I väntan på NATO – en militär allians mellan Finland och Sverige

av Stefan Forss och Stig Rydell

Foto: shutterstock.com

Den förändrade säkerhetspolitiska situationen, främst den oroande utvecklingen i Ryssland [1] [2] , hanteras av flertalet europeiska länder via medlemskapet i NATO och dess artikel 5. I Finland och Sverige har däremot det politiska intresset för medlemskap i NATO varit tämligen lågt och dessutom har EU ännu inte etablerat någon klar militär [3] roll inom utrikes- och säkerhetspolitiken.[4] Det finns därför all anledning att belysa en annan lösning för att öka säkerheten för länderna, en militär allians mellan Finland och Sverige.

Förändrat säkerhetspolitiskt läge Ryssland – Quo Vadis?

Ett alltmer egenmäktigt och upprustat Ryssland markerar handfast sina säkerhetspolitiska intressen genom att konsekvent åsidosätta den europeiska säkerhetsordning man själv var med om att bygga upp efter kalla krigets slut på 1990-talet. [5]

Västländernas oförmåga att i tid bilda sig en realistisk uppfattning om Rysslands avsikter och ambitioner som statlig aktör på den internationella arenan efter Jeltsins era, kommer nog att studeras noggrant av historikerna i framtiden. De flesta ledare i väst höll sig alltför länge i ett närmast post-euforiskt tillstånd efter de stora framgångarna på 1990-talet.

Vid en informell diskussion på FOI våren 2004 förklarade kollegerna för en av oss (SF) [6] hur de oroades av den ryska militära underrättelsetjänsten GRU:s alltmer dominerande roll rörande upprätthållandet av den läges- och hotbild som föredrogs för statsledningen. Ett centralt element i hotbilden redan då var uppfattningen om Ryssland som inringat av fiender från alla håll.

Första gången som västliga beslutsfattare över huvud taget noterade Rysslands allt hårdare lägesanalys var några år senare, under Putins tal vid säkerhetskonferensen i München i februari 2007.[7] De västliga deltagarnas överraskning och misstro mot Putins budskap var inte att ta miste på.

FOI-kollegerna påpekade 2004 hur undermålig GRU:s analysförmåga hade varit under kalla kriget. Ifall GRU fortsatte på samma sätt som tidigare, att kraftigt överdriva verkliga eller inbillade hot mot Ryssland, kunde de långsiktiga riskerna bli allvarliga. Trots femton års solid förvarning har det varit svårt för dessa realistiska analytiker att få genomslag bland beslutsfattarna.

Det fanns redan tidigt tecken på att Ryssland inte avsåg att efterleva OSSE:s regelverk om detta hindrade den egna maktutövningen inom ”det nära utlandet”. Ryssland engagerade sig militärt i flera oroshärdar inom det post-sovjetiska territoriet i avsikt att återta sin gamla kontroll över länder vars suveränitet man inte tog på allvar. Att skapa frusna konflikter blev en beprövad metod, använd redan 1992.

Skulden för kriget i Georgien i augusti 2008 brukar ofta vältras över på Georgien självt och dess ”ansvarslösa” president Saakasjvili samt även på USA som hade skapat förväntningar om ett georgiskt Natomedlemskap.

Men fyra år efter kriget kritiserade ledande ryska generaler president Medvedev för obeslutsamhet och sölande vilket ledde till onödiga förluster.[8] President Putin själv poängterade också att kriget mot Georgien började planeras i slutet av 2006 eller i början av 2007 och att planen utföll väl. Man skulle kunna säga att Georgien föll offer för en medveten provokation, enligt en modell som ryssarna kallar reflexiv kontroll.

Georgien hade, efter att ha provocerats, attackerat de sydossetiska separatisterna, varför den ryska armén legitimt kunde gå till ”motanfall”.[9] I augusti 2018 framkom också att ansenliga mängder av förbjudna taktiska missilsystem, SS-21 Totjka-U, i hemlighet hade tillförts separatisterna i Abchazien redan 2007. Två förstärkta pansarbataljoner hade vidare avancerat genom Roki-tunneln in på georgiskt territorium redan innan president Medvedev kungjorde den ryska interventionen officiellt.[10]

För Ryssland blev Georgienkriget en klar bekräftelse på att bruket av militär makt för att främja landets intressen i Rysslands gränsområden var värt riskerna och att den västliga responsen skulle förbli obetydlig. Än säkrare på den inslagna politiska inriktningen blev Putin då USA 2013 inte följde upp sitt hot mot Assad i Syrien att bruk av kemiska vapen mot civilbefolkningen skulle leda till militära åtgärder från USA:s sida. Ifall Rysslands allierade Assad hade störtats, skulle det ha inneburit ett katastrofalt bakslag för Putin och Rysslands renommé som storpolitisk aktör.

Inom den ryska politiska eliten råder dessutom en närmast paranoid rädsla för färgrevolutioner och regimskiften som anses ligga högt på den västliga agendan. ”Vi måste se sanningen i ögonen”, sa president Medvedev i februari 2011 med hänvisning till Arabvåren, ”detta är det slags scenario de planerat för oss och nu kommer de att anstränga sig ännu hårdare för att få det gjort”.[11] Generalstabschefen Valerij Gerasimov var inne på samma tema i ett föredrag i början av mars 2019.[12]

Brittiska Rysslandsforskaren Keir Giles skriver i sin utomordentliga nya bok ”Moscow Rules” om hur Putin vid inledningen av sin tredje presidentperiod kunde notera krigsmaktens ökande militära förmåga och att ”bruket av militär makt var ett lämpligt sätt att motverka en fortsatt försämring av läget i Ukraina i början av 2014 och i Syrien i oktober 2015”.[13]

Obamas återhållsamhet visavi Syrien gav alltså Putin blodad tand och bidrog sannolikt till Rysslands allt djärvare operationer följande år med annekteringen av Krim och kriget mot Ukraina.

Hur långt de ryska ambitionerna utsträcker sig rörande kontroll av länderna i det som man i Moskva anser vara sin legitima intressesfär – diametralt motsatt det som redan Helsingforsdokumentet från 1975 och alla senare centrala OSSE-dokument stipulerar – är omöjligt att besvara. President Sauli Niinistö gav sin generella uppfattning om hur man bör hantera Ryssland vid Brookings Institution i USA i september 2018:

– Med Ryssland måste man vara rak och bestämd. Det finns ett gammalt finskt ordspråk som säger att kosacken tar allt som är löst. Vi måste alltså se till att vi har kontroll på allt och att ingenting hänger löst, säger Niinistö till HS.[14]

Keir Giles analys, solitt underbyggd av tungt vägande källor, kommer till slutsatsen att Putin-regimen och Ryssland är i en ständig konfrontation med väst. För att undvika krig i Europa måste Sverige och andra länder sätta hårt mot hårt.

Giles menar att den ryska nationalismens mentala karta är det ryska imperiet 1914. Då låg Ukraina, Polen, Estland, Lettland, Litauen och Finland under ryskt styre.

– Var gränsen går för territoriet som borde tillhöra Ryssland har alltid varit flexibelt i ryskt tänkande. Vi har talat med ryska generaler som anser att dessa länder borde vara under rysk kontroll. Det betyder inte att de ska invaderas och betvingas militärt. Man kan använda informationskrigföring och omstörtande verksamhet, säger Giles.[15]

Giles får stöd för sin uppfattning av ryska generalstabschefen, armégeneral Valerij Gerasimov som i ett föredrag den 2 mars 2019 på sedvanligt sätt projicerade den ryska synen på USA och väst.[16]

Både Finland och Sverige bedömer att något akut militärt hot mot länderna inte föreligger, men däremot kan man inte längre utesluta krig i vårt närområde. Man anser även allmänt att det vore mycket svårt för våra länder att i en dylik situation kunna stå utanför en militär konflikt.

Norska tidigare underrättelsechefen, generallöjtnant Kjell Grandhagen, utvecklade vid ett internationellt seminarium (Army Summit 2018) i september 2018 vilka utmaningar man står inför uppe i norr.[17]

Ryssland har satsat massivt på sina strategiska kärnvapen och deras stödsystem på Kola.[18] General Grandhagen påpekade att Rysslands försvarsplan för Kolaområdet utgår från det fundamentala strategiska intresset att säkra landets nukleära andraslagsförmåga. I praktiken handlar det alltjämt om det s k bastionförsvaret från kalla kriget. Det viktigaste är dock att förstå att bastionförsvaret inte är enbart en marin fråga, utan att det även har en betydande landkomponent. Chefen för ryska Norra militärdistriktet kan inte känna sig trygg i vetskapen om att de viktigaste baserna på Kola är inom Natos artilleriräckvidd, menar general Grandhagen. Konsekvensen av detta är att norska försvarsplaneringen måste utgå från en sannolik rysk markoperation mot Finnmark som del av en större bastionsoperation.

I detta sammanhang är det värt att notera förra chefen för västra militärdistriktet, generalöverste Andrej Kartapolov visade en kartbild vid ett seminarium 2015 som innehöll en starkt markerad rysk uppfattning om Natos kraftsamling mot Ryssland. Den omfattade ett område med flygbaser i Finland och Sverige inringat, militär infrastruktur som betecknades som betydelsefullt för Nato.[19] Det är svårt att värja sig för tanken att Ryssland skulle se det som nödvändigt att kontrollera området i ett krisläge och därmed hindra Nato från att kunna använda det. Det är även uppenbart att ryska militären inte gör någon åtskillnad på Natomedlemmar eller partnerländer i Norden. På politisk nivå är distinktionen däremot alltjämt tydlig.

En reflexion av beskrivningen ovan är att Lappland och södra Finland igen kommer att bli två säkerhetspolitiska tyngdpunktsområden. Så var fallet även under kalla kriget.

Analysen pekar otvetydigt även på behovet för de nordiska länderna att samla sig till insatser som förstärker den samlade förmågan och beredskapen. Det sker naturligtvis på nationell basis. Finland har upprätthållit armén intakt och även moderniserat de viktigaste delarna. De prioriterade brigaderna är slagkraftiga, men stora brister finns hos lokalförsvarsförbanden. Eftersom finska försvarsmaktens modernisering under 2020-talet koncentreras till marinen och flygvapnet, kommer utvecklingen av armén att prioriteras först på 2030-talet.

Ett obestridligt faktum är att de nordiska ländernas markstridsförmåga sammantaget är otillräcklig. Intensifierad övningsverksamhet och planering har betydelse, men i grunden löses inte frågan utan avsevärd styrketillväxt. Övningen Trident Juncture 2018 ledde till skarp kritik mot Norge för bristande förmåga från Natos sida.[20]

Rysslands allt starkare satsning på långräckviddiga missilsystem med nukleär option inom armén, marinen och flygvapnet, innebär ett allt större problem för försvarsplaneringen i de nordiska länderna. För Europa var INF-avtalet synnerligen värdefullt, eftersom det förbjöd markbaserade ballistiska missiler och kryssningsmissiler i räckviddsområdet 500 – 5 500 km, oberoende av vilka slags stridsdelar missilerna bar.

US Army blev kärnvapenfritt i början av 1990-talet utifrån ett ensidiga beslut av George H W Bushs administration. Det läget består alltjämt och trots att även USA drar sig ur INF har man inga planer att återintroducera taktiska kärnvapen i armén.

Även Gorbatjov och Jeltsin fattade motsvarande beslut att dra tillbaka kärnvapenstridsspetsarna, men på 2000-talet skedde en återgång. På hemsidan för ryska arméns missil- och artilleristyrkor har vapenslagets huvuduppgift redan länge definierats som att förinta fienden med konventionell eller nukleär eld.[21] Kryssningsmissiler och taktiskt-operativa ballistiska missiler har en primär konventionell roll, men i sin retorik brukar ryska media inte låta bli att poängtera deras kärnvapenroll. Detta har utvecklats i Jamestown Foundations färska bok Russia’s Military Strategy and Doctrine.[22]

Bråket rörande ryska kryssningsmissilen 9M729, vars Natobeteckning är SSC-8, för lätt tankarna på villospår. I Tyskland publicerades den 10 februari 2019 en initierad artikel rörande INF-motsättningarna mellan Ryssland och USA. I artikeln beskrevs hur Ryssland utplacerat fyra artilleribataljoner med den förbjudna missilen på fyra olika orter, sammanlagt 16 lavetter, var och en med fyra missiler.[23] Det kan ses som begynnelsen på en post-INF-period, där dessa mer långskjutande system får en successivt starkare roll.

Emellertid är SSC-8-förbandens styrka i dagsläget rätt marginell i jämförelse med de dryga tio Iskanderbrigader med sammanlagt minst 500 missiler som Ryssland har operativa, de två närmaste i Luga ca tio mil söder om St. Petersburg och i Kaliningrad.

Missilsystemet 9K720 Iskander började utvecklas strax efter att INF-avtalet gick in i sin implementeringsfas. Missilen bygger på 9K714 Oka (SS-23 Spider) som hörde till de missilsystem som man var tvungen att förstöra i samband med INF. Serieproduktionen av systemet med ballistiska missilen Iskander-M (9M723) inleddes mot slutet av 2000-talets första decennium och den första kompletta brigaden blev operativ 2010.[24] Iskander-M-brigaderna tillfördes snart även kryssningsmissilen 9M728 Iskander-K (som också kallas R-500). FOI bedömer att den missilen blev klar för operativt bruk 2008. [25]

De verkliga räckvidderna för dessa missiler överstiger markant tillåtna 500 km. Kryssningsmissilen har en räckvidd som kan bedömas vara närmare 80 procent av Kalibr-missilens, d v s ca 1 500 km.

Efter USA:s meddelande om sitt kommande utträde från INF, befullmäktigade president Putin försvarsminister Sjoigu att börja utveckla system som inte längre är bundna av INF-avtalet.[26] TASS rapporterade senare att en landbaserad version av kryssningsmissilen Kalibr-M med räckvidd på 4 500 km skulle börja utvecklas.[27]

Detta är vad man i Europa inklusive Östersjöregionen har att förhålla sig till.

Vad gör Finland och Sverige?

Finland, Sverige och omvärlden

Ett nära svensk-finskt samarbete inom säkerhetspolitik och försvar ter sig på många sätt naturligt med tanke på geografi, historia och avsaknaden av Natomedlemskap.

Efter den ryska annekteringen av Krim stod det klart att Finland och Sverige båda behövde stärka sin säkerhet, men Natomedlemskap framstod av inrikespolitiska skäl inte som en framkomlig väg. Därför var bilateralt samarbete en av vägarna.

Redan 2001 noterades att ”Sverige och Finland har ett särskilt nära samarbete i säkerhetspolitiska frågor” [28] och 2009 kom Stoltenbergrapporten [29] som föreslog åtgärder för att öka det nordiska samarbetet.

Men efter att annekteringen av Krim 2014 gjort klart att Ryssland anser sig kunna angripa länder som inte är med i NATO, så har Sverige och Finland börjat att intensifiera och fördjupa sitt säkerhetspolitiska och militära samarbete. Detta framgick klart av den försvarspolitiska inriktningspropropositionen 2015 [30], den av regeringen beställda utredningen ”Förutsättningar enligt regeringsformen för fördjupat försvarssamarbete.”[31] samt, den av regeringen beställda utredningen ”Säkerhet för ny tid”. [32]

I Förutsättningsutredningens betänkande” [33] utvecklas tankarna angående samarbete sålunda: ”… förberedelser för ett gemensamt användande av civila och militära resurser i olika scenarier. Exempel på detta kan vara hävdandet av respektive lands territoriella integritet eller utövande av rätten till självförsvar enligt artikel 51 i FN:s stadga. Sådan planering börvara ett komplement till, men skilt från, respektive lands nationella planering. Samarbetet innebär en möjlighet till gemensamt agerande, men inte några utfästelser.”

Idag är det mycket vanligt med gemensamma övningar [34] [35], vilket är en grundläggande förutsättning för att skapa militära och säkerhetspolitiska optioner för den politiska ledningen i länderna. Det finsk-svenska samarbetet omfattar ett intensifierat säkerhetspolitiska samarbete och omfattar numera till och med”… den operativa planeringen i alla situationer.”[36]

De successivt fördjupade samarbetsformerna, som Sverige och Finland har med NATO, ger inte de garantier som följer med medlemskap, d v s Artikel 5.

Då NATO-samarbete sannolikt får vänta under överskådlig tid, har det funnits skäl att utvärdera andra möjligheter, där särskilt det militära samarbetet med USA är centralt. En första seriös studie som initierades av US Army War College Strategic Studies Institute, utkom i februari 2015.[37]

Mycket av analyserna och rekommendationerna har senare blivit officiell politik och finns dokumenterade i den avsiktsförklaring (Trilateral Statement Of Intent) som USA:s, Finlands och Sveriges försvarsministrar undertecknade i Washington i maj 2018. [38] Denna omfattar bl a intensifierad dialog, övningsverksamhet samt utökad interoperabilitet. I svensk press har det förekommit artiklar om att USA i praktiken har en strategisk allians med Finland och Sverige.[39]

I Försvarsberedningens rapport [40] framgår att ”Ett väpnat angrepp mot Sverige kan inte uteslutas” och att landet oundvikligen påverkas vid en säkerhetspolitisk kris i närområdet, som i vissa fall kan ha ett mycket snabbt förlopp. En kris i närområdet blir därför snabbt regionaliserad. Sannolikheten att en stat kan stå utanför konflikter i närområdet är därför liten och berörs inte i fortsättningen av detta inlägg. [41] Regionaliseringen ger också en realistisk utgångspunkt för den nationella strategin, med militärstrategiska konsekvenser. [42] [43]

Försvarsallians mellan Finland och Sverige

Varje möjlighet till en ökad militär operativ förmåga behöver förberedas grundligt redan i fred, i samverkan med andra. Detta gäller i synnerhet Finland och Sverige som har ett mycket nära samarbete som kan utvecklas.   I avvaktan på en annan lösning, som kan omfatta EU och/eller NATO, är en militär allians mellan Finland och Sverige det första steget mot en ökad gemensam säkerhet.

Det finns två speciellt viktiga utgångspunkter för detta:

Den allra viktigaste är att en kris i närområdet snabbt skulle sprida sig till hela regionen, varför den egna nationella handlingsfriheten i praktiken är högst begränsad. Det bör därför vara utgångspunkten för vidare planering i samverkan med andra.

Den andra är att förberedelser då kan göras mycket grundligt och att militära optioner kan utvecklas så långt som de samlade resurserna medger.

De konkreta militära fördelarna med en finsk-svensk allians är t ex en avsevärd ökad förutsägbarhet om agerandet i kris och krig. Därutöver ett ökat strategiskt djup, gemensamt basutnyttjande, ökad förmågebredd (svenska ubåtar, finska kryssningsmissiler) för bägge parter. [44]

I Sverige skall det militära försvaret ”… först och främst utgöra en tröskel för den som vill angripa eller utöva påtryckningar på Sverige.” [45] I Finland uttrycks det så här: ”Med trupper som står i omedelbar beredskap, vilka är effektiva och utrustade med moderna system och innehåller trupper från alla försvarsgrenar, strävar man i första hand efter att förhindra att en situation skärps så att militära maktmedel används mot Finland.” [46]

Den viktigaste politisk-strategiska konsekvensen av direkt förpliktigande svenskt-finskt försvarssamarbete skulle vara att undanröja möjligheten för militära aktioner mot bara ett av länderna.

Den viktigaste militärstrategiska målsättningen skulle vara att åstadkomma en högre gemensam krigsavhållande förmåga/tröskeleffekt, d v s så att en potentiell angripare avstår från militära aktioner.

Robert Dalsjö [47] har beskrivit begreppet tröskel i fem olika dimensioner, som viljemarkering, avskräckning, larmklocka, hinder och snubbeltråd, där det senare engagerar andra stater.

I praktiken behöver varje nationalstat snabbt gripbara militära resurser för att sända signaler, som avskräckning, larmklocka och som ett militärt hinder.

Det militära försvaret måste därför kunna verka snabbt och effektivt.  Underlaget för beslut måste vara så korrekt som möjligt och beslutsvägarna tydliga så att beslut kan fattas tidigt samt delegeras så långt som möjligt.

Kravet på snabbt agerande innebär att den militära beredskapen snabbt och flexibelt måste kunna anpassas till det läge som råder. De militära förbandens personal skall vara rätt utbildade, samövade och med anpassad beredskap samt ha tillgång till den utrustning som behövs. Logistiken måste också vara förberedd, så att erforderligt stöd kan ges eller erhållas inom aktuellt operationsområde.

Trappas konfliktnivån upp, d v s om angriparen ändå väljer att utnyttja militära medel, måste den politiska viljan vara av sådan kaliber att gemensamma finska och svenska militära operationer inleds. Den gemensamma militärstrategiska planeringen bör därför utgå från dessa förutsättningar, den måste ha stöd på högsta politiska nivå och beslutsfattandet vara övat. I annat fall kommer trovärdigheten att vara högst begränsad och därmed realismen i planeringen.

Ökas konfliktnivån ytterligare, mot nivåer som svårligen låter sig hanteras av de båda länderna, ökar förhoppningsvis sannolikheten för ett ingripande från andra aktörer, t ex NATO, eftersom det ligger i deras egenintresse att en konflikt i närområdet begränsas.

Den operativa förmågan hos Finland/Sverige bör åtminstone ha målsättningen att kunna verka så lång tid som behövs till dess att NATO:s styrketillväxt genererat förmåga till mer uthålliga insatser till vår fördel. [48]

Däremot innebär ovanstående inga som helst garantier, varför strategin är förenad med risktagning. Det kan naturligtvis också inträffa att aktörer, vid en kostnads – nyttoanalys, kommer fram till att risken vid ett ingripande på finsk-svensk sida är orimligt hög. [49]

En synnerligen betydelsefull faktor är att NATO, främst USA, bereds möjlighet att utnyttja finskt och svenskt luftrum, hamnar m m i syfte att kunna förstärka NATO-medlemmarna i närområdet, främst Estland, Lettland och Litauen.

Vägen framåt

Tankarna kring några för en finsk-svensk allians centrala områden behöver utvecklas ytterligare. Bland dessa återfinns t ex ledningsprocessen och gemensamma staber, utbildning/övningar, snabbinsatsförband, ledning, materiel och logistik m m.

Ledningsprocessen och gemensamma staber

Ledningsprocessen skapar förutsättningar så att resurserna kan användas så tidigt och effektivt som möjligt. Utredningen ”En rättslig reglering av försvarssamarbetet med Finland” [50] har behandlat frågor kring beslutsprocessen för att kunna ge/ta emot militärt stöd.[51]

Det behöver, enligt författarna av denna artikel, sannolikt skapas ett gemensamt politiskt beslutsorgan, motsvarande det Nordatlantiska rådet i NATO. En gemensam stab torde också behövas, med uppgift att bereda och fatta nationellt accepterade politisk-strategiska beslut, utifrån en gemensam lägesbild, om utnyttjande av civila och militära resurser längs hela konfliktskalan.

Militärt finns motsvarande behov av en gemensam stab för nationellt accepterad militärstrategisk planering och beslut som skall stödja den politisk-strategiska beslutsfattningen.

Militärstrategisk planering omfattar ett brett urval av mer eller mindre sannolika situationer, där de alternativ som är mest sannolika eller farligast blir utgångspunkten för en mer detaljerad planering. En högst rimlig slutsats, eftersom ingen småstat har oändliga resurser och detta gäller speciellt Finland och Sverige.

I staben utarbetas bl a gemensamma militärstrategiska planer om möjligt baserade på samma struktur och dokument som används i samarbetet med NATO. Gränsytorna till NATO skall också vara väldefinierade och förfarandet vid begäran om/mottagande av resurser skall vara tydliggjort och förövat.

Kommando- och kontrollsystem bör vara lika/kompatibla i båda länderna så att ledning och utbyte av information kan ske utan problem. En gemensam bild av läget i närområdet på marken, till sjöss och i luften måste finnas. Därtill bör resurser för målupptäckt (ISR) och beredning kunna utnyttjas gemensamt med beredning och beslut enligt NATO-metodik om insats (targeting).

Det gemensamma språket bör vara engelska, men kan på militär taktisk/stridsteknisk nivå vara finska eller svenska. Vid samverkan mellan finska och svenska enheter används engelska.

