Något om signalspaning

Reflektion

I den norska säkerhetspolisens hotbedömning för 2020 framkommer en rad olika inhämtningsmetoder främmande makter kan tänkas tillämpa för att att kartlägga verksamheter och infrastruktur av betydelse för Norges säkerhet. De inhämtningsmetoder den norska säkerhetspolisen beskriver är:
  • Underrättelseofficerare stationerade i Norge,
  • Tillresta underrättelseofficerare,
  • Underrättelseofficerare som arbetar under falsk identitet och nationalitet,
  • Användande av den främmande maktens egna medborgare,
  • Rekrytering av agenter med norsk eller utländsk identitet,
  • "Insiders" i norska företag
  • Flyg, fartyg, fordon och obemannade flygande farkoster,
  • Avlysning från mobila och stationära plattformar i och utanför Norge,
  • Datornätverksoperationer mot enheter anslutna till internet,
  • Datornätverksoperationer mot slutna system och
  • inhämtning samt systematisering av öppen information.1

Ur ett historiskt perspektiv går huvuddelen av inhämtningsmetoderna främmande makter antas tillämpa i Norge att känna igen. Vad som får anses vara nytt i sammanhanget är datornätverksoperationer och obemannade flygande farkoster. Troligtvis tillämpar även främmande makter liknande metoder i Sverige som i Norge utifrån vad den svenska säkerhetspolisen öppet publicerat.2 Detta inlägg kommer dock inte avhandla inhämtningsmetoder generellt, om än att det finns ett antal intressanta områden den norska säkerhetspolisen berör, utan enbart fokusera på skrivningen avlyssning frånmobila och stationära plattformar ioch utanför ett land och ytterligare avgränsa till i ett land.

Inledningsvis kommer inlägget fokusera på stationära plattformar iett land. Den norska säkerhetspolisen ger ingen beskrivning på hur begreppet plattform skall tolkas utan ett antagande får göras att en stationär plattform t.ex. utgörs av en byggnad. Ur ett historiskt perspektiv finns sådana exempel från det kalla kriget. Sovjetunionen genomförde signalspaning från ett stort antal av deras beskickningar runt om i världen under det kalla kriget.3USA genomförde som minst signalspaning från dess ambassad i Moskva under inledningen av 1970-talet.4 Eventuellt har även Sverige bedrivit signalspaning från sin ambassad i Finland enligt uppgifter som publicerades 1991,5 huruvida det stämmer förefaller inte klarlagts.

Under det kalla kriget genomförde således ett flertal nationer signalspaning från sina beskickningar runt om i världen. I sak inte olovligt, men troligtvis i gråzonen för vad som kan tolereras i verksamhet vid en beskickning på en annan nations territorium. Det får ses som sannolikt att dylik verksamhet även genomförs i dag på olika nationers beskickningar runt om i världen, vilket t.ex. den amerikanska stängningen av det ryska konsulatet i San Francisco indikerar.6 Dock får utnyttjandet av beskickningar för signalspaning anses utgöra en legitim form av inhämtning, om än i gråzonen för hur diplomatiska beskickningar är tänkt att användas.

Genomförs då någon form av signalspaning från stationära plattformar i Sverige av främmande makter? Vid den svenska säkerhetspolisens presentation av sin årsrapport för verksamhetsåret 2018 framförde de att Ryssland genomför signalspaning i Sverige. Hur denna signalspaning genomförs beskrev inte den svenska säkerhetspolisen.7Däremot får det anses ligga nära till hands att anta, att denna signalspaning genomförs från någon av dess beskickningar på svenskt territorium. Vilket skulle falla in i ett modus operandi som, dels tillämpades av Sovjetunionen under det kalla kriget runt om i världen,8 dels bedrevs 2016, och troligtvis fortsatt bedrivs, av Ryssland i t.ex. Litauen.9

Huruvida någon form av stationär signalspaning genomförts utanför någon beskickning av främmande makter förefaller det ej finnas någon offentlig rapportering om. Dock får det ses som möjligt att främmande makter skulle kunna använda sig av många av de civila lösningar som i dagsläget finns tillgängliga i syfte att skapa ett signalspaningssystem på en annan nations territorium.10Det skulle kunna innebära att radioutrustning utplaceras i t.ex. fastigheter med tillhörande antenner och sedermera fjärrstyrs över internet men även överför den upptagna informationen över internet till den främmande makten som genomför signalspaningen på en annan nations territorium. Dylika kommersiella lösningar finns för privatpersoner i dagsläget, varvid en främmande makt torde kunna utnyttja dessa eller utveckla egna system bestående av de civila komponenter som nyttjas i de tekniska lösningarna vilket i dag finns.11

Givetvis skulle även renodlade statliga signalspaningslösningar kunna tillämpas och utplaceras på olika sätt, för att utgöra en s.k. stationär plattform. I Sten Ekmans bok, Sverige ochFinland under kalla kriget: hemligtmilitärt samarbete, publiceras en intervju med en helikopterförare, enl. den tidigare nämnda författaren, vidden s.k. Flygenhet 66. Denna enhet sorterade under den svenska militära underrättelsetjänsten. Denne helikopterförare hävdar att hanskall ha utplacerat signalspaningsutrustning på ryskt territorium, underen helikopterflygning i Ryssland.12Stämmer uppgifterna, vilket undertecknad ställer sig kritisk till, bör utrustningen utplacerats någon gång under 1990-talet maa. att Flygenhet 66, enl. författaren och journalisten Mikael Holmström,skall avvecklats 1998.13

Vad avser mobila plattformar i ett landfår det antas att den norska säkerhetspolisen åsyftar signalspaningsutrustning placerad på något som rör sig såsom fartyg, fordon och luftfarkost. Återigen ur ett historiskt perspektiv förefaller Sovjetunionen och som minst andra Warszawapakts länder under det kalla kriget tillämpat sig av fordon för att genomföra signalspaning på andra nationers territorium.14Ett exempel på detta är den överenskommelse som upprättades efter andra världskrigets slut och kom att gälla under det kalla kriget, att de allierade ockupationsmakterna kunde genomföra rekognosering i respektive ockupationszon i Tyskland. Detta kom bl.a. leda till att personbilar utrustades med signalspaningsutrustning.15Vad avser personbilar kan dessa ev. även använts för signalspaningsoperationer i Sverige under det kalla kriget.16

I ett svenskt perspektiv under det kalla kriget får den s.k. "TIR-trafiken" med lastbilar anses utgöra ett ev. exempel på möjlig signalspaning på svenskt territorium med mobila plattformar.17 Dock har den svenska debatten efter det kalla krigets slut främst glidit mot att den s.k. "TIR-trafiken" enbart skulle utgjort ett svenskt problem. Detta är dock inte fallet utan det förefaller varit en omfattande trafik över hela Västeuropa med TIR skyltade långtradare.18Ett annat historiskt exempel är användande av olika former av icke-militära fartyg för genomförande av signalspaning.19Detta får även anses utgöra en form av mobil plattform.

Finns det då exempel på inhämtning med mobila plattformar inom ett land i nutid? Enligt den brittiska tidningen The Timesförefaller rysk underrättelsetjänst inneha diplomatiska fordon utrustade för signalspaning utplacerade i olika nationer. Dessa fordon skall även förmåga att kunna skicka meddelande till s.k. agenter.20 Det får även ses som möjligt att icke-militära fartyg kan användas som signalspaningsplattformar, dock är detta ej bekräftat men utifrån tidigare modus operandi får det ses som en möjlighet.21

Det bör även ses som en möjlighet att främmande makter kan använda flygplan eller helikoptrar på olika sätt för att genomföra signalspaning som en mobil plattform, i dåtid såsom nutid. Återigen blir det ett historiskt exempel. Enligt författaren Sten Ekman som intervjuat en tidigare helikopterpilot i Flygenhet 66, skall denna enhet även genomfört signalspaningsuppdrag över Ryssland, dels genom att vara utrustad med signalspaningsutrustning vid flygfärder, dels utrustat ovetande flygförare med signalspaningsutrustning som flugit i anslutning till Ryssland.22

Avslutningsvis, bör signalspaningshotet från främmande makter inom en egen nations gränser tas på allvar? Onekligen bör det tas på största allvar. Dagens avregleringar och globala rörlighet medger betydligt mer möjligheter än under det s.k kalla kriget. Till detta skall även det informationssamhälle vi lever i tas i beaktande. Vilket medger oanade möjligheter till tekniska lösningar för att inhämta information inom signalspanings arenan.

Have a good one! // Jägarchefen

Källförteckning

Foreign Policy 1(Engelska)
Politiets sikkerhetstjeneste 1(Norska)
RAND Corporation 1(Engelska)
Remote Ham Radio 1(Engelska)
Säkerhetspolisen 1(Svenska)
Svenska Dagbladet 1, 2(Svenska)
The New York Times 1(Engelska)
The Times 1(Engelska)
Youtube 1(Engelska)
Välisluureamet 1(Engelska)

Andrew, Christopher M. For the president's eyesonly: secret intelligence and theAmerican presidency from Washington toBush. New York: HarperPerennial, 1996.
Andrew, Christopher M. Mitrochin, Vasilij Nikitič. The sword and the shield: The Mitrokhin archive and the secret history of the KGB. New York: Basic Books, 1999.
Ball, Desmond. Soviet Signals Intelligence (SIGINT). Canberra: Strategic and Defence Studies Centre, Research School of Pacific Studies, The Australian National University, 1989.
Ekman, Sten. Sverigeoch Finland under kalla kriget: hemligt militärt samarbete. Stockholm: Svenskt militärhistoriskt biblioteks förlag, 2017.
Holmström, Mikael. Den dolda alliansen: Sveriges hemligaNATO-förbindelser. Stockholm: Atlantis, 2011.
Huchthausen, Peter A. Sheldon-Duplaix, Alexandre. Hide and seek: the untold story of Cold Warnaval espionage. Hoboken: John Wiley & Sons, 2009.
Second Investigation Department under the Ministry of National Defence. State Security Department. National Threat Assessment. Vilnius: Second Investigation Department under the Ministry of National Defence, State Security Department, 2016.

Slutnoter

1Politiets sikkerhetstjeneste. Nasjonaltrusselvurdering2020. Oslo: Politiets sikkerhetstjeneste, 2020, s. 10.
2Säkerhetspolisen. Säkerhetspolisen2018. Stockholm: Säkerhetspolisen, 2019, s. 31-32, 35, 37.
Sveriges Television Nyheter. Säkerhetshotet mot Sverige: Säpo presenterar årsrapport för 2018. Stockholm: Sveriges Television Nyheter. 2019.
3Andrew, Christopher M. Mitrochin, Vasilij Nikitič. The sword and the shield: The Mitrokhin archive and the secret history of the KGB. New York: Basic Books, 1999, s. 343-349.
Ball, Desmond. Soviet Signals Intelligence (SIGINT). Canberra: Strategic and Defence Studies Centre, Research School of Pacific Studies, The Australian National University, 1989, s. 38-39.
4Andrew, Christopher M. Forthepresident'seyesonly: secretintelligenceandtheAmericanpresidencyfromWashingtontoBush. New York: HarperPerennial, 1996, s. 359.
5Svenska Dagbladet. Signalspaning från ambassad. SvenskaDagbladet. 23 Oktober 1991, s. 5.
6Foreign Policy. Dorfman, Zach. The Secret History of the Russian Consulate in San Francisco. 2017. https://foreignpolicy.com/2017/12/14/the-secret-history-of-the-russian-consulate-in-san-francisco-putin-trump-spies-moscow/(Hämtad 2020-02-16)
7Sveriges Television Nyheter. SäkerhetshotetmotSverige: Säpopresenterarårsrapportför2018. Stockholm: Sveriges Television Nyheter. 2019.
8 Andrew, Christopher M. Mitrochin, Vasilij Nikitič. The sword and the shield: The Mitrokhin archive and the secret history of the KGB. New York: Basic Books, 1999, s. 343-349.
Ball, Desmond. Soviet Signals Intelligence (SIGINT). Canberra: Strategic and Defence Studies Centre, Research School of Pacific Studies, The Australian National University, 1989, s. 38-39.
9Second Investigation Department under the Ministry of National Defence. State Security Department. National Threat Assessment. Vilnius: Second Investigation Department under the Ministry of National Defence, State Security Department, 2016, s. 29.
10Berner, Steven. McClintock, Bruce. Weinbaum, Cortney. SIGINTforAnyone: TheGrowingAvailabilityofSignalsIntelligenceinthePublicDomain. Santa Monica: RAND Corporation, 2017, s. 1-8.
11Remote Ham Radio. Remote Ham Radio. 2020. https://www.remotehamradio.com/(Hämtad 2020-02-16)
Ham Radio Remote operation. 2015. https://www.youtube.com/watch?v=sKWWTldIjn0(Hämtad 2020-02-16)
12Holmström, Mikael. Dendoldaalliansen: SverigeshemligaNATO-förbindelser. Stockholm: Atlantis, 2011, s. 325.
Ekman, Sten. Sverige och Finland under kallakriget: hemligt militärt samarbete. Stockholm: Svenskt militärhistoriskt biblioteks förlag, 2017, s. 182.
13Holmström, Mikael. Dendoldaalliansen: SverigeshemligaNATO-förbindelser. Stockholm: Atlantis, 2011, s. 335.
14Ball, Desmond. SovietSignalsIntelligence(SIGINT). Canberra: Strategic and Defence Studies Centre, Research School of Pacific Studies, The Australian National University, 1989, s. 71.
15The New York Times. Markham, James M. Patrols in Germany: Postwar Vestige. 1985. https://www.nytimes.com/1985/03/29/world/patrols-in-germany-postwar-vestige.html(Hämtad 2020-02-16)
16Holmström, Mikael. Dendoldaalliansen: SverigeshemligaNATO-förbindelser. Stockholm: Atlantis, 2011, s. 21.
17Svenska Dagbladet. Tullen ville stoppa östlångtradare. SvenskaDagbladet. 30 November 1986, s. 6.
18Ball, Desmond. SovietSignalsIntelligence(SIGINT). Canberra: Strategic and Defence Studies Centre, Research School of Pacific Studies, The Australian National University, 1989, s. 72-73.
19Holmström, Mikael. Dendoldaalliansen: SverigeshemligaNATO-förbindelser. Stockholm: Atlantis, 2011, s. 249.
Huchthausen, Peter A. Sheldon-Duplaix, Alexandre. Hide and seek: the untold story of Cold Warnaval espionage. Hoboken: John Wiley & Sons, 2009, s. 182-183.
20The Times. Mooney, John. RussiasmugglinginspycarstoIrelandunderdiplomaticcover. 2018. https://www.thetimes.co.uk/article/russia-smuggling-in-spy-cars-to-ireland-under-diplomatic-cover-zhqt9rv37(Hämtad 2020-02-16)
21Estonian Foreign Intelligence Service. InternationalSecurityandEstonia2019. Tallin: Estonian Foreign Intelligence Service, 2019, s. 12-14.
22Ekman, Sten. SverigeochFinlandunderkallakriget: hemligtmilitärtsamarbete. Stockholm: Svenskt militärhistoriskt biblioteks förlag, 2017, s. 181-182.

Lägga ner är svårt – tillväxa är svårare

Det hade ju kunnat vara en känsla av full fart framåt och försvarspolitisk tillförsikt nu, inför ett försvarsinriktningsbeslut när politiken har samlats till att tillskjuta ett historiskt tillskott – med svenska mått mätt – till Försvarsmakten. Den rådande säkerhetspolitiska utvecklingen kräver det bästa av oss och hur vi agerar noteras av omvärlden. Men istället för samling och signal om sammanhållen beslutsamhet, råder frustration på alla håll, dragkamp om makt och hot om att en fortsatt ökning mot 2 % av BNP riskerar implodera om de tillförda pengarna upplevs absorberas med ett slurp av sådant man trodde redan var på plats. Och då har vi ännu inte sett notan för det civila försvaret, som landar in till regeringen från de bevakningsansvariga myndigheterna i mars.

Förhandlingarna om inriktningspropositionen har som bekant ännu inte inletts. Därmed har inte alla de tillkommande element börjat hanteras, som erfarenhetsmässigt ramlar in under processen inför ett inriktningsbeslut: Det kommer dyka upp fler, ännu okända, ekonomiska realiteter. Det kommer resas krav på tillkommande ”satsningar” som inte är avdömda sedan tidigare och vi har en riksdag med majoritetsförhållanden som kommer göra avtryck. Minns till exempel ett tidigare luciabeslut (2004) då regeringen behövde Vänsterpartiets stöd, vilket resulterade i en förändring kring AJB i Arvidsjaur i elfte timman.

Men vad handlar frustrationen om? Här följer några nedslag i vad som har hänt som jag tror påverkar var vi befinner oss, samt ett försök till att förklara hur respektive aktör upplever situationen.

I höstas krävde M, C, L, KD och SD att Försvarsberedningen åter skulle kallas in, för att förbereda det kommande försvarsinriktningsbeslutet och få klarhet i de ekonomiska realiteterna. Försvarsministern avvisade detta, eftersom det skulle vara en omväg och onödigt byråkratiskt. När nu analysgruppen har arbetat, uppenbarligen utan att ledamöterna har haft tillgång till sekretessbelagd information och utan att man verkar ha uppnått en helt gemensam syn på det ekonomiska läget, kan således fem partier säga vad var det vi sade.

Det framstår som att man ännu inte har en helt gemensam grund att stå på inför de kommande förhandlingarna om propositionen, vilket var idén med analysgruppen. Vad man egentligen är oenig om, framstår för de flesta fortsatt outgrundligt. Vi vet naturligtvis inte hur resultatet hade sett ut om analysarbetet hade skett inom Försvarsberedningens ram, men en skillnad hade varit sekretessnivån.

En aspekt av sekretess och informationsspridning, är den återkommande synpunkten från de försvarspolitiska talespersonerna att de inte har blivit informerade. Daniel Bäckström (C) i DN:

Jag förstår att det är sekretess på en del. Men för helheten och prioriteringen i de kommande förhandlingarna är det ett problem om man inte har med sig alla ingångsvärden för hur pengarna fördelas och helheten.

Detta är en närmast evig fråga. Men det har inte alltid varit som det är nu. Om man till exempel granskar sändlistorna för Försvarsmaktens budgetunderlag, ser man att fram till BU 08 fick utskottet tillsänt sig underlaget, inklusive de hemliga bilagorna. Senare sändes enbart de öppna delarna och tidigare öppna bilagor (till exempel personalredovisningen) gjordes hemliga. De senaste åren finns inte FöU på sändlistan.BU08

Detta innebär såklart inte att ledamöterna står utan underlag, det är ju bara att gå in på Försvarsmaktens hemsida och tanka ner de öppna delarna, eller se till att myndigheten gör en föredragning inför utskottet, men det innebär att de är helt i händerna på regeringen gällande vilka delar de kan ta del av som omfattas av sekretess, i andra konstellationer än utskottet. Jag vet inte bakgrunden till att det är striktare delgivning nu än förr, men det kan ha med ökat underrättelsehot och mindre tillit till ledamöter att göra (dock är det samma ledamöter i aktuella fora). Oavsett bygger det in en automatisk dragkamp om information när man vill dra välgrundade slutsatser, samt den mer negativa möjligheten att undandra sig ansvar, vilket yttrar sig på olika sätt. Politiker kan säga ”vi fick inte veta!” och myndigheten kan tänka ”varför förstår ni inte hur läget är?”, medan man på försvarsdepartementet möjligen känner att ordningen innebär att man har större kontroll. 

En annan fråga – delvis sammanhängande – gäller vem som ska bestämma vad? Det är regeringen som styr riket, men majoritetsförhållandena ändrar förutsättningarna och hänsyn måste tas till riksdagen, om inriktningsbeslutet ska gå igenom. Därigenom är det inte bara traditionen att söka breda överenskommelser inom försvars- och säkerhetspolitiken som försvarsministern har att förhålla sig till (eller en socialdemokratisk vinst i att hålla den fd. alliansen splittrad inom området) utan ren mandat-matematik.

Från Försvarsmaktens sida lär man med stigande förvåning konstatera att politiker allt mer ihärdigt hävdar att deras avvägning och inriktning ska gälla, i konstrast till delar av Försvarsmaktens förslag. Expertmyndighetens och ÖB:s militära råd överprövas av människor som inte tillhör den militära professionen. Vad innebär det i förlängningen för vilket ansvar man kan ta som chef i myndigheten och vad händer om man inte står fast vid det råd man gett, utan börjar ta hänsyn till aktuellt politiskt läge? Hur skulle trovärdigheten i förlängningen påverkas av det? Detta perspektiv bygger på att Försvarsmaktens underlag är rent objektiva, genomspelade och avvägda utifrån maximal försvarseffekt, utan andra inneboende krafter som drar åt olika håll. Den bilden har inte alltid politiken – man känner andra så som man känner sig själv – och det är ett av skälen till att den försvarspolitiska detaljnivån är omfattande.

Det finns fler skäl till detaljstyrningen och alla är inte precis ädla, men några är lättare att förstå om man mentaliserar det politiska perspektivet:  En orsak är en misstro gentemot Försvarsmakten när det gäller att effektuera de beslut som fattas (och då blir man än mer detaljrik för att öka säkerheten i styrningen till nästa gång). En annan orsak är minnet av tidigare politiska ingripanden som det sedan blir samsyn om, t.ex. återetablering Gotland. En tredje handlar om stödet för fortsatta satsningar i bredare politiska lager, i en helhetsavvägning mot andra politikområden: Så länge som det säkerhetspolitiska läget inte upplevs mer akut än att det finns tid för politisk styrning, måste de försvarspolitiska talespersonerna kunna komma tillbaka till sina riksdagsgrupper och redogöra för att det blev ungefär som de beskrev att det skulle bli, när pengatilldelningen motiverades. Annars riskerar stödet för fortsatta satsningar att utebli.

Men denna gång bedömer jag att grunden till den politiska envisheten framförallt återfinns i de antaganden som gjorts om krigets karaktär, som Försvarsberedningen skrev detaljerat om i Motståndskraft (Ds 2017:66). Utifrån dessa utgångspunkter, bland annat om det väpnade angreppet och innebörden av krigsavhållande förmåga, har beredningen mejslat fram sin inriktning. (1) Det finns således en spårbarhet mellan beredningens förslag och denna grundbild – förslag som man diskuterat fram och tillbaka, kompromissat kring och lyckats enas om. När beredningens förslag ifrågasätts läggs inte dessa bitar ihop, vilket förmodligen gör att man riskerar att tala förbi varandra.

