Erfarenheter från kriget i Ukraina – ukrainske arméchefen på FHS 20 november


Här några spridda noteringar från ukrainske arméchefens presentation på FHS den 20 november.



När det ryska angreppet mot östra Ukraina började våren 2014 (strax efter annekteringen av Krim) så blev följande brister i den ukrainska organisationen tydliga:

-          De ukrainska förbandens utgångsgruppering (d v s fredsgarnisoner) var fellokaliserade, krävde långa och tidsödande tilltransporter innan de kunde sättas in,

-          Förbandens olika funktioner var inte samövade på högre taktisk nivå (brigad),

-          Den materiella tillgängligheten var låg,

-          Man var oförberedd för ”hybridkrigföring”.



Åtgärder sedan 2014 för att öka försvarsförmågan:

-          Huvuddelen av tidigare tillgängliga och nyuppsatta förband har organiserats i brigader för att säkerställa allsidigt användbara och samövade förband,

-          Antalet brigader har under de gångna tre åren ökat från 20 till 34,

-          Militärdistrikten (4 st) har förstärkts med redan inledningsvis tilldelade förband (brigader, lokalförsvar mm),

-          En operativ reserv i form av en armékår har skapats,

-          Det pågår en omfattande anskaffning av ny materiel och mycket omfattande renoveringar av ”arvmateriel”.



Andra erfarenheter:

-          Såväl hotet från som de egna möjligheterna med elektronisk krigföring var tidigare gravt underskattat,

-          Elektronisk krigföring ett av huvudmedlen att möta hotet från drönare (och också ett av de stora hoten mot egna drönare),

-          De ryska styrkorna har god förmåga att störa ut sambandet på kompani- och bataljonsnivå,

-          Rysk artillerield mycket effektiv för att försvåra ukrainsk verksamhet,

-          Egen förmåga att bekämpa fientligt artilleri viktigt och mycket höga krav på egen rörlighet för att undvika rysk artilleribekämpning – skjut under kort tid, sedan omedelbart omgruppera,

-          Förmåga till indirekt eld måste finnas på alla förbandsnivåer bataljon, brigad, division.



Slutligen: Striderna har hitintills kostat Ukraina 2500 döda och 7500 sårade soldater.

Vill Sverige vara med eller skall vi stå utanför?

EU-flaggan. Foto: Wlad74/Shutterstockav Magnus Sjöland

Säkerhetsläget har försämrats och EU gör nu sin största satsning någonsin för att stärka Europas säkerhet, stärka vår konkurrenskraft och skapa fler arbetstillfällen. EU lanserar nu ”the European Defence Fund”. Totalt handlar det om över 5 miljarder kronor fram till 2020 och därefter över 50 miljarder kronor per år (5.5 miljarder Euro/år). Risken är stor att Sverige endast får smulor av detta eller inget alls medan de stora länderna får det allra mesta. Mer om detta längre ner i artikeln.

Bilden föreställer EU-flaggan. Foto: Wlad74/Shutterstock

EU kommer att satsa på pengar inom tre huvudkategorier:

  • Försvarsforskning
  • Utveckling av försvarsmateriel
  • Medfinansiering från EU

För att ett projekt skall bli beviljat finns flera olika krav, som t ex att medlemsstaterna måste satsa egna pengar och att de företag som är med är Europeiska företag. Andra krav på projekten:

  • Skall vara överlägset redan befintliga produkter
  • Hög innovationsgrad, gärna ett stort steg framåt
  • Ge nya marknadsmöjligheter för export och möjlighet för företag att växa
  • Ge möjlighet till autonomi för europeisk industri
  • SME (små och medelstora företag) skall ges möjlighet att vara med, detta uppmuntras
  • Resultaten skall användas för att stärka EU försvar och säkerhet – inte bara pappersprodukter eller rena forskningsprojekt

Nu till problemet: Sverige har slutat att finansiera nya teknikutvecklingsprojekt inom försvarssektorn sedan ca 15 år tillbaka. Om inte detta ändras betyder det att vi inte kan vara med och få del av de över 50 miljarder kronor per år som EU kommer att satsa på att modernisera vårt försvar och vår kompetens, då det krävs medfinansiering från medlemsländerna för att få vara med i projekten. Om svenska företag vill vara med, så måste svenska staten (Försvarsmakten eller FMV) vara med och finansiera projekten för att det skall beviljas. Men Sverige har strukit dessa ur budgeten för flera år sedan och ingen politisk vilja verkar finnas för att satsa på teknikutveckling. Tyvärr!

Hur skall Sverige få del av den senaste tekniken? Hur skall Sverige möta de senaste hoten? Listan på hot kan göras lång: cyberattacker, nanoteknik, terrorism, ny mycket högre eldkraft, autonoma farkoster, nya kamouflagetekniker, robotar och rymdvapen. Om vi är med i EU:s satsning, får vi del av de andra medlemsländernas teknik och vi är med och utvecklar nya tekniker för att skydda oss mot det nya som hotar våra samhällen. I juni i år kom den första utlysningen från EU:s fond som gällde:

  • En teknikdemonstrator för en förbättrad situationsmedvetenhet åt marinen
  • Truppskydd och avancerade soldatsystem
  • Europeisk inriktning av försvarsforskning

Tidigare lade svenska staten stora belopp på teknikutveckling, vilket lagt grunden för de SME och stora företag vi har idag inom försvarssektorn i Sverige. Staten definierade vad de behövde och medfinansierade nyutveckling av de produkter som behövdes för att försvara vårt land. Många projekt var unika, och har blivit en stor framgång både för vårt försvar och på exportmarknaden. Idag är den förhärskande strategin att ”köpa från hyllan”, vilket ofta innebär att vi köper redan omoderna system eller snart föråldrade system, och ofta missar den allra senaste tekniken. Staten får därför svårt att möta de senaste hoten .

Företagen famlar i blindo och försöker gissa vad staten kan behöva, utvecklar på chans och hoppas att staten skall köpa de nya produkterna. Detta innebär att de svenska företagen tappar konkurrenskraft mot företag i andra länder där de kan få riktade beställningar. När inte svenska staten har köpt produkterna, minskar dessutom företagens trovärdighet på exportmarknaden och mycket exportmöjligheter går förlorade.

USA har flera system som de inte säljer på export, då det är för avancerad teknik. Det kan finnas möjligheter om man har egen high-tech att byta med eller samutveckla nya system tillsammans. Annars får vi snällt vänta tills den blivit så föråldrad att vi får köpa den. Det vore bra om vi i Europa kan lyfta oss så att vi får fram fler världsledande system och tekniker.

Jag tycker att det vore synd om vi i Sverige ställer oss utanför denna fina möjlighet att få del av den senaste tekniken. Risken är även stor för att våra företag hamnar på efterkälken om de utestängs från den Europeiska gemenskapen.

Vi bör avsätta en rejäl slant i försvarsbudgeten för tillämpad forskning och teknikutveckling, samt stärka statens förmåga att analysera hot och definiera utvecklingsprojekt. Detta skulle ge:

  • Stärkt skydd av vårt land
  • Stärkt svensk konkurrenskraft
  • Fler jobb i Sverige
  • Fler möjligheter att vara med i samarbetsprojekt både inom EU och med USA

 
Författaren är vd och ledamot av KKrVA.

Bortom horisonten

Sammanfattning

Ryssland besitter troligtvis i dagsläget förmågan att genomföra begränsande operationer med dess luftlandsättningsstyrkor på signifikant avstånd från dess egna territorium. Troligtviskommer Ryssland i närtid (ett till två år) öka denna förmåga så att de kan genomföra större operationer på signifikant avstånd. Den genomförda luftlandsättningsövningen 24-27OKT2017 var troligtvis en slutövning/validering avseende denna förmåga. Parallellt med denna övning genomförde även de ryska strategiska kärnvapenstyrkorna en s.k. "triadövning" den 26OKT2017. Härvid var samtliga strategiska förband direkt underställda den ryska Generalstaben insatta i övningsmoment. Möjligtvis var dessa två strategiska övningar sammanlänkande.

Analys

Det finns ett antal förmågor och förband inom de ryska väpnade styrkorna som kontinuerligt bör följas upp, luftlandsättningsstyrkorna är en av dessa då de även räknas som ett strategiskt vapenslag.1 Detta inlägg kommer beröra ett antal intressanta faktorer som uppenbarats under KV III-IV 2017 avseende ryska luftlandsättningsstyrkorna och vad detta kan innebära, dels avseende förändrat uppträdande hos dem, dels möjligheten till ett förändrat ryskt uppträdande/utnyttjande av/med dess väpnade styrkor i närtid (ett till två år).

Under 2017 förefaller luftlandsättningsövningarna blivit större till sin karaktär, vad avser storleken på förbanden som deltar. Något som tydligt accentuerades under KV II 2017. Under loppet av en månad genomfördes två större luftlandsättningsövningar, där den ena enligt bofasta i Pskov Oblast, skall ha varit den största och mest intensiva sedan väldigt länge tillbaka.2 Därutöver är det intressant att notera att minst ett kompani, ur 106. Luftlandsättningsdivisionen, inom luftlandsättningsstyrkorna har förmågan att delta i landstigningsföretag.3 Vilket blir viktiga utgångsvärde att ta med sig för att kunna analysera den luftlandsättningsövning som genomfördes under perioden 24-27OKT2017, vilket detta inlägg i huvudsak kommer beröra.

Den 24OKT2017 meddelade det ryska försvarsministeriets informationstjänst att luftlandsättningsförbanden i Pskov Oblast (76. Luftburna divisionen), Krasnodar och Stavropol Kraj (7. Luftburna divisionen) försatts i högsta larmberedskap, därtill hade delar ur den 7. Luftburna divisionen baserad i Krasnodar Kraj genomfört en 200 km lång förflyttning till ilastningsplatser (flygfält) vid Armavir, Krasnodar och Krymsk.4 Därutöver skulle även transportflygregementena i Tver, Pskov och Rostov Oblast försatts i högsta larmberedskap.5 Mer än 30 IL-76 transportflygplan skall under den 24OKT2017 ombaserats till flygbaser i Krasnodar Kraj för att genomföra lufttransport av luftlandsättningsstyrkorna i övningen.6 Totalt förefaller övningen omfattat cirka 5,000 luftlandsättningssoldater.7 Utöver det skall totalt cirka 60 luftfarkoster deltagit i övningen av modellerna IL-76, AN-2, MIG-31BM, SU-35S, SU-34, A-50, IL-22 och MI-8.7 Utav dessa cirka 60 luftfarkoster skall över 30 stycken, som tidigare nämnts, utgjorts av IL-76.8

Under den 24OKT2017 förefaller således den 76. Luftburna divisionen i Pskov Oblast samt 7. Luftburna divisionen i försatts i högsta larmberedskap, delar ur 7. Luftburna divisionen förefaller även varit under förflyttning redan innan och tagit sig till ilastningsområden i Krasnodar Kraj. Därutöver förefaller 334. Transportflygregementet i Pskov Oblast, 8. Transportflygregementet i Tver Oblast och 708. Transportflygregementet i Rostov Oblast försats i högsta larmberedskap. Utifrån denna fördelning skall således två av tre transportflygregementen inom det västra militärdistriktet (MD V) samt det enda inom det södra militärdistriktet (MD S) med dess IL-76 varit involverad i denna övning.9 Transportflygförbanden skall även under den 24OKT2017 genomfört förflyttning till de flygbaser som 7. Luftburna divisionen förflyttat sig till, vilket utgjorde ilastningsplatser.

Den 25OKT2017 skall 2,500 luftlandsättningssoldater genomfört luftlandsättning i Uljanovsk oblast. Luftlandsättningsföretaget skall föregåtts av att jakt- (MIG31-BM, SU-35S) samt attackflyg (SU-34) säkrade luftrummet samt markområdet där luftlandsättningen genomfördes. SU-34 flygplan skall ha genomfört markmålsbekämpning mot stridsfordon och fottrupp. Cirka 20 minuter innan huvudstyrkan skulle luftlandsättas, fälldes en säkringsstyrkan ur två IL-76. Därefter under en överflygning om 7 minuter över fällningsområdet skall cirka 1,000 soldater luftlandsatts med fallskärm, på mycket kort tid skall totalt 2,500 luftlandsättningssoldater luftlandsatts, totalt skall 20 stycken IL-76 deltagit i luftlandsättningsföretaget. Därutöver skall även A-50 flygstridsledningsflygplan samt IL-22 ledningsflygplan utnyttjats för att leda luftlandsättningsföretaget. Luftlandsättningen 25OKT2017 förefaller haft till uppgift att ta och säkra flygplatsen Vostotjnyj, strax öster om Uljanovsk. Specialförbandsenheter skall även luftlandsatts med hjälp av åtta stycken AN-2 flygplan och genomfört ett stridsföretag mot en ledningsplats. Efter genomförd luftlandsättning skall IL-76 flygplanen genomfört s.k. taktisk landning i sluten ordning med begränsade avstånd på Vostotjnyj flygplats. Transportflygplanen skall ha landat in med två minuters intervaller på flygplatsen.10

Inleder vid med en rimlighetsbedömning, så får det ses som möjligtatt fallskärmsfällning genomförts med cirka 2,500 luftlandsättningssoldater, då en IL-76 kan bära 140 stridsutrustade soldater för fallskärmsfällning,11varvid det skulle åtgått 18 stycken IL-76 för genomförandet och enligt det ryska Försvarsministeriets informationstjänst skall cirka 20 stycken IL-76 deltagit i luftlandsättningsföretaget under den 25OKT2017. Luftlandsättningsföretaget förefaller varit indelade i tre omgångar, en säkringsomgång och därefter två huvudomgångar á cirka 1,000 luftlandsättningssoldater. Där en fällning á 1,000 soldater förefaller tagit 7 minuter över fällningsområdet. Vilket innebär att omgång två torde kommit 5-10 minuter efteråt för att påbörja sin fällning, totalt skulle det innebära i tid att inom 25-30 minuter fanns cirka 2,500 soldater på marken och hela företaget med säkringsstyrka och huvudstyrka tog 50-60 minuter att genomföra. Vad som dock får anses vara något avvikande är landningen på Vostotjnyj flygplats med IL-76 efter genomförd fällning. Dock kan detta utgjort ett separat övningsmoment inom ramen för luftlandsättningen. Möjligheten finns dock att delar av förbandet flögs in och enbart 1,000 soldater luftlandsattes med fallskärm.

Den 26OKT2017 förefaller även luftlandsättning genomförts i Budichino i Kostroma oblast, samt ytterligare en luftlandsättning i Uljanovsk oblast, totalt skall cirka 2,500 soldater luftlandsatts. Om det ryska försvarsministeriets information stämmer så skall luftlandsättningen i Uljanovsk oblast bestått av cirka 1,000 soldater under den 26OKT2017 varvid 1,500 soldater i sådant fall skall ha luftlandsatts i Budichino i Kostroma oblast.12 I övrigt förefaller förfarandet överinstämma med agerandet under den 25OKT2017 vad avser understödjande luftfarkoster samt andra enheter. Dock överinstämmer det ryska försvarsministeriets informationstjänsts rapportering den 26OKT2017, mer eller mindre helt exakt med det TASS rapporterade den 25OKT2017 vad som ej nämns är Kostroma oblast, vilket måste tas i beaktande avseende validiteten i rapporteringen. Utöver det skall även luftlandsättning under mörkerförhållanden genomförts mellan den 25-26OKT2017, vid övningsfältet Kislovo i Pskov Oblast, möjligtvismed delar ur 76. Luftlandsättningsdivisionen.13

Dock sett till den struktur som både 76. och 7. Luftburna divisionen har, måste det antingen skett en sammanslagning med de delar som kan genomföra luftlandsättning med fallskärm, ur de två divisionerna, alternativt har det genomförts luftlandsättning samt inflygning av förband till flygplats. Den 76. Luftburna divisionen nämns ej explicit att de skall ha deltagit vid luftlandsättningarna i Vostotjnyj eller Budichino. Dock om ytterligare fallskärmsfällning skall ha genomfört under den 26OKT2017, bör de logiskt deltagit då 7. Luftburna divisionen ej har den mängden med förbandsdelar som kan fälla med fallskärm, om de nu inte ilastades och återflögs den 25OKT2017. Slutsatsen blir dock att det får ses som troligt att det är ett lägre antal soldater (cirka 1,000 stycken) som luftlandsatts med fallskärm och en del har flugits in till flygplatsen, vilket förklarar övningsmomentet med taktisk landning i Vostotjnyj. Därtill finns möjligheten att det enbart rört sig om genomförande under ett av de två dygnen, troligtvis den 25OKT2017 i sådant fall, utifrån det tidigare nämnda resonemanget avseende rapporteringen.

Således för att rekapitulera själva övningsmomenten, under den 24OKT2017 försätts 7. och 76. Luftburna divisionen i larmberedskap, tre transportregementen, två från MD V och ett ur MD S, påbörjar förflyttning till ilastningsplatser, som den 7. Luftburna divisionen genomför förflyttning till. Under dagen den 25OKT2017 genomförs en luftlandsättning vid Vostotjnyj i Uljanovsk oblast. Under natten mellan den 25-26OKT2017 genomförs mörkerfällning vid Kislova i Pskov Oblast och under dagen den 26OKT2017 genomförs fällning vid Budichino i Kostroma oblast och och i Uljanovsk oblast. Detta skiljer sig föga från de luftlandsättningsövningar som genomfördes under KV II 2017.

Vad som dock gör övningen mycket intressant är de ingående förmågorna. I övningen ingick långräckviddiga jaktplan (MIG-31BM, SU-35S) samt attackflygplan (SU-34), därtill ledningsresurser för att leda luftlandsättningsföretaget.14Vad avser ledningsresurser, är detta första gången jag kan erinra mig läst att A-50 samt IL-22 skall ha deltagit i luftlandsättningsövningar. Givetvis kan jag missat sådan information, dock påtalar även det ryska försvarsministeriets informationstjänst att det var första gången denna typ av förmågor deltog.15 Vad som dock är avvikande är utnyttjandet av AN-2, avseende räckvidd.16 Sett till räckvidden på AN-2 kan det ej startat på samma platser som IL-76 flygplanen, då det ej skulle nått fram till luftlandsättningsområdena, varvid det troligtvis startat närmre. Därtill utnyttjandet av MI-8 helikoptrar som dock enbart omnämns att de skall ha deltagit, men inte vilken uppgift de kan ha haft.

Transportflygplanet AN-2 har dock andra förmågor som gör att det fortsatt utnyttjas. Flygplanet har en mycket god förmåga att genomföra lågflygning vid mycket låga hastigheter, därtill har den en relativt liten radarsignatur i sig.17 Sammantaget gör det flygplanet som mycket lämpligt att utnyttja vid mindre företag såsom för jägar- och specialförband. I det sammanhanget är det intressant att notera, hur AN-2 utnyttjandes under övning Zapad-2017 som målflygplan för att öva förmågan hos det ryska luftförsvaret att verka mot lågtflygande mål med låg hastighet.18Detta övningsmoment kan givetvis haft dubbla syften, utöver att öva luftförsvaret mot den typen av mål, kan det även utgjort ett övningsmoment för piloter på AN-2 som skall transportera jägar- och specialförband in över en motståndares territorium, såsom var fallet vid övningen den 24-27OKT2017.

