Felaktiga och verkliga nyheter om läget i norr

Var Abrams-stridsvagnar plötsligt intill norskryska gränsen? (bild från Tyskland)

CNN skapade härom dagen stora rubriker i nordisk press om en spektakulär övning vid den norskryska gränsen. I både Aftonbladet och Expressen blev det stora artiklar och Aftonbladet TV gjorde ett särskilt inslag. Men som flera personer inklusive undertecknad snabbt påpekade på twitter så hade CNN blandat ihop två platser i Nordnorge. Avståndet mellan platserna är enormt och samtidigt missar vanliga medier större nyheter från norr.

Skillnaden mellan att ha en övning med amerikanska stridsvagnar intill den norskryska gränsen - det som påstods ha hänt - och verklighetens övning vid Bardufoss är nämligen över 90 mil norsk väg. Det är möjligt att skära ner det avståndet till 80 mil om man genar via finskt territorium. Men även 80 mil är att jämföra med den kortaste vägen mellan Stockholm och Malmö, 61 mil. Nu har Independent Barents Observer liksom större norska medier som NRK och Nordlys upplyst allmänheten om CNN:s felaktiga reportage men det verkar som om inga svenska medier ännu har uppmärksammat felen.

Vad det handlar om är inte bara grovt slarv från CNN:s sida (liksom de medier som helt enkelt återgav CNN:s story) utan man måste förstå att Norge alltid varit mycket noga med att hålla gränsområdet mot Ryssland utan större eller tyngre norska/allierade militära förband. Trots allt som har hänt i Europa på senare år, som Rysslands inmarsch i Ukraina, har Norge valt att fortsätta med att enbart ha några hundra gränsjägarsoldater baserade nära den ryska gränsen. Det talas om att denna styrka kan bli förstärkt men så har inte skett och om det sker lär det inte heller bli med amerikanska stridsvagnar. Hade det inträffat denna vecka så hade det varit en riktigt stor förändring i Norges gränspolicy.

Förutom att många vanliga svenska nyhetskonsumenter nu ännu lär tro att amerikanska marinkårens stridsvagnar härom dagen övade intill Rysslands nordligaste landgräns så har rätt få svenskar söder om Norrbotten fått ta del av de både allvarliga och verkliga säkerhetspolitiska förändringar i Arktis som skett under senare år. Exempelvis den ryska upprustning av förband och baser och ökad övningsverksamhet (flera gånger med luftlandsättningsförband) som redan har genomförts, liksom flytten av norska försvarets operativa högkvarter från Stavanger till ett fjäll ovanför polcirkeln (nära Bodö). Särskilt intressant är att Kreml satsar på en militärbas på den ryska ön som är närmast norska Svalbard. Denna ö heter Alexandras land (del av Frans Josefs land) och ska få mycket imponerande stridsflygplan. Det rör sig om Su-34 eller MiG-31. Detta samtidigt som Norge fortsätter med att ha noll militära förband baserade på Svalbard.

Det senaste i den verkliga utvecklingen i norr går dock att ta del av på svenska, om man läser dagens reflektion av bloggaren Jägarchefen: "Nordlig pivot?".

Felaktiga och verkliga nyheter om läget i norr

Var Abrams-stridsvagnar intill den norskryska gränsen? (bilden visar en i Tyskland)

CNN skapade härom dagen stora rubriker i nordisk press om en spektakulär övning vid den norskryska gränsen. I både Aftonbladet och Expressen blev det stora artiklar och Aftonbladet TV gjorde ett särskilt inslag. Men som flera personer inklusive undertecknad snabbt påpekade på twitter så hade CNN blandat ihop två platser i Nordnorge. Avståndet mellan platserna är enormt och samtidigt missar vanliga medier större nyheter från norr.

Skillnaden mellan att ha en övning med amerikanska stridsvagnar intill den norskryska gränsen - det som påstods ha hänt - och verklighetens övning vid Bardufoss är nämligen över 90 mil norsk väg. Det är möjligt att skära ner det avståndet till 80 mil om man genar via finskt territorium. Men även 80 mil är att jämföra med den kortaste vägen mellan Stockholm och Malmö, 61 mil. Nu har Independent Barents Observer liksom större norska medier som NRK och Nordlys upplyst allmänheten om CNN:s felaktiga reportage men det verkar som om inga svenska medier ännu har uppmärksammat felen.

Vad det handlar om är inte bara grovt slarv från CNN:s sida (liksom de medier som helt enkelt återgav CNN:s story) utan man måste förstå att Norge alltid varit mycket noga med att hålla gränsområdet mot Ryssland utan större eller tyngre norska/allierade militära förband. Trots allt som har hänt i Europa på senare år, som Rysslands inmarsch i Ukraina, har Norge valt att fortsätta med att enbart ha några hundra gränsjägarsoldater baserade nära den ryska gränsen. Det talas om att denna styrka kan bli förstärkt men så har inte skett och om det sker lär det inte heller bli med amerikanska stridsvagnar. Hade det inträffat denna vecka så hade det varit en riktigt stor förändring i Norges gränspolicy.

Förutom att många vanliga svenska tidningsläsare nu ännu lär tro att amerikanska stridsvagnar härom dagen övade intill Rysslands nordligaste landgräns så har få svenskar fått ta del av de både allvarliga och verkliga säkerhetspolitiska förändringar i Arktis som skett under senare år. Exempelvis den ryska upprustning av förband och baser och ökad övningsverksamhet (flera gånger med luftlandsättningsförband) som redan har genomförts, liksom flytten av norska försvarets operativa högkvarter från Stavanger till ett fjäll ovanför polcirkeln (nära Bodö). Särskilt intressant är att Kreml satsar på en militärbas på den ryska ön som är närmast norska Svalbard. Denna ö heter Alexandras land (del av Frans Josefs land) och ska få mycket imponerande stridsflygplan. Det rör sig om Su-34 eller MiG-31. Detta samtidigt som Norge fortsätter med att ha noll militära förband baserade på Svalbard.

Det senaste i den verkliga utvecklingen i norr går dock att ta del av på svenska, om man läser dagens reflektion av bloggaren Jägarchefen: "Nordlig pivot?".

Nordlig pivot?

Reflektion

Bild 1. GIUK-N gapet.
Denna veckas, V648, hitintills mest ouppmärksammade säkerhetspolitiska nyhet är troligtvis Norges Försvarsministers, Ine Marie Eriksen Søreide, uttalande, vid Reagan National Defense Forum i Kalifornien. Där Försvarsministern bl.a. delgav att Ryssland i dagsläget har förmågan att allvarligt försvåra västliga förstärkningar från att nå Norge. Det hon beskriver är hur Ryssland har utvecklat förmågan för i, bedömt, stor omfattning kunna påverka maritima rörelser innanför det s.k. GIUK-N gapet d.v.s. vattenvolymen nordöst om Grönland-Island-Storbritannien-Norge.


Inledningsvis är det viktigt att belysa två saker. För det första, att Ryssland skulle inneha förmågan för att skapa en effektiv s.k. avreglingszon, engelskans Anti-Access/Area Denial, inom hela norska havet är ej troligt, vilket heller ej framförs men det bör belysas, så det ej uppstår överilade bedömningar. Däremot har Ryssland troligtvisbyggt upp sådan maritim förmåga att de allvarligt kan försvåra, vilket den norska försvarsministern belyser, styrketillförsel till Norge och därmed även genomförandet av allierade maritima operationer i det Norska Havet.

För det andra bör man ta den norska Försvarsministerns varning på allvar, då Norge oftast har en väldigt sansad syn och omfattande underrättelsebild kring vilka förmågor Ryssland defacto besitter. Således befinner sig Norge i en väldigt prekär situation, då man ända sedan dess anslutning i NATO, byggt upp försvaret av Norge kring tillförda förband från dess allierade. Tidigare utgjorde problematiken främst om förbanden skulle kunna komma fram i tid, nu adderas problematiken men om det kan tillföras tillräckligt med förband överhuvudtaget, i händelse av en väpnad konflikt.

I sak är det dock inte förvånansvärt om nu Ryssland besitter förmågan för att allvarligt försvåra styrketillförseln till Norge. Ryssland har under det senaste decenniet gradvist återtagit sin maritima förmåga. Därtill gavs en tydlig fingervisning då den nya maritimadoktrinenantogs i fjol, 2015, om en ökad fokusering gentemot bl.a. Atlanten, för att möta vad Ryssland anser är en östlig expandering av NATO gentemot Ryssland. Därtill framkommer även i den nya maritima doktrinen en ökad fokusering kring Arktis.

Bild 2. "Bastionkonceptet".
Norges Försvarsminister påtalar även att Ryssland har återupprättat det s.k. "bastionkonceptet". Vilket var ett koncept som utvecklades av Sovjetunionen under den senare delen av det kalla kriget. Syftet med den var/är att skydda, dels andraslagsförmågan i Barents hav, dels skydda infrastrukturen i Murmanskområdet. Kortfattat omfattar "bastionkonceptet" ett fördröjningsområde i Norska havet där en motståndare till Ryssland helst skall hindras från att nå Barents hav. Därefter var Barents hav ett hindra område, där senast en motståndare skulle nedkämpas för att ej kunna påverka för Ryssland, strategiska intressen i händelse av en väpnad konflikt.


Därtill påtalar Försvarsministern även hur Ryssland tydligt har visat att Barents hav, därmed även Nordkalotten, är av större strategisk betydelse nu, än under det kalla kriget. Något jag indirekt påtalade i blogginlägget, "I Skuggan av Gotland Del 1 - Kontexten", maa. att norra Sveriges strategiska betydelse, dels har ökat, dels kommer öka markant under den kommande tidsperioden. Vilket jag kommer utveckla mer utförligt i den inläggsseriens två kommande inlägg. Men det är mycket intressant att notera att norra Sveriges strategiska läge förefaller vara glömt i den svenska säkerhetspolitiska debatten, trots detta tydliga ställningstagande av Norges Försvarsminister, denna information torde ej vara okänd för svenska beslutsfattare.

Avslutningsvis torde detta innebära att det tidigare "bastionkonceptet" som främst hade en defensiv karaktär, nu utifrån den Norska Försvarsministerns uttalande, förefaller både innehålla en defensiv komponent d.v.s. skydda den ryska andraslagsförmågan samt andra ryska strategiska intressen i Barentsregionen. Men den förefaller även innehålla en offensiv komponent som innebär att man helst skall hindra allierad styrketillförsel till Norge i händelse av en väpnad konflikt, men även allierade maritima operationer i Norska Havet.

Have a good one! // Jägarchefen

Nordlig pivot?

Reflektion

Bild 1. GIUK-N gapet.
Denna veckas, V648, hitintills mest ouppmärksammade säkerhetspolitiska nyhet är troligtvis Norges Försvarsministers, Ine Marie Eriksen Søreide, uttalande, vid Reagan National Defense Forum i Kalifornien. Där Försvarsministern bl.a. delgav att Ryssland i dagsläget har förmågan att allvarligt försvåra västliga förstärkningar från att nå Norge. Det hon beskriver är hur Ryssland har utvecklat förmågan för i, bedömt, stor omfattning kunna påverka maritima rörelser innanför det s.k. GIUK-N gapet d.v.s. vattenvolymen nordöst om Grönland-Island-Storbritannien-Norge.


Inledningsvis är det viktigt att belysa två saker. För det första, att Ryssland skulle inneha förmågan för att skapa en effektiv s.k. avreglingszon, engelskans Anti-Access/Area Denial, inom hela norska havet är ej troligt, vilket heller ej framförs men det bör belysas, så det ej uppstår överilade bedömningar. Däremot har Ryssland troligtvisbyggt upp sådan maritim förmåga att de allvarligt kan försvåra, vilket den norska försvarsministern belyser, styrketillförsel till Norge och därmed även genomförandet av allierade maritima operationer i det Norska Havet.

För det andra bör man ta den norska Försvarsministerns varning på allvar, då Norge oftast har en väldigt sansad syn och omfattande underrättelsebild kring vilka förmågor Ryssland defacto besitter. Således befinner sig Norge i en väldigt prekär situation, då man ända sedan dess anslutning i NATO, byggt upp försvaret av Norge kring tillförda förband från dess allierade. Tidigare utgjorde problematiken främst om förbanden skulle kunna komma fram i tid, nu adderas problematiken men om det kan tillföras tillräckligt med förband överhuvudtaget, i händelse av en väpnad konflikt.

