Ny fas i det fortgående turkiska nationsbyggardramat

av Michael Sahlin

Ett redan spänt och polariserat läge i Nato-landet Turkiet accelererade medio juli in i ett nytt, oväntat och dramatiskt skede, en ny fas i det oavslutade turkiska stats- och nationsbyggarprojektet, eller processen. Först ett dramatiskt, om än till sist misslyckat, statskuppförsök som tog alla, inklusive den turkiska underrättelsetjänsten, på sängen, trots att man kunde ana ett samband med redan förberedda utrensningar av misstänkta anhängare av Hizmet-rörelsen och dess karismatiske ledare Fethullah Gulen. Sedan avslöjanden/påståenden om att kuppmakarna bestod av gulenister som under radarn i stor skala infiltrerat (även) den turkiska försvarsmakten, TSK. Sedan den skakade Erdogan-regimens massiva repressalieåtgärder, med massarresteringar och massavskedanden, en nu påskyndad revolution. President Erdogan må, tvärtemot kuppmakarnas intentioner, ha gått stärkt ur kuppkrisen, särskilt som även den politiska oppositionen så tydligt ställde upp på den trots allt folkvalda regimens sida och därför nu har svårt att artikulera kritik mot undantagstillstånd och ”revolutionära” tvångsåtgärder, men kvarstående frågetecken kring dramaförlopp och framtidsutsikter pekar däremot på ett försvagat, ytterligare instabilt Turkiet. Än en gång drabbas det stolta TSK, hårt pressat också av krigen mot PKK, IS, mm, av åderlåtning och demoralisering. Just nu handlar det om en påstådd slutuppgörelse mellan två grenar av framväxande turkisk sunni-islam, Erdogan/AKP versus den hemliga Gulen-rörelsen, men detta berör trots allt bara en del av Turkiets totala uppsättning av politiska, religiösa och etniska konfliktytor; dessa andra konflikter kan också komma att intensifieras till följd av den inom-sunnitiska hegemonikampens nu våldsamma konvulsioner. Läget i Turkiet, som följs av en bekymrad omvärld, präglas nu av en informationsstrid av existentiell betydelse mellan olika berättelser. För demokrati och rättsstat inger utvecklingen starkt bekymmer. Frihetsinskränkande åtgärder som nu presenteras som blott tillfälliga kan befaras bli långlivade. Det turkiska projektet har inte landat.

Det tar visst aldrig slut. Ständigt nya, dramatiska rubriker om utvecklingen i Turkiet

Det gäller att hänga på, sammanbitet, inte släppa blicken, för den som har att försöka följa och förstå vad som händer. Det hjälper en aning om man har möjlighet att se de större linjerna, de som framskymtar om man har följt utvecklingen i decennier. Det hjälper en att se att det turkiska nationsbyggarprojektet, det som den visionäre men hårdföre Ataturk inledde på 20-talet efter det första världskrigets ragnarrök, det som ännu långt ifrån är fullbordat. Turkiet har, till följd av historia och geografi, inte landat ännu. Icke desto mindre talas i dessa tider mer än tidigare om Turkiets strategiska betydelse: det handlar om kampen mot IS och hanteringen av de syriska och irakiska kriserna, det handlar om det europeiska flyktinghanteringstraumat, det handlar om Turkiets läge som transitland för vår tids stora flöden, migration, energi, jihadism, narkotika, det handlar om Turkiets roll som Nato-allierad Svarta havsmakt och innehavare av de strategiska sunden. Det handlar, eller handlade, också om Turkiet som samhällsmodell, beviset för att liberal demokrati och islamskhet går att förena.

Traditionen med militärinterventioner

Den turkiska militären, numera med Nato:s näst största krigsmakt, har känt sig ha översynsansvaret för genomförandet av Ataturks visionära stats- och nationsbyggarprojekt, detta särskilt från och med den tid efter det andra världskriget då det blev politiskt naturligt och nödvändigt, inte minst med hänsyn till Nato-medlemskapet, att öppna för ett flerpartisystem och en konstitution byggd på parlamentarism. Men redan 1960 hade militären fått nog, och störtade (och hängde) den dåvarande, starkt kontroversiella premiärministern Adnan Menderes. 1971 var det dags igen, och sedan igen 1980. Käbblande politiker (Demirel, Ecevit m fl) hade inte förmått förebygga en våldsspiral med regelrätt gatukrig mellan den kalla krigstidens höger- och vänsterextremister, och militärledningen valde efter inledande tvekan att själv införa en flerårig militärdiktatur som med stor hårdhet genomdrev en slags stabilitet, och en auktoritär författning på ”kemalistisk” grund som i sina grunddrag gäller än idag. Hårdheten då gav upphov till både kurdisk separatism (PKK, 1984) och  islamistisk radikalisering. 90-talet innebar både framväxten av ett allt starkare islamistiskt parti, det som då hette Refah-partiet och vars ledare t o m nådde premiärministerposten (1996), och ett allt smutsigare krig mellan PKK och den turkiska statens olika väpnade aktörer. Och ständig, till synes olöslig, parlamentarisk instabilitet. 1997 hade militären (igen) fått nog och genomförde då det som har kallats ”The post-modern coup”, då man tvingade bort regeringen Erbakan/Ciller men i övrigt avstod från fysisk inblandning.

År 2007 var det dags igen. Då hade Refah-partiets reformerade efterträdare, AKP, nu under ledning av Erbakan-lärjungen Erdogan, efter jordskredssegrar i valen flyttat fram sina islamistiska positioner efter de inledande regeringsårens försiktiga konsolideringssteg, och Erdogan hade bestämt sig för att lansera sin partigrundarkollega Abdullah Gul som president, republikens och kemalismens högsta prestigepost – en medveten ”provokation” (genom att fru Gul stolt och trotsigt bar slöja) som föranledde generalitetet att protestera i ett berömt memorandum som dock utmanövrerades genom en djärv folkomröstning som i sin tur stärkte Erdogan och banade vägen för de krafttag mot militären som manifesterades i de stora rättegångarna (”Ergenokon” resp ”Bayloz”). Till sin hjälp i uppgörelserna med de kemalistiska och sekularistiska krafterna, militära och civila, hade AKP/Erdogan en islamistisk rörelse med egen islamsk identitet, en slags orden vid namn (bl a) Hizmet som leddes av en I USA boende predikant vid namn Fethullah Gulen, en orden vars välutbildade medlemmar sedan rätt länge hade ” infiltrerat” viktiga delar av den turkiska statsförvaltningen.

Med den gemensamma striden mot kemalismen bedömd som en ”mission accomplished” började dock detta inom-sunnimuslimska partnerskap att surna steg för steg och glida över i öppen konflikt – en etablerad statsmakt mot en diffus fiende i ett hemligt, växande brödraskap med oklara mål och obskyra metoder. Alltsedan den stora korruptionsskandalen 2013, då domare , åklagare och poliser, tillika sedermera påstådda Hizmet-medlemmar, företog razzior som hotade både AK-partister och dåvarande premiärministern, har den förhärskande och styrande regimberättelsen varit att det i själva verket rörde sig om ett statskuppsförsök av sammansvurna gulenister som kommit att utgöra en konkurrerande stat i staten, varefter har följt en lång och omfattande serie utrensningar inom olika samhällssektorer, med successivt skärpt anklagelseretorik:  gulenisterna är i själva verket terrorister, som sådana jämförbara med PKK (i Turkiet och Syrien) och IS. Ty åtföljande underminering av bilden av Turkiet som västlig rättstat och liberal demokrati har tärt på relationen med Turkiets västliga allierade, och vänner.

Hizmet-infiltration även inom försvarsmakten? Tankar om det otänkbara

Men i takt med Erdogan-regimens intensifierade förföljelse av misstänkta gulenister inom olika delar av samhälle och statsförvaltning har frågor naturligtvis uppstått om hur det står till med eventuell Hizmet-infiltration även av den traditionellt sekulära, eller kemalistiska försvarsmakten, en känslig fråga både med tanke på Gulen-rörelsens roll inför och under rättegångarna mot hundratals höga militärer den gången och med tanke på behovet av borgfred mellan regim och militärledning med anledning av den stormiga utrikes- och säkerhetspolitiska situationen i Mellanöstern och de egna krigen mot PKK och IS. Vem styr vem, kunde en del analytiker formulera som problematisk fråga, militärledningen, Erdogan eller tvärtom? Svaret tycktes inte självklart. Och tanken att det traditionellt västorienterade och sekulära TSK, numera tydligt inlemmat i västliga säkerhetsstrukturer, som Nato, skulle vara infiltrerat av en hemlig sunnimuslimsk sekt, därtill i konflikt med en islamskt präglad folkvald regim, kunde tänkas vara en tanke om det otänkbara. En ”pakistanisering” av turkiska TSK!?