Vad gör då övningen väldigt intressant? Troligtvis övade Ryssland förmågan att kunna verka bortom eget understöd och ledningsförmåga d.v.s. på ett signifikant avstånd från ryskt territorium. Räckvidden på de understödjande jakt- och attackflygplanen samt de tillförda luftburna ledningsresurserna utgör en tydlig indikator på detta. Sådana företag får anses ske antingen i inledningen av en väpnad konflikt eller då man kan garantera minimala förluster under en pågående väpnad konflikt d.v.s. luftförsvarsresurser finns ej eller är bekämpade till en hög grad. I denna övningen utnyttjades även specialförband samtidigt, vilket gör att det får anses troligt att det var i inledningsskedet av en väpnad konflikt, som övningen utspelades.

En annan intressant nyhet avseende de ryska luftlandsättningsstyrkorna är den förmågehöjning avseende sjukvårdstjänst som skall genomföras under 2018.19 Detta i sig är även en indikator på att förbanden eventuellt skall uppträda mer autonomt d.v.s. på ett sådant avstånd där eget understöd ej kan påräknas såsom sjukvårdstransport med helikopter. Det kan även vara en indikator på att förbanden kommer agera i stridsmiljöer där ett högre skadeutfall är att påräkna, såsom mot en reguljär motståndare.

Vad som gör denna, troligtvis, strategiska övning än mer intressant är att den genomfördes parallellt som det genomfördes en s.k. ”triad övning” med ryska kärnvapenförmågorna den 26OKT2017. Rysslands President, Vladimir Putin, deltog även i denna övning. Övningen omfattade avfyring med ubåtsbaserade och markbaserade interkontinentala ballistiska missiler, därutöver avfyrades kryssningsrobotar från flygplan mot markmål.20Här finns således möjligheten att de båda övningarna kan ha varit sammanlänkande, vilket får ses som möjligtsamtliga delar av de vapenslagen (luftlandsättningsstyrkorna, transportflyget och de strategiska kärnvapenförbanden) som är direkt underställda21 den ryska generalstaben var aktiverade under det aktuella tillfället.

Detta öppnar upp för ett helt annat övningsscenario som i sådant fall, möjligtvis, innehöll s.k. nukleär deeskalering d.v.s. då antingen utnyttjande eller hot om utnyttjande av kärnvapen används för att deeskalera en påbörjad eller snart pågående väpnad konflikt.22 Ett möjligt exempel på detta kan vara de funderingar som Rysslands President, Vladimir Putin, hade under 2014 vid den s.k. ”Krim operationen” att försätta de ryska kärnvapenstyrkorna i larmberedskap,23 mycket väl kan ha sipprat ut, oavsiktligt eller avsiktligt, och därmed kunnat agera som en deeskalerings åtgärd gentemot västländerna att ej agera under det inledande skedet av operationen.

Utgår vi från att det som genomfördes den 24-27OKT2017 var en allomfattande strategisk övning, för de direkt underställda vapenslagen till den ryska Generalstaben, får vi således ett scenario som antingen kan vara defensiv med offensiva inslag eller offensiv i sin karaktär. Där en situation uppstått som gör att Ryssland genomför luftlandsättningar signifikant bortom de avstånd där eget understöd kan påräknas. Därefter deeskaleras konflikten antingen med hot om insättande av kärnvapen eller begränsat insättande av kärnvapen under kvällen av den 26OKT2017 d.v.s. efter två dagar (25-26OKT2017) av luftlandsättningar genomförts, vilket korrelerar mot övningsslutet för luftlandsättningsstyrkorna den 27OKT2017.

Slutsats

Troligtvishar Ryssland i dagsläget förmågan att genomföra begränsadeoperationer med dess luftlandsättningsstyrkor på signifikant avstånd från dess egna territorium. Troligtvis krävs en fortsatt förmågeuppbyggnad för att öka mängden förband som kan understödja i dessa operationer på längre avstånd. Dock får det ses som troligt att Ryssland i närtid d.v.s. inom ett till två år, kan ha höjt denna förmåga att genomföra luftlandsättningsoperationer på signifikant avstånd från dess egna territorium markant. Vilket innebär att en markburen motsvarighet till den s.k. Syrien operationen som genomfördes under 2015 med främst luftstridskrafter, även kommer kunna genomföras med markstridsförband.

Have a good one! // Jägarchefen

Källförteckning

British Broadcasting Corporation 1. 2(Engelska)
Bulletin of the Atomic Scientists 1(Engelska)
Jägarchefen 1, 2 (Svenska)
Reuters 1(Engelska)
Rysslands Försvarsministerium 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11, 12, 13(Ryska/Engelska)
Röda Stjärnan 1, 2(Ryska)
TASS 1, 2 (Engelska)
The Drive 1(Engelska)

Department of the Army. The Soviet Army: Troops, Organization, and Equipment. Washington DC: Department of the Army, 1991.
Försvarsmakten. Flygplankort. Stockholm: Försvarsmakten, 1999.
Persson, Gudrun (red). Rysk militär förmåga i ett tioårsperspektiv. Stockholm: Avdelningen för försvarsanalys, Totalförsvarets forskningsinstitut (FOI), 2017.

Slutnoter

1Persson, Gudrun (red). Rysk militär förmåga i ett tioårsperspektiv. Stockholm: Avdelningen för försvarsanalys, Totalförsvarets forskningsinstitut (FOI), 2017, s. 25.
2Jägarchefen. Prolog Zapad-2017 Del 3 – Från hav och luft. 2017. http://jagarchefen.blogspot.se/2017/08/prolog-zapad-2017-del-3-fran-hav-och_29.html(Hämtad 2017-11-19)
3Jägarchefen. Prolog Zapad-2017 Del 4 – De kom från havet. 2017. http://jagarchefen.blogspot.se/2017/09/prolog-zapad-2017-del-4-de-kom-fran.html(Hämtad 2017-11-19)
4Министерство обороны Российской Федерации. Подразделения двух десантно-штурмовых дивизий ВДВ подняты по тревоге в рамках совместного летно-тактического учения с соединением ВТА. 2017. https://function.mil.ru/news_page/country/more.htm?id=12148247@egNews(Hämtad2017-11-19)
Красная звезда. На пределе возможного. 2017. http://www.redstar.ru/index.php/news-menu/vesti/iz-vvs1/item/34917-na-predele-vozmozhnogo(Hämtad 2017-11-19)
5Министерство обороны Российской Федерации. Тверское соединение Военно-транспортной авиации поднято по тревоге в рамках летно-тактического учения. 2017. https://function.mil.ru/news_page/country/more.htm?id=12148152@egNews(Hämtad 2017-11-19)
6Министерство обороны Российской Федерации. Более 30 самолетов Ил-76 перебазировались на оперативные аэродромы в рамках учения ВТА. 2017. https://function.mil.ru/news_page/country/more.htm?id=12148249@egNews(Hämtad 2017-11-19)
7Министерство обороны Российской Федерации. Более 2,5 тысяч военнослужащих ВДВ десантировалось с парашютом в ходе учения под Ульяновском. 2017. https://function.mil.ru/news_page/country/more.htm?id=12148345@egNews(Hämtad 2017-11-19)
Министерство обороны Российской Федерации. В Ульяновской и Костромской областях в ходе основного этапа учения ВТА состоялась масштабная высадка десантников из Новороссийска. 2017. https://function.mil.ru/news_page/country/more.htm?id=12148402@egNews(Hämtad2017-11-19)
Красная звезда. Масштабная воздушная работа. 2017. http://www.redstar.ru/index.php/2011-07-25-15-55-32/item/34898-masshtabnaya-vozdushnaya-rabotas(Hämtad2017-11-19)
TASS. First-ever Military Transport Aviation drills with 5,500 paratroopers kick off in Russia. 2017. http://tass.com/defense/972545(Hämtad 2017-11-19)
8Министерство обороны Российской Федерации. Экипажи военно-транспортной авиации налетали более 150 часов в ходе летно-тактического учения. 2017. https://function.mil.ru/news_page/country/more.htm?id=12148604@egNews(Hämtad 2017-11-19)
9Persson, Gudrun (red). Rysk militär förmåga i ett tioårsperspektiv. Stockholm : Avdelningen för försvarsanalys, Totalförsvarets forskningsinstitut (FOI), 2017, s. 29, 31-32, 34, 35.
10Министерство обороны Российской Федерации. Более 2,5 тысяч военнослужащих ВДВ десантировалось с парашютом в ходе учения под Ульяновском. 2017. https://function.mil.ru/news_page/country/more.htm?id=12148345@egNews(Hämtad 2017-11-19)
Красная звезда. На пределе возможного. 2017. http://www.redstar.ru/index.php/news-menu/vesti/iz-vvs1/item/34917-na-predele-vozmozhnogo(Hämtad 2017-11-19)
Ministry of Defence of the Russian Federation. Main stage of Russian Airborne and Aerospace Forces exercise takes place near Ulyanovsk. 2017. http://eng.mil.ru/en/news_page/country/more.htm?id=12148345@egNews(Hämtad2017-11-19)
TASS. First-ever Military Transport Aviation drills with 5,500 paratroopers kick off in Russia. 2017. http://tass.com/defense/972545(Hämtad 2017-11-19)
11Department of the Army. The Soviet Army: Troops, Organization, and Equipment. Washington DC: Department of the Army, 1991, s. 5-232.
12Министерство обороны Российской Федерации. В Ульяновской и Костромской областях в ходе основного этапа учения ВТА состоялась масштабная высадка десантников из Новороссийска. 2017. https://function.mil.ru/news_page/country/more.htm?id=12148402@egNews(Hämtad 2017-11-19)
Ministry of Defence of the Russian Federation. Large-scale airborne operation takes place in Ulyanovsk and Kostroma regions. 2017. http://eng.mil.ru/en/news_page/country/more.htm?id=12148402@egNews(Hämtad 2017-11-19)
13Красная звезда. На пределе возможного. 2017. http://www.redstar.ru/index.php/news-menu/vesti/iz-vvs1/item/34917-na-predele-vozmozhnogo(Hämtad 2017-11-19)
14Försvarsmakten. Flygplankort. Stockholm: Försvarsmakten, 1999, s. 214, 223, 225, 245, 295.
15Министерство обороны Российской Федерации. Более 2,5 тысяч военнослужащих ВДВ десантировалось с парашютом в ходе учения под Ульяновском. 2017. https://function.mil.ru/news_page/country/more.htm?id=12148345@egNews(Hämtad 2017-11-19)
16Försvarsmakten. Flygplankort. Stockholm: Försvarsmakten, 1999, s. 104.
17The Drive. Rogoway, Tyler. One Of North Korea's Most Dangerous Weapons Is The Ancient An-2 Biplane. 2017. http://www.thedrive.com/the-war-zone/13851/north-koreas-recent-drills-featured-one-its-most-dangerous-weapons-the-ancient-an-2-biplane(Hämtad 2017-11-19)
British Broadcasting Corporation. Dowling, Stephen. The plane that can fly backwards. 2015. http://www.bbc.com/future/story/20150415-the-plane-that-can-fly-backwards (Hämtad 2017-11-19)
British Broadcasting Corporation. North Korea: New camouflage for biplane fleet. 2015. http://www.bbc.co.uk/news/blogs-news-from-elsewhere-32202641(Hämtad 2017-11-19)
18Министерство обороны Российской Федерации. В ходе учения «Запад-2017» зенитчики ЗВО перехватили низколетящие и малоскоростные цели. 2017. https://function.mil.ru/news_page/country/more.htm?id=12142816@egNews(Hämtad2017-11-19)
19Министерство обороны Российской Федерации. В ВДВ увеличится число специалистов экстремальной военной медицины. 2017. https://function.mil.ru/news_page/country/more.htm?id=12149875@egNews(Hämtad2017-11-19)
20TASS. Putin test-fires ballistic missiles in strategic nuclear force command and control drills. 2017. http://tass.com/defense/972835(Hämtad 2017-11-19)
21Persson, Gudrun (red). Rysk militär förmåga i ett tioårsperspektiv. Stockholm: Avdelningen för försvarsanalys, Totalförsvarets forskningsinstitut (FOI), 2017, s. 25.
22Bulletin of the Atomic Scientists. Sokov, Nikolai N. Why Russia calls a limited nuclear strike "de-escalation". 2014. https://thebulletin.org/why-russia-calls-limited-nuclear-strike-de-escalation(Hämtad 2017-11-19)

23Reuters. Grove, Thomas. Putin says Russia was ready for nuclear confrontation over Crimea. 2015. https://www.reuters.com/article/us-russia-putin-yanukovich/putin-says-russia-was-ready-for-nuclear-confrontation-over-crimea-idUSKBN0MB0GV20150315(Hämtad 2017-11-19)

För Totalförsvaret Viktiga Objekt

Reflektion

Förra veckan, v745, publicerades i tidningen Hela Gotland en intressant nyhet. Där framkommer det att Gotlands Energi AB (GEAB), med anledning av det säkerhetspolitiska läget anställt väktare för att genomföra daglig bevakning, sköta reception och inpassering vid dess huvudkontor i Visby. Att olika företag anställer väktare för att lösa olika former av uppgifter är i sig inget uppseendeväckande, då olika företagsverksamhet kan föranleda olika former av hotbilder gentemot företagets faciliteter eller anställda. Däremot uppges i detta fallet det säkerhetspolitiska läget utgöra anledningen, vilket gör artikeln intressant. Därutöver framförs att inget specifikt skall ha föranlett denna åtgärd, utan det allmänna lägetuppges som skäl samt att GEAB är en samhällsviktig institution och ett skyddsobjekt.1

Att det säkerhetspolitiska läget anges som skäl, får anses vara något revolutionerande då uttalandet indirekt bekräftar en konkret hotbild maa. det säkerhetspolitiska läget, motett energibolag som i någon form som kräver en motåtgärd. Varan denna hotbild består av ges ingen ledtråd kring, dock är den moderna hotbilden mångfacetterad.2 Därutöver utgör säkerhetspolitik ett brett spektrum av hotbilder, vilket t.ex. den i januari 2017 förmedlade nationella säkerhetsstrategin pekar på.3 Varvid det krävs en försiktighetför att ej dra förhastade slutsatser, dels vadhotbilden kan bestå av, dels vem som utgör grunden till denna hotbild. Däremot får det anses vara troligt att det rör sig om ett reguljärt hot d.v.s. ej terrororganisationer, utifrån det publicerade intervjumaterialet,4 därtill Gotlands geostrategiskt viktiga position.5

Vad som aktualiseras med denna artikel i HelaGotland är: hur väl kan vi skydda de för totalförsvaret viktiga objekten? Vilket får anses vara en nygammal problematik som belystes av Generalen Bengt Gustafssonunder sin tid som Överbefälhavare. I en studie som han lät göra, under 1980-talet, med stöd av de olika militärområdena (MILO) framkom det att det fanns cirka 8000 skyddsobjekt som var viktiga för totalförsvaret, här inräknades ej mobiliseringsförråd vilket hemvärnet hade till uppgift att skydda i ett s.k. ”skymningsläge”. I sammanhanget är det även intressant att notera, att det skulle krävas totalt 4,000 bevakningsplutoner för att skydda dessa objekt,6 detta var under 1980-talet. Huruvida de för totalförsvaret viktiga objekten blivit färre eller fler är svårt att sia om, då det troligtvis ej genomförts någon liknande inventering som genomfördes under 1980-talet, maa. att totalförsvarsplanering återupptogs med det senast fattade försvarsbeslutet.7 Därtill går inte att enbart räkna skyddsobjekt då de i sig, ej behöver innebära en koppling gentemot totalförsvaret.8

Här uppstår onekligen en intressant frågeställningen, hur skall vi kunna skydda alla dessa för totalförsvaret viktiga objekt i händelse av ett kraftigt försämrat säkerhetsläge och ytterst ett väpnat angrepp? Ett viktigt ingångsvärde att ta med sig är att situationen skiljer sig mellan 1980-talet och vår nutid, varpå att enbart räkna förbandsmassor inte är en framkomlig väg. Då platser och objekt som tidigare krävde t.ex. jägar-/specialförbandsinsatser, numera kan påverkas med t.ex. olika fjärrbekämpningsmedel eller IT-angrepp. Dock går det troligtvis att anta, att den nuvarande numerären hos Försvarsmakten är för liten, för att kunna skydda de platser som de facto kräver fysiskt skydd med personal. Då Försvarsmakten redan under 1980-talet var för liten för den uppgiften.

En liten ljusning finns dock i den personalförsörjningsutredning som leddes av Annika Nordgren Christensen, där det föreslås att lokalförsvarsförband bör upprättas.9Dock, sett till mängden objekt och infrastruktur som fysiskt torde behöva skyddas, får det fortsatt ses som troligt att mängden tillgängliga förband kommer vara begränsat. Vilket ytterst innebär att det kommer krävas prioriteringar ur ett totalförsvarsperspektiv, dels vilka risker är man beredda att ta, dels vilka umbäranden är man beredda att utsätta befolkningen för vid ett kraftigt försämrat säkerhetsläge eller ett väpnat angrepp.

Därutöver får behovet av det infrastrukturella skyddet anses ökat i och med den minskade numerären av förband som är spridda över hela Sveriges yta med långa avstånd. För att t.ex. kunna verka som ett brigadsystem krävs det att t.ex. Artilleriet i Boden, Ingenjörsförmågan från Eksjö, Logistik från Skövde osv. flyttas till en samlingspunkt där brigaden skall ”uppstå” för att kunna verka. För att denna samling skall lyckas, kommer det krävas att förbindelserna kan skyddas på ett adekvat sätt.

Kopplat till ovanstående går det att identifiera kanske en av de viktigaste frågorna som måste besvaras av den nya försvarsberedningen vid dess rapportinlämning senast den 14MAJ2019. Det vill säga hur skall totalförsvaret utvecklas/organiseras och framför allt definiera vad som är skyddsvärt och hur detta skall skyddas. Framför allt måste detta totalförsvar vara så pass organiserat och motståndskraftigt redan i fredstid att det kan motstå den första "operativa chocken". För att undvika en tillfällig eller utdragen systemkollaps av samhället som öppnar upp för en motståndare att kunna verka relativt obehindrat.

Have a good one! // Jägarchefen

Slutnoter

1Hela Gotland. Pettersson, Dennis. Därför bevakas Geabs kontor av vakter. 2017. http://www.helagotland.se/samhalle/darfor-bevakas-geabs-kontor-av-vakter-14952843.aspx(Hämtad 2017-11-16)
2Jonsson, Daniel K. et al. Scenariobaserad planering för civilt försvar inom energiområdet. Stockholm: Totalförsvarets forskningsinstitut, 2017, s. 24.
3Regeringen. Sveriges nationella säkerhetsstrategi. 2017. http://www.regeringen.se/artiklar/2017/01/sveriges-nationella-sakerhetsstrategi/(Hämtad 2017-11-16)
Regeringen. Sveriges säkerhet måste ses i ett bredare perspektiv. 2017. http://www.regeringen.se/debattartiklar/2017/01/sveriges-sakerhet-maste-ses-i-ett-bredare-perspektiv/(Hämtad 2017-11-16)
4Hela Gotland. Pettersson, Dennis. Därför bevakas Geabs kontor av vakter. 2017. http://www.helagotland.se/samhalle/darfor-bevakas-geabs-kontor-av-vakter-14952843.aspx(Hämtad 2017-11-16)
5Dagens Nyheter. Holmström, Mikael. Stor amerikansk närvaro i svensk militärövning. 2017. https://www.dn.se/nyheter/sverige/stor-amerikansk-narvaro-i-svensk-militarovning/(Hämtad 2017-11-16)
6Gustafsson, Bengt. Det "kalla kriget": några reflexioner. Stockholm: Försvarshögskolan, 2006, s. 22.
7Proposition. 2014/15:109. Försvarspolitisk inriktning – Sveriges försvar 2016–2020. s. 2.
8Säkerhetspolisen. Skyddsobjekt. 2017. http://www.sakerhetspolisen.se/sakerhetsskydd/skyddsobjekt.html(Hämtad 2017-11-16)

9SOU 2016:63. Betänkande av 2015 års personalförsörjningsutredning. En robust personalförsörjning av det militära försvaret. s. 19.

