SKOGSBRÄNDERNA och de flygande resurserna


Skogarna i Sverige brinner nu för fullt och räddningsledarna har tyvärr konstaterat att det har gått så långt att de större bränderna inte längre går att släcka. Man fokuserar nu på att begränsa bränder. Över 20.000 hektar skog har gått upp i rök och tyvärr ser det ut att öka. Som jämförelse brand ca 14.000 hektar upp i samband med skogsbranden i Västmanland för fyra år sedan. Mångmiljonvärden brinner just nu upp för många markägare.

– Det här är den allvarligaste och svåraste situation som svensk räddningstjänst befunnit sig i, säger Dan Eliasson vid MSB.

All heder till alla tusentals människor som här och nu, på olika sätt försöker begränsa bränderna. Runt det aktuella läget rapporterar media (i de flesta fall) förtjänstfullt så det lämnar jag därhän. Detta blogginlägg kommer istället fokusera på framtiden.

Det är intressant att så många människor, inklusive i stort sett alla politiker, just nu anser att samhällets skydd och beredskap är bland de viktigaste som finns. Det ansåg samma personer även efter branden i Västmanland 2014. Men tyvärr falnar det intresset och engagemanget för frågan samtidigt som skogsbränderna tappade sin kraft. Det är till och med så illa att brandmännens riksförbund menar att beredskapen är sämre idag än för fyra år sedan. Så kan det givetvis inte fortsätta!

När det gäller att begränsa större bränder och släcka mindre bränder är de flygande resurserna helt ovärderliga! Hemvärnssoldaten Jerker Welén beskriver det mycket träffande.

Det var som en räddande ängel som kom upp från himlen. Så mäktigt när den kommer ut från röken. När baljan öppnar sig blir vi sjöblöta allihopa. Elden närmast oss slocknade och gav oss andrum, så att vi kunde fortsätta. Allt blev tryggare, berättar Jerker Welén.
Tack vare helikoptrarnas precisa insats med vattenbombning kunde hemvärnssoldaterna bytas av kring klockan 15.00, efter att ha varit ute i skogen i omkring 13 timmar.

Ovanstående är ett känt faktum, men som mellan de större bränderna tyvärr verkar falla i glömska hos beslutsfattare och ansvariga myndigheter. När nästa storbrand kommer blir den första frågan ofta var närmaste helikopter finns! Av den anledningen avser jag fokusera detta inlägg på de flygande resurserna.

Försvarsmakten

Förutsättningarna för Försvarsmaktens möjligheter (och konsekvenser) har Wiseman skrivit förtjänstfullt om i ett blogginlägg.

I media och i diskussioner har det förekommit en hel rad obefogad kritik mot Försvarsmakten och myndighetens möjlighet att stödja vid branden, framför allt avseende helikoptrar.

Idag intervjuades Chefen för Helikopterflottiljen, Överste Jonas Nellsjö i Sveriges Radio. Ett klipp som jag rekommenderar alla att lyssna på, framför allt de som tidigare varit kritiska mot Försvarsmaktens bidrag.



De huvudsakliga budskapen är följande:
  • Försvarsmakten har efter försvarsbeslutet (politiskt beslut) inte längre någon uppgift för att släcka skogsbränder med helikopter.
  • Försvarsmakten har trots detta, på eget initiativ anskaffat viss materiel och övar för att ändå kunna bistå med brandsläckning trots att det egentligen inte ingår i uppdraget i annat än att "vid behov kunna stödja med befintliga resurser".
  • Försvarsmakten får därmed ingen utökad finansiering för att upprätthålla ovanstående.
  • Försvarsmakten har totalt 18 helikoptrar med lastkrok fördelat på 15 st Hkp 16 och 3 st Hkp 14.
  • Totalt finns nio stycken brandtunnor (bambi buckets) i Försvarsmakten.
  • Försvarsmakten har åtta utbildade besättningar som kan flyga med brandtunna.
I dagsläget har hela sju av åtta besättningar frivilligt anmält sig för att bistå i släckningsarbetet, vilket är mycket bra!


Man kan givetvis fundera på huruvida Försvarsmakten bör erhålla ytterligare styrningar och direktiv vad avser ökade framtida möjligheter att kunna bistå i än större omfattning vid katastrofer likt denna. Vad man då ska ha i åtanke är det som Wiseman lyft fram i sitt blogginlägg, d.v.s. att resurserna är ändliga både avseende flygtid och arbetstid.



Sjöfartsverket

I samband med försvarsbesluten 2000 och 2004 då ansvaret för svensk sjöräddning överfördes till Sjöfartsverket så är min uppfattning att stödet till kommunerna föll mellan stolarna. Åtminstone så skedde det en successiv degradering i samband med att Försvarsmaktens tyngre helikoptrar avvecklades och de nya försenades.

Sjöfartsverket övertog inte rollen att lämna stöd till dåvarande räddningsverket i likhet med vad Försvarsmakten gjorde, utan erhöll enbart uppgiften sjö- och flygräddning.

När Sjöfartsverket anskaffade sina helikoptrar av typen AW139 så beställde man ingen lastkrok, något som har kritiserats vid ett flertal tillfällen eftersom avsaknad av sådan omöjliggör stöd vid exempelvis brandbekämpning. Helikopter anskaffningen har bland annat granskats åtskilliga gånger av SVT Uppdrag Granskning.

Eftersom Sjöfartsverkets helikoptrar är en statlig resurs så bör staten givetvis tillse att de kan nyttjas där de behövs som mest. Helikoptrarnas huvuduppgift är och förblir sjö- och flygräddning. Men det är fullt rimligt att även dessa ska kunna merutnyttjas för brandsläckning vid extrema situationer - på samma sätt som Försvarsmakten gör med sina helikoptrar trots att huvuduppgiften är väpnad strid.

En besättningsman på dessa helikoptrar anser uppenbart inte det, och anser dessutom att jag ska sluta tjata om Sjöfartsverkets helikoptrar....(!)


Vem ska då ta hand om sjöräddningen?

För det första så handlar det idag likt för fyra år sedan om att agera förstärkningsresurs vid extrema situationer i syfte att rädda mångmiljonbelopp och människors hem från att gå upp i rök! Det handlar således inte om att åka på varje skogsbrand.

För det andra så kommer extrema situationer att krävs hårda prioriteringar. Det innebär att man kan fatta beslut om att stänga baser, i likhet med var Sjöfartsverket på egen hand har gjort under de senaste åren i olika omfattning.

För det tredje så brukar Sjöfartsverket, i samband med att man stänger ned baser eller inte ens kommer upp i luften pga väder, hävda att man har avtal med våra grannländer som täcker upp SAR-beredskapen. Vid en extrem situation är jag övertygad om att Finland skulle kunna täcka upp Norrtäljebasen, och Danmark skulle kunna täcka upp för Göteborg, och på så sätt frigöra resurser.

För det fjärde så förfogar Sjöfartsverket över sju helikoptrar vilket innebär att det finns ytterligare två maskiner. Att en av dessa ständigt är på tyngre underhåll är nog givet, men en sjätte maskin bör finnas gripbar, och besättningar finns det fler av i likhet med Försvarsmakten.

Vill man så kan man! Men detta är i grunden en politisk fråga där ett eventuellt utökat uppdrag ska dialogiseras med berörd myndighet som också måste få förutsättningar för att lösa uppgiften.



Kustbevakningen

Kustbevakningen har idag inga resurser för att bistå med brandsläckning, dock så har man exceptionellt bra flygplan för att spana av större områden med kvalificerad teknisk utrustning efter bränder.



Det har tidigare genomförts prov och försök i Kustbevakningens regi med flygande "vattenbombare"  genom projekt "skopan" där erfarenheterna var mycket goda.

Läs en mycket läsvärd artikel i ämnet hos Expressen här.

Jag har tidigare varit skeptisk till vattenbombande flygplan för svenska behov, en åsikt som har reviderats de senaste dagarna. Att snabbt kunna sätta in flygplan med så pass stor kapacitet som över sex kubikmeter i ett lyft är givetvis ovärderligt för att snabbt och effektivt kunna släcka bränder.

Om ett sådant flygplan skulle anskaffas till Sverige så vore det givetvis lämpligt att införliva det i Kustbevakningsflyget där man skulle kunna merutnyttja det för andra kustbevakningsuppgifter.



Resurser inom EU

Idag har ett antal vattenbombande flygplan lånat in från Italien och Frankrike.
Dessvärre har Dagens Industri publicerat en mindre smickrande artikel med rubriken "Sverige har redan vattenbombare".

Redan rubriken innehåller fel. Senare i artikeln påstår skribenten att...

Följer man medierapporteringen kan man lätt få intrycket att flygplanen som just nu vattenbombar bränder i Ljusdal och Lillhärdal har lånats ut av generösa italienare. Det stämmer inte – de är en del av EU:s Emergency Response Coordination Centre (ERCC), unionens gemensamt finansierade civilskyddsmekanism.

Brandbekämpningsflygen må stå på italiensk mark, men de hör lika mycket hemma i svenskt luftrum.

Detta är fel. Flygplanen som hjälper oss i Sverige just nuägs och opereras inte EU utan just Italien (och Frankrike).  Kan inte Italien och Frankrike bistå med sina resurser så blir det således inget stöd även om den koordinerande personalen vid ERCC skriker sig hesa.

Det sista citatet blir således näst intill magstarkt.

Oaktat att vi nu får ta del av resurser som samordnas via EU på ett förtjänstfullt sätt så har sådana resurser en tendens att komma för sent. Det finns säkert olika skäl till detta när de byråkratiska kvarnarna i Sverige, inom EU och i avsändande land ska fatta beslut.

Det är givetvis lättare och framför allt snabbare att ringa och få fram en besättning från Kustbevakningen på Skavsta än att få fram en från Italien. Av den anledningen anser jag att man ånyo bör ta fram erfarenheterna från projekt "Skopan" och se över huruvida Sverige bör anskaffa egna flygplan.

Sverige och Finland har tillsammans mest skog i hela Europa och därmed enorma värden. Det kanske vore rimligt att vi även utökade vår nationella försäkring mot skogsbränder genom att anskaffa (kanske gemensamt med Finland) flygplan av typen vattenbombare? Sådana flygplan skulle sannolikt till del även betala sig själva om de stod till EU förfogande.



Sammanfattning

Det är nu hög tid att börja prioritera skyddet av Sverige och våra svenska intressen.
Det duger inte att engagemanget för samhällsskydd och beredskap enbart syns och hörs i samband med en brandkatastrof som vi ser idag, och att engagemanget lika snabbt glöms bort.

Vi behöver prioritera både vår inre och yttre säkerhet i betydligt större omfattning än vad vi gör idag. Just nu lider vi av någon typ av politiskt självskadebeteende där vår svenska säkerhet ständigt är underfinansierad och nedprioriterad. Enbart när det sker större katastrofer som nu, då vaknar allmänhet och politiker och ställer krav, som sedan lika snabbt glöms bort igen.

De flygande resurserna är helt avgörande för hur snabbt man kan få kontroll på en skogsbrand. Det krävs idag att staten tar ett samlat grepp över statens resurser, och framför allt beslutar sig för vad staten ska ansvara för och tillhandahålla. Frågorna är många men kärnan handlar egentligen om detta...

  • Ska direktivet till Försvarsmakten avseende civilt stöd förändras, och hur balanseras det mot den militära uppgiften?
  • Ska de statliga helikoptrar som Sjöfartsverket förfogar ha förmågan kunna bistå med brandsläckning vid extrema situationer som idag, hur balanseras det i så fall mot uppgiften sjöräddning?
  • Bör vi anskaffa egna vattenbombande flygplan?
  • Bör staten vidta andra åtgärder avseende flygande resurser för skogsbrandsbekämpning?


För att citera statsminister Stefan Löfven: 
”Sveriges fred, frihet och säkerhet ska värnas. Staten har ingen viktigare uppgift än denna”

Just punkten säkerhet har en del övrigt att önska idag. Något som måste åtgärdas!


Något om kognitiv avregling

Sammanfattning

Dagens media- och informationslandskap har paradoxalt nog ökat möjligheterna, trots det ökade utbudet av information, för genomförande av kognitiv krigföring d.v.s. påverkan av den mentala bilden och förståelsen om vad som sker runt i kring oss. Därmed kan t.ex. beslutsfattande påverkas. Kognitiv avregling d.v.s. att avskärma delar eller stor del av en population för information syftande till att möjliggöra för en aktör att skapa egna handlingsmöjligheter får ses som fullt genomförbart i Sverige, såväl i fred, kris som krig. Andra metoder inom kognitiv krigföring får ses som fullt möjliga att genomföra och torde öka behovet av ett omfattande och robust psykologiskt försvar i Sverige bortom motverkande av propaganda o.dyl.

Analys

I boken "Anti-Access Warfare" belyser den amerikanske författaren och tidigare officeren samt professorn SamJ. Tangredi1olika aspekter samt historik kring vad som kommit att benämnas i engelsk terminologi Anti-Access/Area Denial (A2/AD) och i svensk nomenklatur avregling. Den tydligaste redogörelsen avseende hur den svenska Försvarsmakten väljer att se på begreppet avregling framförs i den slutliga redovisning av perspektivstudien 2016-2018.

Avregling och avreglingszon beskrivs i perspektivstudien med att en motståndare, "etablerar antingen egen kontroll i området, bestrider motståndarens kontroll eller skapar betydande osäkerhet. Detta genomförs med fjärrstridsmedel mot mark-, sjö- och luftmål liksom med telekrigföring eller cyberattacker".2Utifrån Tangredi’sbelysning av militära aspekter kring avregling, överinstämmer den svenska beskrivningen av begreppet till del. En förklaringsmodell avseende avregling som framförs i boken är att avregling syftar till att skydda en tyngdpunkt, en annan förklaringsmodell är att det kan ses som en mur som skyddar en omgivning, ytterligare en är att förhindra en motståndare från att komma in i ett operationsområde.3 Där det sistnämnda främst överinstämmer med hur perspektivstudien beskriver avregling.

Vad som gör Tangredi’s bok intressant är att den belyser avregling i ett större perspektiv och med andra aspekter. Där det tydligaste är att avregling i sig kan utgöra en del av en nationell säkerhetsstrategi, där avregling bl.a. kan genomföras på det ekonomiska, diplomatiska och politiska planet,4 d.v.s. områdena inom begreppet DIME (Diplomati, Information, Militär, Ekonomi). Vilket får anses skilja sig markant mot hur avregling och avreglingszoner beskrivs i perspektivstudien. Därmed krävs även ett annat förhållningssätt till begreppet, då det t.ex. skulle kunna innebära att ett veto i FN säkerhetsråd skulle kunna vara en del i en avregling, och ett större strategiskt tänkande på sikt.

I den internationella men även svenska debatten kring avregling, är det främst den tydliga och renodlade militära aspekten som berörs och ej avregling utifrån diplomati, information eller ekonomi. I sin bok beskriver Tangredi även ett intressant område vilket han väljer att benämna kognitivavregling, vilket får anses falla inom begreppet Information i DIME. Detta delbegrepp inom ramen för avregling utgår från att en nation kan tänkas gå bortom det traditionella renodlade kinetiska konceptet, som berörts i de tidigare stycket, kring avregling.5

Den kognitiva avreglingen kan liknas med hur en motståndare tillämpar, radiotystnad, emittertystnad och s.k. smygteknologi för att kunna påverka en motpart, fast på det kognitiva planet. Praktiskt innebär det att information undanhålls med olika metoder, för att påverka det mentala planet hos en motståndare. Tangrediväljer i sin bok att exemplifiera kognitiv avregling med Nordkorea. Där ytterst lite information, dels kommer ut om de faktiska förhållandena i landet, dels ytterst lite information kommer in i landet avseende förhållandena runt i kring dem. Därtill är det enligt Tangredi främst totalitära stater som kan tänkas ta till sig kognitiv avregling, enligt Tangredi.6 Tyvärr utvecklar inte Tangredibegreppet i någon större omfattning, varvid nedanstående är mina tankar kring ämnet.

En annan form av kognitiv avregling borde även Kinas s.k. "storabrandvägg" eller den "gyllene skölden" kunna klassificeras som. Där den egna befolkningen undanhålls viss information på internet. Dock är det inte enbart Kina som tillämpar större eller mindre restriktioner av internet för sin egna befolkning. Däremot är de ett av de tydligaste exemplen.7Vad som dock inte berörs av Tangredii sin bok är hur en stat skulle kunna tänkas tillämpa kognitiv avregling bortom sin egna befolkning utan i stället mot en motpart. Varvid kognitiv avregling kan ses som ett tvåsidigt verktyg d.v.s. antingen nyttjas mot den egna befolkningen, eller en motpart. Vilket detta inlägg kommer försöka belysa.

En viktig faktor är att särskilja kognitiv avreglingfrån andra begrepp såsom desinformation, propaganda m.m. De tidigare nämnda begreppen får främst ses som metoder för att påverka det kognitiva planet i syfte uppnå något. Emedan kognitiv avregling får anses vara ett högre syfte att uppnå med hjälp av olika metoder.

Det yttersta syftet med kognitiv avregling börfrämst vara att förhindra en motpart att ta del av information eller att förvanska information och därmed skapa egna handlingsmöjligheter, på motsvarande sätt som den kinetiska versionen kring avregling syftar till att etablera egen kontroll eller bestrida kontroll över ett fysiskt geografiskt område, för att möjliggöra egna handlingsmöjligheter. Därutöver bör information ej ses som synonymt med internet, om än att en stor del av dagens informationsinhämtning av enskilda sker där. Däremot får det ses som troligt att det är enklast att utöva kognitiv avregling på internet i dagens samhälle.

Paradoxalt nog får det anses vara lättare i vår nutid att uppnå en kognitiv avregling utifrån hur det svenska medielandskapet utvecklats,8men även förändringen i infrastruktur för att förmedla information,9 samt dess sårbarheter.10 Därtill hur information värderas eller inte värderas bidrar till att en kognitiv avregling kan uppnås.11 Dock är det troligtvis en tydlig skillnad i tillvägagångssätt för att uppnå en kognitiv avregling vid en väpnad konfliktkontra ett tillstånd där en icke-väpnad konfliktråder.

Utöver själva medielandskapets utveckling i Sverige, har mängden informationskällor ökat markant i jämförelse med t.ex. 1980-talet då en viss revolution skede med satellitbaserade tv-sändningar som t.ex. ökade mängden nyhetskanaler, men det kan ansetts varit hanterbart för den enskilda individen. Nu måste en individ i en än större omfattning sortera information och bedöma källors trovärdighet. Där den mänskliga förmågan att sålla och bedöma information får anses vara något tvivelaktig, vilket kommer beröras längre fram i inlägget.

Vid en väpnad konflikt torde en antagonistisk stat välja att påverka de in- och utgående internetförbindelserna som existerar till Sverige. Det vill säga stänga av den tydligaste informationsvägen som den svenska befolkningen nyttjar. Påverkan mot mobiltelefonnätet kan även anses vara relativt enkelt, ffa. när det framkommit information avseende främmande makt/makters försök till intrång och eventuellutplacering av s.k. "skadlig kod" i system för strömförsörjningen.12 Kinetiska åtgärder kan även genomföras för att påverka strömförsörjningen,13 en kombination skulle troligtvis nyttjas vid en väpnad konflikt för att säkerställa verkan. Vilket skulle innebära att mobilnätet, trots reservkraft, efter ett tag kommer sluta fungera helt eller till stor del.

Ett dylikt scenario skulle troligtvis påverka nyhetsförmedlingen i Sverige. Varvid en kognitiv avregling skulle kunna uppstå. En slutsats blir därmed att ett av de mer avgörande medierna för att undvika en sådan avregling får anses vara radio. Vilket tydligt accentueras i Myndigheten för samhällsskydd och beredskaps broschyr "Om krisen eller kriget kommer". Där de två översta punkterna under rubriken kommunikation avseende hemberedskap utgörs av radio med batteri eller vev och bilradio.14

På sikt skulle det även uppstå problem med det mediet maa. strömförsörjning antingen i bil eller radio om det enbart drivs med batteri. Varvid tidningstryckerier troligtvis kommer bli avgörande, för att förmedla nyheter. Framför allt då batterier i händelse av en väpnad konflikt eller ett utdraget och tydligt gråzonsläge kommer bli en bristvara. Då dessa troligtvis kommer behövas för Försvarsmaktens och andra statliga myndigheters behov.

Mängden tidningstryckerier förefaller dock minskat under hela 2000-talet, hur stor mängd som finns i Sverige i dag förefaller dock vara något svårare att fastställa.15 Vid en låg mängd av tidningstryckerier får det ses som troligt att dessa skulle utgöra ett möjligt mål vid både gråzonsagerande samt skymningsläge av en antagonistisk stat. Därmed skulle informationsspridningen på sikt, vid en väpnad konflikt, kraftigt försvåras.

Ovanstående är enbart några exempel hur en kognitiv avregling kan genomförs under en väpnad konflikt, ytterligare metoder finns för att skapa denna. Vad som kan konstateras är att med ytterst få medel, får det anses vara möjligt att uppnå en kognitiv avregling av det svenska samhället.

Vad avser nyttjandet av kognitiv avregling i en icke-väpnadkonflikt får det ses som troligt att det genomförs i ett s.k. gråzonsläge, här avses begreppet gråzonutifrån beskrivningen i Försvarsberedningens skrivelse Ds 2017:66.16 Ett antagande som kan göras vid ett gråzonsagerande, icke-väpnad konflikt, med kognitiva avregling är att det nyttjas för att, dels avleda, dels förändra inriktningar i en nation som utsätts för det.

Vid en icke-väpnad konflikt får det anses troligtutifrån hur den svenska befolkningen tar emot nyheter, att en antagonistisk stat eller stater försöker styra nyhetsflöden på s.k. sociala medier.17 Genom att hålla borta nyheter som påverkar säkerhetspolitiska områden som är intressanta för den antagonistiska staten, skulle en s.k. kognitiv avregling kunna uppnås, åtminstone på del av populationen. Dock skulle den del av populationen som kognitivt avskärmats kunna nyttjas för att så misstro hos del av sina följare/vänner på sociala medier, varvid en dubbel effekt uppnås, dels avskärmas en del av populationen, dels polariseras en del av populationen, vilket i sak skulle gynna ett övergripande mål.