Finsk och svensk personal bör regelbundet tjänstgöra i den gemensamma militärstrategiska staben och andra staber/förband i Finland och Sverige. I den gemensamma staben bör officeren främst ha kompetens mot befattningar på nivå OF-3, eller högre, samt lämplig nivå på OR. På motsvarande sätt anpassas kompetenskraven mot andra förband/staber, både för OF resp OR.Den politiska och militära ledningen i de föreslagna staberna bör ha en sådan beredskap och mandat att beslut kan fattas snabbt och entydigt, d v s så att ledningsmässiga friktioner minimeras.

Utbildning och övningar mm

Den militära, och sannolikt den civila, bilaterala interoperabiliteten kan utvecklas. Utbildningssystemet i båda länderna kan utnyttjas ömsesidigt i betydligt högre omfattning än vad som är fallet idag. Samtidigt är det naturligtvis viktigt att ta stor hänsyn till språk, ekonomiska förutsättningar, nationella intressen etcetera så att deltagandet skapar mervärde och i förlängningen militär operativ effekt. I de fall en utbildning är av gemensam karaktär, bör en samlokalisering övervägas.

Gemensamma övningar [52]bör fortsätta och öka i omfattning på alla nivåer samt inledas på den politisk-strategiska och militärstrategiska nivån. Skälen är att generellt öka förmågan baserade på aktuella militärstrategiska planer m m.

Förhandslagring av materiel för aktuella operationsområden bör övervägas.

Snabbinsatsförband – militära och civila?

Finland och Sverige bör fortsätta på inslagen väg och skapa samt vidmakthålla militära snabbinsatsförband som kan verka till sjöss, på marken och i luften samt i anslutning till detta förmågor för logistik m m.

De civila delarna av försvaret i Sverige behöver öka sin förmåga så snabbt som möjligt, för att skapa en ”civil” tröskeleffekt, vilket också gagnar det militära försvaret.

Samarbetet mellan Finland och Sverige kan intensifieras på områden som gagnar ländernas civila försvar. På sikt kanske tiden är mogen för gemensamma civila snabbinsatsförband som kan användas som förstärkning av lokala resurser?

Rättsliga regleringar

I Sverige har Utredningen om en rättslig reglering av försvarssamarbetet med Finland” [53]  bl a lämnat förslag på en ny lag om operativt militärt stöd mellan Sverige och Finland.

Punkten utvecklas av författarna till denna text i en kommande utgåva av Kungl Krigsvetenskapsakademiens Handlingar och Tidskrift.

Några avslutande reflektioner

Den viktigaste strategiska innebörden av en militär allians är att länderna tar ytterligare ett steg mot ett aktivt och påtagligt ansvar för säkerhetspolitiken i en orolig tid.

Fördraget mellan Finland och Sverige bör, i allt väsentligt, använda Washingtonfördraget. Skälen är att detta skulle undvika utdragna utredningar och förhandlande om formuleringar. Dessutom har Washingtonföredraget visat sig fungera väl i 70 år och att det skulle underlätta ett framtida medlemskap i NATO.

Kanske skulle en finsk-svensk ”Article 5” kunna se ut så här:

Finland and Sweden agree that an armed attack against one of them shall be considered an attack against them both and consequently they agree that, if such an armed attack occurs, each of them, in exercise of the right of individual or collective self-defence recognised by Article 51 of the Charter of the United Nations, will assist each other so attacked by taking such action, including the use of armed force, to restore and maintain the security. Any such armed attack and all measures taken as a result thereof shall immediately be reported to the Security Council. Such measures shall be terminated when the Security Council has taken the measures necessary to restore and maintain international peace and security.[54]

De nödvändiga ekonomiska satsningarna [55] inom ländernas militära försvar måste fortsätta.

De militära styrkorna bör även fortsättningsvis vara allsidigt och nationellt sammansatta, d v s med de förmågor som Finland/Sverige anser behövs nationellt.[56] Så kallad pooling bör därför hanteras med stor försiktighet, helst undvikas, så att nationell kompetens bibehålls och interoperabilitet bör därför vara huvudregel.

Däremot kan resurser för strategisk och operativ ledning, lufttankning samt tyngre flygtransporter anskaffas gemensamt.[57]

En allians medför också större möjligheter till gemensamt agerande i andra situationer, t ex vid en långvarig kris på låg nivå som en enskild nation som Finland eller Sverige har svårigheter att hantera. Upprepade kränkningar av, eller offensiv verksamhet i närheten av, ländernas territorier kan ställa högre krav på militär beredskap. Det kan röra sig om utökad beredskap för mark-, sjö-, eller flygstridskrafter samt militära och politiska ledningsresurser under lång tid.

En synnerligen betydelsefull faktor är det ömsesidiga förtroendet.

I klartext – om Finland eller Sverige direkt eller indirekt berörs av militära operationer från främmande makt kommer en allians ”..med en sannolikhet gränsande till visshet.” [58] att fungera?

”The Swedish population now seems to believe that Sweden will be defended together with others, while the Finnish population remains sceptical of even the need for external assistance – especially if it requires a commitment to help defend others in return.”

“Finnish politicians have been open to the idea of a binding defence agreement, while

Swedish ones have not, but if public opinion continues to change as it has, even Swedish politicians may come to similar conclusions as their Finnish counterparts.” [59]

Svaret är naturligtvis att vi inte vet med säkerhet innan vi ställs inför en utmanande situation, men det är det bästa vi kan göra i väntan på ett NATO-medlemskap.

Stefan Forss är professor och kallad ledamot av KKrVA. Stig Rydell är RO/överstelöjtnant i Flygvapnet och har tidigare bl a varit strategilärare vid den svenska, norska och finländska försvarshögskolan samt tjänstgjort inom Nato.

(Varmt tack till ledamoten av KKrVA, forskningsledaren Robert Dalsjö för värdefulla synpunkter och bidrag)

[1] ”Försvarsberedningen slog fast att den ryska aggressionen mot Ukraina 2014 utgör den största utmaningen mot den europeiska säkerhetsordningen sedan kalla krigets slut. Ryssland har visat sig berett att bryta mot etablerade folkrättsliga normer.”, Säkerhet i ny tid, SOU 2016:57, sid 12

[2] ”Den första är att den enda stat i Sveriges närområde som under överskådlig tid kan tänkas utöva militär aggression mot sina grannar är Ryssland.” Ibid, sid 41.

[3]Aktiveringen av EU-fördragets solidaritetsartikel 42.7 efter terroristattackerna i Paris 2015 utgör en påminnelse om att EU-solidariteten har en reell säkerhets- och försvarspolitisk dimension, även om denna inte tar sig samma institutionella uttryck som i Nato.” Ibid sid 17.

[4] EU:s operativa fokus ligger i dag på civila och militära rådgivande och kapacitetsbyggande insatser, inte minst i afrikanska konfliktområden.”  ”För svensk försvarsförmåga förblir EU-samarbetet av begränsad betydelse.” Ibid, sid 17.

[5] En stor del, 59 %, av Sveriges befolkning är oroade över utvecklingen i Ryssland, https://www.msb.se/RibData/Filer/pdf/28769.pdf

[6] SF=Stefan Forss

[7] President Vladimir V. Putin, Speech and the Following Discussion at the Munich Conference on Security Policy, President of Russia, 10 February 2007, http://en.kremlin.ru/events/president/transcripts/24034

[8] Sputnik International, Former Generals Slate Medvedev Over Georgia War, 8 August 2012, https://sputniknews.com/world/20120808175066806/

[9] RT, Russia was prepared for Georgian aggression – Putin, 8 August 2012, https://www.rt.com/russia/putin-ossetia-war-plan-168/

[10] Pavel Felgenhauer, Russia Threatens a Renewed War in Georgia to Prevent NATO Enlargement, Eurasia Daily Monitor, 9 August 2018, https://jamestown.org/program/russia-threatens-renewed-war-in-georgia-to-prevent-nato-enlargement/

[11] Dmitry Medvedev held a meeting of the National Anti-Terrorist Committee in Vladikavkaz, President of Russia, 22 February 2011, http://en.kremlin.ru/events/president/news/10408

[12] Roger McDermott, Gerasimov Unveils Russia’s ’Strategy of Limited Actions’, Jamestown Foundation, Eurasia Daily Monitor, 6 March 2019, https://jamestown.org/program/gerasimov-unveils-russias-strategy-of-limited-actions/

[13] Keir Giles, Moscow Rules, Chatham House, London, 2019, s. 53.

[14] Jonas von Wendt, President Niinistö: Kosacken tar allt som är löst, Hufvudstadsbladet, 27.9.2018, https://www.hbl.fi/artikel/president-niinisto-kosacken-tar-allt-som-ar-lost/

[15] Mikael Holmström, Vi måste inse att Kreml vill oss illa, Dagens Nyheter, 20.2.2019, https://www.dn.se/nyheter/sverige/rysslandsexpert-vi-maste-inse-att-kreml-vill-oss-illa/

[16] Sputnik International, Russia’s Geopolitical Rivals Preparing for High-Tech Wars in Space – Gen Staff, Sputnik International, 2 March 2019, https://sputniknews.com/military/201903021072893281-russia-hightech-space-wars/. Se även Andrew E. Kramer, Russian General Pitches ‘Information´ Operations as a Form of War, The New York Times, 2 March 2019, https://www.nytimes.com/2019/03/02/world/europe/russia-hybrid-war-gerasimov.html

[17] Lt.Gen. (ret.) Kjell Grandhagen, ARE LAND FORCES RELEVANT IN HIGH NORTH DETERRENCE AND WARFARE?, Norwegian Army Summit 2018, 18 September 2018, https://forsvaret.no/en/ForsvaretDocuments/(U)%20Kjell%20Grandhagen%20ARE%20LAND%20FORCES%20RELEVANT%20IN%20HIGH%20NORTH%20DETERRENCE%20AND%20WARFARE.pdf; Army Summit 2018 kan ses i sin helhet på YouTube, https://www.youtube.com/watch?v=tPkkwwSmsAw 

[18] Thomas Nielsen, Satellite images reveal Russian navy’s massive rearmament on Kola Peninsula, The Barents Observer, 16 September 2018, https://thebarentsobserver.com/en/node/4370

[19] Dmitry Gorenburg, Moscow Conference on International Security 2015 Part 4: Russian views of NATO, Russian Military Reform, 19 May 2015, https://russiamil.wordpress.com/2015/05/

[20] Sveinung Berg Bentzrød, NATO: Norge må skaffe sig et troverdig forsvar, Aftenposten, 18 februar 2019, https://www.aftenposten.no/norge/i/OnxG0q/NATO-Norge-ma-skaffe-seg-et-troverdig-forsvar

[21] Ministry of Defence of the Russian Federation, Land Forces, Missile troops and artillery, http://eng.mil.ru/en/structure/forces/ground/structure/rvia.htm

[22] Glen E. Howard and Matthew Czekaj, Russia’s Military Strategy and Doctrine, Jamestown Foundation och Brookings Institution Press, Washington D.C., 2019, https://jamestown.org/product/russias-military-strategy-and-doctrine/. För en analys av Rysslands kärnvapenpolitik, strategi och doktrin, se kapitlen 6 och 7, Stefan Forss, Russian Nuclear Policy, Strategy and Doctrine, ss. 185 – 250; Stephen Blank, Putin’s ’Asymmetric Strategy’: Nuclear and New-Type Weapons in Russian Defense Policy, ss. 251 – 301.

[23] Thomas Gutschker, Amerika plant kein Wettrüsten, Frankfurter Allgemeine Sonntagszeitung, 10 Februar 2019, https://www.faz.net/aktuell/politik/ausland/russland-verfuegt-ueber-mehr-raketen-als-bislang-bekannt-16032894.html

[24] Stefan Forss, The Russian Operational-Tactical Iskander Missile System, National Defence University, Department of Strategic and Defence Studies, Working Paper No 42, 2012, ss. 9-10, http://urn.fi/URN:NBN:fi-fe201210029314

[25] Ulf Saxin, Kryssningsrobotar – En systemöversikt, FOI, juni 2018, FOI–D0823—SE, ss. 28 – 29.

[26] President of Russia, Meeting with Sergei Lavrov and Sergei Shoigu, 2 February 2019, http://en.kremlin.ru/events/president/news/59763

[27] TASS, Russia to develop land-based Kalibr-M missile – source, 23 February 2019, http://tass.com/defense/1046090

[28] ”Säkerhetspolitik, analyser och tillämpningar”, sid 142, Nils Andrén, Norstedts 2002

[29] NORDISK SAMARBEID OM UTENRIKS- OG SIKKERHETSPOLITIKK” Forslag overlevert de nordiske utenriksministere på ekstraordinært nordisk utenriksministermøte, Oslo 9. februar 2009 Thorvald Stoltenberg.

”Förslagen omfattade bland annat samarbete kring luftrumsövervakning på Island, ett kompetensnätverk mot digitala angrepp, fördjupat militärt samarbete samt en nordisk solidaritetsförklaring.”

[30] ”I inriktningspropositionen (prop. 2014/15:109 s. 24) anges att samarbetet med Finland redan i dag är omfattande och inkluderar ett betydande övningssamarbete. Försvarssamarbetet mellan Finland och Sverige bör enligt regeringen även omfatta operativ planering och förberedelser för ett gemensamt användande av civila och militära resurser i olika scenarier. Exempel på detta kan vara hävdandet av respektive lands territoriella integritet eller utövande av rätten till självförsvar enligt artikel 51 i FN:s stadga. Sådan planering bör vara ett komplement till, men skilt från, respektive lands nationella planering. Samarbetet innebär en möjlighet till gemensamt agerande, men inte några utfästelser.” SOU 2016:64, sid 38.

[31] Ibid, sid 38

[32] Betänkande av Utredningen om Sveriges försvars- och säkerhetspolitiska samarbete”, SOU 2016:57, sid 14. ”Samarbetet med Finland är Sveriges närmaste bilaterala försvars- och säkerhetspolitiska relation. Den politiska avsikten är att fördjupa detta på bred front, med en ambitionsnivå som är fundamentalt ny för både Sverige och Finland – ”bortom fredstida förhållanden”. Denna samverkan innebär ett säkerhetspolitiskt paradigmskifte för Sverige, liksom för Finland.”

[33] Förutsättningar enligt regeringsformen för fördjupat försvarssamarbete, Betänkande av Förutsättningsutredningen SOU 2016:64, sid 38-40

[34] A forthcoming publication by U.S. Army War College:”Deterrence in the Nordic-Baltic Region, Developing the disparate Nordic armed forces in cooperation” Juha Pyykönen and Stefan Forss, September 2017

[35] https://maavoimat.fi/en/article/-/asset_publisher/suomi-osallistuu-northern-wind-2019-harjoitukseen-pohjois-ruotsissa

[36] Statsrådets försvarspolitiska redogörelse, Statsrådets kanslis publikationsserie 6/2017, sid 18

[37] Stefan Forss och Pekka Holopainen, Breaking the Nordic Defense Deadlock, U.S. Army War College, Strategic Studies Institute, February 20, 2015 (https://ssi.armywarcollege.edu/pubs/display.cfm?pubID=1253)

[38] The Department of Defense of the United States of America and the Ministry of Defence the Republic of Finland and the Ministry of Defence of the Kingdom of Sweden, TRILATERAL STATEMENT OF INTENT, Washington, D.C., 8 May, 2018 (https://www.defmin.fi/files/4247/Trilateral_Statement_of_Intent.pdf)

[39] Mikael Holmström, Amerikansk politiker: Sverige i praktiken i ”strategisk allians” med USA, Dagens Nyheter, 19 maj 2018 (https://www.dn.se/nyheter/politik/amerikansk-politiker-sverige-i-praktiken-i-strategisk-allians-med-usa/)

[40] Motståndskraft, Försvarsberedningens rapport, Ds 2017:66, sid 61.

[41] Globaliseringen, med den i grunden positiva utvecklingen den medför, innebär att enskilda händelser snabbt kan få regionala och världsomspännande återverkningar.” Motståndskraft, Inriktningen av totalförsvaret och utformningen av det civila försvaret 2021–2025, Ds 2017:66.

[42] De militära delarna ”…ska förstås som den militära aspekten av nationell strategi.”

[43] En slutsats som utredningen kunnat dra är att Östersjöområdet i militärt planeringshänseende utgör en strategisk helhet – det vill säga ett enda operationsområde – för såväl Ryssland som Nato. Det styrande för aktörerna är behov av rörelsefrihet i vid bemärkelse.”, Säkerhet i ny tid, sid 42, SOU 2016:57

[44] Ibid, sid 76-77

[45] Militärstrategisk doktrin, 2016, sid 8.

[46] Statsrådets Kanslis Publikationsserier 6/2017, sid 19 https://www.defmin.fi/files/3684/JO6_2017_Statsradets_forsvarpolitiska_redogorelse_ruotsi_PLM.pdf

[47] Den tolkning som är presenteras är på en gång en expansion och en insnävning av begreppet. Det är en expansion genom att funktionerna viljemarkering, försvar/hinder, larmklocka och snubbeltråd läggs till funktionen avskräckning. Samtidigt är det en insnävning genom att fokus riktas på tidiga faser av ett skeende, och genom att vissa funktioner och förmågor betecknas som instrumentella eller som stödjande.” Robert Dalsjö, Fem dimensioner av tröskelförsvar, FOI, september 2017.

[48] http://kkrva.se/nar-fundamenten-sviktar/

[49] EU kan ingripa med stöd av solidaritetsklausulen, art 42, men dess påverkan är svårbedömd eftersom den använts i ringa omfattning. Samma gäller för den svenska solidaritetsförklaringen, där det råder stor osäkerhet bland grannländerna om dess reella innebörd.

[50] ”..att tillförsäkra att nödvändiga beslut om att ge och ta emot militärt stöd inom ramen för det svensk-finska försvarssamarbetet kan fattas med tillräcklig skyndsamhet samt att finska styrkor som lämnar stöd till Sverige ska ha de befogenheter i Sverige som är nödvändiga.” ”Utredaren ska därför • analysera om de krav på skyndsamhet i beslutsprocessen som försvarssamarbetet ställer kan uppfyllas inom ramen för riksdagens beslutsfattande, • vid behov lämna förslag på åtgärder som kan vidtas för att uppfylla kraven på skyndsamhet i beslutsfattandet och som inte innebär någon ändring av regeringsformen eller riksdagsordningen”. En rättslig reglering av försvarssamarbetet med Finland, Dir. 2017:30

[51] En lag om operativt militärt stöd mellan Sverige och Finland”, SOU 2018:31,”Betänkande av Utredningen om en rättslig reglering av försvarssamarbetet med Finland 

[52] http://karlisn.blogspot.com/2019/03/armeovning-northern-wind-2019.html

[53] SOU 2018:31,”En lag om operativt militärt stöd mellan Sverige och Finland”, Betänkande av Utredningen om en rättslig reglering av försvarssamarbetet med Finland.

[54] Lätt omarbetad version av https://www.nato.int/nato_static_fl2014/assets/pdf/stock_publications/20120822_nato_treaty_en_light_2009.pdf

[55] Försvaret vill mer än fördubbla försvarsbudgeten till 2035”, https://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=6892809

[56] Medlemsländerna i NATO, har såvitt artikelförfattarna känner till, en så allsidigt sammansatt Försvarsmakt som de ekonomiska resurserna medger. I de (få) fall som ett medlemsland tagit bort en komponent, t ex ubåtar, har orsaken varit brist på resurser. I några fall, t ex BENELUX, har en viss integration av marina resurser skett.

[57] T.ex som gemensamma resurser i NATO (HQ, AWACS (Airborne Warning And Control System)).

[58] Yttrande från statsminister Thorbjörn Fälldin i samband med den sovjetiska ubåten U 137 grundstötning 1981 beträffande sannolikheten av kärnvapen ombord. Fritt ur minnet.

[59] THE DEFENCE OF FINLAND AND SWEDEN CONTINUITY AND VARIANCE IN STRATEGY AND PUBLIC OPINION, FIAA Briefing Paper 240 june 2018, Charly Salonius-Pasternak Senior Research Fellow Finnish Institute of International Affairs.

I väntan på NATO – en militär allians mellan Finland och Sverige

av Stefan Forss och Stig Rydell

Foto: shutterstock.com

Den förändrade säkerhetspolitiska situationen, främst den oroande utvecklingen i Ryssland [1] [2] , hanteras av flertalet europeiska länder via medlemskapet i NATO och dess artikel 5. I Finland och Sverige har däremot det politiska intresset för medlemskap i NATO varit tämligen lågt och dessutom har EU ännu inte etablerat någon klar militär [3] roll inom utrikes- och säkerhetspolitiken.[4] Det finns därför all anledning att belysa en annan lösning för att öka säkerheten för länderna, en militär allians mellan Finland och Sverige.

Förändrat säkerhetspolitiskt läge Ryssland – Quo Vadis?

Ett alltmer egenmäktigt och upprustat Ryssland markerar handfast sina säkerhetspolitiska intressen genom att konsekvent åsidosätta den europeiska säkerhetsordning man själv var med om att bygga upp efter kalla krigets slut på 1990-talet. [5]

Västländernas oförmåga att i tid bilda sig en realistisk uppfattning om Rysslands avsikter och ambitioner som statlig aktör på den internationella arenan efter Jeltsins era, kommer nog att studeras noggrant av historikerna i framtiden. De flesta ledare i väst höll sig alltför länge i ett närmast post-euforiskt tillstånd efter de stora framgångarna på 1990-talet.

Vid en informell diskussion på FOI våren 2004 förklarade kollegerna för en av oss (SF) [6] hur de oroades av den ryska militära underrättelsetjänsten GRU:s alltmer dominerande roll rörande upprätthållandet av den läges- och hotbild som föredrogs för statsledningen. Ett centralt element i hotbilden redan då var uppfattningen om Ryssland som inringat av fiender från alla håll.

Första gången som västliga beslutsfattare över huvud taget noterade Rysslands allt hårdare lägesanalys var några år senare, under Putins tal vid säkerhetskonferensen i München i februari 2007.[7] De västliga deltagarnas överraskning och misstro mot Putins budskap var inte att ta miste på.

FOI-kollegerna påpekade 2004 hur undermålig GRU:s analysförmåga hade varit under kalla kriget. Ifall GRU fortsatte på samma sätt som tidigare, att kraftigt överdriva verkliga eller inbillade hot mot Ryssland, kunde de långsiktiga riskerna bli allvarliga. Trots femton års solid förvarning har det varit svårt för dessa realistiska analytiker att få genomslag bland beslutsfattarna.

Det fanns redan tidigt tecken på att Ryssland inte avsåg att efterleva OSSE:s regelverk om detta hindrade den egna maktutövningen inom ”det nära utlandet”. Ryssland engagerade sig militärt i flera oroshärdar inom det post-sovjetiska territoriet i avsikt att återta sin gamla kontroll över länder vars suveränitet man inte tog på allvar. Att skapa frusna konflikter blev en beprövad metod, använd redan 1992.

Skulden för kriget i Georgien i augusti 2008 brukar ofta vältras över på Georgien självt och dess ”ansvarslösa” president Saakasjvili samt även på USA som hade skapat förväntningar om ett georgiskt Natomedlemskap.

Men fyra år efter kriget kritiserade ledande ryska generaler president Medvedev för obeslutsamhet och sölande vilket ledde till onödiga förluster.[8] President Putin själv poängterade också att kriget mot Georgien började planeras i slutet av 2006 eller i början av 2007 och att planen utföll väl. Man skulle kunna säga att Georgien föll offer för en medveten provokation, enligt en modell som ryssarna kallar reflexiv kontroll.

Georgien hade, efter att ha provocerats, attackerat de sydossetiska separatisterna, varför den ryska armén legitimt kunde gå till ”motanfall”.[9] I augusti 2018 framkom också att ansenliga mängder av förbjudna taktiska missilsystem, SS-21 Totjka-U, i hemlighet hade tillförts separatisterna i Abchazien redan 2007. Två förstärkta pansarbataljoner hade vidare avancerat genom Roki-tunneln in på georgiskt territorium redan innan president Medvedev kungjorde den ryska interventionen officiellt.[10]

För Ryssland blev Georgienkriget en klar bekräftelse på att bruket av militär makt för att främja landets intressen i Rysslands gränsområden var värt riskerna och att den västliga responsen skulle förbli obetydlig. Än säkrare på den inslagna politiska inriktningen blev Putin då USA 2013 inte följde upp sitt hot mot Assad i Syrien att bruk av kemiska vapen mot civilbefolkningen skulle leda till militära åtgärder från USA:s sida. Ifall Rysslands allierade Assad hade störtats, skulle det ha inneburit ett katastrofalt bakslag för Putin och Rysslands renommé som storpolitisk aktör.