Värnpliktigt hemvärn för ökad förmåga möta hybridkrigföring

Av Helge Löfstedt
Författaren föreslår ett större hemvärn med utökade uppgifter. Foto: Jimmy Croona, Försvarsmakten.

Författaren föreslår ett större hemvärn med utökade uppgifter. Foto: Jimmy Croona, Försvarsmakten.

Akademiens projekt KV21 utgör ett ambitiöst arbete som bör bli av stor nytta både för Försvarsmakten och Försvarsberedningen och deras arbeten inför nästa försvarsbe­slut. Böcker, delrapporteringar och senast symposiet 18 oktober ger också akademiens ledamöter flera möjligheter att delta i processen. Här följer några synpunkter närmast avseende sy­nen på hybridkrigföring med förslag på motåtgärder som bör vara angelägna mot några varianter av terroraktioner.

Hybridkrigföring utgör ett nytt inslag i det militära försvarets uppgifter. Begreppet har varit föremål för analys men resultaten har enligt min åsikt mera bestått i abstraktioner och mindre om tydlig innebörd för Försvarsmaktens verksamhet och organisation. Här vill jag fästa upp­märksamheten vid ett scenario som består i att det bryter ut en våg av sabotage och terror i stor skala utan att det tydligt det kan konstateras att militärt angrepp föreligger. Mycket snabbt uppstår då ett stort behov av bevakning och skydd av infrastruktur, militär såväl som civil. Polisen, som rimligen har huvudansvaret, kom­mer då mycket snabbt att behöva förstärkning.

Den resurs som i ett scenario av ovanstående karaktär ligger närmast till hands att utnyttja utgörs av hemvärn. Ett problem är att det svenska hemvärnet sedan något decennium är jäm­förelsevis fåtaligt. Det är inte självklart att de kvalitativa förbättringar som gjorts inom hem­värnet fullt ut kan kompensera de svårigheter som konstitueras av det ringa antalet personer som finns tillgängliga. I våra grannländer har man också betydligt större styrkor av territoriell karaktär som kan ta sig an motsvarande uppgifter. Danmark och Norge har hemvärn som om­fattar ca 36 000 respektive 45 000 soldater, i båda fallen uppdelat på flera delar varav några mer aktiva och andra mer reservbetonade. I Finland finns lokala och territoriella styrkor som omfattar nära 100 000 soldater. I en jämförelse skall då också beaktas att alla de tre grann­länderna har mindre eller väsentligt mindre yta där känslig civil och militär infrastruktur med behov av skydd återfinns. I alla tre länderna finns också ett inslag av plikt för att rekrytera eller stärka rekrytringen av personal till verksamheten.

Hemvärnsstyrkorna i Danmark och Norge har till del uppgifter som motsvarar de som civilförsvaret tidigare hade i Sverige. Detta som påminnelse att hemvärnets användbarhet vid kriser och påfrestningar av olika slag bör beaktas, således även sådana som inte primärt ställer anspråk på ordinarie militära resurser.

Värnpliktigt hemvärn

Förslaget här är att så snabbt det går förstärka det svenska försvaret med en viss volym av hemvärn som rekryteras med hjälp av värnpliktslagen. Troligen kommer de praktiska svårig­heterna att utbilda och organisera personal att bli gränssättande för den tillväxt i antal som kan bli aktuell under en femårig försvarsbeslutsperiod. Här föreslås ökning med ca 25 000 det vill säga en fördubbling av hemvärnets personalstyrka. Detta medför behov att utbilda motsvarande antal personer. Det innebär 5 000 per år vilket med en utbildningstid på ca 4 månader och två om­gångar per år medför att ca 2 500 utbildningsplatser behöver skapas. I nedanstående tabell visas detta i ett organisatoriskt sammanhang.

Uppgifter Grundnivå (enligt delrapport sommaren 2017) Nivå 2025 enligt mitt förslag

(utökad värnplikt)

Bevakning o skydd av militär och civil infrastruktur 40 frivilligt rekryterade hemvärns­­bataljoner

Omfattar ca 25 000 soldater frivilligt rekryterade

40 frivilligt och värnplikts­rekryterade hemvärns­bataljoner

Omfattar ca 25 000 frivilligt rekryterat hemvärn samt ca 25 000 soldater som rekryteras genom värnplikt

Terror­bekämpning med god aktiv förmåga Ca 8 bataljoner (lätta skytte-, säkerhets-, liv-,jägar- och amfibie­bataljon/er/ samt flygbasjägare) Ca 8 bataljoner (lätta skytte-, säkerhets-, liv-,jägar- och amfibie­bataljon/er/ samt flygbasjägare)

10 värnplikts­rekryterade regionala hemvärns­bataljoner omfattande totalt ca 6-7 000 soldater

Terror­bekämpning med viss aktiv förmåga 2 Mekaniserade brigader 3 Mekaniserade brigader (efter omvandling av P 7 i Skåne till brigad­garnision)
Helikoptrar för transport av terrorist­jägare 3 skvadroner Som i grundnivån
Egenbevak­ning o egenskydd Återstoden av Försvars­makten Som i grundnivån
Tabell: Resurser för att möta omfattande sabotage- och terroristaktioner

Regionala terroristjägare i hemvärnet

Förstärkning vad avser förmåga till bevakning och skydd utgör dock bara en del. Ett viktigt inslag i den hybridkrigföring som vi kan ställas inför utgörs av militära jägarförband (Spetz­nas?) som förberett baser på vårt territorium och därifrån utför upprepade insatser som suc­cessivt genomför den förstörelse av känslig infrastruktur som scenariot innehåller. Förstärk­ningsförslaget utgår från antagandet att det i Sverige på politisk nivå, liksom i många andra länder, finnas en stor tvekan att eskalera situationen och att man därför i det längsta väntar med att deklarera krigstillstånd. Denna tvekan får man förutsätta att en analyserande motstån­dare känner till och att han därför lägger stor vikt vid att lägga agerandet på en nivå så att det länge inte framstår som militärt angrepp. Detta ökar sannolikheten för att en angripare använder sig av militära terrorförband på det dolda sätt som här skisseras.

Uppträdandet liknar gerillakrigföring. Erfarenheter därifrån är att för effektiv motverkan efterfrågas förmåga att aktivt spåra och jaga sådana gerillauppträdande enheter. Detta åligger då främst de basjägarenheter som finns i dagens organisation. Deras antal är dock mycket lågt och det är angeläget att väsentligt öka deras volym. Här föreslås att tio bataljoner med liknande förmåga tillförs.

Man kan naturligtvis diskutera var de enheter som tillförs organisatoriskt skall placeras. I KKrVA symposium 18 oktober nämndes ett antal lokalförsvarsbataljoner som rimligen skulle ha uppgifter som närmar sig det som här föreslås. Här förordas dock att de hänförs till hem­värnet. Motivet att då liknande det som redovisades för det första förslaget, det vill säga att det beredskapsmässigt är lättare att utnyttja hemvärn än övriga delar av det militära försvaret. Den organisation som hemvärnet utvecklat under de senaste decennierna utgör också en god grund som bör underlätta den utveckling som här föreslås.

De tio bataljonerna kan rimligen också ses som ett sätt att ge de nyorganiserade militärregi­onerna resurser som svarar mot uppgifter som de redan ålagts. Fördelningen skulle kunna bli två bataljoner i varje militärregion och med en extra bataljon på Gotland och en i norra regi­onen. Utifrån grundantagandet att enheterna utgör regionala resurser kan säkerligen ovanstå­ende kompletteras med en mera utförlig behovsanalys än vad som här presenterats.

Även för dessa bataljoner blir det under den närmaste försvarsbeslutsperioden närmast en frå­ga om hur mycket personal som det blir möjligt att utbilda och organisera. Tio bataljoner in­nebär en volym på ca 6-7 000 personer och den årliga utbildningen behöver då komma upp till närmare 2 000 personer under försvarsbeslutsperioden.

Tillsammans med utbildningen till det utökade lokala hemvärnet blir behovet ca 4-5 000 nya årliga utbildningsplatser under försvarsbeslutsperioden. Detta utöver den värnpliktsutbild­ning som behövs för att driva den organisation som Försvarsmakten redan har. I Danmark har tankar förts fram på att öka värnpliktsutbildningen till den nivå som här skisseras.

Förslagen om utökat hemvärn avser vad som bedöms angeläget och möjligt att åstadkomma  under en försvarsbeslutsperiod på fem år. Om denna förstärkning är tillräckligt eller om ytter­ligare förstärkning behövs är något som får tas upp i ett fortsatt arbetet och då för att ingå i nästföljande försvarsbeslut omkring år 2025.

Till sist: samtidigt bör även möjligheterna analyseras att få ut större operativ förmåga genom att utnyttja modern teknik. Bakom mitt förslag ligger dock övertygelsen att det även behövs förstärkning av de personella tillgångarna.

En bonus för ovanstående förslag är att tillskottet i militär verksamhet ökar Försvarsmaktens synlighet i samhället och även dess demokratiska förankring.

 
Författaren är överingenjör, pensionerad operationsanalytiker från FOI och ledamot av KKrVA.

Om stridens psykologi – Del 5: Coping och konsten att kunna överleva

av David Bergman
Foto: Sean M. Crowe, USAF.

Foto: Sean M. Crowe, USAF.

Ökenlandskapet är endast upplyst av fullmånen och helikopterns röda akterlampa. Rotorn blåser upp sand som piskar i ansiktet. En andra helikopter hovrar beskyddande ovanför. Skottlossningen har upphört sedan en tid. Soldater springer hukande med bårar mot den öppna akterrampen. På dem ligger två lokala poliser, båda skottskadade. Deras chef sitter kvar död i sitt fordon någon kilometer bort.

Lugnet hos de skadade förvånar mig. De har båda skottskador i benen. En av dem var först orolig om ”paketet” satt kvar. Han vill kunna älska med sin fru igen. Efter att han fått ställa sig upp och pinka stödd mellan två svenska soldater blir han direkt lugnare, allt verkar sitta kvar och fungera. Hans lättnad sprider en munterhet bland de omkring honom. Sjukvårdarna viker aldrig från de sårades sida.

Stämningen är spänt avslappnad, alla agerar professionellt. Allvaret tar fram det bästa hos varje person. Undantaget är den tyske lastmästaren. Jag är chef på platsen men han är ansvarig över vad som lastas i helikoptern och håller bromsande upp händerna. Den order han fick var att hämta skadade svenska soldater, situationen på marken stämmer inte överens med hans uppgift. Det blir fel på hans lista, ropar han över helikopterns dån, och menar att poliserna själva kan ta sig till ett civilt sjukhus. Jag tror aldrig att jag varit så förbannad i hela mitt liv. Männen blöder fortfarande. Jag har deras blod på min uniform. Det är avgörande att så snabbt som möjligt få dem till kvalificerad sjukvård. Vem fan bryr sig om hans jävla lista? Jag gör inga försök att dölja min irritation och ilska. Kanske är det vad som får honom att ändra sig och stiga åt sidan. Om han vägrat hade jag flyttat honom med våld.

Att verka i väpnad strid är en av de största påfrestningarna en människa kan utsättas för. Att riskera att själv skadas eller dödas men framförallt att kanske behöva genomföra våldshandlingar som skadar eller dödar andra människor är något som aldrig bör romantiseras eller förskönas. Alla texter som utelämnar detta grundläggande faktum är i grunden ofullständiga och missvisande. Trots detta så visar historien gång på gång att människan inte bara fungerar utan även ofta excellerar och presterar det till synes omöjliga i de mest extrema situationer. De värsta situationerna tenderar att kunna ta fram det bästa hos människor. Men striden kan också upplevas som en förlösande avspänning som när den kommer nästan är njutbar, och något som soldater kan sakna i efterhand.

Genom historien kan vi även se att människans reaktioner på, och sätt att hantera strid är relativt konstanta. Även om teknik utvecklat våra metoder för att föra krig så är människan oförändrad. Hur personer hanterar och agerar under strid kan ibland upplevas konstigt, stundtals även provocerande för vissa. Men om vi verkligen vill förstå beteenden under strid bör vi inte beskriva dem med begrepp som rätt och fel, snarare som en naturlig reaktion på en onaturlig och extrem situation. Vi måste även diskutera reaktionerna med utgångspunkt i den kontext de uppstår. Något som ärligt talat kan vara svårt, men inte omöjligt, för den som aldrig upplevt något liknande.

Det saknas inte på något sätt berättelser från människor i strid eller som beskriver människor i strid. Att striden utgör en definierande punkt med starka intryck i mångas liv, som det självupplevda exemplet i inledningen, är sannolikt en av anledningarna att många vill föra dem vidare. Att psykologiska effekter i strid är svåra att studera på ett strikt vetenskapligt objektivt sätt gör dessa berättelse än mer värdefulla. Varje stridssituation är dock unik, precis som varje person som möter den, vilket gör att beteenden även i situationer som liknar varandra kan variera. Men det finns ett antal gemensamma nämnare och en systematik i hur människor hanterar dem. För att kunna förstå bättre vad som är grunden för reaktionerna kommer vi först att gå igenom 1) Vad som kännetecknar den extrema kontexten, och 2) hur människan kan lära sig att fungera i dem.

Jag kommer inte här att vidare beskriva människans fysiologiska stress-respons. Detta finns utförligt beskrivet på många andra ställen. Dessutom är det ur psykologiskt hänseende inte detaljer i detta stress-respons som är mest relevant utan den systematik i hur vi hanterar det.

Risk och osäkerhet

Det som uppenbart skiljer en livshotande situation från en normal, är att den oftast innehåller ett stort mått av risk och osäkerhet. Risk brukar normalt bedömas som en funktion av sannolikhet och konsekvens: vad är sannolikheten att någon skall inträffa och vad är konsekvensen av händelsen? Risk uppfattas även efter hur direkt hotet är. Direkt beskjutning upplevs exempelvis annorlunda än det kumulativa, osäkra hotet av dolda improviserade sprängladdningar.

Risker medför ofta rädsla. När soldater tillfrågas om sin största rädsla innan strid så kommer rädslan för social uteslutning huvudsakligen på första plats. Risken att skadas eller dödas kommer i de allra flesta fall först på andra plats. Soldaterna i en israelisk infanteribrigad med hög nivå av stridserfarenhet fick frågan om vad de upplevde som ”de mest skrämmande aspekterna av strid”. Över 40% svarade ”lämna underordnade/kamrater i sticket”. Resultat blev likartat då frågan ställdes till en svensk FN-bataljon i Libanon som varit utsatt för fientliga aktioner. Variationer finns självklart med nivå av stridserfarenhet samt nivå av ansvar. Exempelvis är rädslan att överge en underordnad högre hos officerare än soldaters rädsla att överge en kamrat, även om båda är höga. Betydelsen av social samhörighet och förbandsanda kan inte tillräckligt understrykas.

När det gäller att bli utsatt för våld är rädslan att bli invalidiserad och vanställd ofta större än att bli dödad. Döden är alltför abstrakt medan alla någon gång upplevt smärtan av att skära sig eller bryta ett ben. Den berömda tyska propaganda-affischen som visar en soldat med ett amputerat ben och texten Gentlemen Prefer Blondes But Blondes Don’t Like Cripplesspelar både på rädslan att skadas och på risken att skadan på sikt kan leda till social uteslutning på hemmaplan.

En central faktor i striden är osäkerhet. Till vardags är våra dagar relativt välordnade och schemalagda vilket gör att vi enklare kan förhålla oss till dem och de utmaningar de för med sig. Människan fungerar bäst då hon känner att situationen är begripbar, meningsfull men framförallt hanterbar. Det kända kan vi förhålla oss till och anpassa oss efter, men med ett stort antal okända eller otydliga faktorer är detta omöjligt. Vid ett stort mått av osäkerhet tenderar människan att förbereda sig för det värsta, vad vår fantasi målar upp är nästan alltid värre än verkligheten.

Coping-strategier

Under ordergivningen inför en större operation råder lika stor förvirring som osäkerhet. De lokala förbanden ska vara ledande, om än med sina svenska mentorer som stödhjul, vilket gör att uppgifterna för de egna förbanden och våra order är svåra att precisera.

Min egen frustration är stor. Teamet jag är chef över kommer förvisso att ha en relativt liten roll initialt, men riskerna och komplexiteten i vad som ska inledas tidigt nästa morgon är omfattande. Frågorna är många från fler än mig när ordergivningen drar mot sitt slut. En del av mig känner med den högre chef som håller i ordergivningen. Att döma av hans plågade min och brist på svar bär han på en minst lika stor frustration.

”Vilken uniform tar vi?” frågar slutligen någon. Ökenuniformen är standard. Men vintern har övergått i vår, påtalar frågeställaren, och den tillfälliga grönskan i vissa dalgångar gör att den gröna fältuniformen kan vara lämpligare. Det går fysiskt att se hur den ansvarige chefen slappnar av när ett leende av lättnad kommer över honom. Med en näve i bordet dömer han av att grön uniform gäller. Kompletterande order ges och ingående kontrollfrågor ställs om denna detalj.

Innan avmarsch tidigt efterföljande morgon ropar samme chef fast mig. Jag är övertygad att han vill ge oss några sista uppmuntrande ord eller någon kompletterande information om vår uppgift. Tvärtom hugger hans pekfinger nedåt mot mina fötter. Att jag behållit de sandfärgade ökenkängorna till den gröna uniformen utvärderas grundligt. När den uppsträckningen är klar, vilket den inte är förrän efter en lång stund, ges order om kängbyte och omvisitation. Monologen är som hämtad från en kasernkorridor på inryckningens första dag. Ytterligare information om vår uppgift eller lyckönskningar får vi klara oss utan.

Människan lär sig att hantera rädsla, risk och osäkerhet genom att utveckla coping-strategier. Genom dessa lär sig individen ett mönster för hur denne ska förhålla sig till och bemästra en ofta kaotisk kontext. Det finns flera olika sätt att kategorisera coping-strategierna, men två av de vanligaste är problemfokuserade strategier och emotionellt fokuserade strategier.

Problemfokuserade coping-strategier inriktar sig som namnet antyder på externa faktorer och källan till den upplevda stressen. Detta kan ske exempelvis genom att påverka sin egen förmåga att hantera den som att lära sig nya ”skills”, få bättre underrättelser om det oklara läget eller det självklara i att verka direkt för att eliminera den faktor som skapar stressen.

Högre chefer visar ibland oförståelse för att soldater (enligt dem) lägger oproportionerligt mycket tid på exempelvis val av utrustningsdetaljer eller omsorg i att anpassa dessa på stridsvästen. Men ur ett coping-perspektiv blir detta logiskt. Den enskilde soldaten har inte samma överblick eller chans att påverka den övergripande utvecklingen som sina chefer. Följaktligen blir deras problemfokuserade coping-strategier mer inriktade på att optimera faktorer som exempelvis utrustning vilka de kan påverka.

