Efter Brexit: Scexit och Nexit?

Boris Johnson storseger i parlamentsvalet den 12 december förra året, som gav hans parti den största majoriteten, 365 mandat av 650, sedan Margaret Thatcher 1987, ger premiärministern ett brett mandat men ställer honom också inför stora utmaningar.  Hur han hanterar dessa kommer att bli centralt både för Storbritanniens egen framtida internationella status och för Europa. Man kan sammanfatta hans viktigaste uppgifter i fyra rubriker:

  • Avtal med EU om Storbritanniens framtida relationer med EU
  • Ny folkomröstning om skotsk självständighet?
  • Brexits konsekvenser för Nordirlands relation till London och Dublin
  • Det inrikespolitiska programmet med framför allt reformer inom det nationella hälsovårdssystemet (NHS) och infrastrukturen

Sedan Storbritannien väl utträtt ur EU den 31 januari har man 11 månader på sig att komma fram till ett slutligt avtal om de framtida relationerna mellan de båda parterna. Med tanke på att ingångna handelsavtal mellan EU och Canada, Japan, Sydkorea m fl länder tagit många år att komma fram till ter sig dessa 11 månader som en orimligt kort tid, inte minst med tanke på att Det Förenade Kungarikets förbindelser med EU är synnerligen omfattande, vida mer än med de ovan nämnda staterna; EU har ca 600 avtal med omvärlden som London nu måste omförhandla för egen del. Nästan 44 procent av dess utrikeshandel sker med EU som i sin tur har ett handelsöverskott mot Storbritannien på över 90 miljarder pund. Denna volym kan i sin tur vara ett starkt incitament för EU att agera snabbt när det gäller att komma fram till ett avtal, i alla fall täckande varuhandeln. För britternas del är finanssektorn, som nu står för en mycket stor del, drygt en tredjedel av landets ekonomi, helt central. Anmärkningsvärt nog har Boris Johnson för parlamentet framlagt en lag som förbjuder förlängning av övergångstiden efter 31 december 2020. Detta är självfallet avsett att sätta press på EU. Men om det är EU som längre fram i år föreslår London att förlänga tiden kan nog premiärministern komma ur det hela och ge unionen skulden för förseningen.

Det framtida förhållandet mellan London och Bryssel och dess säkerhetspolitiska konsekvenser är ett ämne som jag redan på denna sida har diskuterat, https://kkrva.se/brexit-och-europas-sakerhet, och avser att utförligare återkomma till i annat sammanhang. Nedan skall jag koncentrera mig på den b r i t t i s k a unionens egen framtid som i hög grad påverkas av Brexit. Låt oss erinra om att medan av denna unions fyra riksdelar England och Wales med relativt knapp majoritet, 52.5 procent, röstade för utträde ur EU stödde de övriga två, Skottland med 62 och Nordirland med 56 procent fortsatt medlemskap. Detta har lett till det skotska nationalistpartiet med förnyad energi tagit upp tanken på en ny folkomröstning om självständighet eller inte. År 2014 röstade ju 55 procent av skottarna för att stanna i Det Förenade Kungariket. Men nu har förutsättningarna ändrats, menar partiledaren och den lokala regeringschefen i Edinburgh, Nicola Sturgeon. Dels, hävdar hon, så visste man ju inte 2014 att man 2016 skulle ha ett referendum om att stanna i EU eller inte, dels gick SNP i valet den 12 december fram kraftigt så att man nu i det brittiska underhuset har 48 mandat av Skottlands totalt 59. Tories gick klart tillbaka i Skottland. Vi har inte bett om att bli styrda av de konservativa i Westminister, säger nu Sturgeon, och mot vår vilja tas ut ur EU.

Den konstitutionella ordningen kräver att parlamentet i London bestämmer om det skall bli någon omröstning eller inte. Själva folkomröstningsinstitutet finns inte i brittisk författningstradition  (landet saknar ju skrivna särskilda grundlagar) varför man för varje gång man anordnar en dylik måste få still stånd ett beslut i parlamentet. Det skotska parlamentet som stängdes 1707 när unionen mellan England och Skottland – som dessförinnan var en självständig stat, ehuru sedan 1603 i personalunion med England – ingicks, återupprättades efter en folkomöstning 1998. Det har specifikt angivna maktbefogenheter men kan t ex endast justera skattesatser inom snäva ramar.

Tanken på en s k UDI, Unilateral Declaration of Independence (UDI), har avvisats av SNP som alltså vill ha ett beslut av parlamentet i Westminster om att delegera detta till den lokala församlingen i Edinburgh. Bakgrunden är att en UDI nog skulle göra det svårt för Skottland att vinna diplomatiskt erkännande i Europa och framför allt kunna komma med i EU. Man kan nästan utgå från att Spanien, med tanke på Katalonien, i det längsta kommer att sabotera ett medlemskapsperspektiv för Skottland. Det kan bli svårt nog även om London skulle medge en folkomröstning och SNP skulle få stöd för sin linje. I ett sådant fall skulle Londonregeringen dock knappast själv lägga formella hinder i vägen.

Boris Johnson har så långt sagt att han inte kommer att acceptera en ny folkomröstning om skotsk självständighet. Han och många andra anser att frågan avgjordes 2014 och att sex år är en alldeles för kort tid för att motivera ett nytt referendum. Ett starkt argument är, förutom den politiska nesa ett skotskt utträde skulle innebära för regeringen i London, att den brittiska s k andraslagsförmågan, dess kärnvapenbaserade ubåtar, är stationerade i Skottland. Dessa vapen är en viktig symbol för Storbritanniens anspråk på en global roll. Att, som SNP vill, stänga och flytta denna bas skulle kosta formidabla summor, till förfång för andra angelägna utgifter som NHS och infrastrukturen som efter många år med ekonomisk åtstramningspolitik har enorma kassabehov.

Nästa år är det nya val till det skotska parlamentet där SNP nu är största parti men regerar i minoritetsställning. Skulle partiet ytterligare stärka sin position och nå egen majoritet ökar pressen på London. Kan premiärministern då i längden neka skottarna möjligheten att rösta om EU? Å andra sidan kan man erinra om att av Skottlands handel med sker en helt dominerande del med resten av Storbritannien. Man får också rejäla subsidier från London. Och om man som tidigare hävdats skulle vilja stanna kvar i pundzonen och t o m behålla drottningen som statsöverhuvud, vad är då självständigheten värd?

Två faktorer som kan hålla SNP tillbaka är den ovan nämnda svårigheten att bli medlem i EU och att om man skulle förlora ytterligare en omröstning om suveränitet, skulle frågan vara eliminerad för lång framtid. Så gick det med Quebec, även om där den andra omröstningen blev en mycket knapp seger för de som ville stanna i den kanadensiska federationen. Om man under protest skulle tvingas godta att regeringen i London vägrar att lägga fram en proposition om folkomröstning kan man ju t v samtidigt de facto fortsätta hålla självständighetstanken som en pistol mot Downing Streets huvud och därigenom påminna om Skottlands existens.

Vad kan då den konservativa regeringen göra för att förhindra en Scexit? Sannolikt kommer man att överväga att utöka det skotska parlamentets befogenheter och kanske förvandla Storbritannien till mera av en federativ statsbildning.  Man kan givetvis vidare i förhandlingarna med Bryssel söka utverka sådana eftergifter som antas kunna gynna Skottland. SNP-styret i Edinburgh, liksom dess företrädare i Westminster, som nu troligen med ett försvagat labourparti t v och särskilt under den fortsatta Brexitprocesen blir den mest effektiva oppositionen, kommer inte att tillåta premiärministern att nonchalera den skotska frågan.

Provinsen Nordirland eller Ulster – som den ofta efter ett av Irlands gamla provinser kallas – blev ju en del av Det Förenade Kungariket Storbritannien och Nordirland, som är det officiella namnet, 1921 då unionen mellan Storbritannien från 1801 upplöstes och den irländska fristaten upprättades. Den irländska republiken proklamerades 1949. Delningen innebar ingalunda att Dublin gav upp anspråket på att representera hela öns befolkning. Den katolska minoriteten i norr strävade, tidvis med våld (IRA), efter förening med Irland. Det senaste våldsskedet 1969–1998 skördade 3.500 liv i provinsen. För 100 år sedan var befolkningsmajoriteten i Nordirland protestantisk. Protestanterna är möjligen, trots större födelsetal bland katolikerna och protestantisk utvandring till andra delar av Storbritannien, samväldet och USA, fortfarande flera än katolikerna. En hel del katoliker har också utvandrat till republiken, som automatiskt ger dem medborgarskap, inte minst sedan Irland kom med i EU och dess ekonomi genomgått en metamorfos. Dessutom är det flera idag än tidigare som inte identifierar sig enligt religionstillhörighet. En folkräkning kommer enligt planerna att hållas 2021; den förra 2011 gav dem som angav protestantisk tillhörighet 48 procent mot 45 för katolsk.

Nordirland figurerade mycket i den segslitna utträdesprocessen och blev snabbt den svåraste frågan i förhandlingarna mellan Bryssel och London. Bakgrunden är att regeringen Blair, den irländska regeringen och parterna i Belfast 1998 kom fram till den s k långfredags­överenskommelsen som innebar slutet på 30 års politiskt våld i provinsen och återupprättandet av provinsens autonomi. Efter åratals förhandlingar bildades en samlingsregering där de två ledande protestantiska och katolska partierna, DUP och Sinn Fein, men också ett par andra partier ingick. En förutsättning för avtalet var att gränsen mellan Nordirland och republiken som intill dess av säkerhetsskäl var hårt bevakad – många av IRA:s män kunde hålla sig dolda i republiken – nu skulle vara helt öppen. Om Storbritannien nu lämnar EU måste ju en tullgräns på något sätt återupprättas mellan republiken och provinsen, mellan EU och Storbritannien.

Hur skulle man kunna lösa denna fråga om cirkelns kvadratur? Den föregående konservativa premiärministern Theresa May försökte genom en s k back stop, en nödlösning, låta Storbritannien t v stanna kvar i tullunionen medan man sökte efter en permanent lösning. Men detta kunde inte brexitörerna inom hennes eget parti godta. Svårigheten att hitta en permanent lösning skulle kunna leda till ett brittiskt medlemskap i EU:s tullunion ad infinitum. Vidare skulle landet ju inte kunna sluta sina egna, och i deras ögon säkert förmånligare, handelsavtal med omvärlden vilket var ett av deras huvudargument. Boris Johnson lyckades sedan han blev regeringschef förmå EU att dels de facto begränsa tullunionen till enbart Nordirland dels införa en översynsklausul så att inte nödlösningen behövde bli utan slutstation. Enligt Johnsons överenskommelse med EU skall nu det nordirländska parlamentet vart fjärde år besluta om nödlösningen, medlemskapet i EU:s inre marknad, skall fortsätta. Där står man nu. Gränsen mellan republiken och Ulster skall förbli öppen, men nödvändiga tullarrangemang sas ske på Irländska sjön, vilket redan är fallet med en del ”levande” produkter. Hur detta i praktiken skall gå till är en annan fråga.

I långfredagsöverenskommelsen sägs att väsentligt nya omständigheter kan föranleda en ny diskussion om Nordirland vill kvarstanna i Storbritannien eller inte. Är Brexit och en eventuellt i nästa folkräkning fastställd katolsk nationalistisk pluralitet tillräckliga sådana omständigheter? Det skulle nog många tycka. Men protestanterna kommer inte att utan vidare godta en statsrättslig förändring och bli medborgare i republiken även om detta skulle innebära fördelen av ett fortsatt EU-medlemskap. Och vilka skulle få rösta i ett sådant referendum? Inte minst i England finns det åtskilliga som gärna skulle se de bångstyriga och dyrbara nordirländarna segla ut i Nordatlanten. Kanske kan i så fall en ny delning av provinsen komma till stånd där något eller några av de kanske numera katolskt dominerade grevskapen överförs till republiken?

Sedan samlingsregeringen i Belfast mellan de två största partierna, protestantiska DUP och katolska Sinn Fein i slutet av 2017 bröt samman har provinsen lytt under ministern för Nordirland i ett s k direktstyre. I den besvärliga situation där man både kräver en öppen gräns mellan Nordirland och republiken och samtidigt något slags tullgräns dem emellan behöver premiärministern en partner i Belfast. Därför kan premiärministern glädja sig åt att de två största partierna i Belfast nu träffat en överenskommelse om en samlingsregering.

De konstitutionella arrangemang som för Nordirlands del träffades 1921 och för både Nordirlands och Skottlands del 1998 kommer nu som en konsekvens av Brexit att prövas på allvar. Vilken risk är störst: att Skottland blir självständigt eller att Nordirland förenas med republiken i söder? I värsta fall kommer Storbritannien att upplösas och reduceras till den gamla unionen mellan England och Wales. Även om man ibland talar om walesiska suveränitetsdrömmar – även Wales har sedan 1998 en egen lokal regering och en parlamentarisk församling – har furstendömet formellt ända sedan 1301 (och reellt ännu längre) tillhört England. Skulle den brittiska unionen upplösas skulle detta innebära att folkmängden minskas med 7 av 64 miljoner, dryga 5 i Skottland och knappa 2 i Nordirland. Eftersom England (och Wales som har 3 miljoner) är helt dominerande både befolkningsmässigt och ekonomiskt skulle den reella maktförlusten bli måttlig. Men utvecklingen från 1800-talets imperium till 2020-talets England/Wales skulle då te sig som en statsrättslig kontraktion av en omfattning man inte sett sedan Österrike-Ungern blev den lilla republiken vid Donau och det Osmanska imperiet som också efter första världskriget blev dagens Turkiet. Boris Johnson och hans parti, vars officiella namn är ”The Conservative and Unionist Party”, kommer säkert att gå långt för att förhindra denna möjliga men kanske ändå inte sannolika fragmentering av den gamla världsmakten, Det Förenade Kungariket. Denna möjliga utveckling är givetvis inte bara Brexits fel. Men att utträdet ur EU har skärpt konturerna på både det skotska och det nordirländska problemet torde vara oomtvistligt.

Författaren är ambassadör, docent och ledamot av KKrVA.

Bilden ovan: En premiärminister med ytterligare utmaningar i sikte. Foto: Shutterstock.com

Efter Brexit: Scexit och Nexit?

Boris Johnson storseger i parlamentsvalet den 12 december förra året, som gav hans parti den största majoriteten, 365 mandat av 650, sedan Margaret Thatcher 1987, ger premiärministern ett brett mandat men ställer honom också inför stora utmaningar.  Hur han hanterar dessa kommer att bli centralt både för Storbritanniens egen framtida internationella status och för Europa. Man kan sammanfatta hans viktigaste uppgifter i fyra rubriker:

  • Avtal med EU om Storbritanniens framtida relationer med EU
  • Ny folkomröstning om skotsk självständighet?
  • Brexits konsekvenser för Nordirlands relation till London och Dublin
  • Det inrikespolitiska programmet med framför allt reformer inom det nationella hälsovårdssystemet (NHS) och infrastrukturen

Sedan Storbritannien väl utträtt ur EU den 31 januari har man 11 månader på sig att komma fram till ett slutligt avtal om de framtida relationerna mellan de båda parterna. Med tanke på att ingångna handelsavtal mellan EU och Canada, Japan, Sydkorea m fl länder tagit många år att komma fram till ter sig dessa 11 månader som en orimligt kort tid, inte minst med tanke på att Det Förenade Kungarikets förbindelser med EU är synnerligen omfattande, vida mer än med de ovan nämnda staterna; EU har ca 600 avtal med omvärlden som London nu måste omförhandla för egen del. Nästan 44 procent av dess utrikeshandel sker med EU som i sin tur har ett handelsöverskott mot Storbritannien på över 90 miljarder pund. Denna volym kan i sin tur vara ett starkt incitament för EU att agera snabbt när det gäller att komma fram till ett avtal, i alla fall täckande varuhandeln. För britternas del är finanssektorn, som nu står för en mycket stor del, drygt en tredjedel av landets ekonomi, helt central. Anmärkningsvärt nog har Boris Johnson för parlamentet framlagt en lag som förbjuder förlängning av övergångstiden efter 31 december 2020. Detta är självfallet avsett att sätta press på EU. Men om det är EU som längre fram i år föreslår London att förlänga tiden kan nog premiärministern komma ur det hela och ge unionen skulden för förseningen.

Det framtida förhållandet mellan London och Bryssel och dess säkerhetspolitiska konsekvenser är ett ämne som jag redan på denna sida har diskuterat, https://kkrva.se/brexit-och-europas-sakerhet, och avser att utförligare återkomma till i annat sammanhang. Nedan skall jag koncentrera mig på den b r i t t i s k a unionens egen framtid som i hög grad påverkas av Brexit. Låt oss erinra om att medan av denna unions fyra riksdelar England och Wales med relativt knapp majoritet, 52.5 procent, röstade för utträde ur EU stödde de övriga två, Skottland med 62 och Nordirland med 56 procent fortsatt medlemskap. Detta har lett till det skotska nationalistpartiet med förnyad energi tagit upp tanken på en ny folkomröstning om självständighet eller inte. År 2014 röstade ju 55 procent av skottarna för att stanna i Det Förenade Kungariket. Men nu har förutsättningarna ändrats, menar partiledaren och den lokala regeringschefen i Edinburgh, Nicola Sturgeon. Dels, hävdar hon, så visste man ju inte 2014 att man 2016 skulle ha ett referendum om att stanna i EU eller inte, dels gick SNP i valet den 12 december fram kraftigt så att man nu i det brittiska underhuset har 48 mandat av Skottlands totalt 59. Tories gick klart tillbaka i Skottland. Vi har inte bett om att bli styrda av de konservativa i Westminister, säger nu Sturgeon, och mot vår vilja tas ut ur EU.

Den konstitutionella ordningen kräver att parlamentet i London bestämmer om det skall bli någon omröstning eller inte. Själva folkomröstningsinstitutet finns inte i brittisk författningstradition  (landet saknar ju skrivna särskilda grundlagar) varför man för varje gång man anordnar en dylik måste få still stånd ett beslut i parlamentet. Det skotska parlamentet som stängdes 1707 när unionen mellan England och Skottland – som dessförinnan var en självständig stat, ehuru sedan 1603 i personalunion med England – ingicks, återupprättades efter en folkomöstning 1998. Det har specifikt angivna maktbefogenheter men kan t ex endast justera skattesatser inom snäva ramar.

Tanken på en s k UDI, Unilateral Declaration of Independence (UDI), har avvisats av SNP som alltså vill ha ett beslut av parlamentet i Westminster om att delegera detta till den lokala församlingen i Edinburgh. Bakgrunden är att en UDI nog skulle göra det svårt för Skottland att vinna diplomatiskt erkännande i Europa och framför allt kunna komma med i EU. Man kan nästan utgå från att Spanien, med tanke på Katalonien, i det längsta kommer att sabotera ett medlemskapsperspektiv för Skottland. Det kan bli svårt nog även om London skulle medge en folkomröstning och SNP skulle få stöd för sin linje. I ett sådant fall skulle Londonregeringen dock knappast själv lägga formella hinder i vägen.

Boris Johnson har så långt sagt att han inte kommer att acceptera en ny folkomröstning om skotsk självständighet. Han och många andra anser att frågan avgjordes 2014 och att sex år är en alldeles för kort tid för att motivera ett nytt referendum. Ett starkt argument är, förutom den politiska nesa ett skotskt utträde skulle innebära för regeringen i London, att den brittiska s k andraslagsförmågan, dess kärnvapenbaserade ubåtar, är stationerade i Skottland. Dessa vapen är en viktig symbol för Storbritanniens anspråk på en global roll. Att, som SNP vill, stänga och flytta denna bas skulle kosta formidabla summor, till förfång för andra angelägna utgifter som NHS och infrastrukturen som efter många år med ekonomisk åtstramningspolitik har enorma kassabehov.