Motsvarande effekt kan observeras inom begreppet "filterbubbla" där algoritmer anpassar sökresultat på t.ex. sociala medier eller i sökmotorer för en användare utifrån vad denne har sökt på tidigare, "gillat" m.m.18 Varvid en individ kan hamna i en självpåtagen kognitiv avregling utifrån sina aktiviteter på internet. En inneboende psykologisk kognitiv avreglering finns även i det mänskliga psyket i form av konfirmeringsbias. Det vill säga att enbart vara uppmärksam på information som bekräftar den egna uppfattningen.19 Den s.k. "filterbubblan" förstärks troligtvis av konfirmeringsbiaset människan har. Inom ramen för detta torde även den s.k. inramningsteorin spela in d.v.s. beroende på hur ett budskap, eller fakta väljs att presenteras, kommer mottagaren av informationen tolka det på olika sätt.20

Dessa saker tillämpas på olika sätt av mediebolag, sociala medier m.fl. redan idag därtill har människans psykologiska profil inbyggda svagheter som även kan nyttjas på olika sätt. Varvid även om det kan kännas främmande att någon skulle kunna försöka styra flöden på sociala medier för en individ, får det ses som högst troligtatt det genomförs. Därutöver kan en individ påverkas i olika riktningar genom de egna inbyggda svagheterna i människans psyke för att skapa en självpåtagen avregling.

Utgående från hur det svenska medielandskapet förändrats och förminskats, får det anses vara möjligt att en antagonistiskt stat skulle kunna försöka påverka eller rekrytera de individer som avgör vad som skall publiceras. Vilket i praktiken innebär att försöka rekrytera s.k. "inflytelse agenter". En sådan placerad inflytelse agent skulle utifrån sin position,21kunna bidra till att skapa en kognitiv avregling inom ett eller flera säkerhetspolitiska områden, för den antagonistiska staten. En annan variant skulle givetvis vara att försöka överta en eller flera av mediakoncernerna. Eller att på olika sätt påverka t.ex. säkerhetspolitiska journalister, vilket det finns väldigt få av i Sverige. Syftande till att ej framföra säkerhetspolitiska nyheter i allmänhet, eller specifika säkerhetspolitiska nyheter.

En annan metod skulle kunna vara att skapa filtrerade nyhetstjänster, det vill säga en tjänst där användaren självmant väljer vilka nyheter denna vill ha del av och övriga nyheter filtreras bort. Sett vilka valfrågor den svenska befolkningen anser vara viktigast i årets val, 2018,22 skulle en sådan filtrering troligtvis göra att det säkerhetspolitiska området skulle filtreras bort hos en stor del av populationen.

Ytterligare en metod skulle kunna vara att skapa s.k. blockeringslistor på sociala medier.23 Detta skulle kunna syfta till att stänga ute individer med inflytelse och påverkansmöjligheter som berör säkerhetspolitiska områden där en antagonistisk stat har intressen. Detta i sig skulle troligtvis inte bidra till någon större kognitiv avregling, men i samverkan med andra metoder inom ramen för en kognitiv avregling skulle det kunna ha en bidragande effekt.

En annan metod skulle kunna vara att skapa fysiska händelser för att genomföra kognitiv avregling, inom ramen för ett gråzonsagerande. Ett exempel på detta skulle vara att påverka uttaget av kontanter eller medge att kontanter går att ta ut, utan täckning,24i stor skala över hela landet. Vilket skulle belasta olika samhällsfunktioner men troligtvis även belasta beslutsfattare som ev. inte skulle orka hantera eller identifiera sekundära händelser som kan ha en än större påverkan. Ytterligare metoder finns, i praktiken är det enbart fantasin som sätter begränsningar och vår egen samhällsutveckling.

Vad innebär då allt detta? Det enkla svaret är att begreppet avregling inte enbart kan ses som en kinetisk företeelse, utan det även kan vara icke-kinetisk. Utifrån ett historiskt perspektiv är det inget nytt, parallellen går osökt att dra till den censur som t.ex. tillämpades i Sverige under andra världskriget gentemot media.25Vilket utifrån det genomförda resonemanget kan anses vara en form av kognitiv avregling. Dock var det den egna staten som tillämpade det. I det informationssamhälle som vi dag lever i, får det ses som möjligt för en utomståendeaktör (statlig eller icke-statlig) att påverka det på ett sådant sätt att antingen grupper eller sakfrågor kan "censureras", redan i djupaste fred.

Vilket för oss in på det svåra svaret. Kognitiv avregling i sig kan vara ett syfte att uppnå för en aktör. Men det i sig får anses vara ett stridssätt inom ramen för s.k. kognitiv krigföring.26Vilket innebär att det troligtvis finns andra stridssätt för att påverka en nation på det kognitiva planet. Ett exempel på stridssätt skulle kunna vara att som aktör placera sig mellan två grupperingar och uppvigla dessa mot varandra, utan dess vetskap. Där liknelsen går att göra med ett eldöverfallssätt, mot en väg, där det pågår dubbelriktad underhållstrafik och en grupp genomför eldöverfall mot två underhållskonvojer samtidigt i en längre kurva och dessa i sin tur vådabekämpar varandra när de skall påverka gruppen som genomfört eldöverfallet, s.k. ”inbördeskrig”.27

Ett annat stridssätt skulle kunna vara att genomföra vad som benämns "Menuett" i kinetiska sammanhang innebär det att en enhet genomför eldöverfall från fyra olika håll i syfte att påverka och desorganisera en motståndare i största möjliga mån.28Omvänt i kognitiv krigföring skulle det kunna vara att "överbelasta" en stat eller ledning med ett stort antal händelser, desinformation o.dyl. för att skapa en maximal kognitiv belastning och därmed antingen genomför en kognitiv avregling eller skapa förutsättningar för andra handlingsmöjligheter.

Utifrån en icke-väpnad konflikt skulle agerandet även vara asymmetriskt tilltalande för en svagare aktör, gentemot en starkare. Vilket även skulle kunna genomföras av icke-statliga aktörer till del, dock får det ses som troligt att mer omfattande och avancerade metoder enbart kan tillämpas av statliga aktörer maa. kunskap samt kostnad som torde krävas. Därtill kommer mer omfattande och avancerade metoder behöva förberedas innan de tillämpas då bakgrundsdata, profilering m.m. skulle behöva genomföras och inte kan påbörjas då behovet uppstår, då en aktör i sådant fall skulle hamna i en efterhandssituation.

Sammantaget får det anses troligt att det krävs ett omfattande psykologiskt försvar bortom förmåga att t.ex. identifiera och stå emot propaganda. Då dagens informationssamhälle tydligt medger kognitiv krigföring genom olika stridssätt på informationsarenan såväl i fred, kris som krig, där kinetiska och icke-kinetiska metoder kan nyttjas.

Avslutningsvis ett stort tack till ett antal personer, ingen nämnd ingen glömd, som haft tålamodet att besvara frågor inom ämnesområdet och läsa igenom texten.

Slutsats

Avreglingsbegreppet bör utökas till att även omfatta informationsarenan, då den troligtvis går att avregla i olika omfattning. Den kognitiva avreglingen kan genomföras såväl i fred, kris som krig. Det högre syftet med en kognitiv avregling är troligtvis att skapa handlingsmöjligheter för den aktör som genomför det. Den kognitiva avreglingen utgör troligtvis ett av flera stridssätt inom ramen för kognitiv krigföring. Den kognitiva krigföring förbereds troligtvis redan innan ett faktiskt behov uppstår. Därtill bör olika uppmärksammade fall av desinformation m.m. ses ur begreppet DIME eller PMESII (Politiskt, Militärt, Ekonomiskt, Socialt, Infrastruktur och Information) för att tydligt avgöra vad syftet kan ha varit med tillämpandet av olika metoder inom ramen för en eventuell kognitiv krigföring.

Have a good one! // Jägarchefen

Källförteckning

Allabolag 1(Svenska)
Bloomberg 1(Engelska)
Computer Sweden 1(Svenska)
Expressen 1(Svenska)
Federation of American Scientists 1(Engelska)
Försvarsmakten 1(Svenska)
Institutet för mediestudier 1(Svenska)
Myndigheten för samhällsskydd och beredskap 1(Svenska)
National Defence Academy of Latvia 1(Engelska)
Norrländska Socialdemokraten 1(Svenska)
Psychology Today 1, 2(Engelska)
Regeringen 1, 2(Svenska)
Statens medieråd 1(Svenska)
Svenska Dagbladet 1, 2(Svenska)
Sveriges Radio 1, 2(Svenska)
Sveriges Television 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7(Svenska)
Techopedia 1 (Engelska)
The Guardian 1(Engelska)
The Washington Post 1(Engelska)
U.S. Naval War College 1(Engelska)

Frick, Lennart W. Rosander, Lars. Bakom hemligstämpeln: hemlig verksamhet i Sverige i vår tid. Lund: Historiska media, 2004.
Försvarsmakten. Anvisningar för fallskärmsjägare. Stockholm: Försvarsmakten, 1976.
Tangredi, Sam J. Anti-access warfare: countering A2/AD strategies. Annapolis, Maryland: Naval Institute Press, 2013.

Slutnoter

1U.S. Naval War College. Sam J. Tangredi. 2018. https://usnwc.edu/Faculty-and-Departments/Directory/Sam-J-Tangredi(Hämtad 2018-07-20)
2Försvarsmakten. Slutlig redovisning av perspektivstudien 2016-2018. Stockholm: Försvarsmakten, 2018, s. 29.
3Tangredi, Sam J. Anti-access warfare: countering A2/AD strategies. Annapolis, Maryland: Naval Institute Press, 2013, s. 2-3, 33.
4Ibid. s. 5.
5Ibid. s. 204.
6Ibid. s. 204-205.
7The Washington Post. Denyer, Simon. China’s scary lesson to the world: Censoring the Internet works. 2016. https://www.washingtonpost.com/world/asia_pacific/chinas-scary-lesson-to-the-world-censoring-the-internet-works/2016/05/23/413afe78-fff3-11e5-8bb1-f124a43f84dc_story.html?utm_term=.657037006a78(Hämtad 2018-07-20)
Bloomberg. The Great Firewall of China. 2017. https://www.bloomberg.com/quicktake/great-firewall-of-china(Hämtad 2018-07-20)
8Svenska Dagbladet. Allt fler tar del av nyheter via Facebook. 2018. https://www.svd.se/allt-fler-tar-del-av-nyheter-via-facebook(Hämtad 2018-07-20)
Truedson, Lars (red). Mediestudiers årsbok: Tillståndet för journalistiken 2016/2017. Stockholm: Institutet för mediestudier, 2017, s. 9, 68-70.
9Sveriges Television. Här försvinner det fasta telefonnätet. 2017. https://www.svt.se/nyheter/lokalt/smaland/har-forsvinner-det-fasta-telefonnatet(Hämtad 2018-07-20)
10Computer Sweden. Rittsel, Pär. Beredskapen hänger på en tråd. 2002. https://computersweden.idg.se/2.2683/1.42259/beredskapen-hanger-pa-en-trad(Hämtad 2018-07-20)
Norrländska Socialdemokraten. Persson, Ulf. Oskyddade kablar - ingen ovanlighet. 2011. http://www.nsd.se/nyheter/oskyddade-kablar-ingen-ovanlighet-5943080.aspx(Hämtad 2018-07-20)
Sveriges Television. Boende litar inte på Telia – vill själva ladda masterna vid elavbrott. 2017. https://www.svt.se/nyheter/lokalt/smaland/infor-hotet-att-bli-helt-utan-telefon-vi-vill-ladda-mobilmasterna(Hämtad 2018-07-20)
11Sveriges Television. Källkritikens dag: ”Är den här historien för bra för att vara sann?”. 2017. https://www.svt.se/kultur/medier/kallkritikens-dag-ar-den-har-historien-for-bra-for-att-vara-sann(Hämtad 2018-07-20)
Statens medieråd. Källkritik — en utmaning. 2018.https://statensmedierad.se/larommedier/kallkritikvemvadvarfor/kallkritikenutmaning.422.html(Hämtad 2018-07-20)
12Sveriges Television. Nylander, Jan. FRA: IT-spioner förbereder attack mot elnätet. 2017. https://www.svt.se/nyheter/inrikes/it-spioner-forbereder-attack-mot-elnatet(Hämtad 2018-07-20)
13Expressen. Mattsson, Anna. IT-spioner förbereder attack mot Sverige. 2017. https://www.expressen.se/nyheter/it-spioner-forbereder-attack-mot-sverige/(Hämtad 2018-07-20)
14Myndigheten för samhällsskydd och beredskap. Om krisen eller kriget kommer. Stockholm: Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, 2018, s. 11.
15SOU 2016:80. En gränsöverskridande mediepolitik. För upplysning, engagemang och ansvar. s. 120.
Allabolag. Tryckning av Dagstidningar. 2018. https://www.allabolag.se/what/tryckning%20av%20dagstidningar/page/2(Hämtad 2018-07-20)
16Ds 2017:66.Motståndskraft. Inriktningen av totalförsvaret och utformningen av det civila försvaret 2021–2025. s. 65-68.
17Svenska Dagbladet. Facebook: 55 000 svenska användare drabbade. 2018. https://www.svd.se/zuckerberg-till-kongressen(Hämtad 2018-07-20)
Sveriges Radio. Fredén, Jonas. "Främmande makter samlar namn på svenskar". 2018. https://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=6929000(Hämtad 2018-07-20)
Sveriges Television. Lundberg, Rebecca. MSB: Migrationsfrågan används som slagträ av främmande makt. 2018. https://www.svt.se/kultur/msb-migrationsfragan-anvands-av-frammande-makt (Hämtad 2018-07-20)
The Guardian. Hern, Alex. Cambridge Analytica: how did it turn clicks into votes?. 2018. https://www.theguardian.com/news/2018/may/06/cambridge-analytica-how-turn-clicks-into-votes-christopher-wylie(Hämtad 2018-07-20)
18Techopedia. Filter Bubble. 2018. https://www.techopedia.com/definition/28556/filter-bubble(Hämtad 2018-07-20)
19Psychology Today. Heshmat, Shahram. What Is Confirmation Bias?. 2015. https://www.psychologytoday.com/us/blog/science-choice/201504/what-is-confirmation-bias(Hämtad 2018-07-20)
20Psychology Today. Livingstone, Peter. Want to Avoid Bad Decisions? It’s All About Framing. 2017. https://www.psychologytoday.com/us/blog/intentional-insights/201703/want-avoid-bad-decisions-it-s-all-about-framing(Hämtad 2018-07-20)
21Defense Security Service Center for Development of Security Excellence. Terms and Definitions of Interest for Counterintelligence Professionals. 2014. s. 9.
22Sveriges Radio. Grafik: Väljarnas viktigaste valfrågor maj 2018. https://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=6968043(Hämtad 2018-07-20)
23Sveriges Television. Andersson, Lisa. Svenska institutet tar bort blocklista från Twitter efter kritik. 2017. https://www.svt.se/nyheter/inrikes/tusentals-blockade-av-sveriges-officiella-twitterkonto(Hämtad 2018-07-20)
24Sveriges Television. Youcefi, Fouad. Kunde ta ut pengar – trots noll på kontot. 2017. https://www.svt.se/nyheter/lokalt/vast/kunde-ta-ut-pengar-trots-noll-pa-kontot(Hämtad 2018-07-20)
25Frick, Lennart W. Rosander, Lars. Bakom hemligstämpeln: hemlig verksamhet i Sverige i vår tid. Lund: Historiska media, 2004, s. 131-132.
26Signal. Underwood, Kimberly. Cognitive Warfare Will Be Deciding Factor in Battle. 2017. https://www.afcea.org/content/node/17956/(Hämtad 2018-07-20)
Bērziņš, Jānis. Russia’s New Generation Warfare in Ukraine: Implications for Latvian Defense Policy. Riga: National Defence Academy of Latvia, 2014, s. 5.
27Försvarsmakten. Anvisningar för fallskärmsjägare. Stockholm: Försvarsmakten, 1976, pkt. 13:64-66.
28Ibid. pkt. 13:61.

Vår första ”försvarslinje” behöver stärkas

av Nils Daag

Vi måste stärka vår säkerhetspolitiska analysförmåga på medellång sikt:

Sällan eller aldrig har så många processer pågått som direkt påverkar Sveriges säkerhet i vidaste mening. Nya utmaningar som klimat, migration, cyber, terrorism, populism har uppkommit samtidigt som gamla hot, inkl militära, har återuppstått. De internationella spelreglerna ifrågasätts och snabba förändringar äger rum i de relativa styrkeförhållandena, ekonomiskt, politiskt och militärt. Inte minst måste vi analysera konsekvenserna av maktförskjutningen till Asien och USA:s minskade intresse att ta ansvar för europeiskt säkerhet.

Säkerhetspolitik brukar definieras som utrikespolitik plus försvarspolitik. Idag råder bred enighet om att försvaret behöver stärkas med åtskilliga miljarder. Några motsvarande krav finns inte beträffande UD. I själva verket krymper förmågan relativt sett allteftersom de nya utmaningarna  inte kompenseras på resurssidan. Det är inte bara metoderna och resurserna som skiljer de bägge delarna av säkerhetspolitiken åt. Försvarspolitiken har planeringshorisonter som sträcker sig över decennier. Svårigheterna att förutse framtiden har gjort att det svenska försvaret ofta varit ”ur fas” i förhållande till storleken och karaktären på hoten och utmaningarna. Som allra svagast, möjligen med undantag för dagsläget, var det åren före Andra världskrigets utbrott. Och i modern tid har vårt försvar aldrig varit så starkt som de tidiga efterkrigsåren. När det på 1990-talet krävdes kvalificerade internationella insatser var inriktningen nationellt försvar. Och idag handlar det i första hand om en återgång till ett territorialförsvar om än med förstärkt bilateralt samarbete.

Utrikesförvaltningen möter utmaningar av ett annat slag. Medlemskapet i EU i förening med  krympande resurser har tvingat UD att fokusera på det kortsiktigt operativa. Samtidigt sköljer ett enormt informationsflöde över oss. Att snabbt sortera ut det för Sverige relevanta blir en central uppgift. Därutöver finns föga tid för brett strategiskt tänkande. Ett sådant skulle, utöver mer resurser, kräva utökad samverkan inom regeringskansliet och med myndigheter och organisationer. Och, inte minst, att vi lär av erfarenheten och misstagen.

Det finns helt klart ett säkerhetspolitiskt planeringsbehov i perspektivet fem-tio år, där UD skulle kunna spela en central roll, gärna i nära samverkan med andra departement, myndigheter och organisationer som FOI och UI. Det var länge sedan UD förlorade sitt monopol på utrikespolitiken. Men genom att systematiskt samverka med andra kan man bidra till att stärka Sveriges förmåga att inhämta information, analysera  denna och, inte minst, prioritera. Det finns fortfarande en tendens att söka göra allting. Kraftsamling på ett begränsat antal områden skulle ge bättre genomslag för svensk säkerhetspolitik. Exempelvis bör man  noga överväga hur de omfattande resurser som varit insatta för att stödja vår plats i FNs Säkerhetsråd kan utnyttjas framöver.

En löpande process behövs, där Sveriges roll och prioriteringar och nödvändiga resurser på säkerhetspolitikens område analyseras mot bakgrund av utvecklingen i omvärlden. Inriktningen bör vara medelfristig, d v s i intervallet mellan det dagsoperativa och försvarsplaneringens decennieperspektiv. Analysen bör självfallet innefatta vår roll i EU och i olika multilaterala fora. Formen för denna process kan hämta inspiration från försvarssektorn, t ex Försvarsberedningen eller KKrVA nyss avslutade studieprojekt, Krigsvetenskap i det 21 århundradet (KV 21), eller kanske snarare ”Säkerhet i morgondagens Europa – Svenska perspektiv (SES)”, som inleds i höst. Upplägget innefattar då bl a en rad seminarier etc, där man systematiskt tillsammans med samarbetspartners går igenom olika  frågor och redovisar dessa  i kortare papper, intervjuer och artiklar som samlas i ett slutdokument. Därmed kan man tidigt upptäcka trendförändringar och förstärka kontakterna utåt, vilket är lika viktigt som den formella slutprodukten. Formuleringen  ”utrikespolitiken är vår första försvarslinje” skulle ges ett mer konkret innehåll.

 
Författaren är ambassadör och ledamot av KKrVA.

Håll huvudet kallt i hettan

Bild från branden i Västmanland 2014. Med tillstånd av fotografen.

Det rasar nu ett stort antal skogsbränder runtom i Sverige och det innebär en stor utmaning för hela samhället att hantera dessa. De brandmän, hemvärnssoldater, privatpersoner, flygbesättningar och övriga frivilliga som bekämpar dessa bränder förtjänar både allt tillgängligt stöd, resurser och omtanke som man kan uppbåda. Det är minst sagt heroiska insatser som genomförs under mycket tuffa förhållanden. I det rådande läget är det också fullt naturligt att man både inventerar och i anspråkstar de resurser som finns tillgängliga, respektive analyserar varför läget är som det är. Av det skälet har det de senaste dagarna rests många krav på att Försvarsmakten i högre grad skulle stödja med brandbekämpning. Det är ett förståeligt önskemål, men saken är inte så pass enkel om man ser till den lagstiftning som finns, respektive hur Riksdagen har förändrat och dimensionerat Försvarsmaktens uppgifter sedan början av 2000-talet.

Försvarsbeslutet 2004 innebar en radikal nedskärning av Försvarsmakten och övergång till det man kallade ett insatsförsvar.* I samband med denna reform fanns en bred politisk enighet om att Försvarsmakten skulle renodlas mot militära uppgifter (se intervju med Åsa Lindestam i DN). Kriser i samhället skulle lösas av de civila myndigheterna, enligt principen att den som har ansvaret i normalläget, även ska ha det i kris. Beslutet var också fullt logiskt utifrån de alltmer begränsade resurserna som Försvarsmakten skulle förfoga över efter 2004. Med mindre resurser krävs en hårdare prioritering av uppgifter.

Försvarsmakten är av dessa skäl idag inte dimensionerat för att lösa dessa uppgifter. Samtidigt måste man komma ihåg att Försvarsmakten idag heller inte har de resurser och den ekonomi som krävs för att lösa de militära uppgifter som Riksdagen har beslutat. I ett drygt års tid har det varit offentligt att den militära operativa förmågan är under avtagande till följd av den kraftiga underfinansieringen av 2015 års försvarsbeslut, som i sin tur följde på en än kraftigare underfinansiering av 2009 års försvarsbeslut.

Så här såg Försvarsmaktens resurser ut i slutet av 90-talet när stöd till samhället fortfarande var en huvuduppgift för Försvarsmakten, innan reformen i försvarsbeslutet 2004

Det finns dock ytterligare faktorer som komplicerar. En förmåga är inte bara materiell, även om det politiskt är mest attraktivt att prata om hårda prylar som helikoptrar, ubåtar, flygplan o.s.v. En av de komplicerande faktorerna är mängden tillgänglig personal. Såsom rapporterats flera gånger de senaste åren i media så har Försvarsmakten ett bekymrande vakansläge. Att tro att detta inte skulle beröra helikopterförbanden är naivt. Jag kan förstå att det inte är något som gemene man har i åtanke, men det är en detaljnivå som man kan kräva att såväl politiker som högre företrädare i andra myndigheter ska bemästra.

