Hur mycket AI kan vi tillåta i ett vapensystem?

 av Magnus Sjöland
Artificiell intelligens har kommit för att stanna. Foto: Shutterstock.com

Artificiell intelligens har kommit för att stanna. Foto: Shutterstock.com

Den senaste tiden har jag fått många frågor runt AI (Artificiell Intelligens) av vänner och bekanta. Hur kommer AI att påverka oss? Vad händer i samhället när AI tar över mer tänkande från oss människor? Hur kommer detta att påverka våra vapensystem? Eller kanske en ännu mer brännande fråga, hur mycket AI kan vi tillåta i ett vapensystem? Vi har sett protester både bland beslutsfattare och utvecklingsingenjörer under det senaste året mot vissa former av vapenutveckling innehållande intelligens.

Man kan ju fundera över vad AI är och på vilket sätt den skiljer sig från vår mänsklig intelligens. AI är kiselbaserad och kan redan inom många områden vida överträffa den mänskliga som är baserad på biologiska kolväten. Mängder med utvecklare, forskare och tänkare jobbar på att utveckla och förbättra den kiselbaserade intelligensen där den idag kommer till korta mot den mänskliga. Är det önskvärt att den kiselbaserade intelligensen blir överlägsen oss på de flesta områden?

Många av de algoritmer som togs fram på 80-talet är samma idag som då, men datorerna är ofantligt mycket kraftfullare både vad gäller beräkningskapacitet och minne. Den största förändringen är dock mängden data som vi har idag, den som äger data är den som sitter på en guldgruva och kan göra fantastiska applikationer och ta utvecklingen framåt i stora kliv. Det är därför datagiganter som Google, IBM, Facebook och Microsoft jobbar hårt på att bygga stora datalagringshallar och fylla dessa med information. Denna är i första hand till för civila tillämpningar, men när nu Amerikanska försvaret vill öka sin AI-forskning så är de intresserade av att samarbeta med datagiganterna. Det blev en massiv kritik mot Google när de vann en upphandling runt ansiktsigenkänning och automatisk maskininlärning till US Department of Defense för att kunna förbättra de amerikanska truppernas förmåga att slå ut terroristceller i främmande länder. Tanken är att lägga in nya inlärningsalgoritmer i drönare så att de kan hitta fientlig aktivitet från terrorister och andra som med våld bryter mot de mänskliga rättigheterna. Rykten säger att Pentagon ville ha hjälp av Google med att ta fram maskinövervakning av hela städer med hjälp av AI. Många anställda på Google sa upp sig i protest, så under stort tumult har nu Google dragit sig ur projektet och tagit fram nya etiska regler runt militära tillämpningar och AI. Det kanske är så att det som hindrar datagiganterna från att hjälpa Pentagon med AI, är deras egen personal?

Med de data som datagiganterna har samlat på sig tillsammans med AI så kan man idag bygga en modell över hela jordklotet och kunna ”klicka på en byggnad” och se allt som är kopplat till denna, som bilar, människor, speciella egenskaper samt även studera folkmassor i hela städer. Mycket av dessa data ligger i exempelvis Googles molntjänst, och får en stat tillgång till dessa data kan de användas i militära och andra säkerhetssyften. Data blir uppdaterade i så hög takt att man kan prata om ”nära realtidsanalys av händelseförlopp”. Google tvekar att ge sig in och bygga en sådan tillämpning, men enligt New York Times så jobbar Amazon och Microsoft med liknande tillämpningar.

Flera stater tävlar om att bli ledande, Kina är nog det land som är mest fokuserat på att ta en ledarroll. I många avseenden passar AI perfekt för att ta fram en stor kontrollapparat av befolkningen och vi har den senaste tiden hört talas om och sett flera hårresande system som de tagit fram för att med AI hålla kontroll på sin stora befolkning. Kamerasystem som känner igen alla människor på gatan och analyserar vad de gör och vem de träffar, samt system som håller koll på alla barnen i ett klassrum. Ett annat integritetskränkande system har utvecklats där varje individ får en social poäng baserad på vad de gör, sina åsikter och vilka de träffar. Om de har låg poäng sägs deras banklån upp, deras barn får inte gå i de bästa skolorna och de har svårt att få ett bra jobb. George Orwell, 1984 är en västanfläkt mot vad som nu byggs upp i vissa stater. En enorm kontrollapparat, skött av kiselbaserad intelligens.

Den 17 november 2018 säger Apples VD Tim Cook i en intervju i HBO: ”att nya lagar som reglerar techindustrin är oundvikliga. Att datagiganternas produkter och tjänster varken är goda eller onda, men att deras produkter kan användas för onda ändamål. Den fria marknaden fungerar inte.”

Min fundering är att om en fintlig aktör kommer över stora mängder data som t ex Nätoperatörerna, Google och Facebook har samlat om oss alla, så kan de få en otroligt obehaglig koll på oss, mycket större än vad DDR hade på sin befolkning innan muren föll. De kan exempelvis få reda på vilka vi umgås med, var vi har varit, vad vi tycker om och inte tycker om, vad vi läser och vilka frågor vi ställer. Vad händer om en diktatur eller terrororganisation köper datagiganterna vid en börskrasch? Har de rätt att använda sig av all data som samlats in om hela världens befolkning? Har datagiganterna rätt att sälja information om enskilda medborgare till den som är villig att betala? Har de rätt att med AI dra långtgående slutsatser om enskilda individer eller folk? Som i så många andra sammanhang så krävs det en internationell lagstiftning, då data flödar fritt i hela världen.

Om vi tittar på datagiganterna så vill de förenkla och förbättra våra liv så mycket det går genom att ta fram applikationer och maskiner som de kan tjäna pengar på. Just nu är det stort fokus på små högtalare som är utplacerade i våra hem som vi kan prata med, ge kommandon till, sköta många av våra vardagliga tjänster med samt styra våra hem. Tänk dock på att aldrig prata hemligheter i närheten av en AI-högtalare, den lyssnar på vad du säger.

Det utvecklas också generiska AI assistenter som kan byggas in i fordon och andra maskiner där det blir enkelt att muntligen ge kommandon. Många fantasieggande projekt är under utveckling och ibland känns det som att endast fantasin sätter gränserna. Jag kan nämna några: Google håller på att ta fram en simultantolk så att människor kan prata med varandra trots att vi pratar olika språk, en fransman kan t ex prata på sitt modersmål med en japan utan språkförbistring. Ett annat spännande projekt är att tolka vad någon säger utan att behöva lyssna på ljudet, vilket kan vara bra i bullriga miljöer som i en fabrik eller mellan två piloter.

Om vi nu funderar på framtida militära och andra försvarssystem och var AI kan finnas i dessa så har jag redan ovan listat flera tillämpningar där även militär och säkerhetstjänst är intresserad. Piloter på ett stridsflygplan behöver också prata med varandra, försvarets fordon behöver också styras med muntliga kommandon, vi behöver inte anlita tolkar i främmande länder i framtiden som blir utsatta för våld när trupperna reser hem, terrorister och andra fientliga personer kan snabbt identifieras med kameror med ansiktsigenkänning, vi rekryterar rätt människor med AI-HR, fältsjukhusen blir effektivare eller varningssystem som säger till när något onormalt håller på att hända utifrån de mönster som brukar förekomma.

Jag har tidigare skrivit i detta forum om det upprop som skett bland ledande AI forskare och näringslivsföreträdare, där de kräver internationellt förbud mot så kallade mördarrobotar. Robotar med AI som helt utan mänsklig inblandning kan förflytta sig och skjuta människor, med inbyggd förmåga att välja vilka som skall dö och vilka som skall få leva. Detta upprop stödjer jag helhjärtat och ett förbud håller på att få genomslag i både EU och USA, vi får hålla tummarna att det blir ett internationellt förbud som alla stater ställer sig bakom!

AI kommer att byggas in i framtida vapensystem och i andra militära tillämpningar för att hjälpa soldater att fatta bättre beslut och underlätta deras uppgifter. Vi kommer att få se autonoma farkoster i en mängd olika storlekar med och utan mänsklig besättning. Precis som vi nu ser bilar som kan köra själva, kommer framtidens stridsfordon att kunna ta sig fram utan att någon styr dem. Färre människor riskerar livet vid t ex transport av förnödenheter när det inte måste sitta en förare i varje lastbil.

Jag kan avsluta med att säga att AI är här för att stanna. Att sia om hur stor förändringen blir i våra vardagliga liv på 20 års sikt är svårt, självkörande bilar, prata obehindrat med alla på jorden eller att ha full koll på alla sina vänner? Hur intelligenta tillåter vi oss att våra framtida vapensystem blir, det tror jag att internationella avtal får begränsa. Redan idag har vi teknologin för att kunna bygga autonoma farkoster som kan söka upp och döda de som en diktatur anser vara oönskade, eller en krigsmakt anser vara fiender. Vi har teknologin idag för att hålla koll på en hel befolkning, sin egen eller ett främmande lands. Men, skall vi verkligen bygga sådana system?

 
Författaren är direktör och ledamot av KKrVA.

Övningar för fred och säkerhet

av Rune Carlsson
Svenska stridsvagnar anfaller under övning Trident Juncture. Foto: Jimmy Croona, Försvarsmakten.

Svenska stridsvagnar anfaller under övning Trident Juncture. Foto: Jimmy Croona, Försvarsmakten.

Inte heller i den nyvalda riksdagen finns någon majoritet för svensk anslutning till Nato. Däremot föreligger sedan länge en stor politisk enighet om att Sverige bör kunna delta i fredsbevarande och fredsframtvingande operationer, gärna tillsammans med Nato, som ju har allsidiga resurser för sådana. Ändå förekommer kritik mot värdlandsavtal, solidaritetsförklaringar och Natoövningar i vårt närområde, trots att de rimligen borde bidra till att öka vår egen säkerhet.

I den nyss avslutade Natoövningen Trident Juncture 2018 deltog förband från ett stort antal demokratiska stater, däribland partnerländerna Sverige och Finland. Övningen kan därför sägas ha haft till syfte att göra förbanden bättre skickade att försvara gemensamma värden som mänskliga rättigheter, rättsstatens principer och staters och enskildas rätt till självbestämmande. Hur det skulle kunna öka krigsrisken, vilket en del debattörer tycks anse, är svårt att förstå.

Att liknande övningar genomförs av Ryssland – måhända med delvis annat syfte – hör till saken. Övningen Kavkaz 2008 gick direkt över i invasionen av Georgien. Övningen Zapad 2013 inledde anfallet mot Ukraina, vilket ju fortfarande pågår om än lågintensivt. Rysslands olagliga annektering av Krim 2014 hade inslag av ”små gröna män” och behövde inte döljas av någon storövning. Under Zapad 2017 höjde grannarna beredskapen, inte minst i Baltikum, där det finns stora ryska minoriteter, vilka Ryssland tenderar att vilja ”skydda”. Även Sverige höjde på sitt sätt beredskapen genom den samtidiga övningen Aurora 2017, där även förband från Natoländer deltog. Övningen Vostok 2018, som hade mer än dubbelt så många deltagare som Trident Juncture, kan också ge upphov till reflektioner. Även Kina och Mongoliet deltog. Vem utmålades där som motståndare?

Enligt Försvarsmaktens pressmeddelande gick Trident Juncture bl a ut på att öva samarbete med Finland, USA, Norge och Nato. Den angivna ordningsföljden är talande. Att svenskt samarbete med Finland är prioriterat, framgår t.ex. av att ett finländskt skyttekompani ingick i vår 2 brigads 71 motoriserade skyttebataljon från P 7. I övningen deltog därutöver brigader från Italien, Kanada, Storbritannien och Tyskland, liksom en styrka ur US Marine Corps.

Behållningen för brigaderna var knappast att de blev bättre på att försvara Norge. Däremot blev de säkert bättre på att försvara sitt eget land inom ramen för Natos gemensamma resurser. Det är bara USA som kan skicka större styrkor till andra länders bistånd. Om Natos artikel 5 skulle komma att tillämpas för Norge, så finns amerikanska förband med förhandslagrad materiel, som i första hand skall förstärka den norska Brigad Nord, vilka förstås också deltog i övningen.

Ytterligare ett mål för övningen var att Sverige skall kunna delta i Nato Response Force (NRF) och i den kunna bidra till internationell fred och säkerhet. Inte minst viktigt för oss själva är att där ingående förband måste kvalitetssäkras. Det gör att de gamla värdeorden Förtroende och respekt åter kan komma till heders.

Att de baltiska staterna numera är medlemmar i Nato, och att de som andel av BNP satsar nästan dubbelt så mycket som Sverige på sitt försvar, kan naturligtvis ses som att USA/Nato flyttar fram sina positioner gentemot Ryssland. Det kan också ses som att de baltiska staterna, tack och lov, numera självständigt kan fatta beslut om vad som bäst tjänar deras säkerhet. Att i de besluten se en aggressiv avsikt mot Ryssland måste betecknas som mycket långsökt. Vem mer än Ryssland har anledning att protestera och påstå att det ökar krigsrisken?

Sverige borde följa det baltiska exemplet – åtminstone genom att höja försvarsanslaget till nivåer som är relevanta mot det säkerhetspolitiska läget.

 
Författaren är f d övlt, placerad vid dåvarande A 6 och 14. Fördelningen.

Jägarförband för framtiden

av Johan Althén
Moderna jägarförband ställer krav på en utrerad uppdragstaktik.  Foto: Bezav Mahmod, Försvarsmakten.

Moderna jägarförband ställer krav på en utrerad uppdragstaktik. Foto: Bezav Mahmod, Försvarsmakten.

I dagens säkerhetspolitiska debatt används begrepp som gråzon, hybridkrigföring och icke-linjär krigföring flitigt. En av utmaningarna är att begreppen har olika eller helt saknar en fastställd definition. Till det råder det delade meningar om vi redan nu befinner oss i ett förkrigstillstånd.

EU:s arbete för att möta de så kallade hybridhoten berör skydd av strategiska områden som transport, energi, rymden och det finansiella systemet. Till det även att trygga industri, energiproduktion samt hälso- och livsmedelssäkerhet i kombination med åtgärder inom cybersäkerhetsområdet. Försvarsberedningen beskriver i sin senaste rapport att utvecklingen av det svenska totalförsvaret ska fungera från fred genom höjd beredskap till ytterst krig. Själva totalförsvaret ska i sig utgöra en krigsavhållande förmåga och tröskeleffekt. Det innebär att det måste fungera i den bredare komplexa hotmiljö som präglar säkerhetspolitiska kriser såväl i fredstid som vid höjd beredskap. Det handlar med andra ord om att inom både EU och Sverige skapa ett robust samhälle som klarar och kan svara upp mot en kris som eskalerar.

Oavsett var på konfliktskalan har jägarförband en tydlig roll att fylla inom ramen för den militära delen av totalförsvaret. Dessa förband ska ha hög tillgänglighet, vara lättransportabla samt vana att agera självständigt och utan behov av direkt underhåll om läget eskalerar.

Det är egentligen inget nytt. Tidigare jägarförbandstyper som Norrlandsjägarbataljon och Jägarbataljon Syd skulle agera mot en motståndare i ett skymningsläge. Idag kan den så kallade gråzonen ses som en inledande del i ett skymningsläge.

Att sia om framtidens krig är ytterligt svårt. Det är dock i Försvarsmaktens Perspektivstudie tydligt att behovet av jägarförband ökar i framtiden. Studien framhäver behovet av att kunna bekämpa en motståndare med långräckviddiga vapensystem tidigt och på djupet av dennes operationsområde. Studien beskriver även att ytterligare jägarbataljoner ska uppsättas och organiseras i ett jägarregemente.

Framtidens jägarförband kan redan tidigt i ett skymningsläge påverka motståndaren inom ramen för underrättelse- och säkerhetsoperationer. Om situationen eskalerar ytterligare ökar behovet för högre chef att få en korrekt lägesbild bland annat avseende gränsövergångarna i norr och bedömda landstigningsområden i söder. Till det måste Sverige ha förmåga att påverka en anfallande motståndare genom tidig bekämpning inom dessa områden. Här  spelar jägarförband en tydlig roll för att att över hela konfliktskalan och under lång tid självständigt lösa underrättelse- och stridsuppgifter.

För att kunna verka på djupet och leda bekämpning av högvärdiga mål med långräckviddiga vapensystem krävs förband som kan verka okonventionellt med ett mycket litet behov av extern logistik. Det tidlösa behovet för jägarförband i syfte att skapa asymmetri kommer att bli än mer viktigt. Det innebär att ju mer högteknologisk en motståndare är, desto mer lågteknologiskt måste ett jägarförband uppträda. Framtiden kommer även att ställa krav på än mer uppdragstaktik – jägarchefer måste i allt större utsträckning agera på bristande eller frånvaro av underlag från högre chef. Jag har tidigare på denna blogg argumenterat för jägarförbandets behov av att inte bli upptäckt – både visuellt eller i det elektromagnetiska spektrat. För att lyckas med detta ställs det krav på ett minimalt användande av sambandssystem samt noggrann och samfälld planering där högre chefs målbild och beslut i stort blir tydliga för jägarchefen så att denne agera. För detta krävs en väl avvägd sambandsplan. Moderna jägarförband ställer krav på en utrerad uppdragstaktik. Jägarförbanden tillsammans med brigaderna projicerar tillsammans ett hot av såväl symmetrisk som asymmetrisk karaktär vilket skapar ett dilemma för motståndaren.

Organisatoriskt innebär det att det framtida jägarförbandet ska bestå av snabbt gripbara soldater, där de stående jägarförbanden har särskilda förmågor vad avser kapacitet att verka i ett skymningsläge. Ytterligare jägarbataljoner, bestående av pliktplacerad personal som omsatts ur jägarbataljonen, organiserade i bataljoner med förmåga att kunna lösa uppgifter över hela riket, behövs. Dessa bedriver störstrid över ytan samt kan även i ett senare skede agera som den sammanhållande länken för det fortsatta motståndet. Som jägarchef på djupet är det fortsatta motståndet en naturlig del av operationsplanen.

Små enheter som under svåra förhållanden kan leverera stor effekt har framtiden för sig.

 
Författaren är major och skvadronchef.

Myntets olika sidor

Reflektion

En av de stora händelserna, med all rätt, på den säkerhetspolitiska arenan under 2018 utgjordes av attentatet mot den till Storbritannien utväxlade ryska G(R)U översten, SergejSkripal.1 En del av den allmänna medierapporteringen har varit inriktad på att GU agerat klumpigt och att de avslöjats med sina förehavanden.2 Detta inlägg kommer belysa vissa av dessa aspekter, men ur det motsatta perspektivet. Utifrån nu publicerad information kommer det i inlägget förutsättas att den ryska militära underrättelsetjänsten, GU, var involverad i operationen/företaget mot Sergej Skripal.

Inleder vi med att Ryssland utpekandes som skyldig,3 torde detta varit givit från början med valet av metod för attentatet mot Sergej Skripal. Nyttjandet av ett sällsynt nervgift såsom Novitjok4torde redan vid den första riskanalysen, vid planeringsarbetet för attentatet, givet i hand att den den nation som kommer misstänkas var Ryssland. Trots detta valde den planeringsansvarige för genomförandet att fullfölja. Vad avser riskanalys utgör det en grundläggande del i planeringsarbeten för dylika operationer/företag. Den organisation eller förband som är ansvarig för genomförandet, försöker som minst maximera möjligheterna för den involverande personalen att undkomma det de genomfört.