Nästa år är det nya val till det skotska parlamentet där SNP nu är största parti men regerar i minoritetsställning. Skulle partiet ytterligare stärka sin position och nå egen majoritet ökar pressen på London. Kan premiärministern då i längden neka skottarna möjligheten att rösta om EU? Å andra sidan kan man erinra om att av Skottlands handel med sker en helt dominerande del med resten av Storbritannien. Man får också rejäla subsidier från London. Och om man som tidigare hävdats skulle vilja stanna kvar i pundzonen och t o m behålla drottningen som statsöverhuvud, vad är då självständigheten värd?

Två faktorer som kan hålla SNP tillbaka är den ovan nämnda svårigheten att bli medlem i EU och att om man skulle förlora ytterligare en omröstning om suveränitet, skulle frågan vara eliminerad för lång framtid. Så gick det med Quebec, även om där den andra omröstningen blev en mycket knapp seger för de som ville stanna i den kanadensiska federationen. Om man under protest skulle tvingas godta att regeringen i London vägrar att lägga fram en proposition om folkomröstning kan man ju t v samtidigt de facto fortsätta hålla självständighetstanken som en pistol mot Downing Streets huvud och därigenom påminna om Skottlands existens.

Vad kan då den konservativa regeringen göra för att förhindra en Scexit? Sannolikt kommer man att överväga att utöka det skotska parlamentets befogenheter och kanske förvandla Storbritannien till mera av en federativ statsbildning.  Man kan givetvis vidare i förhandlingarna med Bryssel söka utverka sådana eftergifter som antas kunna gynna Skottland. SNP-styret i Edinburgh, liksom dess företrädare i Westminster, som nu troligen med ett försvagat labourparti t v och särskilt under den fortsatta Brexitprocesen blir den mest effektiva oppositionen, kommer inte att tillåta premiärministern att nonchalera den skotska frågan.

Provinsen Nordirland eller Ulster – som den ofta efter ett av Irlands gamla provinser kallas – blev ju en del av Det Förenade Kungariket Storbritannien och Nordirland, som är det officiella namnet, 1921 då unionen mellan Storbritannien från 1801 upplöstes och den irländska fristaten upprättades. Den irländska republiken proklamerades 1949. Delningen innebar ingalunda att Dublin gav upp anspråket på att representera hela öns befolkning. Den katolska minoriteten i norr strävade, tidvis med våld (IRA), efter förening med Irland. Det senaste våldsskedet 1969–1998 skördade 3.500 liv i provinsen. För 100 år sedan var befolkningsmajoriteten i Nordirland protestantisk. Protestanterna är möjligen, trots större födelsetal bland katolikerna och protestantisk utvandring till andra delar av Storbritannien, samväldet och USA, fortfarande flera än katolikerna. En hel del katoliker har också utvandrat till republiken, som automatiskt ger dem medborgarskap, inte minst sedan Irland kom med i EU och dess ekonomi genomgått en metamorfos. Dessutom är det flera idag än tidigare som inte identifierar sig enligt religionstillhörighet. En folkräkning kommer enligt planerna att hållas 2021; den förra 2011 gav dem som angav protestantisk tillhörighet 48 procent mot 45 för katolsk.

Nordirland figurerade mycket i den segslitna utträdesprocessen och blev snabbt den svåraste frågan i förhandlingarna mellan Bryssel och London. Bakgrunden är att regeringen Blair, den irländska regeringen och parterna i Belfast 1998 kom fram till den s k långfredags­överenskommelsen som innebar slutet på 30 års politiskt våld i provinsen och återupprättandet av provinsens autonomi. Efter åratals förhandlingar bildades en samlingsregering där de två ledande protestantiska och katolska partierna, DUP och Sinn Fein, men också ett par andra partier ingick. En förutsättning för avtalet var att gränsen mellan Nordirland och republiken som intill dess av säkerhetsskäl var hårt bevakad – många av IRA:s män kunde hålla sig dolda i republiken – nu skulle vara helt öppen. Om Storbritannien nu lämnar EU måste ju en tullgräns på något sätt återupprättas mellan republiken och provinsen, mellan EU och Storbritannien.

Hur skulle man kunna lösa denna fråga om cirkelns kvadratur? Den föregående konservativa premiärministern Theresa May försökte genom en s k back stop, en nödlösning, låta Storbritannien t v stanna kvar i tullunionen medan man sökte efter en permanent lösning. Men detta kunde inte brexitörerna inom hennes eget parti godta. Svårigheten att hitta en permanent lösning skulle kunna leda till ett brittiskt medlemskap i EU:s tullunion ad infinitum. Vidare skulle landet ju inte kunna sluta sina egna, och i deras ögon säkert förmånligare, handelsavtal med omvärlden vilket var ett av deras huvudargument. Boris Johnson lyckades sedan han blev regeringschef förmå EU att dels de facto begränsa tullunionen till enbart Nordirland dels införa en översynsklausul så att inte nödlösningen behövde bli utan slutstation. Enligt Johnsons överenskommelse med EU skall nu det nordirländska parlamentet vart fjärde år besluta om nödlösningen, medlemskapet i EU:s inre marknad, skall fortsätta. Där står man nu. Gränsen mellan republiken och Ulster skall förbli öppen, men nödvändiga tullarrangemang sas ske på Irländska sjön, vilket redan är fallet med en del ”levande” produkter. Hur detta i praktiken skall gå till är en annan fråga.

I långfredagsöverenskommelsen sägs att väsentligt nya omständigheter kan föranleda en ny diskussion om Nordirland vill kvarstanna i Storbritannien eller inte. Är Brexit och en eventuellt i nästa folkräkning fastställd katolsk nationalistisk pluralitet tillräckliga sådana omständigheter? Det skulle nog många tycka. Men protestanterna kommer inte att utan vidare godta en statsrättslig förändring och bli medborgare i republiken även om detta skulle innebära fördelen av ett fortsatt EU-medlemskap. Och vilka skulle få rösta i ett sådant referendum? Inte minst i England finns det åtskilliga som gärna skulle se de bångstyriga och dyrbara nordirländarna segla ut i Nordatlanten. Kanske kan i så fall en ny delning av provinsen komma till stånd där något eller några av de kanske numera katolskt dominerade grevskapen överförs till republiken?

Sedan samlingsregeringen i Belfast mellan de två största partierna, protestantiska DUP och katolska Sinn Fein i slutet av 2017 bröt samman har provinsen lytt under ministern för Nordirland i ett s k direktstyre. I den besvärliga situation där man både kräver en öppen gräns mellan Nordirland och republiken och samtidigt något slags tullgräns dem emellan behöver premiärministern en partner i Belfast. Därför kan premiärministern glädja sig åt att de två största partierna i Belfast nu träffat en överenskommelse om en samlingsregering.

De konstitutionella arrangemang som för Nordirlands del träffades 1921 och för både Nordirlands och Skottlands del 1998 kommer nu som en konsekvens av Brexit att prövas på allvar. Vilken risk är störst: att Skottland blir självständigt eller att Nordirland förenas med republiken i söder? I värsta fall kommer Storbritannien att upplösas och reduceras till den gamla unionen mellan England och Wales. Även om man ibland talar om walesiska suveränitetsdrömmar – även Wales har sedan 1998 en egen lokal regering och en parlamentarisk församling – har furstendömet formellt ända sedan 1301 (och reellt ännu längre) tillhört England. Skulle den brittiska unionen upplösas skulle detta innebära att folkmängden minskas med 7 av 64 miljoner, dryga 5 i Skottland och knappa 2 i Nordirland. Eftersom England (och Wales som har 3 miljoner) är helt dominerande både befolkningsmässigt och ekonomiskt skulle den reella maktförlusten bli måttlig. Men utvecklingen från 1800-talets imperium till 2020-talets England/Wales skulle då te sig som en statsrättslig kontraktion av en omfattning man inte sett sedan Österrike-Ungern blev den lilla republiken vid Donau och det Osmanska imperiet som också efter första världskriget blev dagens Turkiet. Boris Johnson och hans parti, vars officiella namn är ”The Conservative and Unionist Party”, kommer säkert att gå långt för att förhindra denna möjliga men kanske ändå inte sannolika fragmentering av den gamla världsmakten, Det Förenade Kungariket. Denna möjliga utveckling är givetvis inte bara Brexits fel. Men att utträdet ur EU har skärpt konturerna på både det skotska och det nordirländska problemet torde vara oomtvistligt.

Författaren är ambassadör, docent och ledamot av KKrVA.

Bilden ovan: En premiärminister med ytterligare utmaningar i sikte. Foto: Shutterstock.com

Epilog: Rikskonferensen 2020

Den 74:e Rikskonferensen avslutades i tisdags och jag följer upp min prolog med en epilog efter att ha funderat några dagar över vad som egentligen hände. Låt mig ta det i punktform:

  • Utrikesminister Ann Linde tajtade till relationen med försvarsdepartementet och genom en väl vald anekdot signalerade hon intresse för militär verksamhet. Övergripande höll hon sig i närområdet och fokuserade på EU – vilket också var en signal.

    Åslund

    Anders Åslund blottar sårbarheter.

  • Ett samstämmigt budskap förmedlades, från hela det politiska fältet och samlad expertis, om ett över tid försämrat säkerhetspolitiskt läge. Sverige måste utveckla sitt totalförsvar med beslutsamhet och resurser till både civil och militär förmågeuppbyggnad.
  • Det nordiska försvarssamarbetet fortsätter att fördjupas och från norsk sida uppvisades (nygammalt) intresse.
  • En angripare kommer – oavsett vad angriparen vill uppnå – attackera oss där vi är svagast och använda den förmåga vi är sämst på att möta. Det går därför inte att lämna luckor, civilt eller militärt, eller som C MUST och säkerhetspolischefen inskärpte: Underlåta att täta befintliga sårbarheter nu.

    C MUST

    Chefen för Militära underrättelse- och säkerhetstjänsten (MUST), Lena Hallin.

  • Rysslandsblocket var lika sevärt som uppfordrande. Jag tror att Anders Åslund, som inledde det samma genom att smälla upp bildbevis på hur regimen berikar sig – det vill säga den organiserade brottsligheten – möjligen överraskade några då inte denna vinkel alltid kommer fram i rapporteringen.
  • Försvarsministern gav sina första ”markeringar om regeringens ståndpunkter” inför de kommande förhandlingarna om höstens totalförsvarsproposition. Han efterföljdes av två paneler med försvarspolitiker, som var mycket tydliga: Beredningens rapporter gäller. Försvarsministern och försvarspolitikerna kan ses i detta klipp. Det avslutas med min kommentar (1:20 in, eller i text nedan).
  • ÖB Micael Bydén sade bland annat, som en markering gentemot politiken, att det militära rådet som Försvarsmakten redovisade den 15 november är en helhet. ”Det är ett råd om en tillväxt i balans mellan stridskrafter, mellan personal och materiel och utveckling av förmåga att verka tillsammans – civilt och militärt. Ensamma eller med stöd utifrån.” Han sade också att det är ett råd som fullt ut är baserat på rapporten Värnkraft och som håller sig inom de ekonomiska ramar regeringen anvisat. Han var också tydlig med tillväxtens utmaningar. ÖB:s budskap följdes upp av GD Peter Sandwall, som i en mycket relevant panel om Leverans av tillväxt (1:02 in i detta klipp) berättade mer om hur FM arbetade fram sitt underlag.

    ÖB

    ÖB på marsch mot framtiden.

  • Dan Eliasson, generaldirektör Myndigheten för Samhällsskydd och beredskap (MSB), gav en rad medskick inför arbetet med det kommande totalförsvarsbeslutet i sitt tal. Mest uppmärksamhet fick hans tydliga uppfattning om behovet av rågång mellan politik och förvaltning på det totalförsvarspolitiska området, liksom MSB:s vilja att se över möjligheten till civilplikt. Nyamko Sabuni (L) lyfte frågan i sitt tal senare och sade att det finns ett ”ljumt mottagande från andra partier i Försvarsberedningen”, vilket är lite märkligt då Försvarsberedningen formulerade sig konkret om saken i rapporten Motståndskraft (se sid 126 –).
  • Ett pass under konferensen – slutet av måndagen – tog ut svängarna, förde in klimatet som en säkerhetsfråga, lyfte blicken uppåt mot rymden och diskuterade Säkerhetspolitiska doktriner under omdaning. Se gärna hela passet men det sistnämnda, som inleds av UD:s analyschef HC Hagman, startar 36:30 in, här.
  • Frågan om näringslivets roll i totalförsvaret kan sammanfattas i två budskap: 1. Vi vill. 2. Det är inte gratis, för då slås vi ut och kan inte bidra över huvud taget.
  • Rikspolischefen lyckas med något som hade varit omöjligt för många andra i det rådande läget: Att vara förtroendeingivande och stabil.
  • Landshövding Anders Danielsson, särskild utredare i Utredningen om en ny myndighet för psykologiskt försvar berättade om sin uppgift och avslöjande att han sneglar på NCT när han överväger hur den kommande myndigheten för psykologiskt försvar kan formas.

    Damberg

    Inrikesministern ger exempel på påverkanskampanj riktad mot Sverige.

  • I en panel om Var går gränsen mellan propaganda och psykologiskt försvar? gavs, bland annat genom SVT:s erfarenheter, konkreta exempel på vad uttalanden om att det är ett pågående angrepp mot Sverige innebär.
  • Dagen efter Folk och Försvars Rikskonferens var det partiledardebatt i riksdagen. Jag har sökt i protokollet från debatten, men inte hittat något om det säkerhetspolitiska läget, totalförsvaret eller det kommande inriktningsbeslutet. Tomt. Intet. Nada (rätta mig om jag har missat något). Det är en bjärt kontrast mellan budskapen i olika sammanhang i och med detta. Ibland kommuniceras stundens allvar. Men tror man på det, när det inte är en fråga som lyfts i partiledardebatten?
Rekryteringsmyndigheten

Jag får titta närmare på Rekryteringsmyndighetens avatar av sin GD, Christina Malm. Foto: Rekryteringsmyndigheten

I podden Höjd Beredskap från Aftonbladets ledare, av och med Patrik Oksanen, Amanda Wollstad, Johan Wiktorin, Anders Lindberg och undertecknad, kommenterade och intervjuade vi intressanta personer och aktuella frågor under konferensen. Samtliga avsnitt finns t.ex. här.

Patrik Oksanen, Oscar Jonsson (och ibland jag) gjorde också korta kommentarer som hittas genom #fofrk i @freeworldforum twitterflöde.

Min kommentar kan läsas i text här nedan:

Vi är i en tillväxtfas, civilt och militärt, och det har vi inte varit på länge. Vi har övat oss på nedläggningar och prioriteringar i nedskärningstider, och få nu inblandade har varit med och prioriterat och avvägt på väg upp, mot en ökad förmåga. Det skapar särskilda våndor och det är, kanske paradoxalt nog, svårare än motsatsen.

Jag hör en försvarsminister som är djupt oroad över vårt säkerhetspolitiska läge och hur mycket som krävs av oss för att hålla ihop som land i ett sådant läge. Det är därför han avfärdar i sammanhanget fjuttiga miljarddiskussioner som ”trams”.

Jag ser försvarspolitiker som har bestämt sig. De vet vad de vill nu, med försvarets utveckling och de har fått med sig partierna på ekonomiska tillskott. Ur både försvarspolitikers och försvarsministerns perspektiv blir det därför orättvist, när de i dragkamp med andra angelägna politikområden har vridet ur sig pengar, och får kritik för att det inte är tillräckligt.

Men, vi är bara i början av en tillväxtfas och vi träter om inriktningen framåt, vad och när vi ska göra. Detta sex år efter ockupationen av Krim, 12 år efter Georgien och 13 år efter att Försvarsberedningens lackmustest gav utslag.

Vi jämför oss med oss själva och var vi befann oss i civil och militär förmåga nyss. Inte relativt omvärlden. Det är inte vi själva som bestämmer hur vi uppfattas eller vad en angripare anser är krigsavhållande – eller om vi har blivit bättre än tidigare på säkerhetsanalyser och att skydda vår digitala infrastruktur, om en angripare fortfarande tar sig in och kan skada oss.

Igår såg vi hur relationen har tajtats till mellan UD och försvarsdepartementet. Ser vi ett ökande avstånd istället mellan riksdagen och Högkvarteret? Så kan det uppfattas vara av den offentliga debatten att döma. Har Försvarsmakten inte begripit vad politiken vill, eller är det politiken som inte begriper hur bodelningen bör se ut mellan den och den militära professionen?

Kan det vara så att det är två kompetensområden som möts här, eller olika grundläggande uppgifter som gnids mot varandra? Politiken har bland annat ansvar för att hålla riket utanför krig. Att vi ska vara krigsavhållande. En angripare ska tycka det är för stor kostnad, i tid och resurser, att ge sig på oss. Dessutom har politiken ett ansvar för svenskt självbestämmande och för att våra egna intressen sätts först. Det innebär att vi ska ha förmåga och kapacitet som innebär att vi inte bara ska får beskedet ”håll er undan, vi tänker göra såhär” när militärt stöd landar in på svenskt territorium, för vårt stöd eller för att kunna agera i konflikt i vårt närområde. Försvarsmakten däremot brottas med att – inom tilldelad ekonomi – ge sitt råd bland annat utifrån hur vi ska vinna duellsituationer i ett givet läge. Ett stridsfältsperspektiv. Här behöver politik och Försvarsmakt bättre förstå varandra och gifta ihop helheten.

Slutsatsen från igår är att det inte kan vara den ena förmågan eller den andra. Vi kan inte ställa olika förmågor mot varandra och tro att vi löser den helhet som är absolut nödvändig. Inte mellan civilt och militärt, inte olika förmågor och kompetenser inom det militära, eller att täppa till några sårbarheter inom det civila området, men inte andra. Det är skitjobbigt, och jättedyrt att hålla ihop den helheten!

Vi lärde oss av chefen för MUST och Gudrun Persson från FOI igår att angriparen använder de medel som fungerar bäst, oavsett vad vi har planerat för. Vi kommer slås där vi är som svagast. Och om det inte kan handla om antingen-eller, kommer vi behöva betala för en sådan helhetshöjning i vår motståndskraft.

Till detta kommer det säkerhetspolischefen sade: Om vi inte hanterar de aktiviteter och angrepp som pågår idag, kommer vi inte klara andra konfliktnivåer. Vi måste skydda vår kritiska infrastruktur idag, inte minst den digitala infrastrukturen. För hur gör vi om komprometterande material kring personer vi ska lita på i kris och krig, redan är uthämtat? Om bakdörrar redan är inplanterade i mjukvaran för vitala samhällsfunktioner? Om samhället redan är så splittrat och konfliktfyllt att ingen litar på myndigheternas avsikt och budskap och gör som de säger, om elände bryter ut?

Men, återigen, viljan finns. I Försvarsmakten, i de civila myndigheterna och i försvarspolitiken. Nu ska vi inte förlora oss i en omvänd prioriteringsdiskussion och slåss om delar när vi måste lyfta oss generellt för att höja svensk motståndskraft.

 

 

Välkommen till verkligheten

Det är inte många år sedan rikskonferensen i Sälen präglades av risk- och hotbildsförnekelse. Den tiden är förbi. 2020 är bilden realistisk och fördjupad – utmynnande i slutsatsen att den bara blir mörkare. Vad som saknas i uppräkningarna är samlande begrepp som fångar upp en ny och så mycket komplexare verklighet. Som att geografin återigen har blivit central men samtidigt i andra avseenden är helt irrelevant. Eller att angrepp kan ske utan att angriparen ens kan identifieras.

I Sälen rådde det alltså inte någon brist på allvarsamhet. Mot bakgrund av oviljan att tillskjuta resurser uppstår dock viss kognitiv dissonans. Det gäller både det militära och det civila försvaret.