Det finns också en given mängd arbetstid på ett år och därför måste prioriteringar ske. Arbetstiden ska nyttjas till de uppgifter som myndigheten/arbetsplatsen har. Samtidigt begränsas arbetstiden av ledighet, som enligt svensk semesterlagstiftning ska innehålla fyra veckors sammanhängande ledighet under juni-augusti – om arbetstagaren så önskar och synnerliga skäl inte föreligger (här har inte Försvarsmakten några undantag). Den sammanhängande fyraveckorsperioden kan dock förläggas till annan tidpunkt om synnerliga skäl föreligger. Jag rekommenderar också mycket starkt att man tar sig tiden att läser denna DN-intervju med företrädare ur Försvarsmakten om hur förordningen om stöd till samhället, samt lagen om skydd mot olyckor, reglerar hur Försvarsmaktens resurser får användas i det aktuella läget (har man inte tillgång till DN på nätet så får man antingen ringa en vän, eller som i det gamla Sverige, ta cykeln till biblioteket – en utmärkt samhällsresurs för kunskapsinhämtning).

Försvarsmakten har sedan 2014 bedrivit ett mycket intensivt arbete att med de rådande begränsningarna höja den operativa förmågan inom Försvarsmaktens huvuduppgift - att genom väpnad strid försvara landet. De allt försämrade säkerhetsläget sedan den ryska annekteringen av Krim, samt ökat terrorhot har också kraftigt ökat kraven på beredskap för många av Försvarsmaktens förband. Detta är beredskap både för rent militära uppgifter inom hävdandet av den territoriella integriteten, men även ett omfattande stöd till Polisen, vilket framförallt löses av Helikopterflottiljen. Beredskapen begränsar ytterligare mängden arbetstid som finns tillgänglig för att höja den operativa förmågan på befintliga förband – men också att grundutbilda nya soldater, sjömän och officerare.

Man måste inse att varje beslut man vill fatta om att lägga ytterligare uppgifter på Försvarsmakten, antingen på kort sikt genom att bryta semestrar, alternativt i framtiden som av Riksdagen beslutade huvuduppgifter, så kommer förmågan till väpnad strid att begränsas ytterligare och den operativa förmågan att nedgå snabbare. Man måste välja väg. Antingen prioriterar man förmåga till väpnad strid eller också prioriterar man att Försvarsmakten ska lösa ut andra myndigheters tillkortakommanden. Prioriterar man det senare är man samtidigt skyldig svaret på frågan vilken myndighet som ska bistå Försvarsmakten med förmåga till väpnad strid den dagen detta skulle bli aktuellt. Min uppfattning är det inte finns några andra myndigheter som har kompetens inom det området.

Försvarsmakten har dock stöttat samhället vid ett stort antal tillfällen bara i år, inte minst vad gäller brandbekämpning, men också transporter. Upp till en viss nivå är det så att stödet kan lämnas samtidigt som man löser andra uppgifter eller att det går att genomföra som färdighetsträning. Att flyga med brandtunna är t.ex. till en viss grad tillämpligt som träning i att flyga med hänglast, men en militär helikopterpilot behöver också kunna så mycket mer än just bara att flyga med hänglast.

Försvarsmakten har också en stor mängd frivilliga som hjälper till och vill hjälpa till i arbetet med att bekämpa bränder. Framförallt rör detta Hemvärnet, där idag många av landets 40 bataljoner är insatta, varav samtliga 7 bataljoner i norra Sverige. (Vän av beredskap kan samtidigt konstatera att en rad av de militära förbanden med högst beredskap nu befinner sig geografiskt långt från sina huvuduppgifter och med försämrade stridsvärden)



Jag har också sett flera politiker med hemvärnskontrakt som avbrutit sina semestrar för att delta i deras bataljoners insatser. Detta är mycket lovvärt och i de flesta fall mer konstruktivt än att ägna sig åt vild pajkastning i traditionella och sociala media. Inget hindrar heller att man som privatperson (eller varför inte politiker?) själv avbryter sin semester för handräckningstjänst vid bränderna. Uppgifterna handlar inte bara om att bära slang, utan i många fall också om ren logistik som vem som helst kan klara av utan krav på någon särskild utbildning eller fysisk förmåga.

Det är också ytterst olyckligt att staten inte drog flera djupare slutsatser av den stora branden i Västmanland 2014. Det som uppenbarligen fungerar mycket bättre idag är ledning vid kriser, vilket också är något som har övats och praktiserats vid en rad tillfällen sedan 2014 (migrationskris, terrordåd m.m.). Det är likaledes olyckligt att direktiven till utredningen av arbetet vid 2014 års stora brand ändrades så att utredningen inte skulle föreslå några förändringar utifrån erfarenheterna. Det är inte otroligt att det i så fall hade funnits med förslag på att anskaffa eller ingå ett ännu djupare partnerskap kring brandbekämpningsflyg m.m. Vidare är det också läge att se över semesterlagstiftningen vars nuvarande utformning med arbetstagarens rätt till fyra veckors sammanhållen semester (vilket åtminstone i Försvarsmaktens fall inte får kombineras med beredskap) gör att samhällets grundläggande funktioner i form av polis, vård, försvar m.m. alla automatiskt drabbas av resursmässiga svårigheter under juni-augusti. En lagförändring bör dock följas av någon annan kompensation.

Sammantaget kan man konstatera att samhällsläget är mycket ansträngt för närvarande. Räddningstjänsten går extremt tungt landet över så till den grad att resurser från grannländer får kallas in. Genom EU och dess fördrag kring krisstöd (framförallt EU:s Emergency Response Coordination Centre (ERCC), unionens gemensamt finansierade civilskyddsmekanism) så erhåller Sverige också stöd med bl.a. brandflyg. På samma sätt som Sverige ställer militära förband i beredskap i styrkeregister hos EU och NATO, så finns det i EU motsvarande funktioner för civilskydd varigenom Sverige nu kan påräkna brandbekämpningsflyg.


Trots heta känslor och valår är det nu viktigt, särskilt för politiker, att hålla huvudet kallt innan löften och uttalanden avges kring hur kriser ska hanteras och vems ansvaret är och borde vara. Låt detta anstå tills krisen blåst över. Gör då heller inte som varit lika brukligt tidigare liksom pajkastningen under pågående kris, nämligen att aktivt glömma erfarenheterna för att andra budgetområden för tillfället är sexigare. Denna analys må innebära en återgång till den ordning som gällde före 2004, d.v.s. att en av Försvarsmaktens huvuduppgifter åter blir stöd till samhället. Det är i så fall av yttersta vikt att man i så fall parar detta med motsvarande resurser och accepterar vad detta innebär i form av begränsningar när det gäller förmåga till väpnad strid.


*"Insatsförsvar" innebar att till skillnad från tidigare organisattion skulle inte hela Försvarsmakten kunna användas samtidigt. Enstaka förband skulle kunna tas i anspråk för insatser i framförallt internationella operationer. Därmed behövde endast dessa förband ha full bemanning, samt fullständig och modern utrustning. Övriga förband utgjorde framförallt en rekryterings- och utbildningspool för att bemanna insatser. Detta innebar att om det fanns 6 st av ett typförband så hade endast en eller två fullständig materiel. Detta var ytterligare ett sätt i försvarsbeslutet 2004 att spara pengar. Detta missförhållande var något som försvarsbeslutet 2009 och insatsorganisation 2014 började åtgärda, men som gått i arv till försvarsbeslutet 2015.

Dålig organisation blir kostsamt vid skogsbränder

Efter bränderna i Västmanland och i Sala borde myndigheterna ha lärt sig att hantera skogsbränder rent organisatoriskt. Men icke. Medan det brinner för fullt tjafsar man om vem som ska betala, vem som ska ha ansvaret och vem som ska göra jobbet. Det måste finnas en huvudansvarig, och det ska vara MSB. Där ska en vakthavande ledningsgrupp omedelbart ta fram rätt resurser. Det klarar man om man övar och reder ut besticken i lugn och ro med alla berörda instanser innan det brinner. Därefter ska det larmas på rejält med resurser för att spara tid och pengar. Lättare att skicka hem än att i efterhand börja beställa fram nya resurser. Mängder med skog och kanske byggnader hinner förstöras, brandbekämpningspersonal slits ut och tar stora risker, ideellt arbetande människor rycker in, stora kostnader följer med. Allt detta för att myndigheterna inte är rätt organiserade. Totalt underkänt med andra ord.

Sverige och Baltikum

av Bo Hugemark
De baltiska staternas flaggor – Lettland, Litauen och Estland. Foto: Shutterstock.com

De baltiska staternas flaggor – Lettland, Litauen och Estland. Foto: Shutterstock.com.

I år fyller Estland, Lettland och Litauen 100 år.

Så talade Sveriges statsminister, liberalen Nils Edén, när han 1918 klargjorde sin inställning till Sveriges relationer till de nyfödda baltiska staterna:

”Särskilt för Sverige ligger en fara i att engagera sig med dessa baltiska provinser. Jag tror att de har mycket små utsikter att få oberoendet erkänt, men även om det skulle gå på den bogen tror jag icke att det kommer att ha bestånd. De komma i krig med ett återupprättat Ryssland. Vi skulle komma i krig om vi vore med i denna sak.”

Många försvarare av den svenska allianslösheten tycks ha dessa statsmannaord som ledstjärna. Om vi bara låter bli att engagera oss för våra grannländer kan vi leva i splendid isolation. De som hävdar att Sverige och länder på andra sidan Östersjön har en ödesgemenskap är krigshetsare. Sverige ska försvara sig själv, punkt slut. Men även en del NATO-anhängare drar sig för att lägga för stor vikt vid Baltikum-engagemanget, måhända av rädsla för att anklagas för Karl XII-mentalitet. (Som svenska flottan tillskrevs under det kalla kriget när den ville öva ost om Gotland).

Det som isolationisterna bortser från är att vår officiella doktrin nu är den helt motsatta mot Nils Edéns. Solidaritetsförklaringen av år 2009 säger:

”Sverige kommer inte att förhålla sig passivt om en katastrof eller ett angrepp skulle drabba ett annat medlemsland eller nordiskt land. Vi förväntar oss att dessa länder agerar på samma sätt om Sverige drabbas. Sverige bör därför kunna såväl ge som ta emot militärt stöd.”

Detta avfärdas av isolationisternas med tre argument

  • Doktrinen är bara en pappersprodukt, den betyder ingenting, en svensk regering kommer aldrig att ge sig ut på sådana äventyrligheter.
  • Vi har inga resurser för att kunna svara upp mot ett löfte att ge militärt stöd.
  • Doktrinen är farlig, den ökar risken för att i onödan dras in i krig

Det ligger en del i de två första argumenten, beroende på politiska försummelser under många år.

Jag höll våren 2017 ett föredrag för ett femtiotal försvarsintresserade pensionärer. Ämnet var Sveriges roll i Östersjöområdet. Självklart ägnade jag stor del åt Solidaritetsförklaringen. Som avslutning frågade jag: ”Hur många av er kände till Solidaritetsförklaringen?” Tre (3) händer höjdes.

Flera insatta personer vet att berätta att det finns stora kunskapsluckor – för att inte säga svarta hål – även bland politiker på riksdagsnivå. Och allt som oftast hör och ser man i medier folk tala om Sverige som en neutral nation.

Det är naturligtvis ett gravt misslyckande för ansvariga politiker. Eller är det medveten försummelse? Att folk fortfarande tror att vi är neutrala är ju praktiskt för politiker som vill bevara allianslösheten. Att tala högt om att vi ska vara beredda att ta emot och ge militärt stöd skulle kunna få folk att fundera: ”Oj, varför är vi då inte med i NATO?”

Oavsett skälet till försummelsen är den allvarlig, på flera sätt.

I Akademiens studie av Solidaritetsförklaringen 2011, Till bröders hjälp, formulerade jag tre slagord, betecknande villkoren för Solidaritetsförklaringens trovärdighet: Förband, Förberedelser och Förankring. Den sistnämnda är vital, och det är framför allt här det brister.

Förankring hos allmänhet och politiker är en förutsättning för tillräckligt snabba beslut i en krissituation. Som det nu är skulle isolationistiska tendenser säkerligen uppträda i en kris. Vi såg reaktionerna inför övningen Aurora. De skulle knappast bli mindre om det fanns en konkret ”fiende” som det gällde att inte ”provocera”.

Isolationisternas andra argument ligger det också en del sanning i. Dels till följd av mer än två decenniers vettlösa nedrustning av försvaret (slagordet Förband) dels till följd av allianslösheten som omöjliggör tillräckliga Förberedelser.

Men en del har gjorts för att minska dessa svagheter. Återupprustningen av Gotland är en nödvändig förutsättning för att möjliggöra allierad hjälp till Baltikum. Värdlandsavtalet och samövningar av typen Aurora eller kommande hösts Trident Juncture underlättar samordning med allierade i en kris.

Därmed över till isolationisternas tredje argument, som är helt verklighetsfrämmande. För 100 år sedan, på Nils Edéns tid, kunde man hoppas på att isolationism skulle skydda Sverige från krig. Förhoppningarna slog också in, med en blandning av tur och eftergifter, när kriget till sist kom till Norden. Om vi hade engagerat oss militärt för de baltiska staterna kanske vi tvingats välja mellan pest och kolera, alliera oss med Stalin eller Hitler.

Idag är förutsättningarna helt annorlunda. Krigstekniken vet inte av nationsgränser. Geopolitiska förhållanden och krigsteknikens utveckling innebär att Norden och Baltikum är ett sammanhängande strategiskt område.  ”Det går inte att se militära konflikter i vårt närområde som skulle påverka endast ett land”, uttrycks det i Solidaritetsförklaringen.

Dessutom har vi på många sätt redan valt sida i konflikten mellan demokrati och en alltmer auktoritär och aggressiv rysk regim med revanschistiska instinkter och oförutsägbart agerande. En regim som redan nu jobbar med att underminera de baltiska staternas självständighet.

Om konflikten övergår i krig dras vi in. Och då har vi har en nyckelroll i försvaret av Baltikum. Omvänt bör vi idag och framgent främja fred och stabilitet genom egen upprustning och engagemang i en krigsavhållande strategi för Östersjöområdet.

 
Författaren är överste, säkerhetspolitisk analytiker och ledamot av KKrVA.

Efter valsegern: Erdogan ensam herre på täppan, men vad händer nu, vart går Turkiet?

av Michael Sahlin
Turkiets president Recep Tayyip Erdogan. Foto: Sasa Dzambic Photography / Shutterstock.com

Turkiets president Recep Tayyip Erdogan. Foto: Sasa Dzambic Photography / Shutterstock.com
Sammanfattning; Segern både i presidentvalet och (med förbehåll) i parlamentsvalet nyligen innebär att Turkiets sedan 2003 starke man, Recep Tayyip Erdogan, nu lyckats forcera det sista (eller näst sista om man beaktar det utestående lokalvalet nästa år, eller tidigare) i etablerandet och konsoliderandet av det presidentsystem – som i allt väsentligt innebär enmansvälde – han länge och metodiskt eftersträvat. Han har nu låtit sig formellt krönas och har redan hunnit rivstarta genom ett antal dekret dels om fortsatta utrensningar av misstänkta opponenter, dels om en ny, till det nya systemet anpassad statsstruktur och om den nya handplockade regeringen. De frågor som nu uppstår, givet att absolut makt också innebär absolut ansvar, gäller Turkiets styrbarhet under nya betingelser – främmande för både stora delar i den turkiska politiska kulturen och partners och allierade i väst – och hur stabilitet ska kunna etableras och Turkiets begynnande ekonomiska kris hanteras. Inom utrikespolitiken torde gälla att Erdogans utstakade mål om att per jubileumsåret 2023 ha etablerat ”The new Turkey”, ekonomiskt, politiskt och kulturellt, innebär en rätt säker prognos om fortsatt problematiska relationer, i alla riktningar. Och både för västvärlden, som USA och EU, och Turkiet handlar det om att hantera ett svårartat dilemma: att kanske vilja, men knappast kunna tala klarspråk om en process av isärglidande, med stora men väsentligen okända geopolitiska implikationer. Att äta kakan men ändå ha den kvar. Om det går.

Inledning: Valet/valen, dess förspel och efterspel

”Saul har slagit sina tusen, men David har slagit sina tiotusen” (1 Samuelsboken 17)

Muharrem Ince vann sina 15 miljoner väljare, rekordhöga 30,5 %, men Recep Tayyip Erdogan vann sina dryga 23 miljoner, 52,3 %, och därmed det förstärkta presidentämbetet, medan övriga kandidater hamnade långt därunder, den fängslade fd HDP-ledaren Demirtas på 8,4 och Meral Aksener, ledaren för det nya turknationalistiska IYI-partieth (som tidigare troddes kunna på allvar utmana Erdogan), på försmädliga 7,3. Samtidigt lyckades Erdogan, tillika ledaren för det styrande AKP, i valtekniskt samarbete med det turknationalistiska ”moderpartiet” MHP, bibehålla majoriteten i det nu utvidgade parlamentet, trots att AKP tappade den egna majoritet man återerövrade i novembervalet 2015, efter förlustvalet i juni samma år.

(Valsociologiskt utvisar valresultatet också en annan sak av indikativ betydelse: att styrkeförhållandet mellan Turkiets samlade nationalistiska krafter, islamnationalistiska AKP plus sekulärnationalistiska MHP plus dess utbrytarkonkurrent IYI samt ett antal småpartier, och de samlade sekulärliberala krafterna till vänster om mitten, inkl CHP, pro-kurdiska HDP och ett antal småpartier är anmärkningsvärda 70-30!)

Valresultatet betyder dels att Erdogan nu har forcerat det sista, eller rättare näst sista, hindret på vägen mot det systemskifte – till presidentstyre ”a la turca”, d v s fritt från demokratiskt nödvändiga checks and balances, han länge eftersträvat, dels att ett gnisselfritt genomförande av systemet och den förda politiken dock påverkas av det mått av MHP-beroende som valresultatet innebär (i sig en synnerligen dålig nyhet vad gäller den kurdiska frågans fredliga lösning). Men redan nu framkommer att Erdogan förvisso inte har tänkt sig att länge sitta i MHP-ledaren Bahcelis knä – köpslagan om förvärv av besvikna parlamentariker från andra partier pågår, AKP behöver 6 nya mandat för att nå 300 gränsen och egen majoritet i det nya 600 mandat parlamentet.

Lokalvalen i mars 2019 (?) återstår

Och apropå köpslagan: det finns ju faktiskt en etapp kvar i maktkonsolideringsprocessen, de lokalval som författningsenligt skulle/skall äga rum i mars 2019, halvåret innan president- och parlamentsvalen (som författningsenligt skulle äga rum i november det året) – men det var detta som plötsligt ändrades genom Erdogan-Bahcelis överraskande beslut att i stället ta de centrala valen först, bums här och nu, och först sedan köra lokalvalen, kanske på tidtabell, kanske tidigare, inget vet nu. Tidigare var Erdogans oro – i ljuset av nej-sidans framgångar i storstäderna i folkomröstningen om författningsändringen – att hegemoniförluster i Istanbul, Ankara, m fl storstäder skulle ge oönskat momentum inför och i de centrala valen, alltså ändrad turordning, men nu gäller oron att lokalvalen – kanske främst till följd av rådande och hotande ekonomiska kris – ska ge oppositionen en revanschmöjlighet som kan hota eller i varje fall demoralisera, delegitimera och defamera det centrala systemskiftet. Makten över Istanbul, Ankara och Izmir, m fl är viktig, inte minst ekonomiskt. Och otänkbart, ett vitalt kort i korthuset, för autokraten Erdogan att släppa ifrån sig.

Men i jämförelse med valresultatets objektiva, faktiska utfall och Turkiets nu legaliserade systemskifte, till ett politiskt system som mer liknar autokratier i Mellanöstern än liberala demokratier i väst (konstituerande grundvärden både i EU och Nato!), betyder efteranalyser om partitaktiska turer och överdrivna oppositionsförhoppningar skäligen lite. Med systemskiftet har Erdogan full kontroll på hela den civila och militära statsapparaten, samtidigt som president- och partinära kretsar och krafter dominerar i affärslivet och civilsamhället, inklusive akademia, utbildningsväsendet och medievärlden. Den nya författning som förra året folkomröstades igenom, under fortsatt undantagstillstånd och andra demokratiskt och rättsstatligt absurda undantagsformer, gör att systemet och presidenten nu är immuna mot demokratiska förändringar, fram till nästa val om 5 år, givetvis med stora frågetecken beträffande betingelserna för trovärdiga val då, och efter ny valseger då kan Erdogan regera vidare i ytterligare 5 år, t o m längre om nytt undantagstillstånd och/eller nyval sker dessförinnan. Det handlar alltså i praktiken om ett presidentämbete på livstid, och med i praktiken obegränsade presidentiella maktbefogenheter: ”The new Turkey”, som det heter, i kretsar som gärna påpekar att Erdogan nu även i termer av maktinnehavets varaktighet överträffat den tidigare landsfadern Kemal Ataturk.

Samtidigt gäller alltjämt den även för autokratier (motsv) mycket speciella omständigheten att Erdogan bevisligen inte är hela Turkiets president och starke man, i val efter val har inför befolkningen och omvärlden visats att ca hälften av den turkiska (och kurdiska) befolkningen inte accepterar Erdogans ledarskapsambitioner, hur mycket Erdogan i sin politiska retorik än utmålar och legitimerar sig som sprungen ur och representant för ”folket” eller ”nationen”. Detta borgar för fortsatt polarisering och fortsatt instabilitet, och fortsatta makroekonomiska bekymmer, även om det just nu råder stor ovisshet om vad den politiska oppositionen och civilsamhället nu ska ta sig för, berövade alla möjligheter till meningsfull opposition. Och även Turkiets vänner och allierade i västvärlden torde nu, efter Erdogans ”slutliga” valseger, vara tämligen villrådiga i vad man nu ska ta sig för. Det reella inflytande, länge litet och minskande, nalkas nu nollpunkten, samtidigt som man observerar tecken på att Erdogan och hans ”nya” Turkiet är i färd med en betydande utrikespolitisk omorientering, i rysk riktning.

Men man bör också understryka att det turkiska (dubbla) valresultatet får en speciell och uppenbart ominös innebörd för alla dem som redan drabbats, och fortsatt kommer att drabbas, av den vredgade, hämndlystna erdoganska järnnäven, alla de som – anklagade för allehanda terrorbrott utan trovärdig juridisk process – fängslats, arresterats, dömts, avskedats, flytt landet, osv, osv, med andra ord alla de som inte kan hoppas på upprättelse och legal normalisering förrän den turkiska regimens styrande berättelse välts omkull , berättelsen om frälsaren Erdogans heroiska kamp mot en ondsint omvärlds och inhemska medlöpares och terroristers stämplingar mot regimens och landets – och Ledarens storhet. Många är de som skulle vilja fly – eller rösta med fötterna, även om man inte är terrorutpekad – men få är de som har möjligheten. Häri finns en reservoar av både förtvivlan, desperation och hat. Och Erdogan, som före valet utlovade undantagstillståndets hävande – det behövs knappast i det nya systemet – utlovade redan i sitt segertal fortsatt kamp mot terrorismen i alla dess former (!).