Inom den ryska politiska eliten råder dessutom en närmast paranoid rädsla för färgrevolutioner och regimskiften som anses ligga högt på den västliga agendan. ”Vi måste se sanningen i ögonen”, sa president Medvedev i februari 2011 med hänvisning till Arabvåren, ”detta är det slags scenario de planerat för oss och nu kommer de att anstränga sig ännu hårdare för att få det gjort”.[11] Generalstabschefen Valerij Gerasimov var inne på samma tema i ett föredrag i början av mars 2019.[12]

Brittiska Rysslandsforskaren Keir Giles skriver i sin utomordentliga nya bok ”Moscow Rules” om hur Putin vid inledningen av sin tredje presidentperiod kunde notera krigsmaktens ökande militära förmåga och att ”bruket av militär makt var ett lämpligt sätt att motverka en fortsatt försämring av läget i Ukraina i början av 2014 och i Syrien i oktober 2015”.[13]

Obamas återhållsamhet visavi Syrien gav alltså Putin blodad tand och bidrog sannolikt till Rysslands allt djärvare operationer följande år med annekteringen av Krim och kriget mot Ukraina.

Hur långt de ryska ambitionerna utsträcker sig rörande kontroll av länderna i det som man i Moskva anser vara sin legitima intressesfär – diametralt motsatt det som redan Helsingforsdokumentet från 1975 och alla senare centrala OSSE-dokument stipulerar – är omöjligt att besvara. President Sauli Niinistö gav sin generella uppfattning om hur man bör hantera Ryssland vid Brookings Institution i USA i september 2018:

– Med Ryssland måste man vara rak och bestämd. Det finns ett gammalt finskt ordspråk som säger att kosacken tar allt som är löst. Vi måste alltså se till att vi har kontroll på allt och att ingenting hänger löst, säger Niinistö till HS.[14]

Keir Giles analys, solitt underbyggd av tungt vägande källor, kommer till slutsatsen att Putin-regimen och Ryssland är i en ständig konfrontation med väst. För att undvika krig i Europa måste Sverige och andra länder sätta hårt mot hårt.

Giles menar att den ryska nationalismens mentala karta är det ryska imperiet 1914. Då låg Ukraina, Polen, Estland, Lettland, Litauen och Finland under ryskt styre.

– Var gränsen går för territoriet som borde tillhöra Ryssland har alltid varit flexibelt i ryskt tänkande. Vi har talat med ryska generaler som anser att dessa länder borde vara under rysk kontroll. Det betyder inte att de ska invaderas och betvingas militärt. Man kan använda informationskrigföring och omstörtande verksamhet, säger Giles.[15]

Giles får stöd för sin uppfattning av ryska generalstabschefen, armégeneral Valerij Gerasimov som i ett föredrag den 2 mars 2019 på sedvanligt sätt projicerade den ryska synen på USA och väst.[16]

Både Finland och Sverige bedömer att något akut militärt hot mot länderna inte föreligger, men däremot kan man inte längre utesluta krig i vårt närområde. Man anser även allmänt att det vore mycket svårt för våra länder att i en dylik situation kunna stå utanför en militär konflikt.

Norska tidigare underrättelsechefen, generallöjtnant Kjell Grandhagen, utvecklade vid ett internationellt seminarium (Army Summit 2018) i september 2018 vilka utmaningar man står inför uppe i norr.[17]

Ryssland har satsat massivt på sina strategiska kärnvapen och deras stödsystem på Kola.[18] General Grandhagen påpekade att Rysslands försvarsplan för Kolaområdet utgår från det fundamentala strategiska intresset att säkra landets nukleära andraslagsförmåga. I praktiken handlar det alltjämt om det s k bastionförsvaret från kalla kriget. Det viktigaste är dock att förstå att bastionförsvaret inte är enbart en marin fråga, utan att det även har en betydande landkomponent. Chefen för ryska Norra militärdistriktet kan inte känna sig trygg i vetskapen om att de viktigaste baserna på Kola är inom Natos artilleriräckvidd, menar general Grandhagen. Konsekvensen av detta är att norska försvarsplaneringen måste utgå från en sannolik rysk markoperation mot Finnmark som del av en större bastionsoperation.

I detta sammanhang är det värt att notera förra chefen för västra militärdistriktet, generalöverste Andrej Kartapolov visade en kartbild vid ett seminarium 2015 som innehöll en starkt markerad rysk uppfattning om Natos kraftsamling mot Ryssland. Den omfattade ett område med flygbaser i Finland och Sverige inringat, militär infrastruktur som betecknades som betydelsefullt för Nato.[19] Det är svårt att värja sig för tanken att Ryssland skulle se det som nödvändigt att kontrollera området i ett krisläge och därmed hindra Nato från att kunna använda det. Det är även uppenbart att ryska militären inte gör någon åtskillnad på Natomedlemmar eller partnerländer i Norden. På politisk nivå är distinktionen däremot alltjämt tydlig.

En reflexion av beskrivningen ovan är att Lappland och södra Finland igen kommer att bli två säkerhetspolitiska tyngdpunktsområden. Så var fallet även under kalla kriget.

Analysen pekar otvetydigt även på behovet för de nordiska länderna att samla sig till insatser som förstärker den samlade förmågan och beredskapen. Det sker naturligtvis på nationell basis. Finland har upprätthållit armén intakt och även moderniserat de viktigaste delarna. De prioriterade brigaderna är slagkraftiga, men stora brister finns hos lokalförsvarsförbanden. Eftersom finska försvarsmaktens modernisering under 2020-talet koncentreras till marinen och flygvapnet, kommer utvecklingen av armén att prioriteras först på 2030-talet.

Ett obestridligt faktum är att de nordiska ländernas markstridsförmåga sammantaget är otillräcklig. Intensifierad övningsverksamhet och planering har betydelse, men i grunden löses inte frågan utan avsevärd styrketillväxt. Övningen Trident Juncture 2018 ledde till skarp kritik mot Norge för bristande förmåga från Natos sida.[20]

Rysslands allt starkare satsning på långräckviddiga missilsystem med nukleär option inom armén, marinen och flygvapnet, innebär ett allt större problem för försvarsplaneringen i de nordiska länderna. För Europa var INF-avtalet synnerligen värdefullt, eftersom det förbjöd markbaserade ballistiska missiler och kryssningsmissiler i räckviddsområdet 500 – 5 500 km, oberoende av vilka slags stridsdelar missilerna bar.

US Army blev kärnvapenfritt i början av 1990-talet utifrån ett ensidiga beslut av George H W Bushs administration. Det läget består alltjämt och trots att även USA drar sig ur INF har man inga planer att återintroducera taktiska kärnvapen i armén.

Även Gorbatjov och Jeltsin fattade motsvarande beslut att dra tillbaka kärnvapenstridsspetsarna, men på 2000-talet skedde en återgång. På hemsidan för ryska arméns missil- och artilleristyrkor har vapenslagets huvuduppgift redan länge definierats som att förinta fienden med konventionell eller nukleär eld.[21] Kryssningsmissiler och taktiskt-operativa ballistiska missiler har en primär konventionell roll, men i sin retorik brukar ryska media inte låta bli att poängtera deras kärnvapenroll. Detta har utvecklats i Jamestown Foundations färska bok Russia’s Military Strategy and Doctrine.[22]

Bråket rörande ryska kryssningsmissilen 9M729, vars Natobeteckning är SSC-8, för lätt tankarna på villospår. I Tyskland publicerades den 10 februari 2019 en initierad artikel rörande INF-motsättningarna mellan Ryssland och USA. I artikeln beskrevs hur Ryssland utplacerat fyra artilleribataljoner med den förbjudna missilen på fyra olika orter, sammanlagt 16 lavetter, var och en med fyra missiler.[23] Det kan ses som begynnelsen på en post-INF-period, där dessa mer långskjutande system får en successivt starkare roll.

Emellertid är SSC-8-förbandens styrka i dagsläget rätt marginell i jämförelse med de dryga tio Iskanderbrigader med sammanlagt minst 500 missiler som Ryssland har operativa, de två närmaste i Luga ca tio mil söder om St. Petersburg och i Kaliningrad.

Missilsystemet 9K720 Iskander började utvecklas strax efter att INF-avtalet gick in i sin implementeringsfas. Missilen bygger på 9K714 Oka (SS-23 Spider) som hörde till de missilsystem som man var tvungen att förstöra i samband med INF. Serieproduktionen av systemet med ballistiska missilen Iskander-M (9M723) inleddes mot slutet av 2000-talets första decennium och den första kompletta brigaden blev operativ 2010.[24] Iskander-M-brigaderna tillfördes snart även kryssningsmissilen 9M728 Iskander-K (som också kallas R-500). FOI bedömer att den missilen blev klar för operativt bruk 2008. [25]

De verkliga räckvidderna för dessa missiler överstiger markant tillåtna 500 km. Kryssningsmissilen har en räckvidd som kan bedömas vara närmare 80 procent av Kalibr-missilens, d v s ca 1 500 km.

Efter USA:s meddelande om sitt kommande utträde från INF, befullmäktigade president Putin försvarsminister Sjoigu att börja utveckla system som inte längre är bundna av INF-avtalet.[26] TASS rapporterade senare att en landbaserad version av kryssningsmissilen Kalibr-M med räckvidd på 4 500 km skulle börja utvecklas.[27]

Detta är vad man i Europa inklusive Östersjöregionen har att förhålla sig till.

Vad gör Finland och Sverige?

Finland, Sverige och omvärlden

Ett nära svensk-finskt samarbete inom säkerhetspolitik och försvar ter sig på många sätt naturligt med tanke på geografi, historia och avsaknaden av Natomedlemskap.

Efter den ryska annekteringen av Krim stod det klart att Finland och Sverige båda behövde stärka sin säkerhet, men Natomedlemskap framstod av inrikespolitiska skäl inte som en framkomlig väg. Därför var bilateralt samarbete en av vägarna.

Redan 2001 noterades att ”Sverige och Finland har ett särskilt nära samarbete i säkerhetspolitiska frågor” [28] och 2009 kom Stoltenbergrapporten [29] som föreslog åtgärder för att öka det nordiska samarbetet.

Men efter att annekteringen av Krim 2014 gjort klart att Ryssland anser sig kunna angripa länder som inte är med i NATO, så har Sverige och Finland börjat att intensifiera och fördjupa sitt säkerhetspolitiska och militära samarbete. Detta framgick klart av den försvarspolitiska inriktningspropropositionen 2015 [30], den av regeringen beställda utredningen ”Förutsättningar enligt regeringsformen för fördjupat försvarssamarbete.”[31] samt, den av regeringen beställda utredningen ”Säkerhet för ny tid”. [32]

I Förutsättningsutredningens betänkande” [33] utvecklas tankarna angående samarbete sålunda: ”… förberedelser för ett gemensamt användande av civila och militära resurser i olika scenarier. Exempel på detta kan vara hävdandet av respektive lands territoriella integritet eller utövande av rätten till självförsvar enligt artikel 51 i FN:s stadga. Sådan planering börvara ett komplement till, men skilt från, respektive lands nationella planering. Samarbetet innebär en möjlighet till gemensamt agerande, men inte några utfästelser.”

Idag är det mycket vanligt med gemensamma övningar [34] [35], vilket är en grundläggande förutsättning för att skapa militära och säkerhetspolitiska optioner för den politiska ledningen i länderna. Det finsk-svenska samarbetet omfattar ett intensifierat säkerhetspolitiska samarbete och omfattar numera till och med”… den operativa planeringen i alla situationer.”[36]

De successivt fördjupade samarbetsformerna, som Sverige och Finland har med NATO, ger inte de garantier som följer med medlemskap, d v s Artikel 5.

Då NATO-samarbete sannolikt får vänta under överskådlig tid, har det funnits skäl att utvärdera andra möjligheter, där särskilt det militära samarbetet med USA är centralt. En första seriös studie som initierades av US Army War College Strategic Studies Institute, utkom i februari 2015.[37]

Mycket av analyserna och rekommendationerna har senare blivit officiell politik och finns dokumenterade i den avsiktsförklaring (Trilateral Statement Of Intent) som USA:s, Finlands och Sveriges försvarsministrar undertecknade i Washington i maj 2018. [38] Denna omfattar bl a intensifierad dialog, övningsverksamhet samt utökad interoperabilitet. I svensk press har det förekommit artiklar om att USA i praktiken har en strategisk allians med Finland och Sverige.[39]

I Försvarsberedningens rapport [40] framgår att ”Ett väpnat angrepp mot Sverige kan inte uteslutas” och att landet oundvikligen påverkas vid en säkerhetspolitisk kris i närområdet, som i vissa fall kan ha ett mycket snabbt förlopp. En kris i närområdet blir därför snabbt regionaliserad. Sannolikheten att en stat kan stå utanför konflikter i närområdet är därför liten och berörs inte i fortsättningen av detta inlägg. [41] Regionaliseringen ger också en realistisk utgångspunkt för den nationella strategin, med militärstrategiska konsekvenser. [42] [43]

Försvarsallians mellan Finland och Sverige

Varje möjlighet till en ökad militär operativ förmåga behöver förberedas grundligt redan i fred, i samverkan med andra. Detta gäller i synnerhet Finland och Sverige som har ett mycket nära samarbete som kan utvecklas.   I avvaktan på en annan lösning, som kan omfatta EU och/eller NATO, är en militär allians mellan Finland och Sverige det första steget mot en ökad gemensam säkerhet.

Det finns två speciellt viktiga utgångspunkter för detta:

Den allra viktigaste är att en kris i närområdet snabbt skulle sprida sig till hela regionen, varför den egna nationella handlingsfriheten i praktiken är högst begränsad. Det bör därför vara utgångspunkten för vidare planering i samverkan med andra.

Den andra är att förberedelser då kan göras mycket grundligt och att militära optioner kan utvecklas så långt som de samlade resurserna medger.

De konkreta militära fördelarna med en finsk-svensk allians är t ex en avsevärd ökad förutsägbarhet om agerandet i kris och krig. Därutöver ett ökat strategiskt djup, gemensamt basutnyttjande, ökad förmågebredd (svenska ubåtar, finska kryssningsmissiler) för bägge parter. [44]

I Sverige skall det militära försvaret ”… först och främst utgöra en tröskel för den som vill angripa eller utöva påtryckningar på Sverige.” [45] I Finland uttrycks det så här: ”Med trupper som står i omedelbar beredskap, vilka är effektiva och utrustade med moderna system och innehåller trupper från alla försvarsgrenar, strävar man i första hand efter att förhindra att en situation skärps så att militära maktmedel används mot Finland.” [46]

Den viktigaste politisk-strategiska konsekvensen av direkt förpliktigande svenskt-finskt försvarssamarbete skulle vara att undanröja möjligheten för militära aktioner mot bara ett av länderna.

Den viktigaste militärstrategiska målsättningen skulle vara att åstadkomma en högre gemensam krigsavhållande förmåga/tröskeleffekt, d v s så att en potentiell angripare avstår från militära aktioner.

Robert Dalsjö [47] har beskrivit begreppet tröskel i fem olika dimensioner, som viljemarkering, avskräckning, larmklocka, hinder och snubbeltråd, där det senare engagerar andra stater.

I praktiken behöver varje nationalstat snabbt gripbara militära resurser för att sända signaler, som avskräckning, larmklocka och som ett militärt hinder.

Det militära försvaret måste därför kunna verka snabbt och effektivt.  Underlaget för beslut måste vara så korrekt som möjligt och beslutsvägarna tydliga så att beslut kan fattas tidigt samt delegeras så långt som möjligt.

Kravet på snabbt agerande innebär att den militära beredskapen snabbt och flexibelt måste kunna anpassas till det läge som råder. De militära förbandens personal skall vara rätt utbildade, samövade och med anpassad beredskap samt ha tillgång till den utrustning som behövs. Logistiken måste också vara förberedd, så att erforderligt stöd kan ges eller erhållas inom aktuellt operationsområde.

Trappas konfliktnivån upp, d v s om angriparen ändå väljer att utnyttja militära medel, måste den politiska viljan vara av sådan kaliber att gemensamma finska och svenska militära operationer inleds. Den gemensamma militärstrategiska planeringen bör därför utgå från dessa förutsättningar, den måste ha stöd på högsta politiska nivå och beslutsfattandet vara övat. I annat fall kommer trovärdigheten att vara högst begränsad och därmed realismen i planeringen.

Ökas konfliktnivån ytterligare, mot nivåer som svårligen låter sig hanteras av de båda länderna, ökar förhoppningsvis sannolikheten för ett ingripande från andra aktörer, t ex NATO, eftersom det ligger i deras egenintresse att en konflikt i närområdet begränsas.

Den operativa förmågan hos Finland/Sverige bör åtminstone ha målsättningen att kunna verka så lång tid som behövs till dess att NATO:s styrketillväxt genererat förmåga till mer uthålliga insatser till vår fördel. [48]

Däremot innebär ovanstående inga som helst garantier, varför strategin är förenad med risktagning. Det kan naturligtvis också inträffa att aktörer, vid en kostnads – nyttoanalys, kommer fram till att risken vid ett ingripande på finsk-svensk sida är orimligt hög. [49]

En synnerligen betydelsefull faktor är att NATO, främst USA, bereds möjlighet att utnyttja finskt och svenskt luftrum, hamnar m m i syfte att kunna förstärka NATO-medlemmarna i närområdet, främst Estland, Lettland och Litauen.

Vägen framåt

Tankarna kring några för en finsk-svensk allians centrala områden behöver utvecklas ytterligare. Bland dessa återfinns t ex ledningsprocessen och gemensamma staber, utbildning/övningar, snabbinsatsförband, ledning, materiel och logistik m m.

Ledningsprocessen och gemensamma staber

Ledningsprocessen skapar förutsättningar så att resurserna kan användas så tidigt och effektivt som möjligt. Utredningen ”En rättslig reglering av försvarssamarbetet med Finland” [50] har behandlat frågor kring beslutsprocessen för att kunna ge/ta emot militärt stöd.[51]

Det behöver, enligt författarna av denna artikel, sannolikt skapas ett gemensamt politiskt beslutsorgan, motsvarande det Nordatlantiska rådet i NATO. En gemensam stab torde också behövas, med uppgift att bereda och fatta nationellt accepterade politisk-strategiska beslut, utifrån en gemensam lägesbild, om utnyttjande av civila och militära resurser längs hela konfliktskalan.

Militärt finns motsvarande behov av en gemensam stab för nationellt accepterad militärstrategisk planering och beslut som skall stödja den politisk-strategiska beslutsfattningen.

Militärstrategisk planering omfattar ett brett urval av mer eller mindre sannolika situationer, där de alternativ som är mest sannolika eller farligast blir utgångspunkten för en mer detaljerad planering. En högst rimlig slutsats, eftersom ingen småstat har oändliga resurser och detta gäller speciellt Finland och Sverige.

I staben utarbetas bl a gemensamma militärstrategiska planer om möjligt baserade på samma struktur och dokument som används i samarbetet med NATO. Gränsytorna till NATO skall också vara väldefinierade och förfarandet vid begäran om/mottagande av resurser skall vara tydliggjort och förövat.

Kommando- och kontrollsystem bör vara lika/kompatibla i båda länderna så att ledning och utbyte av information kan ske utan problem. En gemensam bild av läget i närområdet på marken, till sjöss och i luften måste finnas. Därtill bör resurser för målupptäckt (ISR) och beredning kunna utnyttjas gemensamt med beredning och beslut enligt NATO-metodik om insats (targeting).

Det gemensamma språket bör vara engelska, men kan på militär taktisk/stridsteknisk nivå vara finska eller svenska. Vid samverkan mellan finska och svenska enheter används engelska.

Finsk och svensk personal bör regelbundet tjänstgöra i den gemensamma militärstrategiska staben och andra staber/förband i Finland och Sverige. I den gemensamma staben bör officeren främst ha kompetens mot befattningar på nivå OF-3, eller högre, samt lämplig nivå på OR. På motsvarande sätt anpassas kompetenskraven mot andra förband/staber, både för OF resp OR.Den politiska och militära ledningen i de föreslagna staberna bör ha en sådan beredskap och mandat att beslut kan fattas snabbt och entydigt, d v s så att ledningsmässiga friktioner minimeras.

Utbildning och övningar mm

Den militära, och sannolikt den civila, bilaterala interoperabiliteten kan utvecklas. Utbildningssystemet i båda länderna kan utnyttjas ömsesidigt i betydligt högre omfattning än vad som är fallet idag. Samtidigt är det naturligtvis viktigt att ta stor hänsyn till språk, ekonomiska förutsättningar, nationella intressen etcetera så att deltagandet skapar mervärde och i förlängningen militär operativ effekt. I de fall en utbildning är av gemensam karaktär, bör en samlokalisering övervägas.

Gemensamma övningar [52]bör fortsätta och öka i omfattning på alla nivåer samt inledas på den politisk-strategiska och militärstrategiska nivån. Skälen är att generellt öka förmågan baserade på aktuella militärstrategiska planer m m.

Förhandslagring av materiel för aktuella operationsområden bör övervägas.

Snabbinsatsförband – militära och civila?

Finland och Sverige bör fortsätta på inslagen väg och skapa samt vidmakthålla militära snabbinsatsförband som kan verka till sjöss, på marken och i luften samt i anslutning till detta förmågor för logistik m m.

De civila delarna av försvaret i Sverige behöver öka sin förmåga så snabbt som möjligt, för att skapa en ”civil” tröskeleffekt, vilket också gagnar det militära försvaret.

Samarbetet mellan Finland och Sverige kan intensifieras på områden som gagnar ländernas civila försvar. På sikt kanske tiden är mogen för gemensamma civila snabbinsatsförband som kan användas som förstärkning av lokala resurser?

Rättsliga regleringar

I Sverige har Utredningen om en rättslig reglering av försvarssamarbetet med Finland” [53]  bl a lämnat förslag på en ny lag om operativt militärt stöd mellan Sverige och Finland.

Punkten utvecklas av författarna till denna text i en kommande utgåva av Kungl Krigsvetenskapsakademiens Handlingar och Tidskrift.

Några avslutande reflektioner

Den viktigaste strategiska innebörden av en militär allians är att länderna tar ytterligare ett steg mot ett aktivt och påtagligt ansvar för säkerhetspolitiken i en orolig tid.

Fördraget mellan Finland och Sverige bör, i allt väsentligt, använda Washingtonfördraget. Skälen är att detta skulle undvika utdragna utredningar och förhandlande om formuleringar. Dessutom har Washingtonföredraget visat sig fungera väl i 70 år och att det skulle underlätta ett framtida medlemskap i NATO.

Kanske skulle en finsk-svensk ”Article 5” kunna se ut så här:

Finland and Sweden agree that an armed attack against one of them shall be considered an attack against them both and consequently they agree that, if such an armed attack occurs, each of them, in exercise of the right of individual or collective self-defence recognised by Article 51 of the Charter of the United Nations, will assist each other so attacked by taking such action, including the use of armed force, to restore and maintain the security. Any such armed attack and all measures taken as a result thereof shall immediately be reported to the Security Council. Such measures shall be terminated when the Security Council has taken the measures necessary to restore and maintain international peace and security.[54]

De nödvändiga ekonomiska satsningarna [55] inom ländernas militära försvar måste fortsätta.

De militära styrkorna bör även fortsättningsvis vara allsidigt och nationellt sammansatta, d v s med de förmågor som Finland/Sverige anser behövs nationellt.[56] Så kallad pooling bör därför hanteras med stor försiktighet, helst undvikas, så att nationell kompetens bibehålls och interoperabilitet bör därför vara huvudregel.