Visst kan det kännas bra när ÖB Micael Bydén redovisar raden av förmågehöjande nyheter under innevarande försvarsbeslut. Men vad innebär det egentligen att ”vi har kommit långt under de här fyra åren”? Har vi verkligen kommit långt i förhållande till sådant som rysk förmågeutveckling eller hur hotbilden har förändrats? Ligger det inte en fara i att signaler om kognitiv balans minskar trycket på politisk handling?

Dissonansen kring Försvarsberedningens beställning av försvarsbeslutet 2021–2025 vs Försvarsmakten militära råd, understryker att beslutsmodellen inte är optimal. Vore det inte rimligare att ÖB med utgångspunkt från regeringens ekonomiska ramar fick i uppdrag att komma med sitt militära råd, som sedan blev föremål för politik. Omvärldsbeskrivning, konsekvenser för Sverige och precisering av svenska intressen kunde samtidigt överlåtas till en grupp experter och sedan ingå i underlaget för den politiska beredningen.

FÖ och UD verkar ha slutit fred. I Sälen visade Ann Linde att Sverige har fått en ny utrikesminister genom att i sitt tal – till skillnad från Margot Wallström – ansluta sig till Försvarsberedningens formulering om att vi inte kan utesluta ett väpnat angrepp eller användandet av militära medel mot Sverige. Det innebär att utrikesministern och försvarsministern inte längre har två sinsemellan stridande uppfattningar om hotbilden. Bra i sig, men också viktigt för att få större utväxling på den samlade säkerhetspolitiken när försvars- och utrikespolitiken inte längre utmärks av kognitiv dissonans.

I Peter Hultqvists anförande är det enskilt viktigaste att han lyfte upp kärnvapenfrågan i ett annars förbisett närområdesperspektiv:

”I vårt närområde har vi under det senaste decenniet kunnat se Ryssland utöka sina övningar, på ett sådant sätt att den ryska kärnvapenförmågan tydligt ska framgå. Det är en kraftfull säkerhetspolitisk signal från rysk sida. I oktober förra året genomförde Ryssland vad som framstår som den största kärnvapenövningen sedan 1991, Grom 2019. Övningen omfattade ett eskalerande scenario, som avslutades med ett ryskt kärnvapenanfall.”

Årets upplaga av Rikskonferensen i Sälen blev en imponerande uppvisning av hur mycket som sker och på så många fronter för att stärka totalförsvaret. Samtidigt blev det en påminnelse om hur mycket som återstår, hur mycket tid som gått förlorad – och dessvärre lär fortsätta att förloras.

I sitt anförande erinrade ÖB om en slogan som är hämtad från Försvarsmaktens rekryteringskampanj:

”För allt det som ännu inte har hänt.”

Alltså en erinran om försvarsmaktens uppgift att värna samhällsskick och suveränitet – ytterst i krig men med en så avskräckande försvarsförmåga att hotbilden inte blir verklighet. Det är ett helt centralt budskap. Tyvärr sammanfattar också samma slogan det rådande läget i totalförsvaret.

Claes Arvidsson är författare, mångårig ledarskribent i SvD, redaktör för Säkerhetsrådet och ledamot av KKrVA.

Bilden ovan: Folk och Försvars Rikskonferens 2020. Foto: Ulf Palm.

Vem blir bäst?

Vad är det som är huvudsak och bisak när detta förband ska ledas i det som är själva orsaken till dess existens – strid? Foto: Bezav Mahmoud, Försvarsmakten.

Det är glädjande att yngre officerare debatterar vår officersutbildning. På dessa sidor skrev kapten Stefan Emanuelsson (20/12) och kapten Marcus Dansarie (25/19) om sin syn på dagens officersutbildning.

Tyvärr tycker jag bägge missar det viktigaste. Istället för att diskutera vad officeren skall kunna ryker man ihop om hur förmågan skall uppnås.

Akademisk utbildning leder inte med automatik till rätt kompetens. Tyvärr har akademisk utbildning alltmer blivit liktydigt med teori. I själva verket skall akademisk utbildning bygga på vetenskaplig grund och beprövade erfarenhet och något hinder för praktisk övning finns inte. Den beprövade erfarenheten finns i officersprofessionen – inte i akademin. Rimligen innebär det att man skall kunna sitt jobb – att leda människor under svåra och livsfarliga förhållanden. Därför skall utbildningen leda till att man handgripligen skall kunna göra just detta ”på riktigt”. För att kunna göra detta måste man handgripligen öva på detta i realistiska övningar – och ofta. Verkligheten kommer att bli svår ändå.

Om akademisk utbildning innebär att man skall lära sig officersyrket på skolbänken och i seminarier är Emanuelssons oro berättigad.

Själv har jag svårt att se hur jag skulle ha klarat min yrkesroll utan god kunskap om det praktiska hantverket – detta gäller på alla nivåer från plutonchef till fördelnings-/divisionschef. Att man kan dra pilar på kartan efter teoretisk utbildning må så vara – men att få pilens manöver genomförd i krigets kaotiska miljö är något helt annat.

I forskarparet Lotta och Peter Tillbergs böcker (Uppdrag Chef och Uppdrag Utland)[1] kan den som vill fördjupa sig i hur ett antal svenska chefer efter utlandsuppdrag ser på vikten av praktisk övning och erfarenhet. Van Creveld är också givande läsning men min favorit är den tyske generalöversten Hermann Balks ”Order in Chaos ”. Att ha överlevt både VK 1 och 2 efter att framgångsrikt lett från pluton till armé – i täten, får väl anses vara beprövad erfarenhet

General Tom Franks som ledde invasionen av Irak lär ha yttrat ”There is no example in history when a platoon commander has managed his platoon up a hill under fire”.

Det insåg kloka reglementsskrivare redan i början av 1970-talet när kommandot ”framåt” ersattes av ”följ mig” i Arméreglementet 1. Man leder genom eget föredöme och för att göra det måste man kunna det handfasta jobbet.

En ung officers behov att göra djupa analyser är begränsad medan hens förmåga att leda sina soldater och förstå förbandets vapensystem är avgörande för framgång. Officersutbildningen är en stege som klättras på under lång tid och det fungerar inte att hoppa upp på den högsta stegen utan att tillgodogjort sig grunderna. Läkare börjar ju inte utbildningen med hjärttransplantationer.

Teoretiskt är det inte svårare än att Försvarsmakten (FM) formulerar vad man vill ha och att utbildningssystemet levererar beställd produkt.

I praktiken är det nu svårigheterna börjar. Ryktet säger att FM inte levererat några tydliga mål och är det sant blir det ju inte så lätt. Kanske skulle FM be KKrVA om hjälp? Här finns mycket beprövad erfarenhet. Den mest nyttiga kurs jag gått under 35 år var i början på 70-talet när jag tvångskommenderades till ”kurs i målformulering” – den har jag haft stor nytta av hela mitt yrkesliv och jag är djupt tacksam för att jag trots protester tvingades dit. Kanske borde den genomföras på HKV

Min erfarenhet[2] är att akademikers förmåga att solidariskt, i lag, arbeta mot uppsatta mål är begränsad på grund av att man aldrig lärt sig det. Individens egen agenda tar lätt över och är dessa tillräckligt många uppstår kaos och slutprodukten blir inte den beställda.

Ett annat problem är att övningstillfällen är för få bland annat på grund av pengabrist. Det är dessutom det första som ryker när det skall strykas i budgeten.

Förmågan till självständigt tänkande och egna initiativ finns alltid där för den chef som visar att hen efterfrågar det. Det största hindret för det fria åsiktsutbytet är det inneboende motståndet i organisationen, främst hos mellanchefer. Jag tror ganska många känner igen sig i följande mening:

”Uppriktiga kamrater är sällsynta – men det gör inget – efterfrågan är liten”. 

Om nu tyska officerare var akademiskt väl skolade och självständigt tänkande individer frågar jag mig varför man inte gjorde sig kvitt Hitler när man såg vartåt det barkade[3]. Man hade ju onekligen till gång till maktmedel. ”Akademisk utbildning” är ingen garanti för kvalitet och rätt tänkande. Men utbildning mot väl definierade mål, byggda på beprövad erfarenhet och vetenskaplig grund är en bra början.

Författaren är ledamot av KKrVA, f d Fördelningschef och Institutionschef vid FHS.

Noter

[1] FHS 2007och CSMS 2011
[2] 15 år gammal erfarenhet och jag hoppas den är obsolet
[3] Von Stauffenberg var för ensam!

Qassem Suleimani och risken för storkrig i mellanöstern

Det spända läget i Mellanöstern, det läge som i sin aktuella fas rått i flera år och då främst som ett slags ställningskrig på låg konfliktnivå mellan USA tillsammans med allierade Israel och Saudiarabien m fl och Iran, tog en dramatisk vändning vid årsskiftet då Trumps USA överraskande genomförde den i internationella sammanhang synnerligen ovanliga åtgärden att likvidera en hög företrädare för en annan stat, Quods-ledaren Qassem Suleimani, de facto nummer 2 i den iranska makthierarkin. Att insatsen därtill skedde på irakiskt territorium spädde på dramatiken, liksom att drönarinsatsen dödade inte bara Suleimani utan också ett antal andra milismän, däribland nr 2 i de iranskstödda PMU-förbanden (vars inlemmande i den reguljära irakiska armén var en viktig del länge varit en svår huvudvärk i den irakiska krishanteringen), al- Muhandis. PMU, Popular Mobilization Units, var ju de enheter som på ayatolla Al-Sistanis kallelse tillskapades för att möta det överhängande IS-hotet 2014.

Insatsen, vars folkrättsenlighet som bäst diskuteras i Washington och andra huvudstäder, väckte först ängsliga frågor om hur skarpt och omfattande det väntade iranska svaret skulle bli, och den ängslan förstorades av allehanda hotelser från Trumps sida om en synnerligen långtgående amerikansk vedergällning mot den väntade iranska vedergällningen, om denna skulle innebära amerikanska förluster. En klassisk och synnerligen olycksbådande spiral av action-reaction syntes skena mot ett nära förestående storkrig.

Nu blev det inte så, denna gång, världen kunde andas ut, det iranska svaret, när det mycket riktigt kom efter tre dagar av sorgedemonstrationer i kolossalformat, blev så pass måttligt (inga rapporterade amerikanska eller allierade förluster, huruvida avsiktligt eller oavsiktligt diskuteras vidare) att det bäddade för ett återhållsamt, icke-eskalerande amerikanskt svar på det iranska svaret: ingen amerikansk militär vedergällning, dock ytterligare skärpta ekonomiska sanktioner och ytterligare förstärkningar i den amerikanska militärnärvaron och beredskapen. Det öppna kriget uteblev, denna gång, men konflikten fortgår.

Så vad händer nu, frågar sig analytiker och politiker i hela världen. Säkra svar finns förstås inte. Däremot mängder av frågor att diskutera. Här ett försök att gruppera en sådan diskussion, i medvetande om att vad som än sägs snabbt kan överspelas av ett hastigt händelseförlopp.

Folkrättsbrott versus ”imminent threat”

Var likvideringen av Suleimani och de övriga i själva verket ett folkrättsbrott? Det handlade ju trots allt om att döda en officiell representant för en suverän stat. Å andra sidan en stat som under ledning av denne Suleimani och hans internationellt verksamma Quod´s Forces, en gren av IRGC, Irans väpnade styrkor, Islamic Revolutionary Guard Corps som USA under Trump stämplat som terrororganisation. Och genom denna terrorstämpling kunde, i Trump-amerikansk version, avrättandet av Suleimani o Co legalt likställas med Obamas likvidering av Bin Laden och Trumps tidigare likvidering av IS-ledaren Baghdadi. Och då uppstår förstås frågan om huruvida en avrättning av en utländsk person genast blir laglig om det föregåtts av en ensidigt proklamerad terrorstämpling av denná person och den organisation eller stat han representerar.

Och så detta: vilket prejudikatsbekymmer uppstår i och med att en stat med anspråk på rättsstatlighet avlivar en representant för ett annat land? Hur sätter man gränser, vad kommer sedan, i vad mån kan andra stater uppleva att det amerikanska föredömet nu skapar ett klimat av fritt fram och uppmaningar till efterföljd?

Dessa frågor har i det aktuella Suleimani-fallet hanterats dels genom en kanonad av demonisering av personen/personerna och dels genom att hävda att likvideringen avvärjde vad man kallade ”an imminent threat” och att förhindrandet av detta omedelbart förestående hot i själva verket räddade ett antal (amerikanska) liv – och att avstående från insatsen skulle ha varit säkerhetspolitiskt oansvarigt. Att insatsen skapade bättre, inte sämre säkerhet. Och att en amerikansk president förvisso har rätt och skyldighet att snabbt ingripa, utan föregående konsultationer med kongressen, om det verkligen handlar om ett nödläge, ”an imminent threat”. Alltså var det i detta fall synnerligen angeläget i amerikansk politisk kultur att amerikansk allmänhet och framför allt kongressen (och i varje fall kongressledande ”gang of 8”) åtminstone i efterhand fick en noggrann och trovärdig redovisning av grunden för att bedöma insatsen – som i omvärlden rimligen bedöms som en krigshandling – som nödvändig för att avvärja ett omedelbart hot. Hurså ”omedelbart”, och hot mot vad, ambassader, baser, vad?

Presidential war powers

Dessa och liknande frågors uppenbara känslighet i begynnande valkampanj och förestående riksrättsprocess i senaten har legat till grund för en omfattande debatt både i den centrala bedömningsfrågan – talade man sanning när man i olika varianter motiverade insatsen i termer av ett omedelbart hot? (en fråga som erhållit minst sagt svävande svar) –  och i frågan om president Trumps lämplighet som landets högste befälhavare; debatt pågår som bäst om behovet av att kringskära Trumps möjligheter att på egen hand begå krigshandlingar. Förslag med denna inriktning och med visst stöd även från den republikanska sidan om skranket ventileras i båda kamrarna. Uppenbarligen kommer presidentvalskampanjen att i hög grad handla om detta, och det reser i sin tur frågor både om denna kampanjs karaktär i termer av polarisering/demonisering och om hur detta kommer att påverka Trump-administrationens fortsatta militärdiplomatiska hantering av Iran- och andra pågående kriser.

Detta om konsekvenser på den amerikanska hemmaplan. Omvärlden, och särskilt allierade regeringskanslier, lär med stort intresse följa vad som sägs och eventuellt görs. Sedan finns allt skäl att observera konsekvenserna av insatsen (och det iranska svaret, hittills) för läget i Iran respektive Irak och för den regionala utvecklingen och, inte minst, för kärnavtalet, JCPOA, mellan Iran och en grupp ledande stater, Obamas avtal som Trump sedermera övergav och därmed initierade den process av spänningshöjning som därefter följt och som kulminerade (hittills) vid årsskiftet.

En dödsstöt för kärnavtalet JCPOA?

I fråga om JCPOA-avtalet, denna i icke-spridningssammanhang extremt känsliga och viktiga sak, befinner vi oss nu, som väntat, i en mycket vansklig situation, i och med att det iranska svaret på Suleimani-attacken också innefattade att signalera ytterligare iranska steg mot ”non-compliance” vilket skapat ytterligare svårigheter för avtalets européer, UK, Frankrike och Tyskland i dessas strävan att hålla avtalet vid liv, trots det amerikanska avhoppet och trots Trumps tydliga markering efter drönarattacken och det militära iranska svaret att NU är det dags för avtalets kvarvarande anhängare, européerna plus Ryssland och Kina, att följa USAs exempel och överge JCPOA och i stället pressa fram ett annat, bättre avtal. Och på detta har europeiska trion dels svarat nej, dels tillskrivit parterna att man vill aktivera en mekanism för att hantera dispyter om (iranskt) avtalsbrott, och dels därvid fått frän rysk kritik. Och så har alldeles nyligen Boris Johnson gjort ett eget utspel om att man kanske ändå borde söka samsyn med USA, vilket tolkas som oroande tecken på vad som kan hända med europeisk säkerhetspolitik till följd av Brexit. På detta område finns uppenbarligen mycket att oroa sig för, dess värre.

JCPOA-frågans centralitet i Iran-krishanteringen i stort är tydlig och ödesmättad, särskilt om man därtill vägen in faktorerna Israel och Saudiarabien, mm. Men det kanske inte Trump med närmaste rådgivare tänkte närmare på när man beslutade om attacken mot Suleimani. Eller för den delen när man beslutade om att frånträda avtalet.

Katastrofläge i Iran – och inte minst Irak

Beträffande utvecklingen i Iran efter (till vidare) avslutad militär duell kan sägas att denna bör ha varit mardrömslik för regimen. Det började ju med höstens antiregimdemonstrationer som kunde slås ner endast genom brutalt våld med 100-tals offer, och så händer Suleimani-attacken och plötsligt översvämmas Teherans och andra städers gator av miljontals upprörda sörjande, och så kommer det iranska militära svaret – missilattackerna mot bl a amerikanska baser i Irak och viss ängslig triumf (och en massa frågetecken) kring detta, men så händer mitt i denna dynamik den katastrofala nedskjutningen av det ukrainska civilflygplanet, och bilden ändras igen: massiva demonstrationer i protest mot den fatala nedskjutningen. Hur regimen ska reagera på och kunna ta sig ur detta sällsamt pressade läge är i skrivande stund skrivet i stjärnorna.

Men så handlar det om konsekvenserna för grannlandet, tillika Syriens grannland Irak, ett Irak som alltså dels drabbades av att drönarattacken mot Suleimani med entourage skedde på irakiskt territorium, Bagdads flygplats, liksom dagarna därefter även det iranska svaret, missilattackerna mot de huvudsakligen amerikanskbemannade baserna, Ain Al-Asad och den nära Erbil i norr. Alltså en amerikansk-iransk militär slagväxling på riktigt, förlagd till irakiskt territorium, en olycksbådande olycka för en redan hårt trängd övergångsregim i Bagdad.

Bakgrunden i Bagdad/Irak var ju dels en lång och stökig höst med ihållande gatudemonstrationer, liknande de i Teheran (och Beirut m fl platser), hårdhänta regimförsök att slå ner protesterna och problematiska konsekvenser av detta i form av regimeftergifter, inklusive premiärministern Mahdis avgång och därefter följande regimkris. Och så vid årsskiftet händelseutvecklingen med först en milisraketattack mot en armébas som dödar en amerikansk kontraktsanställd, därefter en omfattande amerikansk vedergällningsattack som riktades mot den iranskstödda milisgrupp (Kata´ib Hezbollah)) som hölls ansvarig för den första attacken med åtminstone 25 döda milismän som resultat, därefter så angreppet på den amerikanska ambassaden i den befästa Gröna zonen ledd och inspirerad av denna milis. Och som ett resultat av allt denna händelsekedja att regimen Mahdi såg sig nödsakad att utlova att fr o m nu skulle de amerikanska styrkorna – i Irak med mandatet att stödja den irakiska arméns kamp mot resterna av IS.

Och det är detta löfte som sedermera följts upp med ett beslut i shia-dominerat parlament att porta USA, något som Trump sedan reagerat på genom att hota det ”allierade” Irak med kraftiga sanktioner om man gör allvar av utvisningsambitionen. På gatorna skanderar folkmassorna nu att man vill bli av med både amris och iranier – man betackar sig för att utgöra slagfält för en amerikansk-iransk uppgörelse.

Och samtidigt tvingas både USA och övriga i anti-IS-koalitionen, däribland Danmark (snart med tilldelat huvudansvar för koalitionens och NATO:s Irakinsats) och Sverige (med 70 soldater på plats), att nu hantera en svår säkerhetssituation på marken; det handlar då både om ett mer storskaligt hot om ytterligare iranska ”svar” på Suleimani och andra motiv och ett mer eller mindre diffust angreppshot – i skuggan av den stora konflikten – av både kvarvarande IS och Iran-sympatiserande miliser. Hur allvarligt och långvarigt detta kombinerade hot bedöms vara avgör hur de involverade länderna nu agerar: lämna landet hals över huvud eller vara kvar, helt eller delvis, men i så fall i skydd och utan möjligheter att utföra de uppgifter (träna irakier, bekämpa IS) som legitimerar att man alls finns på plats.

