Tillit, det omätbara och omåttligt mätande

av Fredric Westerdahl

Tillit är avgörande för framgång. Foto: Mats Nyström, Försvarsmakten

Försvarsmakten består av människor med omvittnat god lojalitet. Framförallt lojalitet mot vårt uppdrag att försvara Sverige. Vi har tillsammans fördelen av ömsesidig tillit mellan ledare och ledda. Medarbetare blir likväl stundom frustrerade när de ska hantera motstridiga bestämmelser och styrsignaler och gör då så gott det går. Är graden av detaljstyrning för hög, blir konsekvensen att tilliten minskar.

Sveriges Tillitsdelegations huvudbetänkande pekar på brister i offentlig verksamhet, främst inom sjukvården, och att många av dessa problem beror på bristande tillit. Den ökande detaljstyrningen sammanhänger med bristande tillit mellan ledning och medarbetare.

Tillit är erkänt viktigt. Styrning baserad på tillit har blivit allt mer uppskattad, vilket kan ses som en reaktion på styrmodeller enligt New Public Management som försvårat för medarbetare att agera professionellt. Utveckling till så kallad tillitsbaserad styrning är positivt. Professionella medarbetare behöver ökade möjligheter att agera utifrån vad varje situation kräver. Är det bristen på tillit som lett till för mycket detaljstyrning, eller är det detaljstyrning enligt New Public Management som leder till bristande tillit? Vad är orsak och vad är verkan? 

New Public Management bygger på industrilogik från amerikanska bilfabriker och återfinns idag inom all svensk offentlig verksamhet, i större eller mindre omfattning. Forskaren Magnus Lord har pekat på tre bärande idéer i industrilogiken – att separera tänkandet från utförandet, massproduktion och standardiserad fjärrstyrning. Denna logik har visat sig framgångsrik för att producera identiska produkter med minimerad variation.

Försvarsmaktens verksamhet är inte industriproduktion. Att tala om soldatfabriker är missledande. Vår verksamhet handlar ytterst om väpnad strid till försvar av vår frihet och vår demokrati. Att skapa förmåga till väpnad strid handlar om lärande, individuellt och kollektivt lärande.

Att detaljstyrningen har ökat med New Public Management kan förklaras med att brister i kvalitet enligt denna industrilogik ska åtgärdas med ännu mer styrningar och ännu mer uppföljning. Magnus Lord har visat att sjukvård kan bedrivas mer kostnadseffektivt och med högre kvalitet om verksamheten organiseras enligt andra tankemodeller än industrilogiken. Modeller som utgår från att professionella medarbetare ges förtroende att agera enligt vad de anser ger bäst resultat.

Det sker detaljstyrning i Försvarsmakten och det finns en spridd uppfattning om att detaljstyrningen är för omfattande. Alla chefer i Försvarsmakten har erfarenhet av sina medarbetares beteenden. En chef som saknar tillit till sina medarbetare gör det baserat på de förväntningar som erfarenheterna byggt. Chefer som saknar tillit kan svårligen bortse från sina egna, negativa, erfarenheter och börja lita på sina medarbetare, utan att riskera att tilliten bara blir tomma ord utan förankring i praktisk handling. Kosmetiska förändringar i befintliga styrdokument och uppföljningsmodeller ökar inte medarbetarnas handlingsutrymme och knappast deras tillit heller.

Att lita på en person innebär att ta en risk. Vi accepterar den risken när vi uppfattar att alternativet att inte lita på någon är sämre. Den som ges förtroende lever ofta upp till förtroendet genom sitt agerande. Tilliten förstärks och fördjupas till allas fördel genom förtroendefullt agerande. Detta gäller både mellan medarbetare och mellan medarbetare och chefer. Tillit kan inte beordras fram, men graden av detaljstyrning kan minskas, vilket ger förutsättningar för ökande tillit.

Återprofessionalisering är tyvärr inte något enkelt. Att ge ökad handlingsfrihet till medarbetare som inte är vana med det, leder inte nödvändigtvis till omedelbara förbättringar. Det tar tid att lära om och ändra beteenden, men belöningar väntar med ökad effektivitet och ökad trivsel.

Motståndet till ökad tillit ska inte underskattas utan identifieras. Managementfunktioner med djupt rotad industrilogik enligt New Public Managemen ställer krav på att det arbetas med planering, styrning, uppföljning, kvalitetssäkring, rutinbeskrivningar med mera. Planering och uppföljning behövs för väl fungerande verksamhet. Med ökad komplexitet i en verksamhet ökar behovet av separation av planering och utförande. Den radikala ökning av styrdokument och regler Försvarsmakten nu njuter frukterna av beror däremot inte bara på datoriseringens möjligheter att producera väldigt mycket mer dokumentation, utan mer på beteendet att när ett fel har begåtts, är rutinåtgärden att utarbeta ännu fler regler, bestämmelser och styrningar.

Beslut ska fattas så nära de som genomför verksamheten som möjligt. Var bästa beslutsnivå är beror på verksamhet och situation, men en god princip är att beslut som fattas ofta och snabbt, bäst fattas nära verksamheten. Strategiska beslut bör fattas centralt med stöd av analys som överblickar utfallsrummet. När en organisation ska tillväxa bör beslutsmakten decentraliseras. Försvarsmakten har under lång tid hanterat nedmontering och avveckling. När det nu är hög tid för tillväxt av vårt försvar behöver vi andra processer och styrmodeller. De gamla centraliserade ledningsprocesserna blir annars i sig själva till hinder för vår tillväxt.

När människor ges verkligt ansvar och den information de behöver för att agera så tas det också ansvar på riktigt. Tillit blir en konsekvens av visat förtroende. Hur vi styr kan skapa tillit. Låg eller hög tillit är främst en konsekvens av hur styrningen och verksamheten fungerar. Tillit, närmast synonymt med förtroende, kan svårligen införas genom styrning. Tillit är nödvändigt liksom att förändra HUR vi styr så att tilliten kan växa, är avgörande för framgång.

Vår militära profession påverkas negativt av mäthysteri, likt all offentlig verksamhet som lider av New Public Management. Hur ska vi mäta att de utbildade uppfyller de mål vi satt upp? Hur ska vi mäta vilken förmåga ett krigsförband kommer nå? Vi räknar och vi mäter. Vi försöker göra allt mätbart och fokuserar allt mer på det vi tror oss kunna mäta och bortser från det omätbara. Den styrning, uppföljning och analys vilken Försvarsmakten ägnar sig åt internt, såväl som den motsvarande försvarsdepartementet ägnar sig åt över Försvarsmakten, bygger på räknande och mätande av det mätbara.

Mätande är en svår konst. Ställs enögda frågor belönar mätningen sådant som enkelt kan mätas. Mäter vi inte på ett klokt och måttfullt sätt, går vi miste om svårmätbara, men ofta mer relevanta, dimensioner av vår verksamhet och våra resultat. Intåget av New Public Management har lett till en styrning av arbete in i minsta detalj, ofta med manualer, processer och checklistor som katekeser. Vi mäter inte bara våra leveranser som organisation, utan vi låter mäta oss själva. Som om vore vi kugghjul i ett maskineri mäter och kontroller vi vår användbarhet, vår fysiska förmåga, vår prestation. Vilka konsekvenser allt detta mätande har på oss människor har vi inte tagit ställning till. Än.

Jonna Bornemark belyser i sin bok – ”Det omätbaras renässans. En uppgörelse med pedanternas världsherravälde” – hur ängslig kvalitetsmätning, pedantisk mäthysteri och papperstyngd byråkrati, tillsammans utplånar arbetsglädje. Bornemark menar att livsdräneringen är reell i ett förpapprat duktighetsarbete, som görs bara för att systemet kräver det. Medarbetare som upplever att allt dokumenterande får livet att rinna ur dem.

Vårt förnuft har två sidor, en kalkylerande, för yttre fakta vi vet, och en reflekterande, för det vi inte vet. I ”pedanternas världsherravälde” råder slagsida åt den kalkylerande sidan, medan förnuftets reflekterande sida brister. Om vi brister i reflektion, omdöme och etik, innebär det risker för vårt samhälle och vår demokrati?

Att kritiskt tänkande är avgörande för hur vi leder vår verksamhet är självklart för de flesta. Även de som uppvisar tydliga tecken på så kallad funktionell dumhet, brukar ändå prata om att kritiskt tänkande är viktigt. Att var och en inser att vi alla har olika kognitiva bias, som begränsar vårt kritiska tänkande, är tyvärr inte lika självklart. Vi behöver uppfatta våra kognitiva bias, erkänna dem och målmedvetet anstränga oss att alltid motverka våra egna bias.

Vi behöver vara trygga i vår tillit till vår mänskliga förmåga att reflektera och nå hållbara etiska ställningstaganden. Enbart människor kan reflektera och vi kan göra det tillsammans.  Artificiell intelligens kan, och kommer i allt högre utsträckning kunna, kalkylera och hantera fakta. Den mätbara logikens vetenskaper har intalat många att tro att det går att veta precis allt. Vår mänskliga förmåga att hantera förnuftets reflekterande sida blir därför allt mer betydelsefull.

Mätbarhet innebär krav på dokumentation vilket utarmar arbetet, då alla delar som inte låter sig mätas hamnar i skymundan – intuition, omdöme, medmänsklighet. Försiktigheten i att hålla sig till det faktiska, det närmast naturvetenskapligt mätbara och bevisbara, riskerar att göra oss funktionellt dumma. Genom öppenhjärtig reflektion kan vi förhålla oss till även det omätbara, subjektiva och omdömeskrävande.

Vi behöver lyfta blicken och fråga oss hur vill vi ha det. Vi kan välja att bejaka öppenhet i frågan om mätande och måttlighet. Vi behöver arbetslust för att komma någonstans och den lusten kan vi hitta i det omätbara. Kreativt skapande arbete innehåller metoder för att reflektera över det man inte vet och därmed att öva sitt omdöme. Forskning den tydligaste vetenskapliga metod som exemplifierar detta.

Den styrning med manualer, som New Public Management  genomsyrat många samhällsbärande yrken med, har förminskat tilltron till människors goda omdöme. Tilliten till medarbetarnas omdöme behöver återupprättas. Innan vi offrar vår goda svenska arbetsmoral på mätandets torftiga altare, bör vi ställa oss frågan vad det är vi tror oss få av att göra detta offer. Att effektivitet inte alltid levererar de operativa effekter som behövs, är smärtsamt uppenbart efter decennier av effektiviseringar.

Att lyssna är viktigt i vårt demokratiska samhälle. Att ge det omätbara utrymme. Att alla är delaktiga och tänker och reflekterar är idealet i en demokrati. Att träna på att fundera och reflektera tillsammans är därför sedan länge en del i våra professionella officersutbildningar. Att fundera och reflektera tillsammans under grundläggande militär utbildning (GU) är viktigt både för vår demokrati och för det gemensamma lärandet.

Evinnerligt dokumenterande av uppfyllande av standarder och krav för certifiering är inte detsamma som att ge genuina möjligheter för medarbetare att utvecklas i sina yrkesroller. Vi behöver kritiskt reflektera över hur det system vi har leder till mätbarhetshets och hur den påverkar oss, tillsammans som ett lag. Arbete helt byggt på mätbara mål är i många yrken inte lämpligt, utan kan upplevas meningslöst. Faktagranskning och källkritik är bra men det behövs därutöver även reflektion och omdöme att vid behov ifrågasätta enkelspåriga föreställningar om mätbarhet.

Graden av förtroende, låg eller hög tillit, är främst en konsekvens av hur styrningen och verksamheten fungerar. Tillit, närmast synonymt med förtroende, kan svårligen införas genom styrning. Tillit är nödvändigt och att förändra HUR vi styr så att tilliten kan öka är avgörande för framgång.

När mätande av kravuppfyllande blir ett mål i sig självt, blir resultatet därefter. Kraven blir lägre för att kunna vara mätbara och kraven blir framförallt lägre för att en större andel ska uppnå kravnivån. Att leverera fler som uppnår kraven blir i mäthysterin viktigare än att kraven är relevanta.

Forskarna David Dunning och Justin Kruger har beskrivit fenomenet som kallas Dunning–Kruger-effekten. Den innebär att inkompetenta människor tror sig vara kompetenta och i besittning av förmågor de faktiskt saknar. Förklaringen kan vara att de inkompetenta saknar förmågan att göra rimliga bedömningar av sin förmåga, eftersom den bedömningen i sig kräver kunnighet.

Vi försöker efter bästa förmåga förstå läget och söker då, medvetet eller omedvetet, information som bekräftar våra egna idéer och föreställningar. Fakta som motsäger våra antaganden har människor ofta svårt att ta till sig. Vi riskerar att mäta för att få bekräftelse på våra föreställningar snarare än för att kunna avfärda dem.

Bristen på resurser för att försvara Sverige är Försvarsmaktens huvudsakliga utmaning. För lite försvarsmateriel, för få försvarsanställda och för få frivilliga, är de huvudsakliga resursbristerna. Bristerna är orsakade främst av allt för små försvarsanslag under allt för lång tid. En mer jämställd Försvarsmakt kan bidra till att fler vill tjänstgöra som frivilliga, som anställda och som värnpliktiga. När främmande makt genomför operationer mot Sverige, påverkansoperationer eller andra operationer, är det vår samlade förmåga att försvara oss som är avgörande. Då behövs alla goda krafter tillsammans.

Jag hoppas vi förmår bryta med New Public Management, och dess följder av mer och mer förpapprat duktighetsarbete, och gå i riktning mot mer professionalisering. Ett lackmustest på sådan förändring är om officerare, med mångårig utbildning i taktik och erfarenhet av att leda utbildning för väpnad strid, ska få sluta använda sin tid till att administrera diverse HR-formulär och liknade uppgifter som inte kräver militär kompetens.

Vår ansvarskultur är mycket betydelsefull. Alternativet får inte vara en destruktiv kultur som hindrar goda visioner att förverkligas. Tecken på destruktiva beteenden är;

  • Respektlöst förminskande och översitteri
  • Favorisering, orättvishet, olika behandling
  • Avsaknad av medkänsla, uppskattning och stöd
  • Frampressade kortsiktiga resultat på bekostnad av strategisk långsiktighet
  • Överdriven kontroll och detaljstyrning
  • Avsaknad av integritet, med institutionaliserad oärlighet som följd

 
Min upplevelse är att i Försvarsmakten finns det starka och kraftfulla ledarskap som krävs för åtgärda även destruktiva beteenden. Vi har tillgångar i ledare som är lyssnande, uppskattande, utmanande, stödjande och möjliggörande. Ledare som värdesätter hårt arbete, integritet, uppriktighet, engagemang och hängivenhet. Vi kan tillsammans åstadkomma de förändringar som situationen kräver.

Författaren är överstelöjtnant.

 


Referenser

Tillitsdelegationens huvudbetänkande, Med tillit växer handlingsutrymmet – tillitsbaserad styrning och ledning av välfärdssektorn, SOU 2018:47.

Jonna Bornemark, Det omätbaras renässans : En uppgörelse med pedanternas världsherravälde, 2018.

Magnus Lord, Befria sjukvården: Konsten att lösa sjukvårdens egentliga problem, 2019.

Kruger Justin, Dunning David, Unskilled and unaware of it: how difficulties in recognizing one’s own incompetence lead to inflated self-assessments. Journal of Personality and Social Psychology;1999;77:1121–1134, 1999

 
Bildtext: Tillit är avgörande för framgång.
Foto: Mats Nyström, Försvarsmakten

Globalism versus nationalism i svensk säkerhetspolitik

av Lars Holmqvist

Bild: Shutterstock.com

Sverige har för närvarande, i likhet med många andra Västländer, ett stort och växande problem i form av splittring och polarisering inom samhället.

Inte alla har tagit till sig allvaret i detta. Det innebär att trots att en hel del försök faktiskt görs för att motverka polariseringstendenserna omkring oss så bidrar andra till att förvärra situationen, ofta ovetande.

Ämnet ”motsättningar i samhället” är enormt omfattande. För att göra frågan någorlunda hanterlig utgår det följande från delproblemet globalism versus nationalism.

Globalism och Nationalism

Fenomenet med en ökad polarisering i samhället är vid det här laget  bekant för de flesta. De skarpa skiljelinjerna som skär genom och splittrar samhället kan se olika ut i olika länder men ofta berörs ett eller flera av konfliktområdena stad/land, miljö, minoritetsgrupper (etniska, språkliga, kulturella, religiösa), migration, det politiska etablissemanget eller frågor om den ekonomiska fördelningen.

Men det kanske viktigaste tvistefröet, den fråga som dyker upp i stort sett i varje land, är den upplevda konflikten mellan globalism och nationalism. På sitt sätt den ultimata skiljelinjen. ”Vi och dom”, “Anywheres versus Somewheres”, ”överstatlighet versus självbestämmande”, ”inkluderande versus exkluderande” eller ”rasister versus  samhällsförstörare”. Den sista upplevda skiljelinjen är tyvärr inte så unik som man hade önskat.

Ett sätt att beskriva Globalism och Nationalism och samtidigt en god illustration av hur centrala dessa begrepp är för att förstå begreppet polarisering, är detta:

America is winning again. America is respected again because we are putting America first. We’re putting America first. It hasn’t happened in a lot of decades. We’re putting them first. We’re taking care of ourselves for a change folks… But radical Democrats want to turn back the clock… for the rule of corrupt, power-hungry, globalists. You know what a globalist is? You know what a globalist is? A globalist is a person that wants the globe to do well, frankly, not caring about our country so much.

And you know what, we can’t have that. You know they have a word. It sort of became old-fashioned. It’s called a nationalist, and I say really, we’re not supposed to use that word. You know what I am? I’m a nationalist, okay? I’m a nationalist. Nationalist. Nothing wrong. Use that word. Use that word.

President Donald J Trump, 22 oktober 2018 i Houston, Texas 

Kännetecknande för de resonemang som driver polarisering är att de är såpass hårt deformerade av förenkling att de blir helt oanvändbara för varje försök till konstruktiv dialog, om de inte till och med blir fördummande. Till det kommer att inget av begreppen är definierat, eller snarare definierat på ett stort antal skilda sätt, varför de tenderar att betyda vitt skilda saker beroende på vem som uttrycker dem.

Den mänskliga naturen

Det finns rimligen ett djupt mänskligt behov av att känna gemenskap. Alltsedan vi rörde oss på savannen i den lilla flockens skydd fram till gemenskapen vi idag kan känna med familjen, vännerna, grannarna, hemorten, landskapet, Sverige etcetera så vidare stärkts av banden med andra och vi har på olika sätt anpassat oss till gemenskapen för att undvika att bli utstötta.

Något som inte alla tänker på är att gemenskap per definition är exkluderande. ”Vi örebroare” exkluderar Hallsbergsbor på samma sätt som ”vi i vårt parti” exkluderar dem som tillhör/stödjer andra partier. Poängen är att även om vi vill visa alla människor samma respekt, tillskriva dem samma värdighet och inte ringakta någon, så är alla människor inte lika viktiga för oss. Det måste finnas en gradering. Charles-Louis de Secondat Montesquieu drog denna briljanta slutsats för ca 300 år sedan:

“A truly virtuous man would come to the aid of the most distant stranger as quickly as to his own friend. If men were perfectly virtuous, they wouldn’t have friends.”

Globalism eller nationalism?

För att undvika att hamna i fördumningsfällan som beskrivs ovan, låt oss konstatera att bägge riktningarna på olika sätt har uppenbara fördelar framför den andra.

Omständigheter som talar för ett nationellt inriktat synsätt

Historiskt sett har begreppet nationalstat varit framgångsrikt. Inom ramen för nationalstaten har man lyckat bygga rättssystem och politiska system som medborgarna i hög grad har accepterat och ställt sig bakom. Det har fungerat i det homogena Japan, i någorlunda homogena länder som de nordiska och även i länder där staten över tid har tvingat fram en homogenitet, som i Frankrike, Spanien eller Storbritannien.

Vi har även några exempel på framgångsrika smältdeglar som Australien, Kanada och USA. De kännetecknas av att flertalet medborgare har sökt sig dit och att även majoritetsbefolkningen har identifierat sig som inflyttare. Ursprungsbefolkningarna i dessa länder kan ofta vara av en annan uppfattning.

Omvänt, de statsbildningar som uppkommit utan hänsyn till demografin har visat sig fungera sämre. Vi kan se på länder vars gränser dragits av kolonialmakter tvärs genom olika etniska gruppers traditionella områden, men även på den Habsburgska dubbelmonarkin, Jugoslavien, eller för den delen Tjeckoslovakien.

Det ligger i sakens natur att ett land fungerar mer effektivt om befolkningen behärskar ett gemensamt språk. Undantaget som kanske bekräftar regeln är Schweiz som ju också har en federal struktur med högre grad av regionalt självstyre än något annat europeiskt land.

Många av oss har en positiv syn på olika gruppers önskan om självständighet eller självbestämmande. Det kan röra sig om kurder, katalaner, skottar eller för den delen samer. Analogt borde samma sympati gälla för fransmän, tyskar eller norrmän.