Däremot kan resurser för strategisk och operativ ledning, lufttankning samt tyngre flygtransporter anskaffas gemensamt.[57]

En allians medför också större möjligheter till gemensamt agerande i andra situationer, t ex vid en långvarig kris på låg nivå som en enskild nation som Finland eller Sverige har svårigheter att hantera. Upprepade kränkningar av, eller offensiv verksamhet i närheten av, ländernas territorier kan ställa högre krav på militär beredskap. Det kan röra sig om utökad beredskap för mark-, sjö-, eller flygstridskrafter samt militära och politiska ledningsresurser under lång tid.

En synnerligen betydelsefull faktor är det ömsesidiga förtroendet.

I klartext – om Finland eller Sverige direkt eller indirekt berörs av militära operationer från främmande makt kommer en allians ”..med en sannolikhet gränsande till visshet.” [58] att fungera?

”The Swedish population now seems to believe that Sweden will be defended together with others, while the Finnish population remains sceptical of even the need for external assistance – especially if it requires a commitment to help defend others in return.”

“Finnish politicians have been open to the idea of a binding defence agreement, while

Swedish ones have not, but if public opinion continues to change as it has, even Swedish politicians may come to similar conclusions as their Finnish counterparts.” [59]

Svaret är naturligtvis att vi inte vet med säkerhet innan vi ställs inför en utmanande situation, men det är det bästa vi kan göra i väntan på ett NATO-medlemskap.

Stefan Forss är professor och kallad ledamot av KKrVA. Stig Rydell är RO/överstelöjtnant i Flygvapnet och har tidigare bl a varit strategilärare vid den svenska, norska och finländska försvarshögskolan samt tjänstgjort inom Nato.

(Varmt tack till ledamoten av KKrVA, forskningsledaren Robert Dalsjö för värdefulla synpunkter och bidrag)

[1] ”Försvarsberedningen slog fast att den ryska aggressionen mot Ukraina 2014 utgör den största utmaningen mot den europeiska säkerhetsordningen sedan kalla krigets slut. Ryssland har visat sig berett att bryta mot etablerade folkrättsliga normer.”, Säkerhet i ny tid, SOU 2016:57, sid 12

[2] ”Den första är att den enda stat i Sveriges närområde som under överskådlig tid kan tänkas utöva militär aggression mot sina grannar är Ryssland.” Ibid, sid 41.

[3]Aktiveringen av EU-fördragets solidaritetsartikel 42.7 efter terroristattackerna i Paris 2015 utgör en påminnelse om att EU-solidariteten har en reell säkerhets- och försvarspolitisk dimension, även om denna inte tar sig samma institutionella uttryck som i Nato.” Ibid sid 17.

[4] EU:s operativa fokus ligger i dag på civila och militära rådgivande och kapacitetsbyggande insatser, inte minst i afrikanska konfliktområden.”  ”För svensk försvarsförmåga förblir EU-samarbetet av begränsad betydelse.” Ibid, sid 17.

[5] En stor del, 59 %, av Sveriges befolkning är oroade över utvecklingen i Ryssland, https://www.msb.se/RibData/Filer/pdf/28769.pdf

[6] SF=Stefan Forss

[7] President Vladimir V. Putin, Speech and the Following Discussion at the Munich Conference on Security Policy, President of Russia, 10 February 2007, http://en.kremlin.ru/events/president/transcripts/24034

[8] Sputnik International, Former Generals Slate Medvedev Over Georgia War, 8 August 2012, https://sputniknews.com/world/20120808175066806/

[9] RT, Russia was prepared for Georgian aggression – Putin, 8 August 2012, https://www.rt.com/russia/putin-ossetia-war-plan-168/

[10] Pavel Felgenhauer, Russia Threatens a Renewed War in Georgia to Prevent NATO Enlargement, Eurasia Daily Monitor, 9 August 2018, https://jamestown.org/program/russia-threatens-renewed-war-in-georgia-to-prevent-nato-enlargement/

[11] Dmitry Medvedev held a meeting of the National Anti-Terrorist Committee in Vladikavkaz, President of Russia, 22 February 2011, http://en.kremlin.ru/events/president/news/10408

[12] Roger McDermott, Gerasimov Unveils Russia’s ’Strategy of Limited Actions’, Jamestown Foundation, Eurasia Daily Monitor, 6 March 2019, https://jamestown.org/program/gerasimov-unveils-russias-strategy-of-limited-actions/

[13] Keir Giles, Moscow Rules, Chatham House, London, 2019, s. 53.

[14] Jonas von Wendt, President Niinistö: Kosacken tar allt som är löst, Hufvudstadsbladet, 27.9.2018, https://www.hbl.fi/artikel/president-niinisto-kosacken-tar-allt-som-ar-lost/

[15] Mikael Holmström, Vi måste inse att Kreml vill oss illa, Dagens Nyheter, 20.2.2019, https://www.dn.se/nyheter/sverige/rysslandsexpert-vi-maste-inse-att-kreml-vill-oss-illa/

[16] Sputnik International, Russia’s Geopolitical Rivals Preparing for High-Tech Wars in Space – Gen Staff, Sputnik International, 2 March 2019, https://sputniknews.com/military/201903021072893281-russia-hightech-space-wars/. Se även Andrew E. Kramer, Russian General Pitches ‘Information´ Operations as a Form of War, The New York Times, 2 March 2019, https://www.nytimes.com/2019/03/02/world/europe/russia-hybrid-war-gerasimov.html

[17] Lt.Gen. (ret.) Kjell Grandhagen, ARE LAND FORCES RELEVANT IN HIGH NORTH DETERRENCE AND WARFARE?, Norwegian Army Summit 2018, 18 September 2018, https://forsvaret.no/en/ForsvaretDocuments/(U)%20Kjell%20Grandhagen%20ARE%20LAND%20FORCES%20RELEVANT%20IN%20HIGH%20NORTH%20DETERRENCE%20AND%20WARFARE.pdf; Army Summit 2018 kan ses i sin helhet på YouTube, https://www.youtube.com/watch?v=tPkkwwSmsAw 

[18] Thomas Nielsen, Satellite images reveal Russian navy’s massive rearmament on Kola Peninsula, The Barents Observer, 16 September 2018, https://thebarentsobserver.com/en/node/4370

[19] Dmitry Gorenburg, Moscow Conference on International Security 2015 Part 4: Russian views of NATO, Russian Military Reform, 19 May 2015, https://russiamil.wordpress.com/2015/05/

[20] Sveinung Berg Bentzrød, NATO: Norge må skaffe sig et troverdig forsvar, Aftenposten, 18 februar 2019, https://www.aftenposten.no/norge/i/OnxG0q/NATO-Norge-ma-skaffe-seg-et-troverdig-forsvar

[21] Ministry of Defence of the Russian Federation, Land Forces, Missile troops and artillery, http://eng.mil.ru/en/structure/forces/ground/structure/rvia.htm

[22] Glen E. Howard and Matthew Czekaj, Russia’s Military Strategy and Doctrine, Jamestown Foundation och Brookings Institution Press, Washington D.C., 2019, https://jamestown.org/product/russias-military-strategy-and-doctrine/. För en analys av Rysslands kärnvapenpolitik, strategi och doktrin, se kapitlen 6 och 7, Stefan Forss, Russian Nuclear Policy, Strategy and Doctrine, ss. 185 – 250; Stephen Blank, Putin’s ’Asymmetric Strategy’: Nuclear and New-Type Weapons in Russian Defense Policy, ss. 251 – 301.

[23] Thomas Gutschker, Amerika plant kein Wettrüsten, Frankfurter Allgemeine Sonntagszeitung, 10 Februar 2019, https://www.faz.net/aktuell/politik/ausland/russland-verfuegt-ueber-mehr-raketen-als-bislang-bekannt-16032894.html

[24] Stefan Forss, The Russian Operational-Tactical Iskander Missile System, National Defence University, Department of Strategic and Defence Studies, Working Paper No 42, 2012, ss. 9-10, http://urn.fi/URN:NBN:fi-fe201210029314

[25] Ulf Saxin, Kryssningsrobotar – En systemöversikt, FOI, juni 2018, FOI–D0823—SE, ss. 28 – 29.

[26] President of Russia, Meeting with Sergei Lavrov and Sergei Shoigu, 2 February 2019, http://en.kremlin.ru/events/president/news/59763

[27] TASS, Russia to develop land-based Kalibr-M missile – source, 23 February 2019, http://tass.com/defense/1046090

[28] ”Säkerhetspolitik, analyser och tillämpningar”, sid 142, Nils Andrén, Norstedts 2002

[29] NORDISK SAMARBEID OM UTENRIKS- OG SIKKERHETSPOLITIKK” Forslag overlevert de nordiske utenriksministere på ekstraordinært nordisk utenriksministermøte, Oslo 9. februar 2009 Thorvald Stoltenberg.

”Förslagen omfattade bland annat samarbete kring luftrumsövervakning på Island, ett kompetensnätverk mot digitala angrepp, fördjupat militärt samarbete samt en nordisk solidaritetsförklaring.”

[30] ”I inriktningspropositionen (prop. 2014/15:109 s. 24) anges att samarbetet med Finland redan i dag är omfattande och inkluderar ett betydande övningssamarbete. Försvarssamarbetet mellan Finland och Sverige bör enligt regeringen även omfatta operativ planering och förberedelser för ett gemensamt användande av civila och militära resurser i olika scenarier. Exempel på detta kan vara hävdandet av respektive lands territoriella integritet eller utövande av rätten till självförsvar enligt artikel 51 i FN:s stadga. Sådan planering bör vara ett komplement till, men skilt från, respektive lands nationella planering. Samarbetet innebär en möjlighet till gemensamt agerande, men inte några utfästelser.” SOU 2016:64, sid 38.

[31] Ibid, sid 38

[32] Betänkande av Utredningen om Sveriges försvars- och säkerhetspolitiska samarbete”, SOU 2016:57, sid 14. ”Samarbetet med Finland är Sveriges närmaste bilaterala försvars- och säkerhetspolitiska relation. Den politiska avsikten är att fördjupa detta på bred front, med en ambitionsnivå som är fundamentalt ny för både Sverige och Finland – ”bortom fredstida förhållanden”. Denna samverkan innebär ett säkerhetspolitiskt paradigmskifte för Sverige, liksom för Finland.”

[33] Förutsättningar enligt regeringsformen för fördjupat försvarssamarbete, Betänkande av Förutsättningsutredningen SOU 2016:64, sid 38-40

[34] A forthcoming publication by U.S. Army War College:”Deterrence in the Nordic-Baltic Region, Developing the disparate Nordic armed forces in cooperation” Juha Pyykönen and Stefan Forss, September 2017

[35] https://maavoimat.fi/en/article/-/asset_publisher/suomi-osallistuu-northern-wind-2019-harjoitukseen-pohjois-ruotsissa

[36] Statsrådets försvarspolitiska redogörelse, Statsrådets kanslis publikationsserie 6/2017, sid 18

[37] Stefan Forss och Pekka Holopainen, Breaking the Nordic Defense Deadlock, U.S. Army War College, Strategic Studies Institute, February 20, 2015 (https://ssi.armywarcollege.edu/pubs/display.cfm?pubID=1253)

[38] The Department of Defense of the United States of America and the Ministry of Defence the Republic of Finland and the Ministry of Defence of the Kingdom of Sweden, TRILATERAL STATEMENT OF INTENT, Washington, D.C., 8 May, 2018 (https://www.defmin.fi/files/4247/Trilateral_Statement_of_Intent.pdf)

[39] Mikael Holmström, Amerikansk politiker: Sverige i praktiken i ”strategisk allians” med USA, Dagens Nyheter, 19 maj 2018 (https://www.dn.se/nyheter/politik/amerikansk-politiker-sverige-i-praktiken-i-strategisk-allians-med-usa/)

[40] Motståndskraft, Försvarsberedningens rapport, Ds 2017:66, sid 61.

[41] Globaliseringen, med den i grunden positiva utvecklingen den medför, innebär att enskilda händelser snabbt kan få regionala och världsomspännande återverkningar.” Motståndskraft, Inriktningen av totalförsvaret och utformningen av det civila försvaret 2021–2025, Ds 2017:66.

[42] De militära delarna ”…ska förstås som den militära aspekten av nationell strategi.”

[43] En slutsats som utredningen kunnat dra är att Östersjöområdet i militärt planeringshänseende utgör en strategisk helhet – det vill säga ett enda operationsområde – för såväl Ryssland som Nato. Det styrande för aktörerna är behov av rörelsefrihet i vid bemärkelse.”, Säkerhet i ny tid, sid 42, SOU 2016:57

[44] Ibid, sid 76-77

[45] Militärstrategisk doktrin, 2016, sid 8.

[46] Statsrådets Kanslis Publikationsserier 6/2017, sid 19 https://www.defmin.fi/files/3684/JO6_2017_Statsradets_forsvarpolitiska_redogorelse_ruotsi_PLM.pdf

[47] Den tolkning som är presenteras är på en gång en expansion och en insnävning av begreppet. Det är en expansion genom att funktionerna viljemarkering, försvar/hinder, larmklocka och snubbeltråd läggs till funktionen avskräckning. Samtidigt är det en insnävning genom att fokus riktas på tidiga faser av ett skeende, och genom att vissa funktioner och förmågor betecknas som instrumentella eller som stödjande.” Robert Dalsjö, Fem dimensioner av tröskelförsvar, FOI, september 2017.

[48] http://kkrva.se/nar-fundamenten-sviktar/

[49] EU kan ingripa med stöd av solidaritetsklausulen, art 42, men dess påverkan är svårbedömd eftersom den använts i ringa omfattning. Samma gäller för den svenska solidaritetsförklaringen, där det råder stor osäkerhet bland grannländerna om dess reella innebörd.

[50] ”..att tillförsäkra att nödvändiga beslut om att ge och ta emot militärt stöd inom ramen för det svensk-finska försvarssamarbetet kan fattas med tillräcklig skyndsamhet samt att finska styrkor som lämnar stöd till Sverige ska ha de befogenheter i Sverige som är nödvändiga.” ”Utredaren ska därför • analysera om de krav på skyndsamhet i beslutsprocessen som försvarssamarbetet ställer kan uppfyllas inom ramen för riksdagens beslutsfattande, • vid behov lämna förslag på åtgärder som kan vidtas för att uppfylla kraven på skyndsamhet i beslutsfattandet och som inte innebär någon ändring av regeringsformen eller riksdagsordningen”. En rättslig reglering av försvarssamarbetet med Finland, Dir. 2017:30

[51] En lag om operativt militärt stöd mellan Sverige och Finland”, SOU 2018:31,”Betänkande av Utredningen om en rättslig reglering av försvarssamarbetet med Finland 

[52] http://karlisn.blogspot.com/2019/03/armeovning-northern-wind-2019.html

[53] SOU 2018:31,”En lag om operativt militärt stöd mellan Sverige och Finland”, Betänkande av Utredningen om en rättslig reglering av försvarssamarbetet med Finland.

[54] Lätt omarbetad version av https://www.nato.int/nato_static_fl2014/assets/pdf/stock_publications/20120822_nato_treaty_en_light_2009.pdf

[55] Försvaret vill mer än fördubbla försvarsbudgeten till 2035”, https://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=6892809

[56] Medlemsländerna i NATO, har såvitt artikelförfattarna känner till, en så allsidigt sammansatt Försvarsmakt som de ekonomiska resurserna medger. I de (få) fall som ett medlemsland tagit bort en komponent, t ex ubåtar, har orsaken varit brist på resurser. I några fall, t ex BENELUX, har en viss integration av marina resurser skett.

[57] T.ex som gemensamma resurser i NATO (HQ, AWACS (Airborne Warning And Control System)).

[58] Yttrande från statsminister Thorbjörn Fälldin i samband med den sovjetiska ubåten U 137 grundstötning 1981 beträffande sannolikheten av kärnvapen ombord. Fritt ur minnet.

[59] THE DEFENCE OF FINLAND AND SWEDEN CONTINUITY AND VARIANCE IN STRATEGY AND PUBLIC OPINION, FIAA Briefing Paper 240 june 2018, Charly Salonius-Pasternak Senior Research Fellow Finnish Institute of International Affairs.

Never go full retard

av Tobias Christensson och Kristian Stenberg

Soldat ur 71 motoriserade skyttebataljonen övar i Norge under Trident Juncture. Foto: Josef Björnetun, Försvarsmakten.

Soldat ur 71 motoriserade skyttebataljonen övar i Norge under Trident Juncture. Foto: Josef Björnetun, Försvarsmakten.

Uttrycket ”never go full retard” är hämtat från den amerikanska komedin Tropic Thunder[1] där Kirk Lazarus, en av filmens huvudkaraktärer spelad av Robert Downey Jr, anför ett resonemang angående möjligheterna för en skådespelare att erhålla en Oscar genom att gestalta en intellektuellt funktionsnedsatt människa. Hans ståndpunkt är att ett sådant porträtt bör ske med viss balans likt exempelvis Tom Hanks i Forrest Gump eller som Dustin Hoffman i Rainman. Om skådespelaren däremot överspelar eller drar porträttet för långt riskerar han att missa huvudpoängen och därmed lämna Oscarsgalan tomhänt.

När en organisation står inför nya utmaningar och förutsättningar är det naturligt och kanske nödvändigt att söka förändring. För en statlig myndighet som Försvarsmakten är förändring och anpassning av organisationen stundtals avgörande för att hantera en förändrad omvärld, politiska styrningar och teknisk utveckling. En förändring behöver dock inte innebära att det blir bättre och det finns gott om exempel på organisationer vars förändringsiver snarare lett till sämre resultat. Professorerna Lee G Bolman och Terrence E Deal menar i boken ”Nya perspektiv på organisation och ledarskap” till och med att initiativ till förändring som kommer uppifrån och som är sprungna ur en rationell analys nästan alltid misslyckas. En förklaring till dessa misslyckande är att beslutsfattarna inte fullt förstår organisationsmiljön och därmed inte heller kan förutse konsekvenserna av sitt handlande[2].

Under författarnas tid i Försvarsmakten har vi bevittnat många förändringar både avseende organisation, utbildning, utrustning, taktik och metoder. De flesta i någon mån relevanta och, med sin tids perspektiv, motiverade. Det finns dessvärre också många exempel på det som Bolman och Deal beskriver som misslyckade och som i efterhand enbart kostade tid och pengar för organisationen. Baserat på egen erfarenhet tycker vi oss kunna skönja en tendens till att många förändringar ofta går för långt innan felaktigheter upptäcks och ånyo balanseras. En förklaring till detta kan vara vår hierarkiska struktur där varje chef agerar lojalt mot högre chefs beslut. I en slags iver att anamma det nya sker inte förändringen med balans utan dras istället till sitt ytterläge och får därmed större negativa konsekvenser än vad som hade varit nödvändigt.

Ett exempel på detta är konsekvenserna av Försvarsbeslutet 2000 som bland annat ledde till nedläggning av ett stort antal förband samt ett tydligt fokus mot det insatsfokuserade försvaret. Försvarsutskottet betonade i sitt betänkande att Försvarsmaktens förmåga att kunna delta i internationella insatser skulle prioriteras högt[3]. Vi gick således in i en tid där de förband som klarade sig valde att öva fredsbevarande metoder på dyrbar övningstid. Stridsvagnar och stridsfordon stod på tomgång under större övningar och väntade på att en chef skulle förhandla färdigt vid en illegal checkpoint, engelsk signalering infördes, benämningen ”fiende” ersattes med ”parterna” och soldater övades i fordonssök. Skjutning på längre avstånd än 150 meter utgick ur reglementet och ersattes med instinktivskytte från korta avstånd baserat på någon oklar erfarenhet från något insatsområde. Skjutning på länge avstånd återkom dock senare baserat på ytterligare erfarenheter från Afghanistan då detta hade visat sig värdefullt att behärska.

Med facit i hand var dessa prioriteringar och förändringar i utbildningen felaktiga. Grunden för vår verksamhet måste alltid vara den högintensiva väpnade striden och en rimlig åtgärd vore istället att fortsätta öva stridssätt och grundläggande stridssituationer för att sedan komplettera med stabiliserande metoder i anslutning till specifik insatsutbildning. Den politiska styrningen har förvisso angett tonen och prioriteringar men det är fortfarande upp till oss som myndighet och profession att hantera hur vi når målsättningarna. Efterhand balanserades emellertid förändringen och vi började återgå till fokus mot den väpnade striden trots stora internationella åtaganden. Skadan var dock i viss mån redan skedd och vi förlorade både tid och värdefulla kunskaper. Pendeln slog till ytterläge innan den balanserades, vi drog det för långt, vi överspelade, vi gick ”full retard”…

Nu är vi inne i en ny större förändringsfas och sedan försvarsbeslutet 2015 är fokus flyttat tillbaka till nationellt försvar av svenskt territorium med ökade ekonomiska anslag. Vi välkomnar pliktens återinförande och ser fram emot fler brigader och ökad numerär. Det finns emellertid en risk att vi på nytt låter dyrköpta erfarenheter gå förlorade. Våra förbands deltagande i internationella insatser och framförallt införandet av GSS/K har berikat Försvarsmakten och gjort att de senaste decennierna inte enbart varit förlorad tid.

Framtiden för GSS/K[4] är för oss oklart och det råder uppenbarligen delade meningar om konceptet inom Försvarsmaktens ledning. Anställningsformen med professionella soldater har naturligtvis nackdelar och innebär en högre kostnad jämfört med pliktade soldater. Det finns emellertid också en mängd fördelar och det är därför mycket viktigt att vi nu hittar ett läge där K-systemet kan överleva, utvecklas och kombineras med ökad värnpliktsutbildning. Vi får i denna förändringsiver inte glömma de tidigare välkända begränsningar som faktiskt finns med pliktade enheter i form av tillgänglighet men också till del begränsningar i kunskaper och färdigheter. De övergripande principer om användbara, tillgängliga och välövade förband som Försvarsmakten och våra politiker beskrivit sedan 2009[5] torde fortsatt vara giltiga även om fokuset numera är nationellt.

Vi har under flertalet år haft förmånen att få arbeta både med värnpliktiga och yrkessoldater. Känslan av stolthet när det värnpliktiga förbandet muckade var alltid påtaglig och man gladde sig över de utbildningsmålsättningar som soldaterna hade uppnått. I jämförelse med ett välövat GSS/K-förband blir dock skillnaderna tydliga. Ett förband med yrkesanställda soldater har en mångsidighet, en tillgänglighet och en professionalism som vida överstiger ett värnpliktsförband vilket naturligtvis inte är konstigt. Det tar längre tid att uppnå samma mål m h t arbetstidsuttag, det kostar mer pengar och det finns utmaningar i form av avslutade anställningar. Med rätt instrument och satsning är dock ett anställt förband betydligt farligare för fienden, mer gripbart och mer användbart än ett värnpliktsförband. Ur GSS/K soldaternas led har under de senaste åren också utbildats en stor mängd officerare med mycket goda kvalitéer. Nyutbildade officerare med bakgrund i ett GSS/K förband är direkt användbara, besitter oftast goda kunskaper och färdigheter och har stor förståelse för soldatlivets utmaningar.

Armén måste nu tydligt välja en inriktning för våra GSS/K-soldater. Principen bör vara kraftsamling i bataljon snarare än ”utsmetning” på förband och enheter. Högst effekt av de professionella soldaterna erhålls om funktionerna fungerar, att det finns stabskraft och kompetens inom de grundläggande förmågor som ingår i en bataljon. Först då kan vi till fullo hantera och öva det som är komplext exempelvis kombinerade vapen men också fungera inom en brigad som en del av system av system. Den motoriserade bataljonen är härvid också fortsättningsvis ett mycket lämpligt förband för detta ändamål. Förbandstypens styrkor i kombination med yrkesanställda soldater gör den mycket ändamålsenlig, både som en självständigt verkande bataljon men även inom ramen för brigaden.

Internationella insatser, operativa reserver och nationell beredskap kommer även fortsättningsvis att utgöra en del av våra arbetsuppgifter. De internationella insatserna är förvisso nedprioriterade men fyller fortsatt en viktig roll sett ur ett politiskt och strategiskt perspektiv. Vårt militärstrategiska koncept beskriver hur vi ”tillsammans med andra” ska vinna kriget.[6] Eftersom de ”andra” i nuläget inte är fastställda krävs vårdande och utvecklande relationer med EU, NATO och de nordiska länderna genom internationella övningar och internationella insatser. Dessa insatser och övningar måste kunna genomföras oberoende av utbildningscykeln för våra värnpliktsförband och på ett sätt som bibehåller vårt professionella anseende.