Fortsatt utrensningskampanj

Ty följande har regimen även efter valsegern fullföljt den utrensningskampanj som efter kuppförsöket 2016 nådde jämförelsevis unika nivåer. Sålunda bekantgjordes genom ett nytt undantagstillstånddekret i början av juli nya utrensningar, bl a av 9000 poliser, utöver de tiotusentals som arresterats eller avskedats senaste åren. Tillgången på bl a misstänkta Gulen-sympatisörer tycks outtömlig och i omvänd proportion till tillgången på poliser att utföra alla dessa repressionsinsatser, om än forcerad, politiserad nyrekrytering pågår, fl ö även inom den utrensningsurlakade (men i Syrien- och Irakoperationerna hårt engagerade) militären. Just när detta skrivs meddelas ytterligare uppgifter om innehållet i det nya presidentdekretet: avskedande av otroliga 18 500 statligt anställda, poliser, militärer och akademiker, stängande av 12 föreningar, 3 tidningar och en TV station, allt och alla med hänvisningen till misstänkta kopplingar till Fethullah Gulens konkurrerande, kuppanklagade sunnimuslimska rörelse.

Erdogan har sedermera skapat sig en omfattande repressionsapparat, inklusive ett varselsystem via Turkiets 90 tusen moskéer. Och regimberättelsens hegemonianspråk gäller också med polisiär-juridisk retroaktivitet. Parallellt med jakten på regimmotståndare i nuet pågår för fullt uppgörelser med det förflutna; härom dagen dömdes till livstid utpekade ansvariga för 1996 års ”post-modern coup” mot Erdogans andlige företrädare Necmettin Erbakan. En kuriositet därvid är att flera av de dömda ingick i den krets som senare skulle dömas – och långt därefter frias – till motsvarande maxstraff i de nu påstått Gulen-inspirerade skandalrättegångarna (Ergenokon och Bayloz). Historien skall nu skrivas på den förhärskande regimberättelsens villkor.

Turkiets styrbarhet under nya betingelser

Och så detta: frågan blir nu hur Turkiet från och med systemskiftet skall kunna/låta sig styras med det originella sätt som nu gäller. Absolut makt korrumperar absolut, som det heter, det är en sak – med utrikespolitiska implikationer (Zarrab-rättegången i USA, en längre historia).

Men absolut makt innebär också absolut ansvar – hur mycket Ledaren än må söka syndabockar vid inre eller yttre tillkortakommanden. Styrbarheten under enmansvälde handlar dels och främst om ekonomin – allsmäktighet hemma betyder inte kontrollmakt över det internationella kapitalistiska systemet med alla dess investorer, penningplacerare och andra aktörer – och dels om politisk stabilitet, som förutsätter en fungerande ekonomi som förutsätter att de utländska ekonomiska aktörerna bedömer Turkiet som långsiktigt stabilt, och rättssäkert. Här inryms komplexa samband och en betydande osäkerhet rörande Turkiets styrbarhet under enmansvälde. Kalabaliken senare år och inför senaste val har försatt den utlandsberoende turkiska ekonomin i ett prekärt läge, med ett ras för turkiska liran jämfört med dollarn på 20 % bara i år samtidigt med en inflation som nalkas 15 % nivån och ett bytesbalansunderskott på rekordhög nivå jämfört med alla andra s k ”emerging economies”. Erdogan lyckades hålla dessa larmsignaler borta från valkampanjen med känd demagogi, men det håller bara länge, nu när valet vunnits och makten och ansvaret är ett.

En tillbakablick: Olika skeden i framväxten av Erdogans ”Nya Turkiet”

En redovisning av de regionala (och globala) konsekvenserna av den turkiska utvecklingen underlättas av en kort tillbakablick: hur gick det till när Turkiet förvandlades från Ataturks skapelse, den hårdfört sekulära och västorienterade statsbildningen (Nato sedan 1952, i anslutning till Truman-doktrinen och Koreakriget, EU-kandidatur sedan 1999, mm) till Erdogans ”nya Turkiet”, kännetecknat av sunni-islamistisk inre och yttre orientering, auktoritärt enmansvälde och aktivistisk, ”neutralistisk” utrikeshållning med inslag av ”neo-osmanism”? Och hur gick det till när Erdogans Turkiet förändrades från läget åren 2002-2010, då det ekonomiska undret inträffade, EU-tillvända reformer aviserades och Obama och andra såg Turkiet som mönsterexemplet på förenligheten mellan islam och liberal demokrati, till läget fr o m 2013 och framöver då Turkiet stegvis tappade i demokrati och rättsstatlighet och i tilltro/anseende i västvärlden, med EU-medlemskapsperspektivet alltmer illusoriskt?

Båda frågorna är naturligtvis stora och svåra och sammansatta, utrymmeskrävande att fördjupa sig i. Men de aktualiserar den nu högaktuella och extremt viktiga frågan om ”det nya” Turkiets samhälleliga och utrikespolitiska vägval: vad är Turkiet, vart går Turkiet?

Ataturks visioner och tillkortakommanden: kemalism versus islamism och separatism

När Ataturks moderna Turkiet – efter det första världskrigets katastrofer, uppgörelserna med grannlandet Grekland och de olika fredssluten, Sèvres respektive Lausanne – var det då ”nya” Turkiet ännu etniskt och religiöst blandat, kristna greker, syrianer och armenier, muslimska och sekulära kurder, utöver den muslimska turkiska majoriteten, dock uppdelad mellan främst sunni och alevi (en minoritetsgruppering med shiarötter). Ataturk och hans närmaste genomdrev, med hårdnande metoder, att det ur denna mosaik skulle framväxa en modern, västinriktad och sekulär stat, dialektiskt resulterande i en mängd sprickbildningar och konflikter, påspädda av det kalla krigets polarisering öst-väst, vänster-höger. Tendensen under 1900-talet var att den ”kemalistiska” regimen dels fick allt svårare att finna stabila former för den parlamentariska demokratin (sedan den införts 1950), dels – och trots återkommande militärinterventioner – fick allt svårare att hålla stånd, och i former som var acceptabla för västvärldens demokratiska opinioner, mot trippelhotet kurdisk separatism, framväxande islamism (”á la Turca”) och höger- och vänsterextremism.

Anknytningen till västliga eller västdominerade strukturer (Europarådet, OSSE, EU, Nato) utgjorde härvidlag ett tveggat svärd, både en tillgång och en barlast. Och efter 1990-talets konvulsioner stod det klart att det inte var möjligt att med parlamentarisk-demokratiska medel hindra ”islamisterna” från att ta makten, först Necmettin Erbakan (som trängdes bort genom 1996 års s k ”post-moderna” kupp), och så efterföljaren Erdogan, han som idag har styrt Turkiet i 16 år och nu kan reagera vidare, med oinskränkt makt, i ytterligare minst 10 år, efter en ny valvinst. Och förutsatt att den enastående hårt arbetande 64-åringens hälsa står honom bi. Det skall här tilläggas att dagens Turkiet är ca 99 % muslimskt, med en sunnimajoritet och en alevi-minoritet – och en etniskt turkisk majoritet och en kurdisk (m fl) minoritet.

År 1999 blev Turkiet kandidat till EU-medlemskap, ett år annars av stor dramatik, med jordbävningar, en dramatisk kulmen på 90-talets smutsiga krig mot kurdiska PKK, fängslandet av PKK-ledaren Öcalan, starten på en försoningsprocess med Grekland, m m, och begynnande ekonomisk kris. Det desillusionerade turkiska folket straffade de statsbärande, inbördes ständigt kivande partierna och lade sin röst i stället på det nya partiet AKP, ett reformerat islamistiskt parti med ekonomiska och demokratiska reformer och EU-närmande som huvudbudskap. Bushs Irak-äventyr blev sedan ett bakslag i den nya turkiska regimens västnärmande – en knapp majoritet i parlamentet sade nej till amerikanska krav på turkiskt territorium som andra anfallsriktning i angreppet på Saddams Irak, något som ledde till allvarliga om än till dels övergående störningar i den turkisk-amerikanska relationen.

De goda åren, och konflikternas år

Sammantaget inledde dessa utvecklingar till en period, 02/03 – 2010/11, av stark tillväst både i den turkiska ekonomin och i Turkiets image och ställning i västliga huvudstäder. Vi talar alltså här om läget innan Arabvåren och innan Syrien-krigen, och vi talar om en regim som uppvisade vilja och potentiell förmåga att även få till stånd en fredlig lösning på den kurdiska fråga som sedan 1984 hade sett PKK ta till väpnat våld för sin sak. Ytterligare ett försök skulle sedan göras åren 2013-15, men då i en annan kontext och med en tragiskt utgång.

Men denna ”lyckliga” period bevittnade samtidigt en uppgörelse mellan de nya politiska makthavarna och företrädare, civila och militära, för den politiskt detroniserade kemalistiska hegemonin. Oppositionsvarningar för att premiärminister Erdogan och hans AKP-maskin (som genom sin folkliga appell lyckades utmanövrera motståndet i val efter val) anklagades för att ha en ”dold (islamistisk) agenda” men dessa varningar förklingade ohörda västerut, liksom de uppenbart legalt orimliga skåderättegångar – ”Ergenokon” och” Bayloz” – som skedde i samarbete mellan AKP och Fethullah Gulens rörelse som via omfattande utbildningssatsningar lyckats infiltrera polis-, domar- och åklagarpositioner. Detta samarbete kom att senare urarta i konkurrens som blev konflikt som blev terrorkrig. Och dagens utrensningar utförda av den till synes vinnande parten, AKP.

Detta var bakgrunden till de senaste årens turbulenta utveckling; 2013 års Gezi Park-demonstrationer (som Erdogan valde att slå ner med polisiärt våld), korruptionsskandalen 2013/14 (som Erdogan valde att benämna ett kuppförsök av dem som senare, med benämningen ”FETÖ”, skulle stämplas som terrorister och förtjäna att jagas landet och faktiskt världen över), 2015 års parlamentariska kriser och återupptagna PKK-krig, det förskräckliga året 2016 med skrämmande bombattentat, det spektakulära, misslyckade kuppförsöket och därefter följande accelererande utrensningskampanj, och så åren 2017/18 med demokratisk och rättsstatlig kräftgång, folkomröstning och nu senast valen för att införa det nya presidentsystemet enligt Ledarens anvisningar – och i anslutning till dessa förlopp alltmer försämrade relationer både till EU och enskilda EU-länder och till USA, i hög grad kopplat också och inte minst till den syriska och irakiska dramatiken.

Minnet må vara kort, men det måste understrykas att det handlade om en extraordinär, omskakande händelseutveckling.

Turkiet, EU och migrationskrisen

Åren 2015/2016 var som vi minns också för Europa dramatiska år, med den främst av Syrienkrisen utlösta migrationsvågen via Turkiet och Grekland och norrut genom Europa. ”Wir schaffen das” sade Angela Merkel, med politiska konsekvenser än idag, och initierade tillsammans med dåvarande turkiske premiärministern Davutoglu ett avtal EU-Turkiet, i mars 2016, en paketöverenskommelse med många komponenter, flera ännu inte implementerade, men med syfte och faktiskt utfall att det satte nästan stopp för den livsfarliga båttrafiken över Egeiska havet och kraftigt dämpade inflödet in i Europa. Den allmänna relationsförbättring som överenskommelsen kunde ha lett till omintetgjordes senare på året av kuppförsöket och dess demokratiskt alarmerande efterspel. Och mellan migrationsavtalet i mars och kuppförsöket i juli hade den turkiska politiken främst kommit att handla om förhållandet till Svarta havsgrannen Ryssland och den ohållbara situation, ekonomiskt och Syrienpolitiskt, som Turkiet hade försatts i med anledning av Putins bestraffningsåtgärder efter nedskjutningen i november 2015 av ett ryskt stridsflygplan.

Så vid AKP:s extra partistämma i maj 2016 fattades tre viktiga, sammanlänkade beslut: att byta premiärminister, ut med Davutoglu och in med Erdogan närstående Yilderim (som nyss belönats med posten som det nyvalda parlamentets talman), att från och med nu prioritera införandet av Erdogans presidentsystem, och att ”öka antalet vänner och minska antalet fiender”, främst syftande på Ryssland och Israel. Beslutet om Ryssland ledde senare till först en offentlig ursäkt för nedskjutningen – vilket bl a banade väg för återupptagen rysk turism till Turkiet, senare till ett strukturerat samarbete med Ryssland (och Iran) i Astana-processen om Syrien (USA upptaget av övergången från Obana till Trump), och senare till de uppseendeväckande besluten att införskaffa det ryska luftförsvarssystemet S-400 och ett ryskbyggt kärnkraftverk, förutom ett antal avtal om ryska gasleveranser, bl a Turkish Stream.

Relationsförbättringar med Ryssland, motsvarande försämringar med USA, från Obama till Trump

Dessa stegvisa relationsförbättringar med Ryssland löpte parallellt med tilltagande spänningar i det turkisk-amerikanska förhållandet. Det handlade, och handlar fortfarande, mycket, men verkligen inte bara, om Syrien – att USA funnit att det samarbete med den kurdiska milisen YPG i den av USA (både Obama och sedermera Trump) kampen mot IS som inletts i samband men striden om staden Kobane hösten 2014 utgjorde en nödvändig operativ förutsättning för att besegra IS, samtidigt som Ankara blev alltmer alarmerade av YPG: s USA-stödda framgångar i norra Syrien nära den turkiska gränsen. Detta eftersom Erdogan sommaren 2015 hade avbrutit fredsförhandlingarna och vapenstilleståndet gentemot PKK på hemmaplan och alltså fruktade att det PKK ideologiskt närstående YPG skulle tillhandahålla PKK ett strategiskt djup som skulle göra det omöjligt att militärt besegra arvfienden sedan 1984. Den turkiska faktiska prioriteringen av kampen mot PKK/YPG, som nu länge tärt på relationerna mellan de Nato-allierade USA och Turkiet, ledde så småningom till två separata operationer in i norra Syrien, ”Euphrates Shield” och ”Olive Branch”, 12 militära observationsposter i den hyperkänsliga Idlib-provinsen och, nu i vår, även militära positionsframflyttningar i norra Irak. Det är i skrivande stund, inför stundande Nato-toppmöte och efter Erdogans trontillträde och en mängd andra konfliktfrågor hängande olösta, inte möjligt att förutspå hur hur denna ömtåliga men atrategiskt viktiga relation kommer att utvecklas, ens närmaste veckor och månader. Pragmatism står mot principfasthet och prestige. Och S-400 frågan inrymmer stor sprängkraft, rimligen också för Nato (även om Stoltenberg inför toppmötet gör vad han kan för att släta över motsättningarna).

För att summera tillbakablickandet. Det handlar om ett förlopp i olika tidsserier. Ett avsnitt handlar om färden från Ataturks skapelse till Erdogans nya Turkiet, med ett auktoritärt (eller faktiskt t o m totalitärt) politiskt system, ett islamiseringsprogram (”à la Turca”) återspeglande flera generationer av tilltagande oförenlighet mellan folkflertalets islamska kultur och den tidigare regimens försök att hålla emot i Ataturks västerländskt sinnade anda; det handlar sedan, också, om de senaste årtiondena uppgång och fall i Turkiets EU-närmande (också med Cypern-frågan som katalysator) – och slutligen om de senaste, starkt turbulenta årens kulmination i genomdrivande (mot halva befolkningens vilja) av Erdogans allmakt och presidentsystem.

En framåtblick: Quo vadis Turkiet, ”Det nya Turkiet”?

Från nollproblem till fullt problem med alla grannar

I kontrast mot PM Davuoglus programförklaring för kanske 5 år sedan om ”zero problems with all neighbours” och PM Yilderims deklarerade ambition att ”öka antalet vänner och minska antalet fiender” i utrikesrelationerna konstateras idag, efter Erdogans trontillträde, att Turkiet främst med anledning av flera års vinglig Syrien-politik i stort sett saknar vänner, utom Quatar, Hamas i Gaza och Azerbajdjan som av olika skäl står obetingat på turkarnas sida. Till den lilla skaran ska nog också läggas Maduros Venezuela. I övrigt är det problematiskt över praktiskt taget hela linjen. Det är som nämnts visserligen så att det skett ett i väst kontroversiellt närmande mellan Turkiet och Ryssland, men fortsatt gäller där att man trots Astanaprocessen egentligen står på olika sidor i det primära syriska inbördes/ombudskriget för eller emot Assad och även i synen på kurderna. Samma ambivalens gäller Iran. Och vad sedan gäller grannländerna i vid mening är Turkiets relationer till Grekland, Armenien, Israel, Saudiarabien, Egypten, m fl av olika kombinationer av skäl numera ytterst problematiska, en praktfull hanteringsutmaning för den traditionellt skickliga turkiska diplomatin.

I förhållandet till EU och enskilda EU-länder konstateras, exempelvis på grundval av Europeiska rådets kyliga deklaration i slutet av juni m a a det turkiska valet och Erdogans trontillträde som absolut monark, att en ny era nu inletts. Möjligtvis passar det båda parter ännu en tid att sky undan att deklarera EU-medlemskapsperspektivet som förbrukat (respektive sidors ”svarte Petter”), men EU:s officiella hållning får nu tolkas som att processen fryses så länge det nya presidentsystemet av turkiskt snitt kvarstår (vilket alltså lär dröja länge), samtidigt som det står klart för var och en att president Erdogan inte har något intresse, inte nu och kanske inte någonsin, av att krypa till korset och anpassa sig till EU:s Köpenhamnskriterier och Avis Communautaire. Och efter formaliseringen i och med senaste val av Erdogans enmansstyre – eller, i klartext, diktatur – är det rimligen svårt, för båda parter, att låtsas, att undvika klartext. Samtidigt består de objektiva beroendetrådarna, för båda parter. För Turkiet i första hand att ekonomin, och nu hyperaktuell ekonomisk krishantering, är starkt beroende av de europeiska ekonomierna i en mängd avseenden. För Europa/EU att Turkiet ligger där det ligger, att Turkiet är en viktig exportmarknad och energitransit och att Europa knappast kan hantera vare sig massmigrationstrycket eller terrorhotet post-IS utan att det sker i samarbete med Turkiet. Och militärstrategiskt är Turkiet Natos näst starkaste militärmakt.

Ömsesidigt dilemma

Det framstår som en öppen fråga hur EU och Turkiet fr o m nu ska hantera sitt ömsesidiga dilemma, sin alienation, sin ambivalens, sin prestige och sina materiella och säkerhetspolitiska intressen utifrån nya förutsättningar. Något reellt inflytande på Turkiets inre utveckling vad gäller fri- och rättigheter, demokrati och rättstatlighet lär inte längre kunna påräknas. Detta är den stora förlusten, för Europa. Och Erdogan och hans folk kan påräknas i hög grad bygga sin nya stat på en fortsatt anti-västlig retorik, trots ekonomins objektiva beroende.

Så för särskilt EU och EU-länder uppstår en grannlaga situation om, vilket kan befaras, de närmaste åren kommer att kännetecknas av grova, upprörande MR-övergrepp, upprörande inte minst för en växande skara av exilturkar: hur ska man argumentera?

Även USA, och Nato, har att hantera ett svårt dilemma. Som framgår inte minst av Jens Stoltenbergs uttalanden inför Nato-toppmötet nu i dagarna är det fortfarande legio att tala om Turkiet ovärderliga strategiska betydelse för alliansen i dessa krävande tider och att prisa de åtaganden Turkiet nu gjort inom ramen för Natos planerade ytterligare steg i insatsberedskap som svar primärt på det ryska hotet. Vi får se hur det går på toppmötet – detta skrivs dagarna innan. Men för Nato och alliansens konstituerande värdegrund är det rimligen tämligen unikt att som medlem ha en stat som utvecklats till en diktatur, en ”folkvald” diktatur, som alltså avviker markant från de krav på liberal demokrati och rättsstatlighet, m m, som alliansen alltid har villkorat medlemsansökningar med, och som inlåtit sig på ett ingående militärpolitiskt samarbete med det Ryssland som har varit och är konstituerande motpart, inklusive den ytterligt kontroversiella anskaffningen av luftförsvarssystemet S-400. Därtill kommer att Syrienkrisen har visat att Turkiet, nu under obestridd ledning aven nationalistiskt ambitiös, lynnig och svårförutsägbar ”sultan”, inte drar sig för att utifrån säkerhetspolitiskt egenintresse agera utifrån en egen agenda, fristående från alliansens, och framför allt USA:s.

Turkiet – USA: gissel och gnissel, och gisslan

Även för USA, nu under säkerhetspolitisk ledning av teamet Trump, Pompeo, Bolton och Mattis, utgör alltså Turkiet ett svårartat dilemma; å ena sidan Turkiets betydelse som stark militärmakt i Natos södra flank och som grannland till Syrien, Irak och Iran, å andra sidan den nu rätt långa listan över konfliktämnen länderna emellan – fängslade amerikanska medborgare i Turkiet, turkiska utlämningskrav mot Gulen-rörelsens ledare bosatt i Pennsylvania, rättegångarna mot turkiska livvakter och mot personer anklagade för sanktionsbrott gentemot Iran, utöver dispyterna om kurdiska milisers roll i norra Syrien och Irak, med hithörande dragkamp mellan amerikanska, turkiska, ryska, iranska och israeliska intresse. Och så, framför allt, den likaledes ännu olösta frågan om S-400, där turkiska ståndaktigt vidhållande av ”pacta sunt servanda” kolliderar mot allt tydligare amerikanska signaler om att ett sådant steg kommer att bestraffas, genom sanktioner och/eller (som krävts av breda kretsar i den amerikanska kongressen) genom avbrytande av överenskomna leveranser av det nya F-35 planet – på vilket turkarna svarat att i så fall finns ett alternativ, ryska motsvarigheten SU-57. På vågen vippar också Trumps benägenhet att intuitivt uppskatta ledare som kör hårt, med kraft.

Minst lika tydligt som tidigare gäller att det skulle vara en otänkbar och oacceptabel strategisk förlust om Turkiet under sin nuvarande oberäkneliga ledning helt sonika skulle ”byta sida”, lämna Nato och USA-kopplingen (och EU-perspektivet) och alliera sig med Ryssland i en ny internationell ordning, så att Vitas Huset, State och Pentagon skulle berövas möjligheten att hävda ”he may be a bastard, but he is our bastard.”

Den närmaste framtiden – frågan om ”Vart går Turkiet?” nu efter valet när det nya systemet inte längre är en öppen, teoretiskt påverkbar fråga utan ett fullbordat faktum och en till synes permanent faktor – dikteras till att börja med av omvärldens bedömning av hur ”det nya” Turkiet fungerar, låter sig styras.