En väsentlig omständighet här har att göra med senaste års utveckling: AK-partiets och, framför allt, dess dominante ledares maktkonsolidering steg-för-steg, med kontroll etablerad över parlament, statsförvaltning, rättsväsende, utbildningssystem, media, affärsliv, o s v, ett enmansvälde utan ”checks and balances” där endast militärmakten kunde synas återstå som en aktör med kapacitet att inskrida för att bromsa och kursändra (om nu inte Hizmet-rörelsen ska inräknas…)

En annan, parallell, tanke om det otänkbara: hur hållfast är teorin/prognosen om att eran av militära interventioner i den turkiska politiken definitivt är över, eran med åren 1960, 1971, 1980, 1997 och (möjligen) 2007 som de regelbundet återkommande hållpunkterna, en gång per drygt ett decennium. När detta skrivs vet alla att denna era bevisligen inte är över, men innan det skedde var ju den etablerade, statsvetenskapligt utforskade, sanningen att militärkupper i dagens Turkiet är just otänkbara. Skälen: att spåren från tidigare militärinterventioner förskräcker, att den turkiska försvarsmakten numera är starkt integrerad i västliga strukturer, att toleransen åtminstone i västvärlden för militärkupp och militärregimer är ytterst begränsad (undantag Al- Sisi i Egypten?), att samhällsutvecklingen, inklusive internet och sociala medier, gör det rent tekniskt svårt för kuppmakare att balansera behoven av sekretess och behoven av noggranna förberedelser, att den politiska kulturen numera är sådan att en kupp skulle mötas med massivt folkligt motstånd, och att Erdogan-regimen ju hårt tjudrat TSK, med hjälp av gulenisterna (sic!).

Givet dessa två parallella tankar om det otänkbara – att försvarsmakten, traditionellt västorienterad och sekulär, kunde tänkas ha infiltrerats av en sunniislamsk sekt och att eran med militärkupper  trots allt inte skulle vara över – kom det naturligtvis som en chock när det visade sig att en kupp – eller ett kuppförsök – faktiskt hade inträffat, och att (som det nu hävdas av den skrämda och upphetsade regimen) att det handlade om en gulenistisk fraktion inom militären, inte TSK som helhet, ”in the chain of command”. Kuppförsöket, märkligt på många sätt, syntes alltså bekräfta både att kupper faktiskt var möjliga och att försvarsmakten faktiskt hade infiltrerats av gulenister, eventuellt i maskopi med mer traditionellt kemalistiska kretsar – i så fall trots all harm över gulenisternas ansvar för skåderättegångarna för 6-7 år sedan, i så fall en följd av att ett gemensamt ogillande av Erdogan-regimen i dagens miljö vägt tyngre än de uppslitande minnena av ”Ergenokon”- och ”Bayloz”-rättegångarna, de som regimen numera skyller på förrädiska gulenistiska krafter.

Det märkliga kuppförsöket

Hur som helst var det naturligtvis chockartat för allmänheten att se en tredjedel av Turkiets generaler och amiraler arresteras som gulenister och kuppmedansvariga, liksom en mängd andra i känsliga, maktnära positioner, därtill att kuppförsöket genomfördes så anmärkningsvärt våldsamt, därtill och inte minst att denna avancerade (påstådda) infiltration och kupplanering på bred front och hög nivå hade kunnat fortgå utan upptäckt av turkiska underrättelsetjänsten MIT, trots all hittillsvarande gulenisthäxjakt inom andra sektorer och vaksamhet även på motsvarigheter inom TSK. En annan märklig omständighet: att kuppförsöket misslyckades, efter att det stått och vägt under den våldsamma och dramatiska natten – det har inte hänt förut i den turkiska traditionen med militärinterventioner. Och även detta: att politik och samhälle i sin helhet, inklusive den politiska oppositionen (inklusive det stängnings- och åtalshotade pro-kurdiska HDP) denna gång markerade och manifesterade motstånd.

Så det hela är märkligt och inrymmer en massa frågor och frågetecken, vidöppet för allehanda spekulationer och konspirationsteorier. Även efterspelet handlar om ett informationskrig mellan olika berättelser. I mer oberoende analyser, de som dagligen rullar fram nya delberättelser, framkommer dock ett samband mellan kuppförsöket och faktum att regimen länge och omsorgsfullt planerat för utrensningar av misstänkta gulenister även inom försvarsmakten, att kupplaneringen motiverades av en strävan att förekomma just detta, att man länge men inte ända in i kaklet lyckades hemlighålla avsikter och planering, så att igångsättandet kom att präglas av improvisation och desperation, vilket i någon mån kan förklara vildheten i anslaget

Att Erdogan, på semester i Marmaris, och hans närmaste och lojala delar av TSK, och på gatorna utkallade folkmassor, lyckades vända det hela och stå rycken innebär rimligen katastrof och mardröm för alla aktiva och passiva deltagare i kuppförsöket: i stället för regimförändring resulterade kuppförsöket i ett kraftfullt stärkande av Erdogan-regimen. Och nu förestår den gruvliga hämnden. Darra månde alla de som känner sig vara, eller bli, föremål för hegemonens yxa och kvast. Och i omvärlden funderas som bäst över vad kuppförsöket, påståendena om massiv infiltration i TSK av en mot regimen konkurrerande sunnimuslimsk sekt (vars ledare till yttermera visso finns i USA och nu krävs utlämnas), och den synnerligen massiva motreaktion som regimen nu utvecklar, vad allt detta ska innebära, nu och senare, vad beträffar Turkiets utrikespolitiska agerande i olika riktningar. Medier är i dagarna fulla av tal och siffror på tusen och åter tusen arresterade eller avskedade av alla kategorier, utöver alla dessa generalspersoner. För liberaler i Turkiet, normalt ytterst Erdogan-kritiska, gäller det nu att hålla tand för tunga och anpassa sig. ”Dies irae”, vredens dag ,råder.

Hur den turkiska staten i sin normala verksamhet ska kunna hantera ett massivt bortfall av nyckelkompetens, civil som militär, till följd av alla arresteringar och avskedanden i det uppgivna syftet att med håven fånga in alla misstänkta gulenister (och några till, för säkerhets skull) är en fråga man med betydande fog kan ställa sig. En annan gäller alla konsekvenser för rättsstat, demokrati och parlamentarism som Erdogans ”revolution” kommer att medföra. Det proklamerade undantagstillståndet i tre månader och suspenderandet av Turkiets tillträde till MR-konventionen förklaras av apologeterna vara blott tillfälliga nödåtgärder, jämförbara med Frankrikes variant av ”the war on terror”, åtgärder, heter det, som ”endast gulenister behöver bekymra sig över”. Men alla vet att denna slags uttalanden alltid brukar användas för att legitimera extraordinära åtgärder, i en ”revolutionär” situation, med kraftig socio-politisk polarisering. Och alla som varit med vet hur nära till hands det är och blir att extraordinära åtgärder missbrukas, och förlängs; det heter att man jagar gulenister men i håven hamnar måhända alla som bedöms som eller misstänks vara motståndare till regimen – och då talar vi om en övergång från en auktoritär till en totalitär regim där alla som inte är aktiva lojalister betraktas och behandlas som potentiella terrorister. Alla vet att krypen på marken far illa när elefanter slåss.  En del analytiker jämför utrensningarnas Turkiet idag med Maos Kina när kulturrevolutionen skulle initieras respektive stoppas, eller Khomeinis Iran. Eller Hugo Chavez’ Venezuela.

Gulenister versus erdoganister (versus kemalister)

När man nu talar om en – av kuppförsöket legitimerad – utrensningsvåg och en närmast revolutionär situation med stor dynamik och dramatik, syftande till en total omvandling av i varje fall stat men möjligen också samhälle i Turkiet enligt den styrande hegemonens vision om ett ”nytt Turkiet”, inställer sig naturligtvis ett antal svåra frågor om Turkiets ideologiska och säkerhetspolitiska hemvist, identitet, Turkiet i spagat med ett ben i Mellanöstern och ett annat i Europa/Väst. Det turkiska Janus-huvudet ter sig mer än kanske någonsin svårbedömt. Här kan man dock vänta sig att när den värsta upphetsningen lagt sig så kommer företrädare för den turkiska staten att söka lugna och försäkra: någon betydande kursändring ligger inte i korten – och begära att bli trodda. Som framgick av Dov Zakheims artikel i dagarna finns farhågor om ett alltmer islamskt Turkiet, på glid sydösterut.

Erdogan-regimen företar alltså nu en massiv utrensningskampanj mot dem man stämplar som gulenister; kvasten går och i håven hamnar till sist kanske 100 000 universitetslärare, byråkrater, militärer, journalister, o s v, o s v, alla stämplade som (misstänkta) gulenister och kuppsympatisörer, och regimmotståndare. Det handlar alltså, just nu, väsentligen om en konflikt mellan två grenar av turkisk sunni-islam. Religiöst och ideologiskt är det inte lätt, uppenbarligen inte för någon, att urskilja skillnaden mellan dessa riktningar, alltså utöver maktkampen som sådan, ”a turning point in a yearslong struggle for control of the Turkish state”, som New York Times analytiker uttryckte det i dagarna. Tills för någon tid sedan framtonade en bild av Hizmet som en modern,moderniseringsinriktad och mild form av sufi-islam utan tydliga politiska mål som skulle skilja dem från AKP:s variant. Nyanser finns: synen på kurdfrågan, på Israel, ytterligare ett och annat. Men ingen tydlig skillnad. Nu, i upphetsningen efter kuppförsöket, talas även i liberala medier mer om ”the dark side of Hizmet”, en orden med apokalyptiska, globala världserövrarplaner. Sanningen kommer väl hur som helst att drunkna i politiseringens strömvirvlar. Men faktum tycks vara att den messianska gestalten Fethullah Gulen har hundratusentals anhängare i Turkiet (medan Erdogan och hans AKP för sin del i val stöds av c.a hälften av valmanskåren, någonstans mellan 20 och 24 miljoner turkar, motsvarande mellan 43 och 49 %. Alltså cirka hälften).

