hur denna ökade belastning på de allt färre kvarvarande kommer att slå, behövs det ingen större tankemöda att reda ut. Gott om exempel finns från andra yrkesområden.

Den personal som går i pension lämnar också i många fall nyckelbefattningar som kräver omfattande erfarenhet från förbandstjänst. Dessa befattningar kan heller inte ersättas på kort sikt eftersom alltför få officerare har utbildats under 2000-talet för att fylla de kompetensvakanser som uppstår. Även om man alltså får fram en mycket snabb utbildning för att öka numerären, så är problemet att det finns ett alltför litet underlag sedan tidigare som kan fylla de tomma, mer kvalificerade personalraderna, vilka kräver många års yrkeserfarenhet.

Att Försvarsmakten skulle riskera allvarliga problem med vakanser till följd av omfattande pensionsavgångar på 2020-talet till följd av nedskärningarna och allt mindre intag av officersaspiranter, var känt redan i början av 2000-talet. Det var enkel matematik. Ökänt är t.ex. dåvarande ÖB Håkan Syréns motvilliga och ödesdigra beslut år 2004 att inte anställa en hel kull om ca 400 kadetter år p.g.a. de nedskärningar som försvarsbeslutet samma år medförde. Istället kom personal från nedläggningsförbanden att till stor del utgöra en uppfyllnad av vakanser på andra förband och staber, vilket påverkade åldersstrukturen och som till stor del bidrar till dagens problematik. Antalet officerare som har utexaminerats de senaste åren har tyvärr också varit betydligt lägre än utbildningskapaciteten till följd av för få sökande med rätt kvalifikationer.

Det är därför av yttersta vikt att man redan idag gör allt som går för att reducera konsekvenserna av nedgången i personal så att nedgången blir så liten och så temporär som möjligt. Att rekrytera och nyutbilda personal är viktigt, men det finns andra åtgärder som faktiskt är ännu viktigare. Den personal som finns kvar är också den som ska utbilda och överföra kunskap och erfarenheter till ny personal. Förlorar man erfaren personalen i förtid, får detta en exponentiell konsekvens. Man behöver utbilda extra för att numerärt fylla luckor, men det tar lång tid att lyckas ersätta den förlorade kompetensen.

Nedan följer några sammanfattande förslag för att i möjligaste mån reducera konsekvenserna av de stora pensionsavgångarna och det för låga inflödet av officerare de senaste 15 åren.

Försvarsmakten får inte tillåta sig att en enda officer slutar i förtid. Försvarsmakten måste kunna erbjuda sådana villkor och förmåner att personalen väljer att stanna kvar. Varje person som slutar i förtid får en exponentiell konsekvens när det gäller kompetensöverföring.
”Hygienfaktorerna” (lön, förmåner, administration m.m.) måste vara så bra att dessa inte bidrar till att individer söker sig från Försvarsmakten. Ca en fjärdedel av de som tagit ut officersexamen de senaste åren har valt att sluta efter några år, samtidigt som de antagna varit betydligt färre än behovet.
– Varje anställd måste lösa rätt uppgifter och på rätt sätt. Många uppgifter som idag löses av högt utbildade och mycket erfarna personer skulle istället kunna lösas av särskilt anställd administrativ personal. En mycket ”osvensk” lösning, men effektiv när det är brist på den kvalificerade personalen. En sekreterare eller assistent kan lösa det mesta av en chefs administrativa sysslor i ”stödsystemen” och sannolikt också effektivare. De kan däremot inte leda ett förband i strid, vara övningsledare, genomföra krigsplanläggning och liknande.
– Pension får inte vara en bortre gräns. Det måste vara attraktivt för personal som går i pension att välja att jobba vidare. På så sätt kan man frigöra tid för den ordinarie personalen. Ett utmärkt exempel på var nyligen pensionerad personal kan användas är just för utbildning på de centrala skolorna. Valet kommer annars att behöva stå mellan att använda dagens officerskår till krigsförbandsuppgifter eller utbildning. Att lösa båda samtidigt går inte.
– Återanställ. Sök upp personal som slutat och hör med dem varför de slutade. Erbjud dem att komma tillbaka och fråga vad som skulle krävas för detta. En sekundär effekt är att detta också kommer att hjälpa till att ta fram åtgärder för att förhindra att personal väljer att sluta i förtid.
– Modifiera det befintliga arbetstidsavtalet. Om personaluppfyllnaden är Försvarsmaktens största brist så är mängden tillgänglig personal den näst största. Gör det möjligt att lösa ut överskjutande tid över 40 h per vecka med ekonomisk ersättning och inte bara ledighet. Självfallet måste det finnas skyddsregler, men påtvingad frånvaro skapar också stress - både hos den tvångslediga individen och vederbörandes arbetskamrater som måste kompensera för frånvaron.


Som synes spelar valet av luftvärnssystem mindre roll när det finns så stora problem som fullständig bemanning av dagens ringa organisation. Att förbandssätta Rbs 23 BAMSE är ett exempel på en materiellt lågt hängande frukt, men personellt förblir detta en utopi. Det är heller inte luftvärnet som är huvudfokus för detta inlägg. Vidtas inte handfasta åtgärder omedelbart så kommer Sverige inom några år att ha ett försvar som lider mycket allvarliga personalbrister, inte minst när det gäller ledning och chefer. Två saker står klara. Det ena är att för varje dag som man sitter på händerna så förvärras konsekvenserna. Det andra är att de åtgärder som Försvarsmakten behöver vidta kommer att kosta, varvid det krävs medel för att täcka ökade personalkostnader. Det måste nu till tydlig, omedelbar och långsiktig ledning från politisk nivå för att reducera de ofrånkomliga konsekvenserna i personalförsörjningen p.g.a. tidigare beslut. Det här är inte en fråga som kan överlåtas till Försvarsberedningen att diskutera för att inlemmas i 2020 års försvarsbeslut. Att vidta åtgärder för att minimera konsekvenserna av personalnedgången kommer att kosta, men vad är alternativet?



Prolog: Rikskonferensen 2018

Det är snart dags för den 72:e Rikskonferensen – en institution i det försvarspolitiska Sverige. Klockan 1230, söndagen den 14 januari, sparkar Folk och Försvars ordförande Göran Arrius och generalsekreterare Maud Holma von Heijne, igång årets konferens. De ca 350 deltagarna kommer, under ledning av den utomordentliga moderatorn Pernilla Ström, fokusera på ”världens säkerhet, Sveriges försvar, människors trygghet och samhällets krisberedskap”. Bredare fokus än så för en konferens torde vara svårt att finna, men det är samtidigt en illustration av hur sammanflätade dessa ämnen är. Det går till exempel inte att diskutera Sveriges säkerhet på ett grundligt sätt, utan att svepa ut över världen och dimpa ner i den kommunala räddningstjänsten.

Förväntningarna är stora, som sig bör. Det är ingen äventyrlig gissning att en rad utspel planeras inför konferensen, varav ett antal brukar gå ut på att kunna återkomma efteråt i upprörd besvikelse eller triumf. Ett sådant upplägg åstadkoms genom att utställa förhoppningar om vad olika personer ska lansera på fjället, när man redan vet om de avser göra det eller ej. Den andra kategorin är de i det försvars- och säkerhetspolitiska Sverige som nagelfar varje tal i jakt på förändringar i ordval och nyanser. Detta gäller för övrigt även de som har till uppgift att för andra länders räkning hålla koll på svensk linje. En tredje grupp som har tillkommit på senare år är totalförsvarsengagerade, som genom eget intresse eller anställning har att bevaka eventuella nyheter.

IMG_0190

Chefen för MUST, Gunnar Karlson, med bra budskap vid Rikskonferensen 2017.

Söndag 14 januari

Strax efter att konferensen dragits igång kliver statsminister Stefan Löfven upp på scenen under rubriken Sveriges säkerhet i en ny värld. Frågan är hur han definierar ”ny”? Om han uppehåller sig vid annekteringen av Krim, terrordåd, klimatförändringarnas påverkan, informationssäkerhet, migration och livsmedelsförsörjning – eller Trump för den delen – är inget av det särskilt nytt. Det börjar bli 20 år som olika hot har kallats ”nya”. Det nya (i Sverige) är i själva verket att krig är ett dimensionerande krav i totalförsvarsplaneringen, vilket Försvarsberedningens huvudsekreterare, Tommy Åkesson, framhöll i Försvarsmaktsrådspodden nyligen. Om han däremot brister ut i linjetal om de långa linjerna framåt, hur han bedömer var världen är påväg i ett perspektivplansperspektiv, för att tala försvarspolitiska, och knyter det till regeringens vilja med totalförsvar och säkerhetspolitik, då kan det bli intressant. Extra mycket så om han formulerar en tydlig viljeinriktning när det gäller det fördjupade försvarssamarbetet inom EU. Under frågestunden kan han tänkas behöva besvara hur han ser på att avdela 2 procent av BNP till försvaret, slutsatser av Transportstyrelsen och andra IT-relaterade händelser samt förhålla sig till den senaste tidens diskussioner om FN:s kärnvapenavtal och den upplevda skillnaden mellan UD och Försvarsdepartementet. Det sistnämnda blir dessutom en lämplig brygga över till nästa programpunkt: NATO:s generalsekreterare Jens Stoltenberg.

Kl. 1330 talar Stoltenberg om Säkerhetspolitik i norra Europa – Natos syn. Ingen representant för NATO har någonsin kunnat lämna Sälen utan att få frågan om h*n anser att Sverige bör bli medlem? Ingen har heller svarat på annat sätt än att det är upp till Sverige att bestämma och att vi är välkomna om vi så vill. Det är det sistnämnda som är mest intressant att pressa honom på. Vi diskuterar oftast hur lite eller mycket vi vill gå med i försvarsalliansen, men mer sällan om vi får – eller snarare hur scenariot kan se ut om det inte kan tas för självklart. Det är nog lite typiskt svenskt. Möjligen tar vi det alltför givet, särskilt i en fortsatt försämrad situation i vårt närområde.

Strax efter 14 reder Christian Leffler, vice generalsekreterare European External Action Service, ut hur det fördjupade samarbetet för Europeisk säkerhet utvecklar sig. Det blir naturligtvis en exposé över allt som har hänt sedan proppen åkte ur i Bryssel inom detta område, men förhoppningsvis blir det inte bara det retoriska och det som är undertecknat, utan också var vi befinner oss i det praktiska arbetet inklusive eventuella för- och nackdelar för länder som inte är Frankrike eller Tyskland – eller UK (vi kommer rimligen gemensamt begråta Brexit under detta pass).

Klockan 1445 följs de tidigare passen upp av en mycket kvalificerad panel bestående av Anna Wieslander, Director for Northern Europe Atlantic Council, Gunilla Herolf, forskare i europeisk säkerhetspolitik tillika ledamot av KKrVA och HC Hagman, ämnesråd på UD.

En timme senare är det utrikesministerns tur att tala om Säkerhetspolitiska utmaningar i en globaliserad världMargot Wallström står framför en misstänksam publik i Sälen och många lyssnar noga framförallt för att kunna jämföra med försvarsministerns budskap dag två, men ministrarna kommer naturligtvis att vara koordinerade och inte bjuda på lättköpta poänger. Det är bedömt under presskonferenserna som det kan bära iväg lite, då Wallström kanske känner sig ansatt medan Hultqvist känner sig lika bekväm som hemma i sitt eget vardagsrum.

Ny i sin roll i Sälen är partiledare Ulf Kristersson. Kl. 1615 berättar han om moderaternas alternativ till Sveriges säkerhetspolitik. Eftersom M och S är överens i Försvarsgruppen (tillsammans med MP och C, men med KD och L utanför) kommer han inte upprätthålla sig vid detaljdelar i Försvarsmaktens eller totalförsvarets utveckling, utan fokusera på områden där det går isär: Försvarsekonomin framåt och NATO. Min gissning är att det blir ett NATO-tal. Jag gissar också att han behöver ha bättre svar på hur man ska se på alliansens möjligheter att enas om försvarspolitiken (med tanke på ovan nämnda Försvarsgrupp) än att det ”kommer gå jättebra”.

Efter Kristersson kommer en panel diskutera Utrikespolitiska utmaningar för Sverige, bestående av Kenneth G Forslund (S), ordförande Utrikesutskottet,  Karin Enström (M), vice ordförande Utrikesutskottet, Anders Lindberg, ledarskribent Aftonbladet och Katarina Tracz, chef Frivärld. Panelens sammansättning inbjuder till NATO-debatt, men jag hoppas på fler utmaningar än så.

Dagens sista pass utgörs av säkerhetspolitiska nedslag i Asien, Mellanöstern och Arktis. Jerker Hellström, säkerhetspolitisk analytiker på FOI, utbildar oss om Asien – ett nytt maktcentrumAlexander Atarodi, Mellanösterexpert på
Sida och forskare vid Handelshögskolan i Göteborg, tar hand om tre perspektiv på Mellanöstern och ambassadör Björn Lyrvallgår igenom Arktis – klimatförändringar och säkerhetspolitik.

IMG_0186

Rikskonferenserna bjuder understundom på oväntade panelsammansättningar. Bilden är från 2017.

Måndag 15 januari

Efter lunch på måndagen är det dags för försvarsminister Peter Hultqvist att inleda valåret 2018 under rubriken Framtidens försvarspolitik. Han har en balansgång att gå: Han ska få folk att känna att det är han som är garanten för fortsatta satsningar på totalförsvaret och ”Hultqvistdoktrinen”, det vill säga inga äventyr med NATO men nära samarbete med USA (läs: så att de kommer till undsättning om det behövs). Samtidigt ska han behandla parterna i Försvarsgruppen, inkl. M, ömsint i det ömsesidiga intresset av att inte starta anfallskrig mot varandra inom politikområdets nitty-gritty, för att istället bekriga varandra om NATO. Det är klart att han är lockad av att påminna om hur det gick till under alliansens år vid makten, men han är i slutet av sin egen mandatperiod och får nu svara både på vad han åstadkommit respektive inte rott iland med. Dessutom är det så att utmaningar  gigantiska problem-from-hell tornar upp sig i närtid. Det ska bli mycket intressant att se om han väljer att föregripa dem, dvs. Försvarsmaktens kommande budgetunderlag för 2019 och försvarsmaterielutredningen.

Efter försvarsministern är det Försvarsberedningens ordförande, Björn von Sydows, tur. Han kommer berätta om Försvarsberedningens totalförsvarsrapport, som överlämnades till regeringen strax före jul. Därefter, kl. 1320, kommenterar Försvarsberedningens ledamöter tillika partiernas försvarspolitiska talespersoner:  Hans Wallmark (M), Mikael Janson (SD), Anders Schröder (MP), Daniel Bäckström (C), Lotta Johnsson Fornarve (V), Allan Widman (L) och Mikael Oscarsson (KD).