Det finns definitivt stora styrkor med det ”nya” värnpliktsförsvaret och ett fungerande GSS/K-system samt försörjningen av officersutbildningen är helt beroende av en fungerande och effektiv grundutbildning. Värnplikten och GSS/K måste kunna existera sida vid sida och formerna för att samordna de båda måste utvecklas. Låt inte förändringens vindar åter stöta pendeln till ytterläge med onödigt stora konsekvenser. Är det något de senaste decennierna lärt oss är det hur fort det går att riva ner kunskaper, strukturer och erfarenheter och hur komplicerat och kostsamt det är att återbygga. Låt inte GSS/K-systemet tyna bort och låt den motoriserade bataljonen bibehållas som ett professionellt förband med anställda soldater. Hög tillgänglighet, god rörlighet och god funktionalitet gör den motoriserade bataljonen lämplig som basplatta för både insatser och nationellt försvar inom brigaden. Never go full retard!

Tobias Christensson är major och ställföreträdande bataljonschef vid 71 motoriserade bataljonen, Södra skånska regementet, P7. Kristian Stenberg är förvaltare och tjänstgör som bataljonsförvaltare vid 71 motoriserade bataljonen, Södra skånska regementet, P7.

 


Noter
[1] Tropic Thunder (2008). [DVD], Ben Stiller, USA, DreamWorks/Paramount
[2] Bolman, Lee G. & Deal, Terrence E., Nya perspektiv på organisation och ledarskap, 5., [uppdaterade] uppl., Studentlitteratur, Lund, 2015, sid 441
[3] Riksdagen, Försvarsutskottets betänkande 1999/2000: FöU2, sid 2
[4] Förkortning för kontinuerligt tjänstgörande gruppchefer, soldater och sjömän
[5] Beskrivs bland annat i: Regeringen, Ett användbart försvar – försvarspolitisk proposition 2008/09:140
[6] Militärstrategisk doktrin: MSD 16, Försvarsmakten, Stockholm, 2016, sid 54.

Strategisk övning

Reflektion

I de flesta fall när de ryska väpnade styrkornas informationstjänst publicerar nyhetsartiklar är de av rutinkaraktär som främst beskriver övningsverksamhet i allmänna ordalag, som de flesta nationers liknande nyhetsportaler gör. Av och till delges dock nyheter som avviker från det ordinarie mönstret och från övningsmoment som tidigare rapporterats. Det är fallet med en artikel som publicerades den 13MAR2019, vilket detta inlägg kommer beröra då den publicerade artikeln är intressant av ett flertal anledningar.

Nyhetsartikeln berör en luftlandsättningsövning av bataljonsstorlek, där den övade truppen var ur 51. Gardesluftlandsättningsregementet ingående i 106. Luftlandsättningsdivisionen. Luftlandsättningsbataljonen skall i skydd av mörker genomfört dold ilastning vid en flygbas i Djagilevo, Rjazan oblast. Därefter skall styrkan transporterats till Noviki övningsområde, Rjazan oblast, och där luftlandsatts med fallskärm från en höjd av 600 meter.1

Enligt övningsscenariot skall en fientlig ledningsplats upptäckts genom flygspaning. Varvid luftlandsättningsbataljonen inledningsvis luftlandsattes, därefter blockerades tillfartsvägar till ledningsplats och slutligen förstördes denna. I ett senare skede skulle luftlandsättningsbataljonen bli avlöst av andra förband i området. Ledningsplatsen skall ha varit av strategisk karaktär och motståndaren var en reguljär sådan, enligt nyhetsartikeln. Övningsledare för övningen var divisionschefen för 106. Luftlandsättningsdivision.2

Vad gör då denna övning intressant? Inledningsvis är det intressant att notera att de ryska väpnade styrkornas informationstjänst belyser att det var ett mål av strategisk betydelsei form av en ledningsplats somluftlandsättningsbataljonen övade emot.3Ur ett historiskt perspektiv är de värt att notera att ledningsplatser, både för kärnvapen men även militär ledning, ej sågs som strategiska mål av Sovjetunionen under det kalla kriget utan operativa. Däremot kunde flygplatser och hamnar utgöra strategiska mål men även operativa.4 De sistnämnda sågs troligtvis som strategiska mål vid inledningen av en väpnad konflikt då de kunde utgöra infallsportar.

Var det en ledningsplats av strategisk karaktär övningen genomfördes mot, skulle det möjligen kunna utgöra en plats där högre civil eller militär ledning skulle kunna befinna sig. Ur ett svenskt perspektiv skulle det innebära regeringen och krigsdelegationen på den strategisk civila nivån och ÖB med stab för den militärstrategiska nivån.5 Således blir övningen av en synnerligen intressant karaktär, trots nyhetsartikelns anspråkslösa utformning.

Därefter är det intressant att ilastningen av luftlandsättningsbataljonen genomfördes med syftet att vara dold.6 Huruvida det går att dölja ilastning av en luftlandsättningsbataljon kan diskuteras. Under 1980-talet krävdes nästan ett dygns arbete för att genomföra ilastning, om inte förberedelser vidtagits innan för att minska tidsåtgången.7 Varvid det får ses som möjligtatt tekniska inhämtningssystem såsom satelliter eller personbaserad inhämtning skulle kunna upptäcka en dylik ilastning vid ett kraftigt försämrat säkerhetsläge. Dock är satellitbanor kända, därmed går det att planlägga sin egen verksamhet,8 och en huvuddel av satelliterna går troligtvis att följa, trots att vissa satelliter skall vara utformade med smygförmåga vilket gör dem svårare att upptäcka.9

Slutligen, en viktig faktor att ta med sig är att den dolda ilastningen troligtvis syftade till att skapa överraskning och minska förvarningstiden för en motståndare. Därmed inte sagt att det t.ex. var ett s.k. strategiskt överfall som övades, utan överraskning krävs även vid en fullt utvecklad väpnad konflikt. Framförallt om striden skall föras mot ett strategiskt mål. Vad det dock skulle kunna innebära är att övningsmomentet syftade till att kunna uppnå en s.k. operativ chock. Det vill säga att i ett slag, försätta en motståndare ur stridbart skick.10Något som möjligen skulle kunna uppnås om man påverkar den högsta militära och/eller civila ledningen i en nation.

Have a good one! // Jägarchefen

Källförteckning

Rysslands Försvarsministerium 1(Ryska)
Soviet Army Studies Office 1(Engelska)
The Washington Post 1(Engelska)

Department of the Army. The Soviet Army: Specialized Warfare and Rear Area Support. Washington DC: Department of the Army, 1984.
Försvarsmakten. Militärstrategisk doktrin. Stockholm: Försvarsmakten, 2002.
Försvarsmakten. Militärstrategisk doktrin. Stockholm: Försvarsmakten, 2016.
Jansson, Nils-Ove. Omöjlig ubåt: stridsberättelser från ubåtsjakten och det säkerhetspolitiska läget under 1980-talet. Göteborg: Nils-Ove Jansson, 2014.

Slutnoter

1Министерство обороны Российской Федерации. Более 500 военнослужащих ВДВ в ходе учения под Рязанью выполнили десантирование для захвата объектов условного противника. 2018. https://function.mil.ru/news_page/country/more.htm?id=12221357@egNews(Hämtad 2019-03-13)
2Ibid.
3Ibid.
4Department of the Army. The Soviet Army: Specialized Warfare and Rear Area Support. Washington DC: Department of the Army, 1984, s 2-2.
5Försvarsmakten. Militärstrategisk doktrin. Stockholm: Försvarsmakten, 2016, s. 14.
6Министерство обороны Российской Федерации. Более 500 военнослужащих ВДВ в ходе учения под Рязанью выполнили десантирование для захвата объектов условного противника. 2018. https://function.mil.ru/news_page/country/more.htm?id=12221357@egNews(Hämtad 2019-03-14)
7Turbiville Jr, Graham H. Soviet Airborne Operations in Theater War. Foreign Policy, vol 13. no. 1-2, 1986, s. 180.
8Jansson, Nils-Ove. Omöjlig ubåt: stridsberättelser från ubåtsjakten och det säkerhetspolitiska läget under 1980-talet. Göteborg: Nils-Ove Jansson, 2014, s. 131.
9The Washington Post. Priest, Dana. New Spy Satellite Debated On Hill. 2004. http://www.washingtonpost.com/wp-dyn/articles/A56171-2004Dec10.html(Hämtad 2019-03-14)
10Försvarsmakten. Militärstrategisk doktrin. Stockholm: Försvarsmakten, 2002, s. 82.

Gästinlägg: Perspektiv på kvalificerade sjöstridsfartyg – en kritisk förmåga i det nationella luftförsvaret


Nedanstående inlägg anser jag utgör ett viktigt bidrag till debatten om vår framtida marin i allmänhet och ytstridsfartyg i allmänhet. I synnerhet då det behandlar synergieffekter (joint) mellan försvarsgrenarna. 
/ Skipper
-----------
De senaste årens beklagliga omvärldsutveckling har åter satt ett fokus på behovet av ett starkt försvar. Rysslands utveckling av militär förmåga och beredvilligheten att använda denna som ett instrument oroar. Kreml har länge uttalat sin vilja att stärka sin roll som global makt och med handling eftersträvas inflytande och kontroll i Rysslands omedelbara närområde, på bekostnad av andra staters suveränitet och integritet.

Rysslands aggressiva agerande påverkar fundamentalt säkerheten i Europa och har gjort så sedan åtminstone 2008. En framtida väpnad konflikt i vårt närområde är tyvärr inte längre otänkbar och Sverige skulle obönhörligen bli indraget i händelse av krig mellan NATO och Ryssland. Detta då svenskt luft-, sjö- och markterritorium i så fall skulle vara av strategisk vikt för NATO, men också för Ryssland. Antingen för utnyttjande och befästa kontroll, eller för att förneka motståndaren detsamma.

Ytterst ska vårt försvar ha en krigsavhållande effekt. Vad består då denna krigsavhållande effekt av? Frågan kan angripas utifrån flera perspektiv, eller abstraktionsnivåer, men att den krigsavhållande effekten huvudsakligen utgörs av reell trovärdig militär förmåga att möta ett väpnat angrepp torde vara ett vanligt svar.

Debatten om Försvarsmaktens utveckling och framtida behov av trovärdig militär förmåga verkar emellanåt vara något kortsiktig. Fokus tenderar också ofta vara på markoperativ förmåga och totalförsvarsplikt, här och nu. Missförstå mig inte, självfallet bör Sverige ha en stark armé och det är bra att utbildningen av värnpliktiga återupptagits, men debatten om vilken framtida marin Sverige behöver verkar inte riktigt ha tagit fart utan hamnat i skuggan. Viktiga beslut avseende vilken framtida sjöstridsförmåga vi ska ha, behöver fattas i närtid. Detta då fartygsbeståndet är fåtaligt, åldersstiget och behöver omsättas. Komplexa upphandlingar och produktion tar tid.

Östersjön och Västerhavet är ett av världens mest trafikerade områden. Kontinuerligt sker mellan 2000 – 4000 fartygsrörelser i dessa havsområden. Den komplexa sjölägesbilden kommer att vara en realitet i inledningen av en väpnad konflikt. Bekämpningen av eventuella fientliga överskeppningar och landstigningsföretag mot svensk kust är, och har alltid varit, en central uppgift för Marinen. Uppgiften är i grunden gemensam och koordineras med andra försvarsgrenar, framförallt luftstridskrafterna. Vad som krävs för att kunna bekämpa sjömål är framskjuten spaning, såväl aktiv som passiv, och förmåga att koordinera verkan. Korvetter, med kvalificerade sensorer, verkanssystem och ledningsresurser, och gott skydd är kärnan i förmågan att bekämpa fientliga överskeppningar.

Argument för marina förmåga och kvalificerade sjöstridsfartyg kan ha flera utgångspunkter, exempelvis utifrån handelssjöfartens betydelse för Sverige och behovet av att skydda denna i kris och krig, eller som nämnts ovan, förmågan att vid ett väpnat angrepp bekämpa överskeppningsföretag och landstigningar. 

Men jag vill med detta inlägg lyfta fram argument för kvalificerade sjöstridsfartyg från en annan vinkel. Hur Marinens kvalificerade sjöstridsfartyg, korvetter, vid ett väpnat angrepp kan bidra till luftförsvaret av Sverige.

Sannolikheten är stor att ett eventuellt väpnat angrepp mot Sverige inleds med omfattande bekämpning av våra sensorsystem och ledningsresurser. Sannolikt sker denna bekämpning främst med flygstridskrafter och långräckviddiga vapen, exempelvis kryssningsrobotar, men också understött av cyberangrepp och sabotage av specialförband. Om en motståndare överväger luftlandsättning, överskeppning av resurser och etablerandet av markoperativ förmåga på svensk mark, är luftoperativ kontroll oerhört viktigt för beslutsfattandet. Kan inte luftoperativ kontroll säkerställas, kommer inte större markoperationer att kunna utföras. Vår situationsuppfattning och förmåga leda luftförsvaret måste alltså från en fiendes perspektiv minimeras.

Vår situationsuppfattning i luftrummet, och grunden för ledningen av stridsflyget, baseras på markbundna sensorer. Dessa markbundna sensorer begränsas av det faktum att jorden är rund och höjdtäckningen minskar bortom horisonten. Men det stora problemet är att de är just fasta stationer. Vi ska alltså inte räkna alltför hårt med tillgängligheten på dessa i händelse av ofred. De rörliga sensorer luftförsvaret har att tillgå utgörs i dagsläget av två äldre luftburna radarsensorer, ASC 890, samt förstås stridsflygsdivisionernas JAS-plan. Om markbundna sensorer och luftburna radarsensorer är bekämpade, kan man förstås tänka sig att stridsflygresurserna läggs på att patrullera lufthavet i händelse av ett väpnat angrepp. Men det finns flera operativa riktningar att hantera och uthålligheten på luftförsvaret begränsas därmed, liksom förmågan till kraftsamling och möjligheten att stödja andra stridskrafter. Det är förstås bra sensorer i nosen på stridsflygplanen, men de är begränsade i vissa dimensioner.

Tillgängligheten, den operativa rörligheten och förbandens inneboende uthållighet, utgör marina förbands mest grundläggande styrkor. Rörliga plattformar med kvalificerade passiva och aktiva sensorer, förmåga till ledning, gott egenskydd, integrerade i luftförsvaret, bidrar således till tryggad och uthållig situationsuppfattning. Framskjutet uppträdande med rörliga enheter gör också att sensortäckningen blir väsentligt fördelaktigare än bara med de fasta markbundna sensorernas täckning. Redundans i sensorkedjan och sensorräckvidd är av yttersta vikt, för att få ut maximal effekt av stridsflyget i luftförsvaret av riket.

Vad som sällan lyfts fram som en kritisk förmåga, men som skulle vara helt central i det nationella luftförsvaret, är den roll som korvetter med robotluftvärn skulle kunna ha. 

Robotluftvärn integrerat på korvetter, något som saknas idag men som marinen argumenterat för i många år för, medger ett bra självskydd för den enskilda plattformen. Men det är också av yttersta vikt för att kunna skydda andra resurser, exempelvis värdefulla sjötransporter, befolkningscentra, hamnar eller basområden. Också medges framskjuten uthållig spaning, för tidig förvarning, samt verkansförmåga mot motståndarens luftstridskrafter på djupet. Ju tidigare marina resurser kan utgöra ett hot mot fientligt flygvapen och fientlig långräckviddig bekämpningsförmåga, desto fler motåtgärder behöver motståndaren vidta, vilket i sin tur resulterar i än större handlingsfrihet och rörelsefrihet för egna luftstridskrafter.

Sjöstridsfartyg med robotluftvärn, integrerade med övriga nationella luftförsvarsförmågor, skulle således kunna vara en extremt viktig pusselbit i byggandet av tröskeleffekt. Med mycket kort varsel kan sjöstridsfartyg genomföra spridning från bas och utgångsgruppera för försvar. Kvalificerade förmågor till ledning-sensor-verkan-skydd, samlade i en och samma plattform, medger flexibilitet vid snabba förändringar i hotbilden. I händelse av störd eller utebliven operativ ledning också en grundläggande förmåga att möta ett väpnat angrepp. 

Kan inte fienden etablera luftoperativ kontroll, minskar risken markant för luftlandsättningar och överskeppningar av marktrupp. Korvetter med ovan beskrivna förmågor är reell trovärdig militär förmåga. Det är dags att satsa på det. Omvärldsutvecklingen kräver tyvärr det. 

/ Engagerad minör



Avd VI sammanträder 20 mars

Härmed kallas avdelningens ledamöter till möte onsdagen den 20 mars kl. 15:00–16:15. Avdelningsmötet hålls på Försvarshögskolan, Drottning Kristinas väg 37. Rum meddelas på plats.

På avdelningsmötet kommer följande frågor att behandlas:

  1. Mats Bergquist/Staffan Carlsson. Kort kommentar till Brexit – 10 minuter
  2. Henrik Salander om arbetet med KKrVA-remiss om Lars-Erik Lundins utredning – 5 minuter
  3. Michael Sahlin om SES/Dp Säkerhetspolitiks första rapport (som redovisades för Försvarsberedningen i fredags) – 5 minuter
  4. Michael Sahlin m fl om arbetsplan för DP Säkerhetspolitik – 10 min
  5. Valberedningens ordförande Kjell Engelbrekts förslag betr inval av nya ledamöter, diskussion och beslut. Frågan om kallade ledamöter – 40 minuter
  6. Övriga bemanningsfrågor – 5 minuter

 

De två via epost utskickade dokumenten är viktiga att ta del av som förberedelse för punkt 3. resp. 4.

  • Bilaga 1 innehåller utkast till den första delrapporten i SES-projektet
  • Bilaga 2 är en arbetsplan för avdelningens fortsatta SES-arbete

 
OBS! Presidiet vill i anslutning till kallelsen påminna om att Akademisammankomsten sker i ny lokal. KTH Hörsal på Lindstedtsvägen 5, D-huset, huvudbyggnaden, plan 3. Handikappingång: Lindstedtsvägen 9. Rumsnummer: 4333. Lokalkod: D3. Förflyttning FHS-Hörsalen beräknas ta 15 minuter inkl. inpasseringar med mera.

 
Välkomna, både till avdelningsmötet och den till andra lokaler flyttade Akademisammankomsten!

John Rydqvist, sekreterare avdelning VI

En stagnerande rysk ekonomi och dess följder

av Jan Leijonhielm

Under senare tid har såväl ryska som västerländska analytiker dragit slutsatsen att den ryska ekonomins stagnation kommer att bli långvarig och sannolikt få politiska konsekvenser för den ryska ledningen.

Dessa åsikter framförs bl a av Sergej Aleksasjenko, tidigare högt placerad ekonom i finansministeriet och statsbanken, i hans bok ”Putin´s Counterrevolution”. I denna konstaterar han att Putins politik lett till att landet idag, bl a till följd av Krimannekteringen och kriget i Ukraina med påföljande sanktioner, saknar nödvändiga utländska investeringar och inflöde av högteknologi och att effekterna på rysk ekonomi blir allt allvarligare.

Aleksasjenko medverkar även i en nyutkommen antologi under namnet ”The Russian Economy Under Putin” redigerad av Torbjörn Becker vid HHS och Susanne Oxenstierna vid FOI. De har lyckats samla ledande ryska och internationella experter till en bok som utgör den mest genomträngande och kompetenta analysen av rysk ekonomi som producerats under senare år. Den rekommenderas varmt för den som vill förstå hur rysk ekonomi fungerar, eller rättare sagt, inte fungerar.

Några av de viktigare slutsatserna: någon vilja att reformera den politiska ekonomin finns inte och det kommer att ta mycket lång tid att genomföra reformer, om de i framtiden skulle startas upp. Ryssland fortsätter vägen mot statskapitalism, korruption och stagnation. Tillväxten kommer att ligga kvar på låga tal, men någon stor risk för att ekonomin skall kollapsa föreligger inte-den har visat en betydande redundans, mycket tack vare den ryska befolkningens förmåga att uthärda sämre villkor. Det är också sällsynt att stater kollapsar på det sätt vi ser t ex Venezuela göra idag. Runt 40 procent av befolkningen upplever emellertid att de har fått det sämre under senare år. Vissa grupper, som pensionärer och lantbruksbefolkning har sedan länge haft en mycket låg levnadsstandard och ligger egentligen under fattigdomsgränsen, som emellanåt ändras statistiskt för att förbättra bilden. Detta utgör på sikt ett politiskt hot mot Putin.

En rad problem inom ekonomin tycks kroniska: produktiviteten är alldeles för låg, innovationsnivån likaså, landet borde ha minst 50 procent fler medelstora företag, korruptionen genomsyrar samhället och arbetskraften är otillräcklig. Ryssland saknar arbetskraftsreserver och den uppenbara lösningen är att höja pensionsåldern, något som visat sig politiskt närmast ogenomförbart. Det senaste försöket vållade massiva demonstrationer, något den politiska ledningen hyser stor skräck för. Braindrain till utlandet och snedvridning av högre utbildning spelar även en negativ roll. En effekt av det samhälle Putin skapat är att en alltför stor andel av begåvade studenter ägnar sig åt advokatyrket. Detta är den snabbaste vägen till välstånd, om man inte väljer att berika sig genom att välja den politiska banan.

Inom den militära sektorn fick den stagnerande ekonomin under många år inte genomslag. Trots krympande statsbudgetar har de starka lobbygrupperna i militär- och försvarsindustrisektorn lyckats med att bibehålla oförändrade anslag. Minskningarna har i stället skett inom utbildningsområdet, den sociala sektorn och sjukvården, tre områden där landet skulle behöva satsa rejält inför framtiden.  Detta skedde i överensstämmelse med den senaste Nationella Säkerhetsstrategin 2015, där försvaret av landet sattes som högsta prioritet, medan ekonomin, och då indirekt, befolkningens levnadsstandard, hamnade först på fjärde plats,

2017 ändrades bilden genom att budgetnivån kraftigt sänktes från över 5 till ca 3 procent av BNP. Förklaringarna är flera: Putin behövde balansera andra mäktiga intressegrupper och insåg sannolikt att effekterna i en svag tillväxtekonomi på utsatta områden kunde få negativa politiska konsekvenser. Dessutom har satsningen på den militära sektorn börjat visa positiva resultat, t ex i krigföringen i Syrien. Utvecklingen inom vissa områden, som t ex missilteknik skall dock behållas på nuvarande nivåer, något som Putin kraftigt underströk i sitt senaste tal till nationen, där hätska utfall och hot mot USA och väst blandades med en lång beskrivning av vilken förmåga offensiva vapensystem har eller får, allt inför en entusiastiskt applåderande publik. Bilden är alltför välbekant, Stalin, Hitler och Mao m fl diktatorer ler förmodligen igenkännande i sina gravar. Hotbilden av ett väst som planerar att angripa Ryssland underströks nyligen också av chefen för Generalstaben, Gerasimov, som hotade med att preventivt slå mot ett förväntat angrepp.

Mycket i denna bild är ett eko från den sovjetiska eran, då en kraftigt överdimensionerad militär sektor kom att utgöra en av de viktigaste faktorerna som bidrog till landets kollaps. Insikten om faran finns i ledande kretsar, t o m uttryckt av bl a premiärminister Medvedev och tidigare finansministern Kudrin, men det saknas en politisk vilja att implementera denna i dagens Ryssland.

Eftersom det finns få tecken på att seriösa ekonomiska och politiska reformer planeras (sådana måste också inledas med att förvandla ett rättslöst samhälle till en rättsstat) och Putin kontinuerligt avskedar liberala ekonomer, om de inte föredrar att avgå själva, ser framtiden mörk ut. Putin kan inte undgå att inse att hans popularitet minskar under rådande utveckling, befolkningen känner uppenbarligen av en sjunkande levnadsstandard. Eftersom allt fler tecken tyder på att en union med Belarus kan bli verklighet, kan en sådan dock rädda honom kvar vid makten i en ny statsbildning.