Det betyder att om team Erdogan nu ska omvandla Turkiet genom att utrensa alla gulenister från stat och samhälle och därvid – för denna sak skull – upphäva demokrati och rättsstat och alienera västvärlden så bör man inte glömma att detta rör sig om blott en av flera, många, konfliktdimensioner i turkiskt samhälle och politik, en uppgörelse inom det framväxande turkiska sunni-islam. Man får alltså inte glömma att det finns en annan ”fault line” som heter sunni-versus alevi, dvs de kanske 15 miljoner människor som tillhör ”sekten” Alevi vars medlemmar inte bär slöja och inte går till moskéer, m fl skiljaktligheter. Ska inte bara gulenister utan också alevi-medlemmar nu utrensas också, när det ändå hålls på och kuppförsöket gav möjligheten?  Och så förstås de etniska skiljelinjerna/konfliktdimensionerna, främst den turkisk-kurdiska,  nu anmärkningsvärt nog helt i skuggan av den inom-sunnitiska uppgörelsen, trots pågående krig med PKK. Och IS. Och det vore oklokt att glömma att bara för tre år sedan såg konfliktmönstret helt annorlunda – under Gezi Park-demonstrationerna handlade det om miljoner mestadels unga turkar i de stora städerna som revolterade mot Erdogans person och regim, med miljö- och livsstilsfrågor som tematiskt fokus.

Den stora risken nu är att urskiljningslösheten i den inom-sunnitiska uppgörelsen, först det vildsinta och desperata kuppförsöket och därefter den massiva hämndkampanjen, väsentligen kommer att verka fördjupande också av de övriga klyftor i den turkiska samhällskroppen som väntat på en överbryggande lösning ända sedan starten på det moderna turkiska statsexperimentet. Det gäller för regimer som gäller för kuppmakare: ju mer hårda tag, desto mer motstånd, ju mer du får dina hängivna anhängare att jubla, desto mer riskerar du att uppväcka hat och revanschlystnad på andra sidan skranket. Att söndra och härska – det var väl Pompejus som myntade begreppet? – fungerar bara länge. I detta antyds att om Erdogan-regimen nu säger sig ämna utrensa alla gulenister i armé, stat och samhälle, och tillse att en upprepning av kuppförsöket omintetgörs för evärderlig tid, och därför tar till storsläggan (”Bayloz” på turkiska!), så finns ju den uppenbara risken att våld föder motvåld, att kupp föder motkupp som föder motkupp.  Det är bevisligen svårt att pressa tillbaka anden i flaskan.

Det förda resonemanget söker alltså utveckla det inledande påståendet om att det turkiska stats- och nationsbyggarprojektet ännu långt ifrån har landat. Det förblir oklart vad som är tes, vad som är antites och vad som till sist blir syntesen.

Kuppförsöket visade att missnöjet inom försvarsmakten var minst så utbrett och akut (och komplext) som en del befarat under några år. När nu motståndet ska rullas upp, också med hjälp av uppskrämda angiverier och frampressade bekännelser, blir frågan onekligen vad som ska hända med Turkiets stolta försvarsmakt. Är landets ”ÖB”, generalen Hulasi Akar, han som under pistolhot av sin adjutant flera timmar den dramatiska natten hölls som gisslan och som vägrade skriva på kuppdeklarationen, verkligen beredd att själv medverka i en juridiskt kanske tveksam anklagelseprocess mot mängder av nära kollegor, tror han sig veta att det är sant det som sägs om infiltration och politiskt frimureri, vet hur många kollegor det kan röra sig om, vet han att flertalet av de i TSK som inte medverkade i kuppförsöket, d v s flertalet militärer, tolererar ytterligare förödmjukelser, ytterligare imageförluster, ytterligare internationell prestigeförlust, ytterligare kompetensåderlåtning? Litar han på sina soldater, litar de på honom? Likt (men mer än) alla andra överbefälhavare har Akar en svår balansgång att vandra: trovärdighet och förtroende i förhållande till den politiska makten versus trovärdighet/förtroende inom den egna kåren. Och inom Nato.

För att försöka sammanfatta:

Den dramatiska och konfliktfyllda utvecklingen i Turkiet, utrikes- som inrikespolitiskt, har nu hamnat i ett crescendo av action-reaction: det våldsamma och även för den turkiska säkerhetstjänsten kuppförsöket överraskande kuppförsöket och nu igångsatta utrensningsoperationer har nu skapat en ytterligare tillspetsad instabilitet som det uppenbarligen är ytterst vanskligt för omvärlden, särskilt västvärlden, att förhålla sig till. För USA handlar det både om konsekvenserna för den prioriterade kampen mot IS och den bilaterala känsligheten kring det turkiska, nu ultimativa, kravet på utvisning och lagföring av Hizmet-ledaren Fethullah Gulen, för EU gäller bekymren främst den fortsatta hanteringen av flyktingkrisen och det redan inledningsvis starkt kontroversiella migrationsavtalet, inklusive frågorna om terrorlagstiftningen och möjligheterna att beteckna undantagstillståndets Turkiet som ett ”säkert land”.

Det kommer att bli svårt, och ta tid, för den turkiska försvarsmakten, redan hårt pressad av krigen mot PKK och IS och beredskapsbehovet i förhållande till alternativa utvecklingar i Syrien och Irak, att återhämta sig efter kuppchocken och efterföljande utrensningar: under förutsättningen att Gulen-infiltration inte enbart eller främst är ett regimpåhitt för att legitimera pågående utrensningar av element som bedöms tveksamt lojala till sittande regim och hegemon kan man se fram mot en utdragen process av moralsänkande ovisshet – vem är vem ibland oss? Exakt hur många ibland oss har i själva verket hemligen gått över skranket och föredrar att vara lojala mot Ledaren Gulen snarare än Ledaren Erdogan? Hur många ibland oss kommer att utrensas, idag, i morgon eller nästa år? Var står försvarsledningen? Vilken är dagstemperaturen när det gäller lojalitetsfördelningen mellan kemalism, gulenism och erdoganism inom den värnpliktsbaserade, pressade försvarsmakten? Hur stora är riskerna för ytterligare konvulsioner?  Tillgängliga, alternativa utvecklings- och utfallsförlopp torde inge stor olust. Vad mer döljer sig under radarn?

För Erdogan och hans regim handlar det, oavsett sanningshalten i det som nu upphetsat påstås, om att bedöma om det är försvarsmakten TSK, som institution, eller gulenismen inom respektive utanför TSK som utgör den stora utmaningen mot partiets och presidentens anspråk på absolut, oinskränkt makt över ”The new Turkey”. Kommande rättegångar kommer att bli traumatiska.

Fortsatt handlar det om en kamp mellan olika berättelser, där regimens berättelse berättar om en existentiellt nödvändig, apokalyptisk slutkamp mot en inre fiende med diffusa yttre stödtrupper, en kamp som måste vinnas om Erdogan-ledd turkisk frihet och storhet skall kunna förverkligas. Andra berättelser finns, men kan få svårt att nå ut och vinna gehör. Och fler fiender finns som sagt.

Det handlar hursomhelst om en ny, turbulent fas i den långvariga, förvisso oavslutade, turkiska stats- och nationsbyggarprocessen. Syntesen, landningen, tycks avlägsen. Utmaningen i processen, eller projektet, fortsätter att handla om hur man ska kunna förena demokrati, stabilitet, välfärdsutveckling och islamskhet/islamism i ett delat, sprickfyllt land som ligger där det ligger – och vars öde och vägval därför är av stor, växande betydelse för en undrande och oroad omvärld, särskilt för Washington och Bryssel.

 
Författaren är ambassadör och ledamot av KKrVA.

KKrVa studie ”Hotet” – Några slutsatser rörande utvecklingen av Försvarsmakten

av Karlis Neretnieks

I Almedalen presenterade Kungl Krigsvetenskapsakademien studien ”Hotet” där ryska medel och metoder vid ett eventuellt framtida angrepp mot Sverige analyserats (se länk http://kkrva.se/hur-kan-sverige-angripas). Studien ska ligga till grund för fortsatt arbete inom Akademien för hur Försvarsmakten bör utvecklas. Detta arbete kommer att ske under det närmaste året och omfatta detaljerade analyser av bland annat: svagheter och styrkor i dagens organisation, behov av olika vapensystem och funktioner för att möta de beskrivna hoten, möjligheter att utnyttja ny teknik, nödvändig taktikanpassning och utformningen av olika stödfunktioner. Studien ska också utgöra ett underlag för att analysera det civila samhällets möjligheter att hantera de typer av angrepp som beskrivs.

Utan att föregripa Akademiens kommande arbete kan man av studien redan nu dra ett antal generella slutsatser vilka bör påverka Försvarsmaktens utveckling. Här redovisas några.

Den starka tonvikt som rysk doktrin lägger på överraskning och vilseledning, kopplat till utvecklingen av de ryska stridskrafterna i riktning mot ökad flexibilitet såväl strategiskt, operativt som taktiskt, talar för att vår förmåga till underrättelseinhämtning och underrättelseanalys måste förstärkas. Speciellt viktigt framstår här den operativa underrättelsetjänsten, d v s förmågan att se igenom det ”brus” i form av övningar, beredskapskontroller och andra typer av vilseledning, som kan dölja förberedelser för ett eventuellt angrepp.

Genom att kryssnings- och ballistiska robotar är på väg att bli ”mängdvapen” kan en inledande bekämpning av svenska baser och andra installationer ske både överraskande och med stor kraft. Vår förmåga till snabb spridning (före ett angrepp) av flygplan, fartyg och annan materiel måste förbättras. Likaså kommer det att behövas förmåga att aktivt kunna möta den här typen insatser i speciellt viktiga områden, d v s kunna bekämpa robotar innan de når sina mål.

En angripare har fördelen att välja tid och plats för ett angrepp. Antalet områden i Sverige som kan vara aktuella som anfallsmål kopplat till att flytta fram ryska luftvärns- och sjömåls­bekämpnings­system för att hindra Nato att ingripa till försvar av Baltikum är stort.

