Att stoppa huvudet i sanden duger inte

av Bo Richard Lundgren
Foto: Shutterstock.com.

Den svenska förvaltningsmodellen är inte funktionell vid större samhällskriser och i krig. Foto: Shutterstock.com.

Vad kännetecknar en nationell kris?

En vanlig definition är att de centrala aktörerna uppfattar situationen som att:

  1. Betydande värden står på spel (hotas)
  2. Begränsad tid står till förfogande
  3. Omständigheterna präglas av betydande osäkerhet

 
Inom den internationella forskningstraditionen hävdas dessutom att den nationella beslutsförmågan och de centrala ledningssystemen sätts på prov. En viktig fråga i detta sammanhang blir därför

Hur väl lämpad är den svenska förvaltningsmodellen att hantera nationella kriser?

För att få svar på den frågan kan man undersöka hur väl vi lyckats att hantera de nationella kriser som inträffat. För att få en mera rättvisande bild av dagens aktuella förmåga får vi se på kriser som inträffat under senare tid. Jag väljer därför att mycket översiktligt belysa tre händelser: Tsunamikatastrofen 2004, Skogsbranden i Västmanland 2014 och de omfattande skogsbränderna sommaren 2018.

Tsunamikatastrofen har varit föremål för omfattande utredningar och analyser. Ett generellt konstaterande är att Regeringskansliet misslyckades med att förmedla viktig information till Sveriges ledande politiker och tjänstemän. Detta innebar att nödvändiga beslut försenades liksom att även viktiga hjälpinsatser försenades med mer en ett dygn, jämfört med vad andra länder förmådde t ex Italien.

Även skogsbranden i Västmanland har utretts ur många synvinklar. MSB har på regeringens uppdrag analyserat och dragit slutsatser från 26 utredningar. MSB förordade mot denna bakgrund bland annat ändringar avseende de grundläggande principerna för samhällets krisberedskap. Myndigheten ansåg att de befintliga likhets- och närhetsprinciperna borde avskaffas till förmån för ett system baserat på principerna ansvar, samverkan och handling. Den senare principen innebär att aktörerna ska agera proaktivt och vidta nödvändiga åtgärder även i osäkra situationer med brist på information.

Att idag dra säkra och långtgående slutsatser från förra sommarens skogsbränder är inte möjligt då analys- och utredningsarbete inte är helt slutfört. Vi kan dock konstatera att de svenska resurserna inte  räckte till. Vi måste få hjälp både från Italien (brandflyg) och Polen (brandmän) för att få situationen under kontroll. Den nu ansvarige ministern, Mikael Damberg, har nyligen uttalat sig angående bränderna. Han anser att det behövs tydligare krav på systemledning och att de organisatoriska förutsättningarna för att ”göra ett bra jobb” måste förbättras.

I de exempel som jag beskrivit ovan påvisas flera brister i den svenska krishanteringen. Hit hör senfärdighet och oförmåga att fatta beslut och handla. Hit hör också oförmåga att fatta beslut på ofullständigt underlag samt bristande systemledning och samordning.

Ofullkomligheter i krishantering på olika nivåer har ofta olika orsaker. Det finns inte heller något perfekt system.  Men jag vill hävda att flera av bristerna i krishantering på nationell nivå har ett grundläggande problem. Det hänför sig till den svenska förvaltningsmodellen.

Vad utmärker den svenska förvaltningsmodellen?

Den svenska förvaltningsmodellen kan beskrivas på olika sätt. Jag vill här lyfta fram tre karaktäristiska drag. Dessa har betydelse för statsmakternas förmåga att leda landet i allvarliga kriser.

För det första innebär den svenska förvaltningsmodellen att vi har ett relativt litet regeringskansli med små departement. Detta skiljer oss från flera andra länder, där myndigheterna (direktoraten) ingår i departementen (ministerierna).

För det andra innebär modellen att förvaltningsbeslut inte fattas på ministernivå utan av självständiga myndigheter som organisatoriskt hålls åtskilda från regeringens kansli.

För det tredje har vi i Sverige förbud mot ministerstyre. Det innebar att ansvarig minister inte får lägga sig i eller försöka påverka myndigheternas beslut. Det innebär också att regeringen ska fatta sina beslut kollektivt och att regeringen är ansvarig som ett kollektiv. En enskild minister kan inte heller fatta beslut för regeringens räkning.

Den svenska förvaltningsmodellen skapar ramvillkoren för beslutsfattande i fred, kris och krig samt utgör grund för statsledningens förmåga att leda det nationella krisarbetet. Det är viktigt att komma ihåg när ”betydande värden står på spel.”

På vilket sätt utgör den svenska förvaltningsmodellen ett hinder?

I krissituationer krävs raka beslutsvägar från den politiska nivån till den operativa nivån. Det har vi inte i Sverige. Vi behöver också kunna utkräva ansvar både från ansvariga politiker och berörda myndighetschefer. Det förutsätter en tydlig ansvarsfördelning. Det har vi inte idag. I vårt nuvarande system går det att skylla ofullkomligheter och brister på andra.

Som vi konstaterade vad avser Tsunamikatastrofen saknades förmåga att fatta beslut i tid d v s  ”när begränsad tid stod till förfogande.” I efterföljande utredningar har man bl a noterat en ”försiktighetskultur” inom Regeringskansliet som utgår från en rädsla att ta risker och göra fel. Man har därför avvaktat för att få fullständig information och en tydlig lägesbild, vilket för det mesta inte är möjligt. Gapet mellan regeringskansli och myndighet förefaller ha varit alltför stort, trots att det ansvariga departementet – UD – inrymmer bägge.

Detta beteende, som kan hänföras till den svenska förvaltningsmodellen, står i skarp kontrast till den handlingsprincip som beskrivits ovan. Denna princip utgår ju från en förmåga att fatta beslut på bristande informationsunderlag och att agera proaktivt samt vidta nödvändiga åtgärder även i osäkra situationer.

Västmanlandbranden 2014 och skogsbränderna förra sommaren uppvisar liknande problem kring beslutsfattandet. Det fanns en oförmåga hos ansvariga myndigheter att samverka och att agera utifrån en gemensam lägesbild. Ansvarig minister och Regeringskansliet hade inte heller formella möjligheter att påverka.

Modellen med förbud mot ministerstyre innebär att den ansvariga ministern inte kan – även om denne vill – fatta viktiga beslut som kan hjälpa myndigheten att inrikta sitt krisarbete, frigöra resurser och/eller prioritera dessa i krislägen. Det är heller inte lämpligt eller möjligt för regeringen att fatta operativa beslut kollektivt. Sådana beslut måste dessutom ofta fattas i akuta lägen.

Vilka är då slutsatserna?

  • Den svenska förvaltningsmodellen kan sägas tjäna oss väl under lugna fredstida och krisfria förhållanden. Under kriser är modellen dock en belastning och förhindrar en effektiv krisledning.
  • I det nuvarande säkerhetspolitiska läget diskuterar vi gråzonsproblematik och hybridkrigföring. Det är därför oerhört viktigt att regeringen i sådana situationer har möjlighet att fatta beslut och leda landet, även när läget är osäkert och informationen bristfällig.
  • Om landet hamnar i krig och den nationella beslutsförmågan och de centrala ledningssystemen sätts på prov, är det av avgörande betydelse att regeringen kan leda landets försvar. Den svenska förvaltningsmodellen måste då vara ett effektivt stöd – inte ett hinder.

 
Den svenska förvaltningsmodellen måste revideras. Att stoppa huvudet i sanden duger inte.

Författaren är tidigare avdelningschef vid Försvarshögskolan och ledamot av KKrVA.

En överdriven tro

Reflektion

Den brittiska nyhetsbyrån Reuters publicerade den 21JUN2019 uppgifter att den västliga försvarsalliansen NATO under den senare delen av 2019, troligtvis i december, kommer ta beslut om att rymden även skall anses utgöra en arena för krigföring. Detta innebär att de kommer finnas totalt fem arenor för krigföring. De traditionella arenorna utgörs av land, luft och sjö, den fjärde är den mer nytillkomna informationsarenan och avslutningsvis den nyaste i form av rymden.1

Användandet av olika förmågor i rymden för att understödja de övriga arenornas krigföringsförmåga har pågått sedan 1960-talet. Däremot kan utvecklingen liknas med en exponentiell kurva avseende interaktionen mellan de rymdbaserade förmågorna och de övriga arenorna,2d.v.s. först var det ytterst begränsat för att slutligen bli mer eller mindre avgörande för en effektiv krigföringsförmåga. Detta får dock främst anses gälla USA men även dess allierade i NATO, där mycket av den västliga försvarsalliansens förmågor är direkt avhängt den amerikanska rymdbaserade förmågan.

Beroendet av de rymdbaserade förmågorna för västerländsk krigföringsförmåga kan anses vara så pass stor att en förlust av delar eller hela förmågan, kommer innebära en kraftig återgång i krigföringsförmåga och i vissa avseende skulle den bli mer lik den krigföringsförmåga som rådde under det andra världskriget.3Påverkan av de militära rymdbaserade förmågorna skulle även innebära omfattande påverkningar av ett flertal civila områden såsom finansflöden, trafikreglering m.m.4

Vilka är då dessa rymdbaserade förmågor? Det rör sig om signalspaningssatelliter, fotospaningssatelliter, kommunikationssatelliter och navigationssatelliter. Där de tre förstnämnda kan anses utgöra renodlade militära förmågor, om än att civila aktörer i viss omfattning även finns med fotospanings- och kommunikationssatelliter. Det sistnämnda navigationssatelliter utgörs främst av det amerikanska GPS-systemet som i en stor omfattning även används av civila intressenter.5 Den största påverkan för modern krigföringsförmåga utgörs troligenav påverkan gentemot kommunikations- och navigationssatelliter. En påverkan mot dessa två system skulle t.ex. försvåra användandet av bl.a. obemannade flygande farkoster över stora avstånd, precisionsbekämpning men även ledning av militära operationer.

Olika former av påverkan kan genomföras för att minska verkan av de olika satellitsystemen, en indelning som kan användas är kinetiskrespektive icke-kinetisk påverkan. Vad avser icke-kinetiskpåverkan följer här några exempel. Gentemot fotospaningssatelliter kan t.ex. maskering i olika former genomföras. Det kan bl.a. omfatta maskering med vegetation eller maskeringsnät av olika material men även användande av rök eller multispektral vattendimma får ses som möjliga.6 Dock avslöjas det att något ev. finns inom ett geografiskt område men inte vad och exakt vart, vid nyttjande av de två sistnämnda teknikerna. Signalen från navigationssatelliter kan även störas ut,7varvid det åtminstone teoretiskt skulle omintetgöra positionsbestämning men även precisionsbekämpning med stöd av navigationssatelliter.

Vad avser kinetiska metoder skulle t.ex. fysisk påverkan mot markstationer där satelliten styrs ifrån kunna vara en möjligmetod,8 om än att det enbart får anses vara troligtatt detta är genomförbart vid inledningen av en konflikt därefter kommer troligen dessa punkter omfattas av stora skyddsåtgärder. En annan trolig metod är användandet av antisatellitmissiler.9 Nyttjandet av dessa vapensystem skulle troligen innebära en omfattande splitterbild i rymden, vilket ytterst skulle kunna påverka satelliter av den nation som använt sig av dylika missiler och skulle därmed möjligeninnebära en degradering av sin egen rymdförmåga.10 En annan möjlighet skulle kunna vara att använda särskilt utvecklade satelliter för att kunna påverka en annan nations satelliter. Vilket minst två länder i dagsläget förefaller tillförskansat sig.11 En ytterligare möjlighetskulle kunna vara att nyttja högenergistrålning för att påverka t.ex. optiska sensorer på satelliter för att under en kort eller lång tid göra dessa sensorer obrukbara.12

Således finns det ett flertal olika metoder en nation skulle kunna tillgripa för att påverka en annan nations förmåga att nyttja rymden inom ramen för ens egen krigföringsförmåga. För att nå ett säkert övertag får det dock ses som troligt att någon form av kinetisk påverkan mot olika former av satellitsystem kommer genomföras, både på jorden men även i rymden.

Häri uppstår även förmåga att skapa möjligheter för asymmetrisk krigföring.13 I den allmänna säkerhetspolitiska debatten framförs ofta att den västerländska krigföringsförmågan är betydligt större än t.ex. den ryska eller kinesiska. Dock bygger detta på förmåga att använda system som är baserade i rymden, det vill säga den västerländska krigföringsförmågan är i mångt avhängt den amerikanska rymdförmågan. Påverkas dessa system blir antingen förmågan likvärdig eller underlägsen gentemot en motståndare. Detta är något som ytterst sällan berörs i den säkerhetspolitiska debatten, dock får det anses som troligt att ett flertal länder i dagsläget har förmågan samt håller på att erhålla förmågan att just påverka dessa rymdbaserade system. Dock förefaller inga motmedel mot denna förmåga ha tagits fram av varken USA eller övriga västerländska länder.

Avslutningsvis, detta inlägg syftar till att belysa två faktorer. Den förstaär att det är alltid lättare att tillförskansa sig motmedel kontra medel. Den andra är att det den tro på att västerländsk krigföringsförmåga skall vara större än andra geografiska områden eller stater, får anses vara dels överdriven, dels farlig och naiv att tro. I mångt bygger den västerländska "överlägsenheten" på just förmågan att använda rymdbaserade system och under det senaste decenniet har det de facto påvisats att ett flertal stater besitter förmågan att påverka dessa system och därmed möjliggöra strid på likvärdiga eller överlägsna förhållanden då de västerländska länderna har anpassat sin krigföringsförmåga efter dessa rymdbaserade system och därmed glömt hur väpnad strid genomfördes före dessa systems inträde.

Have a good one! // Jägarchefen

Källförteckning

Reuters 1, 2, 3(Engelska)
Riksdagen 1(Svenska)

Jordan, David. et al. Understanding modern warfare. Cambridge: Cambridge University Press, 2016.
Sciutto, Jim. The Shadow War. New York: HarperCollins Publishers Inc., 2019.
Tangredi, Sam J. Anti-access warfare: countering A2/AD strategies. Annapolis, Maryland: Naval Institute Press, 2013.
Wiss, Åke (red). Kindvall, Göran (red). FOI orienterar om: Sensorer. Stockholm: Totalförsvarets forskningsinstitut (FOI), 2004.

Slutnoter

1Reuters. Emmott, Robin. Exclusive: NATO aims to make space new frontier in defense. 2019. https://www.reuters.com/article/us-nato-space-exclusive/exclusive-nato-aims-to-make-space-new-frontier-in-defense-idUSKCN1TM1AD(Hämtad 2019-06-23)
2Jordan, David. et al. Understanding modern warfare. Cambridge: Cambridge University Press, 2016, s. 268-269, 286-289.
3Sciutto, Jim. The Shadow War. New York: HarperCollins Publishers Inc., 2019, s. 151-153.
4Ibid. s. 151.
5Ds 2019:8. Värnkraft. Inriktningen av säkerhetspolitiken och utformningen av det militära försvaret 2021–2025. s. 124.
Sciutto, Jim. The Shadow War. New York: HarperCollins Publishers Inc., 2019, s. 151-153.
6The New York Times. Broad, William J. U.S. Designs Spy Satellites To Be More Secret Than Ever. 1987. https://www.nytimes.com/1987/11/03/science/us-designs-spy-satellites-to-be-more-secret-than-ever.html(Hämtad 2019-06-23)
Wiss, Åke (red). Kindvall, Göran (red). FOI orienterar om: Sensorer. Stockholm: Totalförsvarets forskningsinstitut (FOI), 2004, s. 87-88.
7Reuters. Adomaitis, Nerijus. Norway says it proved Russian GPS interference during NATO exercises. 2019. https://www.reuters.com/article/us-norway-defence-russia/norway-says-it-proved-russian-gps-interference-during-nato-exercises-idUSKCN1QZ1WN(Hämtad 2019-06-23)
8Ds 2019:8. Värnkraft. Inriktningen av säkerhetspolitiken och utformningen av det militära försvaret 2021–2025. s. 124.
9Tangredi, Sam J. Anti-access warfare: countering A2/AD strategies. Annapolis, Maryland: Naval Institute Press, 2013, s. 102-104.
Reuters. Doyle, Gerry. Factbox: Anti-satellite weapons: rare, high-tech, and risky to test. 2019. https://www.reuters.com/article/us-india-satellite-tests-factbox/factbox-anti-satellite-weapons-rare-high-tech-and-risky-to-test-idUSKCN1R80UW(Hämtad 2019-06-23)
10Reuters. Doyle, Gerry. Factbox: Anti-satellite weapons: rare, high-tech, and risky to test. 2019. https://www.reuters.com/article/us-india-satellite-tests-factbox/factbox-anti-satellite-weapons-rare-high-tech-and-risky-to-test-idUSKCN1R80UW(Hämtad 2019-06-23)
Sciutto, Jim. The Shadow War. New York: HarperCollins Publishers Inc., 2019, s. 144-145.
11Sciutto, Jim. The Shadow War. New York: HarperCollins Publishers Inc., 2019, s. 145-150.
12Ibid.s. 149,171-172.
Reuters. Shalal, Andrea. U.S. report details China's work on anti-satellite weapons. 2015. https://www.reuters.com/article/usa-defense-china-space/u-s-report-details-chinas-work-on-anti-satellite-weapons-idUSL1N0XZ2HZ20150508(Hämtad 2019-06-23)
13Sciutto, Jim. The Shadow War. New York: HarperCollins Publishers Inc., 2019, s. 151-152.

Vad behöver inrymmas i ett relevant försvar för framtiden?

av Mats Olofsson
Bild: Shutterstock.com

Bild: Shutterstock.com

Försvarsberedningens rapport, Värnkraft, var länge emotsedd med stora förväntningar eftersom det fanns tydliga indikationer på en beredning som verkligen kopplade samman händelser i omvärlden med en realistisk syn på vad som måste göras för att skapa ett relevant militärt och civilt försvar. Flera från beredningens arbete fristående studier – med Försvarsmaktens Perspektivstudie och slutrapporten från KKrVA projekt KV21 som tydliga exempel – hade dristat sig att påvisa att en sådan relevans kräver minst fördubblade anslag i en ganska nära framtid. Tyvärr kom ju tiden runt 14 maj i hög grad att präglas av åsiktsskillnader om vad som politiskt kan anges som ekonomiskt behov, vilket i början överskuggade sakfrågorna i övrigt.

Vad är då ett relevant försvar?

Rapporten Värnkraft beskriver på ett välstrukturerat sätt den säkerhetspolitiska bakgrunden till varför Sverige behöver ett kraftigt förstärkt försvar. Var fokus ska läggas vid en sådan förstärkning finns det naturligtvis en uppsjö olika uppfattningar om, beroende på vem man frågar. Begreppet relevant innebär (från Nationalencyklopedin) ”som är av intresse i det aktuella sammanhanget”, d v s att det är väsentligt i den kontext som vi ska bedöma det mot. Då kommer hotbild, sannolikheter, förväntan på stöd enligt solidaritetsklausuler och liknande att bli avgörande.

Undertecknad har i denna blogg brukat skriva om teknik, behovet av forskning och kompetensförsörjning och betydelsen av dessa begrepp för att skapa ett, enligt min mening, relevant försvar. Redan idag ser vi en ökning av cyberattacker, påverkansoperationer, självlärande system med stöd av artificiell intelligens, terroristorganisationers utnyttjande av drönarteknologier och andra teknikbaserade aktiviteter. Allt detta behöver beskrivas som en väsentlig del av det sammanhang mot vilket vi ska forma det svenska försvaret.

Där finner jag tyvärr fortfarande luckor i försvarsberedningens rapport. Det råder ingen tvekan om att vi behöver förstärka arméns numerär och slagkraft, marinens förmåga att skydda vårt sjöterritorium liksom luftförsvarets totala slagkraft, spridning och skydd. Men långt innan en angripare satsar stora resurser på att bekämpa oss med fysiska angrepp (vare sig det är med robotar, landsatta förband eller bomber) kan vi förvänta oss mera subtila angrepp på våra flöden av el, vatten, transporter och ekonomiska transaktioner, via de IT-system som styr och reglerar dessa flöden. Och mot ett högteknologiskt land som Sverige kommer med stor sannolikhet en angripare att använda sina mest högteknologiska vapen när det blir dags för angrepp syftande till fysisk förstörelse. Då måste det svenska försvaret ha förstklassiga sensornätverk, telekrigförmåga och precisionsvapen för att trovärdigt kunna visa på en egen förmåga, i alla fall initialt, att kunna stå emot dessa angrepp. Ett kvalificerat försvar med hög teknologinivå kostar mycket och det är önskvärt att det framgår i de underlag som ska ligga till grund för besluten. Sådana ekonomiska bedömningar och motiv saknas i beredningens rapport.