I sak är det dock inte förvånansvärt om nu Ryssland besitter förmågan för att allvarligt försvåra styrketillförseln till Norge. Ryssland har under det senaste decenniet gradvist återtagit sin maritima förmåga. Därtill gavs en tydlig fingervisning då den nya maritimadoktrinenantogs i fjol, 2015, om en ökad fokusering gentemot bl.a. Atlanten, för att möta vad Ryssland anser är en östlig expandering av NATO gentemot Ryssland. Därtill framkommer även i den nya maritima doktrinen en ökad fokusering kring Arktis.

Bild 2. "Bastionkonceptet".
Norges Försvarsminister påtalar även att Ryssland har återupprättat det s.k. "bastionkonceptet". Vilket var ett koncept som utvecklades av Sovjetunionen under den senare delen av det kalla kriget. Syftet med den var/är att skydda, dels andraslagsförmågan i Barents hav, dels skydda infrastrukturen i Murmanskområdet. Kortfattat omfattar "bastionkonceptet" ett fördröjningsområde i Norska havet där en motståndare till Ryssland helst skall hindras från att nå Barents hav. Därefter var Barents hav ett hindra område, där senast en motståndare skulle nedkämpas för att ej kunna påverka för Ryssland, strategiska intressen i händelse av en väpnad konflikt.


Därtill påtalar Försvarsministern även hur Ryssland tydligt har visat att Barents hav, därmed även Nordkalotten, är av större strategisk betydelse nu, än under det kalla kriget. Något jag indirekt påtalade i blogginlägget, "I Skuggan av Gotland Del 1 - Kontexten", maa. att norra Sveriges strategiska betydelse, dels har ökat, dels kommer öka markant under den kommande tidsperioden. Vilket jag kommer utveckla mer utförligt i den inläggsseriens två kommande inlägg. Men det är mycket intressant att notera att norra Sveriges strategiska läge förefaller vara glömt i den svenska säkerhetspolitiska debatten, trots detta tydliga ställningstagande av Norges Försvarsminister, denna information torde ej vara okänd för svenska beslutsfattare.

Avslutningsvis torde detta innebära att det tidigare "bastionkonceptet" som främst hade en defensiv karaktär, nu utifrån den Norska Försvarsministerns uttalande, förefaller både innehålla en defensiv komponent d.v.s. skydda den ryska andraslagsförmågan samt andra ryska strategiska intressen i Barentsregionen. Men den förefaller även innehålla en offensiv komponent som innebär att man helst skall hindra allierad styrketillförsel till Norge i händelse av en väpnad konflikt, men även allierade maritima operationer i Norska Havet.

Have a good one! // Jägarchefen

Tung kustrobot återinförd i Försvarsmakten!



Informationen är fortfarande mycket knapphändig, men en sak är säker, delar av det avvecklade kustrobotbatteriet är återinfört! I ärlighetens namn trodde jag aldrig att jag skulle få skriva om detta på denna blogg, men så blev det till slut tack vare en rad eldsjälar inom Försvarsmakten.


Idag skriver jag krönika i BLT om återinfört kustrobotbatteri som ni kan läsa HÄR.


Man ska komma ihåg att detta är ett initiativ taget av Försvarsmakten, och om jag inte är felunderrättad så är det något som har genererats underifrån och därefter förankrats uppåt ända upp till försvarsdepartementet där initiativet till slut förverkligades. Det är ofta så positiv utveckling  åstadkoms, och en kraft som borde nyttjas i större utsträckning då det finns många kloka ideér inom en organisation.

Jag har själv på denna blogg propagerat för denna utveckling genom en rad blogginlägg genom årens lopp.

För cirka fem år sedan gjorde jag en rudimentär analys avseende var den avvecklade materielen från det nedlagda batteriet hade tagit vägen. Då kunde jag konstatera att det möjligen fanns ett antal robotbilar som hade överlevt och som inte sålts bort på auktion, men som hamnat på andra platser, exempelvis hos Saab. En av bilarna hade bland annat hamnat på KA2 museum på Aspö. DN skrev i sin artikel att man hämtat materiel från museum, något som dementerats av försvarslogistikchefen Thomas Engevall under försvarsföretagardagarna i veckan som gick. Således finns det fortfarande en robotbil att beskåda på Aspö (alternativt en till att hämta hem - vilket jag anser man borde göra snarast).

För tre år sedan skrev jag ett blogginlägg om hur man borde återföra delar av batteriet (vilket man nu gjort) och placera dessa på Gotland i syfte att där skapa tröskelförmåga. Detta efter att Allan Widman hade lyft frågan politiskt.

Det man nu har åstadkommit är riktigt bra! Jag tror inte gemene man förstår hur stor påverkan på en motståndares planering ett sådant här system har jämfört med många av de övriga försvarsåtgärder som har vidtagits under de senaste 10 åren, där det mesta har handlat om vidmakthållande eller omsättning. Det här ÖKAR försvarsförmågan och höjer tröskeln för en motståndare på ett sätt som inte kan negligeras i någon operativ planering.

Nu hoppas jag att det följer fler beslut i denna anda. En lågt hängande frukt (om det inte är för sent) är att rädda sensorn ArtE 740 från slakt. Denna sensor skulle bidra till att det återupplivade kustrobotbatteriet kan uppträda helt autonomt när så krävs. Det vore nästa naturliga steg i sammanhanget enligt min bedömning. Dessa sensorer skulle dessutom kunna komma till dubbel nytta om Försvarsmakten får möjlighet att förbandssätta (delar av) de 24 ytterligare Archer artilleripjäser man har tagit över (de som ursprungligen skulle till Norge). Att modifiera dessa pjäser för att kunna verka mot sjömål är enligt expertisen en åtgärd som i sammanhanget inte skulle vara särskilt kostsam med som skulle kunna åstadkomma en kraftfull förmågeökning på exempelvis Gotland.


Man kan i sammanhanget inte låta bli att konstatera att beslutet om avveckling av kustrobotbatteriet var ett av de enskilt mest korkade beslut som fattats i samband med ett försvarsbeslut (FB-00). 

Att vi nu återtar detta system ger ett tydligt kvitto på att det verkligen var så. Det ger också ett tydligt kvitto på att vi i Sverige har haft och fortfarande har en politisk kortsiktighet när det kommer till försvar och säkerhet! Detta synsätt måste nu förändras i grunden!


Tungt kustrobotbatteri. Operativt 1995 - avvecklat 2000



Robotbil från kustrobotbatteriet till salu på blocket i januari 2015 (Notera "nyskick")



Tung kustrobot återinförd i Försvarsmakten!



Informationen är fortfarande mycket knapphändig, men en sak är säker, delar av det avvecklade kustrobotbatteriet är återinfört! I ärlighetens namn trodde jag aldrig att jag skulle få skriva om detta på denna blogg, men så blev det till slut tack vare en rad eldsjälar inom Försvarsmakten.


Idag skriver jag krönika i BLT om återinfört kustrobotbatteri som ni kan läsa HÄR.


Man ska komma ihåg att detta är ett initiativ taget av Försvarsmakten, och om jag inte är felunderrättad så är det något som har genererats underifrån och därefter förankrats uppåt ända upp till försvarsdepartementet där initiativet till slut förverkligades. Det är ofta så positiv utveckling  åstadkoms, och en kraft som borde nyttjas i större utsträckning då det finns många kloka ideér inom en organisation.

Jag har själv på denna blogg propagerat för denna utveckling genom en rad blogginlägg genom årens lopp.

För cirka fem år sedan gjorde jag en rudimentär analys avseende var den avvecklade materielen från det nedlagda batteriet hade tagit vägen. Då kunde jag konstatera att det möjligen fanns ett antal robotbilar som hade överlevt och som inte sålts bort på auktion, men som hamnat på andra platser, exempelvis hos Saab. En av bilarna hade bland annat hamnat på KA2 museum på Aspö. DN skrev i sin artikel att man hämtat materiel från museum, något som dementerats av försvarslogistikchefen Thomas Engevall under försvarsföretagardagarna i veckan som gick. Således finns det fortfarande en robotbil att beskåda på Aspö (alternativt en till att hämta hem - vilket jag anser man borde göra snarast).

För tre år sedan skrev jag ett blogginlägg om hur man borde återföra delar av batteriet (vilket man nu gjort) och placera dessa på Gotland i syfte att där skapa tröskelförmåga. Detta efter att Allan Widman hade lyft frågan politiskt.

Det man nu har åstadkommit är riktigt bra! Jag tror inte gemene man förstår hur stor påverkan på en motståndares planering ett sådant här system har jämfört med många av de övriga försvarsåtgärder som har vidtagits under de senaste 10 åren, där det mesta har handlat om vidmakthållande eller omsättning. Det här ÖKAR försvarsförmågan och höjer tröskeln för en motståndare på ett sätt som inte kan negligeras i någon operativ planering.

Nu hoppas jag att det följer fler beslut i denna anda. En lågt hängande frukt (om det inte är för sent) är att rädda sensorn ArtE 740 från slakt. Denna sensor skulle bidra till att det återupplivade kustrobotbatteriet kan uppträda helt autonomt när så krävs. Det vore nästa naturliga steg i sammanhanget enligt min bedömning. Dessa sensorer skulle dessutom kunna komma till dubbel nytta om Försvarsmakten får möjlighet att förbandssätta (delar av) de 24 ytterligare Archer artilleripjäser man har tagit över (de som ursprungligen skulle till Norge). Att modifiera dessa pjäser för att kunna verka mot sjömål är enligt expertisen en åtgärd som i sammanhanget inte skulle vara särskilt kostsam med som skulle kunna åstadkomma en kraftfull förmågeökning på exempelvis Gotland.


Man kan i sammanhanget inte låta bli att konstatera att beslutet om avveckling av kustrobotbatteriet var ett av de enskilt mest korkade beslut som fattats i samband med ett försvarsbeslut (FB-00). 

Att vi nu återtar detta system ger ett tydligt kvitto på att det verkligen var så. Det ger också ett tydligt kvitto på att vi i Sverige har haft och fortfarande har en politisk kortsiktighet när det kommer till försvar och säkerhet! Detta synsätt måste nu förändras i grunden!


Tungt kustrobotbatteri. Operativt 1995 - avvecklat 2000



Robotbil från kustrobotbatteriet till salu på blocket i januari 2015 (Notera "nyskick")



Sverige gör rätt som vill förbjuda kärnvapen!

av Magnus Sjöland

Jag vill med detta inlägg stödja Sveriges regerings beslut att stödja FN:s generalförsamling i deras historiska resolution mot kärnvapen den 27 oktober 2016. Ett internationellt avtal mot kärnvapen kommer att förhandlas fram under 2017. Olof Palme föreslog 1985 vid FN:s 40-årsjubileum att kärnvapen borde förklaras olagliga, det var både klokt och framsynt. Nu 31 år senare kan det bli verklighet! Vi måste nu se till så att det blir ett starkt avtal och det gäller att kärnvapenstaterna inte förstör förhandlingarna. Tidigare avtal om biologiska- och kemiska-massförstörelsevapen, samt förbud mot landminor och klustervapen har haft stor påverkan på utvecklingen. Vi får hoppas att så även blir fallet med ett förbud mot kärnvapen.

Jag hävdar att det näst värsta vi kan göra är folkmord – utrotning av ett helt folk. Vi talar om illasinnade diktatorer i historien som utfört folkmord, som t ex Hitler eller Stalin.

Men en utrotning av hela mänskligheten är ännu värre än folkmord. Detta är ett stort svek mot alla tidigare generationer som slitit och släpat för att få sina barn att överleva. Alla mödrar och fäder som kämpat för att framtida generationer skall kunna ta över efter dem, som har berett marken, skött skogen och byggt för framtida generationer.

Precis som våra förfäder har slitit för att vi skall få det bra, så anser jag att kommande generationer skall få möjlighet att leva ett bra liv. Därför måste vi som lever idag minska de faror som hotar framtida generationer. Vi bör inte skuldsätta framtida generationer genom att vi idag lever över våra tillgångar, varken ekonomiskt eller ekologiskt. Jag anser att vi handlar moraliskt rätt om vi minimerar vårt avtryck idag och ser till så att så få faror som möjligt hotar våra efterkommande.