Möjligen hade det varit intressant att se Försvarsmaktens sammanvägda utformning utifrån precis samma resonemang om det väpnade angrepp som beredningen för, med tillhörande beskrivningar om varför man eventuellt avviker och förespråkar något annat inom given ekonomi och tidsperiod för genomförande. Det hade kunnat renodla och tydliggöra eventuella skillnader och bevekelsegrunder mellan expertis och folkvalda.

Härmed utkristalliserar sig ännu en evig fråga: Hur gifter vi bättre ihop politiken och myndigheten kring grundläggande antaganden om vilken effekt Försvarsmakten ska kunna leverera över tid och i olika geografiska områden? Men nu är det inte så mycket tid för de eviga frågorna. Det står en ko på isen.

Försvarspolitikerna har bestämt sig och de kommer förhandla om totalförsvarspropositionen utifrån Försvarsberedningens förslag. Under samma tid ska man komma överens om ambitionsnivå för det civila försvaret i den utlovande totalförsvarspropositionen – ett område som inte brukar generera samma höga tonläge som inom det militära, men som nu laddas med förväntningar utifrån både ökad kunskap om vilken betydelse det har för det militära försvarets förmåga och de förpliktigande uttalanden som gjorts från politiskt håll.

Frågan kommer vara hur mycket som ryms inom given ekonomi och klassisk kohandel kommer utbryta, förr eller senare. Särskilt om det kommer nya besked eller önskemål att trycka in i kompotten, och något annat måste ut istället. Vi ska inte glömma att man militärpolitiskt är överens om väldigt mycket, när allt kommer omkring, och de inblandade kan påminna sig om att förlora en strid inte alltid betyder att man förlorar kriget. Ibland är det tvärt om.

Försvarsmakten har lämnat sitt underlag, och möjligen kommer det ytterligare besked i kommande budgetunderlag. Nu är det upp till regeringen att bestämma sig för vilken linje man vill driva och hur riksdagsbeslutet ska materialisera sig, så att vi över huvud taget har ett inriktningsbeslut från den 1 januari 2021.

Det är underkänt om vi gör tillväxten till det största försvarspolitiska problemet på länge.

(1) Läs ett resonemang om det i slutet av detta inlägg.

Medel redan anvisade för påstådda brister

En artikel i fredagens Dagens nyheter beskriver brister i Försvarsmaktens verksamhet och materiel och att tillståndet i svenskt försvar skulle vara sämre än vad som tidigare varit känt. Med anledning av artikeln vill Försvarsmakten lämna följande kommentar:

Det här handlar om brister som har varit redovisade för regering och riksdag, som i sin tur har anvisat medel för att möta behoven.

Bakgrunden är följande: I budgetunderlaget för 2019 bedömde Försvarsmakten att de beslutade ekonomiska ramarna medförde att myndigheten skulle vara tvungen att ställa in angelägen verksamhet samt nedprioritera eller senarelägga investeringar, vilket i förlängningen skulle leda till en nedgång i förmåga på några års sikt. I beskrivningen ingick bland annat den typ av brister som beskrivs i den nu aktuella artikeln.

För att begränsa den framtida nedgången i förmåga samt skapa förutsättningar för fortsatt utveckling efter 2021 hemställde Försvarsmakten om ökade anslagsnivåer. Myndigheten äskade ca 3 miljarder för 2019, ca 5 miljarder för 2020 och ca 10 miljarder för 2021 (samt motsvarande under efterföljande år).

I december 2018 fattade riksdagen beslut om statsbudgeten för 2019. Budgetbeslutet innebar att Försvarsmakten tilldelades utökad ekonomi i enlighet med myndighetens äskanden, och beslutet motiverades med de behov som beskrivits i budgetunderlaget.

Strax därefter gav regeringen Försvarsmakten i uppdrag att redovisa hur tillskotten på bästa sätt kunde användas i enlighet med riksdagens beslut. Det gjorde Försvarsmakten i det budgetunderlag som lämnades i februari 2019, där tillskottens användning och fördelning på olika anslag redovisades i detalj, inklusive i den tolvåriga investeringsplanen.

Detta underlag blev grunden för regeringens budgetproposition för 2020, som i sin tur beslutades av riksdagen i december 2019.

Ovanstående beskrivning av förloppet visar hur Försvarsmaktens utveckling har hanterats i statsbudgetprocessen under senare år. På normalt sätt har såväl positiva aspekter som problem beskrivits, både i sammanfattningar och i fördjupningsbilagor. Regering och riksdag har kvitterat genom att fatta erforderliga beslut.

Mats Ström

Kommunikationsdirektör

Kommunernas antagonistiska hotbild

Vår nya Säkerhetsskyddslag från april förra året ålägger alla aktörer som bedriver säkerhetskänslig verksamhet att de ska utreda behovet av säkerhetsskydd, en s k säkerhetsskyddsanalys, och att denna ska dokumenteras. En viktig kategori som berörs av lagen är landets alla kommuner.

Vi kan därför anta att arbetet med att ta fram säkerhetsskyddsanalyser för närvarande bedrivs i ett stort antal kommuner. Hur ska då analysen genomföras för att nå bästa resultat? Grunden för en säkerhetskyddsanalys är att ha en god bild av vad som är skyddsvärt i den egna verksamheten eller det egna ansvarsområdet. Jag tänkte här helt förbigå arbetet med att fastställa kommunens skyddsvärda tillgångar men istället föra ett resonemang om hotbilden, sett ur kommunens synvinkel.

Säkerhetspolisens utmärkta broschyr ”Vägledning i säkerhetsskydd – Säkerhetsskyddsanalys” är visserligen en generellt inriktad skrift men kan ge kommunen ett bra inspel för eget arbete. Broschyrens beskrivning av just hotbilden är kortfattad, inte minst därför att en hotbildsbeskrivning av hög kvalitet förutsätter detaljerade kunskaper om verksamheten, just den typ av kunskaper som människor i den enskilda kommunen bör besitta bättre än andra. Säpo föreslår också lokal samverkan för den som genomför säkerhetsskyddsanalys.

Skeden

Det kan vara en bra idé för kommunen att försöka dela upp olika delar av hotbilden i olika skeden. Hotbilden över tiden är inte statisk utan den förändras.

I Dagsläget. Inte krig, men inte heller fred. Sverige befinner sig faktiskt redan idag i något som kan kallas informationskrig med främmande makt. Vår antagonist kan antas bedriva krigsförberedelser.

II Skymningsläget. Relationerna med ett eller flera länder har kraftigt försämrats och risken för en öppen konflikt i närtid är överhängande.

III Öppen konflikt. Kriget kommer över oss. Den allra svåraste prövningen och det som är dimensionerande för kommunens säkerhetsskyddsanalys.

Antagonistens syfte – vad vill han uppnå?

Ett antagonistiskt hot uppstår inte av en slump. En insats mot vårt land är designad för att tjäna ett visst syfte. Det är svårt för oss att från ”utsidan” försöka fastställa antagonistens syften men det finns ett antal rimliga huvudinriktningar. Man vill förmodligen uppnå uppsatta mål inom minst ett av dessa områden:

  • Påverka allmänhetens uppfattning; försvarsviljan, förtroendet för den politiska ledningen och/eller myndigheterna eller uppfattningen i en viktig politisk fråga
  • Påverka allmänhetens beteende; spontan evakuering, hamstring, skapa oroligheter
  • Påverka relevanta beslutsfattare att fatta beslut i en viss riktning
  • Vilseleda; ge intrycket att man vill uppnå A medan man i själva verket planerar för att uppnå B
  • Förbereda för militär insats längre fram
  • Förbereda för militär insats i närtid

Genom att försöka sätta sig in i vad antagonisten kan tänkas vilja uppnå blir det lite mindre svårt att se vad han skulle kunna göra som tjänar syftet. Ingen antagonistisk aktivitet lär äga rum utan att den styr mot ett bakomliggande syfte.

Något om metoder

Beroende på vilket eller vilka syften som är styrande, kan antagonisten välja den insats, eller mer troligt den mix av insatser, som väntas fungera bäst för att uppnå syftet. Vi kan inte vänta oss någon sorts uppdelning mellan legitima åtgärder, illegitima eller våld. Syftet styr vad som genomförs. Men vi kan ändå se vissa huvudtyper av insats.

Mediainsatser. Idag är media oftast nationella eller internationella. Antagonistiska försök att påverka allmänheten behöver inte sikta in sig mot människor i den egna kommunen, men de egna medborgarna tar förstås del av det som sker på den nationella nivån. Hur kan nyheter, större händelser eller diplomatiska utspel som är avsedda för en bred publik komma att påverka allmänheten i den egna kommunen?

Men hotbilden kan också vara lokal, eller åtminstone regional. Vilka möjligheter har antagonisten att i kommunens (när)område genomföra en operation liknande Columbia Chemical Plant 2014 då okända aktörer ”skapade” en falsk olycka vid en kemisk industri i Louisiana, USA? De tjänstemän som arbetar med säkerhetsskyddsanalys kan med fördel läsa in sig på vad som hände där och då. Kan det inom kommunen eller inom kommunens närområde finnas omständigheter som en antagonist kan utnyttja för att till exempel skapa spontana utrymningar?

Oroligheter. Att en antagonist på olika sätt provocerar fram demonstrationer eller t o m upplopp vilka skapar oro i samhället, belastar polis och andra ”blåsljusmyndigheter” samt trafiksvårigheter.

Sabotage. Genom att störa till exempel färskvattentillgång, elförsörjning, telenät, kollektiva färdmedel, broar, betalsystem eller annan infrastruktur. I ett skede där krigsrisken är överhängande kan sabotage komma att riktas både mot militära och civila mål.

Terrordåd. Vi har av olika skäl vant oss vid tanken på att terrordåd är något som utförs av enskilda individer eller av små grupper, men det finns inga praktiska hinder för att en antagonistiskt sinnad stat kan använda sig av terror. Det skulle kunna vara ett sätt att ”påvisa” att vårt land saknar förmåga att skydda sina egna invånare.

Aktörer – de individer ”på marken” som genomför aktionen

Exempel på aktörer som kan användas för insatser mot Sverige, nationellt eller lokalt:

Opinionsbildare: ”Regeringen har helt tappat greppet! Vi borde snarast…” Dessa skulle till exempel kunna vara politiker, representanter för breda media, ”kändisar” eller personer aktiva på sociala medier som Twitter, Facebook, enskilda bloggar, Instagram, etcetera.

”Aktionsgrupper mot…” Detta är inte folk som på något sätt är avlönade av främmande makt men som på eget initiativ väljer att agera på ett visst sätt, ovetande om att de gynnar antagonisten.

Inhemska eller influgna kriminella. Dessa vet sannolikt inte vilka deras uppdragsgivare är, bara vad de förväntas göra mot betalning. Om, som ett exempel, främmande makt låg bakom fällningen av masten i Häglared 2016, så kan det ha varit ”vanliga” kriminella som utförde handlingen (men vi vet inte). Genom att den som utför dådet inte har någon kännedom om uppdragsgivaren, finns alltid möjligheten för antagonisten att förneka, även om en gärningsman (.män) upptäcks. Förnekelsebarhet är viktig!

Paramilitära grupper. Vi har sannolikt redan idag individer i landet som inte är direkt kopplade till någon främmande makt men av olika skäl (till exempel av etniska, politiska eller kulturella) är lojala mot annat land.

Utländsk militär personal. Förekommer sannolikt redan i fredstid. Det är nu fråga om representanter för specialförband som för närvarande endast ägnar sig åt att rekognosera och förbereda. De kommer sannolikt inte att uppträda aktivt och öppet förrän en militär konfrontation är nära förestående (minus 48-24 timmar). Om öppen konflikt bryter ut kan sådana förband genomföra egna sabotage, eller guida långdistansvapen, genom s k inpekning, mot viktiga större mål (till exempel hamnar, broar, militära anläggningar).

Det konkreta hotet på ett lokalt plan

Hur kan då det konkreta hotet se ut lokalt? Beroende på vilket skede vi talar om (I – Dagsläget, II – Skymningsläget eller III – öppen konflikt) rangordnas antagonistens mål på olika sätt och därmed förändras vår hotbild. Men några generella frågor som kan ställas är:

  • Inom vilka delar av vårt ansvarsområde är vi mer sårbara avseende möjliga konsekvenser än andra? Geografiskt? Delar av våra processer? Flaskhalsar? Viktiga svagheter i vår infrastruktur? Ett stort beroende av (ett litet antal) nyckelpersoner?
  • Vilket slags inverkan på vår verksamhet skulle innebära störst skada?
  • Finns hårdvarukomponenter som det tar lång tid att ersätta?
  • Kan vi identifiera s k ”sensationseffekter” inom vårt område? Att till exempel förstöra Poseidonstatyn i Göteborg torde ha liten praktisk betydelse, men ha ett desto större symbolvärde
  • Kan man genom att angripa delar av vår verksamhet påverka allmänheten till visst beteende, till exempel genom att spontant utrymma ett visst område och göra det i en viss riktning?
  • Är medborgarna mer eller mindre sårbara i olika delar av kommunen?

Sammantaget önskar antagonisten organisera aktioner som är genomförbara, förorsakar stor skada för oss och gärna (men inte nödvändigtvis) har ett symbolvärde.

Hotbilden är inte statisk utan styrs av antagonistens önskemål, var vi befinner oss i konfliktstegen och hur vi har gått tillväga för att minska våra sårbarheter. Som ett exempel, om vi lokalt kan skapa god redundans för elförsörjningen vid samhällskritisk verksamhet (till exempel sjukhus, bensinstationer, etcetera), torde aktioner mot den lokala elförsörjningen  bli svårare att lyckas med och därmed bli mindre attraktivt för antagonisten.

Det finns fler typer av hot än de få punkter jag skriver ovan, men man kan kanske se dessa som ett sätt att komma igång med tanken. Sedan är det uppenbart att användbara svar på frågorna bäst kommer från den egna organisationen, d v s personer som känner den egna verksamheten väl och den egna kommunen eller regionen.

Författaren är egen företagare och reservofficer

Bilder
Täby Kulturskola. Foto: Lars Holmqvist
Den kommunaltekniska verksamheten är en viktig del av samhällets infrastruktur. Foto: Lars Holmqvist
Djursholms slott, tillika Danderyds kommunhus. Foto: Lars Holmqvist

Kommunernas antagonistiska hotbild

Vår nya Säkerhetsskyddslag från april förra året ålägger alla aktörer som bedriver säkerhetskänslig verksamhet att de ska utreda behovet av säkerhetsskydd, en s k säkerhetsskyddsanalys, och att denna ska dokumenteras. En viktig kategori som berörs av lagen är landets alla kommuner.

Vi kan därför anta att arbetet med att ta fram säkerhetsskyddsanalyser för närvarande bedrivs i ett stort antal kommuner. Hur ska då analysen genomföras för att nå bästa resultat? Grunden för en säkerhetskyddsanalys är att ha en god bild av vad som är skyddsvärt i den egna verksamheten eller det egna ansvarsområdet. Jag tänkte här helt förbigå arbetet med att fastställa kommunens skyddsvärda tillgångar men istället föra ett resonemang om hotbilden, sett ur kommunens synvinkel.

Säkerhetspolisens utmärkta broschyr ”Vägledning i säkerhetsskydd – Säkerhetsskyddsanalys” är visserligen en generellt inriktad skrift men kan ge kommunen ett bra inspel för eget arbete. Broschyrens beskrivning av just hotbilden är kortfattad, inte minst därför att en hotbildsbeskrivning av hög kvalitet förutsätter detaljerade kunskaper om verksamheten, just den typ av kunskaper som människor i den enskilda kommunen bör besitta bättre än andra. Säpo föreslår också lokal samverkan för den som genomför säkerhetsskyddsanalys.

Skeden

Det kan vara en bra idé för kommunen att försöka dela upp olika delar av hotbilden i olika skeden. Hotbilden över tiden är inte statisk utan den förändras.

I Dagsläget. Inte krig, men inte heller fred. Sverige befinner sig faktiskt redan idag i något som kan kallas informationskrig med främmande makt. Vår antagonist kan antas bedriva krigsförberedelser.

II Skymningsläget. Relationerna med ett eller flera länder har kraftigt försämrats och risken för en öppen konflikt i närtid är överhängande.

III Öppen konflikt. Kriget kommer över oss. Den allra svåraste prövningen och det som är dimensionerande för kommunens säkerhetsskyddsanalys.

Antagonistens syfte – vad vill han uppnå?

Ett antagonistiskt hot uppstår inte av en slump. En insats mot vårt land är designad för att tjäna ett visst syfte. Det är svårt för oss att från ”utsidan” försöka fastställa antagonistens syften men det finns ett antal rimliga huvudinriktningar. Man vill förmodligen uppnå uppsatta mål inom minst ett av dessa områden:

  • Påverka allmänhetens uppfattning; försvarsviljan, förtroendet för den politiska ledningen och/eller myndigheterna eller uppfattningen i en viktig politisk fråga
  • Påverka allmänhetens beteende; spontan evakuering, hamstring, skapa oroligheter
  • Påverka relevanta beslutsfattare att fatta beslut i en viss riktning
  • Vilseleda; ge intrycket att man vill uppnå A medan man i själva verket planerar för att uppnå B
  • Förbereda för militär insats längre fram
  • Förbereda för militär insats i närtid

Genom att försöka sätta sig in i vad antagonisten kan tänkas vilja uppnå blir det lite mindre svårt att se vad han skulle kunna göra som tjänar syftet. Ingen antagonistisk aktivitet lär äga rum utan att den styr mot ett bakomliggande syfte.

Något om metoder

Beroende på vilket eller vilka syften som är styrande, kan antagonisten välja den insats, eller mer troligt den mix av insatser, som väntas fungera bäst för att uppnå syftet. Vi kan inte vänta oss någon sorts uppdelning mellan legitima åtgärder, illegitima eller våld. Syftet styr vad som genomförs. Men vi kan ändå se vissa huvudtyper av insats.

Mediainsatser. Idag är media oftast nationella eller internationella. Antagonistiska försök att påverka allmänheten behöver inte sikta in sig mot människor i den egna kommunen, men de egna medborgarna tar förstås del av det som sker på den nationella nivån. Hur kan nyheter, större händelser eller diplomatiska utspel som är avsedda för en bred publik komma att påverka allmänheten i den egna kommunen?

Men hotbilden kan också vara lokal, eller åtminstone regional. Vilka möjligheter har antagonisten att i kommunens (när)område genomföra en operation liknande Columbia Chemical Plant 2014 då okända aktörer ”skapade” en falsk olycka vid en kemisk industri i Louisiana, USA? De tjänstemän som arbetar med säkerhetsskyddsanalys kan med fördel läsa in sig på vad som hände där och då. Kan det inom kommunen eller inom kommunens närområde finnas omständigheter som en antagonist kan utnyttja för att till exempel skapa spontana utrymningar?

Oroligheter. Att en antagonist på olika sätt provocerar fram demonstrationer eller t o m upplopp vilka skapar oro i samhället, belastar polis och andra ”blåsljusmyndigheter” samt trafiksvårigheter.

Sabotage. Genom att störa till exempel färskvattentillgång, elförsörjning, telenät, kollektiva färdmedel, broar, betalsystem eller annan infrastruktur. I ett skede där krigsrisken är överhängande kan sabotage komma att riktas både mot militära och civila mål.

Terrordåd. Vi har av olika skäl vant oss vid tanken på att terrordåd är något som utförs av enskilda individer eller av små grupper, men det finns inga praktiska hinder för att en antagonistiskt sinnad stat kan använda sig av terror. Det skulle kunna vara ett sätt att ”påvisa” att vårt land saknar förmåga att skydda sina egna invånare.

Aktörer – de individer ”på marken” som genomför aktionen

Exempel på aktörer som kan användas för insatser mot Sverige, nationellt eller lokalt:

Opinionsbildare: ”Regeringen har helt tappat greppet! Vi borde snarast…” Dessa skulle till exempel kunna vara politiker, representanter för breda media, ”kändisar” eller personer aktiva på sociala medier som Twitter, Facebook, enskilda bloggar, Instagram, etcetera.

”Aktionsgrupper mot…” Detta är inte folk som på något sätt är avlönade av främmande makt men som på eget initiativ väljer att agera på ett visst sätt, ovetande om att de gynnar antagonisten.

Inhemska eller influgna kriminella. Dessa vet sannolikt inte vilka deras uppdragsgivare är, bara vad de förväntas göra mot betalning. Om, som ett exempel, främmande makt låg bakom fällningen av masten i Häglared 2016, så kan det ha varit ”vanliga” kriminella som utförde handlingen (men vi vet inte). Genom att den som utför dådet inte har någon kännedom om uppdragsgivaren, finns alltid möjligheten för antagonisten att förneka, även om en gärningsman (.män) upptäcks. Förnekelsebarhet är viktig!

Paramilitära grupper. Vi har sannolikt redan idag individer i landet som inte är direkt kopplade till någon främmande makt men av olika skäl (till exempel av etniska, politiska eller kulturella) är lojala mot annat land.

Utländsk militär personal. Förekommer sannolikt redan i fredstid. Det är nu fråga om representanter för specialförband som för närvarande endast ägnar sig åt att rekognosera och förbereda. De kommer sannolikt inte att uppträda aktivt och öppet förrän en militär konfrontation är nära förestående (minus 48-24 timmar). Om öppen konflikt bryter ut kan sådana förband genomföra egna sabotage, eller guida långdistansvapen, genom s k inpekning, mot viktiga större mål (till exempel hamnar, broar, militära anläggningar).

Det konkreta hotet på ett lokalt plan

Hur kan då det konkreta hotet se ut lokalt? Beroende på vilket skede vi talar om (I – Dagsläget, II – Skymningsläget eller III – öppen konflikt) rangordnas antagonistens mål på olika sätt och därmed förändras vår hotbild. Men några generella frågor som kan ställas är:

  • Inom vilka delar av vårt ansvarsområde är vi mer sårbara avseende möjliga konsekvenser än andra? Geografiskt? Delar av våra processer? Flaskhalsar? Viktiga svagheter i vår infrastruktur? Ett stort beroende av (ett litet antal) nyckelpersoner?
  • Vilket slags inverkan på vår verksamhet skulle innebära störst skada?
  • Finns hårdvarukomponenter som det tar lång tid att ersätta?
  • Kan vi identifiera s k ”sensationseffekter” inom vårt område? Att till exempel förstöra Poseidonstatyn i Göteborg torde ha liten praktisk betydelse, men ha ett desto större symbolvärde
  • Kan man genom att angripa delar av vår verksamhet påverka allmänheten till visst beteende, till exempel genom att spontant utrymma ett visst område och göra det i en viss riktning?
  • Är medborgarna mer eller mindre sårbara i olika delar av kommunen?