Således måste det funnits väldigt tunga skäl för att beordra en, trolig,likvidering av en till Storbritannien för nästan tio år sedan utväxlad agent. Här kan två troliga skäl finnas, det ena är att Skripal fortsatt förefaller värvet inom underrättelsetjänstens värld, då med en trolig inriktning mot kontraspionage.5 Varvid hans verksamhet kan ha uppfattas som störande gentemot de ryska underrättelsetjänsterna. En annan möjlighet är att han och hans dotter kan ha nyttjades som en del i ett riktat budskap gentemot andra avhoppade eller västligt samarbetande ryska och f.d. ryska medborgare.6 Givetvis kan det även varit en kombination av de båda, som ledde fram till beslutet om en troliglikvidering.

Vad som är synnerligen intressant är att GU lyckades lokalisera och verifiera var Sergej Skripal bodde. Kutym förefaller åtminstone tidigare varit att omhänderta och skydda avhoppade agenter,7huruvida fallet varit desamma med utväxlade får anses vara oklart. Dock torde inte lokaliseringen och verifiering varit särskilt svår att genomföra, då Skripal förefaller kunnat röra sig som föreläsare men även som rådgivare till underrättelse- och säkerhetstjänster i en rad länder. Därtill förefaller hans dotter kunnat röra sig mellan Ryssland och Storbritannien utan hinder.8 Brittisk underrättelse- och säkerhetstjänst torde vidtagit några skyddsåtgärder som nu i efterhand får anses varit för undermåliga, vilket gjorde Skripal gripbar. Däremot lyckades GU exploatera detta och genomföra ett likvideringsförsök.

Vad avser den initiala identifieringen av de misstänkta underrättelseofficerarna avdelade för att genomföra uppgiften i Storbritannien, utgör det heller inget revolutionerande. Storbritannien är ett av de länder med flest övervakningskameror i världen, varvid det får ansetts enbart varit en tidsfråga innan någon eller några misstänkta skulle identifieras och på sikt kunna knytas till dådet.9 Den efterföljande personidentifieringen får dock anses vara lite mer beklämmande för GU, ffa. då det förefaller rört sig om utnyttjande av läckt information från ryska myndigheter, som finns att tillgå på internet.10

Till det sistnämnda kan vissa paralleller dras till hur eventuellt svenska statligt anställda med kvalificerade skyddsidentiteter hade kunnat röjts (dock förefaller det ej vara fallet), med anledning av hanteringen av dessa uppgifter vid Transportstyrelsen.11Dataintrånget hos den amerikanska myndigheten Office of Personal Management, där information om ca 22 miljoner individer röjdes, utgör en möjlig komprometterande källa i framtiden.12Varvid amerikanska underrättelseofficerare på sikt kan komma att identifieras, på motsvarande sätt som de ryska GU officerarna om den informationen skulle läcka ut. Men även ur perspektivet att det förefaller finnas ett möjligt underrättelsesamarbete mellan Iran, Kina och Ryssland, som gör att informationen kan nyttjas.13

Vad säger då allt detta? Storbritanniens underrättelse- och säkerhetstjänst samt dess signalunderrättelsetjänst anses vara världsledande inom sina olika discipliner. Vilket gör fallet med Sergej Skripal särskilt intressant. Förutsatt att det var den ryska militära underrättelsetjänsten som genomförde ett troligtlikvideringsförsök mot Sergej Skripal. Lyckades de helt utan notis förbereda operationen/företaget, infiltrera in i Storbritannien, genomföra operationen/företaget och slutligen exfiltrera Storbritannien utan att upptäckas under tiden.

Berörs operationens/företagets skeden stegvis, torde någon form av rekognosering genomförts på brittisk mark innan för att säkerställa vart Sergej Skripal exakt bodde, syftandes till att skapa planeringsunderlag inför en möjlig operation. Denna rekognosering torde skett utan att de brittiska säkerhetsmyndigheterna noterade det, hade det uppmärksammats borde Skripal flyttats. När väl tillräckligt med underlag fanns för planering förefaller operationssekretessen kunnat bibehållits under planeringsskedet och troligtvis ett förövningsskede på rysk mark, utan att någon västerländsk underrättelsetjänst tog notis om det.

Vad avser själva planeringsarbete, torde alla de tidigare beskrivna faktorerna, bortsett från läckta passuppgifter, fordonsregister m.m. i Ryssland, identifierats som troligariskfaktorer för genomförandet. Varvid det får ses som högst troligtatt en slutsats hade blivit att det skulle råda en stor risk att operationen/företaget åtminstone i efterhand skulle avslöjas. Därmed torde även en konsekvensanalys genomförts av vad det skulle innebära på kort och lång sikt. Där en trolig slutsats blivit att oaktat om likvideringen lyckas eller ej, kommer konsekvenserna mer eller mindre bli desamma.

Vad avser infiltrationen, kan inte identiteterna på de underrättelseofficerare som flögs in till Storbritannien varit känd. Då de annars torde blivit uppmärksammade av brittisk säkerhetstjänst som i sådant fall borde påbörjat en kontraspionageoperation. Därutöver kan det inte varit känt hur nummerserien i de utfärdade passen för ryska underrättelseofficerare var uppbyggd, vilket numera är känt. Då den brittiska säkerhetstjänsten även i sådant fall borde påbörjats en kontraspionageoperation när de ryska underrättelseofficerarna landade in i Storbritannien.

Själva genomförandet finns relativt väl dokumenterat av massmedia. Detta torde bestått av tre faser. Den första fasen torde varit ytterligare en rekognosering för att kontrollera in- och uttransportvägar till Skripals bostad samt rekognosera själva bostaden. Den andra fasen torde varit att underrättelseofficerarna fick ett slutligt klartecken att genomföra operationen/företaget. Den tredje fasen blir själva genomförandet. Hade någon form av bevakning funnits mot de influgna underrättelseofficerarna eller Skripal, som kunde detekteras, hade operationen/företaget troligtvis inte genomförts. Därutöver om något slutligt klartecken givits torde det antingen skett över något sambandsmedium eller "ansikte mot ansikte" med någon högre rysk underrättelseofficer i Storbritannien, ingendera av dessa två faktorer förefaller heller uppmärksammats av brittisk säkerhets- och/eller underrättelsetjänst. Avslutningsvis kan heller ingen misstanke funnits mot de influgna underrättelseofficerarna när de väl exfiltrerar ur Storbritannien efter den genomförande operationen/företaget.

Avslutningsvis, de ryska underrättelseofficerarna lösa sin uppgift utanupptäckt. Det är inte förrän efteråt alla brister uppdagats, brister som troligtvis inte kommer upprepas. Dock påverkade inte dessa brister uppgiftens lösande under tiden den pågick. Härvid bör inte förhastade slutsatser dras kring den ryska militära underrättelsetjänstens förmåga, utan den ryska militära underrättelsetjänsten är en mycket kvalificerad organisation. Vilket troligtvis utifrån de brister som nu uppdagats i kölvattnet av fallet med Sergej Skripal blivit än mer kvalificerad.

Vad som dock är intressant är att den samlade kompetens hos västlig underrättelsetjänst ej upptäckt de brister som nu framkommit, utan till stor del är det civila "hobby" analytiker som uppdagade t.ex. hur passnummerserien sammanföll, olika register för att kunna avslöja ryska underrättelseofficerare m.m. Detta i sig får ses som ett riktigt stort misslyckande för västliga underrättelse- och säkerhetstjänster. För det får ses som troligt att de ej kände till det, annars borde de flyttat Sergej Skripal i skydd när de ryska underrättelseofficerarna kom till Storbritannien samt började röra sig på brittiskt territorium, i anslutning till dennes vistelseort. Givetvis finns möjligheten att Skripal skulle kunna "offras" av den brittiska underrättelsetjänsten för att skydda information om att de hade denna kunskap, dock får det ses som mindre troligtdå det i förlängningen skulle sprida sig och därmed kraftigt försvåra ytterligare rekrytering av källor (agenter).

Have a good one! // Jägarchefen

Källförteckning

British Broadcasting Corporation 1, 2(Engelska)
Cable News Network 1(Engelska)
Dagens Nyheter 1, 2(Svenska)
Foreign Policy 1(Engelska)
Försvarsmakten 1(Svenska)
The Daily Beast 1(Engelska)
The New York Times 1, 2, 3, 4(Engelska)
The Washington Post 1(Engelska)
Reuters 1, 2, 3, 4(Engelska)
Svenska Dagbladet 1(Svenska)
Yahoo News 1(Engelska)

Slutnoter

1The New York Times. Baker, Peter. Savage, Charlie. Weiser, Benjamin. Swap Idea Emerged Early in Case of Russia Agents. 2010. https://www.nytimes.com/2010/07/10/world/europe/10russia.html(Hämtad 2018-12-02)
2Foreign Policy. Galeotti, Mark. Russia’s Military Intelligence Agency Isn’t Stupid. 2018. https://foreignpolicy.com/2018/09/06/russias-military-intelligence-gru-isnt-stupid/(Hämtad 2018-12-02)
The Daily Beast. Zenz, Kimberly. Nemtsova, Anna. Russia’s Military Spies Are a Laughing Stock, But They’re Dangerous as Hell. 2018. https://www.thedailybeast.com/russias-military-spies-are-a-laughing-stock-but-theyre-dangerous-as-hell(Hämtad 2018-12-02)
3British Broadcasting Corporation. Russian spy: What happened to Sergei and Yulia Skripal?. 2018. https://www.bbc.co.uk/news/uk-43643025(Hämtad 2018-12-02)
4Dagens Nyheter. Laurén, Anna-Lena. Kemisten som skapade nervgiftet: ”Vår statsledning har en historia av att ljuga”. 2018. https://www.dn.se/nyheter/varlden/kemisten-som-skapade-nervgiftet-var-statsledning-har-en-historia-av-att-ljuga/(Hämtad 2018-12-02)
British Broadcasting Corporation. Amesbury poisoning: Experts confirm substance was Novichok. 2018. https://www.bbc.co.uk/news/uk-45411557(Hämtad 2018-12-02)
5The New York Times. Barry, Ellen. Schwirtz, Michael. Sergei Skripal Was Retired, but Still in the Spy Game. Is That Why He Was Poisoned?. 2018. https://www.nytimes.com/2018/05/14/world/europe/sergei-skripal-spying-russia-poisoning.html(Hämtad 2018-12-02)
6Reuters. UK PM May: We think nerve agent attack was a message to other Russians. 2018. https://www.reuters.com/article/us-britain-russia-may-motive/uk-pm-may-we-think-nerve-agent-attack-was-a-message-to-other-russians-idUSKCN1LL1NJ(Hämtad 2018-12-02)
7Cable News Network. Cohen, Zachary. McLaughlin, Jenna. Spies in the suburbs: Inside the CIA's secret defector unit. 2018. https://edition.cnn.com/2018/08/03/politics/cia-spies-secret-defector-program/index.html(Hämtad 2018-12-02)
The New York Times. Goldman, Adam. Barnes, Julian E. Schmidt, Michael S. Apuzzo, Matt. U.S. Spies Rush to Protect Defectors After Skripal Poisoning. 2018. https://www.nytimes.com/2018/09/13/us/politics/russian-informants-cia-protection.html(Hämtad 2018-12-02)
8British Broadcasting Corporation. Russian spy: What happened to Sergei and Yulia Skripal?. 2018. https://www.bbc.co.uk/news/uk-43643025(Hämtad 2018-12-02)
9The New York Times. Barry, Ellen. From Mountain of CCTV Footage, Pay Dirt: 2 Russians Are Named in Spy Poisoning. 2018. https://www.nytimes.com/2018/09/05/world/europe/salisbury-novichok-poisoning.html(Hämtad 2018-12-02)
10Reuters. Kolomychenko, Maria. Russia, stung by intelligence leaks, plans to tighten data protection. 2018. https://www.reuters.com/article/us-russia-dataprotection-leaks/russia-stung-by-intelligence-leaks-plans-to-tighten-data-protection-idUSKCN1NS0LU(Hämtad 2018-12-02)
11Försvarsmakten. ÖB: ”Ingen påtaglig påverkan på vår samlade operativa förmåga”. 2017. https://www.forsvarsmakten.se/sv/aktuellt/2017/07/ob-ingen-pataglig-paverkan-pa-var-samlade-operativa-formaga/(Hämtad 2018-12-02)
Dagens Nyheter. Kullving, Carl-Johan. Svensson, Adam. Holmström, Mikael. Svenska hemliga agenters identiteter kan ha röjts. 2018. https://www.dn.se/nyheter/sverige/svenska-hemliga-agenters-identiteter-kan-ha-rojts/(Hämtad 2018-12-02)
Svenska Dagbladet. Gummesson, Jonas. 30 hemliga svenska agenter röjda i skandalen. 2018. https://www.svd.se/30-hemliga-agenter-fick-klartecken-av-regeringen(Hämtad 2018-12-02)
12The Washington Post. Nakashima, Ellen. Hacks of OPM databases compromised 22.1 million people, federal authorities say. 2015. https://www.washingtonpost.com/news/federal-eye/wp/2015/07/09/hack-of-security-clearance-system-affected-21-5-million-people-federal-authorities-say/(Hämtad 2018-12-02)
Reuters. Volz, Dustin. U.S. personnel management hack preventable, congressional probe finds. 2016. https://www.reuters.com/article/us-usa-cyber-opm/u-s-personnel-management-hack-preventable-congressional-probe-finds-idUSKCN11D0AM(Hämtad 2018-12-02)
Reuters. Menn, Joseph. Chinese national arrested in Los Angeles on U.S. hacking charge. 2017. https://www.reuters.com/article/us-usa-cyber-opm/chinese-national-arrested-in-los-angeles-on-u-s-hacking-charge-idUSKCN1B42RM(Hämtad 2018-12-02)
13Yahoo News. Dorfman, Zach. McLaughlin, Jenna. The CIA's communications suffered a catastrophic compromise. It started in Iran. 2018. https://www.yahoo.com/news/cias-communications-suffered-catastrophic-compromise-started-iran-090018710.html(Hämtad 2018-12-02)

Slutreplik till Ulf Henricsson

av Jacob Fritzson
Författaren argumenterar för behovet av kvalificerade infanteriförband i norrlandsmiljö. Foto: Marcus Nilsson, Försvarsmakten.

Författaren argumenterar för behovet av kvalificerade infanteriförband i norrlandsmiljö. Foto: Marcus Nilsson, Försvarsmakten.

Jag delar helt Ulf Henricssons åsikt att användningen av minor är något som vi underskattar. Effekt i förhållande till eget risktagande är det som gör vapnet så effektivt. För även om man inte slår ut en vagn så är fienden likväl tvungen att ta hänsyn till minan antingen genom att kringgå en minering alternativt genom att röja denna. Oavsett så har vi fördröjt motståndaren.

Att helt skylla Israelernas misslyckande på klantighet vore att förringa de mycket omfattande förberedelser som Hezbollah gjorde för att kunna fördröja israeliska förband. Hezbollah analyserade terrängen och kunde därför enkelt förutse var Israels tyngre fordon måste framrycka och kunde med hjälp av list, överraskning och god samordning nå framgång mot israelerna som i sin tur misslyckades med att utnyttja olika förbandstypers olika styrkor för att komplettera varandra, istället hade man en stark övertro till att pansarförbanden skulle besegra motståndaren på egen hand.

Jag anser att frågan om infanteriets vara eller inte vara i första hand är en fråga som höjer sig över det rent stridstekniska, vi behöver se till de svagheter och styrkor som olika förbandstyper bidrar med och hur dessa kompletterar varandra. 

Avsuttet infanteri kan i de flesta fall inte slå mekaniserade förband

Ulf Henricssons exempel där duellvärdet mellan avsuttet skytte och stridsvagn är 1:2 gäller, enligt min mening, om uppgiften är att slå, vilket avsuttet infanteri i normala fall har svårt att klara av. Infanteriets huvuduppgifter bör alltså vara inriktade på att försvara, fördröja, binda och ta oförsvarad terräng. Främsta syftet att ha infanteri som ett komplement är inte att de ska slå fiendens stridsvagnar, det ska pansarbataljonerna göra. Infanteriet bör ha som främsta syfte att antingen se till att fiendens infanteriförband inte kan påverka våra tyngre förband eller genom fördröjningsstrid skapa möjligheter i både tid och rum för våra pansarförband. För ett  mekaniserat förband som framrycker i en terräng som behärskas av infanteri måste oavsett börja avsätta resurser för att hantera sina flanker.

Rörlighet är ett skydd

Vad gäller termen skydd beskrivs den i Arméreglemente taktik och den utgörs av flera delkomponenter där tjocklek på pansar eller på ett värn kanske är den vi oftast avser, men även rörelse beskrivs här som en faktor som kan utgöra ett skydd. Rörelse återkommer även i Markstridsreglemente (MSR)  Pluton och där finns några punkter jag särskilt vill lyfta:

Med rörelse kan vi:

  • Undgå eller dra os ur motståndarens eld
  • Utnyttja luckor och föra in striden på djupet av motståndarens gruppering
  • Utmanövrera motståndaren
  • Överraska motståndaren

 
Logiken är ganska enkel, om ett förband kan framrycka över platser som en motståndare inte kan göra eller har överblick över får den förstnämnde ett övertag eftersom denne inte blir gripbar. Det är svårt att nedkämpa någon du inte ser. Detta kan uppnås antingen av att dina fordon är snabbare än fiendens alternativt kan röra sig i terräng som fienden inte kan utnyttja. Terrängen i Norrland är förrädisk genom att den är väldigt kanaliserande med tjock skog men även består av stora öppna ytor där myrar vintertid går att framrycka över med stridsfordon och bandvagnar vilket utgör en klar fördel mot tyngre fordon. Även om våra Stridsfordon 90 är utmärkta i Norrland så förfogar Ryssland över ännu lättare fordon i form av MTLB vars framkomlighet antagligen blev en chock för många svenska officerare under 90-talet. Där utgör inte vagnen i sig ett hot eftersom dess bepansring knappast är ett problem utan istället handlar det om den rörlighet som förbandet får tack vare de lätta fordonen.

Ett förband bestående av Bandvagn (Bv) 410 kommer att kunna nyttja terrängen på motsvarande sätt som motståndaren och dessutom kunna föra med sig ännu mer materiel tack vare den goda lastkapaciteten som Bv410 har. Med en sådan resurs kommer vi ha förmåga att dels utmanövrera fiendens tyngre förband men vi kommer även att kunna möta de lättare förbanden som i nuläget kan utmanövrera oss. Ett bandvagnsburet infanteri kommer tack vare sin rörlighet att kunna utgöra ett stort hot mot de flesta förbandstyper eftersom det kommer att kunna använda terrängen till sin fördel. Det kommer att utgöra ett hot som vår motståndare i alla lägen måste förhålla sig till.