Det avgjort mest ologiska av all mänsklig verksamhet är utvecklingen av vapen för massutrotning! Hur tänker vi när vi tar fram dessa? Här avses vapen, som med en knapptryckning kan utföra både folkmord och total utrotning av mänskligheten. Massor med oskyldiga män, kvinnor, barn och djur utrotas utan att dessa har utfört något ont, det enda de har gjort är att de har bott på fel plats vid fel tid. Dessa vapen måste förbjudas då de inte på något sätt följer krigets lagar, som i stort går ut på att militärer skjuter på militärer och att civilbefolkningen inte får vara ett mål. Det är svårt att använda ett massförstörelsevapen utan att civilbefolkningen drabbas!

Vi bör prioritera framtiden då den är oändligt lång, vi människor har funnits i några hundratusen år beroende på vad man menar med vad som är en människa, men vi kan finnas för evigt om vi gör rätt och bäddar för framtida generationer. Detta bör prioriteras.

Jag blev bestört när jag nyligen läste om att Ryssland tagit fram en ny missil som är så snabb (7 km/sekund), att ingen kan skjuta ner den och att den sammanlagda sprängverkan är så stor att en enda missil totalt kan utplåna Storbritannien eller Frankrike med en sprängverkan på 10.000 gånger Hiroshimabombens.

Till vilken nytta? Vad händer om en sådan missil kommer i orätta händer? Vem vet vilken regim som kommer att regera om 50 år, om 100 år eller om 500 år i någon av de stater som idag har kärnvapen? Många otäcka scenarier kan målas upp, självmordsbombare som kommer över massförstörelsevapen (nukleära och kemiska), en stat som vill hämnas någon oförrätt, ett tekniskt fel som gör att en kärnladdning briserar oavsiktligt eller om en fundamentalistisk religiös undergångssekt kommer över dessa?

Jag anser att det allra, allra, allra värsta vi idag kan göra är att framställa ting som kan utplåna oss själva och hela mänskligheten. Att utveckla massförstörelsevapen är ett svek både mot oss som lever idag och mot framtida generationer, vi gör denna planet till en mer osäker plats.

Jag vill med detta inlägg stödja den svenska regeringen och alla de människor som nu jobbar för en kärnvapenfri värld. Tänk om all denna destruktiva energi som går åt till att tillverka kärnvapen istället kunde riktas mot att minska lidandet i världen och bygga en bra bas för framtida generationer.

 
Författaren är verkställande direktör och ledamot av KKrVA.

Att tala med dubbla tungor och skjuta sig själv i foten

av Bo Richard Lundgren

Försvarsberedningen betonade i sitt betänkande Försvaret av Sverige att säkerheten ska försvaras med ickemilitära och militära medel. Det som ska skyddas, det som utmanar och hotar säkerheten samt medlen för att stärka säkerheten måste ses i ett sammanhang.

Denna uppfattning delades av regeringen som i sin inriktningsproposition m m framhöll att planeringen för totalförsvaret nu ska återupptas. Detta ska ske med utgångspunkt i en helhetssyn som omfattar hela hotskalan, ett gemensamt regelverk och en sammanhållen planering.

Det här skapade naturligtvis förväntningar hos oss som är intresserade av att totalförsvarsplaneringen kommer igång igen. Nu skulle det äntligen bli fart i planeringen efter 15 års strategisk time-out och ett totalförsvar i träda. Regeringen skulle, trodde vi, med Försvarsdepartementet i täten ta ett fast grepp om planeringen och se till att berörda myndigheter fick både tydliga mandat och ordentliga resurser.

Jaha. Och hur ser det ut i verkligheten? Hur har t ex regeringen själv organiserat sitt arbete? Jo, när den nya regeringen tillträdde på hösten 2014 beslöt man att dela upp frågorna på så sätt att militära frågor hanteras av Försvarsdepartementet och civila frågor av Justitiedepartementet. Den myndighet som ansvarar för civilt försvar, Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, MSB, fördes över från Försvars- till Justitiedepartementet. Den enhet som hanterade civila frågor på Försvarsdepartementet fördes också över. Detta har gjort att totalförsvarsfrågorna nu handläggs på två departement. För en utomstående är det svårt att förstå klokskapen i denna lösning. Det är ju bäddat för kompetenstvister, revirstrider och armbrytning om vem som skall betala notan. Begreppet sammanhållen planering blir innehållslöst.

Ett annat vittnesbörd om hur det står till med planeringen idag utgör de planeringsanvisningar som regeringen gav i december förra året. Det är två dokument – delvis olika – som riktar sig till de berörda myndigheterna. Försvarsminister Hultqvist har skrivit under det ena och inrikesminister Ygeman det andra. Även här är det svårt att förstå på vilket sätt detta bidrar till det som regeringen vill åstadkomma, nämligen en sammanhållen planering.

I planeringsanvisningarna sägs att Försvarsmakten ska med stöd av Myndigheten för samhällsskydd och beredskap ge berörda myndigheter tillgång till relevanta delar av planeringen avseende väpnat angrepp. Det handlar om Försvarsmaktens hemliga försvarsplanering. Det är ju bra att civila myndigheter och andra aktörer som ska stödja Försvarsmakten får del av denna information. Men planeringen skulle ju ske med utgångspunkt i en helhetssyn som omfattar hela hotskalan.

Kanske borde regeringskansliet lagt ner lite större möda på att beskriva hur andra scenarier och angreppsfall skall hanteras av de myndigheter m fl som ska involveras i den nya totalförsvarsplaneringen.

Sammanfattningsvis är det svårt för en utomstående att se hur denna nya ordning med totalförsvarsplaneringen delad på två departement främjar att säkerheten ses i ett sammanhang. Det är heller inte så lätt att begripa hur två olika planeringsanvisningar gynnar en sammanhållen planering. Det är heller inte kristallklart hur en helhetssyn som omfattar hela hotskalan skall kunna beaktas när regeringen själv inte tydligt (helst i öppna anvisningar) talar om vilka scenarier och angreppsfall som gäller.

Tvärtom finns det många tecken som tyder på motsatsen d v s att helhetssynen gått upp i rök och att planeringen blivit splittrad och avsevärt försvårad.

Det finns ett uttryck som beskriver företeelsen när man säger en sak men gör en annan. Det kallas för att tala med dubbla tungor. Ett uttryck för självskadebeteende är att skjuta sig själv i foten.

 
Författare är tidigare avdelningschef vid Försvarshögskolan och ledamot av KKrVA.

En studie i allvarsamma behov

Redan den 2 december utbröt julafton i Försvarssverige! Försvarsmakten har nämligen publicerat den första delen i perspektivstudien 2016-2018. I rapporten sammanfattas Försvarsmaktens omvärldsanalys fram till 2035 och inkluderar till delar genomförd militärstrategisk analys. Nästa delrapport kommer omfatta förslag till försvarskoncept och kostnadsberäknade försvarsmaktsstrukturer. Rapporterna utgör ett av flera underlag till regeringen inför kommande försvarsinriktningsbeslut, det vill säga det som ska gälla perioden 2021-2025, men utgör även underlag mer i närtid för Försvarsmaktens strategiska inriktning, kravställning och planering.

Perspektivstudierna är det arbete Försvarsmakten gör för att analysera militärstrategiska trender, framtida konflikters karaktär och insatsmiljöer 20 år in i framtiden, eller med andra ord hur ÖB ser på omvärlden och framtiden i ett längre perspektiv. Faktum är att PerP:en är det enda instrument ÖB har för att analysera och lyfta blicken bortom nuvarande inriktning. 

Studierna är läsvärda av flera skäl. Ett av dem är att de kan röra sig med lite friare ordval just på grund av att de är studier med längre tidsperspektiv och inte omedelbara svar på frågor om dagsläget – vilketså mycket lättare kidnappas av intressen för dagen. Rapporterna är därmed inte så tvättade på vad som för tillfället är laddade formuleringar.

Försvarsintresserade ser alltid fram emot PerP och det är en skatt för tankar framåt, men också för forskning bakåt i tiden när det gäller spårbarhet – eller brist på spårbarhet – mellan Försvarsmaktens framtidsbedömningar och politikens styrning. Det är alltid intressant att lägga föregående rapport bredvid den senaste.

I PerP från 2013 skriver Försvarsmakten att

den militärstrategiska situationen för Sverige förändras bland annat som ett resultat av närområdets växande betydelse och den ökande ryska militära förmågan i området. Medan det militära hotet mot Sverige bedöms vara lågt kvarstår i hög grad hotet från främmande makts underrättelseverksamhet.

Generellt i 2013-rapporten framhålls behovet av kvalitativt fokus (för mindre bevandrade i ”försvarspolitiska” ska man förstå det som att man inom ramen för en begränsad ekonomi hellre väljer kvalitativt fokus än kvantitet). Bland annat sägs att det är av största vikt att Försvarsmakten har ett antal kvalificerade högteknologiska förmågor som gör oss relevanta och attraktiva för samarbeten samt att våra förmågor passar in i ett större sammanhang. Det var också i denna rapport som Försvarsmakten lade fram behovet av att utveckla förmåga till offensiva cyberoperationer, vilket försvarsinriktningsbeslutet 2015 följde upp. Vidare framhölls behov av rymdbaserade förmågor (vilket även är ett tema i den nya rapporten), obemannade system, skydd mot ballistiska robotar och kryssningsrobotar samt att den nationella försvarsförmågan mot kryssningsrobotar bör stärkas. PerP:en 2013 tar även upp att förmågan att kunna bekämpa mål på stora avstånd med hög precision blir allt viktigare och att Försvarsmakten bör överväga att anskaffa en sådan förmåga (det finska köpet av JASSM nämns) samt att förmågan kan utvecklas med mark-, luft eller sjöburna system.

Jag tror de flesta känner igen hur dessa förmågor diskuteras nu tre år senare.

Detta om den förra studien.I den dagsaktuella versionen konstaterar Försvarsmakten att det inte genomförs några större strukturella förändringar i myndigheten utan att dessa har skjutits på framtiden. Behov av långsiktiga behov av större förändringar i förmågor aviseras med utgångspunkt i den framtida operationsmiljön samt Rysslands planerade fortsatta militära förmågeökning och säkerhetspolitiska utveckling.

Förändringar i den operativa miljön gör att Försvarsmakten redan nu, i innevarande försvarsinriktningsperiod, behöver förbereda och planera för den långsiktiga förmågeutveckling. Med de säkerhetspolitiska osäkerheterna som bakgrund behövs en översyn över vilken militär grundförsäkringspremie som krävs för att risktagningen i perioden efter 2025 ska förbli rimlig.

Försvarsmakten pekar på fyra centrala förhållanden som belyser att och varför Försvarsmakten behöver vidareutvecklas:

  • Ryssland planerar att fortsätta öka sin militära förmåga i perioden efter 2020 samtidigt som Försvarsmaktens förmåga nedgår med nuvarande försvarspolitiska och ekonomiska ambitionsnivå (detta pekades på redan 2013, min anm.). Det är en viktig bedömning och korrigerande signal, inte minst med tanke på uppgifter i medier om att de ryska försvarsutgifterna ska minska, och naturligtvis i linje med vad stf chef MUST sade vid Försvarsföretagsdagarna i veckan.
  • Operationsmiljön i Östersjöområdet bedöms i perioden 2025-2035 vara förändrad vad avser ett angrepps syfte, omfattning och karaktär.Försvarsmakten skriver att ett angrepp i första hand sannolikt syftar till att förneka annan part handlingsfrihet. Vidare antas att konfliktens karaktär förändras med rysk teknik- och strategiutveckling, vilken systematiskt riktas mot att utnyttja västvärldens svagheter och innefattar bland annat hybridkrigföring. Teknikutvecklingen medför, menar Försvarsmakten, vapensystem med allt längre räckvidder för fjärrbekämpning och avregling av strategiskt viktiga områden. Utvecklingen inom informationsteknologi, cyber, fjärrstyrda och autonoma system och telekrig tas upp som exempel på andra områden där teknikutvecklingen medför förändringar i den framtida operationsmiljön.
  • Försvarsmakten folkbildar i sin tredje punkt om att Sverige ”oundvikligen” kommer att påverkas om en konflikt i Östersjöområdet uppstår. Jag har en teori om att det finns en svensk ganska grundmurad inbillning om att vi alltid kan välja huruvida vi blir indragna i en militär konflikt eller ej, vilket i sin tur torde vara en underliggande förklaring till mycket märkligheter i svensk försvarspolitik över tid (det fick jag för övrigt tillfälle att nämna i dagens Studio Ett). Försvarsmakten konstaterar att Sveriges geostrategiska läge i grunden har förbättrats genom tidigare utvidgningar av EU och NATO, men att de geostrategiska förhållandena innebär att tillgång till svenskt territorium är en strategisk fördel för såväl Ryssland som NATO och USA. Försvarsmakten fortsätter i samma upplysningsanda med att det utan fördragsfästa säkerhetsgarantier finns en fortsatt osäkerhet om och när stöd kan påräknas.
  • Det ömsesidiga beroendet mellan den militära och civila delen av totalförsvaret har ökat, konstaterar myndigheten. Hybridkrigföring riktar sig mot samhället som helhet och samhällets sårbarhet vid påfrestningar ökar. I ett antal pedagogiska formuleringar beskriver Försvarsmakten vikten av ökad nationell situationsförståelse, en sammanhållen nationell strategisk kommunikation och en förmåga i samhället att snabbt och med god effekt kunna agera i gråzonen mellan fred och krig.