I rapporten Värnkraft ägnas hela kapitel 7 åt en förtjänstfull beskrivning av den militärtekniska utvecklingen. Texten andas dock en skepsis mot att satsa på spets på bekostnad av kvantitet och man bedömer att runt 2030 kommer de operativa materielsystemen i huvudsak vara baserade på befintlig teknik eller teknik som idag är relativt mogen. Man förslår i första hand en utökad satsning på FoU och skriver:

Försvarsberedningen konstaterar att forskning och utveckling (FoU) både handlar om att hantera kända och definierade hot och utmaningar och samtidigt är en del av beredskapen för att hantera idag okända händelseutvecklingar. FoU blir därför viktigt för vår anpassningsförmåga och för att bygga långsiktigt operativ förmåga i totalförsvaret.

Detta konstaterande tycker jag naturligtvis är utmärkt och ett mycket välgörande trendbrott efter den stora reduktion av Försvarsmaktens FoT (forskning och teknikutveckling) som inleddes 2006 och pågick i drygt tio år. Det är också tillfredsställande att beredningen ägnar ett eget kapitel åt Cyberförsvar och där (liksom i den tidigare rapporten Motståndskraft) tydligt anger behov av såväl defensiv som offensiv förmåga. Inom de övriga teknikområdena har beredningen dock inte följt upp med några särskilt konkreta förslag.

Min invändning är att de teknologier som styr utvecklingen inom cyber och AI redan är kända och nu måste implementeras i våra materielsystem och förband. En sådan satsning skulle kunna vara del i en nationell kompetensuppbyggnad, i samverkan med akademi och industri. Det kan innebära kunskapsskapande, men också nyanskaffning och utökad förbandsuppbyggnad i närtid (den period beredningens rapport omfattar) inom de områden jag pekar ut ovan, förutom cyber även telekrig, sensorer (inkl rymdbaserade), obemannat m m – för övrigt just de områden beredningen tar upp i sin teknikgenomgång. Om Sverige fortsatt ska vara alliansfritt ser jag ett ökande nationellt samarbete, i Triple Helix[1]-konstellationer, som en nyckel till fortsatt relevans.

Jag skulle gärna sett mera av sådana bedömningar och beskrivningar i rapporten Värnkraft. Om det har diskuterats och man gjort prioriteringar i ljuset av den ekonomi som även utan sådana satsningar behöver fördubblas, skulle jag önskat få se en djupare beskrivning av resonemangen. Själv är jag övertygad att det behövs en utökad satsning redan i kommande försvarsbeslutsperiod, utöver FoU och cyber även på förstärkta sensorkedjor, elektronisk krigföring m m. Jag hoppas att det i framtagningen av de slutliga underlagen för kommande försvarsbeslut finns den insikt som jag menar är nödvändig för att skapa och bibehålla ett relevant militärt och civilt försvar för framtiden.

Författaren är överste, fil lic och ledamot av KKrVA. Han har också varit delprojektledare inom KV21.

 


Noter

[1] Triple Helix – en modell för innovation som bygger på samverkan mellan akademi, industri och offentliga myndigheter (staten), i syfte att skapa ekonomisk och social utveckling till fördel för alla parter

Norska D-dagens gåtfulla fjällstrider

Fjällkrigarna från SOE använde en blandning av amerikansk och brittisk materiel.

En av de mest gåtfulla personerna i min och Lennart Westbergs bok Svenskar i krig 1914-1945 är kapten Birger Sjöberg i Special Operations Executive (SOE). För att fördjupa mig i hans öde gick jag i helgen i hans fotspår i Helgeland, ett område som de allierade ansträngde sig för att attrahera tyskar till.

Kort efter USA:s krigsinträde 1941 skapades avancerade allierade invasionsplaner för Norge. Efter en tid försvagades avsikten, men planerna på att landstiga i Norge fick då ett eget liv. Man insåg på allierad sida att det var kostnadseffektivt om tyskarna fortsatte tro att deras "Atlantvall" skulle angripas främst i Norge. Det skulle innebära färre tyska vapen på den franska kusten. Hur länge genomförde då de allierade de specialoperationer som behövdes för att övertyga tyskarna om att D-dagen skulle ske i Norge? Man kan nog säga att spelet fortsatte ända fram till den verkliga D-dagen. Att den alternativa, norska, D-dagen inte blev av innebar dock inte ett lugn. Tvärtom förekom det under dagarna efter den 6 juni fjällstrider med ibland några tusen tyska trupper involverade.

Den lokala chefen för de SOE-ledda motståndsgrupperna i Helgeland (södra delen av Nordland fylke) var enligt egen utsago svensk och hans namn var, i alla fall officiellt, kapten Birger Sjöberg. Som vi förklarar i vår bok finns det dock flera frågetecken kring hans nationalitet.

Tommy-guns som på senare år hittats i fjällen - nu på Helgeland Hjemmefrontmuseum.

Hur de jagande tyskarna var utrustade, liksom de många SOE-ledda grupperna i Mosjöen - det framgår av Helgeland Hjemmefrontmuseum, som är så speciellt och fullt av ovanliga originalföremål att jag tänker skriva en särskild artikel om det för en viss tidskrift.

Det är alltså inte helt klarlagt vem kapten Birger Sjöberg var - och som jag nu i helgen fick lära mig på platsen där han sköts av tyskarna - det är inte heller säkert om han sköts den 9 juni 1944. Det kan ha varit en eller två dagar senare. Säkert är att jag blivit varse om en mängd för mig nya rön tack vare den lokala krigshistoriska gruppen Oladalens vänner. Det är dessa entusiaster som både driver Helgeland Hjemmefrontmuseum och organiserade årets 75-årsmarsch med Stavassdalens Venner till SOE-basen Røyskattlia i Stavassdalen. Det var ett stort privilegium att få lära känna er (vi ses!) och jag avslutar med tre bilder som illustrerar minneshögtiden, som innebar både nya markfynd från Sjöbergs sista strid och uppsättande av nya namnskyltar för både Sjöberg och de två som stupade med honom, Johan Lynghaug och Olav Kaspersen.

Här stred SOE-ledda motståndsmän mot tyskar och norska SS-soldater i juni 1944.

Två av Oladalens vänner sätter upp nya skyltar där slutstriden stod.

Ett särskilt tack vill jag rikta till Oskar Fagervik och Andreas Mannerfjord som möjliggjorde mitt besök, upplyste mig och lät mig smaka diverse norska delikatesser, bland annat levererade med häst! Mycket fint också att så många slöt upp och gick till den högt belägna Røyskattlia.

Sist men inte minst kan jag nämna att man som bilburen besökare kan passa på att lägga resan via Sorsele. Där finns Inlandsbanemuseet i Sorseles stationshus och det är värt ett besök både för dess underbara schweiziska kafé och för järnvägshistorien som inkluderar en monter om tysktågen. Det är inte särskilt mycket men har man vägarna förbi är en fika i muséet klockren.

Engineering a Defence

by Andrew Wallace

Abstract

Sebastian Merlöv put forward a proposal for a defence policy for the social democrats (http://kkrva.se/ett-nytt-handlingsprogram-for-socialdemokratisk-forsvarspolitik-mot-2025-med-fokus-pa-armen/). As chairman of the social democrats association for defence and security politics in Umeå, I welcome the initiative. However, I have a number of criticisms for the proposal. But I am going to concentrate on a couple; the process itself and the level of detail in the proposal (but not the actual details, they can wait for another day).

The perspective I am taking is based on my engineering background. Engineers have to get real, physical things, to work in the real world and as the defence forces is a real physical thing that also has to work in the real world it can be seen as an engineering system and, therefore, an engineering approach can be taken to analysing and designing a defence force. As human beings have cognitive problems, which means we find it difficult to understand how the real world works, engineers have developed a process for implementing things in the real world. The first part of this article looks at these human cognitive problems. Then I look at the process that engineers use to overcome these problems. I then argue that the defence policy proposed has not followed this process, which means it runs the risk of not working in reality (even if it sounds nice on paper). I argue that one of the main failings of the proposal is it includes details that should not be there.

Introduction

Tacoma Narrows Bridge is an interesting example in engineering design failure. The suspension bridge collapsed rather spectacularly in 1940, when winds hit the resonance frequency of the bridge. The resulting oscillations were strong enough to rip the bridge apart.

The bridge is now held up as an example of the effects of resonance and the resulting oscillations. But not only that, the bridge disaster also highlights something about human beings; we are very poor at understanding how the real world works. We many think we know, we can even be certain we know, but psychology has show us that we don’t. Now that’s a problem in engineering and science.

Engineering is about making things work in the real world and science is about understanding how the real world works. How do you make things work in the real world when we have such a poor understanding of how the world works? How do we understand the world when we have such cognitive problems?

Human Cognitive Problems

It is not just poor understanding of how the world works but we also have many other cognitive problems. I used to work within psychology at Umeå University as a research engineer. It was quite an enlightening seeing how we fail to think, especially coming from an Artificial Intelligence (AI) background that highlighted what is intelligence. A good summary of human cognitive problems can be found here: Cognitive bias cheat sheet (https://betterhumans.coach.me/cognitive-bias-cheat-sheet-55a472476b18).

In short, we are social creatures evolved to interact with others not build bridges. We can overestimate our abilities, especially when we know very little about a subject (have a look at the Dunning-Kruger effect here: What Is the Dunning-Kruger Effect? (https://www.verywellmind.com/an-overview-of-the-dunning-kruger-effect-4160740) We have to make quick decisions with little information in too short a time so we fill in the blanks and make up stories. That’s ok, it works with social interactions but not when we have to build things in the real world. We don’t know when we get things right, and most probably we are wrong when it comes to understanding the real world.

Making it work

When it comes to engineering and science, the good news is we don’t need to be right. We just need something that is workable. “Being right” and “workable” are not the same thing. As an example, Newtonian physics is wrong but it is workable. With Newtonian physics we can predict the positions of planets over the course of thousands of years. We can land probes on Mars. It is close enough even if it is an incorrect description of the real world.

So, how do we make things work in the real world? In short, through a painful process of trial and error that that has been developed over a span of hundreds, if not thousands, of years. Over time, we have learnt what does work and what doesn’t. An example of this is the Nimrod AEW project that ran in the UK. That project ended in failure. From that failure, the Ministry of Defence (MOD) in the UK developed an engineering management programme (which I was on) to train engineers in how to run projects so that such failures wouldn’t happen again.  Such experiences have been condensed into methods which help us with our understanding of the world. In science the method is the Scientific Method of observation, hypothesis, test, and experimentation with the application of maths and logic. In engineering we have a process of specifications and requirements analysis, proto-typing, top level design, detailed level design, functional design, implementation, and testing (and understanding all this was an important part of the training programme at the MOD when I was there).

These methods are not perfect, not always done in the linnier fashioned suggested and it can require looping back multiple times. We also have monkeys in the loop causing other imperfections. But still, these methods have brought us some degree of success in understanding the world around us and in building things that work (Tacoma Narrows Bridge may have collapsed but countless other bridges stand, some for hundreds of years).

Engineering Defence

We can apply these methods to the military. In deed, we already do when it comes to science. The application of the Scientific Method to the military has been ongoing for hundreds of years (that is why we have a discipline of “war science”).

But we can apply the engineering method to defence as well. A defence force is a system that has to work in the real world. Actually, a defence force is a system of systems of systems (brigades, companies, platoons, pioneer, logistics, to name but a few of the systems). Engineering already has ways to model such complex interaction of systems. We can start with a standard software model using UML. UML is a modeling language composed of diagrams. A UML model sees the system as composed of objects, much like the world around you. It is, in fact, base on how we understand the world around us. So, anything in the real world can be modeled using UML. Each object is an example of a class for that object so that the object is a type (or instance) of class. So, a real physical car is an instance of the class “car”. A real physical ball is an instance of the class “ball”. Or we can say the Volvo I own is a type of “car” and the ball that I kick is a type of “ball”.

In a military context, the 3rd brigade can be modeled as an object of class “brigade”. Anything true for a “brigade” as a class is true for the 3rd brigade as an object.

Military Class diagram 1

A simplified example of how a brigade can be engineered (analysed / designed) using software engineering techniques. This is a UML diagram where each box represents a class.

However, as my background is in artificial intelligence, I would use the concept of multi-agent systems to analyse the defence forces. From a computer science point of view, perhaps an actor model would be useful. The multi-agent and actor model are really equivalent to each other. In both models, the system is seen as composed of actors or agents that do work on a task. They communicate by sending each other messages. Again, this is using ideas that we are familiar with from the real world. For example, a travel agent does work on our behalf when they book a journey for us.

We still have the idea of objects and classes but now a brigade is modeled as having a task to do and it achieves that task by sending messages to battalions. And the battalions send messages back to the brigades. In the real world this message passing is done by sending messages via radio or telephone or even by dispatch riders.

Actor Class diagram

A simplified example of how a bridade can be modeled as an actor / agent system. Now each box communicates via messages.

There is a third type of model applicable to the analysis of the defence forces and that is the holonic model. A holonic model captures the system within a system aspect of a defence force as if it was a type of Russian doll. The word “holonic” means “part whole” capturing the idea that an object is in itself an object but forms part of another object and can be composed of objects. An example would be a person where the person’s body is a holon composed of organs which in turn are composed of cells. The person also forms part of a society.

So, a brigade would have inside it a number of battalions and inside the battalion, there are a number of companies and so on. The brigade would form part of something larger, such as division.

Military Class diagram 2

A simplified example of a holonic model for a defence force. Classes within classes.

All three models can be useful.

Begin at the Beginning

However, a system first needs to be specified before it can be designed and built. This part of the process is important; get it wrong here and the errors propagate throughout the design and into implementation.

Painful experience within engineering has taught that the best way to specify a system is to say what it does but not how it does it. So, for example, if I was to specify the functionality of a keyboard I would say that if I press the “a” key a letter “a” should appear on the screen. What goes in? What goes out? But nothing about how the input is connected to the output. So, nothing about how to identify which key was pressed, nor about how interrupt routines work, nor about which character encoding like ASCII or unicode is to be used, and nothing about buffer sizes. This works well because we have a poor idea how things in the real world work and our ideas about what we want are vague and imprecise, even when we think we know what we want. Coming back to the Dunning-Kruger Effect, when we are confident that we know what we want we are most likely wrong (as we are at the early stages).

The whole engineering process is about taking that vague idea and making it more concrete. We do more detailed analysis. We start testing out ideas by building prototypes and see how they work. When we have a better idea what we want we can start designing. But even at the design stage, details are not yet in focus. So we do a top level (or architure design) and from that we add more details to form a detailed design. The detailed design brings the idea into better focus so we can start a functional design and then start implementing the system. The design stage is important. Design is planning and failure to plan, as the say, is planning to fail. From my experience, failing to design leads to many serious problems with implementation and disasters for software projects. In short; “proper planning prevents piss poor performance”, hence the importance of the UML models above.

At each stage we learn more and gain a better understanding of what it is we are doing. We can then see errors in our understanding. That will often mean we have to back track. From the design we might have to redo part of the specification. From implementation, we might have to redo parts of the design. Until finally we have a concrete implementation which might be different from what we imagined at the start.

The Failure in Defence policy

This is essentially what I feel is has gone wrong with defence; the defence forces are an engineering system but we fail to engineer defence. We have defence decisions that results from insufficient system analysis. We have poor requirements. Design decisions in the specifications. No real or too little prototyping and experimentation to make detailed decisions on.

We have many good ideas for what can be done with the defence but no idea if any of them are workable (even if people think they are) (note, this also goes for me and my ideas and I am criticising myself as much as I am criticising others).

We see the same problem with the proposed defence policy. Design decisions have been made in what should be a specification. We have references to forming light brigades, for example, and details that go down to what equipment and organisation those brigades have. And where do those design decisions come from? Test? Studies? Analysis? Experimentation? Lessons learnt? Where are the requirements? Where are the specifications for the system?

At the level a defence policy, the actual details are still too far away, too fuzzy to start doing design. This is because the defence policy lies at the start of the process not in the middle or towards the end. It is from defence policies that we form defence decisions. From defence decisions we should then design what form the armed forces should take. Then we start building it. Then we can talk about light brigades or not.

Where to go

If we start with a vision; a strong armed forces that is capable of meeting every threat and every challenge. The next thing we need to do is sort out the specification; what would the armed forces need to meet every threat and challenge? From an outside perspective, specifying inputs and outputs with no statements on how.

As a simple example, we could specify that the armed forces would have the ability to stop an invasion of Gotland. The inputs would be ground forces, air force, and navy. They would have to have the capability to stop whatever an enemy force would have (tanks, IFVs, artillery etc.), for example, but we don’t state how (so nothing about having troops stationed on the island or if we should defend the island form the main land or having light brigades or what vehicles they have).  As another example, we could specify that we have to be able to defend against cyber attacks. The input here would be computer equipment and expertise and the output a functioning computer based infrastructure but, again, we don’t specify what computers nor their operating system nor how many experts we would need.

This specification lies high up and at the start of the process. So, this is how we should layout a defence policy at the political party level, even at the defence decision level in the government. It is then the defence forces themselves who have to come back with the how; what type of units, how many, what equipment they will need, and how they are to be utilised, for example.

The author is Dr, BEng(hons) PhD EurIng

 


References

“The Mythical Man Month” Frederick Brooks https://archive.org/details/mythicalmanmonth00fred
“Object Oriented Software Engineering. Using UML, Patterns, and Java”. Bernd Bruegge and Allen H Dutoit. Prentice Hall. 2004.
“Multiagent Systems”. Gerhard Weiss. The MIT Press. 2013
“Object-Oriented Modeling and Design”. James Rumbaugh et. al. Prentice Hall. 1991
“10 reasons why software development projects fail”
“Psychology. Frontiers and Applications”. Michael W. Passer and Ronald E. Smith. McGraw Hill. 2001.
“Social Psychology”. Jonathan L. Freedman, David O. Sears, and J. Merril Carlsmith. Prentice Hall. 1981.
“Understanding Stupidity” James F Welles, Ph.D.  http://www.mensch.net/stupidity/story2/index2.htm
“Psychology. The Science of Mind and Behaviour”. Richard D. Gross. Hodder & Stoughton. 1992.

Almedalen 2019

Almedalsveckan börjar närma sig och i år står det enbart modereringar på programmet för min del, men jag hoppas också kunna gå och se en rad intressanta seminarier. Här listar jag de seminarium jag modererar samt ett antal andra tips. Hoppas vi ses i Visby!

IMG_8522

Måndag 1 juli

Jag inleder veckan med att moderera Teknik- och Säkerhetsforum: Almedalen:s seminarium Vad krävs för att försörja försvarets förmåga i framtiden? kl. 0915-1015 på Best Western Strand Hotel, Strandgatan 34. Kort beskrivning: Vilka behov har Sverige, hur når vi operativ förmåga med rätt materiel, rätt logistik och rätt tekniskt kunnande och säkrar vi att förmågan är robust och uthållig? Vilken strategi behöver försörjningen av försvaret och vad får den för konsekvenser för en kommande materielförsörjningsstrategi? Medverkar gör bl.a. Generaldirektör Göran Mårtenson, Försvarets materielverk (FMV) och vd Lena Gillström, BAE Systems Bofors.

Måndagen är Moderaternas dag i Almedalen och klockan 12:00 – 12:45 (samma plats och arrangör) samtalar jag med försvarsutskottets ordförande, Beatrice Ask (M) under rubriken Efter försvarsberedningen, vad kan vi förvänta oss av politiken?

Vad gör den Militära underrättelse- och säkerhetstjänsten och Säkerhetspolisen för att minska sårbarheterna och hantera hoten från främmande makt? Hur stärker vi totalförsvaret och samhällets motståndskraft? Cheferna för MUST och Säkerhetspolisen berättar i detta seminarium om sina organisationers arbete för att hålla Sverige säkert, om vikten av samarbete och om hur de verkar för en ökad medvetenhet om såväl hot som skydd: Hur skyddar vi Sverige i gråzonen mellan fred och väpnad konflikt? kl. 1645-1730 på Gotland soldathem, Klinttorget 4.

Tisdag 2 juli

Tisdagen inleds med moderering av ÖB och en forskare från FOI om Sveriges samarbeten som skapar säkerhet – internationella, men också nationella i förhållande till totalförsvaret och Försvarsberedningens rapporter. Rubriken lyder Försvarssamarbete för Sverige och det äger rum kl. 0900-0945 på Sverige i världen, Donnersgatan 6.