Klockan 1440 kommer Högfjällshotellet rikta sin uppmärksamhet mot ÖB, Micael Bydén. Ett stärkt militärt försvar, heter hans anförande, och det är möjligt att det faktum att det står stärkt och inte starkt är en poäng med tanke på hans budskap. Försvarsberedningen tar i skrivande stund itu med nästa fas i arbetet inför försvarsinriktningsbeslutet, nämligen det militära försvaret, och ÖB kommer att göra sitt medskick till beredningen. ÖB och Försvarsmakten befinner sig fortfarande i ett slags Aurora 17-postludium, men framåt tornar det som sagt upp sig mörka moln. Möjligen landar det i ungefär samma budskap som hans företrädare, Sverker Göranson, deklarerade i mars 2014.

Förslag om enskilda vapensystem eller geografiskt styrda resurser är fel väg att gå. Först måste vi säkerställa insatsorganisationens förmåga som helhet. (…) Därför är det viktigt att inte nu låsa in Försvarsmakten i kortsiktiga och begränsade lösningar som på längre sikt kan skapa operativa, ekonomiska och personella begränsningar som leder till att den totala försvarsförmågan blir oförändrad eller till och med minskar (…) Självklart skulle en större insatsorganisation välkomnas av Försvarsmakten, men då gäller det att den är finansierad. Annars riskerar den att leda till ytterligare obalanser mellan uppgifter och resurser och att vi tvingas flytta runt problemen inom myndigheten.

Efter ÖB är det dags för den – sedan länge vid det här laget – vikarierande generaldirektören för MSB, Nils Svartz. Han ska berätta om Utvecklingen av ett civilt försvar och jag tror han tar tillfället i akt att komma med ett antal tydliga budskap om behovet av att gå från analys och planering till verkstad. Han kommer säkerligen också ge MSB:s syn på och tolkning av Försvarsberedningens förslag, som berör myndigheten på ett fundamentalt sätt om de blir verklighet. Svartz nämner säkert också pågående arbete och behov inom det psykologiska försvaret, vilket är ämnet för nästa punkt i programmet.

Kl. 1615 är det dags för Perspektiv – att bygga ett psykologiskt försvar enligt KV21, i Mikael Odenberg, styresman KKrVA:s regi och därefter, kl. 1630, är ämnet Hur uppnår vi försvarsvilja?, där panelen utgörs av Malin Dreifaldt, ordförande Frivilliga Försvarsorganisationernas Samarbetskommitté, Benjamin Dousa, förbundsordförande MUF, Henrik Malmrot, förbundsordförande Ung Vänster och undertecknad. Jag ser fram emot att ta mig an ämnet tillsammans med mina med-panelister! Utan försvarsvilja faller alla andra faktorer som kan avgöra utgången; materiel, beslutsförmåga, handlingskraft, resurser, planer…

Måndagens näst sista programpunkt heter Att planera ett totalförsvar och jag tror vi kan förvänta oss ett antal lägesbilder i blixtbelysning genom Peter Molin, länsråd Gotland, Maria Lindkvist Dädeby, avdelningschef Trafikverket, Jan Törnqvist, chef Insatsledningen Försvarsmakten och Margareta Wahlström, ordförande Röda Korset.

Efter middagen kommer det sista ämnet för dagen, Försvarsutgifter på 2% av BNP – vad innebär det för Europa och Sverige?, jaga eventuell paltkoma på flykten. Pär Malmberg, Mckinsey & Company/Munich Security Conference inleder på detta tema för att sedan släppa lös en diskussion om effekter på vårt försvar och samhälle mellan Gunilla Nordlöf, generaldirektör Tillväxtverket, Johan Eklund, professor Industriell Ekonomi och VD Entreprenörsskapsforum, Dennis Gyllensporre, chef Ledningsstaben Försvarsmakten, Philip Botström, förbundsordförande SSU och Magnus Ek, förbundsordförande CUF.

IMG_0181

ÖB vid Rikskonferensen 2017.

Tisdag 16 januari

Den sista konferensdagen fokuserar på vår inrikes säkerhet och inleds av Morgan Johansson, justitie- och inrikesminister. Johansson blev som bekant justitie- och inrikesminister – med ansvar för polis samt övriga rättsväsendet, straffrätt, grundlagsfrågor, krisberedskap och civilt försvar – efter turerna med hotande misstroendeförklaringar (jag skrev några rader vid tillträdet, här). Tills dess att Försvarsberedningens förslag om att samla civilt försvar på Försvarsdepartementet blir verklighet – om det blir så – är det Morgan Johansson som ”Totalförsvarsverige” har att hoppas på. Frågan är hur han ska uttrycka sig om Försvarsberedningens förslag att tukta Justitiedepartementet? Den enkla – tråkiga – vägen är att säga att det naturligtvis är statsministern som arrangerar sina departement och ministrarnas portföljer. Klockan 1300 blir det en förutsägbart underhållande debatt mellan Morgan Johansson och liberalernas partiledare, Jan Björklund. Rubriken är Hur skapar vi ett säkrare Sverige?

Årets ”terrorismblock” handlar om nordiska erfarenheter och ger utmärkta möjligheter att provtrycka det svenska systemet mot våra grannar. Anders Thornberg, chef Säkerhetspolisen i Sverige (SÄPO), Finn Borch Andersen, chef Politiets Efterretningstjenste i Danmark (PET), Benedicte Björnland, chef Politiets sikkerhetstjenste i Norge (PST) och Antti Pelttari, chef Skyddspolisen i Finland (Skypo), utgör en extremt kvalificerad panel. Min förhoppning är att de har bestämt sig för att blotta sina strupar något vad gäller eventuella behov av politiska åtgärder för att kunna stärka samarbetet mellan tjänsterna. Att det sker omfattande internationellt samarbete är känt, men var sitter propparna och var är vi sårbara och/eller i vänteläge på regeringars beslut? Men också: Hur ser riskerna ut med nuvarande kombination av politisk vilja, behov av att visa handlingskraft och resurstilldelning? Det jag är ute efter är beslut som till synes är bra, särskilt för glada amatörer på utsidan, men som i det praktiska arbetet faktiskt kan vara kontraproduktiva.

Klockan 1415 handlar det om Ett nationellt centrum mot våldsbejakande extremism, vilket Erik Wennerström, generaldirektör Brottsförebyggande rådet, ska berätta om innan det blir perspektiv på (och starka åsikter om) hemvändare och radikalisering genom Magnus Ranstorp, forskningsledare Center for Asymmetric Threat Studies, FHS, Anne Ramberg, generalsekreterare Advokatförbundet, Anna Carlstedt, forskare Ersta Sköndal Bräcke högskola och Christian Carlsson, förbundsordförande KDU.

Strax efter 15 tar konferensen itu med Cyberförmåga och hoten mot vår IT-infrastrukturLars Nicander, chef Center for Asymmetric Threat Studies, FHS,
Gunnar Karlson, chef Militära underrättelse och säkerhetstjänsten (MUST) och Cecilia Laurén, IT-säkerhetsspecialist Försvarets Radioanstalt (FRA) upplyser oss i denna del. Även på detta område har Försvarsberedningen förslag som är intressanta att lyfta i diskussionen och ett område som bör behandlas är kompetensförsörjningen: Hur säkerställer vi att Sverige rekryterar de bästa i statens tjänst, när myndigheterna aldrig kommer att konkurrera med det privata näringslivets löner? Är det dragkamp om personalen inom skyddsvärda verksamheter nu?

Nästa pass heter Informationspåverkan – tre perspektivMax Arhippainen, informationsdirektör Försvarsministeriet Finland, Mostafa Schurmann, säkerhetschef Sveriges Television (SVT) och Rikard Lindholm, marketing scientist & grundare Semantiko deltar. Därefter spetsar Mikael Tofvesson, chef enheten för omvärld och beredskap på MSB och Patrik Oksanen, politisk ledarskribent Hudiksvalls Tidning/Mittmedia AB, in sig på valet 2018 och hur vi skapar motståndskraft inför det. Klockan 1635 fortsätter val-temat med hur vi skyddar demokratin? Dan Eliasson, rikspolischef Polisen, säkerhetspolischef Anders ThornbergHanna Lidström, språkrör Grön Ungdom och Joar Forssell, förbundsordförande LUF, debatterar detta.

Konferensens allra sista pass går under rubriken Film som terrorismens nya vapen. Medverkar gör Anna Serner, verkställande direktör Filminstitutet, Stefan Hector, chef för Nationella operativa avdelningens operativa enhet inom Polisen, Benedicte Björnland, chef Politiets sikkerhetstjenste i Norge och Magnus Ranstorp, forskningsledare Center for Asymmetric Threat Studies, FHS.
1810 är det slut. Helt slut.

Under onsdagen transporteras alla hem, vilket för de flesta innebär en stunds sömn alternativt lyssnande i lurar på partiledardebatten i riksdagen som startar kl. 0900. Om något av större format briserar på fjället blir det således ganska omgående efterdyningar i plenisalen. Men det gäller inte bara riksdagen. Det som sägs i Sälen kommer inte alls att stanna i Sälen, utan fungera som en referenspunkt i årets kommande debatter varhelst de utspelar sig: ”På Rikskonferensen sade han att…”, ”i Sälen utlovade hon ju…”, osv.

Hela Rikskonferensen webbsänds och kan ses live och i efterhand på Folk och Försvars hemsida. Programmet inklusive samtliga starttider finner du här. På sociala medier följer man lämpligtvis konferensen genom #fofrk

Finland, Sverige & Det stora kriget

En av två aktuella böcker som man bör ha nära till hands under 2018.

The Great War - så kallar britter ibland första världskriget. Vad gäller antalet dödade britter var ju första världskriget värre än andra världskriget, medan det motsatta förhållandet gäller ur rysk synvinkel. I och med att vi nu har inträtt i året för hundraårsminnet av första världskrigets slutår kan man utifrån den senaste litteraturen om hur kriget berörde Norden reflektera över Finlands och Sveriges läge 1918 och 2018.

Ett grymt krig utspelade sig 1918 i Finland, med moderna ögon präglat av krigsförbrytelser under själva kriget, illdåd och terror utförd av både "röda" och "vita" aktörer - många krigsdeltagare var snarare beväpnade civila än soldater (barnkrigare förekom även, på båda sidorna). När den vita sidan segrat fortsatte illdåden, men då enbart utförda av de vita. Krigets namn var under decennier kontroversiellt men sedan några år är finska inbördeskriget det allmänt accepterade och så heter även Tobias Berglunds och Niclas Sennertegs nya bok om det. Författarna levererar en modern historik över själva krigsförloppet samtidigt som de visar hur detta krig - ungefär som spanska inbördeskriget - var både ett inbördeskrig och en del av andra konflikter. Vilka andra konflikter i detta fall? Både första världskriget och ryska revolutionen med det direkt påföljande ryska inbördeskriget.

De stater som mest var delaktiga i olika militära handlingar i Finland 1914-18 var Ryssland, Tyskland och i viss mån även Sverige. Men Berglund & Sennerteg presenterar även bakgrunden till Finlands ställning och interna klimat 1914, de sammanfattar alltså Finlands ryska period 1809-1914, på ett välskrivet och intressant sätt. Det finska motståndet mot ryska imperialistiska åtgärder i Finland var inledningsvis passivt och leddes av den hemliga organisationen Kagalen. Mer handlingsinriktade rörelser uppstod, inte minst på grund av de så kallade kosackkravallerna i Helsingfors och den påföljande ryska diktaturförordningen.

Från att ha varit ett lugnt hörn av Ryska imperiet ville allt fler i Finland, särskilt studenter, se en total frigörelse från imperiet. Oväntat hög fart fick denna process genom den geografiskt avlägsna serbiska underjordiska rörelsen Svarta handen, som ytterst låg bakom mordet på kronprins Franz Ferdinand av Österrike-Ungern - attentatet som användes som förevändning för utlösandet av första världskriget. Författarna tydliggör alltså hur avgörande första världskriget var för krigshandlingarna i Finland, men också hur intimt kopplat inbördeskriget i Finland (eller om man så vill: kriget i Finland) var med de kvarvarande ryska trupperna i landet. Liksom undertecknad (i boken Ryska elitförband och specialvapen) lyfter författarna fram den ryske översten Michail Svetjnikov. Formellt leddes den röda sidan i Finland av Eero Haapalainen, men från och med slutet av februari 1918, var det dock, för att citera Berglund & Sennerteg, "...Svetjnikov som ledde de militära operationerna under resten av inbördeskriget". Vapnen på den finska röda sidan var också till stor del gåvor från ryska soldater och dessa var inte bara observatörer, en stor del av dem blev liksom Svetjnikov krigsdeltagare. Berglund och Sennerteg ger exempel på hur ryska soldater konkret understödde den finska röda sidan flera månader före det officiella krigsutbrottet den 27 januari 1918.

Men författarna skildrar också utförligt den tyska inblandningen i Finland, som främst syftade till att förbättra läget för Tyskland på första världskrigets östfront. I dessa avsnitt finns dock ett sakfel som författarna borde rätta i kommande upplagor (som boken förtjänar). Det står nu nämligen att den tyska sabotageräden med biologiska vapen (mjältbrand i sockerbitar) mot ryska transporter längs Tornedalen misslyckades. Men som både undertecknad (i Svenskar i krig 1914-45) och K-G Olin (i sin bok Tärningskast på liv och död) har visat så hann dock de tyska sabotörerna (som var svenska och finska frivilliga) döda "ett par hundra hästar" för att citera en dåtida svensk/rysk källa. Detta fel och ett annat uppvägs dock av en stor mängd viktiga analyser, inte minst om svenska frivilliga och den dåvarande svenska synen på Åland.

Brittiska ubåtsoperationer i Östersjön 1915 i konkret form, en rest av E19:s offer.