Ett överdrivet detaljfokus kan även vara chefers coping-strategier för att försöka reducera osäkerhet. Hur den högre chefen i exemplet ovan agerande i uniforms-frågan är sannolikt exempel på just det. När de övergripande frågorna blir för komplexa att överblicka eller påverka tenderar chefer att reducera sitt fokus till de mer jordnära frågor som man kan påverka, som valet av uniform och kängor, eller att generellt tillämpa en högre grad av formell disciplin i detaljer. Rent individuellt fungerar sådana coping-strategier självklart, men riskerar att bli kontraproduktiva i ledningen av förbandet. I avsnittet om inryckningen gick vi igenom sambandet mellan formell och funktionell disciplin, och att underställda måste se den kopplingen för att uppfatta och acceptera disciplinen som funktionell.

Handlingen att avfyra sitt vapen i sig är för många ett utmärkt exempel på en problemfokuserad coping-strategi. Vapenhantering är den mest grundläggande soldatfärdigheten och att avge eld mot en fiende den tydligaste formen av påverkan som går att uppnå. Den israeliska armépsykologen Ben Shalit beskriver i ett exempel hur han följde besättningen på en motortorpedbåt vars uppgift var att stödja exfiltrationen av en kommandoenhet på stranden. Efter en lång tids ansträngande väntan kom stridskontakten plötsligt och Shalit beskriver hur kulspruteskytten (i normala fall kock på båten) fick vad som inte kan beskrivas på annat sätt än ett ”saligt leende” när han kramade av eldskurarna. Vi kommer att prata mer om leendet längre ner. Han beskriver hur besättningen på båten drog en kollektiv lättnadens suck då de äntligen kunde agera för att påverka situationen. Handlingen att krama avtryckaren har en starkt förlösande effekt, vilket ofta gör att anspänningen reduceras eller släpper helt. Detta gör att personal vilka ej har direkt strid som huvuduppgift – exempelvis signalister, förare eller sjukvårdare – kan uppleva en kvarvarande anspänning, trots att de löst sin huvudtjänst föredömligt. Detta av den enkla anledningen att de inte fått avlossa sitt vapen.

De emotionellt fokuserade strategierna riktar sig på att internt hantera de känslomässiga gensvaren på den upplevda stressen. Detta kan innefatta förnekande, undvikande, distansering, att utöva självkontroll, självklandring eller att projicera detsamma på motståndaren.

Samtidigt som soldaterna ordnar stridsvästarna är det inte ovanligt att de även parallellt nyttjar en emotionsbaserad coping genom att distansera sig från den övergripande bilden om de upplever den för komplex eller svårförståelig. Den enskilda situationen blir helt enkelt lättare att förhålla sig till om de inte vet om den fulla komplexiteten utan kan fokusera på vad de har framför sig. Att de heller inte alltid behöver veta allt för att lösa ut sin uppgift, gör strategin än lättare att nyttja.

Tydligare struktur och regelbundenhet kan också fungera som en emotionell coping-strategi. Genom att använda fastställda rutiner blir den extrema situationen lite mer hanterbar. Att använda fasta mallar och rutiner för exempelvis rapportering, signalering och eldledning syftar främst till att kommunikationen ska ske effektivt och minimera risken för missförstånd. Men de fyller också ett tydligt psykologiskt syfte då individerna kan använda dem för att förhålla sig till striden, och därmed reducera i alla fall en del av osäkerheten.

Lastmästarens agerande i den inledande ögonblicksbilden är sannolikt ett exempel på när en coping-strategi gick för långt, även om jag gjorde denna reflektion först långt senare. Att larmas ur beredskap mitt i natten för att med kort varsel landa på en osäkrad landningsplats i öknen där de inte vet säkert vad som hänt är oerhört mentalt påfrestande. Lastmästarens coping-strategier grundade sig troligen i en mycket stor grad på nitisk regeltrogenhet (även för en ordningsam tysk), och att vägra avvika från regelverk eller formalia. Även om coping-strategin fungerade för honom i den bemärkelsen att den reducerade stress och ångest gjorde den honom även mentalt låst och oförmögen att anpassa sig till den faktiska situationen som han mötte (samtidigt som det gjorde mig heligt förbannad).

Vid utbildningar i ämnet brukar jag visa de första 15 minuterna av filmen ”Rädda Menige Ryan” som ger exempel på både positiva och negativa former av problemfokuserad och emotionellt fokuserad coping. Tydliga exempel på emotionell coping kan ses i genomförandet av religiösa riter, exempelvis att be eller kyssa kors på halsband. Vi kan se människor som distanserar sig från händelserna, att de nästan vägrar erkänna att de sker eller låser på i situationen helt oviktiga aspekter. En man är exempelvis låst i att upprätta ett fältsjukhus mitt under brinnande strid, och håller hårt i sin skrivmaskin. Det finns även de som projicerar sina känslor på fienden. Vrede, frustration och ilska leder i stunder till en negativ problemfokuserad coping och vilja att ge igen med överdriven grymhet. När en bunker övertänds ropar en av soldaterna exempelvis ”Skjut inte, låt dem brinna”. Överdriven och obefogad grymhet är naturligtvis en sämre strategi, då onödigt lidande folkrättsligt skall undvikas. Men det finns också exempel på mer positiva strategier. Exempelvis samlar Sergeant Horwath som spelas av Tom Sizemore sand från slagfälten i förmärkta plåtburkar. I ett långt krig måste det ibland delas upp i etapper som ges tydliga avslut för att kännas hanterbart.

När Försvarsmakten släppte en film från strider i Afghanistan reagerade vissa på att soldaterna skrattade. ”Tycker de att dödande är roligt?” frågade sig någon i kommentarsfältet på hemsidan. Att se någon skratta i en livshotande situation kan missuppfattas som kommentatorn gjorde. Sanningen är att både skratt och gråt är vanliga mekanismer för ångestreducering. Jämför detta med att någon skrattar nervöst i socialt pressade situationer när de inte vet vad de ska göra. Humor är även i sig något som ofta nämns som en positiv coping-strategi. Genom att skämta om dem kan stressfyllda upplevelser bli lite mindre påfrestande på samma gång som skratt reducerar muskelspänningar och förstärker ett positivt känslotillstånd. Svart humor måste dock tolkas inom den situation den yttras, och är med största sannolikhet inte lika rolig när den bevittnas av en utomstående.

Övning och träning

I föregående inlägg om våldsutövning och konsten att döda tog jag upp flera exempel på när soldaters benägenhet att avfyra sina vapen varierat genom krigshistorien, inte minst beroende på vilken träning de fått (eller inte fått). Ett grundantagande är att soldater som saknar tillräcklig utbildning och träning med största sannolikhet inte kommer att klara av att fungera i – än mindre bemästra – en stridssituation. Utbildning och övning bygger upp en generell resiliens mot stress samtidigt som det ger individen möjligheter att utveckla coping-strategier som går att använda på framtida skarpa situationer.

Resiliens avser individens förmåga att möta utmaningar och motgångar samtidigt som den funktionella nivån bibehålls. Alla känner vi sannolikt någon som vi sett upp till, som haft förmågan att bibehålla ett orubbligt lugn trots yttre påfrestningar. Även om förmågan är biologiskt betingad kan vi säkert anta att individen inte föddes lugn med stål i blicken, utan att det hänt något mellan vaggan och den kontext där vi observerar denne.

Resiliens är en förmåga som går att påverka genom träning och utbildning. När det gäller militära sammanhang innebär det övningar som innehåller 1) ett upplevt hot mot liv där 2) individen måste vidta aktiva åtgärder för att kunna bemästra situationen (active mastery). Exempel på sådana övningar är fallskärmshoppning, dykning och närkamp. Individen vet sannolikt på ett intellektuellt plan att säkerhetsfunktioner säkerställer deras liv, men människan kan exempelvis inte andas under vatten, vilket gör att vi med rätta tolkar det som ett hot mot liv, och individen vet att det endast är deras aktiva bemästrande av situationen som säkerställer framgång. Att lyckas bygger en självtillit hos individen att andra situationer med liknande, eller ökande svårighetsgrad kan överkommas på samma sätt.

Stridssjukvårdare ur Ledningsregementet övar omhändertagande av skadad. Figuranter med amputerade armar & ben har hyrts in och sminkats för att ge största möjliga realism. Att öva hjälper inte bara individen att befästa praktiska färdigheter utan även att utveckla en generell resiliens mot stress och psykologiska coping-strategier som sedan kan användas i en framtida skarp situation. Foto: Johan Lundahl, Combat Camera / Försvarsmakten.

Stridssjukvårdare ur Ledningsregementet övar omhändertagande av skadad. Figuranter med amputerade armar & ben har hyrts in och sminkats för att ge största möjliga realism. Att öva hjälper inte bara individen att befästa praktiska färdigheter utan även att utveckla en generell resiliens mot stress och psykologiska coping-strategier som sedan kan användas i en framtida skarp situation. Foto: Johan Lundahl, Combat Camera / Försvarsmakten.

Stridssjukvårdare ur Ledningsregementet övar omhändertagande av skadad. Figuranter med amputerade armar & ben har hyrts in och sminkats för att ge största möjliga realism. Att öva hjälper inte bara individen att befästa praktiska färdigheter utan även att utveckla en generell resiliens mot stress och psykologiska coping-strategier som sedan kan användas i en framtida skarp situation. Foto: Johan Lundahl, Combat Camera / Försvarsmakten

Övningar som utvecklar coping-beteenden sker huvudsakligen befattningsspecifikt. I detta är specificitetsprincipen från idrottspsykologin en bra beskrivning: att träna tävlingslikt och utsätta kroppen i så stor uppsträckning för de krav som idrottsgrenen medför. Enklare uttryckt: Du blir bra på det du övar. Det kan ske genom att lägga på externa stressorer (exempelvis bakgrundsljud, mörker, fysisk belastning, ytterligare information att processa) eller att göra själva momentet så överensstämmande med den normerande situationen som möjligt. Ett tydligt exempel är sjukvårdsövningar där figuranter sminkas och agerar utefter den simulerade skadan för att göra sjukvårdatens upplevelse och omhändertagande så verklighetstroget som möjligt. Detta underlättar individens förmåga att utveckla coping-strategier som är direkt applicerbara den dag de ställs inför en skarp situation. Ekvationen är enkel: Ju mer verklighetstrogna övningar desto större blir den psykologiska effekten i form av resiliens och coping-strategier.

Träningen är självklart aldrig någon vaccination som gör individen immun mot stress. Strid kommer alltid att vara en enormt påfrestande situation som innebär en svår utmaning. Men rätt träning och utbildning gör att individen utvecklar en resiliens mot stress och coping-strategier, vilket gör kaotiska och komplexa situationer mer hanterbara när de väl ställs inför dem.

 
Författaren är major och försvarsmaktsdoktorand i psykologi

 


Referenser

Cunningham, C.A., Weber, B.A., Roberts, B.L., Hejmanowski, T.S., Grifin, W.D. & Lutz, B.J. (2014) The role of resilience and social support in predicting post deployment adjustment in otherwise healthy Navy personnel. Military Medicine, 179, 979–985

Green, K.T., Calhoun, P.S., Dennis, M.F. & Beckham, J.C. (2010) Exploration of the resilience construct in posttraumatic stress disorder severity and functional correlates in military combat veterans who have served since September 11, 2001. Journal of Clinical Psychiatry, 71, 823–830

Klann, G. (2003) Crisis leadership: Using military lessons, organizational experiences, and the power of influence to lessen the impact of chaos on the people you lead. Greensboro, NC: CCL Press.

Kolditz, T. A. (2007a) In extremis leadership: Leading as if your life depended on it. San Francisco: Jossey-Bass.

Kolditz, T. A. (2007b) Leading as if your life depended on it. In D. Crandall (Red), Leadership lessons from West Point (pp. 160–187). San Francisco: Jossey-Bass.

Lazarus, R. S., Averill, J. R. & Option, E. M. Jr (1974) The psychology of coping: Issus of Research and Assessment, i Coelho, C. V. & Hamburg, D. A. (Red) Coping and Adaptation, Basic Books, New York

Lazarus, R. S. & Folkman, S. (1984) Stress, Appraisal, and Coping, Springer

Matthews, M. D. (2014) Head Strong – How Psychology is Revolutionizing War, Oxford University Press

Samuels, Steven M. , Foster, Craig A. & Lindsay, Douglas R.(2010) Freefall, Self-Efficacy, and Leading in Dangerous Contexts, Military Psychology, 22: 1, S117 ― S136

Shalit, B (1980) Aggression and Combat Behavior, FOA rapport C 55042-H6, Försvarets Forskningsanstalt, Stockholm

Shalit, B. (1981) Perceived Perceptual Organization and Coping With Military Demands, i Spielberger, C.D. & Sarason, I. G. (Red) Stress and Anxiety, Vol 8, New York

Shalit, B. (1983) Konfliktens och stridens psykologi, Liber Förlag, Stockholm

Watson, P. (1978) War on the Mind, Hutchinson, London

 

Goliat med och utan band

Här ses den Goliat som finns bevarad i Armémuseum i Stockholm.

David mot Goliat är en gemensam nämnare för två nya böcker om andra världskriget som jag varmt vill rekommendera. Bägge imponerar på olika sätt och berikar min kunskap om personligheter och teknik.

Över tolv ton sprängmedel var utplacerade av tyska pionjärsoldater runt om i Paris i augusti 1944. Några av de mest kända kännetecknen för staden skulle sprängas. Men hur många svenska skolbarn har ens hört talas om vilken stor roll som Sveriges dåvarande generalkonsul i Paris, Raoul Nordling, spelade för att rädda staden? Nu har militärhistorikern Margareta Beckman tagit sig an Nordling genom nytt källmaterial och samtal med både Nordlings släktingar och sonen till den tyske general som var Nordlings "Goliat", general Dietrich von Choltitz. Kort sagt berättar Beckman på ett nytt sätt varför Paris inte lades i ruiner och om Nordlings märkliga roll i detta - för vilket han fått stor uppskattning i Frankrike.

Den andra nu i Pennan & Svärdet aktuella boken innehåller ett mycket läsvärt kapitel om Tredje rikets bandgående "mini-stridsvagn" Goliat. Vi har ju ett exemplar av denna tidiga mark-drönare på både Armémuseum i Stockholm och i Arsenalen utanför Strängnäs. Trots mitt intresse för denna maskin så kunde jag i Tredje rikets historia i 100 föremål läsa mig till saker jag inte visste om både Goliat, tyska soldatdroger, Wehrmacht-bensindunken, tyska ID-brickor och mycket, mycket annat. Författaren Roger Moorhouse har förmågan att sammanställa komprimerat vetande genom signifikanta föremål - en del synnerligen kända men en del mer oväntade - som radiomasten i Gleiwitz, som jag själv har skrivit om i en bok med anledning av SS-aktionen där som var en förevändning för att utlösa andra världskriget. Jag hade inte an aning om att den enorma masten står kvar än idag. Bilderna är många, till stor del i färg och texten är högintressant.

Sist men inte minst vill jag flagga för att boken Stasi nu åter finns i Pennan & Svärdet. Den är en av de källor om Stasi som jag använde för att i höstas kunna skriva mina reportage om två vapen- och sprängmedelsfynd i Sverige 1987-88.

Cyber security – a third pillar in total defence



Introductory remarks at the 10th Annual Nordic IT Security Conference 7 November


Very honoured to be invited to this panel.

My background is military and security policy and I will speak from that perspective.

Start with a quote.

”War is violence aiming at making our opponent to give in to our demands”

When the military philosopher Carl von Clausewitz wrote this in the early 19th century the only way to achieve this was by destroying the opponents military forces. The agrarian societies of those times very resilient regarding other types of threats.

When warfighting became more industrialised and therefore more dependent on civilian society, industry, communications and energy, these assets also became targets for the enemy.

This started in earnest with the First World War and reached extreme proportions during the Second World War, when even the civilian population of a country was seen as a legitimate target.

As a result of this most countries created civilian defence structures to ensure that society would go on functioning also in wartime.

Thus creating a defence structure resting on two pillars – military defence and civilian defence.

My point here today is that the digitalisation of almost all functions in a modern society is just as big a game changer when it comes to defence as the industrial revolution and urbanisation more than hundred years ago – the reason why we created civilian defence to keep society functioning in case of war.

Our dependence on information technology has created vulnerabilities, that if we don´t address them, will pose a greater, and a more probable, threat than most conventional ways to wage war.   

This brings me back to Clausewitz:  “War is violence aiming at making our opponent to give in to our demands”.

Today violence in the Clausewitzian sense could just as well be cyber warfare. It is not the means that are important. It is what you want to achieve – to force your opponent to give in to your demands.

My conclusion is that this has led to an urgent need to create a third pillar in our total defence structure, with equal status as military and civilian defence – cyber defence. 

                                            -----------------------------

Statligt stödda terrorister

Skorpion-kpistar från Tjeckoslovakien användes under gisslandramat i London. Denna Skorpion med ljuddämpare finns utställd i Armémuseum i Stockholm.

Den nya filmen om hur Special Air Service (SAS) 1980 fritog gisslan i Irans London-ambassad heter "6 Days" och har nu nått Sverige genom Netflix. Filmen tar upp en viktig aspekt av gisslandramat som flera andra skildringar saknar: terroristerna ifråga hade statligt stöd.

Statligt understödd terrorism är nu åter aktuell genom en ny film. Flera skildringar av dramat 1980 kring Irans ambassad har saknat en väsentlig del: den irakiska underrättelsetjänsten hade både utbildat, finansierat och beväpnat terroristerna ifråga. En av de irakiska underrättelseofficerna följde med ända fram till London. Detta sammanfattas kort i "6 Days" (lite efter mitten) och skulle ha kunnat tas upp mer eftersom Iraks högst konkreta stöd i andra skildringar har lyst med sin frånvaro. För den som vill veta mer om gisslandramat rekommenderas relevanta böcker - en av dem finns översatt till svenska, Elitstyrka SAS av SAS-veteranen Ken Connor. Den är slut i lager men finns givetvis på bibliotek.

I stort sett är "6 Days" klart sevärd, skådespeleriet och musiken är av högsta klass. Frågetecken kring hur SAS agerade får sin förklaring i litteraturen om gisslandramat.

Östtyska Stasis hjälp till terroristgruppen ANO blev känd i Sverige först för några veckor sedan.

Beröringsångest – varför då?

av Bo Richard Lundgren

Bland annat en ökad samordning mellan Försvarsmakten och polisen skulle öka den inre säkerheten i vårt land. Foto: Therese Fagerstedt, Försvarsmakten.

Bland annat en ökad samordning mellan Försvarsmakten och polisen skulle öka den inre säkerheten i vårt land. Foto: Therese Fagerstedt, Försvarsmakten.

Varje dag kan vi i massmedierna ta del av den svenska polisens tillkortakommanden. Hit hör att uppklarnings­procenten av anmälda brott fortfarande ligger på en skrämmande låg nivå. Hit hör också att polisen inte hinner utreda allvarliga brott t ex våldtäktsfall. Dessutom växer laglösheten i vissa förorter, där kriminella gäng breder ut sig och styr. Och vid oanmälda demonstrationer hinner man inte kommendera tillräckligt många poliser. Listan kan göras lång. Polisen går på knäna.

Samtidigt kräver den svenska allmänheten att ordningen återställs. Att det offentliga agerar och tar sitt ansvar. Vad gör då våra politiker? Jo, man ropar på fler traditionella poliser, trots att man vet att det tar flera år att rekrytera och utbilda dessa. Man vet också att alla platser på polisutbildningen inte är fyllda d v s att man saknar tillräckligt många kvalificerade sökande. Dessutom väljer många poliser i aktiv tjänst att sluta.

Finns det då inga andra svar på dessa problem? Jo, det finns andra lösningar. Men dessa är märkligt frånvarande i den svenska debatten. Det handlar om civil-militära enheter och frivilliga resurser.