”För att säkerställa att samhällsviktiga funktioner kan fungera även under höjd beredskap och krig är en robust och tillförlitlig personalbemanning avgörande” Försvarsberedningen, Motståndskraft s. 121

Klockan 1300-1345 står ÖB Micael Bydén och GD MSB Dan Eliasson gemensamt på scenen under rubriken Vem ska försvara Sverige? – Om plikten och frivilligheten i totalförsvaret Kort beskrivning: En god personalförsörjning för civilt försvar är inte bara en nödvändighet för det civila samhället utan även för det militära försvaret och därmed en fråga för hela totalförsvaret. Frivilliga försvarsorganisationerna har en viktig roll att fylla i detta sammanhang. Seminariet äger rum på på Gotland soldathem, Klinttorget 4.

Samma plats, kl. 1445-1530, modererar jag marinchef Jens Nykvist i seminariet Om Sverige inte har en marin förmåga? Marinens förmåga är en förutsättning för ett starkt svenskt försvar. Marinen behöver tillväxa och långsiktiga beslut behöver fattas nu för att ny materiel ska kunna levereras i framtiden.

Onsdag 3 juli

Under onsdagen modererar jag en rad seminarium på Säkerhetspaviljongen (Cramérgatan, H 334) som arrangeras av SäkerhetsBranschen.

1000-1045: Kan tekniken rädda våra äldre? I det här seminariet kommer utmaningarna och dess risker inom äldrevården behandlas samt hur tekniska säkerhetslösningar kan rädda liv. Medverkar gör: Michael Anefur, Ledamot Socialutskottet (KD), Johanna Adami, Leg. Läkare, professor och rektor för Sophiahemmet Högskola, Johan Lenander, Försäljningsdirektör Tunstall och Solveig Zander, Riksdagsledamot (C).

1100-1145: Är din integritet viktigare än brottsoffrets upprättelse? Vad är egentligen den personliga integriteten och vad är den värd om man inte känner sig säker och trygg? Är det värt att offra en del av samhällsmedborgarnas integritet för att möjliggöra det arbete som skapar ett samhälle som är tryggare och säkrare för alla invånare? Vi diskuterar etiska frågeställningar om integritet i förhållande till säkerhet och trygghet med Erik Nord, chef för polisområde Storgöteborg, Louise Meijer, Ledamot justitieutskottet (M), Bengt Ivarsson, Advokat och f.d ordförande Sveriges advokatsamfund och Lydia Wålsten, Ledarskribent på SvD.

1300-1345: Oanade möjligheter med framtidens kameror Sverige har med sin spetskompetens inom teknikindustri och en god teknisk infrastruktur. Vi har en unik möjlighet att bygga ut världens mest moderna kamerabevakning. Men vad ska den innehålla och ska den endast användas i brottsbekämpande syfte eller ingå i större smart-citykoncept för att t.ex. reglera exempelvis trafik? Vilka är fallgroparna och möjligheterna? Vem har ansvaret på en sammanhållen nationell nivå? Medverkar gör:
Kristoffer Tamsons, Trafiklandstingsråd Stockholm, Stefan Singman, ansvarig för polisregion Stockholms kamerabevakning, Martin Gren, Grundare av Axis och Malou Toft, EMEA Vice President för Milestone.

1400-1445: Tryggheten minskar och brottsligheten ökar – hur kunde det bli såhär och vad ska vi göra åt det? Inrikesminister Mikael Damberg (S) och de rättspolitiska talespersonerna Johan Forsell (M), Adam Marttinen (SD), Johan Pehrson (L) och Linda Snecker (V).

1600-1645: Sverige är under attack! Hur väl förberedda är vi mot en digital krigföring genom angrepp mot t.ex. vår el- och kraftförsörjning och hur ska vi klara oss om samhället släcks? Debatten handlar om vilken position Sverige har i förhållande till yttre och inre hot mot rikets säkerhet. Medverkar gör: GD Dan Eliasson, MSB, Kommendör Jan Kinnander, MUST:s säkerhetskontor, enhetschef Fredrik Agemark, Säkerhetspolisen, vd Jeanette Lesslie, 2Secure och Anton Lif, Rådgivare Combitech inom krisberedskap med fokus på hybridhot och gråzonsproblematik samt f.d Senior Psyopsspecialist på Försvarsmakten.

Torsdag 4 juli

Jag inleder torsdagen med att lyfta blicken och moderera Data från rymden – hot eller välsignelse? som arrangeras av Swedish Space Corporation (SSC). Snart kommer varje punkt på jorden att kunna observeras från rymden, varje minut, med god upplösning. Rymden erbjuder därmed möjligheter som mänskligheten aldrig tidigare varit i närheten av. En av nycklarna till framtiden finns i hur vi använder den. Medverkar i seminariet gör: Christer Fuglesang, Rådgivare och astronaut, Saab, Naznoush Habashian, hållbarhetschef på Försvarsmakten, Stefan Gustafsson, Strategichef, Swedish Space Corporation och Daniel Faria, Totalförsvarets forskningsinstitut (FOI). Seminariet äger rum kl. 1000-1130 på fartyget Sigrid i hamnen.

IMG_8429

Fredag 5 juli

Fredagen är Socialdemokraternas dag och kl. 0800-0900 på Teknik- och Säkerhetsforum: Almedalen (Best Western Strand Hotel, Strandgatan 34) samtalar jag med en försvarspolitiker från regeringspartiet under rubriken Efter försvarsberedningen, vad kan vi förvänta oss av politiken?

Därefter, kl. 0930-1030, deltar på samma plats Anders Lindberg, politisk chefredaktör på Aftonbladet, Dr. Oscar Jonsson, Chef Frivärld och associerad forskare vid Försvarshögskolan, Magnus EK, förbundsordförande CUF, Martin Hallander, förbundsordförande KDU och Simon Johansson, generalsekreterare MUF i seminariet Framtida hot och försvar – har Försvarsberedningen rätt? Kort beskrivning: I maj lämnade Försvarsberedningen sin slutrapport till regeringen. De politiska partierna var till stor del överens om innehållet, dvs hur civilt och militärt försvar ska utvecklas, men inte om att göra upp om pengarna. Har beredningen rätt i sina bedömningar? Vilka förslag fattas?

Strax därefter, kl. 1045-1145, är det seminarium under rubriken Totalförsvaret ska växa – hur bra är vi på det? Chefen för Gotlands regemente, överste Mattias Ardin, och Peter Molin, länsråd vid Länsstyrelsen i Gotlands län, beskriver den militära återetableringen liksom framväxten av det sammanhängande totalförsvar i hela beredskapstrappan som arbetas fram på ön. På nationell nivå finns lärdomar att dra. Hur riggade är vi att växa? När olika intressen står i konflikt (tex störningar från buller kontra övningsbehov) vad väger tyngst? Hur snabbfotade är vi, om det blir riktigt bråttom? Kompetensförsörjning: Blir det dragkamp om kompetens och personal i totalförsvaret? Hur kan frivilliga försvarsorganisationer bidra och vilken roll kan industrin spela? Med Försvarsmaktens tillväxt på Gotland som exempel diskuteras förutsättningarna för Försvarsmaktens utveckling och hur det civila samhället behövs för att möjliggöra denna. Medverkar gör Försvarsmakten på Gotland samt representanter från frivilliga försvarsorganisationer och näringslivet nationellt och lokalt.

Ett antal andra tips inför Almedalsveckan

Den 1 juli kl. 1500-1600 arrangerar UI och Uppsala universitet En svensk Kinastrategi – Att tänka långsiktigt kring Kinas globala ambitioner. Medverkar gör Åsa Malmström Rognes, Forskare, Uppsala Universitet, Björn Fägersten, Programchef, Utrikespolitiska institutet, Karl Hallding, Forskningsledare, Stockholm Environment Institute och Viking Boman, Analytiker, Utrikespolitiska institutet. Det äger rum i Almedalsbiblioteket, Cramérgatan 5. IMG_8479

Hur kan näringslivet stötta utveckling och utbildningen av cybersoldater?

Den 2 juli kl. 1030-1130 arrangerar CGI och SOFF ett seminarium med anledning av att Försvarsmakten startar upp etablering av en spetsutbildning för cybersoldater, vars främsta uppgift är att skydda landet mot angrepp på IT- och kommunikationsinfrastrukturen.  Medverkar gör Patrik Sternudd, Försvarsmakten, Rebecca Ihrfors, FMV, Cecilia Laurén, FRA, Pål Jonson (M), Annika Avén, SOFF och Marie Axelsson (S). Gå till trädgården på Visborgsgatan 22.IMG_8523

Den 3 juli kl. 0830-0915 modererar Oscar Jonsson Officersförbundets seminarium Investering eller utgift? Om synen på militär personal. Utan människor – inget försvar. Det kan låta självklart. Men i dag är personalbristen inom Försvarsmakten akut, och allt tyder på att den blir värre. Hur ska ett växande försvar lyckas attrahera, rekrytera och behålla sin personal, och vad krävs av politiken? Lars Fresker, Förbundsordförande för Officersförbundet, Tommy Åkesson, huvudsekreterare i Försvarsberedningen, Beatrice Ask (M), ordförande FöU och Marie Axelsson (S) ledamot FöU.

Klockan 0930-1015 arrangerar Frivilliga Försvarsorganisationernas Samarbetskommitté (FOS) seminariet Framtidens frivillighet ger ökad totalförsvarseffekt på fartyget Sigrid i hamnen. Annicka Engblom, riksdagsledamot (M) modererar; Björn von Sydow, ordförande för Försvarsberedningen, länsråd Peter Molin, Länsstyrelsen Gotlands län, Mattias Ardin, Regementschef vid Gotlands Regemente och Camilla Asp, Avdelningschef MSB.

Försvarsmaktens samtliga arrangemang finns sammanställt här.

Bilder: Privat

Språkliga dimbildningar som påverkan

av Lars Holmqvist

Lördagen den 8 juni publicerade SvD ett debattinlägg skrivet av tre av Sveriges mest namnkunniga diplomater, Hans Blix, Rolf Ekéus och Sven Hirdman. Rubriken löd

Sverige kan göra mer för avspänning i Europa”. Debattinlägget skrevs med anledning av den internationella ministerkonferens för nedrustning som regeringen nyligen har anordnat.

De tre artikelförfattarna har var och en över femtio års erfarenhet av diplomati och utrikespolitik. En imponerande tidsrymd.

Vi känner alla till att inom diplomatin är språket centralt. En skicklig diplomat väljer sina ord med omsorg, beroende på vad denne önskar uppnå och/eller undvika. Språket bör inte vara så rakt att det kan uppfattas som konfrontativt men inte heller så vagt att risken för missförstånd ökar. För att diplomaten ska kunna uttrycka sig med precision krävs att han eller hon behärskar språket i grunden. Än högre blir kraven när parterna inte har samma modersmål, då språkliga nyanser inte alltid går oskadda genom översättning.

Det kan vara bra att ta med sig tanken på diplomatens språkliga förmåga när man tar del av debattartikeln.

Texten inleds med en rivstart: ”Dagens svenska säkerhetspolitik utgår från att ryssen kommer, snarare förr än senare.”

Om man tar del av regeringens utrikesdeklaration från den 13 februari så återfinns inte mycket – eller snarare ingenting alls – som stödjer påståendet. Visst, säkerhetspolitiken är en beståndsdel inom utrikespolitiken så de båda behöver förstås inte vara identiska, men de lever knappast helt avskilda från varandra. Man undrar därför på vilken grund de tre artikelförfattarna bygger sitt inledande påstående,

I nästa stycke tar man upp det ökade samarbetet med Nato, med orden: ”… inte minst i form av krigsövningar”. Ordval. Regeringen brukar tala om försvarsövningar, rimligen på grund av att benämningen Krigsmakten byttes ut mot Försvarsmakten för 45 år sedan. Försvarsmakten använder flera benämningar för att skilja olika typer av övningar åt. Begreppen marin-, och flygövningar är självförklarande. Aurora 17 var en försvarsmaktsövning, då alla vapengrenar plus Hemvärnet övade. Nästa år genomförs Aurora 20, en totalförsvarsövning då även ett större antal civila myndigheter kommer att delta. Men vilka brukar då använda begreppet ”krigsövningar”?  Våra media tycks växla friskt mellan militär-, försvars- eller krigsövningar utan att en betraktare kan se eller ens ana något mönster, men de som konsekvent använder termen är de små men högljudda grupperingar som emellanåt skymtar förbi i nyhetsflödet, motståndare till varje form av militärt försvar. Det är svårt att tro att ordvalet skulle vara en ren slump.

Därefter kan vi läsa något om ryska aktiviteter de senaste åren, vilka beskrivs med orden: ”Ingreppen i Georgien, annekteringen av Krim och infiltration i Ukraina har rest frågor om mer långtgående avsikter…”. På sitt vis är det imponerande att ett såpass kort textavsnitt kan väcka så många frågor. Vad menas med ”ingrepp”? Vad menas med ”infiltration?” Borde man (avseende Donbass) inte skrivit ”även i andra delar av Ukraina” eller menar artikelförfattarna att Krim enligt folkrätten inte skulle vara ukrainskt? Exakt vilken typ av avsikter skulle vara ”mer långtgående” än att ändra nationsgränser med våld?

Därefter: ”Det har lett Nato till att öka sin militära närvaro i dessa stater och liksom USA åter peka ut Ryssland som en militär huvudmotståndare”.

Den ökade Natonärvaron i Baltikum och Polen har kommit till på dessa länders begäran och är en direkt följd av rysk aggression i Ukraina 2014 och framåt. Innan man har synpunkter på Natos respons bör man fundera över president Obamas utspel Russian Reset från 2009, ett initiativ helt i Neville Chamberlains anda. Russian Reset ledde visserligen inte till världskrig men det ledde inte heller till något gott.

Här har vi ett nytt intressant ordval, att ”peka ut”. Att peka ut innebär implicit ett avslöjande av något som hittills är okänt eller ovisst. I frågan om huruvida Ryssland kan utgöra ett militärt hot, är det snarare fråga om ett stilla konstaterande. Summan av rysk rustning, ryskt språkbruk och ryska militära insatser är fullt synliga för envar som vill se. Varför skriva ”peka ut”?

”På rysk sida pågår en motsvarande planering med stora militärövningar och utplacering av missiler i Kaliningrad”.

Ännu ett ordval. Den ryska planeringen är inte på något sätt att betrakta som motsvarande.

1) Det är rimligt att anta att Natos nyväckta intresse för att försvara Baltikum/Polen är en direkt följd av ryskt agerande. Inte tvärtom.

2) Kreml planerar för anfallskrig, Nato för att hejda anfallet.

Ifråga om Arktis får artikelförfattarna faktiskt ordning på tidsföljden. Det är ökad rysk verksamhet i norr som fått våra grannländer Finland och Norge – och därmed även USA – att vända blickarna norrut. Läsaren kan konstatera att artikelförfattarna tar upp amerikansk närvaro i Nordnorge men underlåter att tala om t ex den ryska återmilitariseringen av Alakurtti 2015. Det för tankarna till det gamla skolskämtet: ”… Bråket började när Kalle slog tillbaka”.

Sedan kommer den eviga halmgubben om risken för ett renodlat militärt anfall mot Västeuropa tillbaka. Javisst. Uppgifterna om rysk militärbudget och den dvärglika ryska ekonomins begränsningar är välkända. Samtidigt är det är inte särskilt betryggande att läsa att ett ”… oprovocerat ryskt angrepp i väst är i realiteten uteslutet.” Den som väljer sina källor kan nog läsa sig till både om ”polska provokationer” som den vid Gleiwitz radiostation den 31 augusti 1939 eller den ”finska” eldgivningen vid Mainila 26 november samma år. Vad är det artikelförfattarna vill ha sagt med just ordet ”oprovocerat”?

Samtidigt, en militär öppen konflikt är som de flesta känner till inte den enda formen av hot.

Betydligt mer närliggande är risken för fortsatta konfrontationer inom ramen för fullspektrumkonflikten. Den påvisade ryska inblandningen i USA:s presidentval 2016 och mordförsöket i Salisbury är ett par exempel på hänsynslöst och farligt agerande, men det finns fler.

I november 2018 uppstod en incident i Svarta Havet då ett ryskt flygplan flög väldigt nära ett amerikanskt. Den 4 juni passerade ett ryskt jaktplan än en gång nära ett amerikanskt. Nu var det ett långsamgående spaningsplan över Medelhavet som ”uppvaktades”. Bara tre dagar senare uppstod ännu en situation då ett ryskt fartyg gjorde en prejande manöver mot ett amerikanskt i Sydkinesiska sjön. Vi i Sverige har som bekant flera fotografier från motsvarande agerande från rysk sida över Östersjön.

Idén att försöka dominera motståndaren genom att agera hotfullt är lika gammal som kriget självt. Om det inte är vad Kreml försöker uppnå med dessa ständigt återkommande exempel på farligt agerande, vilken är då den rimliga förklaringen?

Artikeln avrundas i positiv anda med några förslag till praktiska åtgärder för att skapa mer fredliga relationer. Men det är nog inte frånvaron av överenskommelser om transponderanvändning eller regler om flygavstånd som är vårt stora utrikespolitiska problem. Snarare torde det vara rysk ovilja att följa regler.

Finland lyfts fram som ett föredöme i deras förmåga att bibehålla politiska kontakter med Ryssland på högre nivå och i den frågan är jag villig att hålla med. Men det kanske kräver en mer sammanhållen svensk säkerhetsstrategi än den vi har idag och kanske även en annan kaliber på våra regeringsmedlemmar än dagens.

OSSE är möjligen en framkomlig väg, men så länge dess representanter förhindras att röra sig fritt i t ex Donbassområdet (man kan följa deras dagliga rapportering på nätet) så har vi ett problem. Ryssland skulle kunna ändra på den saken med omedelbar verkan, men det lär man inte göra.

Ur texten: ”Inom EU bör vi söka bidra till en mer sammanhållen och avspänningsinriktad europeisk politik gentemot Ryssland. I fokus står givetvis Ukraina. Det är uppenbart att annekteringen av Krim varken kommer att hävas eller erkännas. Det är lika uppenbart att avspänning förutsätter att Ryssland drar sig ur östra Ukraina och välkomnar och samarbetar med landet som politiskt och ekonomiskt fritt – men fritt också från militär integration med väst.”

Detta avsnitt har jag läst åtskilliga gånger utan att förstå. Säger man att EU bör kräva att Ryssland drar sig ur Donbass men acceptera att Krim förblir under ryskt styre? Eller vad avses? Mindre otydligt är dock uppfattningen att Ukrainas suveränitet bör begränsas i den meningen att landet inte ska ha rätt att självt välja eller välja bort allianser.

De sista orden – ”… fritt från militär integration …” – är närmast spektakulära. Att inskränkningar i ett lands suveränitet beskrivs som frihet är fullt i klass med George Orwells ”krig är fred”.

Som nämnt inledningsvis så har diplomater en god känsla för orden. De formulerar sig med omsorg vilket gör deras ordval extra intressanta. Men det gör även artikeln problematisk.

Om vi verkligen ska nå en varaktigt förbättrad relation mellan Ryssland och Väst (inte bara USA) så lär en överslätande attityd visavi Kreml, nödtorftigt uppsminkad som neutral, inte räcka långt. Vidare. Principiella överväganden – och ren överlevnadsinstinkt – ger vid handen att en svensk linje aldrig kan eller får vara att acceptera en rysk lagstridig annektering av Krim. Det är oroande att dessa ytterst erfarna diplomater tycks vara av en annan uppfattning, men vi får hoppas att de är djupt oeniga med UD.

Författaren är egen företagare och reservofficer.

Här och nu – eller?

av Christian Braw

Einstein har mycket klokskap att förmedla. Foto: Naci Yavuz / Shutterstock.com.

Einstein har mycket klokskap att förmedla. Foto: Naci Yavuz / Shutterstock.com.


Den brittiske generalen Sir John Glubb – även kallad Glubb Pasha och Abu Hunaik – ansågs i Europa vara Mellersta Österns mäktigaste man under sin tid som överbefälhavare i Jordanien. Där hade han byggt upp Orientens mest effektiva försvarsmakt, The Arab Legion. Den bevisade sin kapacitet 1948. Själv såg han sig inte som Mellersta Österns mäktigaste man. En gång sade han: ”I was a servant of King Abdullah.” Därmed beskrev han varje soldats situation. Denne är alltid underordnad. Men att soldaten är en tjänare innebär inte att han/ hon är en slav. Soldaten har alltid ett eget ansvar. Avvägningen mellan underordningen och det egna ansvaret tillhör det mest komplicerade och krävande i rollen/uppgiften.