Liksom Finska inbördeskriget behandlar den nya antologin Sverige och första världskriget: Maritima perspektiv svensk syn på Åland, men på ett ännu mer välillustrerat sätt, i Thomas Roths kapitel "Den svenska Ålandsexpeditionen 1918" som nog bättre än någon tidigare bok klargör hur Sverige militärt intervenerade på Åland, främst på grund av geografiska och militära skäl, men också med lokalbefolkningens goda minne. Detta är en dramatisk episod i Sveriges och särskilt svenska flottans och KA 1:s historia (och därmed Amf 1:s). Roth och grafikern bakom boken levandegör Ålandsexpeditionen 1918. I ett annat av bokens kapitel, av Anna McWilliams, får vi nu för första gången en utförlig och snyggt illustrerad historik över kollisionen på svenskt vatten som blev döden för besättningen ombord den kränkande ryska ubåten Som (ja, ubåten hette just så, det betyder mal). Hon skriver även så att resterna av ett av den brittiska ubåten E19:s offer i Östersjön, bevarade på Marinmuseum i Karlskrona, borde få en mer framträdande plats i muséet. Bokens alla författare och grafiker är att gratulera, men redaktören skulle i en kommande upplaga kunna rätta transkriberingen av den 25-årige ryske ubåtskaptenens namn samt ta upp vad lasten av "kärleksgåvor" innebar.

Vid läsningen av dessa böcker om händelser för 100 år sedan faller det sig naturligt att jämföra med senare lägen, som dagens. Geografin är ju konstant, rätt styrande, och ryska politikers, militärers och författares uttalanden om Finland och baltstaterna gör det hela inte mindre angeläget. Förresten, det kanske inte är så märkligt att 1980-talets ubåtsoperationer ännu är diffusa, med tanke på att viss oklarhet om en ubåtskränkning 1916 återstår. Minns även att det tog decennier till dess att det blev klarhet om den sovjetiska ubåtsattacken på den gotländska passagerarbåten Hansa, som resulterade i 84 dödade.

Ryssland inför valåret 2018

Av Jan Leijonhielm

Det står nu klart att den ryska valkommissionen godkänt Vladimir Putins framställan om att få kandidera till presidentvalet i april, något som inte kom direkt oväntat. Samtidigt beslutade kommissionen att vägra Alexander Navalny denna rätt, på grund av att han har två vilande domar över sig på tillsammans 10 år, också detta väntat.  Navalnys svar har blivit en uppmaning till bojkott av valet och till massdemonstrationer, något som i sin tur nu undersöks av åklagare om detta är lagstridigt.

Putin kommer naturligtvis att vinna stort, övriga godkända kandidater – de gamla vanliga Zjuganov från kommunisterna och Zjirinovskij från liberaldemokraterna kommer inte ha någon chans. Inte heller Xenia Sobtjak, Putins guddotter, lär samla några större skaror. Putins popularitet ligger stabilt över 80 procent, även om hans parti Förenade Ryssland inte kommer över 50 procent i opinionsundersökningar. Partiet lyckades i realiteten inte få mer än 27-30 procent av de valberättigades röster i senaste valet. Putins största oro är att deltagandet riskerar att bli lågt; politisk apati och Navalnys uppmaning kan leda till generande låga nivåer, som dock sannolikt kan justeras uppåt genom kreativt rösträknande. De senaste sju ryska valen har av OSSE förklarats vara fria, men inte rättvisa och oppositionen har på ett övertygande sätt visat att massivt valfusk förekommit.

Att följa Navalnys uppmaning till demonstrationer är dock inte ofarligt, vilket historien visar. Den senaste metoden för att avskräcka befolkningen från att delta i demonstrationer beskrevs sålunda av representanter för den ryska oppositionen, som nyligen besökte Stockholm: Polisen griper så många de har utrymme för, identifierar dem, varpå de släpps med hotet att nästa gång väntar fängelse och mycket höga böter. Därtill kan inräknas problem i karriären om man arbetar inom statlig eller regional förvaltning eller med platsen på universitetet, för att inte tala om att politiken blir en återvändsgränd – inga offentliga uppdrag blir tillgängliga. Ett ganska effektivt sätt att dämpa demonstrationslusten, men också nödvändigt ur maktens synvinkel – de senaste demonstrationerna var överraskande och obehagligt stora och dessutom deltog ungdomar i en tidigare inte skådad omfattning.

Putin har förberett sin kandidatur under 2017 på flera sätt, bl a genom att byta ut 20 guvernörer under året och ersätta dem med pålitligare personer. Samma process kan vi se inom presidentadministrationen och Putins närmaste krets, där tidigare kolleger och vänner successivt byts ut mot yngre och lydigare byråkrater. En tilltagande politisk inre turbulens har också börjat göra sig märkbar, efter ett relativt lugn sedan 2013, då ministrar och följeslagare fick byta plats eller flyttades från maktens närhet. Den tidigare ekonomiministern Uljukajev dömdes i en öppen rättegång nu i december till åtta års fängelse på grund av påstått mutbrott, uppenbarligen genom en fälla arrangerad av Igor Setjin. Setjin är chef för Rosneft och en av Putins mer hårdföra akolyter inom den närmsta kretsen. Han förespråkar ökad statlig makt över bl a energisektorn och är en av de mest inflytelserika rådgivarna.  Domen, som var oväntat sträng tyder på att förespråkarna för en hårdare politik f n ökar sitt inflytande.

Den ryska ekonomin går, givet omständigheter som sanktioner och relativt låga oljepriser, någorlunda bra, bl ökar exporten av livsmedel kraftigt. Ett stort problem utgörs dock av det ökande antalet fattiga. Putin medgav själv under årets sista regeringssammanträde att ca 20 miljoner ryssar lever under fattigdomsgränsen och att man inte lyckats bromsa utvecklingen. Många pensionärer ingår i denna grupp och risken finns att de börjar känna för att proteströsta.

Putins popularitet bygger i högre grad på de utrikespolitiska framgångarna. Hans senaste turné i Mellanöstern belyste dessa på ett tydligt sätt: Bassar al Assad sitter i orubbat bo, och Ryssland drar hem trupp, men kommer inte att lämna de militära bastionerna. Relationerna med Egypten och Iran förbättras och Erdogan och Putin blir alltmer överens om hur bra det är med auktoritära metoder. Moskva utnyttjar således det amerikanska tillbakadragandet på ett effektivt sätt. Man spelar rollen som fredsmäklare, men behåller samtidigt sitt militära fotfäste i regionen. Att EUs och USAs sanktioner inte hävts, att Navalny har fått rätt i Europadomstolen eller att Ryssland utesluts från vinter-OS i Seoul bekräftar bara statens propagandabild av en fientlig omvärld som av politiska (och orättfärdiga) skäl angriper Ryssland. Ironiskt nog finns det faktiskt skäl för delar av denna bild – många ryssar är övertygade om att domstolar utgör maktens redskap, någon annan funktion har de inte haft i Ryssland under det senaste decenniet.

Det kommande året innebär således några säkra händelser, som valet av Putin, men också en ”traditionell” osäkerhet. Vi vet t ex inte om kriget i Ukraina kommer att trappas upp inför valet för att ge extra stöd till Putin. F n ökar tillförseln av tunga vapen på båda sidor, USAs löfte om sådana har i ryska media framställts som närmast en krigsförklaring. Man undviker därvid att nämna att ryska tunga vapen förts in under lång tid, bl a den BUK-missil som sköt ned det holländska passagerarplanet MH 17, och även pansarvapen, artilleri och modernt luftvärn. Moskva gör inte längre någon hemlighet av att man kommer att förse separatisterna med dessa vapen, de kommer inte att behöva ge upp av brist på denna teknologi, som det uttryckts från officiellt håll. En korridor ned till det annekterade Krim skulle nog se väldigt bra ut i valkampanjen. Fortsatta cyberangrepp och desinformationskampanjer mot omvärlden, bl a Sverige torde fortsätta.

I sammanhanget kan noteras att Sverige allt oftare framställs som lierat med dolska amerikanska anslag mot Ryssland. Nylige påstod t ex SVR-chefen Sergej Narysjkin att Sverige samarbetade med bl a amerikanska CIA, de baltiska staterna och Polen i ett pågående hybridkrig mot Ryssland.

Vad som dock förefaller säkert är att Putin fortsätter leda landet mot en blandning av totalitärt och auktoritärt samhälle, till många ryssars olycka och omvärldens oro.

 
Författaren är f d byråchef och ledamot av KKrVA

Slaughterbots – Vapenmotståndarna i ny propagandaoffensiv

av David Bergman
Oskyldiga studenter mördas i en ny propagandafilm av en svärm ”Slaughterbots”. Den emotionell vinklade filmen utnyttjar mänsklig rädsla för att tvinga fram ett förhastat totalförbud för autonoma vapensystem. Foto: skärmdump från YouTube.

Oskyldiga studenter mördas i en ny propagandafilm av en svärm ”Slaughterbots”. Den emotionell vinklade filmen utnyttjar mänsklig rädsla för att tvinga fram ett förhastat totalförbud för autonoma vapensystem. Foto: skärmdump från YouTube.
För en tid sedan inledde vapenmotståndargruppen Ban Lethal Autonomous Weapons en propagandaoffensiv med sin film “Slaughterbots”. Offensiven är en förlängning av den drönar-debatt som tidigare förts. En skickligt utformad film utgör det senaste bidraget till kampanjen som stödjer gruppens strävan att införa ett totalförbud på autonoma vapensystem. Bakom det extremt emotionellt vinklade budskapet finns dock en frånvaro av rationella argument.

Filmen är mycket skickligt gjord, det måste medges. Inledningsvis ges intrycket att det är en företagspresentation där en mindre sympatisk representant från ett vapentillverkningsföretag skryter om deras produkters effektivitet och att det inte finns något skydd. Scenen växlar successivt till snabbare och snabbare nyhetsklipp där oskyldiga civila utsätts för attentat och panikslagna anhöriga tvingas se sina anhöriga dödas hänsynslöst. Om man inte vill att denna dystopiska framtidsbild skall bli verklighet, eller själv riskera att utsättas för dessa slakt-robotar anmodas man att gå in på hemsidan och ansluta sig till förbudet mot autonoma vapensystem.

Genomgående används emotionella appeal på rädslor och osäkerhet för nära och kära. Försäkranden om att inte ens våra bästa krigare kan skydda sig mot detta nya hot förstärker bilden av att oskyldiga civila skulle ha än större anledning att vara rädda. Filmen har getts en medveten vinkling som inte bara nedtonar utan även helt försöker antyda att den mänskliga faktorn helt skulle försvinna. Som den osympatiska vapenutvecklaren i filmen säger: ”They used to say Guns don’t kill people, people do. Well people don’t”. Detta är ett medvetet grepp i en generell strävan att humanisera det tekniska systemet.

Strategin att humanisera tekniska system – att tillskriva det uppsåt och avsikt – är effektiv eftersom det gör att vi kan fördöma ett tekniskt system på mänskliga grunder. Tidigare har mördar-prefix använts för att antyda att en ”Killer-robot” skulle ha en egen mördar-agenda. Här har filmskaparna gått steget längre och antyder att de autonoma systemen inte bara mördar utan också ”slaktar” sina offer. Det är svårt att fördöma en teknisk pryl, men mycket enklare att fördöma en mördare som slaktar sina offer.

Avsikt och uppsåt är dock inneboende mänskliga kvalitéer. Effekten riskerar bli att vi fördömer tekniska plattformar grundat på den mänskliga avsikten hos de som använder dem. Med samma logik skulle vi även kunna fördöma ”mördarstridsvagnar”, ”mördarflygplan” eller ”mördarbilar” som omoraliska och farliga för oskyldiga civila.

Sammantaget försöker den emotionellt vinklade filmen bygga upp och utnyttja en mänsklig rädsla för ett tekniskt system genom att humanisera dem med uppsåt och avsikt, samt genom att på alla sätt nedtona antagonisternas roll i att använda det.

Självklart väljer filmskaparna den mest dystopiska applikationen av autonoma system och vad de kan användas till. Detta val är högst sannolikt endast gjort i syfte att skrämma till opinion. De autonoma systemen skulle, med en annan utgångspunkt, kunna kallas ’Saviour-bots’, ’Find missing children-bots’ eller ’Patrol against crime-bots’. Om detta finns dock inte en antydan.

Är den skepsis som gruppen bakom filmen visar helt obefogad? Inte nödvändigtvis. I ärlighetens namn måste sägas att effektiva militära vapen i fel händer kan bli en mardröm, särskilt hos en aktör med tekniskt know-how samt med de uttalade avsikterna att döda oskyldiga civila. Faran är dock universell och inte unik för specifika vapensystem, autonoma eller inte.

Användningen av autonoma vapensystem är fortfarande omgärdat med frågor. Jag har tidigare utvecklat de etiska och juridiska aspekterna i en artikel i Akademiens Handlingar & Tidskrift. En huvudsaklig anledning till frågetecknen är att den tekniska utvecklingen gått snabbare än den mänskliga förmågan att omfamna den fulla innebörden av dessa genombrott. Historien har dock lärt oss att vi svårligen kan bromsa en teknisk utveckling och att krigföringen har en tendens att anpassa sig.

Reflexen att vilja förbjuda vissa vapensystem för att de anses för farliga eller hemska är inte ny. När armborstet uppfanns fanns en omfattande diskussion i de högsta kretsar inom det dåtida samhället med krav på ett totalförbud. Vapnet, menade man, var så pass kraftfullt att inte ens dåtidens bästa krigare i sina skinande rustningar kunde skydda sig och i fel händer skulle de kunna orsaka ofattbar skada. Om vapnen kallades för ”mördar-armborst” eller ”slakt-armborst” vet jag faktiskt inte. Men lobbyn av vapenmotståndare lyckades i alla fall och påven bannlyste vapnet 1139 e Kr. Tekniken fanns dock redan och vapnet ansågs så pass effektivt att förbudet helt enkelt ignorerades på bred front. Snarare var det krigföringen som anpassade sig. Man insåg att metoden att sätta sina bästa krigare som måltavlor högt upp på hästar inte längre var det bästa sättet att föra krig och utvecklade även bättre metoder för skydd. Med tiden reglerades även civilas rätt att inneha vapnet.

Autonoma vapensystem är inte heller något nytt. De är inte framtiden, utan en integrerad del i nutida krigföring. Det finns flera system eller delsystem idag som fungerar med en större grad av autonomi än de drönare som ifrågasatts tidigare. Utvecklingen kommer att fortsätta och graden av autonomi hos tekniska system kommer att bli större. I denna bedömning är jag och vapenmotståndarna fullt eniga. Men som med alla sensor- & vapensystem borde en reglering i hur de får användas i krigföring (eller för den delen av polisen inom brottsbekämpning) vara ett mer balanserat alternativ än att förorda ett förhastat förbud för en teknisk utveckling som redan är här. En reglering som förhoppningsvis bygger på rationella argument och mindre på extremt emotionella propagandafilmer.

 
Författaren är major, doktorand i psykologi och ledamot att KKrVA

 

Tuppens år

Reflektion

Som brukligt avslutas året med en exposé över några av de händelser som skett under året. Vilket även kan vara saker som följer med in i 2018 och eventuellt formar det året. Denna årskrönika berör enbart de militära förhållandena samt vårt direkta närområde. Här skall tilläggas att detta är ett axplock av skeden och händelser som berörs.