Enskilda skyttar kan påverka större förband

Numer finns en viss aversion till de lärdomar som dragits av våra internationella insatser och många menar att de inte är applicerbara på hemmaplan. Det är enligt min uppfattning en halvsanning för det finns en del lärdomar som vi borde ha med oss på hemmaplan. En sådan som jag vill lyfta fram är hur stor påverkan enskilda skyttar kan ha på större förband. I Afghanistan var de flesta västerländska nationer inte benägna att ta förluster och det påverkar givetvis hur vi agerade. Men en enskild skytt som genomförde ett eldöverfall blev fortfarande ett problem som en chef måste ta hänsyn till, denne måste avsätta resurser för att hantera detta hot. På hemmaplan bör vi kunna utbilda välutbildade förband som bör kunna påverka en motståndare långt mycket mer än vad de i regel åstadkom i Afghanistan. För även om vår motståndare i ett krig om Sveriges suveränitet kommer att vara villig att ta ett större risktagande än det vi var villiga till i Afghanistan så måste denne fortfarande ta hänsyn till de grupper och plutoner som utgör ett hot mot det egna förbandet. Det innebär att vi antingen kan fördröja en angripares framryckning eller binda densamma vilket i slutändan kommer att kosta för motståndaren i form av förluster. Därmed kommer ett rörligt bandgående förband att kunna utgöra ett stort problem för den angripare som anfaller. Oavsett om denne är överlägsen i termer av eldkraft och understöd så kommer angriparen inte att kunna förbise en välövad svensk trupp vars enda uppgift är att påverka i form av förluster.

Norrland består även av urban terräng

Norrland må förvisso till största del bestå av terräng som är ganska särpräglad men här finns även terräng som inte alls är unik och det är den urbana terrängen. I Norrland finns ett fåtal större städer och dessa har i regel ett stort avstånd mellan varandra vilket är en svaghet. De få större städer som finns besitter ofta ett stor strategisk värde antingen av ekonomiska skäl som i fallet Kiruna eller som i fallet Luleå där hamnen är en av få djuphavshamnar i övre Norrland. Oavsett kommer en fienden vara tvungen att behärska vissa av de större städerna för sin egen del eftersom de antingen besitter ett ekonomiskt värde för oss alternativt för att de måste användas som en knytpunkt för logistik för egna syften. För att kunna ta en stad som är försvarad krävs stora resurser och urban krigföring är en av de mest kostsamma operationer en armé kan ta sig an. Ryssarna lärde sig i Groznyj varför stridsvagnar inte kan åka in i en försvarad stad utan avsuttet infanteri som skyddar dem, varför deras stridsvagnar stundtals var chanslösa mot eldöverfall. Alla som någon gång har tränat SIB vet hur stimulerande det kan vara att på B-sidan av det enkla faktum att man med små enheter kan åstadkomma stor skada på betydligt större enheter så länge rätt förberedelser gjorts. Där har en infanteribataljon en klar fördel med hänsyn till det antal avsuttna skyttar som man kan uppta försvar med. En bataljon som försvarar exempelvis Luleå kommer att innebär att fienden måste avsätta stora resurser till att bryta detta motstånd vilket kommer att kosta både tid och resurser.

Pansarbataljonen kan inte vara ett ”multitool”

Även om det inom en sådan bataljon finns flera olika förmågor som kan användas till olika uppgifter är det inte rimligt att en bataljon kan bli bäst på allting bara för att man förväntar sig att den ska klara allt. Liksom andra förbandstyper har den styrkor och svagheter och det finns bara ett visst antal dagar per år att kunna öva på att bli bäst på sin uppgift. Vi har inte råd att inte vara bäst. Att inte spetsa dessa resurser till offensiva uppgifter är enligt min mening ett misstag eftersom det finns få förbandstyper som kan motsvara den slagkraft våra pansarbataljoner har.

Var finns kompetensen?

På vilken grund kan vi bygga norrlandsförband?  Vi har dels ett historiskt arv vi kan studera för att hitta en plattform som vi sedan kan utveckla ifrån. Samtidigt har vi våra pansarskytteförband som absolut bör kunna vara en plattform som vi bygger vidare på alternativt så finns en bra kompetens till infanteristrid vid både Livgardet och P7 som vi borde kunna vidareutveckla och anpassa till terrängen i Norrland. Min uppfattning om dessa förbands förmåga till avsutten skyttestrid är att den är mycket god och det kan vara en tanke att inledningsvis ta dessa förbands uppträdande som utgångspunkt i syfte att anpassa detta till norrlandsförhållanden. Slutligen så har vi våra vänner i Finland som redan har den förbandstyp som jag lyft fram i de senaste inläggen. I Finland finns där en stark tradition med just infanteri och därutöver en god vana att öva i motsvarande terräng, jag tror att vi har mycket att lära av just finnarna. Synergieffekten utöver att vi kan bygga våra förband är givetvis att vi kan bygga relationer med de officerare och soldater som vi kan komma natt genomföra strid tillsammans med.

Därför är mitt förslag att vi inledningsvis bör ta avstamp från de hjulburna förbanden i söder för att med detta som grund bygga ett bandgående förband i Norrland där vi sedan bör inleda ett djupare samarbete med våra finska vänner för att utveckla och förfina detta för att bli så optimalt för Norrland som bara möjligt.

 
Författaren är löjtnant och tjänstgör vid Norrbottens regemente, I 19.

Från förlorarnas utkikspunkt

av Mats Bergquist

För fyra år sedan högtidlighöll man hundraårsminnet av första världskrigets utbrott. Detta har ju ofta betecknats som 1900-talets stora katastrof. Andra världskriget skördade många flera offer, men utan det förstas stora politiska konsekvenser, inte minst i Centraleuropa, och utan de olyckliga fredssluten hade inte det andra inträffat.

Vad man 2014 mest intresserade sig för var hur detta krig alls kom till: vem bar skulden? Detta har debatterats i ett oändligt antal böcker.  Den kanske mest uppmärksammade boken till 100-årsminnet skrevs av Christopher Clark, ”The Sleepwalkers” (2012). Som titeln antyder finns det likheter mellan Clarks resonemang och Barbara Tuchmans klassiska ”The Guns of August” (1962) som kom för många år sedan. Skulden fördelas kollektivt till skillnad från Fritz Fischers likaledes kända ”Das Griff nach der Weltmacht” från 1960-talet som lägger skulden i Berlin. Andra som t.ex. amerikanen Sean McMeekin i ”Russia and the Origins of the First World War” (2011) menar att det var i St Petersburg man kunde hitta anledningen till krigsutbrottet.

En särskild anledning till att skuldfrågan fick så stor plats i debatten åren kring 2014 var att den sovjetiska annekteringen av Krim inträffade just i februari 2014. Kunde de snabbt försämrade relationerna mellan NATO och Ryssland leda till ett nytt sömngångaraktigt beteende med ty åtföljande fruktansvärda följder? Men även om spänningen kommit att parkera på en avsevärt högre nivå än under de knappa 25 åren från Sovjetunionens upplösning, kan den – i alla fall ännu – inte jämföras med det kalla kriget.

Frågan om ansvaret för krigsutbrottet kommer givetvis att bli föremål för fortsatt historisk debatt. I en läsvärd inlaga i diskussionen, ”Ring of Steel: Germany and Austria-Hungary at War, 1914-1918” (2014) lägger dock den brittiske historikern Alexander Watson mycket av skulden hos Österrike-Ungern. Det är ju vanligen segrarna som skriver krigens historia. Watsons med rätta prisbelönta verk är ett försök att se kriget ur förlorarnas synvinkel. Det är dess statsmän och militärer och deras överväganden som skärskådas. Watson tecknar med breda penseldrag mobiliseringen, livsmedelsförsörjningen, hemmaopinionen och den politiska debatten i de två ledande centralmakterna om krigsmålen, krigsutsikterna och de egna politiska systemen.

Som Watsons titel antyder uppfattade många i Tyskland och Österrike-Ungern sig som kringrända av fientliga makter. Det var fruktan, inte aggressiva planer eller militarism som utlöste kriget. Varje konflikt riskerade att bli ett tvåfrontskrig: för den ledande centralmakten mellan Frankrike och Ryssland, för beslutsfattarna i Wien mellan Ryssland och Serbien. Ändå drev inte minst yngre aktörer i Österrike-Ungern åsikten att man måste våga ge sig på Serbien som gjordes ansvarigt för mordet på kronprinsen Franz Ferdinand. Ryssland kunde förhoppningsvis, av risken för krig med Tyskland, hållas tillbaka från att ingripa. Men många i Wien ville, oavsett farhågan att en straffexpedition mot Serbien skulle utveckla sig till ett storkrig, ändå ta risken. Det fanns på många håll en känsla av att den bräckliga dubbelmonarkin var hotad av centrifugala krafter, att det var bättre att falla med flaggan i topp. Man hoppades också att ett krig skulle kunna ena rikets många folkslag och nationer. Både kejsaren Franz Josef och generalstabschefen Conrad von Hötzendorf uttalade sig i denna anda. Att ett krig för att bli segerrikt måste bli kort var man mycket medveten om i både Berlin men framför allt i Wien. Både den militära styrkebalansen och de ekonomiska förutsättningarna var i hög grad till ententens fördel, vilket säkert om kriget fortsatte in på 1915, skulle fälla utslaget. Ententen stod för 61 % av de båda alliansernas territorium, 64 % av deras förkrigstida BNP och 70 % av befolkningen. Ententen kunde ställa 5.7 miljoner man på krigsfot, centralmakterna 3.5. Oddsen var emot Berlin och Wien.

De initiala ryska framgångarna i Ostpreussen och framför allt i Galizien fick väldiga både psykologiska och ekonomiska konsekvenser. Inryckningen i östra Tyskland blev en chock för Berlin och kom att spela in när man sedermera planerade att annektera inte minst jordbruksområden eller sätta upp vänligt sinnade regimer, som ett återuppståndet Polen, för att skapa ett slags säkerhetszon i öst. Hitlers idéer var således inte helt nya. För regeringen i Wien blev förlusten av delar av Galizien, som ryssarna snart ockuperade, mycket allvarlig eftersom denna provins var kejsardömets ena kornbod; den andra höll ungrarna själva hårt på och medgav endast snåla leveranser till övriga delar av imperiet.

Kriget gick fel redan från början. Watson ägnar mycket utrymme åt den allt allvarligare försörjningssituationen. Denna ledde till att kaloritilldelningen enligt ransoneringssystemen sommaren 1917 i Tyskland sjönk till 1100 och i Österrike-Ungern vid vapenstilleståndet 1918 till dryga 800! Även om man hade pengar fanns mat inte att köpa. Försörjningssituationen försvårades också av den brittiska blockaden. Brittiska trupper kämpade på västfronten, men Londons viktigaste bidrag till krigets utgång blev ändå flottblockaden. Den desperata livsmedelsbristen gav upphov till vad Watson menar var Hindenburgs och Ludendorffs största misstag, nämligen proklamerandet i januari 1917 av det oinskränkta ubåtskriget. Detta verkade i förstone som ett framgångsrikt koncept. Men det ledde, som många politiker fruktade, USA med dess stora industriella resurser in i kriget.  Både britterna och amerikanerna fann dessutom snart på effektiva motåtgärder, inte minst konvojsystemet, vilka ledde till att mängden sänkt tonnage sjönk kraftigt, medan allt flera ubåtar sänktes av de allierades jagare.

Trots de stora förlusterna särskilt på västfronten och det mycket allvarliga försörjningsläget höll den inre fronten både i Tyskland och Österrike ännu in på det tredje krigsåret 1917. Den gamle kejsaren Franz Josef hade avlidit 1916 vilket minskat dubbelmonarkins legitimitet. Året därpå inträffade februarirevolutionen i Ryssland, ubåtskrigets effekter avtog och den tyska riksdagen antog i juli den s k fredsresolutionen med krav på en fred utan territoriella vinster. Woodrow Wilsons 14 punkter som offentliggjordes i januari 1918 bidrog också till den försämrade motståndskraften, särskilt i Österrike-Ungern vars konstitutionella grund var en helt annan än den amerikanske presidentens betoning av nationalstatstanken. Men enligt Watson var det ändå inte den inre fronten som var den svagaste länken, utan de båda arméerna som klappade ihop med deserteringar och ovilja att slåss som följde på de sista, ändå ganska misslyckade, offensiverna i mars/april 1918. Moralen hade under 1917 och 1918 stadigt eroderats.

Alexander Watsons bok ger en delvis annorlunda och mera nyanserad bild av det första världskriget från centralmakternas synpunkt. Frågan är emellertid om detta världskrig för 100 år sedan har några lärdomar att förmedla för dagens säkerhetspolitiska situation. Det är svårt att nu föreställa sig något krig med massarméer som pågår i åratal; detta var dock fallet i kriget mellan Irak och Iran 1980-1988. Ändå kan detta nästan te sig som det krigsfall som i alla fall Ryssland rustar sig för. Krigsmaterielen är vidare – alldeles bortsett från kärnvapnen – mycket effektivare men också mycket dyrare. Samhällets sårbarhet är oändligt mycket större. De flesta krig som förts sedan andra världskriget, i Mellanöstern, Afghanistan, Indokina, i det forna Jugoslavien har inte alltid varit särskilt ”moderna”. De kan ofta beskrivas som asymmetriska konflikter mellan rebeller med ofta ganska lätt infanteri å ena sidan och tyngre rustade regeringsarméer eller utländska interventionsförband å andra sidan. De har inte heller, med undantag för striderna mellan Israel och dess olika fiender, blivit korta. Tvärtom tillhör kriget eller krigen i Syrien och Afghanistan de längsta som förekommit krigshistorien och visat sig vara svåra att avsluta med något slags seger för någon part. De samhällen i tredje världen som utsatts för de ”nya” krigen är givetvis mera uthålliga än de i Europa och den gamla världen. Men även den enda större konflikten i Europa under senare decennier, upplösningen av Jugoslavien 1991-1999, demonstrerade ett mått av uthållighet också i europeiska samhällen.

Det skulle också i dagens krigsmiljö kanske kunna finnas ett element av ”self-deterrence”. När man talar om cyberhotet är detta givetvis en realitet. Men om en part kan tillgripa sådana vapen, kan andra, om vars arsenaler man inte vet alltför mycket, också göra det – utan att man alltid säkert kan veta vem som ligger bakom en attack – med oförutsebara konsekvenser. På så vis skulle det kunna finnas en viss likhet med gas- och kärnvapnen: man kan möjligen komma att tveka att använda dem på grund av dess oöverblickbara följder.

Tre lärdomar av första världskriget är emellertid uppenbara. Den ena är således ”the short war illusion”, den alltför vanliga föreställningen om att ett krig kan hållas kort. Tyskland trodde 1914 att man snabbt skulle kunna betvinga Frankrike för att därefter rikta all sin kraft mot Ryssland. Österrike-Ungern trodde vidare att Serbien snabbt skulle kunna ockuperas för att sedan flytta trupperna till den ryska fronten. Men Frankrike kunde aldrig betvingas och Serbien ockuperas först i november 1915.

Den andra lärdomen är vikten av ett mått av försörjningsberedskap. Ett sådant system hade t ex Sverige fram till för mindre än 20 år sedan, säkert bättre än de flesta europeiska stater. Tanken är att detta skall återställas, vilket dock kommer att ta lång tid och bli oerhört dyrt, särskilt som samhället är så mycket mera komplicerat idag. Men för moralen är det ganska avgörande att allmänheten har någon tro på att samhället nödtorftigt kan klara även en kort tids konflikt. Försörjningsmöjligheterna är naturligtvis, liksom den politiska avdelningens agerande, de viktigaste elementen när det gäller att upprätthålla denna moral.

En tredje lärdom från första – liksom det andra – världskriget är att man bör hysa misstro mot påståenden om att nya vapen skall avgöra kriget och uppväga obalansen mellan två parter. För 100 år sedan var det förhoppningarna kring ubåtskriget som lockade centralmakternas ledande män, främst den tyske generalkvartermästaren Erich Ludendorff. Många politiker insåg dock att detta skulle riskera USA:s inträde i kriget och därmed kraftigt kunna förstärka obalansen mellan de två allianserna. Under andra världskriget var det ju V-bomberna som skulle rädda Tyskland.

Så kan ändå nya böcker om gamla krig lära oss något om strategins grunder och, för att citera Barbara Tuchman, ”the march of folly” som alltför mycket tycks karaktärisera mänskligheten.

 
Författaren är docent och ambassadör.

En underrättelseofficer, flera agenter

Reflektion

Arresteringen av en pensionerad österrikisk överste den 09NOV2018, för spionage å Rysslands vägar, har kommit att uppmärksammas långt utanför Österrikes gränser. Översten skall enligt de av massmedia publicerade uppgifter värvats 1992 och spionerat för Ryssland intill 2018. Enligt Österrikes Försvarsminister, MarioKunasek, skall en europeisk underrättelsetjänst delgivit de slutliga uppgifterna som möjliggjorde arresteringen. Dessa uppgifter förefaller kommit Österrike tillhanda under oktober månad 2018. Översten förefaller dock varit föremål för förundersökning en längre tid, då den anklagade skall ha känt till anklagelserna under minst två månaders tid.1

Enligt den brittiska tidningen "The Telegraph" skall det varit brittisk underrättelsetjänst som delgav Österrike uppgifterna som möjliggjorde arresteringen, vilket även har bekräftas av Österrikiska tjänstemän.2 Den spionanklagade översten kom att släppas ur häkte fyra dagar efter arresteringen, med motiveringen att ingen flyktrisk fanns maa. att den anklagade haft kännedom om anklagelserna före arresteringen.3Österrikes förbundskansler, Sebastian Kurz, delgav även den 14NOV2018 att inga ensidiga utvisningar av ryska diplomater skulle genomföras av Österrike, maa. spionanklagelserna gentemot den österrikiske översten.4

Att detta uppdagas är inte anmärkningsvärt, då Österrike under det kalla kriget var och fortsatt är något av ett "spionnäste". Under det kalla kriget var det närheten till den s.k. "järnridån" som gjorde landet intressant. Under senare tid är det de internationella organisationerna baserade i Österrike, som utgör intresset för underrättelsetjänsterna som är verksamma där. I sammanhanget är det intressant att notera ett uttalande från sommaren 2018 av chefen för den österrikiska säkerhetspolisen, där det påtalades att Bryssel nu passerat Wien avseende antalet underrättelseofficerare på plats, som förefaller vara flera hundra dock under tusen.5 Vilket visar den vikt flertalet nationer förefaller sätta på att utöva spionage på Österrikiskt territorium.

Vad har då detta för bäring mot vårt närområde och Sverige i synnerhet? Militärstrategisk doktrin (MSD) från 2016 framhäver att "det svenska och finska territoriet är del i gränsytan mellan Ryssland och Nato", därtill beskrivs det att "Sveriges geografiska plats i centrum av Skandinavien har ett geostrategiskt värde för Öst och Väst, de påverkar de strategiska marginalerna".6 I den nu pågående "intressekonflikten" mellan västliga länder och Ryssland. Torde de sakförhållanden som MSD beskriver, även medföra att ett antal nationers underrättelsetjänster är aktiva på svenskt territorium med olika inhämtningsuppgifter kopplat till de faktorer MSD berör. Där ett syfte kan antas vara att tillförskansa sig olika fördelar.