I ett positivt scenario väljer han att avbryta kriget mot Ukraina och satsa på att detta skall räcka för att några mer positivt inställda länder i EU som Ungern eller Italien kommer att spräcka enigheten om sanktionerna och öppna upp för investeringar och handel. I ett negativt väljer han att fortsätta den inslagna vägen, cementera hotbilden och stärka den militära förmågan. Dessvärre har Putins agerande hittills inneburit ökande inhemsk repression och utåtriktad aggression.

Författaren är f d byråchef. Han är ledamot av KKrVA.

Skepp Ohoj!

Reflektion

I den årliga omvärldsrapporten av den estniska underrättelsetjänsten, Välisluureamet, väljer organisationen att på tre sidor belysa hur fartyg under ryskt flagg kan tänkas nyttjas som ett stöd för, dels inhämtningsoperationer, dels militäraoperationen men även som ett verktyg i påverkansoperationer.1Under de senaste åren har det främst varit ryska forskningsfartyg som varit föremål för diskussioner, då de enligt mediauppgifter har bedrivit ett närgånget intresse utav främst kommunikationskablar på havsbotten.2 Varvid dessa uppgifter från den estniska underrättelsetjänsten blir av intresse.

Först och främst krävs en belysning av ryskflaggade fartyg, här avses främst den ryska handelsflottan. Enligt den nuvarande lagstiftningen i Ryssland utgör samtliga ryskflaggade fartyg en mobiliseringsresurs för den ryska staten, vilket i praktiken innebär att de skall kunna utgöra stödfartyg för den ryska flottan i händelse av inmönstring. Därutöver kan de avkrävas att lösa nationella uppgifter oaktat vart de befinner sig, samt de är ålagda att samla in och rapportera information avseende aktiviteter till havs och i hamnar de besöker.3

Vad avser bevisföring från den estniska underrättelsetjänsten är den ej omfattande, vilket brukar vara normalfallet oaktat vilken stats underrättelsetjänst vid redovisning av öppen information. Enligt den estniska underrättelsetjänsten skall ryskflaggade fartyg försökt ta sig in i övningsområden för marinstridskrafter, avlysta för sjötrafik, men även områden för prov- och försökverksamhet även de avlysta. De skall även rört sig i områden som normalt inte nyttjas för fartygstrafik, men som skall vara av strategiskt intresse. Därutöver skall ryskflaggade fartyg åberopat nödhamn p.g.a. dåligt väder eller tekniska problem oproportionerligt många gånger i förhållande till andra staters flaggade civila fartyg, där syftet antas vara att få åtkomst till andra staters territorialvatten.4

Ovanstående kan antas vara det den estniska underrättelsetjänsten anser ryms inom ramen för militära operationer och inhämtningsoperationer. Vad avser påverkansoperationer, är det främst olika hamnbesök med fartyg och i vissa fall med tillhörande sociala tillställningar där den estniska underrättelsetjänsten anser det finns möjlighet för genomförande av påverkansoperationer.5 Är då detta något nytt fenomen, att nyttja till synes civila fartyg för militära syften?

Utgående från en handling vilket nyttjats som föreläsningsunderlag inför den sovjetiska generalstabsakademin, 1985, förefaller det ej vara fallet. Där framkommer det att Sovjetunionen nyttjade de flesta fartyg för inhämtning, under åtminstone den senare delen av det kalla kriget, dock förefaller det rört sig om informatörer i det som framkommer i föreläsningshandlingen.6 Därutöver förefaller även sovjetiska fiskefartyg nyttjats för olika inhämtningsuppgifter. Dessa fartyg förefaller även kunnat utrustats med olika tekniska inhämtningshjälpmedel.7

Var då detta något som även förekom svenska farvatten under det kalla kriget? Enligt en tidigare chef för det svenska kontraspionaget, Olof Frånstedt, skall en kapten över ett sovjetiskt fartyg hoppat av till Sverige i början på 1970-talet. Vid avrapporteringen av denne fartygskapten framkom det att dennes fartyg nyttjades för att transportera in dykare från den sovjetiska militära underrättelsetjänsten, GRU, i svenskt vatten. Syftet med detta var rekognosering av bottenförhållanden samt mineringar i den svenska skärgården.8 Därutöver hävdar Frånstedt att viss sovjetisk fartygsverksamhet, i form av förtäckta fiskefartyg, hade letts via radio från Matreco butiker på svenskt territorium.9

Enligt en annan chef för det svenska kontraspionaget, BengtNylander, kan den svenska säkerhetspolisen vid grundstötningen av den sovjetiska ubåten S-363 i Karlskrona 1981, bedrivit spaningar efter misstänkta fartygsrörelser. Vilket i praktiken innebar att individer kunde tänkas släppas i land från fartyg, för att stödja den sovjetiska verksamheten kring den grundstötta ubåten.10 Vilket som minst torde indikera att den svenska säkerhetspolisen såg det som en möjlighetatt Sovjetunionen nyttjade till synes civila fartyg för infiltration av personal på svenskt territorium.

Var då inhämtningsverksamhet med tillsynes civila fartyg enbart en sovjetisk inhämtningsmetod under det kalla kriget? Nej, bl.a. den svenska militära underrättelsetjänsten förefaller genomfört inhämtning från de svenska fartyg som trafikerade sovjetiska hamnar, åtminstone under de inledande åren av det kalla kriget.11Sannolikt använde, och fortsatt använder, andra västliga länder liknande metoder som den svenska underrättelsetjänsten under inledningen av det kalla kriget för inhämtning av information.

Således ur ett historiskt perspektiv är det inget nytt fenomen som den estniska underrättelsetjänsten belyser. Utan det handlar snarare om att metoden återupptagits i en större omfattning, varvid det går att bekräfta att den återanvänds. Vilket även bekräftar vikten av historiska studier kring metoder som t.ex. underrättelsetjänster tillämpar, då dessa ofta återanvänds.

Have a good one! // Jägarchefen

Källförteckning

British Broadcasting Corporation 1
Central Intelligence Agency 1 (Engelska)
The New York Times 1
Välisluureamet 1

Frånstedt, Olof. Spionjägaren. D. 1, Bland agenter, terrorister och affärer. Västerås : Ica, 2013.
Huchthausen, Peter A. Sheldon-Duplaix, Alexandre. Hide and seek: the untold story of Cold War naval espionage. Hoboken: John Wiley & Sons, 2009.
Nilsson, Sam. T-kontoret: underrättelsetjänst och västsamarbete. Stockholm: Medströms bokförlag, 2013.
Nylander, Bengt. Det som inte har berättats: 25 år inifrån Säpo:s kontraspionage. Stockholm: Hjalmarson & Högberg, 2016.

Slutnoter

1Estonian Foreign Intelligence Service. International Security and Estonia2019. Tallin: Estonian Foreign Intelligence Service, 2019, s. 12, 14.
2The New York Times. Sanger, David E. Schmitt, Eric. Russian Ships Near Data Cables Are Too Close for U.S. Comfort. 2015. https://www.nytimes.com/2015/10/26/world/europe/russian-presence-near-undersea-cables-concerns-us.html(Hämtad 2019-03-12)
British Broadcasting Corporation. Laurence, Peter. What makes Russia’s new spy ship Yantar special?. 2018. https://www.bbc.com/news/world-42365191(Hämtad 2019-03-12)
3Estonian Foreign Intelligence Service. International Security and Estonia2019. Tallin: Estonian Foreign Intelligence Service, 2019, s. 12-14.
4Ibid. s. 12.
5Ibid. s. 14.
6Central Intelligence Agency. USSR General Staff Academy Lesson: Reconnaissance in Operations and Combat Actions of Formations of Formations in the Navy. Washington DC: Central Intelligence Agency, 1987, s. 6.
7Huchthausen, Peter A. Sheldon-Duplaix, Alexandre. Hide and seek: the untold story of Cold War naval espionage. Hoboken: John Wiley & Sons, 2009, s. 182.
8Frånstedt, Olof. Spionjägaren. D. 1, Bland agenter, terrorister och affärer. Västerås : Ica, 2013, s. 77-78.
9Ibid. s. 83.
10Nylander, Bengt. Det som inte har berättats: 25 år inifrån Säpo:s kontraspionage. Stockholm: Hjalmarson & Högberg, 2016, s. 85.
11Nilsson, Sam. T-kontoret: underrättelsetjänst och västsamarbete. Stockholm: Medströms bokförlag, 2013, s. 34-45.

Arméövning Northern Wind 2019 – storstrategi, inte bara svenskt egenintresse




Nästa vecka, 18-27 mars, genomförs en stor militärövning i övre Norrland med cirka 10 000 deltagare. Omkring 3000 kommer från Sverige och 1500 från Finland. Därutöver deltar förband från Norge, USA och Storbritannien. Den största enskilda kontingenten kommer från Norge, cirka 4500 man, i stort sett hela den norska armén.

Varför detta stora intresse från våra grannar, och Nato, att delta i en svensk övning långt uppe i norra Sverige?

Svaret är att övningen ytterst går ut på att kunna skydda sjö- och luftförbindelserna över Atlanten. Det kan låta paradoxalt att en övning i Norrbotten har något med Atlanten att göra, men förklaringen är inte särskilt komplicerad.

I och med att Nato återupptog sin försvarsplanering för Europa, efter den ryska annekteringen av Krim 2014, har förstärkningstransporter från USA åter blivit en vital komponent i försvaret av Europa – precis som de var under det kalla kriget. Därmed har Ryssland, också som då, starka motiv för att kunna bekämpa dessa transporter i händelse av en konflikt med Nato.

Rysslands medel att påverka trafiken över Atlanten är i huvudsak de marin- och flygstridskrafter som är baserade på Kolahalvön. För rysk del blir det därför angeläget att såväl skydda basområdena varifrån dessa stridskrafter utgår, som att kunna bekämpa de Natostridskrafter vilka skulle kunna hindra dem att nå ut i Atlanten.

De Natostridskrafter som ska skydda atlantförbindelserna är i huvudsak baserade i Storbritannien och Norge, till stor del i norra Norge. Det är ingen tillfällighet att den norska försvarsmakten i huvudsak innehåller system, bland annat fregatter och mycket kvalificerade ubåtsjaktflygplan, som mer är inriktade på att hindra ryska operationer i Norskehavet än att direkt försvara Norge.

Ur rysk synvinkel skulle det innebära stora fördelar om man kunde utnyttja finskt och svenskt luftrum och ländernas markterritorium för att kunna bekämpa Natos baser i Nordnorge. Främst kanske med attackflyg och kryssningsrobotar. Men, om möjligt, också besätta dem och därmed definitivt säkerställa att de inte kan användas (något som inte kan garanteras enbart genom flyginsatser). Besatta områden kan också användas för att gruppera egna vapensystem vilka kan understödja striden om Norskehavet och Nordsjön – ”motorvägen” från baserna på Kolahalvön ut i Atlanten. Här kan det finnas skäl att påpeka att den som behärskar dessa havsområden också behärskar de sjövägar som Sverige, Norge och Finland är beroende av för sin försörjning, och för möjligheterna att ta emot eventuell militär hjälp.

Det främsta hotet mot de ryska basområdena utgörs av Natoinsatser med flyg och kryssningsrobotar. I båda fallen skulle det vara en stor fördel om anflygningen kan ske över norskt-svenskt-finskt territorium. För rysk del innebär det att ju längre västerut det egna luftförsvaret kan verka med sensorer, luftvärnsrobotar och flyg, desto bättre blir skyddet av basområdena. En framgruppering av ryska luftförsvarssystem till norra Finland skulle öka djupet på den ryska luftförsvarszonen med över tvåhundra kilometer, till norra Sverige med cirka fyrahundra kilometer – en rejäl utökning av det luftrum som Nato skulle behöva ”slå sig igenom” för att nå de ryska baserna.

Att besätta stora delar av, eller hela, norra Skandinavien blir därför ett avgörande strategiskt intresse för Ryssland i händelse av en konflikt med Nato. Omvänt gäller att det är lika viktigt för Nato att hindra Ryssland från att besätta stora delar av området. Den som vinner den skarpa ”Northern Wind 20XX” kan också ha vunnit ”Slaget om Atlanten”.

Ett ur svenskt och finskt mycket obehagligt perspektiv är att det kan uppstå situationer där Ryssland vill gardera sig inför en eventuell konflikt med Nato, men där man i Moskva inte vet om krig kommer bryta ut eller inte. Man kan då känna sig manad att, bara för säkerhets skull, ”låna” delar av finskt och svenskt territorium. Det såväl för att utöka skyddet kring baserna på Kolahalvön, som för att få ett bra startläge inför en eventuell konflikt med Nato. I ett sådant läge riskerar Sverige och Finland att stå ensamma. Det finns därför också ett starkt finskt och svenskt egenintresse att genom ”Northern Wind”, och andra liknande övningar, förbättra möjligheterna till gemensamma operationer i norra Skandinavien – förutom de storstrategiska kopplingarna.

Till dessa operativa överväganden bör också läggas avskräckningsaspekten – den kanske viktigaste. Ju mindre chans Ryssland har att lyckas med militära operationer på Nordkalotten, i luften och på marken, desto mindre möjligheter har man att avbryta förstärkningstransporterna över Atlanten. Därmed minskar Rysslands möjligheter att lyckas med eventuella militära operationer i övriga Europa. Något som rimligen borde minska lusten att ge sig in på militära äventyrligheter, exempelvis i Centraleuropa eller Baltikum. Ett trovärdigt svenskt försvar i övre Norrland, som också kan och har förberett att agera tillsammans med andra, utgör ett bidrag till att öka stabiliteten i såväl i vårt närområde som i Europa.

Här uppstår frågan, har Sverige dragit konsekvenserna av detta - norra Skandinaviens starkt ökade strategiska betydelse? Både ja och nej. Northern Wind 2019 är ett tydligt ja. Vi övar ihop med dem med vilka vi har ett starkt gemensamt intresse att försöka hindra ett ryskt försök att ta hela, eller delar av, norra Skandinavien – det är bra.

Samtidigt ska vi vara medvetna om att sannolikheten för att hela den norska armén, en brigad, eller förband från andra Natomedlemmar, ska hjälpa oss att försvara norra Sverige är en orealistisk planeringsförutsättning. Även Norge kommer ha behov av kvalificerade markstridsförband på sin sida om gränsen - fördröja framträngande i Finnmark och för att avvärja eventuella luftlandsättningar eller landstigningar. Inte heller är det helt säkert att Nato alltid kommer vara angripet när det kan uppstå ett militärt hot mot Sverige. Vi är inte medlemmar i alliansen – någon automatik för att få militär hjälp finns inte.

Försvaret av norra Sverige kommer alltid vara ett i huvudsak svenskt ansvar. Det kan dock uppstå tillfällen där vi kan få stöd, eller i helhetens intresse borde ha förmåga att stödja grannländerna. Det stora problemet idag är vår bristande militära förmåga. Även om vägarna i övre Norrland är tämligen få och möjligheterna att fördröja en angripares framryckning på marken är ganska goda (dock ofta överskattade) räcker inte några enstaka bataljoner långt i ett område som är lika stort som Belgien och Holland tillsammans, eller dubbelt så stort som Danmark (jämförelserna är gjorda mot Norrbottens län, ca 98 000 km2). Än mindre finns det några resurser med vilka vi på ett substantiellt sätt skulle kunna stödja Finland (eller Norge).

Möjligheterna att hindra Ryssland från att utnyttja svenskt luftrum är också begränsade. Flygvapnets förutsättningar att verka i norra Sverige är måttliga och vår luftvärnsförmåga i stort sett obefintlig.

Norra Skandinavien försvaras idag på marken i praktiken av Finland. Vi bör inte göra oss några illusioner om hur mycket Finland är berett, och har möjligheter, att satsa i norr. Finland kommer alltid att prioritera försvaret av de södra delarna av landet. Självfallet kommer Finland att göra stora ansträngningar för att försvara finska Lappland, men det är mer än tveksamt om man i Helsingfors ser det som sin uppgift att försvara norra Sverige och därmed också norra Norge – speciellt om de andra länderna gör måttliga ansträngningar att själva göra det.

Sammantaget. Northern Wind 2019 är en avsevärt viktigare övning än vad som kan synas vid ett första påseende. Den utgör en tydlig signal till Ryssland att norra Skandinaviens betydelse, kopplat till atlantförbindelserna, uppmärksammats av alla de nordiska länderna. Man riskerar därför att möta ett samordnat motstånd från Finland, Sverige och Nato – det höjer tröskeln för ett angrepp.

Förhoppningsvis visar övningen också att vi i Sverige insett vår nyckelroll i sammanhanget, och därmed även utgör startpunkten för att återskapa en trovärdig militär förmåga i övre Norrland. Där med den trefaldiga uppgiften: försvara vårt eget territorium, ”hålla ryggen fri” för Norge, och att kunna stödja Finland. Det skulle vara ett viktigt bidrag till ökad stabilitet såväl i vårt närområde som Europa i övrigt.

                                                                 *****

P.S. Jag önskar alla deltagare i Northern Wind 2019 lycka till – ha en bra och spännande övning.

En svensk underrättelsetjänst 3.0?

Av Johan Althén

Kan en reformerad underrättelsetjänst höja tröskeleffekten? Klarar vi det kulturellt?

I dagens samhälle är det lätt att uppleva sig som översköljd av information – information som ofta visar sig var mer klickvänlig än korrekt. Fenomenet har många olika namn; fake news, desinformation, alternativa fakta och falsk information för att nämna några. Begreppen har lite olika innebörd, men de syftar till samma sak; att frånhålla mottagaren från och så tvivel kring sanningen. Samhället måste, för att kunna möta denna typ av information, samla alla sina resurser för att ge beslutsfattarna rätt sak, fakta. För om det svenska samhället har förmåga att möta detta på ett bra sätt kommer hela totalförsvarets tröskelförmåga att öka. Fler måste bidra till att beslutsfattare får korrekt information.

Underrättelsetjänst version 1.0

Enligt Försvarsmaktens Underrättelsereglemente är god kunskap om fienden och en väl fungerande underrättelsetjänst är en nödvändighet för att en chef framgångsrikt med få förluster, utifrån givna underrättelser, ska kunna planera och genomföra striden. Reglementet definierar underrättelser och underrättelsetjänst som: (Försvarsmakten 2010, s.9)

  • En underrättelse är ”en produkt av bearbetning av information rörande icke egna fenomen som nationer, personer, organisationer och områden”.
  • Underrättelsetjänst är den verksamhet som producerar underrättelser genom planering, inhämtning, bearbetning och delgivning. Underrättelsetjänst är även benämningen på den organisation som bedriver sådan verksamhet.

 
CIA:s chefsinspektör för massförstörelsevapen David Kay sammanfattar syftet med underrättelsetjänsten som: ”Wars are not won by intelligence. […] What intelligence really does when it works well is to help to avoid wars.”(Weiner 2008, s.574) Det handlar med andra ord om att, i tid, ge beslutsfattare rätt underlag för att fatta beslut som säkerställer framgång till en minimal kostnad.

En underrättelseorganisation måste använda sig av personal med stor historisk, kulturell och faktakunskap i många områden som exempelvis statskunskap, militär strategi och taktik, logistik, språk, ekonomi, juridik, informationsteknologi och kryptologi. (Försvarsmakten 2019) Allen W. Dulles trycker i sin bok The Craft of Intelligence på vikten av att underrättelsetjänsterna har en bred kunskap i många områden för att kunna förstå vad som händer.(Dulles 2006, s.59) En underrättelsetjänst måste kontinuerligt utveckla sig själv för att vara relevant.(Weiner 2008, s.543) Till det är trovärdigheten en grundfaktor för underrättelsetjänsten eller som den tidigare CIA-chefen Richard Helms uttryckte det: ”If we are not believed, we have no purpose.”(Weiner 2008, s.564)

Det kommer alltid att finnas felkällor. Främst för att underrättelser produceras av människor och människor gör fel. Eller uttryckt på ett annat sätt: En människa ska förstå en annan där den andra aktivt verkar för att dölja egen verksamhet. En ytterligare utmaning för en medarbetare i en underrättelseorganisation är att verka i en värld av lögner, desinformation samt manipulation och samtidigt behålla den egna värdegrunden intakt. (Weiner 2008, s.544, 555)

Martin Bang beskriver i sin doktorsavhandling Military Intelligence Analysis: Institutional Influence att en underrättelse ”[…] is bureaucratically produced as well as socially constructed and created in a distinct cultural context […]”.(Bang 2017, s.57) En underrättelseprodukt är med andra ord starkt influeras av dess skapares omgivning. En feltolkning, i en strävan att skapa meningsfullhet och sammanhang, av exempelvis kulturella sammanhang medför att organisationen missbedömer hela utvecklingen. (Weiner 2008, s.544; Försvarsmakten 2010, s.9) Även politiskt tryck kan framtvinga ett felaktigt resultat. Som i exemplet med Irak och massförstörelsevapnen. Underrättelsetjänsten drog för långt gångna slutsatser på, som det i efterhand visat sig, ett grunt informationsunderlag under stor politisk press. (Weiner 2008, s.562–574)

Allt går naturligtvis inte att förutse, utan ibland händer det oförutsedda. Den tidigare CIA-chefen George Tenet uttryckte det som: ”There will always be days where we have to race to catch up to events we did not foresee, not because somebody is asleep at the switch, but because what´s going on is so complicated.”(Weiner 2008, s.543) I inledningen på sin doktorsavhandling Swedish Military Intelligence: Producing Knowledge beskriver Gunilla Eriksson debatten om varför underrättelsetjänsten har så svårt att träffa rätt.(Eriksson 2016, s.1)

Underrättelsetjänst version 2.0

Efter attackerna mot World Trade Center I New York den 11 september 2001 stod det med all önskvärd tydlighet klart i den efterföljande rapporten att de amerikanska underrättelse- och säkerhetstjänsterna inte hade förvarnat trots att de tillsammans hade haft tillgång till information som skulle kunnat förhindra att attacken blev framgångsrik för terroristerna. (National Commission on Terrorist Attacks upon the United States 2004; Shane 2007)

En av de tydligaste slutsatserna var att de amerikanska underrättelse- och säkerhetstjänsterna skulle arbeta mer tillsammans, vilket egentligen inte var en ny tanke. (Weiner 2008, s.578) Till det borde även fler delar av det amerikanska samhället bidra till att säkra landet.(National Commission on Terrorist Attacks upon the United States 2004, s.xvi, 399–428)

En idé om en amerikansk organisationsöverskridande underrättelsebaserad version av Wikipedia beskrevs i en uppsats, The Wiki and the Blog: Toward a Complex Adaptive Intelligence Community (Andrus 2005), skriven av den CIA-anställde Calvin Andrus och i november 2005 publicerades Intellipedia på försök. Ett drygt halvår senare släpps tjänsten officiellt och blir en succé. Redan efter tre år har uppslagsverket över en miljon sidor och över 100 000 användare. (Central Intelligence Agency 2009) Tjänsten är numera en grundbult i de tekniska plattformarna för de amerikanska underrättelse- och säkerhetstjänsten.(Dreyfuss 2017)

Tjänsten är delad i olika nivåer beroende på individens behörighet där underrättelsepersonal har tillgång till hela tjänsten upp till top secret, i nivån under återfinns militär samt departementspersonal och på den lägsta nivån har extern personal såsom forskare tillgång till vissa delar av tjänsten.

Ett exempel på hur Intellipedia hjälpte den amerikanska underrättelsetjänsten var vid attackerna i Bombay 26 november 2008. Där kunde amerikanska analytiker från platser över hela världen tillsammans samtidigt i nära realtid bygga bilden av vad som hände utifrån ett flertal olika källor genom att uppdatera artikeln. (Central Intelligence Agency 2009)  En artikel som beslutsfattare i samma realtid kunde ta del av.

”Thanks to Intellipedia, our government now has a way to connect the dots fast and across agencies to make sure the chances are low that there is never another 9/11.” sa Director for National Intelligence admiral Dennis Blair när han delade ut medaljer till Intellipedias skapare.(Central Intelligence Agency 2009)

Det var inte bara wiki-tekniken som skulle komma att användas i den amerikanska satsningen. Även en intern Facebookvariant, bloggar och en rapportpubliceringstjänst med automatiserade läsförslag ur alla publicerade rapporter, från aktuella organisationer, kom att implementeras i det nya systemet. (Shane 2007) Med andra ord ny teknik i en gammal bransch där de stora nyheterna egentligen var samarbete och delning av information, från need-to-know till need-to-share. En av skaparna av Intellipedia, Don Burke, menar att implementeringen och användandet av Intellipedia handlar mer om kultur än teknik. (Ackerman 2007) Han påtalar även tre principer ligger till grund för att underrättelseorganisationerna ska kunna anamma den nya tekniken:

  • Arbeta tematiskt, inte organisatoriskt
  • Dela information så brett som möjligt
  • Övertyga med fördelarna med det nya systemet

 
Martin Bang beskriver även i sin doktorsavhandling att att införande av nytt sätt att arbeta eller ny teknik måste ske i harmoni med sin organisation för att vara effektiv. (Bang 2017, s.57) Införandet av PRIO är ett exempel på detta inte implementerats på ett harmoniskt sätt.