Året, 2017, inledes med förflyttningen av fyra bataljonsstridsgrupper ur ett antal NATO länder, som ett led i NATO förstärkningsåtgärder, till dess östra medlemsländer.1Totalt kom cirka 4,500 soldater med tillhörande materiel förflyttas till de baltiska staterna och Polen.2 En förflyttning som mötes med en retorisk reaktion av Ryssland,3 fortsatt är styrkeförhållandena till Rysslands fördel vid dess västra landgräns, vilket gör dess retoriska reaktioner något malplacerade. Därutöver publicerade den amerikanska tankesmedjan RAND i slutet av 2017 en studie som fortsatt visar på att tillförseln av dessa bataljonsstridsgrupper har en marginell effekt på försvaret av de baltiska staterna.4 Något som de flesta insatta i militära sakförhållanden snabbt identifierade redan vid NATO beslut om de förstärkningsåtgärder som aviserades till de baltiska staterna.

Därefter kom den säkerhetspolitiska rapporteringen främst avhandla den ryska övningen Zapad-2017 d.v.s. den strategiska övningen för det västra militärdistriktet (MD V) i Ryssland. Varje år genomförs en strategisk övning som roterar mellan de ryska militärdistrikten, för 2018 är de det östra militärdistriktet (MD Ö) som övas, där övningen benämns Vostok. Rapporteringen och föranalyserna inför Zapad-2017 började så stillsamt redan i Januari 2017. Initialt vill jag påstå att rapporteringen i huvudsak var sansad, sen under försommaren och intill övningens genomförande blev den mer och mer ”bombastisk” för att sedan avslutas lika tvärt som övningen avslutades. Rubrikerna varierade mellan ockupation av Belarus,5till anfall mot de västliga länderna i Rysslands västra gränsområden,6 eller Ukraina.7

Vad som snarare är intressant ur ett säkerhetsperspektiv är den förmåga Ryssland förefaller skapat för att snabbt kunna höja stridsberedskapen på olika förband och/eller förmågor. Detta accentueras främst under s.k. beredskapskontroller.8 En sådan oanmäld kontroll är mer oroande än en föranmäld övning såsom Zapad-2017, då det ej går att gardera sig mot dessa kontroller på ett effektivt sätt bortsett från att själv inneha en egen hög beredskap över tiden, med den problematik det innebär. Vid de föranmälda övningarna kan egna beredskapsåtgärder vidtas på ett annat sätt, vilket får ses som ett mindre troligt tillfälle att någon påbörjar någon form av offensiv operation, när en motpart vet om att en stor mängd förband och förmågor samlas till ett specifikt geografiskt område.

Huruvida Zapad-2017 var en helt defensiv9 eller offensiv10övning, kommer säkerligen debatteras länge och väl. Däremot får det anses som troligt att övningen, simulerade en väpnad konflikt mellan Ryssland och NATO.11 Storleken på övningen har även debatterats hårt, sett till det geografiska område som övningen har omfattat d.v.s. från Barents hav till Vitryssland därutöver i Vitryssland, samt utifrån rapporterade övningsmoment så får det ses som högst sannolikt att övningen var betydligt större än de rapporterade 12,700 deltagarna, under den tidsrymd som övningen genomfördes.12 Med hänsyn till den mängd nyuppsatta förband inom MD V de senaste tre åren,13får det ses som troligt att dessa deltog i övningen och möjligt att dess förmåga validerades under övningen.

Vad som även kan konstateras är att den ryska förmågan till väpnad strid fortsatt ökar. En ökning som förefaller oroa bedömare. Chefen för den tyska underrättelsetjänsten, Bruno Kahl, kom i november uttala sig i ovanligt tydliga ordalag avseende den ryska förmågan samt möjliga intentioner. Han anser att Ryssland utgör en potentiell fara och att Ryssland kommer vara ett obekvämt grannland för dess grannar. Därutöver påtalade han att fred i Europa inte längre kan vara något att ta för givet. Vad avser den ryska väpnade styrkornas förmåga ansåg han att Zapad-2017 hade visat att Ryssland är väldigt nära att nå de uppställda målen som är satta för år 2020.14

Såldes sett till NATO förstärkningsåtgärder i vårt direkt närområde samt Rysslands ökning av förband under de senaste tre åren inom MD V och övning Zapad-2017, skulle det kunna sägas att detta år, 2017, utgjort en viss konsolidering av de militära positionerna i vårt direkta närområde. Dock får det ses som möjligt att de militära styrkeförhållandena kommer förändras redan under nästa år, 2018, inom MD V, då den ryska armén skall öka med sju förband, dock är det ej specificerat i vilket eller vilka militärdistrikt dessa förband skall upprättas.15 Här är det även viktigt att notera att en viss konsolidering av det ryska militära återtagandet inom det norra militärdistriktet (MD N) även förefaller skett.16 MD N omfattar bl.a. Nordkalotten men även Arktis. Huruvida NATO kommer respondera på eventuellt ytterligare ryska förbandsförstärkningar inom MD V återstår att se. Däremot förefaller Arktis till del omhändertas genom den nyupprättade Atlantiska staben inom NATO, om än bara ansvarsmässigt.17

Under 2017 har även fundamenten för två av de viktigare förtroendeskapande åtgärderna kraftigt förskjutits, här avses dels, INF-avtalet, dels Open Skies avtalet. Inleder vi med INF-avtalet är det de avtal som skrevs mellan USA och Sovjetunionen 1987, som fortfarande gäller mellan USA och Ryssland. Det innebar att markrobotar med räckvidd mellan 500 – 5,500 km förbjöds för de båda staterna.18 Sedan ett antal år tillbaka har USA anklagat Ryssland för att bryta mot INF-avtalet genom att de skall ha utvecklat19 samt förbandssatt20 markrobotsystem som kan verka inom det förbjudna avstånden som INF-avtalet stipulerar. Ryssland å sin sida har anklagat USA för att bryta mot INF-avtalet, dels genom att de anser att avfyrningsplattformarna för det ballistiska missilförsvaret även kan användas för att avfyra kryssningsrobotar,21 dels för att de målrobotar som USA använder sig av för att testa sitt missilförsvar skall vara ett brott mot INF-avtalet.22

Konflikten mellan USA och Ryssland avseende INF-avtalet går att spåra till 2007 och möjligtvis tidigare, då USA och Ryssland försökte komma överens om en lösning kring det missilförsvar som USA hade tagit steg för att upprätta i Europa, efter det att USA drog sig ur ABM-avtalet 2002.23 Konsekvensen av alla de turer som varit är att USA nu officiellt sagt att de kommer påbörja ett utvecklingsarbete kring markrobotsystem som kan verka inom det av INF-avtalet förbjudna distanserna.24 Varvid det får ses som troligt att USA inom något år även kan ha markrobotsystem. Enligt USA är detta utvecklingsarbete ett sätt att försöka få Ryssland till efterlevnad av INF-avtalet.25

Under den senare delen av 2018 bedöms den i Polen placerade delen av missilförsvaret vara operativ.26 Vilket innebär att det då finns en möjlighet att Ryssland kommer vidta någon form av motåtgärd, då Ryssland varit kraftigt kritisk mot detta missilförsvar sedan dess start och ser det som ett hot mot dem.27Bedömningen har ofta varit att en basering av Iskandersystemet till Kaliningrad Oblast, skulle kunna vara en sannolik motåtgärd från rysk sida.28 Dock blir det som motåtgärd något malplacerad, då alla inklusive Ryssland vet utifrån dess moderniseringsprogram av de väpnade styrkorna att Iskander systemet skulle placeras i Kaliningrad Oblast för eller senare,29framför allt då den 152. Markrobotbrigaden i Kaliningrad Oblast nu genomför utbildning på systemet för att därefter tillföras det.30 Varvid någon annan motåtgärd kan ses som möjlig, framförallt då Rysslands President, Vladimir Putin, redan 2007 sa att Ryssland av olika skäl kunde tänka sig lämna INF-avtalet.31

Vad som dock är intressant att notera avseende Iskander, är att det förefaller vara troligt att MD N kommer tillföras markrobotförband av typen Iskander senast 2020.32 Som tidigare nämnts skall sju nya förband upprättas inom den ryska armén 2018. Varvid en möjlighetfinns att ett upprättande redan påbörjas under nästa år och senast 2019. Här får det ses som troligt att Alakurttikommer bli grupperingsort för ett nytt markrobotförband, mellan 2018 – 20, då det skulle skapa ett överlappande täckningsområde med Iskandersystemet längs hela Rysslands västra landgräns. Därutöver skulle t.ex. F 21 i Luleå hamna inom räckvidd samt Vidsel- och Jokkmokksbasen för Flygvapnet, räknat på den officiella 500 km räckvidden för Iskandersystemet och utgående från Alakurtti. Vilket även innebär att troligtvis kommer två av tre svenska flygflottiljer kunna nås av Iskandersystemet vid 2020 utgång, räknat utifrån den officiella räckvidden. Detta kan möjligtvis även innebära att någon form av tillfällig basering med Iskandersystemet kan genomföras inom MD N under vissa perioder likt agerandet varit i Kaliningrad Oblast. En möjlig tidpunkt för sådan tillfällig basering skulle t.ex. kunna vara vid NATO övningen Trident Juncture som genomförs i Norge under 2018.33

Avseende Open Skies, har 2017 inneburit ett antal försämringar av hur föredraget kan utnyttjas. Upptakten förefaller initialt varit att Ryssland begränsat hur lång flygsträcka som får tillämpas per dygn över Kaliningrad Oblast. Detta i sin tur medförde att USA kom att lyfta möjligheten att vidta åtgärder gentemot det ryska agerandet.34 Det Amerikanska svaret kom bli en begränsning avseende hur långa flygsträckor som får genomföras över Hawaii. Därutöver lades förbud på att utnyttja två flygbaser, Robins respektive Ellsworth flygbas, i Georgia respektive South Dakota. Detta i sin tur kom föranleda att Ryssland lyfte möjligheten om motåtgärder.35 Det ryska svaret kom bli att skapa begränsningar avseende vilka flygfält USA får utnyttja i Ryssland för att genomföra flygningar i enlighet med Open Skies avtalet.36 I skrivande stund är det oklart vilka flygfält som USA, ej får utnyttja i Ryssland. I sammanhanget är det även intressant att notera uppgifter som framkommit att Ryssland kan ha utnyttjat Open Skies flygningarna för underrättelseverksamhet över amerikanskt territorium, ej i enlighet med avtalet.37

Vid inledningen av oktober månad 2017 rapporterade den ryska tidningen Kommersant, enligt uppgifter de tagit del av från källor nära det ryska försvarsministeriet, att det numera skulle finnas en risk för väpnad konflikt mellan Ryssland och NATO länder. Detta skall ha framkommit vid en utredningen avseende den ryska nationella säkerheten inom den maritima arenan, där bl.a. Norge berördes som ett av länderna.38 Dock får man vara något försiktig med dessa uppgifter då de härrör från källor nära det ryska försvarsministeriet, vilket per seinte innebär att de, de facto sett själva rapporten därutöver så berör det enbart möjliga maritima konfliktytor. Dock blir det intressant utifrån de tidigare berörda uppgifterna som förmedlades av den tyska underrättelsetjänstens chef i November månad 2017.

Detta är intressant utifrån Försvarsberedningens bedömning i dess totalförsvarsutredning att, "Ett väpnatangrepp mot Sverigekan inte uteslutas".39Vilket måste sägas skiljer sig en hel del från den närmsta skrivningen i det senaste försvarsbeslutet som säger att, "Det går inte att se militära konflikter i vårt närområde som skulle påverka endast ett land. Ett enskilt militärt väpnat angrepp direkt mot Sverige är fortsatt osannolikt. Kriser eller incidenter som även inbegriper militära maktmedel kan dock uppstå och militära angreppshot kan likväl aldrig uteslutas".40Här skulle skrivningen i det senaste försvarsbeslutet kunna tolkas som att den implicit säger att ett väpnat angrepp mot Sverige inte kan uteslutas, dock måste det sägas att skrivningen i totalförsvarsutredningen är betydligt tydligare i sådant fall. Då försvarsbeslutet explicit inte nämner något om risker för väpnat angrepp.

Nästa intressanta utspel skedde samma dag som Försvarsberedningen presenterade sin Totalförsvarsutredning d.v.s. 20DEC2017. Detta skedde i Norge där chefen för dess marinkår General RobertB. Neller samt marinkårens högste företrädare för dess underofficerare samt soldater, Sergeant Major of the Marine Corps Ronald L. Green besökte den kontingent av amerikanska marinkårssoldater som är baserade i Værnes. Vid detta besök uttalade chefen för den amerikanska marinkåren två väldigt tydliga budskap. Det ena var att "I hope I'm wrong, but there's a war coming" och det andra var att han förutspådde en "big-ass fight". Därutöver påtalade han att Stilla Havet samt Ryssland kommer vara marinkårens fokusområden framgent.41 Enligt marinkårschefens presstalesperson skall de två tidigare nämnda uttalandena utgjort ett motivationstal, då The Washington Post frågade om dess innebörd.42 Huruvida så var fallet eller ej, går ej att bedöma, men vanligtvis brukar högre amerikanska militära chefer välja sina ordval med eftertanke ffa. när media är närvarande, vilket gör det intressant att notera.

I sammanhanget blir den amerikanska nationella säkerhetsstrategin värd att belysa, som publicerades den 18DEC2017 d.v.s. två dagar innan chefen för den amerikanska marinkårens uttalande. Där skrivs bl.a. "China and Russia challenge American power, influence, and interests, attempting to erode American security and prosperity". Därutöver framgår det, "The combination of Russian ambition and growing military capabilities creates an unstable frontier in Eurasia, where the risk of conflict due to Russian miscalculation is growing".43 Vilket i sig enbart bekräftar att Ryssland och Kina kommer vara fokusområden, men det bekräftar att åtminstone konfliktrisken i sig har ökat i Euroasien d.v.s. Europa och Asien, dock säger det varken implicit eller explicit att ett krig är på väg. Men det ger eventuellt en viss bakgrund till den amerikanska marinkårschefens uttalanden.