Enligt den svenska säkerhetspolisen, SÄPO, bedriver mer än 15 länder spionage på svenskt territorium, konkret innebär det att de finns ett hundratal underrättelseofficerare på svenskt territorium.7Av dessa 15 länder skall Ryssland vara det mest aktiva landet.8SÄPO har även delgivit att cirka 1/3 av de ryska diplomaterna i Sverige är underrättelseofficerare, med täckbefattning, de förefaller främst tillhöra den ryska militära underrättelsetjänsten, GU, eller den civila ryska utrikes underrättelsetjänsten, SVR.9 Utgående från det svenska utrikesdepartementets diplomatlista,10 skulle detta innebära att det finns cirka 18 stycken ryska underrättelseofficerare på svenskt territorium.

Därutöver får det ses som troligt att olika nationers underrättelsetjänster nyttjar tillfälligt inresta underrättelseofficerare med officiell eller icke-officiell täckbefattning för att lösa uppgifter på svenskt territorium.11Varvid den beräknande mängden av dels, 18 stycken ryska underrättelseofficerare, dels den totala summan av utländska underrättelseofficerare på svenskt territorium, troligtvis, kan vara högre vid vissa tillfällen. Därtill kan den faktiska mängden vara än större om s.k. "illegalister",12verkar på svenskt territorium. Något som förefaller varit fallet för minst en utredning av SÄPO.13 Vad utfallet av denna utredning de facto blev, förefaller fortfarande vara höjt i dunkel.

Vad gör då underrättelseofficeren? Dessa har bl.a. som uppgift att på en annan nations territorium tillförskansa sig information. Denna information erhålls genom källor, agenter, som rekryteras och förser underrättelseofficeren med informationen. Underrättelseofficeren styr, handleder, agenten kring vilken information denne skall inhämta (brukar även benämnas som källhantering och källdrivning).14 Enligt den statliga utredningen, "Spioneri och annan olovlig underrättelseverksamhet", bedöms en underrättelseofficer som mest kunna handleda tio stycken agenter. Normalfallet förefaller dock vara att en underrättelseofficer handleder en till fyra agenter.15 

Således agerar underrättelseofficeren och agenten i symbios. I Sverige fokuseras dock ofta diskussionen och mediarapporteringen, i huvudsak, kring hur många underrättelseofficerare som finns på svenskt territorium. I det österrikiska fallet har fokus i mediarapporteringen varit på den anklagade översten som agerat agent. Dock sammanförs sällan de två faktorerna, underrättelseofficer och agent, till en sammanhållen bild i mediarapporteringen. Då det de facto utgör ett "system" för informationsinhämtning åt en nations underrättelsetjänst.

Hur kan då denna verksamhet störas? SÄPO agerar främst genom att genomföra "varnade" samtal med individer som riskerar att bli agent till en underrättelseofficer. Enligt uppgifter från 2012, genomförs hundratalet sådana "varnande" samtal varje år. I vissa fall blir den individ som riskerar att bli agent s.k. dubbelagent, därmed kan SÄPO styra vilken information underrättelseofficeren får. Därutöver kan SÄPO även via dubbelagenten föra in falsk information, för att förleda underrättelseofficeren och dess underrättelsetjänst. I sammanhanget är det intressant att notera att det enbart grips cirka en individ som agent per år och utvisas cirka en underrättelseofficer per år, från Sverige.16

I händelse av att en underrättelseofficer utvisas (här avses de med diplomatisk täckbefattning då de förklaras persona non grata), får det ses som troligt att dess agenter fortsätter agera. Då underrättelseofficerens egna organisation känner till identiteten på dess agent och sannolikt, har i förväg bestämda metoder för att kunna bibehålla kontakten med agenten i händelse av en utvisning. Därutöver får det ses som troligt att det finns metoder att bibehålla kontakten med samtliga agenter, i händelse av att samtliga underrättelseofficerare skulle utvisas av någon anledning. Därmed får det ses som troligt att informationsöverföringen ej avbryts bara för att en underrättelseofficer utvisas. Utan både underrättelseofficeren och dess agent/-er måste påverkas för att uppnå en fullgod effekt.

Att mängden källor/agenter på svenskt territorium kan vara många, avslöjas indirekt maa. av de hundratalet varningssamtal som SÄPO förefaller genomföra varje år.17 Utgår man från den mängd underrättelseofficerare Ryssland har på svenskt territorium (då det enbart är där en approximerad siffra går att ta fram), skulle det innebära att Ryssland som minst har 18 stycken svenska medborgare som agenter och ett högsta antal(baserat på fyra källor per underrättelseofficer) skulle vara 72 stycken svenska medborgare som agenter. Troligtvis ligger siffran någonstans där emellan, då SÄPO bedömer att det totala antalet svenska medborgare som kan misstänkas utöva brott eller planera att utöva brott mot rikets säkerhet är flera hundra.18

Ovanstående siffror gör att det får anses vara väldigt anmärkningsvärtatt denna problematik inte berörs i någon större omfattning, i den svenska säkerhetsdebatten. Framförallt då skadan dessa agenter kan orsaka nationen Sverige kan vara omfattande, baserat på t.ex. de skador Stig Wennerström och Stig Bergling orsakade.19Således bör den samlade problematiken med utländska underrättelseofficerare på svenskt territorium och svenska medborgare som agenter diskuteras och inte ensidigt endera av dem. Framförallt för att höja medvetande graden kring hotbilden som råder kring det, för den får anses vara högst verklig och spionaget skadar nationen Sverige dagligen.

Have a good one! // Jägarchefen

Källförteckning

British Broadcasting Corporation 1(Engelska)
Dagens Nyheter 1(Svenska)
Försvarsmakten 1, 2, 3(Svenska)
Regeringskansliet 1, 2(Svenska)
Reuters 1, 2, 3, 4(Engelska)
Säkerhetspolisen 1, 2, 3(Svenska)
Svenska Dagbladet 1(Svenska)
The New York Times 1(Engelska)
The Telegraph 1(Engelska)
Utrikesdepartementet 1(Engelska)

Slutnoter

1Reuters. Murphy, Francois. Austrian colonel spied for Russia for decades, Vienna says. 2018. https://www.reuters.com/article/us-austria-russia-spy/austrian-colonel-spied-for-russia-for-decades-vienna-says-idUSKCN1NE0SH(Hämtad 2018-11-24)
Dagens Nyheter. Solander, Ivan. Överste i Österrike tros ha spionerat för Ryssland. 2018. https://www.dn.se/nyheter/varlden/overste-i-osterrike-tros-ha-spionerat-for-ryssland/(Hämtad 2018-11-24)
Reuters. Murphy, Francois. Austrian court orders release of suspected Russian spy pending trial. https://www.reuters.com/article/us-austria-russia-spy/austrian-court-orders-release-of-suspected-russian-spy-pending-trial-idUSKCN1NI1HB(Hämtad 2018-11-24)
2The Telegraph. Huggler, Justin. Nicholls, Dominic. 'British tip-off' led to arrest of retired Austrian colonel suspected of spying for Russia. 2018. https://www.telegraph.co.uk/news/2018/11/12/british-tip-off-led-arrest-retired-austrian-colonel-charges/(Hämtad 2018-11-24)
Murphy, Francois. Austrian court orders release of suspected Russian spy pending trial. https://www.reuters.com/article/us-austria-russia-spy/austrian-court-orders-release-of-suspected-russian-spy-pending-trial-idUSKCN1NI1HB(Hämtad 2018-11-24)
3Reuters. Murphy, Francois. Austrian court orders release of suspected Russian spy pending trial. https://www.reuters.com/article/us-austria-russia-spy/austrian-court-orders-release-of-suspected-russian-spy-pending-trial-idUSKCN1NI1HB(Hämtad 2018-11-24)
4Reuters. Murphy, Francois. Austria says it will not expel any Russians over spy case. 2018. https://www.reuters.com/article/us-austria-russia-spy/austria-says-it-will-not-expel-any-russians-over-spy-case-idUSKCN1NJ23G(Hämtad 2018-11-24)
5Reuters. Murphy, Francois. Brussels now bigger den of spies than Vienna: Austrian official. 2018. https://www.reuters.com/article/us-austria-spies/brussels-now-bigger-den-of-spies-than-vienna-austrian-official-idUSKBN1JO20E(Hämtad 2018-11-24)
British Broadcasting Corporation. Bell, Bethany. Vienna, nest of spies: Why Austria is still centre for espionage. 2018. https://www.bbc.co.uk/news/uk-46228163(Hämtad 2018-11-24)
6Försvarsmakten. Militärstrategisk doktrin. Stockholm: Försvarsmakten, 2016, s. 31-32.
7Säkerhetspolisen. Säkerhetspolisen 2011. Stockholm: Säkerhetspolisen, 2012, s. 21.
SOU 2012:95. Spioneri och annan olovlig underrättelseverksamhet. s. 73.
8Säkerhetspolisen. Säkerhetspolisen 2014. Stockholm: Säkerhetspolisen, 2015, s. 60.
9Säkerhetspolisen. Säkerhetspolisen 2015. Stockholm: Säkerhetspolisen, 2016, s. 62.
10Ministry for Foreign Affairs. Stockholm Diplomatic List. 2018. https://www.government.se/government-of-sweden/ministry-for-foreign-affairs/diplomatic-portal/the-stockholm-diplomatic-list/(Hämtad 2018-11-24)
11Försvarsmakten. Årsöversikt 2017: Militära underrättelse- och säkerhetstjänsten. Stockholm: Försvarsmakten, 2018, s. 24.
12The New York Times. Barry, Ellen. ‘Illegals’ Spy Ring Famed in Lore of Russian Spying. 2010. https://www.nytimes.com/2010/06/30/world/europe/30sleepers.html(Hämtad 2018-11-24)
13SOU 2002:93. Övervakningen av "SKP-komplexet". s. 174.
14SOU 2012:95. Spioneri och annan olovlig underrättelseverksamhet. s. 65-66.
15Ibid. s. 73.
16Svenska Dagbladet. Holmström, Mikael. Så jagar Säpo spioner i Sverige. 2012. https://www.svd.se/sa-jagar-sapo-spioner-i-sverige(Hämtad 2018-11-24)
17Ibid.
18SOU 2012:95. Spioneri och annan olovlig underrättelseverksamhet. s. 73.
19Försvarsmakten. Olsén, Christer. Blågula spioner: Sju svenska landsförrädare under efterkrigstiden. 2017. https://www.forsvarsmakten.se/sv/information-och-fakta/var-historia/artiklar/blagula-spioner/(Hämtad 2018-11-24)

Maktmänniskor

av Christian Braw

På ett hus i Tartu finns en plakett, som talar om att här bodde general Dudajev. Namnet låter ryskt. Varför denna plakett här, i Tartu, i Estland? General Dudajev var chef för den sovjetiska flygbas utanför Tartu, där det bombflyg var baserat, som bl a skulle angripa Sverige. Men general Dudajev var ingalunda ryss, han var tjetjen. Efter Sovjetunionens fall lämnade han flygvapnet och blev president i Tetjenien, som då lydde under Ryssland. Han utropade Tetjeniens självständighet 1991 samtidigt som Estland gjorde sig fritt. Sedan ledde Dudajev en framgångsrik kamp mot ryssarna. Han dödades 1994 vid en rysk missilattack. Nu styrs landet av en brutal quislingregim, stödd på ryska bajonetter.

Kampen om Tetjenien och norra Kaukasus har pågått sedan slutet av 1700-talet. Leo Tolstoj deltog i den som ung rysk officer. På sin ålderdom skildrade han denna kamp i sin roman Hadsji Murat – hjälten från Kaukasus. Hadsji Murat var en av de främsta tjetjenska motståndsledarna men kom i konflikt med Sjamil, imam och överhuvud för tjetjenerna. För att rädda sitt liv flydde Hadsji Murat till ryssarna, men Sjamil lyckades gripa hans familj. I ett misslyckat försök att befria familjen blev Hadsji Murat av misstag dödad av ryssarna.

Romanens starkaste partier är skildringen av de två krigsherrarna, tsar Nikaolaj I och imam Sjamil. De är båda fullt utvecklade maktmänniskor. Tolstojs skildring av dem kan ge hjälp att känna igen maktmänniskan i alla sammanhang.

Sjamil är helt sluten i sig själv. När han vandrar genom sina beundrande anhängarskaror ser han ingen. Till hans egocentricitet bidrar att han kan förvandla verkligheten till sin egen fördel, i sitt eget och andras medvetande. Här förverkligar Marion Gräfin Dönhoffs ord: ”Historien styrs inte av fakta utan av människors föreställningar om fakta.” Ett nederlag i kampen mot ryssarna blir i hans föreställning en seger. Och anhängarna tror honom. Sjamil är helt renons på empati. Hadsji Murats son är hans fånge, och till skillnad från sin far beundrar han Sjamil. Men Sjamil låter sig inte påverkas. Han är beredd att utan vidare döda honom. Som ett särskilt nådebevis kan han tänka sig att endast sticka ut hans ögon.

Tsar Nikolaj är lika inlåst i sig själv. Han är fullständigt övertygad om att han och endast han är den som räddar Ryssland och hela Europa. Han ser sig själv som oumbärlig. Han omger sig uteslutande med ja-sägare, som han hunsar med sin lynnighet. Han vet mycket väl att en del av dem är odugliga, men han anser sig inte kunna undvara dem. Hans blick är utan liv, hans kroppsspråk är massivt och hotfullt. Han är utan all empati. Hans strategi i Kaukasus var densamma som Sovjets: Etappvis angrepp med total överlägsenhet på bred front och förödelse av erövrad terräng. Den strategin gav Estland 1944 en kort respit att utropa den regering, där bl a Arnold Susi ingick. Jaan Kross har skildrat det i romanen Paigallend (1998; sv övers På stället flyg). Arnold Susi mötte i fångenskapen senare Solsjenitsyn och gav honom en bild av vad frihet och demokrati är. I Kaukasus gav den ryska krigföringen endast ytterligare näring åt ett intensivt hat mot allt ryskt.

Utan förbarmande skriver Nikolaj på en dödsdom mot en student, som förgått sig mot en lärare. Fullständigt oberörd ger han order om ödeläggelsen av Kaukasus. Som en tom rutin ber han föreskrivna böner och deltar i gudstjänster, där han förväntas vara på plats, och samtidigt ser han sig fri att ha flera älskarinnor, givetvis utan att älska dem. Allt verkligt liv vissnar i hans närhet. Historikern Mikhail Pogodin har om hans tid sagt: ”Tyst som en kyrkogård, ruttnande och stinkande, både fysiskt och moraliskt.”

Tolstojs bild av två maktmänniskor ger ett sökinstrument för att känna igen dem också idag, i alla sammanhang. Varför skrev han romanen? Han berättar själv att han i ett dike såg en tistel, bruten men vid liv.

 
Författaren är präst i svenska kyrkan.

Sjöfartsverket: Planerat underhåll, var god dröj…

Foto: Sjöfartsverket / John Jonsson

Turerna runt Sjöfartsverkets helikopterverksamhet fortsätter. Frågan handlar i huvudsak om tillgängligheten på sjöräddningshelikoptrar. Sjöfartsverket har i dag ansvaret för både de civila och militära sjö- och flygräddningen vilket ställer krav på avtalad tillgänglighet såväl som allmänhetens förväntningar.

Den 10/11 skrev jag en krönika på BLT ledarsida på grund av att Sjöfartsverket inte har kunna hålla de fem baser enligt avtalet öppna. Detta på grund av planerat underhåll på helikoptrarna. Läs krönikan här.

I tisdagens tidning bemöter Sjöfartsverket min kritik. Läs svaret här samt min slutreplik i direkt anslutning till svaret.


Med anledning av begränsningar av antalet tecken i en slutreplik så finns det all anledning att utveckla det hela ytterligare för att ge lite perspektiv på det hela.

Jag noterar att Sjöfartsverket har fått en ny kommunikationsdirektör och att frågan har lyfts till denna nivå. Men jag är inte säker på att svaren blir bättre för det. Jag kan inte tolka Sjöfartsverkets svar på annat sätt än att det hela landar i skönmålning av en verksamhet som faktiskt inte fullt ut fungerar som förväntat. När jag tidigare har skrivit om detta fenomen så har Mattias Hyllert, chef för sjö-och flygräddningen svarat. Det har han gjort väldigt bra. Framför allt har han inte skönmålat situationen. Han har tvärt om bekräftat den tidigare problematiken med bemanningen och klart och tydligt uttalat att man från Sjöfartsverkets sida inte heller är nöjda och att man vidtar åtgärder för att lösa problemet. Nu förefaller man i stället vara nöjda med hur man löser uppdraget - baserat på statistik.

Oavsett om det handlar om Sjöfartsverket eller andra myndigheter så är det nästan alltid bättre att chefer i verksamheten får vara talespersoner. När anställda kommunikatörer, som saknar den djupa kunskapen om verksamheten och förståelse för komplexa frågor blir talespersoner istället för verksamhetscheferna, ja då blir det sällan bra.

Sjöfartsverket bortser dessutom till synes helt från det avtal man har tecknat med Försvarsmakten om att upprätthålla flygräddning för den militära flygverksamheten och som Försvarsmakten betalarde för några år sedan 57 miljoner årligen för tjänsten. Hur stor summan är idag är oklart. Men när det till och med framkommer i regeringens budgetproposition att flygtiden i Försvarsmakten har nedgått bl.a. på grund av att Sjöfartsverket inte kan upprätthålla avtalad beredskap så måste man ta detta på allvar.

Angående flytten av basen från Ronneby till Kristianstad. För Försvarsmaktens del så ligger de huvudsakliga övnings- och operationsområdena runt Gotland och i sydost. Dessutom är en stor del av sjöfarten koncentrerad dit. Flytten av helikoptern till Kristianstad innebär alltså inte "några minuter" utan ytterligare minst 15 minuters flygtid. Vintertid i nära nollgradigt vatten är 15 minuter lång tid.

Men det viktiga i sammanhanget är Sjöfartsverkets (kommunikationsavdelningens) uppenbara oförståelse för vad det innebär när en bas är stängd. Påståendet att "det viktiga är att baserna kan täcka upp för varandra" stämmer inte, vilket jag här nedan avser påvisa igen. Jag har tidigare skrivit om fenomenet här.


Täckning när en bas är stängd

Sanningen är tyvärr tvärt om jämfört med vad Sjöfartsverket anför. Om en bas är stängd så blir det direkt ett hål i täckningen som inte på ett tillfredsställande sätt kan täckas upp av de närliggande baserna, vilket innebär att tidskraven inte kan hållas. Ånyo tål det att påpekas att under väldigt många dygn på ett år, i synnerhet under den kalla årstiden, så är sjöräddning från andra enheter än helikopter inte möjligt. Detta faktum är något som försöker trollas bort i debatten med jämna mellanrum!

Nedanstående bilder har respektive bas utmärkt med tillhörande täckningscirkel.

I beräkningarna startar helikoptern 15 minuter efter larm, vilket är lågt räknat. Sjöfartsverket har (märkligt nog) inget tidskrav när de ska vara i luften efter start. Man säger att..