Håkan Syrén var Sveriges överbefälhavare 2004–2009. Under denna tid skulle försvarets omläggning genomföras. Bakgrunden var Sovjetunionens fall 1991. De som då hade den politiska ledningen i Sverige trodde att det skulle bli en tid av avspänning – att det forna Sovjet skulle utvecklas till en demokratisk och fredlig rysk nation och att USA skulle behålla sin stabilitet. Det skulle ge svenska politiker tillfälle att omprioritera statens utgifter. Försvaret skulle minskas till en tiondedel och anpassas till insatser i oroliga fjärran länder. Håkan Syrén var en av dem som skulle genomföra denna nya inriktning. För att förklara den gav han 2006 ut skriften Här och nu. Den riktade sig främst till försvarets personal. Där klargjorde han bl a att den som inte accepterade den nya inriktningen inte hade i försvaret att göra.

Denna inriktning innebar en gigantisk utslagning av materiella och mänskliga tillgångar. En väldig organisation av militärt och civilt försvar lades ner eller lämnades att förfalla. Kapacitet, kompetens och engagemang slogs ut. Det var bara här och nu som gällde. Det var bara det att här och nu byggde på en felaktig analys. Det forna Sovjet hade inga förutsättningar att bli ett fredligt, demokratiskt Ryssland. USA skulle inte alltid förbli stabilt och pålitligt. Hela uträkningen var felaktig. Vad var det som saknades? Det var vad som kallas political imagination – förmågan att tänka sig in i vad som kan hända. Denna förmåga är kärnan i varje ansvarsfull politik. Gunnar Jarring saknade political imagination när det gällde Solsjenitsyn. Christian Günther saknade political imagination när det gällde baltutlämningen.

Det är inte bara i politik och försvar som här och nu alltid leder fel. Det gäller lika mycket i kultur, vetenskap och kyrka. Men finns det något alternativ? Man kunde också ha tänkt som Albert Einstein: ”Lär av gårdagen. Lev för dagen. Hoppas för morgondagen. Men viktigast: Sluta aldrig fråga.” Politikerna och försvarsledningen, den gången, lärde inte av gårdagen. Då hade de insett att den mänskliga antagonismen inte övervinns så lätt. De levde inte för dagen, de såg inte att väldiga värden förföll. Deras hopp för morgondagen byggde på fel grund. Det var först Stefan Löfven, som kunde säga: ”Vi har varit naiva.” Och de tänkte aldrig som de verkliga vetenskapsmännen: ”Det kan också vara på ett annat sätt.”

Hela samhälle kan lära sig något viktigt av misstaget med Här och nu. Det blir alltid fel, när man tänker på det sättet. Det blir mycket bättre om man tänker som Einstein. Han kanske inte skulle passat i Sveriges riksdag, i försvarsledningen eller i SVT, kanske inte ens på tidningarnas ledarredaktioner och kultursidor. Vem vet hur det skulle blivit med någon som Einstein i Sveriges Kristna Råd? Men med säkerhet kan vi veta att det i alla dessa sammanhang skulle bli bättre om man lärde sig att tänka av Einstein.

Författaren är präst i svenska kyrkan.

 


Redaktörens kommentar

Läsaren bör påminna sig att utövandet av Överbefälhavarens ämbete baseras på demokratiskt fattade politiska beslut som styr den överordnade utformningen av Försvarsmaktens organisation och inriktning. Detta bör finnas i åtanke när kritik riktas mot någon tidigare eller nuvarande innehavare av Försvarsmaktens högsta poster.

Tommy Jeppsson

Till havs

Reflektion

Under våren 2019 gick det att notera en förändring i retoriken från det ryska försvarsministeriets presstjänst. Detta maa. ett flertal artiklar där det delgavs att delar ingående i de ryska väpnade styrkorna baserade i Kaliningrad Oblast genomförde verksamhet riktad mot en maritim styrka ur flera NATO länder och dess pågående verksamhet i Östersjön. Den ryska verksamheten genomfördes i syfta att skydda sig mot ev. oförutsedda händelser.1 I sak är de inte anmärkningsvärt då det tidigare har kunnat antas att liknande verksamhet genomförts, utifrån den öppna övningsrapportering som förmedlats från det ryska försvarsministeriets presstjänst.

Denna retoriska förändring förefaller fortsätta. Den 10JUN2019 delgavs uppgifter att en sjöstridsgrupp bestående av 7 fartyg hade seglat ut från Baltijsk, för genomförande av övningsverksamhet i Östersjön. Styrkan omfattar korvetterna Bojkij och Stojkij, robotbåtarna Serpuchov, Zielenyj Dol, Liven, Passat samt ubåtsjaktfartyget Aleksin. Någon tidsrymd för genomförandet av övningsverksamheten har ej delgivits. Dock skall den omfatta sjö- och luftmålsbekämpning med fartygsartilleri, torpedskjutningar, ubåtsjakt, simulerade robotskott samt övning i att bekämpa större fientliga flygföretag.2

Redan vid publiceringen för den ryska sjöstridsgruppens övningsverksamhet kunde de antas att den genomförs maa. den påbörjade NATO övningen BALTOPS som pågår mellan den 09-21JUN2019.3 Detta kom att bekräftas den 11JUN2019 då det ryska försvarsministeriets presstjänst publicerade två artiklar avseende egen genomförd övningsverksamhet i Östersjön. Den förstaartikeln omfattade rapportering avseende sjöstridsgruppens övningsverksamhet. Där de delgavs att robotbåtarna Serpuchov, Zielenyj Dol, Liven, Passat genomfört simulerade robotskjutningar gentemot en konventionell motståndare i en elektroniskt störd miljö.4 Den andra artikeln omfattade rapportering avseende Östersjömarinens flygstridskrafter. Där de delgavs att attackflyg, SU-24, hade genomfört övning mot sjömål och med jaktflyg som skydd, totalt skall över 10 luftfarkoster varit involverad i övningen.5 I de båda publicerade artiklarna framgår det att Östersjömarinens övningsverksamhet genomförs maa. NATO övningen BALTOPS.

Således det som genomförs är en s.k. motövning. Att dylika övningar genomförs är inte heller att se som något anmärkningsvärt. Dessa genomförs av Ryssland och västliga länder. Syftet med motövningar kan variera, de kanske två tydligaste syftena är att antingen med militära maktmedel signalera missnöje eller att de utgör en beredskapshöjning utifrån den militära verksamhet som pågår i ens direkta närområde. Det kanske tydligaste svenska exemplet i nutid kan vara en svensk beredskapskontroll som genomfördes 2009, parallellt med den ryska övningen Zapad-2009.6 Mig veterligen angavs dock aldrig Zapad-2009 som skäl för den svenska beredskapskontrollen, däremot får det ses som troligt att det utgjorde de.

Häri ligger dock det intressanta. Det ryska Försvarsministeriets presstjänst har mig veterligen inte tidigare varit så tydlig i sin retorik som nu avseende övningsverksamhet i Östersjöregionen, som genomförs parallellt med västlig och att dess egna övningsverksamhet utgör en s.k. motövning. Givetvis kan undertecknad missat rysk medierapportering där liknande framgått. Är det då något att ta notis om? Enligt undertecknad är de det. En förändrad retorik skulle kunna indikera andra förändringar särskilt i geografiska områden där de finns tydliga intressekonflikter såsom Östersjöregionen.7 Därutöver bör det även beaktas då de ryska väpnade styrkorna kan inneha en mer tongivande roll i Rysslands utrikespolitik,8 än vad t.ex. västliga länders väpnade styrkor har. Däremot utgör det ejskäl för att vara alarmistisk.

Have a good one! // Jägarchefen

Källförteckning

Försvarsmakten 1(Svenska)
Jägarchefen 1(Svenska)
Riksdagen 1(Svenska)
Reuters 1(Engelska)
Rysslands Försvarsministerium 1, 2, 3, 4(Ryska/Engelska)
Wisemans Wisdoms 1(Svenska)

Slutnoter

1Jägarchefen. Krusningar. 2019. https://jagarchefen.blogspot.se/2019/05/krusningar.html(Hämtad 2019-06-11)
2Министерство обороны Российской Федерации. Корабельные группы Балтийского флота вышли в морские полигоны для участия в учениях. 2019. https://function.mil.ru/news_page/country/more.htm?id=12235767@egNews(Hämtad 2019-06-11)
3Försvarsmakten. BALTOPS 2019. 2019. https://www.forsvarsmakten.se/sv/var-verksamhet/ovningar/baltops-2019/(Hämtad 2019-06-11)
4Министерство обороны Российской Федерации. Корабельные ударные группы Балтийского флота уничтожили морскую группировку условного противника в ходе учения. 2019. https://function.mil.ru/news_page/country/more.htm?id=12236148@egNews(Hämtad 2019-06-11)
Ministry of Defence of the Russian Federation. Baltic Fleet attack groups train to engage a sea group. 2019. http://eng.mil.ru/en/news_page/country/more.htm?id=12236148@egNews(Hämtad 2019-06-11)
5Министерство обороны Российской Федерации. Летчики Балтийского флота в ходе плановых тренировок отработали нанесение удара по десантному отряду условного противника. 2019. https://function.mil.ru/news_page/country/more.htm?id=12236186@egNews(Hämtad 2019-06-11)
6Wisemans Wisdoms. Vilken Beredskap?. 2010. https://wisemanswisdoms.blogspot.se/2010/08/vilken-beredskap.html(Hämtad 2019-06-11)
7Ds 2019:8. Värnkraft – Inriktningen av säkerhetspolitiken och utformningen av det militära försvaret 2021-2025. s. 44.
8Reuters. Osborn, Andrew. Stubbs, Jack. Backed by Putin, Russian military pushes into foreign policy. 2017. https://www.reuters.com/article/us-russia-politics-military-insight/backed-by-putin-russian-military-pushes-into-foreign-policy-idUSKBN1E70WM(Hämtad 2019-06-11)

Sverige – en trovärdig partner?

av Stig Rydell
Regeringen Löfvén på Lejonbacken i januari 2019. Foto: Wikimedia Commons

Ett stort ansvar vilar på nuvarande regering  då det gäller att återskapa en trovärdig försvarsförmåga. Foto: Wikimedia Commons.

Hur betraktar omvärlden Sverige – en trovärdig partner som tar ansvar för den egna säkerheten, eller tvärtom?

Landet som stannar upp precis innan en unik, lovande och välbehövlig utarbetad rapport från Försvarsberedningen presenteras, p g a sent uppkommen oenighet kring ekonomin?  En fråga som borde ha besvarats långt tidigare, det har funnits rikligt med tillfällen att förankra den ytterst välbehövliga satsningen.

Vilka signaler ger detta till omvärlden?

Artikeln tar upp några delar från Försvarsberedningens rapport, exempel på militär förmåga i närområdet samt Sveriges ansvar.

I Försvarsberedningens rapport konstateras kort att ”Säkerhet byggs solidariskt tillsammans med andra.”, ”De europeiska staterna måste axla ett större ansvar för sin egen säkerhet och för sitt försvar.”, ”Ingen europeisk stat kan på egen hand möta alla dagens allvarliga och komplexa säkerhetspolitiska utmaningar och hot.” [1]

Det egna nationella ansvaret är, tillsammans med internationell samverkan helt nödvändiga komponenter i svensk säkerhetspolitik. Förutsättningen för en ömsesidigt givande internationell militär samverkan är att ingående parter har samma uppfattning om vad som förväntas i samarbetet, t ex ökad militär gemensam operativ effekt. Det är alltså fundamentalt att skapa nationella förutsättningar för att kunna leva upp till förväntningarna, i annat fall naggas trovärdigheten rejält i kanten.

Sverige står utanför Nato och medlemskapet i EU lär högst sannolikt inte generera några avgörande militära hjälpinsatser. Det räcker inte långt att hänvisa till artikel 42.7 om de avgörande övriga förutsättningarna inte finns på plats. Länder i Europa som är medlemmar i Nato och EU, prioriterar den först nämnda för den militära säkerheten. Samma förhållande har gällt sedan Nato bildades 1949. Utvidgningar av den atlantiska alliansen har skett 1952, 1955, 1982, 1990 samt i de centrala/östra delarna i Europa som inleddes på 1990-talet och som fortfarande pågår. Det egna ansvaret gäller naturligtvis alla länder, även i Nato, vilket senare tas upp i texten.

I rapporten framgår också att ”… det militära och det civila försvaret inom ramen för ett sammanhållet totalförsvar ska planera för att under minst tre månader kunna möta och hantera en säkerhetspolitisk kris i Europa och vårt närområde som leder till allvarliga konsekvenser för samhällets funktionalitet.”[2]

Del av tiden kan landet befinna sig i krig, med varierande intensitet, och anges också som planeringsförutsättning. Är intensiteten lägre och hjälp uteblir kan tiden förlängas utöver angivna tre månader.

Sverige måste därför ta ett ökat nationellt ansvar för den egna säkerheten, samarbeta internationellt och kunna hantera en säkerhetspolitisk kris under minst tre månader.

Vad gäller då för Nato-medlemmarna?

Nato [3] [4] bedöms inledningsvis ha begränsad militär förmåga i Sveriges närområde, speciellt avseende markstridskrafter. [5]

På relativt kort sikt, ca en vecka, bedöms i refererad studie, 25-40 markstridsbataljoner, 25-35 ytstridsfartyg och 15-20 stridsflygdivisioner finnas tillgängliga. På längre sikt ökar sjö- och flygstridskrafterna till en nivå som är överlägsen Rysslands motsvarigheter, detta gäller dock inte markstridskrafterna.

Sammantaget är det ”… snarare Ryssland som för närvarande har ett övertag i förmåga vad gäller strid mot en kvalificerad motståndare.”[6]

”Ryska handlingsmöjligheter med utsikt till framgång finns i första hand om målen är begränsade och kan nås snabbt. Ett hastigt uppdykande hot är därför särskilt viktigt för väst att kunna mota och möta.”[7]

Tidsaspekten talar därför till Rysslands fördel, förstärkningar med markstridskrafter från t ex USA hinner helt enkelt inte fram i tid. De tre månaderna som anges i rapporten är därför högst rimliga.

Det egna ansvaret gäller också Nato-medlemmarna, egna nationella mark-, sjö- och flygstridskrafter bildar grunden för Nato oavsett om de kallas för Nato Response Force (NRF) eller något annat och de måste vara tillgängliga snabbt.

Inom Nato förväntas medlemmarna öka sina försvarsanslag till 2% av BNP senast 2024.[8] Tendensen har funnits långt tidigare, bl a med krav på ökat ansvar för de europiska medlemmarna. Kravet har accentuerats på senare år, starkt understött av den nuvarande administrationen i USA.

I det globala perspektivet har USA också riktat krav på ett ökat ansvarstagande hos länder som Japan och Sydkorea.

I Norge, för att ta ett exempel från Sveriges närområde, pågår debatt kring markstridskrafterna i de norra delarna av landet, Finnmark. Den förre Forsvarsjefen (Sverre Diesen) skriver i en debattartikel [9] att armén i Nordnorge bör vara stående och tredubblas. Syftet är att möjliggöra en uthållighet på ca 30 dagar så att allierade förstärkningar kan komma fram. I samma artikel framgår också att försvarsanslagen behöver höjas till en stabil nivå på 2,0 % från nuvarande 1,5 % av BNP innan 2024.

Bland övriga länders försvarsanslag som del av BNP kan nämnas Danmark 1,1 %, Finland 1,5 %, Estland 2,1 %, Lettland 2,0 %, Litauen 2,0 %, Polen 2,0 % samt Tyskland med 1,1 %.

Sveriges försvarsanslag uppgår idag till ca 1 % av BNP och genomförs Försvarsberedningens förslag kommer andelen att öka till 1,5 % 2025.

Sveriges internationella samarbeten, bl a med länderna i Norden och Nato, är en del av den solidariska säkerhetspolitiken och ökar det nationella försvarets förmåga.

Målsättningen är mest ambitiös i samarbetet med Finland, där möjligheterna till en gemensam operativ planläggning utvecklas. I rapporten nämns dessutom att, upp till och på sikt, en svensk brigad förbereds för insatser i Finland i kris, vid krigsfara eller krig.[10]

Detta skapar naturligtvis förväntningar på Sverige som pålitlig partner. Därför är det speciellt viktigt att skapa möjligheter för detta, särskilt med tanke på tidigare historiska erfarenheter.

Det är fundamentalt med bred enighet kring säkerhetspolitiken, även i ekonomiska frågor.

Tar inte Sverige sitt eget ansvar och betalar för den – vem skall då göra det?

Sverige måste prioritera den egna säkerheten för att uppfattas som en trovärdig partner i internationella sammanhang.

Försvarsberedningens rapport innehåller många goda förslag – realisera dem!

Författaren är reservofficer, överstelöjtnant i Flygvapnet och har tidigare bl a varit strategilärare vid den svenska, norska och finländska försvarshögskolan samt tjänstgjort inom Nato.

 


Noter
[1] ”Värnkraft Inriktningen av säkerhetspolitiken och utformningen av det militära försvaret 2021–2025”, Fö DS 2019:8, sid 17 – 18
[2] Ibid, sid 152.
[3] Se Studien Västlig militär förmåga En analys av Nordeuropa 2017, FOI-R–4563–SE ISSN 1650-1942 www.foi.se, januari 2018
[4] ”Om hotbilden kräver militära motmedel är alltså Nato huvudaktören.”, Ibid s. 43
[5] Ibid
[6] Ibid
[7] Ibid
[8] NATO:s toppmöte i Wales 2014 enades om denna målsättning.
[9]  Nordnorsk debatt. Nordnorskdebatt.no, 2019-05-24
[10] Värnkraft Inriktningen av säkerhetspolitiken och utformningen av det militära försvaret 2021–2025, Fö DS 2019:8, sid 299

Den svenska invasionen av Normandie

Margareta Beckmans bok är trots titeln högst angenäm läsning - sommarläsning.

Greve Axel von Fersen är en av de mest framstående i kapitlet "Väringar och andra föregångare" i Lennart Westbergs och undertecknads Svenskar i krig 1914-1945. Han var frivillig på fransk sida och förhandlade som militärtolk tre gånger med George Washington. Därför är det med stort intresse jag läser Margareta Beckmans nya bok.

Ämnet är svenskarna i franska revolutionen och inte bara Axel von Fersen. Det var fler svenskar än vad de flesta moderna svenskar anar. En del av dem var även i händelsernas centrum. I skuggan av giljotinen heter alltså Margareta Beckmans nya bok, och om vi börjar med bokens fram- och baksida, inlagans layout och många illustrationer så kan man direkt konstatera att det rör sig om en ovanligt tilltalande historia.

Med tanke på det nyliga 75-årsminnet av D-dagen faller det sig rätt naturligt att här och nu lyfta fram bokens avsnitt om de svenska planerna att 1791 invadera (eller befria) Frankrike, först via Normandie. Den lilla inhämtningsgrupp som svenska armén faktiskt skickade till Frankrike på order av kung Gustav III är det mycket underhållande att läsa om. Till saken hör att Gustav III beskrev sig själv som "[...] den äldsta och mest ståndaktige av det franska konungahusets allierade [...]" för att citera ur boken.

Som bekant finns det ingen invasion av Normandie 1791 att fira, men I skuggan av giljotinen gör planerna tydligare - den svenska spionkartan för ett angrepp från kusten till Paris ingår också i boken - och sedan har vi ju den märkliga plan som senare faktiskt blev verklighet: att sätta en fransk revolutionsgeneral på Sveriges tron. Även här kommer Beckman med härliga påminnelser om hur verkligheten överträffar dikten - jag har aldrig tidigare läst en lika intressant sammanfattning av Jean-Baptiste Bernadottes liv, dvs hur vi fick vår Karl XIV Johan.

Margareta Beckman har en underbar stil och om du gillar I skuggan av giljotinen vill du nog inte missa hennes tidigare bok När Sveriges generalkonsul räddade Paris (2017).

Vicekorpral (?) Stig Nilsson – du är inte glömd

av David Bergman
Urklipp från SoldF 1972, 1986, 2001 samt ”SoldF NY” ännu ej publicerad.

Urklipp från SoldF 1972, 1986, 2001 samt ”SoldF NY” ännu ej publicerad.
Ytterligare ett år i fångenskap har passerat för Stig Nilsson. Den svenske soldaten som varit krigsfånge i varje upplaga av Soldaten i fält sedan 1972. Förra året kunde Akademien glädjande nog visa den senaste bilden från kommande SoldF. Tecknaren Wolfgang Bartsch som gjorde den senaste illustrationen vilken vi presenterade förra året avled tragiskt strax innan bilden publicerades. Vi beklagar hans bortgång djupt, men genom hans sista bilder lever Stig kvar för oss. Ända sedan det senaste livstecknet kom har dock allt fler röster höjts för något helt uppenbart och som borde skett för länge sedan: En befordran.