Vi kommer aldrig att kunna vara på plats med egna stridskrafter i alla de riktningar som kan vara hotade. Många områden kommer att vara ”trupptomma”. Det i kombination med olika typer av förbekämp­ning, robotar, flyg, sabotörer, cyber m fl, kommer allvarligt att försvåra alla typer av egna tidiga insatser. Våra möjligheter att ”komma igen”, eller utryckt på ett annat sätt, hantera efterhandssituationer, måste därför utvecklas. Förutom att överleva en intensiv förbekämp­ning framstår här tre förmågor som speciellt angelägna:

  • att med olika långräck­viddiga system kunna bekämpa en angripare i ett område han tagit, det både för att tidigt kunna påverka honom innan andra egna system kan komma till verkan liksom för att kunna bekämpa hans system inne i ett ”brohuvud”,
  • att kunna återta terräng varifrån en angripare kan lösa sin huvuduppgift, det som i grunden föranledde ett angrepp mot Sverige – att med luftvärns- och sjömåls­bekämpnings­system försvåra Natoinsatser i Baltikum.
  • att kunna påverka en angripares sjö- och lufttransporter och därmed hans styrketillväxt och uthållighet i ett taget område.

Till detta ska läggas behovet av att bädda för att kunna ta emot eventuell utländsk hjälp. Med andra ord, inte göra det omöjligt för någon att hjälpa oss därför att vi inte kan skydda sådana områden och anläggningar dit hjälpen kan anlända. Här ingår även kravet på att skydda såväl det luftrum och de sjöfarts­leder som krävs för att förstärkningar ska nå fram.

Det sker också en snabb materielutveckling i den ryska krigsmakten t ex: drönare införs på stor bredd, örlogsfartyg ges efterhand mycket kvalificerad luftvärns- och ubåtsjaktförmåga, stridsfordon utrustas med aktiva motmedel, en ny generation avancerade stridsflygplan är på väg att införas mm. För att möta dessa system krävs från vår sida en kontinuerlig hotbildsanpassning. Risken är överhängande att det i vissa avseenden redan existerande teknik­gapet mellan våra förmågor och rysk förmåga ökar. Det finns därför starka skäl att öka våra insatser när det gäller forskning och utveckling inom sådana områden där vi skulle kunna nå ett försteg jämfört med de hot vi har att möta, och där lämplig teknik inte alltid finns tillgänglig på marknaden.

Det scenario i studien som innebar tämligen omfattande strider på svenskt territorium, angrepp på svensk infrastruktur och där också förbindelserna med utlandet skars av, gav vid handen att det civila samhällets möjligheter att hantera en sådan situation var ytterst begränsade. Det är uppenbart att det krävs omfattande åtgärder inom områden som ledning, sjukvård, försörjningsberedskap, ordningshållning m fl, för att säkerställa att samhället på ett rimligt sätt ska kunna klara de påfrestningar som ett krig skulle innebära. Något som också kraftigt påverkar Försvarsmaktens förmåga. Det framstår som klart att Försvarsmaktens möjligheter att verka är starkt beroende av stöd från det civila samhället, tex avseende sjukvård och försörjning av förnödenheter. Det väcker frågan i vilken utsträckning Försvarsmakten, åtminstone i tidiga skeden av en konflikt, kanske några veckor, ska vara beroende av omfattande stöd från det civila samhället för att kunna verka.

Sammanfattningsvis:

Försvarsmaktens förmåga måste bygga på flera ben. Angriparen får inte ges möjlighet att optimera sin plan och sina insatser mot bara en typ av hot när han ska genomföra en operation mot Sverige. Det är kombinationen av olika svenska motåtgärder, och den eventuella möjligheten att även andra länders stridskrafter kan agera i och i anslutning till Sverige, som tvingar honom till en stor och komplicerad och därmed riskfylld operation. D v s skapar den tröskel som skulle kunna avskräcka från ett angrepp.

Den idag planerade (finansierade) utvecklingen av Försvarsmakten innebär att den varken kommer att ha det nödvändiga antalet förband av olika slag, eller kunna förnyas tekniskt i tillräcklig utsträckning, för att skapa en trovärdig avskräckningseffekt. Det vare sig den ska agera ensam eller tillsammans med andra i händelse av ett angrepp mot Sverige.

Nästa års studier tar därför bl a sikte på att inte bara analysera och föreslå medel och metoder, nya som gamla, för att möta de hot som beskrivits i årets studie utan även att försöka beskriva och kvantifiera tänkbara försvarsmaktsstrukturer för att möta de hot som skulle kunna vara aktuella i framtiden.

 
Författaren ärm generalmajor, ledamot av KKrVA och projektledare KKrVa studie ”Hotet”.

 

P.S. Ovanstående är mina egna slutsatser, de har inte förankrats hos övriga medlemmar i den arbetsgrupp som deltagit i studien.

Sveriges Brexit-paradox

av Albin Aronsson

Om Storbritannien väljer att lämna EU kan effekten på sikt paradoxalt bli att Sveriges säkerhet stärks. Detta eftersom Nato troligen kommer att stärkas av Brexit, EU försvagas och att Sverige i stort blir tvunget att söka medlemskap i försvarsalliansen.

De senaste veckorna har de alarmerande artiklarna om hur negativt Brexit är för Europa och Sverige florerat rikligt i debatten. Om Storbritannien slutligen väljer att åberopa EUs artikel 50 och förhandla sig ut kommer självklart Europa att påverkas, negativt men kanske också positivt. Storbritanniens betydelse för global säkerhets- och försvarspolitik är dock oavsett Brexit betydande och landets åtagande gentemot Nato har inte ifrågasatts. Försvarsalliansen kommer istället troligen bli det enda forumet för seriösa säkerhetspolitiska överläggningar och Sverige kommer då att bli än mer beroende av en allians man inte är medlem i. Det finns tre huvudsakliga skäl till att Brexit på sikt kommer att göra ett svenskt Nato-medlemskap oundvikligt och därmed stärkande för Sveriges säkerhet.

För det första är Storbritannien en oerhört stark enskild aktör inom området säkerhets- och försvarspolitik och detta kommer knappast att förändras märkbart med landets sorti från EU. Sedan 2010 har visserligen regeringen skurit kraftigt i försvarsbudgeten men i och med 2015 års försvarsbeslut har man påbörjat ett viktig återtag avseende kapacitet. Beslutet innebär bland annat nya fartyg, nya stridsflygplan och lovad finansiering av den nukleära avskräckningskapaciteten.

Landet har en mycket stark relation till USA och den kommer inte att förändras avsevärt med Brexit. Även om Obama uttalat sig kritisk till Brexit påtalade han inför Natos Warszawa-möte att den ”speciella relationen” mellan de två allierade fortsatt kommer att vara helt central. USA och Storbritannien är båda medlemmar i Nato och därför blir det av yttersta vikt för andra stater (bland annat Sverige) att samarbeta inom den organisation som båda stormakterna är medlemmar av.

Ofta förbisedd men av central betydelse är Storbritanniens starka strategiska kultur. Den bygger till stor del på en oförskönad världsbild och insikten att hård makt, trots utopiska uttalanden från andra håll, fortsatt bestämmer när det kommer till kärnan av makt och inflytande. Denna strategiska kultur härstammar från landets storhetstid som imperium och märks fortfarande i diskussioner med tunga företrädare och tänkare inom landets säkerhetspolitiska elit. Man är helt enkelt bra på strategisk policy planering.

Risken för en uppbrytning av Storbritannien är också överskattad. På grund av det kraftiga raset i oljepriset de senaste åren är prospekten för Skottland att bli självständigt och fortsatt rikt mindre lockande.

EU blir däremot fullständigt vingklippt säkerhetspolitiskt med Storbritanniens sorti ut ur unionen. Landet kommer dock enskilt att fortsatt vara en aktör av fundamental betydelse för Europa och Sveriges säkerhet. Forumet inom vilket landet tar med sig denna styrka, kunskap och kontakter kommer dock att vara Nato och inte EU. Men i Nato är Sverige inte medlemmar.

För det andra har Sverige ett starkt och nära bilateralt samarbete med Storbritannien avseende försvars- och säkerhetspolitik. Samarbetet har fluktuerat genom århundradena men de senaste årens radikalt försämrade säkerhetsläge i Europa och globalt har accentuerat dess betydelse. Genom den populärt kallade ”Hultqvist-doktrinen” har Sverige sökt fördjupat bilateralt samarbete med de båda stormakterna USA och Storbritannien i förhoppningen att detta kan ersätta ett medlemskap i Nato. Det senaste undertecknade dokumentet berörde över 50 områden inom vilka Sverige och Storbritannien ämnar fördjupa samarbetet, exempelvis aktiviteter för att stärka interoperabilitet och allmän försvarsutveckling (ospecificerat offentligt).

För det tredje kommer Nato och, som forskaren Malena Britz vid försvarshögskolan förutsett, den transatlantiska säkerhetsrelationen förstärkas. Detta kommer att ske på bekostnad av en svagare gemensam försvars- och säkerhetspolitik (CSDP).

Storbritannien kommer, som en kompensation för Brexit, att öka sitt åtagande till Nato. Alliansen utgör redan ”grundvalen” för landets säkerhetspolitik och allt eftersom man inte behöver skicka officerare och civila till EU kommer man att kunna fokusera helhjärtat på Nato.