Relationerna mellan de nordiska länderna har under lång tid varit mycket goda, inte minst med tanke på vår gemensamma blodiga historia. Det finns också starka kulturella band och stora likheter mellan våra länder. Men vi är likväl fem länder, med fem valutor. Ifråga om synen på Nato, EU och Euron så har vi valt fyra skilda vägar (endast Norge och Island har gjort samma val) och man kan anta att en nordisk stat ligger väldigt långt borta. Men när fem så pass närbesläktade länder spretar så mycket sinsemellan, vilka blir konsekvenserna av att bygga en europeisk överstat bestående av ett trettiotal länder eller fler?

Omständigheter som talar för ett mer överstatligt synsätt

Från Västroms fall år 410 fram till 1945 kännetecknades Västeuropa av avsaknad av överstatlighet. 1 500 år av exempellöst intensiva konflikter. Ingen härskare böjde på nacken med mindre än att dennes armé besegrades eller inför omedelbart hot om att så skulle ske.

Den stora förändringen efter 1945 är att alla europeiska makter, även de stora som Frankrike, Italien, Storbritannien eller Tyskland, i någon mån har tvingats att böja lite på nacken. Inte inför hot om krig, utan drivna av insikten i att fördjupat samarbete och samordning ger fördelar. Den fria rörligheten inom EU ger människor möjligheten att flytta hit, men ger även svenskar möjligheten att flytta ut. Vårt land är mer exportberoende än de flesta. Hur hade våra exportmöjligheter utvecklats om nationellt sinnade stater i Europa fritt kunnat utnyttja tullar och/eller andra handelshinder för att gynna den egna ekonomin?

I september 2018 uppstod en situation där Kinas ambassad krävde en ursäkt från UD samt att Sverige skulle straffa några poliser. Det hade att göra med händelsen då en grupp kinesiska turister avvisades från ett vandrarhem i centrala Stockholm. I den multipolära världen som vi nu ser växa fram, bör vi inte begå misstaget att tro att ett land om tio miljoner invånare klarar sig bäst på egen hand. Som exempel skulle en handelskonflikt Kina/Sverige kunna bli ytterst allvarlig för oss, medan motsvarande konflikt Kina/EU kanske inte ens skulle bli av, eller, i värsta fall mellan någorlunda jämnstarka parter. Man kan föra ett analogt resonemang avseende militär förmåga, där Sverige under lång tid har anlagt ett i hög grad nationalistiskt synsätt (vilket för författarens del leder till slutsatsen att vi bör gå med i Nato, men detta ligger utanför resonemanget i denna text).

Några saker vi skulle behöva mindre av i debatten – i syfte att motverka tendenser till polarisering

  • I samband med de svåra bränderna sommaren 2018 skrev en representant för Liberalerna en artikel med rubriken: ”Bränderna visar att nationalstatens tid är över”. Bortsett från att påståendet är direkt felaktigt, naturligtvis kan nationalstater samarbeta även kring skogsbränder, så skrämmer det livet ur alla dem som känner trygghet i och tillit till nationalstaten.
  • En representant för Sverigedemokraterna uttryckte i riksdagen den 1 maj 2019 att ”EU-flaggan i riksdagens kammare är ett hån mot svensk demokrati!”. En minst sagt underlig kommentar givet att EU-medlemskapet var en direkt följd av en folkomröstning och att svenskarnas stöd för EU-medlemskapet under en rad av år har varit starkt
  • I Vänsterpartiets partiprogram finns återkommande kritik av den överstatlighet som kommer med EU. Partiets långsiktiga mål lär vara att Sverige ska lämna unionen även om man för närvarande (maj 2019) har satt kravet på ”paus”. Partiet är visserligen trovärdigt när man säger att man har andra bevekelsegrunder än Brexit-anhängarna men man tycks ha lika lite aning om vad som ska komma i unionens ställe.
  • År 2011 släpptes nyheten att Centerpartiledaren Annie Lööf stod bakom idén om ett Sverige med 40 miljoner invånare. Även om nyheten var falsk (Lööf sade verkligen inte detta, det var ett långsökt resonemang kring Kanadas utveckling över lång tid som låg bakom ett påstående från SVT) så bidrog nyheten i hög grad till att nagga på tilliten i vårt samhälle.

Det finns säkert fler exempel, men jag vill inte trötta läsaren mer än nödvändigt.

Det som våra politiska företrädare bör ta till sig är att inte begå misstaget att tro att frågor av denna typ lämpar sig för förenklade resonemang. Vi kan se legitima skäl för skepsis mot överstatlighet likaväl som det finns legitima skäl för ökad överstatlighet. Förstör inte en så pass viktig fråga genom slarvigt agerande. Slarvet driver polarisering!

Det gäller oavsett om man tänker ”nationalistiskt” (som S/MP gör i försvarsfrågor eller som V och SD i väldigt många frågor) eller ”globalistiskt”, (t ex som Alliansen/f d Alliansen resonerar om EU eller NATO).

Författaren är egen företagare och reservofficer.

Svenska gerillapiloternas attack 50 år

Några av Sveriges tidigaste fallskärmsjägare, den stående är Thore Samuelsson. BILDKÄLLA: TS/FJS

Drygt 60 år senare tog jag denna bild av Thore Samuelsson i samma typ av plan, en Dakota.

Den 22 maj 1969 blev en handfull svenskar av stort medialt intresse. De var frivilliga i Biafras unga flygvapen och leddes av Carl Gustaf von Rosen, med krigserfarenhet från Etiopien och Finland. Tillsammans med fyra andra gerillapiloter lyckades han slå ut flera sovjettillverkade stridsflygplan på marken i syfte att stoppa deras angrepp mot civila. Men i Biafrakriget spelade även andra svenskar en roll, som Thore Samuelsson.

Lennart Westberg och jag har skrivit om gerillapiloterna, vars första attack skedde för nu 50 år sedan, i vår bok Svenskar i krig efter 1945. Vi var och är rätt förbluffade över hur lite dessa piloter på senare år har skildrats i böcker, på TV etc. Deras insatser med små raketförsedda sportflygplan (tillverkade i Malmö) mot sovjetiska MiG och Iljusjin är i en klass för sig. Det är också intressant hur konceptet att anfalla flygbaser med oansenliga plan uppkom. Hade de fem svenskarna i Biafra Air Force (BAF) varit exempelvis britter eller amerikaner hade vi nog sett en spelfilm om dem för länge sedan. Apropå britter, den brittiska regeringen stödde, liksom den sovjetiska, i stort sett kriget mot Biafra.

Men bakom gerillapiloternas insats fanns det andra. Syftet med att slå ut nigerianska stridsflygplan på marken var att möjliggöra flygningar med hjälpsändningar. I det senare arbetet deltog andra svenskar, till exempel från Fallskärmsjägarskolan (FJS) i Karlsborg. Jag intervjuade för vår bok en tidigare rustmästare vid FJS, Thore Samuelsson. Han berättade för mig hur han var med om att överlämna "ett par hundra materielfallskärmar" från FJS till von Rosen. Där slutade inte Samuelssons insats utan han for sedan ner själv till området med fyra kollegor (inte bara från FJS), som tillfälligt anställda vid Svenska Röda Korset. Här ska direkt sägas att de inte sysslade med krigföring, men icke desto mindre var de enda svenskarna som dog i Biafrakriget tre från Röda Korsets Biafragrupp.

Bildparet här ovanför fick tyvärr inte plats i boken utan jag lägger istället ut dem här med anledning av 50-årsminnet av Biafrakriget. Vill du läsa mer om svenskarna i det och andra krig i modern tid? Vår bok Svenskar krig efter 1945 säljs i pocket både i bokaffärer och hos nätbokhandlare.

Försvarsberedningen – några kommentarer

av Karlis Neretnieks

Nedanstående inlägg är en bearbetad och utvidgad version av den jag publicerade på min blogg www.karlisn.blogspot.se den 15 maj. KN

Försvarsberedningen har, i mina ögon, levererat en i allt väsentlig bra och väl genomarbetad rapport. Förhoppningsvis kommer huvuddelen av de föreslagna åtgärderna kunna genomföras. Det trots de just nu pågående politiska piruetterna rörande finansieringen. En tydlig majoritet av de partier som deltog i beredningsarbetet är ju ändå överens om inriktningen. Genomförs beredningens förslag kommer Sveriges försvarsförmåga att öka – dock inte till en nivå som motsvarar behoven, varken i dagens eller morgondagens säkerhetspolitiska miljö.

Den stora bristen i rapporten är att den inte bäddar för högre försvarsanslag efter 2025. Detta måste betraktas som tämligen förvånande då det i beredningen fanns en politisk majoritet (M, KD, C, L och SD) för att på längre sikt, mot 2030, öka anslagsnivån till ca 2 % av BNP. En helt nödvändig utveckling då den nivå som beredningen utgått ifrån som mål till 2025,  1,5 % av BNP, kommer att innebära fortsatta allvarliga luckor i vår operativa förmåga. Med ledtider på ofta tio år för materielanskaffning, rekrytering och utbildning av personal, hade det funnits skäl att redan nu avdela en mindre pott med pengar för att vidta förberedelser inför framtida högre anslagsnivåer. Det hade kunnat vara åtgärder som t ex börja projektera vissa materielsystem, begära bygglov och genomföra miljöprövningar för framtida ökad verksamhet. Måttligt kostnadskrävande förberedelser, men ofta väldigt tidsödande. Rapporten ger därför intrycket av ett halvfärdigt projekt, man lägger en god grund men förbereder inte fortsättningen av bygget.

Bara för att nämna två uppenbara behov som tydligt framgår av beredningstexten, men som inte heller på lång sikt kan tillgodoses inom ramen 1,5 % av BNP. Flottan behöver utökas med en ”västkustflottilj” för att kunna bidra till att skyddet av importsjöfarten. Något som den idag inte mäktar med om den samtidigt ska verka i Östersjön, antalet fartyg räcker inte. Armén behöver ytterligare minst en brigad för att göra det trovärdigt att Norrland kan försvaras. Två brigader utgångsgrupperade i Norrland (och utbildade för att verka där) är också en förutsättning för att kunna avdela en brigad för insatser i Finland. Något som beredningen föreslår, men som nu klingar väldigt ihåligt. Finländska läsare lär knappast undgå att notera denna diskrepans mellan ord och verklig förmåga. Att dessa två åtgärder inte skulle hinna realiseras inom den kommande försvarsbeslutsperioden, oberoende av ekonomisk nivå, är klart. Däremot hade det varit lämpligt att nu vidta förberedelser som gjort det möjligt att ha dessa förmågor på plats omkring 2030, om man kunnat planera för en högre anslagsnivå efter 2025. Förutom de två exemplen på behov av operativa förmågor krävs det också en anslagsnivå på avsevärt högre än 1,5 % av BNP för att efterhand kunna omsätta sådan materiel som blir föråldrad omkring 2030 och strax därefter – det måste planeras redan nu.

Med detta sagt om den stora svagheten i beredningens rapport, frånvaron av en inriktning mot ytterligare höjda anslag efter 2025, tycker jag att de åtgärder som föreslås inom ramen för de nu aktuella en och en halv procenten, är i huvudsak ändamålsenliga och väl avvägda. Det även om organisationen också framgent kommer att vara alltför liten för att på ett trovärdigt sätt vara krigsavhållande (avskräckande). Den kommer dock att bli krigsanvändbar, ett stort framsteg jämfört med läget idag. Något som i sig bidrar till att höja tröskeln för ett eventuellt angrepp mot Sverige.

Tonvikten på de föreslagna åtgärderna ligger på att maximalt utnyttja redan anskaffad materiel, etablerade förbandsstrukturer och befintliga anläggningar. Existerande stridsfordon renoveras, korvetterna ges adekvat luftvärnsförmåga, fler vapen anskaffas till JAS-systemet, förrådsställd materiel förbandssätts m  fl liknande åtgärder. Förbanden bemannas fullt ut genom en utökning av antalet värnpliktiga. De områden där det främst föreslås en utökning av organisationen kanske inte är de mest rubrikskapande, logistik, ledning och indirekt eld, men de utgör en förutsättning för att övriga förband överhuvudtaget ska fungera och kunna komma till verkan.

Ur operativ synvinkel framstår den föreslagna förstärkningen på Gotland, upprättandet av en brigad i Skåne och utbyggnaden av Flygvapnets bassystem som de kanske mest betydelsefulla, förutom att krigsorganisationen blir operativt användbar och inte bara kan lösa begränsade taktiska uppgifter.

Det finns många enskildheter i beredningens rapport som skulle kunna kommenteras. Jag begränsar mig här till några få.

Att armén ska innehålla tre mekaniserade brigader, i stället för som nu två, känns på gränsen till självklart. Det finns tre presumtiva ”brigadplattformar” (P 7, P 4 och I 19) och redan idag tillgängliga stridsfordon räcker till en sådan organisationsförändring. Här är det främst en fråga om bemanning, något som kan lösas med ett ökat värnpliktsuttag. Beredningen har också tagit hänsyn till de behov av logistik och indirekt understöd som en brigadorganisation kräver. Att huvuddelen av förbanden i Stockholm samlas i en organisationsenhet och ges benämningen brigad, trots att den bara kommer innehålla två stridande bataljoner, är positivt. Det ger en tydligare struktur som underlättar såväl ledning, utbildning som logistik. Att ett av världens äldsta förband ”Livgardesbrigaden”, som funnits sedan 1522, därmed återuppstår som ett högre förband är också välkommet. Det går alltid att diskutera vad historia betyder, men det är sannolikt inte oväsentligt för personalens motivation och som en signal utåt. ”The Guards Brigade” eller ”The Life Guards” har en av oss ofta underskattad klang utomlands. (Som kuriosa: i Ryssland återuppsattes nyligen det av Peter den store, år 1683, grundade Preobrazjenskij-gardet).

Den beskrivna utvecklingen av marinen framstår som klart oroande. Visserligen tillförs en ubåt, korvetterna ges robotluftvärn och en amfibiebataljon sätts upp på Västkusten, det är bra. Det är dock svårt att värja sig mot intrycket att beredningen haft svårt att bestämma sig för vilken typ av marin vi behöver, och vilka uppgifter den ska lösa. Åtskilliga av flottans fartyg faller också för åldersstrecket omkring 2030, förberedelser för att ersätta dessa måste påbörjas i denna period. Här, om någonstans, framträder behovet av en mer långsiktig inriktning, och ökade anslag, väldigt tydligt.

Flygvapnets utveckling är den som beskrivs tydligast. Kanske naturligt då den i huvudsak är knuten till ett dominerande vapensystem, JAS, och att projektet löper över mycket lång tid. Här är det glädjande att beredningen sett till helheten, inte bara plattformarna, utan också till vad som krävs för att systemet ska kunna verka. Skrivningarna som pekar på att bassystemet bör byggas ut visar tydligt på att förmågan till nationellt försvar är prioriterad , flygvapnets överlevnad och uthållighet vid ett angrepp måste säkerställas.

Återupprättandet av F 16 i Uppsala som en fullvärdig flygflottilj känns också välmotiverat. Det ger inte bara möjligheter till att öka antalet stridsflygdivisioner i Flygvapnet, utan skapar även förutsättningar till en flexiblare basering. Här bör också noteras de möjligheter som en utbyggd basorganisation i Mellansverige innebär för att kunna ta emot utländsk hjälp, och för att skapa ett bakre basområde för finska flygstridskrafter.

Hemvärnets ökade betydelse framgår genom de betydande satsningar på bemanning och kvalificerad beväpning som föreslås.  En helt rimlig inriktning med hänsyn till behovet av markstridsförband över ytan och nödvändigheten att kunna möta olika typer av ”hybridhot”. Det snabbt och i alla delar av landet. Det som däremot framstår som oklart är hur denna utveckling av Hemvärnet ska ledas och genomföras i praktiken. Samtidigt som det framhålls att Hemvärnet självständigt ska kunna göra prioriteringar och identifiera behov pekar den föreslagna utvecklingen på behovet av just motsatsen. Ju mer kvalificerad beväpning och betydelsefullare roll Hemvärnet ges i markstriden, desto större kommer samordningsbehovet med armén i övrigt att bli.  Behovet av att gemensamt planera utbildning, utnyttjande av skjutfält och utbildningsanordningar, samordna materielförsörjning och utveckla gemensamma ledningsmetoder, kommer att öka. Även befälsförsörjningen kommer behöva samordnas i större utsträckning än idag med hänsyn till de ökade krav som kommer att ställas på Hemvärnet. Det kommer också behövas fler aktiva officerare på olika chefsbefattningar i Hemvärnet. Att då ge Hemvärnet en självständigare roll i förhållande till övriga markstridsförband känns oövertänkt. Här uppstår känslan att jakten på politiska ”popularitetspoäng” hos dem som frivilligt engagerar sig i Försvarsmakten slagit igenom på ett olyckligt sätt. Vi riskerar att få två arméer med dubblerade funktioner och inbördes konkurrens. Knappast det bästa sättet att använda knappa resurser.

Den idag stora bristen på officerare, och än mer så imorgon, har lett till att beredningen kommit upp med ett förslag om hur vi ska modifiera dagens officersutbildningssystem med en utvecklad variant av ”Särskild officersutbildning” (SOFU). Det både för att bredda rekryteringsbasen som för att snabbare fylla upp organisationen. Man skissar på en modell där officersutbildningen skulle inledas med att alla blivande officerare, aktiva som reserv, genomför en fullständig värnpliktsutbildning vilken efterföljs av en ”befälskurs” på ca ett år, inriktad mot uppgiften att leda lägre förband i krig. Det skulle leda till att alla kan krigsplaceras efter två år. De officersaspiranter som redan har en akademisk utbildning skulle då kunna utnämnas till officerare och anställas. De som saknar akademisk utbildning skulle gå vidare till Försvarshögskolan för akademiska studier, för att när de är genomförda bli utnämnda till officerare. Reservofficerarna krigsplaceras efter genomförd ”befälskurs” och återgår till sin civila gärning, ungefär som idag. Sannolikt skulle den så kallade verksamhetsförlagda utbildningen vid Försvarshögskolan då kunna kortas eller utgå, den är ju i huvudsak genomförd. Även de som av olika skäl hoppar av utbildningen vid Försvarshögskolan, tämligen många, skulle därmed också vara krigsplaceringsbara. Sammantaget, ett större antal krigsplaceringsbara officerare. Ytterligare en bonus vore att ”befälskursen” med denna modell skulle få ett så stort elevantal att det vore möjligt att i större utsträckning bedriva övningar där eleverna kan öva med varandra inom ramen för lägre förband, och inte alltid vara beroende av extern övningstrupp. Det skulle också finnas skäl, och möjlighet, att avdela särskilt kompetenta officerare för att leda ”befälskursen”. Modellen skulle innebära en stor skillnad mot dagens tämligen plottriga system med små grupper av olika elevkategorier som vid olika tidpunkter ska ges målinriktad ”plutonchefsutbildning” (motsvarande). Intressant nytänkande av beredningen.

Slutligen, det inledande kapitlet i beredningens rapport som beskriver svårigheterna med att göra säkerhetspolitiska bedömningar är mycket väl värt att läsas. Slutsatsen Förhoppningar om att ett återtagande av förmåga ska kunna ske i rätt tid när utvecklingen försämras har historiskt inte visat sig infrias, varken i ett svenskt eller internationellt perspektiv” borde vara en tankeställare för många som har, eller har haft, inflytande på Totalförsvarets utveckling.

Beredningen har gjort ett gott arbete inom givna, eller det man trodde var givna, ramar. Ordföranden Björn von Sydow och huvudsekreteraren Tommy Åkesson, med medhjälpare, förtjänar där beröm. Frånvaron av en långsiktig inriktning mot ytterligare ökade försvarsanslag efter 2025, är dock ytterst olycklig. Risken är dock överhängande att det beredningen lagt en god grund för, ett trovärdigt totalförsvar, inte kommer att kunna förverkligas inom överskådlig tid. Något som inte bara påverkar vår egen försvarsförmåga, utan också hur utlandet, såväl presumtiva givare av militärt stöd som en eventuell angripare, bedömer seriositeten i svensk säkerhetspolitik.

Författaren är generalmajor och ledamot av KKrVA.

Det ökande glappet

Reflektion

Under den gångna veckan, V920, publicerade försvarsberedningen sin rapport "Värnkraft". Försvarsberedningens rapport kom dock överskuggas av de borgerliga partiernas avhopp i det absoluta slutskedet av försvarsberedningens arbete. Avhoppet skedde maa. avsaknaden av garantier kring en stabil finansiering av de föreslagna åtgärderna i försvarsberedningens rapport. Beredningens rapport och slutsatser kommer beröras i ett antal inlägg på denna blogg under året. Detta inlägg kommer dock beröra hotbild och finansiering.