Vi vet inte vilket förband Stig tillhör eller vad hans befattning var – han har varit en riktig krigare och inte släppt mer information än han måste. Men vi får anta att han i alla fall fullföljt sin grundutbildning och befattningsutbildning innan han skickades i strid. Utöver det säger Försvarets författningssamling tydligt att en menig kan befordras till vicekorpral efter genomförd befordringsutbildning och när denne fullgjort minst 150 tjänstgöringsdagar. Vi känner förvisso inte omständigheterna eller den exakta tidpunkten för Stigs tillfångatagande. Men från de första historiska livstecknen har han snart suttit fånge i 50 år och därmed kvalificerat sig för en befordran drygt 114 gånger om.

Vi anmodar därför Överbefälhavaren att besluta Stigs befordringsutbildning som avklarad, placera honom på en OR3-befattning och utnämna honom vicekorpral. Internationella Röda Korset har rätt att som neutral part besöka alla krigsfångar och att leverera personliga brev vilket gör att de kan lämna bud om hans befordran. Då det är information han ändå är skyldig att uppge som krigsfånge behöver hans höjda grad inte heller hållas hemlig för hans fångvaktare. En sådan symbolisk handling skulle understryka vikten som varje soldat har att markera gentemot våra fiender att Försvarsmakten aldrig ger upp kampen eller lämnar någon på slagfältet.

Tills vidare vill vi bara säga grattis på födelsedagen Stig. Vi glömmer dig inte, vi kommer aldrig sluta leta. Den dagen kommer att gry då du vaknar till helikopterljudet från den annalkande fritagningsstyrkan.

Författaren är major, doktorand i psykologi och ledamot av KKrVA.

Om svårigheten att förutsäga framtiden

Foto: Shutterstock.comav Jan Leijonhielm

Nyligen har två viktiga rysslandsanalytiska produkter sett dagens ljus: dels Försvarsberedningens betänkande och Tomas Bertelmans bok ”Från ett kallt krig till ett annat”. utgiven på Medströms förlag. Bägge förtjänar högt beröm, men av olika skäl.

Försvarsberedningen har enats om ett betänkande som skiljer sig från tidigare i den bemärkelsen att man gör flera lovvärda saker-en tillbakablick på tidigare beredningars resultat och träffsäkerhet-inte alltid så hög- och en diskussion om problemen med att bedöma framtiden, i detta fall hur den ryska kan se ut. Rysslandsavsnittet ger i sin relativa korthet en mycket klar analys av de nu synbara trenderna i rysk utveckling, en växande inhemsk repression och samtidigt utrikes aggression. Beslutsfattandet sker i en allt trängre krets, som möjliggör oväntade händelseutvecklingar. Den enda logiska slutsatsen av detta blir att omvärlden och Sverige måste utgå från ett värstafalls-scenario  och anpassa sin försvarsförmåga efter detta. En ytterligare logisk slutsats blir  att vi borde gå med i NATO, men sådana diskussioner förekommer som bekant inte i denna församling. Det är dock glädjande och viktigt att samtliga partier delar synen på den ryska utvecklingen.

Tomas Bertelman kommer till samma slutsats-vi kommer även i fortsättningen att få uppleva tvära kast och oväntade utspel från rysk sida. Det bör framhållas att denna slutsats baseras på en osedvanligt initierad och genomträngande analys efter många års erfarenhet på olika poster, dessutom skriven på en lysande svenska. Boken kan varmt rekommenderas den som vill lära sig mer om ryska drivkrafter och bakomliggande faktorer inom politik, ekonomi och framför allt säkerhetspolitik. Inte minst viktigt är att Bertelman ser långt tillbaka och tagit del av forskningen inom området. Även om den speglar en mörk bild av dagens utveckling, är den varken deterministisk eller hopplös. Ryssland bär på krafter som på sikt i den månghundraåriga ryska cykliska utvecklingen kan framföda en modern och liberal stat, men det kommer att ta mycket lång tid. Det finns anledning att återkomma till detta tema framöver.

Osäkerheten om rysk utveckling avspeglas även i den ryska aktuella politiska maktkampen-som vanligt kan man tycka, men idag allt tydligare. Den ryska analytikern Tatjana Stanovaja vid Carnegies Moskvacentrum har liknat den vid en orkester, som alltmer börjat låta disharmonisk eftersom ett växande antal musiker försöker spela solo. Det är en träffande bild, och man kan tillägga att det till stor del beror på dirigentens tilltagande inkompetens och frånvaro. Putin har varit påfallande inaktiv under senare tid, osäkerheten om hans intentioner växer och aktörer som anser sig tillräckligt starka bygger nu egna plattformar. Dumans talman Volodin har t ex sedan en tid tagit på sig att läxa upp ministrar och ta initiativ till konstitutionella förändringar, Riksåklagaren Tjaika har anklagat FSB för korruption och låtit statstelevisionen bevittna tillslag som rört FSB-officerare och extremt stora belopp. Denna organisation bedriver själv en till synes okontrollerbar verksamhet där man åtalar guvernörer och höga tjänstemän, t o m ministrar, samtidigt som man fortsätter sjanghaja lukrativa företag. Försvarsminister Sjoigu har bildat en ungdomsrörelse utan synbart stöd från Kreml och energijättarna börjar uppträda allt mer självständigt. Dessa tecken på positionering fortgår utan märkbar reaktion från Putin och hans närmaste krets. Han har tidigare medvetet avstått från att peka på kronprinsar och snabbt gjort slut på omvärldens villfarelser om att en sådan skulle vara utsedd i fallet Medvedev, som i dag spelar en undanskymd roll. När Putin för några år sedan av outredd anledning var försvunnen under några veckor hände mycket inom ledningen, försvarsministern komprometterades och flera aktörer inom maktapparaten flyttade snabbt sina positioner.

Frånvaron från en politisk stark hand i en miljö där allt som tidigare var tillåtet också var uttalat, till dagens situation där allt som inte är förbjudet tycks tillåtet kan möjligen vara medveten politik från Putins sida. Han skulle kunna avvakta för att kliva in och återställa ordningen i det skick han önskar, när konkurrensen hårdnat tillräckligt. Putin har visat dokumenterad skicklighet i den typen av maktbalansscenarier. Men tiden börjar bli knapp, de centrifugala krafterna växer snabbt. Detta kan konstateras även ute i landet där en ökande polycentrism är märkbar. Det är två och ett halvt år kvar till nästa presidentval, och det borde vara en alltför lång period att släppa fram dessa krafter redan nu. De som tack vare Putin berikat sig eller fått maktpositioner (som också är berikande) kommer sannolikt inte att vilja ge upp dessa, samtidigt som den inbördes konkurrensen mellan kraftministerier, energisektorn och andra tunga aktörer ökar. Som vanligt kan såväl ryska analytiker som utländska bara spekulera om utgången bakom bysantinska ridåer och under olika mattor.

Författaren är f d byråchef och ledamot av KKrVA.

En isande nordanvind

Reflektion

Vid en presskonferens hos det ryska Utrikesministeriet, den 23MAJ2019, kom en fråga ställas från det samlade pressauditoriet, till det ryska Utrikesministeriets talesperson MariaZakharova angående modifieringen av en norsk radaranläggning på Vardø, cirka 50 km från ryskt territorium.1 Enligt den norska Försvarsmakten skall anläggningen modifieras mellan 2017 och 2020 och används för övervakning av norska intresseområden samt lokalisering och kategorisering av objekt i rymden.2Enligt NRK, skall radarn på Vardø även delge information till USA.3 Under det första halvåret av 2019 förefaller modifieringsarbetet tagit fart då delar till radarn har anlänt från USA, för installation på anläggningen vid Vardø.4

Vad var det då som framfördes vid denna presskonferens? Enligt det ryska Utrikesministeriets talesperson kommer Ryssland vidta åtgärder mot Norge för att garantera sin säkerhet maa. det pågående moderniseringsarbetet vid radarstationen på Vardø. Enligt det ryska Utrikesministeriet skall även radarn på Vardø utgöra en del i USA missilförsvar.5 Ryssland förefaller, åtminstone retoriskt, anse att detta moderniseringsarbete är ett hot mot sin nationella säkerhet. Vilket skulle kunna förklaras utifrån de faktum att en stor del av den ryska s.k. andraslagsförmågan, strategiska atomubåtar, är baserade vid Kolahalvön.6Dessa ubåtar förmodas ha patrullområden i Barentshav, dels i fred, dels vid en väpnad konflikt.7 Vad de ryska motåtgärderna skulle bestå i förmedlades ej av det ryska Utrikesministeriet.

Ryssland har under en lång tid uppvisat ett missnöje kring den norska radarstationen och dess ev. koppling till det amerikanska missilförsvaret. I närtid har den norska militära underrättelsetjänsten delgivit uppgifter att Ryssland vid två tillfällen, 2017 och 2018, genomfört simulerade offensiva flygföretag riktade mot radaranläggningen på Vardø.8Men redan år 2000 uttalade sig en rysk general kring radaranläggningen. Den ryske generalen framförde då att radarn på Vardø utgjorde ett förutbestämt målval för ryska taktiska kärnvapen.9 Om radarn skulle ingå som en del i det amerikanska missilförsvaret, får dess placering anses vara väl vald10 maa. att den kortaste vägen för Ryssland att bekämpa mål med, dels robotar, dels ballistiska missiler, på östkusten av den nordamerikanska kontinenten går över Arktis.11Varför utgör då detta en stötesten för Ryssland?

I rysk säkerhetspolitisk förfaller fortfarande kärnvapen inneha en central roll.12 Därutöver kan kärnvapnen kompensera för eventuella brister i rysk konventionell militär förmåga.13Ur ett perspektiv skulle således den norska radarn på Vardø utifrån dess placering sett till troliga avfyringsbanor, kunna påverka hela den ryska s.k. kärnvapentriad och därmed ytterst den rysk säkerhetspolitik. Dock, med hänsyn till Rysslands omfattande kärnvapenarsenal14 samt det begränsade antal mål som det amerikanska ballistiska missilförsvaret förefaller kunna verka mot,15 kan det inteanses som rimligt att den norska radarn på Vardø utgör något egentligt hot mot Ryssland.

Ur ett annat perspektiv skulle dock den norska radarn kunna spela en avgörande funktion om den ingår i det amerikanska ballistiska missilförsvaret. Detta skulle vara målföljning vid insättandet av en ytterst begränsad mängd kärnvapen mot USA.16 Detta skulle kunna ske inom ramen för s.k. nukleär deeskalering. Det vill säga hot om insättande av kärnvapen eller insättande med ett ytterst begränsat antal i syfte att avsluta en konflikt.17Dock bör det beaktas att något officiellt stöd för tankegångarna kring s.k. nukleär deeskalering ej förefaller finnas i de öppna ryska doktrinerna, utan de flestas resonemang kring detta går att härleda till en artikel från 1999 publicerad i den ryska militärteoretiska tidskriften "Militär tanke".18Den uppvisade ryska aversionen både i retorik och militär handling mot den norska radarn skulle möjligen kunna indikera att Ryssland doktrinärt kan tänkas tillämpa s.k. nukleär deeskalering. För det är enbart då den norska radarn kan spela en avgörande roll. Detta resonemang bygger dock på att den skulle ingå i det amerikanska ballistiska missilförsvaret.

Det är inte enbart mot den norska radarn på Vardø Ryssland haft säkerhetspolitiska åsikter under de senaste åren. Styrkerotationen av amerikansk trupp på norsk begäran i Norge initialt med 300 marinkårssoldater 2017 som därefter 2018 kom att utökas till 700 marinkårssoldater,19 har stundtals inneburit en hård retorik riktad mot Norge från rysk sida.20 I februari 2019 kom även det ryska utrikesministeriet påtala att Norge generellt genomför en militär styrkeuppbyggnad, något som skulle kräva att Ryssland vidtog motåtgärder. Det uttalandet skede i samband med att en hamn utanför Tromsø eventuellt skulle utrustas för att kunna ta emot atomubåtar.21 Värt att notera är även ett uttalande av Norges försvarschef, Amiral HaakonBruun-Hanssen, i april 2019 där han anser att säkerhetsläget för Norge försämrades under 2018 maa. ryskt agerande.22

I sammanhanget är det värt att notera en övning de ryska väpnade styrkorna skall ha genomfört i de södra delarna av Norska havet under april 2019, med delar av den Norra marinen samt flygstridskrafter ur det ryska fjärrflyget. Övningen genomfördes kort efter den svenska multinationella övningen Nordanvind avslutades.23 Den ryska övningen skall enligt en forskare vid det norska Forsvarets forskningsinstituttutgjort den mest komplexa övning som genomförts av ryska stridskrafter i det aktuella området.24Därutöver föll övningsverksamheten även utanför normalbilden avseende vart den ryska Norra marinen generellt övar.25Vad som även är intressant att notera, är den GPS störning som genomfördes på Nordkalotten innan och under den multinationella NATO övningen Trident Juncture 2018 i Norge, som även Sverige deltog i. Norge har utpekat Ryssland som skyldig till störningen.26Under inledningen av mars månad 2019, ca två veckor innan den svenska övningen Nordanvind påbörjades, rapporterades återigen om störningar på GPS nätet över Nordkalotten.27Någon nation förefaller ej utpekats, inte heller har någon förklaring till störningen delgivits.

Således finns det flertal exempel både där Ryssland retoriskt "angripit" Norge för sin säkerhetspolitik, men även med militära maktmedel i form av övningsverksamhet tydligt visat sitt missnöje mot Norge. I huvuddelen av de retoriska fallen sedan 2016 har Ryssland framfört att de kommer tvingas att vidta motåtgärder, dock har inget konkret framförts avseende vad dessa motåtgärder skulle innefatta.

Vad som dock är anmärkningsvärt är den låga andelen markförband Ryssland har på Nordkalotten, trots den vikt de förefaller tillmäta det geografiska området. I dagsläget verkar markförbanden bestå av två motoriserade brigader, en marininfanteribrigad, därutöver en kustrobotbrigad, en maritim specialförbandsbrigad, ett ingenjörsregemente och en armékårsstab.28Dock har en satsning genomförts i det aktuella området på s.k. avreglingsförmåga men även olika typer av sensorkedjor.29Huruvida den förmågan är adekvat och funktionell får anses utgöra en öppen fråga, enligt vissa är den ej det,30enligt andra skall den kunna utgöra en adekvat förmågeökning som t.om. skulle möjliggöra offensiva markoperationer på Nordkalotten med den nuvarande förbandsstrukturen.31Markförsvaret i det aktuella området kan dock förstärkas både snabbt och dolt, vilket även förefaller genomförts under den operativa-strategiska övningen Zapad-2017 för det västra militärdistriktet (MD V). En förflyttning av förband som enligt den norska militära underrättelsetjänsten skall ha varit den största genomförd av Ryssland till det aktuella området, sedan det s.k. kalla krigets slut.32

Avslutningsvis, vad som är synnerligen intressant är att den ryska retoriken och agerandet vilket uppvisats mot Norge, kan anses vara ett av de hårdare mot västliga länder. Framförallt vid en jämförelse kring Östersjön, där den huvudsakliga säkerhetsdiskussionen för de västliga länderna är fokuserad. Dock har mig veterligen ingen av Östersjöstaterna uppvisat samma underlag som t.ex. den norska underrättelsetjänsten, där det blir tydligt att militära maktmedel nyttjas som påverkansmedel. Avsaknaden av dylik information kan givetvis bero på att Östersjöstaternas underrättelsetjänster ej vill delge dylik information offentligt och att undertecknad kan ha missat information. Således bör diskussionen kunna omfatta mer än ett geografiskt område ffa. då det förefaller råda tydliga spänningar på Nordkalotten som det diskuteras ytterst lite kring.

Have a good one! // Jägarchefen

Källförteckning

Arms Control Association 1(Engelska)
Federation of American Scientists 1(Engelska)
Forsvaret 1(Norska)
Forsvarsdepartementet 1(Norska)
Försvarsmakten 1(Svenska)
Izvestija 1, 2(Ryska)
Militära artiklar 1(Ryska)
Norsk rikskringkasting 1, 2, 3, 4, 5(Norska)
RAND Corporation 1(Engelska)
Reuters 1, 2, 3, 4 (Engelska)
Russian strategic nuclear forces 1, 2(Engelska)
Rysslands Försvarsministerium 1, 2, 3(Ryska)
Rysslands Utrikesministerium 1(Engelska)
Sveriges Television 1, 2(Svenska)
TASS 1, 2 (Engelska)
Totalförsvarets forskningsinstitut 1, 2, 3, 4, 5(Svenska/Engelska)
The Independent Barents Observer 1(Engelska)
U.S. Department of Defense 1(Engelska)
Verdens Gang 1, 2(Norska)

Baylis, John (red). Gray, Colin S (red). Wirtz, James J (red). Strategy in the contemporary world: an introduction to strategic studies. Oxford: Oxford University Press, 2016.
Sutyagin, Igor. Bronk, Justin. Russia's new ground forces: capabilities, limitations and implications for international security. Milton Park, Abingdon: Routledge Journals, 2017.
Howard, Glen E. Czekaj, Matthew (red). Russia’s Military Strategy and Doctrine. Washington, DC: The Jamestown Foundation, 2019.