Ett av de viktigaste konstateranden Försvarsmakten gör i rapporten, är följande:

de civila delarna i totalförsvaret behöver utvecklas för att reducera sårbarheter samt skydda kritisk infrastruktur och samhällsviktig verksamhet i syfte att utveckla en nationell tröskeleffekt. Samhällets motståndskraft och Försvarsmaktens uthållighet är i detta sammanhang viktiga faktorer.

Det hade varit mycket intressant och – tror jag – välgörande för utvecklingen av de civila delarna och förståelsen för det ömsesidiga beroendet om MSB fick uppdrag att göra en motsvarande långsiktig perspektivplanering för totalförsvaret. En klok vän har påpekat att ett sådant dokument kan kan befästa missförståndet att MSB är en direkt motsvarighet till Försvarsmakten som ansvarar för hela det civila försvaret, men det borde gå att förklara hur strukturerna ser ut och denna utmaning borde hursomhelst inte omöjliggöra ett sådant arbete.

Sammanfattningsvis är det tydliga budskap om att  Försvarsmakten är i behov av långsiktigt hållbara beslut om större förstärkning och förändring av Försvarsmaktens förmågor. Försvarsmakten tillägger att det är ”oavsett planeringsläge i innevarande period” och att ”långsiktigt hållbara beslut krävs för att kunna vidareutveckla förmågor för att möta den ryska förmågeutvecklingen och den framtida operationsmiljöns komplexitet.” Detta anger myndigheten som en förutsättning för att Försvarsmakten ska kunna lösa sina uppgifter 2025-2035.

När den förra perspektivstudien kom (2013) skrev jag att

Försvarsmakten gör helt enkelt kaos med halvkvävda försköningar eller tillrättalagda beskrivningar om problem (och utmaningar) och den övergripande slutsatsen är att hela dokumentet är ett rop på hjälp – eller i alla fall ett rop på vägval och definitioner som endast den politiska nivån kan och ska göra.

Möjligen står sig det omdömet. Jag skickade också med en lämplig låt. Den står sig nog den också.

Kärsön 1987, ett hot mot rikets säkerhet?

Reflektion

Nedan följer ett kortare reflektionsinlägg, om en möjlig incident av främmande makts undervattensverksamhet från 1987, som jag ramlade över i samband med att jag sökte information om en annan incident, till ett kommande inlägg under nästa år. Denna incident har alla ingredienser för en roman, om man så vill.

Klockan 0400 på morgonen, 05MAJ1987, såg två poliser som passerade över Nockebybron i västra Stockholm en kraftig vågrörelse och virvlar i vattnet några hundra meter söder om bron och Kärsön. Denna observation kom att föranleda att bevakningen vid regeringsbyggnaderna i Stockholm kom att förstärkas, samt Stockholmspiketen kom att tilldelas automatvapen, som förstärkningsvapen. Detta var upptakten till en av de mer konstiga händelserna i Svensk ubåtsjakts historia.

Samtidigt som de båda polismännen observerade fenomenet i vattnet, så noterade de även en eld som brann på Kärsön, där kom de att påträffa ett tält och fem individer, varav tre var från Polen, samtliga fem kom att gripas på platsen för brott mot rikets säkerhet, en sjätte individ hade funnits på platsen, men avvikit innan polismännen anlände. Efter genomfört förhör kom samtliga fem att släppas, då det klarlagts att individerna ej kunde haft något med den möjliga främmande undervattensverksamheten att göra.

Under dagen, 05MAJ1987, så inkommer även en rapport om en möjlig observation om främmande undervattensverksamhet vid Vaxholm. En lastbilschaufför anmäler in att han observerat ett periskop. Det är även efter denna observation som polisen fattar beslut om att öka bevakningen av regeringsbyggnaderna i Stockholm samt tilldela piketen förstärkningsvapen. Där man bl.a. framför att skälen till detta bl.a. är att den dåvarande amerikanska ambassadören i Sverige är på väg för att träffa, dåvarande Statsministern Ingvar Carlsson, därtill gripandet av individerna i samband med observationen av vågrörelserna.

En telefonkabel låg/ligger i vattnet i anslutning till platsen där observationen genomfördes, som åtminstone då, utifrån massmediasrapportering, förefaller varit kopplad till Försvarets Radioanstalt, FRA, på Lovön. En polisman som uttalade sig anonymt till Svenska Dagbladet menade på att denna händelse var en av de mest allvarliga som hänt i Sverige under senare år, då skall man sätta det i paritet med att Sveriges Statsminister Olof Palme, mördades året innan. Här finns givetvis möjligheten att polismannen har velat känna sig viktig och överdrivit händelsen.

Både polisens, brandförsvarets och marinens dykare kom att genomföra dykningar vid platsen för de två polismännens observation. Varpå man kom att finna bottenavtryck, telefonkabeln kom även att kontrolleras och kunde konstateras vara orörd. Efter genomförd efteranalys kom bottenavtrycket avskrivas och tillskrevs naturlig förklaring, förklaringarna varierade från att en fritidsbåt hade kunnat orsaka det till dykare som underhållit den telefonkabel som gick/går där, men någon form av anknytning till främmande undervattensverksamhet tillskrevs det ej.

I och med detta så förefaller även händelsen som helhet att avskrivas åtminstone i massmedias ögon, då ingen ytterligare rapportering kommer ut avseende den, Försvarsmakten förefaller även avskrivit den. Vad är det då som gör att det kan finnas skäl till att ta upp denna incident, snart 30 år efter att den hände, då den trots allt förefaller vara avskriven?

Det självklara skälet är polisens vidtagna beredskapsåtgärder, detta är första gången som jag noterat att polisen dels har förstärkt bevakningen av samtliga regeringsbyggnader i Stockholm, dels tilldelat förstärkningsbeväpning i samband med en möjlig observation av undervattensverksamhet. Detta måste sättas i kontexten att under den aktuella eran så genomfördes sjunkbombningar m.m. nästan varje år i Stockholmsskärgård mot främmande undervattensverksamhet, d.v.s. ett mer eller mindre krigsstillestånd rådde stundtals.

Trots det, så förefaller detta vara den enda gången som åtminstone massmedia rapporterat om att bevakningen av rikets statsledning och dess funktioner i Stockholm skärpts p.g.a. en undervattensobservation. Detta är även det enda tillfället som jag, hitintills skall tilläggas, noterat att man vidtagit sådana drastiska åtgärder, i Stockholmsregionen, trots att det nästan rådde krigsstillestånd under ett decennium i Stockholmsskärgård.

Det gör händelsen värd att skriva ett blogginlägg om, för spontant känns det som att det finns betydligt mer ”under ytan” än vad som öppet rapporterats om detta, givetvis finns möjligheten att Polismyndigheten tog tillfället i akt att öva en förhöjd beredskap då mordet på Olof Palme skett drygt ett år tidigare, men om något känns det något överilat att öva systemet samtidigt som man har en möjlig skarp incident igång samtidigt, och de skäl som ges avseende ambassadören, torde man kunna bortse ifrån, då det är mer regel än undantag att ambassadörer besöker olika delar av regeringen titt som tätt.

Have a good one! // Jägarchefen

Kärsön 1987, ett hot mot rikets säkerhet?

Reflektion

Nedan följer ett kortare reflektionsinlägg, om en möjlig incident av främmande makts undervattensverksamhet från 1987, som jag ramlade över i samband med att jag sökte information om en annan incident, till ett kommande inlägg under nästa år. Denna incident har alla ingredienser för en roman, om man så vill.

Klockan 0400 på morgonen, 05MAJ1987, såg två poliser som passerade över Nockebybron i västra Stockholm en kraftig vågrörelse och virvlar i vattnet några hundra meter söder om bron och Kärsön. Denna observation kom att föranleda att bevakningen vid regeringsbyggnaderna i Stockholm kom att förstärkas, samt Stockholmspiketen kom att tilldelas automatvapen, som förstärkningsvapen. Detta var upptakten till en av de mer konstiga händelserna i Svensk ubåtsjakts historia.

Samtidigt som de båda polismännen observerade fenomenet i vattnet, så noterade de även en eld som brann på Kärsön, där kom de att påträffa ett tält och fem individer, varav tre var från Polen, samtliga fem kom att gripas på platsen för brott mot rikets säkerhet, en sjätte individ hade funnits på platsen, men avvikit innan polismännen anlände. Efter genomfört förhör kom samtliga fem att släppas, då det klarlagts att individerna ej kunde haft något med den möjliga främmande undervattensverksamheten att göra.

Under dagen, 05MAJ1987, så inkommer även en rapport om en möjlig observation om främmande undervattensverksamhet vid Vaxholm. En lastbilschaufför anmäler in att han observerat ett periskop. Det är även efter denna observation som polisen fattar beslut om att öka bevakningen av regeringsbyggnaderna i Stockholm samt tilldela piketen förstärkningsvapen. Där man bl.a. framför att skälen till detta bl.a. är att den dåvarande amerikanska ambassadören i Sverige är på väg för att träffa, dåvarande Statsministern Ingvar Carlsson, därtill gripandet av individerna i samband med observationen av vågrörelserna.

En telefonkabel låg/ligger i vattnet i anslutning till platsen där observationen genomfördes, som åtminstone då, utifrån massmediasrapportering, förefaller varit kopplad till Försvarets Radioanstalt, FRA, på Lovön. En polisman som uttalade sig anonymt till Svenska Dagbladet menade på att denna händelse var en av de mest allvarliga som hänt i Sverige under senare år, då skall man sätta det i paritet med att Sveriges Statsminister Olof Palme, mördades året innan. Här finns givetvis möjligheten att polismannen har velat känna sig viktig och överdrivit händelsen.

Både polisens, brandförsvarets och marinens dykare kom att genomföra dykningar vid platsen för de två polismännens observation. Varpå man kom att finna bottenavtryck, telefonkabeln kom även att kontrolleras och kunde konstateras vara orörd. Efter genomförd efteranalys kom bottenavtrycket avskrivas och tillskrevs naturlig förklaring, förklaringarna varierade från att en fritidsbåt hade kunnat orsaka det till dykare som underhållit den telefonkabel som gick/går där, men någon form av anknytning till främmande undervattensverksamhet tillskrevs det ej.

I och med detta så förefaller även händelsen som helhet att avskrivas åtminstone i massmedias ögon, då ingen ytterligare rapportering kommer ut avseende den, Försvarsmakten förefaller även avskrivit den. Vad är det då som gör att det kan finnas skäl till att ta upp denna incident, snart 30 år efter att den hände, då den trots allt förefaller vara avskriven?

Det självklara skälet är polisens vidtagna beredskapsåtgärder, detta är första gången som jag noterat att polisen dels har förstärkt bevakningen av samtliga regeringsbyggnader i Stockholm, dels tilldelat förstärkningsbeväpning i samband med en möjlig observation av undervattensverksamhet. Detta måste sättas i kontexten att under den aktuella eran så genomfördes sjunkbombningar m.m. nästan varje år i Stockholmsskärgård mot främmande undervattensverksamhet, d.v.s. ett mer eller mindre krigsstillestånd rådde stundtals.