Sammantaget önskar antagonisten organisera aktioner som är genomförbara, förorsakar stor skada för oss och gärna (men inte nödvändigtvis) har ett symbolvärde.

Hotbilden är inte statisk utan styrs av antagonistens önskemål, var vi befinner oss i konfliktstegen och hur vi har gått tillväga för att minska våra sårbarheter. Som ett exempel, om vi lokalt kan skapa god redundans för elförsörjningen vid samhällskritisk verksamhet (till exempel sjukhus, bensinstationer, etcetera), torde aktioner mot den lokala elförsörjningen  bli svårare att lyckas med och därmed bli mindre attraktivt för antagonisten.

Det finns fler typer av hot än de få punkter jag skriver ovan, men man kan kanske se dessa som ett sätt att komma igång med tanken. Sedan är det uppenbart att användbara svar på frågorna bäst kommer från den egna organisationen, d v s personer som känner den egna verksamheten väl och den egna kommunen eller regionen.

Författaren är egen företagare och reservofficer

Bilder
Täby Kulturskola. Foto: Lars Holmqvist
Den kommunaltekniska verksamheten är en viktig del av samhällets infrastruktur. Foto: Lars Holmqvist
Djursholms slott, tillika Danderyds kommunhus. Foto: Lars Holmqvist

Något om krigsförberedelser

Reflektion

Den norska säkerhetspolisen, Politiets sikkerhetstjeneste, publicerade den 04FEB2020 sin nationella hotbedömning för 2020.1Detta och ytterligare ett inlägg kommer beröra ett antal ämnesområden/faktorer som den norska säkerhetspolisen väljer att belysa och exemplifiera inom ramen för vad främmande makt-/s/ers underrättelsetjänster företar sig och vilka metoder som kan tillämpas. Inledningsvis är det intressant att notera hur tydliga den norska säkerhetspolisen är i hotbedömningen för 2020 avseende främmande makt-/s/ers verksamhet jämfört med 2014 och framåt då säkerhetsläget får anses försämrats tydligt från då och intill nu.2

Vad som är särskilt intressant är att den norska säkerhetspolisen i sin hotbedömning för 2020 exemplifierar vilka mål som främmande makt-/s/ers underrättelsetjänst kan tänkas inrikta sin krigsförberedande inhämtning mot.3 I sammanhanget är det intressant att notera att den svenska säkerhetspolisen redan 2014 delgav en uppgift att rysk underrättelseinhämtning på svenskt territorium till del var krigsförberedande, vilket även bekräftades 2019 vid ett seminarium av Säkerhetspolisen i Almedalen.4Dock valde de ej att utveckla vad det innebar i praktiken. I den norska säkerhetspolisens hotbedömning för 2020, kan dock vissa svar kring vad det innebär troligtvis erhållas, om än att den norska säkerhetspolisen ej offentligt utpekar Ryssland för sådan inhämtningsverksamhet.

Enligt den norska säkerhetspolisen genomförs rekognosering för sabotage mot civil och militär infrastruktur. Denna rekognosering är t.ex. inriktad mot broar, hamnar, fartyg, radarinstallationer, försvarssystem, kommunikationslinjer, strömförsörjning, anläggningar för olika former av drivmedel samt övrig militär och civil infrastruktur av intresse vid en eventuell framtida väpnad konflikt.5 I sammanhanget är det intressant att notera en uppgift från den norska säkerhetspolisens hotbedömning från 2019, att främmande makt-/er förefaller ha ett behov av att kontinuerligt hålla sig uppdaterad avseende förändringar vid militära installationer, materiel, förband och annan infrastruktur.6Vilket troligtvis innebär att förhållandena vid de tidigare exemplen från 2020 kontinuerligt följs upp för att erhålla uppdaterade operationsplaner eller vidimera att de fortsatt är giltiga av en främmande makt eller makter för att kunna effektueras vid en väpnad konflikt.

Vad som kanske är mest intressant avseende det som skrivs i kontexten krigsförberedelser i den norska säkerhetspolisens hotbedömning för 2020, är att främmande makt/-ers s.k. "specialtjänster" skall genomföra utplacering av rekognoserings- och sabotageutrustning under vatten och på land.7 Det framkommer inga uppgifter i den norska säkerhetspolisens hotbedömning om dylik utrustning hittats i Norge på land eller vatten eller i något annat land. Dock får det ses som troligt att den norska säkerhetspolisen besitter information om att dylikt har utplacerats någonstans, ej nödvändigtvis i Norge, då de väljer att belysa det i en offentlig myndighetsskrift.

Ur ett historiskt perspektiv utgör förhandslagring av utrustning för sabotage på land inget nytt. Sådana uppgifter framkom bl.a. vid offentliggörandet av det s.k. Mitrochinarkivet. I det fallet rörde det sig om att Sovjetunionen under det kalla kriget hade förhandslagrat utrustning för sabotage i en rad västliga länder. Det framkom även att Sovjetunionen hade en omfattande planering för genomförandet av sabotage i en rad västliga länder däribland Sverige.8 Således skulle det kunna argumenteras för att den norska säkerhetspolisen mycket väl kan ha tagit fasta på nationers agerande under det kalla kriget, vad avser sabotageförberedelser samt förhandslagring av materiel för sabotage och därmed utgår från att dylikt även kan ske i dagens negativa säkerhetsläge. Dock är det 30 år sedan det s.k. kalla kriget tog slut,9 varvid sådana antaganden kan vara riskfyllda att göra av en säkerhetstjänst utan någon tydlig fakta som pekar i den riktningen. Ur perspektivet säkerhetsläge är även förhandslagring av utrustning för sabotage intressant. Vilket i grunden syftar till att med kort förberedelsetid kunna genomföra sabotage, vilket även utgör en tydlig indikator på att säkerhetsläget är spänt. Vilket å andra sidan även den svenska Försvarsberedningen konstaterat i sina båda utredningar inför det kommande försvarsbeslutet.10 Dock blir en eventuell förhandslagring av utrustning för sabotage en tydlig konsekvens utav ett försämrat säkerhetsläge.

Vad avser förhandslagring av materiel under vatten kan inte undertecknande erinra sig om att några sådana uppgifter officiellt publicerats, eller att fynd av det genomförts vilket går att knyta till någon statlig aktör. Den tidigare underrättelseofficeren Överstelöjtnant (PA) Per Andersson, beskriver dock i en artikel publicerad 2010 i Tidskrift i Sjöväsendet att förhandslagring av bl.a. vapen, sprängämnen och sambandsutrustning även skall ha genomförts under vatten, under det kalla kriget.11Dock är detta uppgifter publicerad av en privatperson och inte en statlig myndighet, om än en privatperson med djup insikt i sakfrågan efter mångårigt arbete kring den främmande undervattensverksamheten på svenskt inre vatten. Vilket är ingångsvärden som bör beaktas när slutsatser skall dras i frågan.

Vad avser rekognoseringsutrustning får det antas att det snarare rör sig om inhämtningsutrustning och ej utrustning såsom kikare m.m. för sabotagegrupper. Det kanske mest kända exemplet på inhämtningsutrustning under vatten, är den amerikanska avlyssningen av en sovjetisk telekabel i Ochotska havet under slutskedet av det kalla kriget och gick under täcknamnet 'Ivy Bells'. Det nämnda exemplet är det mest kända, men amerikansk avlyssning av telekablar genomfördes även i andra geografiska områden av Sovjetunionen under det kalla kriget.12 Enligt Överstelöjtnant (PA) Per Andersson, skall även Sovjetunionen utplacerat inhämtningsutrustning under vatten i olika former under det s.k. kalla kriget.13 I nutid förefaller de västliga länderna vara oroad över rysk förmåga att genomföra sabotage mot undervattenskablar som binder samman det globala informationssamhället,14 vilket troligtvis även innebär att viss rysk förmåga finns för inhämtning gentemot dessa undervattenskablar, likt den amerikanska under det kalla kriget. Vad avser utplacering av inhämtningsutrustning på land, förefaller de enda kända exemplen vara vid diplomatiska beskickningar varvid det per definition genomförs på ett annats lands territorium.

Vad avser utplacering av inhämtningsutrustning på land förefaller det ej finnas några tydliga och officiella exempel, bortsett från inhämtningsutrustning som kan tänkas finnas på t.ex. ambassadområden. Dock kommer nästa inlägg beröra vissa möjligheter kring det. Vad som är intressant i sammanhanget är återigen en del som Överstelöjtnant (PA) Per Andersson publicerat i Tidskrift i Sjöväsendet. Där han berör att viss utrustning skulle utplaceras vid strax innan en konflikt för att möjliggöra att robotar skulle kunna bekämpa stationera mål.15Vilket möjligen skulle kunna innebära att viss utrustning redan i fredstid kan finnas utplacerad eller utplaceras.

Avslutningsvis, är då detta något att ta notis om? Ja tveklöst är de det. Förberedelser för sabotage både på land och till havs visar på en återgång till ett säkerhetsläge där en eller flera stater ser framför sig att säkerhetsläget väldigt snabbt kan förändras och övergå till en väpnad konflikt. Det visar även på att vi i dagsläget har ett synnerligt instabilt säkerhetsläge om en eller flera stater vidtar dessa förberedelser för sabotage där förhandslagring av materiel utgör en del i detta. Det visar även på långt gångna planer finns för hur ett sådant väpnad angrepp kan tänkas genomföras och att det antingen finns förband utanför ett land eller operatörer inom ett land beredda att genomföra dessa sabotage med väldigt kort varsel, då det ytterst är denna förhandslagring av materiel samt övriga förberedelser syftar till. Här kan givetvis argument såsom att länder förbereder sig för krig för olika sätt framföras. Dock är det en väldig skillnad att ha planer för en väpnad konflikt, jämfört med att eventuellt utplacera materiel på en annan stats territorium för det.

Have a good one! // Jägarchefen

Källförteckning

Politiets sikkerhetstjeneste 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8(Norska)
Nationalencyklopedin 1(Svenska)
Reuters 1(Engelska)
Sveriges Radio 1(Svenska)
Säkerhetspolisen 1(Svenska)
The New York Times 1, 2(Engelska)

Andersson, Per. 'Vad gjorde de här? Personliga reflexioner om den främmande undervattensverksamheten', Tidskrift i Sjöväsendet, vol. 174, no. 3, 2010.
Andrew, Christopher M. Mitrokhin, Vasili. The sword and theshield: the Mitrokhin archive andthe secret history of the KGB. New York: Basic Books, 2001.
Ds 2017:66. Motståndskraft. Inriktningen av totalförsvaretoch utformningen av det civilaförsvaret 2021–2025.
Ds 2019:8. Värnkraft. Inriktningen av säkerhetspolitikenoch utformningen av det militäraförsvaret 2021–2025.

Slutnoter

1Politiets sikkerhetstjeneste. Nasjonal trusselvurdering 2020. 2020. https://pst.no/alle-artikler/trusselvurderinger/nasjonal-trusselvurdering-2020/(Hämtad 2020-02-09)
2Politiets sikkerhetstjeneste. Åpen trusselvurdering 2014. Oslo: Politiets sikkerhetstjeneste, 2014, s. 14-16.
Politiets sikkerhetstjeneste. Åpen trusselvurdering 2015. Oslo: Politiets sikkerhetstjeneste, 2015, s. 19-21.
Politiets sikkerhetstjeneste. Trusselvurdering 2016. Oslo: Politiets sikkerhetstjeneste, 2016, s. 6-9.
Politiets sikkerhetstjeneste. Trusselvurdering 2017. Oslo: Politiets sikkerhetstjeneste, 2017, s. 7-10.
Politiets sikkerhetstjeneste. Trusselvurdering 2018. Oslo: Politiets sikkerhetstjeneste, 2018, s. 6-13.
Politiets sikkerhetstjeneste. Trusselvurdering 2019. Oslo: Politiets sikkerhetstjeneste, 2019, s. 6-13.
Politiets sikkerhetstjeneste. Nasjonal trusselvurdering 2020. Oslo: Politiets sikkerhetstjeneste, 2020, s. 4-13.
3Politiets sikkerhetstjeneste. Nasjonal trusselvurdering 2020. Oslo: Politiets sikkerhetstjeneste, 2020, s. 9-10.
4Sveriges Radio. Wettre, Karin. Säpo: Rysk aktivitet i Sverige krigsförberedande. 2014. https://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=5830857(Hämtad 2020-02-09)
Säkerhetspolisen. Almedalen 2019: Underrättelsehotet är också ett säkerhetshot. 2019. https://youtu.be/s8Xf2Lc0P9I?t=940(Hämtad 2020-02-09)
5Politiets sikkerhetstjeneste. Nasjonal trusselvurdering 2020. Oslo: Politiets sikkerhetstjeneste, 2020, s. 9-10.
6Politiets sikkerhetstjeneste. Trusselvurdering 2019. Oslo: Politiets sikkerhetstjeneste, 2019, s. 11.
7Politiets sikkerhetstjeneste. Nasjonal trusselvurdering 2020. Oslo: Politiets sikkerhetstjeneste, 2020, s. 10.
8Andrew, Christopher M. Mitrokhin, Vasili. Theswordandtheshield: theMitrokhinarchiveandthesecrethistoryoftheKGB. New York: Basic Books, 2001, s. 363-365.
9Nationalencyklopedin. Kalla krigets slut. 2020. http://www.ne.se/uppslagsverk/encyklopedi/lång/kalla-kriget/kalla-krigets-slut(Hämtad 2020-02-09)
10Ds 2017:66. Motståndskraft. Inriktningenavtotalförsvaretochutformningenavdetcivilaförsvaret2021–2025. s. 61.
Ds 2019:8. Värnkraft. Inriktningen avsäkerhetspolitiken och utformningen avdet militära försvaret 2021–2025. s. 44.
11Andersson, Per. 'Vad gjorde de här? Personliga reflexioner om den främmande undervattensverksamheten', TidskriftiSjöväsendet, vol. 174, no. 3, 2010, s. 214.
12The New York Times. Broad, William J. ATaleofDaringAmericanSubmarineEspionage. 1998. https://www.nytimes.com/1998/11/08/us/a-tale-of-daring-american-submarine-espionage.html(Hämtad 2020-02-09)
13Andersson, Per. 'Vad gjorde de här? Personliga reflexioner om den främmande undervattensverksamheten', TidskriftiSjöväsendet, vol. 174, no. 3, 2010, s. 215, 220.
14The New York Times. Sanger, David E. Schmitt, Eric. Russian Ships Near Data Cables Are Too Close for U.S. Comfort. 2015. https://www.nytimes.com/2015/10/26/world/europe/russian-presence-near-undersea-cables-concerns-us.html(Hämtad 2020-02-09)
Reuters. Faulconbridge, Guy. Britain says West must defend undersea cables from Russian navy. 2017. https://www.reuters.com/article/us-britain-russia/britain-says-west-must-defend-undersea-cables-from-russian-navy-idUSKBN1E90M5(Hämtad 2020-02-09)
15Andersson, Per. 'Vad gjorde de här? Personliga reflexioner om den främmande undervattensverksamheten', TidskriftiSjöväsendet, vol. 174, no. 3, 2010, s. 220.

Det kom ett brev

Käre Joakim!

Varmt tack för föräldraträffen för knattelaget! Det är enastående vad Ni ledare ställer upp. Och Era familjer också! Vi är djupt imponerade och tacksamma. Hälsa Gittan och tacka för den goda vetekransen!

Det hände emellertid något, som jag måste få förklara. Du hade delat ut ett sångblad och avsikten var att avsluta träffen med allsång. Det var en utmärkt idé. Jag är själv tenor i kyrkokören och vet att det finns inget som skapar en sådan sammanhållning som att sjunga tillsammans. Den sista sången var I natt jag drömde. Om jag minns rätt är det en text av Cornelis Vreeswijk efter en amerikansk förlaga. Som inledning till sången yttrade Du: ”Krig och våld skall inte bekämpas med vapen utan med kärlek. Så jobbar vi här.” Då sade pappan som satt vid sidan om mig: ”Min far var med i Bosnien. Han tog livet av sig för tre år sedan. Ratko Mladic bekämpar man inte med kärlek.” Sedan reste han sig och gick. Jag såg att Du noterade det. När sången började gick också jag.

Det är detta jag vill förklara. En del av bakgrunden är att min farmor är estniska. Därmed har jag fått en inblick i vad det är att leva under ockupation. Hennes bror var högstadielärare i Rakvere och måste varje månad avlämna rapport till KGB om elever och kollegor. Förmodligen stod alla lärare under samma tvång. Hans mest begåvade elev någonsin var en judisk pojke. Han visste hur man tog in BBC på radion och hade berättat det för en annan elev, som i sin tur talade om det för läraren. Min släkting tog med det i sin rapport, och den pojken kom aldrig in i gymnasiet. Han fick arbete på reningsverket och omkom där vid en arbetsplatsolycka. Många jular gick min släkting vakt utanför kyrkan för att kontrollera att inga elever gick till julgudstjänsten. Julen 1979 skickade min farmor ett julkort till sin bror med en ängel på framsidan. Det kom fram, men ängeln var övermålad med svart färg. Censuren hade gripit in.

Där har Du en talande bild av livet under ockupation. Jag har haft den berättelsen med mig under hela min ungdom. Flera av mina skolkamrater var pacifister, men jag visste att krig inte är det värsta, för ett krig kan ta slut. Det värsta är förtryck, för då finns det inget hopp, och under förtrycket är man helt försvarslös. Det är en daglig förnedring. Jag försökte säga det i klassen, när det blev diskussion om försvar, men läraren höll med de andra och för övrigt förstod de inte vad jag ville säga. De tyckte bara att ett julkort är väl ingenting.

Min farmors familj hade också en granne, där en av sönerna blev skogsbroder (motståndsman). Familjen sändes till Sibirien, där alla, utom en dotter, dog. När hon kom tillbaka var hon svårt traumatiserad och dog som alkoholist. Jag har sett den dagbok, som hon skrev i Sibirien. På en av sidorna har hon ritat den estniska flaggan. Det var på nationaldagen. Dagboken finns nu på ett hembygdsmuseum. Skogsbroderns gömställe blev förrått av några yngre pojkar och han själv blev skjuten.

Om Du vill veta mer om hur det är att leva under ockupation kan jag rekommendera den finska filmen Fäktaren, som utspelas i Hapsalu just i skolmiljö. Den var för övrigt Finlands bidrag till Oscarsfestivalen för några år sedan. Kanske tycker Du att min släkting var feg. Men Du skall veta, att vid en ockupation är den enskilde alltid försvarslös. KGB krävde uppgifter varje månad. Om han inte samarbetade skulle hans egen dotter inte kommit in på gymnasiet. Hon blev farmakolog, och att hon kunde få en sådan utbildning berodde bl a på att hennes far hade angett den judiske pojken och förmodligen många fler. Vi träffade honom ett par gånger efter frigörelsen. Han var en mycket tystlåten man, men en gång berättade han just denna historia för min farmor. Du kan nog hitta filmen på Youtube. Inte heller sovjetisk ockupation bekämpar man med kärlek.

Min farfar gjorde lång beredskapstjänst vid I 16 under kriget. 9 april 1940 ockuperades Danmark och Norge och regementet mobiliserade dagen efter. Min farfar och hans kamrater tvekade inte att ställa upp. Alla kom. De hade tomma ammunitionskärror, allt hade gått till Finland och vinterkriget. Men de kom ändå, och de blev kvar. Deras mod och insats räddade förmodligen Sverige undan det öde som drabbade Estland i flera omgångar. När Du säger att våld och krig skall bekämpas med kärlek innebär det att vad min farfar och hans kamrater gjorde var onödigt. Kanske skulle Per Albin ha stoppat Wehrmacht med kärlek istället? Nu utbildar sig min äldste son till specialistofficer. Han var mycket nära att omkomma vid ett fallskärmshopp. Han och hans kamrater tar stora risker för dig och mig. Är det också onödigt?

Kanske vet Du också att svenska soldater har tjänstgjort och tjänstgör i Mellersta Östern och bidrar  i kampen mot IS. Det talas inte mycket om detta. Orsaken är att det även i Sverige finns aktiva IS-celler och att de svenska soldaterna och deras familjer kan bli utsatta för attentat. Risken ökar just nu när IS-anhöriga skall slussas tillbaka till Sverige. Men oavsett hur det är med detta, inser både Du och jag att IS inte bekämpas med kärlek och att de svenska soldaterna därborta tar stora risker för att minska terrorgruppens makt i området. Är det onödigt att de svenska soldaterna och deras familjer tar dessa risker?  IS skriver inte på några dokument, och om de skulle göra det vore det bara för att bedra omvärlden.

Du kanske menar att det inte behövs försvar nu längre, för Hitler finns inte mer. Bara statsmännen ville skriva på ett dokument, skulle vi inte behöva några soldater. Det är ju så det står i sången. Det var just detta, som skedde i München 1937, där Adolf Hitler lurade alla de andra. Neville Chamberlain kom hem till England, viftade med dokumentet och ropade: ”Peace in our time!” Och det var säkert många engelsmän som den kvällen ”drog från krog till krog”. Men de var grundlurade, och Tjeckoslovakien var utlämnat. Judeförföljelserna kunde fortsätta. Följden blev, som Du vet, bl a 6 miljoner judars död. Du kunde ha tänkt på det innan Du tog med den sången.

Men det finns ju ingen Adolf Hitler nu? Jag har en annan synpunkt med bakgrund i min estniska härstamning. Jaan Kross, Estlands störste författare, har skrivit en roman som heter Professor Martens avresa. Huvudpersonen är en fattig estnisk pojke, som med flit och begåvning tar sig fram i Ryssland och blir en världsberömd folkrättsexpert. Jaan Kross låter honom formulera en regel för analys av internationella konventioner: ”Nivån på en stats behandling av de egna medborgarna anger nivån på statens relationer till andra stater.” En stat, som behandlar de egna medborgarna skurkaktigt, kommer också att uppträda skurkaktigt mot andra stater. Det är ingen hemlighet att den ryska statsledningen behandlar det ryska folket skurkaktigt. Detta vet både Du och jag. Och mycket riktigt, den ryska staten behandlar andra stater skurkaktigt och bedriver f n minst två krig, därav ett i vårt närområde. Genom min estniska familj vet jag något om den ryska verksamheten i Baltikum, som bl a består i köpa upp speditionsföretag för att i ett skymningsläge kunna förlama hela den baltiska ekonomin, ungefär som CIA gjorde i Chile. Jaan Kross yttrade en gång: ”Här är det alltid farligt att leva.” Ett annat estniskt talesätt är detta: ”Vi kanske skulle vara tacksamma, vi har ju inga vulkaner och inga giftiga ormar. Men – vi har en granne.” En av våra släktingar sade en gång: ”Det enda man med säkerhet kan veta om Ryssland är att det är totalt oförutsägbart.” Har man det så med sin granne, är det klokt att vara beredd på vad som helst, både generositet och krig. Detta är verklighet, till skillnad från sången med drömmen som Du ville att vi skulle sjunga. Den är bara en dröm. Jag vet att en del menar att människor måste få drömma. Men om man beter sig som i drömmen, när man har vaknat, då är man en farlig person. Och om vi tänker på stater, som behandlar sitt folk skurkaktigt, vad skall vi då säga om Kina, som håller inemot en miljon uigurer i ”omskolningsläger”? Vilken skurkaktighet kan andra stater vänta sig av Kina?