Slutnoter

1The Ministry of Foreign Affairs of the Russian Federation. Briefing by Foreign Ministry Spokesperson Maria Zakharova, Moscow, May 23, 2019. 2019. http://www.mid.ru/en/press_service/spokesman/briefings/-/asset_publisher/D2wHaWMCU6Od/content/id/3658436#26(Hämtad 2019-06-02)
2Forsvaret. Modernisering av radaranlegget i Vardø. 2016. https://forsvaret.no/aktuelt/ny-radar-i-vardoe(Hämtad 2019-06-02)
3Norsk rikskringkasting. Wormdal, Bård. Hysj-hysj om ny amerikansk spion-radar til Finnmark. 2019. https://www.nrk.no/finnmark/hysj-hysj-om-ny-amerikansk-spion-radar-til-finnmark-1.14463578(Hämtad 2019-06-02)
4Ibid.
5The Ministry of Foreign Affairs of the Russian Federation. Briefing by Foreign Ministry Spokesperson Maria Zakharova, Moscow, May 23, 2019. 2019. http://www.mid.ru/en/press_service/spokesman/briefings/-/asset_publisher/D2wHaWMCU6Od/content/id/3658436#26(Hämtad 2019-06-02)
6Russian strategic nuclear forces. Strategic fleet. 2019. http://russianforces.org/navy/(Hämtad 2019-06-02)
7Forsvarsdepartementet. Et felles løft. Oslo: Forsvarsdepartementet, 2015, s. 20.
8Norsk rikskringkasting. Wormdal, Bård. Hysj-hysj om ny amerikansk spion-radar til Finnmark. 2019. https://www.nrk.no/finnmark/hysj-hysj-om-ny-amerikansk-spion-radar-til-finnmark-1.14463578(Hämtad 2019-06-02)
9Norsk rikskringkasting. Russiske atomvåpen rettet mot Vardø. 2000. https://www.nrk.no/finnmark/russiske-atomvapen-rettet-mot-vardoradaren-1.116077(Hämtad 2019-06-02)
10Norsk rikskringkasting. Schanche, Tor Emil. Wormdal, Bård. Mener nytt amerikansk militæranlegg på norsk jord vil føre til stormaktskonfrontasjoner. 2016. https://www.nrk.no/finnmark/amerikansk-professor-mener-ny-militaerradar-vil-fore-til-stormaktskonfrontasjoner-1.12929922(Hämtad 2019-06-02)
11Granholm, Niklas. Arktis under förändring – standardbilden utmanas. Stockholm: Totalförsvarets forskningsinstitut, 2016, s. 13, 24.
12Persson, Gudrun (red). Rysk militär förmåga i ett tioårsperspektiv. Stockholm : Avdelningen för försvarsanalys, Totalförsvarets forskningsinstitut (FOI), 2017, s. 36.
Goliath, Martin. Kärnvapen för slagfältsbruk och europeisk säkerhet: en strategisk faktors regionala betydelse. Stockholm : Totalförsvarets forskningsinstitut (FOI), 2017, s. 26.
13Goliath, Martin. Kärnvapen för slagfältsbruk och europeisk säkerhet: en strategisk faktors regionala betydelse. Stockholm : Totalförsvarets forskningsinstitut (FOI), 2017, s. 26.
14Federation of American Scientists. Kristensen, Hans M. Korda, Matt. Status of World Nuclear Forces. 2019. https://fas.org/issues/nuclear-weapons/status-world-nuclear-forces/(Hämtad 2019-06-02)
15Arms Control Association. U.S. Missile Defense Programs at a Glance. 2019. https://www.armscontrol.org/factsheets/usmissiledefense(Hämtad 2019-06-02)
16Baylis, John (red). Gray, Colin S (red). Wirtz, James J (red). Strategy in the contemporary world: an introduction to strategic studies. Oxford: Oxford University Press, 2016, s. 203.
17U.S. Department of Defense. Nuclear Posture Review. Washington DC: U.S. Department of Defense, 2018, s. 30.
18ВОЕННАЯ МЫСЛЬ. О применении ядерного оружия для деэскалации военных действий. 2014. http://militaryarticle.ru/zarubezhnoe-voennoe-obozrenie/1999-zvo/8995-o-primenenii-jadernogo-oruzhija-dlja-dejeskalacii(Hämtad 2019-06-02)
19Reuters. Russia vows consequences after Norway invites more U.S. Marines. 2018. https://www.reuters.com/article/us-norway-usa-russia/russia-vows-consequences-after-norway-invites-more-u-s-marines-idUSKBN1JA1UB(Hämtad 2019-06-02)
20TASS. Russian diplomat stresses US marines deployment to Norway won't improve security. 2016. http://tass.com/politics/908814(Hämtad 2019-06-02)
Sveriges Television. Kasurinen, Anton. Rysk politiker: Norge kan bli mål för kärnvapen. 2016. https://www.svt.se/nyheter/utrikes/rysk-politiker-norge-kan-bli-mal-for-karnvapen(Hämtad 2019-06-02)
TASS. Russian embassy comments on growing US military presence in Norway. 2018. http://tass.com/politics/1009527(Hämtad 2019-06-02)
21Reuters. Russia pledges response to Norwegian military activity. 2019. https://www.reuters.com/article/us-russia-norway/russia-pledges-response-to-norwegian-military-activity-idUSKCN1PW27U(Hämtad 2019-06-01)
Norsk rikskringkasting. Russland reagerer på atomubåthavn. 2019. https://www.nrk.no/finnmark/russland-reagerer-pa-atomubathavn-1.14421119(Hämtad 2019-06-02)
22Norsk rikskringkasting. Forverret sikkerhetssituasjon. 2019. https://www.nrk.no/nordland/_-forverret-sikkerhetssituasjon-1.14524540(Hämtad 2019-06-02)
23Försvarsmakten. Northern Wind. 2019. https://www.forsvarsmakten.se/sv/var-verksamhet/ovningar/avslutade-ovningar/northern-wind/(Hämtad 2019-06-02)
Министерство обороны Российской Федерации. Группировка разнородных ударных сил Северного флота провела учение в южных районах Норвежского моря. 2019. https://function.mil.ru/news_page/country/more.htm?id=12225382@egNews(Hämtad 2019-06-02)
24The Independent Barents Observer. Nilsen, Thomas. Russia claims to have demonstrated complex exercise outside Norway. 2019. https://thebarentsobserver.com/en/security/2019/04/russia-demonstrated-complex-bastion-defense-exercise-outside-norway(Hämtad 2019-06-02)
25Verdens Gang. Rognstrand, Andrea. Russland varsler missiltest utenfor Nordland. 2019. https://www.vg.no/nyheter/innenriks/i/50p7ee/russland-varsler-missiltest-utenfor-nordland(Hämtad 2019-06-02)
26Reuters. Norway says it proved Russian GPS interference during NATO exercises. 2019. https://www.reuters.com/article/us-norway-defence-russia/norway-says-it-proved-russian-gps-interference-during-nato-exercises-idUSKCN1QZ1WN(Hämtad 2019-06-02)
27Sveriges Television. Nilsson, Johan. Störningar i norra Sveriges flygtrafik. 2019. https://www.svt.se/nyheter/lokalt/norrbotten/storningar-hos-trafikflygens-gps(Hämtad 2019-06-02)
28Persson, Gudrun (red). Rysk militär förmåga i ett tioårsperspektiv. Stockholm : Avdelningen för försvarsanalys, Totalförsvarets forskningsinstitut (FOI), 2017, s. 81.
Sutyagin, Igor. Bronk, Justin. Russia's new ground forces: capabilities, limitations and implications for international security. Milton Park, Abingdon: Routledge Journals, 2017. s. 123-124.
Министерство обороны Российской Федерации. Министр обороны России провел очередное заседание Коллегии военного ведомства. 2017. https://function.mil.ru/news_page/country/more.htm?id=12119607@egNews(Hämtad 2019-06-02)
Министерство обороны Российской Федерации. Командующий Северным флотом вручил Боевое знамя недавно сформированному морскому инженерному полку. 2018. https://structure.mil.ru/structure/okruga/north/news/more.htm?id=12209494@egNews(Hämtad 2019-06-02)
29Известия. Михайлов, Алексей. Российский флот услышит вражеские субмарины через спутники. 2016. https://iz.ru/news/623040(Hämtad 2019-06-02)
Pezard, Stephanie. et al. Maintaining Arctic Cooperation with Russia: Planning for Regional Change in the Far North. Santa Monica: RAND Corporation, 2017. s. 12-14.
Reuters. Fouche. Gwladys. Solsvik, Terje. Russian buildup worries Norway before big NATO military exercise. 2018. https://www.reuters.com/article/us-norway-arctic-nato-russia/russian-buildup-worries-norway-before-big-nato-military-exercise-idUSKCN1MC123(Hämtad 2019-06-02)
Известия. Щит и путь: русскую Арктику прикроет радиоэлектронный купол. 2019. https://iz.ru/875561/aleksei-ramm-bogdan-stepovoi-roman-kretcul/shchit-i-put-russkuiu-arktiku-prikroet-radioelektronnyi-kupol(Hämtad 2019-06-02)
30Berglund, Christofer. Dalsjö, Robert. Jonsson, Michael. Bursting the Bubble Russian A2/AD in the Baltic Sea Region: Capabilities, Countermeasures, and Implications. Stockholm: Totalförsvarets forskningsinstitut (FOI), 2019, s. 9-11.
31Howard, Glen E. Czekaj, Matthew (red). Russia’s Military Strategy and Doctrine. Washington, DC: The Jamestown Foundation, 2019, s. 87.
32Verdens Gang. Johnsen, Alf Bjarne. E-sjefen: Russland øvde på angrep mot Nord-Norge. 2018. https://www.vg.no/nyheter/innenriks/i/1kye4W/e-sjefen-russland-oevde-paa-angrep-mot-nord-norge (Hämtad 2019-06-02)

Regionalförsvar

av Jacob Fritzson

Regionalförsvarsförbanden bör bl a ha god förmåga att bekämpa stridsfordon. Foto: Jimmy Croona, Försvarsmakten.

Regionalförsvarsförbanden bör bl a ha god förmåga att bekämpa stridsfordon. Foto: Jimmy Croona, Försvarsmakten.

I försvarsberedningens senaste rapport föreslår denna att det skapas ett antal territoriella skytteförband. Deras uppgift ska vara att försvara, skydda och bevaka viktiga områden och objekt. De ska organiseras som antingen skytteförband samt som stabs-, understöds- och underhållsförband. Beredningen föreslår att förbanden ska utbildas genom värnplikten som grund och därmed genomgå en likadan utbildningsprocess som övriga förband inom försvaret. Samma slutsats nåddes i perspektivstudien där man föreslog ett antal regionalt knutna skyttebataljoner. Jag benämner dessa för regionalförband.

Det intressanta är vilka förmågor en region ska ha och hur dessa ska uppnås. Jag ställer mig positiv till skyttebataljoner som är underställda militärregionerna. Fördelen med att ha regionalt anknutna förband är att de operativa förbanden som de mekaniserade brigaderna kan  avlastas samtidigt som militärregionen kan genomföra exempelvis försvarsstrid med sina  skytteförband.

I Finland har man lokalförsvarsförband, regionalförsvarsförband och manöverförband vilka bildar lokalförsvars-, regional- och operativa/manöverförband. Lokalförsvarsförband påminner en del om vårt hemvärn där frivilligt deltagande utgör grunden och där huvudsyftet är att skydda, bevaka och vid behov försvara. Regionalförsvarsförbanden vars huvuduppgift är att försvara sin egen region avses ej användas över hela Finland. Förbanden har en viss rörlighet men är nedprioriterade vad gäller exempelvis materieltilldelning. Stommen i regionalförsvaret utgörs av tre infanteribrigader som enligt vanlig finsk doktrin har en relativt god tillgång till indirekt eld.  Manöverförbanden utgör spjutspetsen och är tänkta att användas över hela landet. Med Finlands system uppnås ett djup i försvaret samtidigt som de tyngre och mer kvalificerade förbanden inte riskerar att bindas i sekundära insatser utan kan användas där ett avgörande behöver nås.

Den stora nackdelen som jag ser det med Finlands system är att ansvarsförhållandena är något oklara. I nuläget äger inte militärregionen samtliga resurser inom sitt område utan manöverförbanden lyder fortsatt under högre ledning. Den största problematiken som jag ser det är att det kan uppstå ”dubbelplanering” om ledningsförhållandena inte är glasklara och jag anser därför att i svensk tappning ”äger” militärregionen resurserna inom sitt område.

Jag ska i det följande diskutera några av de förbandstyper militärregionen kan anses behöva  och hur de kan organiseras.

Regionala skyttebataljoner

Finlands system med lokala, regionala och operativa styrkor har stora fördelar eftersom det skapar både ett djup i försvaret samtidigt som det ökar chefens ”verktygslåda” och skapar en större handlingsfrihet. Det största bekymret för svensk del kommer att vara bemanning av de tre kategorierna. I nuläget finns ingen personal till regionala skyttebataljoner, men det finns en ganska enkel lösning. De fylls med människor som just nu saknar krigsplacering trots genomförd värnplikt. Alternativet utgörs av de som efter att ha fullgjort sin tjänstgöring med repetitionsutbildning inom manöverbrigaderna placeras i regionala skyttebataljoner. Efter att soldaten genomfört värnplikt samt repetitionsutbildning inom ramen för en KFÖ borde denne  krigsplaceras i en regionalförsvarsbataljon, både av hänsyn till ålder och av hänsyn till att denne kommer att kunna ersättas av yngre värnpliktiga. Denna lösning gör att det kommer ett stadigt inflöde av utbildade soldater till regionalförsvaret varmed skapas en längre tjänstgöringscykel för de som krigsplaceras. Man bör eftersträva att krigsplacera dessa nära sin folkbokföringsadress så att den regionala anknytningen stärks. Vad gäller utbildning av värnpliktiga bör denna förläggas så nära soldatens hem som möjligt. Den regionala anknytningen bidra till försvarsviljan eftersom soldaten är närmare hemmet. Denna effekt kunde exempelvis observeras under finska vinterkriget där slaget vid Mäntyvaara kan tjäna som ett exempel. Utöver detta bidrar den regionala anknytningen till lokal- och terrängkännedom. Slutligen bidrar närheten mellan hemmet och förbandet att en mobilisering förenklas liksom att tiden för denna förkortas.

En regional skyttebataljon bör främst ha som uppgift att försvara och fördröja i syfte att avlasta de mekaniserade och motoriserade brigaderna. Detta ska ske samordnat med manöverbrigaden och under militärregionens ledning. Skyttebataljonerna ska inte ha bevakningsuppgifter eftersom det är uppgifter hemvärnet kan lösa. Hemvärnet bör i tillägg inriktas mot att försvara mindre områden. Då får vi en lösning som påminner som Finlands.

Vad avser materiel till skyttebataljonerna bör vi tillämpa samma lösning som Finland, nämligen att de regionala förbanden är lägre prioriterade än manöverförbanden. Även om det är önskvärt att de tillförs exempelvis Bv410 eller Ptgb 360 så är det i nuläget orealistiskt eftersom manöverbrigaderna måste prioriteras före. Men som jag tidigare debatterat angående infanteri så är fordonstypen inte det mest vitala utan framkomlighet och beväpning är avgörande. Därför kan man i det inledande uppbyggandet nöja sig med lättare och äldre fordon. Enkelhet behöver vara ett ledord för att snabba upp genomförandet. I takt med att system inte längre används i brigaderna kan materiel och personal som betjänar denna krigsplaceras i regionalförsvarsförbanden. Ett exempel är de granatkastarsystem som kommer att ersättas av det nya granatkastarsystemet i de mekaniserade bataljonerna. De äldre systemen kan överföras till regionalförband och därmed har man inte förlorat vare sig aktuellt system eller personal som utbildats på detta system. Det viktigaste är att förbanden organisatoriskt terränganpassas. En regional skyttebataljon avsedd för övre Norrland kan exempelvis inte utrustas med hjulfordon.

Säkerhetsförband

I nuläget är det ett förband som löser säkerhetsinsatser över hela Sverige vilket är 13 Säkerhetsbataljonen. Det är alldeles för lite för att täcka upp hela Sverige under exempelvis ett skymningsläge. Det bör därför, precis som försvarsberedningen föreslår, organiseras säkerhetsförband i samtliga militärregioner samt på Gotland. Dessa bör bestå av kontinuerligt anställd personal som har militärregionen som sitt huvudsakliga insatsområde. Med enbart ett förband av denna typ är det svårt att möta och parera hot i olika riktningar under ett skymningsläge, exempelvis att både kunna verka på Gotland samtidigt som förbandet ska verka längs den finska gränsen. Fallet Ukraina visar att det kommer att finnas behov av att i ett tidigt skede möta säkerhetshot vilka inte uppträder som reguljära förband gör. Viktigast av allt med regionala säkerhetsförband är att de kommer att unna bygga upp en kunskap om sitt område samt där kunna fastställa en normalbild vilket gör förbandet effektivare.

Sebastian Merlöv lyfte i sin artikel även upp regionala specialförband motsvarande SOG. Även här ser jag en klar fördel med förband som sedan tidigare har kunskap om sitt insatsområde samtidigt som man kan avlasta SOG. Jag uppmanar läsaren att läsa hans artikel.

Understöd

I nuläget finns organisatoriskt i varje brigad en artilleribataljon och planen för framtiden är att även de framtida brigaderna ska innehålla en sådan. Därutöver ska det i framtiden anskaffas ett nytt brigadartilleri så att Archersystemet övergår till att bli divisionsartilleri. Bekymret med detta är att all indirekt eld koncentreras till brigaderna och regionerna kommer därför att mer eller mindre stå utan indirekt eld, utöver de få granatkastarplutoner man förfogar över. I den händelse en region ensamt behöver samordna sin strid är det alltså ett rejält underläge man kommer att hamna i om man inte förfogar över egen indirekt eld. Våra fåtaliga granatkastarplutoner är helt otillräckligt. Antingen bör man satsa på att bygga ut plutonerna till kompanier alternativt behöver det ske en anskaffning av artilleri. När brigaderna i framtiden ska tillföras nytt brigadartilleri kan man därför även inkludera inköpet till att innefatta regionalartilleri. Då har militärregionen tillgång till ett eget understöd och blir därför inte beroende av brigaderna. Artilleri på regionnivå innebär att regionen kan understödja brigaderna vid behov och vice versa.

Slutord

Dessa tre förbandstyper är de som militärregionen bedöms ha störst behov av. Givetvis finns där fler förbandstyper som kommer att behövas som exempelvis logistikförband, där jag i nuläget inte har någon uttänkt lösning.

De kommande årens mycket stora utmaningar kräver flexibla lösningar. Därför kan  Försvarsmakten behöva acceptera budgetlösningar som innebär att regionalförbanden börjar organiseras till trots för att personal och materiel med största sannolikhet kommer att vara en bristvara.

Författaren är löjtnant vid Norrbottens Regemente, I 19.

Tillit, det omätbara och omåttligt mätande

av Fredric Westerdahl

Tillit är avgörande för framgång. Foto: Mats Nyström, Försvarsmakten

Försvarsmakten består av människor med omvittnat god lojalitet. Framförallt lojalitet mot vårt uppdrag att försvara Sverige. Vi har tillsammans fördelen av ömsesidig tillit mellan ledare och ledda. Medarbetare blir likväl stundom frustrerade när de ska hantera motstridiga bestämmelser och styrsignaler och gör då så gott det går. Är graden av detaljstyrning för hög, blir konsekvensen att tilliten minskar.

Sveriges Tillitsdelegations huvudbetänkande pekar på brister i offentlig verksamhet, främst inom sjukvården, och att många av dessa problem beror på bristande tillit. Den ökande detaljstyrningen sammanhänger med bristande tillit mellan ledning och medarbetare.

Tillit är erkänt viktigt. Styrning baserad på tillit har blivit allt mer uppskattad, vilket kan ses som en reaktion på styrmodeller enligt New Public Management som försvårat för medarbetare att agera professionellt. Utveckling till så kallad tillitsbaserad styrning är positivt. Professionella medarbetare behöver ökade möjligheter att agera utifrån vad varje situation kräver. Är det bristen på tillit som lett till för mycket detaljstyrning, eller är det detaljstyrning enligt New Public Management som leder till bristande tillit? Vad är orsak och vad är verkan? 

New Public Management bygger på industrilogik från amerikanska bilfabriker och återfinns idag inom all svensk offentlig verksamhet, i större eller mindre omfattning. Forskaren Magnus Lord har pekat på tre bärande idéer i industrilogiken – att separera tänkandet från utförandet, massproduktion och standardiserad fjärrstyrning. Denna logik har visat sig framgångsrik för att producera identiska produkter med minimerad variation.

Försvarsmaktens verksamhet är inte industriproduktion. Att tala om soldatfabriker är missledande. Vår verksamhet handlar ytterst om väpnad strid till försvar av vår frihet och vår demokrati. Att skapa förmåga till väpnad strid handlar om lärande, individuellt och kollektivt lärande.

Att detaljstyrningen har ökat med New Public Management kan förklaras med att brister i kvalitet enligt denna industrilogik ska åtgärdas med ännu mer styrningar och ännu mer uppföljning. Magnus Lord har visat att sjukvård kan bedrivas mer kostnadseffektivt och med högre kvalitet om verksamheten organiseras enligt andra tankemodeller än industrilogiken. Modeller som utgår från att professionella medarbetare ges förtroende att agera enligt vad de anser ger bäst resultat.

Det sker detaljstyrning i Försvarsmakten och det finns en spridd uppfattning om att detaljstyrningen är för omfattande. Alla chefer i Försvarsmakten har erfarenhet av sina medarbetares beteenden. En chef som saknar tillit till sina medarbetare gör det baserat på de förväntningar som erfarenheterna byggt. Chefer som saknar tillit kan svårligen bortse från sina egna, negativa, erfarenheter och börja lita på sina medarbetare, utan att riskera att tilliten bara blir tomma ord utan förankring i praktisk handling. Kosmetiska förändringar i befintliga styrdokument och uppföljningsmodeller ökar inte medarbetarnas handlingsutrymme och knappast deras tillit heller.

Att lita på en person innebär att ta en risk. Vi accepterar den risken när vi uppfattar att alternativet att inte lita på någon är sämre. Den som ges förtroende lever ofta upp till förtroendet genom sitt agerande. Tilliten förstärks och fördjupas till allas fördel genom förtroendefullt agerande. Detta gäller både mellan medarbetare och mellan medarbetare och chefer. Tillit kan inte beordras fram, men graden av detaljstyrning kan minskas, vilket ger förutsättningar för ökande tillit.

Återprofessionalisering är tyvärr inte något enkelt. Att ge ökad handlingsfrihet till medarbetare som inte är vana med det, leder inte nödvändigtvis till omedelbara förbättringar. Det tar tid att lära om och ändra beteenden, men belöningar väntar med ökad effektivitet och ökad trivsel.

Motståndet till ökad tillit ska inte underskattas utan identifieras. Managementfunktioner med djupt rotad industrilogik enligt New Public Managemen ställer krav på att det arbetas med planering, styrning, uppföljning, kvalitetssäkring, rutinbeskrivningar med mera. Planering och uppföljning behövs för väl fungerande verksamhet. Med ökad komplexitet i en verksamhet ökar behovet av separation av planering och utförande. Den radikala ökning av styrdokument och regler Försvarsmakten nu njuter frukterna av beror däremot inte bara på datoriseringens möjligheter att producera väldigt mycket mer dokumentation, utan mer på beteendet att när ett fel har begåtts, är rutinåtgärden att utarbeta ännu fler regler, bestämmelser och styrningar.