Nästa intressanta utspel inom samma område genomfördes av Storbritanniens Försvarsminister, Gavin Williamson, den 26DEC2017. Där han uttalade sig kring fartygsrörelser genomförda av den ryska marinen i anslutning till Storbritannien under julhelgen. Där han sa, "I will not hesitate in defending our waters or tolerate any form of aggression" samt "Britain will never be intimidated when it comes to protecting our country, our people, and our national interests".44 Vilket får anses vara kraftiga ordval utifrån maritima rörelser på internationellt vatten, om än att övningsmoment kan ha genomförts som varit riktade mot Storbritannien. Här kan han givetvis tagit tillfället i akt för att uttrycka sin folkrättsliga rätt att skydda sitt territorium. Dock om man t.ex. jämför med Sverige så har liknande uttalanden, mig veterligen, enbart genomförts under 1980-talets kränkningar på svenskt inre vatten. Dock går det inte att jämföra nationer rakt av ffa. kanske inte Sverige gentemot Storbritannien, men det sätter ett visst perspektiv kring uttalandet. Framför allt då det ”diplomatiska språket” försöker vara något av ett universellt språk.

Här är det även intressant att notera vad chefen för den ryska utrikes underrättelsetjänsten, Sergej Narysjkin, framförde vid ett möte med chefer från säkerhetstjänster ur stater inom OSS, Oberoende Staters Samvälde. Inledningsvis framförde han att USA var den stat som var drivande i ett icke-deklarerat hybridkrig gentemot Ryssland och OSS länderna. Därefter framförde att Sverige tillsammans med ett antal andra länder (Storbritannien, Polen samt de baltiska staterna) hade en ledande roll i detta icke deklarerade hybridkrig. Bland annat hävdar han att Sverige tillsammans med de övriga länderna försöker skapa revolutionära celler inom emigrantstrukturer i Ryssland och staterna inom OSS.45 I detta sammanhang är det intressant att notera det ryska utrikesministeriets kommentar avseende den nya amerikanska nationella säkerhetsstrategin, vilket var att det inte var en strategi gentemot samarbete utan snarare en strategi gentemot konfrontation.46 Således säger Ryssland att USA och ett antal andra länder för ett icke-deklarerat hybridkrig mot Ryssland samt att USA säkerhetsstrategi är en väg mot konfrontation.

Här är det även intressant att notera hur Sverige samt dess underrättelsetjänst, enligt ett reportage i den ryska tevekanalen Rossija 24, skall utnyttja personal med liknande bakgrund som den nu för spionerianklagelser i Ryssland gripne norrmannen FrodeBerg.47 Detta omnämnande om Sverige samt inom ramen för det icke-deklarerade s.k. Hybridkriget gentemot Ryssland, kan mycket väl vara en metod för att skapa en bild av ett yttre hot mot Ryssland för den ryska befolkningen, i syfte att ena dem och få dem att bortse från inrikesproblem.48 Dock har som bekant myntet alltid två sidor, varvid Ryssland även skulle kunna se Sverige som ett hot samt en drivande part i ett icke-deklarerat hybridkrig gentemot Ryssland och OSS-staterna, ibland kan det som ter sig osannolikt även vara det korrekta, beroende på hur man väljer att åskåda.

Sammanfattning

Året 2017 har således varit något av en sinuskurva i rytm avseende säkerhetsläget i vårt direkta närområde. Det inledes med en topp maa. NATO förstärkningsåtgärder till de baltiska staterna. För att därefter så sakteliga glida ner i en dal, för att under sommaren gå upp mot en topp som nåddes i samband med Zapad-2017. Därefter fortsatte den snabbt nedåt igen, för att under den sista skälvande månaden av året återigen nå en ny topp, då ordet väpnad konflikt från att varit ett tabubelagt ord i det offentliga rummet, plötsligt valde att kliva in i rummet.

Här skulle man lätt kunna förledas till att tro att det generella säkerhetsläget kraftigt försämrats då det nu helt plötsligt börjar talas om det. Här skulle jag vilja hävda motsatsen, säkerhetsläget per se har inte försämrats nämnvärt under 2017. Risken för en väpnad konflikt i vårt närområde är fortsatt densamma som den varit under minst ett till två år. Den enda skillnaden är att nu talar man öppet om det. Vilket gör det spott och spä som Generalmajor Anders Brännströmfick utså för sin, ur mitt perspektiv korrekta, bedömning av säkerhetsläget väldigt osmaklig, för vad skiljer hans uttalande från det Försvarsberedningen presenterade den 20DEC2017?

Däremot får det ses som troligt att den till ytan gjorda konsolidering av militära positioner i vårt direkta närområde som skett under 2017, kommer förändras. Ökar retoriken avseende möjligheterna kring en väpnad konflikt, kommer det även börja ställas krav på folkvalda oaktat i vilket land att ett av de grundläggande ansvaren för en stat tas. Det vill säga, skyddet av sina medborgare och sitt territorium. Vilket på sikt kommer medföra att de militära styrkeförhållandena kommer förändras. Retoriken i sig ökar även risken att en incident övergår till en väpnad konflikt, då en hårdnande retorik som kontinuerligt upprepas kommer innebära att man, dels letar efter tecken på väpnad konflikt på ett annat sätt, dels att toleransnivåer kommer sänkas. Detta är mänsklig psykologi, tänk dig att du går i ett område som du bedömer som farligt, då är du mer alert och redo för kamp, det är ingen skillnad med ett försämrat säkerhetsläge mellan stater. Dock går det inte heller att förtiga ett försämrat säkerhetsläge som vi haft under ett antal år, det är som att undvika att teckna en hemförsäkring.

Således, kan 2017 ses som ett mellanår i det föränderliga säkerhetsläget i vårt närområde, så sakteliga började man inse hur säkerhetsläget stod till och började prata om det. Varvid det är något ironiskt att detta år var Tuppens år enligt den kinesiska kalendern, den gal tydligen i slutet av året. Nu återstår att se vad man väljer att göra, då den galit.

Have a good one! // Jägarchefen

Källförteckning

Bild 1(Engelska)
British Broadcasting Corporation 1, 2, 3, 4 (Engelska)
CAST 1(Ryska)
CNBC 1(Engelska)
Dagens Nyheter 1(Svenska)
Deutsche Welle 1, 2(Engelska)
Foreign Policy 1(Engelska)
Forsvaret 1(Engelska)
Kommersant 1(Ryska)
Nationalencyklopedin 1(Svenska)
Military.com 1(Engelska)
NATO Review 1(Engelska)
Ośrodek Studiów Wschodnich 1, 2(Engelska)
Regeringen 1, 2(Svenska)
Reuters 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9(Engelska)
Rysslands President 1(Engelska)
State Security Department of Lithuania 1(Engelska)
TASS 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8 (Engelska/Ryska)
The Hill 1(Engelska)
The Independent Barents Observer 1 (Engelska)
The New York Times 1(Engelska)
The Wall Street Journal 1, 2, 3, 4, 5 (Engelska)
The White House 1(Engelska)
U.S. Department Of State 1, 2(Engelska)
Washington Examiner 1(Engelska)
YLE 1(Svenska)

Slutnoter

1Reuters. Nitschke, Stephane. U.S. tanks, equipment arrives for NATO exercises in eastern Europe. 2017. https://www.reuters.com/article/us-nato-russia/u-s-tanks-equipment-arrives-for-nato-exercises-in-eastern-europe-idUSKBN14Q1VC(Hämtad 2017-12-28)
Deutsche Welle. German, Belgian troops arrive in Vilnius as part of NATO deployment. 2017. http://www.dw.com/en/german-belgian-troops-arrive-in-vilnius-as-part-of-nato-deployment/a-37259704(Hämtad 2017-12-28)
2The Wall Street Journal. Barnes, Julian E. NATO’s Stronger Baltic Force Riles Russia. 2017. https://www.wsj.com/articles/natos-stronger-baltic-force-riles-russia-1497887136(Hämtad 2017-12-28)
3British Broadcasting Corporation. US tanks and troops in Poland a threat, Russia says. 2017. http://www.bbc.co.uk/news/world-europe-38592448(Hämtad 2017-12-28)
4Ochmanek, David. et al. U.S. Military Capabilities and Forces for a Dangerous World: Rethinking the U.S. Approach to Force Planning. RAND Corporation, Santa Monica CA, 2017, s. 35-36, 42.
5CNBC. Daniels, Jeff. Large-scale Russian military exercises in Belarus feared to be set-up for Putin's next conquest. 2017. https://www.cnbc.com/2017/08/19/fears-grow-russian-military-drills-in-belarus-are-moscows-next-crimea.html(2017-12-28)
6Washington Examiner. Lithuanian defense official warns Russian war games 'could prepare bases' for attack at West. 2017. http://www.washingtonexaminer.com/lithuanian-defense-official-warns-russian-war-games-could-prepare-bases-for-attack-at-west/article/2634711(Hämtad 2017-12-28)
7British Broadcasting Corporation. Ukraine fears Russia will use exercises next week to invade. 2017. http://www.bbc.co.uk/news/world-europe-41190967(Hämtad 2017-12-28)
8State Security Department of the Republic of Lithuania, Second Investigation Department under the Ministry of National Defence. National Security Threat Assessment. Vilnius, 2017, s. 7-8.
9YLE. Kronvall, Kerstin. Finländsk militärexpert utvärderar krigsövningen Zapad: Ryssland och Vitryssland övade inte ett anfall mot Nato. 2017. https://svenska.yle.fi/artikel/2017/11/15/finlandsk-militarexpert-utvarderar-krigsovningen-zapad-ryssland-och-vitryssland(Hämtad 2017-12-28)
10Bild. Röpcke, Julian. Putin's Zapad 2017 simulated a war against NATO. 2017. http://www.bild.de/politik/ausland/bild-international/zapad-2017-english-54233658.bild.html(Hämtad 2017-12-28)
11The New York Times. Schmitt, Eric. Vast Exercise Demonstrated Russia’s Growing Military Prowess. 2017. https://www.nytimes.com/2017/10/01/us/politics/zapad-russia-military-exercise.html(Hämtad 2017-12-28)
12NATO Review. Johnson, Dave. ZAPAD 2017 and Euro-Atlantic security. 2017. https://www.nato.int/docu/review/2017/Also-in-2017/zapad-2017-and-euro-atlantic-security-military-exercise-strategic-russia/EN/index.htm(Hämtad 2017-12-28)
Reuters. Emmott, Robin. NATO says Russia misled West over scale of Zapad war games. 2017. https://www.reuters.com/article/us-nato-russia/nato-says-russia-misled-west-over-scale-of-zapad-war-games-idUSKBN1CV2K4(Hämtad 2017-12-28)
13Ośrodek Studiów Wschodnich. Wilk, Andrzej. The Zapad-2017 exercises: the information war (for now). 2017. https://www.osw.waw.pl/en/publikacje/osw-commentary/2017-09-04/zapad-2017-exercises-information-war-now(Hämtad 2017-12-28)
14Deutsche Welle. Knight, Ben. German spy chief warns against Russia's military ambitions. 2017. http://www.dw.com/en/german-spy-chief-warns-against-russias-military-ambitions/a-41397335(Hämtad 2017-12-28)
Reuters. German spy chief sees Russia as danger, cites military advances. 2017. https://www.reuters.com/article/us-germany-russia/german-spy-chief-sees-russia-as-danger-cites-military-advances-idUSKBN1DF213(Hämtad 2017-12-28)
15President of Russia. Expanded meeting of the Defence Ministry Board. 2017. http://en.kremlin.ru/events/president/news/56472(Hämtad 2017-12-28)
TASS. Russia to focus on beefing up military infrastructure in Arctic and on western border. 2017. http://tass.com/defense/983063(Hämtad 2017-12-28)
16Ibid.
TASS. Russia fully restores its presence in the Arctic — top brass. 2017. http://tass.com/defense/974441(Hämtad 2017-12-28)
17Reuters. Emmott, Robin. NATO agrees new military commands to protect Europe. 2017. https://www.reuters.com/article/us-nato-defence/nato-agrees-new-military-commands-to-protect-europe-idUSKBN1D82RK(Hämtad 2017-12-28)
18Nationalencyklopedin. INF-avtalet. 2017. http://www.ne.se/uppslagsverk/encyklopedi/lång/inf-avtalet(Hämtad 2017-12-28)
U.S. Department Of State. Treaty Between The United States Of America And The Union Of Soviet Socialist Republics On The Elimination Of Their Intermediate-Range And Shorter-Range Missiles (INF Treaty). 2017. https://www.state.gov/t/avc/trty/102360.htm#text(Hämtad 2017-12-28)
19U.S. Department of State. 2017 Report on Adherence to and Compliance With Arms Control, Nonproliferation, and Disarmament Agreements and Commitments. 2017. https://www.state.gov/t/avc/rls/rpt/2017/270330.htm(Hämtad 2017-12-28)
20Reuters. Ali, Idrees. U.S. general says Russia deploys cruise missile, threatens NATO. 2017. https://www.reuters.com/article/us-usa-russia-missiles/u-s-general-says-russia-deploys-cruise-missile-threatens-nato-idUSKBN16F23V(Hämtad 2017-12-28)
21British Broadcasting Corporation. Russia says US missile system breaches nuclear INF treaty. 2016. http://www.bbc.co.uk/news/world-europe-36269734(Hämtad 2017-12-28)
22TASS. Putin accuses US of violating INF Treaty. 2017. http://tass.com/defense/982535(Hämtad 2017-12-28)
23Reuters. Gray, Andrew. Mohammed, Arshad. Russia, U.S. at odds over missile shield. 2007. https://www.reuters.com/article/us-usa-russia/russia-u-s-at-odds-over-missile-shield-idUSN1146001620071012(Hämtad 2017-12-28)
24The Wall Street Journal. Barnes, Julian E. Forrest, Brett. Sonne, Paul. Pentagon Moves to Develop Banned Intermediate Missile. 2017. https://www.wsj.com/articles/pentagon-moves-to-develop-banned-intermediate-missile-1510862789(Hämtad 2017-12-28)
25The Wall Street Journal. Barnes, Julian E. NATO Backs Pentagon Move to Research Building Banned Missiles. 2017. https://www.wsj.com/articles/nato-backs-pentagon-move-to-research-building-banned-missiles-1513339691(Hämtad 2017-12-28)
26Reuters. Emmott, Robin. Torbati, Yeganeh. NATO takes over U.S.-built missile shield, amid Russian suspicion. 2016. https://www.reuters.com/article/us-nato-summit-shield/nato-takes-over-u-s-built-missile-shield-amid-russian-suspicion-idUSKCN0ZO1Q1(Hämtad 2017-12-28)
27TASS. General Staff: US stepping up work to deploy missile defense system to Poland by 2018. 2017. http://tass.com/defense/943339(Hämtad 2017-12-28)
28Ośrodek Studiów Wschodnich. Żochowski, Piotr. Iskander missiles in Kaliningrad: a constant element of Russia’s policy of intimidation. 2016. https://www.osw.waw.pl/en/publikacje/analyses/2016-10-11/iskander-missiles-kaliningrad-a-constant-element-russias-policy(Hämtad 2017-12-28)
29TASS. Iskander-M missile systems to be deployed in Kaliningrad region till 2018. 2015. http://tass.com/russia/795113(Hämtad 2017-12-28)
30Центр анализа стратегий и технологий. 152-я гвардейская ракетная бригада в Калининграде получила ракетные комплексы "Искандер-М". 2017. https://bmpd.livejournal.com/2970466.html(Hämtad 2017-12-28)
31Reuters. Gray, Andrew. Mohammed, Arshad. Russia, U.S. at odds over missile shield. 2007. https://www.reuters.com/article/us-usa-russia/russia-u-s-at-odds-over-missile-shield-idUSN1146001620071012(Hämtad 2017-12-28)
32TASS. Russian ground forces to be fully rearmed with Iskander-M ballistic missiles by late 2020. 2017. http://tass.com/defense/947360(Hämtad 2017-12-28)
33Forsvaret. Taking NATO back to its core mission. 2017. https://forsvaret.no/en/taking-nato-back-to-its-core-mission(Hämtad 2017-12-28)
34The Wall Street Journal. Forrest, Brett. U.S. to Curb Russian Military Flights Over American Territory. 2017. https://www.wsj.com/articles/u-s-to-curb-russian-military-flights-over-american-territory-1506402871(Hämtad 2017-12-28)
35The Wall Street Journal. Forrest, Brett. Hodge, Nathan. In Tiff With Russia, U.S. Moves to Restrict International Military Flights Over Hawaii. 2017. https://www.wsj.com/articles/in-tiff-with-russia-u-s-moves-to-restrict-international-flights-over-hawaii-1506613705(Hämtad 2017-12-28)
36Reuters. Russia to limit U.S. military observation flights: RIA. 2017. https://www.reuters.com/article/us-russia-usa-openskies/russia-to-limit-u-s-military-observation-flights-ria-idUSKBN1EL0UT(Hämtad 2017-12-28)
37Foreign Policy. Dorfman, Zach. The Secret History of the Russian Consulate in San Francisco. 2017. http://foreignpolicy.com/2017/12/14/the-secret-history-of-the-russian-consulate-in-san-francisco-putin-trump-spies-moscow/(Hämtad 2017-12-28)
38Коммерсантъ. Геополитика в помощь снабжению. 2017. https://www.kommersant.ru/doc/3428044(Hämtad 2017-12-28)
39Ds 2017:66. Motståndskraft. Inriktningen av totalförsvaret och utformningen av det civila försvaret 2021–2025. s. 61.
40Proposition 2014/15:109. Försvarspolitisk inriktning – Sveriges försvar 2016–2020. s. 46.
41Military.com. Marine Leaders Highlight Norway Unit's Role as Deterrent to Russia. 2017. https://www.military.com/daily-news/2017/12/21/marine-leaders-highlight-norway-units-role-deterrent-russia.html(Hämtad 2017-12-28)
42The Hill. Delk, Josh. Top Marine general: 'There's a war coming'. 2017. http://thehill.com/blogs/blog-briefing-room/366174-marine-corps-commandant-theres-a-war-coming(Hämtad 2017-12-28)
43The White House. National Security Strategy of the United States of America. Washington, DC: The White House, 2017. s. 2, 26.
44British Broadcasting Corporation. HMS St Albans: UK frigate shadows Russian warship in North Sea. 2017. http://www.bbc.co.uk/news/uk-42481216(Hämtad 2017-12-28)
45ТАСС. Нарышкин отмечает угрозу переноса активности террористов в Центральную Азию и РФ. 2017. http://tass.ru/politika/4824055(Hämtad 2017-12-28)
46TASS. Russian Foreign Ministry describes US’ new national security strategy as confrontational. 2017. http://tass.com/politics/981947(Hämtad 2017-12-28)
47The Independent Barents Observer. Staalesen, Atle. Propaganda TV whips up spy hysteria along Russia’s border to Norway. 2017. https://thebarentsobserver.com/en/2017/12/propaganda-tv-whips-spy-hysteria-along-russias-border-norway(Hämtad 2017-12-28)
48Dagens Nyheter. Carlsson, Mattias. Rysk spionchef: Sverige deltar i hybridkrig mot Ryssland. 2017. https://www.dn.se/nyheter/rysk-spionchef-sverige-deltar-i-hybridkrig-mot-ryssland/(Hämtad 2017-12-28)