Som jag nämnde är jag tenor i kyrkokören, och därför satte jag stort värde på Ditt initiativ med allsång. Att sjunga i kyrkokör är att få vara med om stor musik, men det ger också en hel del tankar. Till varje gudstjänst får vi blad med gudstjänstordningen och särskilt de böner och texter som vi tänks delta i. Ofta börjar gudstjänsten med en bön om förlåtelse. Den är avsedd för alla deltagare. Jag kan tänka mig att inte alla känner sig helt bekväma med den. Vi svenskar vill ju gärna tänka att vi är snälla människor. Men undan för undan har jag förstått vad den innebär, nämligen att alla i ett givet läge kan göra vad som helst. Förmodligen har både Du och jag t ex varit med om mobbning i skolan, antingen har vi själva deltagit eller bara sett på. I den situationen kunde vi eller de andra göra vad som helst, även sådant vi nu själva skäms för. Politiker och statsmän är människor som vi, och även de kan göra vad som helst i ett givet läge. Hur många dokument de än skriver på vet vi att de nästa dag kan vara ogiltiga. Så var det i München 1937. Att ”dra från krog till krog” för att statsmän har skrivit på ett dokument är mycket orealistiskt.

Vet Du vad jag tror är felet med den där sången? Det är att den varken vet om ondskan eller godheten. Adolf Hitler, Josef Stalin och Ratko Mladic framstår som representanter för ondskan. Och när jag tänker på de mobbingsituationer jag varit med om i skolan och senare ser jag samma mönster. Den andre eller de andra skall inte finnas. Därför ger det en hemsk glädje att plåga för att fördriva eller förinta. Men i filmen Fäktaren möter jag godheten. Jag tänker på hur den nye gymnastikläraren börjar en fäktklubb och rektorn söker hindra det genom att ordna ett föräldramöte. En morfar föreslår då att de skall rösta om saken. Först är det bara han som räcker upp handen till förmån för fäktklubben, sedan den ene efter den andre. Dagen efter blir han hämtad av KGB. Det är godhetens spröda villkor. Ändå är den det stora hoppet. Det är något helt annat än drömmar om ett politiskt dokument. Jag har frågat mina släktingar i Estland och de har bekräftat att filmen bygger på en verklig händelse.

Hur skall vi nu gå vidare med detta? Jag vet inte vad pappan vid min sida hette, men Du vet det förmodligen. Ta kontakt med honom och låt honom säga vad han vill ha sagt, öga mot öga med Dig. Om Du har tagit något intryck av mitt brev, så be honom om ursäkt för att Du tog med sången. Vad mig själv angår, har jag nu sagt vad jag har att säga, och jag tackar Dig för att Du har tagit Dig tid att läsa brevet till slut.

Gustav vill gärna fortsätta i knattelaget, och jag och min familj är mycket tacksamma för den insats som Du och de andra ledarna gör. Jag skjutsar pojkarna härifrån till nästa träning, och jag ser fram emot många framgångar på planen under hela säsongen. Knattefotboll är inte bara tävling, det är också stor underhållning. Allt gott!

Varma hälsningar

Mikael T.
(Gustavs pappa)

Bilden ovan: Estlands flagga. Foto: YarekM, shutterstock.com

PFAS – ett samhällsproblem

PFAS, eller per- och polyfluorerade ämnen, är en grupp med flera tusen olika syntetiska ämnen som sedan många år används i en rad olika produkter i samhället. Förutom i brandsläckningsskum finns PFAS i många konsument- och industriprodukter som livsmedelsförpackningar, kläder, smink och skidvalla. Brandsläckningsskum för petroleumbränder används av kommunala räddningstjänster, civila flygplatser liksom av industrier.

År 2016 gick i Sverige 32 procent av allt producerat PFAS till släckskumsprodukter, resten till konsument- och industriprodukter. Av de 32 procenten svarade Försvarsmakten för cirka 7-10 procent av den totala PFAS-belastningen för just släckmedel (kemikalieinspektionen 2016), det vill säga en mindre del. Med detta sagt är det därför viktigt att alla PFAS-aktörer tar ansvar för sin del för att Sverige ska kunna stoppa spridningen av föroreningar.

Försvarsmakten ser allvarligt på spridningen av högfluorerade ämnen och tar ansvar för sin del av användningen, allt enligt regelverket i miljöbalken. Rening och sanering av PFAS är en komplex utmaning.  Det saknas för närvarande fungerande kommersiell teknik för att begränsa spridning av PFAS-ämnen och sanera mark, yt- och grundvatten som förorenats. I dag finns metoder för rening av dricksvatten med kolfilter, men det är en mycket kostsam och icke hållbar process om den genomförs i större skala. Kolfiltreringen har även visat sig vara ineffektiv för huvuddelen av de kortkedjiga PFAS-varianterna (Naturvårdverket, 2019).

Försvarsmakten genomför miljötekniska undersökningar som syftar till att utreda föroreningssituationen inom fastighetsbeståndet. Utredningarna syftar till att ge svar på eventuellt samband mellan konstaterade föroreningar och Försvarsmaktens användning av släckskum. I ett antal fall har samband konstaterats med åtföljande ansvar för Försvarsmakten. Försvarsmakten genomför även riskbedömningar relaterat till påträffade PFAS föroreningar. På platser där kontaminering sker görs kontinuerliga mätningar och samverkan pågår med berörda kommuner, länsstyrelser och enskilda liksom åtgärder så långt det är möjligt.

En stor utmaning för Försvarsmakten är att det inte är rimligt att övergå till de ”fluorfria släckskum” som erbjuds på marknaden. De fluorfria släckskum som finns tillgängliga uppfyller inte de krav på släckkapacitet som krävs för att upprätthålla flygsäkerheten vid förbanden.

Det handlar här om mycket korta insatstider för räddning av flygförare vid släckning av brinnande flygplan, i vissa fall med vapenlast. Det pågår därför ett arbete för att hitta en ersättningsprodukt som både är fluorfri och klarar Försvarsmaktens krav på verksamheten.  Försvarsmaktens riktlinje för användning av släckningsskum med PFAS är att det inte ska användas, förutom när inga andra alternativ finns för att rädda liv.

Försvarsmakten har därför inom ramen för försvarssektorn tagit initiativ till forskning, som nu pågår tillsammans med det statliga forskningsinstitutet RISE, för att hitta alternativa släckningsmetoder, släckningsmedel liksom metoder för att hantera föroreningar.

Försvarsmakten instämmer med regeringen om att PFAS-användningen och de föroreningar som uppkommit från denna användning utgör en samhällsutmaning där myndigheten likt andra samhällsaktörer delar ansvaret. Försvarsmakten har fått i uppdrag av regeringen (regleringsbrev) att senast den 1juni 2020 redogöra för den handlingsplan som efterfrågas.

Försvarsmakten välkomnar statliga, regionala och kommunala utredningar som bidrar till att öka kunskapsläget, i syfte att kunna ge tydliga och harmoniserade riktlinjer. Det är viktigt att vi alla ökar takten för att finna hållbara lösningar. Men detta kräver satsningar på forskning och utvecklin avseende efterbehandling av föroreningar och byte av kemiska produkter som innehåller PFAS-ämnen.

Försvarsmakten anser att ett nära samarbete mellan berörda myndigheter och andra problemägare är en förutsättning för att komma till rätta med de utmaningar som är kopplade till PFAS.

Vår ambition är att tillsammans med övriga samhället intensifiera arbetet med innovationer och teknikutveckling för att hitta lösningar på en utmaning som ingen kan säga att de inte berörs av eller inte har ansvar för.  Ett gemensamt ansvar är vägen framåt.

PFAS är ett samhällsproblem – inte bara ett Försvarsmaktsproblem

Naznoush Habashian
Försvarsmaktens hållbarhetschef

Klarläggande

I fredags publicerade jag blogginlägget ”Öppenhet, resultat, ansvar – mer än bara allmänt tyckande”. Inlägget har skapat debatt och när jag läser kommentarerna uppfattar jag att det är flera som tror att jag tycker att folk ska rätta in sig i ledet och vara tysta. Med anledning av debatten och de reaktioner som inlägget rönt är det på sin plats med ytterligare klarläggande. Jag vill därför slå fast: Försvarsmakten ska ha högt i tak. Ingen ska känna oro för att uttrycka sina åsikter, tankar eller känslor.

De två JO-besluten som kom alldeles före jul har i högsta grad aktualiserat debatten kring det faktum att man i debatten kan uppfattas som någon som ger uttryck för myndighetens officiella hållning när man de facto bara representerar sig själv. Som några debattörer gör gällande finns motstridiga riktlinjer för privat och professionell åsiktsyttring och att det ytterst vilar på individens ansvar och omdöme att göra bedömningen.

Mycket har hänt de senaste åren och det finns därför skäl för oss i Försvarsmakten att se över hur vi bättre kan ge vägledning till våra medarbetare så att de på bästa sätt kan använda sig av sina grundlagsskyddade rättigheter att fritt uttrycka sina åsikter, utan att det kolliderar med lojaliteten mot arbetsgivaren eller röjer sekretess. I ”Svensk soldat” finns viss vägledning liksom i ”Handbok sociala medier”. Den sistnämnda har ett antal år på nacken och arbetet med att revidera den pågår. Tanken är att den ska ingå i den nya ”Handbok kommunikationstjänst” som ska färdigställas under året. Handboken kommer omfatta hela Försvarsmaktens militärstrategiska kommunikationskoncept som handlar om betydligt mer än att föra en relativt begränsad diskussion i sociala medier. Det handlar om tröskeleffekt i våra övningar och i våra operationer. Det handlar om att verka mot desinformation och påverkansoperationer. Och det handlar om att vara en aktiv del mot hybridkrigföring.

Vad gäller då för uppdragstaktik? I Försvarsmakten använder vi modellen för ledning och ledarskap. Författarna till boken Utvecklande ledarskap (Larsson och Kallenberg, 2006, s. 178) beskriver modellen så här:

Kärnan i denna modell är att överordnad chef anger målet genom att ge en klart formulerad taktisk uppgift, till exempel att senast klockan 0000 ta och försvara en given bro för att en viss brigad senare ostört skall kunna passera över den. Chefen ger dessutom erforderliga medel, exempelvis utöver det egna förbandet inledningsvis tillgång till artilleri- och flygunderstöd, i senare skede även luftvärn. Däremot lämnas handlingsfrihet vad gäller hur uppgiften skall lösas. Resultatet kontrolleras, inte tillvägagångssättet. Uppdragstaktiken förutsätter att den som ger uppgiften och den som får den använder samma begreppsapparat samt att båda har gemensam kännedom om syftet med insatsen och läget.

Även om exemplet visar en stridsuppgift tillämpar vi även metoden till vardags på våra förband, skolor, centra och staber. Två viktiga delar i ledningsfilosofin är tillit och ansvar mellan chefer och personal. Tilliten och samma begreppsapparat skapas genom konstruktiva samtal och diskussion, såväl till vardags som inför en ställd uppgift. När uppgiften ska lösas och chefen har fattat beslut är det viktigt att personalen är lojal mot beslutet. Däremot är ledning inte en linjär utan en cyklisk företeelse. Jag menar därmed att analys, beslut och genomförande är ständigt återkommande i verksamheten och kräver bidrag från alla håll. Arbetet med FM 2025 är en sådan utveckling av tilliten mellan chefer och personal. Det kommer att utvecklas mer och mer under detta och nästa år i hela organisationen.

Låt mig vara tydlig: jag välkomnar debatter och diskussioner i och om Försvarsmakten eftersom konstruktiva samtal gör oss starkare. Samtal är själva grunden för att kunna tillämpa vår uppdragstaktik. Jag tycker det är viktigt att myndighetens medarbetare är ambassadörer för vår verksamhet och delar med sig av både positiva och negativa upplevelser – i samtal, i sociala medier, i debattartiklar. Försvarsmaktens resa avseende öppenhet ska fortsätta.

 

Mats Ström
Kommunikationsdirektör

Kommunikativa motstridigheter

Under fredagen publicerade Försvarsmakten inlägget ”Öppenhet, resultat, ansvar – Mer än bara tyckande” på sin bloggportal. Inlägget underströk vikten av att myndighetens medarbetare deltar aktivt i den försvars- och säkerhetspolitiska debatten. Samtidigt betonades betydelsen av att särskilja när medarbetare uttrycker sig som privatpersoner eller företrädare för myndigheten. Dock tolkades tonen och det övergripande budskapet av många tvärtom som ett metaforiskt ”Ställ in er i ledet och håll tyst”. I texten manade man uttryckligen till aktivt deltagande men den har som helhet tolkats tvärt om. Hur blev det så? Det finns anledning att ta upp ett antal av de möjliga orsakerna till detta.

De flesta hade nog hoppats att inlägget skulle bidra med ett förtydligande. De två besluten från Justitieombudsmannen som nämns har skapat turbulens kanske inte mest på grund av vem som fick rätt, utan för att de på ett högre plan kommunicerar motstridiga budskap. Exempelvis menar Försvarsmaktens policy att en person kan skriva under med graden ”major” även om det är en privat uppfattning. Från JO ges det motsatta budskapet. Gäller den fastställda policyn fortfarande, har den reviderats med JO-besluten eller har vi nu något ytterligare att förhålla oss till? Dessa frågor skapar en skadlig oro och osäkerhet om vilka ramar som gäller. Ingen vill väl rimligtvis att det ska råda några oklarheter om huruvida deras uttalanden är privata eller inte.

Individens ansvar och omdöme lyfts här fram som avgörande för att avgöra var gränsen mellan privat och offentligt går. Givetvis kan inget frånta individen det yttersta ansvaret i hur man uttrycker sig. Men det som saknas i resonemanget är organisationens ansvar att skapa tydliga riktlinjer. Ett individuellt omdöme blir enklare att utöva om man vet vilka organisatoriska gränser man har att hålla sig till. I de fall man tvingas gissa ökar risken att medarbetare av rädsla väljer den snävare tolkningen, eller mer troligt att de inte vågar uttala sig alls. Kommunikationsdirektören menar att det går en ”osynlig linje” mellan när en individ uttalar sig privat eller i sin yrkesroll. Hur osynlig den är kan självklart diskuteras, personligen tycker jag policyn från 2011 är ganska tydlig. Det problematiska är den osäkerhet som ansvarsförskjutningen till individen innebär: om myndighetens främste företrädare inom området inte kan säga var gränsen går, kan då enskild medarbetare förväntas lista ut det?

Inlägget gör även en koppling till uppdragstaktik och att gilla läget när beslut är fattade. Liknelsen haltar och begreppet är inte direkt tillämpbart här. Yttrandefrihet och högt till tak får självklart aldrig bli ett frikort för allmänt gnäll eller att underminera chefer. Men det är en falsk motsättning att medarbetare inte skulle kunna vara lojala mot fattade beslut i tjänsten och samtidigt kunna föra en saklig debatt i försvarsfrågor på sin fritid. Det är också milsvida skillnad på att diskutera en genomförandeplan inför ett anfall och att diskutera övergripande konceptuella frågor om exempelvis officersutbildning eller gråzonsproblematik. Att kopplingen görs från uppdragstaktik till att gilla läget vid fattat beslut är sannolikt en anledning till att många tolkat inlägget som ett metaforiskt ”ställ in er i ledet och håll tyst”, när uppdragstaktik tvärtom kräver en befälskår som har bildade uppfattningar om helheten och vågar diskutera denna.

På samma sätt menas att allmänt ”tyckande” ska undvikas och att det man säger måste kunna ledas i bevis i praktiska resultat. Jag är ärligt osäker på vad detta avser. Självklart ska man alltid stå för sina uppfattningar. Men allt är inte handlingsalternativ och hårda fakta. Alla har heller inte samma möjlighet som en brigadgeneral att omsätta sina idéer till praktisk handling. Att lägga något ”bevis-krav” för att få uttala sig blir underligt och hämmande. Det man möjligen syftar på kan vara att stävja  icke konstruktivt gnäll eller de som stundtals uttrycker sig onyanserat, raljant eller respektlöst. Självklart ska individuella uppfattningar också yttras i en konstruktiv anda. Men många övergripande diskussioner i allt från etik till stridsteknik är i stor grad subjektiva utifrån individers unika erfarenheter, och reflektioner från ens egen position i organisation måste få vara bildat ”tyckande”.

Min övergripande oro här är faktiskt inte myndighetsledningen. Jag kan bara understryka att jag själv aldrig upplevt något annat än stöd från högre företrädare i att delta i det offentliga samtalet. Min oro är att en organisatorisk otydlighet skapar ett för stort inflytande hos lokala ”säk-nojiga” kollegor med bakvänd namnbricka som tycker att deras jobb vore enklare om anställda inte yttrade sig alls och vars standardsvar på alla frågor, även runt ämnen som är synnerligen icke-hemliga, är ett skeptiskt ”Tänk dig för!” eller ”Det här kan vara känsligt!”.

I den moderna officersutbildningen är en av hörnstenarna att individen ska utveckla ett analytiskt och kritiskt tänkande inom sin profession. De budskap som nu sänds från Försvarsmakten uppfattas i vissa avseenden stå i strid mot detta kanske viktigaste utbildningsmål om individen inte tillåts och uppmuntras att ventilera sina tankar i den öppna debatten. Det aktuella blogginlägget har tyvärr skapat oklarhet istället för tydlighet, och det finns anledning att fortsätta diskussionen.

Författaren är major, doktorand i psykologi och ledamot av KKrVA.

Foto: Joel Thungren / Försvarsmakten

Ett svenskt informationskrig

Två organisationer som måste kunna samarbeta. Kan de det?

Sverige utsätts för påverkan utifrån. Cyberattacker pågår. Skyldiga utpekas: Kina, Iran (mot invandrare och flyktingar) och, förstås viktigast från säkerhetssynpunkt, Ryssland. Det är illa. Om det har gått så långt att vi redan måste sägas vara inne i en gråzon, offer för hybridkrigföring, är frågan hur vårt land reagerar. Kanske som måltavlor utsatta för ett pågående krig – så som man kan tolka den ryska drivkraften – bör vi väl sedan en tid bedriva försvar mot idéer och försåtligt fejkade nyheter.

I det måste desinformation mötas med – ja vad, något mer än information? Om den ena parten är offensiv behöver nog även den andra vara det.

Ett av de viktigast verktygen är här vad Försvarsmakten ställer upp med. Sent omsider leds dess informationsverksamhet återigen militärt, med den artfrämmande titeln kommunikationsdirektör, av brigadgeneralen och ledamoten av vår akademi Mats Ström. Det stärker rimligtvis dess status inåt, i det ibland outgrundliga högkvarteret. Hans professionella bakgrund är också sådan att han inte kan beskyllas för att lida av den gamla journalistiska parollen, eller sjukan, att tro sig säga sanningen oavsett följderna. Istället skadebegränsning, vilket inte är någon konstig officersambition.

Uppgiften? Fortfarande gäller rimligtvis som ett grundkrav att den militära informationen ska vara snabb och sanningsenlig – men, beroende på vad t ex kontroll av uppgifter och den operativa säkerheten kräver, inte alltid och inte omedelbart ge hela sanningen.

I slutet av det kalla kriget var jag som reservofficer vid A 8 chef i krigsorganisationen för den s k pressektionen i högkvarterets informationsavdelning, samtidigt som jag var utrikesredaktör på Dagens Nyheters ledaravdelning. (En något schizofren situation, möjlig därför att lösningen aldrig sattes på det ultimata provet.) Jobbet var inget inåtvänt verk. Det jag verkligen kämpade för i en rätt oförstående stabsmiljö var vår operativa roll, att operation alltid måste innehålla information.

En intressant fråga som aldrig testades under våra övningar i tjänstegrenen var andra informatörers insatser. Framför allt undrade jag hur reportrarna i Sveriges Radio, som självständig organisation men vid högsta beredskap eller vid krig lydande under regeringen, skulle hantera tänkbara svåra avvägningsfrågor. Flertalet ville nog gå på som vanligt.

Under avdelningens övningar mörkade vi inom pressektionen för den skull aldrig om tänkbara informationsutmaningar för landet under öppet krig av typen vådaskjutningar (blue on Blue), sänkta värdefulla örlogsfartyg eller behovet att efter storstrid ge, av regeringen och ÖB nog kontrollerade, samlade förlustsiffror så som israelerna gjort. Vi tvärtom tog fram sådana problem upprepade gånger.

Vid den här tiden aktualiserades frågan om en svensk psykförsvarsorganisation med potentiellt offensiva uppgifter. En viktig ny militär förmåga. I min bild var det likafullt självklart att information mot svenska folket och in till den egna försvarsmakten skulle hållas helt åtskild från psykförsvar och egna försök till påtryckningar mot en fiende.

Men det var då. Gränsen eller fred och krig var dragen som lika självklar som den fortfarande är i svenskt lagrum. Nu ses säkerhet under andra villkor Med dagens hotbild och scenarier är det rätt tydligt att man i Försvarsmaktens informationsstrategiska överväganden, längs en glidande skala, kan känna sig behöva möta mer eller mindre dolda hot med att själv dölja fakta eller rent av att, likt motståndaren, arbeta med vilseledande besked och bedriva informationskrigföring. Och vad i det här skulle Sveriges Radio kunna dras in i – göra något alls?

Min uppfattning är att Försvarsmakten med en psykologiskt offensiv hantering skulle behöva finna andra vägar än den egna informationsorganisationens. Denna borde inte, inte ens under hybridkrigföring eller dess utrerat väpnade delar och hur hårt ansatta vi än vore, få misstänkas att ha dolda agendor. Hur skulle det annars gå att under kris/krig sammanleva/samverka med Sveriges Radio som nationellt centralt informationsorgan?