Sedan 2014 har retoriken från myndigheter, statsråd och regering varit att det råder ett försämrat/förändrat säkerhetsläge/normalläge. Detta säkerhetsläge/normalläge tas årligen upp vid olika myndighetsrapporter och sammankomster som s.k. talepunkter från statsråd. Således kan en slutsats bli att säkerhetsläget kontinuerligt förändras till de sämre (vilket även förefaller vara våra grannländers slutsats mtp. dess ökade försvarsanslag). Dock uteblir substantiella satsningar som förändrar t.ex. Försvarsmaktens s.k. insatsorganisation, då den fortsatt är densamma i numerär samt organisering som under tidpunkten när Försvarsmaktens implicita huvuduppgift var att genomföra olika former av operationer inom ramen för utlandstjänst och inte nationellt försvar.

Våra grannländer följer noggrant utvecklingen i Sverige, men även mer fjärran länder då Sveriges geografiska position gör oss till ett nyckelområde i den nu pågående intressekonflikten d.v.s. Sverige utgör både ett geo- och militärstrategiskt viktigt område för betydligt fler länder och intressenter än oss själva. Dessa uteblivna satsningar kring en stats mest basala områden, skyddet av dess egna territorium och medborgare, med en retorik kring ett kontinuerligt försämrat säkerhetsläge får anses urholka trovärdigheten kring staten Sveriges förmåga att upprätthålla sin integritet.

De konkreta åtgärderna som går att konstatera under de senaste åren är att en rad bilaterala avtal ingåtts inom säkerhetsområdet, samt att ett antal multilaterala till del fördjupats. Dock utgöra inte dessa avtal, officiellt, någon säkerhetsgaranti utan de medger att nationen Sverige kan ta del av erfarenheter, genomföra övningar m.m. Ur ett raljant perspektiv skulle de gå att säga att staten Sverige snärjer in sig i otaliga samarbeten som inte ger något, men på ytan ser de bra ut i förhållande till ett försämrat säkerhetsläge. Således skulle de gå att säga att säkerhetssamarbeten är som opium för folket.

I detta perspektiv skulle NATO förespråkare kunna säga låt oss gå med i NATO. Dock vill jag hävda att NATO utgör inte den säkerhet och garant för säkerhet som vill påskinas, vilket kommer beröras på denna blogg i ett senare inlägg. Den enda garantin för NATO kollektiva säkerhetsgaranti, artikel 5, gentemot en högteknologisk motståndare vid högintensiv strid, just nu, får anses vara förmågan att kunna påverka en motpart med kärnvapen. Vilket i grunden beror på den ökade mängden medlemmar i alliansen vilket ökar storleken på arean som skall kunna försvaras. Således tar en stat inte med sig något i den kollektiva försvarsförmågan urholkas gradvis trovärdigheten i den kollektiva säkerhetsgarantin. Detta innebär om Sverige skulle gå med i NATO, krävs det en omfattande upprustning maa. av vår stora land- och sjöarea. Vilket i förlängningen innebär att oaktat NATO medlemskap eller ej krävs det att vår egen försvarsförmåga kraftigt måste ökas.

Därmed har staten Sverige blivit en s.k. "säkerhetskonsument". Vårt geo- och militärstrategiska läge samt vår oförmåga att omhänderta det, har gjort att vi just nu parasiterar på andras förmåga att kunna försvara oss. Dock kommer det för eller senare en brytpunkt då varken de runt i kring oss kan försvara oss, ej än mindre vill göra det. Varvid det krävs att vi, Sverige, måste agera för att kunna vara trovärdig. Under det s.k. kalla kriget utgjorde Sverige det s.k. nordvästra flankskyddet, vilket vi fortsatt borde kunna göra med vår nuvarande ekonomiska förmåga. Därav anser undertecknad att vår integritet som en trovärdig stat kan vara på väg att urholkas i det internationella sammanhanget, om vi inte agerar i denna säkerhetsfråga.

Då vi, Sverige, ej förefaller kunna omhänderta denna uppgift innebär det i förlängningen att vi riskerar bli en vasallstat för endera part i den nu pågående säkerhetskonflikten. Det vill säga klarar vi ej av att upprätthålla vår egen integritet blir vi påverkansbar. Vilket i förlängningen innebär att någon annan kommer diktera de säkerhetspolitiska villkoren för oss. Således bör den parlamentariskt tillsatta kommissionen avseende Sveriges försvarsförmåga åhöras. Sammantaget innebär detta att stunden är kommen för våra folkvalda att se sanningen i vitögat avseende det s.k. försämrade säkerhets- och normalläget, som så ofta anföras av dem.

Have a good one! // Jägarchefen

Försvarsberedningens rapport – ett första intryck



En första (snabb) genomläsning ger en blandad bild. Här mina spontana intryck. Först några övergripande kommentarer därefter vissa detaljsynpunkter. Det är ett gediget arbete som utförts. Genomförs beredningens förslag kommer Sveriges försvarsförmåga att öka - dock inte till en nivå som motsvarar behoven i dagens och morgondagens säkerhetspolitiska miljö.  Nedanstående synpunkter utgår från att beredningens förslag realiseras, trots de politiska piruetter vi just nu ser avseende finansieringen av det som beredningen föreslår.

Den stora bristen i utredningen är att man i arbetet inte lyckats enas om att det på sikt, mot 2030, krävs ytterligare satsningar för att skapa ett trovärdigt försvar. Det innebär att även om beredningens förslag genomförs fullt ut kommer det finnas allvarliga luckor i vår operativa förmåga. Visserligen var beredningens uppdrag att titta på perioden 2021-25, där den föreslagna nivån på 1,5 % av BNP kanske kan ses som rimlig med hänsyn till den tid det tar att omsätta pengar i förmåga. Dock, med de ledtider som finns, ofta tio år, för att anskaffa materiel, utbilda personal, begära bygglov mm, krävs längre inriktningsperioder än 5 år – den komponenten saknas. Att man politisk inte vill binda upp sig ekonomiskt genom att lova stora framtida satsningar är förståeligt. Det hade dock varit fullt möjligt att avdela vissa medel för att vidta måttligt kostnadskrävande förberedelser, t ex miljöprövningar, göra projektförberedelser för anskaffning av olika typer av materiel, öka officersrekryteringen etc. Åtgärder som bäddat för att eventuella ytterligare förstärkningar av försvarsanslaget 2025, som det tycks finnas en politisk majoritet för, lett till utfall omkring 2030. Nu kommer utfall av eventuella ytterligare förstärkningar av försvarsanslaget 2025 skjutas fram till 2035, eller senare. Förutom att en sådan långsiktig inriktning skapat stabilare planeringsförutsättningar för Försvarsmakten hade det också visat att Sverige bygger en försvarsförmåga där vi kan bidra till säkerheten i vårt närområde, och inte även fortsatt vara en säkerhetskonsument på andras bekostnad. Rapporten ger därför intrycket av ett halvfärdigt projekt där ”konsensusnivån” 1,5 % av BNP, eller 84 miljarder, blivit styrande i stället för frågeställningen ”hur bör en krigsavhållande försvarsmakt se ut, vad kan och bör vi göra i närtid, vad krävs på sikt och hur kan vi förbereda det?”. Den sista delen av frågan är obesvarad.

Bara för att nämna två uppenbara och behov som tydligt framgår av beredningstexten, men som inte heller på lång sikt kan tillgodoses inom ramen för 1,5 %. Flottan behöver utökas med en ”västkustflottilj” för att bidra till att skydda importsjöfarten, samtidigt som andra delar av flottan ska kunna verka i Östersjön. Armén behöver ytterligare minst en brigad för att göra det trovärdigt att Norrland kan försvaras. Två brigader utgångsgrupperade i Norrland (och utbildade för att verka där) är också en förutsättning för att kunna avdela en brigad för insatser i Finland – något som beredningen föreslår, men som nu klingar väldigt ihåligt. Att dessa två åtgärder inte skulle hinna realiseras inom den kommande försvarsbeslutsperioden, oberoende av ekonomisk nivå, är klart. Däremot hade det vara möjligt att nu vidta förberedelser som gjort det möjligt att ha dessa förmågor på plats omkring 2030, om man kunnat planera för en högre anslagsnivå efter 2025. Förutom de två konkreta exemplen på behov av ökade förmågor krävs det också en anslagsnivå på avsevärt högre än 1,5 % för att efterhand kunna omsätta sådan materiel som blir föråldrad omkring 2030 och strax därefter, det måste planeras redan nu. 

Med detta sagt om den stora svagheten i beredningens rapport, frånvaron av en inriktning mot höjda anslag efter 2025, ska det framhållas att de åtgärder som föreslås inom ramen för de nu aktuella en och en halv procenten, i mina ögon, är ändamålsenliga och väl avvägda. Även om organisationen också framgent kommer att vara alltför liten för att ge en trovärdig avskräckande förmåga så kommer den att bli krigsanvändbar – ett stort framsteg jämfört med läget idag. Tonvikten på de föreslagna åtgärderna ligger på att utnyttja redan anskaffad materiel, existerande förbandsstrukturer och befintliga anläggningar till det yttersta. Existerande stridsfordon renoveras, korvetterna ges adekvat luftvärnsförmåga, fler vapen anskaffas till JAS-systemet, förrådsställd materiel förbandssätts m fl liknande åtgärder. Förbanden bemannas fullt ut genom en utökning av antalet värnpliktiga. De områden där det främst föreslås en utökning av organisationen kanske inte är de mest publikknipande, logistik, ledning och indirekt eld, men de utgör en förutsättning för att de övriga förbanden överhuvudtaget ska fungera och kunna komma till verkan.

Ur operativ synvinkel framstår den föreslagna förstärkningen på Gotland, upprättandet av en brigad i Skåne och utbyggnaden av Flygvapnets bassystem som de kanske mest betydelsefulla – förutom att krigsorganisationen blir operativt användbar och inte bara taktiskt.

Det finns många enskildheter i beredningens rapport som skulle kunna kommenteras. Jag begränsar mig här till några få.

Att armén ska innehålla tre mekaniserade brigader känns på gränsen till självklart då det finns tre presumtiva ”brigadplattformar” (P 7, P 4 och I 19) och tillgången på stridsfordon tillåter det. Här är det främst en fråga om bemanning, något som kan lösas med ett ökat värnpliktuttag. Beredningen har också tagit hänsyn till det behov av logistik- och indirekt understöd som en brigadorganisation kräver. Att även förbanden i Stockholm benämns brigad, trots att det är bara är fråga om två stridande bataljoner får väl hänföras till den politiska reflexen att vilja ge sken av mer omfattande åtgärder än vad som motsvaras av verkligheten (inget parti undantaget). Dock, även om benämningen brigad kan vara missvisande ger det dock en struktur, ledning, logistik mm, som ökar förbandets förmåga. Det är positivt.

Utvecklingen av marinen framstår som oroande. Visserligen tillförs en ubåt, korvetterna ges robotluftvärn och en amfibiebataljon sätts upp på Västkusten men det är svårt att värja sig mot intrycket att beredningen haft svårt att bestämma sig för vilken typ av marin vi behöver, och vilka uppgifter den ska lösa. Här, om någonstans, framstår behovet av en mer långsiktig inriktning (och ökade anslag) som helt nödvändig. I brist på medel för både omsättning av dagens korvetter såväl som för en utökning av antalet fartyg tycks lösningen just nu vara ”vi seglar vidare med det vi har, sen får vi se”.

Flygvapnets utveckling är den som beskrivs tydligast. Kanske naturligt genom att den i huvudsak är knuten till ett dominerande vapensystem, JAS, och att projektet löper över en mycket lång tidsperiod. Här är det glädjande att beredningen sett till helheten, inte bara plattformarna, utan också till vad som krävs för att systemet ska kunna verka. Skrivningarna som pekar på att bassystemet ska byggas ut visar tydligt på att förmågan till nationellt försvar är prioriterad – flygvapnets överlevnad och uthållighet vid ett angrepp måste säkerställas.   

Hemvärnets ökade betydelse framgår genom de betydande satsningar på bemanning och kvalificerad beväpning som föreslås.  En helt rimlig inriktning med hänsyn till behovet av markstridsförband över ytan och nödvändigheten att kunna möta olika typer av ”hybridhot”. Det snabbt och i alla delar av landet. Det som däremot framstår som oklart är hur denna utveckling av Hemvärnet ska kunna ske i praktiken. Samtidigt som det framhålls att Hemvärnet självständigt ska kunna göra prioriteringar och identifiera behov pekar den önskade utvecklingen på motsatsen. Ju mer kvalificerad beväpning, mer krävande uppgifter och betydelsefullare roll i markstriden desto större kommer samordningsbehovet med armén bli vad avser utbildning, utnyttjande av skjutfält, samordnad materielförsörjning, utbildning, ledningsmetoder och befälsförsörjning. Det accentueras dessutom av att beredningen också föreslår att det ska skapas lokalförsvarsförband vars uppgifter till del kommer vara likartade med Hemvärnets. Här får jag känslan att jakten på politiska ”popularitetspoäng” slagit igenom på ett olyckligt sätt – vi riskerar att få två arméer med dubblerade funktioner och inbördes konkurrens. Knappast det bästa sättet att använda fåtaliga resurser eller skapa hög effektivitet.

Den idag stora bristen på officerare, och än mer så imorgon, har lett till att beredningen kommit upp med ett förslag om hur modifiera dagens officersutbildningssystem med en utvecklad variant av ”Särskild officersutbildning” (SOFU). Man skissar på en modell där officersutbildningen ska inledas med att alla blivande officerare, aktiva som reserv, ska genomföra en fullständig värnpliktsutbildning som efterföljs av en befälskurs på ca ett år inriktad mot uppgiften att leda lägre förband i strid. Det skulle göra att de ”officersaspiranter” som redan har en akademisk utbildning skulle kunna utnämnas till officerare direkt efter befälskursen. De som saknar akademisk utbildning skulle gå till Försvarshögskolan för akademiska studier, för att när de är genomförda bli utnämnda till officerare. Reservofficerarna återgår till sin civila gärning. Modellen intressant då den innebär att alla berörda skulle kunna krigsplaceras på lägre nivåer (där bristen idag är som störst) två år efter påbörjad militär utbildning, istället som idag efter först fyra år när det gäller aktiva officerare. Sannolikt skulle därmed den så kallade verksamhetsförlagda utbildningen vid Försvarshögskolan också kunna kortas ned eller utgå, den är ju i huvudsak genomförd. Även de som av olika skäl hoppar av utbildningen vid Försvarshögskolan, tämligen många, skulle därmed också vara krigsplaceringsbara. Ytterligare en bonus är att ”befälskursen” skulle ha ett så stort elevantal, nå en kritisk massa, att det var möjligt at bedriva övningar där eleverna kan öva med varandra, och inte alltid vara beroende av extern övningstrupp. Det skulle också finnas skäl och möjlighet avdela särskilt kompetenta officerare för att leda kursen. Det vore en stor skillnad mot dagens tämligen plottriga system med små grupper av olika elevkategorier som vid olika tidpunkter ska få tillfälle till målinriktad ”plutonchefsutbildning” (motsvarande). Intressant nytänkande av beredningen.

Sammantaget. Beredningen har gjort så gott man kan inom givna ramar, och det har man gjort bra. Ordföranden Björn von Sydow och huvudsekreteraren Tommy Åkesson, med medhjälpare, förtjänar där stort beröm. Det finns alla skäl att ta åt sig beredningens förslag. Det stora, och olösta, problemet är att det saknas en långsiktig och tydlig ekonomisk inriktning, mot 2030, med ytterligare ökade anslag. Något som lett till att det hus man var satt att bygga, ett trovärdigt försvar, bara kommer att bli halvfärdigt.

                                                                 *****

P.S. Det finns åtskilligt mer att skriva. Jag ber att få återkomma med andra aspekter senare, bland annat med en analys av vilken operativ förmåga den föreslagna organisationen kan tänkas få.

Avd IV sammanträder 15 maj

Kungl Krigsvetenskapsakademiens avdelning IV sammanträder onsdagen den 15 maj 2019 kl 15.30–16.15 på Försvarshögskolan, Drottning Kristinas väg 37. Lokal: Granatkastaren, plan 3 (ligger utanför sektionerat område, ingen besöksbricka erfordras).

Dagordning

  1. Sammanträdet öppnas (Ordf)
  2. Föregående avdelningsmötes protokoll (Sekr)
  3. Val av avdelningsfunktionärer (Valber)
  4. Disk kring bifogade förslag (3) till uppdaterade processer i akademien (Ordf)
  5. Orientering SES (Ordf)
  6. Referent till försvarsberedningens redovisning (avd IV ansvar) (Ordf)
  7. Sammanträdet avslutas (Ordf)

 
Anmälan om deltagande krävs ej.

 
Jan-Erik Lövgren
Ordförande avdelning IV

    Thomas Engevall
    Sekreterare
Sändlista

Samtliga ledamöter
Revisorer

Tysk ekonomisk fond för militärt försvar i Baltikum och Polen?

Foto: Shutterstock.comav Björn Körlof

Den tyske socialdemokraten och f d vice kanslern Sigmar Gabriel, har i en intervju i SvD den 6 maj framfört uppfattningen att Tyskland kraftigt behöver upprusta sitt militära försvar inför hotet från öst. Han gör i detta sammanhang en del intressanta ekonomiska beräkningar och framför förslag som i hög grad berör Polen och de baltiska staternas militära försvar.

Han anser att Tyskland behöver komma upp till NATO:s riktmärke om 2 % av BNP för försvarsutgifterna, vilket ju är ett beslutat mål för samtliga NATO-stater. Gabriel ser emellertid ett politiskt problem med en sådan kraftig ökning av det tyska försvaret. Problemet anser han dock, vilket är något förvånande, inte i första hand finns i eventuella ryska reaktioner, utan till den politiska känslighet som hänger samman med Tysklands allmänt dominerande ekonomiska och politiska ställning i EU och i Europa. Om Tyskland når målet om 2 % i närtid innebär det att de tyska försvarsutgifterna, räknat i svenska kronor, skulle öka från ca 480 miljarder till över 800 miljarder, alltså en ökning med ca 320 miljarder. En ökning på det sätt som målet om 2 % innebär skulle innebära att Tysklands försvarsmakt, enligt Gabriel, skulle få en påtagligt dominerande roll jämfört med omgivande EU- och NATO-stater. Gabriel antyder i intervjun att det kan väcka till liv historiska jämförelser som inte gagnar förtroendefulla relationer mellan Tyskland och övriga stater i EU och NATO.

För att minska riskerna med ogynnsamma politiska effekter i Tysklands omgivning föreslår Gabriel att Tyskland – för egen del – höjer försvarsutgifterna från nuvarande ca 1,2 % till 1,5 % av BNP, alltså med ca 120 miljarder kr. Det kan konstateras att enbart höjningen motsvarar avsevärt mer än en fördubblad svensk försvarsbudget.

För att likväl nå upp till NATO:s mål om 2 % föreslår Gabriel att den summa som motsvarar en höjning från 1,5 till normen om 2,0, d v s ca 200 miljarder kr, skall sättas in i en fond som skall användas för att finansiera försvaret av de baltiska staterna och Polen mot Ryssland. Denna fond får enligt Gabriels förslag gärna ha NATO-flagg, men det är enligt honom inte nödvändigt. Den militärpolitiska effekten av Gabriels förslag skulle dock bli att Tyskland realt övertog det ekonomiska ansvaret för en betydande del av försvaret hos de forna WP-staterna i Östersjöområdet.

Gabriels förslag innehåller flera inslag av både intressant och uppseendeväckande natur. Från säkerhetspolitiska utgångspunkter måste förslaget om ett kraftigt förstärkt försvar av Baltikum genom den tänkta tyska försvarsfonden ses som en tydlig varning till Putins Ryssland. Från svensk horisont kan konstateras att vid ett antagande om att de tänkta 200 miljarderna delas ungefär lika mellan Baltikum och Polen skulle de baltiska staternas försvar stärkas med ungefär 100 miljarder kr. årligen, vilket alltså motsvarar något mer än en fördubblad svensk försvarsbudget.

Beroende på vilken profil de militära satsningarna skulle få kan konstateras att Gabriels förslag också öppnar flera intressanta perspektiv vad avser samarbeten från svensk sida om krigsmaterielfrågor, även om Gabriel sannolikt tänkt sig att krigsmateriel i betydande grad skall beställas i Tyskland med finansiering i fonden.

Gabriels förslag måste karakteriseras som att det innebär en mycket kraftig förstärkning av försvaret i Baltikum och skulle innebära en påtaglig höjning av tröskeln mot angrepp från rysk sida. Denna tröskel har inom NATO länge ansetts som att den är låg och inbjuder till överraskande angrepp och fait-accompli-situationer.

En intressant aspekt av Gabriels idé är därför den tydliga geografiska prioritering han gör. Den kan inte gärna tolkas på annat sätt än att han ser hotet i Östersjöområdet som starkt uttalat. Det som också är något uppseendeväckande med Gabriels förslag är att han är så tydlig med att ange varifrån hotet kommer och med vilka medel han anser att det är nödvändigt att möta det. En kraftig förstärkning krävs, enligt honom, av de baltiska staternas och Polens försvar, något som dessa stater förefaller ha svårt att ekonomiskt mäkta med, och som därför kräver stöd i form av motsvarigheten till ca fyra svenska försvarsbudgetar årligen.