Mannen utan tak

av Lars Holmqvist

Foto: Frederic Legrand - COMEO / Shutterstock

Vem eller vilka skyddar Putin om/när han väljer att pensionera sig. Foto: Frederic Legrand – COMEO / Shutterstock

Under året har man kunnat läsa en del spekulationer om att president Vladimir Putin skulle vara på väg att gå i pension. Att han inte skulle delta i nästa års presidentval. Men den 6 december meddelade Putin att han skulle ställa upp för omval 2018. Studerar man det politiska läget i Ryssland lite närmare så förstår man beskedet. Det är inte säkert att Putin har något val.

Ryssland under Putin

Från 1999, tiden för Vladimir Putins tillträde till makten, fram till 2014 låg oljepriserna på en unikt hög nivå, låt vara för ett djupt hack i kurvan med anledning av finanskrisen 2008-09. Utvecklingen av gaspriserna var likartad. Energiexporten gav Ryssland en närmast unik möjlighet att stärka ekonomin och bygga en solid grund för fortsatt utveckling av den unga marknadsekonomin.

Hade presidenten föresatt sig att bygga upp rättsstaten och civilsamhället – i syfte att trycka tillbaka korruption och godtycke – och att använda de svindlande höga inkomsterna till att bygga upp infrastrukturen (fysiskt, kompetensmässigt och kulturellt) så hade Ryssland idag varit starkt på riktigt. Men resurserna har istället använts för att göda korruptionen i ett omfattande klientsystem med Kreml i toppen, för att ge den urbana medelklassen ett kraftfullt men tyvärr kortfristigt uppsving och för militär rustning. Ungefär i den ordningen. Därför är läget för rysk ekonomi idag nedslående:

  • Den vanlige ryssen är fattigare än t ex balter och polacker, folk som utan stora råvaruintäkter ändå har lyckats bygga upp en hållbar ekonomi och sprida välstånd.
  • Korruption, kriminalitet och frånvaron av en rättsstat har minskat viljan till investeringar i Ryssland, något som på sikt ytterligare förvärrar läget.
  • Det finns tecken på att man inte investerar tillräckligt i olje- och gasfälten vilket inom några år kan komma att minska energiutvinningskapaciteten.
  • Den ryska banksektorn, med åtskilliga plundrade banker, med uppblåsta värden på tillgångar, benägenheten att tona ner kreditrisker och en centralbank som helt enkelt inte gör sitt jobb, innebär i sig ett allvarligt hot mot det ryska samhället.

Ja, det får väl räcka. Efter 18 år vid makten kan man inte negligera Putins ansvar för landets utsatta situation. Han har knappast lett landet särskilt framgångsrikt, även om man ganska skickligt har förmedlat en mer positiv bild.

Framtidsutsikterna

Som en följd av den förda politiken så är Ryssland idag illa rustat för en globaliserad och kunskapsintensiv värld.

  • I allt väsentligt saknar Ryssland internationellt konkurrenskraftiga företag, närmast unikt för ett icke tredjevärlden-land med över 140 miljoner invånare.
  • Landet har i allt väsentligt missat internettåget. Kanske har vi lurats en aning av hur Ryssland framgångsrikt har utnyttjat t ex sociala medier för att nå politiska mål, men saken är den att medan företag i andra länder har utvecklat och kommersialiserat tekniken har Ryssland mest av allt använt den nya tekniken för politiska mål. I detta ligger ett hot mot oss i Väst, men det är också ett fattigdomsbevis.
  • Antagligen uppskattar Kina de ryska strävandena att försvaga och splittra Europa politiskt då detta kan gynna kinesiska intressen. Samtidigt kan vi räkna med att man i Peking inte är särskilt imponerad över det ryska samhällets bristande förmågor. I kretsen av de större europeiska staterna (DE, FR, IT, RU och UK) bör Ryssland vara det land som har absolut minst att erbjuda Kina på längre sikt, bortsett från land och råvaror. Vad samverkan mellan Kina och Ryssland än ska kallas så är det inte en allians mellan två jämbördiga parter.
  • Efter presidentvalet kommer Ryssland att leva vidare som simpel råvaruexportör, dessutom i en sektor där omvandlingstrycket (från fossila till förnyelsebara källor) kommer att vara fortsatt högt.

Vad behöver göras?

De svåra problem som Ryssland står inför kan inte lösas utan svåra konvulsioner i det ryska samhället. Ett naturligt första steg borde vara att (åter)upprätta rättsstaten, inte minst för att skapa förutsättningar för de omfattande investeringar landet så väl behöver. Men, upprättandet av en rättsstat skulle innebära en direkt konfrontation med Putins maktbas inom den ryska eliten så det kommer sannolikt inte att ske.

Mannen utan tak

Under Boris Jeltsins styre på 90-talet bredde ett gangstervälde ut sig i landet, inte minst i Moskva och S:t Petersburg. Olika kriminella grupperingar stred inbördes om makt och inkomster, ofta med dödligt våld som följd. Den enskilde företagaren fick leva med hotet att när som helst kunde plundras av kriminella eller tas över helt. Motmedlet mot hotet var att skaffa sig ett ”tak”, eller крыша (krysja). Kriminella grupperingar – inklusive poliskåren – började helt enkelt att ta betalt för att ”beskydda” företagen.

Under Putins tid vid makten blev det lugnare. Den våldsbaserade kriminaliteten gick över till ett mer institutionaliserat system. En del kriminella manövrerades hårdhänt bort medan nya tillkom. Det finns en hel del skrivet om detta. För den som vill fördjupa sig i rekommenderas Browder, Dawesha, Kasparov, Lucas eller Sassen. Annars, googla ”Tjuvar i lagen”, ”Thief in law” eller ”вор в зако́не” på originalspråket.

Vilken var/är Putins roll i detta dysfunktionella samhälle? Det vet vi inte men en del uppseendeväckande berättelser har kommit väldigt nära Putin som person:

Efter det att Petersburgs borgmästare Anatolij Sobtjak, ofta sedd som Putins mentor, avgick blev han föremål för en brottsundersökning om korruption. Sobtjak flydde då till Paris men kunde återvända hem då premiärminister Putin hade förmått lägga ner brottsundersökningen. Sobtjak hade tak över huvudet, även om det bör sägas att han en kort tid därefter dog av en hjärtattack. Intressant nog fick hans bägge livvakter hjärtattacker samtidigt, men de överlevde.

En expresident Putin skulle kunna ha flera frågor att ställa sig: Vilken efterträdare är stark nog och vänskaplig nog att vilja utgöra mitt tak? Hur många mäktiga fiender har jag efter alla år vid makten? Hur stor är risken att jag ställs inför rätta för (faktiska eller påstådda) begångna brott? Kan jag, likt Sobtjak, drabbas av en oväntad hjärtattack?

Kanske är det så att Vladimir Putin gärna skulle vilja gå i pension men han kan inte. Han har inget tak.

Sammanfattningsvis

Ryssland står inför svåra problem och de kommer att förvärras de kommande åren. Kretsen runt presidenten uppvisar obehagligt många och nära tecken på samröre med organiserad kriminalitet. Varje försök att återupprätta en fungerande rättsstat skulle katapultera ut dagens styre från Kreml. Oavsett om Vladimir Putin vill eller inte vill fortsätta en fjärde ämbetsperiod, så kan han kanske inte välja.

Samtidigt har Kreml, faktiskt med viss framgång, ägnat sig åt ”inrikes utrikespolitik”, att distrahera det ryska folket genom att istället fästa deras uppmärksamhet på ryska ”framgångar” i utlandet. Georgien, Krim, Donbass, Syrien…

Det kan vara klokt att ha president Putins dilemma i åtanke när vi tar till oss utredningen Motståndskraft som Försvarsberedningen presenterade den 20 december. Oron för att vårt land kan hamna i allvarliga svårigheter är inte gripen ur tomma luften och vi bör alla välkomna utredningens klarspråk.

 
Författaren är egen företagare och reservofficer.

En julsaga

Alla eventuella likheter med verkligheten är en ren slump. julkort fö

Mikael Holmström närmade sig kön till incheckningen och hann inte mer än ta plats innan FOI:s GD, Jan-Olof Lind, vände sig om och gratulerade till årets Sälen-scoop. ”Det är värre än vad vi kunde tro va?” Mikael nickade och log. Han visste precis hur det skulle bli på Högfjällshotellet. Hans försvarspolitiska avslöjanden inför Folk och Försvars Rikskonferens var en tradition. I procedurerna på Arlanda inför avresan ingår att det står små grupper och bläddrar i tidningen efter vad som kommer vara samtalsämnet vid sidan av scenen – men nu tittar de ju på sina skärmar istället, rättade han sig. Frågan var bara vem som skulle rycka initiativet först den här gången, ÖB eller försvarsministern? Han tittade på mobilen. Vare sig Marinette Nyh Radebo eller Philip Simon ännu så länge. Nåväl, Marinette anländer väl med försvarsministern i Säpobilen sedan och Philip har nog fått åka upp under natten. Otroligt, tänkte han, alla dessa informationsmänniskor på Högkvarteret, kunde de inte räknat ut att det skulle komma ut?

På Högfjällshotellet slog sig Försvarsmaktens generaldirektor sig ner på en stol i ÖB:s svit. Han såg sig omkring för att bedöma läget. Ingen verkade synbart skärrad i alla fall. Den enda som såg lite sliten ut var Philip Simon, som var upptagen med att skicka runt kaffet. Försvarsmaktens presschef hade sett DN:s uppslag strax efter midnatt. Han visste att han förväntades ha en linje klar till morgonmötet och hade vänt och vridit på det under natten.

”De kommer vilja veta varför vi inte har pratat själva om de här siffrorna”, sa han och fortsatte ”vi kan säga att vi avvaktar Wahlbergs materielutredning, att det bara är spekulationer ännu så länge, men det håller ju bara så länge som försvarsministern säger samma sak.”