”SULTANEN” skrider till verket: stabilitet i politik och ekonomi, en utmaning

När detta skrivs har Erdogan efter valsegern just låtit sig krönas i närvaro av 22 stats- och regeringschefer, han har utfärda ett antal dekret om den turkiska statens fullständiga omstrukturering enligt presidentsystemets föreskrifter och han har utnämnt vice president och sin ägandes egna ministerlista, och både statsstruktur och ministerlista visar med full tydlighet att och hur Erdogan tänker sig att personligen styra landet, och genom styrningen – utan begränsande hinder från vare sig parlament, justitiesektor, författningsbestämmelser, mediagranskning eller krigsmakt – framtvinga en samhällets i stort anpassning till maktens koreografi. Att samhällsomvandlingen också innefattar ett betydande mått av islamisering (igen ”a la turca”) är en framväxande realitet som västvärlden – och Ryssland – likaledes har att förhålla sig till.

Styrbarheten på detta diktatoriska sätt bestäms naturligtvis i hög grad av hur de nu i valet besegrade motståndskrafterna kommer att reagera, resignation/apati och fanflykt eller fortsatt motstånd, i den mån aktivt motstånd alls är möjligt, oavsett om undantagstillståndet snart hävs eller inte. Erdogans ”quasi-totalitära” envälde kommer att länge fortsatt störas av kvarvarande rester i den politiska kulturen av Turkiets polarisering och liberaldemokratiska/kemalistiska arvsmassa. Erdogan må fortsätta jaga motståndsfickor av religiös, ideologisk och/eller etnisk art, men han kommer att ständigt påminnas om att uppåt hälften av befolkningen inte accepterar honom som hela landets legitime ledare.

Men stora frågor uppstår nu om hur politiken i Turkiet kommer att gestalta sig, nu när politiken bestäms av Erdoganregimens kontroll och dominans över inte bara parlamentsmajoriteten utan också ekonomi, medievärlden och civilsamhället. Och ändå: Turkiet, om än i stram Erdoganregi, är inget Nordkorea, inget Saudiarabien, och heller inget Ryssland. Turkiet är och förblir en egen, säregen mix, med en politisk kultur som motsvarar det geopolitiska läget, med olika ben i olika läger. Och med en folkmajoritets övertygelse om att den sammansatta och sammantagna konfliktpotentialen, men också potentialen för regional storhet, förutsätter en Leviathan vid rodret. Som i Ryssland. Men för den nu demoraliserade och desillusionerade oppositionen är 5 år, till att börja med, en mycket lång tid.

Dessa förhållanden betingar vad gäller styrbarheten, förutom den uppbyggda repressionsapparaten, möjligheterna till politisk stabilitet åren framöver. Och detta sammanhänger i sin tur med det andra grundkravet, att rädda Turkliet undan den ekonomiska kris som hotat och hotar i hög grad till följd av alla val och beslut som piskat upp en kronisk krisatmosfär som möjligen gagnat Erdogan-politiken men skadat ekonomin. När detta skrivs är krissymptomen å ena sidan fortsatt stark, regimgödd tillväxt (inte minst genom ”megaprojekten”, Istanbuls nya megaflygplats, kanalprojektet Svarta havet-Marmarasjön för att avlasta Bosporen – med vidhängande frågor om Montreux-deklarationens tillämplighet -, den nya Bosporenbron, osv), å andra sidan lirans störtdykning i förhållande till västvalutorna, en inflation som närmar sig 15 %, ett rekordhögt bytesbalansunderskott, en arbetslöshet på 11 %, m fl blinkande röda larmsignaler, med andra ord en politiskt driven, helt ohållbar, överhettning av ekonomin som den nya regimen, nu under ekonomisk (”dynastisk”) ledning av svärsonen och förre energiministern Berat Albayrak, måste prioritera att göra något åt. Frågan är vad, givet omständigheterna i stort. Med absolut makt följer som sagt absolut ansvar. Utan ekonomisk stabilitet är det svårt även för en autokrat att genomdriva politisk stabilitet. Sambandet är historiskt välkänt och analytiskt ofrånkomligt.

Först det sista hindret, lokalvalen nästa år, därefter kurs mot republikens 100-årsdag 2023

För Erdogan är nu siktet inställt först på de lokalval som enligt tidtabell (som kräver parlamentariskt krävande författningsändring för att rucka på) ska ske i mars nästa år och då det handlar om makten över de stora städerna – en sista möjlighet för oppositionen att trots allt göra sig hörd och göra skillnad, och sedan på den nästa valrunda som råkar i den sammanfalla med firandet av den turkiska republikens 100-årsdag, 2013. Det är då Erdogans ”nya Turkiet” tänks vara på plats, i retorik och praktik definierat som en självständig, globalt respekterad regional stormakt, industriellt och försvarsindustriellt oberoende av omvärlden, en av världens 10 största ekonomier (!), en stat, ett samhälle och en politisk kultur grundat på sunniislamska värden, en dominerande stabilitetsfaktor i Mellanöstern efter neo-osmanska riktlinjer, i pragmatisk avvägning mellan mjuk makt och expansiv hård säkerhet.

 

Så dit går Turkiet om Erdogan får som han vill. Grunden är lagd. Men de faktiska förutsättningarna för att lyckas saknas i hög grad. Hindren, tillkortakommandena och bakslagsriskerna är mångahanda, inte minst de ekonomiska enligt ovan, och krocken mellan den nya och den kvarvarande gamla politiska kulturen. En del av detta kommer att avgöras av hur slutuppgörelser om kriserna i Syrien och Irak kommer att gestalta sig, och en fortsatt vinglig turkisk balansgång mellan USA/väst, Ryssland och olika Mellanösternaktörer, inklusive Israel och Saudiarabien, och Iran. Centralt i detta för turkisk del är den kurdiska frågans utveckling och eventuella avgörande i Turkiet och i regionen; Turkiets kanske 15 miljoner kurder är en bestående realitet.

Den turkiska variabeln åren framöver: okarterat territorium

Så om man extrapolerar från dagens läge och med denna färdväg går det knappast att undgå prognosen att kommande år kommer att se ett Turkiet i fortsatt kris och på glid mot en ny geopolitisk position, ej längre/allt mindre en västlig utpost i riktning både Mellanöstern och Svarta Havet/Ryssland, ej heller en stat som helt svänger över till ”andra sidan”, i en ny gruppering tillsammans med Ryssland med udd mot USA/Nato/EU – för en så radikal omsvängning finns knappast stöd ens under autokratregim bland viktiga ekonomiska och politiska krafter i Turkiet, givet alla etablerade intressetrådar västerut. Turkiet behöver under alla förhållanden en solid ekonomisk bas för att underbygga ledaren Erdogans planer på kortare sikt, och visioner på längre sikt, och för att åstadkomma det, i dynastisk regi, kan han som bäst sätta sin lit till att den relevanta omvärlden skall pragmatiskt finna sig i, och ändå vilja samarbeta med, även ett Turkiet på uppenbar glid.

Men i grunden handlar det om att vi och Turkiet nalkas ett okarterat territorium, med idel okända faktorers svårbedömda spel.

 
Författaren är Fil dr, Ledamot av KKrVA, f d statssekreterare, generaldirektör och ambassadör.

En nationell säkerhetsstrategi värd namnet

Av Bo Richard Lundgren

Jag har tidigare på denna blogg kommenterat regeringens Nationella säkerhetsstrategi som presenterades i januari 2017. Jag framhöll då det positiva i att det äntligen blev ett dokument efter lång väntan och politiskt bråk inledningsvis. (Den kända liknelsen med elefanternas kärleksliv passar ganska bra här: Verksamheten har bedrivits på hög nivå, under ljudligt trumpetande, och resultatet visade sig först efter två år.)

Men jag var kritisk till avsnittet i strategin om åtgärder som var tämligen magert. Här saknades en tydlig vägledning om vad myndigheter m fl förväntades göra, vilket ju är själva syftet med en strategi. Vid en presentation av dokumentet framhöll dock statssekreteraren Hans Dahlgren att arbetet med strategin skulle fortsätta och att den senare skulle fyllas med mera konkret innehåll. I strategin sägs också att det för genomförandet krävs aktiv medverkan från alla berörda aktörer såsom, myndigheter, näringsliv och enskilda individer. Jag tar nu fasta på denna uppmaning och vill som enskild individ bidra med några idéer om hur strategin skulle kunna utvecklas. Av utrymmesskäl blir min framställning väldigt översiktlig och presenteras i fyra punkter.

För det första kan vi notera att Försvarsberedningen i december 2017 lade fram sin rapport Motståndskraft – Inriktning av totalförsvaret och utformningen av det civila försvaret 2021-2025. Här finns en hel del att hämta vad gäller åtgärder på civil sida för att bygga upp en trovärdig nationell säkerhet. Det innebär att strategins avsnitt om åtgärder idag kan bli betydligt mer innehållsrikt om inspiration hämtas från Försvarsberedningens rapport.

För det andra anser jag att man måste resonera i termer av delstrategier. Man kan utgå från de nationella intressen som regeringen identifierat i strategin samt de hot som kan äventyra dessa. Vad gäller synen på hot är det utomordentligt viktigt att enbart hot mot Sveriges nationella säkerhet behandlas, d v s hot mot riksledningen och hot som på sikt kan påverka vår existens som självständig nation. En sådan avgränsning innebär att det nästan uteslutande blir fråga om antagonistiska hot. Klimathot, miljöhot, pandemier m m bör inte föras hit.

För det tredje bör man besinna att det breda perspektivet på säkerhet spänner över flera olika politikområden och ansvariga aktörer. Det innebär att man även måste avgränsa strategin till de åtgärder som i första hand syftar till att utveckla den nationella säkerheten. Andra åtgärder som kan ingå i normal verksamhet eller omfattas av krisberedskap skall inte omfattas av strategin.

Med dessa avgränsningar i minnet kan man nu försöka renodla de delstrategier som tillsammans kan utgöra en nationell säkerhetsstrategi. Min slutsats är att följande delstrategier behöver finnas. (Några finns redan på plats. Andra måste skapas eller utvecklas.)

  • En strategi mot terrorism.(Finns redan.)
  • En strategi för cyberförsvar. (Behöver utvecklas. Se Försvarsberedningens rapport.)
  • En strategi för militärt försvar. (Finns redan. Se Försvarsmaktens Militärstrategiska doktrin-MSD 16.)
  • En strategi för psykologiskt försvar. (Utreds f n Se Försvarsberedningens rapport.)
  • En strategi för skydd av civilbefolkningen. (Utreds f n Se Försvarsberedningens rapport.)
  • En strategi för skydd av infrastruktur och försörjningsflöden. (Saknas. Behöver skapas. Se Försvarsberedningens rapport.)
  • En strategi för systemhotande brottslighet. (Finns, men behöver utvecklas.)

Delstrategierna bör var för sig svara på tre frågor. Den första är: Vad är det som skall skyddas? Den andra lyder: Vad hotar eller kan äventyra det som skall skyddas? Den tredje blir: Vilka åtgärder krävs på kort och lång sikt och av vem?

För det fjärde är det viktigt att regeringen redovisar någon slags bedömning av vilka hot som måste betraktas som de mest allvarliga ur ett nationellt säkerhetsperspektiv och vilka åtgärder som bör prioriteras på kort och lång sikt.

Om det fortsatta arbetet med en nationell säkerhetsstrategi kunde läggas upp på det sätt jag skisserat i de fyra punkterna ovan är jag övertygad om att ett framtida dokument skulle bli avsevärt mer användbart än det som nu föreligger. Då skulle, enligt min mening, strategin mycket bättre förtjäna beteckningen en strategi. Och då kanske den också skulle tas fram ur bokhyllan av de som behöver den.

 
Författaren är tidigare avdelningschef vid Försvarshögskolan och ledamot av KKrVA.

Flygvapnet och dess haverier med omkomna under Kalla Kriget 1946-1986

Sedan flera år pågår ett arbete i bokform som beskriver de haverier med omkomna under Kalla Kriget i svenska Flygvapnet. Huvudförfattare är Flyghistorikern Göran Jacobsson som tidigare gett ut böcker om fältflygarsystemet. Fältflygarna utgjorde stommen i Flygvapnets pilotkår under 40 år. Medförfattare är Alf Ingesson Thoor, f.d. Flygvapenpilot. Avsikten med boken är att beskriva haverierna på ett för vanligt folk begripligt sätt, på ett vardagsspråk som alla förstår. Mer än 1000 haverier har gåtts igenom. Dessutom förekommer statistik i siffror och diagram samt även kapitel om Flygvapnets flygsäkerhetsutveckling under aktuell period. Flera myter avlivas, exempelvis om Saab 29 landningshaverier. I FMV´s komplex Tre Vapen, vid Gärdet i Stockholm, finns Flygvapnets Minneshall med närmare tusen namn. Namn på de som omkommit i flygtjänst. 666 stycken var piloter, övrig besättningsmän. Ett syfte med boken är också att sätta en ansikte och en historia bakom varje namn. Boken kommer att innehålla bilder på samtliga flygare. För närvarande är projektet kopplat till en föreläsningsserie där hittills upparbetade fakta presenteras. Till exempel att det 1950 flögs 130 000 timmar med 50 divisioner medan det 2012 flögs 13000 timmar med fyra divisioner plus utbildnings och helikopterdivisioner. Målsättningen är utgivning till Jul 2018 men arbetets komplexitet kommer nog innebära att den sker under 2019.

Valmanipulation och militär förmåga – ämnen i Almedalen 2018

av Tommy Jeppsson

Foto: Kristoffer Bäckström

Foto: Kristoffer Bäckström

Att manipulera val genom att så misstro var titeln på ett seminarium som inledde Försvarsforums serie om två aktiviteter under Almedalsveckan. Försvarsforum är ett samarbetsprojekt mellan Försvarsutbildarna, Allmänna Försvarsföreningen (AFF) och Kungl Krigsvetenskapsakademien syftande till kunskapsspridning om försvars- och säkerhetsfrågor. Anna Wieslander, AFF generalsekreterare, modererade ett ytterligt intressant seminarium under morgontimmarna 2 juni vilket också, till arrangörernas glädje, fyllde åhörarplatserna. Och ämnet är tveklöst såväl intressant som viktigt. Vi har dryga två månader kvar till valet och aktörer kan inte uteslutas som vill destabilisera, påverka och skapa oro. De genomförda valen i Tyskland och Frankrike ger anledning till vaksamhet.

Johan Wiktorin talade om valmanipulation där han inledningsvis berörde den ytterligt oroande tendensen att ett antal länders säkerhetstjänster politiseras i riktningar mot att tjäna mindre tilltalande aktiviteter i statsledningens tjänst, något naturligtvis despoter använder sig av och tjänar definitivt inte det fria samhällets skydd.

Föreläsaren anförde att våra svenska valprocesser är starka mot olika former för påverkan varför det kan vara framgångsrikare att ge sig på den efterföljande regeringsbildningen i form av budskap som hänvisar till mänskliga känslor utan att ta en omväg via förnuftet. Lobbying kan vara effektivt i syfte att påverka exempelvis enskilda medlemmar av regeringen.

Svarta svanar kan rita om den säkerhetspolitiska miljön, där Johan Wiktorin nämnde att mötet mellan presidenterna Trump och Putin kan vara ett sådant tillfälle.

Mats Olofsson redovisade en teknisk miljöbeskrivning som medger rika tillfällen till manipulation. Vi är ingalunda fria från naivitet där vi bl a lämnar tydliga spår i den digitala värden vilka långsiktigt kan åsamka den enskilde individen liksom organisationer problem. Trollfabrikerna kan förfalska information, kapa konton, förvanska röster och bilder liksom skapa filmer där de agerande uppträder i miljöer som i normalfallet inte förknippas med dessa. Tekniken möjliggör således att misstro och oro sås. Motåtgärderna är först och främst ett källkritiskt förhållningssätt, därnäst att nyttja SMB:s handbok i desinformation liksom att exempelvis ta hjälp av Stratcom i Balticum som är ett Nato-organ för övervakning av nätet.

Sven-Christer Nilsson inledde med att svara nej på den egenställda frågan om medborgarna kan upptäcka och påverka inslag av informationspåverkan i valet. Han fortsatte med att betona förtroendet mellan samhället och medborgarna, där tilltron har urholkats och korruptionen tilltagit i vårt land. Noterbart är också att kvalitén på många ledarredaktioner har minskat samtidigt som stora delar av befolkningen förlitar sig på andra informationskanaler än de traditionella. Motmedlen heter snabb, korrekt, fullödig och opartisk information vilket utgör kvalitetsstämpeln på myndigheternas informationsaktiviteter. Några budskap som gavs var att vi styrs i hög grad av tekniska innovationer och att etablerade media ej kan lösa problemet varmed behovet av ett psykologiskt försvar, också ett offensivt sådant, krävs.

Storbritanniens ambassadör i Stockholm David Cairns exemplifierade manipulationer av tidigare val i historien där bl a turerna kring valet av president Kennedy ansågs lämna en del i övrigt att önska. Antagonisterna vill påverka folk att inte rösta, de vill så misstro och sprida rena lögner. Information stjäls utan skrupler från förövarnas sida, man desinformerar och propagerar. Åtskillig påverkan skedde mot det brittiska valet samtidigt som det var ont om tid för att förbereda olika aktioner. En nyckelresurs här är ett nationellt cybersäkerhetscentrum som både kan identifiera hot, påverka detta/dessa liksom påverka angriparen.

När det var dags för kommentarer påpekade försvarsminister Peter Hultqvist att detta med informationspåverkan är nya former av något som pågått länge. Han hävdade att människor ägnar sig åt ett stort mått av önsketänkande, varför en insiktsprocess erfordras där händelser uppfattas som dom är, vilket effektiviserar utfallet av vår bekämpning av påverkansoperationerna.  Här måste vi tydligt definiera statsintresset och avslöja påverkanskampanjer. Peter Hultqvist betonade att rysk militärdoktrin innehåller tydliga anvisningar för vilseledning som bl a syftar till att splittra och underminera och här kommer trollfabriker kommer in i bilden.

Beatrice Ask lyfte fram att det är 70 dagar kvar till valet där säkerheten i detta dels utgörs av myndigheternas ansvar tillsammans med medias liksom medborgarnas dito. Hon betonade också att moderaterna arbetar för ett stärkt psykförsvar.

Patrik Oksanen sa att det var viktigt med enighet mellan politikerna i dessa frågor. Han betonade att informationskampanjerna är långsiktiga, att vi måste ha garden uppe om vi ska klara oss igenom valet med låg påverkan samt att också EU måste vidta betydande åtgärder inför nästa års val. Vi måste också klara detta tillsamman, inom respektive land liksom mellan olika länder.

I den påföljande diskussionen sa Beatrice Ask att det europeiska valsamarbetet har stor betydelse samt att då det gäller Försvarsmakten så är behovet av specialkunnande att klara påverkansoperationer uppenbarligt. På vilket försvarsministern replikerade att försvarsmakten har ett högt kunnande inom underrättelseområdet samt att myndigheten för psykologiskt försvar behövs.

Länk till videoinspelning: Att manipulera val genom att så misstro »

 

Hur skapar vi ett trovärdigt försvar var ämnet för seminariet tisdagen 3 juli med Minouu Sadeghpour som moderator. Brigadgeneral Anders Carell redovisade slutsatserna av den studie som Kungl Krigsvetenskapsakademien nyligen slutredovisat (arbetsnamn Kv 21) där tidsframskrivningen ligger i spannet 2025-2030. Carell satte scenen genom att klarlägga utgångspunkten för dagssituationen där avstamp togs i det kalla krigets svenska försvarsmakt och efterföljande händelsekedja som från invasionsförsvaret via den strategiska timeouten ledde fram till insatsförsvaret med ett internationellt fokus för att därefter refokusera på den nationella dimensionen. En resa bort från volym till dess motsats, från värnpliktiga till kontinuerligt och tidvis anställda soldater och sjömän och en värnplikt i vilande till dess återkomst om än i starkt reducerat format och från en territoriell ledningsorganisation till en centraliserad dito liksom territoriella stabers återkomst.

Det nuvarande fokus på nationellt försvaret enligt Kv 21 förslag syftar lite förenklat att tids- och insatsmässigt klara en begränsad period om några veckors stridsverksamhet samt att försörjningsmässigt säkra riket under några månader som innefattar kris/ höjd beredskap och strider på svenskt territorium. Den högre regionala ledningen ska förstärkas liksom att en divisionsledning ovanför brigadnivån syftande till att kunna samordnat leda flera brigaders strid införs, ävensom att en eskaderledning införs för sjöstridskrafterna och en motsvarande högre taktisk ledning för flygstridskrafterna. Lägesuppföljningen ska förbättras genom ett utvecklat användande av moderna sensorer. En utökad kvantitet av stridskrafter förordas med bl a 4 brigader, 20 lokalförsvarsbataljoner, 40 hemvärnsbataljoner vilka ges förbättrad förmåga, c a 120 Jas 39 Gripen, 4.5 kvalificerade luftvärnsbataljoner, 14 korvetter. 8 ubåtar och 3 amfibiebataljoner varjämte en allsidigt sammansatt snabbinsatsstyrka. Sammantaget en ungefärlig fördubbling av volymen till en kostnad av 2% av BNP  med vilket åstadkoms en högre tröskeleffekt mot angrepp jämfört med dagens struktur.

Kommentarer gavs från panelen med Mikael Odenberg (M), Allan Widman (L), Åsa Lindestam (S) och generalmajor Karlis Neretnieks. Allan Widman ansåg att studien inte tillräckligt tydligt angav organisationens dimensionering samt att han ej angav någon mera påtaglig oro för år 2030, däremot i betydligt högre grad för den nära framtiden. Odenberg inledde med ekonomin där budskapet var att det är meningslöst att ösa pengar över försvaret eftersom medeltillförseln måste taktas med hur snabbt Försvarsmakten klarar att omsätta tillförda pengar i operativ effekt. Ett annat budskap Odenberg var mycket tydlig med var att vi har en lång och mödosam resa framför oss i utvecklandet av såväl det militära som civila försvaret där det sistnämnda kommer att kräva än större mödor. Han hävdade att vi måste utgå ifrån det vi har och säkerställa en fungerande s k bottenplatta med vilket bl a avses personlig utrustning, övningar,  fordon, ammunition m. Steg två är att täppa till förmågeluckor och det avslutande steget en identifiering av förmågebristerna. Mikael Odenberg avslutade med att reflektera över vilka effekter som totalt kunnat tillgodogöras av vårt svenska samhälle därest statsmakterna visat samma effektivitet inom övriga samhällsområden som då det gällde nedmonteringen av landets försvarsförmåga.