För svensk del kan två viktiga slutsatser dras av intervjun med den socialdemokratiske f d vicekanslern.

Den första är att Gabriel bedömer hotbilden i Östersjöområdet som allvarlig och det är en bedömning som alltså rör Sveriges omedelbara närområde.

Den andra är att Sverige inte kan dröja med att också självt ta ansvar för att söka bemästra det ökande säkerhetspolitiska hotet genom att nå målet om ca 2 % av BNP till vårt eget försvar.

Frågan är nu vilka slutsatser de svenska politiskt ansvariga drar av förslagen i den socialdemokratiske f d vicekanslerns intervju.

Författaren är tidigare generaldirektör och riksdagsledamot. Han är ledamot av KKrVA.

Något om tavelförsäljare

Reflektion

Ett av de mer flitigt diskuterade företeelserna under den senare delen av det s.k. kalla kriget i Sverige torde varit de s.k. "tavelförsäljarna". Historien kring "tavelförsäljarna" har sin början under 1970-talet, när Sverige valde att avskaffa visumtvånget för polska medborgare och Polen lättade på sina hårda utreseregler. Detta kom föranleda att bl.a. polska studenter tog sig till Sverige för att tjäna västvaluta, för att senare kunna växla dessa till polsk valuta och därmed mångdubbla sin vinst. I slutet av 1970-talet börjar polska medborgare genomföra försäljning av tavlor i ett antal svenska städer, marknaden kom relativt snabbt att mättas varvid några grupper med polska försäljare började sälja på den svenska landsbygden.1

De polska tavelförsäljarnas verksamhet på den svenska landsbygden förefaller väckt den svenska polisens misstänksamhet. Detta kom föranledda att säkerhetspolisen den 07NOV1979 genomförde ett tillslag mot en grupp tavelförsäljare vid en stugby i Tidaholm men även mot en kontorslokal i Stockholm. Bland det som beslagtogs hos tavelförsäljarna i Tidaholm fanns kartor med inritade markeringar som kunde misstänkas vara av militär betydelse. Kort därefter greps även en tavelförsäljer utanför Umeå, även där påträffades kartmateriel. Dock kunde ingen knytas till kartorna varvid samtliga släpptes. Enligt chefen för säkerhetspolisen vid det aktuella tillfället, Sven-Åke Hjälmroth, skulle det ej utgjort något tvivel om att de misstänkta bedrivit underrättelseverksamhet.2

Två år senare kom även ett ingripande genomföras av polisen. I detta fallet rörde det sig om två polska tavelförsäljare som agerat i anslutning kring ett mobiliseringsförråd samt en av flygvapnets ledningscentraler. Återigen beslagtogs kartunderlag där för totalförsvaret känsliga platser skall ha varit markerade. Utfallet i tingsrätten kom bli att åtalet avseende spionage ogillades dock fälldes de två polska tavelförsäljarna för bedrägeri och förseelse mot laget om rätt för utlänning och utländskt företag att idka näring i Sverige.3

Denna försäljningsverksamhet förefaller även fattat Försvarsmaktens intresse, då Sveriges Överbefälhavare 1984 valde att skicka ut enkätfrågor till Försvarsmaktsanställda där de ombads svara på om det fått besök av utländska tavelförsäljare. Resultatet av detta kom bli en handling avseende säkerhetshotande verksamhet mot flygvapnets anläggningar och dess personal. I denna handling kom långtgående slutsatser dras avseende tavelförsäljarnas verksamhet, där en var att verksamheten kunde indikera ett likvidationsprogram gentemot nyckelpersonal inom det svenska försvaret, såsom flygvapnets piloter. Dessa slutsatser kom dock två år senare att omarbetas till att det var mindre troligt att underrättelseverksamhet mot en viss personalgrupp eller enskild person hade bedrivits. Dock ansågs tavelförsäljningen kunna utgöra en säkerhetshotande företeelse genom den täckmantel för inhämtning som verksamheten erbjöd.4

Enligt en av de tidigare cheferna för den svenska säkerhetspolisens kontraspionage, Bengt Nylander, skall säkerhetspolisen vid ett tillfälle genomfört en grundlig utredning kring de s.k. polska "tavelförsäljarna" och kommit fram till att de ejutgjorde något säkerhetshot. En annan polis verksam inom säkerhetspolisen vid den aktuella tidpunkten framför även en liknande åsikt. Vederbörande framför även ett antal intressanta synpunkter. För det första måste en underrättelsetjänst både vetat var t.ex. stridsflygarna bodde men även hur de såg ut för att kunna säkerställa att vederbörande de facto fanns på den aktuella adressen. I sådant fall måste ett register redan funnits upprättat kring de svenska stridsflygarna. Vederbörande tillägger även att någon information avseende fotografering av t.ex. stridsflygarna vid uppsökande verksamhet ej tillkommit säkerhetspolisen. För det andra måste det i sådant fall rört det sig om att kontrollera att uppgifterna över tiden stämde. För det tredje framför vederbörande även en intressant synpunkt i det orimliga kring den mängd stridsflygare och därmed personal som skulle behöva avsättas för att nedkämpa dessa i händelse av ett krigsutbrott. Avslutningsvis enligt denne person skall hela teoribildningen bakom de s.k. "tavelförsäljarna" vara felaktig.5

Således förefaller synen på den s.k. "tavelförsäljningen" inom ramen för den militära säkerhetsskyddsverksamheten vandrat från att det kunde röra sig om inhämtning kring olika installationer, till kartläggning av befattningshavare för en möjliglikvidering i händelse av en väpnad konflikt till att det ejutgjorde någon hotbild mot enskilda befattningshavare. Trots det förefaller Försvarsmakten ansett att de fanns en möjlighetatt inhämtning trots allt kunde genomföras inom ramen för försäljningen. Emedan säkerhetspolisen mer eller mindre förefaller förkastat teoribildningen att de polska tavelförsäljarna utgjorde någon form av säkerhetshotande verksamhet.

En intressant frågeställning uppstår dock huruvida samtliga som sålde tavlor eller andra varor de facto var från Polen eller ej. Detta får anses utgöra en öppen fråga. Då de som mötte försäljare i dörren, i den övervägande delen av fallen inte torde kunnat klarlägga om så var fallet eller ej vid den konversation som genomfördes. Varvid begreppet polsk "tavelförsäljare" snarare kan anses utgöra ett "epitet" på en försäljningsverksamhet, genomförd av en individ från någon av de östeuropeiska staterna under 1980-talet.

Varifrån kom då teorin om att de polska "tavelförsäljarna" kunde ha något att göra med kartläggning och i sin tur med planläggning inför likvidering av bl.a. vissa svenska militära befattningshavare? Troligen uppstod teoribildningen från de uppgifter som den avhoppade GRU officeren Vladimir Rezun publicerade under 1980-talet kring GRU och de sovjetiska spetsnazförbanden, under pseudonymen Viktor Suvorov. Rezun valde att "hoppa av" till Storbrittanien i juni 1978 under en kommendering i Schweiz.6Rezun publicerade 1983 en omfattande beskrivning kring de sovjetiska spetsnazförbanden. Detta sammanfaller väl i tid med de s.k. polska ”tavelförsäljarna". Dock nämner Rezun inget om likvidering av t.ex. stridsflygare i sin text, utan det han berör är högre civila och militära befattningshavare. Enligt Rezun skall de sovjetiska spetsnazbrigaderna haft ett särskild avdelat kompani med uppgiften att nedkämpa dessa befattningshavare.7 Varvid det får ses som rimligt att den svenska militära säkerhetstjänsten influerades kring detta i sin första analys avseende de s.k. ”tavelförsäljarna".

I det föreläsningsunderlag, avseende sovjetiska spetsnazförband, som finns att tillgå från den sovjetiska generalstabsakademin hos den amerikanska underrättelsetjänstens historiska arkiv, framkommer inga uppgifter att de sovjetiska spetsnazförbanden hade till uppgift att nedkämpa särskilda befattningshavare. Däremot framkommer det att inom de sovjetiska spetsnazbrigaderna fanns en särskilt avdelad enhet som skulle lösa uppgifter på order av den sovjetiska ledningen och högre sovjetiska militära staber, här kan antas staber ovan front nivå. Personalen ingående i denna enhet utbildades även inom de områden som sovjetiska underrättelseofficerare skulle behärska.8Denna särskilt avdelade enhet hos de sovjetiska spetsnazbrigaderna skulle möjligen kunna korrelera mot det avdelade kompani Rezun beskriver.

Att Sovjetunionen kunde tänka sig att nyttja specialförband för att nedkämpa högre befattningshavare visade sig ffa. vid invasionen av Afghanistan 1979. Detta skulle eventuellt kunna förklara viss uppsökande verksamhet av högre svenska civila och militära befattningshavare som eventuellt genomfördes under mitten av 1980-talet i Sverige.9 Varvid det får ses som möjligtatt en viss planläggning kan ha funnits för att nedkämpa högre civila och militära befattningshavare även i Sverige i händelse av en väpnad konflikt. Här skulle således historien kring hotbilden mot stridsflygare kunnat få sitt slut d.v.s. det fanns ingen hotbild från specialförband mot dem. Men som allt annat finns det oftast en fortsättning på en historia.

I Mark Urbans bok, utgiven 2018, om den utväxlade ryska GRU officeren Sergej Skripal framkommer en uppgift om att Skripal skall ha ingått i en grupp med sovjetiska spetsnaz soldater/operatörer som skall ha nedkämpat ett okänt antal Afghanska piloter enl. Skripal 1978 emedan Urban anser 1979.10 Huruvida dessa uppgifter stämmer har ej gått att klarlägga, trots en relativt omfattande sökning både i den amerikanska underrättelsetjänstens avhemligade arkiv men även bland olika internationella dagstidningars historiska arkiv. Skripal kan mycket väl farit med osanning kring det hela, dock bör man då ställa sig frågan varför, för det är en ytterst begränsad del i boken denna uppgift berör. Härvid uppstår en intressant frågeställning, om denna uppgift stämmer är det då något som kom den svenska underrättelse- och säkerhetstjänsten till känna under 1980-talet och i sådant fall kom det att spela in i den initiala bedömningen avseende hotbilden från de s.k. "tavelförsäljarna"?

Avslutningsvis, att den övervägande delen av de s.k. "tavelförsäljarna" ej genomförde någon inhämtningsverksamhet torde accepteras av de flesta. Viss del kan möjligen utgjort uppsökande verksamhet för att klarlägga förhållande kring militära eller civila befattningshavare eller fysiska installationer. Att samtliga stridsflygare fysiskt skulle kartlagts på endera sätt får anses orimligt. Skulle dock Skripals uppgifter stämma kan det ses som möjligt att t.ex. vissa högre befattningshavare såsom divisionschefer bl.a. inom den s.k. "Attackeskadern" kan ha kartlagts. Där syftet möjligenkan ha varit för att nedkämpa dessa vid inledningen av en ev. väpnad konflikt för att uppnå något form av övertag.

Have a good one! // Jägarchefen

Källförteckning

Central Intelligence Agency 1(Engelska)
The Guardian 1(Engelska)

Andersson, Lennart. Svenskt flyg under kalla kriget. Stockholm: Medström, 2016.
Göransson, Mattias. Björnen kommer: Om ryssrädsla, mönsterseende och militära misstag. Falun: Scandbook, 2017.
Holmström, Mikael. Den dolda alliansen: Sveriges hemliga NATO-förbindelser. Stockholm: Atlantis, 2011.
Robertson, William G. (red). Block by Block: The Challenges of Urban Operations. Fort Leavenworth: U.S. Army Command and General Staff College Press, 2003.
Urban, Mark. The Skripal files: the life and near death of a Russian spy. London: Macmillan, 2018.

Slutnoter

1Andersson, Lennart. Svenskt flyg under kalla kriget. Stockholm: Medström, 2016, s. 229, 231-232.
2Ibid. s. 233-235.
3Ibid. s. 235-237.
4Ibid. s. 239.
5Göransson, Mattias. Björnen kommer: Om ryssrädsla, mönsterseende och militära misstag. Falun: Scandbook, 2017, s. 231-233.
6The Guardian. Harding, Luke. ‘Will they forgive me? No’: ex-Soviet spy Viktor Suvorov speaks out. 2018. https://www.theguardian.com/world/2018/dec/29/ex-soviet-spy-viktor-suvorov(Hämtad 2019-05-13)
7Suvorov, Viktor. 'Spetsnaz: The Soviet Union's Special Forces', Military Review, vol. 64, no. 3, 1984, s. 30-46.
8Central Intelligence Agency. USSR General Staff Academy Lesson: Spetsnaz Forces and Means in a Front Offensive Operation. Washington DC: Central Intelligence Agency, 1987, s. 5.
9Robertson, William G. (red). Block by Block: The Challenges of Urban Operations. Fort Leavenworth: U.S. Army Command and General Staff College Press, 2003, s. 291-292, 296-309.
Holmström, Mikael. Den dolda alliansen: Sveriges hemliga NATO-förbindelser. Stockholm: Atlantis, 2011, s. 267.
10Urban, Mark. The Skripal files: the life and near death of a Russian spy. London: Macmillan, 2018, s. 22-23.

Artificiell intelligens och försvarsplanering

av Johan Althén
Bild: Shutterstock.com

Bild: Shutterstock.com

I skrivande stund pågår debatten kring hur användandet av artificiell intelligens (AI) kan och ska påverka den militära utvecklingen. Bland annat på denna blogg; exempelvis inom ramen för både militär träning eller AI i kombination med farorna av ett uppkopplat samhälle.

Många diskussioner avhandlar risken med att överlämna beslutsmandatet till maskiner. Den diskussionen är viktig, men kommer inte vara en del av detta inlägg.

Tekniken bakom artificiell intelligens kan beskrivas som ett system som kan efterlikna mänskligt beteende och tänkande. Bland annat genom algoritmer som kan tränas upp genom att uppfatta exempelvis mönster i stora mängder data.

Vissa beskriver tekniken med AI inte som ett vapen i sig själv, utan som en möjliggörare likt elektricitet och förbränningsmotorn. Det är ur det perspektivet jag tar min ansats. Det handlar om teknikens potential för att snabba upp processer och möjliggöra en högre precision inom ramen för beslutsfattande. Jag tänker i detta inlägg kort reflektera hur denna teknik kan hjälpa oss i vår (total-) försvarsplanering.

I dagens samhälle är tillgång på information inte ett problem, utan det handlar om att ha tillgång till rätt information vid rätt tid i syfte för att kunna fatta kloka och rationella beslut. I dagens samhälle innebär det att en beslutsfattare på högre nivå måste ta till sig och processa stora mängder information innan ett beslut kan tas. Här kan AI hjälpa oss med att kunna både sortera fram rätt information, men även föreslå sådant som kanske inte är uppenbart till en början. Detta görs genom att AI hela tiden lär sig vad som är användbart samt lär sig av hur användarna av system agerar. På exempelvis finansmarknaden finns det redan en mängd olika lösningar för att snabba upp beslutsfattande med stöd av AI.

Sedan länge har Sverige framgångsrikt använt simulering för att beräkna olika scenarion så som utrymning att storstäder, terrängvärderingar eller som en potent motståndare i våra spel och stabsövningar. Den nya tekniken ger oss stora möjligheter om vi genomför dessa simuleringar på stor bredd – samtidigt. System som minns och kan dra slutsatser ur dessa resultat. Med andra ord kan vi spela våra (totalförsvars-) planer många tusentals gånger ur olika scenarion utifrån hela det militärgeografiska verket, andra omfattande data och jämföra med våra fysiska spel och övningar för att se till att vi har en plan och omfallsplaner som håller. Till det har vi ett system som minns och lärt sig av dessa simuleringar vilket kan bidra till att stödja våra chefer i deras beslutsfattning om planen måste verkställas. Tekniken kan även inom ramen för smarta förvarningssystem hjälpa vår underrättelsetjänst i deras arbete med att bedöma händelseutvecklingen genom att automatiskt sammanställa och analysera stora mängder data.

Det går inte i ett inlägg som detta att blunda för de utmaningar vi står inför vid användandet av AI. Magnus Sjöland uttrycker det bra på denna blogg i ett tidigare inlägg ”AI – tredje större språnget i vapenhistorien? med att den största faran med att lita på AI är att det är som en ”svart låda” – osäkerheten kring hur systemet kom fram till sina slutsatser då systemet drar djupare slutsatser än vad en människa kan göra. Till det beskriver han risken med  manipulation av systemet.

Trots detta kan Sverige inte blunda för utvecklingen utan istället omfamna tekniken och därigenom göra vårt (total-)försvar starkare. De som eventuellt vill oss illa, använder den redan.

Författaren är major och inleder i höst sina studier på det högre chefsprogrammet.

Något om operativ chock

Sammanfattning

Ett av de mer undanskymda diskussionsämnena i den svenska säkerhetsdebatten får anses vara begreppet operativ chock, trots att detta har en normerande skrivning i den nu gällande militärstrategiska doktrinen från 2016. Trots denna normerande skrivning förefaller den ha ytterst lite påverkan, trots den möjliga påverkan metoden skulle kunna ha mot Sveriges samlade motståndskraft. Ytterst syftar den operativa chocken till att uppnå ett tillfälligt överläge för att nå ett snabbt avgörande i händelse av en väpnad konflikt.

Analys

I militärstrategisk doktrin från 2016 (MSD16) finns bl.a. följande text att läsa avseende de militärstrategiska utmaningarna och vad dessa innebär, "det militära försvaret dimensioneras för att kunna verka under strategiskt överfall genom operativ chock".1Detta inlägg syftar till att ge en beskrivning av vad begreppet "operativ chock" kan innebära. Varför är då detta intressant? Skrivning kring operativ chock i MSD16 får anses vara normerande för Försvarsmakten, vilket får långtgående konsekvenser och själva begreppet operativ chock diskuteras ytterst lite i den svenska säkerhetsdebatten. Huruvida tolkningen av begreppet blir korrekt utifrån den svenska militärstrategiska kontexten är svårt att avgöra, då det ej finns någon förklaring till begreppet i MSD16. Vilket även är en stor anledning till detta inlägg.

I öppna officiella svenska militära skrifter är det svårt att finna något som beskriver begreppet operativ chock ingående. Det närmsta en möjlig beskrivning av begreppet undertecknad funnit, är en fotnot i militärstrategisk doktrin från 2002 (MSD02). I MSD02 beskrivs operativ chock på följande sätt, "Systemchock är en utveckling av den ryska idén om operativ chock, Udar. Udar betyder närmast slag, anfall eller stöt och kom i deras operationskonst att avse att man genom ett (enda) slag skulle försätta motståndaren ur stridbart skick".2Denna förklaring till begreppet är inte särskilt djupgående bortsett från att begreppet härstammar ur rysk operationskonst. Dock anger MSD02 Shimon Navehs bok, "In Pursuit of Military Excellence: The Evolution of Operational Theory" som fördjupningslitteratur i det aktuella kapitlet där begreppet vidrörs.3 Vilket kan utgöra källa till ytterligare fördjupning avseende begreppet.

Likt MSD02 hävdar Naveh att operativ chock härstammar ur det ryska begreppet Udar. Naveh beskriver operativ chock med att ett system, fysiskt och moraliskt, inte längre kan fungera.4 Naveh beskriver tre olika metoder för att uppnå operativ chock. Den första metoden innebär att en motståndare splittras.5Den andra metoden innebär ett samtidigt angrepp över motståndarens hela yta.6 Den tredje metoden innebär påverkan av en motståndares tyngdpunkter. Det vill säga att identifiera en motståndares kritiska sårbarheter och där angripa denne.7 Navehs tolkning av begreppet Udarsom operativ chock samt att det skulle innefatta påverkan av ett system, har kraftigt ifrågasatts av Dr. Milan Vego,8 som får anses vara något av en nestor avseende operationskonst i västliga sammanhang.

Häri uppstår en intressant frågeställning, utgör begreppet "operativ chock" en villfarelse? I sak kanske det ej har någon betydelse då själva innebörden som hitintills klarlagts av begreppet får anses utgöra ett troligt tillvägagångssätt för en angripare att tillämpa. Dock blir en angripares tillämpning svår att förstå om det ej finns någon substans i det hela. Det blir än farligare om det ej finns någon substans i begreppet, då det nyttjas som ett normerande ord syftande till att skapa inriktningar för t.ex. Försvarsmakten vilket nu förefaller vara fallet. Det kan antas att skrivningen i MSD16 utgår från Navehs definition d.v.s. att det är ett system som påverkas, då det som skrivs är att det militära försvaret, vilket kan likställas med ett system, skall dimensioneras för att kunna verka under operativ chock.