Det handlar med andra ord om kultur. Underrättelsetjänst är av sin natur osäker vilket gör att de som tjänstgör kommer att känna press inför att stå till svars för sina bedömningar och hantering av information. Gunilla Eriksson beskriver i sin avhandling om kulturen vid MUST som “[..] aspects of the process are primarily structured within informal norms of how the analysts should act, thus creating a highly influential, informal social discursive practice that structures the action of the analysts”. (Eriksson 2016, s.192) System och arbetssätt måste hjälpa, inte stjälpa.

Självklart har implementeringen av det nya synsättet inte gått smärtfritt och flera röster höjdes inledningsvis mot att dela information på detta sätt. (Shane 2007) Att få flera insatser att arbeta mer tillsammans är inte en magisk lösning i sig. Det visade sig bland annat i USA där underrättelse- och säkerhetsorganisationernas interna problem inte löses med en bättre samordning efter 11 september. (Weiner 2008, s.578) Till detta finns det de som hävdar att terrorattacken 11 september inte hade förhindrats med dessa verktyg.(Shane 2007)

Det går inte att utelämna Wikileaks och läckorna från Irak, Afghanistan eller Edward Snowden för den delen heller i en artikel som denna. Wikileaks inledde sina publiceringar under 2010 efter att en enskild amerikansk soldat haft tillgång till stora mängder information från flera olika myndigheter. Efter läckorna höjdes röster mot need-to-share och att informationssäkerhet är grunden för nationens säkerhet. (Best & Jr. 2011, s.10–13)

Svensk framtid? En diskussion.

Efter att muren föll har arbetsområdet för underrättelsetjänsten breddats till att även omfatta bland annat hot från spridning av massförstörelsevapen, IT-hot, terrorism och inte minst påverkansoperationer. Dessa breddade hot utgörs numera inte enbart utav statliga eller statskontrollerade organisationer. Idag samarbetas det nationellt inom området underrättelse- och säkerhetstjänst mellan Militära Underrättelse- och Säkerhetstjänsten, Säkerhetspolisen, Försvarets radioanstalt, Försvarets materielverk och Totalförsvarets forskningsinstitut. Utöver det drivs en permanent arbetsgrupp, Nationellt Center för terrorhotbedömning, av Militära Underrättelse- och Säkerhetstjänsten tillsammans med Säkerhetspolisen och Försvarets radioanstalt.

Idag sker den svenska bearbetningen och delgivningen selektivt i specifika system med rigorösa säkerhetsrutiner. Tack vare detta har det ännu inte publicerats någon större läcka av svensk information på motsvarande Wikileaks. Men delgivning av information till rätt individer är utmanande. Samtidigt är detta det sätt som arbetet genomförts på under en längre tid där säkerhetsrutiner, arbetssätt och kultur ”sitter i väggarna”.

Det som talar för att den svenska underrättelse- och säkerhetstjänsten ska genomgå samma reform som den amerikanska är att vi är små och de resurser som hela det svenska samhället kan uppbringa måste samordnas i ett brett samarbete för att nå maximal effekt inom ramen för samhällets totalförsvar. Det handlar om att strömlinjeforma processen där myndigheter, lärosäten, organisationer och enstaka individer, med olika tillgång till sekretessbelagd och/eller öppen information, tillsammans tar fram beslutsunderlag inom ramen för ett totalförsvarssamarbete.

Det finns även uppenbara fördelar om en kraftig samordning kan ske mellan samtliga bevakningsansvariga myndigheter tillsammans med kunskapscentra, då förloppen numera är snabba och inte tydligt gradvisa/successiva. Detta skulle möjligtvis även höja vår förmåga att snabbare kunna identifiera vad en motståndares inriktning är så att vi i tid kan skydda rätt kritiska sårbarhet i hela konfliktskalan och på andra sätt vara mer proaktiv. Slutligen går hela samhället mot att arbeta med flera stora och sammanstrålande informationsflöden där vi bör möta de nya generationerna av svenskar som vi i framtiden vill anställa.

Det som talar emot är självklart risken för läckor av både egen, men även information från tredje part vilket kan frysa framtida samarbeten och informationsutbyten. Utöver kommer det att krävas än mer kontroller samt uppföljning för att förhindra infiltration och otillbörlig tillgång till det då svenska smörgåsbordet av underrättelser – en svensk Snowden. Större datorsystem inkluderar fler användare vilket kan göra systemet sårbart.

Införandet av system PRIO har visat på att det blir allt annat än enkelt när ett tekniskt system uppbyggt kring nya arbetssätt och inte kompletterar eller förädlar befintliga. Risken är stor att ett nytt tekniskt system skapar nya, både oavsiktliga och ovälkomna, arbetssätt. Erfarenheten av införandet av system PRIO kommer troligen medföra att personal som påverkas av reformen och har erfarenhet av system PRIO kan komma att ställa sig misstänksamma till en ytterligare ett nytt större tekniskt system.

Klarar vi detta?

Om reformen genomförs har vi rent tekniskt alla förutsättningar att göra motsvarande lösning, om inte bättre och säkrare. Men klarar vi det kulturellt?

Författaren är major vid Arméns jägarbataljon.

 


Källor
Ackerman, R., 2007. Intellipedia Seeks Ultimate Information Sharing. SIGNAL Magazine. https://www.afcea.org/content/intellipedia-seeks-ultimate-information-sharing

Andrus, D., 2005. The Wiki and the Blog: Toward a Complex Adaptive Intelligence Community. Studies in Intelligence, 49(3). https://papers.ssrn.com/sol3/papers.cfm?abstract-id=755904

Bang, M., 2017. Military Intelligence Analysis: Institutional Influence. Doktorsavhandling. Finska Försvarshögskolan.

Best, R.A. & Jr., 2011. Intelligence Information: Need-To-Know Vs. Need-to-Share, Congressional Research Service.

Central Intelligence Agency, 2009. Intellipedia Gurus Win 2009 Homeland Security Medal. Central Intelligence Agency. https://www.cia.gov/news-information/featured-story-archive/intellipedia-homeland-security-medal.html

Dreyfuss, E., 2017. The Wikipedia for Spies—And Where It Goes From Here. Wired. https://www.wired.com/2017/03/intellipedia-wikipedia-spies-much/

Dulles, A., 2006. The Craft of Intelligence America’s Legendary Spy Master on the Fundamentals of Intelligence Gathering for a Free World First edition., The Lyons Press.

Eriksson, G., 2016. Swedish Military Intelligence: Producing Knowledge, Edinburgh University Press.

Försvarsmakten, 2010. Försvarsmaktens Underrättelsereglemente, Stockholm: Försvarsmakten.

Försvarsmakten, 2019. Militära underrättelse- och säkerhetstjänsten. Försvarsmakten. http://www.forsvarsmakten.se/sv/organisation/hogkvarteret/militara-underrattelse-och-sakerhetstjansten/

National Commission on Terrorist Attacks upon the United States, 2004. The 9/11 Commission Report: Final Report of the National Commission on Terrorist Attacks Upon the United States, https://www.9-11commission.gov/report/911Report.pdf.

Shane, S., 2007. Logged In and Sharing Gossip, er, Intelligence. The New York Times. https://www.nytimes.com/2007/09/02/weekinreview/02shane.html

Weiner, T., 2008. Legacy of Ashes: The History of the CIA, Penguin Adult.

FLEXIBILITET


Foto: Försvarsmakten

Med start nästa fredag (15 mars) påbörjar marinen en omfattande verksamhet på västkusten. Det handlar dels om att den årligt återkommande ytstridsövningen där robotstrid från fartyg mot sjömål är  det centrala. Utöver detta sker även en beredskapskontroll enligt Försvarsmaktens webbsida.

Att Marinen med mycket kort varsel har flyttat den planerade ytstridsövningen från sydkusten till västkusten påvisar tydligt marinens främsta styrka - flexibilitet! Att flytta en övning från en geografisk plats till en hela annan är i grund och botten ingen enkel sak i ett strikt planeringshänseende. Det handlar normalt sett om att i god tid boka skjutområden, luftrum, målresurser, hamnar och kajer etc. D.v.s för de som planerar en övning innebär det ett hårt arbete, som i mångt och mycket får göras om när man byter geografiskt område. Men det har uppenbart inte utgjort något hinder med anledning av att övningen nu flyttas med kort varsel.

Men...

För verkansdelarna, i det här fallet fartygen med sina besättningar, så är en sådan flytt inga som helst problem. En korvett kan utan förvarning snabbt skifta både fokus avseende uppgift, exempelvis från en ubåtsjaktoperation till att övergå till en kustförsvarsoperation med fokus på robotstrid. Men även skifte av geografiskt område efter beslut av högre chef. Den enda tid man behöver beakta är den tid det tar att flytta fartygen från ett område till ett annat, och med en visbykorvetts fartprestanda går även detta mycket snabbt.

Marinens ytstridsfartyg tillsammans med flygvapnets stridflygplan utgör försvarsmaktens mest flexibla och viktiga verkansdelar. Det beror på att dessa kan användas i hela konfliktskalan från fred till krig, via kris och i så kallade gråzonsoperationer. Det finns få eller möjligen inga andra system i Försvarsmakten som dagligen löser uppgifter i fredstid, men som samtidigt är nyckelspelarna i ett högkonfliktscenario med uppgift att utgöra den första tröskeln mot en angripare. En tröskel som snabbt kan flyttas dit den behövs som mest.

I ett omvärldsläge som under ett antal år succesivt har försämrats, från den politiska bedömningen att den eviga freden var här för att stanna i samband med försvarsbesluten 2000, 2004 och även 2009, så har det gått snabbt utför. I dag är läget i vårt omedelbara närområde ett helt annat där den militära spänningen är påtaglig. Därför måste den marina ytstridsförmågan inte bara omsättas, utan också utökas avseende numerär och förmågor.

När stora delar av marinen genomför verksamhet på västkusten 15-22 mars så kommer det otvetydigt bli tomt på andra håll runt vår 270 mil långa svenska kust. Detta är det marina dilemmat som jag tyvärr har uppfattat att många inte riktigt har insett, alternativt aktivt väljer att bortse från.

Sju korvetter var en numerär som beslutades i en annan tid. Men sju korvetter räcker inte närmelsevis för att möta det rådande läget.

Foto: Försvarsmakten





FLEXIBILITET


Foto: Försvarsmakten

Med start nästa fredag (15 mars) påbörjar marinen en omfattande verksamhet på västkusten. Det handlar dels om att den årligt återkommande ytstridsövningen där robotstrid från fartyg mot sjömål är  det centrala. Utöver detta sker även en beredskapskontroll enligt Försvarsmaktens webbsida.

Att Marinen med mycket kort varsel har flyttat den planerade ytstridsövningen från sydkusten till västkusten påvisar tydligt marinens främsta styrka - flexibilitet! Att flytta en övning från en geografisk plats till en hela annan är i grund och botten ingen enkel sak i ett strikt planeringshänseende. Det handlar normalt sett om att i god tid boka skjutområden, luftrum, målresurser, hamnar och kajer etc. D.v.s för de som planerar en övning innebär det ett hårt arbete, som i mångt och mycket får göras om när man byter geografiskt område. Men det har uppenbart inte utgjort något hinder med anledning av att övningen nu flyttas med kort varsel.

Men...

För verkansdelarna, i det här fallet fartygen med sina besättningar, så är en sådan flytt inga som helst problem. En korvett kan utan förvarning snabbt skifta både fokus avseende uppgift, exempelvis från en ubåtsjaktoperation till att övergå till en kustförsvarsoperation med fokus på robotstrid. Men även skifte av geografiskt område efter beslut av högre chef. Den enda tid man behöver beakta är den tid det tar att flytta fartygen från ett område till ett annat, och med en visbykorvetts fartprestanda går även detta mycket snabbt.

Marinens ytstridsfartyg tillsammans med flygvapnets stridflygplan utgör försvarsmaktens mest flexibla och viktiga verkansdelar. Det beror på att dessa kan användas i hela konfliktskalan från fred till krig, via kris och i så kallade gråzonsoperationer. Det finns få eller möjligen inga andra system i Försvarsmakten som dagligen löser uppgifter i fredstid, men som samtidigt är nyckelspelarna i ett högkonfliktscenario med uppgift att utgöra den första tröskeln mot en angripare. En tröskel som snabbt kan flyttas dit den behövs som mest.

I ett omvärldsläge som under ett antal år succesivt har försämrats, från den politiska bedömningen att den eviga freden var här för att stanna i samband med försvarsbesluten 2000, 2004 och även 2009, så har det gått snabbt utför. I dag är läget i vårt omedelbara närområde ett helt annat där den militära spänningen är påtaglig. Därför måste den marina ytstridsförmågan inte bara omsättas, utan också utökas avseende numerär och förmågor.

När stora delar av marinen genomför verksamhet på västkusten 15-22 mars så kommer det otvetydigt bli tomt på andra håll runt vår 270 mil långa svenska kust. Detta är det marina dilemmat som jag tyvärr har uppfattat att många inte riktigt har insett, alternativt aktivt väljer att bortse från.

Sju korvetter var en numerär som beslutades i en annan tid. Men sju korvetter räcker inte närmelsevis för att möta det rådande läget.

Foto: Försvarsmakten





Hemvärnet i Gråzonen

Av Lars Holmqvist
Hemvärnssoldater Revingehed 2015. Fotograf och upphovsman ”Jorchr”, från Wikimedia enligt licens.

Hemvärnssoldater Revingehed 2015. Fotograf och upphovsman ”Jorchr”, från Wikimedia enligt licens.

Enligt uppgifter i media har vi idag en Försvarsberedning som – faktiskt – nått enighet om att stärka det militära försvaret. Samtliga åtta riksdagspartier står alltså bakom. Rubriken i DN den 14 februari löd: ”Försvaret växer för första gången sedan 1970-talet”.

Det som hittills framkommit är i mångt och mycket en fråga om numerär; brigader, flygplan, fartyg och vapen vilket är positivt. Ingen tvekan torde råda om att dagens Försvarsmakt inte är tillräckligt stor.

Men inte alla hot kan mötas genom ökad numerär eller med mer militär materiel. Särskilt de hot som uppträder i gråzonen måste delvis hanteras på annat vis.

Vad är då Gråzonen?

Den har ofta beskrivits som en slags etapp i en linjär utveckling, något som ligger mellan fred och konflikt. Bilden behöver inte vara oriktig, men vi bör vara öppna för att den kan vara missledande.

Varje land har sina politiska mål, även motståndaren. Till sitt förfogande har denne olika verktyg, kinetiska och andra, för att nå uppsatta mål. Det finns knappast något självändamål med väpnad konflikt. Kan motståndaren nå sina politiska mål utan att behöva ta till öppet militärt våld så är det normalt att föredra.

Olika stater i vår omvärld kan ha en bild av konflikten som är en annan än vår egen. Vid varje tidpunkt råder konkurrens av olika slag mellan stater, konkurrens vilken betraktas som ett stadium av ständig konflikt, även om konfliktnivån är låg.

Nivån och intensiteten i konflikten och val av medel för att föra/styra/hantera konflikten bestäms av vad som bäst anses gynna det egna landet. Möjligheten att kunna förneka sin egen inblandning kan vara av betydelse. Först när gränsen för vad som går att förneka har passerats ligger konflikten i öppen dager.

 

Illustration av Gråzonen. Upphovsman: Lars Holmqvist

Med utgångspunkt från idén om den konturlösa konflikten har jag gjort ett försök att konkretisera möjliga hot. I det följande har jag delat upp hotbilden i olika skeden för att få en struktur i presentationen. De skeden som valts är följande:

  1. Nuläget
  2. Bevakningsskedet – läget då hemvärnsförbandet kallas in p g a ökad oro i omvärlden
  3. Skymningsläget. De sista 48-24 timmarna innan öppen konflikt bryter ut
  4. Öppen konflikt.

Skedesindelningen ska alltså betraktas som schematisk. Det finns inga fastställda regler som den måste följa. Vi kan inte utesluta att konflikten går från skede 1 till skede 4 på ingen tid alls, att konflikten blir ytterst utdragen eller att den når vägs ände redan i skede 2 eller 3.

Skede 1. Nuläget

Ifråga om fred eller konflikt så finns en enkel regel. Fred mellan två aktörer råder bara om bägge är överens om saken. Skulle den ena parten anse att konflikt föreligger, då är det så. Med detta i åtanke kan man läsa hur SÄPO beskrev läget i januari 2019 i SvD:

”Underrättelsehotet mot myndigheter och verksamheter i Sverige är omfattande och målinriktat. Angriparna vill komma åt information som är vital för demokratins funktioner. Det kan handla om till exempel politiskt beslutsfattande, finansiell data som värdepapper och finansutveckling eller fakta om infrastruktur såsom elförsörjning och vattentäkter. Målet är inte alltid att använda informationen omedelbart, utan den kan användas i ett senare skede.”

(Understrykningarna är författarens)

Vidare nås vi av nyheter om sådant som inte riktigt passar in i bilden av fred. Exempelvis intrång på militärt område, återkommande strömavbrott, särskilt på Gotland, mordförsök (Skripal), liksom misstankar om valpåverkan i olika länder.

Vi är redan i konflikten även om dess konturer fortfarande är svåra att urskilja.

Skede 2. Bevakningsskedet

Enligt öppna källor ska Hemvärnsförband kunna lösa sina bevakningsuppgifter utan avlösning under tre månader. Bevakningsskedet är som tidigare nämnt något som kan gå över väldigt snabbt, men det kan också komma att dra ut på tiden. Exempel på sådant vi då kan stå inför är:

 

  • Försök att skapa misstro mot Hemvärnet och vårt uppdrag. Vi har exemplet från Litauen vintern 2017 då ett falskt rykte uppstod att några soldater ur Bundeswehr, vilka var stationerade i landet enligt överenskommelsen om NATO Enhanced Forward Presence, hade våldtagit en flicka. Trots omfattande undersökningar från både litauisk och tysk sida lyckades man inte finna källan men som tur var genomskådades denna påverkanskampanj av den litauiska allmänheten.
  • Genom diplomatiska kanaler och media kommer olika budskap att spridas, många motsägande. Motståndaren kommer antagligen inte att söka efter ett casus belli, snarare manipulera fram en ohållbar situation där skulden påstås ligga på svensk sida. Motståndarens syfte är att förmå oss att fatta politiska beslut som gynnar motståndaren, inte oss själva.
  • Dold observation av oss och våra förehavanden som posteringars läge, styrka, beväpning, förläggningar, fordon som används, fordonsrutter, tidsförhållanden etcetera.
  • Demonstrationer och provokationer som påverkar vår verksamhet i syfte att
    • Belasta vår organisation, en form av utnötning
    • Försvåra lösande av vår bevakningsuppgift
    • Studera hur vi reagerar, responstid m m
       
  • Förberedelser inför motståndarens kommande angrepp (vapengömmor, förberedda sabotage, etc).
  • Påverkanskampanjer riktade direkt mot soldater och anhöriga. I Donbass utsattes ukrainska soldater för påverkan via SMS, då hotfulla meddelanden sändes ut till ett stort antal soldater.

Skede 3. Skymningsläget

I skymningsläget kommer åtgärder att vidtas i syfte att vilseleda oss. Antagonisten  kommer att förbereda olika former av inpekning av fjärrstyrda vapen och Hemvärnet kommer att stressas, t ex genom skapande av trafikkaos och/eller civil oro, vilket kan få oss att tappa fokus.

De underrättelser om våra förband som motståndaren har kunnat samla in under skede 2 kommer nu till användning. Om vi har agerat slentrianmässigt och förutsägbart tidigare, så kan dessa underrättelser nu användas mot oss, annars inte.

Vi kan tyvärr inte utesluta att delar av media i detta skede kan utgöra en svårighet för oss. Angriparen kommer försöka att förvirra oss med falska ”fredstrevare”, löften eller hot. De delar av media som inte håller måttet kommer att sprida förvirringen vidare. Syftet kan vara att skapa osäkerhet om det berättigade i våra insatser, att förmå oss att släppa fokus från vår uppgift eller att sprida ren defaitism. Detta kan pågå åtminstone så länge som elen och telekommunikationerna fungerar.

Sabotage kommer att utföras både på lokal nivå och genom koordinerade attacker på kritisk infrastruktur, inklusive det som kan kallas ”electronic knockdown”.

Skede 4. Öppen konflikt

Det kan här finnas anledning att dra sig till minnes det första Irakkriget 1991, som inleddes med en massiv insats av amerikanska/allierade långdistansvapen. Krigets korta och ytterst våldsamma förlopp lär ha gjort stor intryck på ryska militära strateger.

”Det kontaktlösa kriget” innebär förenklat att kriget avgörs redan i förbekämpningen. Den angripnes civila och militära resurser förstörs, den angripne demoraliseras och vad som sedan återstår för angriparen är att med begränsad men tillräcklig truppinsats rensa kvarvarande motståndsfickor och så snabbt som möjligt proklamera ”seger”. Strategiskt överfall genom operativ chock, som vår MSD (MilitärStrategiska Doktrin) uttrycker saken.

Vad innebär detta för Hemvärnet?

I Skede 1

Vi bör utgå från att kartläggning av vår organisation genomförs av antagonisten, inte minst av nyckelpersonal och av de objekt vi är satta att skydda eller bevaka. Även informationspåverkan i syfte att påverka vår eller våra familjers stridsvilja kan förväntas.

Det ställer krav på vaksamhet mot kontaktförsök, ständigt källkritiskt tänkande, tala med våra familjer så att de förstår vad vår verksamhet går ut på, disciplin avseende smarta telefoner, sociala medier och uppträdande i övrigt.

I Skede 2

Etablera goda relationer med omgivningen i förebyggande syfte, säkerställ att såväl personal som omgivning är uppmärksamma på olika försök till provokation och vidmakthåll gott kamratstöd. Ingen soldat ska behöva vara ensam med oro eller grubbel.

Agera disciplinerat, oförutsägbart och utan slentrian, dvs. gör det svårare för motståndaren att få en bild av oss. Det vi gör – och inte gör – blir observerat.

I Skede 3

Släpp inte fokus på tilldelad uppgift, oavsett vad som sker i det omgivande samhället. Det är av vikt att civila myndigheter fullt ut förstår att hemvärnsförbandet på orten inte är att betrakta som en reservpolisstyrka, ett budskap vi bara kan nå fram med om det kommer på förhand. Innan skymningsläget.

Vidta möjliga åtgärder för att överleva det stundande angreppet. Skydd, utspridning av personal och materiel, täta byten av grupperingsplatser och dolt uppträdande när så är möjligt. Agera svårförutsägbart.

Säkerställ att förbandet fungerar (livsmedel, vatten, drivmedel etc) även om det omgivande samhället upphör att fungera.

I Skede 4

Förutsättningarna för att lösa tilldelad uppgift i Skede 4 skapar vi genom vårt agerande i de tidigare skeendena.

Det är min förhoppning att läsaren inte ser texten som något slags lista över ”vad som kommer att hända”. Ingen av oss vet något bestämt om den saken.

Det är snarare ett försök att genom exempel visa på vidden av den mix av militära och andra vapen som kan ingå i angriparens arsenal.

Gemensamt för många av dessa vapen är att den första och viktigaste försvarslinjen mot dem är kunskapen om och förståelse och därmed möjligheten att eliminera eller åtminstone hantera dem.

Om vi släpper illusionen av att en angripare kommer att agera enligt krigets lagar och drar slutsatser från detta så ökar vi dramatiskt vår egen förmåga att stå emot. Aningslöshet från vår sida är ingenting annat än en gåva till motståndaren.

Författaren är egen företagare och reservofficer.