Åsa Lindestam ansåg att Kv 21 slutrapport var bra samtidigt som hon efterlyste mer om betydelsen av cyberförmågor (defensiva och offensiva). Hon betonade vikten av uthållighet hos det totalförsvar som är under uppbyggnad.

Glöm ej Norrland! Detta var Karlis Neretnieks första budskap kopplat till nordområdets allt större betydelse m a resursrikedomen i norra Ishavet, svenskt militärt samarbete med grannländerna och då särskilt Finland och Kolahalvön som ett livsviktigt basområde för Rysslands ubåtsbaserade andraslagsförmåga liksom för en ubåtsflotta med högst sannolika uppgifter att i likhet med vad som gällde under det kalla kriget avskära atlantförbindelserna mellan USA och Europa. Retoriskt och kopplat till de långa genomförandetider som anses krävas för att höja försvarsförmågan ställde Neretnieks frågan om varför det är sannolikare att det skulle hända någonting om tio år jämfört med att befintliga risker i närtid är utlösande faktor?

Sammantaget ett bra och allsidigt belysande seminarium som sett tillsammans med det som genomfördes föregående dag får anses som en framgång för konceptet Försvarsforum.

Länk till videoinspelning: Hur skapar vi ett trovärdigt försvar »

 
Författaren är överstelöjtnant. Ledamot av KKrVA och redaktör för dess Handlingar och Tidskrift.

Säkerhetspolitiskt gungfly

Reflektion

Finlands president, Sauli Niinistö, uttalade sig den 28JUN2018 avseende det kommande toppmötet mellan USA President, DonaldTrump, och Rysslands President, Vladimir Putin, i en rad olika frågor. Bland annat uttalade sig Finlands President om säkerhetsläget i Finlands närområde. Där han bl.a. påtalade att spänningarna i Östersjöområdet ökat över tiden och att Finland är oroad avseende detta, samt att han skulle lyfta den frågan vid det planerade toppmötet. Detta syftandes till att klarlägga om det fanns något sätt för att minska spänningarna.1I sammanhanget är det värt att notera skillnaden i hur den finska presidenten uttrycker sig kontra de olika svenska uttalandena om ett s.k. "nytt normalläge".

Vad avser toppmötet förefaller bedömare ej se att något substantiellt genombrott kommer ske mellan de två länderna (USA och Ryssland).2 Vilket får ses som högst troligt, däremot bör faktorn avseende den Amerikanska Presidenten tas i beaktande. Där toppmötet mellan USA President och Nordkoreas s.k. ”högsta ledare”, Kim Jong-un, tydligt kan exemplifiera detta, i och med att USA plötsligt valde att avbryta viss övningsverksamhet med Sydkorea på den Koreanska halvön,3där beslutet ej förefaller diskuterats i någon större krets innan det togs.4 Därtill agerandet av den Amerikanska Presidenten vid G7 ländernas toppmöte i Kanada,5men även uttalanden om NATO i samband med Sveriges Statsministers, Stefan Löven, statsbesök i USA.6 Varvid en slutsats förefaller bli att dagsformen eller tidigare inflytelser kan spela en stor roll för hur USA President väljer att agera.

Vilket gör vissa av NATO ländernas oro inför, dels det kommande NATO toppmötet, dels USA Presidents toppmöte med Rysslands President i Helsingfors förståelig. Detta innebär även att toppmötet mellan USA President och Rysslands President, mycket väl kan få avgöranden om än på ett sätt som internationella bedömare ej tänkt sig. Därutöver visar det på vilka osäkerhetsfaktorer som just nu råder kring hur den internationella "spelplanen" kan utvecklas. Troligt är att den som förstår sig på USA President bäst och har en tydlig agenda, kan påverka det till sin fördel.

Detta nyckfulla beteende av USA President skapar givetvis frågetecken om hur mycket värda den Amerikanska Försvarsministerns, JamesMattis, uttalande är avseende att USA står på Sveriges sida i händelse av en kraftigt försämrad säkerhetsutveckling i vårt direkta närområde och i värsta fall ett väpnat angrepp mot Sverige.7 Därtill skapar det frågetecken kring det samarbete vi inlett sedan maj 2018,8 men även strategiska materielinköp såsom ett eventuellt inköp av Patriot systemet från USA.9 Sett till det säkerhetsläge som utvecklats på den Koreanska halvön under de senaste åren, blir frågan befogad mtp. USA President agerande den senaste månaden.

I förhållande till detta blir vissa uttalanden och ageranden av medlemsländerna i den Europeiska Unionen förståeliga.10Vad som särskilt bör beaktas är det gamla uttrycket "ingen rök utan eld", dessa uttalanden och ageranden kommer inte för intet, utan för att andra inofficiella uttalanden och ageranden har genomförts från amerikansk sida, som antingen varit riktade mot Europeiska länder eller framförts mot europeiska länder. Vilket skulle kunna exemplifieras med Norge, dock inte ett medlemsland i den Europeiska unionen, där USA President ansåg att de ej ansträngde sig tillräckligt för att stärka NATO, men något som även framförts till andra länder.11

I förhållande till detta blir det väldigt intressant att notera den amerikanska ambassadören till Estlands entledigande egenbegäran under den gångna veckan, V826.12 Vilket indikerar att relationerna i den transatlantiska länken ej är tillfyllest. Då en ambassadör, under två olika administrationer, väljer att avgå, mitt under ett kallt krig (här divideras det kraftfullt om det är ett kallt krig eller ej, men sett till de konfrontationer som pågår påminner det i mångt om vad som tidigare definierades som det kalla kriget) p.g.a. hur den politiska agendan förs av den styrande administrationen indikerar det att något ej står rätt till. ffa. då det är i ett "frontland" i det nya kalla kriget.

Om nu den Amerikanska Presidenten är på väg att förändra USA förhållningssätt till NATO och Europa uppstår en intressant frågeställning, hur skulle det gå? Inledningsvis går det att konstatera att om USA skulle förändra sitt förhållningssätt skulle det troligtvis få grava påverkningar för NATO ländernas underrättelse- och ledningsstruktur, där USA får anses bidra på ett tydligt sätt maa. sina olika tekniska förmågor. Men det som även uppstår är en omvänd "Life-line lost" jämfört med Sverige som under 1980-talet "avvecklade" sin livlina mot USA, förefaller nu USA under den nuvarande administration se att samarbetet med Västeuropa skall ske på andra premisser än tidigare. Vilket på olika sätt kan förändra de säkerhetsstrukturer vi tidigare tagit för giviet.

Urvattnas de Amerikanska säkerhetsgarantierna, dels mot Sverige, dels mot NATO, kommer det uppstå ett säkerhetsvakuum, som kommer att fyllas av olika aktörer. Sett till vår direkta närområde, blir det således än mer tydligt att det i ett eventuellt frånfall av Amerikansk "närvaro" krävs det av Sverige att vi tar ett störreansvar för den säkerhetspolitiska situationen. Likt vi gjorde från 1950-talet och framgent, för att skapa en säkerhetspolitisk stabilitet på Nordkalotten.

Oaktat vilka Sveriges säkerhetspolitiska vägval må bli efter riksdagsvalet 2018, framstår det således allt mer tydligt att "själv är bästedräng". Just nu förefaller det råda ett säkerhetspolitiskt "gungfly". Varvid det blir än mer tydligt att det som benämns som utgiftsområde 6 i budgetpropositionen (Försvar och samhällets krisberedskap) bör stärkas substantiellt. Som militärt alliansfritt land har Sverige inte längre råd att "chansa" på avtal som eventuelltkan tänkas stärka vår säkerhetspolitiska position i händelse av ett kraftigt försämrat säkerhetspolitiskt läge. Då det är tydligt att ingångna avtal ej längre är värda något i det storpolitiska rummet.

Således får Försvarsmaktens perspektivplanering inför 2035 ses som fullt rimlig, med en avvikande uppfattning vilket är tidsförhållandet. De förmågor som Försvarsmakten anser att Sverige behöver, måste finnas på plats långt tidigare än 2035. Dock får det ses som något problematiskt att uppnå alla dessa innan den tidsplanens mål 2035. Men för att ta ett säkerhetspolitiskt ansvar men även garantera Sveriges säkerhet och oberoende kommer det troligtvis krävas att dessa målsättningar uppnås tidigare än 2035, utifrån den nuvarande utvecklingen.

Have a good one! // Jägarchefen

Källförteckning

British Broadcasting Corporation 1(Engelska)
Dagens Nyheter 1(Svenska)
Foreign Policy 1, 2, 3(Engelska)
Reuters 1, 2, 3, 4, 5(Engelska)
Sveriges Radio 1(Svenska)
Sveriges Television 1(Svenska)
The Guardian 1(Engelska)
The Times 1(Engelska)
The Washington Post 1(Engelska)

Slutnoter

1YLE. Burgt, Lotte Krank-Van De. Niinistö om toppmötet: Jag vill ta upp det arktiska området och det svarta kolet. 2018. https://svenska.yle.fi/artikel/2018/06/28/niinisto-om-toppmotet-jag-vill-ta-upp-det-arktiska-omradet-och-det-svarta-kolet(Hämtad 2018-07-01)
2Reuters. Chiacu, Doina. Osborn, Andrew. First Trump-Putin summit has Cold War backdrop, U.S. allies nervous. 2018. https://www.reuters.com/article/us-usa-trump-putin/first-trump-putin-summit-has-cold-war-backdrop-u-s-allies-nervous-idUSKBN1JO1A5(Hämtad 2018-07-01)
3Foreign Policy. Seligman, Lara. Experts Question Wisdom of Canceling U.S. Exercises with South Korea, As Mattis Makes It Official. 2018. https://foreignpolicy.com/2018/06/26/experts-question-wisdom-of-canceling-u-s-exercises-with-south-korea-as-mattis-makes-it-official/(Hämtad 2018-07-01)
4Reuters. Smith, Josh. Stewart, Phil. Trump surprises with pledge to end military exercises in South Korea. 2018. https://www.reuters.com/article/us-northkorea-usa-military/trump-surprises-with-pledge-to-end-military-exercises-in-south-korea-idUSKBN1J812W(Hämtad 2018-07-01)
5British Broadcasting Corporation. G7 summit: Donald Trump lashes out at America's key allies. 2018. https://www.bbc.co.uk/news/world-us-canada-44434558(Hämtad 2018-07-01)
The Guardian. Borger, Julian. Trump trashed Nato at G7, calling it ‘as bad as Nafta’, officials confirm. 2018. https://www.theguardian.com/us-news/2018/jun/28/trump-nato-latest-news-as-bad-as-nafta-g7-summit(Hämtad 2018-07-01)
6The Washington Post. Rogin, Josh. Biden: European leaders reeling from Trump’s hostile behavior. 2018. https://www.washingtonpost.com/news/josh-rogin/wp/2018/06/26/biden-european-leaders-reeling-from-trumps-hostile-behavior/(Hämtad 2018-07-01)
7Dagens Nyheter. Holmström, Mikael. Mattis: USA vid Sveriges sida vid ett ryskt angrepp. 2017. https://www.dn.se/nyheter/sverige/mattis-usa-vid-sveriges-sida-vid-ett-ryskt-angrepp/(Hämtad 2018-07-01)
8Sveriges Radio. Boglind, Kajsa. Sverige, Finland och USA fördjupar militärt samarbete. 2018. https://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=6949357(Hämtad 2018-07-01)
9Sveriges Television. Olsson, Jonas. Sverige har fått offert på amerikanskt luftvärn för hemlig miljardkostnad. 2018. https://www.svt.se/nyheter/inrikes/sverige-har-fatt-offert-pa-amerikanskt-luftvarn-for-hemligt-miljardkostnad(Hämtad 2018-07-01)
10Reuters. After summits with Trump, Merkel says Europe must take fate into own hands. 2017. https://www.reuters.com/article/us-germany-politics-merkel/after-summits-with-trump-merkel-says-europe-must-take-fate-into-own-hands-idUSKBN18O0JK(Hämtad 2018-07-01)
Reuters. Emmott, Robin. EU to deepen military readiness, raise spending, leaders say. 2018. https://www.reuters.com/article/uk-eu-summit-defence/eu-to-deepen-military-readiness-raise-spending-leaders-say-idUKKBN1JP0YX(Hämtad 2018-07-01)
The Times. Waterfield, Bruno. Prepare for break-up of Nato, EU leaders are told. 2018. https://www.thetimes.co.uk/article/prepare-for-break-up-of-nato-eu-leaders-are-told-90z9r72qx(Hämtad 2018-07-01)
Reuters. Trump says Norway lacks 'credible' defense spending plan: paper. 2018. https://www.reuters.com/article/us-norway-nato-trump/trump-says-norway-lacks-credible-defense-spending-plan-paper-idUSKBN1JM2U4(Hämtad 2018-07-01)
12Foreign Policy. Gramer, Robbie. U.S. Ambassador to Estonia Resigns in Disgust After Trump Anti-Europe Rants. 2018. https://foreignpolicy.com/2018/06/29/u-s-ambassador-to-estonia-resigns-in-disgust-after-trump-anti-europe-rants-nato-european-union-diplomacy-transatlantic-alliance/(Hämtad 2018-07-01)

IT-soldater rycker in 2020

Under ett framträdande vid en konferens i Luleå i april berättade Försvarsmaktens CIO, generalmajor Fredrik Robertsson, att man avsåg mönstra och utbilda IT-soldater med plikt och att de första ska rycka in år 2020. Arbetet för att realisera detta fortskrider med kraft och genom ett samtal med överste Patrik Ahlgren, chef CIO Cyberförsvar vid ledningsstaben på Högkvarteret, klarnar bilden. FM CIO

Kompetensförsörjningsbehovet är stort och vikten av cyberområdet pekas tydligt ut som ett utvecklingsområde i såväl Perspektivstudien som strategisk inriktning. Försvarsmaktens personalförsörjning inom cyberområdet behöver ske såväl med fokus på kunskapsdjup som på kapacitet och numerär, så som det uttrycks i Perspektivstudien. Metoder och processer för att öka rekrytering och därmed uppfylla personalmålen ska utvecklas vidare.

– Försvarsmaktens kompetensförsörjningsbehov inom cyberområdet ser ut som samhället i övrigt. Behovet av IT-säkerhetsarbete ökar och för att hinna med behövs personal. Inom Försvarsmakten behöver vi helt enkelt bli fler inom vissa funktioner, varav cyber är en. Inom denna funktion finns inte den naturliga rekryteringsbasen i form av grundutbildade soldater, vilket gör att vi direktrekryterar från samhället i övrigt. Vi kan dock inte fullt ut och över tid förlita oss på direktrekryteringen utifrån och plikten blir därför ett viktigt komplement, säger Patrik Ahlgren.

Detta innebär alltså att man kommer fortsätta – och troligen intensifiera – rekryteringen av personal på den civila arbetsmarknaden, men också att de som gör sin militärtjänstgöring som IT-soldat dels bör vara så motiverade som möjligt redan innan utbildningen och dels finna Försvarsmakten vara en så bra och intressant arbetsgivare att man efteråt stannar inom verksamheten som anställd. Därmed skapas en rekryteringsplattform, utöver att man får krigsplacerade individer till verksamheten.

Cyberområdet är naturligtvis inte ensamt om stora behov av personal och resurser och jag frågar Ahlgren om hur stödet internt har varit för de satsningar som görs, i en pressad ekonomi?

– Alla är medvetna om behoven inom cyberområdet och att vi måste ta i frågan. Risken för motstånd internt minskade betydligt i och med att regeringen i vårändringsbudgeten tilldelade resurser för att förstärka Försvarsmaktens cyberförmåga och vi gröper därför inte ur någon annans plånbok genom omfördelning för att få detta till stånd. Jag bedömer att det finns stort stöd internt, men också stort intresse från samverkande myndigheter.

Tidsplanen för grundutbildning mot it-soldat ser ut som följer:

  • Kravprofil och beställning till Totalförsvarets rekryteringsmyndighet (TRM) är klar i mars 2019.
  • Mönstring inleds 2019.
  • De första IT-soldaterna rycker in under 2020 för 11 månaders utbildning.

Försvarsmakten utvecklar offensiva verkansmedel i cybermiljön, är it-soldater en del av den ambitionen?

– Jag kan inte gå in i detalj på alla typer av befattningar under it-soldatutbildningen, men utifrån befattning får man sedan en fortsättningsutbildning som är individuell utifrån förkunskaper. Det kommer att vara en bredd på de som rycker in och vi kommer ha en bredd inom verksamheten.

Kan du säga något om den kravprofil som TRM kommer testa vid mönstring? Är detta chansen för de som inte uppfyller Försvarsmaktens nuvarande fysiska krav, men som har andra förmågor?

– Både fysiska och psykologiska krav kommer anpassas för tjänsten. Dessa individer ska vara farliga i cybermiljön, inte någon annanstans, och den grundläggande soldatutbildningen för dem kommer vara anpassad till detta. TRM kommer ha särskilda mönstringstester, inklusive urvalsintervjuer med psykologer som har en speciell inriktning mot funktionen.

Hur många individer rör det sig om?

– Vi ser 30-50 individer framför oss i en första omgång. Beroende på hur det faller ut kan det sedan bli fråga om en dubblering. Vår ambition är att locka de bästa tjejerna och killarna i varje årskull. Var utbildningen ska ske är ännu inte bestämt, men ett antal förband kommer väljas ut för befattningsträningen. Soldaterna kommer att krigsplaceras i Försvarsmakten efter utryckning och vi hoppas som sagt på att många väljer att jobba vidare inom Försvarsmakten. Nu gäller det att hitta de som har ett eget driv och få dem att söka.

Hur gör ni det? Möjligen är det en förutfattad mening, men just den här målgruppen kanske inte alltid är lyhörd för Försvarsmaktens kommunikation?

– Annonsering och närvaro på rätt plats, där målgruppen befinner sig. Vi behöver nå ut till unga och berätta om att vi erbjuder en attraktiv utbildning som leder till jobb där man kommer ha spännande och kvalificerade uppgifter.  Utöver att trygga vår egen kompetensförsörjning ser vi också att utbildningen kommer vara värdefull merit för de rekryter som väljer att inte stanna i Försvarsmakten. På så sätt hoppas vi kunna stödja totalförsvaret och samhället i stort med kompetens. I arbetet har vi redan en dialog med exempelvis FRA.

Finns det några internationella exempel som i tittar särskilt på och hur ser du på någon form av ”cyberhemvärn”, som ibland föreslås i debatten?

– Finland har en etablerad utbildning och en organisation med reservister. Det finns mycket likheter oss emellan och positiva erfarenheter att bygga på för vår del. Estland har ett cyberhemvärn, så det finns exempel på det också. Det finns absolut ett behov av att samhällsviktiga verksamheter ska kunna förstärkas – kanske något slags driftvärn – även på IT-sidan. Men det är viktigt att reda ut ett antal frågor, till exempel exakt vad man skulle använda dem till? Om man ska gå in och arbeta i en organisation, med dess system, måste man ju känna till och vara utbildad på dem. Kanske är det också så att de som ska förstärka verksamheter har viktiga uppgifter i sin ordinarie, civila befattning och bör vara krigsplacerade just där. Men, jag tror att man ska ha en öppen attityd till olika lösningar. Behoven är som sagt stora.

Patrik Ahlgren avslutar med att överraska mig positivt.

– Faktum är att vi har bra sökande till de tjänster vi har ute. Vi rekryterar nu enligt plan till funktionen cyberförsvar med alla dess delkompetenser. Det är nästan kontroversiellt att säga det, när den allmänna bilden är att det är enormt svårt att rekrytera, men så är det. Vi kan inte konkurrera med de mest attraktiva civila arbetsgivarna lönemässigt, men vi har mycket annat att erbjuda som gör att topptalanger söker sig till oss. Framåt gäller det som sagt att säkra personaltillgång och kompetensförsörjning, även vid tillväxt, därför kan vi inte luta oss tillbaka. Försvarsmakten har redan idag de kompetenser som krävs för att genomföra alla typer av dator- och nätverksoperationer (cyberoperationer) inklusive aktiva operationer och Försvarsmakten förstärker nu förmågan ytterligare.

Om du är i Almedalen, eller har möjlighet att se en webbsändning, kan du lyssna på Patrik Ahlgren i seminariet Sveriges framtida cyberförsvar, som arrangeras av Folk och Försvar i samarbete med Försvarshögskolan och Utrikespolitiska Förbundet, den 5 juli klockan 1000-1200.

 

 

 

Orosmoln

av Hodder Stjernswärd

Det har i olika sammanhang talats om överdrifter när det gäller orosmoln i vårt närområde. Man har skakat på huvudet och sagt att detta är ett sätt att mana fram oro för att öka försvarsbudgeten.

Men verkligheten är den att i Östersjön pågår verksamhet som borde oroa alla strandägare. Våren innevarande år innehöll tydliga exempel på detta. I april genomförde den ryska marinen robotprovskjutningar i Östersjön bara några mil från Skånes östkust, mellan Bornholm och Öland. Civil flygtrafik och sjöfart tvingades lägga om sina rutter. Det gäller uppenbart för Kreml att visa upp nya vapensystem och kommunicera till omvärlden att Ryssland militärt ökar sin förmåga.

Det förefaller ibland som om den nya generationen ledare för s k stormakter glömt vilken fasa och ödeläggelse som kärnvapen innebär. Förmodligen skulle följden bli, antingen man talar om taktiska eller strategiska kärnvapen, allmän förödelse och ingen vinst för någon part. Snarare en fara för hela jordens existens.

En fråga som ytterligare hettat upp det politiska klimatet är den massutvisning av ryska diplomater som inleddes i Storbritannien på grund av förgiftningen av den ryske dubbelagenten Skripal och hans dotter. För att citera Sven Hirdman (SvD 5 april 2018) har ”britterna inte offentliggjort några entydiga bevis för vad som skett”. Sverige gav sig in i detta spel och ”solidaritetsutvisade” en rysk diplomat. Huruvida detta var klokt eller ej återstår att se.

I varje fall saknas inte orosmoln.

 
Författaren är överste 1 gr, ledamot av KKrVA samt tidigare Hovstallmästare.

Något om stridstekniska kärnvapen

Reflektion

Den 18JUN2018 publicerade Federation of AmericanScientists uppgifter avseende en trolig uppgradering av det enda identifierade kärnvapenförrådet i Kaliningrad Oblast.1Vad avser kärnvapen i Kaliningrad Oblast rör det sig sannoliktom taktiska kärnvapen som kan nyttjas på t.ex. det nu tillförda Iskander systemet, men även t.ex. Kalibr systemet på Bujan-M korvetter, men även andra vapensystem baserade i Kaliningrad Oblast.2 Således rör det sig mindre kärnvapenladdningar med en mer begränsad räckvidd kontra de strategiska kärnvapensystemen Ryssland även förfogar över.