I samband med ett normaluppdrag ska helikopterbesättningen senast 15 minuter efter larm vara ombytt och klar för tjänstgöring och helikoptern ska vara utdragen ur hangaren och klar att lyfta. Tiden från att larmet kommer in till att helikoptern kan lyfta påverkas av vilket planeringsbehov som finns kopplat till insatsen. Väder, avstånd och typ av räddningsinsats är exempel på faktorer som påverkar planeringen.

Det vill säga, det är sannolikt (vilket även har visat sig vid flera skarpa uppdrag) att det tar betydligt längre än 15 minuter innan man är i luften. Men för enkelhetens skulle beräknar vi på att start sker efter 15 minuter.

Flyghastighet beräknas på 145 knop. Vid exempelvis motvind kan farten nedgå kraftfullt, precis som den i medvind kan öka. Således återstår flygtid under 45 minuter innan en nödställd ska vara lokaliserad på svenskt vatten (det mörkblå området i kartan).

Nedanstående är exempel på hur det skulle kunna se ut. I vissa fall, med motvind och längre planeringstid kommer man inte ens så långt som cirklarna visar inom en timme.


I det första exemplet är basen på VISBY stängd.

Som man tydligt kan se så hinner inte ens en helikopter fram till en stor del av den svenska ostkusten, stora delar av Gotska sjön eller till området runt Gotland inom en timme. Området öster om Gotland är extra kritiskt då fartygstrafiken är tät, vädret är ofta svårare där än närmare fastlandet, och det är långt till andra resurser.


Täckning från KRISTIANSTAD och NORRTÄLJE när basen på VISBY är stängd.

I det andra exemplet är basen i Kristianstad stängd.

Här blir det än tydligare. Här täcker man inte alls in sydkusten från Helsingborg till Ölands södra udde inom en timme. I de västra delarna kan man möjligen förlita sig på danska helikoptrar, men i sydost blir det riktigt kritiskt då det skulle ta mycket lång tid för en helikopter att nå fram.

Täckning från GÖTEBORG och VISBY när basen i KRISTIANSTAD stängd


I det tredje exemplet är basen i Norrtälje stängd.

I det här fallet skapas ett hål i täckningen från Stockholm ända upp till Sundsvall när basen i Norrtälje stänger ner.

Täckning från UMEÅ och VISBY när basen i NORRTÄLJE är stängd

I det tredje exemplet påvisar täckning från basen i Umeå.

Tittar man på den här bilden är det lätt att förstå varför basen i UMEÅ hålls öppen in i det längsta. Bilden nedan symboliserar täckningen när basen är öppen. Efter en timme har man inte ens nått LULEÅ i detta exempel. Då kan man fundera på hur den avtalade flygräddningen ser ut för flygning från F 21 i Luleå. Flyger man i övningsområden norr om Luleå så tar det således betydligt längre tid än en timme innan (en svensk) räddningshelikopter kan vara på plats.

Basen i UMEÅ öppen. Cirkeln visar hur långt helikoptern når efter en timme.

Slutsatser

Sjöfartsverkets påstående om att baserna kan täcka upp för varandra stämmer således inte. För att kunna hålla tidskravet 60 minuter för lokalisering av nödställd på svenskt vatten så krävs det således att samtliga baser är öppna. I fallet UMEÅ är det inte ens möjligt från första början.

Man kan givetvis nöjt luta sig tillbaka och titta på statistik, och konstatera att man historiskt har klarat sig bra. Man kan även hoppas på bra väder så att SSRS och andra kan komma ut med sin båtar, eller att andra fartyg till sjöss kan bistå.

Men i den här branschen anser jag att det inte duger att leva på hotet och enbart stirra sig blind på statistik. Det finns en verklighet utanför Sjöfartsverkets huvudkontor som dikterar helt andra förutsättningar.

Som jag har skrivit tidigare. Löser man inte ut uppdraget på ett tillfredsställande sätt så måste man gå tillbaka till uppdragsgivaren och meddela detta. Det handlar ytterst om människoliv.



Krigsavhållande tröskelförmåga – Det är allvar och det är bråttom. Del 2

av Nils Andrén

Del 2 [1]

Det svenska försvaret har en central stabiliserande roll vid en uppväxande allvarlig stormaktskris. Den rollen bygger ytterst på en trovärdig svensk förmåga till effektivt väpnat försvar mot en modern stormakt.

Dagens svenska försvarsstruktur har inte utformats mot denna uppgift. Den är för svag och saknar viktiga förmågor. Svåra vägval brådskar i försvarspolitiken. En seriös och öppen diskussion är nödvändig.

Ett antal ingångsvärden kan ges redan nu:

Det svenska samhällets sårbarhet har ett direkt samband med Sveriges avhållande förmåga. Brister i grundläggande motståndskraft i samhället underminerar trovärdigheten i försvaret. Samhällsutvecklingen ställer krav på kraftigt ökade satsningar på skydd av funktioner som är avgörande för befolkningens säkerhet och överlevnad. Robustheten måste i linje med försvarsberedningens analys snabbt höjas så att inte förhållandevis begränsade initiala bekämpningsinsatser mot vitala samhällsfunktioner som elsystem och kommunikationsnät kan hota befolkningens och samhällets överlevnad.

Det nordiska området utgör ett sammanhängande strategiskt område. Sveriges avhållande förmåga behöver ses i ett brett perspektiv. Den helt avgörande dimensionen är ytterst risken för att USA och hela Nato dras in (extended deterrence). Sveriges förmåga behöver koordineras med våra grannländers, så att den samlade strukturens avhållande förmåga blir så stor som möjligt.

Den samlade regionala avhållande tröskeln kan avsevärt höjas om Sveriges och grannstaternas mest kvalificerade stridskrafter kan baseras och utnyttjas flexibelt från hela det nordiska området. Dessa stridskrafter får därigenom såväl bättre skyddsmöjligheter som större insatsmöjligheter. Genom ett sådant utnyttjande ökar svårigheterna för en angripare att initialt avgränsa ett angrepp.

Sverige behöver en egen förmåga att upprätthålla övervakning och ingripandemöjligheter över svenskt territorium under en allvarlig kris. En sådan kris kan bli lång. Jämsides med detta behöver hög beredskap kunna upprätthållas för att möta angreppshot om krisen snabbt trappas upp. Ett krisskede ställer därmed stora krav på uthållighet och kostnadseffektivitet hos de system som utnyttjas. Det är nödvändigt att verksamheten kan genomföras utan att slita ner förmågan att möta en snabb upptrappning,

Sverige har ett eget ansvar för att själv kunna verka avhållande mot begränsade aggressionshandlingar. Behovet innefattar egen förmåga att hantera situationer dels när omvärlden tvekar att ingripa, dels när egen handlingsfrihet eftersträvas i syfte att att undvika tidig upptrappning. Sveriges förmåga behöver byggas underifrån utan luckor och innehålla medel för att på ett anpassat sätt kunna ”stämma i bäcken” så tidigt som möjligt om landet skulle utsättas för aggression.

Ambitionen bör vara att förmågan med betryggande marginal ska nå upp till en sådan nivå, att ett för angriparen oacceptabelt stormaktsingripande kan framstå som sannolikt. Rysslands förmåga att utnyttja förtäckta aggressionsformer i form av gråzonsagerande med bland annat cyberoperationer, sabotage och vilseledning har ökat snabbt. Det gör att behoven av svensk förmåga att på olika plan motverka begränsad aggression i olika former ökar.

Sveriges förmåga att direkt hejda ett stort stormaktsangrepp (deterrence by denial) kommer även efter en kraftig svensk förstärkning att ha snäva gränser. Ett absolut krav är dock att Sverige besitter initial förmåga att direkt kunna möta varje öppen aggression med väpnat motstånd som klargör att Sverige utsatts för ett väpnat angrepp. Det är en viktig förutsättning för att försvarets förmågor därefter med odiskutabel legitimitet ska kunna sättas in mot en angripare.

Sverige behöver en robust förmåga som även om Sverige utsatts för en omfattande initial bekämpning kan hota en angripares strategiskt viktiga resurser på stor bredd i tid och rum (deterrence by punishment). Det inkluderar även på större avstånd utanför svenskt territorium. En sådan robust svensk ”andraslagsförmåga” behöver innehålla underrättelse-, lednings- och verkanssystem som från skyddade/dolda grupperingar under lång tid kan hota och verka mot en angripares känsliga punkter.

Sverige behöver ett robust luftförsvar som även efter en intensiv bekämpning med fjärrstridskrafter, d v s flyg och långräckviddiga precisionsvapen, uthålligt kan begränsa en angripares handlingsfrihet över viktiga delar av svenskt territorium. Viktiga områden är bland annat de områden där svensk ”andraslagsförmåga” behöver skyddas och områden till vilka Sverige, med eller utan Nato-medlemskap, vill ha möjlighet att ta emot stöd utifrån.

Storleken på dagens svenska försvarsmakt är så liten att den tillgängliga organisationen måste utnyttjas maximalt effektivt. Under överskådlig tid behöver kvalitet, personal och materiel, sättas i fokus för utvecklingen av försvaret. Förbandsutvecklingen behöver i alla avseenden inriktas mot personalsnåla lösningar som maximalt förmår utnyttja teknikens möjligheter.

Försvarets struktur är idag underkritisk, d v s är så liten att den inte långsiktigt kan vidmakthållas inom en rent nationell ram. Redan för femton år sedan drog Sveriges ÖB Håkan Syrén och Norges Försvarschef Sverre Diesen slutsatsen att den tid var förbi då små stater som Sverige och Norge inom rimlig ekonomi kunde upprätthålla moderna och allsidiga försvarsmaktsstrukturer. Ett nära samarbete mellan de nordiska länderna vad gäller förbandsproduktionen sågs då som en nödvändig del i den fortsatta försvarsutvecklingen. Det gäller i än högre grad idag.

Avvägningen mellan kort och lång sikt kommer med hänsyn till personalknappheten att förbli besvärlig under lång tid. De tillgängliga resurserna måste hårt prioriteras till de avgörande tröskelförmågorna. Nysatsningar på personalkrävande förband som tär på möjligheterna att bemanna kritiska tröskelförmågor bör undvikas.

Sammanfattningsvis behöver Sverige en robust och väl integrerad struktur för att uthålligt försvåra utnyttjande av svenskt territorium (i modern terminologi Anti-Access/Area-Denial ellerA2/AD). Den bör vara väl integrerad med våra grannländers. Den förutsätter omfattande förstärkningar av luftförsvar, långräckviddiga verkanssystem och strukturell robusthet. Förnyelsebehoven kräver resurser i nivå med de som gällde under det kalla kriget d v s minst en fördubbling av nuvarande historiskt låga nivå.

Genom den långtgående avvecklingen av det militära och civila försvaret, genomförd i politisk enighet, har flera hundra miljarder frigjorts för andra samhällsområden under de senaste tjugo åren. Med målet att undanröja för Sverige och för regionen farligt destabiliserande svagheter behövs nu samma politiska enighet för att så snabbt som det bara går återlägga resurser till såväl civil som militär försvarsförnyelse. Sveriges ekonomi växer med flera procent varje år. Det måste vara möjligt att ”reservera” en del av ett års tillväxt till att stärka landets säkerhet.

Det är allvar och det är bråttom!

 
Författaren är f d ämnesråd och ledamot av KKrVA.

https://www.svd.se/om/sakerhetsradet

 


Noter
[1] Inlägget har tidigare publicerats i SVD/Säkerhetsrådet 25/10 2018

Därför behöver vi en krigsavhållande tröskelförmåga. Del 1

av Krister Andrén

Del 1 [1]

Det har snart gått ett år sedan försvarsberedningen presenterade sin rapport Motståndskraft. Huvudbudskapet var glasklart: Sverige behöver ett robust och starkt totalt försvar – snarast!

Det borde valåret 2018 ha ruskat om politiken. Så skedde inte. Retoriken har visserligen ändrats till en entydig prioritering av nationellt försvar, men reellt ligger den anorektiska insatsstruktur som bestämdes för femton år sedan fortfarande fast. Försvarsanslaget ligger på rekordlåga en procent av BNP, långt under både Norges och Finlands. Detta är ohållbart.

Vad är det då som behövs, och varför?

Det nordiska området utgör idag en strategiskt sammanhängande gränszon mot Ryssland. Rysslands nukleära andraslagsförmåga har sin huvudbas på Kolahalvön som gränsar direkt till Finland och Norge. Dess skyddsintressen spänner över en stor zon i norr. Ryssland har en 170 mil lång landgräns mot Finland, Estland och Lettland. Sveriges militära svaghet ökar regionens sårbarhet och skulle i en kris öka Natos behov av tidiga förstärkningar till regionen. Samtidigt har Ryssland motiv att tidigt i en uppväxande kris förekomma en befarad Nato-förstärkning. Det kan till exempel gälla Gotland eller delar av norra Sverige. Det går knappast att överskatta styrkan i de stormaktsintressen som då skulle beröras. Småstaternas egna intressen skulle väga lätt.

Det svenska försvarets förmåga har alltså en mycket omedelbar innebörd för den regionala stabiliteten i en kris.

Efter att under nästan tjugo år ha varit glömt har begreppet ”krigsavhållande tröskelförmåga” mot denna bakgrund åter blivit ett ledord i den svenska debatten. Vad det konkret innebär har dock hittills mera sällan berörts.

Formuleringen, att försvarets skall verka ”krigsavhållande” går tillbaka till debatten om svenska kärnvapen på 1960-talet. Den angav en begränsad, men relevant ambition för ett svenskt konventionellt försvar. Småstaten Sverige skulle aldrig på egen hand kunna stå emot ett storanfall från en stormakt med kärnvapen. Svensk planering utgick explicit från att Sverige på samma sätt som övriga Västeuropa skyddades av USA:s kärnvapenparaply.  Eftersom huvuddelen av Warszawapaktens styrkor bedömdes vara uppbundna mot Nato på kontinenten, så var det hot Sverige självt behövde kunna hantera bara en bråkdel av totalen. Det ansågs då som fullt möjligt för Sverige att ha ett försvar som skulle göra ett sådant angrepp oacceptabelt kostsamt. Ett svenskt konventionellt försvar mot mer begränsad stormaktsaggression sågs som ett möjligt och väsentligt bidrag, både till Sveriges säkerhet och till stabiliteten i Europa.

Förutsättningarna är idag mycket annorlunda, men slutsatsen att försvarets främsta uppgift är att verka avhållande mot olika former av begränsad stormaktsaggression är fortsatt relevant. Idag handlar det främst om begränsningar vad gäller karaktären av ett ryskt angrepp som uppfattas kunna vara möjligt, utan att riskera att Nato engageras på allvar.

Vad som ytterst skulle vara krigsavhållande avgörs inte av Sverige, utan av en rysk angripare i en okänd framtida situation. Ryssland behöver alltså kunna övertygas om att ett angrepp i Skandinavien skulle medföra en oacceptabel risk för ett stormaktskrig. Detta är inte en problematik som är unik för länder utanför Nato, utan den gäller även våra Nato-anslutna grannländer. De dimensionerande hoten för Natos utsatta småstater är situationer där Nato av någon anledning är politiskt eller militärt försvagat. En ofta refererad norsk formulering är till exempel att Norges nationella förmåga behöver vara så stark att Ryssland inte kan uppfatta att det finns någon glipa mellan de hot som kan hanteras av Norge ensamt, och hot som skulle utlösa en samlad Nato-reaktion.

En småstats krigsavhållande tröskel består av fler olika samverkande delar. Grunden är en uthållig förmåga att direkt hejda själva angreppet (deterrence by denial). Den militärtekniska utvecklingen har, i kombination med den fortgående minskningen av småstaternas försvarsmakter och den ökande inneboende samhällssårbarheten, skapat förutsättningar för rysk kraftsamling som helt enkelt kör över ett småstatsförsvar. En småstats direkt hejdande förmåga har därför idag ofrånkomligen mycket snävare gränser än förr. Stormaktsaggression behöver därmed kunna motverkas även på andra sätt än de traditionella.

För att idag kunna ge en kraftsamlande stormaktsangripare verkligt kännbara uppoffringar behövs förmåga att verka mot ett bredare spektrum av känsliga mål (deterrence by punishment). Den tekniska utvecklingen gynnar i det avseendet även småstatens handlingsmöjligheter. Långräckviddiga och effektiva precisionsvapen mot olika typer av mål kan idag ge även en småstat offensiva möjligheter, som påtagligt kan höja både priset och riskerna för en angripare. Småstatens kvalificerade offensiva förmåga gör det nödvändigt för angriparen att vidta skyddsåtgärder som ökar kraven på angreppets omfattning. Förmågan ger också svårkalkylerade förlustrisker och signalerar svårhanterade risker för utvidgning av konflikten. Sist men inte minst så ger den också försvararen möjligheter att snabbt reagera militärt mot angrepp på det egna territoriet, oavsett var detta inträffar.

Den allra viktigaste delen av avhållandetröskeln är den tröskel som den presumtive angriparens huvudmotståndare står för (extended deterrence). För småstaten är det därför vitalt att besitta egen förmåga att aktivt bidra till att Nato som helhet tidigt engageras aktivt och effektivt. Småstatens förmåga att själv hota ett brett spektrum av för angriparen känsliga och högvärdiga mål är i det sammanhanget centralt. Detta är ett strategiskt motiv såväl för Norges anskaffning av smygplanet JSF som för Finlands anskaffning av avancerade kryssningsrobotar.

Under det kalla kriget gav det starka svenska försvaret avgörande bidrag till stabiliteten i norra Europa. Genom att Sverige täckte Norges långa rygg mot öster så kunde landets fredstida stormaktsnärvaro begränsas till förhandslagring av materiel. I övrigt vågade man i Norge lita på att i ett sent krisskede snabbt kunna ta emot förstärkningar. Den politiken har man i det nya läget – utan svensk ryggtäckning – behövt överge. Nu finns amerikanska marinkårsförband stationerade i Norge.

Motiven är givetvis fler än ett svagt svenskt skydd. Men det är ytterligare ett påtagligt tecken på att Sverige har anledning att noga analysera hur det svenska försvarets styrka faktiskt påverkar krisstabiliteten i vår del av världen och vår egen säkerhet.

 
I en följande artikel kommer kraven på det svenska försvarets tröskelförmåga att närmare konkretiseras.

 
Författaren är f d ämnesråd och ledamot av KKrVA.

https://www.svd.se/om/sakerhetsradet

 


Noter
[1] Inlägget har tidigare publicerats i SVD/Säkerhetsrådet 24/10 2018.

Visst behövs infanteri

av Ulf Henricsson
Klicka här för bildspel

Den här bloggdialogen började med ett inlägg av Jacob Fritzon som jag uppfattade förordade organisering av förband typ norrlandsskytte med bandvagn 206

Visst behövs infanteriet, på den punkten är jag överens med Häggblom och Fritzon. En av de mest framsynta arméorganisationer som skapats är Pansarbrigad 63 som fortfarande är modellen för våra mekaniserade förband. Stommen i dem är två pansarskyttekompanier och två stridsvagnskompanier. Pansarskytte är ju inget annat än splitterskyddat, fordonsburet infanteri. En organisation som tyskarna avundades oss och gärna ville ha själva men inte ansåg sig ha råd med. Skaparna av den organisationen förstod uppenbarligen behovet av infanteri.