Beslut ska fattas så nära de som genomför verksamheten som möjligt. Var bästa beslutsnivå är beror på verksamhet och situation, men en god princip är att beslut som fattas ofta och snabbt, bäst fattas nära verksamheten. Strategiska beslut bör fattas centralt med stöd av analys som överblickar utfallsrummet. När en organisation ska tillväxa bör beslutsmakten decentraliseras. Försvarsmakten har under lång tid hanterat nedmontering och avveckling. När det nu är hög tid för tillväxt av vårt försvar behöver vi andra processer och styrmodeller. De gamla centraliserade ledningsprocesserna blir annars i sig själva till hinder för vår tillväxt.

När människor ges verkligt ansvar och den information de behöver för att agera så tas det också ansvar på riktigt. Tillit blir en konsekvens av visat förtroende. Hur vi styr kan skapa tillit. Låg eller hög tillit är främst en konsekvens av hur styrningen och verksamheten fungerar. Tillit, närmast synonymt med förtroende, kan svårligen införas genom styrning. Tillit är nödvändigt liksom att förändra HUR vi styr så att tilliten kan växa, är avgörande för framgång.

Vår militära profession påverkas negativt av mäthysteri, likt all offentlig verksamhet som lider av New Public Management. Hur ska vi mäta att de utbildade uppfyller de mål vi satt upp? Hur ska vi mäta vilken förmåga ett krigsförband kommer nå? Vi räknar och vi mäter. Vi försöker göra allt mätbart och fokuserar allt mer på det vi tror oss kunna mäta och bortser från det omätbara. Den styrning, uppföljning och analys vilken Försvarsmakten ägnar sig åt internt, såväl som den motsvarande försvarsdepartementet ägnar sig åt över Försvarsmakten, bygger på räknande och mätande av det mätbara.

Mätande är en svår konst. Ställs enögda frågor belönar mätningen sådant som enkelt kan mätas. Mäter vi inte på ett klokt och måttfullt sätt, går vi miste om svårmätbara, men ofta mer relevanta, dimensioner av vår verksamhet och våra resultat. Intåget av New Public Management har lett till en styrning av arbete in i minsta detalj, ofta med manualer, processer och checklistor som katekeser. Vi mäter inte bara våra leveranser som organisation, utan vi låter mäta oss själva. Som om vore vi kugghjul i ett maskineri mäter och kontroller vi vår användbarhet, vår fysiska förmåga, vår prestation. Vilka konsekvenser allt detta mätande har på oss människor har vi inte tagit ställning till. Än.

Jonna Bornemark belyser i sin bok – ”Det omätbaras renässans. En uppgörelse med pedanternas världsherravälde” – hur ängslig kvalitetsmätning, pedantisk mäthysteri och papperstyngd byråkrati, tillsammans utplånar arbetsglädje. Bornemark menar att livsdräneringen är reell i ett förpapprat duktighetsarbete, som görs bara för att systemet kräver det. Medarbetare som upplever att allt dokumenterande får livet att rinna ur dem.

Vårt förnuft har två sidor, en kalkylerande, för yttre fakta vi vet, och en reflekterande, för det vi inte vet. I ”pedanternas världsherravälde” råder slagsida åt den kalkylerande sidan, medan förnuftets reflekterande sida brister. Om vi brister i reflektion, omdöme och etik, innebär det risker för vårt samhälle och vår demokrati?

Att kritiskt tänkande är avgörande för hur vi leder vår verksamhet är självklart för de flesta. Även de som uppvisar tydliga tecken på så kallad funktionell dumhet, brukar ändå prata om att kritiskt tänkande är viktigt. Att var och en inser att vi alla har olika kognitiva bias, som begränsar vårt kritiska tänkande, är tyvärr inte lika självklart. Vi behöver uppfatta våra kognitiva bias, erkänna dem och målmedvetet anstränga oss att alltid motverka våra egna bias.

Vi behöver vara trygga i vår tillit till vår mänskliga förmåga att reflektera och nå hållbara etiska ställningstaganden. Enbart människor kan reflektera och vi kan göra det tillsammans.  Artificiell intelligens kan, och kommer i allt högre utsträckning kunna, kalkylera och hantera fakta. Den mätbara logikens vetenskaper har intalat många att tro att det går att veta precis allt. Vår mänskliga förmåga att hantera förnuftets reflekterande sida blir därför allt mer betydelsefull.

Mätbarhet innebär krav på dokumentation vilket utarmar arbetet, då alla delar som inte låter sig mätas hamnar i skymundan – intuition, omdöme, medmänsklighet. Försiktigheten i att hålla sig till det faktiska, det närmast naturvetenskapligt mätbara och bevisbara, riskerar att göra oss funktionellt dumma. Genom öppenhjärtig reflektion kan vi förhålla oss till även det omätbara, subjektiva och omdömeskrävande.

Vi behöver lyfta blicken och fråga oss hur vill vi ha det. Vi kan välja att bejaka öppenhet i frågan om mätande och måttlighet. Vi behöver arbetslust för att komma någonstans och den lusten kan vi hitta i det omätbara. Kreativt skapande arbete innehåller metoder för att reflektera över det man inte vet och därmed att öva sitt omdöme. Forskning den tydligaste vetenskapliga metod som exemplifierar detta.

Den styrning med manualer, som New Public Management  genomsyrat många samhällsbärande yrken med, har förminskat tilltron till människors goda omdöme. Tilliten till medarbetarnas omdöme behöver återupprättas. Innan vi offrar vår goda svenska arbetsmoral på mätandets torftiga altare, bör vi ställa oss frågan vad det är vi tror oss få av att göra detta offer. Att effektivitet inte alltid levererar de operativa effekter som behövs, är smärtsamt uppenbart efter decennier av effektiviseringar.

Att lyssna är viktigt i vårt demokratiska samhälle. Att ge det omätbara utrymme. Att alla är delaktiga och tänker och reflekterar är idealet i en demokrati. Att träna på att fundera och reflektera tillsammans är därför sedan länge en del i våra professionella officersutbildningar. Att fundera och reflektera tillsammans under grundläggande militär utbildning (GU) är viktigt både för vår demokrati och för det gemensamma lärandet.

Evinnerligt dokumenterande av uppfyllande av standarder och krav för certifiering är inte detsamma som att ge genuina möjligheter för medarbetare att utvecklas i sina yrkesroller. Vi behöver kritiskt reflektera över hur det system vi har leder till mätbarhetshets och hur den påverkar oss, tillsammans som ett lag. Arbete helt byggt på mätbara mål är i många yrken inte lämpligt, utan kan upplevas meningslöst. Faktagranskning och källkritik är bra men det behövs därutöver även reflektion och omdöme att vid behov ifrågasätta enkelspåriga föreställningar om mätbarhet.

Graden av förtroende, låg eller hög tillit, är främst en konsekvens av hur styrningen och verksamheten fungerar. Tillit, närmast synonymt med förtroende, kan svårligen införas genom styrning. Tillit är nödvändigt och att förändra HUR vi styr så att tilliten kan öka är avgörande för framgång.

När mätande av kravuppfyllande blir ett mål i sig självt, blir resultatet därefter. Kraven blir lägre för att kunna vara mätbara och kraven blir framförallt lägre för att en större andel ska uppnå kravnivån. Att leverera fler som uppnår kraven blir i mäthysterin viktigare än att kraven är relevanta.

Forskarna David Dunning och Justin Kruger har beskrivit fenomenet som kallas Dunning–Kruger-effekten. Den innebär att inkompetenta människor tror sig vara kompetenta och i besittning av förmågor de faktiskt saknar. Förklaringen kan vara att de inkompetenta saknar förmågan att göra rimliga bedömningar av sin förmåga, eftersom den bedömningen i sig kräver kunnighet.

Vi försöker efter bästa förmåga förstå läget och söker då, medvetet eller omedvetet, information som bekräftar våra egna idéer och föreställningar. Fakta som motsäger våra antaganden har människor ofta svårt att ta till sig. Vi riskerar att mäta för att få bekräftelse på våra föreställningar snarare än för att kunna avfärda dem.

Bristen på resurser för att försvara Sverige är Försvarsmaktens huvudsakliga utmaning. För lite försvarsmateriel, för få försvarsanställda och för få frivilliga, är de huvudsakliga resursbristerna. Bristerna är orsakade främst av allt för små försvarsanslag under allt för lång tid. En mer jämställd Försvarsmakt kan bidra till att fler vill tjänstgöra som frivilliga, som anställda och som värnpliktiga. När främmande makt genomför operationer mot Sverige, påverkansoperationer eller andra operationer, är det vår samlade förmåga att försvara oss som är avgörande. Då behövs alla goda krafter tillsammans.

Jag hoppas vi förmår bryta med New Public Management, och dess följder av mer och mer förpapprat duktighetsarbete, och gå i riktning mot mer professionalisering. Ett lackmustest på sådan förändring är om officerare, med mångårig utbildning i taktik och erfarenhet av att leda utbildning för väpnad strid, ska få sluta använda sin tid till att administrera diverse HR-formulär och liknade uppgifter som inte kräver militär kompetens.

Vår ansvarskultur är mycket betydelsefull. Alternativet får inte vara en destruktiv kultur som hindrar goda visioner att förverkligas. Tecken på destruktiva beteenden är;

  • Respektlöst förminskande och översitteri
  • Favorisering, orättvishet, olika behandling
  • Avsaknad av medkänsla, uppskattning och stöd
  • Frampressade kortsiktiga resultat på bekostnad av strategisk långsiktighet
  • Överdriven kontroll och detaljstyrning
  • Avsaknad av integritet, med institutionaliserad oärlighet som följd

 
Min upplevelse är att i Försvarsmakten finns det starka och kraftfulla ledarskap som krävs för åtgärda även destruktiva beteenden. Vi har tillgångar i ledare som är lyssnande, uppskattande, utmanande, stödjande och möjliggörande. Ledare som värdesätter hårt arbete, integritet, uppriktighet, engagemang och hängivenhet. Vi kan tillsammans åstadkomma de förändringar som situationen kräver.

Författaren är överstelöjtnant.

 


Referenser

Tillitsdelegationens huvudbetänkande, Med tillit växer handlingsutrymmet – tillitsbaserad styrning och ledning av välfärdssektorn, SOU 2018:47.

Jonna Bornemark, Det omätbaras renässans : En uppgörelse med pedanternas världsherravälde, 2018.

Magnus Lord, Befria sjukvården: Konsten att lösa sjukvårdens egentliga problem, 2019.

Kruger Justin, Dunning David, Unskilled and unaware of it: how difficulties in recognizing one’s own incompetence lead to inflated self-assessments. Journal of Personality and Social Psychology;1999;77:1121–1134, 1999

 
Bildtext: Tillit är avgörande för framgång.
Foto: Mats Nyström, Försvarsmakten

Globalism versus nationalism i svensk säkerhetspolitik

av Lars Holmqvist

Bild: Shutterstock.com

Sverige har för närvarande, i likhet med många andra Västländer, ett stort och växande problem i form av splittring och polarisering inom samhället.

Inte alla har tagit till sig allvaret i detta. Det innebär att trots att en hel del försök faktiskt görs för att motverka polariseringstendenserna omkring oss så bidrar andra till att förvärra situationen, ofta ovetande.

Ämnet ”motsättningar i samhället” är enormt omfattande. För att göra frågan någorlunda hanterlig utgår det följande från delproblemet globalism versus nationalism.

Globalism och Nationalism

Fenomenet med en ökad polarisering i samhället är vid det här laget  bekant för de flesta. De skarpa skiljelinjerna som skär genom och splittrar samhället kan se olika ut i olika länder men ofta berörs ett eller flera av konfliktområdena stad/land, miljö, minoritetsgrupper (etniska, språkliga, kulturella, religiösa), migration, det politiska etablissemanget eller frågor om den ekonomiska fördelningen.

Men det kanske viktigaste tvistefröet, den fråga som dyker upp i stort sett i varje land, är den upplevda konflikten mellan globalism och nationalism. På sitt sätt den ultimata skiljelinjen. ”Vi och dom”, “Anywheres versus Somewheres”, ”överstatlighet versus självbestämmande”, ”inkluderande versus exkluderande” eller ”rasister versus  samhällsförstörare”. Den sista upplevda skiljelinjen är tyvärr inte så unik som man hade önskat.

Ett sätt att beskriva Globalism och Nationalism och samtidigt en god illustration av hur centrala dessa begrepp är för att förstå begreppet polarisering, är detta:

America is winning again. America is respected again because we are putting America first. We’re putting America first. It hasn’t happened in a lot of decades. We’re putting them first. We’re taking care of ourselves for a change folks… But radical Democrats want to turn back the clock… for the rule of corrupt, power-hungry, globalists. You know what a globalist is? You know what a globalist is? A globalist is a person that wants the globe to do well, frankly, not caring about our country so much.

And you know what, we can’t have that. You know they have a word. It sort of became old-fashioned. It’s called a nationalist, and I say really, we’re not supposed to use that word. You know what I am? I’m a nationalist, okay? I’m a nationalist. Nationalist. Nothing wrong. Use that word. Use that word.

President Donald J Trump, 22 oktober 2018 i Houston, Texas 

Kännetecknande för de resonemang som driver polarisering är att de är såpass hårt deformerade av förenkling att de blir helt oanvändbara för varje försök till konstruktiv dialog, om de inte till och med blir fördummande. Till det kommer att inget av begreppen är definierat, eller snarare definierat på ett stort antal skilda sätt, varför de tenderar att betyda vitt skilda saker beroende på vem som uttrycker dem.

Den mänskliga naturen

Det finns rimligen ett djupt mänskligt behov av att känna gemenskap. Alltsedan vi rörde oss på savannen i den lilla flockens skydd fram till gemenskapen vi idag kan känna med familjen, vännerna, grannarna, hemorten, landskapet, Sverige etcetera så vidare stärkts av banden med andra och vi har på olika sätt anpassat oss till gemenskapen för att undvika att bli utstötta.

Något som inte alla tänker på är att gemenskap per definition är exkluderande. ”Vi örebroare” exkluderar Hallsbergsbor på samma sätt som ”vi i vårt parti” exkluderar dem som tillhör/stödjer andra partier. Poängen är att även om vi vill visa alla människor samma respekt, tillskriva dem samma värdighet och inte ringakta någon, så är alla människor inte lika viktiga för oss. Det måste finnas en gradering. Charles-Louis de Secondat Montesquieu drog denna briljanta slutsats för ca 300 år sedan:

“A truly virtuous man would come to the aid of the most distant stranger as quickly as to his own friend. If men were perfectly virtuous, they wouldn’t have friends.”

Globalism eller nationalism?

För att undvika att hamna i fördumningsfällan som beskrivs ovan, låt oss konstatera att bägge riktningarna på olika sätt har uppenbara fördelar framför den andra.

Omständigheter som talar för ett nationellt inriktat synsätt

Historiskt sett har begreppet nationalstat varit framgångsrikt. Inom ramen för nationalstaten har man lyckat bygga rättssystem och politiska system som medborgarna i hög grad har accepterat och ställt sig bakom. Det har fungerat i det homogena Japan, i någorlunda homogena länder som de nordiska och även i länder där staten över tid har tvingat fram en homogenitet, som i Frankrike, Spanien eller Storbritannien.

Vi har även några exempel på framgångsrika smältdeglar som Australien, Kanada och USA. De kännetecknas av att flertalet medborgare har sökt sig dit och att även majoritetsbefolkningen har identifierat sig som inflyttare. Ursprungsbefolkningarna i dessa länder kan ofta vara av en annan uppfattning.

Omvänt, de statsbildningar som uppkommit utan hänsyn till demografin har visat sig fungera sämre. Vi kan se på länder vars gränser dragits av kolonialmakter tvärs genom olika etniska gruppers traditionella områden, men även på den Habsburgska dubbelmonarkin, Jugoslavien, eller för den delen Tjeckoslovakien.

Det ligger i sakens natur att ett land fungerar mer effektivt om befolkningen behärskar ett gemensamt språk. Undantaget som kanske bekräftar regeln är Schweiz som ju också har en federal struktur med högre grad av regionalt självstyre än något annat europeiskt land.

Många av oss har en positiv syn på olika gruppers önskan om självständighet eller självbestämmande. Det kan röra sig om kurder, katalaner, skottar eller för den delen samer. Analogt borde samma sympati gälla för fransmän, tyskar eller norrmän.

Relationerna mellan de nordiska länderna har under lång tid varit mycket goda, inte minst med tanke på vår gemensamma blodiga historia. Det finns också starka kulturella band och stora likheter mellan våra länder. Men vi är likväl fem länder, med fem valutor. Ifråga om synen på Nato, EU och Euron så har vi valt fyra skilda vägar (endast Norge och Island har gjort samma val) och man kan anta att en nordisk stat ligger väldigt långt borta. Men när fem så pass närbesläktade länder spretar så mycket sinsemellan, vilka blir konsekvenserna av att bygga en europeisk överstat bestående av ett trettiotal länder eller fler?

Omständigheter som talar för ett mer överstatligt synsätt

Från Västroms fall år 410 fram till 1945 kännetecknades Västeuropa av avsaknad av överstatlighet. 1 500 år av exempellöst intensiva konflikter. Ingen härskare böjde på nacken med mindre än att dennes armé besegrades eller inför omedelbart hot om att så skulle ske.

Den stora förändringen efter 1945 är att alla europeiska makter, även de stora som Frankrike, Italien, Storbritannien eller Tyskland, i någon mån har tvingats att böja lite på nacken. Inte inför hot om krig, utan drivna av insikten i att fördjupat samarbete och samordning ger fördelar. Den fria rörligheten inom EU ger människor möjligheten att flytta hit, men ger även svenskar möjligheten att flytta ut. Vårt land är mer exportberoende än de flesta. Hur hade våra exportmöjligheter utvecklats om nationellt sinnade stater i Europa fritt kunnat utnyttja tullar och/eller andra handelshinder för att gynna den egna ekonomin?

I september 2018 uppstod en situation där Kinas ambassad krävde en ursäkt från UD samt att Sverige skulle straffa några poliser. Det hade att göra med händelsen då en grupp kinesiska turister avvisades från ett vandrarhem i centrala Stockholm. I den multipolära världen som vi nu ser växa fram, bör vi inte begå misstaget att tro att ett land om tio miljoner invånare klarar sig bäst på egen hand. Som exempel skulle en handelskonflikt Kina/Sverige kunna bli ytterst allvarlig för oss, medan motsvarande konflikt Kina/EU kanske inte ens skulle bli av, eller, i värsta fall mellan någorlunda jämnstarka parter. Man kan föra ett analogt resonemang avseende militär förmåga, där Sverige under lång tid har anlagt ett i hög grad nationalistiskt synsätt (vilket för författarens del leder till slutsatsen att vi bör gå med i Nato, men detta ligger utanför resonemanget i denna text).

Några saker vi skulle behöva mindre av i debatten – i syfte att motverka tendenser till polarisering

  • I samband med de svåra bränderna sommaren 2018 skrev en representant för Liberalerna en artikel med rubriken: ”Bränderna visar att nationalstatens tid är över”. Bortsett från att påståendet är direkt felaktigt, naturligtvis kan nationalstater samarbeta även kring skogsbränder, så skrämmer det livet ur alla dem som känner trygghet i och tillit till nationalstaten.
  • En representant för Sverigedemokraterna uttryckte i riksdagen den 1 maj 2019 att ”EU-flaggan i riksdagens kammare är ett hån mot svensk demokrati!”. En minst sagt underlig kommentar givet att EU-medlemskapet var en direkt följd av en folkomröstning och att svenskarnas stöd för EU-medlemskapet under en rad av år har varit starkt
  • I Vänsterpartiets partiprogram finns återkommande kritik av den överstatlighet som kommer med EU. Partiets långsiktiga mål lär vara att Sverige ska lämna unionen även om man för närvarande (maj 2019) har satt kravet på ”paus”. Partiet är visserligen trovärdigt när man säger att man har andra bevekelsegrunder än Brexit-anhängarna men man tycks ha lika lite aning om vad som ska komma i unionens ställe.
  • År 2011 släpptes nyheten att Centerpartiledaren Annie Lööf stod bakom idén om ett Sverige med 40 miljoner invånare. Även om nyheten var falsk (Lööf sade verkligen inte detta, det var ett långsökt resonemang kring Kanadas utveckling över lång tid som låg bakom ett påstående från SVT) så bidrog nyheten i hög grad till att nagga på tilliten i vårt samhälle.

Det finns säkert fler exempel, men jag vill inte trötta läsaren mer än nödvändigt.

Det som våra politiska företrädare bör ta till sig är att inte begå misstaget att tro att frågor av denna typ lämpar sig för förenklade resonemang. Vi kan se legitima skäl för skepsis mot överstatlighet likaväl som det finns legitima skäl för ökad överstatlighet. Förstör inte en så pass viktig fråga genom slarvigt agerande. Slarvet driver polarisering!