Sverige har baserat sin säkerhetspolitik på EU sedan man avskaffade neutraliteten 1995. Vi har genom åren investerat mycket i samarbetet och hyst särskilt höga förhoppningar om en förstärkning av unionens försvars- och säkerhetspolitik. Det har framförallt varit mer politiskt bekvämt och genomförbart att satsa på EU än alternativet. Men EU kommer att försvagas ordentligt av att dess militärt sett starkaste medlem lämnar samarbetet. När EU inte längre är lika viktig som tidigare inom området försvar och säkerhet kommer Natos betydelse för Sverige naturligen att öka.

Sverige kommer alltså att bli mer beroende av en allians (Nato) man inte är medlem i. Inte undra på att Peter Hultqvist svettades när han nämnde Brexit i samband med omröstningen av värdlandsavtalet mellan Sveriges och Nato.

Brexit medför nämligen på sikt att den säkerhetspolitik som Sverige fört sedan 1995 blir helt ohållbar. Trovärdigheten av EUs artikel 42.7 (solidaritetsklausulen) kommer att undergrävas än mer med konsekvensen att hela konstruktionen blir ett luftslott.

Det kommer troligen bli oundvikligt för Sverige att söka medlemskap i Nato med Storbritanniens sorti från EU och CSDP. Socialdemokraternas utopiska drömmar kommer att krackelera.

Men det skulle inte vara särskilt negativt. Det skulle istället vara direkt uppfriskande om Sverige tvingades lämna sina försök till verklighetsflykt och ”slutet på historien” lösningar.

Ett medlemskap i Nato skulle kraftigt gynna Sveriges säkerhet på sikt. Brexit utgör därmed en paradox avseende betydelsen för svensk utrikespolitik.

 
Författaren är statsvetare och har tidigare arbetat med europeisk säkerhetspolitik på Atlantic Council i Washington, DC. 2016 deltar han i tankesmedjan Frivärlds Utrikesakademi

Gästinlägg: Sopig parkering av HMS Spiggen

Efter påtryckningar över obeslutsamhet har Kalix Kommun parkerat miniubåten HMS Spiggen bredvid sopstationen och minigolfbanan på Töre Camping. Foto: David Bergman


Turerna kring miniubåten HMS Spiggen har varit många, men kan något förenklat sammanfattas: Någon inom Försvarsmakten beslöt av oklar anledning att försvarets enda miniubåt, nyligen uppgraderad, inte längre behövdes. Marinmuseum fick frågan om de ville överta henne men svarade av oklar anledning nej. Den enda intressenten var Kalix Kommun till vilka den fullt fungerande miniubåten skänktes för drygt två år sedan. 

När en utländsk ubåt kränkte svenskt territorium under hösten 2014 och behovet av att öva ubåtsjakt åter aktualiserades hade den svenska miniubåten, vars huvudsakliga roll var att möjliggöra just dessa övningar, ställts upp för en lång väntan i takdroppet på tekniska förvaltningens område i Kalix.

Exakt vilka planer Kalix Kommun hade när de tog över ubåten är oklart. Jag har tidigare kritiserat Kalix Kommun för den långdragna hanteringen och obeslutsamheten under vilken tid ubåten legat utan torrluftsanslutning eller annat underhåll, olåst på ett öppet område med raserat staket. Efter påtryckningar föregående sommar då även lokala medier uppmärksammade frågan har kommunen nu nyligen placerat ut fartyget i Töre för allmän beskådan, med hänvisning till de uppmärksammade ubåtsjakterna i Töre-fjärden på 1980-talet.

Efter de många turerna runt HMS Spiggen ligger örlogsfartyget nu alltså inte i hamn hos Ubåtsflottiljen eller vid Statens försvarshistoriska muséer, utan har parkerats bredvid sopstationen och minigolfbanan på Töre Camping – Långt från det nödvändiga underhåll eller den professionella utställning som en tjänst på flottiljen eller en placering på ett museum hade inneburit.

När det gäller utställningar på försvarshistoriska museer finns självfallet riktlinjer och normer för hur föremål, även fartyg och fordon, skall hanteras och underhållas. Både för att de ska bevaras men framförallt hur de bör presenteras och ställas ut för allmänheten.

Den stora frågan är fortfarande vilket motiv Kalix Kommun hade då man tog över ubåten och vad deras långsiktiga målsättning är. Att de övertog ägandeskapet av ett så här pass viktigt och underhållskrävande objekt måste förhoppningsvis ha gjorts med någon form av baktanke. Det borde rimligtvis även ligga i kommunens intresse att ubåten underhålls och ställs ut på ett värdigt och professionellt sätt.

Att parkera ett fartyg på en trailer vid en camping kvalificerar dock mer som parkering än utställning. Om kommunen fått ett mindre objekt till skänks, hade detta då placerats på stubben bredvid glasskiosken?

Det militära kulturarvet från ubåtsjakterna och dess berättelser är något som absolut förtjänar att kommuniceras till allmänheten. Men den nuvarande lösningen känns mer som en panikåtgärd för att tysta kritikerna än som en del i en långsiktig och allomfattande plan att på bästa sätt kommunicera denna del av historien.

Under tiden som gått har marinen enligt uppgifter utvecklat nyare och alternativa sätt att öva ubåtsjakt. Utan egen miniubåt, vad har de egentligen haft för val? Flera har menat att den civila event-ubåten Malen har kunnat fylla behovet av målubåt vid övningar. Men den civila ubåtens ägare har själv berättat om upprepade problem med byråkrati och oförstånd för den faktiska kostnaden när Försvarsmakten skall upphandla deras tjänster med reducerad övningstid som följd. Även om nya tekniska lösningar utvecklas som slutligen visar sig bli bättre måste vi ställa oss frågan hur mycket pengar men framförallt förspilld övningstid som den kortsiktiga bortskänkningen redan kostat den svenska försvarsförmågan?

Vad ska man då göra med HMS Spiggen? Just nu måste rimligtvis Kalix Kommun svara på den frågan. Har de mer långsiktiga planer på att bygga upp en större, mer professionell utställning om 80-talets ubåtsjakter får de gärna kommunicera dessa. Men om de saknar mer seriösa planer än dagens lösning bör de lägga all prestige i sakfrågan åt sidan och återbörda fartyget till Försvarsmakten eller Statens försvarshistoriska muséer.

/ David Bergman

Gästinlägg: Sopig parkering av HMS Spiggen

Efter påtryckningar över obeslutsamhet har Kalix Kommun parkerat miniubåten HMS Spiggen bredvid sopstationen och minigolfbanan på Töre Camping. Foto: David Bergman


Turerna kring miniubåten HMS Spiggen har varit många, men kan något förenklat sammanfattas: Någon inom Försvarsmakten beslöt av oklar anledning att försvarets enda miniubåt, nyligen uppgraderad, inte längre behövdes. Marinmuseum fick frågan om de ville överta henne men svarade av oklar anledning nej. Den enda intressenten var Kalix Kommun till vilka den fullt fungerande miniubåten skänktes för drygt två år sedan. 

När en utländsk ubåt kränkte svenskt territorium under hösten 2014 och behovet av att öva ubåtsjakt åter aktualiserades hade den svenska miniubåten, vars huvudsakliga roll var att möjliggöra just dessa övningar, ställts upp för en lång väntan i takdroppet på tekniska förvaltningens område i Kalix.

Exakt vilka planer Kalix Kommun hade när de tog över ubåten är oklart. Jag har tidigare kritiserat Kalix Kommun för den långdragna hanteringen och obeslutsamheten under vilken tid ubåten legat utan torrluftsanslutning eller annat underhåll, olåst på ett öppet område med raserat staket. Efter påtryckningar föregående sommar då även lokala medier uppmärksammade frågan har kommunen nu nyligen placerat ut fartyget i Töre för allmän beskådan, med hänvisning till de uppmärksammade ubåtsjakterna i Töre-fjärden på 1980-talet.

Efter de många turerna runt HMS Spiggen ligger örlogsfartyget nu alltså inte i hamn hos Ubåtsflottiljen eller vid Statens försvarshistoriska muséer, utan har parkerats bredvid sopstationen och minigolfbanan på Töre Camping – Långt från det nödvändiga underhåll eller den professionella utställning som en tjänst på flottiljen eller en placering på ett museum hade inneburit.

När det gäller utställningar på försvarshistoriska museer finns självfallet riktlinjer och normer för hur föremål, även fartyg och fordon, skall hanteras och underhållas. Både för att de ska bevaras men framförallt hur de bör presenteras och ställas ut för allmänheten.

Den stora frågan är fortfarande vilket motiv Kalix Kommun hade då man tog över ubåten och vad deras långsiktiga målsättning är. Att de övertog ägandeskapet av ett så här pass viktigt och underhållskrävande objekt måste förhoppningsvis ha gjorts med någon form av baktanke. Det borde rimligtvis även ligga i kommunens intresse att ubåten underhålls och ställs ut på ett värdigt och professionellt sätt.

Att parkera ett fartyg på en trailer vid en camping kvalificerar dock mer som parkering än utställning. Om kommunen fått ett mindre objekt till skänks, hade detta då placerats på stubben bredvid glasskiosken?

Det militära kulturarvet från ubåtsjakterna och dess berättelser är något som absolut förtjänar att kommuniceras till allmänheten. Men den nuvarande lösningen känns mer som en panikåtgärd för att tysta kritikerna än som en del i en långsiktig och allomfattande plan att på bästa sätt kommunicera denna del av historien.