IED-hotet är underskattat

Även en Cougar kan sluta så här om en IED är kraftig. FOTO: USMC

Under perioden 2016–2017 utlöstes över 19,000 vägbomber, alltså improviserade sprängladdningar (IED). Försök att ta in den siffran, eller att detta skedde i hela 150 länder och att som ett resultat 32,000 människor blev dödade eller skadade. Särskilt det svenska hemvärnet ska nu bli bättre på att förstå IED-hotet.

Nog visste man att IED-hotet ökat och att därför särskilda anti-IED-fordon utvecklats, som Cougar - se bilden ovan. Dessa fordon kan gå i bitar men de inuti klarar sig i regel - de i bilen ovan var åter i tjänst redan nästa dag. Men uppenbarligen har IED-utvecklingen nu gått längre än vad de flesta kunnat föreställa sig. I senaste numret av Försvarets Forum finns en synnerligen tankeväckande artikel, "Det dolda hotet", i vilken siffrorna ovan finns liksom nyheten att flygvapenchefen Mats Helgesson har på sitt bord att inom Försvarsmakten samordna hanteringen av IED-problematiken. Generalmajor Helgesson tar i artikeln upp att inte bara försvaret utan vårt samhälle i stort, särskilt blåljusmyndigheterna, behöver bli bättre på att förstå IED-hotet. För att direkt citera Helgesson: "Vill man i ett gråzonsskede genomföra någon form av sabotage utan att röja vem som är avsändaren är en IED ett alldeles utmärkt sätt att göra det på". Vidare säger Helgesson: "För närvarande genomförs en betydande utbildningsinsats mot Hemvärnet. Syftet är att lyfta kunskapen om IED, minor och oexploderad ammunition. Hemvärnet har en nyckelroll att bevaka många skyddsobjekt och kan bli de första att drabbas av attacker i ett gråzons- eller hybridkrigsläge."

Vad kan man göra för att öka sina kunskaper om improviserade sprängladdningar? Ska inte här citera mer utan hänvisar till den ytterst läsvärda artikeln i Försvarets Forum. I samma nummer finns även en lite mer uppmuntrande artikel, om den stora nytta både försvaret och andra haft av utbildningarna vid Försvarsmaktens överlevnadsskola. Grundaren av skolan, Lars Fält, har jag haft förmånen att prata med många gånger och han finns med på flera ställen i nya upplagan av Elitförband i Norden.

Kustflottan går åter till sjöss

av Göran Frisk

Sverige är enligt författaren på väg att återskapa Kustflottan. Foto: Anders Sjödén, Försvarsmakten.

Sverige är enligt författaren på väg att återskapa Kustflottan. Foto: Anders Sjödén, Försvarsmakten.

Inom Försvarsmakten omorganiseras alltid något stort eller smått. Ibland blir det bra och ibland dåligt.

F n pågår en omlokalisering av de centrala staberna. Försvarsgrensstaberna lämnar ”kloka stugan” på Lidingövägen i Stockholm. Arméstaben flyttar till Ledningsregementet, gamla S1, i Enköping. Flygstaben flyttar till gamla F16 i Uppsala. Marinstaben flyttar till Musköberget, gamla Marinkommando Ost/ Örlogsbas Ost m m.

ÖB stab för central ledning finns kvar på Lidingövägen. Att flytta ut till krigsuppehållsplats diskuterades men avvisades trots den politiska och militära enigheten att Sverige lever farligare nu än under Kalla Kriget.

Här diskuteras Marinstabens flytt till Muskö. Denna flytt innebär att Sjöstridskrafterna och Amfibiekåren får en samgrupperad ledningsorganisation. Detta är en händelse som ser ut som en tanke. Kustflottan kommer tillbaka! Fartyg, ubåtar stridsbåtar m fl andra farkoster som finns i Marinen kan ledas, utbildas, underhållas etc från en enda plats. Den är dessutom mycket väl skyddad i Musköberget.

Kustflottan skapades 1904 och lades ner 1998 d v s efter 94 år. När kustflottan upphörde utbröt svårmod i flottan. Hos flottans vedersakare stod glädjen högt i tak. Alla höga befattningshavare i politiken och den militära ledningen som fattade nedläggningsbeslutet har slutat för länge sedan. Mig veterligt har ingen fått sparken vilket naturligtvis borde skett när konsekvenserna av detta synnerligen korkade beslut blev uppenbara. En minimal marin blev nu hänvisad till Hårsfjärden där Amfibiebataljonen grupperades på Berga. Örlogsfartygen tillhörande 4:e ytstridsflottiljen avsågs baseras på Muskö i stället för på Berga. Detta beslut rörande fartygens basering fattades av okunniga politiker. Örlogsfartygen tillhörande 3:e ytstridsflottiljen baserades i Karlskrona. Detta gällde även ubåtarna. En organisatoriskt sönderslagen marin splittrades. Beredskap, övningar, underhåll etc måste diskuteras vid oändliga möten.

Detta beslut sammanföll i tiden med beslutet att avveckla vår ubåtsjaktförmåga för tredje gången. Därmed försvann också beredskapsflottan som skulle kunna sättas in överallt och närsomhelst vid olika kriser. Dåligt omdöme klickar aldrig.

Nu kan alla misshälligheter, oklarheter och suddiga befälslinjer sopas bort.

Lämpligen går den nuvarande marinledningen tillbaka till gamla årsrapporter och andra redovisningar från 1980-och 90-talen och lär sig hur kustflottan fungerade och var organiserad. En extra finess med flytten är att Kustflottan med dess olika delar kan ledas från Muskö med dess mycket goda sambands- och stridsledningsresurser.

Vi kommer att få en beredskapsflotta och ett beredskapsamfibieregemente som kan operera tillsammans under gemensam ledning. Vi kan förbättra vår förmåga att åter bli herrar i eget hus, i skärgårdar och längs kuster samt återupprätta Herravälde till sjöss på svenskt vatten liksom herravälde under vattnet i svenskt vatten! Kustflottan intar tillsammans med de sjögående enheterna i Amfibiekåren lämplig gångberedskap med hänsyn till det bedömda hotet.

Den som vill förkovra sig i kunskaper rörande Kustflottan kan läsa en synnerligen innehållsrik bok ”Kustflottan, de svenska sjöstridskrafterna under 1900-talet.” Huvudförfattare var Gustaf von Hofsten och Frank Rosenius.

Boken finns inte att köpa men går att låna på Anna Lindh biblioteket på Försvarshögskolan och i Kungliga Örlogsmannasällskapets bibliotek i Karlskrona.

Sveriges militära förmågor till sjöss, i luften och till lands är på intet sätt godtagbara. Allt som går att göra måste göras nu och inte i morgon eller övermorgon. Den viktigaste åtgärden är beredskapshöjningar på alla förband. Ryssarna handlar hela tiden offensivt så länge de inte stöter på motstånd. För Marinens del innebär det att en ubåtsjaktstyrka måste organiseras igen. Särskilt angeläget är det att alla enheter förses med vapen. Lika angeläget är att ubåtsjakthelikoptrar och fartyg samövar så ofta som möjligt.

Författaren är Kommendör och ledamot av KKrVA.

Kustflottan går åter till sjöss

av Göran Frisk

Sverige är enligt författaren på väg att återskapa Kustflottan. Foto: Anders Sjödén, Försvarsmakten.

Sverige är enligt författaren på väg att återskapa Kustflottan. Foto: Anders Sjödén, Försvarsmakten.

Inom Försvarsmakten omorganiseras alltid något stort eller smått. Ibland blir det bra och ibland dåligt.

F n pågår en omlokalisering av de centrala staberna. Försvarsgrensstaberna lämnar ”kloka stugan” på Lidingövägen i Stockholm. Arméstaben flyttar till Ledningsregementet, gamla S1, i Enköping. Flygstaben flyttar till gamla F16 i Uppsala. Marinstaben flyttar till Musköberget, gamla Marinkommando Ost/ Örlogsbas Ost m m.

ÖB stab för central ledning finns kvar på Lidingövägen. Att flytta ut till krigsuppehållsplats diskuterades men avvisades trots den politiska och militära enigheten att Sverige lever farligare nu än under Kalla Kriget.

Här diskuteras Marinstabens flytt till Muskö. Denna flytt innebär att Sjöstridskrafterna och Amfibiekåren får en samgrupperad ledningsorganisation. Detta är en händelse som ser ut som en tanke. Kustflottan kommer tillbaka! Fartyg, ubåtar stridsbåtar m fl andra farkoster som finns i Marinen kan ledas, utbildas, underhållas etc från en enda plats. Den är dessutom mycket väl skyddad i Musköberget.

Kustflottan skapades 1904 och lades ner 1998 d v s efter 94 år. När kustflottan upphörde utbröt svårmod i flottan. Hos flottans vedersakare stod glädjen högt i tak. Alla höga befattningshavare i politiken och den militära ledningen som fattade nedläggningsbeslutet har slutat för länge sedan. Mig veterligt har ingen fått sparken vilket naturligtvis borde skett när konsekvenserna av detta synnerligen korkade beslut blev uppenbara. En minimal marin blev nu hänvisad till Hårsfjärden där Amfibiebataljonen grupperades på Berga. Örlogsfartygen tillhörande 4:e ytstridsflottiljen avsågs baseras på Muskö i stället för på Berga. Detta beslut rörande fartygens basering fattades av okunniga politiker. Örlogsfartygen tillhörande 3:e ytstridsflottiljen baserades i Karlskrona. Detta gällde även ubåtarna. En organisatoriskt sönderslagen marin splittrades. Beredskap, övningar, underhåll etc måste diskuteras vid oändliga möten.

Detta beslut sammanföll i tiden med beslutet att avveckla vår ubåtsjaktförmåga för tredje gången. Därmed försvann också beredskapsflottan som skulle kunna sättas in överallt och närsomhelst vid olika kriser. Dåligt omdöme klickar aldrig.

Nu kan alla misshälligheter, oklarheter och suddiga befälslinjer sopas bort.

Lämpligen går den nuvarande marinledningen tillbaka till gamla årsrapporter och andra redovisningar från 1980-och 90-talen och lär sig hur kustflottan fungerade och var organiserad. En extra finess med flytten är att Kustflottan med dess olika delar kan ledas från Muskö med dess mycket goda sambands- och stridsledningsresurser.

Vi kommer att få en beredskapsflotta och ett beredskapsamfibieregemente som kan operera tillsammans under gemensam ledning. Vi kan förbättra vår förmåga att åter bli herrar i eget hus, i skärgårdar och längs kuster samt återupprätta Herravälde till sjöss på svenskt vatten liksom herravälde under vattnet i svenskt vatten! Kustflottan intar tillsammans med de sjögående enheterna i Amfibiekåren lämplig gångberedskap med hänsyn till det bedömda hotet.

Den som vill förkovra sig i kunskaper rörande Kustflottan kan läsa en synnerligen innehållsrik bok ”Kustflottan, de svenska sjöstridskrafterna under 1900-talet.” Huvudförfattare var Gustaf von Hofsten och Frank Rosenius.

Boken finns inte att köpa men går att låna på Anna Lindh biblioteket på Försvarshögskolan och i Kungliga Örlogsmannasällskapets bibliotek i Karlskrona.

Sveriges militära förmågor till sjöss, i luften och till lands är på intet sätt godtagbara. Allt som går att göra måste göras nu och inte i morgon eller övermorgon. Den viktigaste åtgärden är beredskapshöjningar på alla förband. Ryssarna handlar hela tiden offensivt så länge de inte stöter på motstånd. För Marinens del innebär det att en ubåtsjaktstyrka måste organiseras igen. Särskilt angeläget är det att alla enheter förses med vapen. Lika angeläget är att ubåtsjakthelikoptrar och fartyg samövar så ofta som möjligt.

Författaren är Kommendör och ledamot av KKrVA.

NYA Elitförband i Norden

Den uppdaterade nyutgåvan innehåller en stor mängd nya uppgifter och bilder.

En av de absolut mest efterfrågade böckerna jag skrivit är Elitförband i Norden, som första gången utgavs 2009. Denna efterfrågan och fortsatt samlande av fakta och foton har möjliggjort den nya upplagan som nu släpps. I boken finns förband som inte existerade 2009.

Förutom att de svenska specialförbanden SSG och SIG slogs ihop och blev SOG så har Finland efter 2009 mycket diskret bildat två nya elitförband, varav ett tveklöst är ett specialförband. Tittar vi längre bakåt så har på senare år fler uppgifter framkommit om Sovjetunionens överraskande framgruppering av en division till norska gränsen - där endast lätt beväpnade norska gränsjägare, mest värnpliktiga, fanns. Norge har därefter i stort sett inte ändrat på sin gränspolicy, men har dock ifjol lagt till ett kompani jägarsoldater hos gränsjägarna.

Bokens avsnitt om svenska specialförband, amfibiekåren liksom flottans nedlagda attackdykarstyrka har på många ställen uppdaterats. Samtliga avsnitt har i någon mån reviderats. Boken har blivit några sidor längre. Bilder av en mängd nya märken har tillförts, inklusive ett väldigt filmnördigt märke från flygbasjägarna. Kanske omslaget också har något att göra med en viss film som spelades in i Norge? Bakom omslaget och layouten inuti boken står som vanligt Mikael Norman. Du är bäst, Mikke!

Avvikelse i normalbild

Reflektion

Inom loppet av en månad har två ovanliga/anmärkningsvärda incidenter inträffat, vilket involverat ryska luftstridskrafter och Sverige. Den första incidenten inträffade den 19JAN2019 och den andra 19FEB2019.1 Den första incidenten omfattande två stycken jaktflygplan, av modellen SU-27, som förefaller eskorterat ett IL-20 signalspaningsflygplan, som under en kort stund kränkte svenskt territorium under vad som sannolikt var en inhämtningsflygning.2 Denna incident är anmärkningsvärd främst av två skäl, det första är att signalspaningsflygplanet genomförde sin inhämtning med eskort vilket ej är vanligt förekommande.3 Det andra skälet är att det skedde en kränkning av svenskt territorium, där Ryssland ej utgör en av de nationer som frekvent kränker svenskt territorium4trots en stundtals hätsk retorik riktad mellan de båda länderna.

Den andra incidenten omfattande ett svenskt signalspaningsflygplan samt ett ryskt jaktfyflygplan av typen SU-27. Incidenten anses vara anmärkningsvärd då det ryska jaktflygplanet genomförde två passager i överljudsfart i anslutning till det svenska signalspaningsflygplanet, därefter lade det sig omkring 20 meter ifrån det svenska flygplanet i internationellt luftrum. Enligt chefen för flygstaben, Överste Anders Persson, skall det hela utgjort en anmärkningsvärd händelse, dock har Flygvapnet varit med om det vid enstaka tillfällen.5Sveriges Försvarsminister, Peter Hultqvist, anser att incidenten, dels är provokativ, dels var farlig.6 Incidenten kom även föranledda att det svenska Utrikesdepartementet kom tillkalla Rysslands Ambassadör, Viktor Tatarintsev, för att beröra händelsen. Enligt den ryska ambassadören skall det ryska jaktflygplanet betett sig korrekt.7 Vad avser incidenten med gränskränkning den 19JAN2019 kom det enbart föranleda att Utrikesdepartementet tillkallade sig en tjänsteman från den ryska ambassaden.8

Inledningsvis förefaller incidenten den 19FEB2019 varit av en allvarligare karaktär kontra den gränskränkning som skedde 19JAN2019 utifrån vilka nivåer det svenska utrikesdepartementet valde att genomföra samtal med ryska representanter från dess ambassad i Sverige. Dock kan gränskränkningen den 19JAN2019 tillsammans med det ryska agerandet mot det svenska signalspaningsplanet den 19FEB2019 föranlett att utrikesdepartementet valde att tillkalla sig Rysslands ambassadör i Sverige. Vid en liknande närgången incident mot en svensk signalspaningsflygning över södra Östersjön 2017, valde det svenska Utrikesdepartementet även att tillkalla sig Rysslands ambassadör.9 Varvid en princip kan antagits redan 2017, när Utrikesdepartementet väljer att markera tydligare från svensk sida vid allvarligare incidenter i internationellt luftrum.

Därefter är det intressant att notera hur incidenterna inträffar på samma datum, d.v.s. den 19, i januari respektive februari månad 2019. Där incidenten i februari blir intressant. Vid studier av den svenska signalspaningens flygningar i södra Östersjön utifrån lagrad information hos internettjänsten RadarBox24 framträder, dels en normalbild när flygdagar inträffar, dels geografiskt område där flygningarna genomförs. Utifrån den lagrade informationen går de att konstatera att flygningarna i princip sker samma dagar varje vecka och flygrutten oftast är densamma i södra Östersjön. Varvid det ryska agerandet hade kunnat genomföras mer eller mindre när som. Därmed uppstår frågan om slump eller avsiktligt agerande att det inträffade precis en månad efter den ryska gränskränkningen av svenskt territorium med luftfarkoster.

Vad avser slumpen kontra avsiktligt agerande kan ett flertal teorier läggas fram avseende repetitionen i datum. Den första är att t.ex. någon för Ryssland skyddsvärd verksamhet genomfördes i Kaliningrad Oblast den 19FEB2019 varvid Ryssland försökte få det svenska signalspaningsflygplanet att avbryta sin inhämtning, vilket får anses ligga inom ramen för slumpen. En annan teorin kan vara att Ryssland tog hänsyn till tidpunkten för gränskränkningen den 19JAN2019 och valde att agera den 19FEB2019. Detta skulle kunna innebära att något budskap försökte förmedlas, som för en utomstående betraktare blir svårt att tyda. En tredje teori skulle kunna vara att det enbart var ett aggressivt agerande den 19FEB2019, varvid återigen slumpen spelar in. Ytterligare teorier kan givetvis läggas fram.

Slutligen, oaktat om det är slumpen eller något avsiktligt agerande som föranlett att två allvarliga incidenter inträffat inom loppet av en månad, faller det utanför den s.k. normalbilden som kan tas fram ur mediarapportering och Försvarsmaktens offentliga rapportering. Normalbilden baseras dock på offentlig information varvid vissa händelser sannolikt ej framkommer offentligt. Avvikelserna utgörs av, 1) rysk gränskränkning 2) med eskorterat signalspaningsflygplan, 3) en månad senare ett aggressivt agerande mot svensk signalspaningsflygplan och 4) det korta tidsförhållandet mellan de två tidigare nämnda händelserna.

Have a good one! // Jägarchefen

Källförteckning

Dagens Nyheter 1(Svenska)
Sveriges Television 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8(Svenska)

Slutnoter

1Sveriges Television. Olsson, Jonas. Tre ryska militärflygplan har kränkt svenskt territorium. 2019. https://www.svt.se/nyheter/inrikes/tre-ryska-militarflygplan-har-krankt-svenskt-territorium(Hämtad 2019-03-03)
Sveriges Television. Olsson, Jonas. Ryskt stridsflyg flög nära svenskt signalspaningsflygplan. 2019. https://www.svt.se/nyheter/inrikes/ryskt-stridsflyg-flog-nara-svenskt-signalspaningsflygplan(Hämtad 2019-03-03)
2Sveriges Television. Olsson, Jonas. Tre ryska militärflygplan har kränkt svenskt territorium. 2019. https://www.svt.se/nyheter/inrikes/tre-ryska-militarflygplan-har-krankt-svenskt-territorium(Hämtad 2019-03-03)
3Sveriges Television. Olsson, Jonas. FOI om ryska flygkränkningarna: ”Inte klart om det var avsiktligt”. 2019. https://www.svt.se/nyheter/inrikes/foi-om-ryska-flygkrankningarna-inte-klart-att-det-var-avsiktligt(Hämtad 2019-03-03)
4Sveriges Television. Sandström, Oskar. Så många kränker svenskt territorium. 2018. https://www.svt.se/nyheter/lokalt/blekinge/sa-manga-kranker-svenskt-territorium(Hämtad 2019-03-03)
5Sveriges Television. Olsson, Jonas. Ryskt stridsflyg flög nära svenskt signalspaningsflygplan. 2019. https://www.svt.se/nyheter/inrikes/ryskt-stridsflyg-flog-nara-svenskt-signalspaningsflygplan(Hämtad 2019-03-03)
6Sveriges Television. Olsson, Jonas. Försvarsministern: ”Det här är provokativt – farligt”. 2019. https://www.svt.se/nyheter/inrikes/hultqvist-om-flygincidenten-det-har-ar-provokativt(Hämtad 2019-03-03)
7Sveriges Television. Olsson, Jonas. UD kallar upp Rysslands ambassadör efter flygincident över Östersjön. 2019. https://www.svt.se/nyheter/inrikes/ud-kallar-upp-rysslands-ambassador-efter-flygincident-i-ostersjon(Hämtad 2019-03-03)
Sveriges Television. Wicklén, Johan. Ryska ambassadören: Planet betedde sig korrekt. 2019. https://www.svt.se/nyheter/inrikes/ryska-ambassadoren-planet-betedde-sig-korrekt(Hämtad 2019-03-03)
8Sveriges Television. Efter kränkning – UD i möte med rysk tjänsteman. 2019. https://www.svt.se/nyheter/lokalt/blekinge/efter-krankning-ud-i-mote-med-rysk-tjansteman(Hämtad 2019-03-03)
9Dagens Nyheter. Holmström, Mikael. Ryska planet tvingade svenska planet att vända. 2017. https://www.dn.se/nyheter/sverige/ryska-planet-tvingade-svenska-planet-att-vanda/(Hämtad 2019-03-03)

Stubinen brinner allt närmare kruttunnan

av Per Lodin

Kashmir eller den rättare benämningen, Jammu och Kashmir, är åter i säkerhetspolitiskt fokus. Detta mellan Indien och Pakistan omtvistade område kan åter bli orsaken till krig mellan länderna vilket har skett förr, nämligen 1947, 1965 och 1971, förutom kontinuerligt pågående skärmytslingar.

Vi talar här om två länder med några av världens största militära arsenaler som står emot varandra och där den politiska antagonismen mellan staterna i normalläget varit högt uppskruvad har den nu åter nått kokpunkten. Desto mer oroande då det handlar om två stater med kärnvapen.

Allt detta i ett läge där Indien står inför ett val och premiärminister Modi är angelägen om att visa handlingskraft. Påvisad sådan riktat mot Pakistan kommer högst sannolikt att förorsaka en pakistansk motreaktion varmed risken för eskalation i den pågående konflikten är överhängande.

En faktor som kan dämpa risken för krig är det Kinesiska inflytandet i Pakistan och från regimens i Beijing horisont är man ytterligt angelägen om att bibehålla fred, om än en bräcklig sådan, i regionen. Och den Kinesiska hållningen är lättbegriplig från flera aspekter. En är risken för att en militär konflikt skulle öppna upp för de redan starka fundamentalistiska muslimska krafterna i Pakistan att ta makten, särskilt i en situation där Islamabad står som förloraren i en väpnad kamp med Indien, ett scenario som inte är osannolikt givet de militära styrkeförhållandena mellan länderna.

En annan aspekt är att en militär konflikt där kärnvapen används, också en begränsad sådan, riskerar att få icke överblickbara konsekvenser. Det handlar om en mycket tättbefolkad region där en kärnvapeninsats, förutom stora förluster i människoliv, för lång tid skulle kontaminera stora landområden med radioaktivt nedfall och göra dessa obeboeliga för mycket lång tid. De ekologiska och socioekonomiska konsekvenserna för de inblandade staterna skulle således bli omfattande där båda skulle gå ur konflikten försvagade, varmed det är svårt att i detta fall tala i termer av vinnare och förlorare. I exemplet Indien skulle rollen som regionens andra stormakt vid sidan av Kina vara hotad, och vem vill se en fundamentalistisk muslimsk regim med tillgång till nukleära stridsmedel ta säte i Islamabad? Inte Kina, inte Indien och inte USA och svårligen någon annan stat i världssamfundet för den delen.

Själva insikten om att ett fullskaligt krig skulle medföra ytterligt svåröverblickbara konsekvenser såväl på kort som lång sikt får bedömas som en återhållande faktor. Förhoppningen är att den insikten ska segra.

Författaren är generalmajor och var 2016-2018 chef för FN:s fredsbevarande mission i Indien och Pakistan (UNMOGIP). Han är ledamot av KKrVA.