Det här – vilka som utan förtroendeskador ska lösa svåra nationella uppgifter – är frågor som måste angå även vår akademi. Att vi kan behöva göra något nytt, det känns kanske för många ofrånkomligt men ter sig inte betryggande genomtänkt i alla delar. Vore intressant att möta andras uppfattningar.

Författaren är ledamot av KKrVA.

Fotomontage: Till vänster Sveriges Radios byggnad: Foto: Trygve Finkelsen, shutterstock.com och till höger Försvarsmaktens högkvarter på Lidingövägen 24: Wikimedia Commons, I99pema [CC BY-SA]

Möta hejda slå

Det är Centurion-stridsvagnar i täten på omslaget. Boken är ovanligt välillustrerad.

Hur ska man egentligen betrakta Nordens säkerhetspolitiska läge? Möta hejda slå är en både matnyttig och välillustrerad utgångspunkt för att bilda sig en uppfattning om Nordens läge under det (förra) kalla kriget.

Grovt sammanfattat ansågs Norden i början av (förra) kalla kriget främst utgöra en flank till en möjlig centraleuropeisk krigsskådeplats. Ju närmare 1980-talet man kom, ju mer blev det dock tal om en nordlig front. Bakgrunden till detta låg i den enorma sovjetiska upprustningen på Kolahalvön. Där baserades inte minst huvuddelen av Sovjetunionens strategiska ubåtar. Natos vitala Atlantförbindelser kunde också hotas därifrån, och ännu bättre om man även behärskade Nordnorge. Varvid Norrland, särskilt den övre delen, högst sannolikt skulle beröras. Den tidigare rikdsdagsmannen Hans Lindblad skriver: "Sverige skulle förmodligen dras med från första stund". Han motiverar det bland annat med följande ord: "Östersjön var som nämnts det absolut främsta skydd Sverige hade, eftersom kustinvasioner är så svåra att genomföra. Men det gällde inte i övre Norrland, där en sovjetisk framstöt kunde ske genom norra Finland mot norska kusten [...]"

Om skälet till att ha stridsvagnar på Gotland skriver Lindblad:

"Det var viktigt för Sverige att Gotland inte kunde erövras genom luften. Gotland var ju ett värn för Mellansverige. Lätta stridsfordon hör till sådant som kan släppas ner med fallskärm, men däremot inte tunga stridsvagnar. Att ha sådana på ön var därför ett sätt att tvinga en angripare att komma med fartyg, vilket skulle ge oss längre förvarning."

Sovjetiskt behov av att säkerställa överlägsenhet i södra Östersjön, och därmed ett framgångsrikt anfall mot Danmark - det är ett tema i kommendören I. Emil Svenssons kapitel. Följande är ett direkt citat ur det:

"Ett sätt att skaffa sig tillräcklig styrkeöverlägsenhet i Östersjön var att tidigt slå ut eller blockera svenska sjö- och flygstridskrafter. Lämpliga förband fanns tillgängliga i form av marin spetsnaz, vars mål skulle ha kunnat innefatta svenska marin- och flygbaser. Dessa åtgärder måste förberedas [...]."

Överste I. Einar Lyth skriver på sitt personliga och tydliga sätt om svenska stridsförberedelser och stridsduglighet.

Bokens redaktör, överste Bo Hugemark, har på 323 sidor med många väl valda foton samlat totalt 24 nyckelpersoners erfarenheter av Försvarsmaktens operativa verksamhet under (förra) kalla kriget i Möta hejda slå. Varifrån kommer bokens titel? Ursprunget är den operativa idé som myntades av ÖB Torsten Rapp vid försvarsbeslutet 1963 och som sedan gällde under hela det (förra) kalla kriget.

Öppenhet, Resultat, Ansvar – mer än bara allmänt tyckande

I sociala medier och i några tidningar har det under en längre tid diskuterats att det är lågt till tak i försvaret och att man som medarbetare inte kan få uttrycka sin åsikt. Precis innan jul kom två beslut från Justitieombudsmannen (JO) som handlade om att vi skulle brutit mot repressalieförbudet i yttrandefrihetsgrundlagen och tryckfrihetsförordningen. Bägge besluten gav Försvarsmakten rätt:

JO konstaterade att när inte reglerna för sekretess utgör något hinder har en anställd inom Försvarsmakten frihet att framföra sina synpunkter i olika frågor, även om synpunkterna avviker från arbetsgivarens uppfattning. Men JO menade också att ett sådant agerande i praktiken kan leda till att det blir omöjligt för arbetstagaren att utföra sitt arbete på acceptabelt sätt för arbetsgivaren. Detta gäller inte minst chefer som företräder myndigheten i olika sammanhang.

Betyder det att arbetstagaren därmed alltid ska sitta still i båten och tiga och göra som husse säger? Nej, absolut inte. I min värld handlar det i stället om öppenhet, resultat och ansvar!

Jag har under mina mer än 45 år inom försvaret alltid tyckts mig ha möjlighet att dryfta min syn på olika saker och ting. Men en sak har jag lärt mig – har man synpunkter måste man också kunna visa att det som man säger kan ledas i bevis i praktiska resultat, annars är det bara allmänt tyckande. Har man en åsikt måste man helt enkelt också ta ansvar för den. Därför har jag lärt mig att man ibland måste bida sin tid innan idén eller synpunkten är mogen att realiseras. Det viktigaste, i varje fall för mig, är inte att höras utan att leda min egen övertygelse i bevis, främst genom praktiskt genomförande. Det skapar respekt!

Förra hösten reste ÖB med sina närmsta chefer i linjen och diskuterade försvarets framtid, utmaningar och ledarskap. Mer än 800 chefer i den främsta linjen deltog i dessa seminarium. Fri diskussion, högt till tak, ge och ta. Efteråt reflekterade jag: i vilket företag i näringslivet med mer än 55000 medarbetare åker VD ut och diskuterar företagets framtid och ledning med första, andra och tredje linjens chefer?

I försvaret odlas teorin om uppdragstaktik. Vi styr genom att ge mål och avdela resurser och genomförandet leds och slutförs på lägre nivå. En vacker tanke att leva upp till. Men i vissa fall måste verksamheten synkroniseras till ett samfällt agerande i tid, rum och effekt. Chefen måste övergå till kommandostyrning under en viss tid eller för att nå ett specifikt syfte. Borde inte vara något konstigt i det förfarandet. Men vad har då öppenhet, resultat och ansvar med detta att göra?

Jo, för helhetens skull måste chefer och personal i linjen förhålla sig till den avvägning av mål, medel och resurser som högre chefs beslut innebär för att uppnå en sammanvägd och avvägd effekt baserad på en helhetssyn. Om inte, får vi suboptimeringar i systemet.

På det sätt jag är fostrad är det alla och ens ansvar att innan beslut är fattade framföra sin åsikt och lyfta fram de perspektiv som är mest gynnsamt utifrån sitt ansvar, sina kunskaper och befogenheter. När sen beslutet är fattat gäller det att gilla läget och göra det bästa för att nå målen inom eget ansvarsområde.

Det är uppdragstaktik. Det är öppenhet, resultat, ansvar. Det är en effektiv Försvarsmakt i fred, kris och krig. Det skapar respekt och tillförlitlighet, externt och internt. ÖRA – helt enkelt.

I grundlagen står att all makt utgår från folket. Försvarsmakten är den yttersta garanten för att säkra medborgarnas grundlagsskyddade rättigheter, såsom yttrandefrihet och fri opinionsbildning, mot yttre hot. För mig är det både viktigt och självklart att myndighetens medarbetare deltar aktivt ibland annat den försvars- och säkerhetspolitiska debatten i samhället. Men det finns en osynlig linje där jag som individ övergår från debattvillig medborgare till att vara officiell representant för myndighetens ställningstagande i försvarsfrågor. Är man chef i försvaret måste man själv ha de insikter som behövs för veta vad gränsen går för det ena och det andra och känner man osäkerhet – fråga. För mig är detta en självklarhet i mitt chefs- och medarbetarskap.

Mats Ström
Kommunikationsdirektör

Nato – farligt eller opålitligt?

Två vanliga argument mot svenskt Natomedlemskap heter Trump och Erdogan. De är förvisso de mest motbjudande av presidenterna i Natos medlemsländer och lämpar sig därmed utmärkt för att skrämma ett folk uppfostrat om neutralitetspolitikens och alliansfrihetens välsignelser. Neutralitetspolitiken räddade ju oss från två världskrig, alliansfriheten ingick i den balans som skapade lugn i Norden under det kalla kriget och än i dag – påstås det – bidrar till stabilitet. Varför ska vi då gå med i en militärallians ledd av den oberäknelige amerikanske presidenten, riskera att dras in mellanösternäventyr av den islamistiske turken?

Argumentation kan vara ett medvetet försök att vilseleda. Den kan också bygga på att den som använder argumentet själv är okunnig om vad Nato är och hur det fungerar. Han har uppenbarligen inte läst Artikel 5 i Atlantpaktsfördraget och sett att ”en för alla, alla för en” inte är särskilt skarpt formulerat.

The Parties agree that an armed attack against one or more of them in Europe or North America shall be considered an attack against them all and consequently they agree that, if such an armed attack occurs, each of them, in exercise of the right of individual or collective self-defence recognised by Article 51 of the Charter of the United Nations, will assist the Party or Parties so attacked by taking forthwith, individually and in concert with the other Parties, such action as it deems necessary, including the use of armed force, to restore and maintain the security of the North Atlantic area.

Det är med andra ord varje nations eget beslut med vilka medel den ska bidra i det fall alliansen enas om att agera enligt artikel 5. Detta i motsats till artikel 42:7 i EU:s Lissabonfördrag:

Om en medlemsstat skulle utsättas för ett väpnat angrepp på sitt territorium, är de övriga medlemsstaterna skyldiga att ge den medlemsstaten stöd och bistånd med alla till buds stående medel i enlighet med artikel 51 i Förenta nationernas stadga.

De mjuka formuleringarna i Atlantpaktens artikel 5 tillkom på grund av den amerikanska senatens motvilja mot att med villkorslöst dras in i europeiska stormakternas konflikter, t ex i deras koloniala engagemang. Under intryck av det hårdnade kalla kriget bildades organisationen Nato som med olika arrangemang såsom generalsekretariat, kommandostruktur och permanent truppnärvaro gjorde de ömsesidiga säkerhetsgarantierna alltmer trovärdiga. Efter det kalla kriget försvann det hotet och likaså många av de sammanhållande strukturerna.[1]

Utvecklingen har nu åter vänt, men det är långt tillbaka till den känsla av ödesgemenskap som präglade det kalla krigets Nato. Dagens ryska revanschism känns inte hotande av alla medlemmar, och många ser andra överhängande problem, flyktingströmmar i Medelhavsregionen, krig och kriser i Mellersta Östern etc. En del regimer har också gemensam ideologisk syn med den ryska extremnationalismen. Det som präglar dagens debatt i Nato är därför hur man skall göra det trovärdigt att alliansen lever upp till löftet ömsesidigt bistånd vid en rysk aggression.

Mest oroande därvidlag är givetvis Trump, hans uttalade ointresse för Nato (utom de i och för sig rimliga kraven på ökade försvarssatsningar av europeiska medlemsstater) och hans oförutsägbarhet (förutom på en punkt, högst tvivelaktiga förbindelser med Putin). Det har gått så långt att kongressledamöter från båda partierna dryftar en lag som ska hindra Trump att göra allvar av sina hot att lämna Nato.

Det är väl mindre troligt att det sker, hans utfall mot Nato är kanske ett välplanerat utnyttjande av isolationistiska strömningar i USA.

Hur som helst kan det öka tveksamheten hos vissa europeiska regimer att riskera krig vid ryska Krim-liknande aktioner. Under det kalla kriget talade man om ”the Hamburg grab”, nu hörs ibland uttrycket ”the Narva grab”. Skulle en sådan operation ligga under eller över tröskeln för en gemensam aktion enligt artikel 5? Samma fråga kan ställas om att möta den integrerade användning av militära och icke-militära medel som är huvudspåret i det ryska tänkandet om nutida militära konflikter – det som i väst benämns hybridkrigföring, i Ryssland ”en ny generation krigföring” eller ”icke-linearitet”. Delar av den ligger klart under tröskeln. Ukraina-aggressionen är ett skolexempel, och de baltiska staterna upplever att en sådan operation redan pågår mot dem, propaganda, desinformation, cyberattacker, ekonomiska påtryckningar och ekonomiskt undergrävande, energiavbrott.

Lägg härtill det ökade ryska betoningen av taktiska kärnvapeninsatser för ”de-eskalering” av en konflikt, ett tämligen genomskinligt uttryck för att använda kärnvapen för att avskräcka från befrielse av områden som tagits genom ett kuppartat angrepp.

Det är inte alltför långsökt att tänka sig att flera Natostater skulle dra sig för att riskera konfrontation eller till och med krig för att möta ryska väpnade aktioner mot de baltiska staterna. Ett illavarslande tecken var när Turkiet under Natos toppmöte i utpressningssyfte använde hot om att lägga veto mot uppdatering av Natos försvarsplan för Baltikum.

Jaha, kan Natoskeptikern invända, om risken är överdriven för att Nato drar oss med i äventyrligheter, är det något värde för Sverige att gå i en allians som man inte kan lita på när det gäller? Och få dåligt sällskap av ett antal tvivelaktiga regimer. Är det inte bättre då att fortsätta på Hultqvist-linjen med bilaterala avtal med olika länder?

Det skulle kanske spara tid i en krissituation, och vi skulle slippa risken av veto från ryssvänliga regimer. Tidsvinsten skulle uppväga det förhållandet att vi inte gjort en operativ planläggning i förväg. (I specialfallet Finland har även den nackdelen avskaffats).

Tanken om regionalisering av säkerhetspolitiken har vunnit mer insteg i debatten. Exempel gavs i Sälen av den norske generalen Sverre Diesen. Ett regionalt samarbete mellan Sverige. Norge och Finland med en stark transatlantisk länk skulle vara ett bidrag till säkerheten i det skandinaviska området, och man skulle komma runt diskussionen om Nato som i dagsläget var fruktlös.

Men detta resonemang kringgår kärnfrågan, säkerheten för dem som idag är mest utsatta. Det är inte Sverige, Finland och Norge utan de baltiska staterna. Om de angrips dras vi in. Omvänt är Natos  försvar av Baltikum helt beroende av stöd från de nordiska länderna, och detta måste förberedas med operativ planläggning. Betydelsen av detta uttrycktes sålunda av ambassadör Krister Bringéus i Säkerhet i ny tid (SOU 2016:57):

Den mest påtagliga militära effekten av ett Natomedlemskap vore sannolikt att den osäkerhet som i dag råder om hur ett gemensamt uppträdande i en Östersjökris skulle gestalta sig, undanröjs. Krishanteringen – traktatsmässigt underbyggd av artikel 5 – skulle inte behöva improviseras fram, i en period av stark spänning och med snäva tidsmarginaler. Den gemensamma konfliktavhållande förmågan skulle, av allt att döma, därigenom öka.

Baltstaterna har efter många års vånda fått Natoförsvarsplanering och stationering av snubbeltrådsstyrkor. De torde inte vara benägna att överge detta. Alltså måste ”det nordiska blockets” planering göras parallellt med Natos, och det övergår min förmåga att se hur detta skulle kunna ske. Krigsavhållande effekt i Östersjöområdet kräver en samlad operativ planering.

Det går därför inte att komma runt Natofrågan, om man vill förorda ett nordiskt militärt ”block” som ska bidra till säkerheten i Norden. I stället bör man se detta som en nordlig filial i ett Nato med flera divergerande intressen. Svenskt-finskt Nato medlemskap skulle kanske ha positiv effekt för Natos politiska förmåga och handlingskraft. Det skulle demonstrera att länder med gräns till Ryssland inte drar sig för att stå upp mot underförstådda eller öppna hot. Det bör också minska tvivlen på att Baltikum kan försvaras och därmed bli tungan på vågen när det gäller att bestrida det våldsmonopol som Ryssland tillskansat sig.

Om det ändå skulle gå så illa att central- och sydeuropeiska högerextrema regimer blir alltmer ovilliga att stöta sig med åsiktsfränden i Moskva, och Nato i praktiken splittras, skulle ett nordiskt-baltiskt försvarsförbund kunna fungera som kärnan i en ’de villigas koalition’, om krisen kommer.

Författaren är överste och säkerhetspolitisk analytiker.

Not

[1] För en utförlig diskussion av Nato:s säkerhetsgaranti se Robert Dalsjö, ”Trapped in the Twilight Zone”, sid 59-61, KKrVAHT nr 3/2017

Bilden ovan: Två herrar som på hemmaplan tjänar som skrämskott mot Sveriges medlemskap i Nato. Foto: Shutterstock.com

Det glesa slagfältet – ett bidrag till debatten


Inlägget har också publicerats på Kungl Krigsvetenskapsakademiens blogg KKrVA.se och till min glädje även väckt viss debatt på Twitter @neretnieks , en i mina ögon nödvändig debatt om den framtida markstriden och arméns utveckling.



Nyligen har det publicerats två mycket intressanta artiklar om det glesa slagfältet. Robert Dalsjö (@MansRAD), FOI, har i nummer 3/2019 av KKrVa Handlingar och Tidskrift beskrivit hur dagens begränsade tillgång på förband, såväl hos oss som hos en angripare, kan leda till, eller snarare redan lett till, en helt ny operativ och taktisk miljö. Det kommer inte finnas några fasta fronter. Istället kan vi förvänta oss fritt opererande, ”kringströvande”, stridsgrupper som uppträder över stora, i huvudsak trupptomma, ytor. En angripare kommer ha goda möjligheter att tränga in på djupet och hota för oss vital infrastruktur som underhållsområden, flygfält, hamnar etc. Dessutom är risken överhängande att, om fienden tillåts ”härja fritt”, att det leder till att vi tappar kontrollen över det som sker. Något som erfarenhetsmässigt leder till handlingsförlamning, uppgivenhet och i slutändan kapitulation.

Den finske försvarsdebattören Robin Häggblom (@CorporalFrisk) har på KKrVA blogg, den 7. januari 2019, följt upp Dalsjös resonemang där han till del tonar ner glesheten, men då ur ett finskt perspektiv med den relativt sett Sverige avsevärt större tillgången på förband. Han pekar också på att fenomenet i sig inte är nytt. Det var först i samband med första världskriget som de fasta fronterna blev regel. Dessutom var det glesa slagfältet ett inte sällan förekommande fenomen även under det andra världskriget, t ex i norra Finland. Ibland kommer det vara mer frekvent, ibland mindre. Det beroende på geografi, styrkeförhållanden och mål med angriparens verksamhet.

Båda författarna efterlyser en bredare debatt i ämnet. En svår frestelse att motstå som tidigare chef för Taktikavdelningen i Arméstaben. Vad kan och bör göras för att hantera fenomenet? En diskussion speciellt angelägen i Sverige, ett till ytan mycket stort land med begränsad tillgång på förband. Såväl igår och än mer så idag.

Inte ens under det kalla kriget då vi disponerade i storleksordningen tvåhundra markstridsbataljoner, Hemvärnet oräknat, fanns möjligheten att möta en angripare över hela ytan, t ex efter att han åstadkommit ett genombrott eller luftlandsatt i oförsvarade områden, genom att bara ställa trupp i vägen för honom, fördröja, försvara, och därmed försöka stoppa honom. Angriparen kunde tämligen lätt kringgå sådana försök från vår sida. Eller om motståndet var svagt slå sig vidare.

Bara för att illustrera problemet något. Sverige har en landareal av 407 340 kvadratkilometer. Räknar vi bort områden sannolikt helt ointressanta för angripare att uppträda i, stora delar av fjällvärlden, ett antal öar mm, kanske vi kan anta att något mindre än hälften av Sveriges yta, säg 200 000 kvadratkilometer, skulle kunna vara intressant ur militär synvinkel. Att framrycka igenom eller att besätta. Med antagandet att en svensk bataljon på den tiden kunde fördröja eller försvara inom ett område om ca 5 x 5 km hade vi haft en förmåga att hantera ca 5000 kvadratkilometer – om vi valt att agera passivt, och bara ”ställa oss i vägen” för angriparens förband. En omöjlig taktik kopplat till de ytor som var, och är, aktuella. Svaret var att vi prioriterade motanfallet – att hindra sådan styrketillväxt som i nästa steg skulle leda till att han kunde uppträda på djupet av vårt territorium eller där han hotade att bryta igenom i områden där vi bedrev fördröjningsstrid eller hade organiserat ett fast försvar.

Det viktiga här är inte det exakta räknandet av kvadratkilometer utan att konstatera att även med dåtidens tvåhundra markstridsbataljoner, och lika många funktionsbataljoner som artilleri, ingenjörer mm, så var det glesa slagfältet i stora stycken en problematik vi även då var tvungna att ta hänsyn till. Dock, som Dalsjö påpekar, problemet har antagit helt andra dimensioner. Angriparen har tack vare modern transportteknik, till sjöss och i luften, avsevärt större möjligheter att välja tid och plats för att nå svenskt territorium. Han är rörligare och de enskilda förbanden är har större eldkraft och kan dessutom understödjas av vapensystem som befinner sig på stort avstånd från platsen där förbandet uppträder. Det samtidigt som vi längre inte har alls samma möjligheter att genom fördröjningsstrid eller försvar begränsa hans rörelser.

Det glesa slagfältet av idag kanske skulle kunna liknas vid sjöstrid. Förband som opererar över stora ytor, utan fasta underhållslinjer och som har goda möjligheter att själva bestämma när, och under vilka omständigheter, man väljer att ta strid. Det vi kommer se är stridsgrupper om någon eller några bataljoner som framrycker på några kilometers bred och djup, där för-, sido- och efterpatrullerna består av drönare som avspanar terrängen flera mil i alla riktningar för att försöka se motståndarens aktiviteter och identifiera alternativa framryckningsvägar. Förbindelserna bakåt kommer inte vara specifikt bundna till vissa vägar eller stråk.  Dock, det finns en stor skillnad, jämfört med sjöstriden, stridsgrupperna är geografiskt på väg någonstans. Ta och hålla terräng eller förstöra något. Angriparen måste därför, förr eller senare, hejdas.