Kan det då finnas något som påminner om begreppet operativ chock utöver Navehs beskrivning? Navehs källor härstammar från sovjetiska militärteoretiker under 1930-talet,9 dessa källor anser Milan Vego ej beskriver det Naveh försöker förmedla.10 Sedan Naveh skrev sin bok och Milan Vego framförde sin kritik har en stor mängd handlingar avhemligats hos den amerikanska underrättelsetjänsten. En av dessa handlingar utgörs av ett föreläsningsunderlag från 1985 vid den sovjetiska generalstabsakademin avseende sovjetisk operationskonst. Denna handling skulle kunna utgöra ytterligare en infallspunkt kring begreppet operativ chock. Handlingen i sig är översatt från ryska till engelska,11 varvid det engelska ordet "strike" får antas kunna innebära att Udar åsyftas.

Inledningsvis bör det noteras att, föreläsningsunderlaget trycker på vikten av att förstå den tilltänkta motståndaren för att kunna genomföra en adekvat operationsplanering. Därtill påtalas även vikten av att vapensystem samt förband organiseras på ett adekvat sätt för att kunna verka på det moderna slagfältet.12 Härvid kan vi anta att underrättelsetjänstens arbete var av stor vikt för Sovjetunionens förmåga att genomföra en adekvat operativ planering. Men även för att möjliggöra anpassning av förbandstypers uppbyggnad syftande till att nå en optimal effekt mot en motståndare.

Därefter är det värt att notera hur en operation beskrivs. En operation genomförs utifrån en enhetlig plan under en stridskraftsgemensam ledning i syfte att lösa operativ-strategiska och operativa målsättningar antingen längs en strategisk eller operativ riktning inom en föreskriven tidsrymd. Operationen består av den samlade mängden strider som är koordinerade i tid, rum och prioritetsordning. Det påtalas även att det operativa tempot på det moderna slagfältet kommer vara markant högre än under det andra världskriget.13

Slutligen framkommer det i föreläsningsunderlaget att i händelse av en väpnad konflikt, skulle Sovjetunionen inleda sina stridigheter med ett massivt första anfall. Vad som kan antas vara Udar beskrivs som en delkomponent i en operation där mark-, flyg- och marinförband men även de strategiska robottrupperna kan användas. Syftet är att under en väldigt kort tidsrymd utsätta en motståndare för ett omfattande angrepp. Fokus förefaller främst varit med nyttjande av robotsystem samt flygstridskrafter men även markförband skulle kunna nyttjas.14 Vad avser det sistnämnda kan det möjligen utgöras av Spetsnazförband, då dessa utgjorde en resurs för att kunna verka i en fronts riktning,15 vilket kan antas utgjorts av operativ-strategisk eller strategisk riktning. De mål som skulle bekämpas i det första anfallet var koncentrationer av mark-, flyg- och marinförband.16

Ytterligare tre faktorer bör omnämnas från föreläsningsunderlaget. Det första är att samtliga operationsplaner skulle omfatta, dels strid med konventionella medel, dels kärnvapen. Detta då en väpnad konflikt kunde övergå från konventionell till nukleär eller vice versa.17 Den andra är faktorn är att överraskning och vad som kan antas vara Udar, sågs som två viktiga komponenter för operationens genomförande.18 Avslutningsvisär det intressant att notera, att inom ramen för en operationsplan skulle även hänsyn tas till psykologiska faktorer hos den presumtiva motståndaren, där vad som kan beskrivas som psykologisk krigföring skulle utövas mot motståndarens förband samt civilbefolkning.19 Där det sistnämnda kan ses som påverkan inom ramen för s.k. moraliska faktorer.20

Utgående från föreläsningsunderlaget avseende sovjetisk operationskonst från 1985, förefaller det funnits ett sovjetiskt koncept som avsåg att med ett massivt insättande av olika former av stridskrafter och vapensystem temporärt handlingsförlama en motståndaren vid inledningen av en operation. Vad som dock ej framkommer i föreläsningsunderlaget är om olika ledningsnivåer, militära som politiska även skulle påverkas. Vilket får anses vara en grundfaktor för att Navehs resonemang avseende påverkan av system skall kunna ses som giltigt.

Stämmer antagandet avseende nyttjande av spetsnazförband vid det initiala massiva insättandet av vapensystem och stridskrafter, får det ses som möjligt att även ledningsnivåer skulle påverkas, då en av uppgifterna de sovjetiska spetsnazförbanden hade var att kunna verka mot ledningsplatser.21 Ett av de inhämtningsbehov den sovjetiska underrättelsetjänsten såg framför sig som viktiga att besvara inför och vid start av en väpnad konflikt var bl.a. ledningsplatser.22 Utgående inhämtningsbehovet av den sovjetiska underrättelsetjänsten, får det ses som möjligtatt den inhämtande informationen avseende ledningsplatser skulle kunna nyttjas vid det initiala massiva insättandet av vapensystem och stridskrafter.

Sett till de mer aktuella sovjetiska dokumenten, kan det anses som möjligtatt Navehs teori om operativ chock som ett sätt att påverka ett system kan anses vara giltiga. Den sovjetiska operationskonsten förefaller under 1980-talet varit inriktad på att över ytan samordnat i tid med hjälp av ett massivt insättande av vapensystem och stridskrafter initialt påverka en motståndare för att nå ett övertag. Detta övertag skulle troligen nyttjas för att snabbt uppnå ett avgörande i den väpnade konflikten. Operationskonsten förefaller även varit inriktade på att påverka fysiska men även moraliska faktorer hos en motståndare. Vilket även kan anses utgöra en faktor som stödjer Navehs teoribildning.

Således, om vi antar att begreppet operativ chock som omnämns i MSD16 är baserad på Navehs teoribildning med sin grund i sovjetisk operationskonst, vad innebär det då här och nu för den svenska militärstrategiska kontexten? En motståndare som skulle tillämpa s.k. operativ chock mot Sverige i dag kommer troligtvisinrikta sig både mot civila och militära mål såväl fysiska som moraliska för att uppnå ett tillfälligt övertag. Detta för att dels, påverka det militära försvaret som i dag får anses vara kraftigt avhängt det civila samhället, dels för att påverka de civila ledningsstrukturerna som ytterst leder det militära försvaret men även skapa en initial paralysering av samhället som kan utnyttjas i den väpnade konflikten.

Härvid kommer troligen kritiska sårbarheter inom, strömförsörjning, digitala förbindelsevägar, tv- och radio, strategiska knutpunkter, högre ledningsnivåer civil som militär, kritiska förbandstyper och materielslag m.m. samordnat i tid påverkas vid den första fientligheten. För att kunna lyckas med detta måste en motståndare ha ett omfattande och detaljerat underrättelseunderlag, vilket kommer kräva en kontinuerlig inhämtning för att säkerställa att en operationsplan baserad på operativ chock skall kunna tillämpas. Här kan det tänkas att innan ett angrepp kommer underrättelseinhämtningen öka, då de flesta planer som upprättas i förväg kontrolleras och till del omarbetas när de skall genomföras.23 Finns ingen plan upprättad kommer troligtvis en omfattande inhämtning vara tvungen att genomföras.

I detta sammanhang är det intressant att notera, hur den militärstrategiska nivån har identifierat förmågan att motstå operativ chock som ett normerande ingångsvärde. Emedan den nationella ledningen fortsatt förefaller nedprioriterade uppbyggnaden av den civila motståndskraften.24 Den civila motståndskraften får anses vara avgörande för att, dels det militära försvaret skall fungera,25 dels det svenska samhället skall fungera och därmed samhället som helhet skall kunna motstå en operativ chock.

Avslutningsvis vad innebär då begreppet operativ chock? Begreppet torde kunna beskrivas som ett sätt att uppnå temporärt överläge gentemot en motståndare både på det fysiska men även det moraliska planet. Detta överläge uppnås genom ett massivt angrepp över ytan med olika metoder både mot militära som civila mål. Ytterst syftar detta till att nå ett snabbt avgörande i den väpnande konflikten.

Slutsats

Operativ chock förefaller syfta till att skapa ett initialt övertag genom att orsaka, dels ledningsbortfall, dels förmågebortfall härvid bör förmågan till att genom uppdragstaktik agera på redan förutbestämda planer utgöra en grund för att kunna motstå den operativa chocken. En stor repertoar av reservförfaranden bör tas fram. Detta syftande till att kunna leda förband men även nå ut med information till samhället som helhet för att kunna motverka olika former av psykologisk krigföring, som syftar till att paralysera det civila samhället. Avslutningsvis krävs en väl fungerande säkerhetstjänst som tidigt kan identifiera troligaplaner hos en motståndare och därmed möjliggöra egna åtgärder för att parera motståndarens initiala angrepp syftande till operativ chock.

Have a good one! // Jägarchefen

Källförteckning

Central Intelligence Agency 1, 2, 3(Engelska)
Dagens Nyheter 1(Svenska)
Försvarsmakten 1(Svenska)
Joint Force Quarterly 1(Engelska)
Riksdagen 1(Svenska)

Grabo, Cynthia M. Handbook of warning intelligence. Lanham: Rowman & Littlefield, 2015.
Försvarsmakten. Militärstrategisk doktrin. Stockholm: Försvarsmakten, 2002.
Försvarsmakten. Doktrin för gemensamma operationer. Stockholm: Försvarsmakten, 2005.
Försvarsmakten. Militärstrategisk doktrin. Stockholm: Försvarsmakten, 2016.
Naveh, Shimon. In Pursuit of Military Excellence: The Evolution of Operational Theory. London: Frank Cass, 1997.

Slutnoter

1Försvarsmakten. Militärstrategisk doktrin. Stockholm: Försvarsmakten, 2016, s. 53.
2Försvarsmakten. Militärstrategisk doktrin. Stockholm: Försvarsmakten, 2002, s. 81.
3Ibid. s. 95.
4Naveh, Shimon. In Pursuit of Military Excellence: The Evolution of Operational Theory. London: Frank Cass, 1997, s. 16.
5Ibid. s. 16-17.
6Ibid. s. 17-18.
7Ibid. s. 18-19.
8Vego, Milan N. A Case Against Systemic Operational Design, Joint Force Quarterly, vol. 16, no. 2, 2009, s. 70-71.
9Naveh, Shimon. In Pursuit of Military Excellence: The Evolution of Operational Theory. London: Frank Cass, 1997, s. 26-27.
10Vego, Milan N. A Case Against Systemic Operational Design, Joint Force Quarterly, vol. 16, no. 2, 2009, s. 70-71.
11Central Intelligence Agency. USSR General Staff Academy Lesson: Soviet Operational Art. Washington DC: Central Intelligence Agency, 1988, s. 3.
12Ibid. s. 7-8.
13Ibid. s. 9.
14Ibid. s. 11.
15Central Intelligence Agency. USSR General Staff Academy Lesson: Spetsnaz Forces and Means in a Front Offensive Operation. Washington DC: Central Intelligence Agency, 1987, s. 5.
16Central Intelligence Agency. USSR General Staff Academy Lesson: Soviet Operational Art. Washington DC: Central Intelligence Agency, 1988, s. 11.
17Ibid. s. 13.
18Ibid. s. 14.
19Ibid. s. 17.
20Försvarsmakten. Doktrin för gemensamma operationer. Stockholm: Försvarsmakten, 2005, s. 60.
21Central Intelligence Agency. USSR General Staff Academy Lesson: Spetsnaz Forces and Means in a Front Offensive Operation. Washington DC: Central Intelligence Agency, 1987, s. 5.
Central Intelligence Agency. USSR General Staff Manual on the Principles of the Organization and Conduct of Operational Reconnaissance in a Front Offensive Operation. Washington DC: Central Intelligence Agency, 1978, s. 167.
22Central Intelligence Agency. USSR General Staff Manual on the Principles of the Organization and Conduct of Operational Reconnaissance in a Front Offensive Operation. Washington DC: Central Intelligence Agency, 1978, s. 147, 163.
23Grabo, Cynthia M. Handbook of warning intelligence. Lanham: Rowman & Littlefield, 2015, s. 164.
24Dagens Nyheter. Holmström, Mikael. Risk att Försvarsberedningen spricker. 2019. https://www.dn.se/nyheter/sverige/risk-att-forsvarsberedningen-spricker/(Hämtad 2019-05-05)
25Proposition 2014/15:109. Försvarspolitisk inriktning – Sveriges försvar 2016–2020. s. 12.
Försvarsmakten. Öppen sammanfattning av Försvarsmaktens och MSB:s redovisning av regeringsbeslut 11 maj 2017. Stockholm: Försvarsmakten, s. 4.

Spökpatrullen i reviderad form

Vår nya bok om specialförbandet som italienarna kallade för Spökpatrullen.

Om några veckor släpps en reviderad och översatt version av Karl-Gunnar Noréns och min gemensamma bok Spökpatrullen. Bokens omslag har dock redan släppts ut och här ovan är det.

Kort sagt är detta Karl-Gunnar Noréns och min sammanfattning av det brittiska specialförbandet Long Range Desert Groups (LRDG) oväntade framgångar under ökenkriget i Nordafrika 1939-43 plus Karl-Gunnars dagbok från hans mest äventyrliga jeepfärd i Egyptens öken - där han fann flera tydliga spår av förbandet ifråga (se omslagsbilden), plus att han lärde sig en hel del om extrema terrängbilsexpeditioner och öknens utmaningar - lärdomar som går att tillämpa i flera sammanhang. Exempelvis av nutida ökenentusiaster och våra FN-soldater i Mali.

Vi har i samband med översättandet till engelska reviderat texten samt lagt till en del bilder, varav några aldrig tidigare har publicerats någonstans.

Grundorsaken till att boken inte fick heta Ghost Patrol är att det 2015 i Storbritannien utgavs en bok av författaren John Sadler med just det namnet. Visserligen var Karl-Gunnar och jag först med att skriva en bok om Long Range Desert Group betitlad Spökpatrullen - men det spelade liksom ingen roll, för det är olyckligt med två böcker med samma titel. Därför heter boken på engelska The Long Range Desert Group: History & Legacy.

Boken släpper vi i London tillsammans med bl a anhöriga till Bill "Swede" Anderson - LRDG-veteranen som inspirerade mig att lära mig mer om LRDG och SAS - det senare förbandet inspirerades till stor del av LRDG, samarbetade tätt med det och inkorporerade slutligen även LRDG - vilket numera också framgår av att SAS-veteranförbundet vårdar även minnet av LRDG.

The Long Range Desert Group: History & Legacy går redan att beställa via svenska nätbokhandlare och hittas där snabbast med följande sökord: Karl-Gunnar desert.

Svensk medlarinsats ödesåret 1944: finsk dagbok berättar

av Mats Bergquist

När Peter Wallensteen och Isak Svensson för ett par år sedan (2016) gav ut boken ”Fredens soldater” om nordiska internationella medlarinsatser från Folke Bernadotte och Martti Ahtisaari började man av naturliga skäl efter andra världskriget. Det är framför allt inom FN:s ram som Finland, Norge och Sverige gjort viktiga insatser för att etablera kontakter mellan stridande parter, bidra till att lösa konflikter eller i alla fall frysa dem och stoppa våldsutövningen. Men sådana främst norska och svenska insatser hade gjorts redan i Nationernas Förbunds regi, av Fritjof Nansen, Hjalmar Branting, Östen Undén och Eliel Löfgren. Några ganska valhänta och i ett fall rent av kontraproduktiva försök att medla mellan Tyskland och västmakterna gjordes i augusti 1939 av den svenske affärsmannen Birger Dahlérus och i augusti året därpå av Gustaf V. Detta senare initiativ togs i efterdyningarna av det s k Prytztelegrammet från Sveriges legation (ambassad) i London av den 17 juni 1940, som andades möjlig brittisk fredsvilja. Det avvisades ilsket av både Hitler och Churchill. Ingen av dessa båda statsledare var särskilt kompromissvilliga.

En svensk insats som däremot måste, i synnerhet om man bedömer processen nu 75 år senare, sägas till sist ha blivit framgångsrik är regeringens och särskilt kabinettssekreteraren i UD Erik Bohemans strävanden att hjälpa till med att få ut Finland ur det s k fortsättningskriget 1941–1944. Vår egen regerings verksamhet var officiellt inte medlarens, utan  f ö r  medlarens. Sveriges roll formellt var alltså brevbärarens, men den blev mera än så. Detta speglas i de dagböcker från åren 1943-1946 av den finske ministern (ambassadören) i Stockholm, Georg Gripenberg, som i dagarna getts ut av Samfundet för utgivande av handlingar om Skandinaviens historia. Utgåvan har möjliggjorts genom en donation av den framlidne Finlandskännaren Krister Wahlbäck och redigerats av f arkivarien Kaukko Romponen, professor Per Thullberg och arkivarien Dagmar Thullberg. Dagböckerna, som ställvis är mycket utförliga, är en viktig källa till Finlands och Sveriges historia under de dramatiska åren 1943-1946, inte minst ödesåret 1944, och framför allt om de fredstrevare som till sist i september 1944 ledde till att Finland slöt vapenstillestånd med Sovjet och bröt med Tyskland.

Sammanhanget var följande. Många finländare insåg, i alla fall efter Stalingrad, att Tyskland skulle komma att förlora kriget; Gripenberg säger sig ha varit övertygad om detta redan 1940. Finland måste lämna de facto-alliansen med Tyskland, men när och hur? Sedan de finska trupperna redan i december 1941 nått fram till floden Svir mellan de stora sjöarna Onega och Ladoga förekom under åren 1942-sommaren 1944 mycket begränsad stridsverksamhet på denna front. Mannerheim vägrade, trots tyska propåer, att delta i Leningrads belägring. Han visste som gammal rysk general vad denna stad betydde. Skyddet för staden vid Nevan hade ju dessutom varit huvudpunkten i de rysk-finska förhandlingar som föregick vinterkriget.

Läget på den karelska fronten var alltså länge stabilt. De tyska trupperna på östfronten retirerade dock stadigt efter Stalingrad. Även om man på många håll förstod att situationen ur  s t r a t e g i s k  synvinkel höll på att förändras till finsk nackdel, var den  t a k t i s k a  situationen ganska fördelaktig. De finska trupperna stod långt inne på sovjetiskt territorium. De besatta områdena skulle, menade man på många håll, kunna användas som pant i kommande fredsförhandlingar. Ett uppenbart otillfredsställande fredsslut, som t ex en återgång till 1940 års gränser, skulle i denna situation inte bli alldeles lätt att förklara för den allmänna opinionen.

Den svenska regeringens syn på det finska problemet omfattades i alla fall av tre av samlingsregeringens fyra partier: Finland måste ut ur kriget så snart som möjligt. Ni borde aldrig ha gått med, säger Boheman 1944 till Gripenberg. Det fjärde regeringspartiet, högern, hade större förståelse för Finlands situation. Villkoren och hur gränsen mot öster drogs var faktiskt närmast sekundära. Det centrala var Finlands territoriella integritet. Om Finland stannade kvar i kriget riskerade man att landet i fall av ett tyskt nederlag helt skulle hamna inom Sovjets maktsfär. Gränsen mellan Sovjet och Sverige kunde formellt eller de facto komma att dras i Bottenhavet. Det var ett centralt svenskt intresse att Finland och Sovjet slöt fred. Samtidigt fanns risken att Tyskland, om Finland bytte sida, skulle ockupera landet. Detta hade skett i Italien sommaren 1943 och skulle ske i Ungern i mars 1944.

En första fredstrevare togs redan sommaren 1943 i Stockholm genom ett samtal mellan det sovjetiska sändebudet i Stockholm, Mme Kollontay, Stalins gamla regeringskamrat från revolutionens Petrograd, och den belgiske ministern prins de Croy som i likhet med Kollontay tjänstgjort länge i Stockholm. Eftersom Finland angripit Sovjet var det den finska regeringen som borde ta initiativet till kontakt. Men när det blev klart att Helsingfors ville utgå från 1939 års och inte 1940 års gränser avbröt Moskva vidare kontakter. I denna första process spelade Sverige ännu inte någon särskilt aktiv roll, mest som mötesplats. Men Mme Kollontay, som delvis vuxit upp på Karelska näset där fadern hade en gård, månade om Finland och skulle återkomma i ämnet.

Den andra fredstrevaren påbörjades i november 1943 genom samtal mellan Mme Kollontay och främst Boheman. Den skulle pågå ända till april 1944 då den finska riksdagen enhälligt röstade nej till de villkor den ryska regeringen erbjöd. Den svenska regeringen avstod från att uttala sin uppfattning men det borde ha stått klart att den ansåg att man borde överväga att acceptera villkoren. Kanske kunde de ändå, hoppades man, något modifieras sedan man kommit överens om vapenstillestånd. Precis som statsminister Per Albin Hansson sade till sin finske kollega Risto Ryti i februari 1940: ”vi vill inte ge råd, men om Ni frågar så…” Sedan kontakterna mellan Mme Kollontay och och den finska regeringen via Boheman etablerats meddelade Moskva att man krävde 1940 års gränser, ett enormt skadestånd, 600 millioner dollar och att de tyska trupper som fanns i norra Finland (ca 200.000!) skulle avväpnas. Särskilt det senare villkoret verkade närmast omöjligt att uppfylla utan erbjuden rysk hjälp som man absolut inte ville ha. Till sist måste finnarna från hösten 1944 driva ut dessa tyska trupper. De sista retirerade i januari 1945 in i Norge. De drog sig tillbaka med den brända jordens taktik, en hämnd för Finlands sidbyte, vilket ledde till att 100.000 av civilbefolkningen i Österbotten och finska Lappland fick fly till Sverige.