Stor osäkerhet, många frågor

Kring allt detta finns nu stor osäkerhet och många frågor. Segdragna förhandlingar i turbulent miljö är att vänta, men klart är att om Iraks regering återkallar sin inbjudan till den internationella närvaron så upphör per definition den legala grunden för denna närvaro. Och närvaron legitimering handlar uteslutande om kampen mot IS (som nu alltså kraftigt försvåras), inte om USA:s konflikt med Iran. Till yttermera visso finns ju i detta också en syrisk komplikation. Om USA – och därmed i praktiken även övriga länders styrkor i anti-IS koalitionen – skulle tvingas lämna Irak så undergrävs rimligen också grunden för den amerikanska närvaron i nordöstra Syrien, den mindre styrka om c.a 6-700 man som Trump efter allt vacklande i höstas fann för gott att låta kvarstå där för fortsatt militär samverkan med kurdiska YPG, mot IS men också mot Assad-regimen.

Precis så här vådligt spänt, tilltrasslat, ovisst och farligt ter sig väl läget i regionen just nu, i hög grad om inte skapat så dock i varje fall tillspetsat av det amerikanska, kanske inte helt genomtänkta och i en begriplig strategi förankrade, beslutet att göra något i internationella sammanhang så ovanligt som att likvidera (andra begrepp finns förvisso) en hög företrädare för en annan stat. Att politiskt, diplomatiskt, militärt och analytiskt ta tag i alla trådar som nu finns att ta tag i – för att baxa läget in i lugnare och stabilare banor lär bli en herkuleansk uppgift. En uppgift som på den amerikanska arenan i tiden sammanfaller med en fortsatt polariserande brygd av riksrätt och valkampanj.

Måhända blir en, annan, konsekvens av utvecklingen, särskilt i det arma Irak, det något paradoxala att president Trump i stället för att kunna fullfölja vallöftena 2016 och senare om att militärt lämna krisernas Mellanöstern i praktiken fastnar allt djupare i militära åtaganden till synes utan slut, och utan begriplig strategi. Det lär bli knepigt för president Trump att i stundande valrörelse å ena sidan göra det trovärdigt att vallöftena om tillbakadragande skall fullföljas, å andra sidan steg för steg förstärka den militära närvaron och insatsberedskapen just i det Mellanöstern som pekats ut som prioriterat för tillbakadragande: senaste beslut om förstärkning med 3000 man efter Suleimani-duellen. överlagrat förra årets förstärkningar om c.a 15 000 man, indikerar färdriktning.

Mot detta står, i den fortsatta duellen, att Suleimanis snabbt utnämnda efterträdare Esmail Ghaani och andra deklarerat att målet för Iran fr o m nu – om inte förr – är att se till att USA militärt lämnar MÖ-regionen, för gott, dock oklart hur.

Vi har hursomhelst ett händelserikt år att se fram emot. Enkla lösningar saknas. Spänn fast säkerhetsbältena.

Författaren är ambassadör, Fil dr och tidigare statssekreterare. Han är ledamot av KKrVA.

Bilden ovan: Drönarattacken mot den iranske generalen Quassem Suleimani har bidragit till att temperaturen mellan Washington och Teheran ytterligare skruvats upp. Foto: Shutterstock.com.

Allmänhetens bild av Försvarsmakten

Demoskops senaste undersökning visar att 75 procent av allmänheten uppger att det är viktigt att Sverige har ett militärt försvar. Även förtroendet för Försvarsmakten har ökat de senaste åren och är nu uppe i 51 procent.

Förtroendet för Försvarsmaktens nationella uppgifter har också stärkts det senaste året och nästan 50 procent uppger att de har förtroende för att Försvarsmakten kan upptäcka och avvisa kränkningar av Sveriges gränser. Det här visar att vår verksamhet är relevant och viktig och vi är stolta över de positiva siffrorna.

Mats Ström
Brigadgeneral
Försvarsmaktens kommunikationsdirektör

Andra världskrigets myter

Finns nu även på svenska, men med ett helt annorlunda omslag.

Var Stalingrad andra världskrigets vändpunkt? Var Patton USA:s främste general? Vad planerade Stalin egentligen under vintern och våren 1940? Misslyckades tyskarna med att ta Moskva på grund av vintern?

Ovan är några av de lite provokativa frågor som ställs i Andra världskrigets myter av flera författare under ledning av Jean Lopez och Olivier Wieviorka. Boken består av de mest intressanta delarna av två böcker som utkom först på franska. Den första av dem kom 2015 och den andra 2017. Den första svenska upplagan kom ifjol (2019) men jag hade inte tid att läsa den då. Det finns väldigt mycket att säga om boken eftersom den just har myter i fokus, sådant som debatteras. Eftersom jag som bloggare eftersträvar korta inlägg vill jag mest uppmana bloggens läsare att själva läsa boken. Men några kommentarer vill jag dock komma med.

Det är inte så ofta fransk militärhistorisk litteratur översätts till svenska. Generellt har ju de flesta icke-svenska böcker och spelfilmer i Sverige sitt ursprung i något engelsktalande land. Bara detta är ett skäl att ta del av denna bok som nog är skickligt översatt från franskan. Jag har inte jämfört med det franska originalet men kommer inte ihåg att jag stötte på något som störde mig språkmässigt. Det var också i Frankrike, i början av 1990-talet, som jag själv först stötte på det som står i fokus i bokens första kapitel: en omvärdering av Stalins respektive Hitlers övergripande planer inför sommaren 1941 - framförd i böcker på franska, engelska, ryska och tyska av den sovjetiske avhopparen Viktor Suvorov, en pseudonym för Vladimir Rezun. Suvorov/Rezun har sedermera fått visst stöd av några ryska och tyska historiker. Jag vill inte här komma med någon "spoiler" och säger därför bara att analysen av Suvorovs m fl tolkningar av sovjetisk och tysk krigsplanläggning var mer läsvärd än vad jag hade väntat mig. Alltså, detta avsnitt av Andra världskrigets myter är i sig riktigt tänkvärt och borde läsas av alla med djupare intresse för Stalin, Hitler och östfronten.

Kapitlet om myten "Tyskarna lyckades inte erövra Moskva på grund av vintern" är liksom bokens övriga kapitel om liv och död men icke desto mindre innehåller det ett både komiskt och självkritiskt uttalande av en av de tyska veteranerna som var med.

Undertecknad har ett särskilt intresse för general Patton, vilket framgår av några av mina egna böcker. Nicolas Aubins hantering av Patton-myten är vass men inte elak och slutklämmen är suverän.

Vissa av bokens kapitel är ur min synvinkel inte lika intressanta som de ovan nämnda. Det kanske var givet med tanke på att det är hela 16 medverkande författare. Men de ovan nämnda kapitlen och flera andra gör ändå boken till en av fjolårets mest intressanta.

I närvaro av gråzonsangreppet

Händelserna i Iran och Irak har på kort tid ställt det moderna tekniska och automatiserade kriget i blixtbelysning. USA har visat att landet är i stånd att verkställa en presidentbeordrad avrättning av en högt uppsatt iransk militär chef med hjälp av en fjärrmanövrerad drönare. På detta har Iran svarat i form av raketattacker mot amerikanska baser i Irak och kort därefter har nedskjutning, av ett civilt flygplan ägt rum över iranskt luftrum med en luftvärnsrobot, något som anges ha skett av ”misstag”. De detaljerade orsakerna till detta ”misstag” är i nuläget oklara.

Den första händelsen visar hur modern övervakningsteknik gör det möjligt att följa enskilda individer i realtid och med hjälp av fjärrstyrda beväpnade drönare verkställa bekämpning av en enskild individ så att denne dör. Det innebär att snart sagt ingen individ, vare sig i fred eller krig, helt kan undgå att bli bekämpad om någon statsledning finner det förenligt med sina intressen ett genomföra en sådan ”avrättning”.

Den andra händelsen visar att bekämpning av civila och militära mål med robotar på långa avstånd med mycket hög träffsannolikhet även mot mycket små mål, sedan lång tid är fullt möjliga att genomföra. De ryska Iskanderrobotarna som utplacerats i Kaliningrad utgör därför att hot mot ett stort antal civila och militära mål i hela Sydsverige.

Den tredje händelsen visar också med stor tydlighet hur oerhört korta tidsrymder som föreligger för beslut om insättande av avancerade vapensystem vid upplevda hot. Händelsen visar också hur misstag kan uppstå p g a ofullständig information före beslut, något som kan leda till katastrofala konsekvenser i form av stora förluster i människoliv, men också oöverskådliga konsekvenser av militär och politisk natur som kan eskalera en konflikt långt över den ursprungligen avsedda.

Det bör också observeras att alla dessa tre händelser, som utspelats under en relativt kort tidsrymd, ägt rum utan att formellt krig egentligen föreligger mellan USA och Iran. Den senare staten föredrar att bedriva olika former av angrepp i flera olika stater genom ombud. Delvis likartade förhållanden råder i Östra Ukraina.

För svensk del är det således av vikt att i den fortsatta utvecklingen av totalförsvaret beakta att allvarliga angrepp mot viktiga delar av vår ledning, av vår militära och civila infrastruktur etc kan äga rum utan att vi formellt sett befinner oss i krig. Sådana händelser är inte att anse som fredstida ”kriser” trots att inte krigstillstånd råder. Beredskapen för sådana handlingar, vilka uppenbarligen hör hemma i en kontext av säkerhetspolitisk fara för landet, bör således betecknas som ”krigsfara” i Regeringsformens mening, och måste således – på ett relativt tidigt stadium – kunna föranleda beredskapshöjningar för krig, d v s en övergång till skärpt beredskap.

Författaren är f d Generaldirektör. Han är ledamot av KKrVA.

Bilden ovan: Räddningspersonal söker av området där det Ukranska planet kraschade och 176 personer dog. Foto: Shutterstock.com

Tänk om, tänk rätt och tempoväxla kring regionala förband

Författaren förespråkar regionala bataljoner med allsidig förmåga. Foto: Jimmy Croona, Försvarsmakten.

I veckan startade Folk- och Försvars rikskonferens i Sälen. Många frågor hanteras under denna konferens men en viktig beståndsdel i ett framtida försvar – de regionala förbanden – kommer sannolikt inte att behandlas så utförligt. Kanske p g a att Försvarsmakten initialt varit otydlig hur dessa förband passar in i sannolika hotbilder och scenarios men också att Försvarsberedningen kraftigt sänkte ambitionsnivån och utformningen av dessa förband i Värnkraft. I Försvarsmaktens svar från oktober 2019 nedprioriteras förbandstypen  ytterligare till att inte ens realiseras förrän 2030.

Vi bör kraftigt höja ambitionsnivån avseende regionala förband då de kan bli en viktig komponent i totalförsvaret och är kostnadseffektiva, således ger ”pang för pengarna”. Min artikel kan också läsas tillsammans med Jacob Fritzons artikel kring regionalförsvar (https://kkrva.se/regionalforsvar) som i mycket är överlappande med min argumentation.

Bakgrund

Redan i Försvarsmaktens Perspektivstudie från 2018 nämns behov av så kallade MR(Militärregion)-skyttebataljoner. I Försvars­beredningens Värnkraft vidareförs detta koncept som då benämns Lokalförsvarsbataljoner där man fastställer att det bör upprättas en bataljon i varje Militärregion samt en bataljon på Gotland under perioden 2021-2025. Uppgiften i Värnkraft anges till att ”försvara, skydda och bevaka viktiga områden och objekt”. Produktionen av lokalförsvarsbataljonerna vill man ska genomföras i ett nytt utbildningsspår som skiljer sig från övrig förbandsproduktion, men där rekryteringen ska ske från den årliga kullen av värnpliktiga.

Parallellt med detta fastställer Värnkraft att säkerhetsförband i plutons- eller kompanis storlek ska organiseras i varje Militärregion samt på Gotland under samma period.

I Försvarsmaktens svar på Värnkraft från oktober 2019 flyttar man produktionen av dessa förband från perioden 2021-2025 och anger att man först mot 2030 kan ha dessa bataljoner redo. Dessutom att av säkerhetsförband ska det enbart finnas en pluton i varje Militärregion.

Detta ska ses med bakgrund av att den s k gråzonen är den mest troliga konfliktnivån som följs av snabba och fokuserade angrepp på strategiska platser i Sverige.

Ambitionsnivå och förmåga

Ambitionsnivån måste sättas mot den typ av relevanta konfliktscenarier som Sverige mest troligt kan hamna i. Att försvara och bevaka områden och objekt i de bakre områdena vid en konflikt är föga realistiskt om volymen utgörs av en bataljon per Militärregion. Ett förband som ska skydda andras uppmarsch kan inte rimligen vara pliktade förband som själv ska mobiliseras på samma sätt som övriga.

Förbandsproduktionen

Varför upprätta ett helt nytt utbildningsspår som inte är beprövat? Vilka officerare eller värnpliktiga skulle vara attraherade av att genomföra 9 månaders utbildning med en förmåga som kanske inte ens når över redan befintliga Hemvärnsförband? Det är inte effektivt användande av skattemedel.

Tidplanen

Att vi skulle ha regionala bataljoner och säkerhetsförband eventuellt klara först om 10 år duger inte. Vi måste snarast möjligt få dessa förband på plats. Varje Militärregion måste ha denna resurs tillgänglig samordnat med den uppbyggnad som nu sker regionalt av övriga regionala totalförsvarsförmågor.

Lösningen – Regionala Insatsbataljoner initierade innan slutet 2023

Försvarsmakten och Försvarsberedningen är överens om att de mest sannolika scenarier som Sverige kan utsättas för är kopplade till olika variationer av gråzons-scenarier som kan övergå till  överraskningsanfall mot ett antal geografiskt avgränsade områden.

Regionala förband som både kan verka i gråzonen men också möta initiala luftlandsättningar eller amfibieoperationer är en avgörande komponent i den samlade försvarsförmågan. Således en förbandstyp som kan verka tillsammans med andra regionala funktioner inom totalförsvaret för att möta icke-linjära hybridhot.

Tänk om kring produktionen

Idag finns tusentals före detta värnpliktiga liksom heltids- eller deltidsanställda soldater (GSS K/T) mellan 25-38 år Många av dessa har erfarenhet från skarpa konflikter. Att rekrytera/krigsplacera denna kompetenta reserv är ett bra sätt att skapa den personella grunden för dessa förband.

Försvarsmakten anger att man ska omsätta nuvarande brigader vart 10:e år och då erbjuda denna personal plats i Hemvärnet. Författaren till denna artikel hävdar att de bästa soldaterna inom fältförbanden efter 10 år istället får en fortsatt krigsplacering i de regionala bataljonerna som tidvis anställda och övriga erbjudas plats i Hemvärnet.

På detta sätt finns det begränsad nyproduktionskostnad för detta förband och de kostnader man har haft för att producera och vidmakthålla förmågan i de övriga förbanden hämtar man hem under minst ytterligare 10-15 år.

Tänk om kring förmågan

Med den låga kvantitet som Försvaret kommer ha också efter 15-20 år så måste varje förband vara en avgörande komponent i den totala försvarsförmågan. Därför föreslås att regionala bataljoners uppgifter ska ha fokus på att genomföra insatser i gråzonen tillsammans med andra delar av totalförsvaret samt när konflikten blir ”öppen” kunna möta luftlandsättningar, förhindra att brohuvuden upprättas samt fördröja och aktivt störa en fiende som etablerat sig inom regionen.

Bataljonen bör innehålla minst 3 skyttekompanier med förmåga att möta en initial luftlandsättning, amfibieoperation, urban strid och strid i avgränsande terrängavsnitt med fokus på fördröjning.

Till detta krävs ett reducerat säkerhetskompani så att man inte bara kan agera mot subversiv verksamhet utan även ha resurserna för att genomföra eskorter och liknande säkerhetsrelaterad verksamhet. En pluton är för lite.

I bataljonen bör också en ny förmåga. En jägarskvadron med uppgift att bedriva underrättelseinhämtning i regionen, förstärka skyttekompanierna vid avgörande stridssituationer samt för strid på djupet mot fiendens lednings- och logistikfunktioner.

Förmåga till bekämpning av stridsfordon med granatgevär, understöd med granatkastare samt ett buret luftvärnssystem är angelägna resurser. Användning av mindre drönare kommer att vara viktigt för att bataljonen ska kunna maximera sina insatser inom regionen.

Fordon bör matchas med den upphandling FMV har kring Light Multi-Purpose Vehicles (LMPV). Det finns även stora fördelar med att i många scenarier nyttja civila bilar.

Förbandstypen bör inte vara kopplat till politiska mobiliseringsbeslut som gör att förbandet inte kan verka när det behövs d vs tidigt i en konflikt. Personalen bör i huvuddel vara tidvis anställd med beredskapskontrakt så att cheferna för Militärregionerna har mandat att avgöra när och hur bataljonen ska kallas in. Här bör man kunna ta erfarenhet av hur beredskapspolisen tidigare fungerade.

Styrkan, därest lokalrekrytering tillämpas, är att soldaterna lever och verkar i regionen vilket gör att bataljonen därmed får större möjlighet att verka i ett totalförsvarskoncept som särskilt i en gråzon kan kräva fler kompetenser än direkt militära.

Mot en icke-linjär motståndare är det författarens starka övertygelse, efter 8 år i ett tidvis anställt förband, att kombinationen militär kompetens och en civil dito en stor tillgång i denna typ av scenarier.

Dags att agera

Genomförs ovanstående så kommer vi att väsentligt öka antalet gripbara förband tidigt i en konflikt utöver de resurser som vi disponerar idag. Under ett senare skede innebär också en bataljon med skisserad förmåga att övriga fältförband är friare att agera och kraftsamla där de behövs.

Ovanstående är ett förslag som ökar vår totalförsvarsförmåga och nyttjar resurserna på ett bättre sätt än det befintliga förslaget. Och det kan börja initieras redan under 2021.

En lågt hängande frukt som både politiker och Högkvarteret snabbt borde plocka

Författaren är försvarsdebattör (s) samt tidvis anställt gruppbefäl på K3 i Karlsborg.

Ny svensk försvarsblogg om hemvärnet

Vad har sådana här att göra med hemvärnet? Läs Petri-bloggen för en förklaring.

I blogglistan här intill, under "Bloggar jag följer", har det skett en förändring. Nu finns även en blogg med fokus på hemvärnet med och den har hittills fyra inlägg, både om hemvärnets rötter och hemvärnet av idag.

Petri-bloggen är ingen officiell myndighetsröst, i likhet med den blogg som du just nu läser, liksom Wiseman, Skipper, Jägarchefen och några till. "Petri" i Petri-bloggen kanske inte direkt ringer en klocka, men gå in på bloggen så finner du förklaringen. Klicka på bloggens rubriker för att se respektive inlägg.

Trevligt att fler vill blogga om försvaret.

Säkerheten är odelbar – inte bara fråga om väpnat angrepp

I våras lämnade Försvarsberedningen sin rapport – i fortsättningen kallad ”Rapporten”. ”Normalt” borde därmed försvarsdebatten vara, om än tillfälligt, avslutad eftersom denna rapport är resultatet av svåra kompromisser mellan de olika partiernas företrädare. Men i år har Försvarsministern öppnat för ett omtag. Debatten är därför fri fram till dess försvarspropositionen är lagd.