ÖB Micael Bydén visste att det skulle komma ett bakslag. Han fick ofta höra att han har självdistansen i behåll trots att både han själv och Försvarsmakten för omväxlings skull omgärdas av positiva reaktioner från alla håll. Det hade gnisslat ett tag mellan Högkvarteret och departementet och nu när det började dra ihop sig till överlämning av budgetunderlaget för 2019 var det spänt. Det hade inte blivit bättre av att alla som läst Försvarsberedningens rapport noga, kommer upptäcka stora skillnader mellan den och Försvarsmaktens bedömningar i den kommande Perspektivstudien. Det hade man gjort klart från departementets sida. Försvarsministern hade ett val att tänka på, men ÖB tänkte inte låta hundhuvudet hamna i Försvarsmaktens knä. Han tittade på tidningsuppslaget Philip hade lagt upp mellan kopparna och återigen hajade han till inför den astronomiska summan.

Runt bordet satt de andra som var med i Sälen; Urban Molin, Gunnar Karlson och Jan Törnqvist, som satt på var sin sida om kommunikationschefen Marcela Sylvander.

Jan Törnqvist tog till orda. ”Ingen kan väl egentligen vara överraskad? Budskapet har ju varit klart sedan länge. Hur många budgetunderlag måste folk läsa? Det var ju över ett år sedan stridskraftscheferna talade om underskott också. Helgesson sa ju till och med rakt ut att vi behövde 30 miljarder och inte tio, som var vad vi fick i försvarsinriktningsbeslutet. Vi fördelar inte ett tillskott, utan ett underskott, det var så han sa i Försvarets forum”. Han tittade frågande på Gunnar Karlson.

”Bedömer du att någon kommer hänvisa till Försvarets forum som källan till all visdom i det här läget? Försvarsministern kanske?” Gunnar Karlson visste att politiken alltid vinner och han hade sett för många överbefälhavare nötas ner för att tro på rättvisa reaktioner. Karlson fortsatte ”ingen sätter sig in i detaljerna och folk glömmer fort. Tryck på att det är vad vi har sagt hela tiden. Att om utredningen har räknat fram det här, då stödjer det vad vi har sagt sedan länge”.

”Men nu har vi ju inte riktigt det. Det vet ju till exempel Mikael Holmström”, sa Peter Sandwall och såg Holmström framför sig när han förmodligen i samma stund krängde av sin blåa täckjacka i charterplanet på Arlanda. Sandwall kunde de senaste årens underlag och dialoger med politiken i detalj och bakgrunden i Finansdepartementet gav samma luttrade perspektiv som Karlson.

Urban Molin hade till nyligen varit chef för specialförbandsledningen, men den senaste tiden hade mestadels tillbringats med Försvarsberedningen så som Försvarsmaktens expert. ”Just nu vill partierna vara överens om allt utom NATO”. Att Allan Widman kommer använda detta mot Hultqvist är ju givet, men eftersom det rör materielfrågor kommer vi få oss en skopa också”.

ÖB ställde ner sin mugg. ”Okej, vi måste prata med departementet. Vi måste försöka ha en gemensam linje, eller i alla fall veta hur Hultqvist kommer tackla det här.” Micael Bydén tittade på Sandwall ”vi börjar mellan dig och statssekreteraren. Ring Salestrand. Jag tror det kommer bli mest väsen över alla materielsystem som måste ut ur planerna”.

”Om det blir det kommer politiken hamna i fokus och inte vi”, sa Marcela Sylwander.

”Vänta bara”, sade Törnqvist, ”snart kommer några förbandschefer ut och berättar om det ekonomiska läget 2018. Kontrasten mellan det och bilden av att det nu strömmar pengar till oss är ju lindrigt sagt stark”.

”Det är bara en tidsfråga innan Gummesson på SvD hittar sin egen vinkel på det här och får det till att UD protesterar mot Trump och tänker skrota luftvärnsaffären”, suckar Philip Simon och tittar på displayen. 12 obesvarade samtal. Det blir en lång dag.

I charterplanet hade alla hälsat sig igenom flygplanet och Mats Eriksson, Ekots utsände reporter med koll på persongalleriet i Försvarssverige, hade siktat in sig på Magnus Bergman och Michael Cherinet redan i avgångshallen. De båda enhetscheferna på Försvarsdepartementet skulle säkert diskutera Holmströms nyhet på vägen upp och Mats Eriksson ville gärna höra vad de sade. Han tog plats i stolen bakom Cherinet. Tyvärr hade Toni Eriksson, kommunikationsdirektör på FMV, noterat intresset. Han slog sig resolut ner vid hans sida och frågade, lite för högt, hur det stod till på Ekot nuförtiden? ”Tack bra”, sade Mats Eriksson, ”vet amerikanerna hur det står till med svensk försvarsekonomi?”.

Några rader längre fram hade Centerpartiets försvarspolitiska talesperson klämt ner sin långa kropp i flygplansstolen. Han hade Holmströms artikel i knät och var djupt försjunken i tankar på hur en rimlig centerlinje skulle formuleras. Att Wahlberg noggrant skulle räkna fram skillnaden mellan vad som ligger i materielplanerna och tilldelad ekonomi, det visste ju alla. Daniel Bäckström tyckte det var modigt av Hultqvist att utse honom till utredare och det hade han sagt till honom. Han tänkte  tillbaka på ett Folk och Försvarsseminarium för ett tag sedan när Anders Carell på FMV hade visat bilder på underfinansieringen och mindes orden det som krävs för att leverera det som är beställt är anslagsförstärkning på drygt 8 miljarder om året. Det blir ändå en annan sak nu, tänkte han, när det kommer svart på vitt. Det kommer slå mot oss i Försvarsgruppen. Oscarsson och Widman kommer inte vila på hanen precis. Men hur är det möjligt att det kan bli såna fördyringar hela tiden? Om Holmström har rätt måste ju den frågan ställas till industrin och Försvarsmakten – och FMV. Han tittade på FMV:s GD snett framför sig. Undrar om Göran Mårtensson har haft en fridfull jul? Den pågående omorganisationen, nya stora luftvärnsaffärer och så Försvarsutskottets senaste tillkännagivande om ytterligare överföring av verksamhet till Försvarsmakten lade nog sordin på stämningen. Men Mårtensson ser ganska avslappnad ut ändå. Honom rubbar man nog inte så lätt. Plötsligt slog det Daniel att han visste hur de skulle göra. Ingen försvarsstrid nu innan valet, det hade partiledningen gjort klart och han visste att Moderaterna helst undvek det också. Linjen måste vara att man faktiskt måste läsa vad utredningen har kommit fram till först, det är ju en månad kvar, och om det Holmström skriver stämmer, så understryker det vårt gemensamma allianskrav på två procent av BNP till försvaret. Vi ska ju kunna finansiera totalförsvaret också, tänkte han. Problemet är om Försvarsmakten kräver nya tillskott redan i vårbudgeten. Då blir det lajbans i början på valrörelsen.

Avdelningschef Camilla Asp från MSB sneglade ner i den uppslagna tidningen i stolsgrannens knä och läste rubriken DN avslöjar: Nya miljardunderskott i försvaretDe vanliga experterna kommenterar bekymrat och till höger skriver Ewa Stenberg i en kolumn att Försvarsmaktens ekonomiska situation, trots tillskott de senaste åren, nu blottas och att en konflikt mellan myndigheten och regeringen är oundviklig. Det står något om valår och Putin, men hon ser inte riktigt vad. Det plingar till i mobilen och hon tittar sig generat omkring eftersom den redan skulle varit avstängd. En nyhetsflash: Försvarsministern kritisk – Försvarsmakten måste få kontroll över sina fördyringar. 

Typiskt, tänker Camilla Asp. Försvarsberedningens totalförsvarsrapport och de fjuttiga miljarder de talade om i jämförelse, kommer drunkna helt nu. Hon tar ut konferensprogrammet ur mappen från Folk och Försvars bord i avgångshallen och ögnar igenom det. Säkerhetspolitik. Totalförsvarsfrågor. Inrikes säkerhet. Men nu blir det som vanligt uppståndelse kring Försvarsmaktens ekonomi. Planet rullar ut på startbanan. Hon lutar huvudet mot det kalla flygplansfönstret och sluter ögonen när hon trycks tillbaka mot stolsryggen.

Epilog: Det var julsagan. Hoppas ingen av de vars namn jag lånat tar illa upp (jag har bara nämnt personer som jag gillar:) Efter juldagarna kommer ett inlägg som istället behandlar verkligheten, det vill säga en genomgång av programmet på Folk och Försvars Rikskonferens i Sälen.

Gästinlägg: KDU – Krigsförbanden måste stå i centrum

Värnplikten är tillbaka. Den kommer utan tvekan att öka volymen på Försvarsmaktens grundutbildning och är efterlängtad, men fokus måste nu ligga på att skapa dugliga krigsförband.

Vi i KDU har länge velat se ett personalförsörjningssystem där frivillighet kompletteras med värnplikt för att säkerställa ett fullt bemannat försvar och övningar med fullskaliga förband. Försvarsmakten ges dock just nu fler värnpliktiga av regeringen än vad förbanden på kort sikt mäktar med. Konsekvensen kommer att bli fler värnpliktiga soldater per officer och bristande kvalitet i utbildningen. Men det kommer även att kännas av på bataljons- och organisationsenhetsnivå. Bataljonsstaberna riskerar att dräneras, med sämre övade stabsofficerare och därmed sämre fungerande bataljoner som följd.

Försvarsmakten och värnplikten ska inte främst ses som ett smidigt sätt att kompensera för bristande uppfostran eller som ett steg för unga in på arbetsmarknaden. Värnplikten finns istället till för att stärka vår försvarsförmåga. Skulle vi röra oss tillbaka mot hur värnplikten fungerade i slutet – där mängder av soldater utbildades utan att krigsplaceras – så blir den snarare en börda än en styrka.

Kristdemokratiska Ungdomsförbundet anser därför att värnplikten ska fokusera på följande:

– Personalförsörja våra idag beslutade krigsförband med välutbildad personal.
– Personalförsörja en större officerskår, som sedan möjliggör ökade volymer när beslut om att utöka mängden krigsförband tas.
– Skapa personellt underlag för att snabbt kunna skapa nya krigsförband när beslut om detta fattas.

Vi vill öka Försvarsmaktens volym, men då måste först försvarsanslaget öka kraftigt. Vi i KDU kräver därför en snabb stegring mot fördubblade försvarsanslag. Därefter måste vi öka mängden krigsförband. Materiel ska köpas in, infrastruktur byggas och officersbefattningar bemannas. Detta drivs redan av bland annat Kristdemokraterna. Men regeringen vill inget av ovanstående – och att i ett sådant läge kräva att Försvarsmakten utbildar fler värnpliktiga än vad det i dagsläget finns tid och resurser till är inte konstruktivt.

Värnpliktiga soldater är framförallt relevanta i krigsförband. Försvarsmaktens och krigsförbandens behov borde därför få avgöra hur många svenska ungdomar som ska göra värnplikten. Det är inget som godtyckligt ska bestämmas av Peter Hultqvist eller en rödgrön regering.

Christian Carlsson, förbundsordförande KDU Sverige

Adam Jansson, distsriktsordförande KDU Blekinge


Rikshemvärnschefens kommentarer till tidningen Hemvärnet #6/2017

Det har förekommit vissa reaktioner på det omslag och de artiklar som publicerades i tidningen Hemvärnet nr 6/2017. Viktigt att veta är att detta är en oberoende tidning som ägs av Hemvärnets förtroendeorganisation, Rikshemvärnsrådet, och har en oberoende ansvarig utgivare. I tidningens uppdrag ingår att kritiskt och sakligt granska sakförhållanden som påverkar Hemvärnets utveckling. Med detta sagt vill jag lämna ett par förtydligande kommentarer.

Avseende rekrytering så är nyckeltal för totala omsättningsvolymen för Hemvärnet ca 2000/år för att vidmakthålla en volym på ca 22 000 soldater. Hemvärnets behov avseende sådana som ska genomföra grundutbildning till Hemvärnet uppgår till ca 800. Rekryteringen mot dessa platser är i dag för låg. Detta skapar ett årligt underskott i systemet avseende framförallt yngre hemvärnssoldater. Detta kompenseras i dagsläget av mycket god rekrytering bland de kategorier som har fullgjord militär grundutbildning. Innebörden av detta är att problemen inte är omedelbart förestående, men kan på några års sikt komma att leda till en alltför hög medelålder (i dag är den ca 40 år) i hemvärnsförbanden. Lösningen på detta är självklart att få igång grundutbildningen till Hemvärnet, samt att attrahera de med plikt uttagna som genomför grundutbildning från 2018. Särskilt viktigt är detta i de militärdemografiska underskottsområdena, såsom Gotland och Norrland. I det sammanhanget kan naturligtvis inte behovet av ”lokal rekrytering ” underskattas.

Avseende sjukvård så är FM formellt vårdgivare och alla som bedriver vård, diagnostik och behandling är skyldiga att följa gällande lagstiftning. Under Aurora följde vårdgivaren upp verksamheten vid ett flertal hemvärnsbataljoner. Försvarsmaktens medicinskt verksamhetsansvarige pekar på tre huvudsakliga skäl för rekommendationen att inte bedriva hälso- och sjukvårdsverksamhet: Avsaknad av reglementerad materiel nödvändig för akutmedicinskt omhändertagande (akutväska), hantering av och tillgång till läkemedel och åtkomst till vårdgivarens journalsystem. I det läget valde vårdgivaren FM att stoppa all skarp sjukvård intill dess att bristerna rättas till. Tillsvidare erbjuds hemvärnssoldater under övningsverksamhet fri sjukvård via Försvarshälsan eller genom att närliggande vårdcentraler och sjukhus utnyttjas. När risk- och tidsfaktorer kräver en höjd sjukvårdsberedskap säkerställs även detta med hjälp av Försvarshälsan. Utifrån dessa åtgärder finns inget försämrat skyddsnät kring hemvärnssoldaterna. I sammanhanget är det viktigt att konstatera att hemvärnet, med tillgänglig sjukvårdsmateriel, kan fortsätta att ”öva” sjukvårdstjänst. Där fullföljs planerad verksamhet. Parallellt med detta vidtas nödvändiga åtgärder både avseende materiel och utbildning för att hemvärnets legitimerade sjukvårdpersonal åter ska kunna återta sin roll inom ”skarp” hälso- och sjukvårdsverksamhet. Efterhand som åtgärder är vidtagna är avsikten att bataljonvis så snart som möjligt återlägga möjligheteten till skarp sjukvård. Ambitionen är att detta skall vara klart under våren 2018.