Jag tolkar nu Häggblom och Fritzon som att vi likaså är överens om att infanteriet bör ha tillgång till splitterskyddade fordon med hög terrängrörlighet samt att vi behöver avsevärt fler förband.

Här skiljer sig förhållandena i Finland och Sverige åt. Finland kan kanske fortfarande kosta på sig ”lyxen” att utgångsgruppera infanteriförband i hotade riktningar och ge dem tid till förberedelser eftersom man har en större förbandsmassa. Jag kan inte se att Sverige har de resurserna för närvarande. Med det fåtal förband vi har måste de vara rörliga och snabbt kunna verka i nya riktningar. Varken Häggblom eller Fritzon har förklarat hur infanteriförband snabbt (timmar) kan gör sig beredda att möta en mekaniserad motståndare i icke förberedda ställningar. Vi får inte glömma bort att stridsplanerna under det kalla kriget byggde på förberedda och utbyggda stridsställningar där motståndaren skulle hejdas och bli gripbar för anfallsförbanden. När jag gick på krigsskolan fick vi lära oss att det tog omkring en vecka att förbereda sig för försvarsstrid. Det skulle rekognoseras, grävas, skottfältröjas, mineras och övas. Då pratar vi om otjälad och snöfri mark. Låt oss anta att vi idag kan finna listiga metoder att snabba på detta och då kan halvera tiden, så är det fortfarande för lång tid.

Häggblom motsäger sig själv när han hävdar att infanteristen genom sin litenhet och ”diskreta” uppträdande får skydd. I värmesiktena och drönarnas tid är det nog inte så. En tidigare svensk arméchef blev mycket bekymrad när han upptäckte att den väl maskerade robotgruppen i skogen syntes tydligt på tre kilometers avstånd i stridsvagnens värmesikte.

Infanteriets eldkraft är på papperet ganska ok, men jag har fortfarande inte fått något exempel på hur vi löser problemet avseende brist på fria skottfält och därmed risk för banbrisad . När man står på en ”fältherrehöjd och blicka ut över terrängen kan allt se bra ut (bild 1) – om ens vapen har tillräckligt lång räckvidd. Men om de inte har det måste man ned till den terräng där vapnen når (bild 2 & 3) – och då är det inte så lätt längre. Åtminstone på den svenska sidan om vår gräns ger en seriös terrängstudie ett nedslående resultat avseende detta. Medan infanteristen måste ha fri sikt till målet för att få verkan med pansarvärnsvapnen kan stridsfordonen ösa in kulspruteeld bland träden och få god verkan utan att se sin motståndare (bild 4). Och då är frågan hur den snabbt framryckande infanteristen ordnar sitt skydd?

Tanken att öka antalet oskyddade soldater för att bli mindre känslig för förluster istället för att ge dem ett gott skydd är inget jag skulle vilja förklara för mina soldater. Men jag tycker dock Häggblom bitvis argumenterar väl för mekaniserade förband.

Visst är strid i ödemark en logistisk utmaning men dagens stridsfordon har en god uthållighet vad avser ammunition och bränsle. En större logistisk utmaning är nog förplägnad, vatten (vintertid) och framförallt sjukvård, och dessa funktioner är minst lika svåra att tillgodose för infanteriförband (fler soldater och fler skadade p g a sämre skydd).

Lämna våra övningsfält där decenniers övningsverksamhet har skapat en tillrätta lagd miljö för de system vi har. Lämna också bilen och leta till fots efter godtagbara stridsställningar för pansarvärnssystemet. Lycka till!

 
Författaren är överste 1 gr och ledamot av KKrVA.

Den kontinuerliga vågen

Reflektion

Gråzonsproblematik är något som ofta berörs i den svenska säkerhetsdebatten. Någon egentlig definition på begreppet "gråzon" förefaller inte finnas i dagsläget. Begreppet har stundtals "buntats" ihop med hybridhot, hybridkrigföring och s.k. icke-linjär krigföring. Enligt totalförsvarets forskningsinstitut (FOI) kan gråzonen, "ses som ett tillstånd eller ett skede som syftar till att vinna något utan eskalering och/eller att skapa fördelar inför en eventuellt eskalerad situation, dvs. krigsförberedelser". FOI skriver även att "hybridkrigföring är därmed något som kan förknippas med såväl gråzonen som kriget".1

I den slutliga redovisningen av perspektivstudie 2016-18 från Försvarsmakten, skrivs bl.a. följande om gråzonsproblematiken. "En motståndare väntas under lång tid och med stort tålamod använda ett brett spektrum av påverkansmedel med element av icke-linjär krigföring. Syftet är att försämra svensk situationsförståelse och möjligheter till strategisk kommunikation, att utmatta och kraftsplittra resurser samt att minska allmänhetens förtroende för myndigheter och medier, liksom tilliten medborgarna emellan".2

Utifrån dessa förklaringar kan en slutsats vara att ett agerande i den s.k. "gråzonen" inte kommer vara ett hastigt agerande, mellan fred och krig, utan snarare ett utdraget sådant. Där ett av syftena kan vara att sänka motståndskraften och därmed göra den utsatte gripbar. Det skulle kunna liknas med ett virus som gradvis försvagar immunförsvaret hos en människa, när immunförsvaret väl sänkts till en tillräcklig grad blir människan gripbar för ett annat virus, som ej behöver vara särskilt kraftfullt men ändå inkapaciterar människan.

En annan liknelse skulle även kunna genomföras med den sovjetiske militärteoretikern G.S. Issersons tankar kring djupstrid. Där han bl.a. menar att djupstriden kan liknas med en kontinuerlig våg som slår emot en kustlinje och vidare inåt land.3 I fallet med gråzonsproblematik skulle det kunna ses som att vågorna kontinuerligt slår mot barriärer, de viktiga delarna av ett samhälle, över hela ytan som gradvis urholkas och slutligen kan barriärerna rämnas. Detta skulle således kunna ske vid en vald tidpunkt, då väl barriärerna urholkats, utifrån Försvarsmaktens och FOI beskrivning av den s.k. "gråzonen".

I detta sammanhang är det intressant att notera en artikel, avseende underrättelsetjänstens roll att förhindra överraskning, i den ryska dagstidningen Nezavisimaja gazeta.4Artikeln publicerades samma dag, 02NOV2018, som uppmärksammandet av den moderna ryska militära underrättelsetjänstens 100 års jubileum.5 Vad som gör denna artikel intressant är att den i de inledande styckena berör hur s.k. "hybrid krigföring" kan uppnå6 vad som i svensk militär nomenklatur skulle benämnas som en s.k. "operativ chock". Det vill säga att i ett enda slag nå ett avgörande,7 eller minst ett tillfälligt övertag.

En viktig faktor att ha i beaktande i detta sammanhang är att, i den ryska militärteoretiska diskussionen finns inte begreppet "hybrid krigföring", på ryska "gibridnoj vojnje", definierat. Utan detta begrepp anses härröra till den västerländska krigföringen.8 Varvid själva artikeln i Nezavisimaja gazeta, får anses vara inriktad på hur Ryssland skall kunna försvara sig mot denna form av krigföring. Vad som dock inte framgår i artikeln är hur detta skulle gestalta sig, dock framkommer det att ett antal områden i en nation skulle kunna utgöra fokusområden för den s.k. "hybrid krigföringen". Dessa områden är bl.a. politiska, ekonomiska och kulturella.9

Utifrån de exemplifierade områdena får det anses vara svårt att skapa ett omedelbart övertag utan en gradvis förberedelse genomförts innan, oaktat vilken nation det än må vara som blir utsatt. Varvid den tidigare exemplifieringen avseende "gråzonen" med en våg som kontinuerligt slår mot barriärer, blir intressant. Det får även ses som troligt att en nation som skall tillämpa "gråzonen" som förberedelser inför en väpnad konflikt kan vara tvungen att avsätta stora resurser för det. Samhällsutvecklingen har dock gjort många nationer mer sårbara för påverkan, även med relativt enkla medel, varvid resursåtgången nödvändigtvis inte behöver vara stor.

Sammanfattningsvis, kan nyttjande av den s.k. "gråzonen" utgöra en del i för att uppnå s.k. "operativ chock". Där en motståndare aktivt över hela ytan och över tiden påverkar en nationens skyddsstrukturer samt fundament, med syftet att försvaga dessa. Denna urholkning syftar till att göra den utsatta nationen omedelbart påverkansbar om behovet skulle uppstå. Dessa åtgärder innebära inte att en väpnad konflikt uppstår, utan det kan ses som en förberedelse inför ett möjligt behov. Det får även ses som troligt att genomförandet av detta kräver en lång tidsrymd med särskilt avdelade resurser.

Have a good one! // Jägarchefen

Källförteckning

Försvarsmakten 1(Svenska)
Military Review 1(Engelska)
Nezavisimaja gazeta 1(Ryska)
Rysslands President 1(Engelska)
Totalförsvarets forskningsinstitut 1(Svenska)

Försvarsmakten. Militärstrategisk doktrin. Stockholm: Försvarsmakten, 2002.
Galeotti, Mark. Hybrid war or Gibridnaya Voina? : getting Russia's non-linear military challenge right. Prague: Mayak intelligence, 2016.
Isserson, Georgii Samoilovich. The evolution of operational art. Fort Leavenworth: Combat Studies Institute Press, 2013.

Slutnoter

1Jonsson, Daniel K. Typfall 5: Utdragen och eskalerande gråzonsproblematik. Stockholm: Totalförsvarets forskningsinstitut, 2018. s. 2-3.
2Försvarsmakten. Slutlig redovisning av perspektivstudien 2016-2018. Stockholm: Försvarsmakten, 2018. s. 31.
3Isserson, Georgii Samoilovich. The evolution of operational art. Fort Leavenworth: Combat Studies Institute Press, 2013, s. xx-xxi, 57.
4Независимая газета. Бартош, Александр. Роль разведки в предотвращении внезапности. 2018. http://nvo.ng.ru/realty/2018-11-02/9_1020_role.html(Hämtad 2018-11-11)
5President of Russia. Ceremonial event to mark centenary of GRU. 2018. http://en.special.kremlin.ru/events/president/transcripts/59032(Hämtad 2018-11-11)
6Независимая газета. Бартош, Александр. Роль разведки в предотвращении внезапности. 2018. http://nvo.ng.ru/realty/2018-11-02/9_1020_role.html(Hämtad 2018-11-11)
7Försvarsmakten. Militärstrategisk doktrin. Stockholm: Försvarsmakten, 2002, s. 81.
8Galeotti, Mark. Hybrid war or Gibridnaya Voina? : getting Russia's non-linear military challenge right. Prague: Mayak intelligence, 2016, s. 39.
Military Review. Thomas, Timothy. The Evolving Nature of Russia's Way of War. 2017. https://www.armyupress.army.mil/Journals/Military-Review/English-Edition-Archives/July-August-2017/Thomas-Russias-Way-of-War/(Hämtad 2018-11-11)
9Независимая газета. Бартош, Александр. Роль разведки в предотвращении внезапности. 2018. http://nvo.ng.ru/realty/2018-11-02/9_1020_role.html(Hämtad 2018-11-11)

Historien upprepar sig

Svenska stridsvagnar under framryckning i Norge under övningen Trident Juncture. Foto: Försvarsmakten


I början av veckan släpptes Ekonomistyrningsverkets rapport från granskningen av Försvarsmaktens investeringsplan. Det är nedslående, men inte oväntade besked. I grund och botten skulle man kunna säga att historien än en gång upprepar sig.

ESV kommer i sin rapport fram till att Försvarsmakten behöver ett anslagstillskott på 88 miljarder kr för att nå de mål som satts i budgetunderlagen fram till år 2025. Räknar man endast de anskaffningar och investeringar som redan är beslutade av Riksdagen saknas ändå 29 miljarder kr jämfört med den rådande försvarsbudgetens beslutade nivåer. Risken förefaller överhängande att även det inneliggande försvarsbeslutet därmed resulterar i ett rejält underskridande av uppsatta mål i försvarsförmågan. Detta trots en målsättning med brett politiskt stöd om att stärka Försvarsmaktens förmåga. Därför förtjänar det nu att påminna både om historien och att uppsatta mål redan reducerats.

Den innevarande svenska försvarsreformen påbörjades med inriktningsbeslutet 2009, i kölvattnet av Georgienkriget. Försvaret skulle förstärkas och åter kunna lösa nationella uppgifter. 2004 års insatsförsvar, innebärande att endast små delar av försvaret under begränsad tid skulle kunna lösa internationella insatser mot motståndare med låg teknologisk status, skulle reformeras för att nu kunna möta även väpnade angrepp mot Sverige. 2014 skulle en ny organisation ha intagits motsvarande dessa krav. Kruxet var bara att försvarsreformen i det av regeringen lagda förslaget skulle ske i den takt ekonomin medger.  Detta kom i praktiken att innebära att försvarsreformen knappt höll styrfart.

Samma år som den svenska försvarsreformen inleddes, inledde Ryssland sin försvarsreform, uppbackad av en mycket omfattande finansiering. Det taffliga genomförande som uppvisades av de ryska väpnade styrkorna i samband med Georgienkriget, var borta till annekteringen av Krim och det efterföljande kriget i Ukraina. Lärokurvan var också brant i interventionen i Syrien, som blev nästa försöksplats för det ryska försvaret. Parallellt med den tekniska och taktiska utvecklingen, ägde också en doktrinär utveckling rum. Denna kapitaliserade på såväl äldre sovjetisk militärteori, som modern teknologi och samtida militärteori. Resultatet är det allomfattande ryska s.k. hybridkriget, där kriget till stor del förs på andra arenor än de traditionellt militära, men med de militära medlen som hävstång. Framförallt förs nu kriget en gråzon som enligt folkrätten beskrivs som fred. Detta gör att demokratier får svårare att försvara sig mot angreppen. Ett försvar mot denna typ av krigföring kräver också komplettering av helt andra medel än de traditionellt militära, men eftersom angreppen sker med militära medel som hävstång, så kvarstår vikten av de militära medlen.

Kriget i Ukraina med konsekvensen att Sverige idag befinner sig i den primära friktionsytan mellan Väst och Ryssland, samt den fastkörda, kraftigt underfinansierade försvarsreformen från 2009, ledde fram till ett nytt försvarsbeslut 2015. Detta beslut togs i bred politisk enighet med det övergripande syftet att stärka det svenska försvaret i den allt osäkrare omvärlden. Finansieringen blev dock långt ifrån vad som krävdes för att ens vara i närheten att nå de mål som den föregående försvarsberedningen satt upp året innan. För att markera ett skifte från den tidigare inriktningen riktades kommunikationen från försvarsdepartementet in på att kommunicera att ”basplattan” var i fokus, d.v.s. all den grundläggande materiel som liksom den kvalificerade materielen blivit eftersatt. Kängor, uniformer, radioapparater, standardfordon m.m. Likaså planerades en upprustning av det svenska totalförsvaret, som under 00-talet hade lagts ner närmast fullständigt.

I skrivande stund så har det visat sig tydligt att finansieringen inte räckt ens till det som 2015 definierades som basplattan. Det är fortsatt mycket tal om om upprustning av Totalförsvaret, men utöver broschyren Om krisen eller kriget kommer till alla hushåll, har mer konkreta åtgärder lyst med sin frånvaro. Stora steg inom Försvarsmaktens verksamhet har dock tagits, framförallt övningsverksamheten. Krigsförbandsutvecklingen har därmed kunnat ta rejäla kliv. Detta har vi sett prov på bl.a. under försvarsmaktsövningen Aurora och nu senast Trident Juncture.




Dock utgör ekonomin fortsatt den största hemskon för såväl personalförsörjning, materielförsörjning och övningsverksamhet. Just av denna anledning var det mycket bekymrande att idag höra ÖB och generaldirektören för Försvarsmakten redogöra för de ekonomiska konsekvenserna för Försvarsmakten nästa år när övergångsregeringen inte vill anslå någon ekonomisk förstärkning överhuvudtaget för Försvarsmakten. 2019 riskerar därmed att bli en fullständig tvärnit för Försvarsmakten eftersom den enda budgetposten man egentligen kan rå på är förbandsverksamheten. Övningar, flygtid, körmil, underhåll blir det som man måste spara in på.


Från fredagens Folk och Försvar om FB 2015. Generaldirektören berättar om de ekonomiska problemen 2019 och framåt, samt konsekvenserna för verksamheten.

Sammantaget är läget oerhört bekymrande. Inte bara för den direkta påverkan vi ser för det närmaste året, utan också för att dagens läge ska utgöra en språngbräda för att under 2020-talets andra hälft utöka Försvarsmakten. Historien upprepar sig. Mål sätts upp av politiken, finansieringen uteblir och målen revideras och sänks i det följande försvarsbeslutet, som därefter underfinansieras. Ett trendbrott måste till.

Det man dock ska glädja sig åt är att vi idag har en försvarsmaktsledning som är mycket tydlig med konsekvenserna av en utebliven finansiering, som synes av dagens seminarium på Folk och Försvar. Nu är det upp till politiken.





My Corner of the Universe

by Andrew Wallace

When I was a kid, growing up on RAF bases in the UK and West Germany during the height of the Cold War, there was a common question the other kids would ask; what do you want to be when you grow up? It didn’t matter what you answered so long as it wasn’t a “civilian”. I remember, as a kid, I had no idea what a “civilian” was but I knew it was a very bad thing to be!

Your own past, beliefs, and experience can influence a lot the way you perceive things. None of us has a complete picture of reality, so it can be useful to seek out opinions that differ from your own. Therefore, it is important to begin with a little about me so you see what influences my perspective.

I have been told that, as I am British, I have a different view of the military in Sweden compared to most Swedes. So, this article is about how I see things from my corner of the Universe.

The military has always been part of my life. I’ve always been interested in it and have studied military science one way or another during much of my life.

My step-father was in the RAF and I grew up on air bases (what the American’s call, I believe, an “air force brat”). But I could argue that the military is in my blood. My natural father was a soldier, his father a soldier, and his father a soldier, and his father a soldier, and so on back to knights in the Middle Ages. Not every generation but many. My uncle was a WO in the RAF and my cousin still is in the RAF. My plan, as a kid, was to join the RAF but things do not always go to plan. I was, however, a corporal in the Air Training Corps, which is like the Swedish “flygvapen ungdom”, and I did work for the Ministry of Defence on projects from nuclear powered hunter killer submarines to radios, and weather systems for the Fleet Air Arm.

My chance to join the military came after moving to Sweden. I started out in the Swedish Home Guard as a radio operator. I went on to do GMU as soon as I could. I also did a short stint with the Swedish Army Rangers as a radio operator before returning to the Home Guard. I ended up as a sergeant in charge of the staff and communications section.

To add to the above perspective, I can bring in my civilian life (yes, despite childhood warnings I still ended up as one of those “civilians”). I work as an engineer with some of the most complex systems around on the planet today. I did my PhD in robotics and distributed artificial intelligence (AI). The AI part deals with systems that are composed of cooperating entities. Such systems are found all around us. Our economy, and social systems are such examples (I have also studied economics and sociology). And even the military would exemplify such a system. I have also worked in psychology.

With that as a background, this is what I see from my corner of the Universe .