Rapporten har många förtjänster. Den innehåller exempelvis utmärkta säkerhetspolitiska analyser. Men man drar ofta inga slutsatser av dessa, detta gäller exempelvis Kina. Att Kina 2030 kommer att vara världens största ekonomi med stora globala intressen, inte minst i Arktis, borde påverka vår säkerhetspolitik. Ett annat exempel: man nämner AI (artificiell intelligens) men säger ingenting om svenska satsningar. Inför försvarspropositionen behövs en text där det tydligt framgår att AI, cyber och Big Data innebär inte bara nya utmaningar utan framför allt möjligheter också för oss. För ett högteknologiskt land med höga personalkostnader utgör obemannade farkoster en synnerligen intressant utveckling.

Nedan följer ett inlägg i den försvarsdebatt som nu måste komma igång inför propositionen. Försvarsfrågan är alldeles för viktig för att avgöras av några få politiker i ett stängt rum!

Försvarsmaktens uppgifter

Enligt Rapporten (sid 101) ”… syftar Sveriges säkerhetspolitik ytterst till att garantera landets oberoende och självständighet. Vi måste kunna värna vår suveränitet, svenska

rättigheter och intressen, våra grundläggande värderingar samt skydda svensk handlingsfrihet inför politisk, militär eller annan påtryckning. Hävdandet av vårt lands suveränitet och territoriella integritet är en nödvändig förutsättning för att Sverige ska uppnå målen för vår säkerhet.”

Beträffande det militära försvaret skriver Rapporten: ”Försvarsberedningen föreslår att det militära försvaret ska bidra till målet för totalförsvaret genom att ha följande uppgifter:

  • försvara Sverige mot väpnat angrepp,
  • hävda Sveriges territoriella integritet samt värna suveräna rättigheter och nationella intressen i Sverige och utanför svenskt territorium i enlighet med internationell rätt,
  • främja vår säkerhet samt förebygga och hantera konflikter och krig genom att i fredstid genomföra operationer på vårt eget territorium, i närområdet samt delta i internationella fredsfrämjande insatser, samt
  • skydda samhället och dess funktionalitet genom att med befintlig förmåga och resurser bistå övriga samhället såväl i fred som vid höjd beredskap.”

Det framgår tydligt att det är den första uppgiften som är prioriterad – men den är inte definierad. De flesta tycks anta att väpnat angrepp är lika med någon form av invasion. Rapporten skriver emellertid, något kryptiskt att (sid 115): ”Ett väpnat angrepp kommer inte att ha karaktären av invasion i traditionell mening. Istället kan viktiga områden besättas som en del i en större strategisk operation.” Därmed hänger frågan om vad FM egentligen skall kunna i luften men det är tydligt att man uppfattar att väpnat angrepp handlar om fientlig trupp på svenskt markterritorium (sjö- och luftterritorierna kan ju inte besättas).

En egendomlighet är begränsningen till ”internationella fredsfrämjande insatser”. Kanske en kvarleva av gammalt tänkande? Ingen av operationerna Atalanta, Sophia eller International Security Assistance Force (ISAF) var direkt fredsfrämjande utan handlade om att försvara viktiga internationella intressen som kampen mot pirater, illegal immigration respektive terrorism.

I försvarspropositionen behövs en strategi som visar kopplingen mellan FM uppgifter och de säkerhetspolitiska målen. Här måste naturligtvis också de övriga delarna av Totalförsvaret diskuteras även om fokus är på det militära försvaret.

Vidare måste hela spektrat fred, kris (gråzon), krig behandlas. I svensk politik går en konstlad brandvägg mellan fred och ”väpnat angrepp”. Denna har sin grund i vår lagstiftning och är sannolikt svår att riva ned. Brandväggen framgår tydligt av Rapporten. I fred inklusive den så kallade gråzonen är det de civila myndigheterna som har ansvaret, skriver man. Med tanke på den förhärskande stuprörsideologin innebär detta att ingen har det övergripande ansvaret. Detta är sannolikt Sveriges största strategiska svaghet. Strategiskt sett är detta naturligtvis helt fel – det finns en kontinuitet mellan fred och krig, som en strategisk ledning måste kunna hantera. Säkerheten är odelbar!

Gråzon, eller kris, är mycket sannolikare än storkrig, väpnat angrepp. Genom sin desinformationskampanj mot oss kan man hävda att vi redan idag är utsatt för ett angrepp om än virtuellt. En smart angripare, som Ryssland skulle kunna vara, agerar så att det aldrig finns riktig fog för Regeringen att deklarera ”väpnat angrepp”. Därigenom skulle Ryssland få stor handlingsfrihet att påverka Sverige samtidigt som man håller sig under aggressionströskeln.[1] Ett alternativ är att handla snabbt och hårt så att våra motåtgärder kommer för sent.

Ett annat problem är fixeringen vid detta, tämligen osannolika, storskaliga angrepp från Ryssland: väpnat angrepp. Samverkan med andra är viktigt, skriver man, men Sverige skall nu koncentrera sig på att bygga upp det nationella försvaret. Med tanke på den låga ambitionen, på sikt 1,5% av BNP, lär nog omvärlden inte bli alltför imponerad av denna satsning. Sverige har inte råd att dra sig tillbaka och låta resten av Europa hantera dagens kriser; en sorts omvänd ”strategisk time-out”.

Varför är det storskaliga ryska angreppet osannolikt? Jo, dels för att Ryssland är beroende av sin handel med väst och då inte minst av fria sjövägar från Östersjön. Dels för att det mesta går Rysslands väg – dess inflytande ökar och Putin lyckas splittra väst. Varför skulle han riskera dessa framgångar? Men visst, det finns en grundläggande motsättning och kriser har sin egen dynamik så det väpnade angreppet är osannolikt men inte omöjligt.

De fem strategiska uppgifterna

Nedan skall jag skissa några idéer om en svensk strategi inom ramen för ”väpnat angrepp” d v s konflikt med Ryssland. Detta görs genom ett ”raster” bestående av fem strategiska uppgifter:

Kommentarer:

  • En virtuell strategi påverkar den Andres perceptioner i syfte att nå sitt mål, våld används inte (eller endast lite).
  • En reell strategi använder militärt eller polisiärt våld för att nå sitt mål. Den reella strategins resultat påverkar också den andre på det virtuella planet.
  • En offensiv strategi syftar till att förändra den strategiska spelplanen till vår fördel.
  • En defensiv strategi syftar till att hindra förändringar av den strategiska situationen som skulle vara till vår nackdel.

 

I en svensk strategi bör det övergripande målet vara att vi inte blir utsatta för ett väpnat angrepp!. Och om vi skulle bli utsatta för väpnat angrepp skall vårt landterritorium med sina innevånare drabbas så lite som möjligt. Tanken att vi skulle välja att strida på vårt territorium, vilket tycks föresväva Rapportens författare, är absurd. Vi har sett otaliga bilder på civilbefolkningens lidande i olika krig – nu senast från inte minst ryssarnas framfart i Syrien.

Veta, förutse

Det strategiska landskapet är nu under stark omvälvning. Det är inte alls säkert att det ryska hotet är det viktigaste när vi når 2030. Att förutse utvecklingen är i själva verket i princip omöjligt med tanke på antalet aktuella problem, som exempelvis:

  1. America First medför att USA bara kommer att intervenera när det är i landets eget intresse. Detta reducerar trovärdigheten i Natos artikel 5, Turkiets agerande bidrar härtill;
  2. Europas splittring gör framväxten av en europeisk försvarsförmåga svår;
  3. Rysslands strategiska ambitioner, inte minst i Mellersta Östern;
  4. Kinas framväxt som världens största ekonomi med globala ambitioner;
  5. Kina, Ryssland, USA m fl undergräver internationell rätt, bl a havsrätten (UNCLOS);
  6. Konflikten mellan Turkiet (Muslimska Brödraskapet), Iran (Shia) och Saudiarabien (Wahhabism) vartill kommer den ”eviga” Palestinafrågan – allt med kopplingar till USA och Ryssland;
  7. Konflikterna kring gas och olja generellt och i synnerhet i Östra Medelhavet där Turkiet hotar EU-landet Cypern, med Egypten och Israel som vänner, medan Ryssland och Turkiet intervenerar i Libyen på olika sidor;
  8. Terrorism och andra konflikter i Sahel vilket är kopplat till flyktingkrisen;
  9. Konsekvenser av klimatförändringen – inte minst kring Arktis;

Alla dessa problem har sin egen dynamik och interagerar med varandra. De berör Sverige dels nationellt dels som medlem av EU; nr 5, 6 och 7 är exempelvis direkt kopplade till EUs försörjning eftersom de gränsar till våra vitala sjövägar.

Härtill kommer teknikutvecklingen med termer som Artificiell Intelligens, Big Data, Cyber, obemannade farkoster, Hypersonic Missiles eller Hyper Velocity vehicles, swarming och hyperwar. Parallellt med de högteknologiska hoten finns terroristen med sin kniv och bombbälte.

På kortare sikt är strategisk uppföljning av största betydelse. Vad händer, vilka är konsekvenserna? Vilka är Rysslands, USAs, Kinas m fl  avsikter och doktriner?

I dagsläget: vem gör vad, var och varför?

Två slutsatser. För det första – underrättelsetjänst och strategisk forskning är av avgörande betydelse. För det andra – försvaret i vid mening måste ha en bred förmåga och inte minst förmåga till anpassning. Observera att det tar minst tio år att effektivt byta strategi. Förmåga till strategisk, operativ och taktisk ledning i alla lägen är en förutsättning.

Förebygga

Förebyggande åtgärder syftar till att undvika konflikt. Om konflikt ändå uppstår gäller det att begränsa konsekvenserna för oss samt att skapa bästa förutsättningar för försvar.

Ett splittrat samhälle har svag motståndskraft. Gängkriminaliteten undergräver folkets förtroende för Statens förmåga att skapa ett tryggt samhälle. De mellan 20 och 25% av svenska folket som stöder Sverigedemokraterna diskvalificeras från det politiska samtalet. Svenska folket har också lågt förtroende för partiledarna – i Aftonbladets omröstning avseende förtroendet för våra ministrar den 3 januari kommer Statsministern på 21 plats av 23! Sammantaget splittras Sverige. Detta är en utomordentlig inkörsport för propaganda och desinformation i syfte att öka klyftorna i landet och svärta ner bilden utomlands.

Kompetensen i svensk förvaltning på central, regional och lokal nivå behöver stärkas. Under senare år har det inträffat en rad skandaler som gör att svenska myndigheter framstår som inkompetenta och/eller naiva. Jag tänker på skandalen inom transportstyrelsen och Karlshamns kommuns naivitet avseende Nord Stream 2. Vi skall övergå till ett i huvudsak eldrivet samhälle – och lägger ned kärnkraften. För att ta några exempel.

Dessa exempel visar att en förebyggande strategi behöver vara mycket bredare än det som normalt hänförs till säkerhetspolitik. Men inom detta område finns förstås mycket att göra.

För det första är det viktigt att ha många vänner. Här går mycket rätt väg, vad jag förstår. Inte minst det alltmer ökande samarbetet med Finland är av stor betydelse. Finsk sjötrafik går längs svenska kusten, det är naturligt att vi samarbetar här avseende säkerhet till sjöss. Motsvarande gäller i luften. Om det skulle komma till konflikt med Ryssland är det oerhört viktigt att vi kan samarbeta militärt med alla länder i vår region. Men då krävs att våra grannländer uppfattar Sverige som en seriös militär partner.

Nato-samarbetet är vidare uppenbart viktigt. Vi blir knappast medlemmar i Nato; att få majoritet för en medlemsansökan torde vara omöjligt i dagsläget (Trump, Erdogan) och skulle kräva en förstärkning av försvarsbudgeten som visserligen är behövlig men nog inte realistisk. I det militära EU-samarbetet har Sverige snarast varit en bromsklots, inte minst avseende Forskning och Utveckling. Detta måste ändras samtidigt som vi skall arbeta för ett bra samarbete mellan EU och Nato.

På det direkt militära planet finns mycket att göra. Markstridskrafterna måste ha hög beredskap skydda viktig infrastruktur (flygfält, broar, hamnar…); förberedelser behöver göras i fred. Kontinuerlig minspaning i våra hamnar – kan göras med obemannade farkoster – är ett exempel. Över huvud taget behöver säkerheten för vår infrastruktur sannolikt stärkas.

Ständig närvaro på och över Östersjön är ett annat måste för att kunna varsebliva eventuella misstänkta förändringar.

Det vore bra om vi kunde få Ryssland att aktivera sig inom OSSE-samarbetet och då särskilt med säkerhets- och förtroendeskapande åtgärder. Någon form av regionalt avtal syftande till att minska risken för incidenter till sjöss (INCSEA) och i luften vore också en viktig åtgärd. Det skulle också vara ett sätt att få ett prov på Rysslands avsikter. Det är emellertid viktigt att denna typ av åtgärder utformas så att de inte kan användas mot oss genom desinformation och falska anklagelser.

Avskräcka

Under det kalla kriget hade Sverige en avskräckningsstrategi fast det kallades för krigsavhållande. Enkelt uttryck gäller det att visa att ett angrepp skall kosta mer än vad det smakar. Resonemanget bygger på följande formel:

Grundtanken är att en rationell aktör inte genomför ett angrepp om den politiskt-strategiska förväntan är mindre än 1.

Fa=Va/Ra .
Här är F= Den politiskt-strategiska förväntan i en konflikt mellan aktörerna a och b. V= förväntad vinst; R= risk.

Formeln kan utvecklas enligt följande:

Fa= Va/Ra =Ea x P1/Ca x P2

Här är Ea= värdet för aktören a av målet E i konflikten med b. P1= sannolikheten att målet E kan förvärvas eller behållas gentemot aktören b.

Ca= kostnaden för aktören a att förvärva eller behålla E. P2= sannolikheten att denna kostnad faktiskt uppstår.

Den rationelle beslutsfattaren a söker givetvis att nå Fa > 1 eller Fb < 1 beroende på om man är i offensiv eller i defensiv mod.

Olyckligtvis är våra möjligheter att verka avskräckande – eller krigsavhållande – små. Regeringen har tydligt visat att den inte tar försvarsfrågan på allvar. Den svenska Försvarsmaktens läge är, åtminstone i intresserade kretsar, väl känt och kan sammanfattas med ordet ”stora operativa brister”. Bristerna förvärras i närtid exempelvis beroende på örlogsfartygens höga åldersläge – medelåldern är 29 år! Det mest uppseendeväckande är egentligen att beskrivningen av de operativa bristerna i 2016 års försvarsproposition är kvar i Försvarsberedningens rapport 2019. Det blir inte bättre av att Statsministerns nedtonar försvarets behov – ”det finns fler som vill ha pengar”[2] – är en trist fortsättning på Reinfeldts tal om särintresse. Eftersom diskussionen rör om Sverige om några år skall komma upp till blygsamma 1,5% av BNP ger detta signalen ”vi tycker inte försvaret är särskilt viktigt”. Resultatet är att Sveriges försvarspolitiska trovärdighet har fått sig en ordentlig törn.

I grunden bygger den militära avskräckningen på att vi kan visa trovärdig förmåga inklusive trovärdig beslutsförmåga. Det gäller att visa att vi – enskilt och i samverkan – kan öka vår beredskap när så behövs – kanske med hjälp av beredskapsövningar. Vi behöver beredskapsförband på marken, fartyg till sjöss och flygplan i luften som alla kan visa hög förmåga att slåss.

Det måste samtidigt finnas mental beredskap att motverka propaganda och desinformation syftande till att få oss att låta bli att höja beredskapen, typiskt med motiveringen att sådana skulle vara spänningshöjande.

Skydda

Redan i fredstid men än mer i kris (gråzon) och krig måste för oss viktiga områden och infrastruktur skyddas. Hamnar, järnvägsknutar, flygfält och broar är exempel på infrastruktur, som är nödvändig för vår försörjning och mobilitet samtidigt som en angripare måste hindras från att utnyttja dem.

Vidare måste vår befolkning och Försvarsmakt skyddas. Här är de största hoten terrorism inkluderande angrepp av specialförband och luftangrepp. Bekämpning av terrorism och specialförband kommer sannolikt bli en av markstridskrafternas viktigaste uppgifter. Luftförsvaret har i allmänhet givits hög prioritet av statsmakterna; inköpet av Patriot, om än med okänd verklig förmåga, är ett bevis härpå. Den aviserade anskaffningen av luftvärnsrobot till våra korvetter kommer att innebära att luftförsvaret uthålligt kan läggas långt ut från kusten.

Skyddet av sjöfart är ett exempel på slarvigt tänkande i Rapporten är följande text (sid 191). ” Med begränsade resurser måste behovet av sjöfartsskydd operativt balanseras mot förmågan att kunna möta väpnat angrepp och därmed den sammantagna krigsavhållande förmågan i totalförsvaret. För att i en strategisk kontext lösa bägge uppgifterna, samtidigt och över tid, behövs en väsentlig utökning av marinstridskrafterna. Beredningen menar att hanteringen av sjöförbindelser västerut måste ses i ett internationellt perspektiv.” Alltså: eftersom vi (Försvarsberedningen) inte vill utöka marinstridskrafterna så bryr vi oss inte i försörjningen av det svenska folket och dess försvarsmakt. Den sista meningen i texten betyder sannolikt att någon annan skall hjälpa oss på västkusten. Men man kan inte basera ett försvar på fromma (och osannolika) förhoppningar!  Helge Jung i Antingen – Eller[3] trodde också att man skulle kunna låta västmakterna stå för svenskt sjöfartsskydd; verkligheten blev, som alla vet, någonting helt annat. För övrigt, om någon anfaller vår sjöfart – är det inte ett väpnat angrepp?

Denna inriktning går på tvärs med Regeringens godsstrategi från 2018 som anger att sjöfartens roll inom svensk transportnäring skall stärkas (klimat- och miljöskäl). Det anges också att ”Fler svenskregistrerade fartyg utgör även en viktig del i beredskapen inför eventuella krigs- och andra krissituationer.” Försvarspropositionen måste hantera denna fråga – vi kan inte å ena sidan lägga större vikt vid sjötransporter och å andra sidan bortse från skyddet av dessa.

Uppenbarligen avser Regeringen att göra en omfattande utbyggnad av vindkraft till sjöss. Eftersom denna vindkraften skall svara för en allt ökande del av det elnät som får allt större betydelse för vår energiförsörjning måste vindkraften skyddas och detta redan i fred.[4]

Ett nytt men synnerligen viktigt område är cybersäkerhet. Denna måste genomsyra all verksamhet – ”varje sjöman/soldat en cyberkrigare”!

Intervenera

Jag använder termen ”intervenera” som ett samlingsord för termer som anfalla, angripa, ingripa etc.

Intervenera är nära knutet till såväl förebygga som avskräcka. Det är genom visad förmåga att ingripa, när så behövs, som trovärdighet skapas.

Inom ramen för ett väpnat angrepp bör huvuduppgiften vara att hålla fienden utanför landets gränser så länge som möjligt. De fientliga förband som tar sig in i landet måste kunna bekämpas överallt. Eftersom landet är stort krävs många och snabbrörliga markstridsförband med understöd från flyg- och fartygsförband med kryssningsrobotar (Robot 15 Mk IV).

Här hjälper geografin till. Luftburen trupp är kanaliserad till Finska Viken och Kaliningrads utlopp såvida man inte väljer att flyga över ett Baltikum där Nato-flyg är baserat. Fartygstransporterade förband, nödvändiga för mer omfattande operationer, är också hänvisade till Finska Viken och Kaliningrad. Här kan ubåtar – svenska, tyska och/eller polska – relativt lätt angripa dessa. Baltikum kan givetvis besättas och användas som basområde men det skulle ta tid och innebära ett helt annat geostrategiskt läge.

Det är också nödvändigt att kunna intervenera i fredstid för att upprätthålla ordning och säkerhet till lands, till sjöss och i luften.