Trots det, så förefaller detta vara den enda gången som åtminstone massmedia rapporterat om att bevakningen av rikets statsledning och dess funktioner i Stockholm skärpts p.g.a. en undervattensobservation. Detta är även det enda tillfället som jag, hitintills skall tilläggas, noterat att man vidtagit sådana drastiska åtgärder, i Stockholmsregionen, trots att det nästan rådde krigsstillestånd under ett decennium i Stockholmsskärgård.

Det gör händelsen värd att skriva ett blogginlägg om, för spontant känns det som att det finns betydligt mer ”under ytan” än vad som öppet rapporterats om detta, givetvis finns möjligheten att Polismyndigheten tog tillfället i akt att öva en förhöjd beredskap då mordet på Olof Palme skett drygt ett år tidigare, men om något känns det något överilat att öva systemet samtidigt som man har en möjlig skarp incident igång samtidigt, och de skäl som ges avseende ambassadören, torde man kunna bortse ifrån, då det är mer regel än undantag att ambassadörer besöker olika delar av regeringen titt som tätt.

Have a good one! // Jägarchefen

Tid för ett ”Crash Program”

Av Bo Hugemark

”Det räcker att fastställa som princip, att vår försvarsorganisation bör erhålla högsta möjliga kvalitet. Till annat resultat torde ej heller de mest grundliga strategiska undersökningar kunnat leda.”

Detta är allt som i 1941 års försvarsutrednings betänkande sägs om den säkerhetspolitiska och strategiska bakgrunden till förslagen.

Det borde tjäna till föredöme idag, i synnerhet om man begrundar vart de mest grundliga utredningar under ett kvarts sekel lett.

Men, kan man invända, det citerade skrevs när krig redan brutit ut. Javisst, men det kanske det redan har gjort nu också. I nya former, propaganda, vilseledning, underminering av motståndsvilja, vapenskrammel, kärnvapenhot – och annektering av territorier med vapenmakt. Med andra ord är det dags för ett ”crash program” för att möta hot som kan vara omedelbart förestående.

I min förra blogg i september påvisade jag anpassningsdoktrinens fåfänglighet. Ingen regering kommer att fatta beslut om upprustning i så god tid att man är rustad att möta ett framtida hot. Jag visade det genom att citera min artikel från 2004, där jag dels skisserade ett läge 2015 med ett alltmer totalitärt, upprustat och nationalistiskt Ryssland, strävande att återställa sin stormaktsposition i Östersjöområdet och med en paranoid inställning till väst, dels pekade på att det redan fanns tecken på att detta skulle kunna bli en realitet 2015.

Står alltså kriget för dörren? Det kan vi naturligtvis inte säga. Men vi kan se ett Ryssland med alla de egenskaper som skulle göra ett angreppsscenario mer troligt, ett Ryssland som enligt samstämmiga bedömare är alltmer oförutsägbart och som till råga på allt genomfört militära krigshandlingar mot grannländer. Förre arméchefen Anders Brännström hävdade att vi kunde vara i krig 2017 och bemötte okunniga anklagelser om alarmism med en motfråga: Kunde man säkert säga att vi inte kunde vara i krig 2017?

Under mellankrigstiden hade Storbritannien en planeringsmodell som hette no-war-in-ten-years plan som rullades varje år. 1935 krympte man den antagna tidsfristen till 8 år. Även Sverige tvingades till forcerad upprustning (som var genomförd 1947). Det som gjorde att man inte helt kom i efterhand var att den tyska upprustningen inte heller var klar när dess angrepp mot Polen oförmodat möttes av västliga krigsförklaringar.

Ryssland av idag har, för att citera den finska NATO-utredningen visat ”stor förmåga att fatta strategiska beslut snabbt och sätta dem i verket med hög hastighet och smidighet.” Om Sveriges förmåga att möta sådana aktioner behöver jag inte orda.

Så vad skall göras? ”De mest ingående strategiska studier” kan inte ge svar, ej heller kommande försvarsberedning. Vi får hoppas att dessa aktiviteter kan komma att genomföras och vara nyttiga. De tycks komma att få en hel del att grubbla på med tanke på de olycksbådande tendenser vi ser nu i den europiska och världspolitiskas utvecklingen. Men nu gäller det att i likhet med den militära taktiska bedömandemetodiken först överväga Omedelbara åtgärder, förutan vilka det långsiktiga bedömandet är meningslöst.

Vilken tidshorisont är då omedelbar? Det beror på hur fort det går att genomföra olika åtgärdr, men man bör nog börja med – bokstavligen – i morgon. Det som går att göra då ligger på det mentala och verbala planet: Inse att något kan hända, sluta, kära politiker och militärer, med ogenomtänkt prat om att det inte finns något hot mot Sverige. Säg i stället att kriser kan uppstå oförutsett och med kort varsel, och då dras vi in. Kombinera gärna med en avsiktsförklaring om att vi siktar mot en försvarsekonomi på 2 procent av BNP, som en signal till folket och omvärlden.

Ledamoten Ulf Henricsson har i en blogg 21 oktober diskuterat tidsförhållandena för en upprustning och konstaterat att det tar sju år att fördubbla armén – vilket innebär en tiondel av det kalla krigets styrka.

Det duger ju inte för ett ”crash program” som ska kunna hantera det oförutsedda men inte otänkbara. Vilket inte innebär att man ska vänta med att sätta igång. Tvärtom, på grund av att vi i oförstånd nått under den kritiska nivån för att kunna tillväxa, måste vi rivstarta med att skapa dessa förutsättningar. Och det behövs inte särskilt långt funderande för att inse att vi måste öka antalet brigader för att kunna försvara vitala områden och att säkerställa möjligheter att få hjälp utifrån, att våra örlogsfartyg måste få kvalificerat luftvärn, liksom våra flygbaser.

Finns det då inget att göra på kort sikt? Kanske en del, både för omedelbar operativ effekt och som grund för fortsatt upprustning, om det blir tid till det:

  1. Fyll upp den befintliga organisationen med all krigsplacerad personal, och sätt igång att öva den i stridsuppgifter.
  2. Samöva fältförbanden och territorialförsvaret (hemvärnet).
  3. Samöva förbanden ur alla försvarsgrenar, i stora övningar och i smärre delövningar
  4. Inled omedelbart operativ samplanering med grannländer och med NATO-staber.
  5. Klara ut de tekniska och logistiska förutsättningarna för att snabbt ta emot insatser av NATO-enheter, såsom Patriot-förband.
  6. Inventera och förbandssätt förrådsställd men inte krigsplacerad materiel såsom stridsvagnar och pansarskyttefordon
  7. Inventera och förbandssätt utbildad men ej krigsplacerade personal användbar till denna materiel.
  8. Inventera marknadstillgångar på materiel som inte kräver specialutbildning men som kan vara väsentlig för den operativa och taktiska förmågan, t ex för underhållstjänst och fältarbeten.

Hinder för detta? Juridiska, finansiella och politiska. Sådana måste vara överkomliga när det gäller statens kärnverksamhet, landets överlevnad. Viktigast och svårast är kanske att övervinna rädslan för att provocera den möjlige angriparen. Men erfarenheten visar att det som mest provocerar en aggressiv makt är offrets svaghet.

En osäkerhetsfaktor är givetvis punkterna 4 och 5. Hur långt är NATO berett att gå därvidlag mot en utomstående? Men tillräckligt snabb hjälp utifrån är ett måste för ett meningsfullt ”crash program”

 
Författaren är överste, säkerhets- och försvarspolitisk analytiker och ledamot av KKrVA.

Vem får samarbeta med det nya USA?

av Mats Olofsson

Forskning på hög nivå kräver i stor utsträckning internationell samverkan. Få forskare är ensamvargar och många projekt genomförs i samverkan med globalt spridda aktörer. Även de bästa forskargrupperna behöver inspiration av andra och för att få genomslag krävs internationell publicering.

Nyligen vaknade vi svenskar upp till nyheter om att bedömningarna från dagen före om en komfortabel seger för Hillary Clinton hade förbytts i en realitet med en övervikt för Donald Trump, som segrade även i stater där demokraterna traditionellt varit överlägsna.

Vad är kopplingen mellan dessa båda stycken? Det vet vi förstås inte än, men den tydligt unilaterala retorik som Trump basunerat ut i valkampanjen, som fått inte minst de asiatiska staterna att känna en ökad spänning, indikerar åtgärder som kan minska öppenheten. Hans aviserade syn på Nato skulle kunna få effekter även i STO-sammanhang (Science and Technology Organization) och reducera samverkan och kunskapsutbyte. Samtidigt är den amerikanska försvarsmakten mycket väl medveten om var det finns för USA fördelaktiga samarbeten och om Trump vill öka satsningarna på försvaret är givetvis ett syfte att det ska vara än mer överlägset i sin utveckling än idag. Och då krävs även fortsättningsvis samarbeten för att få tillgång till sådan kunskap där USA, trots sitt ganska stora generella kunskapsövertag, inte ligger främst.

Om Sverige, vilket är rimligt och redan har framförts i den politiska diskussionen på hemmaplan, ser behov av förstärkningar av de egna resurserna för att kompensera osäkerheten kring externt (läs amerikanskt) stöd, så behöver vi också positionera oss. Vi behöver fortsatt ha de spjutspetsar av kunskap, komna ur excellent forskning i framkanten av respektive område, som attraherar USA till samverkan. På så sätt kan vi komma åt annan för oss viktig kunskap, materiel eller andra samarbeten som kan vara avgörande för vår förmågeutveckling och vår trovärdighet.

Visst kan en ny administration styrd från Vita Huset efter 20 januari bli mera sparsmakad i sin syn på internationell samverkan och visst kan den initiera försämringar i militära avtal, handelsavtal o dyl. Men man kommer med all sannolikhet även fortsatt att analysera vilka man har nytta av att samarbeta med och även fortsatt vara angelägen om att knyta sådana avtal med utvalda partners. Därför finns starka skäl att vårda (bibehålla) de områden där vi redan har en unik kompetens och dessutom identifiera områden där de svenska förutsättningarna är goda att skapa nya relevanta excellensprofiler. För detta krävs dock beslut om resursökning och jag avslutar detta inlägg med en uppmaning att analysera det jag ovan påstått och om det låter rimligt ta konsekvenserna genom att förstärka satsningen på forskning och teknikutveckling (FoT). Om Sverige ska kunna uppvisa en trovärdig försvarsförmåga i framtiden går det inte att blunda för behovet av kvalificerad FoT, både som grund för egen utveckling/anpassning och som argument i förhandlingar med andra.

Slutligen kan vi väl alla konstatera att ett område som borde kunna utvecklas med hjälp av ny forskning är förmågan att genomföra väljarundersökningar som indikerar vart vinden blåser – efter Brexit och det amerikanska valet är det väl ganska uppenbart att de gamla modellerna inte håller!

 
Författaren är överste och ledamot av KKrVA.

A2/AD

Interfax meddelade 21NOV2016 (engelsk version/sammanfattning hos The Moscow Times) att de ryska väpnade styrkorna nu har, en bataljon av kustrobotsystemet Bastion i Kaliningrad Oblast. Hur pass operativt systemet trots allt är, får ses som öppet för diskussion, dock observerades i Augusti, 2016, en transport av systemet i närheten av St Petersburg, huruvida systemet redan då skeppades över till Kaliningrad Oblast, är en obesvarad fråga. Men om systemet transporterades över, i anslutning till den observationen, bör det kunna anses att de som minst har uppnått en godtagbar förmåga att kunna verka med det.

Under hösten, 2016, har även kustrobotsystemet 3K60 BAL tillförts Kaliningrad Oblast. Maximal räckvidd för systemen är 300 respektive 260 km. Dock måste man skilja på maximal och praktisk räckvidd, den praktiska är lägre, hur mycket är en öppen fråga i sammanhanget. Därtill är det intressant att notera de publicerade bilderna samt videoklipp från det ryska försvarsministeriet, avseende Bastion systemets användning mot markmål, något som praktiskt genomfördes i Syrien 15NOV2016.

Sedan tidigare finns i Kaliningrad Oblast, luftvärnssystemet S-400, med en maximal räckvidd på 400 km, återigen måste man även här, skilja på maximal och praktisk räckvidd. Således har Ryssland nu med Bastion samt Bal införande i Kaliningrad Oblast, förmågan på plats för att effektivt kunna påverka luft- och sjörörelser i södra Östersjön. Därtill tillkommer förmågan med långräckviddig fjärrbekämpning av markmål, Kalibr kryssningsrobot, som tillfördes i och med korvetterna Zelenyy dol och Serpukhov ingående i Östersjömarinen. Fortsatt förefaller även Iskander förbandet som överskeppades tidigare i höstas, befinna sig i Kaliningrad Oblast, vilket även innebär att man har förmåga att med ballistiska missiler påverka markmål.