Innan direkt kontakt mellan Helsingfors och Moskva etablerades och en finsk delegation bestående av Gripenbergs företrädare J K Paasikivi och sedermera utrikesministern Carl Enckell for via Stockholm till Moskva, föregicks detta möte av en hel del utväxling av meddelanden, via Erik Boheman, från Moskva till Mme Kollontay f v b till den finska regeringen. Han tycks, enligt Gripenberg, ha spelat en mycket aktiv roll. Vid ett tillfälle vägrade Boheman att överlämna ett finskt regeringsmeddelande som han betecknade som ett självmordsbrev. Han skrev helt enkelt om texten, vilket finnarna godtog.

Många i den finska huvudstaden var nog en smula ambivalenta inför det svenska agerandet. Faktum är att man på en del håll skulle ha föredragit att USA agerade som medlare. Detta var naturligt eftersom USA givetvis som allierad till Sovjet hade avsevärt större tyngd. Finland hade, trots sin position som ”medkrigförande” till Tyskland, fortfarande en betydande good-will i Washington. Detta gick tillbaka till vinterkrigets tappra kamp mot övermakten och medvetenheten om att Finland, i motsats till praktiskt taget alla andra låntagare, alltid betalat sina amerikanska lån. Den praktiska möjligheten att agera fanns eftersom USA inte förrän i juni 1944, sedan Finland slutit en överenskommelse med Tyskland för att få bistånd att hejda den sovjetiska storoffensiven på Karelska näset, behöll diplomatisk representation i Helsingfors. Men amerikanerna ville inte stöta sig med sin sovjetiska allierade, varför Finland var hänvisat till Sverige vars inställning i sakfrågan var känd sedan kriget började. Boheman frågar sig, enligt Gripenbergs dagbok, om han i sitt  f ö r  medlingsarbete gått för långt? Gripenberg svarar givetvis inte på den mest retoriska frågan. Men det var nog åtskilliga i Helsingfors som hade kritiska synpunkter och var besvikna på Sveriges agerande.

I den tredje rundan av fredskontakter, som inleddes sedan Finland med tyskt bistånd hejdat den sovjetiska offensiven och Moskvas intressen samtidigt skiftat söderut, etablerades rätt snart direkt kontakt mellan Helsingfors och Moskva. Mannerheim tog över statsrodret och vapenstillestånd ingicks. Villkoren var mycket hårda, än hårdare än de från vårvintern samma år. Sveriges roll blev främst att garantera att man kunde leverera de varor, främst livsmedel som Finland dittills importerat från Tyskland. Detta blev lättare eftersom skörden 1944 var god.

Den linje den svenska regeringen genom Erik Boheman, och hans principal, Christian Guenther, följde visavis Finland hade således ett gott stöd i regeringen och sannolikt allmänna opinionen. Men när vapenstilleståndet väl var på plats och man kunde se hur den ryska kontrollkommissionen agerade var det många som fruktade att Finland skulle komma under total sovjetisk dominans. Men vilka var egentligen alternativen? En fortsatt kamp på Tysklands sida hade riskerat ett värre öde. Ungern var ett förskräckande exempel. Erik Bohemans – och Mme Kollontays – engagemang för att uppnå fred förtjänar att ihågkommas nu 75 år efteråt. Georg Gripenbergs dagböcker ger ett än tydligare vittnesbörd om Bohemans insatser än tidigare svenska memoarer och historiska framställningar.

Författaren är Ambassadör, Docent och ledamot av KKrVA.

Krusningar

Reflektion

Den 18APR2019 meddelade det ryska försvarsministeriets presstjänst att en sjöstridsgrupp om fyra fartyg, från fyra olika NATO länder passerat in i Östersjön. Sjöstridsgruppen skall bestå av en Amerikansk jagare och tre fregatter från Polen, Spanien samt Turkiet. Enligt det ryska försvarsministeriet skulle åtgärder vidtas för att följa sjöstridsgruppens agerande i händelse av att någon oförutsedd situation skulle uppstå. Dessa åtgärder skulle bl.a. bestå i insättande av egna sjöstridsgrupper, kustrobotsystem samt marinflyg.1

Redan den 18APR2019 förefaller två åtgärder vidtagits. Den första bestod i att Östersjömarinens marinflyg genomförde övningsverksamhet maa. att NATO sjöstridsgrupp kommit in i Östersjön. Enligt en artikel publicerad av det ryska försvarsministeriets presstjänst skall över tio flygplan av typen SU-24 samt SU-27 genomfört övningsverksamhet riktad mot att bekämpa sjömål från en konventionell motståndare. I den publicerade artikeln nämns även att Östersjömarinens verksamhet genomförs maa. NATO sjöstridsgrupp i Östersjön.2

Den andra åtgärden bestod i att 25. Kustrobotbrigaden i Kaliningrad Oblast genomförde simulerade/elektroniska avfyrningar med kustrobotsystemet Bastion. Enligt den publicerade artikeln skall kustrobotförbandet bekämpat en sjöstridsgrupp från en konventionell motståndare som agerade i Östersjön. Därtill tar artikeln även upp den tidigare nämnda sjöstridsgruppen ur NATO som befinner sig i Östersjön, samt att kustrobotsystemet utgör ett styrkebidrag för att kunna agera mot ev. uppkomna händelser kopplat till denna sjöstridsgrupp.3 I sammanhanget är det intressant att notera en annan artikel från den 26APR2019 där det framkommer att Östersjömarinen ständigt har en del av 25. Kustrobotbrigaden i hög stridsberedskap, jmf med larmstyrka,4 troligtvisför att snabbt kunna utgångsgruppera mot t.ex. ett uppkommet hot.

Östersjömarinen skall enligt sina egna publicerade uppgifter även haft ett antal ytstridsfartyg till sjöss sedan den 18APR2019. Verksamheten förefaller varit inriktad mot att pröva/kontrollera utbildningsståndpunkten efter den genomförda vinterutbildnings-/övningsperioden. Den genomförda övningsverksamheten har omfattat ett flertal områden såsom sjömålsbekämpning, elektronisk krigföring, skyddstjänst, åtgärder mot diversionsförband m.m. Kontrollen avseende utbildningsståndpunkten efter vinterutbildnings-/övningsperioden skall ha avslutats den 29APR2019.5

Den 29APR2019 publicerades även en artikel, vilket beskriver ett övningsmoment med sjömålsbekämpning. Enligt artikeln skall två sjömålsrobotar avfyrats från korvetten Stojkij, mot sjömål på ett avstånd av cirka 30 km. Det intressanta i denna artikeln är att den övningen samt övrig genomförd övningsverksamhet beskrivs som ett direkt gensvar mot den tidigare omnämnda sjöstridsgruppen ur NATO i Östersjön. Därutöver omnämns även det svenska signalspaningsfartyg HMS Orion i artikeln. Enligt artikeln skall HMS Orion tillsammans med ett polskt signalspaningsfartyg följt övningsmomentet.6

I sammanhanget bör det även noteras att Natos högste militära befälhavare över de allierade styrkorna i Europa (SACEUR), General Curtis M. Scaparrotti, kontaktade Rysslands Generalstabschef, General Valerij Gerasimov, via telefon den 27APR2019. Detta skall ha blivit det tredje telefonsamtalet mellan de två generalerna sedan de träffades i december 2018.7 Till detta bör ett antal uttalande av General Scaparrotti från tidigare i april 2019 beaktas. Där han bl.a. framför att Ryssland och NATO måste kommunicera mer, för att förstå vad olika agerande/signaler kan innebära. I dagsläget anser General Scaparrotti att det är svårt att tyda Rysslands "signaler". Enligt General Scaparrotti är kommunikationen mellan NATO och Ryssland i dagsläget ytterst begränsad.8

Härvid blir även ett uttalande från en av Rysslands vice utrikesministrar, Aleksandr Grusjko, intressant. Vid en intervju i RIA Novosti den 15APR2019, uppger Grusjko att relationerna mellan Ryssland och NATO idag kan liknas med de inledande åren av det s.k. "kalla kriget" vilket kom föranleda bildandet av NATO. Grusjko påtalade även att det är ytterst lite dialog/kommunikation mellan NATO och Ryssland i dagsläget.9

Varför är då den ovanstående informationen intressant? Den retorik som nyttjats i de publicerade artiklarna av det ryska Försvarsministeriets presstjänst gentemot den sjöstridsgrupp ur NATO som befinner sig i Östersjön, får anses vara en ny retorik. Däremot kan det vara fullt troligt att övningsagerandet som redovisats i de olika artiklarna genomförts tidigare, dock utan den publicitet som nu har förmedlats. Den tidigare retoriken från västliga länder och Ryssland har främst varit av karaktären att man tvingas vidta åtgärder, såsom styrkeuppbyggnad eller ökad övningsverksamhet, för att skydda sina säkerhetsintressen maa. det försämrade säkerhetsläget. Det har även förmedlats i relativt generella termer. Den nu uppvisade retoriken är av en mer direkt karaktär d.v.s. direkta åtgärder med militära maktmedel där retoriken förstärker åtgärderna.

Avslutningsvis, huruvida den nya retoriken indikerar ytterligare en försämring i säkerhetsläget får anses vara för tidigt att avgöra. Dock kan det vara möjligt med anledning av tidpunkten SACEUR valde att ta kontakt med den ryske Generalstabschefen. Vilket korrelerar med den riktade ryska övningsverksamheten samt retoriken mot sjöstridsgruppen ur NATO i Östersjön. Därtill den vice ryska utrikesministerns syn på säkerhetssituationen.

Have a good one! // Jägarchefen

Källförteckning

Associated Press 1(Engelska)
Izvestija 1(Ryska)
NATO 1(Engelska)
RIA Novosti 1(Ryska)
Rysslands Försvarsministerium 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10(Ryska)
TASS 1(Engelska)

Slutnoter

1Министерство обороны Российской Федерации. Силами Балтийского флота выполняются контрольные мероприятия за действиями кораблей НАТО, зашедших в морскую акваторию. 2019. https://function.mil.ru/news_page/country/more.htm?id=12226429@egNews(Hämtad 2019-05-01)
TASS. Russia's Baltic Sea Fleet forces tracking NATO ship group in the Baltic. 2019. http://tass.com/defense/1054297(Hämtad 2019-05-01)
2Министерство обороны Российской Федерации. Летчики Балтийского флота в ходе плановых тренировок отработали нанесение удара по кораблям условного противника. 2019. https://function.mil.ru/news_page/country/more.htm?id=12226482@egNews(Hämtad 2019-05-01)
3Министерство обороны Российской Федерации. Расчеты БРК «Бастион» Балтийского флота провели электронные пуски ракет по морским целям. 2019. https://function.mil.ru/news_page/country/more.htm?id=12226480@egNews(Hämtad 2019-05-01)
4Министерство обороны Российской Федерации. Расчеты ракетных комплексов «Бастион» Балтийского флота в ходе боевого дежурства провели тренировку по развертыванию в заданном районе. 2019. https://structure.mil.ru/structure/okruga/west/news/more.htm?id=12228033@egNews(Hämtad 2019-05-01)
5Министерство обороны Российской Федерации. МПК Балтийского флота отработают поиск, обнаружение и уничтожение субмарины условного противника. 2019. https://structure.mil.ru/structure/okruga/west/news/more.htm?id=12227644@egNews(Hämtad 2019-05-01)
Министерство обороны Российской Федерации. Малые ракетные корабли Балтийского флота выполнили электронные ракетные пуски по надводным целям в морских полигонах. 2019. https://structure.mil.ru/structure/okruga/west/news/more.htm?id=12227636@egNews(Hämtad 2019-05-01)
Министерство обороны Российской Федерации. На Балтийском флоте проводится тренировка с органами военного управления, соединениями и частями в рамках итоговой проверки за зимний период обучения. 2019. https://structure.mil.ru/structure/okruga/west/news/more.htm?id=12227825@egNews(Hämtad 2019-05-01)
Министерство обороны Российской Федерации. Экипаж корвета Балтийского флота «Стойкий» провел тактическое учение с боевым пуском противокорабельных ракет. 2019. https://structure.mil.ru/structure/okruga/west/news/more.htm?id=12228083@egNews(Hämtad 2019-05-01)
Министерство обороны Российской Федерации. В соединениях и воинских частях БФ завершились контрольные проверки по итогам зимнего периода обучения. 2019. https://structure.mil.ru/structure/okruga/west/news/more.htm?id=12228498@egNews(Hämtad 2019-05-01)
6Министерство обороны Российской Федерации. Корвет Балтийского флота выполнил ракетный залп по морской мишени. 2019. https://function.mil.ru/news_page/country/more.htm?id=12228544@egNews(Hämtad 2019-05-01)
7NATO. SACEUR speaks with Russian Chief of General Staff. 2019. https://shape.nato.int/news-archive/2019/saceur-speaks-with-russian-minister-of-defence(Hämtad 2019-05-01)
Известия. Герасимов провел телефонный разговор с верховным главнокомандующим НАТО. 2019. https://iz.ru/873052/2019-04-27/gerasimov-provel-telefonnyi-razgovor-s-verkhovnym-glavnokomanduiushchim-nato(Hämtad 2019-05-01)
8Associated Press. Burns, Robert. US-Russia chill stirs worry about stumbling into conflict. 2019. https://apnews.com/b0d2b33596fc4604b2cd4384c9e2bd32(Hämtad 2019-05-01)
9РИА Новости. Россия полностью прекратила сотрудничество с НАТО, заявили в МИД. 2019. https://ria.ru/20190415/1552697770.html(Hämtad 2019-05-01)

Kan EU hållas samman mot Kinas expansion?

av Ingolf Kiesow
En samsyn mellan EU:s medlemsstater krävs i förhållandet till Kina. Foto: Shutterstock.com.

En samsyn mellan EU:s medlemsstater krävs i förhållandet till Kina. Foto: Shutterstock.com.

Frankrikes finansminister Bruno Lemaire  kräver i en ny bok att EU skapar ett ”nytt Imperium” för att förhindra försök av de rivaliserande supermakterna USA och Kina att ta kontroll över Europa. Tysklands ekonomiminister Peter Altmeier kräver i media att EU:s konkurrensregler skall skrivas om för att ge storföretagen bättre möjlighet till hopslagningar för att stå emot kinesisk konkurrens.

Storbritanniens pågående utträde ur EU har samtidigt skakat unionen i dess grundvalar. Mera optimistiska debattörer framhåller att det snarast borde ha stärkt sammanhållningen mellan dem som stannar kvar, men samtidigt finns det subregionala särintressen, som har tillkommit eller fått ökande betydelse under processens gång, varav några verkar i söndrande riktning.[1]

Kinas har för avsikt att genom investeringar i järnvägar, hamnar och anläggningar för infrastruktur och energiproduktion förena hela den eurasiska kontinenten under kinesisk ledning (det så kallade Belt and Road Initiative eller BRI). Samtidigt har invandringsvågor från Mellanöstern och Nordafrika skapat nya spänningar inom EU. Det har medfört ökat behov av subregionalt samråd. Fem mekanismer för sådant samråd har tillkommit eller fått ny och växande betydelse under de senaste åren.

”Den fransk-tyska dialogen”

Storbritanniens utträde ur unionen är bakgrund till den fransk-tyska dialogen” som har pågått länge, men som institutionaliserades först i januari 2019 genom undertecknandet av den så kallade ”Aachen-överenskommelsen” mellan Frankrike och Tyskland. Den är ett vänskapsavtal, som ersätter ett mera allmänt formulerat avtal, det så kallade Elysée-avtalet, som avsågs föra de båda tidigare fienderna i det andra världskriget närmare varandra. Det nya avtalet är mera detaljerat och formaliserar redan pågående samarbete på en rad områden samt samverkan inom ramen för EU:s fortsatta integration liksom försvarsplanering. De två största länderna inom unionen har i flera viktiga frågor rätt motstridiga uppfattningar och har under Storbritanniens utträde sett ett behov av närmare kontakt för att sammanjämka sina ståndpunkter. Därmed kommer de automatiskt att informellt också vägleda unionen, och det finns ett motstånd mot den tendensen hos många av de mindre länderna, inte minst medlemmarna av den Nya Hansan.

Den Nya Hansan

I och med att Storbritannien är i färd med att lämna EU försvinner ett stort land och en tung medlem, som utgjort kärnan i en informell gruppering, som bl.a. har verkat för budgetdisciplin, och stabilitet i finansiell planering. Även i andra frågor har Storbritannien varit talesman för gemensamma värderingar, som inte delats av Frankrike eller för den delen av Visegrad-gruppen rörande flyktingfrågor.

Finanspolitiken och Storbritanniens utträde var huvudorsak till att 8 länder, däribland Sverige, vid ett möte i februari 2018 med EU:s finansministrar gemensamt kungjorde bildandet av en ny grupp, ”Den nya Hansan”. Det är Nederländerna och Irland, som tillsammans med de skandinaviska och baltiska staterna vill verka för en stabilitetsmekanism inom EU och en samordnad budgetkontroll samt en monetär fond för utjämning av underskottsproblem. Däremot motsätter sig den Nya Hansan införande av en europeisk budget, en gemensam finansminister eller en centraliserad beslutsordning i finansiella frågor över huvud taget. Det är ett synsätt som utmanar flera av Frankrikes förslag om hur man skall forma EU:s framtid. Det har också fått kritik av den franske finansministern Bruno Le Maire.

Gruppen hålls samman av sina gemensamma intressen rörande budgetfrågor och ekonomiska frågor, men det saknas värdegemenskap rörande till exempel flyktingfrågor, där de baltiska staterna har en restriktiv inställning. Gruppen har fått kritik av andra medlemsländer, som fruktar en snålare inställning till fattigare medlemmar av unionen.

Visegrad-gruppen

Den så kallade Visegrad-gruppen tillkom 1991 som en av följderna av det kalla krigets slut samt upplösningen av Warszawa-pakten och handelsblocket COMECON. Polen, Tjeckien, Slovakien och Ungern ingår i gruppen, och de är också medlemmar av både EU och NATO. Sedan 2015 har Österrike delvis sällat sig till gruppen och deltar ibland i dess möten, ett format som kallas för ”Austerlitz-formatet”. Visegrad-gruppen har på senare år fått ökad betydelse för samråd med varandra och med Österrike om kinesiska investeringar och motstånd mot EU:s beslut om flyktingkvoter.

The Three Seas Initiative

Ett annat organ för de central- och östeuropeiska ländernas subregionala samverkan tillkom 2015, när en så kallad ”Nord-Syd-axel” bildades av länder vid Medelhavet, Svarta havet och Östersjön samt kustlösa länder på vägen mellan de tre haven. Den fick arbetsnamnet ”The Three Seas Initiative” och omfattar förutom strandstaterna även Ungern, Slovenien, Tjeckien och ett flertal balkanstater utan kust. Samtliga medlemmar är tidigare kommunistländer. Dessutom har Österrike anslutit sig. Syftet är ekonomiskt samarbete, särskilt på vägbyggnads- och energiområdena. Mera konkret vill man bygga en Europa-väg ”Via Carpathia” mellan Litauen och Grekland samt en stor terminalhamn i Polen för mottagning av naturgas. Både Kina och USA har visat intresse genom att närvara vid högnivåmöten. År 2017 bjöd USA:s president Trump in sig själv till ett möte med gruppen och försökte verka för att man skulle bygga ut den planerade gasterminalen i Swinoudje i Polen så att den skulle kunna ta emot naturgas från USA. Därmed hoppades han uppnå att stoppa gasledningsprojektet Nordstream 2 för att förhindra att Europa gjorde sig ännu mera beroende av leveranser från Ryssland.

China and Central and East Europe(CEEC)

Ett första möte hölls i Warszawa 2012 med regeringscheferna från Kina och 16 länder i Europa, varav 11 var medlemmar i EU och samtliga hade tillhört Warszawapakten och Comecon eller hade ingått i Sovjetunionen. En organisation bildades, som fick sekretariat i Peking och namnet ”Cooperation between China and Central and Eastern European Countries” (CEEC). Den kallas i dagligt tal ”16+1”. Organisationen anklagas i Väst för att fungera som en slags femte kolonn för kinesiskt inflytande i Europa. Dess medlemmar har i flera fall gemensamt motsatt sig och därmed förhindrat antagande av EU-deklarationer om Kinas uppträdande i Sydkinesiska havet och dess hantering av Mänskliga Rättigheter i provinsen Xinjiang.

En rad stora gemensamma projekt definierades, som alla delvis finansieras av Kina. Att kinesiska företag har tilldelats projektansvar med förbigående av EU:s föreskrifter om statlig upphandling har väckt kritik från både EU-kommissionen och andra EU-medlemmar.

Sydeuropa

Någon motsvarande subregional gruppering med lika stor tyngd finns det knappast mellan länderna i Sydeuropa, trots att de till exempel alla dras med traditionellt stora budgetunderskott, stora statsskulder och har utsatts för ett enormt tryck genom flyktingar från Mellanöstern och Nordafrika. [2]. De har dessutom många gemensamma beröringspunkter i historien och många kulturella likheter.