Sammanfattning

En svensk strategi relativt det väpnade angreppet måste ha kontinuitet i tid och rum. Försvaret börjar i fred – si vis pacem, para bellum[5] gäller än. Försvarsmaktens uppgift ”försvara Sverige mot väpnat angrepp” behöver kompletteras: ”förebygga och avskräcka från väpnat angrepp men om detta ändå inträffar verka för att striderna i görligaste mån sker utanför vårt landterritorium”.

Avslutning

Här har jag bara diskuterat strategin i samband med det relativt osannolika fallet då Ryssland anfaller Sverige. En fullständig strategi kräver breddning. Nedan några få exempel:

Veta, förutse

Kunskap om förhållandena i tänkbara operationsområden – exempelvis Sahel.

Förebygga

Delta i fredsfrämjande insatser. Verka för internationell lag genom, bl.a. agerande enligt Havsrättskonventionen till sjöss.

Avskräcka

Närvaro till sjöss i områden där europeisk sjötrafik hotas.

Skydda

Delta i skyddet av europeisk sjötrafik.

Intervenera

Delta i operationer mot terrorgrupper och internationell brottslighet.

Till slut

Regering och riksdag måste ta försvarsfrågan, i vid mening, på allvar. Diskussioner om en försvarsbudget under 1,5% undergräver vår säkerhet samtidigt som resultatet avseende förmåga blir alldeles för svagt. Försvarsmakten måste byggas för alla de strategiska uppgifterna som Försvarsberedningen anger, inte bara det relativt osannolika väpnade angreppet. Vi skall utnyttja högteknologin; kvalitet före kvantitet! Obemannade farkoster bör bli en viktig komponent i alla försvarsgrenar. Att bygga säkerhet i samarbete med andra kräver att vi solidariskt deltar i försvaret av gemensamma intressen. Det viktigaste är att se till att det inte blir ett väpnat angrepp – vilket givetvis inte får leda till en eftergiftspolitik. Om det blir ett väpnat angrepp så skall fienden hållas utanför landet. Gråzonen är mycket mer sannolik än det väpnade angreppet, vi måste ha förmåga att agera i denna för att skydda våra intressen.

En odelbar säkerhet innebär att ha förmåga att hantera alla säkerhetshot, i alla situationer och på alla arenor.

Författaren är kommendör,  ledamot av Kungl. Krigsvetenskapsakademin, Kungl. Örlogsmannasällskapet samt associerad ledamot av Académie de marine. Han är redaktör för Tidskrift i Sjöväsendet.

Noter

[1] Se Lars Wedin: From Sun Tzu to Hyperwar. A Strategic Encyclopaedia, The Royal Swedish Academy of War Sciences, Stockholm 2019, sid 45.

[2] Aftonbladet 15 maj 2019.

[3] Helge Jung (red.): Antingen – Eller. Freds- och försvarsproblemet i saklig belysning, Ny Militär Tidskrifts Bokförlag, Stockholm 1930.

[4] Se Lars Wedin, Maritime Strategies for the 21st Century. The Contribution of Admiral Castex, Paris, Nuvis, 2016, särskilt kapitel IV.

[5] Den som vill fred förbereder sig på krig.

Svenskar i strid 12 januari

Den här broschyren spelade en viss roll för att 12,705 svenskar anmälde sig.

Den 12 januari 1940 kom Svenska Frivilligkåren (SFK) för första gången i strid, under Stalins vinterkrig mot Finland 1939-40. Svenska flygare sattes då in över Märkäjärvi. Här nedanför publicerar jag för första gången hela SFK-värvningsbroschyren.

Den 30 november 1939 hade Stalin inlett sitt angrepp på Finland, men värvningen av frivilliga i Sverige var i flera veckor dämpad. Det var först efter julen 1939 som en regelrätt och storskalig värvningskampanj fick bedrivas (se Jan och Nordens frihet). Därefter dröjde det dock inte länge förrän både tusentals fler anmält sig och att de första frivilliga hamnade i strid. Totalt anmälde sig 12,705 individer hos SFK, av vilka 8,260 antogs.

Ordern för det första riktigt skarpa uppdraget gavs på kvällen den 11 januari. Totalt 12 svenska Hart- och Gladiatorflygplan skulle utföra väpnad spaning i Märkäjärvi-området. Hur det gick dagen därpå? Det blev mer än spaning, det blev strid mot både sovjetisk marktrupp och sovjetiska jaktplan av typen I-15. I finska Lappland, där SFK främst verkade, lever ännu minnet av de frivilligas insatser och offer. Fram till den 12 januari kunde sovjetiska bombflygplan agera tämligen ostört över området.

Hur såg SFK-värvningens produkter ut, rent konkret? I min bok Elitförband i Norden finns värvningsbroschyrens framsida, eftersom två svenska elitförband bidrog med många frivilliga (ett av dem finns kvar: AJB som då hette K 4). Här nedanför publicerar jag för första gången alla sidor av värvningsbroschyren. Läs och begrunda allvaret vintern 1939-40.

Angående medierapportering kring händelserna i Irak den 8 januari

Svenska Dagbladet (SvD) publicerade på fredagen en artikel med rubriken ”Försvaret: Inga raketer träffade svenska basen”. I ingressen påstås att Försvarsmakten ”tar tillbaka tidigare uppgifter om raketbeskjutning mot Tajibasen”. Försvarsmakten delar inte SvD:s tolkning och förtydligar därför uttalandet.

Natten mot onsdag, ungefär samtidigt som Iran genomförde sina vedergällningsattacker mot två amerikanska baser i Irak, utsattes även den amerikanska basen Taji för beskjutning. Basen är stor och inrymmer flera nationer som ingår i den amerikanskledda koalitionen, bland annat den svenska utbildningsinsatsen i Irak. Beskjutning tvingade bland annat den svenska personalen på basen att gå i skydd.

De initiala rapporterna från Irak talade om att basen beskjutits med mindre raketer. Ytterligare information ger vid handen att inga projektiler slagit ner inne på basen. I dagsläget är det för Försvarsmakten okänt vad för typ av projektiler det handlar om och exakt var de slog ner. Försvarsmakten kan däremot fastställa att det rörde sig om ett skarpt larm och att uppgifter om att det skulle röra sig om en eventuell övning inte stämmer.

I insatsområden där Sverige har truppinsatser och svarar för sitt egna skydd finns möjlighet att göra egna undersökningar efter händelser av det här slaget. Några sådana resurser ingår inte i den svenska styrkan i Irak och Försvarsmakten måste därför förlita sig på andra. Försvarsmakten har ännu inte nåtts av någon slutlig rapport rörande händelserna på basen Taji den 8 januari. När vi får det är i skrivande stund oklart.

Att Försvarsmakten, som SvD påstår, tar tillbaka uppgifterna är alltså inte korrekt. Försvarsmakten kompletterade i stället uppgifterna om att de misstänkta projektilerna inte slog ner inne på basområdet.

Mats Ström
Brigadgeneral
Försvarsmaktens kommunikationsdirektör

Hur Sverige kan bli musen som röt

Foto: Shutterstock.com

Året 2020 börjar med att USA:s president utmanar Iran på ett sätt som både strider mot folkrätten och kan leda till krig. I detta läge blir medlemskapet i NATO av de flesta länderna i Europa en belastning för dem. Är ett gemensamt EU-försvar en utväg, och bör Sverige ställa sig utanför?

En råare syn på mellanstatliga relationer

Detta skrivs två dagar efter att ett mord på befälhavaren för Irans tidigare irreguljära elitförband Quds utfördes på order av USA:s president Donald Trump. Händelsen är en utmärkt illustration till den nya riktlinje för amerikansk utrikespolitik som följs av Trump´s administration och som säger att USA i kraft av sin stormaktsstatus bör sätta sig över folkrättens regler, när det skulle strida mot något väsentligt intresse för landet att följa dem (Kiesow, Ingolf: ”Kinas och USA:s angrepp på folkrätten”, KKrVAHT, 2 häftet, 2019, s17-34).

Det enda övriga land som ibland erkänner att man följer samma riktlinje för egen del är Kina. Å ena sidan brukar visserligen Kina som stöd för sin inställning argumentera att omstridda folkrättsregler tillkom utan Kinas medverkan. Å andra sidan bryter man öppet mot folkrätten i Sydkinesiska havet, och i FN kräver Kina omtolkning av reglerna om mänskliga rättigheter så att de inte ger individen ovillkorliga rättigheter mot den egna staten. Ryssland ljuger för sin del ogenerat om sina folkrättsbrott i Syrien i stället för att erkänna att man också ställer sig över folkrättens regler vid behov. Dessa avsteg av stormakterna från folkrättens regler utgör en minskad trygghet för småstater som Sverige.

Iran utlovar en kännbar vedergällning för mordet på generalen, och risken för ett nytt krig har blivit överhängande, särskilt som Trump har utlovat flygattacker mot 52 mål i Iran om hämnden verkställs. Trump säger att han bl a kommer att rikta anfallen mot kulturella skatter och göra dem oproportionerligt omfattande. Allt detta strider mot folkrättskonventioner, som USA både har skrivit under och ratificerat. Han uttrycker redan från början en avsikt att sätta sig över folkrättens regler utan att ens motivera varför.

Europa riskerar att redan från början bli indraget i konflikten genom att artikel 5 i NATO-fördraget säger att en attack på en eller flera av medlemmarna i Europa eller Nordamerika skall betraktas som ett angrepp på alla. Risken för utbredning av konflikten är också avsevärd genom att både Ryssland och Kina står på Irans sida i ett flertal konflikter i Mellanöstern. Sverige är visserligen inte medlem av Nato, men kom att – åtminstone med icke-stridande förband – bli indraget på NATO-sidan i såväl Korea-kriget, Kuwait-kriget och i Afghanistan och har fortfarande trupper kvar i Irak, där mordet på den iranske generalen ägde rum.

Andra konflikter än i Mellanöstern

I ett sådant läge tenderar all uppmärksamhet – naturligt nog – att ägnas åt konfliktriskerna i Europas närhet, vilket idag innebär Mellanöstern. Det gör att man tenderar att också förbise det faktum att USA löper risk att hamna i väpnade konflikter på andra håll i världen, där Europa kan bli indraget. I dagsläget gäller detta till exempel Sydkinesiska havet. Där tog  Kina i december 2019 i bruk sitt andra nya hangarfartyg och gav det i uppdrag att mota bort amerikanska örlogsfartyg, som på gällande instruktioner från Washington fortsätter att patrullera i vatten i Sydkinesiska havet, som Kina gör anspråk på att äga – i strid med folkrätten. Både brittiska och franska örlogsfartyg bistår USA i denna patrullering.

I Taiwan äger allmänna val rum den 11 januari 2020, och händelserna i Hong Kong har gjort att de anti-kinesiska stämningarna i Taiwan har vuxit i styrka. Oförsiktiga ordval kan leda till att Kina verkställer sina hotelser om att använda vapen för att återförena Taiwan med Kina. Eftersom det finns lagar i USA om att ge ”allt det stöd som krävs” för att Taiwan skall kunna bevara sin självständighet är risken för en storkonflikt mera påtaglig än vanligt.

I Nordkorea hotar landets ledare Kim Jong Un med nya strategiska vapen med anledning av att Trump enligt hans mening inte har levt upp till sina förpliktelser i förhandlingarna om en normalisering av förbindelserna. Med tanke på Trump´s väldokumenterade brist på återhållsamhet och Nordkoreas likaså väldokumenterade prestigekänslighet finns en konfliktrisk även på Korea-halvön.

Världen på väg att delas upp i intressesfärer

Kina och Ryssland har funnit sina säkerhetspolitiska intressen sammanfalla under trycket av den internationella händelseutvecklingen. Det rysk-kinesiska samarbetet kommer inte plötsligt. Ryssland och Kina har flera grundläggande gemensamma intressen. För det första har de mellan sig världens längsta landgräns mellan två stater. För det andra delar man en motvilja mot USA:s och övriga västländers dominans i världspolitiken. För det tredje har båda länderna expansionistiska ambitioner.

Som en illustration till den höga graden av samordning kan nämnas att de båda presidenterna  har haft över 20 toppmöten sedan Xi Jinping tillträdde sitt ämbete som Kinas president. Genom sina expansionssträvanden kommer båda länderna i motsatsställning till grannar, som vill bevara status quo och som stöds av USA. Det militära samarbetet mellan Kina och Ryssland inskränker sig inte till marina samövningar i Medelhavet, Kaspiska havet och Sydkinesiska havet. Det omfattar också samövningar till lands och i luften ”för att bekämpa terrorism” och omfattar även gemensam utveckling av nya vapen.

Kapprustning på väg

Båda länderna bedriver en upprustning, som främst riktar sig mot USA. För Rysslands del begränsas den huvudsakligen till utveckling av nya kärnvapen, eftersom den ryska ekonomien sätter ganska snäva gränser för vapenutveckling. Kina har å andra sidan i kraft av sin ekonomiska styrka haft möjlighet till utveckling av nya vapen, som främst fokuserar på offensiva vapensystem, såsom hypersoniska kärnvapenbärande ”glidarmissiler”, som kan tränga igenom USA:s missilförsvar, nya hangarfartyg (ett tredje har enligt uppgift redan börjat byggas), kärnvapenbärande strategiska ubåtar, världens största amfibieflygplan, lufttankningsflygplan, landstigningsfartyg och svärmar av AI-kontrollerade beväpnade drönare. Tonen i kinesiska uttalanden blir alltmera självsäker och samtidigt mera hotfull.

Kapprustning har, precis som under Ronald Reagan´s dagar, en ekonomisk sida. Denna gång talar siffrorna emellertid inte till USA:s fördel, vare sig på kort eller lång sikt. Sovjetunionen upplöstes delvis på grund av att man inte mäktade med de dyrbara satsningarna på nukleär kapprustning. Idag ger Kinas ekonomiska tillväxt varje år  mera tillskott i form av BNP-tillväxt än motsvarande tillskott i USA:s BNP, som växer i en långsammare takt. Inget talar idag för en hastig ökning av USA:s ekonomiska tillväxt eller någon stor minskning av Kinas ekonomiska tillväxt.

Att Kina utvecklas i riktning mot en alltmera auktoritär stat med territoriella ambitioner och krav på att ”leda” hela den eurasiska kontinenten har inte kommit plötsligt. Det har inte skapats som en motreaktion mot USA:s handels-och försvarspolitik under Donald Trump och inte av att han startat ett handelskrig med Kina. Det började redan under Hu Jintaos tid som ledare för den kinesiska nationen att märkas en åtstramning av yttrandefriheten och en reaktion mot utländskt inflytande och minskande benägenhet att uppfylla de löften man hade avgivit för att Kina skulle få ansluta sig till världshandelsorganisationen WTO.

Då hade Västvärlden tagit emot Kina med öppna armar i förhoppning om att öppnandet av den kinesiska marknaden för omvärlden och deltagande i världshandeln skulle leda till en demokratisering av det kinesiska samhället. Nu var det tydligt att utvecklingen i stället började gå åt det andra hållet. När Xi Jinping trädde till makten i Kina 2012 blev det tydligt att Kina ville återgå till sin historiska position som ett auktoritärt styrt ”Mittens rike” med inflytande över hela den eurasiska kontinenten.

Den 19:e partikongressen i oktober 2017 blev en milstolpe. Xi Jinping avslöjade då sina storstilade ambitioner för landet. Av de dokument som presenterades i samband med den 19:e nationalkongressen med Kinas kommunistiska parti framgår bl  a att Xi Jingping ensam får makt över alla delar av partiet – och därmed landet – på ett sätt som inte beviljats någon annan ledare sedan Mao Tsetungs dagar, att Xi Jingping fortsätter att vara landets ledare och att hans teser om hur Kina skall styras upphöjs till en del av partiets konstitution.  Kina skall ”inleda en ny epok och återta sin plats i centrum” och spela en ledande roll i världen. Sedan dess har Kina arbetat vidare med denna målsättning, och inget tyder på att den har blivit ifrågasatt på allvar inom Kina.

Uppvägs risken att dras in i USA:s konflikter av den trygghet som NATO ger?

Man kan ifrågasätta om man i Europa bör väga in kostnaderna för att dras in i USA:s många konflikter i Asien och Mellanöstern med samma vikt som tidigare. Är det för medlemmarna av NATO en riktig kostnads- och intäktsanalys att fortsätta att genom sitt medlemskap förlita sig på USA:s stöd i händelse av angrepp från Ryssland? Gäller det också, när USA inte längre tycks ha råd med att öka sin militära förmåga i Europa, trots ett växande hot från Ryssland mot de små länderna i öster? USA förväntar sig å andra sidan stöd av Europa i sina utrikespolitiska utspel, som ibland innehåller allvarliga folkrättsbrott.  Europa har ju inte egna väsentliga strategiska intressen i Asien, och är det då rimligt att ta risken att dras in i konflikter i Asien, när Donald Trump antyder att stöd inte automatiskt kan påräknas av länder i Europa, som inte har bidragit tillräckligt till NATO:s samlade förmåga? Sådana farhågor diskuteras sällan öppet, eftersom man inte vill yppa tvivel om NATO:s värde, men de oroar många inom EU och NATO.

Kan EU stå på egna ben?

I en ledarartikel den 1 januari 2020 skriver Financial Times att EU behöver ”lära sig maktens språk.” Budskapet är att ”strategisk autonomi” är en värdig målsättning för EU, men inte på bekostnad av alliansen med USA. 2016 års beslut av EU om att ge ny kraft åt EU:s yttre säkerhet och försvar innehåller en genomförandeplan för säkerhet och försvar och kräver snabba åtgärder för att öka samarbetet mellan EU och NATO. Idag är det ändå svårt att se att särskilt mycket har hänt i den vägen.

Visserligen lovar EU-kommissionens nya president Ursula von der Leyen att leda ”en geopolitisk exekutivkommitté, som inte är rädd för att driva EU:s intressen på ett lika hårdhänt sätt som Kina, Ryssland och USA. EU:s utrikespolitiska chef Josep Borrel säger också att EU ”måste lära sig att tala maktspråk”, men innebörden i önskan om autonomi har olika innebörd, menar Financial Times.

Enligt Frankrikes president Emanuel Macron betyder det ökat oberoende av Washington, som han kallar ”hjärndött”. Tyskland däremot har ett inbyggt motstånd mot en mera kraftfull attityd till försvars- och utrikespolitik, även om utmaningen från Kina gör att Tyskland överlägger med Frankrike om att skapa ett ”Europeiskt säkerhetsråd”, vilket Financial Times´redaktion rekommenderar att Storbritannien skall ansluta sig till efter fullbordat Brexit. Ändå varnar tidningens redaktion för att det kommer att dröja många år innan några åtgärder hinner att ge resultat i form av ökad försvarsförmåga och äkta strategisk autonomi på grund av trögheten i medlemsländernas budgetarbete. Därför varnar Financial Times i sin nyårsledare EU för att lämna det transatlantiska samarbetet så länge det inte finns något trovärdigt europeiskt alternativ.

Sverige riskerar att bli musen som röt

Här bör observeras att Sverige varken är medlem av NATO eller har varit berett att medverka i skapandet av ett gemensamt EU-försvar. Det parti som enligt väljarbarometrarna för närvarande skulle få flest röster i ett val, d v s Sverigedemokraterna, är motståndare till tanken på en Europaarmé och vill även se en folkomröstning om att lämna EU. Samtidigt talar moderatledaren Ulf Kristersson om att Sverige måste visa en hårdare attityd mot Kinas försök att påverka opinionen och vidta åtgärder för att möta den kinesiska ambassadens hot mot vår handel med Kina. Det skulle i betänklig grad komma att påminna om musen som röt – om Sverige i framtiden skulle fortsätta att stå utanför både NATO och ett europeiskt försvar.