Vad som kanske är den mest avgörande förmågan för skapandet av en trovärdig A2/AD (Anti-Access/Area Denial) förmåga i södra Östersjön är den att kunna detektera mål och därmed kunna förse de olika systemen med som minst data för inriktning. Denna förmåga att detektera mål på längre avstånd skall enl. ryskt utsago uppnås under 2017, då radarsystemet Podsolnukhblir operativt i Kaliningrad Oblast. Enkelt beskrivet kan detta radarsystem se bortom horisonten, på ett avstånd upp till 450-500 km, systemet kan följa upp till 300 fartyg och/eller 100 luftfarkoster. Med samtliga verkansdelar på plats för att kunna upprätta, faktisk, A2/AD förmåga så är, bedömt, driftssättandet av detta radarsystem inte långt borta.

Detta skulle i teorin innebära att t.ex. fartygen vid Marinbasen i Karlskrona kan följas från det de lämnar kaj, dock så utgör öar o.dyl. fortsatt, bedömt, skyl för radardetektering, men sannolikheten för upptäckt får ändå anses som hög, vilket kraftigt försvårar dolda fartygsrörelser. Därtill kommer flygplansrörelser, bedömt, upptäckas tidigt, trots låghöjdsflygning genomförs. Totalt sett så innebär det att Ryssland i närtid kommer få som lägst, en god förmåga att upptäcka luft- och sjörörelser inom södra Östersjöregionen.

Sammanfattningsvis, inom en sex (6) månadersperiod kommer Ryssland sannolikt inneha förmågan vad avser att med olika verkanssystem samt med detektionssystem kunna upprätta ett s.k. A2/AD område inom södra Östersjön. Detta innebär att NATO förmåga att effektivt kunna tillföra styrkor till de baltiska staterna i händelse av ett kraftigt försämrat säkerhetsläge eller väpnad konflikt, f.r.om. mitten av 2017 kommer vara kraftigt beskurna.

Have a good one! // Jägarchefen

A2/AD

Interfax meddelade 21NOV2016 (engelsk version/sammanfattning hos The Moscow Times) att de ryska väpnade styrkorna nu har, en bataljon av kustrobotsystemet Bastion i Kaliningrad Oblast. Hur pass operativt systemet trots allt är, får ses som öppet för diskussion, dock observerades i Augusti, 2016, en transport av systemet i närheten av St Petersburg, huruvida systemet redan då skeppades över till Kaliningrad Oblast, är en obesvarad fråga. Men om systemet transporterades över, i anslutning till den observationen, bör det kunna anses att de som minst har uppnått en godtagbar förmåga att kunna verka med det.

Under hösten, 2016, har även kustrobotsystemet 3K60 BAL tillförts Kaliningrad Oblast. Maximal räckvidd för systemen är 300 respektive 260 km. Dock måste man skilja på maximal och praktisk räckvidd, den praktiska är lägre, hur mycket är en öppen fråga i sammanhanget. Därtill är det intressant att notera de publicerade bilderna samt videoklipp från det ryska försvarsministeriet, avseende Bastion systemets användning mot markmål, något som praktiskt genomfördes i Syrien 15NOV2016.

Sedan tidigare finns i Kaliningrad Oblast, luftvärnssystemet S-400, med en maximal räckvidd på 400 km, återigen måste man även här, skilja på maximal och praktisk räckvidd. Således har Ryssland nu med Bastion samt Bal införande i Kaliningrad Oblast, förmågan på plats för att effektivt kunna påverka luft- och sjörörelser i södra Östersjön. Därtill tillkommer förmågan med långräckviddig fjärrbekämpning av markmål, Kalibr kryssningsrobot, som tillfördes i och med korvetterna Zelenyy dol och Serpukhov ingående i Östersjömarinen. Fortsatt förefaller även Iskander förbandet som överskeppades tidigare i höstas, befinna sig i Kaliningrad Oblast, vilket även innebär att man har förmåga att med ballistiska missiler påverka markmål.

Vad som kanske är den mest avgörande förmågan för skapandet av en trovärdig A2/AD (Anti-Access/Area Denial) förmåga i södra Östersjön är den att kunna detektera mål och därmed kunna förse de olika systemen med som minst data för inriktning. Denna förmåga att detektera mål på längre avstånd skall enl. ryskt utsago uppnås under 2017, då radarsystemet Podsolnukhblir operativt i Kaliningrad Oblast. Enkelt beskrivet kan detta radarsystem se bortom horisonten, på ett avstånd upp till 450-500 km, systemet kan följa upp till 300 fartyg och/eller 100 luftfarkoster. Med samtliga verkansdelar på plats för att kunna upprätta, faktisk, A2/AD förmåga så är, bedömt, driftssättandet av detta radarsystem inte långt borta.

Detta skulle i teorin innebära att t.ex. fartygen vid Marinbasen i Karlskrona kan följas från det de lämnar kaj, dock så utgör öar o.dyl. fortsatt, bedömt, skyl för radardetektering, men sannolikheten för upptäckt får ändå anses som hög, vilket kraftigt försvårar dolda fartygsrörelser. Därtill kommer flygplansrörelser, bedömt, upptäckas tidigt, trots låghöjdsflygning genomförs. Totalt sett så innebär det att Ryssland i närtid kommer få som lägst, en god förmåga att upptäcka luft- och sjörörelser inom södra Östersjöregionen.

Sammanfattningsvis, inom en sex (6) månadersperiod kommer Ryssland sannolikt inneha förmågan vad avser att med olika verkanssystem samt med detektionssystem kunna upprätta ett s.k. A2/AD område inom södra Östersjön. Detta innebär att NATO förmåga att effektivt kunna tillföra styrkor till de baltiska staterna i händelse av ett kraftigt försämrat säkerhetsläge eller väpnad konflikt, f.r.om. mitten av 2017 kommer vara kraftigt beskurna.

Have a good one! // Jägarchefen

Kajsa Warg är bra – men otillräckligt

Provskott med det återinförda kustrobotsystemet. Foto: FMV

I fredags offentliggjordes att Sverige åter kommer att få ett tungt kustrobotsystem. Med en typisk "Kajsa Warg"-lösning har Försvarsmakten, FMV och Saab med understöd av Försvarsdepartementet, kunnat ta hittills ej avvecklade (skrotade) delar av tidigare kustrobotbatteri och avvecklade robotbåtar och satt upp ett nytt system.

Genom systemets införande kompletteras nu den kustnära sjömålsstriden på ett ypperligt sätt. En fiende som avser landstiga på svensk kust har nu att hantera ett simultant robothot från flyg, fartyg och land, samtidigt som man ska minsvepa och skydda egna försörjningslinjer. Det här är ett gott exempel på hur man verkligen skapar tröskeleffekt. Tung kustrobot är också den tredje åtgärden sedan Försvarsbeslutet 2015 som verkligen ökar försvarsförmågan (de övriga två har varit införandet av jaktroboten robot 101 Meteor, samt den permanenta militära närvaron på Gotland). I övrigt har de åtgärder som vidtagit inom ramen för försvarsbeslutet syftat till att vidmakthålla och omsätta tidigare förmåga så gått det går med ringa ekonomiska medel.

Sent omsider börjar nu därmed försvarsförmåga att återskapas. Det har tagit en oerhörd tid för politiken att uppnå insikten att det är länge sedan väckarklockan ringde. Backar man bandet nästan tio år till tiden före Georgienkriget så var framtiden ljusare än någonsin för Sveriges närområde. I försvarsbeslutet 2004 hette det t.o.m. att president Putins "Ryssland demokratiseras och vävs allt mer in i det europeiska samarbetet.” I försvarspolitiken var det sedan millennieskiftet normerande att tio års förvarning skulle ges innan ett nationellt försvar åter kunde behövas.

De som ursprungligen formerade dessa tankar hade nog heller inte tänkt sig något annat än att de tio åren av förmågehöjande åtgärder för det nationella försvaret skulle vara fullt finansierat. Likaså skulle det ju baseras i en så distinkt händelseutveckling att en återtagning av förmåga skulle påbörjas omedelbart. Samtidigt skulle händelseutvecklingen vara så långsam att man utan risk kunde ägna tio år åt återtagningen. I själva verket var det nog ingen som ens tänkte tanken att antagandet om tio års förvarning någon gång skulle bli synat.

Georgienkriget, som borde ha lett till såväl ett europeiskt som svenskt uppvaknande kring Putins Ryssland, visade sig i efterhand vara endast en smärre repa i den säkerhetspolitiska vaggvisan. Det "kaukasiska lackmustestet", ledde förvisso till att den dåvarande regeringen avbröt sin fortsatta besparingsplaner på försvaret och ominriktade det helt och hållet internationellt inriktade försvaret till att även ha nationella uppgifter.

Den nationella återtagningen, innebärande att förband som sedan 2004 hade 3 års inställelsetid helt plötsligt skulle få både personal och materiel, skulle enligt försvarsbeslutet endast ske i den takt ekonomin medgav (sök gärna på "i den takt"). Eftersom ekonomin inte just medgav så mycket, fick försvarsbeslutet 2015 till största del ägnas åt att täta de luckor som fortfarande fanns i basala funktioner i försvaret – därav fokus på den s.k. basplattan. Trots en bred samstämmighet i försvarsberedningen om vad som behövde göras och färdvägen dit, anslog i princip samma partier bara en del av det som krävdes för att förverkliga det man nyss varit så eniga var nödvändigt. Här är det lätt att instämma i Ewa Stenbergs analys i DN att det är billigare för partierna att bråka om NATO än försvarsanslag. Vi har idag ett nytt försvarsbeslut sedan ett drygt år, men vägledande är fortfarande "i den takt ekonomin medger" istället för utvecklingen i omvärlden.

I ljuset av detta är det glädjande att förmågan tung kustrobot i alla fall till del kan återtas. Räknar man dock på de 10 årens förvarning så kan man kan kallt konstatera att de första 7 åren tillbringades sittandes på händerna.

Tiden springer snabbt iväg och när man ackumulerar underfinansiering och förmågeunderskridande år efter år så blir behoven bara större. Den svenska försvarspolitiken som föregick andra världskriget är väl känd. Åratal av underinvesteringar måste snabbt kompenseras för att försöka hålla Sverige utanför kriget. Sålunda sköt försvarsbudgeten snabbt i höjden och 1942 gick 60 % av statsbudgeten till försvar. En fullkomligt ohållbar situation för en stat. Först något år senare när Sverige var närmast utom krigsfara började den vid krigets inledning beställda förmågan att levereras.


Vi går nu allt snabbare mot en allt farligare och osäkrare omvärldssituation utan större ljuspunkter. Osäkerheterna i Västvärlden staplas nu på varandra och det är i många fall i länder och institutioner på vilka vi i Sverige byggt vår egen säkerhet. Vilken väg USA nu kommer att anta under president Trump återstår att se, men de utnämningar som hittills skett talar för en annan Rysslandspolitik än tidigare. I Frankrike verkar det kommande valet komma att stå mellan Fillon och Le Pen – båda med mjuka linjer gentemot Moskva. Liknande vindar blåser också i sydöstra Europa. Det är för svensk del oroväckande då Östersjöområdet och i viss mån också Barentsområdet utgör de primära friktionsytorna mellan Väst och Ryssland. Samtidigt kommer också konflikterna sydöst om Europa att fortsätt, vilket också fortsatt kommer att skapa ringar på vattnet som når till våra breddgrader.

Den omedelbara anslaget som Gunnar Hökmark föreslagit på DN Debatt är nödvändigt och har varit så ett bra tag. Hur man än vrider och vänder på organisationen och materielen i Försvarsmakten och försöker avhjälpa bristerna med nya omorganisationer och "Kajsa Warg"-lösningar, finns det en enda minsta gemensam nämnare – bristen på finansiella medel för att öva, rekrytera och bibehålla personal och anskaffa och vidmakthålla utrustning. Problemets lösning är känd för samtliga aktörer, men likt rådjuret i helljuset törs ingen agera. Hade man satt fart 2008, hade vi inte behövt vara oroliga idag. Hade man satt fart vid annekteringen av Krim i mars 2014, hade vi haft ett betydligt bättre läge idag. Sätter man fart idag kommer det som alltid att dröja några år innan effekt kan levereras. Det får dock aldrig vara en ursäkt att inte agera. Kommer man inte ur startblocken nu heller, kommer Sverige bara att bli än mer sårbart för yttre påtryckningar.