Under tiden som gått har marinen enligt uppgifter utvecklat nyare och alternativa sätt att öva ubåtsjakt. Utan egen miniubåt, vad har de egentligen haft för val? Flera har menat att den civila event-ubåten Malen har kunnat fylla behovet av målubåt vid övningar. Men den civila ubåtens ägare har själv berättat om upprepade problem med byråkrati och oförstånd för den faktiska kostnaden när Försvarsmakten skall upphandla deras tjänster med reducerad övningstid som följd. Även om nya tekniska lösningar utvecklas som slutligen visar sig bli bättre måste vi ställa oss frågan hur mycket pengar men framförallt förspilld övningstid som den kortsiktiga bortskänkningen redan kostat den svenska försvarsförmågan?

Vad ska man då göra med HMS Spiggen? Just nu måste rimligtvis Kalix Kommun svara på den frågan. Har de mer långsiktiga planer på att bygga upp en större, mer professionell utställning om 80-talets ubåtsjakter får de gärna kommunicera dessa. Men om de saknar mer seriösa planer än dagens lösning bör de lägga all prestige i sakfrågan åt sidan och återbörda fartyget till Försvarsmakten eller Statens försvarshistoriska muséer.

/ David Bergman

Tre kronor mår bra

Målade 1940 och ännu fullt synliga. F.ö. bär jag inte kronans jacka utan en civil Arktis-smock i M90-mönster.

Vi gjorde en oväntad upptäckt högst uppe i Riksgränsens skidbacke. Som läsare av min bok Tyskar och allierade i Sverige så vet du att det där står en välbevarad gränspostering från 1940. Ordet "SCHWEDEN" på vaktstugans vägg mot Norge (tyskarna i Norge) är mer svårläslig än när vi var där sist. Men vi gjorde andra fynd.

Det var en annan sak på vaktstugan som framträdde mycket bättre denna gång, tre kronor, också målade 1940 (årtalet är också målat). det var inte så att någon fyllt i färgen sen sist men genom att det regnade mot väggen ifråga så gjorde vattnet att kronorna syntes tydligare. Eftersom kronorna syntes så svagt förra gången så finns det ingen bild av dem i boken. Men nu får du alltså se dem här.


På vägen ner gick vi först på norsk sida av gränsen för att se om vi kunde finna några tyska ställningar som vi tidigare missat - och vi fann några. I en del av dem låg även några föremål kvar, bara så där, på markytan. Två av dem satte fantasin i rörelse och du får mer än gärna komma med tips eller gissningar.


Min egen vilda gissning är att den övre delen visar en del av en pump för att förse en "bostadsställning" med vatten. Asken ser ut att vara ett handarbete och var måhända en sorts skydd för att hålla formen på cigarettpaket? Detta är som sagt rena gissningar.

Sedan gick vi åter in i Sverige och ned till samhället Riksgränsen och kunde på vägen ner konstatera att sannolikt alla delar av den av svenskt luftvärn nedskjutna Junkers Ju 52 som fanns där ifjol ligger kvar (ett av tio tyska plan som Sverige sköt ner 1940, och inga allierade plan sköts ner det året). Bilden nedan visar bara några av delarna.


Låt oss hoppas att det så även förblir, så att fler vandrare får uppleva vrakdelarna på plats, där de berättar en dramatisk historia. Det var fallskärmsjägare ombord planet och några bilder av dem finner man i Tyskar och allierade i Sverige.

Tre kronor mår bra

Målade 1940 och ännu fullt synliga. F.ö. bär jag inte kronans jacka utan en civil Arktis-smock i M90-mönster.

Vi gjorde en oväntad upptäckt högst uppe i Riksgränsens skidbacke. Som läsare av min bok Tyskar och allierade i Sverige så vet du att det där står en välbevarad gränspostering från 1940. Ordet "SCHWEDEN" på vaktstugans vägg mot Norge (tyskarna i Norge) är mer svårläslig än när vi var där sist. Men vi gjorde andra fynd.

Det var en annan sak på vaktstugan som framträdde mycket bättre denna gång, tre kronor, också målade 1940 (årtalet är också målat). det var inte så att någon fyllt i färgen sen sist men genom att det regnade mot väggen ifråga så gjorde vattnet att kronorna syntes tydligare. Eftersom kronorna syntes så svagt förra gången så finns det ingen bild av dem i boken. Men nu får du alltså se dem här.


På vägen ner gick vi först på norsk sida av gränsen för att se om vi kunde finna några tyska ställningar som vi tidigare missat - och vi fann några. I en del av dem låg även några föremål kvar, bara så där, på markytan. Två av dem satte fantasin i rörelse och du får mer än gärna komma med tips eller gissningar.


Min egen vilda gissning är att den övre delen visar en del av en pump för att förse en "bostadsställning" med vatten. Asken ser ut att vara ett handarbete och var måhända en sorts skydd för att hålla formen på cigarettpaket? Detta är som sagt rena gissningar.

Sedan gick vi åter in i Sverige och ned till samhället Riksgränsen och kunde på vägen ner konstatera att sannolikt alla delar av den av svenskt luftvärn nedskjutna Junkers Ju 52 som fanns där ifjol ligger kvar. Bilden nedan visar bara några av delarna.


Låt oss hoppas att det så även förblir, så att fler vandrare får uppleva vrakdelarna på plats, där de berättar en dramatisk historia. Det var fallskärmsjägare ombord planet och några bilder av dem finner man i Tyskar och allierade i Sverige.

”Att rösta fritt är stort, men rösta rätt är större”

Om folkomröstningar och den liberala (representativa) demokratin – BREXIT, m m.

av Michael Sahlin

BREXIT-omröstningen diskuteras nu på stor internationell bredd när det gäller olika konsekvenser och risker, också av säkerhetspolitisk art och också för svenskt vidkommande, förutom en mängd frågor rörande EU:s framtid under det samlade trycket av ekonomiska, migrations­politiska, institutionella och säkerhets­politiska utmaningar. Men det handlar också och inte minst om folkomröstnings­mekanismen som sådan, som tillgång, utmaning och problem för den liberals­demokratiska samhälls­ordningen som i den moderna världen vilar på tilltro till den representativa demokratin. Det finns ett problematiskt samband mellan missnöjes­fiskande populism, från höger som från vänster, och fenomenet folkomröstningar, tänkt som ett komplement i vissa frågor till det representativa styrelseskickets normala funktionssätt, men i krisatmosfär understundom betraktat som ett alternativ – och ett pedagogiskt dilemma för den liberala demokratin. Mot varandra står två synsätt: å ena sidan att ju viktigare en fråga desto angelägnare att underkasta den en folkomröstning (för att i särskild ordning säkerställa legitimitet), å andra sidan att ju viktigare en fråga desto angelägnare att tvärtom undvika – eller motstå krav på – att den måste avgöras genom folkomröstning. För liberala demokrater innebär detta ett dilemma, en ambivalens, en utmaning. Dessa frågor inrymmer viktiga aspekter på den liberala demokratins globala – och europeiska – kris.


Det finns i tider som dessa  goda skäl att reflektera över temat folkomröstningar, den demokratiska metod som det är vanligt numera, också på regeringsnivå i Sverige, att ”tycka illa om” – som Margot Wallström uttryckte det.

Författningsvarianter

Folkomröstnings­instrumentet, den ”direkta” demokratin enligt idealtypisk modell med anor från det antika Aten när det begav sig, finns med som en slags sten i skon, mer eller mindre tydligt förankrat i de olika länder­nas/demokratiernas författningar, som reservutgång i komplicerade lägen, ofta genom en författningsstadgad möjlighet för en viss befolkningsandel att kunna kräva, efter en framgångsrik namninsamling, om denna andel inte finner att de vanliga representativa procedurerna räcker till för att garantera legitima (eller ”rätta”) beslut.  I andra fall kan det te sig bekvämt för de etablerade partierna, eller ett dominerande parti, att antingen hota med att föra en fråga till folkomröstning, eller komma överens om att föra en extraordinär fråga som förefaller svår att lösa ut inom ramen för etablerade partistrukturer/skiljelinjer till ”folket” i en folkomröstning, ibland som alternativ till att utlysa nyval som metod att dyrka upp låsningar. Mängder av varianter och exempel finns, som bekant även i den svenska politiska 1900-talshistorien. Den liberala demokratin uppvisar en fundamental ambivalens, och svaghet, i frågan om folkomröstningar.

En aspekt på detta gäller om folkomröstningar, författningsstadgat eller i politisk praxis, skall vara beslutande eller rådgivande. Som vi vet, också från den svenska historien, finns här en dragkamp mellan formellt och reellt; den som riskerar en låt vara (endast) rådgivande folkomröstning inser att den bärande legitimiteten skadas om något annat än folkomrösts­nings­resultatet blir det beslut som ändå fattas i de sedvanliga representativa procedurerna. Därför är det vanligt att de politiska ledare som finner skäl att föra en fråga till folkomröstning förklarar att man kommer att rätta sig efter resultatet. Desto mer grannlaga då att med omsorg välja ut frågor som lämpar sig sådant risktagande (m a o mindre viktiga frågor där ”fel” folkligt beslut kan tolereras och hanteras) och att med noggrannhet tänka igenom hur frågan ska ställas, eller att ta risken även i en viktig fråga om man känner sig trygg och säker på att ”rätt” svar kommer att ges. Ordet ”risk” används här i syfte att problematisera. Historien, alltså också den svenska (högertrafiken, kärnkraften, valutaunionen, den aktuella debatten om eventuell folkomröstning om en eventuell svensk NATO-anslutning), vimlar av exempel på starkt bekymmersamma utfall av hot om folkomröstningar och (oväntade) folkomröstnings­resultat.

Ändå verkar det vara svårt, även efter de BREXIT-spår som tycks förskräcka och diskreditera, för den liberala. representativa demokratin att avstå från eller befria sig från folkomröstnings­institutet som reservutgång. Man kan vilja fundera över varför det är så. Funderingen kan börja med några erfarenheter från andra länder.