EU:s före detta handelskommissionär Cecilia Malmström formulerar problemet

Inför avslutandet av sitt uppdrag som EU:s handelskommissionär skrev Cecilia Malmström en artikel i Aftonbladet, där hon uttryckte en annan åsikt om USA, inte så att EU borde koppla loss från USA, men väl att USA:s och EU:s intressen inte längre tycks lika tätt sammanflätade som förr. …….”Europeiskt stål och aluminium beläggs med amerikanska importtullar, eftersom de anses underminera amerikansk nationell säkerhet”. Att Kina nu utmanar både USA och EU anser hon vara anledning till huvudbry, särskilt som vi i Europa har förlorat det tekniska ledarskapet till Kina och USA. ”Vi är en stark global aktör inom handel, men fragmenterade i vår samlade utrikespolitik.” Den tiden är förbi, då ”ett allierat demokratiskt och marknadsekonomiskt Västeuropa utgjorde en militär, kulturell och ekonomisk buffertzon mellan Atlanten och det sovjetiska imperiet….I den värld där makt går före rätt, klarar vi oss mindre bra…EU står nu inför uppgiften att fokusera på relationerna med resten av världen, och orientera sig i en multipolär ordning samtidigt som vi dras med interna spänningar.” Cecilia Malmström frågar hur vi kan hålla fast vid de principer som gjort vår kontinent relativt fri och rik.

Vi står redan inför problemet

För svensk del har detta dilemma aktualiserats av att Kina kidnappade en svensk medborgare, som var på semester i Thailand och den kinesiska ambassadens hotfulla uppträdande mot personer och organisationer i Sverige, som har verkat för hans frigivande. En årlig konsultation om handelsfrågor har redan ställts in av Kina, uppenbarligen som en första bestraffning av Sverige. Det ger oss en försmak av hur en framtid med Kina som ledare för den eurasiska kontinenten med rysk hjälp skulle te sig. Den försmaken bör vara anledning till att ta Cecilia Malmströms avskedsord på stort allvar.

Författaren är ambassadör och ledamot av KKrVA.

Folkförankring = krigsavhållande?

En del av folkförankringen innefattar att våra soldater och sjömän har den materiel som medger framgångsrik strid. Foto: Alexander Gustafsson.

Senaste numret av ”Vårt Försvar” (nr 4/2019) ägnar stort utrymme åt ”Folkförankring” med bidrag från flera författare, bl a Försvarsberedningens ordförande Björn von Sydow. Den röda tråden är att samhället skall förstå och biträda behovet av ett motståndskraftigt totalförsvar, berett tillskjuta resurser samt slutligen stå fast i prövningens stund. Folkförankringstanken har under lång tid varit en portalparagraf i svensk säkerhets- och försvarspolitik. Lätt att förstå och ta till sig.

En central fråga är vad händer med folkförankringen när kriget är här? En fråga om trovärdighet och ansvar.

I nämnda nummer av Vårt Försvar berörs främst betydelsen av att de civila delarna av totalförsvaret kan ”leverera” för att folkförankringstanken ska bli relevant. En rimlig fokusering på det område inom totalförsvaret som måste byggas upp från grunden. Eftersom vi avvecklat det civila totalförsvaret efter sekelskiftet kommer det att ta tid att åter komma upp till rimlig nivå. Trots att alla är överens om den civila delens av totalförsvaret betydelse för alla samhällsfunktioner vid kris och krig, inklusive försvarsmaktens, går återuppbyggnaden otillåtet långsamt. När regering och riksdag tydligen inte kan leverera – kommer alla vackra ord om folkförankring bara att stanna vid retoriska dimmor?

För de militära delarna av totalförsvaret – Försvarsmakten (FM) – ägnas numret främst åt övningar och kommunikation. En rimlig utgångspunkt för en organisation som finns och är aktiv och inte som de civila delarna vilka måste återskapas. Nu finns det tyvärr moln på himlen även för FM – Försvarsberedningens rapport Motståndskraft innebär främst en volymökning, med bara begränsade kvalitativa satsningar på de stridande förbanden. Tyvärr talar dessutom mycket för att de ekonomiska satsningarna som förespråkats kommer att naggas i kanten – vi kommer alltså att ånyo upprepa decennier av bristavvägning i stället för utveckling. De begränsade kvalitativa satsningarna blir då ännu mindre i spåren av att personal och infrastruktur tar en större andel av kakan. Avståndet till vad vi behöver för att kunna möta en modernt utrustad angripare kommer att öka.

Totalförsvar och folkförankring kan jämställas med övriga nationella kärnverksamheter som alla bygger på att det finns en folklig acceptans för hur de organiseras och utförs – bl a lag och ordning, hälsovård, äldrevård och infrastruktur. Till skillnad från Totalförsvar är dessa kärnverksamheter i ”skarp verksamhet dygnet runt” och bedöms således dagligen. Laglösheten på gator och torg, stängda vårdavdelningar, äldre som vägras adekvat omsorg och återkommande tågförseningar innebär antagligen var för sig, att det finns starka frågetecken kring ”folkförankring” inom dessa kärnverksamheter.

En rimlig utgångspunkt vid bedömning av Totalförsvaret folkförankring bör vara hur man klarar krigsuppgiften – en inte helt lätt uppgift. KKRVA har i sin studie ”Krigsvetenskapen i 21:a århundrandet” ingående visat vilka krav som måste vara uppfyllda för att Moskva ska uppfatta vårt totalförsvar som relevant och svårbekämpat, d v s krigsavhållande. Försvarsberedningen har i princip kopierat Akademiens förslag avseende de civila delarna av Totalförsvaret men inte velat ta till sig Akademiens förslag till nödvändiga satsningar när det gäller det militära försvaret. Det är beklagligt att ohörsamheten kring vad soldaten, sjömannen och officeren behöver för att kunna lösa sina uppgifter inte beaktats. En fråga som beslutsfattarna kan leva med i fred men som i stridssituationer snabbt kommer att erodera ”Folkförankringen” när motgångarna kommer och förlustsiffrorna blir höga.

Man kan möjligen ana i artikeln om Militärstrategisk kommunikation i nämnt nummer av Vårt Försvar att man kan ”prata upp” vår krigsavhållande tröskeleffekt och därmed folkförankringen? – jag rekommenderar att man talar klartext om förmågor och behov. Utvecklingen inom sociala media kan locka till utspel och ”oneliners” för att påverka det folkliga stödet, men slår tillbaka snabbt och brutalt när något går snett. De med någon insikt i FM´s vittomfattande verksamhet vet att det finns brister. Våga vara lika tydlig med det som är dåligt som det som är bra.

Folkförankring är en nödvändighet för i princip alla samhällsfunktioner – till skillnad från övriga blir bedömningsgrunderna för Totalförsvaret olika i fred och i krig. I fredstid väger närvaro och volym tungt, i krig framgång på slagfältet och för ett land som Sverige låga förlustsiffror. Det ligger i politikernas händer att frigöra sig från partitaktik, regionalpolitik mm och ta sitt ansvar för att skapa en försvarsmakt med tillräckliga förmågor för att folkförankringen ska kunna bibehållas även om vi blir angripna. Försvarsmaktens ansvar kring ”tillräckliga förmågor” är lika viktigt – här finns fackkompetens om angriparens förmågor. Folkförankringen måste vara trovärdig också i Moskva, det är främst Försvarsmaktens ansvar.

Författaren är viceamiral och f d stf överbefälhavare. Han är hedersledamot av KKrVA och dess förutvarande styresman.

Prolog: Rikskonferensen 2020

På söndag är det dags för den 74:e Rikskonferensen – en institution i det försvarspolitiska Sverige. Konferensen inleds på sedvanligt sätt genom att Folk och Försvars ordförande Göran Arrius och generalsekreterare Maud Holma von Heijne hälsar välkomna innan moderator Eva Hamilton, som modererar för andra året, tar över och introducerar utrikesminister Ann Linde (S).

Årets konferens är så uppdelad att det är utrikes- och säkerhetspolitik under söndagen, totalförsvar (med betoning på militärt försvar) under måndagen och civilt försvar samt inrikes säkerhet under tisdagen.

Som en övergripande reflektion kan jag, liksom i fjol, konstatera att det över tid försämrade säkerhetspolitiska läget präglar konferensen – liksom inrikespolitiska utmaningar. Allt annat hade naturligtvis varit tondövt. Om det under den strategiska timeout-tiden ibland var svårt att hitta aktuella och relevanta spörsmål att diskutera på fjället, har de senaste 12 åren rimligen erbjudit arrangören helt andra svårigheter, nämligen att sålla bland aktuella hot som bör diskuteras. Jag brukar framhålla att den som vill beforska svensk försvars- och säkerhetspolitik och vad som har varit på tapeten i den försvarspolitiska offentligheten genom decennierna, har en skatt att utforska i konferensprogrammen för Rikskonferensen.

2019 saknade jag Ryssland och cybersäkerhet på programmet, däremot var Kina ett ämne som förtjänstfullt behandlades under konferensen. Nu är Ryssland tillbaka och Kina har åkt ut, men cybersäkerhet – i alla dess dimensioner – lyser fortfarande med sin frånvaro som fokusområde. Jag tror inte att så är fallet, men om någon mot förmodan tror att det är ”löst” och därmed inte behöver uppmärksammas i och med etableringen av det nationella cybersäkerhetscentret, tror man fel. Min förhoppning är dock att området behandlas av de som diskuterar civilt försvar (se mer nedan).

Förväntningarna är som vanligt stora inför Rikskonferensen. Just nu läggs sista handen vid planerade utspel och formuleringar nagelfars i tal som ska framföras. En specialitet i kategorin ”utspel” brukar vara att utställa förhoppningar om vad vissa personer kommer lansera, när man redan vet om de kommer göra det eller ej, för att på så sätt bädda för att återkomma i efterhand i upprörd besvikelse eller triumf. När det gäller talen laddar nu de vi i det försvars- och säkerhetspolitiska Sverige inför att granska varje framträdande i jakt på förändringar i ordval och nyanser. Detta gäller för övrigt även de som har till uppgift att för andra länders räkning hålla koll på hur svensk totalförsvarspolitik utvecklas. Inte sällan sätter DN:s Mikael Holmström prägel på konferensen genom att publicera något innan start, som sedan alla talar om vid sidan av det som händer på scenen.

Tillbaka till programgenomgången: Det är Ann Lindes första framträdande på konferensen i sin roll som utrikesminister och hon kommer naturligtvis tala om det aktuella säkerhetspolitiska läget. Möjligen kommer hon också få frågor om hur hon ser på Försvarsberedningens formuleringar i Motståndskraft, där beredningen slog fast att ett väpnat angrepp mot Sverige inte kan uteslutas, vilket hennes företrädare hamnade i turbulens kring när hon tog till orda om saken under Rikskonferensen 2018.

Efter utrikesministern talar Sverre Diesen, fd forsvarschef i Norge och nu sjefsforsker ved Forsvarets forskningsinstitutt (FFI) under rubriken Stormaktsintressen på 2020-talet. Minnesgoda läsare minns hans framträdande i Sälen 2008, tillsammans med dåvarande ÖB Håkan Syrén och Juhani Kaskeala, kommendör för Finlands försvarsmakt. Upprinnelsen till det var Diesen och Syréns samarbetsstudie, som i offentligheten beskrevs i en debattartikel på DN Debatt tidigare under hösten (2007). Årets framträdande kommer säkerligen knyta an till den rapport han var med och skrev för FFI:s räkning 2019, Globale trender mot 2040 – et oppdatert fremtidsbilde. När rapporten presenterades sade författarna:

I dag fremstår tettere nordisk samarbeid som det beste alternativet for å redusere usikkerheten rundt alliert støtte, fordi interessene er så sammenfallende og risikoene relativt små. Norden kan også være en mulig løsning i situasjoner som er for store for Norge, men for små for Nato.

Chefen för Militära underrättelse- och säkerhetstjänsten (MUST), Lena Hallin, och säkerhetspolischef Klas Friberg följer upp under rubriken Sverige – i de globala stormakternas intressesfär. Troligen kommer de, utifrån respektive roll och ansvarsområde, beskriva den säkerhetspolitiska utvecklingen i stort och vad det innebär för Sverige, ett allt allvarligare underrättelsehot mot landet, vikten av säkerhetsskyddsarbete och gråzonsproblematikens särskilda utmaningar. Snart kommer deras årsrapporter för 2019, men tills dess kan man med fördel läsa Säkerhetspolisens årsbok för 2018 och MUST:s årsöversikt för 2018. PS. Lägg till FRA:s årsrapport också.

Därefter är det dags för Moderaternas säkerhetspolitiska prioriteringar, förmedlade av partiledare Ulf Kristersson. Han kommer tala om svenskt förhållningssätt till Kina, förmodligen upprepa behovet av ett nationellt säkerhetsråd (vilket för övrigt riksdagen har riktat ett så kallat tillkännagivande om till regeringen) och framhålla att Moderaterna vill tillföra försvaret mer pengar än regeringen med dess stödpartier. Möjligen kommer även svenskt NATO-medlemskap nämnas och det är alltid intressant att höra hur den moderata formuleringen för dagen lyder. Själv brukar jag jämföra med en av de tidigare jag har hört honom säga, från våren 2018: ”Naturligt att Sverige blir medlem, men när vi gör det kommer vi inte trumfa igenom det. Socialdemokraterna har dock inte evig vetorätt”.

Efter Kristersson följer ett block om Ryssland, vilket inleds med två tal. Först Rysslands globala ambitioner av Anders Åslund, resident senior fellow in the Eurasia Center, Atlantic Council, innan FOI:s aktningsvärda Gudrun Persson beskriver Rysslands säkerhetspolitiska prioriteringar. Därefter handlar det om Sveriges relationer med Ryssland, i en intressant panel bestående av Peter Ericson, fd svensk ambassadör i Moskva, generalkonsul i Istanbul, Kalle Kniivilä, journalist Sydsvenska Dagbladet och författare Oscar Jonsson, vikarierande chef Frivärld samt Ida Alterå, förbundsordförande CUF.

Mot slutet av den första dagen kommer EU som global aktör på dagordningen genom
Göran von Sydow, direktör svenska institutet för europapolitiska studier (SIEPS). Därefter följer en diskussion om Sveriges säkerhetspolitiska samarbeten, med Robert Dalsjö, forskningsledare Totalförsvarets forskningsinstitut (FOI), Veronika Wand-Danielsson, Sveriges ambassadör i Frankrike, Anders Lindberg, politisk chefredaktör Aftonbladet, Anna Wieslander, director for Northern Europe Atlantic Council och Philip Botström, förbundsordförande SSU. I den diskussionen lyfts säkert den transatlantiska länkens hållbarhet och Trumps oförutsägbarhet upp, liksom effekterna av Macron’s “brain dead”-intervju 70 år efter att NATO:s bildades. Det vore bra att Sveriges förhållningssätt till det militära och försvarsindustriella samarbetet inom EU diskuterades och kanske berörs också framtiden för de stora nedrustningsavtalen och betydelsen av att de krackelerar, liksom förtroendeskapande verksamhet som Open Skies.

En minst sagt högaktuell programpunkt följer därpå, nämligen USA och Iran på kollisionskurs – eskalering i Persiska viken. Det är Erica Holmquist, säkerhetspolitisk analytiker vid FOI som uppdaterar konferensen inom området.

Till sist äntrar utrikespolitikerna scenen för reflektioner om Sveriges utrikes- och säkerhetspolitik: Markus Wiechel, ledamot i utrikesutskottet (SD), Kerstin Lundgren, ledamot i utrikesutskottet (C), Håkan Svenneling, ledamot i utrikesutskottet (V) samt Lars Adaktusson, ledamot i utrikesutskottet (KD).

Måndag 13 januari

Dag två inleds med försvarsminister Peter Hultqvist (S) som i sitt tal Sveriges totalförsvarsförmåga 2030 kommer beskriva den (med svenska mått mätt) historiska satsningen på militärt försvar som genomförts under hans tid som försvarsminister, det nära samarbetet mellan Sverige och Finland och den totalförsvarsövning (TFÖ) som genomförs under året. Han kommer troligen också inskärpa vikten av att det blir effekt av pengarna från Försvarsmaktens sida, liksom att det är ett mödosamt och seriöst grundarbete som ska till, och inte bara att sprätta iväg pengar, typ, till skillnad från förr under ”krona för krona”-tiden (med adress till Kristersson).

Efter försvarsministern kommer de försvarspolitiska talespersonerna upp i två täter om det i höst stundande totalförsvarsbeslutet. Först fokus civilt försvar med Pål Jonsson, ordförande i försvarsutskottet (M), Daniel Bäckström (C), Hanna Gunnarsson (V) och Janine Alm Ericson (MP). Därefter fokus militärt försvar med Niklas Karlsson, vice ordförande i försvarsutskottet (S), Roger Richthoff, (SD), Mikael Oscarsson (KD) och Allan Widman (L).

Därefter har jag uppgiften att reflektera över vad som sagts (och inte sagts) kopplat till totalförsvarsbeslutet. Jag ska lyssna efter nyheter, ändrade positioner, försöka synliggöra grupperingar och motstridiga viljor och försöka tolka vad det kan innebära framåt.

Därefter är det Militärt försvar i tillväxt med överbefälhavare Micael Bydén. ÖB kommer behöva gå sedvanlig balansgång i kommunikationen och det är alltid någon målgrupp som blir besviken – just eftersom han inte kan adressera alla målgrupper i ett och samma tal. Min gissning är att han kommer uttrycka myndighetens försäkran att de medel som nu tillförs kommer att omsättas i försvarseffekt på bästa sätt, men att det kräver politiskt ansvarstagande när det gäller de områden myndigheten inte råder över själv (till exempel miljötillstånd och infrastruktur), liksom behovet av handlingsfrihet utan politisk klåfingrighet i detaljer (till exempel när det gäller antalet kontinuerligt anställda soldater). Han kommer också att peka på behovet av fortsatta resurstillskott, om Försvarsberedningens ambitioner ska kunna förverkligas, men även rida spärr mot nostalgiska tankar om försvarets utformning och peka på det framtida stridsfältets krav. Jag skulle tro att han säger att personalförsörjningen är en av Försvarsmaktens ödesfrågor framåt.

Efter ÖB blir det Nordiskt försvarssamarbete – utan gränser? Jag ser fram emot att höra visionära och spänstiga tankar från Michael Claesson, chef för Ledningsstabens inriktningsavdelning,  Kim Jäämeri, strategichef Finska Försvarsmakten och Yngve Odlo, sjef Operasjonsavdelingen, Forsvarsstaben i Norge.

Därpå följer ännu ett intressant pass. Under den anspråkslösa rubriken Leverans av tillväxt döljer sig helt avgörande frågeställningar som Peter Sandwall, generaldirektör Försvarsmakten, Maria Bredberg Pettersson, generaldirektör Fortifikationsverket
och Christina Malm, generaldirektör Totalförsvarets Rekryteringsmyndighet tar sig an. Faktum är att detta område förtjänar en helt egen konferens! Det handlar ytterst om hur Sverige fungerar när totalförsvarsförmågan ska växa, när vi under lång tid tränat på att krympa och lägga ner. Här kommer viktiga budskap om helhet och att hela kedjan måste förstås och fungera, om ambitioner ska kunna uppnås. Christina Malm kommer kunna beskriva vad som händer om det inte hänger ihop, det vill säga om man inte tilldelar resurser till de steg som möjliggör fler personer i krigsförbanden (så att man kan mönstra och skriva in fler till grundutbildning med värnplikt). Efter generaldirektörerna reflekterar PJ Anders Linder, VD Axess Publishing och Romina Pourmokhtari, förbundsordförande LUF.