Avseende Ledningsutredningen ”Ledning för ett starkare försvar” grundar sig tidningen på de uttalanden som ÖB gjorde i samband med sitt anförande på Rikshemvärnstinget den 11 november 2017. Det finns i dag olika förslag till hur en framtida ledning av Hemvärnet skall utformas. Riktlinjen från ÖB är sedan 28 februari 2017 att ”Hemvärnet skall tydliggöras och prioriteras”. Detta direktiv omsatte C PROD i en utredning som genomfördes under våren och försommaren 2017. En omfattande analys, inkluderande spel på olika förslag till framtida ledning av Hemvärnet genomfördes. Resultatet av denna utredning är överlämnad till och föredragen för C PROD. I chefen Högkvarterets planering för 2018 är beslutstidpunkten för Hemvärnets ledning inlagd i andra kvartalet 2018, så att utformningen kan ingå i det kompletterande budgetunderlaget från Försvarsmakten. Därmed kan sägas att det är alltför tidigt att dra långtgående slutsatser för hur ledningsutredningen kommer påverka det framtida hemvärnet.

En oundviklig samhällsreform

När Försvarsberedningens ordförande, Björn von Sydow (S), presenterade Försvarsberedningens totalförsvarsrapport igår sade han på sitt trygga och lågmälda sätt att de förslag beredningen lägger fram innebär en samhällsreform. Det har han helt rätt i.

Invånare i detta land behöver från och med nu absorbera och organisera sig själva och samhället utifrån att Sverige ”oundvikligen blir påverkat” om en säkerhetspolitisk kris eller väpnad konflikt uppstår i vårt närområde. Risken för sådana kriser och väpnade konflikter har som bekant ökat över tid (för en kort och koncis beskrivning, läs t.ex. MUST:s årsöversikt 2016, s 17-19). Med andra ord handlar det om att i grunden göra upp med föreställningen om att Sverige alltid kan välja om vi blir indragna i en konflikt eller inte, vilket är en slags fredsskada.

Det är mot detta konstaterande som nuvarande och kommande regeringars åtgärder och engagemang ska mätas. De hot som under många år gått under begreppet ”nya hot” är inte nya längre, säger Försvarsberedningens huvudsekreterare Tommy Åkesson i ett dagsfärskt avsnitt av Försvarsmaktsrådspodden. Det är i själva verket kriget som är det nya, menar Åkesson, och syftar på att Försvarsberedningen nu skriver fram att totalförsvaret ska utformas och dimensioneras för att kunna möta väpnat angrepp mot Sverige inklusive krigshandlingar på svenskt territorium. Detta är en avgörande förändring. Försvarsberedningen skriver:

Förslagen medför att nuvarande försvarspolitiska inriktning, som gör gällande att det civila försvaret ska bygga på krisberedskapen, kompletteras med åtgärder för de specifika krav som ett krig ställer.

Ambitionsnivån höjs rejält över hela totalförsvarsfältet. Förmågan att motstå allvarliga störningar i samhällets funktionalitet under tre månader, samt krig under del av denna tid, ska vara utgångspunkten för planeringen och grunden för totalförsvarets samlade förmåga. I förordning (2015:1053) om totalförsvar och höjd beredskap står (4 §) att varje myndighet i sin verksamhet ska beakta totalförsvarets krav. Om beredningens förslag anammas av regeringen vet vi således vad som gäller och kostnaderna för detta är uppskattade i rapporten. Försvarsberedningen konstaterar att

den återupptagna planeringen för totalförsvaret utgår från en låg nivå.

Det är en blinkning till alla som följt de säkerhetspolitiska bedömningarna det senaste decenniet och med humor och envishet kommer man långt – kanske ända in i finansdepartementet?

Försvarsberedningen anser att följande mål för totalförsvaret bör ersätta dagens mål för det militära försvaret respektive det civila försvaret:

Totalförsvaret ska enskilt och tillsammans med andra, inom och utom landet, försvara Sverige mot väpnat angrepp och värna vår säkerhet, frihet, självständighet och handlingsfrihet.

Beredningen skriver att planering och förberedelser för ett anfall mot Sverige pågår redan idag – vilket även Säkerhetspolisen har formulerat i tidigare årsrapporter – och tillägger naturligtvis att det inte nödvändigtvis innebär att någon stat idag har för avsikt att genomföra ett anfall på Sverige. I rapporten kan man utläsa att ett starkt svenskt totalförsvar fyller två syften: 1. Det är krigsavhållande och därmed förebyggande och ytterst fredsbevarande. 2. Det ska kunna hantera ett eventuellt krig, inklusive mycket snabba förlopp där Sverige kan vara direkt utsatt.

Det är här det blir jobbigt att tänka på nuläget. Beredningens förslag är första etappen av processen fram till nästa försvarsinriktningsbeslut (2021-2025) och det är helt upp till regeringen – nuvarande och nästa – att fatta beslut innan dess. Det kan behövas. Försvarsberedningen bedömer nämligen att

planeringen utgår från en så pass låg nivå att totalförsvaret under nuvarande försvarsinriktningsperiod inte kommer att uppnå en förmåga som är tillräcklig för att hantera de hot och utmaningar totalförsvaret ska kunna möta.

Men hjälpen då, som ska komma från ”någon”? Vi vet inte hur lång tid det tar för Sverige att – eventuellt – få internationellt militärt eller civilt stöd. Det avgörs av tillgängliga resurser, engagemang, avvägningar och politiskt beslutsfattande som vi inte rår över, i andra länder och organisationer. Försvarsberedningen lindar inte in det: Det kan ta tid. Därav skrivningen om att vi måste planera för att kunna hantera en kris under minst tre månader, som inbegriper gråzonsproblematik, och att utgångspunkten är att Sverige är i krig under en del av de tre månaderna. Beredningen specificerar sig på följande sätt:

Indirekt militärt stöd med t.ex. underrättelser inklusive luftlägesbild kan troligtvis, om nödvändiga politiska beslut fattas, ges tämligen omgående. Mer konkreta stödåtgärder tar av geografiska och andra rent praktiska orsaker längre tid. Efter nödvändiga politiska beslut tar det dagar till veckor att verkansfullt sätta in flygstridskrafter till stöd för Sverige. Marinstridskrafter tar veckor till månader och arméstridskrafter tar månader att få på plats i relevant omfattning.

Detta är en viktig skrivning som avslöjar ganska mycket av tänkt inriktning och det ska bli intressant att se i vilken mån det är spårbart in i kommande försvarsinriktningsbeslut. Det är också högst relevant att lägga den parlamentariska bedömningen i denna del vid sidan av Försvarsmaktens kommande perspektivstudie (februari) och jämföra. Hur stor samstämmighet är det i bedömningarna mellan Regeringskansliet, riksdagens partier och den militära ledningen?

 

Försvarsberedningen behandlar sektorsansvar och ledningsfrågor på många nivåer i rapporten, t.ex. vad gäller MSB:s mandat samt den regionala nivån med förslag att de 21 länen bildar ett antal större geografiska civilområden med ca 3–6 län inom varje område där en av landshövdingarna utses att, i egenskap av civilbefälhavare, hålla samman beredskapsplaneringen för civilt försvar. Beredningen anser också att den högre regionala indelningen bör motsvara militärregionerna. Jag går inte igenom alla förslag, men ett område bekymrar mig: Regeringskansliet (RK). Det är inte så väldigt många som har koll på vad som verkligen krävs för att leda och samordna RK i ett skarpt läge, ej heller jag. Försvarsberedningen vill (åter)samla samordningen av totalförsvaret till försvarsdepartementet och beredningen anser bland annat att

Regeringskansliet i sin helhet behöver ha en beredskap och förmåga att kunna förebygga och hantera både fredstida kriser, gråzonsproblematik samt krigsfara och krig.

Det låter bra, men beredningen beskriver kraven och var och en kan begripa att det är en utmaning, för att använda ett populärt uttryck, att under höjd beredskap och krig fokusera på de strategiska besluten samtidigt som regeringen inom sitt geografiska områdesansvar på nationell nivå ansvarar för koordinering av åtgärder på central nivå – med ett stort antal totalförsvarsaktörer – samtidigt som regeringen ska sköta sina övriga uppgifter vid höjd beredskap. Många av dessa uppgifter kommer aldrig kunna delegeras – ej heller till ett eventuellt mer operativt MSB.

Försvarsberedningen anser som sagt att samordningen av civilt och militärt försvar ska koncentreras till Försvarsdepartementet (Fö), men beredningen verkar vilja underlätta ovanstående utmaning för Regeringskansliet genom att Fö:s uppgifter under höjd beredskap bl.a. skulle innebära att

verka för välavvägda och koordinerade beslut som gynnar de samlade försvarsansträngningarna och som medverkar till att totalförsvaret leds med enhetlig inriktning.

Det är möjligt att man menar en stödjande roll, men man kan tolka det som att Fö ska ställa etablerade samordningsstrukturer på ända och som fackdepartement ta över ledning och samordning – med andra ord samordna hela Regeringskansliet och därmed myndigheterna –  i förlängningen hela Sverige. Det finns förträffliga personer på Fö och flera av dem skulle jag gärna gå stridspar med, men alla experter på sitt eget område får inte automatiskt ett krisoperativt mindset när skymningen faller. RK:s centrala krisledning bör enligt min mening bemannas av erfarna, operativa krishanterare som får stöd av sakkunskapen i fackdepartementen.

Till sist. Det råder en mycket stor samsyn mellan riksdagens partier om hur totalförsvaret ska byggas upp, av rapportens avvikande uppfattningar att döma. Det är naturligtvis en styrka inför kommande prioriteringar, finansiering och tryck för åtgärder. Min reflex inför sådan samsyn är dock alltid samma läskiga tanke: Tänk om vi gör fel och ingen säger något! Jag lugnar mig med att höjd motståndskraft förbättrar utgångsläget alldeles oavsett vad Sverige utsätts för. Två år har passerat sedan regeringen tog beslut om att återuppta en sammanhängande planering för totalförsvaret. Behovet har inte minskat, tvärt om. Men nu har vi genom Försvarsberedningens försorg ett utkast till prislapp på totalförsvaret, snart kommer Ingemar Wahlbergs ”materielutredning”och Försvarsmaktens budgetunderlag för 2019 – det lär bli stark läsning i båda underlagen – och det är val till hösten. Vad som helst kan hända, men det får inte bli en retorisk samhällsreform.

 

 

 

 

Okänd soldat & Vägen mot undergången

Författaren av "Okänd soldat", Väinö Linna. FOTO: Väinö Linnan seura

Här följer en recension av den nya filmversionen av Okänd soldat och direkt därefter en recension av Vägen mot undergången del I och II. Dessa recensioner innehåller rätt få spoilers - så att du bör kunna läsa detta blogginlägg före du tagit del av verken ifråga.


Vad skulle Väinö Linna (1920-1992) ha tyckt om tjugohundrasjuttons filmversion av hans tredje publicerade bok, Okänd soldat (1954)? Igår såg jag filmen i en fullsatt biograf i Luleå och jag kan bara säga att jag är osäker på om Linna hade varit nöjd. Inte därför att den skulle vara dålig (det är den definitivt inte). Utan därför att filmen klippts ner rejält för biopubliken utanför Finland, från 179 minuter (längden i finska biografer) till 133 minuter. Att få till uppgift att klippa bort så mycket från en färdig film var nog inte roligt och jag undrar verkligen varför det ansågs vara nödvändigt. Visst är redan 133 minuter en lång film, men både jag själv och min mycket filmintresserade vän i biosalongen tyckte spontant att den inte kändes som en ovanligt lång film. Men det som däremot märktes, var att det saknas stora bitar av flera karaktärers liv. Min gissning är därför att Linna hade blivit besviken på den utländska versionen av filmen.

Det kommer att finnas en ännu längre version inom en nära framtid, eftersom man filmade mycket mer än vad som behövdes för en biofilm - det kommer en TV-version bestående av fem avsnitt om femtio minuter, med andra ord 250 minuter. TV-versionen blir alltså mer än en timme längre än den finska bioversionen.

Men, om man då bortser från att filmen känns väldigt nedklippt? Ja, då återstår ändå en oerhört snyggt filmad produktion, med delvis starka skådespelarinsatser och ett maffigt ljud. Alla kläders, vapens etc utseende var också toppen. Realismen i vissa scener med T-34:or var väl tveksam, men det är väl sådant som filmmakare "tvingas" göra.

Helheten då, är "Okänd soldat" av Aku Louhimies årets bästa krigsfilm? Inte riktigt, även om den finska, längre versionen nog är något bättre än den utländska versionen. Men varför inte bäst? Därför att Christopher Nolans "Dunkirk" är både ett mästerverk och mer originell.

När vi nu redan varit inne på östfronten under andra världskriget, som fortsättningskriget och därmed Okänd soldat utgjorde en del av, känns det rätt logiskt att fortsätta med en recension av Vägen mot undergången (på engelska Into Oblivion) del I & II av Jason D. Mark. Liksom Okänd soldat är det en grupp soldater som står i fokus, en stor grupp eftersom det är en tysk pionjärbataljons historia från Charkov till slaget om Stalingrad. Detta är också en modern förbandskrönika medan Linnas bok var en roman baserad på hans egna krigsupplevelser.

Det ska direkt sägas att Vägen mot undergången är rik på intressanta detaljer om de tyska soldaternas tillvaro på östfronten, liksom brevutdrag. Här följer ett som jag särskilt markerade, från 15 juni 1942, skrivet av fänrik Ludwig Beigel: "Jag tror att kriget snart är slut. I dag berättade en desertör att de inte hade fått något att äta på fem dagar".

Tankar i brev och dagböcker, liksom de dagliga bestyren, skildras på ett ovanligt bra sätt. Bildmaterialet är unikt och rikligt. Man får klart för sig vilken viktig roll Hiwis (Hiwi = Hilfswillig dvs hjälpvillig) kom att spela för tyska förband, alltså sovjetiska krigsfångar som av olika skäl blivit mer eller mindre frivilliga på tysk sida. Alltså inte bara för byggnation långt bakom fronten utan även vid frontförband som den rätt genomsnittliga bataljon som man får följa genom dessa böcker. Främst användes Hiwis för annat än stridande uppgifter men frigjorde därvid vanliga tyska soldater inom underhåll, fältarbeten etc så att dessa kunde ersätta stupade skyttesoldater.

Det finns flera imponerande och trovärdiga stämningsbilder i Vägen mot undergången och överhuvudtaget lyser det igenom att författaren gjort en fenomenal research. För den med intresse för östfronten och särskilt för Stalingrads sanslöst hårda strider är Jason D. Marks böcker helt enkelt ett måste.

Vill man dock bara läsa en bok om östfronten och är mer inne på att följa en soldat än ett förband, då ska man läsa Dagbok från östfronten av Hans Roth.