Samtliga – det vill säga Cypern, Frankrike, Grekland, Italien, Malta, Portugal och Spanien har tagit emot rejäla kinesiska investeringar och t ex lagstiftat om permanenta uppehållstillstånd för rika kineser som investerar tillräckligt mycket i respektive land.

Att deras syn på Kina skiljer sig från hur man ser på saken i länderna i norra Europa framkom tydligt i samband med ett Europa-besök av Kinas president Xi Jinping i mars 2019. Såväl EU-kommissionen, Frankrikes president och Tysklands förbundskansler uttryckte sig då kritiskt mot att Italien i samband med besöket kungjorde sin avsikt att gå med i Kinas BRI-projekt. Bl a vänder man sig mot att Italien skall ta emot kinesiska investeringar i de fem största hamnarna samt i annan känslig infrastruktur. I Frankrike, som efter Italien tog emot Xi Jinping under samma resa, bjöd Emmanuel Macron i stället in EU-kommissionens ordförande och Tysklands förbundskansler Angela Merkel, för att ge dem tillfälle att framföra sin kritiska syn på Kinas ekonomiska expansion i Europa tillsammans med Macron själv.

BRI utlöser motsättningar

Kritiken mot Italiens okritiska välkomnande av de kinesiska investeringarna inom ramen för BRI fick Portugals premiärminister Da Costa att passionerat försvara Italien i en lång intervju i tidningen Publico. Han erinrade bl a om att Portugal hade tvingats av EU att privatisera och sälja ut statsägda bolag för att sanera sina finanser, hur bolagen inte hade köpts av nordeuropeiska företag men att Kina hade varit där och hjälpt Portugal att få företagen sålda. Han framförde också kritik mot bildandet av den Nya Hansan som han ansåg strida mot de sydeuropeiska ländernas intresse. Italienska regeringsmedlemmar gick på liknande spår och försvarade i olika tidningsintervjuer de kinesiska investeringarna och kritiserade den nordeuropeiska hållningen, inte minst Tysklands inställning.

De sydeuropeiska länderna har visserligen tagit emot mängder av flyktingar, men de har också ändrat inställning. Från att ha varit generös har inställningen i till exempel Italien blivit närmast fientlig, och Italien närmar sig nu attityderna hos Visegrad-gruppen och 16+1 länderna. Detsamma gäller också ifråga om inställningen till Kina och BRI.

I Nordeuropa är man misstänksam mot kinesiskt politiskt inflytande, inte minst synen på migrationsfrågor och behandlingen av minoriteter, men också av rent säkerhetspolitiska skäl. Man är misstänksam mot elektroniskt spionage och man delar USA:s och Japans bekymmer över Kinas militära och territoriella expansion i Sydkinesiska havet och dess militära samverkan med Ryssland.

I Sydeuropa sätter man sig däremot över de säkerhetspolitiska betänkligheterna, välkomnar investeringarna och accepterar att Kinas inflytande i Europa ges tillfälle att växa.

Det kan rätt snart komma att visa sig om tendensen till mera subregional samverkan kommer att leda till lättare sammanjämkning av dessa motstridiga intressen inom EU. Alternativet är att ökad subregional samverkan snarare leder till att förstärka de splittringstendenser och skiljaktiga värderingar som alltid har funnits, men som hittills har kunnat övervinnas i det löpande arbetet.

Frågans allvar understryks av att NATO:s sammanhållning allvarligt ifrågasätts genom USA:s krav på höjda försvarsanslag hos de europeiska länderna och antydningar om att annars inte leva upp till principen om en för alla, alla för en.

Författaren är ambassadör och ledamot av KKrVA

 


Noter
[1] Här skall inte tas upp en del äldre regionala samarbetsorgan på subregional nivå inom EU, såsom Nordiska Rådet, Baltiska Rådet eller Benelux-unionen, som sedan länge har fungerat som plattform för samverkan på olika sakområden, men som inte använts mycket som forum, för diskussioner om flyktingfrågan eller om Kinas roll.
[2] Samråd och samverkan förekommer i många praktiska frågor i organ som t.ex. Medlhavsunionen och EU:s Sydösteuropaprogram, men det enda sydeuropeiska organ som mera kraftfullt försöker påverka EU:s politik är den så kallade ClubMed-gruppen, som består av Cypern, Frankrike, Grekland, Italien, Malta, Portugal och Spanien. De verkar bl a för ett bättre samarbete inom EU för flyktingmottagning och för avlastning av deras egen börda som första mottagarland.

Ryska påverkansoperationer – 100 år av aktiva åtgärder, vilseledning och desinformation

av Joakim von Braun
Foto: Shutterstock.com

Foto: Shutterstock.com

När media skriver om Moskvas påverkan av de allmänna valen i USA, Frankrike och andra västländer och hur hackinggrupper från Rysslands underrättelsetjänster hackat sig in i datorer som tillhör Demokraterna och Republikanerna, ska man vara medveten om att denna verksamhet inte är någon ny uppfinning. Det är inte något som har specifikt med IT eller Internet att göra, det rör sig om ett par nya synnerligen effektiva och djupgående arbetsmetoder. När Sovjetunionen satsade som mest på aktiva åtgärder under Kalla krigets sista decennium hade den första persondatorn just släppts (och hade då fortfarande inte någon hårddisk) medan Internet som vi känner det idag slog igenom först under det oberoende Rysslands och Jeltsins första år. Påverkansoperationer var dock något man redan då hade lång erfarenhet av.

Redan efter bolsjevikernas statskupp hösten 1917 började Lenin, Trotskij, Stalin och andra ledande revolutionärer diskutera hur världsrevolutionen skulle kunna genomföras. Samtidigt var Ryssland slagit i spillror och det fanns varken pengar till uniformer, mediciner eller ammunition. Det var oerhört viktigt att få diplomatiska erkännanden och locka andra länder att skriva handelsavtal med Moskva. Bolsjevikerna insåg snabbt att det ryska arbetet för revolutionen och stödet till västländernas kommunistpartier skulle bli problematiskt. Revolutionerna i Österrike, Ungern, Alsace, Bayern, Finland, Estland och Slovakien åren 1918-1919 hade spritt en stor oro bland västvärldens regeringar och näringsliv. Man lyckades lura många makthavare genom att dela på sin verksamhet så att den Sovjetiska regeringen skötte allt om rörde diplomatiska förbindelser och handelsavtal medan samarbetsorganisationen för världens kommunistpartier, Kommunistiska Internationalen, stod för den revolutionära verksamheten och förbindelserna till alla kommunister runt om i världen. Komintern påstods vara fristående från den sovjetiska staten och statsledningen i Moskva kunde påstå att revolutioner i främmande länder inte var något som Sovjetunionens utrikesministerium sysslade med. Idag vet vi att detta var en lögn men före andra världskriget fanns det många som trodde på denna historia.

Även om revolutioner inte påstods finnas på den sovjetiska dagordningen var krigsinsatser något som gjorde det. Åren 1919-1921 var bolsjevikerna i fullt krig med det nya landet Polen som fått sin frihet tack vare fredsavtalet i Brest-Litovsk 1918 (då också Finland, de tre baltiska länderna, Vitryssland, Ukraina med flera länder fick sin frihet). När ryssarna fick för sig att försöka införliva polackerna igen var redan Vitryssland och Ukraina nyblivna delar av det växande sovjetimperiet. Den 13:e november, lite mer än ett halvår efter fredsavtalet i Brest-Litovsk, sade bolsjevikerna i Moskva ensidigt upp fredsavtalet och i februari 1919 börjar Kremls trupper marschera in i Polen. Två år senare kan man konstatera att man förlorat mot Pilsudskis polska trupper.

I sin utvärdering av kriget och i sina försök att finna verktyg för att det inte skulle hända igen, fick Politbyrån år 1921 av en föredragning av Josef Unsjlicht som 1920 varit medlem i Polens Revolutionära Kommitté, Polrewkom, och som nu var vice chef för Tjekan. Han hade vänt sig till Stalin och Trotskij med sitt förslag och föreslog nu ävenledes Politbyrån att både Tjekan och GRU (det som då hette Razvedupr), skulle bilda en avdelning för desinformation med syfte att lura Röda Arméns fiender. Här skulle underrättelseofficerare från Tjekan och Razvedupr samarbeta med Utrikesministeriets tjänstemän i sina försök att sprida falska dokument, bland annat påhittade rapporter från agenter och egentillverkad statistik. Det hela skulle samordnas för att ge fienden en helt felaktig bild av de ryska styrkorna och vilken kapacitet de hade. Den 22:a december 1922 föddes Röda Arméns avdelning för desinformation (Дезинформационное отделение) som därmed blev Sovjetunionens allra första organisation för att syssla med ”aktiva åtgärder” d v s olika former av påverkan mot andra länder. Chef fram till 1930 var lettländaren Oskar Stigga och övergripande ansvarig var Michajl Frunze, bolsjevikernas främste militära strateg. OGPU startade sin avdelning några månader senare, således år 1923.

Under tiden fram till Nazitysklands angrepp på Sovjetunionen hade Kreml fyra underrättelsetjänster till sitt förfogande. De bägge mest kända, NKVD (som senare blir KGB) och GRU, torde vara kända av de allra flesta. De om är familjära med projektet att dekryptera sovjetiska chiffertelegram under Andra världskriget, Venona, minns säkert också ”GRU Marin” som var Röda Flottans egen underrättelsetjänst. Denna uppgick i GRU under kriget. Den fjärde organisationen var den kommunistiska internationalen Komintern och dess avdelning för kommunikation, OMS.

När Sovjetunionen strävade efter att upprätta diplomatiska förbindelser med omvärlden för att sedan förhandla fram värdefulla handelsavtal med de länder man hade förbindelser med, var det synnerligen besvärligt att man samtidigt arbetade för att starta väpnade revolutioner i samma länder. Tack vare Komintern kunde Kreml peka på den från sovjetstaten ”oberoende” kommunistiska internationalen som man inte hade någon kontroll över. Idag skulle de säkert kallat den för en NGO (Non-Government Organisation). I strategin med aktiva åtgärder har alltid ingått att försöka visa upp ett samhälle som är så likt vårt som möjligt. Trots att det sovjetiska kommunistpartiets (SUKP) politbyrå och centralkommitté var landets maktcentrum skapade man ett parlament och en regering som vi i väst kunde se och till och med umgås med, skicka delegationer till, ta emot gästande delegationer från etc. Allt detta, och mycket annat i sovjetsamhället, var endast till för att lura oss att deras kommunistiska samhälle var som vårt eget.

OMS, Internationella Kommunikationsavdelningen (Отдел международных связей), var den avdelning inom Komintern som fungerade som både förbindelse- och underrättelseavdelning. Precis som de mer kända systerorganisationer värvade de även OMS agenter. I princip kom de alla från världens kommunistpartier. Några av de mest kända agenterna var Richard Zorge (gick senare över till GRU och hamnade i Japan); Arnold Deutch (gick senare över till NKVD och värvade de berömda ”Cambridge Five” b .a med Kim Philby); Ernst Wollweber (gick senare över till GRU och senare till NKVD. Ökänd sabotör); Aino Kuusinen (gift med Otto Wille Kuusinen, gick över till GRU och arbetade parallellt med Zorge i Japan. Använde då ett svenskt pass som hon fått av Signe Sillén, hustru till kommunistpartiets ordförande Hugo Sillén).

OMS skötte Kominterns samtliga förbindelser bl a genom ett omfattande kurirnätverk som transporterade hemliga meddelanden, förbjudet propagandamaterial liksom stora summor kontanter. De skötte också de krypterade radioförbindelserna som upprätthölls med strax över 30 kommunistpartier, bland annat det svenska. I Moskva hade man även en särskilt radioskola som tränade hundratals telegrafister, inklusive många svenskar, som även fick lära sig hur man skapade nya chiffer. Redan på ett möte den 8/8 1921 slöt GRU, NKVD och OMS en överenskommelse om att Komintern skulle kunna få använda sig av den sovjetiska diplomatposten via officerare från GRU och NKVD. På detta sätt kunde de minska risken för att OMS agenter greps med komprometterande material på sig som dessutom ökade västsidans kunskaper om Kominterns illegala verksamhet.

Tack vare kontakterna genom Komintern fick Moskva en bra bild av kultursektorn i västvärlden. Det finns ett otal exempel på författare, journalister och andra som fick betalda resor till Sovjet och som gladeligen lät sig trakteras och skjutsas runt i landet. Detta medförde en mängd böcker och många tidnings- och tidskriftsreportage som lästes med stort intresse i länderna i väst. I andra riktningen skickades dans- och teatergrupper samt musiker som uppträdde i väst. Det är klarlagt att dessa icke-politiska aktiviteter ansågs som oerhört viktiga aktiva åtgärder av den sovjetiska ledningen. Intressant nog skiljer sig dessa aktiviteter knappt alls från dagens motsvarande verksamhet.

Samtliga fyra sovjetiska underrättelsetjänster hade officerare stationerade i Sverige från tidigt 1920-tal. De uppträdde främst under täckbefattningar som diplomater, handelstjänstemän och korrespondenter för nyhetsbyrån Tass. I och med Kominterns 7:e kongress 1935 svängde den sovjetiska utrikespolitiken rejält. Från att ha ägnat sig åt en våldsam och intensiv kritik mot socialdemokraterna i Europa som varande ”socialfascister” som splittrade arbetarklassen bytte man fot och omfamnade sina forna fiender. Man skulle nu samarbeta med både socialdemokratiska och borgerliga partier liksom liberaler och kristdemokrater. Nu sökte Moskva samarbete och propagandisterna inom Komintern fick order om att skapa så kallade ”folkfronter” för att kunna närma sig de andra partierna. Fronterna var en viktig aktiv åtgärd med syfte att få alla icke-kommunister samlade i organisationer tillsammans med kommunisterna och samarbeta för ett begränsat antal politiska paroller. I Kreml hade man främst två syften med folkfronterna:

    att kunna närma sig progressiva individer och socialdemokrater på vänsterkanten och vinna dem för medlemskap i det kommunistiska partiet

    att få ett stort antal icke-kommunister att strida för viktiga kommunistiska paroller

Frontorganisationerna styrdes av ett fåtal partianslutna kommunister vars stora inflytande helst inte skulle märkas eller synas. Anklagelser om kommunistisk dominans bemöttes oftast av socialdemokratiska borgerliga aktivister som återkommande förklarade att det inte fanns någon styrning eller någon konspiration och de var minst av allt styrda av några kommunister.

Den allra viktigaste frågan efter 1935 blev snabbt stödet till demokratin i Spanien och till de Internationella Brigaderna som stred mot Franco i det spans inbördeskriget 1936–1939. Internationella Brigaderna var också en folkfront med aktiva från världens kommunistpartier, anarkister, syndikalister, socialister och oberoende. Till skillnad från de politiska folkfronterna blev dessa totalt dominerade av en överväldigande majoritet av kommunister. För det första var det inte så många demokrater som kunde lockas att ta till vapen. För det andra såg man i Moskva de Internationella Brigaderna som viktig träning av kommunistiska revolutionärer som i en framtid skulle kunna ta till vapen i strid mot de borgerliga demokratierna i väst.

Kremls underrättelsetjänster fann också andra fördelar med IB. När de sammanlagt cirka 35.000 frivilliga strömmade till beslag tog man deras identitetshandlingar som pass och annat. Dessa fann sin väg till ett antal förfalskningsverkstäder, främst i Moskva, där de kom att få andra namn och foton. De som tillhört icke-kommunister var bäst eftersom risken att deras passnummer skulle dyka upp på spärr- eller övervakningslistor i något lands gränstrakter var minimala. I Spanien kunde man studera lämpliga kandidater till sin egen agentverksamhet och även erbjuda dem utbildning och träning innan de skickades ut på uppdrag. Till skillnad om man tog människor till Moskva väckte utbildningarna i Spanien ingen uppmärksamhet. Under tiden i Spanien lanserade ryssarna sitt allra första spetnazförband i form av 14:e Partisankåren med specialskolor i Valencia och Barcelona. Många skandinaver tjänstgjorde i kåren varav ett antal svenskar och norrmän senare rekryterades till Wollweber-ligan. De kom senare även att bli aktiva i motståndsrörelserna i sina hemländer. Trots att NKVD också passade på att utnyttja kriget till att avrätta mängder av spanska politiska motståndare inom vänsterorganisationer som POUM, fackföreningen CNT och det anarkistiska FAI blev resultatet att Sovjet fick många positiva kommentarer för sina insatser för ”Spaniens folk”.

En otrolig mängd av källor, förtrogna kontakter och politiskt kapital försvann först i och med Stalins blodiga utrensningar, främst under åren 1936-1938 och därefter Molotov-Ribbentrop-pakten åren 1939-1941. Samtliga fyra tjänster drabbades av stora utrensningar, särskilt de som hade erfarenhet från arbete i utlandet. Mycket av dessa utrensningar liksom även de som ägde rum i slutet av och efter kriget riktades mot de som sett hur livet fungerade i väst. Till och med många av de sovjetiska krigsfångarna som svultit i tyska läger ansågs ha fått en alldeles för positiv bild av västvärlden. Också många av de soldater som marscherat genom östra Europa ansågs anfrätta av det västliga materiella överflödet.

En riktigt grym test på många kommunisters lojalitet blev Molotov-Ribbentrop-pakten då tusentals aktiva kommunister tvingades ställa sig framför folket och försöka förklara sitt handlande. En under denna tid aktiv kommunist som hade skolats på Internationella Lenin-skolan i Moskva åren 1935-1936, blev partitidningen Ny Dags korrespondent bl a i Norge våren 1940. Han tvingades då skriva om de vackert marscherade nazityska soldaterna på Karl Johan som möttes av glada norska människomassor. Detta kom han att ångra i hela sitt liv och var en av anledningarna till att han senare hoppade av från kommunisterna och gick över till socialdemokraterna.

Trots de många grymheter som inträffade innan kriget, förräderiet med Molotov-Ribbentrop-pakten och händelser som Katyn-massakern då NKVD slaktade tusentals polska officerare, hade både många kommunister men också folk i gemen en positiv bild av Sovjetunionen efter deras kamp under kriget och Stalin hamnade på förstasidan av amerikanska bildtidningar med epitetet ”Uncle Joe”. Det är sällan massmördare får sådana hyllningar i demokratier och visar att Moskvas arbete med aktiva åtgärder inte hade varit bortkastat.

Författaren är skribent, specialiserad på IT-säkerhet och underrättelseverksamhet.

Något om Åland 2004

Reflektion

Säkerhetspolitiska förändringar kommer sällan som en blixt från klar himmel utan dessa förändringar sker ofta över en längre tid. Trots att dessa förändringar i den dagliga medierapportering kan te sig som att de uppstått ur tomma intet. En händelse som är intressant ur det perspektivet är den eventuella observationen av två ubåtar vid Åland under påsken 2004. Vilket för de flesta torde te sig något malplacerat, därutöver vid en tidpunkt som den säkerhetspolitiska situationen i Östersjöregionen skall ha varit som mest stabil, enligt den gängse "bilden".

Vad bestod då observationen av? Den 08APR2004 observerade bilfärjan M/S Roslagen två radarekon vid fyren Solovjeva väster om Signilskär på finskt territorialvatten. På M/S Roslagens radarskärm skall radarekona framträtt som tankfartyg, emedan visuell observation med hjälp av kikare visade delar av två ubåtstorn med tillhörande master. Observationen genomfördes cirka 16:50, siktförhållandena skall varit goda vid det aktuella tillfället. Minsta avstånd mellan M/S Roslagen och de båda ubåtarna skall varit på ett avstånd om cirka 300-400 meter.1

Den finska gränsbevakningen skall även erhållit en radarupptagning vid den aktuella tidpunkten,2 dock går det ej att särskilja en ubåts radareko från t.ex. ett annat ytfartyg. Enligt Ålandstidningen skall det ej framkommit något i utredningen som stödjer besättningens observation ombord M/S Roslagen. I sammanhanget är det dock intressant att notera att eventuellthade det finska försvarets hydrofonutrustning vid Märket tagits ur bruk en vecka innan observationen, för genomförande av service. Cirka två veckor efter observationen vid Solovjeva skall även en sjunkbomb fällts mot en eventuell ubåt vid Öröi skärgårdshavet och ytterligare ubåtsobservationer skall även genomförts i Finska Viken.Vad avser det finska hydrofonsystemet kring Märket kan det eventuellt rört sig om det amerikanska SOSUS systemet, vilket både Finland och Sverige skall utplacerat i Ålands hav under 1980-talet.4 

Rörde det sig då om ubåtar som observerades den skärtorsdagen för snart 20 år sedan? Svaret på den frågan lär vi aldrig få reda på. Frågar vi besättningen ombord M/S Roslagen torde de svara att de observerade ubåtar. Den finska gränsbevakningens radarupptagning torde visa radarekon, men inte mer. Således är det likt de flesta ubåtsobservationer och ubåtsjakter, ytterst svårt att få någon klarhet i om det verkligen varit ubåtar eller något annat som observerats.