Om vi först tittar på civil-militära enheter. Ser vi oss omkring utomlands kan vi konstatera att minst tolv europeiska länder har en särskild poliskår – gendarmer- som är militärt organiserade och som kan användas som nationella säkerhetsstyrkor. Flera av dessa länder, t ex Frankrike, Italien och Belgien har använt sina styrkor för bl a bevakning och terroristbekämpning.

Gendarmer kan ingå i eller underställas ett försvarsministerium eller ett inrikesministerium. Det finns också en gemensam EU-styrka (FGE) som bildades 2004. Denna har i dagsläget 800-900 anställda men växer och kan även räkna med 2300 reservister från Frankrike, Italien, Spanien. Portugal och Nederländerna.

När det gäller frivilliga resurser kan vi notera att dessa välkomnats i den svenska Försvarsmakten. Hemvärnet utgör idag nästan halva armén. Men på polissidan är det helt tomt. Så resonerar man inte i andra länder. Efter Nice-attentatet 2016 uppmanade president Hollande frivilliga att utbilda sig som reservister för att kunna hjälpa till vid liknande tillfällen. De utbildas vid Gendarmerie-skolan i Montlucon. Tanken är att dessa frivilliga skall kunna arbeta sida vid sida med fast anställda gendarmer. I Sverige skulle vi kunna ge frivilliga poliser en kortare utbildning. I skarpa lägen leds dessa av ordinarie polisbefäl.

Nu invänder någon att vi i Norden har en annan tradition. Vi skiljer strikt på polis och militär. Ja, hittills, kan man tillägga. I dagarna meddelades det från Danmark att danska soldater nu tar över vissa polisiära uppgifter. De skall bevaka byggnader som tillhör den judiska församlingen i Köpenhamn. Och danska soldater tar också över delar av den danska gränskontrollen. I Finland planeras en polisreserv. Den kommer att bestå av personer som fått militärpolisutbildning, pensionerade poliser och experter från olika samhällsområden.

Hur ser det då ut i Sverige? Ja, här finns det en uppenbar beröringsångest när det gäller att engagera militär personal och frivilliga för inrikes ordningsproblem. Vi försöker fortfarande upprätthålla en gammal uppdelning mellan inre och yttre säkerhet. Men alla vet att denna gräns inte längre är relevant. I vårt moderna samhälle förs ett krig mot terrorister, kriminella gäng och våldsbejakande organisationer. Hotet från dessa är alla gränsöverskridande.

Var finns då hindren? Var finns motståndet mot nya lösningar? Jag vet faktiskt inte. Jag kan bara gissa. På den politiska nivån kan Ådalen 1931 fortfarande spöka, särskilt hos äldre socialdemokrater. Det är heller inte helt osannolikt att det finns ett professionellt motstånd hos polisen som inte gärna ser ”konkurrerande” organisationer.

Men. Den svenska allmänheten kräver nu att politiker och myndigheter lämnar gamla tankemönster. Att man försöker hitta moderna lösningar för att kunna möta hot mot samhällets och medborgarnas säkerhet. De svenska skattebetalarna har också rätt att kräva att offentliga resurser används på det mest optimala sättet.

Våra europeiska och nordiska grannar har hittat moderna lösningar på allvarliga ordningsproblem i samhället. Man har valt att använda civil-militära enheter. Och man bygger upp frivilliga resurser. Det borde vi också göra.

 
Författaren är tidigare avdelningschef vid Försvarshögskolan och ledamot av KKrVA.

 

History Repeating?

Sammanfattning

Sovjetunionens marin förefaller redan 1934 lagt det militärteoretiska ramverket för maritima jägar-/specialförbandsoperationer samt utformning av dessa förbandstyper för att kunna agera på det taktiska, operativa och strategiska djupet. En eventuell koppling kan finnas redan under 1930-talet mellan dessa förbandstyper och den sovjetiska säkerhets- och/eller underrättelsetjänstens operationer. Detta historiska ramverk går även att spåra till nutid, avseende hur olika former av operationer eventuellt bedrivs i vårt direkta närområde.

Analys

Ibland gör man fynd och tycker sig se samband. Detta inträffade då jag gick igenom litteratur tidigare i veckan, v744, som packats undan. Huruvida det kan tänkas finnas ett samband med 1930-talet och vår egen nutid överlåter jag till er läsare att avgöra, men för mig ter det sig relativt klart att i vissa fall har historien och nutiden mer gemensamt än vad som kan te sig vid första anblick. Så är fallet med ryska maritima specialförbandsoperationer men eventuellt även dess säkerhets-/ och/eller underrättelsetjänsts agerande.

Det första omnämnandet i sovjetisk militärteoretiska sammanhang av vad som idag skulle benämnas maritima specialförbandsföretag förefaller vara skrivet redan 1934. Tankarna finns i en sex sidig essä med namnet Landstigningsoperationer, författaren var Ivan Isakov sedermera Amiral. I denna essä argumenterar han att landstigningar kan indelas i tre storleksordningar, strategiska och taktiska landstigningar samt vad han benämner landsättning av landstigningspatruller.1Där det är de sistnämnda, landstigningspatruller, som har bäring mot maritima specialförbandsföretag.

Bild 1. Exempel på landstigningspatrulls uppgiftslösande.
Isakov karakteriserar dessa landstigningspatruller med att de är mycket små i sin storlek, de har främst förstöringsuppgifter, kan utnyttjas för att organisera partisanverksamhet, styrkan är lättrörlig och genomförandena är korta enbart några timmar om det ej rör sig om att organisera partisanverksamhet, styrkan utgår från en bas och ett fartyg och återkommer till fartyget samt basen efter genomförandet.2 Här måste det framföras att Isakov var väldigt framsynt i sitt tänkande, då han redan 1934 formulerar grunderna för vad som utgör själva essensen av maritima specialförbandsföretag. I sammanhanget är det även intressant att notera, att Isakov 1933 även var medförfattare till en skrift om ubåtsoperationer.

Huruvida någon praktisk utveckling av dessa militärteoretiska tanker kring landstigningspatruller skedde under 1930-talet, får anses vara oklart. Vissa historiker gör dock bedömningen att det kan vara möjligt att både rekognosering med landsatta patruller men även landsättning av underrättelseofficerare genomfördes under 1930-talet från ubåt, i Östersjöregionen men även i Barentshav där Finland vid den tiden hade kust samt Norge, som fortfarande har. Därutöver ses det även som möjligt att renodlade rekognoseringsföretag genomfördes med ubåtar under den perioden i samma geografiska områden.3

Viss praktisk utveckling avseende konceptet med landstigningspatruller får dock anses varit möjlig. Detta kopplat till den verksamhet som EPRON, Ekspeditsija Podvodnyvh Rabot Osobogo Rota Osobogo Naznatjenija på svenska Expeditionen för undervattensarbeten av särskild betydelse, bedrev fram till krigsutbrottet mellan Tyskland och Sovjetunionen. EPRON förefaller bedrivit en omfattande inhämtningsverksamhet. Ett intressant exempel avseende möjligheten att konceptet med landstigningspatruller kan ha utvecklats innan andra världskrigets utbrott, är den grupp av dykare ur EPRON som lämnade ubåten SJ-112 genom torpedtub i undervattensläge under en övning vid den nuvarande Stilla havs marinen (StHM).4

Nu behöver denna verksamhet ej vara kopplad till landstigningspatruller, då EPRON kom att genomföra inhämtningsverksamhet främst genom bärgning. Härvid får förmågan att dolt kunna ta sig till områden med en ubåt och därefter slussa ut dykare för att genomföra någon form av bärgning av materiel anses vara viktig. Varvid detta kan ha varit det övergripande syftet med att de ansåg sig vara nödgade att pröva/utveckla en sådan teknik. Intressant att notera är dock upprättandet av RON, Rota Osobogo Naznatjenija på svenska Specialförbandskompani, inom Östersjömarinen (ÖM) vid krigsutbrottet, 1941, mellan Tyskland och Sovjetunionen. Förbandet kom i huvudsak bestå av personal från EPRON. RON kom att genomföra stridsföretag men även rekognosering och klassiska EPRON uppgifter under andra världskriget.5

Vid krigsutbrottet mellan Tyskland och Sovjetunionen, 22JUN1941, kom även ett särskilt förband inom den Norra Marinen (NM) upprättas, 05JUL1941, för att genomföra inhämtning och stridsföretag. Redan en vecka efter upprättandet av detta förband kom de påbörja lösande av uppgifter.6 Detta förband, men även de övriga spaningsavdelningarna som upprättades inom de olika Sovjetiska marinerna, kom med tiden att utbildas inom klassiska förmågeområden för jägar- och specialförband syftandes till att genomföra strids- och spaningsföretag. Utbildning genomfördes inom områden såsom förstöring av konstobjekt, särskilda metoder för landsättning och upphämtning men även att organisera partisanverksamhet.7 I sammanhanget är det intressant att notera att även vid Svartahavs marinen (SvHM) upprättades under sensommaren/hösten 1941 vid krigsutbrottet ett särskilt förband för att genomföra inhämtnings- och stridsföretag.8Således, vid tre av Sovjetunionens mariner upprättades nästan omedelbart vid krigsutbrottet vad som kan karakteriseras som maritima jägar- eller specialförband.

Vad som är intressant att notera med de maritima jägar-/specialförband som upprättades under andra världskriget i Sovjetunionen är den breda repertoar av in- och urnästlingsmetoder som tillämpades. Utöver klassisk fot- och skidmarsch för att passera motståndarens linjer, utnyttjades även fallskärm, givetvis fartyg där omlastning utnyttjades till mindre båtar för att ta sig i land och från land till havs. Därutöver utnyttjades även ubåtar för att dolt sätta iland dessa enheter.9 Denna breda repertoar av in- och urnästlingsmetoder förefaller även vara något som dess motsvarigheter under det kalla kriget besatt.10

Modus operandi vid landsättning av de sovjetiska marina jägar-/specialförbanden under andra världskriget från ubåt, förefaller varit att inledningsvis med ubåt närma sig landstigningsplatsen under mörker. Därefter vid gryning spana av området med hjälp av periskop, för att därefter under dagen inta bottenläge och vänta, för att slutligen under natten bryta vattenytan och landsätta enheten, dessa mötes oftast upp av en mottagningskommitté i form partisaner. Totalt skall cirka 50 landstigningar genomförts under andra världskriget från ubåtar, varav 39 stycken skall ha varit inom ramen för den nuvarande NM, medan ett okänt antal även skall ha genomförts inom ramen för den nuvarande ÖM.11

Under det finska vinterkriget, 1939-40, skall även ett mindre förband under ÖM ledning genomfört stridsföretag bakom de finska linjerna, förbandet skall varit baserat i Kronstadt på ön Reitskär, inne i den Finska Viken.12 Det får anses vara möjligt att detta förband var en tidig föregångare till de förband som sedan kom att upprättas vid krigsutbrottet mellan Tyskland och Sovjetunionen. Under det finska vinterkriget kom även sovjetiska ubåtar att agera i Bottenhavet, Ålandshavet, Finska viken och Östersjön mot Finland, men även längs med den finska kusten av Barentshav.13

Ur ett militärteoretiskt perspektiv är det väldigt intressant att notera, dels hur snabbt dessa maritima jägar-/specialförband kom att upprättas vid krigsutbrottet, dels hur väl dessa förbands verksamhet kommer korrelera mot Isakovs tidiga tankegångar avseende landstigningspatruller från 1934. Isakov hade innan krigsutbrottet mellan Sovjetunionen och Tyskland varit kommenderad till Generalstabens operationsavdelning, varit chef för Sjökrigsskolan i Leningrad, nuvarande Sankt Petersburg, varit stabschef för Östersjömarinen samt innehaft befattning vid flottstaben i Moskva.14 Härvid kan hans tankar förmedlats ut i den egna organisationen.

Dock måste det som minst, ses som möjligt att tankegångar och några former av planer fanns upprättande avseende maritima jägar- och specialförband hos de olika sovjetiska marinerna. Då upprättandet skedde så pass snabbt, kan det ej varit en renodlad ad hoc verksamhet som drogs i gång, utan som minst torde det funnits någon form av beredskapsplanering kring detta. Framförallt då Isakovs tankar från 1934 så väl korrelerar med den verksamhet som senare kommer bedrivas av dessa förband under andra världskriget.

Här bör tilläggas att tankarna och förbandsutveckling avseende jägar- och specialförbands liknande enheter, skedde kontinuerligt från den ryska revolutionen och framåt. Dessa delar fanns både inom den Röda Armén men även inom den sovjetiska säkerhetstjänsten och dess militära underrättelsetjänst. Framför allt utvecklades ett tänkande kring mer okonventionell krigföring, såsom tankegångarna kring upprättandet av luftlandsättningstrupperna och dess funktion inom det s.k. djupanfallet.15 Men även utnyttjandet och understödjandet av revolutionära element,16 torde ha format ett tänkande kring okonventionell krigföring och i dess förlängning utnyttjande av olika former av jägar- och specialförband.

Således att de maritima jägar-/specialförbanden i Sovjetunionen lyckades organisera sig snabbt vid krigsutbrottet men även lösa uppgifter, kan bero på ett antal möjliga faktorer. Den förstaär att det fanns ett militärteoretiskt tänkande/ramverk kring hur mindre maritima förband kunde utnyttjas på det taktiska, operativa och strategiska djupet. Det andra är den förmåga som utvecklades efter den ryska revolutionen avseende utnyttjande av mindre förband som skulle lösa uppgifter på det tidigare nämnda djupet. Den tredje är att det möjligtvis måste funnits en plan för iståndsättande av dessa marina förband i händelse av en väpnad konflikt.

Vad som blir särskilt intressant är Isakovs tankegångar att dessa förband skulle kunna organisera partisanverksamhet.17 Men även hur dessa förband när de väl var upprättade kom att samarbeta tillsammans med sovjettrogna motståndsrörelser (partisaner).18 Dessa motståndsrörelser torde kunna ses som en tidig form av stödnätverk för dessa maritima jägar-/specialförband, för att nyttja ett nutida begrepp. Härvid skulle det även kunna finnas en koppling mellan den sovjetiska marinen, dess underrättelsetjänst och de underjordiska nätverk som Sovjetunionen och Komintern utvecklade i Europa under mellankrigstiden.

En väldigt intressant uppgift belyses i Wilhelm Agrellsbok "Stora Sabotageligan",som berör just dessa underjordiska nätverk. Där det framkommer att en svensk medborgare, agent, rekryterats för att driva ett kurirnätverk av vad som förefaller vara en sovjetisk underrättelseofficer som illegalt vistades i Sverige med täckhistoria, en s.k. illegalist.19Utöver detta kurirnätverk, som i sig är intressant, ombads den svenska agenten 1933, att försöka finna och köpa ett pensionati Stockholms skärgård som skall kunna ta emot gäster året om, där det enda kravet var att pensionatet skulle ligga näravattnet, kostnaden för detta inköp skulle ej vara något problem enligt den sovjetiska underrättelseofficeren. Detta inköp blev dock inte av, åtminstone inte med denna svenska agent, utan den svenske agenten kom därefter bli ombedd att finna och hyra en stuga, i Stockholms skärgård.20

Bild 2. Sovjetiska patrullområden för ubåtar, 22JUN1941.
Här blir även de uppgifter som publicerats om sovjetiska ubåtars patrullområden i Östersjön vid andra världskrigets utbrott intressanta. Dessa uppgifter visar tydligt att Stockholms skärgård utgjorde ett patrullområde.21 Hur djupt in i skärgården patrullområdet sträckte sig är dock oklart. Dock får det ses som möjligt att Sovjetunionen under 1930-talet kom att rekognosera dessa områden för att, i händelse av en väpnad konflikt i Östersjön, kunna verk22
a där med sitt ubåtsvapen.

Således blir de tidigare omnämnda uppgifterna om eventuella intransporter av underrättelseofficerare med hjälp av ubåt under 1930-talet mycket intressanta. Ett pensionat skulle möjliggjort att individer skulle haft ett, utåt sett, trovärdigt svepskäl för att t.ex. ta en lång helg och vila upp sig, där de kan ha tillförts utrustning som t.ex. transporterats in med hjälp av ubåt. Därutöver skulle det möjliggöra att individer illegalt skulle kunnat ta sig in eller ut på ett relativt oskyldigt sätt, då gäster kommer och går på pensionat, därtill skulle en större mängd individer som kommer eller lämnar, ej väcka uppmärksamhet. En stuga är mer problematiskt, om än att den kan fylla samma funktion blir det svårare att ha ett flöde av individer som kommer och går, då det på ett helt annat sätt skulle kunna dra till sig uppmärksamhet och bli svårförklarligt.

I detta perspektiv blir Bengt Nylanders uppgifter i boken "Det som inte har berättats: 25 år inifrån Säpo:s kontraspionage" återigen intressanta. Där han beskriver under ubåtsjakten vid Hårsfjärden att Säkerhetspolisen, SÄPO, skall ha kontrollerat de hus i kustbandet som var inköpta av utländska medborgare. Då en arbetshypotes fanns om landbaserat stöd,22 till den främmande makt som kränkte svenskt inre vatten. Här bli nyligen framkomna uppgifter intressanta, att svensk underrättelsetjänst under 1980-talet skulle kommit i kontakt med en sovjetisk medborgare som, dels bedömdes ha hög trovärdighet, dels hade krigsplacerats i den sovjetiska militära underrättelsetjänsten, GRU, i vad som förefaller vara en inhämtande befattning. Denna källa var avsedd att verka i Sverige i händelse av en väpnad konflikt och skulle ta sig in i Sverige innan ett krigsutbrottet. Där bl.a. en av innästlingsmetoderna för dessa operatörer var att utnyttja ubåt, utöver att ta sig in med färja eller över landgränsen, vid Norrbotten, mellan Sverige och Finland.23

Sett till nutid, så blir dessa uppgifter från 1930-talet väldigt intressanta kopplat till den publicitet om ryska medborgares köp av faciliteter samt mark i Finland. Där köpen genomförts nära militära installationer och i militärstrategiskt viktiga områden, där t.ex. hotell nämns som en del av vad som upphandlats. Men även strandnära faciliteter och mark nämns, 24vilket gör att en koppling återigen finns till 1930-talet i dubbel bemärkelse. Den finska säkerhetspolisen, SKYPO, har även uppmärksammat dessa inköp på ett väldigt tydligt sätt,25vilket får anses var en tydlig indikator att de ser allvarligt på frågan. Framförallt när SKYPO är en av de mest "tystlåtna" säkerhetstjänsterna i Europa.

Vad som skulle kunna tala emot de finska uppgifterna, är under 1930-talet i Sverige försökte Sovjetunionen utnyttja en "bulvan" i form av agent i syfte att upphandla faciliteter, vilket får anses vara ett fullt naturligt agerande av en underrättelsetjänst. Å andra sidan kan SKYPO även ha uppsikt över finska medborgare med kopplingar till Ryssland som genomför inköp, på samma sätt som svenska SÄPO under 1980-talet kan haft svenska medborgare under uppsikt med kopplingar till utländska medborgare som kan tros utgjort underrättelseofficerare motsv. Vad som sägs och skrivs och vad som de facto genomförs kan vara vitt skilt när det kommer till säkerhets- och underrättelsetjänst.