Officers and Professionalism

There is a standard joke that goes around in various forms; what is the most dangerous thing in the army? A second lieutenant with a map, a compass, and a vague idea of what to do. One of the biggest differences I have noticed between the military in the UK and the military in Sweden are the officers.  I have always been very impressed with the standard of professionalism among most of the officers I have encountered, whether during my time in the Home Guard, or while doing basic during GMU. Their knowledge and expertise in what they do is outstanding. Whereas the old joke could apply to the UK military, it certainly doesn’t in Sweden. In the UK they say the army is run by its NCOs. Officers are half trained and the NCOs finish off the training when the officers get to their units. In Sweden, the officers are more like the UK NCOs; fully trained and knowing what they are doing.

Overall, the Swedish military does come over as a very professional and very competent military. I hear good things about the Swedish operations abroad under UN or NATO command.  The individual soldier equipment is very good and the camouflage is very effective (although I do find it odd that Sweden went for a splinter pattern). That’s not to say it is perfect, and there are problems, but certainly the Swedish military has a lot to be proud of. However, it does appear to me that the Swedish military is a very professional, very competent peacetime military. It is the go to military for peacekeeping but I think it will have a serious culture shock if it was ever to find itself in a real serious inter-state war. This is another big difference between the UK and Sweden; there is a difference between a military that has fought in modern times and one that hasn’t done much since the age of muskets. As a result, it often looks to me that Sweden has created a Task Force Smith at a national level.

Vision

To start with, what would it take for Sweden to be able to engage in a serious war? It has been said that the Swedish military can only defend one part of Sweden for one week. But what about the rest of the country? From what I see, there is no vision for defence. What I mean by that is this: given the task of having to defend the whole of Sweden from varying, escalating threats (from sabotage to full scale war) what would the defence forces look like? If we could rise from our beds one morning and open the window and see the whole of Sweden’s defence, a defence that was capable of defending Sweden, what would it look like? How would it deal with spetsnaz units operating covertly in Sweden? How would it deal with a full scale invasion by a mechanised / armoured enemy with artillery and air support? What type of units would it have? Would it be professional or conscript base? I don’t know and I can’t find anything that would help me to get to know either.

The Swedish defence needs money. I doubt if anyone with a serious understanding of defence would disagree with that. From what I see, the money requested is all about patching up the defence as it is. But the defence as it is, or at least the current defence on paper, is not the defence that Sweden really needs. Throwing money at it isn’t going to solve that problem without knowing where we are heading.

There are some attempts to define Sweden’s defence that would fulfill, at least part of, a vision. Lt. Jacob Fritzson puts forward some ideas for a Norrland Infantry (what I would see as Arctic light infantry) published at the Royal Swedish Academy of War Science’s homepage (“Modernt Norrlandsinfanteri” or even see “Det glömda låset i norr”). Cpt. Stefan Emanuelsson puts forward a suggestion for a mechanised force in the centre of Sweden (“Behovet av ett mekaniserat förband kring Sveriges geografiska mitt”). Col.  1 gr. Ulf Henricsson makes some interesting comments on mechanised vs light infantry (“Stridens grundläggande behov”).

These are all very interesting and very good ideas. Although, I’m not sure if I’d agree with all they say and I’m sure arguments can go both ways. One of the main things I would disagree with, however, is the role of a part-time defence, which I see as key to solving a set of defence related problems. But, at least, they are starting to get a vision for the defence of Sweden. In that sense, they are going in the right direction. However, I don’t think it makes sense to talk about what type of units are needed without seeing how they fit together with the whole.  It is like arguing over what carburettor to use in a car engine with no idea what engine you will use.

To define a vision we need some understanding of warfighting theory. At the moment I have been unable to find a good statement of the Swedish military’s understanding of warfighting theory. The Military Strategic Doctrine (MSD16) does give some warfighting theory but it is very embryonic. From warfighting theory, we develop strategy. Strategy is basically a combination of either manoeuvre or attrition warfare. MSD16 seems to place the Swedish military strategy more towards manoeuvre warfare, as it is in the UK. But that is a concept that I think is not fully developed and seems to me poorly understood within the Swedish military at the lower levels (compare MSD16 with the US Marines Warfighting book, for example). The UK also has problems with implementing the theory. As such, the UK and Sweden have something in common and Sweden could perhaps learn from the UK’s experiences when applying the theory.

Warfighting theory and strategy then defines what type of military units you will need and should develop. Once we have warfighting theory and strategy fully developed then we can start envisioning the Swedish defence. From that vision we can define units.

Defensive Programming

You can always define an army as an organisation that is badly betrayed by the government it serves. Sometimes it seems to me the government is the beginning and end of most, if not all, the problems in the Swedish defence (the worst things that can happen to a general is a politician gets involved). Certainly there appears to me to be something seriously askew with the government and Swedish culture in relation to defence. When you have a Prime Minister saying that THE primary purpose of the state is a “särintresse”, something is wrong. However, I think the Swedish military does the best job it can with too little support and too little funding. There is always the admirable attitude within the Swedish military of getting the job done regardless. Although admirable, it covers a multitude of problems. In the UK this is called “fixing it at the coal face” or in my line of work it would be called “defensive programming”. Defensive programming is the common way of dealing with problems in computer code but reality is a harsh mistress and covering up problems so we can keep going has a nasty way of hurting you at a later date. Painful experience tells engineers to make the problems obvious so we can fix them. I sometimes think the Swedish military needs to do that. Instead of “well done everyone. Good effort. We can always be better”, there should be a more open and honest discussion of the problems with a view of making things better.

The Home Guard

If an army is betrayed by the government it serves, then I think that goes doubly so for the Swedish Home Guard. This is one area where I think the standards among the full-time army officers slip. From what I see, there appears to be well ingrained prejudices against the Home Guard. It seems to me that it is treated as the poor backward country cousin. Perhaps that is justified? I do see some lack of seriousness among some people in the Home Guard. In the UK it is “train hard; fight easy” or “the more we sweat the less we bleed” or even “if it ain’t raining we ain’t training”. But often it appears to me that in Sweden it is “train easy cos we ain’t going to do it for real”. However, I suspect it is more a case of a self-fulfilling prophecy; if the Home Guard isn’t treated as a serious military organisation then it can’t be expected to behave as one. Can it? This, I think, is a serious problem. The Home Guard is the main defence for Sweden. The Swedish main frontline fighting ground forces are composed of 50 battalions, (43 light infantry (including 40 Home Guard) infantry Battalions, two mechanised infantry battalions, and five armoured infantry battalions), one battle group (of two armoured companies), two air defence battalions, two artillery battalions, and one Special Forces company. This means that prejudice against the Home Guard hinders the Swedish defence.

I don’t really see the justification for the prejudice. From my experience, the soldiers in the Home Guard do not deserve such prejudice. They are people who have served as conscripts or freely volunteered (such as myself) and then chosen to continue to serve their country. In other words, they are among the most enthusiastic soldiers and as such should form a valuable resource for Sweden. I suspect that there are probably more combat veterans in the Home Guard than in the full-time military. Certainly many in the Home Guard have served abroad. I keep hearing the mantra that the Home Guard is a “valuable resource” but I don’t see that translating into reality, as yet. However, I do note with interest the new command structure coming in next year or so. That gives me hope that we could see some improvements in the way the Home Guard is perceived. The Home Guard has already seen a lot of improvements that brings it more in line with being a serious fighting force. I look forward, with interest, to see the new Commander of the Home Guard continuing with further improvements.

Of course, my point of reference is the Army Reserve in the UK, which is part-time like the Swedish Home Guard. But unlike the Home Guard, the Army Reserve have units such as artillery, tank, paratroopers, and even two SAS regiments. This, to my mind, shows that the Swedish Home Guard has great potential if we can overcome the prejudice and have a serious vision for the defence of Sweden. As it is at the moment, the Home Guard is a seriously underutilised resource that would be easy to dislocate in a real war.

There is also an opportunity to utilise funding in a more cost effective way via extending the capabilities of the Home Guard. The Army Reserve in the UK makes up about 30% of the army, at about 1.3% of the defence budget. They are of sufficient quality to serve alongside full-time soldiers in combat zones. Cost effective training methods could include initiatives such as using computer simulators such as ARMA (basically like STRIDSIM-PC) or Steel Panthers MBT, internet radio for staff and radio operators, once a week drill nights to build up and maintain basic skills, war gaming and professional military clubs to encourage study of military theory and history. All of which are used in other armies and could be added to the training in the Swedish Home Guard at little cost.

From what I see of the Swedish military, there is another problem that investing in the Home Guard could help with. The Swedish defence is very reactionary. After the First World War, Sweden cut back its defences, reacting to the situation at the time. Sweden then re-forms the military in the 1930s in reaction to the rise of Nazi Germany. Sweden was ready for the Second World War until 1947! Then it reacts to the fall of the Iron Curtain and the Cold War. When the Cold War ends, Sweden reacts with a strategic time-out. Now Sweden is reacting (slowly) to the re-emergence of Russia since 2008. Sweden doesn’t seem to learn from the wise words of Sun Tzu:

“The art of war teaches us to rely not on the likelihood of the enemy’s not coming, but on our own readiness to receive him; not on the chance of his not attacking, but rather on the fact that we have made our position unassailable.” – Sun Tzu

The ideal defence, therefore, is a full-time army capable of defending the whole country (a vision) but that is costly. Hence, investing in a part-time defence like the Home Guard would provide Sweden with national defence. I find it odd that Sweden does not utilise its resources in such an effective solution.

One factor in this is the tradition of conscription, which Sweden appears to have returned to. I find it a bit odd to go backwards as it doesn’t fit in with the idea of manoeuvre warfare. Manoeuvre is difficult to do and, therefore, takes a lot of training. Something that a conscript army doesn’t work well with. I can understand why Sweden introduced it again; “needs must as the devil drives”. But I find it odd that Sweden doesn’t value its soldiers, especially those who freely volunteer. If Sweden did value its soldiers then they would receive better pay. Better pay would have gone a long way to solving the personal problems caused by what I would see as a mismanagement of converting the Swedish conscript based military to a professional military. Compare the Swedish experience of jumping to a professional army with the British gradual phasing from one to another. And Britain has a tradition of volunteering for the military. But this highlights another difference between the Swedish military and the British military; appreciation. When I was in the UK, last summer, they were advertising celebrations for Armed Forces Day, with events all around the country. Something I can’t imagine occurring in Sweden. Sweden doesn’t seem to value those who are willing to stand to protect and defend the country. Even with the introduction of an official flagging day for veterans, it still seems to me that Sweden has some way to go to match the UK.

In conclusion, I do see changes happening but the road is long. I hope that things will continue to improve in the Swedish military as it becomes more war focused. Hopefully without Sweden having to learn things the hard way by having to defend itself from an invasion by a serious fighting force (mentioning no names).

 
The author is a BEng(hons) PhD EurIng a works for CGI in Umeå.

Norska Fregatten KNM Helge Ingstad (F313) sjunker?

Skärmdump från NRK


Norska fregatten KNM Helge Ingstad kolliderade i natt ca kl 03.15 med tankern Sola TS utanför oljeterminalen (Stureterminalen) strax norr om Bergen. 



Fregatten har en omfattande reva på styrbords sida, där halva fartygets längd förefaller vara uppriven.
Fartyget riskerar att sjunka och besättningen har evakuerats.

– Det finns en viss risk för att skeppet ska sjunka. Vi har inte kontroll över läckan, säger vakthavande räddningsledare Eirik Walle till NTB.

En snabb analys ger vid hand att tankern Sola TS som hade legat vid oljeterminalen avgick från terminalen klockan 02.40 och satte direkt kurs norrut för att ta sig ut mot farleden. Under hela tiden förefaller Sola TS ha den norska bogserbåten Tenax kopplad då deras position, rutt, kurs och fart hänger samman under hela händelseförloppet.

Fregatten Helge Ingstad förefaller ha kommit i farleden från norr. Hon har sannolikt haft AIS avslagen i samband med kollissionen. AIS slogs på i samband med passage av Målöyströmmen kl 21.15 kvällen innan och slogs av igen efter passagen ca kl 21.30.

Fregattens AIS som just nu sänder position förefaller dessutom vara offcentrerad, dvs positionen som sänds ut stämmer inte överens med den verkliga positionen, utan är förskjuten. Som man kan se på bilden nedan så skulle fregatten ligga en bra bit utanför alla andra fartyg och bogserbåtar, vilket inte är fallet.


Fregatten är skadad på styrbord sida vilket kan tala för att fartygen har haft skärande kurser och att fregatten därmed sannolikt har varit väjningsskyldig för tankern.





Krig eller fred? Hultqvist, solidaritetsdeklarationen och övning med USA/Nato

av Per Blomqvist och Arvid Cronenberg

Försvarsminister Hultqvist skriver under rubriken: ”Ny övning med Nato skapar säkerhet” (SvD/Debatt 23/9)

Militära sakförhållanden visar motsatsen. Sverige har små insatsstyrkor som av stormakterna kan slås ut i ett första slag. Före detta ÖB Sverker Göransson menade för en tid sedan att Sverige endast kunde försvaras en vecka. Tidsfaktorn, en av de viktigaste krigsavhållande faktorerna för stormakterna i förhållande till svenskt försvar måste särskilt beaktas.

Försvarsministern framför: ”Sveriges deltagande i övningen utgår från vår säkerhetspolitiska linje, inklusive vår solidaritetsförklaring.” Fel! Övningen kan dra Sverige in i ett framtida krig vars förutsättningar vi inte kan påverka. Försvarsministerns säkerhetspolitiska linje och tolkningen av solidaritetsförklaringen gör att han har mycket att förklara för medborgarna.

Försvarsministern framhåller: ”Över tid har den säkerhetspolitiska situationen i vår del av Europa försämrats”. Ja, men gäller främst spänningen mellan USA/Nato och Ryssland. USA/Nato har flyttat fram sina positioner till de ryska gränserna. Detta borde öka svensk politisk eftertänksamhet. Istället framför försvarsministern: ”Att delta i internationell övningsverksamhet är en viktig grundbult i vår försvarspolitiska strategi.”

Krigsrisken med båda stormakterna positionerade öster om Östersjön bedöms vara låg. Ja, och särskilt ett isolerat ryskt krig mot Sverige. Sverige utgör ett gigantiskt skydd för Ryssland mot USA/Nato. Men vårt i huvudsak oförsvarade markterritorium är en utmaning i spänningen mellan stormakterna. I ett givet läge kan Ryssland finna det angeläget att komma först i ett förekommande krig för att säkra skyddet mot USA/Nato. Genom detta hindras också USA/Nato att utnyttja svenskt markterritorium.

Den enfaldiga solidaritetsförklaringen i riksdagen har vilselett försvarsledningen. Statsministern förklarade att Sverige ska ha ett försvar för fred, frihet och säkerhet. Låt det bli så!

Ett trovärdigt försvar som stöd åt en lika trovärdig militär alliansfrihet är lösningen. Ett indirekt defensivt försvar med hemvärn, jägarstrid och pansarspaning med rimligt luftvärn över hela Sveriges yta kan organiseras för rimliga kostnader och kan stärka Sveriges demokrati.

 
Per Blomquist är överste 1 gr. Arvid Cronenberg är överstelöjtnant och fil kand. Båda är ledamöter av KKrVA.

Ett ”Gotlandsproblem” i Norr – Nordkalottens strategiska betydelse

av Jonny Lindfors

Som bekant består Nordkalotten av de delar av Norge, Sverige, Finland och Ryska Kolahalvön som ligger invid eller norr om polcirkeln. Denna artikel har ambitionen att belysa varför dessa delar av Sverige och övriga Nordkalotten är av stor och ökande betydelse för den kamp om inflytande, världsordning och naturresurser som pågår mellan Ryssland, Kina och USA. I denna kamp blir mindre aktörer som Norge, Sverige och Finland brickor i ett spel och tvingas parera händelseutvecklingen. Detta görs genom att själva skapa förmåga att influera eller genom att ingå i allianser. Sveriges strategi fokuserar på att influera genom det diplomatiska maktmedlet, framförallt inom Barentsrådet och det Arktiska rådet.[i] I dessa forum råder för närvarande vad som närmast kan beskrivas som konsensus om att hålla Nato och EU utanför inflytandesfären.

En effektiv strategi bygger på samspelet mellan flera maktmedel. Framförallt diplomati, information, militär och ekonomi, ofta benämnt DIME.

I norra norden finns dock ett relativt stort militärt tomrum i förhållande till regionens betydelse, vilket riskerar att bidra till instabilitet. Norge har valt att fokusera sina militära resurser i norr, och är medlemmar i Nato sedan skapandet av alliansen 1949 och har därtill resurser för Amerikanska förband förhandslagrade på norskt territorium. Finland har genom sin historia en tydlig bild av vikten av vinterförmåga. De har en lång och svårförsvarad gräns mot Ryssland och har tvingats till satsningar på mindre tekniskt avancerad materiel i syfte att hålla uppe tillräckliga volymer för att försvara hela dess längd. Ryssland har efter en period av nerdragningar påbörjat en omfattande återupprustning, vilket även inkluderar en ökad militarisering av Arktis. Utöver nya installationer har de sedan lång tid tillbaka ett antal viktiga anläggningar på Kolahalvön där högkvarteret och hemmabasen för ishavsflottan och Rysslands ubåtsbaserade andraslagsförmåga utgör kronjuvelen.[ii]

Bild 1: Ryska och Amerikanska militärbaser i Arktis[iii]

Situationen i Sverige är känd med I 19 och A9 som enda regementen och F 21 som enda flygflottilj i norr. Återinförandet av Militärregioner och Totalförsvarskonceptet är viktiga steg i riktning mot att kunna leda och samordna hela samhällets resurser. Dock är avståndet alltjämt stort ner till Mälardalen och övriga svenska förband. Däremellan finns mindre, förvisso kompetenta och operativt viktiga utbildningsgrupper och hemvärnsförband, men dessa är i ett strategiskt perspektiv knappast noterbara resurser.

Om man lyfter blicken från närområdet så framträder ett mönster av konflikter i världen som bottnar i fördelningen av globala resurser och områden – denna kamp accelereras av klimatförändringen, samt skillnader i värderingar. För närvarande pågår till exempel en högintensiv kamp precis under tröskeln till väpnad konflikt avseende Sydkinesiska sjön. Även de strategiska flaskhalsarna till sjöss, exempelvis Malackasundet, Hormuzsundet och Bab El-Mandab utanför Afrikas horn, tilldrar sig ett allt större intresse. I en ekonomisk världsordning baserad på ”just in-time” och ”lean-production” får störningar i de globala flödena snabbt påverkan på vardagslogistiken vilket för den globala maktkampen mycket närmare befolkningen. Det finns inga lager utan allt är under transport.

Rysslands och president Putins tre viktigaste strategiska målsättningar är att 1) förbli en kärnvapenmakt, 2) att vara en stormakt i internationella sammanhang och 3) uppnå regional hegemoni politiskt, militärt och ekonomiskt.[iv] Det ryska intresset för Arktis nämns särskilt i deras nationella säkerhetsstrategi, vilket avspeglas genom ovan nämnda militära upprustning i regionen.[v]

USA pekar i sin nationella säkerhetsstrategi ut Kina och Ryssland tillsammans med Nordkorea, Iran och våldsamma extremistiska organisationer som motståndare som vill ändra världsordningen.[vi] Skilda värderingar och konflikter mellan olika nationella intressen kommer sannolikt vara orsaken om en konflikt skulle eskalera. Detta kan även ske i Sveriges närområde. Precis som framförts av såväl Sveriges Överbefälhavare som Försvarsminister är ett enskilt angrepp mot Sverige mindre sannolikt, men det som inte uttalats med samma emfas är risken för att svenskt territorium kan komma att utgöra en bricka i den pågående kampen om tillgång till resurser och områden.