Kajsa Warg är bra – men otillräckligt

Provskott med det återinförda kustrobotsystemet. Foto: FMV

I fredags offentliggjordes att Sverige åter kommer att få ett tungt kustrobotsystem. Med en typisk "Kajsa Warg"-lösning har Försvarsmakten, FMV och Saab med understöd av Försvarsdepartementet, kunnat ta hittills ej avvecklade (skrotade) delar av tidigare kustrobotbatteri och avvecklade robotbåtar och satt upp ett nytt system.

Genom systemets införande kompletteras nu den kustnära sjömålsstriden på ett ypperligt sätt. En fiende som avser landstiga på svensk kust har nu att hantera ett simultant robothot från flyg, fartyg och land, samtidigt som man ska minsvepa och skydda egna försörjningslinjer. Det här är ett gott exempel på hur man verkligen skapar tröskeleffekt. Tung kustrobot är också den tredje åtgärden sedan Försvarsbeslutet 2015 som verkligen ökar försvarsförmågan (de övriga två har varit införandet av jaktroboten robot 101 Meteor, samt den permanenta militära närvaron på Gotland). I övrigt har de åtgärder som vidtagit inom ramen för försvarsbeslutet syftat till att vidmakthålla och omsätta tidigare förmåga så gått det går med ringa ekonomiska medel.

Sent omsider börjar nu därmed försvarsförmåga att återskapas. Det har tagit en oerhörd tid för politiken att uppnå insikten att det är länge sedan väckarklockan ringde. Backar man bandet nästan tio år till tiden före Georgienkriget så var framtiden ljusare än någonsin för Sveriges närområde. I försvarsbeslutet 2004 hette det t.o.m. att president Putins "Ryssland demokratiseras och vävs allt mer in i det europeiska samarbetet.” I försvarspolitiken var det sedan millennieskiftet normerande att tio års förvarning skulle ges innan ett nationellt försvar åter kunde behövas.

De som ursprungligen formerade dessa tankar hade nog heller inte tänkt sig något annat än att de tio åren av förmågehöjande åtgärder för det nationella försvaret skulle vara fullt finansierat. Likaså skulle det ju baseras i en så distinkt händelseutveckling att en återtagning av förmåga skulle påbörjas omedelbart. Samtidigt skulle händelseutvecklingen vara så långsam att man utan risk kunde ägna tio år åt återtagningen. I själva verket var det nog ingen som ens tänkte tanken att antagandet om tio års förvarning någon gång skulle bli synat.

Georgienkriget, som borde ha lett till såväl ett europeiskt som svenskt uppvaknande kring Putins Ryssland, visade sig i efterhand vara endast en smärre repa i den säkerhetspolitiska vaggvisan. Det "kaukasiska lackmustestet", ledde förvisso till att den dåvarande regeringen avbröt sin fortsatta besparingsplaner på försvaret och ominriktade det helt och hållet internationellt inriktade försvaret till att även ha nationella uppgifter.

Den nationella återtagningen, innebärande att förband som sedan 2004 hade 3 års inställelsetid helt plötsligt skulle få både personal och materiel, skulle enligt försvarsbeslutet endast ske i den takt ekonomin medgav (sök gärna på "i den takt"). Eftersom ekonomin inte just medgav så mycket, fick försvarsbeslutet 2015 till största del ägnas åt att täta de luckor som fortfarande fanns i basala funktioner i försvaret – därav fokus på den s.k. basplattan. Trots en bred samstämmighet i försvarsberedningen om vad som behövde göras och färdvägen dit, anslog i princip samma partier bara en del av det som krävdes för att förverkliga det man nyss varit så eniga var nödvändigt. Här är det lätt att instämma i Ewa Stenbergs analys i DN att det är billigare för partierna att bråka om NATO än försvarsanslag. Vi har idag ett nytt försvarsbeslut sedan ett drygt år, men vägledande är fortfarande "i den takt ekonomin medger" istället för utvecklingen i omvärlden.

I ljuset av detta är det glädjande att förmågan tung kustrobot i alla fall till del kan återtas. Räknar man dock på de 10 årens förvarning så kan man kan kallt konstatera att de första 7 åren tillbringades sittandes på händerna.

Tiden springer snabbt iväg och när man ackumulerar underfinansiering och förmågeunderskridande år efter år så blir behoven bara större. Den svenska försvarspolitiken som föregick andra världskriget är väl känd. Åratal av underinvesteringar måste snabbt kompenseras för att försöka hålla Sverige utanför kriget. Sålunda sköt försvarsbudgeten snabbt i höjden och 1942 gick 60 % av statsbudgeten till försvar. En fullkomligt ohållbar situation för en stat. Först något år senare när Sverige var närmast utom krigsfara började den vid krigets inledning beställda förmågan att levereras.


Vi går nu allt snabbare mot en allt farligare och osäkrare omvärldssituation utan större ljuspunkter. Osäkerheterna i Västvärlden staplas nu på varandra och det är i många fall i länder och institutioner på vilka vi i Sverige byggt vår egen säkerhet. Vilken väg USA nu kommer att anta under president Trump återstår att se, men de utnämningar som hittills skett talar för en annan Rysslandspolitik än tidigare. I Frankrike verkar det kommande valet komma att stå mellan Fillon och Le Pen – båda med mjuka linjer gentemot Moskva. Liknande vindar blåser också i sydöstra Europa. Det är för svensk del oroväckande då Östersjöområdet och i viss mån också Barentsområdet utgör de primära friktionsytorna mellan Väst och Ryssland. Samtidigt kommer också konflikterna sydöst om Europa att fortsätt, vilket också fortsatt kommer att skapa ringar på vattnet som når till våra breddgrader.

Den omedelbara anslaget som Gunnar Hökmark föreslagit på DN Debatt är nödvändigt och har varit så ett bra tag. Hur man än vrider och vänder på organisationen och materielen i Försvarsmakten och försöker avhjälpa bristerna med nya omorganisationer och "Kajsa Warg"-lösningar, finns det en enda minsta gemensam nämnare – bristen på finansiella medel för att öva, rekrytera och bibehålla personal och anskaffa och vidmakthålla utrustning. Problemets lösning är känd för samtliga aktörer, men likt rådjuret i helljuset törs ingen agera. Hade man satt fart 2008, hade vi inte behövt vara oroliga idag. Hade man satt fart vid annekteringen av Krim i mars 2014, hade vi haft ett betydligt bättre läge idag. Sätter man fart idag kommer det som alltid att dröja några år innan effekt kan levereras. Det får dock aldrig vara en ursäkt att inte agera. Kommer man inte ur startblocken nu heller, kommer Sverige bara att bli än mer sårbart för yttre påtryckningar.


Det kalla krigets återkomst

av Per Blomquist och Arvid Cronenberg

Med Sovjetunionens kollaps ansågs det kalla kriget som avslutat. USA och Nato med sina krigsinstrument var herre på täppan.

För Sveriges del var det gamla rysshotet för tillfället eliminerat och det något tilltufsade invasionsförsvaret ansågs kunna nedmonteras och ersättas av ett ”omprioriterat” och mer tidsenligt insatsförsvar, närmast avsett för internationella uppgifter i fredens tjänst. Omvandlingen motiverades med nonsensdeviser som att ”Sverige försvarades bäst i Afghanistan” och annat trams.

Dödsstöten levererades slutligen av de 17 generaler, som i en artikel i Dagens Nyheter 2004 yrkade på övergång till yrkesförsvar: ett förslag som år 2009 biträddes av en splittrad riksdag.

Och där är vi nu, med ett försvar som närmast kan betecknas som ett skämt. Medan Sverige således militärt ”gått i väggen”, har Nato genom sin positionering i Baltikum och Polen gjutit nytt liv i det uppenbarligen endast skendöda kalla kriget. Rivaliteten mellan de båda ledande supermakterna har skjutit ny fart. Och en ledande grupp svenska militärer har vädrat morgonluft, hoppat på bandvagnen och tagit sig orådet att utnyttja akademiens auktoritet för en intensiv propaganda för Sveriges anslutning till Nato. Bland annat har tanken varit den att Sverige med stöd av en dubiös solidaritetsdeklaration aktivt skulle ingripa i Baltikum för att förekomma eventuella ryska invasionsförsök. Sverige skulle vidare få sitta med vid ”de storas” militära rådslag och i nationalhymnens anda få nya stolta minnen att trona på. Så har tongångarna gått och man har kunnat notera att det nya ohederliga ”rysshotet” fått nytt liv.

För drygt ett år sedan uppdrog regeringen åt ambassadör Krister Bringéus att utifrån ett fristående perspektiv utreda, analysera och redogöra för innebörden av Sveriges samarbete med sina närliggande länder samt diverse internationella organisationer. Den militära alliansfriheten skulle dock inte utredas. Utredningen, som kom ut för en tid sedan, är mycket professionellt gjord, men självfallet finns där också anledning till invändningar. För vår del har vi särskilt fäst oss vid vad Bringéus säger i sitt efterord på s 161:

”En konflikt i Sveriges närområde må vara mycket osannolik. Men konsekvenserna, om den likväl skulle bryta ut, riskerar att bli katastrofala. Den politiska ledstjärnan måste därför vara att ge det bidrag vi kan till att detta överhuvudtaget inte inträffar”.

Det är alltid freden vi bör satsa på – inte kriget, allt enligt Bringéus.

Men vad säger då våra krigslystna officerare som önskar en anslutning till Nato. Av allt att döma delar de inte Bringéus mening. En svensk anslutning till Nato kan väl knappast ses som en fredsinvit, snarare som ett klarläggande så till vida att ryssarna definitivt kommer att inrangera oss i ledet av potentiella fiender och vid ett krigsutbrott behandla oss därefter. Mot bakgrund av detta förefaller det föga välbetänkt att vi nu under djupaste fred i Nordeuropa skulle kasta oss i armarna på världens – alltjämt stridande – starkaste militärpakt. Just nu ter sig måhända en anslutning till Nato som tämligen harmlös. Men hur ser man på problemet om 50 år, då förhållandet har skorpat till sig och man kanske vill göra sig kvitt diverse för länge sedan ingångna krigsåtaganden. Det kan bli betydligt knepigare.

Vår socialdemokratiska regering har deklarerat att försvarssamarbetet med andra länder var en av de viktigaste faktorerna i säkerhetspolitiken. Vidare har Försvarsminister Peter Hultqvist framhållit att vi inte i förtid skulle låsa oss för visst handlande i möjliga men ovissa framtida konflikter. Visst är det så. Vi håller med. Det är en politisk linje vi med framgång följt i två hundra år. Varför inte fortsätta? Även om vi som tillhör ”fredslinjen” inte vill ansluta Sverige till Nato, vill vi ändå ha goda förhållanden till USA, men utan några gemensamma krigsplaner och krigsförberedelser. Vår nu så omtalade Natoanpassning i den svenska försvarsmakten bådar inte gott. Vi vill också ha förbindelser med Ryssland och andra grannländer. Även om Ryssland i händelse av en väpnad konflikt skulle lida nederlag kommer det med sina 150 miljoner invånare att förbli en stormakt av betydelse. Något för svenska säkerhetspolitiker att tänka på. Alltjämt hävdar vi som ledstjärna devisen:

”Ett litet lands säkerhet tillgodoses bäst genom goda relationer till närliggande stormakter.”

Vår försvarsmakt är inte till för att i första hand bekämpa en attackerande supermakt. Det klarar den inte. Men den kan effektivt användas för att i förening med klok politik och smidig diplomati trygga vår neutralitet.

 
Per Blomquist är f d överste 1 gr och ledamot av KKrVA. Arvid Cronenberg är f d  överstelöjtnant och ledamot av KKrVA.

Vem bestämde egentligen att statsflyget skulle vara billigt för regeringen?



Det är nu länge sedan det producerades några blogginlägg. Motivationen har tyvärr varit allt för låg under en tid, men plötsligt händer det. Dagens inlägg kommer kortfattat att avhandla kostnaderna för statsflyget, en fråga som avhandlat op den här bloggen flera gånger tidigare, men som plötsligt blivit aktuellt igen med anledning av SvD "granskning" av försvarsminister Peter Hultqvist.