Slutsats

Modus operandi förefaller i mångt fortfarande vara detsamma som före, under och efter det kalla kriget i vissa avseenden. Därutöver är det väldigt intressant ur ett strikt militärteoretiskt perspektiv att notera den framsynthet som fanns i Sovjetunionens väpnade styrkor, som sannolikt fortfarande finns i de ryska väpnade styrkorna, kring olika former av krigföring och framförallt de mer okonventionella delarna. Vad som i dag skulle betraktas som s.k. "hybridkrigföring" men främst får ses som krigets föränderliga natur och behovet av anpassning utifrån de yttre faktorer som väpnade styrkor o.dyl. genom sitt/sina uppdrag/uppgifter är satta att påverka, för att uppnå ställda målsättningar.

Avslutningsvis kommer man osökt att tänka på låttexten till Propellerheads låt "History Repeating":

"But to me it seems quite clear
That's it's all just a little bit of history repeating."

Have a good one! // Jägarchefen

Källförteckning

Hufvudstadsbladet 1(Svenska)
YLE 1(Svenska)

Agrell, Wilhelm. Stora sabotageligan: Kominterns och Sovjetunionens underjordiska nätverk i Sverige. Stockholm: Atlantis, 2016.
Agrell, Wilhelm. Sprickor i järnridån: svensk underrättelsetjänst 1944-1992. Lund: Historiska media, 2017.
Braun, Joakim von. Gyllenhaal, Lars. Ryska elitförband och specialvapen. Stockholm: Förlag Fischer & Co, 2016.
Burgess III, William H. Inside spetsnaz: Soviet special forces: a critical analysis. Novato, CA: Presidio, 1990.
Galeotti, Mark. Spetsnaz: Russia's special forces. Oxford: Osprey Publishing, 2015.
Gustafsson, Bengt. Det sovjetiska hotet mot Sverige under det kalla kriget. Stockholm: Försvarshögskolan, 2007.
Leonov, Viktor Nikolaevič. Spetsnaz på Nordkalotten. Stockholm: Fischer & Co, 2010.
Nilsen, Fred O. Sovjetisk ubåtvirksomhet i nord: behov og tradisjoner. Oslo: Institutt for forsvarsstudier, 1995.
Nylander, Bengt. Det som inte har berättats: 25 år inifrån Säpo:s kontraspionage. Stockholm: Hjalmarson & Högberg, 2016.
Strekhnin, Iurii. Commandos from the Sea: Soviet Naval Spetsnaz in World War II. Annapolis, Maryland: Naval Institute Press, 1996.
Suggs, Robert. Soviet Subs in Scandinavia: 1930 to 1945. U.S. Naval Institute Proceedings, vol. 112, no. 3., 1986.

Slutnoter

1Leonov, Viktor Nikolaevič. Spetsnaz på Nordkalotten. Stockholm: Fischer & Co, 2010, s. 19.
2Ibid.
3Burgess III, William H. Inside spetsnaz: Soviet special forces: a critical analysis. Novato, CA: Presidio, 1990, s. 81.
Nilsen, Fred O. Sovjetisk ubåtvirksomhet i nord: behov og tradisjoner. Oslo: Institutt for forsvarsstudier, 1995, s. 7-9.
Suggs, Robert. Soviet Subs in Scandinavia: 1930 to 1945. U.S. Naval Institute Proceedings, vol. 112, no. 3., 1986, s. 100.
4Braun, Joakim von. Gyllenhaal, Lars. Ryska elitförband och specialvapen. Stockholm: Förlag Fischer & Co, 2016, s. 19-20.
5Ibid. s. 36.
6Leonov, Viktor Nikolaevič. Spetsnaz på Nordkalotten. Stockholm: Fischer & Co, 2010, s. 20-22.
7Ibid. s. 30-31.
8Strekhnin, Iurii. Commandos from the Sea: Soviet Naval Spetsnaz in World War II. Annapolis, Maryland: Naval Institute Press, 1996, s. vii.
9Leonov, Viktor Nikolaevič. Spetsnaz på Nordkalotten. Stockholm: Fischer & Co, 2010, s. 22, 24-25, 27, 30.
10Gustafsson, Bengt. Det sovjetiska hotet mot Sverige under det kalla kriget. Stockholm: Försvarshögskolan, 2007, s. 67-68.
11Suggs, Robert. Soviet Subs in Scandinavia: 1930 to 1945. U.S. Naval Institute Proceedings, vol. 112, no. 3., 1986, s. 102.
12Leonov, Viktor Nikolaevič. Spetsnaz på Nordkalotten. Stockholm: Fischer & Co, 2010, s. 19.
13Suggs, Robert. Soviet Subs in Scandinavia: 1930 to 1945. U.S. Naval Institute Proceedings, vol. 112, no. 3., 1986, s. 100.
14Leonov, Viktor Nikolaevič. Spetsnaz på Nordkalotten. Stockholm: Fischer & Co, 2010, s. 19.
15Galeotti, Mark. Spetsnaz: Russia's special forces. Oxford: Osprey Publishing, 2015, s. 6-9.
16Agrell, Wilhelm. Stora sabotageligan: Kominterns och Sovjetunionens underjordiska nätverk i Sverige. Stockholm: Atlantis, 2016, s. 21, 23-24.
17Leonov, Viktor Nikolaevič. Spetsnaz på Nordkalotten. Stockholm: Fischer & Co, 2010, s. 19.
18Suggs, Robert. Soviet Subs in Scandinavia: 1930 to 1945. U.S. Naval Institute Proceedings, vol. 112, no. 3., 1986, s. 102.
19Agrell, Wilhelm. Stora sabotageligan: Kominterns och Sovjetunionens underjordiska nätverk i Sverige. Stockholm: Atlantis, 2016, s. 40, 44-45.
20Ibid. s. 41.
21Suggs, Robert. Soviet Subs in Scandinavia: 1930 to 1945. U.S. Naval Institute Proceedings, vol. 112, no. 3., 1986, s. 101.
22Nylander, Bengt. Det som inte har berättats: 25 år inifrån Säpo:s kontraspionage. Stockholm: Hjalmarson & Högberg, 2016, s. 86.
23Agrell, Wilhelm. Sprickor i järnridån: svensk underrättelsetjänst 1944-1992. Lund: Historiska media, 2017, s. 278-280.
24YLE. Tuula, Malin. Ryska markaffärer ett hot - Säkerhetskommittén listade hybridkrigsfenomen. 2016. https://svenska.yle.fi/artikel/2016/02/15/ryska-markaffarer-ett-hot-sakerhetskommitten-listade-hybridkrigsfenomen(Hämtad 2017-11-05)

25Hufvudstadsbladet. Lundberg, Stefan. Ryssar köper fastigheter åt "gröna män" i Finland. 2016. https://www.hbl.fi/artikel/il-skypo-misstanker-att-ryssland-koper-finlandska-fastigheter-till-sina-soldater/(Hämtad 2017-11-05)

Uppdaterat: Sjöfartsverkets dysfunktionella helikopterverksamhet

Foto: Sjöfartsverket

I söndags kunde Sveriges Radio rapportera om ett fall där Sjöfartsverkets räddninghelikopter i Ronneby inte kunde starta för att evakuera två rökskadade besättningsmedlemmar från färjan Stena Nordica, då fick marinens fartyg HMS Malmö istället genomföra transporten. 


Men igår hände det igen, då tillgängligheten på Sjöfartsverkets helikopter var minst sagt begränsad! Det här är en oacceptabel situation som drabbar alla som på något sätt är beroende av en pålitlig och fungerande sjö- och flygräddning!


Sweden Rescue (JRCC) fick igår (2017-11-02) vid 17-tiden ett nödanrop (MAYDAY) från en fiskebåt väster om Gotska Sandön. Ombord på den lilla båten fanns en ensam person som likt händelsen i söndags, också hade blivit rökförgiftad och var i omedelbart behov av hjälp.

Vid den tiden är det mörkt och vädret på platsen innebar en nordlig vind på 10m/s och en våghöjd på 1,5 - 2 meter. Se aktuella väderbilder från den aktuella tidpunkten nedan.

  


Baserat på Marine Traffic så kan man konstatera att en rad båtar larmas till platsen, men med tanke på att det är mitt i Gotska Sjön, så har räddningsenheterna lång gångtid fram till den nödställda personen.

Nu visade det sig vara så illa ställt att den helikopter som finns närmast, den som finns baserad i Visby inte kan lyfta! Den har nämligen ingen bemanning den aktuella kvällen, vilket framgår av en artikel i Hela Gotland.
Sjöfartsverket bekräftar att deras helikopter i Visby inte finns tillgänglig och kommer inte att lyfta förrän tidigast den 7 november, klockan 12.00. Än en gång handlar det om brist på personal.
– Det här är ett planerat stopp, säger Daniel Lindblad, presskontakt vid Sjöfartsverket.
– Redan i början av oktober insåg vi att vi skulle få brist på personal den här veckan och fattade då ett beslut om att helikoptern skulle stå stilla.

Räddningsledaren på Gotland är enligt artikeln mycket upprörd då han inte har fått någon information om att helikoptern inte är tillgänglig, och han anser att "det här börjar bli pinsamt för Sjöfartsverket". Han hävdar också helt korrekt att det är tredje man som blir drabbad, samt att detta är en tjänst som skattebetalarna betalar för och som man kan förväntas sig ska fungera.

Således är detta förklaringen till att det inte lyfte någon helikopter från Visby för att undsätta den nödställda personen i Gotska Sjön.

Den näst närmaste basen är då Norrtälje där Sjöfartsverket också har en helikopter i beredskap, eller åtminstone ska ha. Men den helikoptern lyfte inte heller i går kväll. 

Först ca 45 minuter efter att den nödställda personen larmade Sweden Rescue lyfter helikopter Lifeguard 002 från Ronneby!

Helikoptern sätter då kurs mot den nödställdes position, men med anledning av det stora avståndet från basen på Ronneby till positionen så har helikoptern en orimligt lång flygtid innan  man når fram. Det här innebär att en lotsbåt som har avgått från Landsort till synes är först framme på platsen några minuter före helikoptern.

Avståndet från helikopterbasen Ronneby till den nödställde personen var 161 NM (ca 300 kilometer)

När helikoptern (och lotsbåten) är framme på platsen så har det gått drygt två timmar sedan larmet kom in till Sweden Rescue!

I sammanhanget kan det vara värt att notera att vi i det aktuella fallet är långt ifrån ytterkanterna av svenskt sjöräddningsområde, dvs inom det område där Sverige ansvarar för sjöräddning!

Här nedan finns en beräkning på hur lång flygtid man hade haft om helikoptern hade startat från Visby eller från Norrtälje, vilket hade varit det rätta i just detta fall. Man kan alltså konstatera att det tog fyra gånger så lång tid att nå den nödställde jmf om helikoptern hade startat från Visby, om man hade haft korrekt bemanning på den basen.





Avstånd från helikopterbasen Visby till den nödställda var 40 NM (ca 75 km)

Avstånd från helikopterbasen Norrtälje till den nödställde var 85M (ca 155 km)

Den nödställda personen flögs baserat på målspår i marine traffic efter räddningen till Visby flygplats där man landade ca kl 19:45, och därefter lyfte helikoptern ånyo och gick tillbaka till basen på Ronneby flygplats. Det tog således 2 timmar och 45 minuter innan den nödställda personen var på fast mark, och därefter tog det givetvis ytterligare tid innan vederbörande kunde komma till kvalificerad vård på sjukhus.


Ovanstående väcker givetvis en rad frågeställningar!

  • Hur kommer det sig att Sjöfartsverket inte kan hålla beredskap på Visby flygplats i enlighet vad allmänheten, och andra aktörer förväntar sig? 
  • Med anledning av ovanstående, varför hänvisar Sjöfartsverket å ena sidan till personalbrist och å andra sidan hänvisar man till att problemet härrör till ett arbetstidsavtal? Är det rimligt att flyg- och sjöräddning som syftar till att rädda liv ska få påverkas av sådana faktorer?
  • Varför fanns ingen helikopter tillgänglig i Norrtälje mht avsevärt kortare flygtid till den nödställde? Den frågan är kanske den mest relevanta kopplat till den aktuella händelsen!
  • Varför tog det ca 45 minuter från MAYDAY till dess att helikoptern startade? Enligt Sjöfartsverket ska en helikopter kunna påbörja insats inom 15 minuter efter larm. Väntade räddningsledaren på JRCC 30 minuter innan helikoptern larmades? 
  • Hur hade utfallet blivit om läget hade varit ett annat och personen hade tvingats överge båten och därmed legat i det 9-10 gradiga vattnet i över två timmar? Hade han överlevt? 
 

  • Vad hade hänt om det varit en större fartygsbesättning som skulle vinschas upp? Hade helikoptern haft tillräcklig med tid i luften innan man hade tvingats lämna platsen? 
  • Vad hade hänt om den nödställdes position hade varit nordost om Gotland, i ytterkanten av svenskt sjöräddningsområde med ännu längre flygtid, hade man klarat detta utan att landa i Visby för att tanka, med ännu längre insatstid till följd? 
Svenskt sjöräddningsområde innanför röd linje
  • Varför landade helikoptern inte direkt vid sjukhuset, på platta avsedd för just detta, så att personen kunde komma till kvalificerad vård snabbare? Vädret i Visby kan inte på något sätt ha varit begränsande för att kunna landa säkert vid sjukhuset.
  • En annan fråga som alltför sällan förs fram är hur situationen i går kväll påverkade Flygvapnet? Som bekant genomför flygvapnet regelmässigt mörkerflygningar från alla baser just på torsdagkvällar, dvs i går kväll. Hur påverkade ovanstående omfattande begränsningar (ingen helikopter i Norrtälje eller på Visby) samt helikoptern från Ronneby ute på annat uppdrag?

Frågorna är således många och Sjöfartsverkets flyg- och sjöräddning har till synes mycket övrigt att önska, och enligt min uppfattning så är det här långt ifrån vad allmänheten förväntar sig, vad sjöfarten förväntar sig och vad Flygvapnets piloter förväntar sig. Det här kan heller inte överensstämma med den politiska beställningen, och tillgängligheten kan omöjligen spegla de omfattande kostnaderna för denna verksamhet, som i huvudsak finansieras genom skattemedel. 


Jag vill särskilt påpeka att ingen skuld faller på enskilda besättningsmedlemmar i Sjöfartsverkets helikopterverksahet som givetvis (förväntar jag mig) gör så gott de kan under rådande omständigheter. Det handlar istället om ett omfattande systemfel. 


Uppdatering:

SR Gotland skriver i ämnet, och kommer med nya uppgifter vilket än mer understryker det skandalösa att man inte hade någon helikopter tillgänglig varken på Visby eller Norrtälje, och att det därmed tog väldigt lång tid innan hjälp anlände.

Personen lät enligt kustbevakningen slö och förvirrad på radion och misstänkte att mannen blivit kolmonoxidförgiftad. Sändningen bröts under samtalet. Kustbevakningens flyg kunde se att mannen låg ute på däck.

Det fanns alltså en uppenbar risk för mannens liv ur flera aspekter, att ligga på däck på en liten båt i den våghöjden hade kunnat innebära att han riskerat gå överbord. Det var således risk för liv.


Kustbevakningen har på sin webbsida lagt ut bilder på den nödställda båten.

Foto: Kustbevakningen

Foto: Kustbevakningen



Sjöfartsverkets dysfunktionella helikopterverksamhet

Foto: Sjöfartsverket

I söndags kunde Sveriges Radio rapportera om ett fall där Sjöfartsverkets räddninghelikopter i Ronneby inte kunde starta för att evakuera två rökskadade besättningsmedlemmar från färjan Stena Nordica, då fick marinens fartyg HMS Malmö istället genomföra transporten. 


Men igår hände det igen, då tillgängligheten på Sjöfartsverkets helikopter var minst sagt begränsad! Det här är en oacceptabel situation som drabbar alla som på något sätt är beroende av en pålitlig och fungerande sjö- och flygräddning!


Sweden Rescue (JRCC) fick igår (2017-11-02) vid 17-tiden ett nödanrop (MAYDAY) från en fiskebåt väster om Gotska Sandön. Ombord på den lilla båten fanns en ensam person som likt händelsen i söndags, också hade blivit rökförgiftad och var i omedelbart behov av hjälp.

Vid den tiden är det mörkt och vädret på platsen innebar en nordlig vind på 10m/s och en våghöjd på 1,5 - 2 meter. Se aktuella väderbilder från den aktuella tidpunkten nedan.

  


Baserat på Marine Traffic så kan man konstatera att en rad båtar larmas till platsen, men med tanke på att det är mitt i Gotska Sjön, så har räddningsenheterna lång gångtid fram till den nödställda personen.

Nu visade det sig vara så illa ställt att den helikopter som finns närmast, den som finns baserad i Visby inte kan lyfta! Den har nämligen ingen bemanning den aktuella kvällen, vilket framgår av en artikel i Hela Gotland.
Sjöfartsverket bekräftar att deras helikopter i Visby inte finns tillgänglig och kommer inte att lyfta förrän tidigast den 7 november, klockan 12.00. Än en gång handlar det om brist på personal.
– Det här är ett planerat stopp, säger Daniel Lindblad, presskontakt vid Sjöfartsverket.
– Redan i början av oktober insåg vi att vi skulle få brist på personal den här veckan och fattade då ett beslut om att helikoptern skulle stå stilla.

Räddningsledaren på Gotland är enligt artikeln mycket upprörd då han inte har fått någon information om att helikoptern inte är tillgänglig, och han anser att "det här börjar bli pinsamt för Sjöfartsverket". Han hävdar också helt korrekt att det är tredje man som blir drabbad, samt att detta är en tjänst som skattebetalarna betalar för och som man kan förväntas sig ska fungera.

Således är detta förklaringen till att det inte lyfte någon helikopter från Visby för att undsätta den nödställda personen i Gotska Sjön.

Den näst närmaste basen är då Norrtälje där Sjöfartsverket också har en helikopter i beredskap, eller åtminstone ska ha. Men den helikoptern lyfte inte heller i går kväll. 

Först ca 45 minuter efter att den nödställda personen larmade Sweden Rescue lyfter helikopter Lifeguard 002 från Ronneby!

Helikoptern sätter då kurs mot den nödställdes position, men med anledning av det stora avståndet från basen på Ronneby till positionen så har helikoptern en orimligt lång flygtid innan  man når fram. Det här innebär att en lotsbåt som har avgått från Landsort till synes är först framme på platsen några minuter före helikoptern.

Avståndet från helikopterbasen Ronneby till den nödställde personen var 161 NM (ca 300 kilometer)

När helikoptern (och lotsbåten) är framme på platsen så har det gått drygt två timmar sedan larmet kom in till Sweden Rescue!

I sammanhanget kan det vara värt att notera att vi i det aktuella fallet är långt ifrån ytterkanterna av svenskt sjöräddningsområde, dvs inom det område där Sverige ansvarar för sjöräddning!

Här nedan finns en beräkning på hur lång flygtid man hade haft om helikoptern hade startat från Visby eller från Norrtälje, vilket hade varit det rätta i just detta fall. Man kan alltså konstatera att det tog fyra gånger så lång tid att nå den nödställde jmf om helikoptern hade startat från Visby, om man hade haft korrekt bemanning på den basen.





Avstånd från helikopterbasen Visby till den nödställda var 40 NM (ca 75 km)

Avstånd från helikopterbasen Norrtälje till den nödställde var 85M (ca 155 km)

Den nödställda personen flögs baserat på målspår i marine traffic efter räddningen till Visby flygplats där man landade ca kl 19:45, och därefter lyfte helikoptern ånyo och gick tillbaka till basen på Ronneby flygplats. Det tog således 2 timmar och 45 minuter innan den nödställda personen var på fast mark, och därefter tog det givetvis ytterligare tid innan vederbörande kunde komma till kvalificerad vård på sjukhus.