I sammanhanget är det intressant att notera uppgifter som indikerat att kärnvapen eventuellt transporterats tidigare till Kaliningrad Oblast och förvarats där under 2000-talet.3 Vilket i sådant fall antingen skulle kunna indikera att det finns fler kärnvapenförråd i Kaliningrad Oblast, som ännu inte identifierats genom öppen inhämtning för att förvara de eventuellt befintliga kärnvapnen under renoveringen av förrådet. Alternativt att de eventuella taktiska kärnvapnen som transporterats till Kaliningrad Oblast transporterats därifrån under tiden för renoveringen av kärnvapenförrådet, eller ännu tidigare.

De taktiska kärnvapnen skall vara placerade i centrala lager och under ansvar av det 12. Huvuddirektoratet.4 Enligt en uppgift har detta tolkats som större lager, vilket det i Kaliningrad Oblast ej betraktas som.5 Enligt en annan uppgift från inledningen av 2000-talet, skall dessa taktiska kärnvapen spridas ut till förbanden, från dessa centrala lager, i händelse av ett kraftigt försämrat säkerhetsläge.6 Utgående från detta skulle det kunna innebära att det ej finns några taktiska kärnvapen i Kaliningrad Oblast. Utifrån Kaliningrad Oblasts geografiska placering skulle det dock kunna innebära att kärnvapen placerats där kopplat till tidsfaktorn och möjligheterna att transportera dessa i händelse av att ett kraftigt försämrat säkerhetsläge, från ett centralt lager.

Vad avser 12. Huvuddirektoratet är det intressant att notera att de ingick i den första beredskapskontrollen 2013,7 vid återupptagandet av dessa kontroller sedan Sovjetunionens upplösning. Det 12. Huvuddirektoratet förefaller övat förflyttning av kärnvapenstridsspetsar från centrala lager till mindre förvaringsplatser under denna beredskapskontroll. Möjligenförflyttade de bl.a. kärnvapenstridsspetsar till de förvaringsplatser som finns i anslutning till de förband som skall kunna nyttja taktiska kärnvapen.8 Vad avser renodlade kärnvapenövningar i Kaliningrad Oblast, förefaller sådana genomförts, något den tidigare chefen för US Army Europe, General Ben Hodges, berörde vid en presskonferens i december 2015.9

Är det då något anmärkningsvärt att Ryssland moderniserar en förvaringsplats för taktiska kärnvapen och genomför övningar med sina kärnvapenförband? Nej i grunden är de inte det. Ryssland har kärnvapen varvid det ingår som en del i deras militärstrategiska doktrin. Vad som dock är intressant är fokuseringen som sker på bärsystem för taktiska kärnvapen i den diskussion som förekommer. Här är t.ex. Iskander systemet ett typexempel. Att Ryssland förfogar över ett flertal olika bärsystem för taktiska kärnvapen är inget okänt, däremot är det anmärkningsvärt att det ej diskuteras mer kring den mindre typen av taktiska kärnvapen, benämns populärt som slagfältskärnvapen eller stridstekniska kärnvapen vilket kommer vara termen som nyttjas i inlägget, som Ryssland, förefaller, förfoga över. Vilket detta inlägg kommer fokusera på.

Den första officiella indikationen avseende innehav kring ryska stridstekniska kärnvapen, förefaller skett i samband med den debatt som uppstod under 1990-talet avseende s.k. "reseväskekärnvapen" och om Ryssland, dels hade sådana, dels hade kontroll över dessa. På den ryska sidan drev AleksandrLebed, dels militär, dels Rysslands nationella säkerhetsrådgivare, att Ryssland eventuellt hade förlorat kontroll över ett antal av dessa taktiska  mindre kärnvapen. Enligt andra ryska uttalanden hade inte Ryssland några sådana stridstekniska kärnvapen.10 Enligt Aleksandr Lebedskall det rört sig om kärnvapenladdningar om ca ett kiloton som varit avdelade till ryska specialförband som kunde bäras och detoneras av en individ.11

Enligt Amerikanska uppgifter skall en stridsteknisk kärnvapenladdning utvecklats och tilldelats förband i Sovjetunionen, dock krävdes det minst två personer för att kunna förflytta och nyttja denna.12Utgående från laddningsvikt o.dyl. samt mängden personer som minst krävdes för nyttjande av det beskrivna stridstekniska kärnvapnet, påminner det väldigt mycket om de s.k. "Green Light" grupper som USA hade hos sina specialförband under det s.k. kalla kriget. Dessa grupper skulle innästla en motståndares område i händelse av en väpnad konflikt och placera ut kärnvapen, vilket förefaller haft en laddningsvikt om cirka ett kiloton.13

Enligt den ryske avhoppade GRU officeren Stanislav Lunev, skall det rört sig om två typer av  stridstekniska kärnvapen. Den ena RA-115s skall ha varit för bruk på land och RA-115-01s skall ha varit för bruk under vatten. Enligt honom skall dessa kärnvapen vägt mellan 22 och 27 kilo. Enligt honom kunde dessa vapen även nyttjas av ryska specialförband.14 Detta korrelerar väl med den amerikanska vikten på dess bärbara kärnvapenladdning som skall ha varit kring 26 kg. Det Amerikanska vapensystemet förefaller även kunnat nyttjas under vatten likt dess ryska motsvarighet.15

I sammanhanget är en artikel i den ryska militärteoretiska tidskriften "militära tankar" från 1995 avseende nyttjandet av specialförband intressant. I denna så framförs att vikten av striden på djupet som ökat under de senaste decennierna manat på en teknisk utveckling som bl.a. gett förbanden stridstekniska kärnvapen.16 Detta skulle till del kunna styrka Stanislav Lunevs uppgifter. Vad avser StanislavLunevs uppgifter har det framförts kritik mot dessa bl.a. har den amerikanska federala polisen, Federal Bureau ofInvestigation, uttalat sig kring dem och anser att han överdrivit vissa delar.17 Dock förefaller det inte specificerats vilka delar.

Vid ett uttalande 2001 av chefen för det 12. Huvuddirektoratet framkom att Ryssland hade stridstekniska kärnvapen som vägde 30 kilo och mindre. Enligt denne skall det röra sig om 84 stycken. Därutöver framkom att de antingen var förstörda eller under mycket hård bevakning och kontroll. Själva uttalandet blir något motstridigt utifrån faktorn förstörda och/eller under hård kontroll.18Vad som dock är intressant med uttalandet är att själva vikten på de stridstekniska kärnvapnen är i närheten av Stanislav Lunevs uppgifter.

Under det östra militärdistriktets strategiska övning 2010, Vostok-2010, förefaller en simulerad kärnvapenminanyttjats i det avslutande skedet av övningen. Detta skulle kunna indikera att Ryssland övade på hur taktiska mindre kärnvapen kan nyttjas för att få stop på en större anfallsrörelse.19Här skall dock beaktas att det troligtvis rör sig om något som är större i konstruktion än en klassisk stridsvagnsmina. Dock är det ett antagande utifrån hur de amerikanska stridstekniska kärnvapnen var konstruerade under det kalla kriget.20Således kan det antas att Ryssland åtminstone vid 2010, förfogade över stridstekniska kärnvapen maa. det genomförda övningsmomentet.

Varför är då detta intressant? Åtminstone intill 2010 förefaller Ryssland sett ett behov av att vidmakthålla stridstekniska kärnvapen som ett vapensystem. Varvid det får ses som troligtatt dessa vapensystem då ingick i rysk krigsplanläggning. Utgående från det teoretiska ramverk som uppstått avseende s.k. nukleär deeskalering av en militär konflikt, får det ses som troligtatt dessa vapensystem skulle kunna fylla en viktig roll. Om än att det ryska övningsagerandet utifrån s.k. nukleär deeskalering förefaller varit i den högre skalan av kärnvapen, kontra dessa stridstekniska system.21

Att det ses som minst troligt att Ryssland skulle kunna tillämpa s.k. nukleär de-eskalering accentueras tydligt i den amerikanska kärnvapenstrategin, Nuclear Posture Review, från 2018. Vad som även är intressant är att USA förefaller överväga att införskaffa stridstekniska kärnvapen, dock framgår inte med vilken form av bärsystem, för att kunna erhålla en graderad verkan kopplat till nukleär de-eskalering.22Nukleär de-eskalering berörs i en artikel från 1999 i den ryska militärvetenskapliga tidskriften militära tankar. Denna de-eskalering förefaller, utifrån artikeln, kunna genomföras i olika nivåer. Den första nivån förefaller vara att genomföra en ”demonstrativ insats” med en kärnvapenladdning mot ett isolerat geografiskt område som är obebott såsom ett ökenområde eller vattenområde,23 här kan säkert fjäll och annan ödemark även omfattas.

Den andra nivån skall vara att genomföra en ”hot-demonstration”, då insätts kärnvapen mot t.ex. knutpunkter, tanken med denna nivå är att hålla ned förluster på motståndarsidan men påverka denne i det huvudsakliga operationsområdet. Den tredje nivånär ”hot”, då insätts kärnvapen mot en motståndares förband i en operationsriktning för att påverka utgången i en annan. Den fjärde nivån är ”hot-straff” det innebär koncentrerat insättande av kärnvapen mot en motståndares förband i en eller flera operationsriktningar. Den femte nivån innebär ”hot-vedergällning” det innebär ett större insättande av kärnvapen mot flertalet mål i operationsområdet för att förändra utgången av den militära situationen. Den sjätte och sista nivån är "vedergällning", vid denna nivå insätts flertalet kärnvapen inom hela krigsteatern.24

Utgående från de tre första nivåerna, torde stridstekniska kärnvapen vara ett lämpligt alternativ att nyttja. När det främst rör sig om platser där det i förväg går att utplacera stridstekniska kärnvapen. Den tredje nivån torde även kunna vara vad som övades under Vostok-2010 med kärnvapenminor. De övriga nivåerna torde, dels kräva större kärnvapenladdningar, dels andra bärsystem för att kunna insätta dem utifrån tankarna kring respektive nivå. Utgående från tankegångarna kring nukleär de-eskalering kan det även förklara varför Ryssland så sent som 2010 förefaller haft stridstekniska kärnvapen.

Här blir det även intressant att fundera på om t.ex. de ryska specialförbanden fortsatt har stridstekniska kärnvapenladdningar och i sådant fall hur övas det? Ingår det som en del i t.ex. övningarna med den ryska kärnvapentriaden, vilket skulle kunna vara möjligt mtp. de olika nivåerna inom ramen för nukleär de-eskalering och hur de skall kunna påverka över olika ytor. Ett annat alternativ är ett separat övningsmoment. Därutöver torde nyttjandet av specialförband tillsammans med stridstekniska kärnvapen utgöra ett möjligt alternativt troligt val vid de två första nivåerna som berörs kring nukleär de-eskalering.

Varför är då detta viktigt? Som skrevs tidigare sker en fokusering främst på bärsystem, såsom Iskander, dock förefaller inte hela spektrumet av kärnvapen som kan nyttjas belysas. Stridstekniska kärnvapen torde, som berörts, fylla en viktig del i teoribildningen bakom nukleär de-eskalering då syftet är att eskalera för att deeskalera men fortfarande inte övergå till en renodlad kärnvapenkonflikt. Vilket gör att det får ses som ytterst märkligt att dessa taktiska mindre kärnvapen ej belyses i den västerländska debatten, trots att de så sent som 2010 förefaller haft en plats i rysk krigföringsförmåga. Därtill förefaller det finns en reell möjlighet att stridstekniska kärnvapen kommer börja spela en allt viktigare roll, utgående från de tankegångar som framförs i den amerikanska kärnvapenstrategin.

Varvid det blir viktigt att kärnvapenfrågan lyfts fram på ett helt annat sätt än i dag. Då vi nu eventuellt går mot en tid med förändrade tankegångar kring synen på kärnvapen, krävs det att det belyses från strategisk nedtill stridsteknisk nivå i t.ex. vår övningsverksamhet på motsvarande sätt som skedde under det s.k. kalla kriget.

Have a good one! // Jägarchefen

Källförteckning

Arms Control Association 1(Engelska)
Bulletin of the Atomic Scientists 1(Engelska)
Federation of American Scientists 1(Engelska)
James Martin Center for Nonproliferation Studies 1(Engelska)
Nuclear Threat Initiative 1, 2(Engelska)
Sveriges Television 1(Svenska)
The Foreign Policy 1(Engelska)
The Jamestown Foundation 1(Engelska)
The New York Times 1(Engelska)
The San Diego Union-Tribune 1(Engelska)
The Washington Times 1(Engelska)
Totalförsvarets forskningsinstitut 1, 2, 3(Svenska)
United Press International 1(Engelska)
U.S. Department of Defense 1, 2(Engelska)

Lunev, Stanislav. Through the Eyes of the Enemy. Washington, DC: Regnery Publishing, 1998, E-bok.

Slutnoter

1Federation of American Scientists. Kristensen, Hans M. Russia Upgrades Nuclear Weapons Storage Site In Kaliningrad. 2018. https://fas.org/blogs/security/2018/06/kaliningrad/(Hämtad 2018-06-24)
2Ibid.
3The New York Times. A Russian Base in the Baltics Is Reported to Have Nuclear Arms. 2001. https://www.nytimes.com/2001/01/04/world/a-russian-base-in-the-baltics-is-reported-to-have-nuclear-arms.html(Hämtad 2018-06-24)
The San Diego Union-Tribune. US: Poland concerned about armed Kaliningrad. 2011. http://www.sandiegouniontribune.com/sdut-us-poland-concerned-about-armed-kaliningrad-2011feb11-story.html(Hämtad 2018-06-24)
Sveriges Television. Olsson, Jonas. Varningen: Troligt med kärnvapen vid Östersjön. 2015. https://www.svt.se/nyheter/utrikes/foi-om-ryskt-karnvapenhot-troligt-att-det-finns-karnvapen-i-kaliningrad-redan-nu(Hämtad 2018-06-24)
4Goliath, Martin. Kärnvapen för slagfältsbruk och europeisk säkerhet: en strategisk faktors regionala betydelse. Stockholm: Totalförsvarets forskningsinstitut (FOI), 2017, s. 29-30.
5Federation of American Scientists. Kristensen, Hans M. Russia Upgrades Nuclear Weapons Storage Site In Kaliningrad. 2018. https://fas.org/blogs/security/2018/06/kaliningrad/(Hämtad 2018-06-24)
6James Martin Center for Nonproliferation Studies. Sokov, Nikolai. The “Tactical Nuclear Weapons Scare” of 2001. 2001. https://www.nonproliferation.org/the-tactical-nuclear-weapons-scare-of-2001/(Hämtad 2018-06-24)
7Norberg, Johan. Training to fight: Russia's major military exercises 2011-2014. Stockholm: Försvarsanalys, Totalförsvarets forskningsinstitut (FOI), 2015, s. 38, 40.
The Washington Times. Russia launched massive nuclear drill, Pentagon alarmed. 2013. https://www.washingtontimes.com/news/2013/mar/5/russians-launched-massive-nuclear-drill-sounded-al/(Hämtad 2018-06-24)
8The Washington Times. Russia launched massive nuclear drill, Pentagon alarmed. 2013. https://www.washingtontimes.com/news/2013/mar/5/russians-launched-massive-nuclear-drill-sounded-al/(Hämtad 2018-06-24)
9U.S. Department of Defense. Department of Defense Press Briefing by General Hodges on Operation Atlantic Resolve in the Pentagon Briefing Room. 2015. https://www.defense.gov/News/Transcripts/Transcript-View/Article/633667/department-of-defense-press-briefing-by-general-hodges-on-operation-atlantic-re/(Hämtad 2018-06-24)
10Arms Control Association. Russian Officials Deny Claims Of Missing Nuclear Weapons. 1997. https://www.armscontrol.org/act/1997_09/lebedsept(Hämtad 2018-06-24)
Nuclear Threat Initiative. Russia Says It Never Produced Nuclear Suitcases. 1997. http://www.nti.org/analysis/articles/russia-says-it-never-produced-nuclear-suitcases/(Hämtad 2018-06-24)
Nuclear Threat Initiative. Russian Calls Suitcase Nukes Too Expensive. 1997. http://www.nti.org/analysis/articles/russian-calls-suitcase-nukes-too-expensive/(Hämtad 2018-06-24)
11Arms Control Association. Russian Officials Deny Claims Of Missing Nuclear Weapons. 1997. https://www.armscontrol.org/act/1997_09/lebedsept(Hämtad 2018-06-24)
12Nuclear Threat Initiative. Russian Calls Suitcase Nukes Too Expensive. 1997. http://www.nti.org/analysis/articles/russian-calls-suitcase-nukes-too-expensive/(Hämtad 2018-06-24)
13The Foreign Policy. Rawnsley, Adam. Brown, David. The Littlest Boy. 2014. http://foreignpolicy.com/2014/01/30/the-littlest-boy/(Hämtad 2018-06-24)
14Lunev, Stanislav. Through the Eyes of the Enemy. Washington, DC: Regnery Publishing, 1998, E-bok, s. 24-25.
15 The Foreign Policy. Rawnsley, Adam. Brown, David. The Littlest Boy. 2014. http://foreignpolicy.com/2014/01/30/the-littlest-boy/(Hämtad 2018-06-24)
16Kadetov, V.V. The Employment of Special Task Forces Under Contemporary Conditions. Military Thought, vol 77, no.4, 1995, s. 33.
17United Press International. Horrock, Nicholas. FBI focusing on portable nuke threat. 2001. https://www.upi.com/FBI-focusing-on-portable-nuke-threat/90071008968550/(Hämtad 2018-06-24)
18The Jamestown Foundation. Felgenhauer, Pavel. General declares russian nukes secure. 2007. https://jamestown.org/program/general-declares-russian-nukes-secure/(Hämtad 2018-06-24)
19Ekström, Markus. Rysk operativ-strategisk övningsverksamhet under 2009 och 2010. Stockholm : Avdelningen för försvarsanalys, Totalförsvarets forskningsinstitut (FOI), 2010, s. 61.
20The Foreign Policy. Rawnsley, Adam. Brown, David. The Littlest Boy. 2014. http://foreignpolicy.com/2014/01/30/the-littlest-boy/(Hämtad 2018-06-24)
21Bulletin of the Atomic Scientists. Sokov, Nikolai N. Why Russia calls a limited nuclear strike "de-escalation". 2014. https://thebulletin.org/why-russia-calls-limited-nuclear-strike-de-escalation(Hämtad 2018-06-24)
22U.S. Department of Defense. Nuclear Posture Review. Washington, DC: U.S. Department of Defense, 2018, s. xi-xii, 8-9.
23Militaryarticle. О применении ядерного оружия для деэскалации военных действий. 1999. http://militaryarticle.ru/zarubezhnoe-voennoe-obozrenie/1999-zvo/8995-o-primenenii-jadernogo-oruzhija-dlja-dejeskalacii(Hämtad 2018-06-24)
24Ibid.

Norrlandsinfanteri behövs!

av Jacob Fritzson
Författaren hävdar behovet av ett lättrörligt, bandvagnsburet, norrlandsinfanteri. Foto: Michael Berggren, Försvarsmakten.

Författaren hävdar behovet av ett lättrörligt, bandvagnsburet, norrlandsinfanteri. Foto: Michael Berggren, Försvarsmakten.

I en tidigare artikel beskrev jag behovet av förband som är särskilt anpassade till subarktiskt klimat och norrländsk terräng. Denna har sin särart och det krävs god vana och förståelse för terrängtypen för att kunna uppnå maximal effekt med den egna striden. Ett förband som har denna förståelse har skapat sig en stor fördel gentemot sin motståndare. Erfarenheter från exempelvis finska vinterkriget visar på att relativt lätt utrustade och små enheter kan åstadkomma stor skada mot en fiende som är tvungen att manövrera i terrängen utan erfarenhet av densamma.

I Norrland finns två mekaniserade bataljoner. Dessa är slagkraftiga och har förmågan att kunna ta terräng och slå en motståndare. Den största nackdelen för förbandstypen är att fordonen är tunga. Det verkar begränsande på typ av terräng förbandstypen kan slåss i. Pansarförband har en tradition av offensivt agerande vilket medför att detta är det som främst övas. Man är dock inte lika bra på att försvara tagen terräng.

I södra Sverige har infanteriet upplevt en renässans i och med att 71 Samt 12 bataljonen blivit motoriserade. Bataljonerna har tillförts Patria 360 vilka ökar deras rörlighet. Tack vare att de är hjulgående kan bataljonerna omgruppera snabbt och är lättrörliga. Bataljonernas främsta förmåga är inte att ta terräng utan att försvara tagen terräng.

Att som fiende röra sig i terräng där infanteri har grävt ner sig och förberett sig för försvarsstrid är ett bekymmer oavsett förbandstyp. Det räcker med att se hur mycket enskilda skyttar i Afghanistan kunde påverka konventionella förband med relativt små medel. Infanteriförmågan är i norra Sverige en bristvara. Även om de mekaniserade bataljonerna har pansarskyttekompanier är dessa bundna till pansarstriden och kommer fortsatt behöva vara offensivt inriktade. Även om de södra infanteribataljonerna kan omgruppera till Norrland är förbandstypen inte lämpad för den väglösa terrängen i denna landsända.

Det krävs således ett förband som är utbildat och utrustat för Norrland. Rent organisatoriskt kan de se ut som förbanden i söder men den stora skillnaden behöver vara att förbanden är bandgående. Med bandfordon bibehåller förbandet rörlighet även i den norrländska terrängen och blir inte vägbundet på samma sätt som en hjulburen enhet. Förbandstypen behöver ha en defensiv betoning med stort fokus på understödsförmågor där tillgången till Pansarvärnsvapen kommer att vara avgörande för att förbandstypen ska kunna nå framgång. Eftersom den främst inte ska strida från fordon är det viktigaste kriteriet för typfordonen att de är rörliga och har förmåga att transportera materiel. En vanlig bandvagn bör kunna tillfredsställa behoven mer än väl.

Bataljonen kan ingå som en del av en mekaniserad brigad och kan genom detta komplettera de brister som de mekaniserade bataljonerna har och bidrar därmed till att öka brigadens förmåga.

 
Författaren är fänrik vid Norrbottens Regemente

Moderaternas försvarspolitiska rapport – en kort recension




I går, den 19 juni, presenterade Moderaterna en försvarspolitisk rapport https://moderaterna.se/ett-starkt-forsvar-att-sakra-sverigemed den inriktning som partiet avser driva i Försvarsberedningens fortsatta arbete. Här en kort recension.

Rapporten innehåller många bra förslag men saknar inte brister, en del allvarliga sådana.

Det är inte svårt att dela åsikten att Totalförsvaret (både dess militära som civila delar) måste stärkas och att det måste ske i internationell samverkan. Att rapporten tydligt anger ett 2 % mål (av BNP) för försvarsutgifterna och förespråkar såväl en Natoanslutning som ett fördjupat europeiskt samarbete är därför glädjande.