Fokus i Sverige har de senaste åren legat på östersjöområdet och den konstanta betydelsen av dess militärgeografi. Den som kontrollerar Gotland och placerar fjärrstridsmedel på ön i syfte att kontrollera luftrum och sjöfart på Östersjön, internationellt benämnt – Anti Access, Area Denial (A2AD). En motståndare som har A2AD kapacitet på Gotland har möjlighet att skapa ett mycket svårt läge för Nato att undsätta de baltiska staterna om de utsätts för ett angrepp. Det är därför viktigt att Sverige själv har en trovärdig militär förmåga på Gotland då detta bidrar till stabilitet i området.

 

 

Bild 2: Karta utvisande exempel på hur Ryssland och Nato’s A2AD förmåga kan grupperas för att skapa buffertzoner [vii]

Sverige har ont om resurser och har genom nedskärningar tvingats prioritera geografiska områden. Dock får vi inte tappa överblicken genom att fokusera allt för mycket bara på det tydligaste problemet, det gör oss sårbara för en rysk specialitet – Maskirovka. Göteborg och för vår handel livsviktiga sjöfart är ett område som inte får glömmas bort, men Göteborg är mindre centralt sett ur ett perspektiv om Sverige endast är en bricka i det geopolitiska spelet.

Norra Sverige och Nordkalottens betydelse i kampen om resurser och världsordning är en annan.

Sverige har tillsammans med Finland ett ”Gotlandsproblem” i norr. Det faktum att Ryssland och Norge har överlappande territoriella anspråk och att Ryssland gör anspråk på ett utökat territorium som inkluderar Nordpolen kan komma att utgöra grogrunden till en kommande konflikt. Genom att anföra att Lomonosov Ridge är en förlängning av kontinentalplattan som Ryssland ligger på, hävdar Ryssland att ett stort parti av Norra ishavet i enlighet med FN’s Havsrättskonvention(UNCLOS) utgör rysk ekonomisk exklusiv zon (EEZ).[viii] Ryssland och Kina utmanar samtidigt den internationella världsordningen, där de hävdar att rätten till fri seglats och utvinning av naturresurser enligt UNCLOS inte gäller. Kina anser att Sydkinesiska sjön är ett innanhav och förstärker denna bild genom konstgjorda öar. Med anledning av detta är Kina ivrig påhejare av Ryssland som anser att fri seglats och rätten att utvinna resurser på kontinentalsockeln inte ska gälla det territoriella anspråk Ryssland gör i Arktis. Nordostpassagen förutspås bli en framtida viktig transportled och både Kina och Ryssland hoppas på att skapa ’the Polar Silk Road’ och då även stora naturresurser förväntas kunna utvinnas är detta självklart kontroversiellt.[ix]

Det finns således en konflikt i norr som blir alltmer aktuell i takt med att Ryssland återskapar baser och militariserar Arktis samtidigt som klimatförändringen gör att istäcket minskar och därmed möjliggör seglats och utvinning av resurser.

Bild 3: Territoriella anspråk på Arktis[x]

Hur har då Sverige ett ”Gotlandsproblem” i norr? Svaret finns än en gång i militärgeografin och hur modern A2AD förmåga ger möjlighet till uthållig kontroll över luft och yta. Om man på bilden följer Polcirkeln med blicken så inser man snabbt att A2AD resurser placerade i de två icke NATO anslutna länderna Sverige och Finland kan hindra eller kraftigt försvåra flyg, men även marina operationer i och från norra Norge. På samma sätt kan operationer försvåras i ett av Rysslands militärgeografiskt viktigaste områden och hemmahamn för ishavsflottan – Murmansk. Således finns ett landområde på Nordkalotten som båda stormakterna har behov av att kontrollera i händelse av ytterligare upptrappning eller väpnad konflikt – ett ”Gotlandsproblem i norr”.

Rysslands annektering av Krim 2014 påvisar hur svårt det är för världssamfundet och USA att ingripa när man ställs inför fullbordat faktum. Om ”ödemarken” i norra Finland och Sverige upplevs som ett lätt mål med långsiktiga strategiska vinster så är det inte osannolikt att Ryssland är berett att acceptera ett par år av dåliga relationer med västvärlden i syfte att skörda långsiktiga vinster avseende såväl naturresurser som inflytande och kontroll över nordostpassagen.

I sammanhanget är det viktigt att komma ihåg att markterritorium endast kan behärskas genom permanent närvaro av marktrupp. Marktrupp är det sista man politiskt agerar med, därför är det också en tydlig signal om vilja. Ett nytt regemente på Gotland är därför en stark signal om vilja likväl som genomförd etablering av Natoländers stridsgrupper i Estland, Lettland, Litauen och Polen. USA  är åter med marktrupp i Europa, endast några år efter de lämnat. Flyg och fjärrstridsmedel kan störa och försvåra, men kan inte utgöra den närvaro som krävs för att förhindra en motståndare att nyttja terrängen. Sverige har således ett stort behov av välutbildade markförband med förmåga att verka i arktisk miljö. Finska vinterkriget 1939 och striderna i Narvik 1940 påvisar tydligt vikten av soldater som är utbildade för vinterkrigets speciella utmaningar och att dess materiel är anpassad för klimatet. Ett återtagande av Svensk förmåga i norr är fortfarande möjligt, kompetensen finns, dock saknas volymerna. Utbildning av personal är i sammanhanget en relativt snabb parameter, dock är processen att finansiera och anskaffa materielsystem som är anpassade för arktiskt klimat betydligt mer långsam och trögrörlig.

Sammantaget finns i området norska, amerikanska, svenska och finska markförband som skulle kunna utgöra ryggraden i en nordisk division, dock är vägen lång innan ledning, samträning och interoperabilitet kan nå en sådan nivå att vinsterna överväger friktionerna och den fulla potentialen i ett divisionsförband kan nås.

Politiska ramverk är alltid grunden för militärt samarbete.  Sverige har nu politiska avtal med Finland och det tri laterala avtalet mellan Finland, USA och Sverige. Våra gemensamma intressen och värderingar talar starkt för att vi militärt måste fortsätta ett nära samarbete med våra grannar och partners.

Det är därför av yttersta vikt att Sverige, tillsammans med våra nordiska grannar snarast utarbetar en långsiktig strategi för hantering av Nordkalotten samt även beaktar de norra delarna av landet när svenska markstridskrafters operativa förmåga återigen skall återtas.

 
Författaren är överste och chef för Norrbottens regemente, I 19.

 


Noter
[i] Regeringskansliet, Nationell säkerhetsstrategi (Stockholm: Gulers Grupp, 2017), 15. https://www.regeringen.se/48e36d/contentassets/a02552ad9de94efcb84154b0f6ed76f9/nationell-sakerhetsstrategi.pdf (hämtad 21 augusti 2018)

[ii] Robbie Gramer, “Here’s what Russias Build-Up in the Arctic Looks Like”, Foreign Policy (Januari 2017), https://foreignpolicy.com/2017/01/25/heres-what-russias-military-build-up-in-the-arctic-looks-like-trump-oil-military-high-north-infographic-map/ (hämtad 21 augusti 2018)

[iii] Ibid.

[iv] Leon Aron, ”The Putin Doctrine: Russia’s Quest to Rebuild the Soviet State,” Foreign Affairs (March 8, 2013), https://www.foreignaffairs.com/articles/russian-federation/2013-03-08/putin-doctrine (hämtad 21 augusti 2018)

[v] Vladimir Putin, The Russian Federation’s National Security Strategy – Full text translation (Moskva: Kreml, 2015) http://www.ieee.es/Galerias/fichero/OtrasPublicaciones/Internacional/2016/Russian-National-Security-Strategy-31Dec2015.pdf (hämtad 23 augusti 2018)

[vi] Donald Trump, National Security Strategy (Washington D.C.: The White House, 2017), 1.

[vii] CSIS missile defense project, (websida) https://missilethreat.csis.org/russia-nato-a2ad-environment/

[viii] Enligt UNCLOS kan en nation begära utökning av den ekonomiska zonen om man kan bevisa att kontinentalsockeln har en naturlig förlängning från nationens baslinje.

[ix] Keith Johnson, Reid Standish, “Putin and Xi are Dreaming of a Polar Silk Road”, Foreign Policy (Mars 2018) https://foreignpolicy.com/2018/03/08/putin-and-xi-are-dreaming-of-a-polar-silk-road-arctic-northern-sea-route-yamal/ (hämtad 23 augusti 2018)

[x] Encyclopedia Brittanica Inc, “Rival Claims to the Changing Arctic”, The Maritime Executive,  https://www.maritime-executive.com/article/rival-claims-to-the-changing-arctic#gs.0=tgNKo (hämtad 21 augusti 2018)

En unik konflikt

Reflektion

Den sovjetiske militärteoretikern och Generalen Alexander Svetjinskriver i sin bok "Strategi" bl.a. "För varje konflikt krävs en särskild strategi; varje konflikt är unik, som kräver sin egen logik och ej tillämpning av någon mall, oaktat hur förträfflig den än må vara" (fritt översatt).1 Vad innebär då texten? Först och främst vet nog enbart författaren i detalj vad som åsyftas. Att analysera enskilda stycken ur militärteoretiska verk, kan oftast innebära att fler svar än ett framkommer och vad som är rätt och fel blir svårt att avgöra. Dock är det ett ofta citerat stycke, vilket vi kommer återkomma till längre fram i inlägget.

Ett möjligtförhållningssätt till texten kan vara, att varje konflikt har sina egna unika förutsättningar (utgående från flertalet ämnesområden såsom geografi, demografi, infrastruktur m.m.), varvid konflikten kommer gestalta sig utifrån detta. De krigförande parterna måste ta detta i beaktande samt planera och agera utifrån detta och ej nyttja reglementerade lösningar. Detta skulle ev. kunna styrkas av ett annat stycke kort efter det tidigare citerade ur Svetjinsbok, där han skriver att, "Enbart manövrar är enkelsidiga, en konflikt är dubbelsidig. Vi måste därför förstå konflikten utifrån motståndarens perspektiv och klargöra dess målsättningar" (fritt översatt).2

Enligt Svetjin utgör den militära strategin en förlängning av den politiska.3 Vilket skulle kunna liknas med Clausewitz tankar avseende kriget som en fortsättning av politiken men med andra medel.4 Varvid det innebär att politiska nivån ger målsättningarna som skall uppnås med den militära verksamheten. Därefter utformas, strategin och i förlängningen operationsplanen utifrån de förutsättningar som råder, för att uppnå målsättningen som är ställd av den politiska nivån. Utifrån Svetjins synsätt skulle det innebära att ingen strategi och plan är den andra lik utan allt anpassas utifrån de rådande förutsättningarna.

För de som studerat taktik, operationskonst och strategi är detta inget nytt som beskrivs. Det får anses vara en grundregel. Dock har handböcker och reglementen ofta en negativ inverkan, som gör att ett stereotypiskt beteende infaller. Studier av nutida konflikter kan även skapa en bild av att det är på följande sätt en konflikt kommer gestalta sig, därefter tas det som intäkt och anpassningar sker för att möta det. Vilket gör Svetjins tankar värda att ha i bakhuvudet, ett annat tänkvärt citat ur hans skrift är: "Regler är olämpliga i strategi. Det är sant att det kinesiska ordspråket sade att visdom skapades för visa män och lagar skapades för dårar".5 En mer burdus svensk version finns kring detta, "Reglementetär ett stöd för den svage och begränsning för dåren". Andemeningen med detta är att ett kreativt tänkande bör finnas inom vissa givna ramar.

Varför då detta inlägg kring ett antal valda citat ur en sovjetisk militärteoretikers verk för över 90 år sedan, kring strategi? Den ryske generalstabschefen, General Valerij Gerasimov, valde vid sitt numera ytterst omtalade framförande inför den ryska krigsvetenskapsakademin 2013, att citera Svetjin samt omtala en annan rysk militärteoretiker nämligen G.S.Isserson.6 Varvid dessa två militärteoretiker fortsatt förefaller inneha en framträdande roll i den ryska militärteorin, men även dess framtida tänkande. Därmed blir de av intresse att studera, för den eller de som har ett militärteoretiskt intresse. Det kan även finnas ett ytterligare värde i den samtida debatten.

Det den ryske generalstabschefen valde att citera ur Svetjin var, "Varje konflikt är unik, som kräver sin egen logik ej tillämpning av någon mall, oaktat hur förträfflig denän må vara" (fritt översatt).7 Detta blir intressant mtp. mängden av, dels akademiska artiklar, dels utländska militära handböcker som tar sin utgångspunkt i annekteringen av Krimhalvön 2014 och den pågående väpnade konflikten i östra Ukraina. Många av dessa artiklar och handböcker förefaller även ta som intäkt att en eventuell väpnad konflikt mellan Ryssland och någon annan nation skulle kunna gestalta sig på det sättet. Där en tyngdpunkt förefaller ligga på den ryska militära operationens genomförande på  Krimhalvön.

Vad som dock förefaller bortses är konflikten mellan Georgien och Ryssland 2008, den sedan 2015 pågående ryska militära operationen i Syrien samt hur det inhemska ryska övningsmönstret gestaltat sig. Vilket i mångt är helt annorlunda än det mönster som utspelade sig på Krimhalvön 2014 och den efterföljande, samt pågående konflikten i östra Ukraina. Appliceras därefter Svetjinstankar, som den ryske generalstabschefen förefaller tagit fasta på, att varje konflikten kräver sin egen strategi. Får det anses vara väldigt vanskligt att se, dels den militära operationen på Krimhalvön, dels den fortgående konflikten i östra Ukraina som något normativt. Utan det bör snarast ses som allt annat än normativt.

Därmed uppstår frågeställningen hur skall rysk taktik, operationskonst och strategi närmas om det ej går att nyttja t.ex. handböcker, mallar? Enligt den svenska Säkerhetspolisen är del av den ryska underrättelseverksamheten som genomförs i Sverige krigsförberedande.8 Vilket innebär att Ryssland ser det som möjligt att de kan bli involverad i en konflikt med Sverige i något hänseende. Därmed skulle detta kunna vara ett sätt att närma sig rysk taktik och operationskonst. Den underrättelseverksamhet som genomförs på svenskt territorium kan ge en indikation på hur Ryssland skulle agera i händelse av en väpnad konflikt. Därmed kan en form av "omvänd ingenjörskonst" genomföras d.v.s. den underrättelseverksamheten som genomförs, kan ge svaret hur en väpnad konflikt skulle kunna gestalta sig, i Sverige. Dock ger det ej ett svar på hur en konflikt skulle kunna gestalta sig i t.ex. Baltikum eller Finland.

Fortsätter vi utifrån svenska förhållanden, kan givetvis en egen genomförd sårbarhetsanalys ge svar på områden som kan exploateras i händelse av en väpnad konflikt. En sådan sårbarhetsanalys bör genomföras utifrån en stor mängd områden såsom geografi, infrastruktur, demografi, etnografi m.m. Syftande till att skapa en förståelse hur dessa områden skulle kunna nyttjas mot oss. Därutöver bör det vid alla dessa analyser finnas en ställd målsättning med vad en möjligmotståndare kan tänkas vilja uppnå vid en väpnad konflikt, detta kommer i sin tur kunna ge svar på hur olika faktorer kan utnyttjas vid en väpnad konflikt.

Avslutningsvis, om Svetjins tankar till del är styrande, vilket kan förmodas, bör inte en överdriven fokusering ske kring tidigare konflikter. Utan snarare bör det som beskrivs i inlägget, tas ett helhetsgrepp kring hur en konflikt kan gestalta sig inom ett specifikt geografiskt område med de förutsättningarna som där råder. Däremot kan tekniska och taktiska lösningar d.v.s. metoder från andra konflikter komma att nyttjas i en ny. Dock kan det förutsättas att en ny konflikt även kommer innehålla många nya moment och metoder, samt en unik operationsplan utifrån de rådande förutsättningarna.

Have a good one! // Jägarchefen

Källförteckning

Sveriges Radio 1(Svenska)
Vojenno-Promysjlennyj Kurjer 1 (Ryska)

Clausewitz, Carl von. Om kriget. Stockholm: Bonnier fakta, 1991.
Svechin, Aleksandr A. Strategy. Minneapolis: East View Information Services, 2004, E-bok.

Slutnoter

1Svechin, Aleksandr A. Strategy. Minneapolis: East View Information Services, 2004, E-bok, Loc 1602.
2Ibid.
3Ibid. Loc 1762.
4Clausewitz, Carl von. Om kriget. Stockholm: Bonnier fakta, 1991, s. 42.
5Svechin, Aleksandr A. Strategy. Minneapolis: East View Information Services, 2004, E-bok, Loc 1640.
6Военно-промышленный курьер. Герасимов, Валерий. Ценность науки в предвидении. 2013. https://vpk-news.ru/articles/14632(Hämtad 2018-11-04)
7Ibid.
8Sveriges Radio. Wettre, Karin. Säpo: Rysk aktivitet i Sverige krigsförberedande. 2014. https://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=5830857(Hämtad 2018-11-04)

”Bara ljuset kan besegra mörkret”

En stark bok med oväntat inslag om invasionen av Norge 9 april 1940.

Vi går in i årets mörkaste period och bland annat därför kan det väl passa med en recension av Sebastian Staksets "Bara ljuset kan besegra mörkret"? Men hållå! säger kanske vän av ordning - är inte detta en blogg om militära ämnen!? Var lugn, trots att det är en rappares självbiografi innehåller boken faktiskt ett militärhistoriskt kapitel.

Sebastian Stakset har varit nere i ett sådant mörker att det är svårt att fatta, det var jag medveten om trots att jag saknat intresse för hans karriär som musiker, kriminell med mera. Av någon outgrundlig orsak började jag dock läsa hans bok Bara ljuset kan besegra mörkret. Sällan har jag läst en så stark självbiografisk bok - som därtill visade sig innehålla sänkningen av tyskarnas kryssare Blücher utanför Oslo den 9 april 1940, skildrad minst lika målande som i den nyliga boken/filmen "Kungens val". Det här kanske låter helt osannolikt, varför detta inslag i boken? Det hänger ihop med en av Staksets norska släktingar. Här följer ett kort utdrag ur kapitlet:

"Tre av Hitlers enorma krigsskepp uppenbarades i nattmörkret. Följda av en svans av flera mindre skepp. Blücher låg i täten. Eriksen väntade tills de kom nära. Riktigt nära. De hade inte råd att missa. David mot Goliat. De unga norrmännen såg på den enorma fienden. Sedan såg de på sin kommendant. De var självklart rädda men de skulle inte låta fruktan styra dem denna ödesdigra natt. Nationens öde stod på spel."

Kort sagt, ska du bara läsa en gangsterrappares livsberättelse är det denna. Trevlig helg!