Ovanstående väcker givetvis en rad frågeställningar!

  • Hur kommer det sig att Sjöfartsverket inte kan hålla beredskap på Visby flygplats i enlighet vad allmänheten, och andra aktörer förväntar sig? 
  • Med anledning av ovanstående, varför hänvisar Sjöfartsverket å ena sidan till personalbrist och å andra sidan hänvisar man till att problemet härrör till ett arbetstidsavtal? Är det rimligt att flyg- och sjöräddning som syftar till att rädda liv ska få påverkas av sådana faktorer?
  • Varför fanns ingen helikopter tillgänglig i Norrtälje mht avsevärt kortare flygtid till den nödställde? Den frågan är kanske den mest relevanta kopplat till den aktuella händelsen!
  • Varför tog det ca 45 minuter från MAYDAY till dess att helikoptern startade? Enligt Sjöfartsverket ska en helikopter kunna påbörja insats inom 15 minuter efter larm. Väntade räddningsledaren på JRCC 30 minuter innan helikoptern larmades? 
  • Hur hade utfallet blivit om läget hade varit ett annat och personen hade tvingats överge båten och därmed legat i det 9-10 gradiga vattnet i över två timmar? Hade han överlevt? 
 

  • Vad hade hänt om det varit en större fartygsbesättning som skulle vinschas upp? Hade helikoptern haft tillräcklig med tid i luften innan man hade tvingats lämna platsen? 
  • Vad hade hänt om den nödställdes position hade varit nordost om Gotland, i ytterkanten av svenskt sjöräddningsområde med ännu längre flygtid, hade man klarat detta utan att landa i Visby för att tanka, med ännu längre insatstid till följd? 
Svenskt sjöräddningsområde innanför röd linje
  • Varför landade helikoptern inte direkt vid sjukhuset, på platta avsedd för just detta, så att personen kunde komma till kvalificerad vård snabbare? Vädret i Visby kan inte på något sätt ha varit begränsande för att kunna landa säkert vid sjukhuset.
  • En annan fråga som alltför sällan förs fram är hur situationen i går kväll påverkade Flygvapnet? Som bekant genomför flygvapnet regelmässigt mörkerflygningar från alla baser just på torsdagkvällar, dvs i går kväll. Hur påverkade ovanstående omfattande begränsningar (ingen helikopter i Norrtälje eller på Visby) samt helikoptern från Ronneby ute på annat uppdrag?

Frågorna är således många och Sjöfartsverkets flyg- och sjöräddning har till synes mycket övrigt att önska, och enligt min uppfattning så är det här långt ifrån vad allmänheten förväntar sig, vad sjöfarten förväntar sig och vad Flygvapnets piloter förväntar sig. Det här kan heller inte överensstämma med den politiska beställningen, och tillgängligheten kan omöjligen spegla de omfattande kostnaderna för denna verksamhet, som i huvudsak finansieras genom skattemedel. 


Jag vill särskilt påpeka att ingen skuld faller på enskilda besättningsmedlemmar i Sjöfartsverkets helikopterverksahet som givetvis gör så gott de kan under rådande omständigheter. Det handlar istället om ett omfattande systemfel. 

Aurora – Carpe diem

av Bo Hugemark

Värdlandstödet övades under Aurora. Bilden visar ett deltagande amerikanskt förband utrustat med luftvärnssystemet Patriot. Foto: Astrid Amtén, Försvarsmakten.

Värdlandstödet övades under Aurora. Bilden visar ett deltagande amerikanskt förband utrustat med luftvärnssystemet Patriot. Foto: Astrid Amtén, Försvarsmakten.

”Aurora är latin och betyder morgonrodnad vilket är det färgspel som uppstår på himlen när solen går upp”.

Så står det på Försvarsmaktens hemsida som svar på frågan ”Vad betyder Aurora?” Varför det valts som namn på den stora försvarsmaktsövningen förklaras inte. Kan det vara en symbol för en ljusnande framtid för försvaret? Eller kanske det syftar på att morgonrodnadens gudinna var, som Wikipedia uttrycker det, ”inblandad i ett antal kärlekshistorier med olika motparter” alluderande på samövning med tänkbara allierade.

Vladimir Putin lär inte uppskatta den förklaringen. Knappast heller att det också är namnet på kryssaren som spelade en världshistorisk roll såväl i den ryska revolutionen i mars 1917 (”Februarirevolutionen”) som den bolsjevikiska statskuppen i november samma år (”Oktoberrevolutionen”). Ty Putin är inte road av revolutioner, och 1917 är inget märkesår i Ryssland.

2017 kan dock bli ett märkesår för svensk säkerhets- och försvarspolitik, om man utnyttjar de positiva effekter som övningen skapat.

Den bör ha bidragit till att bevara freden i Östersjöområdet genom att visa västlig beredvillighet att stödja Sverige militärt och Sveriges medvetenhet om sin viktiga strategiska roll.

Det handlar med andra ord om att göra Sveriges solidaritetsförklaring mer trovärdig. I boken Till bröders hjälp (Kungl Krigsvetenskapsakademien 2011) hävdade jag att denna trovärdighet vilade på tre pelare; FÖRBAND, FÖRBEREDELSER och FÖRANKRING. I vilken mån har dessa förstärkts?

Förberedelser

Övningen har förvisso gjort staber och förband mer skickade att genomföra strid och operativ verksamhet, detta också i samverkan med tänkbara allierade. Men frågan är om en skarp operativ samverkan skulle kunna komma till stånd tillräckligt snabbt. De kriser och krig som vi kan dras in i kan med stor sannolikhet vara snabbt uppblossande och komma överraskande. Utan en gemensam operativ planering riskerar vi att komma i efterhand. Och en sådan är inte möjlig i ett allianslöst tillstånd. Eller kommer den att genomföras i det fördolda för att slippa NATO-medlemskap för att därmed äta kakan och ha den kvar? Då är vi inne på den tredje pelaren.

Förankring

Helt avgörande för en effektiv militär insats i ett brådskande läge är snabba politiska beslut av alla parter. Redan beslutsprocessen inom NATO kan bli komplicerad. Lägg därtill att det kanske inte är säkert att alliansmedlemmarna i ett läge med många hot väljer att prioritera stöd till fripassageraren Sverige.

Motsvarande problem kan uppstå i Sverige, som fortfarande hänger fast vid den handlingsfrihet som allianslösheten påstås ge. Hos allmänheten är fortfarande föreställningen om Sverige som en neutral stat vitt spridd. Aurora bör ha gjort klart för många att Sveriges försvar kommer att föras tillsammans med allierade. Men det är inte svårt att föreställa sig lägen, då s k ”fredsvänner”, inspirerade av ryska troll, piskar upp demonstrationer och då delar av det politiska etablissemanget grips av provokationsskräck, så att avgörande beslut försenas. En tröghet som kan fresta till ett förebyggande angrepp.

Den viktigaste effekten av ett alliansmedlemskap är just att ett gemensamt uppträdande är satt på pränt i förväg. Det behöver inte bli någon diskussion om att militärt stöd skall ges/tas, utan endast om formerna för detta.

Ytterst hänger effekten av att ge och få stöd på vår egen försvarsförmåga. Därmed över till den förstnämnda pelaren.

Förband

Aurora har säkerligen förbättrat vår försvarsförmåga. Men efter decennier av inkompetent försvarspolitik finns det fortfarande många brister både kvalitativt och kvantitativt. Om detta är de flesta politiker eniga. Men om takten och omfattningen av förstärkningen råder ingen enighet.

Risken finns att de goda föresatserna begravs i den sega planeringsprocessen under tal om vikten av långsiktig planering. Inget fel med långsiktighet, men läget är nu sådant, både i omvärlden och i försvaret, att man det krävs omedelbara åtgärder.

Som jag utvecklade i en KKrVA-blogg i november 2016 finns det mycket som kan göras omgående och som ger snabb effektökning. Åtgärder som också skickar tydliga signaler om vår försvarsvilja, inåt och utåt.

Men pengarna då?

Inför valåret utlovas miljarder till allehanda välfärdsprogram. Vore det fel att lägga en del av dessa miljarder på välfärdens nödvändiga grund och statens primära uppgift – rikets frihet och oberoende?

Aurora 2017 möttes med huvudsakligen positivt intresse hos allmänheten, både för att det visade att vi har ett fungerande försvar och att vi inte står ensamma. Detta måste utnyttjas för att förstärka försvaret och för att tydliggöra vår säkerhetspolitik.

Låt mig återvända till morgonrodnadens gudinna, där hon spränger fram med sitt ekipage, och tillfoga litet mer latin.  Aurora – Carpe diem. Dagen gryr – fånga dagen!

 
Författaren är överste, säkerhetspolitisk analytiker och ledamot av KKrVA.

Förskjutning?

Reflektion

Den 27OKT2017 genomförde den ryske försvarsministern, SergejSjojgu, inom ramen för det veckovisa mötet med det ryska Försvarsministeriet ett intressant uttalande. Enligt honom är den militärpolitiska situationen längs Rysslands västra landgräns spänd och tenderar förvärras.1 Enligt den ryska Militärencyklopedin definieras den militärpolitiska situationen som de sammantagna faktorerna vilket karakteriserar relationerna mellan stater och/eller koalitioner av stater vid en given tidpunkt (fritt översatt).2 Sådana uttalanden har givits tidigare, dock blir detta uttalande intressant i perspektivet kring de uppgifter som publicerats av den ryska tidningen Kommersant, som även berörtspå denna blogg, den 03OKT2017, där bl.a. uppgifter förmedlas att en väpnad konflikt mellan Ryssland och NATO-länder ej kan uteslutas.3 Här skall dock beaktas att Kommersant hänvisar till anonyma källor näradet ryska försvarsministeriet.

Denna militärpolitiska situation har föranlett, enligt Sergej Sjojgu, att ett antal åtgärder vidtagits syftandes till att mötadessa utmaningar och hot. I enlighet med den framtagna planen för att möta dessa utmaningar och hot skall bl.a. stridsvärdet hos förbanden i det västra militärdistriktet (MD V) förbättras.4I det sammanhanget blir uppgifter publicerade av det ryska försvarsministeriets informationstjänst den 30OKT2017 intressanta. Där det påtalas att övningsverksamheten under 2017 ökat med 25% inom MD V. Bland annat skall över 60 stabstjänstövningar genomförts inom MD V därutöver skall en generell kvalitetsförbättring uppnåtts hos förbanden inom MD V, enligt de publicerade uppgifterna.5

Här skall dock beaktas att övningsverksamheten inom den strategiska riktning där den årliga strategiska övningen genomförs, alltidtenderar öka. I detta år genomfördes denna övning i den västra strategiska riktningen (MD V), med övning Zapad-2017. Varvid den 25% ökningen i övningsverksamhet inom MD V enbart behöver vara för detta år och en nedgång kan ske under 2018 i övningsverksamheten. Vad som skulle kunna tala emot en nedgång är den ryske försvarsministerns uttalande om att öka stridsvärdet på förbanden inom MD V syftandes till att möta de uppkomna hoten och utmaningarna längs Rysslands västra landgräns och därmed även dess västra strategiska riktning (MD V).

Således finns det ett antal, tre, faktorer som skulle kunna peka på en fortsatt försämring av säkerhetssituationen i det svenska närområdet. Den första och andra faktorn är den ryska försvarsministerns uttalande om en spänd säkerhetssituation som tenderar att försämras längs Rysslands västra landgräns, där man aktivt vidtar/vidtagit åtgärder för att möta detta genom att bl.a. höja stridsvärdet på förbanden inom MD V. Den tredje faktorn är, en eventuell, ökad övningsverksamhet som i sig skulle kunna indikera att situationen försämras, då militära förband tenderar öva mer då säkerhetslägen försämras, kopplat till Kommersant uppgifter.

Här skall dock beaktas att dessa uttalanden har börjat bli något av en rutinkaraktär de senaste åren. Dock får det anses att både förbandsmängd samt övningsverksamhet har ökat inom MD V. Hur mycket denna de facto har ökat får dock ses som en mer öppen fråga, då det får ses ur ett källkritiskt perspektiv svårt att bedöma. Därutöver anges ofta siffror avseende övningsverksamhet i procent utan någon egentlig referenssiffra (här avser jag t.ex. mängden övningar jämfört med tidigare år osv). Vad som dock sticker ut något Kommersants uppgifter som nämnts ovan. Placeras de in tillsammans med den ryske försvarsministerns uttalanden, är det en relativt dyster bild som målas upp.

Vad som skulle kunna peka på att någon egentlig försämring ej skett, åtminstone inte i direkt närtid, är en eventuell nedgång i mängden västliga spaningsflygningar med signalspaningsflygplan som i de flesta fallen går att följa med t.ex. Radarbox24 och andra tjänster, i Östersjön. Där en nedgång förefaller skett efter Zapad-2017 genomförande. Nu är det en av många inhämtningsmetoder, men dock får det anses att hade en försämring inträffat torde mängden flygningar, som minst, fortsatt på samma nivå som innan Zapad-2017.

Således behöver inte den ryska försvarsministerns uttalande om att bl.a. höja stridsvärdet på förband maa. en försämrad säkerhetssituation och uppgifterna avseende den ökade övningsverksamheten inom MD V tillsammans med Kommersants uppgifter korrelera. Dock får det onekligen ses som intressant och bör vara en faktor att ta med sig framgent för att bedöma om säkerhetssituation fortsatt går i en negativ riktning.

Have a good one! // Jägarchefen

Slutnoter

1Министерство обороны Российской Федерации. В Москве состоялось заседание Коллегии Министерства обороны России. 2017. http://function.mil.ru/news_page/country/more.htm?id=12148569@egNews(Hämtad 2017-10-30)
2Министерство обороны Российской Федерации. ВОЕННО-ПОЛИТИЧЕСКАЯ ОБСТАНОВКА. 2017. http://encyclopedia.mil.ru/encyclopedia/dictionary/details.htm?id=4416@morfDictionary(Hämtad 2017-10-30)
3Коммерсантъ. Геополитика в помощь снабжению. 2017. https://www.kommersant.ru/doc/3428044(Hämtad 2017-10-30)
4Министерство обороны Российской Федерации. В Москве состоялось заседание Коллегии Министерства обороны России. 2017. http://function.mil.ru/news_page/country/more.htm?id=12148569@egNews(Hämtad 2017-10-30)

5Министерство обороны Российской Федерации. Количество учений в ЗВО выросло на 25 %. 2017. http://function.mil.ru/news_page/country/more.htm?id=12148864@egNews(Hämtad 2017-10-30)

Automation och robotisering i samhället – kan Sverige välja att stå utanför?

av Mats Olofsson

Sveriges välstånd avhänger i hög grad på att vi förmår anpassa vår industri/ produktionsresurser till den tekniska utvecklingen. Foto: Zapp2Photo/Shutterstock

Sveriges välstånd avhänger i hög grad på att vi förmår anpassa vår industri/ produktionsresurser till den tekniska utvecklingen. Foto: Zapp2Photo/Shutterstock

I dagspressen florerar mängder av artiklar om automation och artificiell intelligens, men också om de hot dessa företeelser kan komma att innebära. Samtidigt går Sveriges industri urstarkt och många tar det för självklart att vår position som en ledande innovationsnation (nr 2 i världen enligt senast publicerade index) kommer att bestå. Men risken finns, vilket också påpekas i media, att vi genom den höga orderingången är så ”maxade” att vi inte hinner med att anpassa svensk industri till den nya, digitaliserade, verkligheten. I företagarvärlden kallas denna omdaning ofta för Industri 4.0, för att markera ett systemskifte där digitalisering, automation, sensorer m m dominerar och människan som arbetskraft i traditionell mening kommer på undantag.

Jag är övertygad om att oron är befogad, men att det samtidigt är helt nödvändigt att Sverige anpassar sig till denna globala företeelse, som dessvärre bara kommer att förstärka skillnaderna mellan de framgångsrika och de som ligger i efterläge. Många nationer som redan idag kämpar med sysselsättningskris och dåliga finanser, kommer säkert att uppleva en ännu tydligare markering av sin utsatta position, när låglöneländer som kan erbjuda billig arbetskraft inte längre är intressanta för ”spetsnationerna” som ersätter lönearbetare med robotiserade fabriker på hemmaplan. I dessa kan man kontrollera kvaliteten i realtid, man slipper långa, dyra och miljöskadliga transporter och man kan variera produktionstakten utan hänsyn till fackföreningsavtal m m. Allt detta tilltalar en del och skrämmer andra.

Vi ser dessutom hur även kvalificerade jobb för högutbildade efterhand kan komma att ersättas av system med artificiell intelligens. Den företeelsen tarvar ett eget inlägg på denna blogg vid ett senare tillfälle, för den kan förväntas komma att påverka även funktioner för beslutsfattande i kris och krig, vilket utgör en särskild moralisk utmaning.

Ur en nationalekonomisk synpunkt är automationen intressant och samtidigt är det viktigt att Sverige inte hamnar i ett bakvatten. Vi har kompetensen, vi har de industriella förutsättningarna, vi har relativt billig energi till fabrikerna och vi har gott om plats på landsbygden.

Det som mera sällan syns i diskussionen är vad denna förändring innebär på ett globalt plan, när de välutvecklade ländernas industrier tar hem tidigare legoarbeten från mindre ekonomiskt framgångsrika nationer. En arbetslöshet på flera tiotals procent kommer sannolikt att öka ytterligare, hopplöshet spridas och successivt byggs ett säkerhetspolitiskt förändrat spänningsläge, som kan förmodas yttra sig i form av ökad migration, ökad aversion mot EU och andra globala etablissemang, ökad kriminalitet och i värsta fall även konflikter inom och mellan stater. Tecken som vi redan ser i olika yttringar men som kan förväntas bli flera och alltmer komplexa, särskilt i kombination med effekter av naturkatastrofer, strid om tillgång på rent vatten och många andra orosorsaker.

Att av detta skäl välja bort den nya teknologiska världen, såväl i det civila samhället som i den försvarsmakt som ska försvara samhällets grundläggande institutioner och dess medborgare, är inte ett alternativ för andra än för de naivt godtrogna. Sveriges välstånd är intimt kopplat till dess innovationsförmåga och landets företags internationella trovärdighet som leverantörer i framkant, med spetsiga produkter. Det kan gälla tung basindustri såväl som t ex mode-, musik- och spelbranscherna. Över hela linjen behöver Sverige hålla sig kvar i teknikens framkant, annars rasar snabbt de samhällsekonomiska förutsättningarna att vara öppna, generösa och trovärdiga.

Detta beroende av tekniska anpassningar är nog inte något som gemene man funderar över till vardags, men är som jag uppfattar det nyckeln till varför vi idag har en högkonjunktur, sunda statsfinanser och en stärkt ekonomi hos stora delar av befolkningen. En högteknologisk industri har sedan 1950-talet också varit en orsak till Sveriges hittills väl utvecklade militära förmågor vad avser kvalificerade materielsystem.

I tidigare blogginlägg har jag hävdat att kunskapsbyggande och innovation är centrala faktorer för Sveriges fortsatta välstånd. Det kräver en skola av hög kvalitet, en politik som aktivt stödjer utbildning och företagande samt ett samhälle där alla politikområden hänger ihop, med en sund och hållbar grundinriktning befriad från politiska kast och spretiga svängningar. I denna helhet inbegriper jag Försvarsmakten och försvarspolitiken, som inte får betraktas som väsensskilda från resten av samhället. Teknikutvecklingen måste ske parallellt i de civila och militära systemen, med en extra kravbild avseende robusthet för militära materielsystem. Man kan dock utan tvekan hävda att robusta system inom IT är lika centralt viktigt hos många myndigheter och i sjukvården, annars kan resultatet bli mycket besvärande och i värsta fall katastrofalt för de drabbade.