Folkomröstningar i internationell krishantering

Och man kan då påminna om att folkomröstningar också har en internationell dimension, en krishanterings­dimension.  Det i sin tur har att göra med att grundfrågan gäller vad som konstituerar legala och – bredare – legitima beslut. Ingen regim är immun mot legitimitetsproblemet – även auktoritära eller totalitära diktaturer måste göra en avvägning mellan legitimitet och repression när man kämpar för att behålla makten och för att genomdriva beslut, ju mindre legitimitet desto större behov av repression, ofta i en ond cirkel. Den som vågar riskera en folkomröstning, eller för den delen ett nyval, har i ena vågskålen chansen till förstärkt internationell  legitimitet och därmed makt internt, i den andra vågskålen den mer eller mindre påtagliga risken att chansningen misslyckas, att folket väljer ”fel”. Men för liberala demokratier – varom mer nedan – tillhör legitimitet och legitima beslut själva definitionen av samhällsmodellen. Därav känsligheten och sårbarheten för fenomenet folkomröstningar.

Härigenom blir folkomröstningar både ett (riskfyllt) instrument i det internationella samfundets krishante­ring/fredsbyggande och ett svårbemästrat problem. Det handlar om att ibland (exempelvis Sydsudan) ha en folkomröstning om en ny författning eller ett fredsfördrag som slutpunkten på en krävande fredsprocess, som morot respektive piska, i andra fall att misslyckas (som i fallen Slovenien och Kroatien) eller lyckas (Kosovo) motsätta sig att en folkomröstnings­kampanj får lov att störa en känslig fredsförhandling, syftande till kompromiss­överens­kommelse.  Det handlar här om ett dilemma av samma art som frågan om ansvarsutkrävande vs fred – att det för liberala demokrater kan vara svårt att hitta övertygande argument mot att folket tillfrågas eller att ansvar utkrävs – när det primära i rådande läge är att få till stånd en fredsuppgörelse.

Ett bra, självtupplevt, exempel  är Makedonien hösten 2004. Freds­processen, Ohrid Framework Agreement, hade just kommit fram till den svåra frågan om decentralisering och interetnisk ändring av kommuns­gränserna. En grupp oppositions­politiker, inklusive den nuvarande omstridde premiärministern Gruevski, hade hittat en passus i konstitutionen om att 50 000 namnunderskrifter skulle räcka för att kräva en folkomröstning i frågan. Sedan det konstaterats att erforderliga namnunderskrifter uppnåtts blev dilemmafrågan för det internationella samfundets representanter hur man skulle kunna, med bibehållen demokratisk trovärdighet, förhindra en folkomröstning som med enkel majoritet för att avvisa det aktuella lagförslaget garanterat skulle innebära havererad fredsprocess. Det räckte inte att argumentera för ett ”ja”, alla visste att om det erforderliga valdeltagandet (50% av valmanskåren) uppnåddes så skulle nej vinna och krisen vara ett faktum. Alltså fick IC-budskapet bli: ”rösta inte, avstå!”. Och det lyckades, bara 25% röstade, processen gick vidare, men det var ingen enkel pedagogik i freds­byggandets Makedonien.

Så frågan om folkomröstnings­institutets för- och nackdelar finns också på internationell nivå, i den utsträckning och så länge som liberals­demokratiska värderingar styr det internationella systemets gängse syn på begreppsparet legalitet-legitimitet, förstärkt måhända av den klassiska definitionen på hyckleri som lastens hyllning till dygden.

Men på nationella nivån finns, som exemplet Makedonien m fl visar, en mängd varianter i olika politiska kulturer av ambivalens till den liberala representativa demokratins tillräcklighet/otillräcklighet ur legitimitetssynpunkt, alternativt behov av komplement för säkerställande av legitimitet genom nationella, regionala och/eller lokala folkomrösts­ningar, oavsett det politiska spelet om instrumentets användning. Vissa författningar nämner knappt eller alls möjligheten, men kan tillkomma likväl genom politiska beslut. Andra stipulerar om enbart rådgivande folkomröstningar, men sådana kan som sagt i praktiken likväl ändå bli beslutande, om politikerna riskerar att i förväg binda sig för efterrättelse. Andra (typ Schweiz) grundas på en idévärld eller politisk kultur om den direkta demokratins omistlighet, genom bestämmelser som underlättar och tillråder folkomröstningar på olika nivåer (och som försvårar förändring). Andra åter har föreskrifter om kvalificerade majoriteter som erfordras för att ett parlament skall kunna utlysa en folkomröstning, i typfallet gällande författningsändringar – i t.ex. Turkiet stipuleras att det krävs 3/5 majoritet för att föra en författningsändring till (beslutande) folkomröstning, och 2/3 majoritet för att parlamentet självt skall kunna besluta.

En klassisk avvägning

Varianterna i författningsreglering eller politisk tradition/praxis – och det oavsett om det handlar om parlamentariska eller presidentiella modeller av liberal demokrati – ger uttryck för en klassisk avvägning mellan behovet av legitimitet och folkförankring i beslutsfattandet och behovet av fungerande regeringar och effektiv styrning, mellan förändrings­barhet och broms­mekanismer mot alltför snabba och ogenomtänkta förändringar.  Samma avvägning gäller förstås också för författnings­ändringar i stort, oavsett kopplingen till folkomröstnings­mekanismen, t ex att vi i Sverige har regeln om två parlamentsbeslut med mellanliggande val.

Nu dags för ett stålblankt Churchill-citat: ”Democracy is the worst form of government, except for all the others that have been tried from time to time”.

Det har ifrågasatts om Churchill sade precis så, men vad han uppenbart menade var att den västerländska liberala demokratin visserligen har en massa skavanker och problem men att alla andra prövade modeller, auktoritära eller totalitära regimer/system i allehanda varianter, eller drömmar om  ”demokratisk socialism” (där folket styr politiken och politiken genomsyrar folk och samhälle, enligt idealet) visat sig vara sämre, om alls fungerande. Eller för den delen moderna varianter av s k ”majoritas­rianism” där segrar i demokratiska val  föder anspråk på obegränsad maktutövning, i förlängningen majoritets­diktatur.

När vi nu talar om den liberala demokratins (europeiska och) globala  kris och riskfyllda folkomröstningar i det perspektivet finns skäl att erinra om vad liberal demokrati som begrepp och ideal innebär – givet dess anspråk på att vara ett permanent och slutgiltigt svar på det universiella legitimitetsproblemet (även om ”historien inte nått sitt slut” a la Fukuyama).

Den liberala, representativa demokratin och dess kritiker

En grundbult i dagens värld och samhällen är huvudprincipen om ett representativt system, låt vara som vi sett med olika art och grad av kompletterande folkomröstnings­inslag, som tillgång respektive problem. Ett stabilt representativt system förutsätter ett fungerande, trovärdigt och i förhållande till de aktuella samhälls­förhållandena relevant partisystem som av folket (”folket”) uppfattas som rimligt representativt och rimligt kapabelt att leverera efterfrågade beslut, att folk upplever ett samband, en konsekvens, mellan den egna rösten i valet och den resulterande regeringsbildningen och den förda politiken. En annan konstituerande princip handlar om allmän acceptans av regeringsmaktens och politikens begränsning, att allt inte är politik utan att det är viltigt att det vid sidan av politiken finns en civil samhällelig och ekonomisk sfär som tillåts leva sitt eget liv. Tillsammans tänks dessa båda grundbultar garantera eller optimera värden som stabilitet, välstånds­utveckling och frihet, frihet i olika avseenden. Och för att övervaka skyddet för dessa friheter och motverka maktmissbruk, och manifestera regelstyrning snarare än politisk styrning, finns rättsstatsprincipen som likaledes konstituerande grundbult, och ett antal mekanismer för granskning av makten i dess olika former, vilket främst  förutsätter fria medier, fristående rättsvårdande myndigheter och yttrande- och församlingsfrihet.  Det komplicerade samspelet mellan de olika friheterna och kravet på politikens begränsning ligger till grund för samhörigheten mellan liberal demokrati och en mer eller mindre tydligt kapitalistisk ekonomisk ordning.

Det är dessa liberala värden som genom västvärldens och USA:s dominerande roll i globaliseringen  och FN:s tillkomst och framväxt som normerande faktor uppnått status som universella värden. Tills nu, när det tycks framväxa utmaningar från olika håll. Från vänsterhåll har ju kritiken alltid varit att den liberal-kapitalistiska ordningen skapar friheter för den ekonomiska oligarkin att bibehålla och fördjupa orättfärdiga ojämlikheter i samhället (därav visionerna om ”demokratisk socialism” som nödvändig färdväg till ett gott och rättvist samhälle, och realiteterna av sovjetisk eller maoistisk kommunism).  Från högerauktoritärt håll i olika delar av världen framförs att liberal demokrati, om än kanske önskvärt i  princip – apropå definitionen av hyckleri – inte låter sig förena med behovet av stabilitet och styrbarhet i mångdimensionellt komplexa utvecklingssamhällen. Och från dagsaktuellt högerpopulistisk håll framhålls bl a att den liberals­demokratiska samhällsmodellen i all sin ekonomism, materialism och marknadsgyckel saknar svar på grundläggande identitetsfrågor, i folkvandringstider som dessa.