Tidningen publicerade härom dagen en artikel i ämnet, "Regeringsflyg går back 227 miljoner – drabbar Försvaret".

Artikeln är ett sidospår på den i mina ögon något märkliga "granskning" eller kanske rättare sagt jakt på försvarsminister Hultqvist. Senast handlade det om granskningen som fick rubriken "safariresa med regeringsplanet". Tidigare har det handlat om lägenheter, värnplikt, nobbad av Nato osv. Tyvärr verkar det i huvudsak handla om att leta fel hos försvarsministern än att granska försvarspolitiken.

I artikeln om statsflyget konstaterar dock SvD mycket riktigt att Försvarsmakten inte närmelsevis erhåller en faktisk kostnadstäckning när man flyger statsråd ur regeringen runt i världen. I artikeln skriver man att:

Försvarsmakten har fortfarande inte fått in alla underlag för kostnader i samband med den veckolånga tjänsteresan, men uppskattar att det rörde sig om det dubbla i förhållande till den ersättning man har rätt att ta ut av försvarsdepartementet: 10 800 kronor per flygtimme, vilket innebär ett totalt minus på 275 000 kronor just för den resan.


Det här är en betydligt större fråga en en enstaka resa till Afrika. Moderaternas försvarspolitiska talesperson Hans Wallmark som är intervjuad av SvD i artikeln konstaterar helt riktigt att ovanstående faktum är orimligt och har utöver det ställt en skriftlig fråga till försvarsministern huruvida regeringen avser se över kostnaderna för statsflyget.

Min fråga till försvarsminister Peter Hultqvist är följande:
Har försvarsministern för avsikt att se över vilka kostnader dagens organisation av statsflyget innebär för Försvarsmakten och om prissättningen är rimlig utifrån de utgifter som statsflyget innebär för Försvarsmakten?


Det är glädjande att frågan lyfts fram och granskas, men i sammanhanget bör man gå lite djupare och ställa sig frågan varför Försvarsmakten enbart får debitera 10 800:- per flygtimme, och vem som har fattat beslutet?

Bakgrunden till den låga avgiften som får debiteras kan nämligen härledas till den tidigare moderatregeringen. Beslutet fattades och undertecknades personligen av statsminister Fredrik Reinfeldt! 

Underlaget går att finna i statsflygförordningen (SFS 1999:1354). I denna förordning kan vi bland annat utläsa att en ändring skett som träder i kraft 2013-01-01 
I de fall statschefen eller den högsta civila ledningen är beställare ska Försvarsmakten ta ut avgifter för flygning med statsflyget med högst 10 800 kr per flygtimme.


Ändringen har sitt ursprung i SFS 2012:894 daterat 2012-12-06 undertecknat av statsminister Fredrik Reinfeldt som således var den som fastställde den orimligt låga ersättningsnivån 10.800:-/timme.

I det sammanhanget är det även värt att notera följande. Fram till 2010 fick Försvarsmakten debitera 14.500:- per timme, d.v.s. en högre avgift! Även om inte den summan täckte kostnaderna fullt ut så var den trots allt ca 25% högre än idag. Moderatregeringen beslutade att statsflyget skulle bli billigare för regeringen trots att drivmedel och övriga faktiska kostnader ökade. Finns det något annat statligt utgiftsområde som hanteras på samma sätt? 

Som av en ren händelse så sammanfaller den drastiska reduceringen av kostnaderna med det besparingskrav inom regeringskansliet som regeringen stod inför samma år. En konsekvens av besparingspaketet skulle enligt dåvarande finansminister Anders Borg innebära att 300 tjänster inom regeringskansliet måste tas bort, något man givetvis var stark motståndare till. 

Här kan man bara spekulera, men baserat på erfarenheter från det förhållningssätt som Nya Moderaterna vid den tiden hade till försvaret, ett lågvattenmärke inom moderat försvarspolitik, så var det förmodligen ett mycket enkelt beslut för firma Reinfeldt/Borg att spara in en del av dessa pengar på att betala mindre för statsflyget, och flytta den kostnaden till att belasta särintresset Försvarsmakten. Huruvida det verkligen förhåller sig så låter jag dock vara osagt.

Med fakta på bordet är det således inte rätt att skylla frågan på nuvarande regering, man har ärvt ett riktigt dåligt beslut. Det hade nu varit lätt att peka finger åt Hans Wallmark (m) som har synpunkter på något som hans eget parti ligger bakom. Men istället bör vi se det hela som ett led i att Moderaterna, nu under en ny och mer försvarsfokuserad ledning och talesperson, börjar ta försvarsfrågan på allvar igen. Den som tvekar på Wallmarks uppriktiga engagemang bör läsa hans artikel "tid för klarspråk om försvaret" publicerad i SvD januari 2015 där Wallmark tar ett tydligt avstånd från partiets tidigare hantering och skönmålning av försvarsfrågan.

Sammanfattningsvis kan man då konstatera följande:


- Det är regeringen Reinfeldt som ligger bakom den orimligt låga kostnadsersättningen för statsflyget som Försvarsmakten tillåts debitera, som inte alls täcker de faktiska kostnaderna.

- Det är nuvarande regering under ledning av Stefan Löfven som kan göra något åt problemet och tillse att Försvarsmakten erhåller full kostnadstäckning i syfte att inte låta dessa kostnader urholka försvarsanslaget.


Kuriosa:

Wiseman gjorde 2012 en beräkning på statsflygets drivmedelskostnad och kom då fram till följande:

Normal räckvidd för en Gulfstream IV är i tid 8 timmar + 1 timmes reserv vilket ger ett timpris endast för drivmedlet på drygt 17 200 kr, det vill säga 6400 kr eller 60 % över det pris Regeringen fastställt att Försvarsmakten får fakturera beställaren. Därefter ska tillägg göras för landningsavgifter, personalkostnader, underhåll med mycket mera. Det borde ge en fingervisning om med vilken enorm rabatt regering och kungahus flyger med statsflyget.



Vem bestämde egentligen att statsflyget skulle vara billigt för regeringen?



Det är nu länge sedan det producerades några blogginlägg. Motivationen har tyvärr varit allt för låg under en tid, men plötsligt händer det. Dagens inlägg kommer kortfattat att avhandla kostnaderna för statsflyget, en fråga som avhandlat op den här bloggen flera gånger tidigare, men som plötsligt blivit aktuellt igen med anledning av SvD "granskning" av försvarsminister Peter Hultqvist.

Tidningen publicerade härom dagen en artikel i ämnet, "Regeringsflyg går back 227 miljoner – drabbar Försvaret".

Artikeln är ett sidospår på den i mina ögon något märkliga "granskning" eller kanske rättare sagt jakt på försvarsminister Hultqvist. Senast handlade det om granskningen som fick rubriken "safariresa med regeringsplanet". Tidigare har det handlat om lägenheter, värnplikt, nobbad av Nato osv. Tyvärr verkar det i huvudsak handla om att leta fel hos försvarsministern än att granska försvarspolitiken.

I artikeln om statsflyget konstaterar dock SvD mycket riktigt att Försvarsmakten inte närmelsevis erhåller en faktisk kostnadstäckning när man flyger statsråd ur regeringen runt i världen. I artikeln skriver man att:

Försvarsmakten har fortfarande inte fått in alla underlag för kostnader i samband med den veckolånga tjänsteresan, men uppskattar att det rörde sig om det dubbla i förhållande till den ersättning man har rätt att ta ut av försvarsdepartementet: 10 800 kronor per flygtimme, vilket innebär ett totalt minus på 275 000 kronor just för den resan.


Det här är en betydligt större fråga en en enstaka resa till Afrika. Moderaternas försvarspolitiska talesperson Hans Wallmark som är intervjuad av SvD i artikeln konstaterar helt riktigt att ovanstående faktum är orimligt och har utöver det ställt en skriftlig fråga till försvarsministern huruvida regeringen avser se över kostnaderna för statsflyget.

Min fråga till försvarsminister Peter Hultqvist är följande:
Har försvarsministern för avsikt att se över vilka kostnader dagens organisation av statsflyget innebär för Försvarsmakten och om prissättningen är rimlig utifrån de utgifter som statsflyget innebär för Försvarsmakten?


Det är glädjande att frågan lyfts fram och granskas, men i sammanhanget bör man gå lite djupare och ställa sig frågan varför Försvarsmakten enbart får debitera 10 800:- per flygtimme, och vem som har fattat beslutet?

Bakgrunden till den låga avgiften som får debiteras kan nämligen härledas till den tidigare moderatregeringen. Beslutet fattades och undertecknades personligen av statsminister Fredrik Reinfeldt! 

Underlaget går att finna i statsflygförordningen (SFS 1999:1354). I denna förordning kan vi bland annat utläsa att en ändring skett som träder i kraft 2013-01-01 
I de fall statschefen eller den högsta civila ledningen är beställare ska Försvarsmakten ta ut avgifter för flygning med statsflyget med högst 10 800 kr per flygtimme.


Ändringen har sitt ursprung i SFS 2012:894 daterat 2012-12-06 undertecknat av statsminister Fredrik Reinfeldt som således var den som fastställde den orimligt låga ersättningsnivån 10.800:-/timme.

I det sammanhanget är det även värt att notera följande. Fram till 2010 fick Försvarsmakten debitera 14.500:- per timme, d.v.s. en högre avgift! Även om inte den summan täckte kostnaderna fullt ut så var den trots allt ca 25% högre än idag. Moderatregeringen beslutade att statsflyget skulle bli billigare för regeringen trots att drivmedel och övriga faktiska kostnader ökade. Finns det något annat statligt utgiftsområde som hanteras på samma sätt? 

Som av en ren händelse så sammanfaller den drastiska reduceringen av kostnaderna med det besparingskrav inom regeringskansliet som regeringen stod inför samma år. En konsekvens av besparingspaketet skulle enligt dåvarande finansminister Anders Borg innebära att 300 tjänster inom regeringskansliet måste tas bort, något man givetvis var stark motståndare till. 

Här kan man bara spekulera, men baserat på erfarenheter från det förhållningssätt som Nya Moderaterna vid den tiden hade till försvaret, ett lågvattenmärke inom moderat försvarspolitik, så var det förmodligen ett mycket enkelt beslut för firma Reinfeldt/Borg att spara in en del av dessa pengar på att betala mindre för statsflyget, och flytta den kostnaden till att belasta särintresset Försvarsmakten. Huruvida det verkligen förhåller sig så låter jag dock vara osagt.

Med fakta på bordet är det således inte rätt att skylla frågan på nuvarande regering, man har ärvt ett riktigt dåligt beslut. Det hade nu varit lätt att peka finger åt Hans Wallmark (m) som har synpunkter på något som hans eget parti ligger bakom. Men istället bör vi se det hela som ett led i att Moderaterna, nu under en ny och mer försvarsfokuserad ledning och talesperson, börjar ta försvarsfrågan på allvar igen. Den som tvekar på Wallmarks uppriktiga engagemang bör läsa hans artikel "tid för klarspråk om försvaret" publicerad i SvD januari 2015 där Wallmark tar ett tydligt avstånd från partiets tidigare hantering och skönmålning av försvarsfrågan.

Sammanfattningsvis kan man då konstatera följande:


- Det är regeringen Reinfeldt som ligger bakom den orimligt låga kostnadsersättningen för statsflyget som Försvarsmakten tillåts debitera, som inte alls täcker de faktiska kostnaderna.

- Det är nuvarande regering under ledning av Stefan Löfven som kan göra något åt problemet och tillse att Försvarsmakten erhåller full kostnadstäckning i syfte att inte låta dessa kostnader urholka försvarsanslaget.


Kuriosa:

Wiseman gjorde 2012 en beräkning på statsflygets drivmedelskostnad och kom då fram till följande:

Normal räckvidd för en Gulfstream IV är i tid 8 timmar + 1 timmes reserv vilket ger ett timpris endast för drivmedlet på drygt 17 200 kr, det vill säga 6400 kr eller 60 % över det pris Regeringen fastställt att Försvarsmakten får fakturera beställaren. Därefter ska tillägg göras för landningsavgifter, personalkostnader, underhåll med mycket mera. Det borde ge en fingervisning om med vilken enorm rabatt regering och kungahus flyger med statsflyget.