Det gäller oavsett om man tänker ”nationalistiskt” (som S/MP gör i försvarsfrågor eller som V och SD i väldigt många frågor) eller ”globalistiskt”, (t ex som Alliansen/f d Alliansen resonerar om EU eller NATO).

Författaren är egen företagare och reservofficer.

Svenska gerillapiloternas attack 50 år

Några av Sveriges tidigaste fallskärmsjägare, den stående är Thore Samuelsson. BILDKÄLLA: TS/FJS

Drygt 60 år senare tog jag denna bild av Thore Samuelsson i samma typ av plan, en Dakota.

Den 22 maj 1969 blev en handfull svenskar av stort medialt intresse. De var frivilliga i Biafras unga flygvapen och leddes av Carl Gustaf von Rosen, med krigserfarenhet från Etiopien och Finland. Tillsammans med fyra andra gerillapiloter lyckades han slå ut flera sovjettillverkade stridsflygplan på marken i syfte att stoppa deras angrepp mot civila. Men i Biafrakriget spelade även andra svenskar en roll, som Thore Samuelsson.

Lennart Westberg och jag har skrivit om gerillapiloterna, vars första attack skedde för nu 50 år sedan, i vår bok Svenskar i krig efter 1945. Vi var och är rätt förbluffade över hur lite dessa piloter på senare år har skildrats i böcker, på TV etc. Deras insatser med små raketförsedda sportflygplan (tillverkade i Malmö) mot sovjetiska MiG och Iljusjin är i en klass för sig. Det är också intressant hur konceptet att anfalla flygbaser med oansenliga plan uppkom. Hade de fem svenskarna i Biafra Air Force (BAF) varit exempelvis britter eller amerikaner hade vi nog sett en spelfilm om dem för länge sedan. Apropå britter, den brittiska regeringen stödde, liksom den sovjetiska, i stort sett kriget mot Biafra.

Men bakom gerillapiloternas insats fanns det andra. Syftet med att slå ut nigerianska stridsflygplan på marken var att möjliggöra flygningar med hjälpsändningar. I det senare arbetet deltog andra svenskar, till exempel från Fallskärmsjägarskolan (FJS) i Karlsborg. Jag intervjuade för vår bok en tidigare rustmästare vid FJS, Thore Samuelsson. Han berättade för mig hur han var med om att överlämna "ett par hundra materielfallskärmar" från FJS till von Rosen. Där slutade inte Samuelssons insats utan han for sedan ner själv till området med fyra kollegor (inte bara från FJS), som tillfälligt anställda vid Svenska Röda Korset. Här ska direkt sägas att de inte sysslade med krigföring, men icke desto mindre var de enda svenskarna som dog i Biafrakriget tre från Röda Korsets Biafragrupp.

Bildparet här ovanför fick tyvärr inte plats i boken utan jag lägger istället ut dem här med anledning av 50-årsminnet av Biafrakriget. Vill du läsa mer om svenskarna i det och andra krig i modern tid? Vår bok Svenskar krig efter 1945 säljs i pocket både i bokaffärer och hos nätbokhandlare.

Försvarsberedningen – några kommentarer

av Karlis Neretnieks

Nedanstående inlägg är en bearbetad och utvidgad version av den jag publicerade på min blogg www.karlisn.blogspot.se den 15 maj. KN

Försvarsberedningen har, i mina ögon, levererat en i allt väsentlig bra och väl genomarbetad rapport. Förhoppningsvis kommer huvuddelen av de föreslagna åtgärderna kunna genomföras. Det trots de just nu pågående politiska piruetterna rörande finansieringen. En tydlig majoritet av de partier som deltog i beredningsarbetet är ju ändå överens om inriktningen. Genomförs beredningens förslag kommer Sveriges försvarsförmåga att öka – dock inte till en nivå som motsvarar behoven, varken i dagens eller morgondagens säkerhetspolitiska miljö.

Den stora bristen i rapporten är att den inte bäddar för högre försvarsanslag efter 2025. Detta måste betraktas som tämligen förvånande då det i beredningen fanns en politisk majoritet (M, KD, C, L och SD) för att på längre sikt, mot 2030, öka anslagsnivån till ca 2 % av BNP. En helt nödvändig utveckling då den nivå som beredningen utgått ifrån som mål till 2025,  1,5 % av BNP, kommer att innebära fortsatta allvarliga luckor i vår operativa förmåga. Med ledtider på ofta tio år för materielanskaffning, rekrytering och utbildning av personal, hade det funnits skäl att redan nu avdela en mindre pott med pengar för att vidta förberedelser inför framtida högre anslagsnivåer. Det hade kunnat vara åtgärder som t ex börja projektera vissa materielsystem, begära bygglov och genomföra miljöprövningar för framtida ökad verksamhet. Måttligt kostnadskrävande förberedelser, men ofta väldigt tidsödande. Rapporten ger därför intrycket av ett halvfärdigt projekt, man lägger en god grund men förbereder inte fortsättningen av bygget.

Bara för att nämna två uppenbara behov som tydligt framgår av beredningstexten, men som inte heller på lång sikt kan tillgodoses inom ramen 1,5 % av BNP. Flottan behöver utökas med en ”västkustflottilj” för att kunna bidra till att skyddet av importsjöfarten. Något som den idag inte mäktar med om den samtidigt ska verka i Östersjön, antalet fartyg räcker inte. Armén behöver ytterligare minst en brigad för att göra det trovärdigt att Norrland kan försvaras. Två brigader utgångsgrupperade i Norrland (och utbildade för att verka där) är också en förutsättning för att kunna avdela en brigad för insatser i Finland. Något som beredningen föreslår, men som nu klingar väldigt ihåligt. Finländska läsare lär knappast undgå att notera denna diskrepans mellan ord och verklig förmåga. Att dessa två åtgärder inte skulle hinna realiseras inom den kommande försvarsbeslutsperioden, oberoende av ekonomisk nivå, är klart. Däremot hade det varit lämpligt att nu vidta förberedelser som gjort det möjligt att ha dessa förmågor på plats omkring 2030, om man kunnat planera för en högre anslagsnivå efter 2025. Förutom de två exemplen på behov av operativa förmågor krävs det också en anslagsnivå på avsevärt högre än 1,5 % av BNP för att efterhand kunna omsätta sådan materiel som blir föråldrad omkring 2030 och strax därefter – det måste planeras redan nu.

Med detta sagt om den stora svagheten i beredningens rapport, frånvaron av en inriktning mot ytterligare höjda anslag efter 2025, tycker jag att de åtgärder som föreslås inom ramen för de nu aktuella en och en halv procenten, är i huvudsak ändamålsenliga och väl avvägda. Det även om organisationen också framgent kommer att vara alltför liten för att på ett trovärdigt sätt vara krigsavhållande (avskräckande). Den kommer dock att bli krigsanvändbar, ett stort framsteg jämfört med läget idag. Något som i sig bidrar till att höja tröskeln för ett eventuellt angrepp mot Sverige.

Tonvikten på de föreslagna åtgärderna ligger på att maximalt utnyttja redan anskaffad materiel, etablerade förbandsstrukturer och befintliga anläggningar. Existerande stridsfordon renoveras, korvetterna ges adekvat luftvärnsförmåga, fler vapen anskaffas till JAS-systemet, förrådsställd materiel förbandssätts m  fl liknande åtgärder. Förbanden bemannas fullt ut genom en utökning av antalet värnpliktiga. De områden där det främst föreslås en utökning av organisationen kanske inte är de mest rubrikskapande, logistik, ledning och indirekt eld, men de utgör en förutsättning för att övriga förband överhuvudtaget ska fungera och kunna komma till verkan.

Ur operativ synvinkel framstår den föreslagna förstärkningen på Gotland, upprättandet av en brigad i Skåne och utbyggnaden av Flygvapnets bassystem som de kanske mest betydelsefulla, förutom att krigsorganisationen blir operativt användbar och inte bara kan lösa begränsade taktiska uppgifter.

Det finns många enskildheter i beredningens rapport som skulle kunna kommenteras. Jag begränsar mig här till några få.

Att armén ska innehålla tre mekaniserade brigader, i stället för som nu två, känns på gränsen till självklart. Det finns tre presumtiva ”brigadplattformar” (P 7, P 4 och I 19) och redan idag tillgängliga stridsfordon räcker till en sådan organisationsförändring. Här är det främst en fråga om bemanning, något som kan lösas med ett ökat värnpliktsuttag. Beredningen har också tagit hänsyn till de behov av logistik och indirekt understöd som en brigadorganisation kräver. Att huvuddelen av förbanden i Stockholm samlas i en organisationsenhet och ges benämningen brigad, trots att den bara kommer innehålla två stridande bataljoner, är positivt. Det ger en tydligare struktur som underlättar såväl ledning, utbildning som logistik. Att ett av världens äldsta förband ”Livgardesbrigaden”, som funnits sedan 1522, därmed återuppstår som ett högre förband är också välkommet. Det går alltid att diskutera vad historia betyder, men det är sannolikt inte oväsentligt för personalens motivation och som en signal utåt. ”The Guards Brigade” eller ”The Life Guards” har en av oss ofta underskattad klang utomlands. (Som kuriosa: i Ryssland återuppsattes nyligen det av Peter den store, år 1683, grundade Preobrazjenskij-gardet).

Den beskrivna utvecklingen av marinen framstår som klart oroande. Visserligen tillförs en ubåt, korvetterna ges robotluftvärn och en amfibiebataljon sätts upp på Västkusten, det är bra. Det är dock svårt att värja sig mot intrycket att beredningen haft svårt att bestämma sig för vilken typ av marin vi behöver, och vilka uppgifter den ska lösa. Åtskilliga av flottans fartyg faller också för åldersstrecket omkring 2030, förberedelser för att ersätta dessa måste påbörjas i denna period. Här, om någonstans, framträder behovet av en mer långsiktig inriktning, och ökade anslag, väldigt tydligt.

Flygvapnets utveckling är den som beskrivs tydligast. Kanske naturligt då den i huvudsak är knuten till ett dominerande vapensystem, JAS, och att projektet löper över mycket lång tid. Här är det glädjande att beredningen sett till helheten, inte bara plattformarna, utan också till vad som krävs för att systemet ska kunna verka. Skrivningarna som pekar på att bassystemet bör byggas ut visar tydligt på att förmågan till nationellt försvar är prioriterad , flygvapnets överlevnad och uthållighet vid ett angrepp måste säkerställas.

Återupprättandet av F 16 i Uppsala som en fullvärdig flygflottilj känns också välmotiverat. Det ger inte bara möjligheter till att öka antalet stridsflygdivisioner i Flygvapnet, utan skapar även förutsättningar till en flexiblare basering. Här bör också noteras de möjligheter som en utbyggd basorganisation i Mellansverige innebär för att kunna ta emot utländsk hjälp, och för att skapa ett bakre basområde för finska flygstridskrafter.

Hemvärnets ökade betydelse framgår genom de betydande satsningar på bemanning och kvalificerad beväpning som föreslås.  En helt rimlig inriktning med hänsyn till behovet av markstridsförband över ytan och nödvändigheten att kunna möta olika typer av ”hybridhot”. Det snabbt och i alla delar av landet. Det som däremot framstår som oklart är hur denna utveckling av Hemvärnet ska ledas och genomföras i praktiken. Samtidigt som det framhålls att Hemvärnet självständigt ska kunna göra prioriteringar och identifiera behov pekar den föreslagna utvecklingen på behovet av just motsatsen. Ju mer kvalificerad beväpning och betydelsefullare roll Hemvärnet ges i markstriden, desto större kommer samordningsbehovet med armén i övrigt att bli.  Behovet av att gemensamt planera utbildning, utnyttjande av skjutfält och utbildningsanordningar, samordna materielförsörjning och utveckla gemensamma ledningsmetoder, kommer att öka. Även befälsförsörjningen kommer behöva samordnas i större utsträckning än idag med hänsyn till de ökade krav som kommer att ställas på Hemvärnet. Det kommer också behövas fler aktiva officerare på olika chefsbefattningar i Hemvärnet. Att då ge Hemvärnet en självständigare roll i förhållande till övriga markstridsförband känns oövertänkt. Här uppstår känslan att jakten på politiska ”popularitetspoäng” hos dem som frivilligt engagerar sig i Försvarsmakten slagit igenom på ett olyckligt sätt. Vi riskerar att få två arméer med dubblerade funktioner och inbördes konkurrens. Knappast det bästa sättet att använda knappa resurser.

Den idag stora bristen på officerare, och än mer så imorgon, har lett till att beredningen kommit upp med ett förslag om hur vi ska modifiera dagens officersutbildningssystem med en utvecklad variant av ”Särskild officersutbildning” (SOFU). Det både för att bredda rekryteringsbasen som för att snabbare fylla upp organisationen. Man skissar på en modell där officersutbildningen skulle inledas med att alla blivande officerare, aktiva som reserv, genomför en fullständig värnpliktsutbildning vilken efterföljs av en ”befälskurs” på ca ett år, inriktad mot uppgiften att leda lägre förband i krig. Det skulle leda till att alla kan krigsplaceras efter två år. De officersaspiranter som redan har en akademisk utbildning skulle då kunna utnämnas till officerare och anställas. De som saknar akademisk utbildning skulle gå vidare till Försvarshögskolan för akademiska studier, för att när de är genomförda bli utnämnda till officerare. Reservofficerarna krigsplaceras efter genomförd ”befälskurs” och återgår till sin civila gärning, ungefär som idag. Sannolikt skulle den så kallade verksamhetsförlagda utbildningen vid Försvarshögskolan då kunna kortas eller utgå, den är ju i huvudsak genomförd. Även de som av olika skäl hoppar av utbildningen vid Försvarshögskolan, tämligen många, skulle därmed också vara krigsplaceringsbara. Sammantaget, ett större antal krigsplaceringsbara officerare. Ytterligare en bonus vore att ”befälskursen” med denna modell skulle få ett så stort elevantal att det vore möjligt att i större utsträckning bedriva övningar där eleverna kan öva med varandra inom ramen för lägre förband, och inte alltid vara beroende av extern övningstrupp. Det skulle också finnas skäl, och möjlighet, att avdela särskilt kompetenta officerare för att leda ”befälskursen”. Modellen skulle innebära en stor skillnad mot dagens tämligen plottriga system med små grupper av olika elevkategorier som vid olika tidpunkter ska ges målinriktad ”plutonchefsutbildning” (motsvarande). Intressant nytänkande av beredningen.

Slutligen, det inledande kapitlet i beredningens rapport som beskriver svårigheterna med att göra säkerhetspolitiska bedömningar är mycket väl värt att läsas. Slutsatsen Förhoppningar om att ett återtagande av förmåga ska kunna ske i rätt tid när utvecklingen försämras har historiskt inte visat sig infrias, varken i ett svenskt eller internationellt perspektiv” borde vara en tankeställare för många som har, eller har haft, inflytande på Totalförsvarets utveckling.

Beredningen har gjort ett gott arbete inom givna, eller det man trodde var givna, ramar. Ordföranden Björn von Sydow och huvudsekreteraren Tommy Åkesson, med medhjälpare, förtjänar där beröm. Frånvaron av en långsiktig inriktning mot ytterligare ökade försvarsanslag efter 2025, är dock ytterst olycklig. Risken är dock överhängande att det beredningen lagt en god grund för, ett trovärdigt totalförsvar, inte kommer att kunna förverkligas inom överskådlig tid. Något som inte bara påverkar vår egen försvarsförmåga, utan också hur utlandet, såväl presumtiva givare av militärt stöd som en eventuell angripare, bedömer seriositeten i svensk säkerhetspolitik.

Författaren är generalmajor och ledamot av KKrVA.

Det ökande glappet

Reflektion

Under den gångna veckan, V920, publicerade försvarsberedningen sin rapport "Värnkraft". Försvarsberedningens rapport kom dock överskuggas av de borgerliga partiernas avhopp i det absoluta slutskedet av försvarsberedningens arbete. Avhoppet skedde maa. avsaknaden av garantier kring en stabil finansiering av de föreslagna åtgärderna i försvarsberedningens rapport. Beredningens rapport och slutsatser kommer beröras i ett antal inlägg på denna blogg under året. Detta inlägg kommer dock beröra hotbild och finansiering.

Sedan 2014 har retoriken från myndigheter, statsråd och regering varit att det råder ett försämrat/förändrat säkerhetsläge/normalläge. Detta säkerhetsläge/normalläge tas årligen upp vid olika myndighetsrapporter och sammankomster som s.k. talepunkter från statsråd. Således kan en slutsats bli att säkerhetsläget kontinuerligt förändras till de sämre (vilket även förefaller vara våra grannländers slutsats mtp. dess ökade försvarsanslag). Dock uteblir substantiella satsningar som förändrar t.ex. Försvarsmaktens s.k. insatsorganisation, då den fortsatt är densamma i numerär samt organisering som under tidpunkten när Försvarsmaktens implicita huvuduppgift var att genomföra olika former av operationer inom ramen för utlandstjänst och inte nationellt försvar.

Våra grannländer följer noggrant utvecklingen i Sverige, men även mer fjärran länder då Sveriges geografiska position gör oss till ett nyckelområde i den nu pågående intressekonflikten d.v.s. Sverige utgör både ett geo- och militärstrategiskt viktigt område för betydligt fler länder och intressenter än oss själva. Dessa uteblivna satsningar kring en stats mest basala områden, skyddet av dess egna territorium och medborgare, med en retorik kring ett kontinuerligt försämrat säkerhetsläge får anses urholka trovärdigheten kring staten Sveriges förmåga att upprätthålla sin integritet.

De konkreta åtgärderna som går att konstatera under de senaste åren är att en rad bilaterala avtal ingåtts inom säkerhetsområdet, samt att ett antal multilaterala till del fördjupats. Dock utgöra inte dessa avtal, officiellt, någon säkerhetsgaranti utan de medger att nationen Sverige kan ta del av erfarenheter, genomföra övningar m.m. Ur ett raljant perspektiv skulle de gå att säga att staten Sverige snärjer in sig i otaliga samarbeten som inte ger något, men på ytan ser de bra ut i förhållande till ett försämrat säkerhetsläge. Således skulle de gå att säga att säkerhetssamarbeten är som opium för folket.

I detta perspektiv skulle NATO förespråkare kunna säga låt oss gå med i NATO. Dock vill jag hävda att NATO utgör inte den säkerhet och garant för säkerhet som vill påskinas, vilket kommer beröras på denna blogg i ett senare inlägg. Den enda garantin för NATO kollektiva säkerhetsgaranti, artikel 5, gentemot en högteknologisk motståndare vid högintensiv strid, just nu, får anses vara förmågan att kunna påverka en motpart med kärnvapen. Vilket i grunden beror på den ökade mängden medlemmar i alliansen vilket ökar storleken på arean som skall kunna försvaras. Således tar en stat inte med sig något i den kollektiva försvarsförmågan urholkas gradvis trovärdigheten i den kollektiva säkerhetsgarantin. Detta innebär om Sverige skulle gå med i NATO, krävs det en omfattande upprustning maa. av vår stora land- och sjöarea. Vilket i förlängningen innebär att oaktat NATO medlemskap eller ej krävs det att vår egen försvarsförmåga kraftigt måste ökas.

Därmed har staten Sverige blivit en s.k. "säkerhetskonsument". Vårt geo- och militärstrategiska läge samt vår oförmåga att omhänderta det, har gjort att vi just nu parasiterar på andras förmåga att kunna försvara oss. Dock kommer det för eller senare en brytpunkt då varken de runt i kring oss kan försvara oss, ej än mindre vill göra det. Varvid det krävs att vi, Sverige, måste agera för att kunna vara trovärdig. Under det s.k. kalla kriget utgjorde Sverige det s.k. nordvästra flankskyddet, vilket vi fortsatt borde kunna göra med vår nuvarande ekonomiska förmåga. Därav anser undertecknad att vår integritet som en trovärdig stat kan vara på väg att urholkas i det internationella sammanhanget, om vi inte agerar i denna säkerhetsfråga.

Då vi, Sverige, ej förefaller kunna omhänderta denna uppgift innebär det i förlängningen att vi riskerar bli en vasallstat för endera part i den nu pågående säkerhetskonflikten. Det vill säga klarar vi ej av att upprätthålla vår egen integritet blir vi påverkansbar. Vilket i förlängningen innebär att någon annan kommer diktera de säkerhetspolitiska villkoren för oss. Således bör den parlamentariskt tillsatta kommissionen avseende Sveriges försvarsförmåga åhöras. Sammantaget innebär detta att stunden är kommen för våra folkvalda att se sanningen i vitögat avseende det s.k. försämrade säkerhets- och normalläget, som så ofta anföras av dem.

Have a good one! // Jägarchefen