Man kan alltså säga att de liberals­demokratiska systemen, på nationell och internationell nivå (exempelvis EU) nuförtiden sviktar under  det samlade trycket av  vänster- och högerkritik:  bristande ekonomisk och social rättvisa och oligarkivälde, instabilitet och oförmåga att leverera effektiva beslut, identitets- och värderingskris. Ännu fungerar de internationella institutionernas (FN, m fl) normgiv­nings­makt, men tendensen tycks vara inte bara minskande västliga möjligheter att ”exportera” sin unika lösning på legitimitetsproblemet utan också tendenser till ifrågasättande och underminering också på hemmaplan, i Europa (Le Pen, Orban, Brexit, mm) och USA (Trump).  Men också mer oberoende och vetenskapliga analytiker  pekar, nu som förr, på den liberala demokratins mycket speciella förutsättningar genom gynnsamma samhällsbetingelser och ryggtäckning av global amerikansk makt men samtidigt med karaktär av historiskt provisorium och socio-ekonomisk bräcklighet och politisk instabilitet, ett system på sikt oförmöget att harmonisera styrande och styrda.

Populism och folkomröstningar: misstro mot det representativa systemet

Det är här som problemet med folkomröstningar, nu senast dramatiskt manifesterat av BREXIT, kommer in.  Problemet ligger bl a i just detta om folkomröstningar börjar ses inte bara som ett komplement i den representativa liberala demokratins huvudfåras marginal utan snarare som ett alternativ, ett sätt att manifestera misstro mot och missnöje med själva det liberals­demokratiska representativa systemet. Och här kommer begreppet populism in på banan: konsten att med relevanta retoriska knep fånga upp och ge röst (och legitimitet) åt ”vanliga människors” känsla av vanmakt, övergivenhet och (som det heter på sociologiska) ”relativ deprivation”, att vara förfördelad part i relation till mer gynnade eller framgångsrika grupper, med ty åtföljande diffusa hat, ilska, misstro mot  etablissemang och samhällselit, de smarta och gynnade. Vänsterpopulismen vädjar till  människors klassbaserade missnöje, högerpopulismen  (i dagens verklighet på frammarsch) söker fånga upp  människors identitetsvilsenhet i folkvandringstider. Alltså olika svar till den vilsne och arge och hans fråga: vem ska jag vara arg på? Staten, etablisses­manget, eliten, de besuttna – eller invandrarna?

Populism hör alltså, närmast definitionsmässigt, ihop med misstro mot den representativa liberala demokratin. Populism uppstår och frodas i en krisatmosfär  där misstro mot den representativa demokratin har uppstått genom – som i dagens Europa och EU – samtidiga kriser av ekonomisk, migrationspolitisk, säkerhetspolitisk och institutionell art. Och populism och populister  verkar, definitionsmässigt för att ytterligare underblåsa detta missnöje och denna misstro. Krav på folkomröstningar är ett vanligt förekommande verktyg i detta.  Det skapar i sin tur ett svårt dilemma för liberala demokrater. Det är svårt för en demokrat att principiellt säga nej till ett förslag om att tillfråga ”folket”, för säkerhets skull, även om det kan befaras att tilltron till de representativa mekanismerna skulle skadas. Och det är svårt att avvisa argumentet att ju viktigare en fråga, desto angelägnare (av legitimitets- och förankringsskäl) att frågan underställs en folkomröstning. Och till saken hör ju, som nämnts, att idén om folkomröstningar i särskilda fall finns med i snart sagt alla liberala demokratiers författningar. Problemet är hur ”de särskilda fallen” ska definieras. Dessutom är det som bekant bekvämt för politiker, oavsett parlamentarism eller presidentiella system, att ha tillgång till möjligheten att tillgripa folkomröstning när intern partisplittring råder (jfr Brexit) eller när en fråga måste avgöras men grund saknas för att avgöra den på basis av de skiljelinjer som konstituerar det befintliga partisystemet. Eller när det handlar om en mer teknisk fråga som ter sig harmlös ur maktspelssynpunkt.

Problemet med folkomröstnings­institutet, särskilt i tider när av olika skäl populism (misstro mot det representativa systemet) grasserar, äri att både krav på och genomförande av folkomröstningar tenderar, definitionsmässigt,  att undergräva just den balans och legitimitet som den liberala demokratin försöker realisera. Detta åskådliggörs av argumentet ”ju viktigare fråga, desto angelägnare att denna frågas avgörande får ett slutligt test ur legitimitets- och folkförankrings­synpunkt i en folkomröstning”.  Det är som sagt svårt-till-omöjligt för en demokrat att avvisa detta argument, men konsekvenserna förskräcker likväl. Alla vet att en folkomröstnings­kampanj innebär polarisering och riskerar vulgarisering ,och alla inser därför att regeln i praktiken snarare borde vara att ”ju viktigare en fråga, desto olämpligare är det att underställa den en folkomröstning” – även om det kan vara svårt att säga detta rakt ut, ur demokratisk synpunkt. Som juristen, mm,  Thomas Thorild citeras säga om tänkandet (”att tänka fritt är stort men tänka rätt är större”) över aulaingången på Uppsala Universitet. så kan möjligen dilemmat uttryckas när det gäller elitens syn på folkets röst. Därav rubriken.

Klokt och/eller oklokt

Det följer av detta resonemang att det var oklokt av David Cameron att utlysa en folkomröstning om det som blev BREXIT. Han chansade maktpolitiskt på att folkomröstnings­hotet skulle ge kraft åt en omförhandling med EU om brittiska medlemskapsvillkor och därefter vind i seglen för en framgångsrik YES-kampanj.  Och tyst i klassen därefter inom Tories. Han drog en nästan unik nitlott med omfattande (men ännu ovissa)  ekonomiska och säkerhetspolitiska konsekvenser, för såväl Storbritannien som EU och dess medlemsstater, inklusive Sverige.

Och det vore för Frankrike, EU och därbortom olyckligt om Marine Le Pen skulle komma i läge och få för sig att även i Frankrike utlysa en folkomröstning, om FREXIT. Kanske följt av ungrare, polacker och andra.  Och det är en stor fara för hela västvärlden i vid transatlantisk bemärkelse om närmaste år, med början i det amerikanska presidentvalet, ser en allmän tendens till upplösning av den hittillsvarande, efterkrigstida liberals­demokratiska ordningen.

I konsekvens med detta: det vore – är – olyckligt och oklokt att spela med folkomröstnings­kortet/hotet i den svenska NATO-debatten, alldeles bortsett från att BREXIT-chocken nu fått mången i ledande ställning att säga sig ”tycka illa om” folkomröstningar.

I summa:  mycket finns att säga och spekulera om säkerhetspolitiska följder av den brittiska folkomröstningen, men viktigast av allt är diskutera vad den utsäger om folkomröstningars vara eller inte vara. Författningsfrågor innehåller säkerhetspolitiskt sprängstoff.

 
Författaren är ambassadör, f d generaldirektör, fil dr och ledamot av KKrVA.

Att förstå nya och gamla konflikter

Vykort från en svensk frivillig i Spanien, som jag fann i hans fotoalbum.

"Alla på krigsstigen" står det på vykortet ovan från regeringssidan i spanska inbördeskriget (hjälmen ser kanske tysk ut men är spansk). Igår var det exakt 80 år sedan det kriget inleddes. Orden känns otäckt aktuella med tanke på att fler konflikter nu sker nära eller rentav i Europa.

Svårigheten att förstå nutida konflikter, trots alla nya medier, illustreras av helgens militärkuppförsök i Turkiet. Det kan verka lite gammalmodigt, men för att sätta sig in i Turkiets flera samtidiga konflikter skulle jag vilja rekommendera en närmare betraktelse av president Recep Tayyip Erdogans uppväxt och tidiga lärdomar - som dagens DN tar upp. Artikeln ifråga finns nu fri på nätet: "Erdogan vänder bakslag till Triumf".

Samme DN-skribent, Nathan Schachar, hade i DN igår en högintressant artikel om spanska inbördeskriget: "Då Spanien satte kniven i sig självt". Den artikeln gör både upp med flera seglivade myter om kriget och ger en inblick i hur häpnadsväckande svårt det är än idag i Spanien att försöka skildra inbördeskriget 1936-39. För mer om de drygt 440 svenskarna på regeringssidan och den handfull som slogs på den andra sidan - se Lennart Westbergs och min Svenskar i krig 1914-1945.

Att förstå nya och gamla konflikter

Vykort från en svensk frivillig i Spanien, som jag fann i hans fotoalbum.

"Alla på krigsstigen" står det på vykortet ovan från regeringssidan i spanska inbördeskriget (hjälmen ser kanske tysk ut men är spansk). Igår var det exakt 80 år sedan det kriget inleddes. Orden känns otäckt aktuella med tanke på att fler konflikter nu sker nära eller rentav i Europa.

Svårigheten att förstå nutida konflikter, trots alla nya medier, illustreras av helgens militärkuppförsök i Turkiet. Det kan verka lite gammalmodigt, men för att sätta sig in i Turkiets flera samtidiga konflikter skulle jag vilja rekommendera en närmare betraktelse av president Recep Tayyip Erdogans uppväxt och tidiga lärdomar - som dagens DN tar upp. Artikeln ifråga finns nu fri på nätet: "Erdogan vänder bakslag till Triumf".

Samme DN-skribent, Nathan Schachar, hade i DN igår en högintressant artikel om spanska inbördeskriget: "Då Spanien satte kniven i sig självt". Den artikeln gör både upp med flera seglivade myter om kriget och ger en inblick i hur häpnadsväckande svårt det är än idag i Spanien att försöka skildra inbördeskriget 1936-39. För mer om de drygt 440 svenskarna på regeringssidan och den handfull som slogs på den andra sidan - se Lennart Westbergs och min Svenskar i krig 1914-1945.