Robert Dalsjö ger några förslag på hur han anser att Armén bör utvecklas som en konsekvens av det glesa slagfältet. De viktigaste komponenterna där skulle vara:

-          en utökning av manöverförbanden och då med god förmåga till renkonterstrid,

-          långräckviddiga bekämpningssystem för såväl bekämpning som för att med fjärrutlagda mineringar fördröja en angripare, och speciellt organiserade flygande och markbundna målinvisningssystem,

-          jägarförband, hemvärn och lokalförsvarsförband med inriktning mot att kunna fördröja en angripare,

-          helikopterburna markstridsförband för att snabbt kunna placera dem i vägen för en angripares kringgångsförband,

-          god förmåga att kunna utnyttja utländska flygsystem för bekämpning av markmål.

Då jag i vissa stycken har en från Dalsjö avvikande uppfattning om vad olika system och förband kan förväntas uträtta, och kanske också när det gäller den övergripande principen hur striden på det glesa slagfältet bör föras, inleder jag med att kommentera hans förslag. Därefter redovisar jag min syn på hur striden borde föras. Jag har där också försökt väga in hur markstriden måste skapa förutsättningar för Marinen och Flygvapnet att verka över tiden, samt att bädda för att ta emot utländsk hjälp. 

När det gäller möjligheterna att med olika system, förband, fördröja en angripares framryckning har jag en avsevärt mer pessimistisk än Dalsjö. Det kommer vara i det närmaste omöjligt att över större ytor fördröja en angripares framträngande genom insatser med olika typer av ”skytteförband” om dessa inte getts möjlighet att vidta goda förberedelser. Maskering, utföra mineringar, skottfältsröja mm, något som tar tid. Här kan det finnas skäl att påminna om den tidigare illustrationen avseende förhållandet mellan aktuella ytor där en motståndare eventuellt kan uppträda och möjligheterna att vara på plats i förväg och då förbereda sig, innan motståndaren är där, om han överhuvudtaget kommer dit.

Vägnätet i södra Sverige (söder Dalälven) är så vittförgrenat och omfattande att i stort sett varje statisk position, minering eller förstörd förbindelse tämligen lätt kan kringgås med några kilometers, eller i värsta fall några mils extra körning. Något som kanske tar en timme eller två. Det är frågan om det ens alltid är en fråga om kringgång, utan kanske mer val av annan väg, grundat på dagens mycket goda kartunderlag eller information från de luftburna spaningssystem, drönare, som kommer fungera som förpatrull till den framryckande stridsgruppen.

Övre Norrland ger bättre möjligheter till fördröjande verksamhet på grund av det glesare vägnätet, men fullt så glest som det ofta framställs är det inte. Även t ex skogsbilvägar duger utmärkt för mekaniserade förband. Dessutom är ofta terrängen mellan vägarna framkomlig för pansrade bandfordon. Det tidigare, under kalla kriget, uttalade behovet för en angripare att skapa rimligt säkra underhållsvägar med god kapacitet att försörja stora, resursslukande, förband kommer dessutom till stor del ha bortfallit. Som Dalsjö påpekar, hamnar förbanden inte strid i någon större omfattning så är resursförbrukningen liten. Sannolikt inte större än att behovet av återfyllnad kan tillgodoses t ex genom helikoptertransporter. Att försöka skära av angriparens underhållsvägar kan därför bli ett slag i tomma luften.

Att fördröja genom att med skytteförband, av vilket sort det än må vara, gå anfallsvis tillväga mot en högrörlig mekaniserad motståndare faller på sin egen orimlighet. Bristande eldkraft, rörlighet och skydd kommer då leda till förödande konsekvenser för förbanden. Det speciellt på ett glest slagfält där de mekaniserade förbanden kommer ha bra manöverutrymme. Frågan är dessutom i vilken utsträckningen motståndarens kommer vara gripbara för anfall av annat än förband med samma, eller bättre, rörlighet än han själv.

Långräckviddiga indirekta eldsystem, typ MLRS, är utomordentligt potenta, men har också svagheter. Ett batteri om tre utskjutningsanordningar skulle kunna täcka de flesta flygplatser, eller hamnar, med en salva av substridsdelar med verkan i mjuka mål (en verkansform som vi dock avstått ifrån genom att underteckna konventionen mot klustervapen). Vanliga splitterstridsdelar ger mindre verkan och täcker mindre ytor, men ger fortfarande god verkan. Systemen kan även leverera målsökande stridsdelar. Det finns också stridsdelar med vilka det går att sprida minor över stora ytor. Med räckvidder på cirka 40 -90 kilometer beroende på rakettyp (det finns varianter med ännu längre räckvidd), vore det ett mycket värdefullt system för att i tidiga skeden av ett angrepp, urlastning eller luftlandsättning påföra en angripare förluster. Han är då fortfarande gripbar på en plats och har heller inte hunnit inta skyddade grupperingar i bebyggelse eller betäckt terräng.  Systemet är dock mindre lämpligt för att bekämpa förband som rör sig. Det tar trots allt ett antal minuter innan man kan förvänta sig eld i målet, även under de gynnsammaste omständigheter. Ett förband som rör sig med 30 km/tim förflyttar sig fem kilometer på tio minuter. Dessutom, mot förband grupperade i skog, eller i bebyggelse, t ex vid vila, nedgår verkan avsevärt. Slutsatsen blir att vår taktik ska tvinga en angripares förband att under viss tid samla stora delar av sina förband på en begränsad yta. Det kan vi bl. a åstadkomma genom att tvinga honom genomföra anfall för att komma vidare, eller om han måste skydda sig mot våra anfall. Av naturnödvändighet, då de verkar på långa avstånd, är de också starkt beroende av fungerande informationsöverföringssystem. De kan störas. Det gäller även våra långräckviddiga system, när vi anskaffar sådana. Men det bör inte glömmas bort att den som slåss på egen mark har större möjligheter att förbereda alternativa, och därmed mer redundanta, lösningar för informationsöverföring. Men sådant måste förberedas och kan därför knappast bli reservsystem som täcker hela landet. Vissa områden och platser måste prioriteras.  

Avseende möjligheterna att få stöd av allierat flyg är det inte bara fråga om förmåga till målangivning som är viktig, utan också att andra länder disponerar vapen, främst då yttäckande vapen, som vi obetänksamt nog frånsagt oss. Här finns dock samma problem som vid användningen av långräckviddiga markbaserade eldsystem, fastän än mer uttalat. Det både vad avser tiden mellan upptäckt/bekämpningsmöjlighet och verkan i målet, men framförallt vad avser tillgänglighet över tiden, eldberedskap. Även här blir det därför frågan om att göra angriparens rörliga förband gripbara genom att tvinga dem att stanna och samlas på mindre ytor.  

Det glesa slagfältet är dock inget nytt som Robin Häggblom påpekar i sin artikel. Kanske finns det därför skäl att se till historien. Även om det mesta går att bevisa med krigshistoriska exempel så vore det oklokt att bortse ifrån det faktum att många redan tidigare konfronterats med likartade problem.

Bara för drygt hundra år sedan var kringströvande arméer, som rörde sig tämligen fritt över stora ytor, normalbilden. Men en förutsättning för att de skulle kunna operera var oftast att det fanns befästa städer, eller fästningar, som begränsade en motståndares rörelsefrihet och bidrog till att säkra arméernas försörjning. Ett exempel skulle kunna var Gustav II Adolfs, under trettio åriga kriget, beroende av kuststäderna i norra Tysklandför att upprätthålla förbindelserna med Sverige. Främst då för tillförsel av ammunition, vapen och soldater. I övrigt levde den tidens arméer på landet, inköp på platsen eller plundring. Som Dalsjö påpekar skulle det senare åter kunna bli ett nygammalt inslag i det glesa slagfältet. I alla fall för en hänsynslös angripare, i mindre utsträckning för oss.

De problem fältmarskalken Erich von Manstein stod inför vintern 1943 liknar till delar det glesa slagfält som Dalsjö beskriver. I slutskedet av striden om Stalingrad försökte ryssarna att med en ny, stort upplagd, offensiv i januari-februari 1943 avskära hela Armégrupp A bestående av ca 500 000 man i sydöstra Ukraina. Ett ännu större Stalingrad var under uppsegling. Efter ett antal genombrott av den svaga tyska fronten rörde sig flera ryska stridsgrupper nästan fritt över ett område på cirka 200 x 400 km. Manstein valde då lösningen att kraftsamla sina magra anfallsresurser och slå en rysk tät i taget, och under tiden låta de andra framrycka i stort sett ostört. Det lilla antalet (relativt sett) förband som Manstein disponerade hade inte räckt för att försöka hejda de olika ryska täterna samtidigt – de få tyska förbanden hade blivit slagna var för sig om de splittrats upp i ”småpaket”.  Visserligen ledde den valda taktiken till förluster och krisartade situationer på tysk sida, bl. a slogs en stor och viktigt flygbas ut och ryska förband hotade också det mycket viktiga underhållscentrumet Zaporozhe som låg ca 200 km bakom den tidigare frontlinjen, men slutresultatet blev att den ryska offensiven hejdades, och Armégrupp A fick tillfälle att slinka ur fällan. Möjligtvis hade Manstein Fredrik II:s av Preussen dictum i minnet ”Wer alles defendieren will, defendiert gar nichts“.  En slutsats kungen grundade på sina erfarenheter från de många fälttåg han ledde under slutet av 1700-talet.

Även striderna i Nordafrika under andra världskriget har stora likheter med det Dalsjö beskriver. Där kanske vi också kommer närmast parallellen med sjökrig. Obebyggd öken, få avgörande terrängpartier och stora avstånd. Den som inte ”plottrade bort” sina resurser var oftast var den som vann framgång. Men också där fanns vissa platser som måste försvaras för att manöverförbanden skulle kunna verka, även om de var få: bland annat Tobruk och Tripolis för underhåll och det kanaliserande Halfaya-passet.

Ytterligare tankar kan kanske också hämtas från Vietnamkriget. Amerikanerna tvingades där till att upprätta skyddade ”fire support bases” och underhållsområden som Khe San och Da Nang då man inte kunde hindra vietnameserna att röra sig tämligen fritt över stora delar av landet.

I vilken utsträckning kriget på marken kommer se ut som Dalsjö skissar, och vilka historiska erfarenheter som kan ha störst värde, går inte att exakt förutspå. Men att striderna ofta kommer att omfatta stora geografiska ytor där det kommer att vara glest med mellan förbanden, såväl egna som angriparens, är en problematik vi måste kunna hantera. Att vi inte heller kommer ha resurser nog att vara på varje plats där angriparen uppträder är inte bara sannolikt, det måste betraktas som ett grundvärde för hur Armén bör utvecklas.

Utgående från resonemangen ovan skulle jag föreslå ett antal taktiska principer, taktiska förmågor, för hur hantera det glesa slagfältet, vi måste kunna:

-          Påverka en angripare i mycket tidiga skeden i samband med att han når svenskt territorium i syfte att påföra honom förluster.

-          Lokalisera och följ de stridsgrupper som rör sig över ytan.

-          Reducera stridsgruppernas framryckningshastighet för att göra dem gripbara för anfall och bekämpning med långräckviddiga system.

-          Slå stridsgrupperna efterhand (och därmed acceptera att vissa kommer kunna agera tämligen fritt under ganska lång tid).

-          Hindra stridsgrupper från att understödja varandra.

-          Försvåra för stridsgrupperna att vid strid på djupet av svenskt territorium få stöd av långräckviddiga bekämpningssystem.

-          Begränsa en angripares rörelsefrihet i ett antal områden vilka är avgörande för Försvarsmaktens totala förmåga, och där förberedelser vidtagits för att ta emot utländsk hjälp.

Vid ett första påseende kan de flesta punkterna ses som självklarheter ”så här har vi ju alltid gjort”. Ja, taktiska principer är i mångt och mycket tidlösa. Men metoderna skiftar. Nyttan med att förteckna och lyfta fram dem är att de utgör grunden för att utveckla organisationen så att det som eftersträvas också kan genomföras. Lika viktigt är att sortera bort principer som inte är tillämpbara som t ex ”genombrott ska omedelbart mötas med motanfall får att återställa frontlinjen” eller ”striden ska bygga på starka försvarspositioner mot vilken fienden ska föröda sin anfallskraft”.  I och för sig tänkbara principer i något annat sammanhang, men inte här. Det är måttligt begåvat att skaffa sig vapensystem eller genomföra övningar om man inte har klart för sig vad det är man vill åstadkomma och hur olika förmågor kompletterar varandra. Det finns inget skäl att skapa sig förmåga att slå angriparens stridsgrupper om de inte kan lokaliseras, lika lite som det finns skäl att lokalisera dem om vi inte kan slå dem.

Kopplat till det glesa slagfältet finns också ett några specifika faktorer som vi kan utnyttja, eller måste ta hänsyn till.

-          Vill vi göra en angripare gripbar måste vi ha potenta system som har ett rörlighetsöverläge gentemot en angripare som rör sig på marken, både för att göra honom gripbar för anfall som för att försvåra för olika stridsgrupper att förena sig.

-          En inneboende svaghet i hos angriparens stridsgrupper är deras tämligen låga underhållssäkerhet, tvingas de till strid så kommer de snabbt behöva tillföras förnödenheter, främst ammunition.

-          En angripares stridsgrupper kommer för att kunna föra strid mot andra kvalificerade förband till stor del vara beroende av långräckviddigt understöd.

Omsatt till en mera konkret nivå, hur utveckla Armén, skulle det innebära att:

-          Det måste finnas långräckviddiga bekämpningssystem för att: tidigt kunna försvåra för en angripare att föra in förband i Sverige via i övrigt oförsvarade platser, på långa avstånd kunna påföra en angripare förluster när vi påverkat hans möjligheter till ett spritt och rörligt uppträdande.

-          Vi måste ha förmåga att, åtminstone i två landsändar samtidigt, genom rörlig strid, och efterhand, kunna slå några fientliga stridsgrupper bestående av flera bataljoner – det kräver kvalificerade, allsidigt sammansatta, anfallsförband som uppträder kraftsamlat och har uthållighet nog för att genomföra upprepade strider. Att det inom rimlig tid skulle gå att flytta större förband mellan södra och norra Sverige har inget med verkligheten att göra.

-          Det måste finnas en komponent som gör det möjligt att bedriva ”aktiv jakt” över stora ytor i syfte att påföra angriparen förluster och därmed tvinga honom till olika skyddsåtgärder. Något som nedsätter såväl hans rörlighet som handlingsfrihet att utnyttja sina vapensystem optimalt. Det gör honom gripbar för anfall och försvårar för olika stridsgrupper att stödja varandra. Här talar vi om system som attackhelikoptrar och beväpnade drönare.

-          I samband med anfall mot en angripares stridsgrupper är det viktigt att kontinuerligt, under flera dygn, kunna bekämpa helikoptrar och transportflygplan som en angripare kan utnyttja för att tillföra förnödenheter.   

-          Vi måste välja ut ett antal områden som kan utgöra plattformar för vår strid och där angripare inte kan nå snabba framgångar genom att agera endast med någon enstaka stridsgrupp. Genom att definiera områdena är i förväg, i fred, finns det goda möjligheter att vidta förberedelser och därmed få ut god effekt av andra förbandstyper än utpräglade anfallsförband. Här finns det skäl att titta på det koncept som Sebastian Merlöv (@SMerloev) beskriver i sitt inlägg på KKrVa blogg, 14.januari 2019, fast i större skala. Genom att vi talar om mindre områden (relativt sett) så kan förbandstätheten bli tillräckligt hög för att angriparen inte längre ska ha förmånen av att kunna manövrera fritt – det glesa slagfältet blir mindre glest. För att undvika missförstånd, det är inte ”befästa” områden, utan områden där vi kan begränsa hans rörelsefrihet för att vinna tid och göra angriparen gripbar för bekämpning och anfall.

-          De områden som ter sig operativt speciellt viktiga är Boden/Luleå, Östersund/Trondheim, Stockholm/Södertörn, Blekinge, Västergötland/Göteborg.  De är dessutom terrängmässigt tämligen gynnsamma ur försvars- och fördröjningssynpunkt, där man kan få god utdelning av strid med olika typer av skytte- och jägarförband. Områdena är tillräckligt stora för att utgöra plattformar för egen mark-, sjö- och flygstridsverksamhet, samtidigt som de inte större än att enstaka anfall av måttligt stora fientliga stridsgrupper in i områdena kan försvåras, dock inte avvärjas, under viss tid med en rimlig truppinsats.

-          Rörelser och strid över stora ytor kommer göra angriparen beroende av väl fungerande sambands- informationssystem för att säkerställa understöd från olika långräckviddiga vapensystem, utöva ledning och för att få underrättelser om vår verksamhet. Vår förmåga till kvalificerad elektronisk krigföring i olika former kommer därför var en viktig komponent för att minska stridsgruppernas såväl offensiva som defensiva som kapacitet. 

-          Alla markbundna funktioner i Försvarsmakten måste ha förmågan att genomföra kvalificerad markstrid, om inte annat i rent självförsvarssyfte. Artilleri-, lednings-, transport-, basförband m fl kommer alla löpa risken att angripas av en mekaniserad motståndare, något som ställer krav på lämplig vapenutrustning, och än mer på soldaters och officerares utbildning – alla måste vara hyfsat bra infanterister.

Med detta sagt om det glesa slagfältet - det behöver inte alltid bli så. Det kan väl tänkas situationer där en angripare, om han bara har ambitionen att behärska en mindre del av landet för att kunna utnyttja det som plattform för olika långräckviddiga system, försöker skapa en rimligt sammanhängande front för att skydda dessa system, säg i södra Skåne som ett tänkbart exempel.

Den skisserade modellen ger även goda möjligheter att hantera en sådan situation genom den tämligen starka anfallskomponent den innehåller, kombinerad med långräckviddiga bekämpningssystem. För att skydda ett tillräckligt stort område kommer då angriparen tvingas att sätta in, och över tid skeppa över eller flyga in, stora styrkor. Något som skulle ge våra flyg- och marinstridskrafterna goda möjligheter att verka, även om angreppet inleddes överraskande och vi därmed hade begränsade möjligheter att påverka hans inledande tillförsel av markstridsförband. Dessutom, de områden som vi definierat som avgörande för vår verksamhet, som ofta också sammanfaller med de an angripare skulle vilja utnyttja, kommer inte heller kunna tas med begränsade insatser. Inom dessa områden kommer det även finnas uttalat goda möjligheter att möta olika ”gråzonshot”.

Visst, det som skissas ovan är en större armé än den som Försvarsberedningen föreslår. Ungefär dubbelt så stor, och med vissa vapensystem som idag inte finns i planerna. Men det är en armé utformad för att möta de hot vi kan ställas inför och inte en funktion av de garnisoner som råkade blir kvar efter nedläggningarna i början på 2000-talet. Höstens försvarsbeslut, avseende perioden 2021-25, kan därför bara vara en startpunkt för att skapa en trovärdig och därmed avskräckande krigföringsförmåga.

                                                                 *****

Det glesa slagfältet – ett bidrag till debatten

Nyligen har det publicerats två mycket intressanta artiklar om det glesa slagfältet. Robert Dalsjö (@MansRAD), FOI, har i nummer 3/2019 av KKrVA Handlingar och Tidskrift beskrivit hur dagens begränsade tillgång på förband, såväl hos oss som hos en angripare, kan leda till, eller snarare redan lett till, en helt ny operativ och taktisk miljö. Det kommer inte finnas några fasta fronter. Istället kan vi förvänta oss fritt opererande, ”kringströvande”, stridsgrupper som uppträder över stora, i huvudsak trupptomma, ytor. En angripare kommer ha goda möjligheter att tränga in på djupet och hota för oss vital infrastruktur som underhållsområden, flygfält, hamnar etc. Dessutom är risken överhängande att, om fienden tillåts ”härja fritt”, att det leder till att vi tappar kontrollen över det som sker. Något som erfarenhetsmässigt leder till handlingsförlamning, uppgivenhet och i slutändan kapitulation.

Den finske försvarsdebattören Robin Häggblom (@CorporalFrisk) har på KKrVA blogg, den 7 januari 2019, följt upp Dalsjös resonemang där han till del tonar ner glesheten, men då ur ett finskt perspektiv med den, relativt Sverige, avsevärt större tillgången på förband. Han pekar också på att fenomenet i sig inte är nytt. Det var först i samband med första världskriget som de fasta fronterna blev regel. Dessutom var det glesa slagfältet ett inte sällan förekommande fenomen även under det andra världskriget, t ex i norra Finland. Ibland kommer det vara mer frekvent, ibland mindre. Det beroende på geografi, styrkeförhållanden och mål med angriparens verksamhet.

Båda författarna efterlyser en bredare debatt i ämnet. En svår frestelse att motstå som tidigare chef för Taktikavdelningen i Arméstaben. Vad kan och bör göras för att hantera fenomenet? En diskussion speciellt angelägen i Sverige, ett till ytan mycket stort land med begränsad tillgång på förband. Såväl igår och än mer så idag.

Inte ens under det kalla kriget då vi disponerade i storleksordningen tvåhundra markstridsbataljoner, Hemvärnet oräknat, fanns möjligheten att möta en angripare över hela ytan, t ex efter att han åstadkommit ett genombrott eller luftlandsatt i oförsvarade områden, genom att bara ställa trupp i vägen för honom, fördröja, försvara, och därmed försöka stoppa honom. Angriparen kunde tämligen lätt kringgå sådana försök från vår sida. Eller om motståndet var svagt slå sig vidare.

Bara för att illustrera problemet något. Sverige har en landareal av 407 340 kvadratkilometer. Räknar vi bort områden sannolikt helt ointressanta för angripare att uppträda i, stora delar av fjällvärlden, ett antal öar mm, kanske vi kan anta att något mindre än hälften av Sveriges yta, säg 200 000 kvadratkilometer, skulle kunna vara intressant ur militär synvinkel. Att framrycka igenom eller att besätta. Med antagandet att en svensk bataljon på den tiden kunde fördröja eller försvara inom ett område om ca 5 x 5 km hade vi haft en förmåga att hantera ca 5000 kvadratkilometer – om vi valt att agera passivt, och bara ”ställa oss i vägen” för angriparens förband. En omöjlig taktik kopplat till de ytor som var, och är, aktuella. Svaret var att vi prioriterade motanfallet – att hindra sådan styrketillväxt som i nästa steg skulle leda till att motståndaren kunde uppträda på djupet av vårt territorium eller där denne hotade att bryta igenom i områden där vi bedrev fördröjningsstrid eller hade organiserat ett fast försvar.