Vad skulle då kunna tala för att det var en eller flera ubåtar? Enligt en uppgift skall ubåt nyttjats för att genomföra utläggning av det amerikanska SOSUS systemet.5 Varvid det får ses som möjligtatt det även nyttjats vid underhållsarbete.6 Detta skulle kunna tala för att det funnits ubåtar i området, om än att de befinner sig för långt söderut i förhållande till positionen där det amerikanska SOSUS systemet eventuellt lagts ut. Därutöver får det ses som högst oklart om Finland fortsatt nyttjade det amerikanska SOSUS systemet 2004.

En annan hypotes är att någon nation tog tillfället i akt att agera kring Åland när en bristfällig övervakning rådde, med anledning av servicearbete på det tidigare nämnda hydrofonsystemet. Tidpunkten vid påsk samt vattenförhållanden under våren skulle även båda för att det var gynnsamt att agera med ubåtar vid det aktuella tillfället. Detta då bemanningen av olika finska myndigheter torde varit låg under en högtid, samt vattenförhållandena i Östersjön under våren försvårar upptäckt av undervattensfarkoster.

En tredje hypotes skulle kunna vara att ubåtarnas verksamhet kan ha varit kopplad till de baltiska staternas inträde i försvarsalliansen NATO. De baltiska staterna blev formellt medlemmar den 29MAR2004 vid en ceremoni i Washington, ytterligare en ceremoni genomfördes den 02APR2004 vid NATO:s högkvarter i Bryssel.7Med tanke på hur laddad denna fråga var vid den aktuella tidpunkten,8 kan detta givetvis föranlett att antingen västliga eller ryska ubåtar fanns till sjöss i Östersjön för att markera närvaro eller genomföra "signalpolitik" mot endera part.

En kombination av de olika hypoteserna utgör även en möjlighet. I en säkerhetspolitisk kontext torde dock den tredje hypotesen vara mest trolig. Vilket möjligen skulle kunna innebära att den säkerhetspolitiska konflikt vi nu ser i vårt närområde började långt tidigare än t.ex. 2008 i Georgien, vilket ofta brukar lyftas fram som en "startpunkt". För att denna hypotes skall ha någon validitet, innebär det dock att ubåtarna avsiktligt måste röja sig, annars torde signaleffekten uteblivit. Detta innebär i sig en risktagning. Dock torde Åland ur det perspektiv utgöra en lämplig plats för genomförande av "signalpolitik" mot endera part mtp. dess demilitariserade status och därmed avsaknad av snabbt gripbara väpnade förband, för att snabbt och effektivt kunna avvisa eller påverka en kränkning.

Vad avser nation som velat uppnå en signaleffekt, kan det likväl varit en västlig nation men även Ryssland som agerat. Ur en västlig nations perspektiv kan de velat signalera att Östersjön nu är ett västligt innanhav gentemot Ryssland. Ur ett ryskt perspektiv kan man velat signalera, tro inte att Östersjön är ett västligt innanhav. Givetvis kan andra signaleffekter försökts uppnås med agerandet. Huruvida detta var fallet och att någon mottagare uppfattat "signaleringen" torde aldrig framkomma. Dock utgör det en intressant historisk händelse, möjligen vid starten av den säkerhetspolitiska konflikt vi nu befinner oss mitt i.

Have a good one! // Jägarchefen

Källförteckning

British Broadcasting Corporation 1, 2(Engelska)
Dagens Nyheter 1, 2(Svenska)
The Economist 1(Engelska)
Ålandstidningen 1(Svenska)

Davis, Don. Vyborny, Lee. America's Secret Submarine: An Insider's Account of The Cold War's Undercover Nuclear Sub. Amazon Digital Services, 2018, Ebok.
Holmström, Mikael. Den dolda alliansen: Sveriges hemliga NATO-förbindelser. Lund: Wallin & Dalholm, 2011.
Polmar, Norman. Moore, Kenneth J. Cold War submarines: the design and construction of U.S. and Soviet submarines. Washington, DC: Brassey's, 2004.

Slutnoter

1Dagens Nyheter. Lundberg, Stefan. Färja fick väja för ubåt. 2004. https://www.dn.se/nyheter/varlden/farja-fick-vaja-for-ubat/(Hämtad 2019-04-22)
Ålandstidningen. Harald, Emma. Tio år sedan ubåtsdramat på åländskt vatten. 2014. https://www.alandstidningen.ax/nyheter/tio-ar-ubatsdramat-pa-alandskt(Hämtad 2019-04-22)
2Dagens Nyheter. Lundberg, Stefan. Nationalitet på ubåtar vid Åland ännu okänd. 2004. https://www.dn.se/nyheter/varlden/nationalitet-pa-ubatar-vid-aland-annu-okand/(Hämtad 2019-04-22)
3Ålandstidningen. Harald, Emma. Tio år sedan ubåtsdramat på åländskt vatten. 2014. https://www.alandstidningen.ax/nyheter/tio-ar-ubatsdramat-pa-alandskt(Hämtad 2019-04-22)
4The Economist. Secret history: How close were Finnish-American relations in the Cold War. 2011. https://www.economist.com/eastern-approaches/2011/12/01/secret-history(Hämtad 2019-04-22)
Holmström, Mikael. Den dolda alliansen: Sveriges hemliga NATO-förbindelser. Lund: Wallin & Dalholm, 2011, s. 534-536.
5Polmar, Norman. Moore, Kenneth J. Cold War submarines: the design and construction of U.S. and Soviet submarines. Washington, DC: Brassey's, 2004, s. 22.
6Davis, Don. Vyborny, Lee. America's Secret Submarine: An Insider's Account of The Cold War's Undercover Nuclear Sub. Amazon Digital Services, 2018, Ebok, loc 3200, 3450.
7British Broadcasting Corporation. Bush welcomes new Nato members. 2004. http://news.bbc.co.uk/2/hi/europe/3578837.stm(Hämtad 2019-04-22)
8British Broadcasting Corporation. Russia condemns Nato's expansion. 2004. http://news.bbc.co.uk/2/hi/europe/3587717.stm(Hämtad 2019-04-22)

Mera om priskompensation för försvaret

av Helge Löfstedt

Foto: Shutterstock.com

Ett nytt försvarsbeslut förväntas under 2020. I detta inlägg argumenteras för att det försvars­prisindex (FPI) som används vid den årliga uppräkningen av försvarsanslaget på ett bättre sätt anpassas till de pris- och löneökningar som påverkar Försvarsmaktens verksamhet. Väsentligt  är då också att de anspråk på rationaliseringar som ingår i FPI på ett rimligt sätt tar hänsyn till de förutsättningar som råder.

Tidigare konstruktioner av FPI innebär stor risk att försvaret inte fullt ut kompenseras för kostnadsökningar. Detta medför att den ekonomiska delen av försvarsbeslutet urholkas. Om försvaret under den kommande femårsperioden årligen underkompenseras för kostnads­ökningarna med någon procent innebär detta en ackumulerad urholkning med omkring 20 miljarder – något som allvarligt försvårar genomförandet av försvarsbeslutets satsningar.

Tidigare har jag skrivit om försvarets priskompensation i flera sammanhang – här presenteras några nya underlag och tankar som bör påverka synen på konstruktionen av FPI och då  främst det produktivitetsavdrag som ingår i indexkonstruktionen.

Slutsatsen här blir liksom tidigare att det är svårt att utforma ett ”rättvisande” FPI grundat helt på ekonomiskt statistiskt under­lag. Även i omvärlden har flera försök gjorts men tanken har övergivits. Man nöjer sig med räkneregler som utgör en kombination av politiska ambitioner och ekonomiskt underlag.

Ökad produktivitet

I konstruktionen av FPI ingår ett så kallat produktivitetsavdrag. Detta beräknas på följande sätt. Lönekostnaden inom försvaret räknas först upp med arbetskostnadsindex enligt lämpligt jämförelseobjekt, som åtminstone tidigare var arbetskostnadsindex för tjänstemän inom till­verkningsindustrin. Det värde som då erhålls reduceras i nästa steg med ett produktivitetsav­drag som åtminstone tidigare satts lika med värdet på motsvarande utveckling inom privata tjänster.

Det finns en fackekonomisk debatt om den offentliga sek­torns utveckling avseende produktivitet. I artiklar i DN och Ekonomisk Debatt[1] har under det se­naste halvåret presenterats några ekonomiska analyser och underlag som är av intresse. Det som där framförs gäller produktivitetsutveckling inom offentlig verksamhet och med främsta exemplifiering i vård och välfärd. Men underlaget innehåller också sådant som bör principiellt äga tillämpning även på försvaret. Bakgrunden är att i samhället har produktionen per arbetad timme stigit – i många fall med flera procent per år. Men denna produktivitetstillväxt har varit ojämn. Vissa sektorer har mekaniserats och automatiserats i snabb takt, medan utvecklingen i andra sektorer har långsammare. I flera delar av den offentliga välfärdssektorn har således hög produktivitetstillväxt visat sig svåruppnåelig.  Exempel på detta nämns också i den ovan nämnda studien. Om en skolklass på 1950-talet bestod av 20-elever hade den idag behövt ha 100 elever. Detta om lärartjänsten hade genomgått samma produktivitetsökning som närings­livet, d v s närmare 3 % i genomsnittlig årlig ökning, vilket blir en femdubbling efter 60 år. Naturligtvis kan skolklasser inte göras så stora som exemplet anger. Detta på grund av insti­tutionella hinder som påverkar möjligheterna att öka produktiviteten och som ofta kan före­komma i den offentliga verksamheten.

Slutsatsen av detta bör i bli att statsmakterna bör beakta skillnaderna mellan privat verksam­het och aktuell offentlig verksamhet och dess förutsättningar när jämförelser görs.

Inom Försvarsmakten fanns under kalla kriget motsvarande institutionella hinder för personal­minskningar. Detta genom principen om allmän värnplikt. D v s att alla (dugliga män i 20-47 års ålder) skulle deltaga i försvaret. Därmed var försvaret inriktat på att hålla en stor organi­sation. Något som begränsade möjligheterna till förbättrad produktivitet genom materielan­skaffning och de möjligheter till organisationsminskning och minskning av anställd personal som därigenom kunnat skapas.

Det är också av värde att konstatera att produktiviteten trots allt stiger även inom den offentliga sektorn. Något som framhålls i en av de två tidigare nämnda debattartik­larna. Det är då rimligt att förvänta sig ökad produktivitet även inom försvaret. Detta även om det är tveksamt om den nivå på produktivitetsökning som kunnat konstateras inom privata verksamheter är relevant som jämförelse.

Strukturrationalisering genom försvarsbeslut

En produktivitetsökning uppnås genom ofta struktur­rationalisering. Sådana sker ofta i stora steg och i samband med stora investeringar. Ett historiskt exempel på sådana inom försvaret kan utgöras av att Försvarsmakten under 1970-talet ersattes närmare 300 attackflygplan typ A 32 med ca 100 flygplan av typ AJ 37. Det var en större investering som resulterade i färre anställda och därmed i mindre driftskostnader i framtiden. Detta byte av flygsystem skedde, då liksom nu, efter överväganden och beslut i samband med fleråriga försvarsbeslut. I dessa tog man politiskt ställning till investeringar, organisationsförändringar och personalbesparingar m m. De ekonomiska ramarna under åren efter dessa fleråriga beslut räknades sedan upp med den typ av prisindex som här diskuteras. Det problem som jag här vill påtala är att det produktivitetsavdrag som man då använde förutsätter en kombination av strukturrationaliseringar och vardagsrationaliseringar. Strukturrationaliseringar är då redan övervägda och kostnadsbedömda i samband med för­svarsbesluten. Att då använda produktivitetsavdrag utan att korrigera för att strukturratio­naliseringarna oftast redan behandlats i försvarsbeslut kan i praktiken innebära dubbla anspråk på ökad produktivitet.

Slutsatsen av ovanstående blir att indexkonstruktionen också bör korrigeras för att undvika sådana dubbla och troligen orealistiska anspråk på strukturrationaliseringar.

Produktivitetstillväxt i verkligheten

I det historiska exemplet med attackflyg fanns omstän­digheter som minskade möjligheten att öka produktiviteten. Minskningen i antal flygplan från ca 300 till 100 medförde visserligen en proportionell minskning i antalet flygdivisioner och därmed motsvarande minskning i de driftskostnader som där uppstår. Men antalet flygflottiljer där dessa divisionsenheter fanns baserade minskades inte i lika hög grad. Detta beroende på att Försvarsmakten ville behålla förmågan till insats i olika riktningar samt på att utspridning på flera baser var ett väsentligt sätt att minska effekter av en motståndares bekämpning. Det innebär att de driftskostnader som ligger på flottiljnivå inte minskade i proportion till det minskade antalet attackflygplan. Till bilden hör också att de nya attackflygplanen var tekniskt mera komplicerade, vilket också minskade möjligheterna att reducera personalantalet.

Vidare kommer den tekniska utvecklingen in på flera sätt. Exempelvis kan en motståndare förväntas förbättra luftvärnet i de målområden där AJ 37 skall verka. För att bi­behålla förmågan att verka behövs därför vapen till attackflyget med längre räckvidd. Vidare behövdes nya medel för egen elektronisk störning av en motståndares efter hand ökande till­gång på elektroniska hjälpsystem. D v s materielanskaffning av mera än attackflygplan behöver ökas för att upp nå god verkan, vilket sedan kan relateras till tillväxt av attackflygets produk­tivitet.

Ovanstående visar att exemplet byte av typ av attackflygplan var mera komplicerat än vad en första anblick kan tyda på. Sammantaget innebar detta att personalen vid attackflygets organi­sation inte minskade i den takt som minskningen i antal flygplan kunde motivera. Motsvar­ande resonemang gäller för andra delar av Försvarsmakten. Generellt innebär detta således att anslaget behövde höjas med hänsyn till vad som sammanfattat kan kallas militärteknisk ut­veckling.

Nu kan man invända att dessa förändringar bör ha beaktats med marginal för sådan teknisk utveckling när beslutet att anskaffa AJ 37 togs. Det må vara sant, men information om en­skildheter i kommande teknisk utveckling som en motståndare kan väntas tillgodogöra sig

var ofta inte preciserad vid anskaffningstillfället. Detsamma gäller också delar av egna mot­åtgärder och deras kostnader. Dessa måste därför fortlöpande kompletteras mellan de stora politiska beslutstillfällena. Flera av åtgärderna var också var för sig så små att man inte orka­de behandla dessa specifikt i försvarsbesluten. Återkommande renoveringar och modernise­ringar var således regel för att bibehålla AJ 37 operativ förmåga i förhållande till omvärlden. Sammanfattningsvis behövdes ett antal organisatoriska och materiella beslut för att bibehålla den produktivitetsökning som initiala anskaffningsbeslut gjorde möjlig. Motsvarande resone­mang var då också giltigt för stora delar av Försvarsmakten.

Sammantaget visar exemplet att det finns en koppling mellan möjligheterna till produktivitets­tillväxt, objektbunden prisutveckling för försvarsmateriel samt allmän teknisk försvarsutveck­ling. Något som kanske var oväntat för flera läsare. Slutsatsen bör i alla fall bli att i FPI bör finnas både en ambition för produktivitetstillväxt och en kompensation för teknisk fördyring. Där den senare ofta kan vara en förutsättning för att få ut god effekt – och därmed hög produk­tivitet – av en grundinvestering

Trots allt gjordes personalminskningar vilket bidrog till ökning av produktiviteten under det kalla kriget. Detta genom vardagsrationaliseringar och större omläggningar av fredsorganisa­tionen. I den utveckling som Försvarsmakten nu står inför är personalminskningar inte aktu­ell. Ökad operativ förmåga efterfrågas. Det innebär en ökande krigsorganisation och större fredsorganisation med ökat antal anställda för ökad beredskap och uthållighet hos de enskilda krigsförbanden. Därutöver behövs ökad territoriell yttäckning – främst av nyuppsatta styrkor motsvarande kalla krigets lokalförsvar men också ökade möjligheter till basering av marin och flyg. Sammantaget innebär detta väsentliga skillnader från situationen under senare delen av kalla kriget. Den efterfrågade ökningen avseende produktivitet måste då ske samtidigt som perso­nalen ökar. Ökningen i operativ förmåga bör då naturligtvis bli större än ökningen i antalet anställd personal. Det är då väsentligt att vilseledande incitament till  produktivitetsökning genom personalminskning inte läggs in i utformningen av FPI. Incitament för att höja produk­tiviteten får skapas på annat sätt. Lämpligt kan då vara intern och extern revision och gransk­ning. Här vill jag särskilt nämna internationella försvarsekonomiska jämförelser och då även med inriktning på produktivitet.

Tidigare redovisat

Ovanstående resonemang om produktivitet är utförligare än vad som många gånger redovisats i samband med FPI. För att här ge en mera fullständig analys av FPI olika inslag komplet­teras här med en översikt över vad som tidigare skrivits i några FOI-rapporter. I en rap­port[2] redovisas att försvarsindustrin har andra förutsättningar än de flesta civila industriföretag. Andelen FoU är väsentligt högre. Vidare har beläggningen under några decennier var låg för att sedan kraftigt öka så att säljarnas position på marknaden nu har stärkts kraftigt. I rappor­ten delas vidare orsakerna för kostnadsutvecklingen för försvarsmateriel upp i två delar. En utgörs av priser på de resurser som behövs för produktion. Den andra delen består av ökning av prestanda och som beror av strävan efter att hålla jämna steg med den internationella utvecklingen. FOI-studien konstaterar också att svenska försvarssystem visar samma resultat som i internationella studier, nämligen att kostnadsutvecklingen är 3-4 % över KPI (Konsu­mentprisindex). Därav är i genomsnitt närmare hälften ren prisutveckling. Resten är då pre­standarelaterad kostnadsutveckling. När det gäller den rena prisutvecklingen beskrivs i rapporten också inverkan av de pris- och indexklausuler som gäller i de kontrakt som FMV upprättar vid inköp av materiel.[3] Där framgår att kontraktsindex under de senaste decennierna varit närmare en procent högre än den allmänna prisutvecklingen enligt konsumentprisindex (KPI).  Ett problem som nämns är också att år 2012 togs bort kompensation för valutaeffekter.

Något som rimligen vållar problem nu när växelkursen åter blivit mer nyckfull.

Av intresse kan också vara att indexkonstruktioner liknande FPI i omvärlden ofta utformats på ett mera generöst sätt utan produktivitetsavdrag. Samtidigt finns där ofta tillägg som liknar det för teknik utveckling som tidvis fanns FPI under kalla kriget. I några länder – t ex Australien – finns också uttalat att indexuppräkningen skall bidra till att öka försvarsutgifternas andel av BNP till nivån 2 % [4]. Vidare används indexberäkningar inte för direkt uppräkning av försvars­anslaget. Man använder indexuppräkningen som ett ingångsvärde för ett nytt politiskt ställ­ningstagande beträffande anslaget.

Slutsats

Det här framförda leder således till att om inte sättet att göra anslagsuppräkning görs om kom­mer de nya försvarsmiljarderna att till väsentlig del ätas upp av prisökningar och inte fullt ut omvandlas till ökad militär förmåga. När nu den politiska viljan finns att öka försvarsförmå­gan så är det rimligt att även förnya priskompensationen. Vidare pekar det som här behandlats på att FPI inrymmer fler komplexa frågeställningar än vad som tidigare behandlats. Det finns då ännu större anledning att beakta att man i de flesta länder övergivit tanken att kunna kon­struera ett ”rättvisande” index byggt på strikta ekonomiska och statistiska jämförelser. I stället görs politiskt en sammanvägning av vad en indexuppräkning ger tillsammans med annan ak­tuell information.

Författaren är överingenjör, pensionerad operationsanalytiker från FOI samt ledamot av  KKrVA.

 


Noter

[1] Politiker blundar för orsaken till välfärdens ökade kostnader, i DN söndag 14 oktober 2018 och
Välfärden, skatterna, Baumoleffekten och högerpopulismens framväxt i Ekonomisk Debatt nr 7 2018, båda av Lindmark, Magnus och Andersson, Lars-Fredrik. Vidare publicerades Är tillväxten till gagn eller ett problem för välfärden? i Ekonomisk Debatt nr 1 år 2019 av Murray, Richard.
[2] Kostnadsutveckling för försvarsmateriel av Nordlund, Peter mfl; FOI-R-4634-SE, Oktober 2018
[3] Dessa indexklausuler syftar till att ersätta industrin för prisförändringar i insatsvaror samt löner under avtalet gång. Inte ovanligt är kontrakt med incitamentsinslag där leverantören skall stå för delar eller hela risken för merkostnader utöver grundpris. Rimligen finns här också visst utrymmer för omförhandling i de fall industrin utsätts för ”onormala” prischocker.
[4] Försvarsmaktens ekonomiska förutsättningar av Nordlund, Peter mfl; FOI-R-3901-SE, Juni 2014