Inom Krigsvetenskapsakademins projekt KV21 belyses teknikutvecklingen ur olika aspekter. Jag är övertygad om att vi behöver en större samverkan inom stat, region och kommun – militärt och civilt – för att skapa ett tåligt samhälle med robusta system som kan säkra tillgången till våra centrala flöden av varor, betalningsmedel, tjänster, transporter, el, vatten, tele m m. Och då behövs tillförlitliga tekniska system, sensorer, kommunikationssystem och mycket annat till hjälp för samverkan. Därtill behövs en ny ”företagskultur” inom berörda myndigheter. Nu, i den positiva syn på försvarsfrågorna som föreligger i den allmänna debatten, är det hög tid att greppa även dessa kritiska frågor. Inte bara i KU och inte bara för redan upptäckta problemområden, utan framsynt och prestigelöst för att skapa ett resilient samhälle.

 
Författaren är överste, fil.lic. och ledamot av KKrVA. Han är också delprojektledare inom KV21.

Full examensrätt inom räckhåll..

Äntligen!

Universitetskanslerämbetet har i dagarna bifallit den ansökan som Försvarshögskolan ställde till regeringen förra året – ansökan att få utfärda examen på doktorsnivå.

UKÄ

Detta är ett stort steg på vägen att formera ett försvarsuniversitet. Professorn i krigsvetenskap, och tillika överstelöjtnanten, Peter Thunholm har här gjort ett jättejobb, en bland många andra förstås. Dock är Peters enträgna slit och arbete med ansökan värt att särskilt uppmärksamma. Nu väntar vi förstås på regeringens formella beslut för att därefter utveckla ämnet krigsvetenskap mot en allt mer ökad relevans för den militära profession.

Till det sistnämnda ska jag återkomma.

 

 


Militärstrategisk doktrin 2016

Ca  ett och ett halvt år har gått sedan MSD 16 fastställdes av Överbefälhavaren. Den förefaller ha tagits emot på ett positivt sätt och vidare använts i fältövningar och i utbildningssammanhang. Författarna har också presenterat innehållet och ”tänket” på relativt stor bredd i och utanför FM under denna tid.

Emellertid finns anledning att fortsatt reflektera över innehållet och vad det kan betyda för svensk krigskonst och dess utvecklingsbehov. Jag publicerar därför texten nedan – i allt väsentligt samma som återfanns i tidskriften Vårt Försvar nr 4 2016.

———-

Militärstrategisk doktrin 2016 (MSD 16) är den tredje artikulerade militärstrategiska doktrinen, sen MSD 02 respektive MSD 11 efter försvarsbeslut 2009. De två tidigare doktrinerna syftade bl a till att ensa den militärstrategiska vokabulären i en interoperabel kontext. De var därför utbildande till sin karaktär och relativt omfångsrika. Detta syfte utgick i arbetet med MSD 16 – den nya doktrinen skulle vara inriktande och fokusera på det militära maktmedlet i samverkan med andra.

Det förändrade säkerhetspolitiska läget med ökat fokus på närområdet gav oss anledning att fundera över försvaret av Sverige i doktrinära termer. Men hur såg de militärstrategiska tankarna ut under kalla kriget?  Det är förvisso inte temat för denna artikel men ändå en viktig reflektion då en ny dok-trin skulle tas fram i ett viktigt syfte. Om vi sneglar bakåt till 50- och 60-talen kan vi t ex notera skriften ÖB 62  – Riktlinjer för Krigsmaktens fortsatta utveckling, som ett exempel och en form av dåtida doktrin blandad med strategisk inriktning. ÖB 62 operativa målsättning var:

Krigsmaktens skall möta, hejda och om möjligt slå en angripare, som söker tränga in på svenskt territorium. …. Krigsmakten ska vara så uppbyggd, att den samtidigt kan avvärja en kustinvasion och gränsinvasion av större omfattning samt i samband därmed insatta luftlandsättningsföretag.  

Som läsare av MSD 16 noterat så finns inget möta – hejda – slå [M – H – S]. Som kärna i MSD 16-konceptet kan man emellertid urskilja den viktiga principen;  snabbt möta – skapa tid & handlingsfrihet – hålla ut.

Sammanfattning av det militärstrategiska konceptet. Illustration: Martin Ek/Eken Produktion

Enkelt uttryckt: Sverige ska försvaras här och nu med alla för tillfället tillgängliga förband och resurser – inte i sju dagar utan så länge som behövs och är möjligt  – vi ger inte upp!

Att Försvarsmakten ska vara konfliktförebyggande och krigsavhållande är centralt i doktrinen. Tillsammans med partners och Totalförsvaret skapas en hög tröskel för angrepp.  Tröskel-resonemanget är vidare en hörnsten: Försvarsmaktens förband står för hög tillgänglighet, något som borgar för hög krigföringsförmåga och trovärdighet, syftande till att vara avskräckande.

En viktig utgångspunkt är synen på framtida konflikters karaktär. Här är vilseledande handlingar, fjärrstridsmedel och cyberattacker mot kritisk infrastruktur troliga realistiska inslag.  En motståndare bedöms försöka neka våra stridskrafters tillträde till vitala fysiska grupperingsområden och i cyberrymden (jfr Anti-Access, A2 och Area-Denial, AD).

Statens säkerhets- och försvarspolitiska medel grupperas som sex aspekter, där de okonventionella medlen syftar till att täcka in aktiviteter som är dolda och hybrida, t ex cyberaktivism, special-operationer och subversiv verksamhet. Därmed är vi inne i det som kallas gråzonsproblematik: strategiska otydligheter mellan krig och fred – otydligheter som skapar en spänning mellan inre och yttre säkerhet. Ett centralt tema och budskap i MSD 16 är därför att Försvarsmakten, tillsammans med Totalförsvaret, måste kunna hantera denna gråzon.

Ett viktigt militärstrategiskt övervägande i MSD 16 handlar om militärstrategisk balans. Med detta menas att den väpnade striden måste kunna föras balanserat mellan offensivt- och defensivt agerande för att undvika kulmination – att förhindra att kraften tar slut innan den strategiska målsättningen är uppnådd – på egen hand eller tillsammans med andra.

Det tidigare schematiskt tecknade militärstrategiska konceptet vilar på tre ben; Försvarsvilja – Totalförsvar – Internationell förankring.

I MSD menas att försvarsviljan lägger grunden för Totalförsvaret och visar sig i form av engagemang för vårt försvar. Denna vilja ska lägga en grund för försvarsmaktens stridsvilja, stridsmoral och förbandsanda.

Totalförsvarstanken skapar en strategisk ordning och en handlingsfrihet som möjliggör att Försvarsmakten tillsammans med andra aktörer kan verka i fred, kris och krig. De samordnade civila och militära förberedelserna ska skapa en robust struktur och ett regelverk som möjliggör och understödjer militära operationer i fred, kris och krig.

Samarbete och internationell förankring skapar både handlingsfrihet och osäkerhet om vår samfällda styrka – det ger strategisk tyngd. Genom en bred samling av internationella aktiviteter skapar Sverige vidare en högre tröskel mot påtryckningar och angrepp. Samarbetena sker således genom många kanaler och partners – såväl bilateralt som med stora organisationer.

I det avslutande kapitlet om ledning poängteras uppdragstaktiken och dess betydelse som lednings-filosofi. Denna ansvarsfulla frihet, parad med vår militära disciplin, utgör ett viktigt fundament för framgångsrika operationer där det militära uppdraget vilar på chefens axlar – inte en i förväg detaljerad och formulerad uppgift.

För att återgå till där vi började, en mer inriktande och mindre utbildande doktrin: MSD 16 är mer av en kompass för Försvarsmakten i sitt operativa tänkande, inte en rigid ram om vad som bör tänkas. Nästa steg torde bli att utveckla vår krigskonst och komma bort från M – H – S & offensivens imperativ till ökat fokus på list och asymmetri i underliggande kommande doktriner och reglementen.

//JHA

Denna text återfinns till huvuddel i tidskriften Vårt Försvar nr 4 2016


En märklig dag

Det började med att vi skrev en bok, nu finns vi på Spotify.

Tack, Karl-Gunnar, för att ha fått skriva Spökpatrullen tillsammans med dig. För utan den boken hade vi aldrig hamnat på Spotify. Märkligt nog har jag nu också hamnat i en skräckroman.

Hade någon sagt till mig som ung att jag i framtiden skulle få göra en riktig låt tillsammans med Tore Berger - känd genom Blå Tåget och Imperiet - då hade jag nog sagt att jag till att börja med inte ens kan sjunga. Men nu har det alltså hänt. Karl-Gunnar Norén och jag har fått bidra till texten till Tore Bergers och Thomas Henleys just idag släppta låt, "Long Range Desert Group". Här är länken till den på Spotify.

Har just också nåtts av vad som nog kan betecknas som en militärhistorisk skräckroman, De förjagade av Mikael Strömberg. Jag har bara en vag uppfattning om innehållet men den utspelar sig i Norrbotten 1917, verkar kusligt spännande och undertecknad är en av dem som tackas i slutet. Ser nu fram mot att börja läsa den...

Den nya pedagogiken

Av Rune Carlsson

Metoden att visa - instruera - öva äger fortsatt giltighet. Foto: Mats Nyström, Försvarsmakten.

Metoden att visa – instruera – öva äger fortsatt giltighet. Foto: Mats Nyström, Försvarsmakten.
Ett populärt TV-program har visat, att mycket få vuxna är smartare än en femteklassare. Ändå är det många som klankar på skolan, bl a för att svenska elever får allt sämre resultat i PISA och andra internationella undersökningar. Utvecklingen diskuteras i en aktuell bok, Kunskapssynen och pedagogiken. Den kan ha bäring även på utbildning inom Försvaret.

I boken medverkar professorerna Inger Enkvist, Magnus Henrekson och Martin Ingvar samt doktoranden Ingrid Wållgren. De hävdar att Sverige måste frigöra sig från nuvarande kunskaps- och utbildningssyn och börja se skolsystemet med ett helt annat perspektiv. Pedagogiska teorier, som nedvärderar kunskap, har fått ett starkt genomslag i den svenska skolan. Eleverna får själva upptäcka hur världen är beskaffad istället för att bli undervisade.

Synsättet saknar, enligt författarna, stöd i såväl forskning som beprövad erfarenhet. Det elevcentrerade lärandet är ineffektivt. Författarna anser att ett väl utformat lärarlett lärande är mycket effektivare. Centralt i de förslag på ändring de framför, är en strukturerad ämnesdefinierad undervisning, som gör det möjligt att mäta uppnådda resultat.

Det finns naturligtvis likheter, men också avgörande skillnader mellan utbildning av barn och ungdomar i en grundskola och vuxenutbildning, som syftar till att skapa krigsförband. Men det synsätt som nu präglar den svenska skolan började växa fram för ungefär 50 år sedan. Vi fick en Ny befälsordning (NBO), salig i åminnelse, i början av 1980-talet. Påverkades den också av de idéer som då var rådande i samhället? Naturligtvis! Jag var med, och kunde själv konstatera det, men jag såg också, att Försvarets särart gjorde att gamla sanningar inte helt glömdes bort, vilket tycks ha blivit fallet i den allmänna skolan.

NBO infördes för att samhällets förändringar gjorde det nödvändigt. Ett tecken var att folkskola, realexamen och studentexamen försvann. De hade varit en naturlig grund för uppdelning av befälskårerna i underbefäl, underofficerare och officerare. En annan förändring var att auktoritet upphörde att bero på samhällsställning. Den måste förtjänas. Försvaret hade sedan länge varit klar över att ledarskap, grundad i saklig auktoritet, överglänser auktoritärt chefskap. Den skillnaden gjordes tydligare.

Bland tänkare, som påverkade skolans utveckling, kan nämnas John Dewey och Alva Myrdal. De förespråkade en elevcentrerad pedagogik. Fostran i frihet skulle öka elevernas vilja till samarbete, samhälleligt engagemang och solidaritet. Jean Piaget menade att eleven själv konstruerar sin kunskap när han eller hon tar in, bearbetar och tolkar information i samspel med omgivningen. Michel Foucault drog slutsatser från sin forskning, att lärare skall undvika att utöva makt. Han eller hon skall vara en del i gruppen och fungera mer som handledare än som instruktör.

En viktig profet för NBO var Will Schutz, med den gruppdynamiska teorin Fundamental Interpersonal Relations Orientation (FIRO) från 1958. Den bygger på erfarenheter från luftstrider under Koreakriget. Senast jag såg hänvisningar till den, var när den nye moderatledaren, Ulf Kristersson, tog plats i gruppen Alliansledare!

Hur ser olika grundsyn ut i praktiken? En vedertagen metod att lära soldater att ta isär och sätta ihop ett vapen, är att en instruktör först visar hur det går till (för att eleverna skall få överblick och förstå målet med övningen), därefter instrueras eleverna stegvis (gammal kunskap utnyttjas, elevernas korttidsminne överbelastas inte). Sedan kommer det viktigaste momentet, att öva tills färdigheten behärskas helt (överföring av kunskap, färdighet och förståelse för bearbetning och lagring i långtidsminnet). Slutligen prövar instruktören att alla kan vad som krävs. Vi känner igen metoden som: Visa, instruera, öva. Därtill kommer kravet på överinlärning, för att garantera att färdigheten finns kvar när den behövs i ett skarpt läge. Bokens författare torde hålla med om värdet i denna metod.

En nidbild, som kanske ändå säger något om olika synsätt, är att motsvarande övning skulle se ut som följer, om den allmänna skolans grundsyn tillämpas extremt. Handledaren delar ut ett antal vapen, delar in klassen i grupper och ber dem ta isär och sätta ihop vapnen på det sätt de finner lämpligt. Medan grupperna arbetar kan han ägna sig åt föräldrakontakter och andra administrativa uppgifter. Grupperna sätter upp sina egna mål för verksamheten, vilka därför inte kan utvärderas av handledaren.

Den första metoden kräver en instruktör med goda ämneskunskaper, den är bevisat effektiv, eleverna kan motiveras genom att lyckas, men överinlärningen är arbetsam. Metoden är mindre användbar för inlärning på mera avancerade nivåer. Den andra metoden kan belysa behovet av samarbete, men är mycket ineffektiv. Och hur skall handledaren kunna upprätthålla sin auktoritet och skapa lugn och säkerhet för inlärning? Kraven är orimliga och därför inte motiverande för läraren, som borde vara processens viktigaste resurs. Metoden kan emellertid användas på mera avancerade nivåer, förutsatt att läraren har bra kompetens och kan strukturera utbildningen. Den förutsätter också att eleverna har tillräckliga förkunskaper.

I Lärobok för trupputbildning 1980 redovisades Chefens för armén grundsyn för utbildningen: ”All grund- repetitions- och befälsutbildning skall syfta till att skapa och utveckla dugliga soldater och krigsförband. Utbildningen skall baseras på en positiv människosyn”. Den positiva människosynen och olika motivationsfaktorer beskrevs i boken Ledarskap, fastställd av ÖB 1976. I grundsynen talades också om förmedlad utbildning, gruppinriktad utbildning, probleminriktad utbildning och upplevelsebaserad utbildning. Där står också att en helhetssyn skall säkerställas. De vetenskapliga källorna för dessa begrepp var delvis desamma som den allmänna skolan öste ur, men lärdomarna tillämpades uppenbarligen på olika sätt.

I Pedagogiska grunder för Försvarsmakten 2006 (sid. 378 f) står, att en stor svaghet i ämnesuppdelad utbildning är att den splittrar sammanhangen och förvirrar eleverna. Ett alternativ är då problemorienterade, ämnesövergripande teman. Martin Ingvar tycks inte dela den uppfattningen. I Kunskapssynen och pedagogiken skriver han (sid. 184): ”Kreativitet, kritiskt tänkande och problemlösningsförmåga är heller inte generiska (generella, överföringsbara – min tolkning) kompetenser som kan läras ut direkt. Den sortens förmåga förutsätter specifika kunskapsbanker. . . Kreativitet är alltså till stor del fältspecifik (ung. förekommer inom avgränsade, självständiga områden) och förutsätter att man behärskar det aktuella området väl. Därför är de traditionella ämnesindelningarna fortfarande det bästa sättet att bygga upp den kunskap som behövs för att lösa problem och tänka kritiskt.”

Dessa olika slutsatser beror troligen på att Martin Ingvar talar om inlärning hos barn, vilket Försvarsmakten inte gör. Han vänder sig särskilt mot att alla ämnen, t o m matematik, tenderar att till slut handla om samhällskunskap! Jag hyser en gnagande misstanke om att även Försvaret har underskattat ämneskunskapernas betydelse. Citaten ovan kan tyda på det, men framförallt tanken att med NBO införa ett nytt, unikt enhetsbefäl, som skulle klara alla konster – särskilt som en planerad specialistkurs aldrig kom att genomföras. Det har fått rättas till genom den nya kategorin Specialistofficerare.

Som jag minns utbildningen inom artilleriet, växlade betoningen mellan ämneskunskap och helhetssyn hela tiden. Men kraven på överblick stegrades, när ramen vidgades från grupp, över regemente till fördelning. På den grundläggande Officerskursen i NBO var de viktigaste ämnena eldlednings-, pjäs- och batteriplatstjänst, vid sidan av ledarskap och trupputbildning. Helhetssynen säkrades genom tillämpade förbands­övningar inom haubitskompanis ram.

Att båda aspekterna är viktiga, kan belysas med en historia. Arméstabschefen Robert Lugn lär en gång ha uppmanat en föredragande generalstabsaspirant: ”Dra de stora linjerna, detaljerna kan jag redan!” Hur som helst, dagens utbildare står säkert inför andra utmaningar än vi hade.

Vi fick oss tilldelade ett antal värnpliktiga, uttagna till olika kategorier och tjänstegrenar. De skulle utbildas i grundorganisationen för att bemanna nya krigsförband, som kunde gå direkt in i mobiliseringsorganisationen. Historiskt sett var det en parentes. När krigsförbanden nu skall rekrytera och själva utbilda sina soldater, liknar det förhållandena före Försvarets expansion under beredskapsåren på 1940-talet. En annan skillnad är att vi utvecklade artillerister till officerare. Nu tycks principen vara att utveckla officerare till artillerister. Är det rätt väg?

Utöver säkerhetspolitiska implikationer innebär nuvarande numerär, att konkurrens och erfarenhetsutbyte mellan olika förband uteblir, eftersom det bara finns ett av varje slag med samma förutsättningar och uppgifter. Frågan är väl om numerären ens räcker till klasser av tillräcklig storlek för att utveckla olika personalkategorier på ett effektivt sätt. Ytterligare ett starkt argument för internationellt samarbete!

Den citerade CA:s grundsyn lär ändå stå sig. Sista meningen lyder: ”Utbildningen skall bygga vidare på en beprövad trupputbildningstradition som fortlöpande skall utvecklas.” Nu är emellertid trupputbildning och pedagogik inte riktigt samma sak. CA:s grundsyn har ersatts av ÖB:s grundsyn för pedagogik. Den har akademiserats och omfattar över 60 sidor. Där behandlas frågor som: vad är kunskap, vad är etik och vad är människosyn. Men där står också, att Försvarsmaktens utbildning främst skall utvecklas lokalt. Mera handfast är också Handbok Utbildningsmetodik från 2013. Traditionen lever!

 
Författaren är f d överstelöjtnant och kurschef vid ArtOHS.