Det viktiga här är inte det exakta räknandet av kvadratkilometer utan att konstatera att även med dåtidens tvåhundra markstridsbataljoner, och lika många funktionsbataljoner som artilleri, ingenjörer m m, så var det glesa slagfältet i stora stycken en problematik vi även då var tvungna att ta hänsyn till. Dock, som Dalsjö påpekar, problemet har antagit helt andra dimensioner idag. Angriparen har tack vare modern transportteknik, till sjöss och i luften, avsevärt större möjligheter att välja tid och plats för att nå svenskt territorium. Motståndaren är rörligare och de enskilda förbanden har större eldkraft och kan dessutom understödjas av vapensystem som befinner sig på stort avstånd från platsen där förbandet uppträder. Det samtidigt som vi inte längre har samma möjligheter att genom fördröjningsstrid eller försvar begränsa hans rörelser.

Det glesa slagfältet av idag kanske skulle kunna liknas vid sjöstrid. Förband som opererar över stora ytor, utan fasta underhållslinjer och som har goda möjligheter att själva bestämma när, och under vilka omständigheter, man väljer att ta strid. Det vi kommer se är stridsgrupper om någon eller några bataljoner som framrycker på några kilometers bred och djup, där för-, sido- och efterpatrullerna består av drönare som avspanar terrängen flera mil i alla riktningar för att försöka se motståndarens aktiviteter och identifiera alternativa framryckningsvägar. Förbindelserna bakåt kommer inte vara specifikt bundna till vissa vägar eller stråk. Dock, det finns en stor skillnad, jämfört med sjöstriden, stridsgrupperna är geografiskt på väg någonstans. Ta och hålla terräng eller förstöra något. Angriparen måste därför, förr eller senare, hejdas.

Robert Dalsjö ger några förslag på hur han anser att Armén bör utvecklas som en konsekvens av det glesa slagfältet. De viktigaste komponenterna där skulle vara:

  • en utökning av manöverförbanden och då med god förmåga till renkonterstrid,
  • långräckviddiga bekämpningssystem för såväl bekämpning som för att med fjärrutlagda mineringar fördröja en angripare, och speciellt organiserade flygande och markbundna målinvisningssystem,
  • jägarförband, hemvärn och lokalförsvarsförband med inriktning mot att kunna fördröja en angripare,
  • helikopterburna markstridsförband för att snabbt kunna placera dem i vägen för en angripares kringgångsförband,
  • god förmåga att kunna utnyttja utländska flygsystem för bekämpning av markmål.

Då jag i vissa stycken har en från Dalsjö avvikande uppfattning om vad olika system och förband kan förväntas uträtta, och kanske också när det gäller den övergripande principen hur striden på det glesa slagfältet bör föras, inleder jag med att kommentera hans förslag. Därefter redovisar jag min syn på hur striden borde föras. Jag har där också försökt väga in hur markstriden måste skapa förutsättningar för Marinen och Flygvapnet att verka över tiden, samt att bädda för att ta emot utländsk hjälp.

När det gäller möjligheterna att med olika system, förband, fördröja en angripares framryckning har jag en avsevärt mer pessimistisk syn än Dalsjö. Det kommer vara i det närmaste omöjligt att över större ytor fördröja en angripares framträngande genom insatser med olika typer av ”skytteförband” om dessa inte getts möjlighet att vidta goda förberedelser. Maskering, utföra mineringar, skottfältsröja m m, något som tar tid. Här kan det finnas skäl att påminna om den tidigare illustrationen avseende förhållandet mellan aktuella ytor där en motståndare eventuellt kan uppträda och möjligheterna att vara på plats i förväg och då förbereda sig, innan motståndaren är där, om han överhuvudtaget kommer dit.

Vägnätet i södra Sverige (söder Dalälven) är så vittförgrenat och omfattande att i stort sett varje statisk position, minering eller förstörd förbindelse tämligen lätt kan kringgås med några kilometers, eller i värsta fall några mils extra körning. Något som kanske tar en timme eller två. Det är frågan om det ens alltid är en fråga om kringgång, utan kanske mer val av annan väg, grundat på dagens mycket goda kartunderlag eller information från de luftburna spaningssystem, drönare, som kommer att fungera som förpatrull till den framryckande stridsgruppen.

Övre Norrland ger bättre möjligheter till fördröjande verksamhet på grund av det glesare vägnätet, men fullt så glest som det ofta framställs är det inte. Även t ex skogsbilvägar duger utmärkt för mekaniserade förband. Dessutom är ofta terrängen mellan vägarna framkomlig för pansrade bandfordon. Det tidigare, under kalla kriget, uttalade behovet för en angripare att skapa rimligt säkra underhållsvägar med god kapacitet att försörja stora, resursslukande, förband kommer dessutom till stor del ha bortfallit. Som Dalsjö påpekar, hamnar förbanden inte i strid i någon större omfattning så är resursförbrukningen liten. Sannolikt inte större än att behovet av återfyllnad kan tillgodoses t ex genom helikoptertransporter. Att försöka skära av angriparens underhållsvägar kan därför bli ett slag i tomma luften.

Att fördröja genom att med skytteförband, av vilket sort det än må vara, gå anfallsvis tillväga mot en högrörlig mekaniserad motståndare faller på sin egen orimlighet. Bristande eldkraft, rörlighet och skydd kommer då leda till förödande konsekvenser för förbanden. Det speciellt på ett glest slagfält där de mekaniserade förbanden kommer att ha bra manöverutrymme. Frågan är dessutom i vilken utsträckningen motståndarens kommer vara gripbara för anfall av annat än förband med samma, eller bättre, rörlighet än han själv.

Långräckviddiga indirekta eldsystem, typ MLRS, är utomordentligt potenta, men har också svagheter. Ett batteri om tre utskjutningsanordningar skulle kunna täcka de flesta flygplatser, eller hamnar, med en salva av substridsdelar med verkan i mjuka mål (en verkansform som vi dock avstått ifrån genom att underteckna konventionen mot klustervapen). Vanliga splitterstridsdelar ger mindre verkan och täcker mindre ytor, men ger fortfarande god verkan. Systemen kan även leverera målsökande stridsdelar. Det finns också stridsdelar med vilka det går att sprida minor över stora ytor. Med räckvidder på cirka 40-90 kilometer beroende på rakettyp (det finns varianter med ännu längre räckvidd), vore det ett mycket värdefullt system för att i tidiga skeden av ett angrepp, urlastning eller luftlandsättning påföra en angripare förluster. Han är då fortfarande gripbar på en plats och har heller inte hunnit inta skyddade grupperingar i bebyggelse eller betäckt terräng. Systemet är dock mindre lämpligt för att bekämpa förband som rör sig. Det tar trots allt ett antal minuter innan man kan förvänta sig eld i målet, även under de gynnsammaste omständigheter. Ett förband som rör sig med 30 km/tim förflyttar sig fem kilometer på tio minuter. Dessutom, mot förband grupperade i skog, eller i bebyggelse, t ex vid vila, nedgår verkan avsevärt. Slutsatsen blir att vår taktik ska tvinga en angripares förband att under viss tid samla stora delar av sina förband på en begränsad yta. Det kan vi bl a åstadkomma genom att tvinga honom genomföra anfall för att komma vidare, eller om angriparen måste skydda sig mot våra anfall. Av naturnödvändighet, då de verkar på långa avstånd, är de också starkt beroende av fungerande informationsöverföringssystem. De kan störas. Det gäller även våra långräckviddiga system, när vi anskaffar sådana. Men det bör inte glömmas bort att den som slåss på egen mark har större möjligheter att förbereda alternativa, och därmed mer redundanta, lösningar för informationsöverföring. Men sådant måste förberedas och kan därför knappast bli reservsystem som täcker hela landet. Vissa områden och platser måste prioriteras.

Avseende möjligheterna att få stöd av allierat flyg är det inte bara fråga om förmåga till målangivning som är viktig, utan också att andra länder disponerar vapen, främst då yttäckande vapen, som vi obetänksamt nog frånsagt oss. Här finns dock samma problem som vid användningen av långräckviddiga markbaserade eldsystem, fastän än mer uttalat. Det både vad avser tiden mellan upptäckt/bekämpningsmöjlighet och verkan i målet, men framförallt vad avser tillgänglighet över tiden, eldberedskap. Även här blir det därför frågan om att göra angriparens rörliga förband gripbara genom att tvinga dem att stanna och samlas på mindre ytor.

Det glesa slagfältet är dock inget nytt som Robin Häggblom påpekar i sin artikel. Kanske finns det därför skäl att se till historien. Även om det mesta går att bevisa med krigshistoriska exempel så vore det oklokt att bortse ifrån det faktum att många redan tidigare konfronterats med likartade problem.

Bara för drygt hundra år sedan var kringströvande arméer, som rörde sig tämligen fritt över stora ytor, normalbilden. Men en förutsättning för att de skulle kunna operera var oftast att det fanns befästa städer, eller fästningar, som begränsade en motståndares rörelsefrihet och bidrog till att säkra arméernas försörjning. Ett exempel skulle kunna var Gustav II Adolfs, under trettioåriga kriget, beroende av kuststäderna i norra Tyskland för att upprätthålla förbindelserna med Sverige. Främst då för tillförsel av ammunition, vapen och soldater. I övrigt levde den tidens arméer på landet, inköp på platsen eller plundring. Som Dalsjö påpekar skulle det senare åter kunna bli ett nygammalt inslag på det glesa slagfältet. I alla fall för en hänsynslös angripare, i mindre utsträckning för oss.

De problem fältmarskalken Erich von Manstein stod inför vintern 1943 liknar till delar det glesa slagfält som Dalsjö beskriver. I slutskedet av striden om Stalingrad försökte ryssarna att med en ny, stort upplagd, offensiv i januari-februari 1943 avskära hela Armégrupp A bestående av ca 500 000 man i sydöstra Ukraina. Ett ännu större Stalingrad var under uppsegling. Efter ett antal genombrott av den svaga tyska fronten rörde sig flera ryska stridsgrupper nästan fritt över ett område på cirka 200 x 400 km. Manstein valde då lösningen att kraftsamla sina magra anfallsresurser och slå en rysk tät i taget, och under tiden låta de andra framrycka i stort sett ostört. Det lilla antalet (relativt sett) förband som Manstein disponerade hade inte räckt för att försöka hejda de olika ryska täterna samtidigt – de få tyska förbanden hade blivit slagna var för sig om de splittrats upp i ”småpaket”. Visserligen ledde den valda taktiken till förluster och krisartade situationer på tysk sida, bl a slogs en stor och viktigt flygbas ut och ryska förband hotade också det mycket viktiga underhållscentrumet Zaporozhe som låg ca 200 km bakom den tidigare frontlinjen, men slutresultatet blev att den ryska offensiven hejdades, och Armégrupp A fick tillfälle att slinka ur fällan. Möjligtvis hade Manstein Fredrik II:s av Preussen dictum i minnet ”Wer alles defendieren will, defendiert gar nichts“. En slutsats kungen grundade på sina erfarenheter från de många fälttåg han ledde under slutet av 1700-talet.

Även striderna i Nordafrika under andra världskriget har stora likheter med det Dalsjö beskriver. Där kanske vi också kommer närmast parallellen med sjökrig. Obebyggd öken, få avgörande terrängpartier och stora avstånd. Den som inte ”plottrade bort” sina resurser var oftast var den som vann framgång. Men också där fanns vissa platser som måste försvaras för att manöverförbanden skulle kunna verka, även om de var få: bland annat Tobruk och Tripolis för underhåll och det kanaliserande Halfaya-passet.

Ytterligare tankar kan kanske också hämtas från Vietnamkriget. Amerikanerna tvingades där till att upprätta från skyddade ”fire support bases” och underhållsområden som Khe San och Da Nang då man inte kunde hindra vietnameserna att röra sig tämligen fritt över stora delar av landet.

I vilken utsträckning kriget på marken kommer att se ut som Dalsjö skissar, och vilka historiska erfarenheter som kan ha störst värde, går inte att exakt förutspå. Men att striderna ofta kommer att omfatta stora geografiska ytor där det kommer att vara glest mellan förbanden, såväl egna som angriparens, är en problematik vi måste kunna hantera. Att vi inte heller kommer att ha resurser nog att vara på varje plats där angriparen uppträder är inte bara sannolikt, det måste betraktas som ett grundvärde för hur Armén bör utvecklas.

Utgående från resonemangen ovan skulle jag föreslå ett antal taktiska principer, taktiska förmågor, för hur hantera det glesa slagfältet, vi måste kunna:

  • Påverka en angripare i mycket tidiga skeden i samband med att han når svenskt territorium i syfte att påföra honom förluster.
  • Lokalisera och följ de stridsgrupper som rör sig över ytan.
  • Reducera stridsgruppernas framryckningshastighet för att göra dem gripbara för anfall och bekämpning med långräckviddiga system.
  • Slå stridsgrupperna efterhand (och därmed acceptera att vissa kommer kunna agera tämligen fritt under ganska lång tid).
  • Hindra stridsgrupper från att understödja varandra.
  • Försvåra för stridsgrupperna att vid strid på djupet av svenskt territorium få stöd av långräckviddiga bekämpningssystem.
  • Begränsa en angripares rörelsefrihet i ett antal områden vilka är avgörande för Försvarsmaktens totala förmåga, och där förberedelser vidtagits för att ta emot utländsk hjälp.

Vid ett första påseende kan de flesta punkterna ses som självklarheter ”så här har vi ju alltid gjort”. Ja, taktiska principer är i mångt och mycket tidlösa. Men metoderna skiftar. Nyttan med att förteckna och lyfta fram dem är att de utgör grunden för att utveckla organisationen så att det som eftersträvas också kan genomföras. Lika viktigt är att sortera bort principer som inte är tillämpbara som t ex ”genombrott ska omedelbart mötas med motanfall får att återställa frontlinjen” eller ”striden ska bygga på starka försvarspositioner mot vilken fienden ska föröda sin anfallskraft”. I och för sig tänkbara principer i något annat sammanhang, men inte här. Det är måttligt begåvat att skaffa sig vapensystem eller genomföra övningar om man inte har klart för sig vad det är man vill åstadkomma och hur olika förmågor kompletterar varandra. Det finns inget skäl att skapa sig förmåga att slå angriparens stridsgrupper om de inte kan lokaliseras, lika lite som det finns skäl att lokalisera dem om vi inte kan slå dem.

Kopplat till det glesa slagfältet finns också ett några specifika faktorer som vi kan utnyttja, eller måste ta hänsyn till.

  • Vill vi göra en angripare gripbar måste vi ha potenta system som har ett rörlighetsöverläge gentemot en angripare som rör sig på marken, både för att göra honom gripbar för anfall som för att försvåra för olika stridsgrupper att förena sig.
  • En inneboende svaghet hos angriparens stridsgrupper är deras tämligen låga underhållssäkerhet, tvingas de till strid så kommer de snabbt att behöva tillföras förnödenheter, främst ammunition.
  • En angripares stridsgrupper kommer för att kunna föra strid mot andra kvalificerade förband till stor del vara beroende av långräckviddigt understöd.

Omsatt till en mera konkret nivå, hur utveckla Armén, skulle det innebära att:

  • Det måste finnas långräckviddiga bekämpningssystem för att: tidigt kunna försvåra för en angripare att föra in förband i Sverige via i övrigt oförsvarade platser, på långa avstånd kunna påföra en angripare förluster när vi påverkat dennes möjligheter till ett spritt och rörligt uppträdande.
  • Vi måste ha förmåga att, åtminstone i två landsändar samtidigt, genom rörlig strid, och efterhand, kunna slå några fientliga stridsgrupper bestående av flera bataljoner – det kräver kvalificerade, allsidigt sammansatta, anfallsförband som uppträder kraftsamlat och har uthållighet nog för att genomföra upprepade strider. Att det inom rimlig tid skulle gå att flytta större förband mellan södra och norra Sverige har inget med verkligheten att göra.
  • Det måste finnas en komponent som gör det möjligt att bedriva ”aktiv jakt” över stora ytor i syfte att påföra angriparen förluster och därmed tvinga honom till olika skyddsåtgärder. Något som nedsätter såväl hans rörlighet som handlingsfrihet att utnyttja sina vapensystem optimalt. Det gör honom gripbar för anfall och försvårar för olika stridsgrupper att stödja varandra. Här talar vi om system som attackhelikoptrar och beväpnade drönare.
  • I samband med anfall mot en angripares stridsgrupper är det viktigt att kontinuerligt, under flera dygn, kunna bekämpa helikoptrar och transportflygplan som en angripare kan utnyttja för att tillföra förnödenheter.
  • Vi måste välja ut ett antal områden som kan utgöra plattformar för vår strid och där angripare inte kan nå snabba framgångar genom att agera endast med någon enstaka stridsgrupp. Genom att definiera områdena i förväg, i fred, finns det goda möjligheter att vidta förberedelser och därmed få ut god effekt av andra förbandstyper än utpräglade anfallsförband. Här finns det skäl att titta på det koncept som Sebastian Merlöv (@SMerloev) beskriver i sitt inlägg på KKrVA blogg, 14 januari 2019, fast i större skala. Genom att vi talar om mindre områden (relativt sett) så kan förbandstätheten bli tillräckligt hög för att angriparen inte längre ska ha förmånen av att kunna manövrera fritt – det glesa slagfältet blir mindre glest. För att undvika missförstånd, det är inte ”befästa” områden, utan områden där vi kan begränsa hans rörelsefrihet för att vinna tid och göra angriparen gripbar för bekämpning och anfall.
  • De områden som ter sig operativt speciellt viktiga är Boden/Luleå, Östersund/Trondheim, Stockholm/Södertörn, Blekinge, Västergötland/Göteborg. De är dessutom terrängmässigt tämligen gynnsamma ur försvars- och fördröjningssynpunkt, där man kan få god utdelning av strid med olika typer av skytte- och jägarförband. Områdena är tillräckligt stora för att utgöra plattformar för egen mark-, sjö- och flygstridsverksamhet, samtidigt som de inte är större än att enstaka anfall av måttligt stora fientliga stridsgrupper in i områdena kan försvåras, dock inte avvärjas, under viss tid med en rimlig truppinsats.
  • Rörelser och strid över stora ytor kommer göra angriparen beroende av väl fungerande sambands- informationssystem för att säkerställa understöd från olika långräckviddiga vapensystem, utöva ledning och för att få underrättelser om vår verksamhet. Vår förmåga till kvalificerad elektronisk krigföring i olika former kommer därför att vara en viktig komponent för att minska stridsgruppernas såväl offensiva som defensiva som kapacitet.
  • Alla markbundna funktioner i Försvarsmakten måste ha förmågan att genomföra kvalificerad markstrid, om inte annat i rent självförsvarssyfte. Artilleri-, lednings-, transport-, basförband m fl kommer alla att löpa risken att angripas av en mekaniserad motståndare, något som ställer krav på lämplig vapenutrustning, och än mer på soldaters och officerares utbildning – alla måste vara hyfsat bra infanterister.

Med detta sagt om det glesa slagfältet – det behöver inte alltid bli så. Det kan väl tänkas situationer där en angripare, om han bara har ambitionen att behärska en mindre del av landet för att kunna utnyttja det som plattform för olika långräckviddiga system, försöker skapa en rimligt sammanhängande front för att skydda dessa system, säg i södra Skåne som ett tänkbart exempel.

Den skisserade modellen ger även goda möjligheter att hantera en sådan situation genom den tämligen starka anfallskomponent den innehåller, kombinerad med långräckviddiga bekämpningssystem. För att skydda ett tillräckligt stort område kommer då angriparen tvingas att sätta in, och över tid skeppa över eller flyga in, stora styrkor. Något som skulle ge våra flyg- och marinstridskrafter goda möjligheter att verka, även om angreppet inleddes överraskande och vi därmed hade begränsade möjligheter att påverka hans inledande tillförsel av markstridsförband. Dessutom, de områden som vi definierat som avgörande för vår verksamhet, som ofta också sammanfaller med de an angripare skulle vilja utnyttja, kommer inte heller kunna tas med begränsade insatser. Inom dessa områden kommer det även finnas uttalat goda möjligheter att möta olika ”gråzonshot”.

Visst, det som skissas ovan är en större armé än den som Försvarsberedningen föreslår. Ungefär dubbelt så stor, och med vissa vapensystem som idag inte finns i planerna. Men det är en armé utformad för att möta de hot vi kan ställas inför och inte en funktion av de garnisoner som råkade blir kvar efter nedläggningarna i början på 2000-talet. Höstens försvarsbeslut, avseende perioden 2021-25, kan därför bara vara en startpunkt för att skapa en trovärdig och därmed avskräckande krigföringsförmåga.

Författaren är generalmajor och ledamot av KKrVA.

Bilden ovan: Det glesa slagfältet innebär att förband opererar över stora ytor, utan fasta underhållslinjer och som har goda möjligheter att själva bestämma när, och under vilka omständigheter, man väljer att ta strid. Foto: Melina Westberg, Försvarsmakten.

Alltid i mediernas blickfång

Försvarsmakten befinner sig, på något sätt, alltid i medias blickfång. Så även denna vecka. Jag känner att jag vill kommentera tre saker:

För det första noterar jag att Svenska Dagbladet fortsätter med sin rapportering kring händelserna i Irak den 8 januari då den svenska personalen tvingades i skydd efter larm om raketbeskjutning mot basen i Taji. SvD påstår att attacken inte kan bekräftas efter att skannat medierapporteringen och varit i kontakt med United States Central Command (USCENTCOM) som leder insatsen i Irak.

Min erfarenhet från motsvarande händelser från olika internationella konfliktområden i världen är att det är svårt att detektera om en attack har skett eller inte och i förekommande fall med vad och med hur mycket. Det viktiga är att personalen – när larmet om attack gick – tog skydd. För oss är händelsen nu historia och vi fokuserar i stället på vad som kan hända härnäst.

Den andra frågan jag tänkt belysa är också sprungen ur SvD:s bevakning av Försvarsmakten och handlar om underrättelseoperationen 2014. SvD har i en serie artiklar skrivit om resultatet av underrättelseoperationen. Vad som förefaller vare ett resultat av den bevakningen finns i dag en debattartikel i fredagens Aftonbladet med rubriken ”Vad försöker försvaret dölja om ubåtarna?”.

Det korta svaret på den frågan är: Ingenting.

Försvarsmakten står fast vid resultatet av den slutliga analysen som presenterades 2015. Det är ställt utom allt rimligt tvivel att svenskt inre vatten kränktes i Stockholms skärgård i oktober 2014 men att någon nationalitetsbestämning inte kunnat göras. Efter att själv, under långt tid, ha deltagit i operativ verksamhet är jag trygg i slutsatserna som gjorts av mina professionella kollegor som under lång tid arbetat med frågan. Lika trygg är jag med att vi inte använt oss av de härskartekniker som artikelförfattarna påstår. Det är inte min Försvarsmakt som beskrivs.