Dag två övergår sedan till Civilt försvar i nytt årtionde, genom Dan Eliasson, generaldirektör Myndigheten för Samhällsskydd och beredskap (MSB). Det blir spännande att se hur mycket Eliasson tar ut svängarna, men man kan vara säker på att det kommer något nytt. Jag tror han kommer tala om vad civilt försvar ställer för krav på personalresurser, med särskild uppmärksamhet på frivilliga försvarsorganisationers användbarhet. Han kommer definitivt nämna cyber och informationssäkerhet, liksom behovet av parallellitet i uppbyggnaden av civilt och militärt försvar (läs: resurser måste nu på allvar investeras i civilt försvar). Kanske kommer han också ta upp hur regeringen bör hantera de underlag som de bevakningsansvariga myndigheterna ska redovisa i vår inför försvarsinriktningsbeslutet (samt MSB:s roll i detta).

Innan avbrott för middag blir det ett block om 5G – mycket aktuellt även detta – först om 5G i en säkerhetspolitisk kontext med Ulf Pehrsson, Vice President Government & Industry Relations på Ericsson och sedan Säker samhällskommunikation: 5G i praktiken med Åsa Sundberg, VD Teracom. Apropå Sundberg brukar hon klokt framföra att beredskap bör ses som en hållbarhetsfråga för näringslivet. Johan Wiktorin, VD Intil, Linda Jerneck, ledarskribent Expressen och Henrik Malmrot, förbundsordförande Ung Vänster, ger därefter sina reflektioner om civilt försvar och 5G.

Efter middagen är det ingen risk för paltkoma eftersom vi tar höjd för Globala utmaningar 2030. De som har denna uppgift är Johan Rockström, professor i miljövetenskap Stockholms universitet och Stefan Gustafsson, strategichef Rymdbolaget. Jag tror (och hoppas) att diskussionen kommer handla om hur rymdtekniken kan utnyttjas för globala samarbeten och hållbarhet, liksom riskerna vad gäller teknik som kan användas i motsatt riktning.

Därefter följer ett samtal om Säkerhetspolitiska doktriner under omdaning, med ovan nämnda Stefan Gustafsson, Martin Ärnlöv, generalsekreterare Svenska Röda Korset, Hans Christian Hagman, analyschef Utrikesdepartementet, Michael Claesson, chef för Ledningsstabens inriktningsavdelning, Försvarsmakten och Catarina Kärkkäinen, ordförande i Fria Moderata Studentförbundet.

Tisdag 14 januari

Inrikesminister Mikael Damberg startar upp Rikskonferensens sista dag under rubriken Sveriges civila försvarsförmåga. Han kommer troligen framhålla etableringen av cybersäkerhetscentret, redogöra för regeringens uppdrag till de bevakningsansvariga myndigheterna inför arbetet med de civila delarna av inriktningspropositionen och räkna upp alla de viktiga utredningar som regeringen har tillsatt inom politikområdet: Utredningen om civilt försvar (Ju 2018:05), Utredningen om en ny myndighet för psykologiskt försvar (Ju 2018:06), Utredningen om hälso- och sjukvårdens beredskap (S 2018:09) samt den nyligen avslutade utredningen Näringslivets roll inom totalförsvaret (SOU 2019:51). Möjligen kan den nyhet Damberg presenterar vara hur regeringen avser följa upp den sistnämnda utredningen.

Efter inrikesministern talar Nyamko Sabuni, partiledare (L) om Prioriteringar i det civila försvaret tillsammans med språkröret Per Bolund (MP), finansmarknads- och bostadsminister tillika biträdande finansminister. Av alla programpunkter under konferensen är detta det mest oförutsägbara vad gäller innehåll. Jag vågar inte ens gissa.

Med tanke på mitt försök att förutsäga inrikesministerns eventuella nyhet, kan nästa block bli särskilt intressant. Först talar Martin Lundstedt, VD Volvo, om Totalförsvaret: ett företagsperspektiv. Därefter drar Elisabeth Nilsson, särskild utredare i den ovan nämnda utredningen om näringslivets roll i totalförsvaret sina slutsatser från utredningsarbetet. Anförandet följs upp med ett antal initierade kommentarer av Camilla Asp, chef avdelningen för krisberedskap och civilt försvar på MSB, Fredrik Bynander, chef Centrum för totalförsvar och samhällets säkerhet, Försvarshögskolan (FHS) och Karl Lallerstedt, ansvarig säkerhetspolitik och Näringslivets Säkerhetsdelegation, Svenskt Näringsliv.

Dagen fortsätter med rikspolischef Anders Thornberg, som ska tala om inre säkerhet i totalförsvaret. Han åtföljs av Daniel Jonsson, forskningsledare (FOI) under rubriken Hotbilder inom totalförsvaret. Därefter talar Robert Andrén, generaldirektör Energimyndigheten om Energiförsörjning i totalförsvaret.

Många med mig ser fram emot kloka Björn von Sydow, förutvarande ordförande i Försvarsberedningen, nu ordförande i FOI:s styrelse. Han ska tala om Centralt beslutsfattande i komplex hotbild och jag tror att vi får ta del av en del erfarenheter från hans centrala befattningar.

Mot slutet av dagen blir det Reflektioner om civila aktörer i totalförsvaret av Tove Lifvendahl, ledarskribent Svenska Dagbladet, Daniel Färm, chef tankesmedjan Tiden, Aida Badeli, språkrör Grön Ungdom och Martin Hallander, förbundsordförande KDU, innan Anders Danielsson, särskild utredare i Utredningen om en ny myndighet för
psykologiskt försvar (tillika landshövding i Västra Götalands län) inleder ett block om psykologiskt försvar. Danielsson kommer berätta om sin uppgift och förhoppningsvis ge några preliminära slutsatser såhär långt in i arbetet.

Efter Danielssons redogörelse diskuteras den relevanta frågeställningen Var går gränsen mellan propaganda och psykologiskt försvar? Panelen består av Olof Petersson, professor emeritus i statskunskap Uppsala universitet, Anneli Bergholm Söder, chef operativa avdelningen på MSB, Hanna Stjärne, VD SVT, Patrik Oksanen, journalist och författare och Benjamin Dousa, förbundsordförande MUF.

Därefter är det slut på programmet och konferensen bryter ut i avslutningsmiddag innan hemfärd onsdag morgon, helt enligt tradition under pågående partiledardebatt i riksdagen.

Programmet inklusive samtliga starttider finner du här. Diskussionerna på scenen i Sälen kommer att kunna följas direkt på Folk och Försvars hemsida. SVT Forum kommer också sända (direktsändning på eftermiddagarna och bandat på förmiddagarna, från kvällen före) liksom SR:s Studio Ett som brukar vara på plats. På sociala medier följer man konferensen genom #fofrk

 

 

Aurora 20 i myndighetens fokus

I maj och början av juni genomförs försvarsmaktsövning Aurora 20 där huvuddelen av Försvarsmaktens förband deltar.

Strax innan genomförs den amerikanska övningen Defender 20. Försvarsmakten deltar årligen i ett stort antal multinationella övningar inom ramen för vårt partnerskap med Nato, men avstår från deltagande i just Defender 20. Det har uppmärksammats av media och jag vill mycket kort förtydliga varför vi inte deltar:

Försvarsmakten väljer att fokusera på vår egen övning, Aurora 20 som är den största på många år. Det här är väl känt och kommunicerat med våra partnerländer som också visat förståelse för våra prioriteringar.

Dessutom är det så att flera av våra internationella nyckelpartners visat stort intresse för att delta i Aurora 20. Genom att avstå Defender 20 kan Försvarsmakten i stället fokusera på Aurora 20 så att den övningen håller hög kvalitet. Det i sin tur stärker inte bara oss utan även våra partners och utvecklingen av samarbetet kring försvaret av vårt närområde.

Brigadgeneral Mats Ström
Kommunikationsdirektör

Mina höjdare

Att få uppleva en äkta Jeep är alltid en höjdare, detta är Karl-Gunnars från 1947.

Flera personliga höjdpunkter ifjol hängde ihop med mitt livs första boksläpp i London. Men det var inte i den staden jag hittade årets (2019) mest imponerande militärhistoriska böcker.

Karl-Gunnar Norén och jag hade i maj nöjet att släppa The Long Range Desert Group: History & Legacy på svenska ambassaden i London. Vi fick också vara med om en fullständig överraskning dagen därpå, en upplevelse som jag tidigare inte berättat offentligt om. Se vidare min engelskspråkiga och lite mer personliga blogg där jag även tar upp den bok på engelska under 2019 som jag fann vara mest imponerande.

Vilken bok utgiven först på svenska var då mest läsvärd under 2019? Nu är det ingen renodlat militärhistorisk bok, den är bredare än så, men icke desto mindre skulle jag säga att Min far var rysk soldat förtjänar mycket stor uppmärksamhet bland alla (militär)historiskt intresserade.

Det nya året då, vad kommer det bjuda på förutom ett fortsatt instabilt säkerhetspolitiskt läge? Jo, en sak vet jag med säkerhet - Stefan Anderssons bejublade musikaliska berättelse från krigsutbrottet 1939 till freden 1945 är tillbaka - och jag har en biljett. Även om du inte har möjlighet att fara till Göteborg och där uppleva ”Flygblad över Berlin” så tycker jag absolut du ska gå in på sidan om föreställningen för att där klicka på "Normandie 13", videon och låten om Gösta Wollin från Ystad som frivilligt hoppade över Normandie på D-dagen (scrolla ner en bit på sidan och spana till höger), som jag skrivit om i Svenskar i strid mot Hitler.

Replik på Akademiseringen av officersutbildningen – en möjlig effektsänkare: Med fokus på UKÄ och Officersprogrammet

Foto: Holger.Ellgaard – Eget arbete, CC BY-SA 3.0, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=7617355

Officersutbildningen är en av Försvarsmaktens viktigaste verksamheter vars kvalité har en avgörande inverkan på organisationens samlade förmåga. Således ett angeläget område att analysera, diskutera och debattera. Ett tack till inkomna bidrag i ämnet från Stefan Emanuelsson, Marcus Dansarie och Simon Franzén.

Redaktören

How can I possibly put a new idea into your heads, if I do not first remove your delusions? – Robert Heinlein, 1967

Stefan Emanuelsson har i grunden missförstått den roll som UKÄ har i den akademiska världen. UKÄ är inget hinder för hur Försvarsmakten och Försvarshögskolan väljer att bedriva utbildning, utan är en kontrollfunktion för att tillse att lärandemålen uppnår tillräcklig hög kvalité. För att ha en ärlig debatt om hur kadetter utbildas måste vi ha en gemensam förståelse för vilken roll UKÄ respektive FHS spelar för Officersutbildningen.

I sitt inlägg “Akademiseringen av officersutbildningen – en möjlig effektsänkare”, skriver Stefan Emanuelsson  att den svenska krigskonsten ”riskerar att bli lidande till förmån för nästa akademiska examinationsnivå… Universitetskanslersämbetet (UKÄ) har tidigare kritiserat FHS avseende att officersutbildningarna hållit för låg akademisk nivå. Vad i officersutvecklingen och indirekt den svenska krigskonsten får stå tillbaka för att få UKÄ:s gunst avseende officersutbildningarna?”[1]

Insinuationen, att den akademiska utbildningen vid FHS underminerar svenskt krigskonst, är en allvarlig anklagelse. Trots att Marcus Dansarie i sin replik till Emanuelsson påvisat flera brister i inlägget[2], känner även jag mig tvungen att svara. Då Dansarie gått igenom hela Emanuelssons inlägg kommer jag istället ayy fokusera på citatet ovan, och beskriva varför idén att ”officersutvecklingen och indirekt den svenska krigskonsten får stå tillbaka för att få UKÄ:s gunst”, är direkt felaktig.

Universitetskanslersämbetet (UKÄ) är en granskande myndighet[3], och dess roll är att kontrollera att läromålen som universiteten själv sätter uppfylls. UKÄ granskar inte på vilket sätt utbildningen genomförs. Att skylla upplevd bristande kvalité på Officersprogrammet (OP) på UKÄ är således ett argument som saknar grund.

Efter en granskning av OP 2014 fattade Universitetskanslersämbetet (UKÄ) beslut om att utbildningen som leder till officersexamen ansågs hålla bristande kvalitet. Försvarshögskolan (FHS) fick ett år på sig att inkomma med en redogörelse över vilka åtgärder som skolan vidtagit. Dåvarande rektor Romulo Enmark tillsatte i mitten av november 2014 en arbetsgrupp, (AG åtgärdsplan OP) för att ta fram åtgärdsförslag samt en åtgärdsredovisning till UKÄ i syfte att utbildningen skulle erhålla omdömet hög kvalitet vid UKÄ:s uppföljning. Jag, som ensam studeranderepresentant, satt med i AG, och har därför direkt insyn i kritiken från UKÄ, samt de åtgärder som FHS har vidtagit sedan dess.

En betydande del av detta inlägg är hämtat från den rapport som AG framställde och låg till grund för FHS svar till UKÄ.

Vad UKÄ fann vid granskningen

I sin granskning fann UKÄ att tre lärandemål för Officersprogrammet (OP) innehöll bristande kvalitet:

  1. För officersexamen ska studenten visa kunskap om områdets vetenskapliga grund och dess beprövade erfarenhet och kännedom om aktuellt forsknings- och utvecklingsarbete samt kunskap om sambandet mellan vetenskap och beprövad erfarenhet och sambandets betydelse för yrkesutövningen.
  2. För officersexamen ska studenten visa förmåga att kritiskt och systematiskt granska, bedöma och använda relevant information.
  3. För officersexamen ska studenten visa förmåga att i såväl nationella som internationella sammanhang muntligt och skriftligt redogöra för och diskutera information, problem och lösningar med olika grupper.

Av dessa brister framgick även preciserad kritik, bland annat:

1.1. Alltför stor variation och brister i (ibland avsaknad av) metodredovisning i de studerandes självständiga arbeten

1.3. Alltför stor variation och brister avseende kunskaper om sambandet mellan vetenskap och beprövad erfarenhet och sambandets betydelse för yrkesutövningen

2.1. Alltför stor variation och brister i användning av källmaterial, inklusive diskussion om validitet och reliabilitet

2.2. Alltför stor variation och brister i kritisk reflektion, vilket sammantaget med 2.1 vittnar om brister i kunskaper om teori, metod och analysverktyg

3.2 Alltför stor variation och brister i språkbruk, inkl. förmåga att argumentera sakligt

Åtgärder vidtagna av FHS och OP

Dessa är allvarliga brister, och på vilket sätt att åtgärda bristerna skulle påverka den svenska krigskonsten i negativ riktning är för mig oklart. Det UKÄ påvisade var snarare att OP måste bli bättre, och höja kadetters kunskapsnivåer avseende bland annat ”vetenskap och beprövad erfarenhet och sambandets betydelse för yrkesutövningen” samt förmågan att argumentera sakligt. Huruvida dessa kunskaper är viktiga för officerare får varje individ själv bedöma. Jag vet var jag står.

AG analyserade kritiken från UKÄ, och kunde konstatera att kritiken var både rättvis och rättvisande. AG kunde bland annat konstatera att det saknades en tydlig progression i utbildningen som ledde upp till ett självständigt arbete i termin sex; att inom den krigsvetenskapliga profilen var endast två kurser av 14 på CFU som leddes av vetenskapligt skolad personal (2014); och att kadetter inte hade tillgång till akademiska databaser som exempelvis JSTOR.

Ser vi till hur OP genomförs idag, jämfört med för endast ett par år tidigare, kan det konstateras att ett antal av AG förslag har genomförts, och lett till en förbättrad utbildning för kadetter vid FHS. Det finns idag en tydlig progression från grundkurser, till fortsättningskurser, till påbyggnadskurser[4]; antalet databaser, inklusive JSTOR, har ökat; FHS kan nu bedriva forskningsutbildning[5] och därigenom öka antalet akademiskt skolad personal, samt öka kunskapen om krigsvetenskap och officersprofessionen.

Slutsatser

Detta korta svar ville belysa och visa varför UKÄ inte är en belastning för Försvarshögskolan och Försvarsmakten, snarare tvärtom. UKÄ är inte en bromskloss, och svensk krigskonst lever inte på nåder av myndigheten. UKÄ tillser att den akademiska utbildning som kadetter får håller högsta möjliga nivå, myndighetens ansvar är att granska ”kvaliteten i högre utbildning och lärosätenas system för kvalitetssäkring av högre utbildning och forskning”[6]. Hur den bedrivs lägger sig inte UKÄ i. Det finns såldes utmärkta möjligheter för Försvarsmakten att tillsammans med Försvarshögskolan utforma hur Officersprogrammet drivs och vilka lärandemål som skall uppfyllas för examen.

Frågan om huruvida Officersutbildningen i sig skall vara akademisk, är en helt annan diskussion. En typ av icke-akademisk officersutbildning genomförs redan av Försvarsmakten, och förser Försvarsmakten med specialistofficerare. Det kan dock konstateras att vid West Point i USA erhåller blivande taktiska officerare en kandidatexamen[7], i Tyskland en masterexamen[8], och i Storbritannien hade ca 80 % av alla antagna till RMS Sandhurst 2017 en kandidatexamen[9]. Att tro att Sveriges befolkning och värnpliktiga är så unika, eller svensk krigskonst så speciell, att vi kan helt gå vår egen väg, framstår därför som naivt.

Dansarie, i sin replik till Emanuelsson, gör en viktig poäng när han redovisar vad högskolelagen faktiskt säger – nämligen att ”utbildning på grundnivå ska utveckla studenternas förmåga att göra självständiga och kritiska bedömningar, förmåga att självständigt urskilja, formulera och lösa problem, och beredskap att möta förändringar i arbetslivet.”[10]

Det är exakt det OP skall göra, och att kritisera FHS och UKÄ för att hålla tillbaka svensk krigskonst framstår förhoppningsvis, efter denna replik, som direkt felaktig.

Det Försvarshögskolan och Försvarsmakten kan göra, är att tillse att den utbildning kadetter erhåller håller högsta möjliga nivå. De åtgärder som har genomförts sedan 2015 vid FHS efter UKÄs granskning, är en bra bit på vägen.

Författaren är Officer vid Ledningsregementet.

Noter

[1] Emanuelsson, S., 2019, https://kkrva.se/akademisering-av-officersutbildningen-en-mojlig-effektsankare (hämtad 2019-12-28)

[2] Dansarie, M., 2019, https://kkrva.se/replik-pa-akademiseringen-av-officersutbildningen-en-mojlig-effektsankare/ (hämtad 2019-12-28)

[3] Universitetskanslersämbetet, 2019, https://www.uka.se/om-oss/var-verksamhet.html (hämtad 2019-12-28)

[4]Försvarshögskolan, 2019, https://www.fhs.se/studentportalen/studera/mina-studier/kursplan-och-kurslitteratur/utbildnings–och-kursplaner-officersprogrammet-19-22.html (hämtad 2019-12-28)

[5] Ibid, 2019, https://www.fhs.se/forskning/forskarutbildning.html (Hämtad 2019-12-28)

[6] Universitetskanslersämbetet, 2019, https://www.uka.se/om-oss/var-verksamhet.html (hämtad 2019-12-28)

[7] West Point Military Academcy, 2019, https://www.westpoint.edu/academic_pillar, (hämtad 2019-12-28)

[8] Bundeswehr, Laufbahn der Offiziere, https://www.bundeswehrentdecken.de/soldatenberuf/zeitsoldaten/offizier (hämtad 2019-12-28).

[9] Turner, C., 2017, https://www.telegraph.co.uk/education/2017/08/14/army-chief-reveals-plans-entice-school-leavers-sandhurst-offering/ (hämtad 2019-12-28).

[10] Högskolelagen, 1 kap, 8 § 2 st, https://www.riksdagen.se/sv/dokument-lagar/dokument/svensk-forfattningssamling/hogskolelag-19921434_sfs-1992-1434 (Hämtad 2019-12-28)