Ett viktigt konstaterande i rapporten när det gäller försvarsmaktens ekonomi, förutom att den måste kraftigt förstärkas på sikt, är att det också måste tillföras medel i närtid. I storleksordningen 18 miljarder fram till 2021, det för att förverkliga försvarsbeslutet från 2015. Det är ju den plattform som nästa försvarsbeslut förutsätts bygga på.

Det är bra att behovet av kvalificerad egen försvarsforskning och möjligheter att exportera försvarsmateriel påpekas.

Vår förmåga att möta olika typer av cyberhot måste öka. Likaså måste regeringens möjligheter att utöva effektiv ledning vid kriser eller i värsta fall krig stärkas. Förslagen om att inrätta en central samordningsfunktion för cybersäkerhet och en krisledningsfunktion i statsrådsberedningen är därför välkomna.

Flera av de konkreta förslagen som rör försvarsmaktens inriktning är också nödvändiga åtgärder för att återskapa ett trovärdigt försvar. T ex behovet av en marin närvaro på Västkusten, en utökad basorganisation för flygvapnet, återskapandet av en fungerande logistik och ledningsorganisation för att kunna försvara Sverige, prioriteringen av förbandstjänst för officerare, utnyttja och utbilda värnpliktiga med speciella kvalifikationer till ”cybersoldater” mm.   

Även om rapporten till stora delar kan ses som en god inriktning för framtiden så har den några förvånande, i vissa stycken ytterst förvånande, brister. 

Den mest uppenbara är att Nordkalotten inte tycks existera som ett strategisk och operativt problem som kan vara helt avgörande för Sveriges säkerhet. Det är främst norska (och Nato) sjö- och flygstridskrafter baserade i Nordnorge som skyddar förbindelserna till Skandinavien genom att tidigt möta ryska marin- och flygföretag som utgår från Kolahalvön. En grundläggande förutsättning för att de ska kunna operera är att Sverige och Finland håller ”ryggen fri” för dem. Det vill säga att vi har en trovärdig försvarsförmåga i Övre Norrland. Den komponenten saknas helt i rapporten. Möjligheterna att ta emot förstärkningar och säkerställa landets försörjning måste ses i ett avsevärt större sammanhang än att bara öka vår förmåga på Västkusten (vilket också måste göras).

Ett likartat förbiseende gäller också vårt bidrag till Finlands försvarsförmåga. Något som rimligtvis är ett vitalt svenskt intresse. Finlands försörjningsmöjligheter och att ta emot stöd om sjötrafiken i Östersjön inte kan upprätthållas (vilket är ganska osannolikt) är helt beroende av transporter genom Sverige. Landvägen genom Övre Norrland och/eller över Bottenhavet. I det första fallet sammanfaller vårt behov av militär förmåga med det som krävs för att hålla ”ryggen fri” för Norge. I det andra fallet ställer det höga krav på svensk marin förmåga för bl a ubåtsjakt i Bottenhavet och amfibieförband för att kunna bidra till försvaret av Åland. Resurser som lyser med sin frånvaro i rapporten.

Ett specifikt förslag i rapporten som är ägnat att väcka viss förvåning är tanken att göra Hemvärnet till en egen försvarsgren. Som förslaget beskrivs där Hemvärnet ska ges liknande uppgifter (territoriell ledning, kvalificerade försvarsuppgifter), likartad utrustning (granatkastare, luftvärns- och pansarvärnsrobotar) och därmed rimligtvis också måste ges samma utbildning som vissa arméförband så framstår tanken som något oklar. Ska vi ha två arméer med dubblerade lednings-, logistik-, utbildnings-, m fl funktioner? Dessutom, redan idag har vi tämligen svårhanterliga ”försvarsgrensstrider” mellan Armén, Marinen och Flygvapnet, ska vi nu komplicera utvecklingen av Försvarsmakten ytterligare med att skapa en ”försvarsgrensstrid” inom markstridsfunktionen? Att tro att en sådan inte kommer att uppstå är nog att bortse från såväl empiri som den mänskliga naturen. Knappast något som kommer att bidra till en ökad operativ effekt.

Det finns självfallet ytterligare förslag i rapporten som kan diskuteras som t ex: varför uppsättandet av den tredje brigaden i armén inte skulle kunna vara genomfört till 2025, om inte antalet ubåtar också borde påverkas av den nytta de skulle kunna göra för att bidra till försvaret av Finland eller hur stort antalet krigsflygbaser egentligen borde vara för att säkerställa en effektiv spridning. Det är dock saker som kan regleras efterhand som förslagen börjar implementeras – det viktiga är att komma igång så fort som möjligt.

Den historieintresserade kan också reflektera över formuleringen på sidan 13 i rapporten ”Det är troligt att ett eventuellt väpnat angrepp bara kommer att vara under en kortare period”

Historiskt sett ett av de vanligaste antaganden som legat till grund för länders krigsförberedelser, stormakter som småstater – ett antagande som oftast visat sig vara fel, utomordentligt fel dessutom. Uthållighetsaspekten kanske därför också borde ha ägnats lite mera uppmärksamhet - militärt som civilt.   



Avslutningsvis. En i många stycken bra rapport men som hade tjänat på om den hade varit tydligare med ”det här vill vi”. Nu lämnas alltför många frågor öppna med formuleringar som utredas, studeras och undersökas. Även om många frågor är komplexa så är det säkerhetspolitiska läget idag sådant att risken med ett och annat felbeslut är avsevärt mindre än att skjuta upp beslut i väntan på det perfekta beslutsunderlaget.

                                                        *****


Almedalen 2018

Trots läget – både vad gäller omvärldsutveckling, kommande val, tidpunkt inför kommande försvarsinriktningsbeslut och svensk totalförsvarsplanering – är det inte så många seminarier om militärt försvar i Almedalen i år. Det beror bland annat på att Försvarsmakten väljer att tona ner sin närvaro betydligt jämfört med tidigare och att Försvarspolitisk Arena inte längre finns. Det kommer märkas. På den civila sidan händer det lite mer, i synnerhet vad gäller informationssäkerhet och påverkanskampanjer m.m. Med andra ord kan försvarsintresserade ändå se fram emot det hela. Sök t.ex. på ”försvar” i Almedalsveckans program så listas det ett antal arrangemang. Ett annat tips är att söka på den myndighet/organisation som omfattar relevanta ämnen – eller person rentav, om det är någon man tycker borgar för en intressant stund. För egen del är det, precis som i fjol, fler möten och interna arrangemang än publika, men följande seminarier ser jag mycket fram emot att moderera:

Måndag 2 juli

09:30 – 10:15 Hot och skydd – två sidor av samma mynt

Arrangör: Säkerhetspolisen

Hur arbetar Säkerhetspolisen för att skydda Sverige mot yttre samhällshotande verksamhet som riktar sig mot våra demokratiska värden? Och vad krävs för att säkra uppbyggnaden av vårt totalförsvar? Intresset för det mest skyddsvärda är stort och vi har ett högt och pågående underrättelsehot mot vårt land. Samtidigt ser vi att svenska skyddsvärd verksamhet har sårbarheter kopplade till exempelvis brister i upphandling och utkontraktering av IT-drift. Det kommer handla om hot, kontraspionage och säkerhetsskydd. Medverkande personer meddelas senare.

 

11:00 – 11:45 Säkerheten runt Östersjön

Arrangör: FOI och Försvarsmakten

Säkerhetsläget runt Östersjön har försämrats, hur är läget just nu? Hur påverkas Östersjön av övriga globala trender i säkerhetspolitiken? Vilka utmaningar ställs Försvarsmakten inför och hur hanteras situationen av övriga västliga länder? Hur resoneras det på den baltiska sidan av Östersjön?

Medverkande:
Micael Bydén, överbefälhavare, Försvarsmakten
Robert Dalsjö, forskare, FOI
Gudrun Persson, forskare, FOI

Tisdag 3 juli

Bland annat inspelning av samtal om försvarsvilja. Mer information senare.

 

Onsdag 4 juli

08:30 – 09:15 De digitala hoten – svensk samverkan förbättrar skyddet

Arrangör: Säkerhetspolisen, FRA, MUST

Arbetet med att bygga upp vårt totalförsvar pågår med full kraft. Samtidigt ser vi brister i skyddet av våra mest skyddsvärda verksamheter. En snabb teknisk utveckling i kombination med att allt mer skyddsvärd information finns tillgänglig i digitala system. Detta innebär ett förändrat hot och är en utmaning. Hur ska vi skydda oss? Medverkande personer meddelas senare.

 

13:15 – 14:45 Käk för kris och krig – livsmedelsberedskap för en ny tid 

Arrangör: SLU Sveriges lantbruksuniversitet

Hur ska vi uppnå livsmedelsberedskapen? Försvarsberedningens rapport Motståndskraft (Ds 2017:66) ger förslag som involverar såväl offentliga som privata aktörer och allmänhet, men samtidigt efterlyses en inriktning för vilka metoder som ska användas. Istället för att möta den nya tidens utmaningar med gårdagens lösningar kan vi utarbeta omställningsplaner, baserade på aktuell forskning. Vid detta seminarium diskuteras möjliga synergieffekter mellan två olika politikområden som sällan möts: civilt försvar och hållbarhet. Utgångspunkten är att flera av de lösningar som föreslagits för att göra livsmedelssystemet mer hållbart för att klara stora utmaningar, även vore en bra beredskapspolitik. Satsningen på stärkt beredskap kan därför, rätt utformad, samtidigt bidra till att göra jordbruket och resten av det svenska livsmedelssystemet mer resilient, dvs mindre sårbart.

Medverkande:
Tommy Åkesson, huvudsekreterare, Försvarsberedningen
Camilla Eriksson, forskare, FOI/SLU
Pernilla Tidåker, forskare, SLU
Serina Ahlgren, senior researcher, RISE Research
Svante Werger, kommunikationsdirektör, MSB
Therese Frisell, handläggare beredskap, Livsmedelsverket
Harald Svensson, stf generaldirektör, Jordbruksverket
Patrik Strömer, ansvarig policyfrågor, Livsmedelsföretagen
Ulrika Dahlin, chef risk och säkerhet, ICA

Jag modererar seminariet tillsammans med Erik Fahlbeck, vicerektor vid SLU. Efter seminariet blir det mingel med kriskost.

 

 

 

 

Norden under andra världskriget

Danskar betraktar den tyska invasionen 1940. BILDKÄLLA: Bundesarchiv

Tre nyligen publicerade böcker som kan rekommenderas har en sak gemensamt - mycket utspelar sig i Norden.

Norden under andra världskriget är en ny antologi (red. Anders Frankson) som innehåller en hel del nya rön om såväl Stalins vinterkrig som Hitlers invasion av Danmark och Norge, liksom en del nytt om den flyghjälp till Finland under vinterkriget som gick över Sverige och som visat sig vara lite mer omfattande än vad även flygintresserade har känt till.

Utöver dramatiska uppgifter innehåller boken även tänkvärd statistik som hur många tyska divisioner som sammanlagt fanns i Norden vid fem datum, 1940-45. Med andra ord viktiga nyckelfakta för att förstå Nordens roll i det större "spelet".

Wilhelm Agrells senaste bok, Tre spioner i kallt krig, liksom Erik Lewins Hämndens pris, borde också vara av stort intresse för denna bloggs läsare, som härmed önskas en skön sommar.

Varför sanktionerna mot Ryssland måste fortsätta

av Jan Leijonhielm

Det stundande VM i fotboll, som äger rum i ett antal ryska städer, kommer som ett välkommet PR-jippo för Moskva och Putin. Många miljarder har satsats i projektet, vilka kunde ha använts på betydligt bättre sätt i ett land som har ca 30 miljoner fattiga och urusel infrastruktur, såväl vad gäller transportsystem som sjukvård och välfärd.

Besöken av västledare – och då kanske jag inte i första hand tänker på Margot Wallströms besök i Moskva – tillsammans med allt starkare statliga röster för ett upphävande av sanktionerna i Italien, Ungern, Slovakien m fl länder ger i dag anledning till en oro för att EU’s sammanhållning är på väg att spricka. Att högerpopulistiska partier och grupper vill upphäva sanktionerna är uppenbart, liksom deras stöd för Putin. Donald Trumps utspel om ett förnyat medlemskap för Ryssland i G 7 hör också till orosbilden, medan hans finansdepartement faktiskt utökar sanktionerna mot personer i Putins inre krets. Detta är troligen också den bästa vägen till ett snabbare resultat, sanktionerna borde utökas. I skrivande stund nås jag av beskedet att EU lyckats förnya sanktionerna ytterligare ett år – ett bra och nödvändigt beslut.

Att upphäva sanktionerna vore nämligen ett allvarligt misstag av flera skäl. För det första skulle det ge helt fel signaler – aggression, militära angrepp och annektering lönar sig i längden. För den som bevistade mötet med den amerikanske chefsförhandlaren i dessa sammanhang Kurt Volker i Stockholm nyligen stod det klart att Ryssland bedriver ett lågintensivt, men kontinuerligt krig i östra Ukraina. Tillförsel av tung utrustning och militär personal sker regelbundet, och vad gäller utrustning förnekar Moskva inte ens längre påståendet. Runt 11 000 har dödats, bland dem många civila. Att under sådana förhållanden upphäva sanktionerna skulle snarast te sig absurt och ge klartecken för ny aggression mot länder i den ryska omgivningen.

Det finns de som hävdar att sanktioner historiskt sett ändå aldrig lönat sig. Det finns ett visst fog för påståendet, i den bemärkelsen att de sällan tvingat det utsatta landet att radikalt förändra sin politik eller av ekonomiska skäl gjort avbön. Detta är dock en starkt förenklad bild, sanktioner kan sällan jämföras, faktorer som geografi, ekonomi, typ av sanktioner, regimens styrka, befolkningens redundans osv gör detta mycket svårt.

I det ryska fallet finns det emellertid belägg för att sanktionerna biter. Framför allt gäller detta minskad tillgång till billiga krediter och ohämmad användning av de internationella finansmarknaderna. Ryssland är i stort behov av krediter och utländska investeringar, främst för att skapa uthålliga medelstora tekniskt avancerade företag inom ett flertal sektorer. Likaså är importstoppet för flera viktiga tekniska produkter kännbart, framför allt inom energisektorn och där främst inom oljeindustrin. Den som vill fördjupa sig i tänkbara effekter på rysk ekonomi rekommenderas Susanne Oxenstiernas uttömmande FOI-rapport för några år sedan (Economic Sanctions Against Russia), slutsatserna håller fortfarande. Det finns också en politisk effekt – de som skapat stora förmögenheter med hjälp av Putin inser att han inte längre kan skydda dessa om de befinner sig utomlands i en eller annan form, vilket de ofta gör. Detta undergräver Putins auktoritet och skapar ett missnöje, som möjligen kan leda till ett större hot mot hans maktställning. Däremot kan man naturligtvis inte förvänta sig att en fullfjädrad demokrat blir hans efterträdare, men det kan knappast bli mycket värre och Ryssland är i starkt behov av maktskifte.

Det finns också anledning att inte upprepa misstaget efter Georgienkriget, där Ryssland bjöds in till bordet igen efter endast sex månader – den Clintonska ”resetknappen” framstår i dag som mer än lovligt naiv. Man bör inte glömma, som ofta görs, att Moskva året innan utsatt Estland för ett massivt cyberangrepp. Nu säger kanske någon att Georgien får skylla sig själv som startade kriget. Onekligen inledde Saakasjvili stridigheterna, triggad av olyckliga omständigheter. Det spelade nu mindre roll, Ryssland hade under ett halvår byggt upp betydande anfalls- och ockupationsstyrkor vid gränsen. Samtliga västliga underrättelsetjänster hade förutsett angreppet, t o m vilken dag det skulle ske tack vare de tydliga förberedelserna på rysk sida.

Dessutom skulle ett upphävande skada den modiga ryska minoritet som, trots stämplad som landsförrädare, fortsätter att protestera mot annektering och krigföringen i Ukraina, samtidigt som den statliga propagandaapparaten skulle utmåla det som en triumf för en rysk hårdför nationalism.

Slutligen finns, som Masja Gessen nyligen skrev, en moralisk skyldighet att bibehålla sanktionerna, omvärlden måste reagera på det ryska agerandet. Det hjälper inte med fördömande eller ”uppriktig dialog”, Ryssland befinner sig under Putins ledning på ett sluttande plan mot en allt tydligare totalitär stat, som alienerar landet och dess befolkning från ett demokratiskt samhälle, vilket skapar oro och nödvändig militär upprustning i omvärlden.

 
Författaren är f d byråchef och ledamot av KKrVA

Strategisk signalering?

Reflektion

Det ryska utrikesministeriets talesperson Maria Zacharovauttalade sig den 15JUN2018,1avseende den norska begäran om bl.a. ökad amerikansk truppnärvaro i Norge utifrån en rotationsbasis.2 Enligt det ryska utrikesministeriets talesperson, kommer denna ökning av amerikansk trupp underminera förtroendet mellan de båda länderna.3 Den ryska ambassaden i Norge uttalade sig även i frågan den 14JUN2018. De hävdar att detta norska initiativ, är ovänligt och kommer ej gå förbisett utan konsekvenser.4

Inledningsvis är det i intressant att notera, än en gång, hur det ryska utrikesministeriet å ena sidan anlägger en typ av retorik, oftast något nyanserad, och å andra sidan dess ambassader anlägger en annan retorik, oftast hårdare. Då det börjar utgöra något av ett modus operandi får det anses som minst möjligtatt det utgör ett sätt att skapa osäkerhet kring Rysslands officiella linje. Vilket skulle kunna pressa en mottagare av ett budskap, då den inte vet vart Ryssland officiellt står i en sakfråga.

I sammanhanget är det även intressant att notera den beredskapskontroll som den ryska Norra Marinen påbörjade den 13JUN2018. Denna övning skall enligt den ryska marinen vara den största på 10 år för den Norra Marinen och skall pågå under cirka en veckas tid.5 Därtill blir den än mer intressant då den påbörjades dagen efter att den norska regeringen officiellt delgav att de önskade en ökad amerikansk truppnärvaro i sitt land.6 Därutöver var det en oannonserad övning då det var en beredskapskontroll. Vilket skulle kunna innebära att det finns en möjlig koppling mellan beredskapskontrollen, den norska regeringens delgivande och de ryska utrikespolitiska uttalandena i frågan avseende ökad amerikansk truppnärvaro i Norge.

Här kan det påpekas att sådana kopplingar inte skulle kunna uppnå någon effekt, om det inte vore för att det finns ett troligthistoriskt exempel som involverar Norge. Under planeringsarbetet utav förhandslagring av amerikansk marinkårsmateriel i Norge under slutet 1970-talet, skall den Sovjetiska ambassadören i Norge gjort ett uttalande, i december 1979, avseende ett eventuellt positivt norskt beslut till förhandslagring. Uttalandet skall ha varit att Sovjetunionen skulle veta hur de skulle agera vid ett sådant beslut, samt hur de skulle kunna skapa problem för Norge.7

Kort efter detta uttalande kom den norska regeringen avbryta samtalen med USA avseende förhandslagring. Några månader senare kom den norska regeringen delge att förhandslagring för den amerikanska marinkåren skulle ske i centrala Norge, emedan förhandslagring av en norsk regementsstridsgrupp skulle ske i norra Norge.8 Enligt en svensk säkerhetspolitisk utredning skall beslutet avseende vart förhandslagringen skulle ske, bero på att en mer nordlig placering hade kunnat upplevas för provokativ gentemot Sovjetunionen.9Huruvida den sovjetiska ambassadörens uttalande, det norska avbrytandet av samtalen med USA och därefter beslutet om vart förråden skulle placeras hänger ihop är något oklart, men det får ses som troligt.

Detta innebär även att att det finns en historisk erfarenhetför Ryssland, i hur säkerhetspolitiska ageranden gentemot Norge kan genomföras, för att åtminstone uppnå en partiellframgång. Vilket skulle kunna förklara de två olika uttalandena, å ena sidan ett nyanserat från det ryska utrikesministeriet som huvuddelen av den internationella pressen främst citerar därmed omvärlden i stort tar notis om. Å andra sidan ett mer skarpt uttalande från den ryska ambassaden i Norge, där det får ses som troligt att främst norsk och nordisk press citerar och givetvis den norska regeringen analyserar och eventuellt tar viss hänsyn till. Uttalandet från den 14JUN2018 kan till del anses likna det sovjetiska uttalandet från december 1979.

Utgående från de ryska utrikespolitiska uttalandena gentemot Norge, kan den ryska Norra Marinens beredskapskontroll, utgöra s.k. militära maktmedel ibakgrunden. Syftandes till att förstärka de genomförda uttalandena från, dels utrikesministeriet, dels ambassaden. Sammantaget skulle detta kunna utgöra ett typexempel på strategisk signalering syftandes till att försöka påverka.

Have a good one! // Jägarchefen

Källförteckning

RAND Corporation 1(Engelska)
Regeringen 1 (Svenska)
Regjeringen 1(Norska)
Reuters 1(Engelska)
The Independent Barents Observer 1, 2(Engelska)

Slutnoter

1Reuters. Russia tells Norway its plan to increase U.S. Marines undermines trust. 2018. https://www.reuters.com/article/us-norway-usa-russia/russia-tells-norway-its-plan-to-increase-u-s-marines-undermines-trust-idUSKBN1JB16P(Hämtad 2018-06-17)
2Regjeringen. Det amerikanske marinekorpsets øving og trening i Norge. 2018. https://www.regjeringen.no/no/aktuelt/det-amerikanske-marinekorpsets-oving-og-trening-i-norge/id2604216/(Hämtad 2018-06-17)
3Reuters. Russia tells Norway its plan to increase U.S. Marines undermines trust. 2018. https://www.reuters.com/article/us-norway-usa-russia/russia-tells-norway-its-plan-to-increase-u-s-marines-undermines-trust-idUSKBN1JB16P(Hämtad 2018-06-17)
4 The Independent Barents Observer. Nilsen, Thomas. Russia says U.S. Marines in Norway destabilises situation. 2018. https://thebarentsobserver.com/en/security/2018/06/russia-says-us-marines-norway-destabilises-situation(Hämtad 2018-06-17)
5The Independent Barents Observer. Nilsen, Thomas. Alarm-drill: 36 Russian warships sail out to Barents Sea. 2018. https://thebarentsobserver.com/en/security/2018/06/36-russian-warships-sails-out-barents-sea(Hämtad 2018-06-17)
6Regjeringen. Det amerikanske marinekorpsets øving og trening i Norge. 2018. https://www.regjeringen.no/no/aktuelt/det-amerikanske-marinekorpsets-oving-og-trening-i-norge/id2604216/(Hämtad 2018-06-17)
7Lund, John. Don't Rock the Boat: Reinforcing Norway in Crisis and War. Santa Monica: RAND Corporation, 1989, s. 21.
8Ibid.
9SOU 2002:108. Fred och säkerhet - säkerhetspolitiska utredningen. s. 116.