Avslutningsvis gällande det som media beskrivit som den ”falske officeren”: Så här långt finns det inget som tyder på några informationsförluster för rikets säkerhet eller för våra internationella partners. Den utpekade personen har genomfört flera väl vitsordade utlandstjänstgöringar. Jag som ansvarig för utredningen gör den bedömningen att hans militära grundutbildning som kompanibefäl och värnpliktig officer gett honom möjlighet att inneha de officersbefattningar han haft i Kosovo. Så långt är vi säkra i vår utredning just nu.

Vi fortsätter med analyserna kopplat till hur individen på oklara grunder anställts som reservofficer och kommer inom snar framtid lämna en fullödig rapport till överbefälhavaren om vad som skett under en snart 25-årig tidsperiod. Vi kommer också lämna förslag på förändringar inför framtiden så att detta inte kan upprepas.

Mats Ström
Kommunikationsdirektör

Användandet av appar i Försvarsmakten

I ett inslag i Sveriges Radio Ekot som sändes under torsdagen kritiserades Försvarsmakten för att myndigheten inte förbjuder appar i sina tjänstetelefoner.

Försvarsmakten arbetar kontinuerligt med att förbättra personalens säkerhetsmedvetande. Redan 2013 skickades riktlinjer och rekommendationer ut kring mobilanvändning, appar och sociala medier.

Av dessa framgår bland annat att nyttjande av appar ska ske restriktivt och med omdöme och att man som användare endast tillåts att installera appar från officiella marknadsplatser knutna till leverantören av operativsystemet. Som användare ska man också avstå från appar eller inställningar i appar som kräver högre eller fler behörigheter än vad som är rimligt för appens funktion. Vidare ansvarar man som användare för, om detta reglerats lokalt, att i tjänsten inte tillåta platspositionering (tillåta appen att använda din nuvarande plats) och att inte heller geotagga bilder och man ska utnyttja allmänna lokaliseringstjänster, GPS-positionering, WLAN, Bluetooth, GPS och datatrafik restriktivt.

Vid skyddsvärd verksamhet vidtas säkerhetsskyddsåtgärder, vilka kan innebära att man inte får ta med mobiltelefon, att en smart mobil inte får användas eller användas med restriktioner. Vilka åtgärder som vidtas är resultatet av en säkerhetsskyddsanalys.

För personer i ledande ställning använder Försvarsmakten särskild mobilutrustning med nödvändig funktionalitet där endast av myndigheten godkända appar kan användas.

Användandet av appar med mera är alltså inte fritt utan regleras. I nuläget anser myndigheten att nuvarande reglering är tillräckligt men vid behov kan reglerna komma att skärpas.

Mats Ström
Kommunikationsdirektör

Oväntat stort folkintresse för landets beredskap

Av Douglas Brommesson och Rikard Bengtsson [1]

Svenska säkerhetspolitiska beslutsfattare och debattörer har nyligen varit samlade i Sälen för Folk och Försvars rikskonferens, där återigen frågan om ett återuppbyggt civilt försvar diskuterats. Sedan 2015 har myndigheter tillsammans med regioner och kommuner återupptagit planeringen för ett civilt försvar under höjd beredskap och ytterst krig. Näringsliv och civilsamhällesorganisationer har också alltmer kommit att beröras av planeringen för det civila försvaret.

Det är lätt att instämma med försvarspolitikerna om behovet av ett återuppbyggt civilt försvar. Det civila försvar som fanns under kalla kriget har sedan länge slutat att existera i någon reell mening, samtidigt som vi ser ett ökande behov av civil beredskap för att kunna skydda civilsamhället, säkerställa viktiga samhällsfunktioner och understödja det militära försvaret i händelse av kris eller krig.

Trots det är det inte bara att ropa på ett återuppbyggt civilt försvar. De samhälleliga förutsättningarna för civilt försvar har förändrats i grunden. Idag har vi en offentlig förvaltning som i stor utsträckning präglas av en nätverksstyrning där beslutslinjerna inte sällan är oklara, centrala myndighetsfunktioner är privatiserade eller utkontrakterade, vi har ett allt tätare internationellt samarbete, och näringslivet har i allt mindre utsträckning sin bas i Sverige.

Även på medborgarnivå är förutsättningarna i grunden annorlunda. De senaste decenniernas samhälleliga individualisering och medialisering har i kombination med avskaffandet av den allmänna värnplikten och ett gynnsamt säkerhetspolitiskt läge skjutit frågor om försvarsvilja och medborgaransvar i bakgrunden. Olyckligtvis står dessa frågor inte heller i centrum för dagens säkerhetspolitiska debatt.

För att möta den förmodat lägre medvetenheten om ett lämpligt agerande i kris- eller krigssituationer beslutade regeringen att ge Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB) i uppdrag att under 2018 återuppta traditionen från kalla kriget med information till samtliga hushåll om hur medborgare bör agera om det värsta skulle hända. MSB:s informationsbroschyr fick titeln Om krisen eller kriget kommer och skickades ut till alla svenska hushåll under maj 2018. Här fick vi alla veta vilka hoten är, hur vi ska agera i kris eller krig och vilken beredskap som det offentliga har. Lyckades då regeringen och MSB med sin ambition att nå ut till medborgarna? Vilken effekt hade informationen på medborgarnas attityder?

För att svara på de här frågorna genomförde vi en studie baserad på två likalydande enkäter till ett urval av medborgare strax före och strax efter broschyren skickades ut. 1549 personer besvarade båda enkäterna vilket innebar en svarsfrekvens på 56 %. Rörande frågan om huruvida informationen nådde ut till medborgarna kan vi först konstatera att vi hade anledning att anta att det skulle vara svårt att nå ut med ett sammanhållet budskap i pappersformat i en tid av individualiserad och digital mediekonsumtion. Detta antagande skulle emellertid komma på skam. 65 % av de svarande i vår enkät hade läst broschyren och nästan 70 % hade tagit del av nyhetsrapporteringen om den. Överraskande nog visade det sig att den åldersgrupp som i störst utsträckning hade tagit del av broschyren var de yngsta (18-29 år), här hade 76 % tagit del av broschyren, vilket kan jämföras med 58 % bland medborgare i övre medelåldern (50-59 år). Måhända var ämnet särskilt intressant för den åldersgrupp som inte upplevt kalla kriget och kanske gjorde pappersformatet informationen mer exklusiv i tider av massmail och ständiga digitala notiser.

Sett till förändringar i medborgarnas attityder är resultaten däremot något mer modesta. Förtroendet för olika myndigheters beredskap inom civilt försvar låg på en medelnivå både före och efter att medborgarna tagit del av informationen. Däremot ökade det ansvar medborgarna tillskrev olika aktörer för att upprätthålla beredskap för civilt försvar: från ett ganska litet ansvar till ett ganska stort ansvar efter att de tagit del av broschyren. Denna förändring inbegrep intressant nog också det ansvar medborgarna tillmätte sig själva.

Innan broschyren skickades ut luftades en oro i debatten om att utskicket skulle leda till en allmän oro för krig givet att regeringen nu kände ett behov att informera om hur vi som medborgare ska agera i krig. Någon sådan effekt infann sig inte – såväl före som efter att medborgarna tagit del av informationen hade de liten oro för krig. Oron ökade inte heller för andra hotbilder. Däremot bedömde medborgarna att risken för demokratidestabiliserande åtgärder och långa elavbrott var större efter att de tagit del av broschyren.

Sammantaget visar våra resultat på att ja, det går att nå ut med samlad myndighetsinformation; förtroendet för det offentligas beredskap befinner sig på en mellannivå; medborgarna upplever efter att ha tagit del av informationen att alla aktörer, inklusive de själva, har ett ganska stort ansvar att upprätthålla en civil beredskap; trots att oron och riskbedömningen för de flesta hot befinner sig på en tämligen låg nivå.

Förutsättningarna för ett civilt försvar är inte desamma som under kalla kriget. Likväl visar vår undersökning att bland medborgarna finns det ett måhända överraskande stort intresse och en ansvarskänsla som pekar i en riktning mot goda förutsättningar för att upprätthålla och stärka försvarsviljan.

Douglas Brommesson och Rikard Bengtsson är båda docenter i statsvetenskap vid Lunds universitet.

Not

[1] Debattartikeln publicerades först i Svenska Dagbladet den 11 januari och är baserad på studien ”Staten som kommunika­tör – En panelstudie av effekterna av kampanjen Om krisen eller kriget kommer”, publicerad i Kungl Krigsvetenskapsakademiens Handlingar och tidskrift 2019/4.

Foto: Shutterstock.com

Efter Brexit: Scexit och Nexit?

Boris Johnson storseger i parlamentsvalet den 12 december förra året, som gav hans parti den största majoriteten, 365 mandat av 650, sedan Margaret Thatcher 1987, ger premiärministern ett brett mandat men ställer honom också inför stora utmaningar.  Hur han hanterar dessa kommer att bli centralt både för Storbritanniens egen framtida internationella status och för Europa. Man kan sammanfatta hans viktigaste uppgifter i fyra rubriker:

  • Avtal med EU om Storbritanniens framtida relationer med EU
  • Ny folkomröstning om skotsk självständighet?
  • Brexits konsekvenser för Nordirlands relation till London och Dublin
  • Det inrikespolitiska programmet med framför allt reformer inom det nationella hälsovårdssystemet (NHS) och infrastrukturen

Sedan Storbritannien väl utträtt ur EU den 31 januari har man 11 månader på sig att komma fram till ett slutligt avtal om de framtida relationerna mellan de båda parterna. Med tanke på att ingångna handelsavtal mellan EU och Canada, Japan, Sydkorea m fl länder tagit många år att komma fram till ter sig dessa 11 månader som en orimligt kort tid, inte minst med tanke på att Det Förenade Kungarikets förbindelser med EU är synnerligen omfattande, vida mer än med de ovan nämnda staterna; EU har ca 600 avtal med omvärlden som London nu måste omförhandla för egen del. Nästan 44 procent av dess utrikeshandel sker med EU som i sin tur har ett handelsöverskott mot Storbritannien på över 90 miljarder pund. Denna volym kan i sin tur vara ett starkt incitament för EU att agera snabbt när det gäller att komma fram till ett avtal, i alla fall täckande varuhandeln. För britternas del är finanssektorn, som nu står för en mycket stor del, drygt en tredjedel av landets ekonomi, helt central. Anmärkningsvärt nog har Boris Johnson för parlamentet framlagt en lag som förbjuder förlängning av övergångstiden efter 31 december 2020. Detta är självfallet avsett att sätta press på EU. Men om det är EU som längre fram i år föreslår London att förlänga tiden kan nog premiärministern komma ur det hela och ge unionen skulden för förseningen.

Det framtida förhållandet mellan London och Bryssel och dess säkerhetspolitiska konsekvenser är ett ämne som jag redan på denna sida har diskuterat, https://kkrva.se/brexit-och-europas-sakerhet, och avser att utförligare återkomma till i annat sammanhang. Nedan skall jag koncentrera mig på den b r i t t i s k a unionens egen framtid som i hög grad påverkas av Brexit. Låt oss erinra om att medan av denna unions fyra riksdelar England och Wales med relativt knapp majoritet, 52.5 procent, röstade för utträde ur EU stödde de övriga två, Skottland med 62 och Nordirland med 56 procent fortsatt medlemskap. Detta har lett till det skotska nationalistpartiet med förnyad energi tagit upp tanken på en ny folkomröstning om självständighet eller inte. År 2014 röstade ju 55 procent av skottarna för att stanna i Det Förenade Kungariket. Men nu har förutsättningarna ändrats, menar partiledaren och den lokala regeringschefen i Edinburgh, Nicola Sturgeon. Dels, hävdar hon, så visste man ju inte 2014 att man 2016 skulle ha ett referendum om att stanna i EU eller inte, dels gick SNP i valet den 12 december fram kraftigt så att man nu i det brittiska underhuset har 48 mandat av Skottlands totalt 59. Tories gick klart tillbaka i Skottland. Vi har inte bett om att bli styrda av de konservativa i Westminister, säger nu Sturgeon, och mot vår vilja tas ut ur EU.

Den konstitutionella ordningen kräver att parlamentet i London bestämmer om det skall bli någon omröstning eller inte. Själva folkomröstningsinstitutet finns inte i brittisk författningstradition  (landet saknar ju skrivna särskilda grundlagar) varför man för varje gång man anordnar en dylik måste få still stånd ett beslut i parlamentet. Det skotska parlamentet som stängdes 1707 när unionen mellan England och Skottland – som dessförinnan var en självständig stat, ehuru sedan 1603 i personalunion med England – ingicks, återupprättades efter en folkomöstning 1998. Det har specifikt angivna maktbefogenheter men kan t ex endast justera skattesatser inom snäva ramar.

Tanken på en s k UDI, Unilateral Declaration of Independence (UDI), har avvisats av SNP som alltså vill ha ett beslut av parlamentet i Westminster om att delegera detta till den lokala församlingen i Edinburgh. Bakgrunden är att en UDI nog skulle göra det svårt för Skottland att vinna diplomatiskt erkännande i Europa och framför allt kunna komma med i EU. Man kan nästan utgå från att Spanien, med tanke på Katalonien, i det längsta kommer att sabotera ett medlemskapsperspektiv för Skottland. Det kan bli svårt nog även om London skulle medge en folkomröstning och SNP skulle få stöd för sin linje. I ett sådant fall skulle Londonregeringen dock knappast själv lägga formella hinder i vägen.

Boris Johnson har så långt sagt att han inte kommer att acceptera en ny folkomröstning om skotsk självständighet. Han och många andra anser att frågan avgjordes 2014 och att sex år är en alldeles för kort tid för att motivera ett nytt referendum. Ett starkt argument är, förutom den politiska nesa ett skotskt utträde skulle innebära för regeringen i London, att den brittiska s k andraslagsförmågan, dess kärnvapenbaserade ubåtar, är stationerade i Skottland. Dessa vapen är en viktig symbol för Storbritanniens anspråk på en global roll. Att, som SNP vill, stänga och flytta denna bas skulle kosta formidabla summor, till förfång för andra angelägna utgifter som NHS och infrastrukturen som efter många år med ekonomisk åtstramningspolitik har enorma kassabehov.

Nästa år är det nya val till det skotska parlamentet där SNP nu är största parti men regerar i minoritetsställning. Skulle partiet ytterligare stärka sin position och nå egen majoritet ökar pressen på London. Kan premiärministern då i längden neka skottarna möjligheten att rösta om EU? Å andra sidan kan man erinra om att av Skottlands handel med sker en helt dominerande del med resten av Storbritannien. Man får också rejäla subsidier från London. Och om man som tidigare hävdats skulle vilja stanna kvar i pundzonen och t o m behålla drottningen som statsöverhuvud, vad är då självständigheten värd?

Två faktorer som kan hålla SNP tillbaka är den ovan nämnda svårigheten att bli medlem i EU och att om man skulle förlora ytterligare en omröstning om suveränitet, skulle frågan vara eliminerad för lång framtid. Så gick det med Quebec, även om där den andra omröstningen blev en mycket knapp seger för de som ville stanna i den kanadensiska federationen. Om man under protest skulle tvingas godta att regeringen i London vägrar att lägga fram en proposition om folkomröstning kan man ju t v samtidigt de facto fortsätta hålla självständighetstanken som en pistol mot Downing Streets huvud och därigenom påminna om Skottlands existens.

Vad kan då den konservativa regeringen göra för att förhindra en Scexit? Sannolikt kommer man att överväga att utöka det skotska parlamentets befogenheter och kanske förvandla Storbritannien till mera av en federativ statsbildning.  Man kan givetvis vidare i förhandlingarna med Bryssel söka utverka sådana eftergifter som antas kunna gynna Skottland. SNP-styret i Edinburgh, liksom dess företrädare i Westminster, som nu troligen med ett försvagat labourparti t v och särskilt under den fortsatta Brexitprocesen blir den mest effektiva oppositionen, kommer inte att tillåta premiärministern att nonchalera den skotska frågan.

Provinsen Nordirland eller Ulster – som den ofta efter ett av Irlands gamla provinser kallas – blev ju en del av Det Förenade Kungariket Storbritannien och Nordirland, som är det officiella namnet, 1921 då unionen mellan Storbritannien från 1801 upplöstes och den irländska fristaten upprättades. Den irländska republiken proklamerades 1949. Delningen innebar ingalunda att Dublin gav upp anspråket på att representera hela öns befolkning. Den katolska minoriteten i norr strävade, tidvis med våld (IRA), efter förening med Irland. Det senaste våldsskedet 1969–1998 skördade 3.500 liv i provinsen. För 100 år sedan var befolkningsmajoriteten i Nordirland protestantisk. Protestanterna är möjligen, trots större födelsetal bland katolikerna och protestantisk utvandring till andra delar av Storbritannien, samväldet och USA, fortfarande flera än katolikerna. En hel del katoliker har också utvandrat till republiken, som automatiskt ger dem medborgarskap, inte minst sedan Irland kom med i EU och dess ekonomi genomgått en metamorfos. Dessutom är det flera idag än tidigare som inte identifierar sig enligt religionstillhörighet. En folkräkning kommer enligt planerna att hållas 2021; den förra 2011 gav dem som angav protestantisk tillhörighet 48 procent mot 45 för katolsk.

Nordirland figurerade mycket i den segslitna utträdesprocessen och blev snabbt den svåraste frågan i förhandlingarna mellan Bryssel och London. Bakgrunden är att regeringen Blair, den irländska regeringen och parterna i Belfast 1998 kom fram till den s k långfredags­överenskommelsen som innebar slutet på 30 års politiskt våld i provinsen och återupprättandet av provinsens autonomi. Efter åratals förhandlingar bildades en samlingsregering där de två ledande protestantiska och katolska partierna, DUP och Sinn Fein, men också ett par andra partier ingick. En förutsättning för avtalet var att gränsen mellan Nordirland och republiken som intill dess av säkerhetsskäl var hårt bevakad – många av IRA:s män kunde hålla sig dolda i republiken – nu skulle vara helt öppen. Om Storbritannien nu lämnar EU måste ju en tullgräns på något sätt återupprättas mellan republiken och provinsen, mellan EU och Storbritannien.

Hur skulle man kunna lösa denna fråga om cirkelns kvadratur? Den föregående konservativa premiärministern Theresa May försökte genom en s k back stop, en nödlösning, låta Storbritannien t v stanna kvar i tullunionen medan man sökte efter en permanent lösning. Men detta kunde inte brexitörerna inom hennes eget parti godta. Svårigheten att hitta en permanent lösning skulle kunna leda till ett brittiskt medlemskap i EU:s tullunion ad infinitum. Vidare skulle landet ju inte kunna sluta sina egna, och i deras ögon säkert förmånligare, handelsavtal med omvärlden vilket var ett av deras huvudargument. Boris Johnson lyckades sedan han blev regeringschef förmå EU att dels de facto begränsa tullunionen till enbart Nordirland dels införa en översynsklausul så att inte nödlösningen behövde bli utan slutstation. Enligt Johnsons överenskommelse med EU skall nu det nordirländska parlamentet vart fjärde år besluta om nödlösningen, medlemskapet i EU:s inre marknad, skall fortsätta. Där står man nu. Gränsen mellan republiken och Ulster skall förbli öppen, men nödvändiga tullarrangemang sas ske på Irländska sjön, vilket redan är fallet med en del ”levande” produkter. Hur detta i praktiken skall gå till är en annan fråga.

I långfredagsöverenskommelsen sägs att väsentligt nya omständigheter kan föranleda en ny diskussion om Nordirland vill kvarstanna i Storbritannien eller inte. Är Brexit och en eventuellt i nästa folkräkning fastställd katolsk nationalistisk pluralitet tillräckliga sådana omständigheter? Det skulle nog många tycka. Men protestanterna kommer inte att utan vidare godta en statsrättslig förändring och bli medborgare i republiken även om detta skulle innebära fördelen av ett fortsatt EU-medlemskap. Och vilka skulle få rösta i ett sådant referendum? Inte minst i England finns det åtskilliga som gärna skulle se de bångstyriga och dyrbara nordirländarna segla ut i Nordatlanten. Kanske kan i så fall en ny delning av provinsen komma till stånd där något eller några av de kanske numera katolskt dominerade grevskapen överförs till republiken?

Sedan samlingsregeringen i Belfast mellan de två största partierna, protestantiska DUP och katolska Sinn Fein i slutet av 2017 bröt samman har provinsen lytt under ministern för Nordirland i ett s k direktstyre. I den besvärliga situation där man både kräver en öppen gräns mellan Nordirland och republiken och samtidigt något slags tullgräns dem emellan behöver premiärministern en partner i Belfast. Därför kan premiärministern glädja sig åt att de två största partierna i Belfast nu träffat en överenskommelse om en samlingsregering.

De konstitutionella arrangemang som för Nordirlands del träffades 1921 och för både Nordirlands och Skottlands del 1998 kommer nu som en konsekvens av Brexit att prövas på allvar. Vilken risk är störst: att Skottland blir självständigt eller att Nordirland förenas med republiken i söder? I värsta fall kommer Storbritannien att upplösas och reduceras till den gamla unionen mellan England och Wales. Även om man ibland talar om walesiska suveränitetsdrömmar – även Wales har sedan 1998 en egen lokal regering och en parlamentarisk församling – har furstendömet formellt ända sedan 1301 (och reellt ännu längre) tillhört England. Skulle den brittiska unionen upplösas skulle detta innebära att folkmängden minskas med 7 av 64 miljoner, dryga 5 i Skottland och knappa 2 i Nordirland. Eftersom England (och Wales som har 3 miljoner) är helt dominerande både befolkningsmässigt och ekonomiskt skulle den reella maktförlusten bli måttlig. Men utvecklingen från 1800-talets imperium till 2020-talets England/Wales skulle då te sig som en statsrättslig kontraktion av en omfattning man inte sett sedan Österrike-Ungern blev den lilla republiken vid Donau och det Osmanska imperiet som också efter första världskriget blev dagens Turkiet. Boris Johnson och hans parti, vars officiella namn är ”The Conservative and Unionist Party”, kommer säkert att gå långt för att förhindra denna möjliga men kanske ändå inte sannolika fragmentering av den gamla världsmakten, Det Förenade Kungariket. Denna möjliga utveckling är givetvis inte bara Brexits fel. Men att utträdet ur EU har skärpt konturerna på både det skotska och det nordirländska problemet torde vara oomtvistligt.

Författaren är ambassadör, docent och ledamot av KKrVA.

Bilden ovan: En premiärminister med ytterligare utmaningar i sikte. Foto: Shutterstock.com